Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2006/2676(RSP)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : RC-B6-0024/2007

Ingivna texter :

RC-B6-0024/2007

Debatter :

PV 17/01/2007 - 7
CRE 17/01/2007 - 7

Omröstningar :

PV 18/01/2007 - 9.7
CRE 18/01/2007 - 9.7

Antagna texter :

P6_TA(2007)0007

Debatter
Onsdagen den 17 januari 2007 - Strasbourg EUT-utgåva

7. Dödsdomar mot sjukvårdspersonal i Libyen (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om dödsdomarna mot sjukvårdspersonal i Libyen.

 
  
MPphoto
 
 

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill uttrycka rådets djupa oro för de dödsdomar som avkunnades en andra gång den 19 december 2006 mot fem bulgariska sjuksköterskor och en palestinsk läkare.

Jag vill påminna parlamentet om att rådets ordförandeskap fördömde domarnas utslag i sitt uttalande av den 19 december 2006 och samtidigt uttryckte rådets förhoppning om att Högsta domstolen, som målet återigen har överlämnats till, kommer att ompröva domslutet utan dröjsmål.

I det här sammanhanget måste det uppmärksammas att målet redan har dragit ut långt på tiden – det inleddes faktiskt 1999 – och att sjukvårdspersonalen nu har suttit häktad i sju år. Den första dödsdomen avkunnades den 6 maj 2004 men upphävdes av Högsta domstolen, som hade återupptagit målet, den 25 december.

Jag vill även ta tillfället i akt att påpeka att rådet så länge processen pågick uppmanade de libyska myndigheterna att se till att rättegången var rättvis.

Rådet påpekade också att den hyst mycket allvarliga tvivel om riktigheten i anklagelserna som lett till åtalet mot sjuksköterskorna och läkaren och djupa farhågor om förhållandena i fängelset samt att förhandlingarna utan fog hade dragit ut på tiden.

Jag vill också säga att rådet har varit mycket oroligt över aidstragedin i Benghazi och har tagit varje tillfälle i akt att uttrycka djupt deltagande med offren och deras familjer. Jag vill även betona att rådet i solidarisk anda och humanitärt syfte på alla möjliga sätt och i nära samråd med kommissionen och med stöd från internationella partner har givit sitt stöd till handlingsplanen för hiv och organisationen International Benghazi Fund.

Jag vill även påminna parlamentet om rådets ståndpunkt om förbindelserna med Libyen som fastställdes i slutsatserna från rådets möte i oktober 2004, under vilket rådet hade uppmanat Libyen att se positivt på EU:s inblandning och upprepat sin önskan att Libyen skulle ge tillbörlig uppmärksamhet åt EU:s intressen, särskilt när det gäller fallet med sjukvårdspersonalen.

Vi noterar med intresse de frågor som parlamentet tar upp i sin resolution. Vi vill också påpeka att rådet delar den oro som parlamentet uttryckt i resolutionen och försäkrar parlamentet att rådet och dess ordförandeskap kommer att fortsätta att ge frågan hög prioritet.

Vi vill även försäkra parlamentet om att rådet kommer att göra sitt bästa för att nå en så tillfredsställande lösning på problemet som möjligt ur humanitär synvinkel.

 
  
MPphoto
 
 

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Fru talman, som jag gratulerar till ett lysande val, ärade ledamöter! Mot bakgrund av vad rådets representant Günter Gloser precis berättade ska jag försöka att informera parlamentet om den senaste utvecklingen av problemet med dödsdomarna som avkunnades mot den bulgariska och palestinska sjukvårdspersonalen i Libyen den 19 december. Jag kommer att ge er en del bakgrundsinformation från kommissionen.

Herr Gloser! Som ni precis framhöll ogiltigförklarade Högsta domstolen den första dödsdomen den 25 december 2005 och fattade beslut om en förnyad rättegång. Den förnyade rättegången avslutades den 19 december 2006 med att dödsdomarna mot de fem bulgariska sjuksköterskorna och den palestinska läkaren fastställdes. Enligt de libyska myndigheterna kommer målet återigen att hänskjutas till Högsta domstolen de närmaste veckorna. Den rättsliga processen är sålunda inte avslutad utan fortsätter. Den 30 december blåste den libyske presidenten dock nytt liv i teorin om en internationell sammansvärjning mot Libyen i en del offentliga uttalanden, vilket har lett till allmän oro.

Parallellt med den juridiska processen försöker man genom politiska överläggningar att lösa problemet med utgångspunkt i humanitära principer, där hänsyn tas till lidandet hos de barn som fallit offer för infektionen och hos sjukvårdspersonalen. Vilket resultat är önskvärt? Å ena sidan att se till att barnen och deras familjer får lämplig medicinsk behandling och ekonomiskt stöd, och å andra sidan att sjukvårdspersonalen friges.

En internationell fond för Benghazi har bildats i det avseendet. Fonden får stöd i form av pengar eller bidrag, tjänster eller utrustning, från offentliga och privata givare. Genom fonden kommer tre åtgärder att genomföras: en förbättring av aidssjukvården i Libyen, behandling av sjuka barn utomlands och ekonomiskt stöd till varje familj. Jag måste även betona att barnen redan har garanterats behandling tack vare å ena sidan många medlemsstaters och Europeiska kommissionens solidaritet och å andra sidan de pengar som familjerna har fått av den libyska regeringen.

Kommissionen ser detta som en prioritetsfråga. Den ägnar alla medel, alla resurser som krävs för att hitta en lösning. Vi har gett teknisk och medicinsk hjälp till sjukhuset i Benghazi, där infektionen bröt ut bland barnen. Arbetet påbörjades i september 2005 och fortsätter. Det har fört med sig en kvalitetsförbättring av behandlingen och metoderna på sjukhuset.

Samtidigt tar kommissionen aktivt del i de politiska överläggningar som redan nämnts. Vi blev naturligtvis mycket besvikna över att dödsdomen avkunnades en andra gång. Visserligen ligger ansvaret hos de libyska rättsliga myndigheterna, men vi har samtidigt inlett en dialog mellan berörda parter och anser att strategin för att ta oss ur krisen måste utarbetas inom ramen för den här dialogen. Kommissionen fortsätter att medverka fullt ut i den här processen.

Avslutningsvis, och för att upprepa det som Günter Gloser sa när han talade på det tyska ordförandeskapets vägnar, pågår dialogen fortfarande. Även om det stämmer att det här är en mycket känslig fråga som förutsätter att Europeiska unionen visar finkänslighet får man för den delen inte vara beskedlig när det gäller frigivningen av den bulgariska och palestinska sjukvårdspersonalen. Vi tycker dessutom att det är viktigt att EU:s institutioner tydligt visar solidaritet med sjukvårdspersonalen och samtidigt iakttar försiktighet för att inte äventyra framgången med det arbete som påbörjats och påverka diskussionsklimatet med Libyen negativt genom att utföra spontana åtgärder.

