Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för det utmärkta betänkandet av min portugisiske kollega José Ribeiro e Castro om förslaget till rådets beslut om ändring av partnerskapsavtalet mellan staterna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet och Europeiska gemenskapen, från mars 2000, inom ramen för femårsöversynen.
Det nya förfarandet för politisk dialog, parlamentens ökade inflytande, hänvisningen till internationella brottmålsdomstolen, det regionala samarbetet, hänvisningen till millenniemålen för utveckling och slutligen samarbetet i kampen mot massförstörelsevapen ställer denna översyn i bättre dager än man kunde ha hoppats på. Tack vare den gemensamma AVS–EG-församlingens kompromiss från juni 2006 innebär dessutom överenskommelsen om ett anslag på 26 miljarder euro för 2008–2013 att detta beslut är goda nyheter för EU:s ställning bland AVS-partnerländerna.
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för huvuddragen i min tyske kollega Georg Jarzembowskis utmärkta andrabehandlingsrekommendation om ändring av 1991 års direktiv om utvecklingen av gemenskapens järnvägar och 2001 års direktiv om järnvägsinfrastruktur (det tredje järnvägspaketet). Det har blivit viktigt att öka konkurrensen inom persontrafik på järnväg, mot bakgrund av de förnuftiga åtgärderna inom godstrafiken. Detta är en nödvändig förutsättning för ökad trafik till rimliga priser.
Liksom mitt politiska parti UMP har jag inte förespråkat en alltför snabb liberalisering av inrikestransporterna i medlemsstaterna, för att ge de gamla operatörerna tid att förbereda sig för konkurrensen. Jag hyser tilltro till att parlamentet ska hitta en godtagbar kompromisslösning som snabbt omvandlar sektorn från en planerad ekonomi till en social marknadsekonomi. Utvecklingen av persontrafik på järnväg till rimliga priser, liksom godstrafik på järnväg, är en av flera nödvändiga förutsättningar för att vår inre europeiska ekonomiska marknad ska fungera smidigt, utvecklas och bli konkurrenskraftig, vilket är både en källa till välstånd och en social nödvändighet för medborgarna.
Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag kommer att rösta för Georg Jarzembowskis betänkande om utvecklingen för gemenskapens järnvägar. Järnvägsnätet i min egen region är mycket viktigt för kommunikationerna med London och med övriga landet, i synnerhet från Devon och Cornwall, där vägarna är smala och överbelastade och har flera flaskhalsar och flygplatserna är små och har dålig service. Ändå hotar kusterosionen och stigande havsnivåer att störa trafiken och till sist skära av förbindelsen vid Dawlish i Devon.
Jag är tacksam för vice ordförande Jacques Barrots engagemang för att försöka hitta olika sätt för kommissionen att hjälpa till, vilket, förutsatt att det fungerar, skulle vara ett bra sätt att i praktiken visa de principer som uttrycks här.
Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Fördragets transportbestämmelser omfattar internationell transport, villkor för utländska transportörers tillhandahållande av transporttjänster och slutligen transportverksamhet på den inre marknaden. Varför skulle då EU lägga sig i lokal, regional eller ens nationell transport i de enskilda länderna när organisationen av dessa nät inte påverkar handeln på den inre marknaden? Jarzembowskibetänkandet är alltför långtgående i strävan efter total liberalisering.
Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. – (FR) Detta betänkande om det tredje järnvägspaketet är ytterligare ett bevis för Bryssels ultraliberala ideologi.
Det föreslås att internationella persontransporter ska liberaliseras senast 2010 och nationella transporter senast 2017.
Om ändamålet kan helga medlen måste vi fördöma otillräckligheten hos betänkandets medel och försiktighetsåtgärder när det gäller att förhindra att företag och arbetstagare inom järnvägssektorn, som för närvarande skyddas av sin allmännyttiga ställning, utlämnas åt den globala järnvägsmarknadens ohämmade konkurrens.
Kommissionen, rådet och parlamentet tycks inte ha lärt sig läxan från privatiseringen av de brittiska järnvägarna 1993, som har lett till fler tågolyckor, förseningar, förfallande infrastrukturer, prishöjningar och nedskärningar av personal som arbetar ombord på tågen till halva arbetsstyrkan. Situationen är så besvärlig att det höjs många röster i Storbritannien för att järnvägarna ska förstatligas igen.
Ett sådant Europa borde inte finnas. Europa bör inte utvecklas på bekostnad av säkerhet, arbetstillfällen och yrkeskompetens. Vi är emot denna antinationella ideologi, som ödelägger arbetstillfällen och rutinmässigt gynnar utländska alternativ.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi är mycket besvikna över att en majoritet av parlamentet röstade emot vårt förslag att avvisa detta direktiv som uteslutande syftar till att liberalisera och privatisera persontrafik på järnväg mellan EU:s medlemsstater.
Trots att vissa av de mer oroande ändringsförslag som lagts fram av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater inte fick den majoritet som krävs för antagande – till exempel förslaget att nu fastställa 2017 som det år då godstrafik på järnväg ska liberaliseras i de enskilda länderna – röstade en majoritet av parlamentet, med hjälp av rösterna från Portugals socialistparti, socialdemokratiska parti och folkparti, återigen för att stödja processen att liberalisera järnvägstransporterna på EU-nivå, nu i det tredje lagstiftningspaketet.
Denna liberaliseringsprocess ingår i de nyliberala riktlinjerna i den så kallade Lissabonstrategin och har som yttersta mål att privatisera järnvägstjänster och andra offentliga tjänster. Det är förfärligt att den portugisiska regeringen på nytt har gett sitt stöd åt järnvägstransporternas liberalisering, vilket den gjorde i ett uttalande den 24 juli 2006.
Vi kommer att fortsätta att stå upp för de offentliga järnvägstransporttjänsterna, som är centrala för Portugals socioekonomiska utveckling och för arbetstagarnas och folkets rättigheter.
Carl Lang (ITS), skriftlig. – (FR) Efter antagandet av det andra järnvägspaketet om godstrafik har kommissionen föreslagit en total liberalisering av all internationell persontrafik på järnväg senast 2010 och all nationell persontrafik senast 2017.
Denna ultraliberala utveckling pågår i ett skede då lämpligheten att liberalisera den franska godstrafiken på järnväg ifrågasätts. Det franska statliga järnvägsföretaget SNCF konstaterade i december 2006 att antalet godstransporter på järnväg har minskat drastiskt trots EU:s åtgärder för att minska vägtransporterna.
Vilka effekter kommer det tredje paketet att få? Vi går rakt mot ett alltför förutsebart ekonomiskt och socialt misslyckande, som våra europeiska ledare bör vara uppmärksamma på, om inte annat så för att dra sig till minnes den katastrofala liberaliseringen av de brittiska järnvägarna 1993. Låt oss inte göra om samma misstag och gynna en antinationell ideologi på bekostnad av nationella arbetstillfällen, och låt oss bevara de franska järnvägarna i enhetligt skick.
Liberaliserar man järnvägarna äventyrar man säkerheten. Vi får alltför många privata operatörer i samma järnvägsnät. Säkerhetshänsyn måste alltid vägra tyngre än ren avkastning på investeringar. Med tanke på järnvägarnas betydelse bör de förbli en offentlig tjänst, som givetvis måste vara lönsam men som framför allt måste vara säker.
Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot detta betänkande eftersom processen med liberalisering och avreglering av offentliga tjänster, framför allt persontrafik, måste stoppas omedelbart. När EU vägrar att göra en offentlig utredning av situationen måste även de negativa konsekvenserna av dess politik och medborgarnas växande motstånd beaktas.
Minsta lilla nya steg mot konkurrensutsättning är oacceptabelt tills ett ramdirektiv om offentliga tjänster kan garantera att regionerna behandlas lika och att ordentlig fysisk planering genomförs. Dessutom krävs en prispolitik som säkrar den välbehövliga omfördelningen samt de framtida investeringar som är nödvändiga för en modern infrastruktur av hög kvalitet.
Allt tyder på att säkerheten i Europa kommer att få stryka på foten och att järnvägstjänsterna kommer att drabbas, särskilt där lönsamheten är låg. Detta strider mot målet att bekämpa växthuseffekten och kommer att öka orättvisorna.
Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. (NL) Det är fel av EU att ge medlemsstaterna order om hur deras nationella järnvägsnät ska organiseras. Även om jag är glad att konkurrensen inom järnvägssektorn har lett till bättre tjänster, prissänkningar och goda säkerhetsnormer i Tyskland är det inte säkert att det belgiska järnvägsnätet skulle påverkas lika gynnsamt.
I många länder finns det anledning att vara missnöjd med tillhandahållandet av järnvägstjänster. Därför skulle jag välkomna en undersökning av för- och nackdelarna med konkurrens inom järnvägssektorn: goda och dåliga erfarenheter från privatiseringar av järnvägar måste analyseras för att ta reda på vilken slags liberalisering som fungerar och vilken som inte gör det.
Ingen frågar efter den typen av liberalisering i dag – inte fackföreningarna, inte konsumentorganisationerna och inte ens de europeiska järnvägsföretagens organisation. Jag skulle därför ha föredragit att man hade hållit sig till planen och diskuterat betänkandet med Erik Meijer, så att man hade kunnat enas om förnuftiga förfaranden som gör det möjligt för medlemsstaterna och regionerna att erbjuda delar av nätet till ett visst företag genom tilldelning av offentliga upphandlingskontrakt. Detta skulle ha inneburit att en koncession skulle kunna ges åt en viss tjänsteleverantör under en viss tidsperiod, dock tillsammans med ett antal tydligt angivna krav på bästa möjliga tillhandahållande av tjänster, säkerhet och miljöhänsyn.
Marc Tarabella (PSE), skriftlig. – (FR) Jag beslutade mig för att rösta för att förkasta rådets gemensamma ståndpunkt, som godkändes i Jarzembowskibetänkandet. I den gemensamma ståndpunkten stöds eftertryckligen tidtabellen för den internationella liberaliseringen av passagerartransport till 2010.
Jag är absolut mot en sådan liberalisering, som, i motsats till det som hävdas av glödande förkämpar för den otyglade fria marknaden, inte kommer att ge bättre tjänster till lägre priser. Den kommer snarare att äventyra de offentliga tjänster som erbjuds i medlemsstaterna. Den stora majoriteten passagerare, som man nu kallar kunder, kommer att uppleva en ökning av biljettpriserna och en sämre service. Landsbygdsområdena kommer än en gång att bli de första offren för denna process.
Dessutom kommer liberaliseringen att utsätta järnvägsbolagen i de små medlemsstaterna för risker och få skadliga effekter på arbets- och anställningsförhållanden för järnvägspersonalen i hela EU.
Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. Ömsesidiga principer måste respekteras och möjligheten att föra passagerare över nationella gränser är viktig. Medlemsländerna måste dock själva få bestämma om den nationella tågtrafiken ska privatiseras. Privatiserade järnvägar som inte integreras med respektive lands banverk har många gånger fungerat dåligt och ofta lett till ökade kostnader för skattebetalarna (till exempel i Storbritannien).
Därför väljer jag att stödja rådets gemensamma ståndpunkt som är mindre långtgående och röstar alltså nej till parlamentets ändringsförslag.
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för min kollega Gilles Savarys mycket konstruktiva betänkande om andrabehandlingsrekommendationen om att anta direktivet om behörighetsprövning av lokförare i gemenskapens järnvägssystem.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Även om jag erkänner att det är viktigt att definiera behörigheten för dem som arbetar inom denna sektor, särskilt lokförare, är denna fråga en del av förfarandet för att liberalisera järnvägstransportsektorn, en process som man har kämpat för inom EU:s institutioner, i rådet (de nationella regeringarna), kommissionen och majoriteten i parlamentet, där parlamentet har varit den mest entusiastiska pådrivaren.
Det ingår visserligen några positiva förslag om arbetstagarnas rättigheter och vissa tekniska aspekter men man måste alltså tänka på att dessa åtgärder är en del av den pågående privatiseringsvågen och inte avser att förbättra tjänsten.
Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. Passagerare skall ha bra rättigheter, men detta blir för mycket detaljreglering på EU-nivå. Förslaget ligger på en nivå som är långt under gällande svensk ersättningsrätt. Parlamentets försök att utöver de internationella transporterna, där det finns en logik i att EU lägger sig i, även inkludera strikt lokala eller nationella transporter är onödig överreglering. Dessutom riskerar dessa regler innebära ett nedåtgående tryck på svenska ersättningsvillkor och skulle kunna försämra möjligheterna för passagerare att ta taxi eller buss när tåget är försenat.
Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. (EN) Jag stödde ändringsförslag 65 eftersom rådets gemensamma ståndpunkt inte tillräckligt tillgodoser nödvändigheten av att i ökande omfattning anpassa järnvägsstationer och rullande materiel för att garantera tillgänglighet för personer med funktionshinder och nedsatt rörelseförmåga. Den gradvisa förbättringen av befintlig infrastruktur och rullande materiel är absolut nödvändig med hänsyn till deras livslängd. Det finns också ett stort antal potentiella resenärer som skulle kunna använda järnvägstransport om den var tillgänglig.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Detta betänkande bör analyseras i samband med målen för EU:s järnvägspolitik, som kommissionen redan har lagt fram tre lagstiftningspaket om under de senaste åren. Syftet med betänkandet är helt enkelt att fullfölja den tekniska och rättsliga ramen för det etappvisa genomförandet av den totala liberaliseringen av järnvägstransporterna, vilket i själva verket betyder att lämna över det till stora privata intressen och därigenom avveckla de viktiga nationella allmännyttiga företagen.
Den föreslagna förordningen om järnvägspassagernas rättigheter och skyldigheter bör förstås i detta sammanhang. Betänkandet syftar bland annat till att utvidga direktivet till att inkludera passagerare på både nationella och internationella järnvägar, att bestämma den information som passagerarna ska få och den kompensation som ska betalas i händelse av förseningar, olyckor eller dödsfall samt att se till att personer med funktionshinder kan använda sig av järnvägarna.
Med andra ord är det nuvarande förfarandet för att definiera passagerarnas rättigheter en del av en process som äventyrar passagerarnas grundläggande rättigheter till allmänna transporter av hög kvalitet.
Peter Skinner (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för betänkandet på grund av den ökande persontågtrafiken inom hela EU. Dessutom behöver järnvägsoperatörer enas om enkla regler och skyldigheter medan en klart mer hållbar transportstruktur etableras med stor hjälp av processen inom de transeuropeiska näten (TEN). Särskilt resenärernas rättigheter saknas ofta i debatten om lämpligare transportverksamheter. Därtill kommer att problemet med monopolkontroll över vissa järnvägslinjer, som t.ex. Channel Tunnel Rail Link (CTRL), gör att resenärerna är hänvisade till bara ett bolag. Mot bakgrunden av att man nu ökar rättigheterna för internationella tågresenärer vill jag framhålla att den aktuella strategin hos vissa bolag/operatörer visar att det fortfarande finns behov av större insatser från regleringsorgan för att garantera en konsekvent och rättvis politik.
Evangelia Tzampazi (PSE), skriftlig. (EN) Med hänsyn till andrabehandlingsrekommendationen om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av parlamentets och rådets förordning om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer i internationell järnvägstrafik (Dirk Sterckx’ betänkande) vill jag meddela att ledamöterna i den grekiska delegationen av PSE (Arnaoutakis Stavros, Beglitis Panagiotis, Matsouka Maria, Lambrinidis Stavros och Tzampazi Evangelia) la ned sina röster om ändringsförslagen 59 och 69 enligt vilka: ”alla tåg, medräknat internationella tåg och höghastighetståg, ska vara försedda med ett särskilt anvisat utrymme för barnvagnar, rullstolar, cyklar och sportutrustning, eventuellt mot betalning.”
Fastän vi samtycker till genomförandet av denna parameter när det gäller de andra redskapen, bör man emellertid beakta att när det gäller rullstolar så är inte dessa bara ett redskap för personer med rörelsehinder utan i själva verket en del av deras kropp. I den meningen bör ingen extra betalning utgå för deras transport.
Därför la vi ned våra röster på ändringsförslagen 59 och 69 och stödde på så sätt rättigheten för personer med rörelsehinder att resa utan extra avgift.
Gilles Savary (PSE). – (FR) Herr talman! Jag är mycket glad över den stora klokhet som parlamentet visat när man förkastat liberaliseringen av järnvägssystemet och de nationella järnvägssystemen.
Personligen är jag absolut för att man öppnar nätverken, och jag tror verkligen på att man ska bygga järnvägar utan gränser i EU, något som effektivt skulle innebära slutet för de nationella monopolen. Men jag anser att kommissionens föreslagna metod för liberalisering, som kännetecknas av konflikter om tidsfrister och datum, är oacceptabel och oundvikligen kommer att leda till en situation där järnvägsindustrin fokuseras på några få stora företag, medan många nationella företag försvinner och en stor strid utbryter om de mest lönsamma marknadssegmenten, det vill säga höghastighetslinjerna, och där man förmodligen råkar ut för stora svårigheter när man ska finansiera budgetrubriker som gäller stads- och landsbygdsplanering.
