Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 31 januari 2007 - Bryssel

15. Moratorium för dödsstraff (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalande om moratoriet för dödsstraffet.

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det som jag ska tala med er om i dag är en av de mest grundläggande delarna i Europeiska unionens människorättspolitik, och många andra resolutionsförslag som har lagts fram av de olika grupperna i ert parlament visar precis hur aktuell denna fråga är.

Europeiska unionen driver en global kampanj för att dödsstraffet under alla omständigheter ska avskaffas och lägger till grund riktlinjerna för EU:s politik om tredjeländer och dödsstraffet, som antogs 1998 av dess ministerråd, och förklaringen om moratoriet har varit ett ständigt inslag i denna kampanj under några år – även om det inte varit dess huvudmål, utan ett mellanliggande skede på vägen mot att avskaffa detta bruk en gång för alla.

Europeiska unionen kommer att fortsätta driva sin politik om skydd för mänskliga rättigheter under det tyska ordförandeskapet och kommer därför att kraftigt argumentera för moratoriet för dödsstraffet och för dödsstraffets permanenta avskaffande.

Detta innebär att vi å ena sidan kommer att fortsätta debatten om principfrågan – inte bara genom bilaterala förbindelser, utan också inom multilaterala forum, inom Förenta nationerna i synnerhet – medan vi å andra sidan också fortsätter att vara proaktiva för att närma oss dessa länder som befinner sig vid vändpunkten – det vill säga de länder där det finns märkbara positiva eller negativa trender när det gäller dödsstraffet – och med alla medel utöva påtryckningar på dem, det vill säga mycket uttryckliga åtgärder i många brådskande enskilda fall.

Jag är medveten om att kammaren har varit en ständig förespråkare för denna politik, och det gläder mig att kunna säga att vi redan har uppnått en hel del tillsammans. Det faktum att dödsstraffet har avskaffats på laglig väg eller i praktiken inte längre tillämpas i ungefär två tredjedelar av världens länder kan hänföras till alla aktiva förkämpars ihärdiga ansträngningar mot bruket, och det gläder mig att kunna betona att det aktiva engagemanget i Europeiska rådet har spelat en roll. Trettiotre stater har nu ratificerat det trettonde tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, vars syfte är att göra dödsstraffet olagligt även i krigstid.

Men jag skulle också vilja nämna att det fortfarande finns alltför många stater – sammanlagt 66 – som fortsätter att genomföra avrättningar, tillsammans med några beklagliga tillbakagående trender när det gäller att efterleva moratoriet. Det är av denna anledning som det är så viktigt att våra ansträngningar borde vara obegränsade, och våra argument för att avskaffa dödsstraffet borde riktas mot internationella forum och andra platser.

Europeiska unionen lade i detta syfte fram resolutioner inför kommissionen för de mänskliga rättigheterna från 1999 fram till kommissionens upplösning 2005, och under denna period visade det sig möjligt att säkerställa majoriteter som var för dem. Eftersom detta organ upplöstes har vi tvingats söka nya vägar för att föra debatten om avskaffande av dödsstraffet vidare, även om det måste sägas att våra åtgärder måste vara mycket väl utarbetade om – och detta är en prioritering – vi ska undvika att tvingas retirera från redan säkra ställningar, eftersom det inte finns några enkla svar på detta.

När det gäller denna linje har det hittills rått stark enighet inom Europeiska unionen, men vi har hittills avstått från att lägga fram en resolution i detta syfte inför FN:s generalförsamling på grund av den fortsatt höga risken att inte få stöd.

I stället lades en unilateral förklaring mot dödsstraffet fram inför generalförsamlingen den 19 december på Europeiska unionens initiativ, och det är viktigt att notera att den fick stöd av 85 stater från alla världens delar. Hur uppmuntrande detta resultat än är bekräftar det också att möjligheten för att en resolution från EU blir lyckad i generalförsamlingen inte ännu kan anses vara 100 procent säkert.

Vad kommer då att hända härnäst? Det står klart för alla partner i Europeiska unionen att vi vill fortsätta att aktivt främja kampanjens sak mot dödsstraff, inom Förenta nationerna och på andra platser, men jag skulle samtidigt vilja klargöra att detta fortfarande är ett mycket svårt område, och därför kommer alla kampanjer mot dödsstraffet enbart att lyckas om Europeiska unionens åtgärder sker stegvist och är väl genomtänkta.

Vårt motto borde i fortsättningen vara att möjligheten för ett misslyckande med ett nytt EU-initiativ borde uteslutas i så hög grad som möjligt, för ett nederlag för Europeiska unionen skulle vara en seger för förespråkarna för dödsstraffet och därmed ett bakslag i kampen mot denna omänskliga bestraffning, något som vi inte vill uppleva och som vi inte får tillåta. Jag anser att vi också kommer att finna anhängare. Det är av denna anledning som några av de huvudsakliga aktörerna bland de icke-statliga organisationerna, Amnesty International är en av dem, avråder från förhastade åtgärder och påminner oss om att det skulle kunna visa sig vara kontraproduktivt för Europeiska unionen att återigen vidhålla att detta ämne ska diskuteras i Förenta nationernas generalförsamling.

Det nåddes därför enighet vid rådet (allmänna frågor) den 22 januari om att vi först borde tänka ut en väl utarbetad strategi som efterhand kommer att göra det möjligt för oss att lägga fram våra frågor mer effektivt inför Förenta nationerna. Ambassadörerna i New York och Genève fick därför i uppdrag att göra allt de kan, och utan förseningar, för att få till stånd en debatt på FN-nivå.

Det kommer också att bli nödvändigt att utnyttja erfarenheten och de berörda icke-statliga organisationernas uppskattningar om vilka ytterligare åtgärder som bör vidtas för att bekämpa dödsstraffet på FN-nivå.

Detta kommer att möjliggöra för rådets ordförandeskap att lägga fram förslag i februari till EU:s partner om ytterligare åtgärder. Jag anser att detta är ett första och viktigt steg, och jag hoppas att vi kommer att finna andra som är villiga att stödja oss i denna strategi.

(Applåder)

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag välkomnar också detta tillfälle att utbyta tankar om frågan om dödsstraff och om sätt för att främja ett universellt avskaffande av detta motbjudande bruk.

Som ni känner till är det globala avskaffandet av dödsstraffet ett av de viktigaste målen i Europeiska unionens politik för de mänskliga rättigheterna, och jag personligen har åtagit mig att se till att EU fortsätter att spela en ledande roll i denna globala ansträngning, som vi just har hört. Eftersom alla här närvarande är överens om det slutliga målet för våra åtgärder på detta område, det vill säga universellt avskaffande, vill jag dela med mig några tankar om detta förfarande för avskaffande och hur vi ska nå vårt gemensamma mål.

För det första får vi inte glömma bort att erfarenheten av avskaffandet av dödsstraff på den europeiska kontinenten har varit en långsam, ofta slingrande och utdragen process, som för de flesta av våra medlemsstater har drivits framåt genom en kombination av starkt politiskt ledarskap och en mogen utvecklingsnivå när det gäller skydd av mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen och demokratiska institutioner. Med några anmärkningsvärda undantag, däribland Förenta staterna och Japan, liknar också den globala kartan över länder som har avskaffat dödsstraffet till stor del kartan över länder med demokratisk pluralism. Visionärt ledarskap och politiskt mod är nyckeln för att avskaffa dödsstraffet. Dessa ansträngningar måste ofta kompletteras med en dynamisk och öppen nationell debatt för att se till att det slutliga politiska beslutet om att avskaffa dödsstraffet i ett land också förblir permanent.

I Filippinerna, och i viss mån Kirgizistan, är det nyligen genomförda avskaffandet av dödsstraffet resultatet av både ett anmärkningsvärt mod hos de politiska ledarna och en djupgående nationell debatt, som vittnade om ett brett deltagande från civilsamhällets aktörer – som har nämnts – och institutioner. I Förenta staterna finns det också en del uppmuntrande tendenser i vissa stater, som New Jersey och Maryland.

Å andra sidan är det inte uteslutet att ett land faller tillbaka i bruket av dödsstraff, något som vi tyvärr har upplevt i Bahrain och har anledning att frukta i Peru. Och många andra länder har hittills slagit dövörat till när det gäller våra uppmaningar om att avskaffa dödsstraffet.

Avrättningen av Saddam Hussein och hans hantlangare har nu återupplivat debatten om dödsstraffet med ny kraft. De förskräckliga videofilmerna om hans ovärdiga slut har till och med upprört förespråkare för dödsstraffet. Men låt oss nu inte glömma att tusentals människor avrättas varje år; de flesta av dem är säkert något bättre människor än Saddam var, och många är till och med oskyldiga. Deras död borde uppröra oss ännu mer!

Samtidigt som avskaffandet av dödsstraffet i ett land naturligtvis är, för att citera Robert Badinter, ”en seger för mänskligheten över sig själv”, måste man förbli realistisk när det gäller yttre aktörers inflytande på denna process, som exempelvis påverkan från Europeiska unionen, eftersom processen först och främst förblir inhemsk.

Det innebär inte att Europeiska unionen kommer att inta en avvaktande hållning. Tvärtom har och kommer EU att förbli i förgrunden när det gäller internationella ansträngningar för att bekämpa dödsstraffet, i synnerhet inom Förenta nationerna, något som har nämnts. I december förra året lade EU fram en förklaring om dödsstraffet inför FN:s generalförsamling, som fick ett enastående stöd från 85 stater. I överensstämmelse med våra riktlinjer om dödsstraffet har Europeiska unionen gjort ett antal påpekanden om individuella dödsdomar, som omfattar länder som Förenta staterna, Iran och Indonesien, och kommer att fortsätta med det i framtiden. EU är också den ledande finansiären av projekt för att avskaffa dödsstraff som drivs av civilsamhället, och under de senaste tio åren har vi använt över 15 miljoner euro till att stödja projekt runt om i världen.

Europaparlamentet och civilsamhällets aktörer har traditionellt spelat en avgörande roll, både när det gäller att stödja Europeiska unionens ansträngningar för att avskaffa dödsstraffet och för att stimulera debatten om hur vi kan förbättra vår politik. Det är av yttersta vikt att noga lyssna på dessa uppmaningar när man diskuterar möjliga initiativ inom olika internationella forum, som rådet för närvarande gör.

Detta åskådliggjordes tydligt helt nyligen genom det italienska förslaget om ett universellt moratorium om dödsstraffet inför FN:s generalförsamling. Utan att föregripa slutresultatet av denna process av eftertanke vill jag ta upp tre iakttagelser om moratoriet som gjorts av aktivister som verkar för ett avskaffande av dödsstraffet, som jag fann relevanta för att ge näring åt dagens diskussion.

Samtidigt som detta utgör ett nyckelelement i EU:s strategi mot universellt avskaffande har ledande icke-statliga organisationer betonat att ett moratorium inte är ett universalmedel. De hävdar att det till sitt väsen är ömtåligt, reversibelt och måste följas av ett avskaffande som är fastställt i lag. De hänvisar till exempel till Kirgizistan, där det regelbundet förlängda moratoriet för avrättningar inte har hindrat antalet fångar på dödslistan från att öka. Jag anser att vi behöver ett orubbligt moratorium.

För det andra understryker vissa icke-statliga organisationer att moratoriet är ett redskap bland andra för att avskaffa dödsstraffet. Jag håller mot denna bakgrund med om att främjandet av det andra fakultativa protokollet, där avskaffande av dödsstraffet, stöd för juridisk rådgivning för dödsdömda och andra insatser föreskrivs, måste ingå i vår verktygslåda. Vi borde därför undvika den pågående diskussionen om moratorium som undanskymmer att avskaffande av dödsstraffet är en mångfacetterad process.

Slutligen måste vi vara försiktiga när det gäller det tänkbara resultatet, då vi för fram frågan inför FN:s generalförsamling. Det är av yttersta vikt att säkerställa ett positivt resultat. Vi måste dock vara medvetna om risken för ett tvetydigt eller till och med kontraproduktivt resultat med tanke på de internationella motsättningarna i denna fråga – och rådets ordförandeskap har hänvisat till det. Att misslyckas med en sådan insats skulle kunna få negativa effekter som kommer att bli svåra att reparera. Vi måste därför bedöma situationen och tänkbara scenarier noggrant innan vi vidtar åtgärder.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja understryka vikten av att upprätthålla en gemensam europeisk strategi när det gäller det universella avskaffandet av dödsstraffet. Kommissionen kommer att göra allt för att samarbeta med ordförandeskapet och parlamentet i detta syfte.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Jag anser att kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldners ord tydligt beskriver den europeiska modell som vi vill se: ett EU byggt på värden.

Om jag skulle måla upp en bild för att illustrera det som den europeiska drömmen har varit under åren, skulle jag under detta sammanträde inte tveka att hävda att idén om Europa utgör ett exempel på en permanent uppmaning till fred, förståelse, harmoni och solidaritet. Och jag anser, utöver en befogad vision av EU, såsom ett EU som består av budgetramar, ett konkret EU, ett EU av nettobalans och nettobidragsgivare, att det finns en högre vision av EU, som är ett EU byggt på värden.

Det är precis mot denna bakgrund och i enlighet med denna vision om ett EU av värden som man i detta initiativ eftersträvar ett universellt moratorium om tillämpningen av dödsstraffet.

Det måste vara av universell natur, eftersom grundläggande rättigheter, och rätten till liv i synnerhet, inte får förkunnas för en region, ett land eller en kontinent, utan de måste uppenbarligen vara av universell global natur.

Vi måste därför hylla det faktum att en hel rad länder, som Liberia, Mexiko, Filippinerna och Moldavien, formellt beslutade att avskaffa dödsstraffet 2005 och 2006. Jag anser att vi outtröttligen måste fortsätta att arbeta för att se till att de 70 länder som fortfarande utövar dödsstraffet ansluter sig till de 128 länder som inte längre tillämpar det.

Om Europeiska unionen ska kunna bevara denna moral och det etiska ledarskap som den har utövat skulle jag vilja säga att det är nödvändigt att vi kämpar för att se till att demokrati, rättsstatsprincipen och respekt för de mänskliga rättigheterna, och i synnerhet för rätten till liv, segrar i världens alla regioner, i år och under de kommande åren.

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

  Pasqualina Napoletano, för PSE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Den resolution som vi ska rösta om i morgon och kvällens debatt placerar Europaparlamentet i denna internationella rörelse som vädjar till Förenta nationernas generalförsamling att anta en resolution för ett universellt moratorium, som är ett första steg mot det allmänna avskaffandet av dödsstraffet i varje lands lagstiftning.

Som det har sagts skulle vi vilja att ministerrådet aktivt engagerade sig för att nå detta mål. Ordförandeskapet är mycket engagerat, och vi hoppas att denna punkt förblir en av prioriteringarna under dess mandatperiod. Europarådet och Europeiska kommissionen har gjort samma åtagande.

Av det som Benita Ferrero-Waldner sa verkar det faktiskt inte som om hon är särskilt övertygad om att vi, som en första åtgärd, måste genomföra ett moratorium. Jag å andra sidan skulle vilja betona denna punkt, och fråga Benita Ferrero-Waldner: Skulle avskaffandet komma närmare om man inte genomför ett moratorium? Jag tror inte det: detta skulle därför kunna vara ett första steg, inte minst eftersom Europeiska unionen, i sina internationella förbindelser, skulle kunna använda de omfattande förbindelser som den åtnjuter mot bakgrund av grannskapspolitiken, associeringsavtalen och det strategiska partnerskapet, och enligt min mening skulle EU:s politiska partier också kunna göra sitt bästa inom internationella forum för att se till att deras organisationer utövar påtryckningar på de deltagande länderna.

Jag anser att syftet är att bannlysa dödsstraffet från lagstiftningen i alla stater, en handling som bland annat skulle bidra till att säkerställa att Förenta nationerna åtnjuter ett rykte som en institution som skyddar internationellt erkända rättigheter.

  Marco Pannella, för ALDE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag ska begränsa mitt anförande till ett uttalande och ett meddelande som det tyska ordförandeskapet lade fram i morse. Ordagrant lyder meddelandet: ”det tyska ordförandeskapet uppmanar de berörda regeringarna att införa ett moratorium för dödsstraffet med omedelbar effekt”. Jag läser ur meddelandet från det tyska ordförandeskapet. Detta är precis vår ståndpunkt.

Jag anser att jag gör rätt i att säga att José Manuel Barroso också lade fram ett uttalande som stöder det italienska initiativet fullständigt, vars syfte är att få ett förslag om ett moratorium som utarbetats inom FN:s aktuella generalförsamling. Detta förslag kommer utan tvivel att gå igenom: så långt tillbaka som 1999 fanns det en absolut majoritet för en resolution, som inte lades fram.

När man står inför den entusiasm som vi upplever i hela världen just nu för vårt initiativ – från Europaparlamentet, från våra gruppordföranden, det initiativ som under mycket speciella former tillkännagavs i förväg i Strasbourg av Graham Watson och andra ledamöter – förstår jag därför inte – eller jag förstår snarare alltför väl – hur det är möjligt att köra fast vid en tidpunkt då Frankrike vidtar den otroliga åtgärden att betona avskaffandet av dödsstraffet med en ändring i sin konstitution, när Rwanda också gör det och när Kirgizistan gjorde samma sak så sent som i går. Det kommer uttalanden från alla – från Syrien, från Libanon – som stöder vår ståndpunkt. Jag anser att Europaparlamentet, liksom Europarådet, kommer att leda denna rörelse i framtiden.

För att avsluta mitt anförande skulle jag vilja påpeka att det fanns en axel Rom–Berlin för 60 år sedan. Jag var 10 år gammal, och jag minns det väl. I dag faller det sig så att en ny situation uppstår, med det tyska ordförandeskapets sammankomst, det italienska initiativet och de helt färska franska initiativen. Jag anser att det är av historisk betydelse att Berlin och Rom nu, på ett sätt, intar en fast ståndpunkt, utan hyckleri eller rädsla för att vinna, eftersom det finns allt för många som är rädda för att vinna, inte för att förlora.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman! I förra veckan, under debatten om Benghazifallet, framförde vi vårt totala motstånd mot dödsstraffet under alla förhållanden. Det är nu viktigt att denna princip, som fastställs i artikel 2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, återbekräftas.

Unionen har alltid förespråkat avskaffandet av dödsstraffet, och den har till och med gått så långt som att göra det till ett anslutningsvillkor och en nyckelprincip för dess utrikespolitik. År 1998 antogs dessutom riktlinjer, och civilsamhällets projekt finansieras regelbundet inom ramen för Europeiskt initiativ för demokrati och mänskliga rättigheter. Denna insats har belönats: antalet avrättningar i Förenta staterna har minskat, och i länder som Mexiko, Liberia, Filippinerna och Moldavien har dödsstraffet avskaffats.

Detsamma gäller dock inte överallt. Vissa amerikanska stater har utvidgat dödsstraffets räckvidd till att täcka andra brott bortsett från mord, i Singapore döms fortfarande en person automatiskt till döden om han eller hon bär 15 gram heroin på sig, och Kina avrättar fortfarande mer människor än något annat land. Det finns dessutom länder som Irak och Afghanistan som har återinfört dödsstraffet. Peru gjorde nästan samma sak i kampen mot terrorismen, men som tur var skedde inte detta.

Mot bakgrund av detta och långt före världskongressen om utveckling [mot dödsstraffet], måste EU vara extra vaksamt. Allt fler internationella röster som är för ett universellt moratorium för dödsstraffet anser att det borde tas upp inom ramen för en politik som stöder avskaffande. En av EU:s prioriteringar borde därför vara att se till att det andra protokollet till Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som syftar till avskaffande av dödsstraffet, ratificeras. Det är avgörande att Frankrike, Lettland och Polen, som ännu inte har ratificerat protokollet, gör det vid första möjliga tillfälle.

  Luisa Morgantini, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! ”Ingen får dömas till döden eller avrättas. Ingen får avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling.” Det är detta som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och det är detta som gör mig – som gör oss, är jag övertygad om – stolt(a) över att tillhöra Europeiska unionen. Det innebär ett upprätthållande av mänsklig värdighet och en insikt i att ingen kan styra en annan människas liv och att det inte bör förekomma hämnd, bara rättvisa. Detta borde vara verklighet i alla domstolar, även i militärdomstolar.

Alltför många länder tillämpar fortfarande dödsstraff, och det gäller inte bara stora länder som Kina, utan också den mest betydelsefulla militära och demokratiska makten – Förenta staterna – som fortfarande inte har lyckats lämna sin Vilda västern-kultur bakom sig.

Jag hoppas att världskongressen mot dödsstraff, som hålls i Paris och som vi kommer att delta i från Europaparlamentets sida, kommer att bli ett ytterligare steg vidare från moratoriet på vägen mot att avskaffa dödsstraffet och få bukt med fattigdomen runtom i världen. Jag hoppas också att de människor som ger sig ut på gatorna i Paris kommer att bli en varning för alla dem som, till och med inom Europa, överväger att återinföra dödsstraffet. Det är hur som helst dessa gatudemonstrationer som kommer att leda till att FN godkänner moratoriet i sin helhet.

  Koenraad Dillen, för ITS-gruppen. – (NL) Fru talman! Länder där dödsstraffet fortfarande tillämpas förtjänar inte att utgöra en del av den civiliserade världen, vare sig dessa länder är islamiska, där kvinnor som begått äktenskapsbrott stenas, Bushs USA, Indien, världens största demokrati, eller Kommunistkina. Jag tvekar alltså inte att stödja vädjan om ett världsomfattande moratorium. Ett juridiskt misstag, en enda oskyldigs död, räcker för att avskriva dödsstraffet som barbariskt. Jag vill dock tillfoga två iakttagelser.

Respekten för liv borde inte hindra en konstitutionell stat från att ge personer som begått allvarliga brott effektiva och absoluta straff på 30 år, eller livstids fängelse för den delen. Detta villkor måste, och kan faktiskt, bära upp allmänhetens enade motstånd mot dödsstraffet. Det kommer inte att bli fråga om något enat motstånd om inte våra medborgare, som allt oftare ställs inför den mest brutala sortens brottslighet, lägger sin röst till ett världsomfattande avskaffande av dödsstraffet.

För det andra borde vissa motståndare till dödsstraffet visa en grad av fasthet. Exempelvis hyllade den franska socialdemokratiska presidentkandidaten vid ett besök i Kina, som är en enpartistat, nyligen effektiviteten i det kinesiska rättssystemet. Denna effektivitet omfattar överlämnandet av en faktura på kulorna med vilka offren dödats till familjerna till de tusentals människor som varje år döms till döden, men för dessa människor hade Ségolène Royal inte någon tanke till övers. När allt kommer omkring är det inte de som är upphovet till att vi får teckna avtal, för stora företags kommersiella intressen i Kina måste skyddas, och därför tystnar vissa europeiska motståndare mot dödsstraff plötsligt. Om Europa vill återfå sin trovärdighet borde man utöva påtryckningar på länder som Kina, vilken den politiska eller kommersiella kostnaden än blir.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag talar på det nya italienska socialistpartiets vägnar. Avrättningen av Saddam Hussein har gjort att debatten om dödsstraff uppmärksammas igen, en debatt som kommer lägligt, men som inte får användas för taktiska syften, och som framför allt inte får bli en sporadisk fråga. Detta är först och främst en kamp för civilisation och utveckling.

Det rör sig inte bara om en oumbärlig garanti för enskilda personer, en begäran om att enskilda personers okränkbarhet ska stärkas ytterligare, utan vi står också inför ett historiskt och allomfattande behov, en global milstolpe och brännpunkt för 2000-talets civilisation.

Det har sagts, och jag instämmer i det, att rättigheten att inte dödas till följd av ett domstolsbeslut borde vara ytterligare en gemensam nämnare efter avskaffandet av slaveriet under tidigare århundraden, en ny och omistlig dimension av mänskligheten med vilken ett samhälle skapas för oss alla. I dag sänder parlamentet det första tydliga budskapet i denna riktning.

  Simon Coveney (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill stödja de starka uppmaningarna från parlamentet i dag – och kampanjen utanför parlamentet – till att ett världsomfattande moratorium för dödsstraffet ovillkorligen ska upprättas genom en resolution av FN:s generalförsamling.

I många år har EU stött målet för att få ett globalt slut på bruket av dödsstraff som en huvudpelare för utrikes- och människorättspolitik. Vi har rönt viss framgång, särskilt som en del av vår grannskapspolitik. Dagens initiativ är ett ambitiöst försök att höja profilen för debatten om dödsstraffet till FN-nivå och att påverka de 66 länder, som det redan har hänvisats till, som fortfarande tillämpar dödsstraff. Det är viktigt att notera att arbetet för att nå ett moratorium för dödsstraffet alltid borde höra samman med att nå ett slutgiltigt avskaffande genom lagstiftning, som föregående talare har påpekat.

Det första pragmatiska steget är en uppmaning till ett moratorium, men vi måste alltid granska olika sätt att främja avskaffandet där det är möjligt. När jag ser över det som vi kan göra här inom EU från ett politiskt perspektiv skulle jag vilja uppmana rådet att granska och aktualisera riktlinjerna om dödsstraffet, som daterar sig från 1998, så att nya element och strategier som har utvecklats sedan dess kan tas i beaktande. Den tredje världskongressen om dödsstraffet, som snart ska hållas i Paris, kan vara ett bra tillfälle att göra just detta.

Hittills har EU:s förebyggande politik när det gäller dödsstraffet gett en del positiva resultat. Vi måste till exempel erkänna och välkomna framgången för en kort tid sedan med EU:s kraftfulla påpekanden riktade till Peru om nyligen framlagda förslag om att införa dödsstraffet i detta land, i strid med den peruanska konstitutionen och den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter. EU:s hållning påverkade den peruanska kongressen till att förkasta förslaget till lagstiftning. Så EU har visat att det kan ha ett viktigt inflytande på nationell politik om dödsstraffet, och vi borde inte vara rädda för att utnyttja detta inflytande.

  Elena Valenciano Martínez-Orozco (PSE). – (ES) Fru talman! I går dömdes Robert Wilson, 24 år, till döden av en jury i New York. Detta är den första dödsdomen i den staten på 50 år.

Det är ytterligare ett tragiskt exempel på det befintliga hotet mot de allmänna värderingar som vi alla försvarar här i dag, trots de mycket betydelsefulla framsteg som har gjorts i länder som Liberia, Mexico, Filippinerna och Moldavien.

Vi måste dock fortsätta kampen för att säkerställa att andra länder, som t.ex. Kina, där man utför omkring två tusen officiella avrättningar per år – åtta tusen enligt inofficiella uppgifter – ansluter sig till det globala moratoriet och stoppar avrättningarna.

Vi måste stödja det iranska civila samhället, som protesterar mot dödsstraffet. Iran är ett av de länder där det sker flest avrättningar: 177 under 2006. Dessutom har man brutit moratoriet för stening, och sex kvinnor har nyligen dömts till döden genom stening.

Vi vädjar framför allt till Förenta staterna, ett land vars beslut påverkar den globala politiken oerhört starkt, att stödja det italienska initiativet att inrätta ett universellt moratorium för dödsstraff som kommer att godkännas – med parlamentets stöd, hoppas jag – i Förenta nationernas generalförsamling.

Detta moratorium är, liksom andra talare redan har sagt, det första betydelsefulla steget mot ett avskaffande. Detta är förmodligen en av de viktigaste utmaningarna som mänskligheten står inför i inledningen av detta århundrade.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Fru talman! Runt om i världen sitter 20 000 människor i dödsceller och väntar på att bli avrättade av sina egna regeringar. Sorgligt nog finns 3 000 av dessa människor i Förenta staterna. Jag pekar inte ut USA för att de är värst – värst är Kina, med 80 procent av avrättningarna – utan för att vi har förhoppningar om amerikanerna. Den stora belöningen skulle vara att USA kom på andra tankar, och det finns tecken på det. Antalet avrättningar i Förenta staterna har minskat dramatiskt sedan 1999: då utfördes 277 stycken, jämfört med 128 under 2005. Tolv stater har nu avskaffat dödsstraffet, vilket inte omfattar Texas, som noterar en föga imponerande tredjedel av de 1 100 avrättningar som har utförts i USA de senaste 30 åren.

Jag anser att kommissionen och ordförandeskapet måste vara mer proaktiva och tveka mindre när det gäller att eftersträva ett världsomfattande moratorium genom en resolution från FN:s generalförsamling. Liksom på vissa områden inom människorättspolitiken, som exempelvis missbruk i samband med extraordinära överlämnanden och kriget mot terrorn, är inte EU alltid så effektivt när det gäller att omsätta sina principer i handling som parlamentet skulle önska.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! I denna stund har alla unionens medlemsstater ratificerat det sjätte protokollet till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna rörande avskaffande av dödsstraffet. Vi hyser också hopp om att det kommer att avskaffas både enligt lag och i praktiken i alla länder i världen – vare sig det är fredstid eller krigstid – med som resultat en ökad respekt för mänskliga rättigheter och en förstärkning av mänsklig värdighet, som rådet och kommissionen betonade i dag.

Men jag skulle vilja fråga er om ni tänkte på mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet när diktatorn Saddam Hussein och hans medinternerade offrades åt hela världens fönstertittare. Är detta rollen för Europeiska unionen som global stabilitetsfaktor?

Vad har ni att säga om uttalandena av den brittiska utrikesministern Margaret Becket, som betonade att Hussein helt enkelt fick vad han förtjänade och att man skipat rättvisa?

Vad ska de europeiska medborgarna tro när de läser rådets fördömande uttalanden å ena sidan och hör de hånfulla kommentarerna från ministrarna i rådet å andra sidan? Vi måste skärpa oss, för vi lurar bara oss själva i slutändan.

  Jim Allister (NI). – (EN) Fru talman! Jag måste säga att EU:s arrogans inte har några gränser. Eftersom man inte nöjer sig med att påtvinga medlemsstaterna att de inte får begagna sig av det yttersta avskräckningsmedlet – dödsstraffet – vill man nu diktera för resten av världen.

Hur hemskt de bulgariska sjuksköterskornas öde i Libyen än är, och även om parlamentet borde protestera kraftigt mot deras situation, rättfärdigar det inte att vi kräver ett globalt förbud mot dödsstraffet. Det är oacceptabelt med felaktiga fängslanden, men det leder inte rationella människor till att motsätta sig allt fängslande. Nej, jag påstår att om det finns ett rättvist, genomblickbart rättsväsende med respekt för mänskliga rättigheter, med ett pålitligt överklagandeförfarande, då är en suverän stat fullständigt berättigad att utnyttja dödsstraffet för brott belagda med dödsstraff, om det är den demokratiskt uttryckta viljan hos dess folk. De, inte vi, har rätt att välja det som är rätt för dem.

  Carlo Casini (PPE-DE). – (IT) Fru talman! Det gläder mig mycket att jag har fått ordet, bland annat för att jag kommer från Toscana, där det första avskaffandet av dödsstraffet i historien skedde den 30 november 1786. Jag känner mig också manad att påpeka att jag 1987, tillsammans med Amnesty International och den italienska Ja till livet-rörelsen, lyckades omvandla dödsdomen mot Paula Cooper, en 16-årig färgad flicka, i Förenta staterna. Hon kom och tackade mig senare.

Det gläder mig också att kunna påpeka att jag, i egenskap av italiensk ledamot, lade fram och drev igenom förslaget om en lag om avskaffande av dödsstraffet i krigslagstiftningen, vilket är anledningen till mina djupgående åsikter i frågan. Jag har en positiv syn på mänsklighetens historia, som trots allt är en kamp för godheten, en kamp som backas upp av en alltmer uppenbar och avgörande värdering: varje människas värdighet. Denna värdighet är så dyrbar att den inte kan graderas, och därav fastställs allas lika värde, oavsett vilket liv man lever. Värdigheten är också oförstörbar: inte ens en brottslings händer kan stryka bort spåren av värdighet ur ansiktet på den som har begått brottet.

Ingen ska kunna ta ifrån en människa liv och värdighet, inte ens enskilda stater. Det är den verkliga anledningen till att dödsstraffet måste avskaffas. Alla andra praktiska skäl, som jag bara är alltför medveten om, kanske kan möta invändningar, men inte detta. Ett Europa som vill basera sin identitet inte bara på konkurrens och marknad, utan också på värdighet och mänskliga rättigheter, kan inte låta bli att agera.

Jag vill inte tala om inkonsekvenser just nu. Någon gång kommer tiden vara mogen för att den mänskliga värdigheten och den rätt till liv som sammanhänger med denna ska utvidgas till andra områden av människans liv där de nu sorgligt nog överskuggas, även inom Europeiska unionen: de områden som allra mest symboliserar fattigdom och utanförskap, som är att födas och att dö.

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (ES) Fru talman! Att motsätta sig dödsstraff handlar inte om moralisk överlägsenhet, om att tillrättavisa någon eller om någon kollektiv uppblåsthet från Europas sida. Det handlar om en grundläggande tro på människans värdighet, många års erfarenhet av dödsstraffets fullständiga meningslöshet och rädsla för den allvarliga och väldokumenterade risken att det ska tillämpas orättfärdigt, även om det bara skulle röra sig om ett specifikt fall (och fallen har olyckligtvis varit många).

Europa måste anstränga sig för att göra det som är möjligt, utan att glömma bort det slutgiltiga målet. Det som är möjligt är att tappert kräva ett moratorium över hela världen, inledningsvis i de länder som är våra närmaste partner, utan att – det vill jag vidhålla – glömma det slutgiltiga målet, vilket skulle vara ett globalt avskaffande av dödsstraffet.

Vi måste protestera mot dödsstraffet, men det måste omfatta dödsdomen mot Saddam Hussein likaväl som dödsdomen mot den person i Förenta staterna som, efter en rättegång praktiskt taget utan försvar, dömdes för ett brott som han begick när han var minderårig.

Dessa dödsdomar måste fördömas precis lika kraftfullt som dödsdomen mot Saddam Hussein. Vi får inte tillämpa dubbelmoral, för om vi förespråkar kampen mot dödsstraff förtjänar de mer eller mindre anonyma fångar som praktiskt taget inte har någon rätt till försvar vårt stöd i ännu högre grad än en brottsling som Saddam Hussein.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Den politiska, religiösa och rättsliga debatten om huruvida dödsstraff ska tillämpas har pågått i årtionden och kommer att fortsätta in i framtiden. Den berömda författaren Albert Camus protesterade mot det på sin tid, och Robert Badinter, en tidigare justitieminister i Frankrike, förde under många år en rättslig strid på EU-nivå. Vanligtvis anförs starka etiska argument i intensiva debatter av detta slag, och det hänvisas till den omistliga rätten till liv. Vidare tas fruktansvärd statistik upp över antalet verkställda dödsdomar i länder som Kina och Indien. Den största demokratin i världen, Förenta staterna, anklagas. Sådana katoliker som är motståndare till dödsstraff och sådana som är för det lyckas grunda fullständigt motsägelsefulla argument på samma källor, nämligen evangelierna, katekesen och påvliga encyklikor. Det är väldigt svårt att rättfärdiga att dödsstraffet inte ska tillämpas på de ansvariga brottslingarna för familj och närstående till människor, ofta barn, som har blivit brutalt mördade. Vid sådana tillfällen tenderar människor att vilja se ett helt annat utfall.

Jag kommer från ett land som lidit under Hitlers järnhårda totalitära nazistregim och senare under den sovjetiska kommunismen. Jag vill påpeka att tillämpandet av dödsstraff är ett nyckelinslag i varje diktatur. När jag ser tillbaka på händelserna i mitt hemland, Polen, under den period som jag hänvisade till nyss, ser jag hur hela skaror av Polens finaste söner och döttrar mördades till följd av domar som utfärdats av kommunistiska skendomstolar. Efter att ha beaktat båda sidorna i diskussionen om dödsstraff måste jag säga att ett avskaffande är nödvändigt för att sätta stopp för galenskapen hos de fanatiker som är beredda att använda rättssystemet för att eliminera sina motståndare. Det enda som landsmännen till dessa mördade hjältar kan göra när landet återigen har blivit fritt är att resa minnesmonument till deras ära.

Detta är vad jag har lärt mig av mina föräldrars och far- och morföräldrars generationer, och också av min egen. Bara en av de 1 500 dödsdomar som verkställdes i Polen under stalinistperioden omfattade en vanlig brottsling. Priset för att begränsa åtgärder av diktatorer i olika politiska schatteringar kan mycket väl bli att brottslingar som förtjänar det hårdaste straffet kommer att få tillbringa resten av livet i fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning, i stället för att de avrättas. Om så är fallet anser jag att det är ett pris som är värt att betala, hur smärtsamt det än kan vara att göra det.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) ”Dödsstraffet är den mest kränkande metoden att döda någon på, eftersom det görs med samhällets godkännande.” Dessa ord, som uttalades av George Bernard Shaw för nästan ett århundrade sedan, stöds av ett ständigt ökande antal människor och av en majoritet av länderna i världen. Olyckligtvis bortser man i 68 länder fortfarande från den naturliga mänskliga rätten till liv. Tillämpandet av dödsstraff är vanligast i Asien och i Förenta staterna. Jag skulle säga att avrättningen av Saddam Hussein är ett uttryck för maktlöshet. Nu har vi en utomordentlig möjlighet att arbeta tillsammans med den italienska regeringen för att försöka få till stånd ett avskaffande av dödsstraffet i alla länder i världen. Motståndet mot dödsstraff är en av de värderingar som enar EU:s medlemsstater. Därför väger unionens röst tungt. Förenta nationernas generalförsamling kommer förhoppningsvis att stödja det föreslagna moratoriet för verkställande av dödsstraff, och ett avskaffande av dödsstraffet bör vara det slutgiltiga målet. Samtidigt är det mycket viktigt att fördöma uttalandena av vissa officiella företrädare för EU:s nya medlemsstater om möjligheten att legalisera dödsstraffet. Den allmänna opinionen i världen måste kanaliseras i den europeiska riktningen.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Fru talman! I artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 6 till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna står det att dödsstraffet skall avskaffas. Ingen skall dömas till ett sådant straff eller avrättas. Detta protokoll fastställdes 1983, och det bär upp tänkandet och handlandet i unionens medlemsstater. Det är också den ståndpunkt som har intagits av de flesta av medlemmarna i Europarådet. Det utgör i själva verket den europeiska normen för skydd av de mänskliga rättigheterna. Frågan huruvida avskaffandet av dödsstraffet bara är relevant för Europa är retorisk. Svaret är självfallet nej. Varje enskild människa har ett enda liv, och detta liv bör skyddas. Därför måste vi stödja FN:s moratorium för dödsstraff. Vi är medvetna om att dödsstraffet har sin grund i en kultur av hämnd och vedergällning som människan måste bryta sig fri från. Det är väldigt enkelt att radera dödsstraffet från brottsbalkarna. Allt som krävs är lagstiftarnas vilja att göra det. Det kommer att bli mycket svårare för oss att lösgöra oss från det på det känslomässiga planet, att erkänna att det är ett oetiskt straff och att bannlysa det för alltid från människans medvetande. Vi måste dock vara medvetna om att vi, om vi misslyckas med det, måste fortsätta att ställa oss frågan om människan, på 2000-talet, kan fortsätta att döda medmänniskor i lagens namn.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Fru talman! Europeiska unionen har sedan 1998 konsekvent förespråkat ett förbud mot tillämpande av dödsstraff. I oktober 2003 antog Europaparlamentet en resolution i vilken EU:s institutioner och medlemsstater i unionen uppmanades att utöva påtryckningar på FN:s generalförsamling om att fastställa ett moratorium för verkställande av dödsstraff. EU:s institutioner och unionens medlemsstater måste se till att frågan om dödsstraff tas upp igen i FN:s nuvarande generalförsamling. Medlemsstaterna måste på Europeiska unionens vägnar sikta på att lägga fram ett resolutionsförslag om ett allmänt moratorium för verkställande av dödsstraff, med som mål ett totalt avskaffande. De bör uppbringa maximalt stöd för denna resolution bland FN:s medlemsstater. EU:s institutioner och unionens medlemsstater bör göra allt som står i sin makt för att så snart som möjligt säkerställa ett positivt resultat i en omröstning i FN:s nuvarande generalförsamling.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Fru talman! Det faktum att det har rått bred enighet mellan de politiska partierna i dagens debatt bekräftar att Europaparlamentet kan agera som garant för en europeisk demokratisk civilisation och för skyddet av mänskliga rättigheter, människans värdighet och rätten till liv.

Det har bevisats att man genom tillämpande av dödsstraff inte bara misslyckas med att förebygga brottslighet utan också när hat och våld. Den civiliserade världen kan inte svara på grymheten i en brottslig handling med en grym död.

Vi välkomnar initiativet av Romano Prodis regering och det stöd som det har fått av ordföranden för Socialistinternationalen, Giorgos Papandreou. Alla medlemsstater i Europeiska unionen bör verkligen ratificera FN:s frivilliga protokoll, det trettonde protokollet till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt min uppfattning bör medlemsstaterna dock inkludera en bestämmelse om avskaffande av dödsstraff i sitt interna konstitutionella system.

Avslutningsvis vill jag säga att vi inte bör förbise att det finns en stor andel medborgare i det europeiska samhället i dag som fortfarande är för tillämpning av dödsstraff, och följaktligen måste vi också tillsammans med Europeiska kommissionen arbeta i den riktningen, med program i vilka demokratiskt samråd används för att övertyga det europeiska samhället.

  Günter Gloser, rådets ordförande. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Genom denna debatt står det klart att det råder stor enighet om ett av de mest grundläggande målen inom EU:s politik för mänskliga rättigheter. Det italienska initiativet har nämnts flera gånger, men det är viktigt att det inte råder några missuppfattningar om det. När vi talar om detta initiativ är det inte en fråga om ”huruvida” eller ”varför”, utan om ”hur”, ”var” och naturligtvis ”när”, dvs. om tillvägagångssätt snarare än innehåll.

Herr kommissionsledamot! Ni har påpekat detta tidigare. Vid generalförsamlingens möte den 19 december förra året lästes en ensidig förklaring upp, och 85 stater gav sitt stöd till den. Det var visserligen glädjande, men vi måste samtidigt fundera över om det över huvud taget är möjligt att uppnå vårt mål, eftersom förklaringen hittills endast har godkänts av 21 av de 47 medlemsstaterna i det nya rådet för mänskliga rättigheter i Genève. Vi har helt enkelt inte majoritet för den ännu.

I FN:s tredje utskottet råder en liknande situation. Som jag sa tidigare måste vi nu vidta åtgärder inom flera olika områden. Rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) har också utarbetat en strategi för att uppnå det mål som ni alla har talat om i era anföranden, och även om vi i dagsläget inte vet när det kan genomföras så kan jag försäkra er om att vi stöder ert arbete. I denna fråga är rådet, kommissionen och ordförandeskapet eniga, för även vi vill avskaffa dödsstraffet.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag stöder det som rådsordföranden just har sagt. Jag anser att det råder bred enighet här i parlamentet och mellan EU:s alla institutioner när det gäller innehållet i dagens debatt och vart vi vill gå, men ibland måste vi ta reda på vad som är nästa taktiska steg.

Jag vill klargöra att kommissionen verkligen är för införandet av ett moratorium som en viktig delåtgärd mot ett fullständigt avskaffande av dödsstraffet. Vi stöder naturligtvis det italienska initiativet och parlamentets resolutionsförslag, men vi måste se det på ett taktiskt sätt – och det är detta som står på spel. Hur kan vi se till att det planerade initiativet från FN:s generalförsamling kommer att bli framgångsrikt? Vi måste se till att det vidtas mycket goda förberedelser. Vi har redan nått ut till alla FN-medlemmar, och vi måste välja en lämplig tidpunkt för införandet av initiativet för ett sådant världsomfattande moratorium.

Vi är också mycket aktiva, inte bara på FN-nivå utan också på bilateral nivå, och vi försöker att genomföra detta oavsett om det gäller Kina eller Peru. Jag har till exempel skrivit till den peruanska presidenten för att uttrycka vår djupa oro, och förhoppningsvis finns det fortfarande möjlighet att hindra det.

Jag skulle också vilja tacka parlamentet, eftersom det också har resurser. De har använts tidigare, och kanske man kan utnyttja dem i ännu högre grad genom att tala med de olika delegationerna. Det är ofta en inhemsk fråga, som jag tidigare påpekade, och ju mer Europaparlamentet kan samtala med parlamenten, desto mer kan vi påverka detta.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 23.30.

(1) Se protokollet.