Mot bakgrund av vad det tyska ordförandeskapet sa kan jag helt enkelt bekräfta kommissionens motivation att fortsätta att sträva efter en lösning på det här problemet som, och det måste verkligen sägas, är särskilt tragiskt för de berörda parterna och våra bulgariska vänner.

 
  
MPphoto
 
 

  Филип Димитров Димитров, от името на групата PPE-DE. – Поздравявам Ви с Вашия избор. Уважаеми дами и господа, благодаря Ви, че сте готови да разгледате тази резолюция, засягаща съдбата на петте български медицински сестри и палестинския лекар, които се намират от осем години в либийски затвор. Вносителите на тази резолюция представяме на Вашето внимание един текст, който с всичкото съчувствие, което изразяваме към трагедията на либийските деца, станали жертва на епидемията от HIV/AIDS, едновременно с това отхвърля категорично смъртните присъди, предлага ясно ангажиране на Европейския парламент със съдбата на българските сестри и палестинския лекар и призовава към извършването на конкретни действия от другите европейски институции в тази посока.

(EN) En resolution från Europaparlamentet är en politisk handling. Som företrädaren för kommissionen sa, är denna handling nödvändig eftersom den libyska ledningen vid flera tillfällen nämnt denna rättegång i helt politiska ordalag.

Under åtta långa år utvecklades kvarhållandet i häkte, som började med tortyr, så småningom till en rättegång som hölls inom lyckta dörrar, med brott mot den allmänna rättegångsordningen och med ett utmanande nonchalerande av de slutsatser som ledande medicinska experter på området dragit i denna fråga.

Denna rättegångs politiska karaktär kan enkelt spåras till de nya anklagelserna, där det påstods att detta var en sammansvärjning som uppmuntrats av CIA och Mossad, vilket visar hatets retorik, en retorik som är typisk för antingen totalitära regimer eller konstverk som bygger på en konspirationsteori och ett osystematiskt tillvägagångssätt.

Det har framkommit att epidemin började i Libyen långt innan de bulgariska sjuksköterskorna satte sin fot i Libyen. Detta har bevisats av ledande experter på området i deras slutsatser som, vilket jag sa, har nonchalerats.

Sist men inte minst är det de statliga institutionernas heligaste plikt att försvara sina medborgare. De bulgariska sjuksköterskorna är medborgare i EU, så var snälla och stå upp för dem.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Евгени Кирилов, от името на групата PSE. – Благодаря Ви, госпожо председател, и поздравления за Вашия избор. Към г-н Баро бих желал да кажа, че не съм особено възхитен от тона на неговото изявление. Тези деликатни, чувствителни теми, за които Вие говорихте, г-н Баро, не ни помагат в случая и струва ми се, че трябва да помислим сериозно по този въпрос.

(EN) Fru talman, kära kolleger! Jag vill tacka alla dem som stödde initiativet att hålla en debatt om denna brännande fråga under årets första sammanträdesperiod. Jag är säker på att ett antal talare i dag kommer att ta upp de drastiska kränkningarna av de mänskliga rättigheterna för våra sjuksköterskor, allvarlig tortyr och påtvingat undertecknande av bekännelser på arabiska utan tolk. I stort sett diskuterar vi en åttaårig fars som innefattar det libyska rättssystemet och denna mänskliga våndas politiska karaktär.

Jag känner dock att det nu är tid att granska allt detta noggrant och tydligt konstatera att trots alla insatser från rådet och kommissionen, och trots långa förhandlingar, som jag är mycket tacksam över, är resultaten skrämmande. Den libyska regimen är som alla diktatoriska regimer rädd för sitt folk. Den är rädd att erkänna att hiv-epidemin som ledde till att så många barn tragiskt dött har orsakats av dess hälso- och sjukvårdssystem. Även om anklagelserna om en komplott övergavs vid ett visst tillfälle har libyska tjänstemän och till och med självaste överste Khadaffi, vilket redan påpekats, nyligen fortsatt att anklaga vissa länder i väst och deras underrättelsetjänster för en komplott. Han säger att han inte är intresserad av sjuksköterskornas öde; han är intresserad av länderna som låg bakom komplotten. Skickligt manipulerar han för att få kompensation, vilket kommer att övertyga hans folk om att européerna och amerikanerna är skyldiga. Han säger att det inte finns några pengar i den speciellt inrättade humanitära fonden, eftersom han inte bryr sig om de betydande summor som redan spenderats av EU eller behandlingen av smittade libyska barn.

Om denna absurda och monströsa anklagelse om en komplott där hundratals barn smittats och dödats – ett brott mot mänskligheten – fortfarande står kvar, varför uppmanar vi inte de libyska myndigheterna att sätta upp en internationell brottmålsdomstol om detta? Varför uppmanar vi dem inte att vända sig till FN:s säkerhetsråd? Vi är inte rädda för rättvisa.

Den press man satt på Libyen har hittills inte burit frukt. Jag stöder helt och hållet texten i resolutionen om att i brist på en positiv utveckling i detta mål borde en granskning av de politiska åtgärderna mot Libyen vara absolut nödvändig. Libyen borde mycket snart förstå att saker och ting inte kan fortsätta som vanligt. Annars kommer cyniska röster att hävda att så fort man känner vittringen av olja eller gas frestas regeringar att glömma de mänskliga rättigheterna.

 
  
MPphoto
 
 

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. (EN) Fru talman! Det är ett nöje att se er som talman, grattis!

För att tydligt visa att detta inte enbart är en bulgarisk fråga har de bulgariska parlamentsledamöterna för ALDE-gruppen bett kolleger med andra nationaliteter att tala om detta, vilket vi alla förstås gärna gör.

Som ni vet – och detta är något jag vill betona – tynar fem EU-medborgare bort i ett libyskt fängelse. Sedan 1999 hålls fem bulgariska sjuksköterskor, en palestinsk läkare och nio libyer kvar i häkte på grund av anklagelser som nu är välkända. Den 19 december 2006 dömdes de häktade ännu en gång till döden. Vi uttrycker vårt totala motstånd till dödsdomen. Vi protesterar på det bestämdaste mot denna orättfärdiga dom. Vi vill belysa nonchalerandet av slutsatserna som dragits av kända internationella hiv-/aids-experter, som konstaterade att hiv-smittan hade sin grund i en smitta på sjukhuset som började långt innan de bulgariska sjuksköterskorna anlände. Vi vill också uttrycka vår oro när det gäller påståendena om tortyr.

EU och i synnerhet Europaparlamentet måste övervaka detta mål mycket noggrant. Kommissionen och rådet måste hålla Europaparlamentet underättat om all slags utveckling i alla skeden, och nästa vecka måste medlemsstaternas utrikesministrar när de möts sätta denna angelägenhet mycket högt på dagordningen.

Slutligen borde Libyen inse att dess anseende i världen och dess förhållande till EU och dess medlemsstater står på spel. Libyen borde inte missa detta tillfälle att visa att man håller sig till de grundläggande principerna för internationell rätt och de mänskliga rättigheterna. Framför allt måste Libyen vara medvetet om att vi alla känner solidaritet med de bulgariska sjuksköterskorna och den palestinska läkaren.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen.(FR) Fru talman! Jag vill gratulera er till att ni har blivit vald. I den här debatten vill jag börja med att påpeka att Europeiska unionen tar ställning mot dödsstraffet i alla sammanhang, oavsett om det handlar om fallet med sjukvårdspersonalen i Benghazi, Saddam Hussein, politiska motståndare i Kina eller till och med alla de okända personer som det inte talas mycket om, särskilt i Förenta staterna. Rätten till liv är grundläggande och oumbärlig för den mänskliga värdigheten. Av den anledningen är ett avskaffande av dödsstraffet ett av villkoren för att ansluta sig till Europeiska unionen och en prioritet för unionens yttre åtgärder. Unionen har tagit fram särskilda riktlinjer enligt dessa principer.

Situationen för sjukvårdspersonalen i Benghazi är tragisk. Det är en tragedi som påverkar de familjer och barn som smittats av aidsviruset. Därför är det mycket viktigt att Europeiska unionen fortsätter att hjälpa till att genomföra sin handlingsplan i syfte att bistå offren och deras familjer.

Är det dock nödvändigt att tillföra skräck till den här tragedin? Den palestinska läkare och de bulgariska sjuksköterskor som suttit i fängelse i mer än sju år nu och som har gått igenom ett rent helvete sedan de arresterades har inte begått det här brottet. Enligt otaliga oberoende analyser är det ställt utom rimligt tvivel att de inte gjorde det, och som alla vet tvingades de att erkänna genom tortyr.

Sjukvårdsgruppen i Benghazi hålls därför fången som i en skamlig förhandling, och det är på tiden att få ett slut på den här rena parodin på rättvisa. Europeiska unionen har ännu inte lyckats hjälpa hela sjukvårdsgruppen att komma ur detta helvete, och nu kanske vi borde ifrågasätta EU:s förbindelser med de libyska myndigheterna.

När vi nu ändå talar om Benghazifallet håller alla med om att Libyen inte är ett demokratiskt land, att domarkåren inte är självständig, att tortyr är vanligt förekommande och att man struntar i rättigheter. Så fort vi pratar om hanteringen av migrationsströmmar verkar detta dock inte stämma längre. Man talar inställsamt och uppmanar Libyen att fortsätta på vägen mot demokrati och ger intrycket av att människors rättigheter respekteras där.

Anser inte ni att vi, om den här frågan ska få ett lyckligt slut, måste föra en politik för främjandet av mänskliga rättigheter och demokrati som är trovärdig, koherent, saknar dubbelmoral och genomförs på alla nivåer? Jag anser att det är en förutsättning för framgång.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Jag vill välkomna den förre talmannen Josep Borrell Fontelles till kammaren.

 
  
MPphoto
 
 

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag skulle också vilja gratulera er till er utnämning.

I dag diskuterar vi en tragedi som består av tre delar. Det finns fem bulgariska sjuksköterskor och en palestinsk läkare som, oskyldiga till brott, har suttit i libyskt fängelse i åtta år nu, och en stor del av den tiden har de varit dödsdömda. Denna skrämmande situation är en enorm tragedi för dem och för deras familjer.

Det finns hundratals libyska barn som har smittats med hiv, förmodligen på grund av brister i det libyska blodtransfusionssystemet. Vi vet med ledning av en oklanderlig internationell expertanalys att den hiv-stam som drabbade barnen redan förekom och spreds lokalt i Banghazi flera år innan någon utländsk sjukvårdspersonal kom till Libyen. Det bör också noteras att det har förekommit många andra fall av överföring av hiv och BSE genom infekterade blodtransfusioner i USA, Storbritannien, Frankrike och andra länder. Inget av dessa länder skuldbelägger på något sätt den medicinska personal som utfört transfusioner.

Det är en oerhörd tragedi för barnen och deras familjer, och för att bemöta detta inledde Europeiska kommissionen sin handlingsplan för aids i Benghazi i november 2004. I mars förra året hade 2 miljoner euro anslagits till detta program, och mer görs genom icke-statliga organisationer.

Den tredje delen av tragedin är hur denna fråga påverkar förbindelsen mellan Libyen och världssamfundet. Under de senaste fem åren har Libyen börjat komma in från kylan igen, eftersom landet medger sitt ansvar för vissa terroristdåd tidigare och ger upp sitt program för massförstörelsevapen. Upptinandet av förbindelserna är en oerhörd potentiell fördel för Libyen, med dess behov av tillgång till västerländsk teknologi och hjälp för att förbättra sin oljeindustri och för att diversifiera sin ekonomi, och vi välkomnar de nära förbindelserna med Libyen. Det står alltså så mycket på spel för så många människor på grund av en fråga som skulle kunna lösas mycket snabbt.

Jag vill ännu en gång enträget be president Muammar Khadaffi och högsta domstolen i Libyen att utöva sina befogenheter för att bidra till ett snabbt frisläppande av den fängslade sjukvårdspersonalen. Jag är säker på att president Khadaffis ställning är sådan att han inte för ett ögonblick skulle störas av en trivial anklagelse om att förlora ansiktet. Jag är också säker på att han inte skulle vilja rasera de senaste årens alla framsteg genom att ge efter för dem som försöker att utnyttja sjuksköterskor som en slags politisk gisslan.

Jag känner till att kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner personligen har varit mycket engagerad på sjuksköterskornas vägnar samt att hon har besökt dem och fört diskussioner med president Khadaffi. Utifrån mina senaste samtal med henne vet jag att även hon delar vår besvikelse över brist på framsteg och hoppas på en snabb lösning på detta problem.

Jag erkänner behovet av viss finkänslighet och diskretion. På måndag kommer rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) att sammanträda. Vi hoppas att de parallella förfarandena med diplomatisk dialog och ingripande av högsta domstolen i Libyen kommer att leda till snabba resultat. Samtidigt ber jag att rådet och kommissionen utarbetar åtgärder att vidta, en rad positiva och tilltalande åtgärder för att hjälpa Libyen om det önskade resultatet nås, och ett antal andra åtgärder om det inte sker några framsteg. Låt inte detta ärende bli ännu ett exempel på hur EU gör uttalanden, men misslyckas att tillhandahålla ett användbart resultat. Både det bulgariska och det libyska folket förtjänar bättre än så.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Атанас Папаризов (PSE). – Нека и аз на свой ред да Ви поздравя с Вашия избор. Бих искал да започна с благодарност към колегите от Европейския парламент, които и преди нашето присъединяване, от 2004 г. насам следят внимателно този въпрос. Заедно с г-жа Катрин Ги Kен (Catherine Guy-Quint), в Съвместния парламентарен комитет, ние неведнъж поставяхме въпроса. Г-н Ван Орден (Van Orden) като докладчик за България го поставя на няколко пъти пред Вас.

Сега ние имаме изключителната възможност, с пълно единодушие, надявам се, тъй като проектът за резолюция е подкрепен от всички политически сили, да покажем на либийската страна, че Европейският парламент стои зад петте европейски гражданки и зад палестинския лекар, че Европейският парламент отстоява ценностите на хуманността, на човешките права и ще кажа ясно и точно, независимо от дипломатическите процедури, преговорите, че ние сме за това, българските сестри и палестинският лекар да бъдат освободени незабавно.

Мисля, че силата на една резолюция на Европейския парламент, силата на това, което правят неправителствените организации, ще могат действително да повлияят на това отношение към българските медицински сестри и палестинския лекар, които нямат нищо общо със законността и хуманността. Надявам се, че нашият общ глас ще има реално значение за свободата на българските медицински сестри и палестинския лекар. Благодаря Ви, госпожо председател.

 
  
MPphoto
 
 

  Alexander Lambsdorff (ALDE).(DE) Fru talman! Jag gratulerar er också hjärtligt till att ni har blivit vald.

Den omotiverade dom som i Libyen avkunnats mot de bulgariska sjuksköterskorna och den palestinska läkaren har skrämt människor i inte bara Bulgarien utan hela Europa, bland annat mitt eget hemland Tyskland. Samtidigt minns vi alla fortfarande tydligt kommissionens förre ordförande Romano Prodis mer eller mindre historiska handslag med Libyens president Muammar Khadaffi. Detta var i slutet av april 2004, vid en tidpunkt då Libyen talade om en strategi för att på allvar närma sig Europa, en strategi som landet officiellt sett inte har avstått från.

Tre år senare diskuterar vi dock en dom som inte kan te sig annat än absurd mot bakgrund av att den så uppenbart bryter mot de principer som utgör grunden för EU. Fem bulgariska sjuksköterskor och en palestinsk läkare har blivit dömda till döden för att – efter vad som påstås – avsiktligt ha smittat barn på al-Faith-sjukhuset med aidsvirus. Inga bevis har lagts fram till stöd för denna anklagelse. Domstolsförhandlingarna var inte rättvisa. Barnen är inte offer för sjuksköterskor utan för aids.

EU:s värderingar och principer är omistliga och omfattar ett förkastande av dödsstraffet och försvar av lag och rättvisa. Båda dessa äventyras av den process vi debatterar idag. EU-medborgare har faktiskt dömts till döden i en diskriminerande och juridiskt sett högst tvivelaktig rättegång. I april 2004 talade överste Muammar Khadaffi och Romano Prodi om ett ömsesidigt förtroendeförhållande. För att fungera måste ett sådant förhållande dock backas upp av handling.

I Libyen kan man inte hysa några tvivel om att rättegången utgör ett allvarligt hinder mot det nära partnerskap med Europeiska unionen som landet strävar efter. President Muammar Khadaffi måste få kännedom om den solidaritet som européer känner med fångarna och deras familjer. För deras skull hoppas vi att de så snart som möjligt kan återförenas hemma i en omfamning. Av den anledningen förkunnar vi att om Libyen vill närma sig Europeiska unionen, vilket skulle vara till stor fördel för båda parter, kommer genomförandet av resolutionen, frigivningen av de europeiska och bulgariska medborgarna och den palestinska läkaren att hjälpa oss att uppnå detta mål.

Jag vill tillägga att jag anser att det här är ytterligare en debatt som vi borde hålla i Bryssel i stället för i Strasbourg.

 
  
MPphoto
 
 

  Mario Borghezio (UEN). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Mina hälsningar till er. Under 2004 gjorde Romano Prodi, kommissionens dåvarande ordförande, allt för att få Libyen att ansluta sig till Europa–Medelhavsprocessen. Idag, när den italienska premiärministern är på officiellt besök i Sofia, sparar han inte på orden. De är dock som krokodiltårar, de strömmar ut, väller fram likt krokodiltårar. Vi borde egentligen ha tagit ställning mot regimen och den här tyrannen för länge, länge sedan i stället för att protestera mot minister Roberto Calderolis T-shirtar!

Vi står inför en aldrig tidigare skådad situation om vi inte räknar de stalinistiska rättegångarna mot bland annat läkare. Det är en skandal och en förolämpning mot principerna om internationell rätt och mänskliga rättigheter. Hela historien med dessa sjuksköterskor och den palestinska läkaren är typisk för ett land, som angränsar till Europeiska unionen, där man på ett förmätet sätt bryter mot de mänskliga rättigheterna. Italien är beläget mitt emot detta land, och vi kan höra de skenheliga hot som dess småsinta tyrann alltid ger uttryck åt när det gäller afrikanska emigranters lidande. Europa måste ändra ton mot honom. Vi kan inte finna oss i att bli förolämpade, och vi kan inte tillåta sådana allvarliga, förmätna och oacceptabla brott mot vare sig europeiska medborgares eller någon annans rättigheter.

 
  
MPphoto
 
 

  Eoin Ryan (UEN). – (EN) Fru talman! Jag skulle också vilja ansluta mig till andra talare och gratulera er till er utnämning.

Den mycket sorgliga och tragiska situationen för 462 barn som smittats med hiv/aids-viruset i Benghazi under 1990-talet får inte blandas ihop med dödsdomar som utfärdats mot sex människor för brott som de inte har begått. Två fel kommer aldrig att bli ett rätt.

Den libyska domstolens beslut av den 19 december 2006 om att återbekräfta dödsdomen för fem bulgariska sjuksköterskor och en palestinsk läkare är helt enkelt oacceptabelt. Dessa domar avkunnades oaktat det yttrande från den internationella expertgruppen som gavs till den libyska domstolen, från Internationella sjuksköterskeorganisationen och från Luc Montagnier, den franske läkare som först upptäckte hiv/aids-viruset.

Jag har skrivit till president Muammar Khadaffi, som jag har mött tidigare, och jag har uppmanat honom att nå en lösning tillsammans med världssamfundet, som i dessa fall baseras på humanitära grunder.

Förra veckan hade jag personligen ett möte i Bryssel med den libyske representanten vid EU, Sifaw Hafiani, och jag uppmanade den libyska regeringen att lösa denna fråga på ett humant och diplomatiskt sätt. Jag anser inte att det kommer att fungera med konfrontation i denna situation.

Den libyska regeringen har också gått med på ett möte inom kort med en delegation från den irländska sjuksköterskeorganisationen i Bryssel för att diskutera detta fall. Sjuksköterskor och sjukvårdspersonal från Irland och EU arbetar på sjukhus i hela Mellanöstern, och de möter vissa svårigheter. Jag anser att denna fråga och denna situation bara förvärrar dessa svårigheter. De är djupt oroade, liksom Internationella sjuksköterskeorganisationen, för dessa fall och det prejudikat som det skapar för deras medlemmar.