Järnvägstrafiken inkluderar också regionala tåg och rikståg, som ofta är olönsamma och som finansieras genom det som nu är linjerna i internationell trafik, och jag är mycket oroad över att man inte verkligen tagit hänsyn till denna aspekt. Hur ska små järnvägslinjer, som är mycket nyttiga, finansieras när man öppnar dörren för internationell konkurrens vilket kommer att få till följd att finansieringen sinar och järnvägsbolagens marginaler minskar? Detta är en fråga som vi måste finna svaret på. Vi har tid på oss till 2010, och personligen önskar jag att finansieringen av allmänna tjänster och budgetrubriker som gäller stads- och landsbygdsplanering ska komma upp på parlamentets dagordning inom kort.
Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. (NL) Medan nedskärningarna fortsätter och både regional järnvägstrafik och internationella järnvägsförbindelser fortsätter att tunnas ut som ett resultat av detta, kommer nu uppmaningar från höger och tvärs igenom det politiska spektrumet om att fler passagerare och mer fraktgods ska transporteras på järnväg, genom att man använder sig av samma arrangemang som gäller för vägtransporter och för billighetsflyg. Genom att skilja järnvägsförvaltningen från tjänsteutbudet hoppas man att privata företag ska sänka priserna och dra till sig en större kundkrets tack vare sin kundvänliga attityd. Jag tror inte att detta synsätt kommer att ge det önskade resultatet. All uppmärksamhet kommer att koncentreras på att sänka kostnaderna genom att lägga ned järnvägslinjer, minska servicen, öka priserna och göra sig av med de många olönsamma kunderna.
Savary- och Sterckxbetänkandena räcker inte för att ge kompensation för Georg Jarzembowskis liberaliseringsplaner. Savarybetänkandet är viktigt genom att man där vill minska de tekniska problem som drabbat gränsöverskridande tåg alltsedan linjerna elektrifierades, medan man i Sterckxbetänkandet har gått miste om tillfället att tvinga järnvägsföretagen att göra gränsöverskridande tjänster mer lättillgängliga och att behålla dem. Som betänkandet nu ser ut kan enbart personer med funktionshinder gynnas av det.
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för det konstruktiva betänkande som sammanställts av den brittiska ledamoten Diana Wallis, som gäller andrabehandlingsrekommendationen om antagande av en förordning om utomobligatoriska förpliktelser.
Den lag som ska tillämpas på utomobligatoriska förpliktelser är i allmänhet den lag som gäller i det land där skadan inträffat, men om detta betänkande följs kommer den lag som gäller i offrets hemland att tillämpas, till exempel när det gäller en personskada efter en bilolycka. Med tanke på hur komplexa sådana situationer kan vara skulle denna utgångspunkt göra att människor kan hamna i den situation de befann sig i före den aktuella olyckan. Man måste fortfarande finna en kompromiss för att kompensera människor för fördomar som de drabbas av på grund av förtal i medierna, eftersom parlamentet vill att den lag som ska tillämpas är den som gäller i det land som det publicerade eller radio- eller tv-sända materialet huvudsakligen riktar sig till, eller, om detta kriterium uppenbarligen inte kan tillämpas, det land där den redaktionella kontrollen utövas. Arbetet med att uppnå en kompromiss blir inte lätt.
Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. I Wallis-betänkandet, A6 - 481/06, finns förslag rörande val av lag vid mål om kränkning av privatlivets helgd och personlighetsskydd som stadgar att målet skall avgöras i det land där skadan uppkommit. Vi röstar emot dessa förslag eftersom de skulle innebära inskränkningar i den svenska yttrande- och tryckfrihetslagstiftningen genom att exempelvis en svensk tidning skulle kunna stämmas i andra länder utifrån andra lagar än i det land där tidningen ges ut.
Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. – (FR) Fördelen med denna förordning, som är känd som Rom II, är att den är utformad för att underlätta hanteringen av gränsöverskridande rättstvister genom att den allmänna bestämmelsen, enligt vilken den lag som ska tillämpas på utomobligatoriska förpliktelser är lagen i det land där skadan inträffade, tillämpas på en lång rad situationer.
Vi förespråkar i själva verket att man ska harmonisera bestämmelserna när lagarna är oförenliga. Detta är en åtgärd som ensam kan förbättra rättssäkerheten. Men bestämmelserna måste fortfarande vara exakta och klara, något som långt ifrån alltid är fallet.
De föreslagna reglerna, som inte bara gäller den särskilda frågan om trafikolyckor utan också förtal eller kränkning av privatlivets helgd som orsakas av audiovisuella medier eller pressmedier, är utformade för att skydda offret, särskilt genom att göra det lättare för honom eller henne att få kompensation.
Om pressfriheten och yttrandefriheten ska kunna garanteras får bestämmelserna inte på något olämpligt sätt begränsa rättigheterna för de inblandade personerna.
Betänkandet erbjuder garantier genom att standardbestämmelser antas i de fall då lagarna inte överensstämmer med varandra. Vi kommer att rösta för det.
Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. Rom II-betänkandet som Europaparlamentet idag röstat för innehåller två skrivningar som strider mot den svenska pressfrihetslagstiftningen. Tyvärr gick det inte att rösta nej till de ändringsförslag som innehöll de aktuella skrivningarna eftersom de ingick i ett större block. Jag valde att rösta för betänkandet, men reserverar mig mot ändringsförslag 9 och 19, punkt 7a.
Dödsdomar mot sjukvårdspersonal i Libyen: B6-0024/2007
Димитър Стоянов (ITS). – Аз гласувах "за" това предложение, но пред себе си имам един текст, който е изпълнен с тежък изказ. В него няма нищо, което реално да се казва. Тази резолюция трябваше да бъде приета преди осъждането на българските медицински сестри на смърт, а не сега постфактум. И защо, когато бяха осъдени, висшите представители на Съюза се правеха, че са паднали от небето и че за осем години те не са разбрали, че има такова нещо. Или може би им беше по-лесно да си затварят очите, защото европейските държави въртят една много хубава търговия с Либия.
Искам да Ви кажа, уважаеми колеги, че ние сме изправени съвсем очевидно пред един тежък диктаторски режим. И с такъв режим единственият начин, по който може да се справяш, е с решителност, твърдост и непоколебимост. Затова аз настоявам, всички европейски държави да прекратят незабавно търговските си отношения с Либия, което ще бъде оказване на истински натиск върху тази тоталитарна държава.
В заключение, бих искал да кажа, че ако това не стане, това ще означава, че в Европа се е открил нов вид програма - "петрол срещу човешки животи".
Jim Allister (NI), skriftlig. (EN) Jag röstade för denna resolution för att stödja dem som drabbats av den orättvisa som utövas mot dem av de omänskliga libyska myndigheterna. Jag tar emellertid avstånd från kravet i motionen på ett generellt förbud mot dödsstraff i hela världen. Enligt min åsikt kan dödsstraff vara lämpligt och nödvändigt när pålitliga och riktiga rättsprocesser är förhanden, säkerställda med alla möjligheter till överklagande. Det är uppenbart att något sådant inte existerar i Libyen.
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen från de politiska grupper som fördömer utslaget från den libyska brottmålsdomstol som dömde fem bulgariska sjuksköterskor och en palestinsk läkare till döden, vilka var anklagade för att avsiktligt ha ympat närmare 500 barn med aidsvirus. Denna resolution är en möjlighet för mig att upprepa mitt fullständiga motstånd mot dödsstraff. Att överge dödsstraffet bidrar till att öka respekten för den mänskliga värdigheten och kämpa för de mänskliga rättigheterna.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi röstade för denna resolution eftersom vi är emot dödsstraff och därför motsatte oss den libyska domstolens beslut att döma fem bulgariska sjuksköterskor och en palestinsk läkare till döden genom arkebusering, och bekräftelsen av dessa domar den 19 december 2006.
Vi vill också uttrycka vår djupa oro över de omständigheter som utnyttjades för att döma de anklagade och över den behandling de fick medan de var fängslade.
Vi upprepar vårt motstånd mot dödsstraffet och vill påpeka att ett övergivande av dödsstraffet skulle tjäna till att stärka den mänskliga värdigheten och främja en gradvis utveckling av de mänskliga rättigheterna. Vi kräver därför att man överger dödsstraffet i hela världen.
Också vi vill uppmana de ansvariga libyska myndigheterna att vidta de nödvändiga åtgärderna för att granska och omvandla dödsstraffet samt jämna vägen för att fallet ska lösas snabbt på grundval av humanitära överväganden.
Joseph Muscat (PSE), skriftlig (MT). Min röst för denna resolution återspeglar huvudsakligen min ståndpunkt mot dödsstraffet, vilka än omständigheterna är.
Jag anser att de ansträngningar som många länder gjort i många år, däribland Malta, som syftat till att föra Libyen närmare det internationella samfundet, inte bara kan åsidosättas. Detta fall visar att det krävs mer och inte mindre dialog mellan de två sidorna.
Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Den rättegång som utmynnade i dödsdomen mot fem bulgariska sjuksköterskor och en palestinsk läkare bevisar att det finns vissa länder som inte har några betänkligheter mot att hålla utländska medborgare som gisslan.
Hur man än undersöker fallet så finns det tydliga belägg för att de som dömts till döden i denna rättegång inte är skyldiga till de brott som de anklagas för. Men ändå fortsatte rättegångarna. Den enda förklaringen är att dessa utländska medborgare utnyttjas för interna, eller kanske externa, ändamål.
I ett land som har lång väg kvar innan det blir en demokrati, ett land som knappast respekterar rättsstatsprincipen, kommer sådana händelser inte som någon överraskning. Vad värre är, är att vi sedan den 1 januari har fem EU-medborgare bland dem som dömts till döden, vilket innebär att vi måste förena våra ansträngningar för att främja rättvisa och respekt för de allmänna rättsprinciperna i detta fall.
Libyen är i dag samma land som det alltid har varit, även om det av skäl som har med politisk pragmatism att göra har måst ändra sitt uppträdande, och landet måste förstå att vi inte kan acceptera att dessa människor utnyttjas som gisslan i den libyska politiken.
Geoffrey Van Orden (PPE-DE), skriftlig. (EN) Det libyska dödsstraffet mot de bulgariska sjuksköterskorna och den palestinske läkaren är avskyvärt och förvärrar ytterligare den tragedi som deras orättmätiga frihetsberövande de senaste åtta åren varit. Vi har stått i främsta ledet bland dem som krävt deras frigivning.
Tyvärr, och mot min inrådan, insisterade de gröna och kommunisterna på att inbegripa en punkt i resolutionen som rör den mer omfattande frågan om ett principiellt motstånd mot dödsstraff. Fastän många av oss röstade mot denna punkt, är den fortfarande del av en text som vi i övrigt har uttryckt ett starkt stöd för. Många konservativa, mig själv inberäknad, motsätter sig inte principiellt ett dödsstraff. Tvärtom skulle vi vilja se dess återinförande under vissa mycket speciella omständigheter med en rigorös kontroll. Vi vill därför klargöra att vårt stöd för denna utmärkta resolution på intet sätt innebär ett samtycke till punkt 2.
Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag gratulerar min kollega Raül Romeva i Rueda till denna årsrapport. Jag var ansvarig för det första betänkandet i detta ämne för något mer än tio år sedan i det dåvarande underutskottet för säkerhet och avväpning under utskottet för utrikesfrågor.
Ett problem på den tiden var misslyckandet med att skapa en gemensam europeisk vapenmarknad, vilket ledde till en situation där uppdelningen på nationella marknader skapade ett tryck att exportera. Detta i sig innebar att europeiska vapen hamnade i mycket tvivelaktiga händer, och som vi kunde se alldeles nyligen konfronterades vi med våra egna vapen i fiendens händer i Irak.
Ytterligare ett tvisteämne var bristen på rättslig grund för vår uppförandekod när det gällde vapenförsäljning, delvis därför att vissa medlemsstater inte ville att deras vapenförsäljare skulle hamna i underläge på världsmarknaden för vapen.
Raül Romeva i Ruedas betänkande visar att samma problem lever kvar i dag. Ju längre vi dröjer med att hitta lösningar, desto fler olyckor drabbar världen genom den fria vapenmarknaden, och desto mer kostar det oss i ineffektivitet, flyktingar och asylsökande från de katastrofer som inte orsakats av naturen och som vi i slutändan bär ansvaret för.
Patrick Gaubert (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Initiativbetänkandet om rådets sjunde och åttonde rapport om EU:s uppförandekod för vapenexport har just antagits med stor majoritet. Jag gratulerar föredraganden till kvaliteten på hans arbete och till det samförstånd som nåddes kring detta dokument.
I betänkandet är man noga med att påpeka behovet av att anta uppförandekoden som en gemensam ståndpunkt i syfte att förbättra dess rättsliga effekter på kontrollen av vapenexporten och att harmonisera nationell lagstiftning i frågan.
Man inbjuder också EU och dess medlemsstater att stödja antagandet av ett internationellt vapenhandelsfördrag inom FN:s ram – något som jag tror skulle vara nyttigt.
Betänkandet ger också vissa nödvändiga klargöranden av uppförandekodens innehåll och omfattning, och man föreslår där helt riktigt att respekten för de mänskliga rättigheterna bör bli ett allmänt kriterium som ska styra vapenexporten.
Nu mer än någonsin måste EU göra allt det kan för att framstå som en ansvarsfull global aktör, som erkänns för sina insatser att bekämpa vapenspridningen, som är källan till många konflikter och till allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Jean Lambert (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Jag röstade för betänkandet. Jag välkomnar i synnerhet parlamentets önskan att EU ställer krav på ett internationellt fördrag om vapenhandel. Vi är medvetna om att vapenutgifter står i vägen för millenniemålen. Ingen firma i något land borde tjäna på den olycka och de brott mot mänskliga rättigheter som vi kan se till exempel i Darfur. Länder som talar diplomatspråk borde inte tjäna på att underblåsa konflikten. Som sägs i betänkandet behöver vi hitta bättre sätt att garantera att slutanvändarlandet är det som avses i vårt licenssystem och att vapnen inte dirigeras om till regimer eller motståndsrörelser som utsätter människor för omänsklig behandling.
Jag välkomnar också hänvisningen till exportkreditgarantier men önskar att betänkandet hade gått längre. Medlemsstater bör inte stå som garant för vapenförsäljning. I allra gynnsammaste fall representerar det snedvridning av konkurrensen och kan leda till korruption. I värsta fall ökar det låneåterbetalningarna och gör det svårare för fattiga länder att investera i hälsa, utbildning och verkligt hållbar utveckling, som vi sett i Tanzania nyligen..
Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Övervakningen av vapenexport skall skötas av respektive medlemsland genom deras nationella lagstiftning samt samarbete inom FN:s ram. Jag motsätter mig bestämt planerna på att eventuellt inrätta en EU-byrå för kontroll av vapenexport. Betänkandet handlar om att skapa en bindande uppförandekod för krigsmaterielexport inom EU:s ram. Det föreslås att ett nytt EU-organ för kontroll av medlemsländernas export införs. Oavsett principiell syn i frågan finns det skäl att ifrågasätta om detta leder till en mer restriktiv politik, vilket är syftet. Samtidigt driver Europeiska försvarsbyrån på för att ytterligare samordna och liberalisera medlemsländernas exportpolitik. Jag anser att FN, med tanke på dess erfarenhet, kunskap och globala räckvidd, är bäst lämpat att driva på det globala nedrustningsarbetet och se till att bästa möjliga uppförandekod efterlevs.
Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Vapenindustrin är inte per definition den smutsigaste och mest korrupta affärsverksamheten, men dess dagliga verksamhet kan vara sådan.
Av den anledningen anser jag att de offentliga och privata aktörernas uppträdande måste kontrolleras noggrant så att påtryckningarna, vare sig de är rättsliga eller av annan art, kan få någon effekt.
Jag har länge förespråkat att man ska göra denna uppförandekod bindande.
Slutligen vill jag ta upp Kinafrågan. Vi har denna debatt varje år. Kina ger inga garantier – i själva verket tvärtom – för att man kommer att använda militär materiel i enlighet med våra krav. Enbart detta vore ett tillräckligt argument. Dessutom bör vi försöka att omvandla denna allt viktigare aktör på världsscenen till en partner för att åstadkomma en fredligare och mindre våldsam värld. Detta uppnår vi inte genom att vid upprepade tillfällen retirera i ekonomins namn. Under vissa omständigheter kan det vara rätt väg framåt, men inte i detta fall.
Slutligen beklagar jag djupt att betänkandet sammanflätar frågor som faktiskt är mycket olika, genom att klumpa ihop Kina, Colombia, Etiopien, Eritrea, Indonesien, Nepal och Israel.
Geoffrey Van Orden (PPE-DE), skriftlig. (EN) Medan mycket i Raül Romeva i Ruedas betänkande är okontroversiellt innehåller den ett yrkande på en rättsligt bindande uppförandekod för europeisk vapenexport och strävar ofrånkomligen efter att utöka EU:s maktbefogenheter. Vi skulle i stället vilja lägga tonvikten vid ett internationellt fördrag med sikte på de länder som fortsätter att förse terrorister och upprorsmän med vapen och tycks undgå uppmärksamhet från dem som alltid är så kritiska mot västliga demokratier. Vi avstod därför från att rösta på resolutionen.
Philip Bradbourn (PPE-DE), skriftlig. (EN) De konservativa anser att trafiksäkerhet är en mycket viktig fråga men kan inte stödja betänkandet eftersom det kräver gemensamma åtgärder för hela EU genom harmoniseringsprocesser snarare än mellanstatligt samarbete om ett begränsat antal internationella frågor. Geografiska hänsyn, traditioner och kultur är också av betydelse här, och eftersom Storbritannien redan är ett av de trafiksäkraste länderna i Europa ser vi inget behov av att många av åtgärderna får en EU-dimension.
Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade mot detta betänkande och mot ett antal ändringsförslag eftersom parlamentet går mot subsidiaritetsprincipen genom att över hela EU försöka införa samma bestämmelser som ska upprätthållas av polisen – bestämmelser vars effektivitet är långt ifrån bevisade.
Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. – (FR) Min kollegas betänkande visar de framsteg som gjorts i fråga om trafiksäkerhet och att bekämpa trafikolyckor. Antalet dödsolyckor på EU:s vägar sjönk i själva verket med 17,5 procent mellan 2001 och 2005. Det är en utveckling som man bara kan vara tillfredsställd med men som ändå inte går tillräckligt långt, eftersom mer än 40 000 dödsfall fortfarande noteras inom EU varje år.
Förvånande nog handlar de många förslag om trafiksäkerhet som lagts fram i betänkandet inte enbart om att vidta bestraffningsåtgärder, som man har gjort i Frankrike. Det finns i stället förslag som gäller utbildning av förare, kvaliteten på fordonsparken och tillståndet för motorvägsinfrastrukturen. Vi stöder dessa förslag.
I Frankrike minskar obestridligen antalet dödsfall på vägarna varje år, men samtidigt fortsätter ilskan att växa hos dem som berövats sina körkort. Vid sidan av ”rädslan för polisen” har automatiska böter för att köra till och med så lite som 1 km i timmen över hastighetsgränsen blivit en vardaglig företeelse.
Av 36 miljoner förare har 3,5 miljoner fått prickar i körkorten, och nästan 70 000 körkort har dragits in. Om det övergripande målet med vägsäkerheten ska kunna uppnås måste jakten på motorförare stoppas.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) EU:s handlingsprogram för trafiksäkerhet som antogs 2003 har som mål att halvera antalet olycksoffer till 2010, vilket innebär mindre än 25 000 offer per år. Även om siffrorna sjönk mellan 2001 och 2005 förespås det att målet inte kommer att nås.
Kampen mot trafikolyckorna måste föras på olika fronter: utbildning av förare, vägarnas tillstånd, fordonsparkens tillstånd och avskräckande åtgärder, allt integrerat i en total strategi för transportsektorn.
För att detta ska kunna ske måste riktade åtgärder vidtas som syftar till följande: utbildning i skolor och körskolor, användning av nya utbildningsmetoder, medvetandegörande av medborgarna, kontroll av både förare och tillståndet för deras fordon i form av förebyggande åtgärder och utbildning snarare än att skaffa intäkter genom böter, kvaliteten på vägarna, tydlig vägskyltning samt inriktning på biltrafiken, som har ökat dramatiskt på bekostnad av offentliga kommunikationer. Därför är det viktigt att integrera denna fråga i en strategi för transportsektorn som på ett lämpligt sätt stöder användningen av offentliga kommunikationsmedel.
Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Jag röstar nej till detta betänkande då jag menar att det utgår från ett felaktigt resonemang om vilken politisk nivå som är ansvarig för trafiksäkerhetsfrågor. Junilistan anser att det primärt är medlemsstaterna som har det politiska ansvaret för vilka lagstiftningsåtgärder som skall vidtas för att förbättra trafiksäkerheten. En ökad trafiksäkerhet kan uppnås genom att medlemsländerna tar efter de strategier som har visat sig vara framgångsrika i olika EU-länder. EU-parlamentets synpunkter må vara lovvärda, men tillför ytterst lite i detta sammanhang.
Betänkandet innehåller en rad förslag som inte tar tillräcklig hänsyn till subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen. Bland dessa kan nämnas förslaget att barn i åldern 3-18 år kontinuerligt ska utbildas i trafikundervisning genom en särskild EU-handlingsplan, att kommissionen ska genomföra informationskampanjer mot förartrötthet i medlemsstaterna och att kommissionen dessutom ska utreda konsekvenserna av förartrötthet i trafiken.
Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. Hastighetsgränser är en nationell angelägenhet som beror på många faktorer och skall därför bestämmas nationellt. Hur gärna jag än, av miljö- eller säkerhetsskäl, vill reglera att tyskarna inte skall få ha sin Autobahn vore det kontraproduktivt att påtvinga dem det utifrån. Det skulle istället försvaga de politiska krafter i Tyskland som kämpar för samma sak.
En promillehalt på 0.5 är för hög och kan ändå inte accepteras.
Krav på varselljus är lika korkat att besluta på EU-nivå som att tvinga Storbritannien att införa högertrafik. Om man sparar 5 000 liv så borde det vara lätt att driva igenom på nationell nivå. Jag röstar dock för en uppmaning till medlemsstaterna att hindra lastbilars farliga körbeteende eftersom man där respekterar de nationella parlamentens rättigheter. Det är dessutom en miljövinst att inte låta lastbilar konkurrera med tåg med hjälp av bristande säkerhet.
Gary Titley (PSE), skriftlig. (EN) Europaparlamentets labourgrupp välkomnar grundtanken i betänkandet som syftar till att halvera antalet dödsolyckor på EU:s vägar till 2010. Det är positivt att man genom betänkandet sätter strålkastarljus på den växande skillnaden i trafiksäkerhet mellan vissa medlemsstater. Man efterlyser också ökat samarbete mellan medlemsstaterna och att man tar del av bästa metoder.
Försök att införa trafiksäkerhetsinitiativ som till exempel att ha lyset tänt på dagen och gemensamma promillegränser för alkohol kommer emellertid att få liten effekt för att förbättra trafiksäkerheten inom EU. Vissa uppgifter tyder på att motorcyklister och fotgängare löper större risk med lyset tänt dagtid. Medlemsstaterna borde fokusera på att tillämpa befintlig lagstiftning och eftertryckligt straffbelägga lagöverträdarna snarare än att ändra promillegränser. Därför har vi beslutat att avstå från att rösta på betänkandet.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Jag är positiv till att man har accepterat idén att jämställdhetsperspektivet inkluderar omorganisering, stärkande, utveckling och kontroll av de politiska processerna, så att de som vanligen är involverade i definieringen av sådan politik kan integrera frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor i all politik, på alla nivåer och på alla stadier. Detta bör göras utan att underminera jämställdhetsperspektivet genom en särskild policy som syftar till att råda bot på situationer som uppstår på grund av bristande jämställdhet mellan män och kvinnor.
Politik som å ena sidan syftar till jämställdhet och å andra sidan till könens likaberättigande utgör en dubbel, kompletterande strategi. De måste fungera tillsammans så att vi kan uppnå målet med jämställdhet mellan män och kvinnor, som det föreslås i den antagna resolutionen.
Dessa förhållanden måste råda i varje medlemsstat för att effektiv jämställdhet ska finnas inom alla områden och inte bara på politiska poster. Vi välkomnar därför att man under detta sammanträde har avvisat betänkandets förslag att införa ett obligatoriskt kvoteringssystem för politiska partier i deras slutlista för alla kollektiva organ.
Lissy Gröner (PSE), skriftlig. (DE) Detta betänkande är en bedömning av jämställdhetsperspektivet i Europaparlamentet och kan ses som en uppföljning av mitt betänkande i frågan (A5-0060/2003).
Det nuvarande betänkandet om ett jämställdhetsperspektiv i utskottens verksamhet tar upp frågor som behandlades i betänkandet från 2003. Där utvärderas också de insatser som gjorts hittills, och man försöker belysa de framtida möjligheterna att praktiskt genomföra jämställdhetsperspektivet. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater röstade för att man skulle stryka väsentliga delar av ett betänkande som utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan män och kvinnor hade antagit enhälligt, till exempel de som belyser de roller som högnivågruppen spelar, jämställdhetsintegrerad budgetering och personalpolitik. Eftersom jag är övertygad om att Záborskábetänkandet i väsentliga delar inte går lika långt som resolutionen från 2003, har jag röstat mot det.
Lydia Schenardi (ITS), skriftlig. – (FR) Även om en integrerad syn på jämställdheten mellan män och kvinnor, särskilt när det gäller sysselsättning, är en nödvändighet, så är dess auktoritativa och obligatoriska genomförande och genomdrivande det inte.
Men detta är tyvärr vad som föreslås i min värda kollega Anna Záborskás betänkande, där hon med hänvisning till kvinnors värdighet och jämställdhet ber oss att rösta för ett obligatoriskt system med kvoter för politiska partiers kandidatlistor. Jag anser att vi inte får ge efter för frestelsen att sätta ideologin med könens jämställdhet över allt annat. Det skulle vara ett kontraproduktivt steg som slutligen skulle skada kvinnors anseende eftersom just denna ideologi skulle bekräfta åsikten att de, vilka kvaliteter de än har, saknar både kompetens och legitimitet.
Det är verkligen nödvändigt att ge kvinnor enklare tillgång till vissa jobb eller ansvarsområden som de hittills varit utestängda från eller där de hittills varit underrepresenterade, men låt oss inte överdriva eller vara alltför ivriga när vi flirtar med den allmänna opinionen, för på så sätt skadar vi bara kvinnornas sak.
Anna Záborská (PPE-DE), skriftlig. – (FR) När vi nu går igenom det parlamentariska arbete som utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män utfört de senaste två åren måste jag tacka talman Borrell, ordförande i högnivågruppen, som har visat stor klarsynthet och diplomati genom att stödja vårt arbete, samt vice talman Sylvia-Yvonne Kaufmann som noga har uppmärksammat denna grupps arbete, vilket är ett viktigt verktyg för ett samarbete som överlappar en mångfald områden.
Den behörighet som utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män har, och som definierats i parlamentets arbetsordning, är sådan att valda representanter har ansvar för att kontrollera alla frågor som gäller jämställdhet i Europaparlamentet, inklusive budget, informationspolitik med avseende på kvinnor och lagstiftning om politiken som rör lika rättigheter, samt ansvar för samarbete med förvaltningen vid genomförandet av lika rättigheter och för integrering av jämställdhetsperspektivet i alla sektorer, inklusive personalpolitiken.
Jag uppskattar också varmt alla mina kollegers vaksamhet, och särskilt Lizzy Gröners, som varit katalysatorn för hela detta initiativ och som i sitt betänkande understrukit att utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan män och kvinnor är det huvudsakliga organ inom Europaparlamentet som ansvarar för frågor som rör kvinnors rättigheter, lika möjligheter och ett integrerat synsätt. Jag hoppas att detta kraftfulla samarbete kommer att fortsätta att inspirera vårt arbete.