Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om klimatförändring.
Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EL) Fru talman! Låt mig först gratulera er till att ha blivit vald till vice talman. Jag är övertygad om att ni kommer att uppfylla kraven och förväntningarna från de ärade ledamöter som gav er sin röst.
(EN) Herr talman! Aldrig tidigare har klimatförändringen haft en så framträdande plats på den politiska dagordningen. Budskapet från vetenskapens värld är tydligt: klimatförändringen äger rum. Medborgarna förväntar sig vägledning från Europeiska unionens sida i denna fråga. Det ekonomiska behovet av åtgärder utgörs av översynen av normer och kommissionens meddelande om perioden efter 2012. Risken för klimatförändring uppväger i allra högsta grad kostnaderna för att göra något åt den. Till följd av åtskilliga naturliga händelser, särskilt den varma vinter som vi upplever detta år, pågår det en livlig debatt om hotet från klimatförändringen. Europeiska unionen måste utnyttja sin politiska kraft för att agera. Det är nu dags att fatta beslut om hur vi ska leda in EU och världen på vägen mot en mer energitrygg framtid med mindre kol.
Allvaret i och storleken på utmaningen med klimatförändringen kräver att EU ytterligare minskar sina utsläpp av växthusgas och övertygar sina partner runt om i världen att göra likadant. Europeiska unionen har den objektiva målsättningen att begränsa den globala uppvärmningen till två grader Celsius över förindustriella nivåer. Klimatförändringen och det energipaket som kommissionen lade fram den 10 januari utgör en planskiss för en EU-strategi som uppfyller denna målsättning. Man antyder i korta drag de grundläggande elementen i ett globalt klimatavtal för perioden efter 2012, och det ger en tydlig signal om den nödvändiga ambitionsnivån. Detta kommer att uppmuntra till att inleda förhandlingar om en överenskommelse för perioden efter 2012. Styrkan i detta fullständigt integrerade paket är att det visar att en ytterligare minskning av Europeiska unionens utsläpp av växthusgas går hand i hand med att stärka vår konkurrenskraft och trygga vår energiförsörjning. Paketets trovärdighet betonas ytterligare av den sammansättning konkreta politiska förslag som ska antas under 2007 eller senare.
Våra målsättningar fick godkänt, något som är mycket viktigt. Jag kan bara påminna er om att vi inte ens talade om mål för ett år sedan. Vi funderade inte ens på unilaterala åtaganden. För ungefär 15 månader sedan använde Europeiska rådet ordvalet ”undersöka” när man gav kommissionen uppdraget: uppdraget var att undersöka vägar för minskningar på 15 till 30 procent tillsammans med andra i-länder. Nu har vi ett mål att förhandla om, och vi ber Europeiska rådet att ge oss befogenhet att förhandla fram ett 30-procentigt mål med andra i-länder. Utöver detta har vi ett unilateralt åtagande, oavsett avtalen, och fram till dess att en sådan överenskommelse har nåtts, det vill säga en minskning med 20 procent, som kommer att göra det möjligt för oss att nå de andra mål som vi har fastställt när det gäller energieffektivitet, utsläpp av koldioxid och energitrygghet.
Det behövs också andra särskilda åtgärder för att nå dessa mål. När det gäller de beslut som vi fattar om de nationella fördelningsplanerna skulle jag vilja påpeka att om vi hade godtagit de föreslagna nationella fördelningsplanerna skulle systemet för handel med utsläppsrätter – som är det viktigaste instrumentet i kampen mot klimatförändring – ha kollapsat vid det här laget.
Vi har också sett minskningar inom vissa sektorer: flygindustrin har innefattats i Europeiska unionens system för handel med utsläppsrätter och kommer att bidra med sin beskärda del när det gäller minskade utsläpp; bilindustrin borde också dra sitt strå till stacken och minska utsläppen som ökar; transportsektorn ökar sina koldioxidutsläpp inom Europeiska unionen något oerhört, som ni vet, så även den måste göra minskningar. Bilindustrin borde göra de tekniska fordonsförbättringar som krävs för att tillhandahålla det som Europeiska rådet uppmanade mig att eftersträva i juni förra året: 120 g per kilometer fram till 2012.
(Applåder)
I dag gläder det mig mycket att få kungöra för er att vi har antagit direktivet om kvaliteten på bränslen. Detta är rätt sätt att höja kraven på bränslekvaliteten så att de blir renare, släpper ut mindre koldioxid och blir bättre för miljön, bättre för hälsan, bättre för att bekämpa klimatförändringen. Fram till 2020 kommer vi att ha sparat 500 miljoner ton koldioxid. Så dagens beslut var mycket viktigt och är oberoende av förslaget om bilar, som vi ska diskutera nästa vecka, vilket talmannen tillkännagav i dag.
Det finns en rad andra åtgärder som måste vidtas, annars blir det bara en massa prat. Om vi gör en massa förklaringar om att vi ska få minskningar till stånd före 2020 eller före 2050, och sedan kommer till de särskilda åtgärder som vi behöver för att uppnå detta, och alla säger ”vi är inte ansvariga, vi är ett specialfall; de andra borde göra minskningarna”, kommer vi aldrig att nå dessa mål. Vi måste visa beslutsamhet i kampen mot klimatförändring. För att göra detta handlar det inte bara om kommissionen, inte bara om rådet – och jag skulle vilja tacka er så mycket för allt det stöd som ni hittills har gett oss – utan det handlar också om de nationella myndigheterna, inte bara ministrarna, regeringarna, utan om alla myndigheter som är ansvariga för att behandla fall av klimatförändring.
Kommissionen föreslår att i-länder – inbegripet Europeiska unionen – i genomsnitt åtar sig ett 30-procentigt mål för utsläppsminskning fram till 2020 jämfört med 1990 års nivåer. Dessutom har kommissionen lagt fram ett antal alternativ för att engagera utvecklingsländer i syfte att begränsa en ökning av deras utsläpp och eventuellt minska deras utsläpp efter 2020. De nya målen för utvecklingsländer och verktyg för att engagera utvecklingsländer borde utgöra en del av en ny överenskommelse om att följa upp Kyotoprotokollets första åtagandeperiod 2013.
Att uppnå en ny sådan överenskommelse kommer inte att bli lätt, och det kommer att kräva ett fast ledarskap från Europeiska unionens sida. Kommissionen har föreslagit att Europeiska unionen visar detta ledarskap genom ett tydligt, oberoende åtagande för att åtminstone uppnå en 20-procentig minskning av växthusgasutsläpp 2020 jämfört med 1990 års nivåer, som jag sa tidigare. Detta oberoende åtagande kommer att hjälpa oss att bryta dödläget i internationella klimatförhandlingar. Det stöder vår fasta föresats att uppnå ett internationellt avtal som kommer att skapa förutsättningar för att i-länderna ska kunna uppnå en 30-procentig minskning och som kommer att utgöra ett starkt budskap till våra partner. Det är genomförbart, det går att göra till ett rimligt pris och det är lönsamt att vidta ambitiösa åtgärder. Nu är det dags att gå från ord till handling. Ett oberoende unilateralt åtagande är också viktigt för att uppfylla våra mål för konkurrenskraft, energieffektivitet och energitrygghet. Det garanterar kontinuitet på koldioxidmarknaden och utgör incitament för att investera i teknik som innehåller mindre kol för perioden efter 2012.
Under Europeiska unionens ledarskap övergår nu diskussionerna inom Förenta nationerna i allt högre grad till frågor av vikt för ett avtal om åtgärder efter 2012. Klimatkonferensen i Nairobi i november var faktiskt ett framsteg när det gäller att bana väg för ett framtida avtal, även om man inte fattade några viktiga beslut som utgjorde förstasidesstoff. I Nairobi slöts till exempel avtal mellan parter till Kyotoprotokollet om en övergripande arbetsplan som ska avslutas 2008 eller 2009 om ytterligare åtaganden i industriländer efter 2012. Det nåddes ett sedan länge eftersökt avtal om att genomföra en övergripande granskning av Kyotoprotokollet 2008, och det fattades en rad viktiga beslut om rena utvecklingsmekanismer och anpassning. Dessa kommer att stödja utvecklingsländer i deras anpassning till klimatförändring och uppmuntra till fler projekt för ren teknik i Afrika och andra fattigare regioner.
Det finns fortfarande ett stort glapp mellan samtal om och engagemang för åtgärder. Om vi vill ha ett avtal inom de närmaste två till tre åren måste världssamfundet visa mycket mer politisk vilja. Förhandlingar och åtaganden för utvecklingsländer och andra bidrag från utvecklingsländer behöver en skjuts. Det är precis syftet med det föreslagna 30-procentiga målet och det 20-procentiga oberoende åtagandet.
Jag förväntar mig att rådet under sitt vårmöte sänder ut en stark signal om behovet av beslutsamma åtgärder när det gäller klimatförändring och den avgörande länken mellan energipolitik och klimatförändring – klimatpolitik. Jag förväntar mig också att Europeiska rådet stöder de mål som jag just kort har beskrivit för er.
Jag hoppas att ett liknande budskap om stöd för den strategi som kommissionen föreslår kommer att ges av Europaparlamentet. Vi behöver detta stöd för att stärka politiska krafter bakom ansträngningarna att uppfylla målet på två grader, och det krävs att Europeiska unionen omsätter ord i handling för att övertala andra länder att också göra så – bland dem Förenta staterna, som är nummer ett i världen när det gäller utsläpp och som ger upphov till argument som utvecklingsländer med snabb utveckling som Kina, Indien och andra tillväxtekonomier i Sydostasien och Sydamerika kan gömma sig bakom och säga: ”om Förenta staterna, som släpper ut mest, inte agerar, varför ska då vi agera?”. Så på detta sätt ska vi visa att vi lever som vi lär, och vi ska övertala dem att ansluta sig till ett globalt avtal, eftersom klimatförändring är ett globalt hot som behöver ett globalt svar.
(Applåder)
Sigmar Gabriel, rådets ordförande. – (DE) Fru talman, kommissionsledamot Dimas, ärade ledamöter! Tack för att ni ger det nya ordförandeskapet möjlighet att uttala sig om klimatförändringen.
Inledningsvis vill jag säga att under förberedelserna inför den senaste klimatkonferensen har rådet, kommissionen och parlamentet enats om gemensamma ståndpunkter om grundläggande frågor, strategier och åtgärder när det gäller denna globala utmaning. För att vi under de närmaste åren ska lyckas med förhandlingarna, vilket kommer att bli svårt, måste EU fortsätta att visa upp en enad front och sträva efter att bibehålla sin ledande ställning i de internationella klimatförhandlingarna. Jag är övertygad om att de senaste årens framgångar beror på att EU har intagit denna ledande roll. Kommissionsledamot Stavros Dimas påpekade just, och det med rätta, att EU inte bara måste fastställa viktiga mål för klimatpolitiken, utan också överväga i vilken utsträckning man är beredd att omsätta dessa mål i praktiken i form av egna initiativ och politisk praxis på EU-nivå och i medlemsstaterna.
Mänskligheten står inför två utmaningar, som båda är mycket stora. Den första är hur världen och dess växande befolkning ska få en tryggad energiförsörjning. I dag befolkas vår planet av 6,5 miljarder människor, och den siffran kommer någon gång i framtiden att överstiga 9 miljarder. I dag bor 1,4 miljarder människor i industrisamhällen, och befolkningen i världens industriländer kommer inom några år eller årtionden att vara 4 miljarder.
Om vi under de närmaste femtio åren vill kunna förbruka energi och råvaror i samma utsträckning som under det senaste halvseklet skulle det behövas två jordklot för att förse mänskligheten med tillräckliga resurser. Den första frågan som vi måste besvara för att göra framsteg i de internationella klimatförhandlingarna är alltså hur vi kan trygga energiförsörjningen, inte bara för egen del utan även för de utvecklings- och tillväxtländer som kämpar för att öka sin ekonomiska tillväxt och på så sätt förbättra levnadsförhållandena för sin befolkning.
Om Europa och andra industrialiserade delar av världen inte kan förse dessa länder med tekniska lösningar på hur de kan skapa ökad ekonomisk tillväxt, social välfärd och välstånd utan att samtidigt förstöra klimatet, då kommer dessa länder inte att liera sig med oss i kampen mot klimatförändringen.
Den första utmaningen är att besvara den första frågan som utvecklingsländerna alltid ställer till oss vid internationella klimatförhandlingar, nämligen denna: ”Hur ska vi försörja vår befolkning – närmare två miljarder människor – som i dagsläget inte har tillgång till elektricitet, som lever i svår fattigdom och som behöver energi för att förbättra sina levnadsförhållanden?” Hur ska vi kunna trygga energiförsörjningen i denna del av världen – till två miljarder människor – utan att samtidigt rubba klimatet?
I tekniskt avancerade regioner som Europa består utmaningen i att ta reda på vilka av framtidens tekniker som kan främja den ekonomiska tillväxten utan att leda till klimatförstöring och ökade koldioxidutsläpp. Svaret måste komma från högteknologiska regioner som Europa.
Mänsklighetens andra utmaning, som hänger ihop med den första, är att begränsa klimatförändringen och den globala uppvärmningen. Denna vecka kommer vi att få tillgång till de senaste uppgifterna från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC), vars vetenskapliga medlemmar just nu träffas i Paris för att utbyta information. Vi vet redan att det är mer sannolikt att de skrämmande prognoserna om den globala uppvärmningen kommer att bekräftas eller visa sig ha varit för positiva än att situationen håller på att förbättras, vilket innebär att vi inte kommer att lyckas att hålla den globala uppvärmningen under två grader om vi inte gör mer för att minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser.
Vi har redan drabbats av konsekvenserna. I mitt hemland Tyskland kommer den sista glaciären att ha försvunnit 2020. För några månader sedan lanserade vi ett nytt räddningsfartyg för att rädda människor från fartygshaverier i Nordsjön. Fartyget är nästan 50 meter långt. För tio eller tjugo år sedan hade det inte behövt vara längre än mellan 20 och 30 meter. Detta är ett av de första tecknen på klimatförändringen i ett land där konsekvenserna ändå är relativt begränsade.
Vi vet att det kommer att bli fler översvämningar i Tyskland, men också mer utbredd dokumenterad torka. Vårt land är dock relativt rikt och tryggt. Våra kolleger från Spanien och Portugal berättar om mycket allvarligare problem. Dessa länder hotas av ökenspridning och av torka som leder till fler perioder med vattenbrist. Situationen är ännu mer oroande med tanke på vilka konsekvenser den globala uppvärmningen har fått i Afrika.
På den afrikanska kontinenten finns det i dag fler flyktingar på grund av klimatförändringen än till följd av krig och inbördeskrig. Flyktingströmmarna från den nordafrikanska kusten över Medelhavet till Europa är bara en antydan om vad som väntar om den globala uppvärmningen och förstörelsen av levnadsförhållandena i Afrika inte stoppas.
Jag vill också tillägga att detta är en fråga om rättvisa. Det är högst orättvist att Afrika, som inte bär något ansvar för den klimatförändring som pågår, drabbas hårdast av dess konsekvenser, vilket redan håller på att hända.
Föreställ er en situation där fyra miljarder av världens befolkning bor i industriländer – två tredjedelar av dem i Asien för övrigt – och den globala uppvärmningen leder till att glaciärerna i Himalaya, varifrån 40 procent av Asiens färskvatten kommer, börjar smälta. Föreställ er de faror som hotar världen när dessa dricksvattenreserver i Asien börjar försvinna. Vi kommer att ställas inför en situation där krig utkämpas inte bara över olja, utan där det råder krig och inbördeskrig om kontrollen över vattenreservoarerna.
Detta är ett verkligt hot mot mänskligheten, och vi måste börja med att flytta dessa debatter om mänsklighetens utmaningar från experternas arena till det forum där världens ledare möts. I framtiden kommer det inte att räcka med att samla 189 miljöministrar från FN:s medlemsländer och 5 000 forskare för att diskutera klimatförändringen vid en internationell konferens en gång om året. Dessa frågor måste även diskuteras av stats- eller regeringschefer samt av FN:s generalförsamling och säkerhetsråd.
Jag är också ledamot av den tyska förbundsdagen, dvs. av ett parlament. Vi måste föra upp dessa frågor högt på parlamentsdebatternas dagordning. Jag måste i ärlighetens namn säga att jämfört med hur många ledamöter av denna kammare som närvarar vid debatter om klimatförändringen, så är antalet förmodligen lägre snarare än högre för deras motsvarigheter i förbundsdagen.
Vi bör också se till att vi inte bara informerar allmänheten och läser om hur detta är en av mänsklighetens största utmaningar någonsin, utan verkligen riktar vår politiska handlingskraft mot denna fråga och prioriterar den som en del av vårt dagliga arbete.
Jag är övertygad om att kommissionens förslag om hanteringen av energi- och klimatfrågor inte bara visar att man ser detta som en viktig uppgift, utan också att man därigenom har en historisk möjlighet. För första gången i debatten om energi och klimatförändring har kommissionen lagt fram ett förslag som jag anser vara en historisk möjlighet i och med att man förenar frågorna om en trygg energiförsörjning och bekämpningen av klimatförändringen. Vi för inte längre separata diskussioner om hur vi dels kan trygga energiförsörjningen och dels kan skydda klimatet, utan har i stället ett paket med förslag och politiska instrument som behandlar båda frågorna.
Vi har för första gången möjlighet att fatta gemensamma beslut i frågor om energipolitik och klimatförändring, på EU-nivå och inom en enhetlig ram. Jag vet att det under de närmaste veckorna och månaderna kommer att föras omfattande diskussioner inom utskotten, arbetsgrupperna och inom ramen för tjänstemannaförhandlingar, vilket ni känner till mycket bättre än jag eftersom ni har mer erfarenhet av beslutsfattandet inom EU.
Min vän Martin Schulz – det är förresten värt resan hit bara för att få ordet före honom, för i vanliga fall är ordningen omvänd – vet, det sa han i alla fall till mig tidigare, att det alltid finns risk för att den politiska dynamiken, eller det som jag kallar den historiska möjligheten, går förlorad under sådana detaljdiskussioner. Det viktigaste under de kommande veckornas och månadernas nödvändiga detaljdiskussioner är att vi inte går miste om denna historiska möjlighet att förena EU:s strategier om energi och klimatförändring, utan använder dem för att staka ut vägen för den internationella debatten. Jag anser att detta är den viktigaste uppgiften för politikerna inom kommissionen, parlamentet och rådet.
Det finns naturligtvis ett antal frågor som vi måste lösa när det gäller olika nationella intressen, vilket vi just nu ser exempel på inom bilindustrin, men det väsentliga är att vi tar tillvara denna historiska möjlighet. Jag vill på rådets vägnar ge några exempel för att betona vad som kommer att vara särskilt viktigt vid stats- eller regeringschefernas toppmöte i vår.
För det första måste vi enas om ambitiösa miljöskyddsmål inför de internationella förhandlingarna. Kommissionen gör helt rätt i att inför de internationella förhandlingarna fastställa ett mål på en 30-procentig minskning av koldioxidutsläppen fram till 2020, vilket är en siffra som man har kommit fram till inte utifrån vad vi är säkra på att kunna uppnå eller vad som är ekonomiskt möjligt, utan enbart utifrån vilka minskningar som vi måste göra fram till 2020 för att begränsa den globala uppvärmningen till under två grader. Jag anser att detta måste framhållas tydligare i den dagliga politiska debatten, för detta är ett stort problem som ofta tas upp i klimatdebatten.
På 1970- och 1980-talen när man i mitt hemland hade problem med avfall och soptippar var de giftiga ämnena som läckte ut från soptipparna synliga. Eftersom människor kunde känna lukten av dem och se dem dag ut och dag in beslöt de politiker som ansvarade för de dagliga politiska frågorna att soptipparna skulle tömmas och avfallsmängden minskas.
Atmosfären är en soptipp som ingen ser och ingen känner lukten av, åtminstone inte varje dag, och tack och lov inträffar inte katastrofer varje dag. Sannolikheten är stor att vi inte dagligen påminns om behovet av att vidta åtgärder just på grund av problemets osynlighet. Om man berättar för människor, till exempel i ens valkrets, att vi vill begränsa temperaturökningen på vår planet till två grader så blir många förvånade och säger: ”Två grader? Det är väl inte särskilt mycket, och dessutom är det riktigt trevligt om det inte blir fullt så kallt i norra Europa.” Det är alltså svårt att förmedla det faktum att bara två eller tre grader är skillnaden mellan dagens temperatur och den som rådde för flera tusen år sedan under istiden.
Om man sedan berättar att detta måste göras före 2100, för då kommer världens befolkning att vara mycket stor, så säger de, i våra parlament och partier: ”Jaja, det ligger så långt fram i tiden så det kan våra efterträdare ägna sig åt.”
Vi måste klargöra att klimatförändringen redan håller på att hända och att det faktiskt är våra barn och barnbarn som kommer att drabbas. De som är i min ålder och aktivt politiskt engagerade kommer utan tvivel att kunna leva hela sina liv på denna planet, men min 18-åriga dotter kommer att få betala ett högt pris om vi under de kommande tio till femton åren inte lyckas minska den globala uppvärmningen eller förhindra den helt och hållet. Bromssträckan är lång när det gäller att skydda klimatet: det tar 30 år. Om 30 år kan vi se resultatet av vad vi lyckas uppnå i dag, men det är våra barn och barnbarn som måste leva med konsekvenserna av våra misslyckanden.
Därför är det viktigt att fastställa tvågradersmålet vid stats- eller regeringschefernas toppmöte i vår, så att vi kan enas om ett internationellt klimatskyddsmål på minus 30 procent fram till 2020.
Kommissionen har sagt att om man inte lyckas komma överens med Förenta staterna, Kina och Indien om ett multilateralt avtal eller ett tilläggsavtal till Kyotoprotokollet så bör EU fastställa ett unilateralt mål på minst 20 procent. Vissa politiker anser att detta är ett steg tillbaka i klimatarbetet, men jag ser det som något helt annat. Vi förmedlar budskapet att även om vi mot förmodan inte lyckas nå en internationell överenskommelse om klimatförändringen med länder utanför EU, så bör ingen inom EU tro att det innebär slutet för klimatarbetet. Det rakt motsatta är nämligen fallet. Även om de internationella förhandlingarna misslyckas, vilket vi varken tror eller vill, är vi fast beslutna att stärka klimatskyddet inom EU och att uppnå minst 20 procent, och inte nöja oss med 8 procent.
Vi vill att avtalet också ska gälla flygsektorn, och den europeiska bilindustrins frivilliga åtagande behövs naturligtvis. Om ett frivilligt åtagande på 120 gram koldioxid per kilometer i genomsnitt inte införs inom den europeiska bilindustrin kommer de politiska konsekvenserna inte att gälla huruvida vi behöver en EU-lagstiftning eller inte. Efter att ha lyssnat till de senaste dagarnas debatt står det klart att vi – kommissionen, min regering och en överväldigande majoritet i rådet och parlamentet – är eniga om att en EU-lagstiftning är nödvändig för att säkerställa detta bidrag från bilindustrin, ett bidrag på 120 gram per kilometer.
Vad vi måste komma fram till är om detta mål kan uppnås enbart genom fordonsteknik eller om vi exempelvis ska använda oss av ett proportionellt införande av biobränslen. Detta är i min mening ett mycket lämpligt debattämne här i kammaren och även inom kommissionen och rådet, men det får inte råda några tvivel om att målsättningen är 120 gram inom hela bilindustrin.
För det andra måste vi se till att alla arbetar mot detta mål, när det gäller stora, mellanstora och små fordon, och vi måste utveckla förnybar energi i betydande omfattning. Jag talar både för mig själv och rådet när jag säger att jag är mycket angelägen om att behålla det generella målet att 20 procent av EU:s grundläggande energibehov ska täckas av förnybar energi, och på så sätt visa att vi kan leda den tekniska utvecklingen. Dessa klimatmål är ambitiösa, men innebär också stora möjligheter när det gäller EU:s ekonomiska tillväxt, skapandet av nya arbetstillfällen och utbildning.
Frågan är trots allt vad som ska hända med Europa när Kina har blivit världens fabrik, Ryssland dess bensinpump och Brasilien dess jordbrukare – vad blir det kvar av Europa då? Jag tror att vi i Europa kommer att bli världens ingenjörer och teknologer, de som antar de tekniska utmaningarna och erbjuder lösningar på problemen med energiförsörjning och klimatförändring, tekniska lösningar som många förväntar sig att få från klimatförhandlingarna och den internationella energipolitiken. Det är i Europa som innovationen äger rum, och det är Europa som har vad som krävs för att finna dessa lösningar. Jag anser att de förslag som kommissionen har lagt fram när det gäller effektivitet, klimatskyddsmål och handlingsplanen för energi ger oss alla förutsättningar att bemöta denna utmaning.
(Applåder)
Peter Liese, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Energiförsörjningen och bekämpningen av klimatförändringen är de två stora utmaningar som mänskligheten kommer att ställas inför under 2000-talet. Detta är inte mina ord, utan de uttalades av Europeiska rådets ordförande, förbundskansler Angela Merkel, här i kammaren för två veckor sedan, och i och med det är kommissionen och ordförandeskapet konsekventa när de prioriterar kampen mot klimatförändringen som en del av sitt arbetsprogram.
Vikten av att dessa ord följs av handling måste dock betonas. Enligt Sternbetänkandet är den ekonomiska skadan till följd av en okontrollerad klimatförändring ekonomiskt sett jämförbar med den under andra världskriget. I mitt valdistrikt har vi ett konkret exempel på detta, ett exempel som människor talar om, för vi drabbades av stormen Kyrill, som orsakade allvarliga skador för tusentals människor eftersom dess epicentrum låg i mitt valdistrikt. Alla stormar beror visserligen inte på klimatförändringen, men forskarna är eniga om att de många extrema väderfenomen som har inträffat under kort tid inte längre kan ignoreras.
Därför måste vårt mål vara att minska utsläppen med 30 procent fram till 2020, och vi bör göra allt som står i vår makt för att uppnå det målet. I likhet med många andra parlamentsledamöter anser jag att det var minst sagt förvirrande att tala om 20 procent, för det gav uppfattningen att siffran 20 procent inte skulle tas för allvarligt, men ändå är det just det som vi borde göra.
Vi har nu chans att agera internationellt, för i exempelvis USA har debatten förändrats kraftigt efter orkanen Katrina. Efter de senaste månadernas händelser har vi mycket större möjligheter än tidigare att göra en gemensam insats. Därför bör ingen realistiskt sett förutsätta att vi inte kommer att lyckas, utan vi bör i stället göra allt vi kan för att få till stånd en internationell överenskommelse.
Det är bra att parlamentet förbereder ett svar på kommissionens uttalande, men det är också bra att vi inte ska rösta redan i morgon, för det kommer en resolution från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, som innehåller många förnuftiga synpunkter. Vi måste dock ändå köpslå om den för att kunna enas med de andra utskotten och ge ett så tydligt svar som möjligt i Strasbourg.
Jag anser till exempel att frågan om kärnkraftsenergi hanteras på ett likgiltigt och dåligt sätt i miljöutskottets resolution. Den är inte ändamålsenlig, utan det finns utrymme för förbättringar, men vi måste sända ut signalen att vi måste göra mer för att bekämpa klimatförändringen. Enligt en undersökning förväntar sig 98 procent av medborgarna att EU:s beslutsfattare gör just det, och vi får inte svika dem.
Guido Sacconi, för PSE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Som Peter Liese precis sa antog vi i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet i går en mycket viktig och oerhört detaljrik resolution. Eftersom Sigmar Gabriel tog upp dessa detaljer ska jag inte gå in på dem. Vi ska försöka förbättra denna resolution ytterligare i Strasbourg inför Europeiska rådets vårmöte.
Jag vill bara ägna de få sekunder som jag förfogar över till att stödja vad jag anser vara en bra utgångspunkt i Sigmar Gabriels anförande, som är att vi står inför en vändpunkt i historien. Jag anser att vi i år och nästa år, 2007 och 2008, faktiskt kommer att kunna bedöma om vi politiskt sett kommer att lyckas med att påskynda och ta ett kvalitetssprång i denna stora fråga som kräver internationell uppmärksamhet. Situationen håller på att förändras, inte enbart när det gäller de nya uppgifter som vi får av forskarna i Paris, klimatpanelen m.fl. utan även när det gäller den internationella politiska debatten. En ny sorts medvetenhet håller till exempel på att växa fram eller kan komma att växa fram på andra sidan Atlanten.
Jag anser därför att vi dels måste göra vår del och införa lämplig lagstiftning (utsläppshandeln, inkluderingen av luftfarten, minskningen av koldioxidutsläpp för bilar och allt annat som är under planering), dels ta ett stort kvalitetssprång politiskt sett och skapa en stark allians mellan EU:s institutioner så att de kan framstå så kraftfulla som möjligt i internationella förhandlingar.
Även vi från parlamentets sida bör kanske göra ett bättre jobb – först och främst givetvis som lagstiftare – men vi kan också stödja kommissionens och rådets förhandlingar genom att till exempel föreslå en stor internationell allians av parlament för att göra kampen mot den globala uppvärmningen till en verklig prioritet, som medborgarna begär.
Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Min grupp välkomnar kommissionens aktuella fokus på energipolitik och klimatförändringar, dess förslag från december 2005 om biomassa, dess förslag från september 2006 om stand-byläge för elektroniska produkter, dess energipolitik under denna månad och dagens tillkännagivande av ett direktiv om bränslekvalitet. Vi anser att dessa åtgärder tillsammans representerar en ambitiös men inte ouppnåelig politik. En sådan politik är nödvändig om unionen och dess medlemsstater ska leva upp till sitt ansvar gentemot medborgarna, om vi ska få en trygg energiförsörjning och om vi ska kunna övertala andra länder att följa vårt exempel.
Om vi hade hörsammat varningarna från de kaliforniska forskarna i slutet av 1970-talet hade vi förmodligen kunnat förebygga klimatförändringarna. Nu kan vi bara hoppas på att kunna tygla dem. Av denna anledning beklagar liberaler och demokrater de krav som tyska biltillverkare uttryckt i Bild Zeitung och de försök att urvattna utsläppsmålen som vissa ledamöter av kommissionen gjort.
(Applåder)
Om japanerna kan tillverka hybridbilar, om fransmännen och italienarna kan producera bilar som är mycket effektivare, varför skulle då inte andra kunna göra det också?
Det är inte ofta jag citerar Konrad Adenauer här i kammaren – det överlåter jag till kollegerna till höger – men följande uttalande av Adenauer är träffande: ”Gud begränsade människans förstånd. Men inte hennes dårskap.”
(Skratt och applåder)
Vi kommer inte att lyckas om inte våra medborgare inser att detta är ett problem och börjar ändra sina vanor. Behöver vi verkligen elektriska rakapparater och locktänger? Behöver vi verkligen bilar som accelererar från 0 till 100 km i timmen på mindre än sex sekunder, om det bidrar till att vår planet kommer att vara förstörd inom sex årtionden? Biltillverkare skryter om att deras bilar går i 240 km i timmen. Det kan så vara, men de släpper också ut 360 g koldioxid per kilometer. Ett stopp för detta innebär inte färre arbeten. En undersökning som gjordes av den belgiska regeringen förra året visar att en minskning av koldioxidutsläpp inte har några övergripande effekter på arbeten, eftersom det finns nya sektorer för högteknologi där det skapas nya jobb.
Det är inte bara när det gäller klimatfrågor det finns behov av nytänkande: vi måste föda en snabbt växande befolkning i världen och höja levnadsstandarden till den punkt där befolkningsantalet stabiliseras. Det finns många sätt att göra det på – att odla soja t.ex., med samma näringsvärde som kött för mindre än 1 procent av insatserna.
Demokrati kan inte längre styras genom krishantering, där allvarliga problem lämnas olösta tills de har nått krisnivå. Vi är i behov av ett målinriktat, proaktivt tillvägagångssätt i politiken när det gäller livsuppehälle och hållbarhet, ett sådant som redan har föreslagits av rådsordföranden i dag. Det är inte lätt att ändra människors vanor. Det finns inte tillräckligt mycket eftertryck i kommissionens förslag om en minskning av energianvändningen, men det är av stor betydelse.
HG Wells sa ”människans historia blir alltmer en kapplöpning mellan utbildning och katastrof”. Om kommissionen håller fast vid denna dagordning, om man utmanar medlemsstaterna snarare än böjer sig för dem, så finns det hopp om att unionen kan få ett större stöd från medborgarna.
(Applåder)
Seán Ó Neachtain, för UEN-gruppen. – (GA) A Uachtaráin, tá dualgas ar an Aontas Eorpach a bheith ina gceannródaithe agus dul i ngleic leis na fadhbanna a chothaíonn athrú aeráide. I measc na gcéimeanna a chaithfear a chur i bhfeidhm, tá siad seo a leanas: Úsáid Fuinnimh Inmharthana Inathnuaite a mhéadú san Eoraip; Laghdú 20% ar a laghad a dhéanamh ar sceitheadh CO2 san Eoraip; Barántas a thabhairt go mbeidh muide san Eoraip i bhfad níos éifeachtaí ó thaobh ídiú fuinnimh de. Tá muid ag cur an iomarca fuinnimh amú inár dtithe agus inár gcomhlachtaí ó lá go lá.
Caithfidh an tAontas Eorpach chuile fhóram idirnáisiúnta a úsáid chun a chinntiú go dtabharfaidh tíortha uile an domhain mhóir tacaíocht dár n-iarrachtaí. Caithfear ceannasaíocht a ghlacadh ar an bhfadhb seo láithreach. Tá seacht mBallstát is fiche san Aontas Eorpach anois, rud a thugann ról lárnach, tábhachtach dúinn inár gcath in aghaidh athrú aeráide. Tá deireadh le briathra, caithfear gníomhú. Agus mar fhocal scoir, tá ról againne uile san fhadhb seo a réiteach. Caithfidh muid athruithe nósmhaireachta a chur i bhfeidhm sa bhaile agus inár dtithe féin agus mar a deireann muid sa nGaeilge: 'Ní hé lá na gaoithe lá na scolb'. Tá brón orm faoin mbriseadh isteach sin a tharla níos túisce.
Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr minister, mina damer och herrar! Det var inte alla av er som hörde ordförandeskapets imponerande tal om klimatförändringar, men ni har säkert liksom jag hört många liknande tal. Eftersom min gamle vän Sigmar Gabriel, från vår tid inom lokalpolitiken, brukar uppskatta rättframhet vill jag bara säga att om ord kunde stoppa klimatförändringarna skulle problemet förmodligen redan vara löst vid detta lag. Men jag måste säga både Sigmar Gabriel och kommissionsledamoten att denna situation måste bedömas efter vad man gör åt saken snarare än vad man säger om den.
Kommissionens förslag i energipaketet är problematiskt, och det är inte bara på grund av det 20-procentiga målet och bollandet med de ursprungliga unilaterala 20 procenten som kanske sedan följs av 30 procent på internationell nivå. En annan anledning till varför det är problematiskt är att de instrument som ska ingå i energipaketet är för svaga, och jag tvivlar på om det över huvud taget går att uppnå en 20-procentig koldioxidminskning med dem.
Herr Gabriel! Detta är ett paket som innehåller en hel del dåligt och inte särskilt mycket som är bra. Det är till exempel för lite om energieffektivitet och energibesparing, inte tillräckligt om förnybara energikällor och för mycket om kol och fossila bränslen. Dessutom är den optimistiska attityden mot kärnkraft oförsvarbar i dagens samhälle, särskilt med tanke på den ekonomiska katastrof som Areva orsakar i Finland, som måste ha fått varje kärnkraftsmotståndare att jubla över att kärnkraftsindustrin ruinerar sig genom sådana felinvesteringar.
Om man bortser från det bra och det dåliga i sammanhanget finns det enligt mig något annat de senaste dagarna som har överträffat dessa falska instrument, något som det tyska ordförandeskapet är ansvarigt för. Kommissionsledamot Stavros Dimas försökte – med all rätt – att fastställa bindande mål för minskningen av koldioxid och på en nivå som fordonsindustrin frivilligt gått med på. Men han fick sitt verkliga försök förstört av Tyskland, som inte hade en tanke på att göra någonting åt klimatförändringarna eller fordonsindustrins framtid, utan handlade helt och hållet för att skydda den lilla underkategori som ägnar sig åt att tillverka stora lyxbilar, en industri som förekommer i bland annat Tyskland. Plötsligt bryr de sig alltså inte lika mycket om klimatförändringarna utan endast om Porsche!
(Talmannen avbröt talaren.)
Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Fru talman! Det gläder mig att vi har denna diskussion samtidigt som Förenta nationernas mellanstatliga panel om klimatförändringar, vars slutsatser vi alla ser fram emot, hålls i Paris. I samband med detta vill jag föreslå att vi bjuder in Rajendra Pachauri, ordföranden för klimatpanelen, som består av världens mest framstående forskare på detta område, till en offentlig utfrågning i parlamentet. Jag träffade honom som hastigast i Paris i går, och jag anser att hans förklaringar och rekommendationer skulle vara mycket användbara i vår fortsatta kamp om vi vill bidra till att övervinna denna svårighet för mänskligheten.
Hur ser det aktuella läget ut? Jag skulle personligen säga att vi måste sända ut ett budskap till våra medborgare, som är både lättförståeligt och stimulerande och som består av en del dåliga nyheter och två delar goda nyheter. De dåliga nyheterna är det aktuella läget. Situationen har förvärrats runt om i världen de senaste sex åren, och i EU har vi fått en dåligt start med att uppfylla våra åtaganden enligt Kyotoprotokollet, som var beklagligt orimliga till att börja med. Om vi fortsatte i denna takt skulle vi orsaka oacceptabla skador på vår planet, inte bara för framtidens generationer utan även för våra barn. Det var de dåliga nyheterna, som verkligen är dåliga.
Jag går nu över till den första goda nyheten: det går fortfarande att vända trenden.
(Talaren vänder sig till ledamöter som pratar och inte lyssnar på honom.)
Mina damer och herrar! Om klimatfrågan bara intresserar er framför medierna tycker jag synd om er …
(Applåder)
… för jag räknade er förut när rådet och kommissionen talade om frågan, och det var inte fler än 50 parlamentsledamöter på plats i kammaren. Kom inte hit bara för att rösta utan att känna till bakgrunden. Kom och delta i diskussionerna, eller visa åtminstone respekt för de som talar.
(Applåder)
Jag nämnde de dåliga nyheterna, och här har ni den första goda nyheten som vi kan ge medborgarna. Det går fortfarande att vända trenden, men det kräver onekligen något revolutionsartat. Målen med att minska utsläppen är välkända – en 50-procentig minskning runt om i världen och därmed 75 procent i våra länder före 2050. För att uppnå detta krävs inte bara en betydande ökning av de rena energikällorna utan även ett nytt förhållningssätt till energieffektivitet. Bland annat behövs ett stort uppsving för utvecklingen av järnvägar och höghastighetsleder till sjöss. Vi behöver som nämnts av föregående talare genomföra ambitiösa föroreningskrav för biltillverkare trots trycket från Angela Merkel, en omfattande uppbyggnad av energisparhus, utbildning inom användningen av mer bränsleeffektiva tekniker, internationell handel som grundar sig mycket mer på samarbete än konkurrens, massiva långsiktiga investeringar och ta hänsyn till allmänhetens intresse, med andra ord ett antal stora bakslag för den liberala globaliseringen.
Jag går nu över till den andra goda nyheten, nämligen den kraftigt ökade medvetenheten hos allmänheten i dessa frågor, bland annat i Förenta staterna och tillväxtländerna. Det finns ingen chans att detta gamla vågspel lönar sig om inte den grundläggande biten är på plats. Jag har dock ett varningens ord. Jag tvivlar på om medborgarna kommer att godta en malthusiansk lösning på de problem vi står inför. Att lämna oron över ekonomisk produktivitet bakom oss behöver inte betyda att stå i vägen för social utveckling. Kampen mot klimatförändringarna kommer inte att vara någon smidig process.
(Applåder från vänster och mitten)
Talmannen. – Herr Wurtz! Jag har noterat ert förslag om ett åsiktsutbyte i parlamentet med de experter som i veckan diskuterar frågan i Paris.
Debatten avbryts nu för omröstning och fortsätter efter omröstningen.
ORDFÖRANDESKAP: POETTERING Talman
Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman! Jag vet för tillfället inte vilken artikel i arbetsordningen jag ska hänvisa till, men jag är säker på att ni kan hitta någon som motiverar att jag ställer mig upp och talar så här. Jag vill be er som nyutnämnd talman i detta parlament att fråga reformkommittén, som enligt planerna ska diskutera reformer av parlamentets arbetsmetoder, att ge oss något vi behöver, nämligen ett förfarande som är rättvisare mot talarna än för närvarande.
När det inte finns någon rast mellan debatten och omröstningen hamnar den sista talaren på omröstningslistan i samma situation som min vän Francis Wurtz precis gjorde, där man försöker göra det omöjliga i att tala till ett parlament som hundratals parlamentsledamöter strömmar till och där ingen lyssnar på vad som sägs eftersom alla har något viktigt att diskutera med varandra. Det är helt oacceptabelt, och jag ber er att se till att det finns en lucka mellan varje debatt och omröstning så att vi undviker ovärdiga situationer som den vi precis var med om, där ordföranden i en grupp måste kämpa för att få ordet för att parlamentsledamöterna helt enkelt inte lyssnar. Detta är helt oacceptabelt.
(Applåder)
Talmannen. Herr Schulz! Även om jag inte vet vilken artikel i arbetsordningen ni hänvisar till är jag säker på att det finns någon, och ni har helt rätt. På denna punkt håller jag helt och hållet med er om att vi behöver en kort rast mellan anförandena och omröstningen.
Mina damer och herrar! Det är nu klart så att vi kan börja rösta vid den planerade tidpunkten, som är halv fem, men om fler parlamentsledamöter vill tala nu kommer vi att komma längre och längre ifrån omröstningen. Jag ber er därför att gå över till omröstningen nu; den kommer att vara snabbt avklarad. Efter det kommer Sigmar Gabriel att tala eftersom han har några minuter kvar av sin tid.