Jag skulle vilja be alla att arbeta på ett diplomatiskt sätt för att försöka lösa denna situation med den libyska regeringen. Jag anser att vi kan nå ett tillfredställande resultat.

 
  
MPphoto
 
 

  Kathalijne Maria Buitenweg (Verts/ALE). – (NL) Fru talman! Idag gör vi rätt i att fundera över den mardröm som de fem bulgariska sjuksköterskorna och en palestinsk läkare har varit fast i sedan 1998 – som sagt en mardröm av fångenskap och tortyr med ett överhängande hot om dödsstraff. Som någon sagt tidigare lever även föräldrarna till de 426 hivsmittade barnen i Benghazi i en mardröm, och jag välkomnar också EU:s oro över detta.

Jag vill inte bara uttrycka vår avsky för den nuvarande situationen och vår förhoppning om en positiv lösning för de sex oskyldiga fångarna inom den närmaste framtiden, utan även beröra innebörden av detta för våra förbindelser med Libyen. Allt kommer naturligtvis inte att vara prima igen när vi har nått en positiv lösning på den här historien. Libyen, där domstolarna helt enkelt bortser från obestridliga bevis på oskuld, är uppenbarligen inte en konstitutionell stat. Man trampar under fötterna på mänskliga rättigheter och utövar även tortyr.

Den libyska regeringen offrar oskyldiga människor på grund av brister i landets eget sjukvårdssystem och spelar ett spel med det internationella samfundet genom att blanda in Lockerbie som någon form av kompensation för den kompensation som Muammar Khadaffi betalt. Man måste vara sjuk för att komma på något sådant.

Hur går vi vidare? Europeiska rådet strävar efter ett nära samarbete med Libyen på området illegal invandring. EU vill ha gemensam patrullering av Medelhavet och komma överens med Libyen om att skicka tillbaka immigranter som använder det för att ta sig till Europeiska unionen. Jag vill klargöra att jag inte är för isolering. Det är en sak att stödja och främja rätt sorts utveckling i Libyen, men att gå så långt i ett samarbete är något helt annat.

Ni måste hålla med mig om att det vore skenheligt att ena dagen fastställa att vissa immigranter i Libyen – fem bulgarer och en palestinier – behandlas orättfärdigt och inhumant och sedan nästa dag komma överens med landet om att överlämna fler immigranter till de libyska myndigheterna. Den här typen av samarbete skulle leda till brott mot de mänskliga rättigheterna, och därför är det viktigt att, vilket står i resolutionen, fundera över hur vi ska gå vidare.

 
  
MPphoto
 
 

  Simon Busuttil (PPE-DE). (MT) Fru talman! Som kommissionsledamot Jacques Barrot helt riktigt har sagt så är detta en grannlaga och känslig fråga – en fråga som också är mycket känsloladdad. Den skapar starka känslor på alla sidor eftersom det å ena sidan finns hundratals barn som blivit smittade och som nu är offer. Ett stort antal av dessa barn som smittades med hiv-virus och fick aids är nu döda. Å andra sidan finns det andra offer eftersom de bulgariska sjuksköterskorna och den palestinska läkaren också är det. De är offer eftersom de har försmäktat i fängelset i Libyen alltför länge, och de är offer därför att de har ett dödsstraff hängande över sina huvuden. Det finns inget hårdare straff än detta. Den rättsliga processen tog för lång tid, och i domen togs inte hänsyn till klara bevis som tillhandahölls av kända internationella experter – bevis som visade att de var oskyldiga. Vi kan bara motsätta oss dödsstraffet; vi kan aldrig acceptera det. Vad är det som har hänt? Man måste säga att det har gjorts stora insatser, särskilt från Europeiska kommissionens sida som har startat handlingsplanen för Benghazi. Genom denna handlingsplan försöker man att hjälpa barnen, deras familjer, de libyska myndigheterna och även förbättra de sanitära förhållandena på sjukhusen, särskilt i Benghazi. Man bör också nämna att den internationella fonden för Benghazi inrättades i januari i fjol. Allt detta innebär att man har gjort framsteg.

Läget har emellertid förvärrats genom att man bekräftade dödsstraffet på nytt för några dagar sedan. Vad kan vi då göra? Vi måste bli mer humanitära. Vi måste visa större solidaritet med barnen, med föräldrarna och med de bulgariska och palestinska offren för denna situation. I detta läge måste vi uppmana de libyska myndigheterna att minska de befintliga motsättningarna genom att omedelbart förklara att de inte kommer att verkställa dödsstraffet. Genom denna resolution söker vi inte konfrontation; vi försöker inte heller att hota någon. Den är väl avvägd men tydlig på dessa punkter.

 
  
MPphoto
 
 

  Кристиан Вигенин (PSE). – Уважаема г-жо председател, уважаеми колеги -членове на Европейския парламент, има нещо символично в това, че на първата сесия на Европейския парламент след приемането на България в Европейския съюз ние обсъждаме един въпрос, който поставя на изпитание готовността на европейските институции, на европейските правителства, на европейските народи изобщо, да се борят за ценностите, върху които е изграден нашият Съюз. Защото потвърдените смъртни присъди на пет българки и на един палестинец са предизвикателство към демократичния свят. Тези смъртни присъди са основани на измислени доказателства и на изтръгнати с нечовешки мъчения фалшиви самопризнания. Те са опит за бягство от политическа отговорност на либийските ръководители и лично на Кадафи, за тежкото състояние на либийското здравеопазване. Те са опит една смърт да бъде възмездена с друга смърт, невинни хора да платят с живота си за трагедията на други невинни хора.

Ние не можем да приемем това. Трябва да спрем произвола. Днес гласът на Европейския съюз трябва да бъде силен и ясен, за да бъде чут и в Триполи. Времето тече все по-бързо и става все по-важно недвусмислените декларации да бъдат последвани от недвусмислени действия. В последните години много политически лидери обещаваха подкрепа за медиците в Либия. Паралелно с това, Либия беше извадена от изолацията и една след друга европейски компании и правителства сключват милиардни сделки с нея. Има нещо лицемерно в това.

Аз моля днешната дискусия да не остане само упражнение, с което да успокоим съвестта си, че сме направили всичко, което е в правомощията ни. Аз моля да пренесете тази дискусия в националните парламенти и правителства, защото животът на шест невинни човека трябва да бъде незаобиколим фактор в отношенията с Либия. Не искам дори да си представя ужаса този парламент да започне своя сесия с минута мълчание. Благодаря Ви.

 
  
MPphoto
 
 

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag skulle också vilja gratulera er till er utnämning.

Kommissionsledamot Jacques Barrot uppmanade till diskretion, och ingen av oss vill göra eller säga något för att skada utsikterna till en rättvis lösning på denna förfärliga situation som påverkar några av våra EU-medborgare och den palestinska läkaren.

Men kommissionsledamoten uppmanade också rätteligen till bestämdhet. Jakten på en lösning får inte påverkas av utvecklingen av bredare intressen mellan Libyen och EU, såsom det nära samarbetet som har ökat, i synnerhet mellan Italien och Libyen, när det gäller återsändandet av illegala invandrare, där Libyen är nu värdland för över en miljon.

Europaparlamentet har uttryckt stor oro för bristande tillgång till ett förfarande för fastställande av flyktingstatus för många av dessa människor, oavsett om det gäller inom EU eller i Libyen. Oavsett vilka intressen vi har för att hantera eller hindra detta flöde – och tyvärr hindras god förvaltning av bristen på verklig övergripande europeisk invandringspolitik – får vi inte låta dessa intressen segra över kraven på rättvisa och mänskliga rättigheter. Planer för en handlingsplan mellan EU och Libyen om invandring har helt riktigt, om än till föga hjälp, lagts på is på grund av Benghazifallet, och de får inte tas upp till behandling förrän det finns en ordentlig lösning.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Hanna Foltyn-Kubicka (UEN). – (PL) Fru talman! Det vi konfronteras med är helt enkelt ett fall av utpressning där man har som mål att uppnå vissa politiska och ekonomiska fördelar. EU får inte ge efter för utpressning och måste vidta beslutsamma åtgärder i detta fall.

Ekonomiska intressen får aldrig bli viktigare än respekten för de mänskliga rättigheterna. Detta är det viktigaste i den europeiska andan och vårt historiska arv. Libyen är en av de största olje- och naturgasleverantörerna, men detta får aldrig på något sätt påverka det faktum att oskyldiga människors liv hänger på en tråd. EU måste visa sin solidaritet med Bulgarien och stödja landet i kampen mot det orättvisa och politiskt färgade domslut som den libyska domstolen har avkunnat. Vi måste använda alla till buds stående medel, även sanktioner. Det är mycket viktigt att vi sänder ett tydligt budskap till det bulgariska folket, ett budskap som stärker dem i deras övertygelse att det var värt att ansluta sig till EU och att EU kommer att stödja alla sina medlemsstater när de befinner sig i svårigheter. Detta är trots allt den verkliga meningen med det gemensamma Europa som vi alla tillhör.

 
  
MPphoto
 
 

  Luisa Fernanda Rudi Ubeda (PPE-DE). – (ES) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera er till att ni har blivit vald till vice talman och att ni fick de flesta rösterna vid gårdagens val. Vi i parlamentet diskuterar återigen fallet med de bulgariska sjuksköterskorna och den palestinska läkaren som har blivit dömda till döden i Libyen. Jag vill först och främst uttrycka hela parlamentets solidaritet med barnpatienterna – av vilka en del har dött – och med deras familjer.

Jag vill emellertid samtidigt kraftfullt försvara våra principer och förkasta dödsstraffet. I de europeiska länderna bestämde vi oss för många år sedan – tack gode Gud för det – att ingen människa har rätt att ta någon annans liv eller rättfärdiga möjligheten att detta sker.

I april 2005 fick ledamöterna i delegationen för förbindelserna med Maghrebländerna och Arabiska maghrebunionen möjlighet att resa till Libyen och samtala om detta fall med myndigheterna. Vid tidpunkten såg det ut att finnas en glimt av hopp tack vare att planen – som sedermera godkändes – för EU-samarbete med barnen och sjukhuset i Benghazi hade inletts.

Med hänsyn till rättegången och det nya domslutet har vi sett att de tekniska rapporterna som har friat de bulgariska sjuksköterskorna från anklagelserna – av vilka vissa har undertecknats av just den person som upptäckte hiv-viruset och av forskare från Oxfords universitet – har visat, genom en fylogenetisk analys av barnens blod, att detta virus kom till Libyen många år innan de bulgariska sjuksköterskorna kom dit.

Trots detta har vi sett att man inte har godkänt dessa rapporter i domstolen, och därför har sjuksköterskorna och läkaren inte fått korrekta rättsliga garantier.

Jag ska avsluta nu, fru talman. Kommissionsledamot Jacques Barrot uppmanade oss att visa diskretion och försiktighet i samband med denna fråga. Jag menar att vi i själva verket har gjort det i åtta långa år, och vi kan se hur mycket vi har åstadkommit hittills. Kanske borde EU, förutom att tillämpa diskretion och försiktighet, också visa beslutsamhet.

 
  
MPphoto
 
 

  Elena Valenciano Martínez-Orozco (PSE). – (ES) Fru talman! Låt mig gratulera er till er nya tjänst.

Den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet anser att dödsdomen mot de bulgariska sjuksköterskorna och den palestinske läkaren, som oriktigt har anklagats för att ha smittat hundratals barn med hiv-virus, är oerhört allvarlig. Genom denna dom, som är fullständigt oacceptabel för alla europeiska demokrater, avser Libyen att fördöma inte bara de anklagade utan även det humanitära biståndet och läkemedlen.

Vi förkastar därför dödsstraffet helt och hållet under alla omständigheter och upprepar EU:s åtagande att kämpa för dess avskaffande och ett allmänt moratorium för dess tillämpning.

Dödsstraffet är särskilt orättfärdigt i detta fall, för det första därför att man under rättegången inte följde reglerna om att domstolen ska vara oberoende och opartisk, vilket är ett vanligt problem i Libyen, och för det andra därför att domen går emot de påtagliga bevis som neutrala experter har lagt fram, vilka visar att de anklagade är oskyldiga.

Som jag har sagt straffas även folkhälsan och läkemedlen eftersom de verkliga skälen till varför barnen har smittats med hiv-virus hålls hemliga. Vi betonar att de dömda personerna har drabbats hårt genom att de har suttit åtta år i libyska fängelser under omänskliga förhållanden med dålig behandling. Vi vill också påpeka att de sjuka barnen och familjerna till de barn som har dött har fått lida mycket, och min grupp uttrycker sin solidaritet med dem. Vi stöder även Europeiska kommissionens program för att bekämpa aids i Libyen.

Vi uppmanar till ett omedelbart frisläppande av sjuksköterskorna och läkaren, som alla är oskyldiga, och vi kräver att de libyska myndigheterna inriktar sig på de smittade barnen.

Låt oss alla därför stödja en politik för de mänskliga rättigheterna som är tillräckligt sammanhållen, trovärdig och beslutsam.

 
  
MPphoto
 
 

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) A Uachtaráin agus ba mhaith comhghairdeas a dhéanamh leat as a bheith tofa. Is ábhar áthais dom, ar an ócáid seo, mo chéad chomhrá i 2007 a thabhairt daoibh i mo theanga dhúchasach, an Ghaeilge. Tá áthas orm chomh maith gurb é aidhm an chéad chomhrá sin ná comhpháirtíocht a thairiscint do cheann de na Ballstáit nua, an Bhulgáir. Níl a lán ama agam, mar sin déanfaidh mé dhá phointe ghearra.

Tá nath cainte againne in Éirinn, 'ní neart go cur le chéile', agus sin atá i gceist againne inniu. Táimid ag tabhairt tacaíochta don Bhulgáir ina h-iarrachtaí ar shaoirse a bhaint amach do sheisear daoine neamhchiontacha: cúigear banaltraí agus dochtúir as an Phalaistín agus iad faoi bhagairt píonós an bháis sa Libia.

Ar an dara dul síos, áfach, tá nios mó ná tacaíocht na Parlaiminte ón Bhulgáir. Tá ról lárnach ag an nGearmáin ina hUachtaránacht, agus ag an gComhairle chomh maith, chun dul i ngleic leis an gceist phráinneach seo. Caithfidh siad úsáid a bhaint as a gcuid tionchair ar an leibhéal idirnáisiúinta chomh maith.

 
  
MPphoto
 
 

  Simon Coveney (PPE-DE). – (EN) A Uachtaráin, nuair a bhí an Pharlaimint ar athló i rith na Nollag agus na hAthbhliana, fuair cúig bhanaltraí ón mBulgáir cathróireacht ón Aontas Eorpach. Ag an am céanna, áfach, dúirt Cúirt sa Libia go raibh siad daortha chun báis. Tá siad cúisithe toisc go raibh baint acu le galrú 426 paistí le HIV in ionad Benghazi sa Libia.

Is é seo an dara triail sa chás seo, tar éis rialú ón gCúirt Uachtarach, ach tá a lán imní ann ó thaobh cóir agus neamhchaontacht na trialach.

(EN) Det rapporteras nu om att Muammar Khadaffi avser att utnyttja detta fall som ett politiskt förhandlingsobjekt. Det verkar som att han avser att inleda samtal om att se över dödsdomen för de bulgariska sjuksköterskorna på villkor att en libyer som är dömd för Lockerbiebombningen 1988 frisläpps. Det här handlar om ingenting annat än att utnyttja människors liv som politiskt kapital. Sjuksköterskorna har redan suttit inspärrade i åtta år, och den enda lösningen måste vara att upprepa uppmaningen om deras ovillkorliga frisläppande.

De svarande har nu rätt att överklaga sina domar. I detta slutskede av rättegången måste det vetenskapliga bevis som gäller ursprunget och tidpunkten för Benghaziinfektionen övervägas igen, utan en att en partisk eller politiskt motiverad libysk expertpanel närvarar för att bestrida påståenden. Jag ger mitt starka stöd till idén om att utnämna en särskild rapportör från EU för detta fall för att övervaka och noga undersöka de tilltalades överklagande.

Det rapporterade bruket av tortyr för att pressa fram bekännelser från de tilltalade medan de sitter häktade och de skamliga förseningarna under denna rättegångsprocess fortsätter att oroa EU i högsta grad. Eftersom Libyen hävdar att de avser att bygga upp en positiv förbindelse och ett engagemang med EU, måste vi klargöra att vi här i parlamentet lägger stor vikt vid behandlingen av våra medborgare i Libyen och att uppmaningar till deras ovillkorliga frisläppande ges högsta prioritet.

 
  
MPphoto
 
 

  Ana Maria Gomes (PSE). – (EN) Fru talman! Det känns bra att se er som talman.

Vi är mot dödsstraff överallt. Vi är därför förskräckta över beslutet av den 19 december 2006 som gäller de fem bulgariska sjuksköterskorna och den palestinska läkaren, och detta i ännu högre grad eftersom de inte kunde ges en rättvis rättegång i ett land där tortyr är vanligt förekommande och där människor fortfarande uthärdar en galen terroristdiktator efter att också ha lidit av FN:s sanktioner på grund av hans terroristäventyr i många år.

Men ännu mer skrämmande är att EU:s regeringar och kommissionen alltför lätt verkar ha glömt Lockerbie och UTA-massmördarna som stod under Khadaffiregimens befäl, och nu tycker de att det är trevligt att träffa den där mördardiktatorn, som EU-ministrar nyligen gjorde i Tripoli. Är det på grund av oljan och avtalen, vilket många av dem verkar bry sig mer om än mänskliga rättigheter för europeiska och palestinska medborgare? Är det på grund av att flera av EU:s regeringsledamöter faktiskt pressas av Khadaffiregimen av rädsla för att han kommer att avslöja dem för att ha varit involverade med hans regim när Bushadministrationen lade ut tortyr på entreprenad inom ramen för programmet för extraordinära överlämnanden? Varför avslöjar inte regeringar, som den brittiska regeringen, eller min egen, den portugisiska regeringen, syftet med och innebörden av de täta flygningarna till och från Libyen sedan juni 2003, som vi har fastställt i Europaparlamentets tillfälliga utskott för CIA:s påstådda användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar? Varför agerar inte EU:s regeringar och kommissionen till slut, beslutsamt och hörbart, för att få dessa fem bulgariska sjuksköterskor och den palestinska läkaren frisläppta?

 
  
MPphoto
 
 

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Jag vill också gratulera er till det utmärkta resultat ni uppnådde i går.

Efter internationella påtryckningar drog Libyen tillbaka sitt officiella stöd till den internationella terrorismen för ett par år sedan. Man erkände dessutom att man var inblandad i Lockerbiekatastrofen. Libyen har emellertid inte ännu lyckats att respektera de mänskliga rättigheterna och de medborgerliga friheterna. Jag har intresserat sett hur landet har börjat att delta i det internationella samarbetet på många områden, t.ex. när det gäller oljehandel och olagliga invandrare som försöker att ta sig in i Europa via Libyen.

Libyen är ett vackert land, och det finns betydelsefulla men inte så välkända monument som byggdes så tidigt som under romartiden. Landet behöver stöd för att utveckla sin turistinfrastruktur. Med andra ord så behöver Libyen EU, och EU behöver Libyen. Man bör utveckla ett ömsesidigt samarbete. Vi kan emellertid inte gå med på samarbete till vilken kostnad som helst, t.ex. de bulgariska sjuksköterskornas och den palestinske läkarens liv. Erfarenheterna säger oss att överste Muammar Khadaffi och hans land bara lyssnar om det finns en stark, beslutsam och konsekvent internationell opinion.

Det är detta förhållningssätt som vi omedelbart måste tillämpa. EU måste visa beslutsamhet och visa solidaritet när det kämpar för frisläppandet av de orättfärdigt fängslade personerna. Tiden för förhandlingar i kulisserna i hopp om att nå en vänlig lösning i fallet med de bulgariska sjuksköterskorna är över. Vi måste inse att våra ansträngningar inte har varit framgångsrika. Europeiska rådet och Europeiska kommissionen måste visa en större beslutsamhet. De måste ta till alla till buds stående medel för att hindra Libyens ansträngningar att utveckla kontakter med EU, frysa ut landet från världssamfundet och återigen göra det till en paria. Alla former av kontakter med Libyen måste upphöra, som ett resultat av dess handlande.

 
  
MPphoto
 
 

  Pierre Schapira (PSE).(FR) Fru talman! Situationen är chockerande, skandalös och oacceptabel. Detta är en andra dödsdom för de bulgariska sjuksköterskorna och den palestinske läkaren. Det libyska rättssystemet har återigen visat att det är orättfärdigt och att dess domarkår utnyttjar politik för sina egna syften. Aidsaffären är inget annat än en dålig ursäkt.

I och med de allvarliga överträdelserna av de grundläggande rättigheterna av de libyska myndigheterna och med tanke på att vi har misslyckats med alla våra åtgärder, måste vi handla på ett beslutsamt sätt. Jag skulle vilja att EU:s medlemsstater gör gemensam sak mot Muammar Khadaffis regim, att man följer samma linje och inte ger efter för regimens utpressning.

Medlemsstaterna skulle kunna ta tillfället i akt och vägra överste Khadaffi tillträde till EU:s territorium under hans planerade europeiska besök, fram till dess sjukvårdspersonalen har släppts fri. Vi måste klargöra för den libyska regimen att alla EU-medlemsstater kommer att stödja Bulgarien och handla med samma beslutsamhet som om detta direkt hade påverkat deras egna medborgare.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE).(SK) I egenskap av Europaparlamentariker och läkare tror jag inte att en palestinsk läkare och fem bulgariska sjuksköterskor, vars heliga plikt är att hjälpa och bota de sjuka, medvetet och avsiktligt har smittat barn med hiv under sin tjänstgöring i Libyen.

Jag frågar mig själv om det är möjligt att tro på Libyen och dess misskrediterade ledare överste Muammar Khadaffi. Detta är ett land som leds av en person som avsiktligt gav order till terrorister att tillintetgöra oskyldiga offer när dessa sprängde ett passagerarflygplan över Lockerbie. Förutom att man har erkänt detta fruktansvärda brott så är det enda ”positiva” med Libyen dess enorma tillgångar på olja och naturgas.

Det dödsstraff som har utdömts mot sjukvårdspersonalen är en ohygglig och cynisk handling från Khadaffis och hans regims sida, inte ett uttryck för att det råder rättssäkerhet och rättvisa. Jag undrar också om detta kan vara en del av ett smutsigt spel som Libyen spelar, ett försök att roffa åt sig väldiga penningsummor i form av skadestånd för barnens liv eller om landet kanske utövar utpressning mot väst och EU nu när Bulgarien är medlem, i ett försök att se till att man släpper de libyska terrorister som på ett rättvist sätt har dömts och fängslats för sina brott.

Jag uppmanar därför Europeiska kommissionen och Tyskland, som ordförande för Europeiska rådet, att använda alla till buds stående medel för att utöva politiska och ekonomiska påtryckningar på Libyen för att rädda livet på de bulgariska sjuksköterskorna och den palestinske läkaren. Det skulle vara ett allvarligt och fatalt misstag att göra några politiska eftergifter till Khadaffi och hans auktoritära politik. Att acceptera politiker med ett förflutet som terrorister eller att samarbeta med dem är omoraliskt och kan undergräva de principer på vilka EU är byggt – sanning, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och respekt för mänsklig värdighet.

 
  
MPphoto
 
 

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Jag vill tacka er för era insatser och för ert engagemang för de fem bulgariska sjuksköterskornas och den palestinske läkarens väl och ve.

Precis som tidigare måste man klargöra att EU kommer att vara fast beslutet att visa sin solidaritet med Bulgarien, med sjuksköterskorna och med den palestinske läkaren och kämpa för deras sak.

Jag kan försäkra er att ordförandeskapet – naturligtvis på grundval av denna debatt, men även på grundval av tidigare beslut – kommer att vara mycket rakt på sak under sina samtal med de libyska myndigheterna.

Varken rättegången eller domslutet kan betraktas som tillfredsställande. Som andra redan har sagt förkastar EU dödsstraffet, inte bara i EU utan i hela världen. Saken är den – som ett antal talare har nämnt – att Libyen har närmat sig EU, och samtidigt som den kursändring som Libyen gjorde för några år sedan var riktig och nödvändig kräver denna tillnärmning på det praktiska planet att vi gör det fullständigt klart att vi inte kan acceptera det som hittills har hänt i Libyen i detta fall.

Det är av detta skäl som rådets tyska ordförandeskap tillsammans med kommissionen kommer att försöka att öka påtryckningarna på Libyen så att de personer som har en dödsdom hängande över sig inte längre ska behöva leva med den osäkerhet som de har tvingats att göra under många år. Å andra sidan har vi emellertid också klargjort – och kommer att fortsätta med det i framtiden – att vi naturligtvis också är medvetna om den andra sidan av denna tragedi och kommer att fortsätta att stödja de som har smittats, inte minst barnen, närhelst vår hjälp behövs, men – eftersom denna inte får missbrukas för andra syften – är det viktigt att ordförandeskapet också får stöd från parlamentet.

 
  
MPphoto
 
 

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Herr talman! Låt mig gratulera er till att ha blivit omvald. Jag kan berätta för er att jag och min kollega Meglena Kuneva har lyssnat mycket noga på hela denna debatt som speglar den mycket djupa oro som hela Europaparlamentet känner i samband med den oacceptabla situationen som har uppstått i och med sjukvårdspersonalen som har suttit fängslad sedan 1999, ett årtal som ni förmodligen inte glömmer bort. Kommissionen är övertygad om att EU-institutionerna har en absolut plikt att visa solidaritet i denna fråga och att vi bör ge ett beslutsamt stöd.

Jag bekräftar därför, precis som ordförandeskapet just har gjort, att alla EU-institutionerna kommer att visa solidaritet i samband med denna tragedi. Jag vill också informera er om vår kollega Benita Ferrero-Waldners starka beslutsamhet att hitta en lösning genom förhandlingar. Benita Ferrero-Waldner deltar mycket aktivt i en dialog som visserligen är komplicerad men som absolut måste slutföras på ett framgångsrikt sätt. Samtidigt som jag nyss tog upp initiativ som kanske är oförberedda och olägliga och som skulle kunna störa dessa nödvändiga förhandlingar och denna viktiga dialog, innebär inte detta att de libyska myndigheterna bör glömma bort att de framtida förbindelserna mellan Libyen och EU kommer att vara beroende av det sätt på vilket man löser detta problem.

Benita Ferrero-Waldner kommer att hålla parlamentet informerat om allt som händer i denna fråga, herr talman, särskilt efter det att rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) har haft sitt sammanträde.

Jag vill tacka parlamentet för att det har använt ett språk i detta ärende som helt och hållet matchar situationens allvar.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Tack så mycket, herr kommissionsledamot.

Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag(1), som ingivits i enlighet med artikel 103.2/108.5 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

 
  

(1) Se protokollet.

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy