Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2006/2014(INL)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0405/2006

Ingivna texter :

A6-0405/2006

Debatter :

PV 31/01/2007 - 22
CRE 31/01/2007 - 22

Omröstningar :

PV 01/02/2007 - 7.10
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2007)0020

Debatter
Onsdagen den 31 januari 2007 - Bryssel EUT-utgåva

22. Preskriptionstider vid fall av kroppsskador och dödsolyckor vid gränsöverskridande tvister (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Diana Wallis, för utskottet för rättsliga frågor, med rekommendationer till kommissionen om preskriptionstider vid fall av kroppsskador och dödsolyckor vid gränsöverskridande tvister (2006/2014(INI) (A6-0405/2006).

 
  
MPphoto
 
 

  Diana Wallis (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman! För att inleda diskussionen vill jag att vi föreställer oss att vi är en av de människor som vi företräder, kanske på semester i ett annat europeiskt land eller en ung människa som studerar på en annan plats, eller någon som är på affärsmöte i en annan europeisk huvudstad eller som har gett sig i väg för att arbeta på en byggplats. Alla dessa är enkla, vardagliga scenarier som tråkigt nog kan leda till olyckshändelser, till olycksfall med kroppsskador eller till och med dödsfall i ett annat land.

Låt mig även ge några siffror som exempel: enbart under 2004 i Tyskland, bara en av våra 27 medlemsstater, inträffade 50 000 trafikolyckor som innefattade kroppsskador och en utländsk medborgare från ett annat europeiskt land. I Storbritannien förra året rapporterade en advokatfirma att man hade upprättat omkring 6 000 akter om gränsöverskridande olyckor med kroppsskador som följd i Europa. Nåväl, kanske ni säger, låt advokaterna sköta det. Men advokaterna har kommit till oss med ett problem. Alla rättsliga åtgärder måste påbörjas inom en viss tidsperiod, en så kallad preskriptionstid. Alla bra advokater anstränger sig för att uppmärksamma och iaktta dessa tidsbegränsningar inom sina nationella system mycket noga. Annars är hela skadeståndsanspråket förlorat, avslutat, struket. Det är varje ung advokats mardröm att missa deadline för preskriptionstiden. De känner naturligtvis till sin egen, men kan de förväntas känna till oredan i de 27 nationella systemen? Och det är en oreda, en oreda som ibland innefattar olika definitioner av vad som är civilrättsliga eller straffrättsliga skadeståndsanspråk. Vad som är viktigare är att tidsfristen i sig varierar oerhört, mellan ett och trettio år över hela EU.

Det är illa nog att ha drabbats av en olycka i en annan medlemsstat. Men att dessutom falla offer för teknikaliteter kring preskriptionstider som i sin tur gör att krav inte kan resas är, som vi säger, att lägga sten på bördan. Det här är ett verkligt, praktiskt och växande problem eftersom vi uppmuntrar till fri rörlighet för personer. Jag hoppas att de mycket begränsade siffror som jag har kunnat nämna ger en uppfattning om problemet. I själva verket måste dessa multipliceras flera gånger över unionens medlemsstater.

Som jag redan har sagt har jurister, försäkringsgivare och olycksdrabbade kommit till oss med detta problem och bett oss att få er, herr kommissionsledamot, att undersöka en rad möjligheter. Vi vet att det är en känslig fråga. Den berör den nationella processrätten, så all intervention på EU-nivå bör strikt begränsas till endast gränsöverskridande fall.

Man skulle kunna överväga en harmonisering av preskriptionstider på säg fyra år för dessa fall, eller så bör vi kanske tillämpa tydliga lagvalsregler. Vilken lösning man än väljer behöver såväl jurister som de klagande få visshet om man inte ska riskera att värdefulla och för personen i fråga kritiska skadeståndsanspråk går förlorade på grund av olika rättegångsregler, som verkligen kan orsaka elände för enskilda och familjer om saker och ting går snett.

Det här är ett praktiskt problem som uppstått när våra medborgare har använt sig av den fria rörligheten och allt som den inre marknaden har att erbjuda. Från vår sida bör vi vara beredda att svara med ett system för europeisk civilrätt som inte bara, som jag har sagt tidigare, lägger sten på bördan.

Jag hoppas att kommissionsledamoten ska kunna besvara detta initiativ som har varit föremål för en hel del positiv lobbyverksamhet från medborgare och andra gentemot ledamöter under veckorna före debatten.

 
  
MPphoto
 
 

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (EN) Jag anser att betänkandet är ett mycket intressant försök att ta itu med ett mycket svårt ämne. Vi bör gratulera Diana Wallis för att hon försöker hitta en allmän europeisk lösning på skillnaderna i preskriptionstider när det, som hon just sa, gäller skadeståndstalan för kroppsskador och dödsfall. Detta berör särskilt medborgare som har oturen att drabbas av trafikolyckor i ett annat land än det de bor i. Men det skulle även kunna gälla andra frågor, som medicinska anspråk och produktansvar.

Samtidigt är begränsning en komplex fråga, som föredraganden också erkände. Det är mycket nära förknippat med preskription, vilket inte behandlas i betänkandet. Om man arbetar vidare med frågan skulle man behöva behandla preskription, eftersom man i majoriteten av de europeiska rättssystemen löser problemet med tidsbegränsningar genom att preskribera snarare än att ha preskriptionstider för att väcka talan. I det brittiska systemet används båda.

Jag är beredd; jag är öppen för att i framtiden undersöka denna fråga med hänsyn till den juridiska åtskillnaden mellan tidsbegränsning för att väcka talan och preskription och att man i den föreslagna fördragsgrunden utesluter harmonisering av nationell rätt, vilket i hög grad impliceras i betänkandet.

Jag måste vara mycket uppriktig och påpeka att vi också kommer att behöva ta hänsyn till de prioriteringar som har fastställts i vårt nuvarande arbetsprogram, vilka även måste anpassas till de personalresurser som finns till hands i kommissionen.

Med detta sagt anser jag att denna nya aspekt som föredraganden har framfört bör lämnas öppen för vidare diskussioner.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Piia-Noora Kauppi, för PPE-DE-gruppen. (EN) Herr talman! Föredraganden har gjort ett utmärkt arbete med betänkandet. Det finns mycket att välkomna i detta initiativ. Som vår föredragande sa är det här en praktisk lösning på ett praktiskt problem. För det första berör det ett av de områden på den inre marknaden som ännu inte behandlats färdigt: hur människors rättigheter följer med dem när de utövar sina fyra friheter inom unionen. Europaparlamentet måste påpeka eventuella avvikelser och åberopa sina rättigheter enligt fördraget att få kommissionen att vidta åtgärder. För det andra berör det rättsliga och inrikes frågor. Människor behöver känna till så mycket som möjligt om sina rättigheter och skyldigheter för att engagera sig i samhället. Att engagera sig över gränserna kommer alltid att vara mer ovisst än att göra det hemma, men vi som EU-lagstiftare har en skyldighet att angripa dessa problem. Bara det faktum att de olika nationella lagarna utgör hinder för en snabb enhetlig lösning är ingen ursäkt för att inte agera.

Europaparlamentet bidrar med sin del genom att öppna debatten i dag. Kommissionen bör följa efter med ett förslag, och medlemsstaterna bör ta på sig sitt suveräna ansvar och utföra de nödvändiga förändringarna, med hjälp av övergångsklausulen i Nicefördraget om det skulle behövas.

Vi måste dock vara försiktiga med hur vi ska gå till väga. Min grupp stöder starkt Diana Wallis’ betänkande, men vi kan inte stödja hennes ändringsförslag. Vi anser att det är för tidigt i betänkandet att sikta mot överharmoniserade och specifika definitioner av exempelvis datumet för vetskap, avbrutna förfaranden och särskilda rättigheter för minderåriga. Vi anser att de i det här skedet inte är helt förenliga med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Låt oss först höra om kommissionens undersökning och vilka sorts gränsöverskridande problem som finns inom området preskriptionstider vid fall av kroppsskador, och sedan gå vidare till de konkreta definitionerna. Om undersökningen till exempel skulle visa att det inte är så stor skillnad mellan medlemsstaternas bestämmelser skulle principen om ursprungsland, som man föreslår i betänkandet, kunna visa vägen. Personligen skulle jag stödja detta tillvägagångssätt.

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Medina Ortega, för PSE-gruppen. (ES) Jag tänker tala på spanska, och detta är det första anförandet på spanska, men jag tror att kommissionsledamoten kommer att förstå mig perfekt.

Jag vill påpeka att i den kastilianska versionen av betänkandet står ”recomendaciones destinadas a la Comisión sobre la prescripción en conflictos transfronterizos”. Med andra ord används inte frasen ”estatuto de limitaciones” eftersom, enligt min kunskap i anglosaxisk lagstiftning, uttrycket ”statute of limitations” ska översättas med ”prescripción”, åtminstone på spanska.

Jag vet att italienarna är väldigt skarpa och noggranna advokater och att denna fråga förmodligen förtjänar att diskuteras grundligare, även om jag håller med om att de två institutionernas ursprung skiljer sig åt.

Jag anser i varje fall att Diana Wallis betänkande återspeglar Europaparlamentets önskan att leda kommissionen i en särskild riktning. Vi kräver inte att kommissionen ska presentera ett lagförslag inom kort, och det krävs inte i betänkandet heller, men jag anser att vissa åtgärder som exempelvis det som anges i punkt 1, nämligen att det krävs en undersökning om vad som egentligen sker bör genomföras.

Som Diana Wallis sa finns det för närvarande tusentals, eller hundratusentals, personer som reser över nationsgränserna, och jag anser att Franco Frattini hade rätt när han sa att vi inte bör fokusera enbart på gränsöverskridande olyckor eller incidenter utan även på alla de fall där, som ett resultat av en rad olika situationer – som exempelvis läkarbehandling eller bostad – en person lider skada i ett land och begränsningsproblem uppstår i ett annat land.

Jag anser att vi bör utvidga möjligheterna så långt det går och att just nu – och kanske har Piia-Noora Kauppi rätt – är det ännu inte dags att gå in på detaljer, fast kommissionen bör känna till att vi, EU:s folkvalda företrädare, anser att den bör ta vissa initiativ i denna fråga.

Som föredraganden föreslår bör denna typ av initiativ inledas genom att ordentlig kunskap om situationen samlas in så att vi kan få en sann bild av situationen och vilka möjligheter som står till buds när det gäller lagstiftning inom detta område.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. När parlamentet ska rösta om detta kan det kanske vara värt att notera de problem som uppstår på grund av de olika språkversionerna.

 
  
MPphoto
 
 

  Marek Aleksander Czarnecki, för UEN-gruppen. (PL) Herr talman! Jag vill tacka Diana Wallis för att hon har tagit detta initiativ i syfte att harmonisera bestämmelserna för löptidens början och preskriptionstiderna för skadeståndsanspråk vid fall av egendoms- och personskador vid gränsöverskridande tvister.

Vägtrafiken har ökat betydligt på senare tid, delvis till följd av EU:s olika utvidgningar och även som ett resultat av att många människor har blivit rikare och kan resa fritt. Tyvärr har detta fått till följd att fler personer blir inblandade i trafikolyckor. För närvarande varierar preskriptionstiderna i de nationella rättssystemen från att gälla mycket kort tid, såsom ett år, till att vara mycket långfristiga, såsom 30 år. Detta bidrar inte till att hjälpa de skadedrabbade, som ofta är omedvetna om variationerna i olika länders preskriptionstider och lämnar in sina skadeståndsanspråk till främmande domstolar efter giltighetstidens utgång. Detta resulterar i att domstolen avslår ansökan, och de personer vilkas hälsa eller egendom har drabbats är oförmögna att hävda sina rättigheter.

En harmonisering skulle bidra till införandet av pålitliga och tydliga principer, som skulle göra det möjligt både för de skadedrabbade och deras rättsliga företrädare att hävda sina krav. Eftersom jag själv är advokat är jag väl medveten om den situation som de senare kan befinna sig i. Därför stöder jag helhjärtat detta initiativ.

 
  
MPphoto
 
 

  Tadeusz Zwiefka (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Diana Wallis så mycket för hennes arbete. I synnerhet minns jag de särskilda möten som hon ordnade för utskottet för rättsliga frågor som gjorde att vi till fullo förstod den uppgift som låg framför oss och som är av stor betydelse för EU:s alla medborgare.

Jag kan inte hålla med kommissionsledamoten om att den enkla förklaringen till dröjsmålet och uppskjutandet av detta lagstiftningsinitiativ är att vi formellt inte kan ingripa i nationella rättssystem. Närhelst jag begär ordet i parlamentet och tillfälle ges framhåller jag att det är varje parlaments och varje lagstiftande institutions plikt att stifta enkla lagar som är lätta att förstå och tjänar medborgarnas intressen. Med andra ord åligger det oss att stifta lagar som gör medborgarnas liv lättare.

För närvarande finns det 27 olika rättssystem att ta hänsyn till när det gäller preskriptionstiden för ekonomiska anspråk i samband med olika slags olyckshändelser. Det är därför Europaparlamentets, Europeiska kommissionens och även rådets plikt att hitta ett sätt att rätta till situationen på och stifta nya lagar som kan göra livet lättare. Det är svårt att förklara för en rättssökande eller en avlidens familj att fallet formellt har avslutats för länge sedan och att allt vi kan göra är att visa dem vårt deltagande, eftersom alla anspråk som lämnas in efter det att preskriptionstiden löpt ut måste avvisas.

Jag vädjar därför till Europeiska kommissionen och ber den att använda alla medel som står till dess förfogande och all sin kompetens på lagstiftningsområdet för att finna en rättslig lösning på detta problem. Jag är fast övertygad om att man i de enskilda medlemsstaterna anser att denna fråga, som berör hundratusentals, kanske rentav miljontals, EU-medborgare, måste få en snabb och ändamålsenlig lösning. Om det är vår avsikt att EU:s medborgare ska ägna sig åt aktiviteter som innebär förflyttningar mellan länderna måste vi finna lösningar som gör det lättare för dem att göra det.

 
  
MPphoto
 
 

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Diana Wallis för allt arbete som hon har lagt ned i detta resolutionsförslag till Europaparlamentet.

För närvarande föreligger stora skillnader över EU:s territorium när det gäller de tidsperioder som är tillämpliga vid gränsöverskridande tvister i samband med kroppsskador och dödsolyckor. Vi måste erkänna att det är på det sättet. Som föredraganden helt riktigt påpekade är detta ett komplicerat problem. Det omfattar både preskriptionstider och frågan om löptidens början. Tidsfrister, den tid som ägnas åt att lägga fram information om den aktuella händelsen, möjligheten att upphäva eller avbryta tidsfristens förlopp liksom en undersökning av belägg och frågan om hur inskränkningar kan bemötas måste också tas med i beräkningen. Stora skiljaktigheter kan få oönskade följder för olycksoffer och gör det svårt för dem att hävda sina rättigheter inför domstol. Prioritet måste ges till att garantera rättssäkerheten för EU:s alla medborgare och göra det lättare för dem att komma i åtnjutande av de friheter som har fastställts i fördragen. Jag uppmanar därför kommissionen att lägga fram ett förslag till lagstiftning inför Europaparlamentet. I detta förslag ska hänsyn tas till de kloka rekommendationer som har bifogats detta resolutionsförslag.

 
  
MPphoto
 
 

  Janusz Wojciechowski (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill tacka Diana Wallis för ett utmärkt och mycket angeläget betänkande, som svarar mot behoven hos offren för olika slags olyckor. Diana Wallis belyser med rätta att unionen står öppen för sina medborgare som kan resa och slå sig ned på nya platser utan några inskränkningar. Tyvärr är detta förenat med en ökad sannolikhet för olyckor. Olycksoffer lider ofta två gånger om, först till följd av själva olyckan och sedan eftersom de är obekanta med lagstiftningen i det land där olyckan har ägt rum. Tidsfrister överskrids därför ofta, och det blir omöjligt att hävda berättigade krav. Därför bör vi stödja det förslag som vi har framför oss så att en minimigräns för preskriptionstiden vid gränsöverskridande tvister vid olyckor kan fastställas över hela EU. Förslaget skyddar offrens intressen och förser dem med bättre möjligheter att tillvarata sina rättigheter. Det förtjänar därför verkligen vårt stöd. Jag litar därför på att kommissionen utöver detta betänkande mycket snart kommer att lägga fram specifika förslag för att skydda de människors intressen som drabbats av ett omilt öde.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  John Attard-Montalto (PSE). – (EN) Rekommendationen är inte avsedd att ersätta nationell lagstiftning, utan avsikten är att ta hänsyn till förfaranden som inbegriper parter som är bosatta eller har sin hemvist i olika länder i EU, eller en part som är bosatt eller har sin hemvist i en icke-medlemsstat eller möjligheten att välja mellan olika länders lagstiftning.

Det blir allt viktigare att tydligt och i en lämplig form fastställa principer för preskriptionstider för skadeståndsanspråk.

Den generella preskriptionstiden som föreslås är fyra år, förutom när tillämplig lagstiftning föreskriver en längre period. Denna allmänna princip kan skapa problem eftersom en kortare period kan föreskrivas i den nationella lagstiftningen, vilket skulle ge upphov till diskriminering mellan å ena sidan skadeståndsanspråk som uppstår mellan medborgare från samma land eller personer som har sin hemvist i samma land och å andra sidan mellan parter som är bosatta eller har sin hemvist i olika länder.

Samma sak gäller för avbrott, upphävande och metoder för att beräkna när preskriptionstiden börjar.

Mot bakgrund av det som nämnts ovan är det bättre att för gränsöverskridande tvister ha tydliga bestämmelser som samtidigt skiljer sig från nationella lagstiftningar. Kanske kan dilemmat börja lösas om nationell lagstiftning harmoniseras med de föreslagna bestämmelserna.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy