Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 31 januari 2007 - Bryssel

1. Återupptagande av sessionen

ORDFÖRANDESKAP: POETTERING
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 15.00.)

  Talmannen. Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 18 januari 2007.

2. Högtidligt möte - Rumänien

  Talmannen. Mina damer och herrar! Jag vill varmt välkomna er till det högtidliga mötet med Rumäniens president.

President Băsescu! Jag välkomnar er varmt till Europaparlamentet.

(RO) Din toată inima vă urez, domnule Preşedinte, bine aţi venit în Parlamentul European!

(Aplauze)

President Băsescu! Det är en ära att välkomna er till parlamentet, inte för första gången, men för första gången som president för en ny medlemsstat i vår europeiska union, och på våra medborgarnas vägnar, som vi här i parlamentet företräder, vill jag ytterligare en gång uttrycka min glädje över ert eget lands och Bulgariens anslutning, genom vilken ni har blivit medlemmar i den euroepiska familjen.

Jag skulle också återigen vilja betona den historiska betydelsen av Europeiska unionens utvidgning, som ägde rum den 1 januari i år. Det tog mer än sextio år för ert land att bli återlämnat till ett fritt Europa och för vår kontinent att återförenas.

Rumäniens och Bulgariens anslutning utgjorde ett kolossalt framsteg i denna återföreningsprocess. Båda dessa anslutningar kommer att stärka den politiska och kulturella dimensionen i den europeiska integreringen och berika både ert land och själva EU.

Jag kommer att tänka på orden i ”Hora Unirii”, som sjöngs vid förenandet av de två furstendömena Moldavien och Valakiet 1859, ”Där man står ensam finns ingen styrka; där många står växer den”. Denna rumänska sång uttrycker mycket väl Europeiska unionens mål och vision, den potential och styrka som vi inom EU kan uppbåda för att ge vår kontinent en bättre framtid och våra medborgare välstånd.

Eftersom detta stämmer förkroppsligar Rumäniens anslutning idén om europeisk integrering, samarbete och solidaritet till förmån för alla de som förenar sin styrka i strävan efter demokrati, fred, jämlikhet och tolerans.

Jag skulle också vilja gratulera Rumänien och dess folk alldeles särskilt till de särskilda framsteg som man har gjort och de ansträngningar som man har utstått i sammanhanget för att göra anslutningen möjlig. Många reformer genomfördes under en relativt kort tidsperiod. Dessa framsteg och triumfer måste också hyllas i dag, men, herr president, jag kanske ska tillägga att dessa reformer också måste fortsätta, och med viss beslutsamhet.

Europaparlamentet är stolt och gläds över sina 35 nya rumänska ledamöter och också över närvaron av en rumänsk kommissionsledamot ibland oss. Vi möter nya människor från ert land i kommissionen och i rådet varje dag. Vi ser också fram emot att välkomna de ledamöter som ert land kommer att välja i dess första val till Europaparlament i maj.

Vi måste alla lära av varandra, och det är något som vi i kammaren arbetar med. Tillsammans med Rumänien och Bulgarien kommer vi att fortsätta med våra hängivna ansträngningar mot ett enat EU.

(RO) Bun venit României şi poporului român în Uniunea Europeană!

(Aplauze)

  Dl. Traian Băsescu, Preşedintele României. (RO) Stimate domnule Preşedinte,

Onoraţi membri al Parlamentului European,

Excelenţele Voastre,

Doamnelor şi Domnilor,

Este o onoare pentru mine să fiu primul preşedinte al României care, după aderarea noastră la Uniunea Europeană se adresează acestui distins for parlamentar şi, prin dumneavoastră, tuturor cetăţenilor europeni. Privilegiul este cu atât mai mare cu cât este cunoscută activitatea remarcabilă a Parlamentului în slujba construcţiei europene.

Prin poziţia sa de promotor ferm şi implicat al procesului de extindere, forul parlamentar a transmis României încă de la început un mesaj de susţinere şi de parteneriat. Numeroşi membri ai Parlamentului ne-au devenit, de-a lungul timpului, cei mai apropiaţi prieteni şi pentru aceasta le mulţumesc.

Doresc să transmit şi pe această cale felicitările mele domnului Hans-Gert Pöttering, pentru alegerea sa în funcţia de Preşedinte al Parlamentului European şi să-i doresc mult succes în activitatea viitoare. De asemenea, felicit pe toţi cei dintre dvs. care aţi fost desemnaţi în structura de conducere a Parlamentului European şi vă doresc mult succes în îndeplinirea misiunii dumneavoastră.

În acelaşi timp, îi mulţumesc domnului Josep Borrell şi îl felicit pentru impresionanta sa activitate în calitate de preşedinte al Parlamentului European. Perioada mandatului domnului Borrell a coincis cu momentele importante ale parcursului nostru european şi pentru aceasta îi suntem recunoscători.

Urez, de asemenea, succes euro-parlamentarilor români care se află la început de drum. Datoria ce le revine în calitate de reprezentanţi ai cetăţenilor europeni este una pe cât de onorantă pe atât de dificilă. Sunt pe deplin încrezător în capacitatea parlamentarilor români de a răspunde aşa cum se cuvine aşteptărilor cetăţenilor europeni, din care fac parte acum şi cetăţenii României.

Doamnelor si domnilor,

Din momentul în care s-au putut exprima liber, după decembrie 1989, românii s-au pronunţat fără echivoc pentru revenirea în familia europeană. Mesajul principal al aderării noastre a fost : „Am revenit în Europa!“

Românii au văzut în Uniunea Europeană un model de cooperare care a reuşit să faciliteze împlinirea potenţialului fiecărui cetăţean european.

Aderarea României la Uniunea Europeană coincide cu apropierea unui moment aniversar de referinţă pentru construcţia comunitară. Este vorba de marcarea, la 25 martie, a unei jumătăţi de secol de acţiune solidară în jurul unor idealuri comune : pace, libertate, toleranţă, pluralism, respect faţă de lege, unitate în diversitate, prosperitate economică, coeziune socială. Toate aceste valori definesc Uniunea Europeană şi i-au dat permanent forţa de a merge mai departe.

Într-o lume în plină globalizare, Uniunea trebuie să fie mai puternică, mai eficientă, iar resursele de care va avea nevoie pentru aceasta trebuie să vină tocmai din solidaritate, din forţa politică, economică şi socială a noastră, a statelor care o compunem. Cu fiecare nou stat, Uniunea devine mai puternică, mai dinamică, mai bogată. Din această perspectivă, o Uniune de 27 de state membre nu poate fi decât un câştig atât pentru noii veniţi, cât şi pentru Uniune în ansamblu.

Distinşi membri ai Parlamentului European,

Chiar dacă am devenit un stat membru al Uniunii Europene, înţelegem din experienţa proprie a procesului de pregătire internă că aderarea nu este sinonimă cu integrarea propriu-zisă. Aş putea spune chiar că adevărata provocare acum începe. Ni s-a deschis o nouă perspectivă, depinde de noi să o valorificăm şi să o transformăm într-un succes atât pentru România, cât şi pentru proiectul european.

Vă asigur, că după 1 ianuarie 2007 nu am căzut în capcana relaxării si suntem conştienţi că procesul real al integrării noastre abia acum începe. Este un efort pe termen lung, ce trebuie făcut la noi acasă, nu numai de către instituţiile statului, dar şi de fiecare român în parte.

Integrarea noastră trebuie să vină, în primul rând, din capacitatea de a genera creştere economică, din instituţii eficiente, o justiţie credibilă, independentă şi capabilă să facă dreptate oamenilor, funcţionari necorupţi, infrastructură la standarde europene, un mediu curat. Pe scurt, un standard de viaţă pentru cetăţenii români compatibil cu cel al cetăţenilor europeni.

În mod egal, integrarea României trebuie să vină şi din capacitatea noastră de a fi solidari cu interesul general al Uniunii. De asemenea, integrarea României înseamnă capacitatea noastră de a armoniza interesul naţional cu interesul general al Uniunii, dar şi din capacitatea de ne-a aduce aportul real la competitivitatea, securitatea şi coeziunea internă a Uniunii Europene.

Dacă ne raportăm la punctul de plecare, începutul anilor `90, rezultatele sunt importante. În România de astăzi judecătorii sunt independenţi, iar miniştrii sunt responsabili pentru actele lor în exerciţiul funcţiei. Situaţia copiilor instituţionalizaţi sau a celor cu deficienţe s-a ameliorat considerabil.

S-a făcut un efort important în integrarea romilor, problemă care încă nu este rezolvată la parametri satisfăcători. România are astăzi cele mai dure legislaţii pentru declaraţiile de avere şi de interese pentru cei aflaţi în funcţii publice; în România s-a eliminat practica reeşalonării datoriilor companiilor, s-a introdus transparenţa în acordarea fondurilor publice şi s-au întărit sancţiunile penale pentru evaziune fiscală.

Cu toate acestea, România mai are mult pentru a recupera decalajul care o desparte de statele membre avansate, chiar şi faţă de actuala medie europeană. Venitul mediu pe economie este de numai 328 de euro. Infrastructura de transport este mult rămasă în urmă. Dezvoltarea rurală şi eliminarea agriculturii de subzistenţă constituie încă o mare provocare. Procentul populaţiei ocupate în agricultură este încă foarte ridicat.

Clasa de mijloc este insuficient de puternică pentru a deveni un motor puternic al societăţii. Şi lista nu se sfârşeşte aici.

Întrebarea dumneavoastră firească ar putea să fie: Ce garanţii există că România va continua reformele începute şi că va elimina aceste deficienţe? Garanţia constă în însuşi sprijinul populaţiei României şi voinţa politică a liderilor. Nu uitaţi că niciun alt obiectiv politic, altul decât aderarea la Uniunea Europeană, nu a reuşit să unească cu aceeaşi forţă în jurul lui întreaga societate românească şi să coalizeze întreg spectrul politic, ridicându-se deasupra oricăror interese de partid sau a intereselor individuale. Contez pe aceeaşi mobilizare şi pentru procesul integrării propriu-zise. Personal, în limitele prerogativelor mele constituţionale, vă asigur că acest obiectiv se va realiza. Avem această datorie politică şi morală în primul rând faţă de cetăţenii României.

Vom continua acest efort cu românii şi pentru români. Vom găsi mai mult timp şi mai multă răbdare pentru a dezbate la noi acasă implicaţiile directe ale acestui efort asupra vieţii cotidiene a cetăţenilor noştri. Îi vom familiariza mai bine cu instituţiile şi temele europene. Le vom vorbi despre avantaje dar, în acelaşi timp, va trebui să le explicăm şi situaţii care par greu de explicat. De exemplu, de ce românii nu pot avea acces pe piaţa muncii din unele state membre, chiar dacă cei mai mulţi dintre ei sunt muncitori cinstiţi.

Şi pentru că mă adresez de la cea mai înaltă tribună a democraţiei europene, aş dori să vă mărturisesc o preocupare personală pe această temă: Uniunea a reuşit să depăşească, în mod formal si instituţional, vechile diviziuni est-vest. Este o realizare istorică, o realizare a acestui secol. La nivelul cetăţenilor din unele state membre însă, persistă un deficit de cunoaştere şi ezitări în acceptarea est-europenilor ca parteneri deplini şi membri ai aceleiaşi familii. Nu doresc să generalizez, dar fenomenul există şi are efecte asupra Uniunii în ansamblu.

Noi, oamenii politici, aleşi direct de cetăţeni, avem datoria să promovăm, împreună, căi de a îmbunătăţi cunoaşterea reciprocă între cetăţenii noştri. Rezultatul va spori coeziunea internă a Uniunii, va diminua tendinţele ultra-naţionaliste sau extremiste şi va consolida Uniunea noastră de 27 de state membre. Să învăţăm din experienţa politicienilor din acele state membre care au plătit un preţ politic important pentru că nu au acordat locul cuvenit comunicării cu cetăţenii lor şi că au lăsat loc pentru îndoieli şi neînţelegeri faţă de unele evoluţii europene. Şi aici avem nevoie de sprijinul dvs. Avem nevoie de voinţa dvs. de a înţelege că naţiunile noastre, ale est-europenilor, au motive de mândrie, au oameni de excepţie, au adesea o istorie europeană bogată, au plusuri pe care le oferă Uniunii în ansamblul ei.

Doamnelor şi domnilor,

Avem convingerea că asigurarea coeziunii interne a Uniunii Europene reprezintă o premisă esenţială inclusiv pentru dotarea Uniunii cu capacitatea de a juca un rol extern corespunzător potenţialului său. Astfel, vom putea răspunde sfidărilor actuale la adresa securităţii în sens larg, fie că este vorba de securitatea energetică, migraţie ilegală, sau focarele de conflicte şi instabilitate din zonele învecinate.

România va contribui la afirmarea tot mai puternică a Uniunii Europene ca actor global. Mai ales acolo unde poate aduce o reală valoare adăugată. Şi aici, am în vedere: relaţiile cu Balcanii de Vest şi vecinătatea estică a Uniunii Europene.

În Balcanii de Vest, anul 2007 va reprezenta într-un fel „anul adevărului”. Este anul în care comunitatea internaţională va trebui să demonstreze că poate propune o soluţie viabilă pentru provincia Kosovo. Sunteţi desigur la curent cu rezervele pe care le avem faţă de impunerea din afară a unei soluţii. Cred că problemele sensibile din Balcani – Kosovo, perspectivele Bosniei şi Herţegovinei, ale Republicii Muntenegru, angajarea Serbiei pe orbita europeană, dar şi combaterea criminalităţii sau a puseurilor extremiste – îşi vor găsi rezolvarea numai într-o abordare unitară, la nivel regional.

Dificultăţile din aria Balcanilor de Vest pretind o soluţie integrată, inclusiv asigurarea unei perspective europene clare.

Perspectiva europeană oferită Republicii Moldova trebuie să fie similară cu cea pentru Balcanii de Vest. România intenţionează să explice, să susţină şi să găsească sprijin în interiorul Uniunii Europene pentru ca Republica Moldova să revină în Europa, acolo de unde a plecat în 1940 fără voinţa ei. Şi populaţia României şi populaţia Republicii Moldova au aceeaşi istorie, vorbesc aceeaşi limbă, au aceeaşi cultură, aceleaşi tradiţii şi aceleaşi aspiraţii europene. Cu siguranţă, este o obligaţie morală şi politică a României şi a românilor să lupte pentru ca familiile noastre de la est de Prut să revină acasă, în Europa.

O altă zonă care concentrează tot mai mult atenţia noastră este bazinul Mării Negre, ţinând cont că acesta nu este doar o zonă de mare perspectivă, dar şi una cu multiple riscuri şi provocări. Cred că suntem cu toţii convinşi că zona extinsă a Mării Negre oferă multe dintre răspunsurile posibile la marile întrebări legate de securitatea energetică europeană şi globală.

Vrem să dotăm regiunea cu instrumente şi mecanisme pentru controlul traficului ilicit de orice natură, pentru combaterea terorismului şi a proliferării armelor de distrugere în masă. Ne dorim ca 2007 să aducă progrese reale în soluţionarea diverselor conflicte îngheţate din regiune şi suntem deschişi la dialog cu orice partener care poate contribui la aceasta.

Vom susţine implicarea Uniunii Europene în procesele de soluţionare a conflictelor îngheţate, inclusiv sub umbrela Politicii Europene de Securitate şi Apărare. Sperăm ca, împreună cu statele vecine, să transformăm această regiune într-un model de coexistenţă paşnică.

România îşi propune să fie şi în continuare un contributor activ la consolidarea securităţii internaţionale. Vom rămâne angajaţi în proiectele promovate de Uniune în cadrul Politicii Europene de Securitate şi Apărare. În acelaşi timp, ne pronunţăm pentru un parteneriat transatlantic solid şi pentru consolidarea cooperării NATO şi Uniunea Europeană. Nu putem concepe Europa si America de Nord decât ca entităţi puternice care au obiective şi valori comune.

Stimaţi membri ai Parlamentului European,

Aşa cum am mai spus, am înţeles că integrarea deplină în Uniunea Europeană nu înseamnă numai avantaje pentru noi şi că implică, deopotrivă, responsabilităţi şi solidaritate. Şi pentru că sunt întrebat adesea care este valoarea adăugată pe care România o aduce Uniunii Europene, permiteţi-mi să mă refer la câteva aspecte: pentru o Uniune preocupată de creşterea economică şi a competitivităţii ei globale, oferim, între noile state membre, a doua piaţă ca mărime după Polonia şi importante oportunităţi pentru investiţii. România a intrat în al şaptelea an consecutiv de creştere economică, cu o rată de 8,4% pentru 2006, superioară cu mult mediei de creştere economică a Uniunii. Acest lucru ne dă încrederea că ne aflăm pe drumul cel bun, chiar dacă unele reforme mai trebuie continuate şi consolidate. Investiţiile străine directe în 2006 în România s-au cifrat la 8,5 miliarde euro, iar în cei 17 ani de reforme transformările dramatice care au avut loc au permis ca românii care au îmbrăţişat schimbarea să se apropie de standardele pentru intrarea în Uniunea Europeană. Un alt argument este că românii sunt un popor creştin, de origine latină, cu o puternică cultură europeană, un popor care a ştiut să-şi păstreze tradiţiile şi obiceiurile.

Suntem un stat cu importante conexiuni atât în sud-estul Europei, cât şi la est de graniţa externă a Uniunii. Marea Neagră se învecinează direct cu Uniunea Europeană. Este un câştig geostrategic, dar şi o garanţie suplimentară, pe care o dă România, pentru securizarea spaţiului european. Încă de la intrarea în NATO, România a devenit un furnizor de securitate şi nu un consumator de securitate.

Venim cu o tradiţie politică şi socială importantă de toleranţă şi diversitate, de protecţie a minorităţilor naţionale, de respectare şi de participare a acestora la viaţa politică, socială şi culturală a ţării. Această experienţă ne-a pregătit pentru cultura dialogului şi a parteneriatului, care sunt eminamente parte a solidarităţii în cadrul Uniunii cu 27 de membri.

Nu în ultimul rând, România aduce un suflu nou, revigorant, de susţinere a obiectivelor politice ale agendei europene într-o perioadă în care starea de spirit este relativ sceptică. În prezent, 67% dintre români declară că au încredere în Uniunea Europeană.

În plus, prin faptul că procesul de aderare a fost mai lung şi poate mai dificil, noi reprezentăm exemplul clar că se poate reuşi, în pofida oricăror dificultăţi. Că orice naţiune interesată să promoveze reforme va reuşi dacă persistă şi este consecventă idealurilor sale.

Cultura României este una europeană prin definiţie, prin natură şi prin esenţă, iar valorile europene s-au regăsit mereu în cultura românilor. Ca o recunoaştere a acestui fapt, oraşul Sibiu, alături de Luxemburg Marea Regiune, este acum Capitală Europeană culturală pentru anul 2007. Îmi face plăcere să vă invit să vizitaţi Sibiul şi vă aşteptăm pentru a celebra împreună acest an talentul, imaginaţia, diversitatea noastră şi capacitatea românilor de a trăi împreună cu minorităţile.

Doamnelor şi domnilor,

Ne-am impus ca în anul 2007 să conturăm profilul României de membru al Uniunii Europene, membru responsabil şi eficient, pe deplin cuplat la marile teme de dezbatere ale agendei europene. Din această perspectivă, permiteţi-mi să vă împărtăşesc doar câteva gânduri legate de viziunea noastră privind construcţia europeană din care acum facem parte.

În plan intern european, ne vom alătura efortului de consolidare a uniunii politice, cu instituţii puternice şi eficace, capabile de a promova, în continuare, procesul de integrare europeană.

În opinia noastră, într-o astfel de configuraţie instituţională, Comisia Europeană garantează apărarea interesului comun şi asigură respectarea regulilor convenite împreună.

Parlamentul European acţionează ca principal promotor, la nivel european, al intereselor cetăţeanului, precum şi ca un stimulent pentru consacrarea unei identităţi europene.

Dorim, totodată, o Uniune dotată cu mecanisme democratice sensibile la evoluţiile în plan intern şi internaţional, care să ofere răspunsuri aşteptate cetăţenilor europeni. Am în vedere: asigurarea spaţiului de libertate şi securitate, securitatea energetică, combaterea imigraţiei ilegale.

Un rol important în diminuarea deficitului de imagine al Uniunii Europene în ochii propriilor ei cetăţeni îl au parlamentele naţionale, cel puţin aşa vedem noi rolul Parlamentului României. Contribuţia acestora ar putea să fie axată pe consolidarea dimensiunii de comunicare şi explicare a iniţiativelor şi activităţilor Uniunii Europene. Este firesc ca cetăţenii să fie asociaţi, printr-o informare sistematică, axată în primul rând pe răspunsul la preocupările pe care le au. Din această perspectivă, parlamentele naţionale pot fi un actor important în asocierea cât mai strânsă a cetăţenilor noştri la rezolvarea provocărilor cu care se confruntă Europa, iar cooperarea între Parlamentul European şi parlamentele naţionale este o necesitate, întrucât aceste instituţii asigură, împreună, nucleul legitimităţii şi reprezentativităţii Uniunii Europene.

Stimaţi membri ai Parlamentului European,

Pentru că aderarea noastră a coincis cu preluarea mandatului Preşedinţiei germane, daţi-mi voie ca în încheiere să mă refer doar la trei dintre priorităţile anunţate: Tratatul Constituţional, securitatea rutelor energetice şi politica de vecinătate.

În ceea ce priveşte Tratatul Constituţional, doresc să asigur preşedinţia germană că va avea în România un susţinător al demersului său de revigorare a Tratatului şi de avansare a unei soluţii consensuale. (Aplauze) Avem nevoie de un tratat solid, capabil să consolideze legitimitatea acţiunii politice la nivel comunitar. Credem că deblocarea crizei constituţionale este esenţială pentru a da Europei capacitatea de a decide şi acţiona după definitivarea unui val de extindere fără precedent.

Avansarea Europei presupune ameliorarea legitimităţii democratice, a eficienţei şi transparenţei instituţionale a Uniunii. Doar în acest mod vom putea răspunde aspiraţiilor cetăţenilor noştri.

Am fost printre primii susţinători ai acordării unei atenţii mai mari dosarului energetic, înţelegând aici, alături de relaţiile cu statele producătoare, şi diversificarea, liberalizarea, conlucrarea între actorii politici şi actorii economici, investiţiile în cercetare şi dezvoltare. Soluţia la nivel european continuăm să o vedem printr-o politică energetică comună a Uniunii Europene, menită să sprijine eficienţa energetică, diversificarea resurselor şi a rutelor de transport şi liberalizarea sectorului pe tot lanţul, de la furnizor la utilizator. Ştim că un astfel de proiect nu va fi uşor de implementat. Dificultatea nu îl face, însă, mai puţin necesar.

După cum ştiţi, din punctul nostru de vedere, există o regiune cheie în politica energetică a Uniunii Europene: Marea Neagră. Cred că suntem cu toţii convinşi că zona extinsă a Mării Negre oferă multe dintre răspunsurile posibile la marile întrebări legate de securitatea energetică europeană şi globală.

În Politica Europeană de Vecinătate avem deja un vehicul important pentru propagarea valorilor şi standardelor în zonele răsăritene, de aceea trebuie să acţionăm pentru a-i da mai multă consistenţă. Salutăm şi sprijinim intenţia actualei preşedinţii de a porni pe această cale.

Doamnelor şi domnilor,

Aderarea României la Uniunea Europeană marchează nu doar un nou început, ci un nou stadiu istoric, definit prin depăşirea tarelor trecutului şi orientarea către viitor. România este conştientă că, de acum înainte, acţiunile ei practice şi obiectivele strategice vor beneficia de un instrumentar mai puternic şi mai nuanţat. Suntem hotărâţi să utilizăm acest instrumentar extins cu o deplină responsabilitate. Vom rămâne fideli principiilor şi valorilor fundamentale, ne vom asuma cu luciditate noul profil de stat membru al Uniunii Europene şi vom încerca să fructificăm interesul naţional în cel mai bun spirit de solidaritate comunitară.

Vă mulţumesc.

(Aplauze)

  Talmannen. President Băsescu, mina damer och herrar! Jag vill tacka er, herr president, från oss alla här. Låt mig tala om för kammaren att jag ansåg att de ord som presidenten inledde sitt tal med var mycket vackra: ”Vi i Rumänien kan åter tala fritt”, och det är yttrandefrihet som gör handlingsfrihet möjlig.

Era reformambitioner i Rumänien utgör en sund grund på vilken ert land kan skapa en bra framtid, och ert engagemang i reformer inom Europeiska unionen och i solidaritet inom den ger våra gemensamma framsteg som en gemenskap av européer bästa möjliga start.

Ert land, Rumänien, är ett land med en storslagen historia. Jag önskar det en ljus framtid, och er – personligen, all välgång. Låt oss samarbeta med en stark, demokratisk och öppen europeisk union. Tack så mycket, president Băsescu.

(Applåder)

3. Uttalande av talmannen

  Talmannen. Mina damer och herrar! Möjligheten att tala öppet är inte något som ska tas för givet. Jag är säker på att ni alla har hört talas om det förskräckliga mordet den 19 januari på den armenisk-turkiska journalisten Hrant Dink, som under de senaste åren ofta drog uppmärksamheten till sig med uppmaningar till engagemang i armeniernas historia under det ottomanska riket, vilket väckte många nationalisters aggression, och han åtalades upprepade gånger av det turkiska rättssystemet på grund av det som han skrev och sa.

Jag skulle på kammarens vägnar vilja uttrycka vår ilska över detta brott. Vi erkänner, och det gläder oss, att den turkiska regeringen som helhet har uttryckt liknande känslor och att dess beslutsamhet redan har lett till att en person som har erkänt sig skyldig till dådet har arresterats.

Motiven för den utpekade mördaren – som bara är 17 år gammal – är uppenbarligen nationalistiska känslor och fullständigt förakt för andras åsikter bland annat.

Enligt mediernas rapportering deltog tusentals människor vid Hrant Dinks begravning, och däribland fanns Joost Lagendijk, som företräder mig i egenskap av ordförande för delegationen till den gemensamma parlamentarikerkommittén EU–Turkiet, samt Hélène Flautre, ordförande för vårt underutskott för mänskliga rättigheter.

Den överväldigande sympatin från det turkiska folket och medierna ger upphov till hopp om att denna sorgliga händelse förmår den turkiska regeringen att inte längre dröja med att införa ytterligare reformer på det straffrättsliga området som syftar till att skydda åsiktsfriheten.

Jag kommer nu att be er att göra som vi gjorde när den stora ryska journalisten Anna Politkovskaja mördades, och resa er upp för att hedra Hrant Dink i tyst hågkomst.

(Parlamentet höll stående en tyst minut.)

4. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

5. Parlamentets sammansättning: se protokollet

6. Begäran om fastställelse av parlamentarisk immunitet: se protokollet

7. Utnämningar till utskotten (talmanskonferensens förslag): se protokollet

8. Inkomna dokument: se protokollet

9. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

10. Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets resolutioner: se protokollet

11. Muntliga frågor och skriftliga förklaringar (ingivande): se protokollet

12. Skriftliga förklaringar (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet

13. Föredragningslista: se protokollet

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

14. Välkomsthälsning

  Talmannen. Det gläder mig att välkomna ordföranden för den mexikanska senatens utskott för yttre förbindelser, som sitter på åhörarläktaren för officiella gäster.

Välkommen, herr senator! Vi önskar er en gynnsam och givande vistelse hos oss.

15. Moratorium för dödsstraff (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalande om moratoriet för dödsstraffet.

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det som jag ska tala med er om i dag är en av de mest grundläggande delarna i Europeiska unionens människorättspolitik, och många andra resolutionsförslag som har lagts fram av de olika grupperna i ert parlament visar precis hur aktuell denna fråga är.

Europeiska unionen driver en global kampanj för att dödsstraffet under alla omständigheter ska avskaffas och lägger till grund riktlinjerna för EU:s politik om tredjeländer och dödsstraffet, som antogs 1998 av dess ministerråd, och förklaringen om moratoriet har varit ett ständigt inslag i denna kampanj under några år – även om det inte varit dess huvudmål, utan ett mellanliggande skede på vägen mot att avskaffa detta bruk en gång för alla.

Europeiska unionen kommer att fortsätta driva sin politik om skydd för mänskliga rättigheter under det tyska ordförandeskapet och kommer därför att kraftigt argumentera för moratoriet för dödsstraffet och för dödsstraffets permanenta avskaffande.

Detta innebär att vi å ena sidan kommer att fortsätta debatten om principfrågan – inte bara genom bilaterala förbindelser, utan också inom multilaterala forum, inom Förenta nationerna i synnerhet – medan vi å andra sidan också fortsätter att vara proaktiva för att närma oss dessa länder som befinner sig vid vändpunkten – det vill säga de länder där det finns märkbara positiva eller negativa trender när det gäller dödsstraffet – och med alla medel utöva påtryckningar på dem, det vill säga mycket uttryckliga åtgärder i många brådskande enskilda fall.

Jag är medveten om att kammaren har varit en ständig förespråkare för denna politik, och det gläder mig att kunna säga att vi redan har uppnått en hel del tillsammans. Det faktum att dödsstraffet har avskaffats på laglig väg eller i praktiken inte längre tillämpas i ungefär två tredjedelar av världens länder kan hänföras till alla aktiva förkämpars ihärdiga ansträngningar mot bruket, och det gläder mig att kunna betona att det aktiva engagemanget i Europeiska rådet har spelat en roll. Trettiotre stater har nu ratificerat det trettonde tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, vars syfte är att göra dödsstraffet olagligt även i krigstid.

Men jag skulle också vilja nämna att det fortfarande finns alltför många stater – sammanlagt 66 – som fortsätter att genomföra avrättningar, tillsammans med några beklagliga tillbakagående trender när det gäller att efterleva moratoriet. Det är av denna anledning som det är så viktigt att våra ansträngningar borde vara obegränsade, och våra argument för att avskaffa dödsstraffet borde riktas mot internationella forum och andra platser.

Europeiska unionen lade i detta syfte fram resolutioner inför kommissionen för de mänskliga rättigheterna från 1999 fram till kommissionens upplösning 2005, och under denna period visade det sig möjligt att säkerställa majoriteter som var för dem. Eftersom detta organ upplöstes har vi tvingats söka nya vägar för att föra debatten om avskaffande av dödsstraffet vidare, även om det måste sägas att våra åtgärder måste vara mycket väl utarbetade om – och detta är en prioritering – vi ska undvika att tvingas retirera från redan säkra ställningar, eftersom det inte finns några enkla svar på detta.

När det gäller denna linje har det hittills rått stark enighet inom Europeiska unionen, men vi har hittills avstått från att lägga fram en resolution i detta syfte inför FN:s generalförsamling på grund av den fortsatt höga risken att inte få stöd.

I stället lades en unilateral förklaring mot dödsstraffet fram inför generalförsamlingen den 19 december på Europeiska unionens initiativ, och det är viktigt att notera att den fick stöd av 85 stater från alla världens delar. Hur uppmuntrande detta resultat än är bekräftar det också att möjligheten för att en resolution från EU blir lyckad i generalförsamlingen inte ännu kan anses vara 100 procent säkert.

Vad kommer då att hända härnäst? Det står klart för alla partner i Europeiska unionen att vi vill fortsätta att aktivt främja kampanjens sak mot dödsstraff, inom Förenta nationerna och på andra platser, men jag skulle samtidigt vilja klargöra att detta fortfarande är ett mycket svårt område, och därför kommer alla kampanjer mot dödsstraffet enbart att lyckas om Europeiska unionens åtgärder sker stegvist och är väl genomtänkta.

Vårt motto borde i fortsättningen vara att möjligheten för ett misslyckande med ett nytt EU-initiativ borde uteslutas i så hög grad som möjligt, för ett nederlag för Europeiska unionen skulle vara en seger för förespråkarna för dödsstraffet och därmed ett bakslag i kampen mot denna omänskliga bestraffning, något som vi inte vill uppleva och som vi inte får tillåta. Jag anser att vi också kommer att finna anhängare. Det är av denna anledning som några av de huvudsakliga aktörerna bland de icke-statliga organisationerna, Amnesty International är en av dem, avråder från förhastade åtgärder och påminner oss om att det skulle kunna visa sig vara kontraproduktivt för Europeiska unionen att återigen vidhålla att detta ämne ska diskuteras i Förenta nationernas generalförsamling.

Det nåddes därför enighet vid rådet (allmänna frågor) den 22 januari om att vi först borde tänka ut en väl utarbetad strategi som efterhand kommer att göra det möjligt för oss att lägga fram våra frågor mer effektivt inför Förenta nationerna. Ambassadörerna i New York och Genève fick därför i uppdrag att göra allt de kan, och utan förseningar, för att få till stånd en debatt på FN-nivå.

Det kommer också att bli nödvändigt att utnyttja erfarenheten och de berörda icke-statliga organisationernas uppskattningar om vilka ytterligare åtgärder som bör vidtas för att bekämpa dödsstraffet på FN-nivå.

Detta kommer att möjliggöra för rådets ordförandeskap att lägga fram förslag i februari till EU:s partner om ytterligare åtgärder. Jag anser att detta är ett första och viktigt steg, och jag hoppas att vi kommer att finna andra som är villiga att stödja oss i denna strategi.

(Applåder)

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag välkomnar också detta tillfälle att utbyta tankar om frågan om dödsstraff och om sätt för att främja ett universellt avskaffande av detta motbjudande bruk.

Som ni känner till är det globala avskaffandet av dödsstraffet ett av de viktigaste målen i Europeiska unionens politik för de mänskliga rättigheterna, och jag personligen har åtagit mig att se till att EU fortsätter att spela en ledande roll i denna globala ansträngning, som vi just har hört. Eftersom alla här närvarande är överens om det slutliga målet för våra åtgärder på detta område, det vill säga universellt avskaffande, vill jag dela med mig några tankar om detta förfarande för avskaffande och hur vi ska nå vårt gemensamma mål.

För det första får vi inte glömma bort att erfarenheten av avskaffandet av dödsstraff på den europeiska kontinenten har varit en långsam, ofta slingrande och utdragen process, som för de flesta av våra medlemsstater har drivits framåt genom en kombination av starkt politiskt ledarskap och en mogen utvecklingsnivå när det gäller skydd av mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen och demokratiska institutioner. Med några anmärkningsvärda undantag, däribland Förenta staterna och Japan, liknar också den globala kartan över länder som har avskaffat dödsstraffet till stor del kartan över länder med demokratisk pluralism. Visionärt ledarskap och politiskt mod är nyckeln för att avskaffa dödsstraffet. Dessa ansträngningar måste ofta kompletteras med en dynamisk och öppen nationell debatt för att se till att det slutliga politiska beslutet om att avskaffa dödsstraffet i ett land också förblir permanent.

I Filippinerna, och i viss mån Kirgizistan, är det nyligen genomförda avskaffandet av dödsstraffet resultatet av både ett anmärkningsvärt mod hos de politiska ledarna och en djupgående nationell debatt, som vittnade om ett brett deltagande från civilsamhällets aktörer – som har nämnts – och institutioner. I Förenta staterna finns det också en del uppmuntrande tendenser i vissa stater, som New Jersey och Maryland.

Å andra sidan är det inte uteslutet att ett land faller tillbaka i bruket av dödsstraff, något som vi tyvärr har upplevt i Bahrain och har anledning att frukta i Peru. Och många andra länder har hittills slagit dövörat till när det gäller våra uppmaningar om att avskaffa dödsstraffet.

Avrättningen av Saddam Hussein och hans hantlangare har nu återupplivat debatten om dödsstraffet med ny kraft. De förskräckliga videofilmerna om hans ovärdiga slut har till och med upprört förespråkare för dödsstraffet. Men låt oss nu inte glömma att tusentals människor avrättas varje år; de flesta av dem är säkert något bättre människor än Saddam var, och många är till och med oskyldiga. Deras död borde uppröra oss ännu mer!

Samtidigt som avskaffandet av dödsstraffet i ett land naturligtvis är, för att citera Robert Badinter, ”en seger för mänskligheten över sig själv”, måste man förbli realistisk när det gäller yttre aktörers inflytande på denna process, som exempelvis påverkan från Europeiska unionen, eftersom processen först och främst förblir inhemsk.

Det innebär inte att Europeiska unionen kommer att inta en avvaktande hållning. Tvärtom har och kommer EU att förbli i förgrunden när det gäller internationella ansträngningar för att bekämpa dödsstraffet, i synnerhet inom Förenta nationerna, något som har nämnts. I december förra året lade EU fram en förklaring om dödsstraffet inför FN:s generalförsamling, som fick ett enastående stöd från 85 stater. I överensstämmelse med våra riktlinjer om dödsstraffet har Europeiska unionen gjort ett antal påpekanden om individuella dödsdomar, som omfattar länder som Förenta staterna, Iran och Indonesien, och kommer att fortsätta med det i framtiden. EU är också den ledande finansiären av projekt för att avskaffa dödsstraff som drivs av civilsamhället, och under de senaste tio åren har vi använt över 15 miljoner euro till att stödja projekt runt om i världen.

Europaparlamentet och civilsamhällets aktörer har traditionellt spelat en avgörande roll, både när det gäller att stödja Europeiska unionens ansträngningar för att avskaffa dödsstraffet och för att stimulera debatten om hur vi kan förbättra vår politik. Det är av yttersta vikt att noga lyssna på dessa uppmaningar när man diskuterar möjliga initiativ inom olika internationella forum, som rådet för närvarande gör.

Detta åskådliggjordes tydligt helt nyligen genom det italienska förslaget om ett universellt moratorium om dödsstraffet inför FN:s generalförsamling. Utan att föregripa slutresultatet av denna process av eftertanke vill jag ta upp tre iakttagelser om moratoriet som gjorts av aktivister som verkar för ett avskaffande av dödsstraffet, som jag fann relevanta för att ge näring åt dagens diskussion.

Samtidigt som detta utgör ett nyckelelement i EU:s strategi mot universellt avskaffande har ledande icke-statliga organisationer betonat att ett moratorium inte är ett universalmedel. De hävdar att det till sitt väsen är ömtåligt, reversibelt och måste följas av ett avskaffande som är fastställt i lag. De hänvisar till exempel till Kirgizistan, där det regelbundet förlängda moratoriet för avrättningar inte har hindrat antalet fångar på dödslistan från att öka. Jag anser att vi behöver ett orubbligt moratorium.

För det andra understryker vissa icke-statliga organisationer att moratoriet är ett redskap bland andra för att avskaffa dödsstraffet. Jag håller mot denna bakgrund med om att främjandet av det andra fakultativa protokollet, där avskaffande av dödsstraffet, stöd för juridisk rådgivning för dödsdömda och andra insatser föreskrivs, måste ingå i vår verktygslåda. Vi borde därför undvika den pågående diskussionen om moratorium som undanskymmer att avskaffande av dödsstraffet är en mångfacetterad process.

Slutligen måste vi vara försiktiga när det gäller det tänkbara resultatet, då vi för fram frågan inför FN:s generalförsamling. Det är av yttersta vikt att säkerställa ett positivt resultat. Vi måste dock vara medvetna om risken för ett tvetydigt eller till och med kontraproduktivt resultat med tanke på de internationella motsättningarna i denna fråga – och rådets ordförandeskap har hänvisat till det. Att misslyckas med en sådan insats skulle kunna få negativa effekter som kommer att bli svåra att reparera. Vi måste därför bedöma situationen och tänkbara scenarier noggrant innan vi vidtar åtgärder.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja understryka vikten av att upprätthålla en gemensam europeisk strategi när det gäller det universella avskaffandet av dödsstraffet. Kommissionen kommer att göra allt för att samarbeta med ordförandeskapet och parlamentet i detta syfte.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Jag anser att kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldners ord tydligt beskriver den europeiska modell som vi vill se: ett EU byggt på värden.

Om jag skulle måla upp en bild för att illustrera det som den europeiska drömmen har varit under åren, skulle jag under detta sammanträde inte tveka att hävda att idén om Europa utgör ett exempel på en permanent uppmaning till fred, förståelse, harmoni och solidaritet. Och jag anser, utöver en befogad vision av EU, såsom ett EU som består av budgetramar, ett konkret EU, ett EU av nettobalans och nettobidragsgivare, att det finns en högre vision av EU, som är ett EU byggt på värden.

Det är precis mot denna bakgrund och i enlighet med denna vision om ett EU av värden som man i detta initiativ eftersträvar ett universellt moratorium om tillämpningen av dödsstraffet.

Det måste vara av universell natur, eftersom grundläggande rättigheter, och rätten till liv i synnerhet, inte får förkunnas för en region, ett land eller en kontinent, utan de måste uppenbarligen vara av universell global natur.

Vi måste därför hylla det faktum att en hel rad länder, som Liberia, Mexiko, Filippinerna och Moldavien, formellt beslutade att avskaffa dödsstraffet 2005 och 2006. Jag anser att vi outtröttligen måste fortsätta att arbeta för att se till att de 70 länder som fortfarande utövar dödsstraffet ansluter sig till de 128 länder som inte längre tillämpar det.

Om Europeiska unionen ska kunna bevara denna moral och det etiska ledarskap som den har utövat skulle jag vilja säga att det är nödvändigt att vi kämpar för att se till att demokrati, rättsstatsprincipen och respekt för de mänskliga rättigheterna, och i synnerhet för rätten till liv, segrar i världens alla regioner, i år och under de kommande åren.

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

  Pasqualina Napoletano, för PSE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Den resolution som vi ska rösta om i morgon och kvällens debatt placerar Europaparlamentet i denna internationella rörelse som vädjar till Förenta nationernas generalförsamling att anta en resolution för ett universellt moratorium, som är ett första steg mot det allmänna avskaffandet av dödsstraffet i varje lands lagstiftning.

Som det har sagts skulle vi vilja att ministerrådet aktivt engagerade sig för att nå detta mål. Ordförandeskapet är mycket engagerat, och vi hoppas att denna punkt förblir en av prioriteringarna under dess mandatperiod. Europarådet och Europeiska kommissionen har gjort samma åtagande.

Av det som Benita Ferrero-Waldner sa verkar det faktiskt inte som om hon är särskilt övertygad om att vi, som en första åtgärd, måste genomföra ett moratorium. Jag å andra sidan skulle vilja betona denna punkt, och fråga Benita Ferrero-Waldner: Skulle avskaffandet komma närmare om man inte genomför ett moratorium? Jag tror inte det: detta skulle därför kunna vara ett första steg, inte minst eftersom Europeiska unionen, i sina internationella förbindelser, skulle kunna använda de omfattande förbindelser som den åtnjuter mot bakgrund av grannskapspolitiken, associeringsavtalen och det strategiska partnerskapet, och enligt min mening skulle EU:s politiska partier också kunna göra sitt bästa inom internationella forum för att se till att deras organisationer utövar påtryckningar på de deltagande länderna.

Jag anser att syftet är att bannlysa dödsstraffet från lagstiftningen i alla stater, en handling som bland annat skulle bidra till att säkerställa att Förenta nationerna åtnjuter ett rykte som en institution som skyddar internationellt erkända rättigheter.

  Marco Pannella, för ALDE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag ska begränsa mitt anförande till ett uttalande och ett meddelande som det tyska ordförandeskapet lade fram i morse. Ordagrant lyder meddelandet: ”det tyska ordförandeskapet uppmanar de berörda regeringarna att införa ett moratorium för dödsstraffet med omedelbar effekt”. Jag läser ur meddelandet från det tyska ordförandeskapet. Detta är precis vår ståndpunkt.

Jag anser att jag gör rätt i att säga att José Manuel Barroso också lade fram ett uttalande som stöder det italienska initiativet fullständigt, vars syfte är att få ett förslag om ett moratorium som utarbetats inom FN:s aktuella generalförsamling. Detta förslag kommer utan tvivel att gå igenom: så långt tillbaka som 1999 fanns det en absolut majoritet för en resolution, som inte lades fram.

När man står inför den entusiasm som vi upplever i hela världen just nu för vårt initiativ – från Europaparlamentet, från våra gruppordföranden, det initiativ som under mycket speciella former tillkännagavs i förväg i Strasbourg av Graham Watson och andra ledamöter – förstår jag därför inte – eller jag förstår snarare alltför väl – hur det är möjligt att köra fast vid en tidpunkt då Frankrike vidtar den otroliga åtgärden att betona avskaffandet av dödsstraffet med en ändring i sin konstitution, när Rwanda också gör det och när Kirgizistan gjorde samma sak så sent som i går. Det kommer uttalanden från alla – från Syrien, från Libanon – som stöder vår ståndpunkt. Jag anser att Europaparlamentet, liksom Europarådet, kommer att leda denna rörelse i framtiden.

För att avsluta mitt anförande skulle jag vilja påpeka att det fanns en axel Rom–Berlin för 60 år sedan. Jag var 10 år gammal, och jag minns det väl. I dag faller det sig så att en ny situation uppstår, med det tyska ordförandeskapets sammankomst, det italienska initiativet och de helt färska franska initiativen. Jag anser att det är av historisk betydelse att Berlin och Rom nu, på ett sätt, intar en fast ståndpunkt, utan hyckleri eller rädsla för att vinna, eftersom det finns allt för många som är rädda för att vinna, inte för att förlora.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman! I förra veckan, under debatten om Benghazifallet, framförde vi vårt totala motstånd mot dödsstraffet under alla förhållanden. Det är nu viktigt att denna princip, som fastställs i artikel 2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, återbekräftas.

Unionen har alltid förespråkat avskaffandet av dödsstraffet, och den har till och med gått så långt som att göra det till ett anslutningsvillkor och en nyckelprincip för dess utrikespolitik. År 1998 antogs dessutom riktlinjer, och civilsamhällets projekt finansieras regelbundet inom ramen för Europeiskt initiativ för demokrati och mänskliga rättigheter. Denna insats har belönats: antalet avrättningar i Förenta staterna har minskat, och i länder som Mexiko, Liberia, Filippinerna och Moldavien har dödsstraffet avskaffats.

Detsamma gäller dock inte överallt. Vissa amerikanska stater har utvidgat dödsstraffets räckvidd till att täcka andra brott bortsett från mord, i Singapore döms fortfarande en person automatiskt till döden om han eller hon bär 15 gram heroin på sig, och Kina avrättar fortfarande mer människor än något annat land. Det finns dessutom länder som Irak och Afghanistan som har återinfört dödsstraffet. Peru gjorde nästan samma sak i kampen mot terrorismen, men som tur var skedde inte detta.

Mot bakgrund av detta och långt före världskongressen om utveckling [mot dödsstraffet], måste EU vara extra vaksamt. Allt fler internationella röster som är för ett universellt moratorium för dödsstraffet anser att det borde tas upp inom ramen för en politik som stöder avskaffande. En av EU:s prioriteringar borde därför vara att se till att det andra protokollet till Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som syftar till avskaffande av dödsstraffet, ratificeras. Det är avgörande att Frankrike, Lettland och Polen, som ännu inte har ratificerat protokollet, gör det vid första möjliga tillfälle.

  Luisa Morgantini, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! ”Ingen får dömas till döden eller avrättas. Ingen får avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling.” Det är detta som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och det är detta som gör mig – som gör oss, är jag övertygad om – stolt(a) över att tillhöra Europeiska unionen. Det innebär ett upprätthållande av mänsklig värdighet och en insikt i att ingen kan styra en annan människas liv och att det inte bör förekomma hämnd, bara rättvisa. Detta borde vara verklighet i alla domstolar, även i militärdomstolar.

Alltför många länder tillämpar fortfarande dödsstraff, och det gäller inte bara stora länder som Kina, utan också den mest betydelsefulla militära och demokratiska makten – Förenta staterna – som fortfarande inte har lyckats lämna sin Vilda västern-kultur bakom sig.

Jag hoppas att världskongressen mot dödsstraff, som hålls i Paris och som vi kommer att delta i från Europaparlamentets sida, kommer att bli ett ytterligare steg vidare från moratoriet på vägen mot att avskaffa dödsstraffet och få bukt med fattigdomen runtom i världen. Jag hoppas också att de människor som ger sig ut på gatorna i Paris kommer att bli en varning för alla dem som, till och med inom Europa, överväger att återinföra dödsstraffet. Det är hur som helst dessa gatudemonstrationer som kommer att leda till att FN godkänner moratoriet i sin helhet.

  Koenraad Dillen, för ITS-gruppen. – (NL) Fru talman! Länder där dödsstraffet fortfarande tillämpas förtjänar inte att utgöra en del av den civiliserade världen, vare sig dessa länder är islamiska, där kvinnor som begått äktenskapsbrott stenas, Bushs USA, Indien, världens största demokrati, eller Kommunistkina. Jag tvekar alltså inte att stödja vädjan om ett världsomfattande moratorium. Ett juridiskt misstag, en enda oskyldigs död, räcker för att avskriva dödsstraffet som barbariskt. Jag vill dock tillfoga två iakttagelser.

Respekten för liv borde inte hindra en konstitutionell stat från att ge personer som begått allvarliga brott effektiva och absoluta straff på 30 år, eller livstids fängelse för den delen. Detta villkor måste, och kan faktiskt, bära upp allmänhetens enade motstånd mot dödsstraffet. Det kommer inte att bli fråga om något enat motstånd om inte våra medborgare, som allt oftare ställs inför den mest brutala sortens brottslighet, lägger sin röst till ett världsomfattande avskaffande av dödsstraffet.

För det andra borde vissa motståndare till dödsstraffet visa en grad av fasthet. Exempelvis hyllade den franska socialdemokratiska presidentkandidaten vid ett besök i Kina, som är en enpartistat, nyligen effektiviteten i det kinesiska rättssystemet. Denna effektivitet omfattar överlämnandet av en faktura på kulorna med vilka offren dödats till familjerna till de tusentals människor som varje år döms till döden, men för dessa människor hade Ségolène Royal inte någon tanke till övers. När allt kommer omkring är det inte de som är upphovet till att vi får teckna avtal, för stora företags kommersiella intressen i Kina måste skyddas, och därför tystnar vissa europeiska motståndare mot dödsstraff plötsligt. Om Europa vill återfå sin trovärdighet borde man utöva påtryckningar på länder som Kina, vilken den politiska eller kommersiella kostnaden än blir.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag talar på det nya italienska socialistpartiets vägnar. Avrättningen av Saddam Hussein har gjort att debatten om dödsstraff uppmärksammas igen, en debatt som kommer lägligt, men som inte får användas för taktiska syften, och som framför allt inte får bli en sporadisk fråga. Detta är först och främst en kamp för civilisation och utveckling.

Det rör sig inte bara om en oumbärlig garanti för enskilda personer, en begäran om att enskilda personers okränkbarhet ska stärkas ytterligare, utan vi står också inför ett historiskt och allomfattande behov, en global milstolpe och brännpunkt för 2000-talets civilisation.

Det har sagts, och jag instämmer i det, att rättigheten att inte dödas till följd av ett domstolsbeslut borde vara ytterligare en gemensam nämnare efter avskaffandet av slaveriet under tidigare århundraden, en ny och omistlig dimension av mänskligheten med vilken ett samhälle skapas för oss alla. I dag sänder parlamentet det första tydliga budskapet i denna riktning.

  Simon Coveney (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill stödja de starka uppmaningarna från parlamentet i dag – och kampanjen utanför parlamentet – till att ett världsomfattande moratorium för dödsstraffet ovillkorligen ska upprättas genom en resolution av FN:s generalförsamling.

I många år har EU stött målet för att få ett globalt slut på bruket av dödsstraff som en huvudpelare för utrikes- och människorättspolitik. Vi har rönt viss framgång, särskilt som en del av vår grannskapspolitik. Dagens initiativ är ett ambitiöst försök att höja profilen för debatten om dödsstraffet till FN-nivå och att påverka de 66 länder, som det redan har hänvisats till, som fortfarande tillämpar dödsstraff. Det är viktigt att notera att arbetet för att nå ett moratorium för dödsstraffet alltid borde höra samman med att nå ett slutgiltigt avskaffande genom lagstiftning, som föregående talare har påpekat.

Det första pragmatiska steget är en uppmaning till ett moratorium, men vi måste alltid granska olika sätt att främja avskaffandet där det är möjligt. När jag ser över det som vi kan göra här inom EU från ett politiskt perspektiv skulle jag vilja uppmana rådet att granska och aktualisera riktlinjerna om dödsstraffet, som daterar sig från 1998, så att nya element och strategier som har utvecklats sedan dess kan tas i beaktande. Den tredje världskongressen om dödsstraffet, som snart ska hållas i Paris, kan vara ett bra tillfälle att göra just detta.

Hittills har EU:s förebyggande politik när det gäller dödsstraffet gett en del positiva resultat. Vi måste till exempel erkänna och välkomna framgången för en kort tid sedan med EU:s kraftfulla påpekanden riktade till Peru om nyligen framlagda förslag om att införa dödsstraffet i detta land, i strid med den peruanska konstitutionen och den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter. EU:s hållning påverkade den peruanska kongressen till att förkasta förslaget till lagstiftning. Så EU har visat att det kan ha ett viktigt inflytande på nationell politik om dödsstraffet, och vi borde inte vara rädda för att utnyttja detta inflytande.

  Elena Valenciano Martínez-Orozco (PSE). – (ES) Fru talman! I går dömdes Robert Wilson, 24 år, till döden av en jury i New York. Detta är den första dödsdomen i den staten på 50 år.

Det är ytterligare ett tragiskt exempel på det befintliga hotet mot de allmänna värderingar som vi alla försvarar här i dag, trots de mycket betydelsefulla framsteg som har gjorts i länder som Liberia, Mexico, Filippinerna och Moldavien.

Vi måste dock fortsätta kampen för att säkerställa att andra länder, som t.ex. Kina, där man utför omkring två tusen officiella avrättningar per år – åtta tusen enligt inofficiella uppgifter – ansluter sig till det globala moratoriet och stoppar avrättningarna.

Vi måste stödja det iranska civila samhället, som protesterar mot dödsstraffet. Iran är ett av de länder där det sker flest avrättningar: 177 under 2006. Dessutom har man brutit moratoriet för stening, och sex kvinnor har nyligen dömts till döden genom stening.

Vi vädjar framför allt till Förenta staterna, ett land vars beslut påverkar den globala politiken oerhört starkt, att stödja det italienska initiativet att inrätta ett universellt moratorium för dödsstraff som kommer att godkännas – med parlamentets stöd, hoppas jag – i Förenta nationernas generalförsamling.

Detta moratorium är, liksom andra talare redan har sagt, det första betydelsefulla steget mot ett avskaffande. Detta är förmodligen en av de viktigaste utmaningarna som mänskligheten står inför i inledningen av detta århundrade.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Fru talman! Runt om i världen sitter 20 000 människor i dödsceller och väntar på att bli avrättade av sina egna regeringar. Sorgligt nog finns 3 000 av dessa människor i Förenta staterna. Jag pekar inte ut USA för att de är värst – värst är Kina, med 80 procent av avrättningarna – utan för att vi har förhoppningar om amerikanerna. Den stora belöningen skulle vara att USA kom på andra tankar, och det finns tecken på det. Antalet avrättningar i Förenta staterna har minskat dramatiskt sedan 1999: då utfördes 277 stycken, jämfört med 128 under 2005. Tolv stater har nu avskaffat dödsstraffet, vilket inte omfattar Texas, som noterar en föga imponerande tredjedel av de 1 100 avrättningar som har utförts i USA de senaste 30 åren.

Jag anser att kommissionen och ordförandeskapet måste vara mer proaktiva och tveka mindre när det gäller att eftersträva ett världsomfattande moratorium genom en resolution från FN:s generalförsamling. Liksom på vissa områden inom människorättspolitiken, som exempelvis missbruk i samband med extraordinära överlämnanden och kriget mot terrorn, är inte EU alltid så effektivt när det gäller att omsätta sina principer i handling som parlamentet skulle önska.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! I denna stund har alla unionens medlemsstater ratificerat det sjätte protokollet till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna rörande avskaffande av dödsstraffet. Vi hyser också hopp om att det kommer att avskaffas både enligt lag och i praktiken i alla länder i världen – vare sig det är fredstid eller krigstid – med som resultat en ökad respekt för mänskliga rättigheter och en förstärkning av mänsklig värdighet, som rådet och kommissionen betonade i dag.

Men jag skulle vilja fråga er om ni tänkte på mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet när diktatorn Saddam Hussein och hans medinternerade offrades åt hela världens fönstertittare. Är detta rollen för Europeiska unionen som global stabilitetsfaktor?

Vad har ni att säga om uttalandena av den brittiska utrikesministern Margaret Becket, som betonade att Hussein helt enkelt fick vad han förtjänade och att man skipat rättvisa?

Vad ska de europeiska medborgarna tro när de läser rådets fördömande uttalanden å ena sidan och hör de hånfulla kommentarerna från ministrarna i rådet å andra sidan? Vi måste skärpa oss, för vi lurar bara oss själva i slutändan.

  Jim Allister (NI). – (EN) Fru talman! Jag måste säga att EU:s arrogans inte har några gränser. Eftersom man inte nöjer sig med att påtvinga medlemsstaterna att de inte får begagna sig av det yttersta avskräckningsmedlet – dödsstraffet – vill man nu diktera för resten av världen.

Hur hemskt de bulgariska sjuksköterskornas öde i Libyen än är, och även om parlamentet borde protestera kraftigt mot deras situation, rättfärdigar det inte att vi kräver ett globalt förbud mot dödsstraffet. Det är oacceptabelt med felaktiga fängslanden, men det leder inte rationella människor till att motsätta sig allt fängslande. Nej, jag påstår att om det finns ett rättvist, genomblickbart rättsväsende med respekt för mänskliga rättigheter, med ett pålitligt överklagandeförfarande, då är en suverän stat fullständigt berättigad att utnyttja dödsstraffet för brott belagda med dödsstraff, om det är den demokratiskt uttryckta viljan hos dess folk. De, inte vi, har rätt att välja det som är rätt för dem.

  Carlo Casini (PPE-DE). – (IT) Fru talman! Det gläder mig mycket att jag har fått ordet, bland annat för att jag kommer från Toscana, där det första avskaffandet av dödsstraffet i historien skedde den 30 november 1786. Jag känner mig också manad att påpeka att jag 1987, tillsammans med Amnesty International och den italienska Ja till livet-rörelsen, lyckades omvandla dödsdomen mot Paula Cooper, en 16-årig färgad flicka, i Förenta staterna. Hon kom och tackade mig senare.

Det gläder mig också att kunna påpeka att jag, i egenskap av italiensk ledamot, lade fram och drev igenom förslaget om en lag om avskaffande av dödsstraffet i krigslagstiftningen, vilket är anledningen till mina djupgående åsikter i frågan. Jag har en positiv syn på mänsklighetens historia, som trots allt är en kamp för godheten, en kamp som backas upp av en alltmer uppenbar och avgörande värdering: varje människas värdighet. Denna värdighet är så dyrbar att den inte kan graderas, och därav fastställs allas lika värde, oavsett vilket liv man lever. Värdigheten är också oförstörbar: inte ens en brottslings händer kan stryka bort spåren av värdighet ur ansiktet på den som har begått brottet.

Ingen ska kunna ta ifrån en människa liv och värdighet, inte ens enskilda stater. Det är den verkliga anledningen till att dödsstraffet måste avskaffas. Alla andra praktiska skäl, som jag bara är alltför medveten om, kanske kan möta invändningar, men inte detta. Ett Europa som vill basera sin identitet inte bara på konkurrens och marknad, utan också på värdighet och mänskliga rättigheter, kan inte låta bli att agera.

Jag vill inte tala om inkonsekvenser just nu. Någon gång kommer tiden vara mogen för att den mänskliga värdigheten och den rätt till liv som sammanhänger med denna ska utvidgas till andra områden av människans liv där de nu sorgligt nog överskuggas, även inom Europeiska unionen: de områden som allra mest symboliserar fattigdom och utanförskap, som är att födas och att dö.

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (ES) Fru talman! Att motsätta sig dödsstraff handlar inte om moralisk överlägsenhet, om att tillrättavisa någon eller om någon kollektiv uppblåsthet från Europas sida. Det handlar om en grundläggande tro på människans värdighet, många års erfarenhet av dödsstraffets fullständiga meningslöshet och rädsla för den allvarliga och väldokumenterade risken att det ska tillämpas orättfärdigt, även om det bara skulle röra sig om ett specifikt fall (och fallen har olyckligtvis varit många).

Europa måste anstränga sig för att göra det som är möjligt, utan att glömma bort det slutgiltiga målet. Det som är möjligt är att tappert kräva ett moratorium över hela världen, inledningsvis i de länder som är våra närmaste partner, utan att – det vill jag vidhålla – glömma det slutgiltiga målet, vilket skulle vara ett globalt avskaffande av dödsstraffet.

Vi måste protestera mot dödsstraffet, men det måste omfatta dödsdomen mot Saddam Hussein likaväl som dödsdomen mot den person i Förenta staterna som, efter en rättegång praktiskt taget utan försvar, dömdes för ett brott som han begick när han var minderårig.

Dessa dödsdomar måste fördömas precis lika kraftfullt som dödsdomen mot Saddam Hussein. Vi får inte tillämpa dubbelmoral, för om vi förespråkar kampen mot dödsstraff förtjänar de mer eller mindre anonyma fångar som praktiskt taget inte har någon rätt till försvar vårt stöd i ännu högre grad än en brottsling som Saddam Hussein.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Den politiska, religiösa och rättsliga debatten om huruvida dödsstraff ska tillämpas har pågått i årtionden och kommer att fortsätta in i framtiden. Den berömda författaren Albert Camus protesterade mot det på sin tid, och Robert Badinter, en tidigare justitieminister i Frankrike, förde under många år en rättslig strid på EU-nivå. Vanligtvis anförs starka etiska argument i intensiva debatter av detta slag, och det hänvisas till den omistliga rätten till liv. Vidare tas fruktansvärd statistik upp över antalet verkställda dödsdomar i länder som Kina och Indien. Den största demokratin i världen, Förenta staterna, anklagas. Sådana katoliker som är motståndare till dödsstraff och sådana som är för det lyckas grunda fullständigt motsägelsefulla argument på samma källor, nämligen evangelierna, katekesen och påvliga encyklikor. Det är väldigt svårt att rättfärdiga att dödsstraffet inte ska tillämpas på de ansvariga brottslingarna för familj och närstående till människor, ofta barn, som har blivit brutalt mördade. Vid sådana tillfällen tenderar människor att vilja se ett helt annat utfall.

Jag kommer från ett land som lidit under Hitlers järnhårda totalitära nazistregim och senare under den sovjetiska kommunismen. Jag vill påpeka att tillämpandet av dödsstraff är ett nyckelinslag i varje diktatur. När jag ser tillbaka på händelserna i mitt hemland, Polen, under den period som jag hänvisade till nyss, ser jag hur hela skaror av Polens finaste söner och döttrar mördades till följd av domar som utfärdats av kommunistiska skendomstolar. Efter att ha beaktat båda sidorna i diskussionen om dödsstraff måste jag säga att ett avskaffande är nödvändigt för att sätta stopp för galenskapen hos de fanatiker som är beredda att använda rättssystemet för att eliminera sina motståndare. Det enda som landsmännen till dessa mördade hjältar kan göra när landet återigen har blivit fritt är att resa minnesmonument till deras ära.

Detta är vad jag har lärt mig av mina föräldrars och far- och morföräldrars generationer, och också av min egen. Bara en av de 1 500 dödsdomar som verkställdes i Polen under stalinistperioden omfattade en vanlig brottsling. Priset för att begränsa åtgärder av diktatorer i olika politiska schatteringar kan mycket väl bli att brottslingar som förtjänar det hårdaste straffet kommer att få tillbringa resten av livet i fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning, i stället för att de avrättas. Om så är fallet anser jag att det är ett pris som är värt att betala, hur smärtsamt det än kan vara att göra det.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) ”Dödsstraffet är den mest kränkande metoden att döda någon på, eftersom det görs med samhällets godkännande.” Dessa ord, som uttalades av George Bernard Shaw för nästan ett århundrade sedan, stöds av ett ständigt ökande antal människor och av en majoritet av länderna i världen. Olyckligtvis bortser man i 68 länder fortfarande från den naturliga mänskliga rätten till liv. Tillämpandet av dödsstraff är vanligast i Asien och i Förenta staterna. Jag skulle säga att avrättningen av Saddam Hussein är ett uttryck för maktlöshet. Nu har vi en utomordentlig möjlighet att arbeta tillsammans med den italienska regeringen för att försöka få till stånd ett avskaffande av dödsstraffet i alla länder i världen. Motståndet mot dödsstraff är en av de värderingar som enar EU:s medlemsstater. Därför väger unionens röst tungt. Förenta nationernas generalförsamling kommer förhoppningsvis att stödja det föreslagna moratoriet för verkställande av dödsstraff, och ett avskaffande av dödsstraffet bör vara det slutgiltiga målet. Samtidigt är det mycket viktigt att fördöma uttalandena av vissa officiella företrädare för EU:s nya medlemsstater om möjligheten att legalisera dödsstraffet. Den allmänna opinionen i världen måste kanaliseras i den europeiska riktningen.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Fru talman! I artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 6 till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna står det att dödsstraffet skall avskaffas. Ingen skall dömas till ett sådant straff eller avrättas. Detta protokoll fastställdes 1983, och det bär upp tänkandet och handlandet i unionens medlemsstater. Det är också den ståndpunkt som har intagits av de flesta av medlemmarna i Europarådet. Det utgör i själva verket den europeiska normen för skydd av de mänskliga rättigheterna. Frågan huruvida avskaffandet av dödsstraffet bara är relevant för Europa är retorisk. Svaret är självfallet nej. Varje enskild människa har ett enda liv, och detta liv bör skyddas. Därför måste vi stödja FN:s moratorium för dödsstraff. Vi är medvetna om att dödsstraffet har sin grund i en kultur av hämnd och vedergällning som människan måste bryta sig fri från. Det är väldigt enkelt att radera dödsstraffet från brottsbalkarna. Allt som krävs är lagstiftarnas vilja att göra det. Det kommer att bli mycket svårare för oss att lösgöra oss från det på det känslomässiga planet, att erkänna att det är ett oetiskt straff och att bannlysa det för alltid från människans medvetande. Vi måste dock vara medvetna om att vi, om vi misslyckas med det, måste fortsätta att ställa oss frågan om människan, på 2000-talet, kan fortsätta att döda medmänniskor i lagens namn.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Fru talman! Europeiska unionen har sedan 1998 konsekvent förespråkat ett förbud mot tillämpande av dödsstraff. I oktober 2003 antog Europaparlamentet en resolution i vilken EU:s institutioner och medlemsstater i unionen uppmanades att utöva påtryckningar på FN:s generalförsamling om att fastställa ett moratorium för verkställande av dödsstraff. EU:s institutioner och unionens medlemsstater måste se till att frågan om dödsstraff tas upp igen i FN:s nuvarande generalförsamling. Medlemsstaterna måste på Europeiska unionens vägnar sikta på att lägga fram ett resolutionsförslag om ett allmänt moratorium för verkställande av dödsstraff, med som mål ett totalt avskaffande. De bör uppbringa maximalt stöd för denna resolution bland FN:s medlemsstater. EU:s institutioner och unionens medlemsstater bör göra allt som står i sin makt för att så snart som möjligt säkerställa ett positivt resultat i en omröstning i FN:s nuvarande generalförsamling.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Fru talman! Det faktum att det har rått bred enighet mellan de politiska partierna i dagens debatt bekräftar att Europaparlamentet kan agera som garant för en europeisk demokratisk civilisation och för skyddet av mänskliga rättigheter, människans värdighet och rätten till liv.

Det har bevisats att man genom tillämpande av dödsstraff inte bara misslyckas med att förebygga brottslighet utan också när hat och våld. Den civiliserade världen kan inte svara på grymheten i en brottslig handling med en grym död.

Vi välkomnar initiativet av Romano Prodis regering och det stöd som det har fått av ordföranden för Socialistinternationalen, Giorgos Papandreou. Alla medlemsstater i Europeiska unionen bör verkligen ratificera FN:s frivilliga protokoll, det trettonde protokollet till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt min uppfattning bör medlemsstaterna dock inkludera en bestämmelse om avskaffande av dödsstraff i sitt interna konstitutionella system.

Avslutningsvis vill jag säga att vi inte bör förbise att det finns en stor andel medborgare i det europeiska samhället i dag som fortfarande är för tillämpning av dödsstraff, och följaktligen måste vi också tillsammans med Europeiska kommissionen arbeta i den riktningen, med program i vilka demokratiskt samråd används för att övertyga det europeiska samhället.

  Günter Gloser, rådets ordförande. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Genom denna debatt står det klart att det råder stor enighet om ett av de mest grundläggande målen inom EU:s politik för mänskliga rättigheter. Det italienska initiativet har nämnts flera gånger, men det är viktigt att det inte råder några missuppfattningar om det. När vi talar om detta initiativ är det inte en fråga om ”huruvida” eller ”varför”, utan om ”hur”, ”var” och naturligtvis ”när”, dvs. om tillvägagångssätt snarare än innehåll.

Herr kommissionsledamot! Ni har påpekat detta tidigare. Vid generalförsamlingens möte den 19 december förra året lästes en ensidig förklaring upp, och 85 stater gav sitt stöd till den. Det var visserligen glädjande, men vi måste samtidigt fundera över om det över huvud taget är möjligt att uppnå vårt mål, eftersom förklaringen hittills endast har godkänts av 21 av de 47 medlemsstaterna i det nya rådet för mänskliga rättigheter i Genève. Vi har helt enkelt inte majoritet för den ännu.

I FN:s tredje utskottet råder en liknande situation. Som jag sa tidigare måste vi nu vidta åtgärder inom flera olika områden. Rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) har också utarbetat en strategi för att uppnå det mål som ni alla har talat om i era anföranden, och även om vi i dagsläget inte vet när det kan genomföras så kan jag försäkra er om att vi stöder ert arbete. I denna fråga är rådet, kommissionen och ordförandeskapet eniga, för även vi vill avskaffa dödsstraffet.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag stöder det som rådsordföranden just har sagt. Jag anser att det råder bred enighet här i parlamentet och mellan EU:s alla institutioner när det gäller innehållet i dagens debatt och vart vi vill gå, men ibland måste vi ta reda på vad som är nästa taktiska steg.

Jag vill klargöra att kommissionen verkligen är för införandet av ett moratorium som en viktig delåtgärd mot ett fullständigt avskaffande av dödsstraffet. Vi stöder naturligtvis det italienska initiativet och parlamentets resolutionsförslag, men vi måste se det på ett taktiskt sätt – och det är detta som står på spel. Hur kan vi se till att det planerade initiativet från FN:s generalförsamling kommer att bli framgångsrikt? Vi måste se till att det vidtas mycket goda förberedelser. Vi har redan nått ut till alla FN-medlemmar, och vi måste välja en lämplig tidpunkt för införandet av initiativet för ett sådant världsomfattande moratorium.

Vi är också mycket aktiva, inte bara på FN-nivå utan också på bilateral nivå, och vi försöker att genomföra detta oavsett om det gäller Kina eller Peru. Jag har till exempel skrivit till den peruanska presidenten för att uttrycka vår djupa oro, och förhoppningsvis finns det fortfarande möjlighet att hindra det.

Jag skulle också vilja tacka parlamentet, eftersom det också har resurser. De har använts tidigare, och kanske man kan utnyttja dem i ännu högre grad genom att tala med de olika delegationerna. Det är ofta en inhemsk fråga, som jag tidigare påpekade, och ju mer Europaparlamentet kan samtala med parlamenten, desto mer kan vi påverka detta.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 23.30.

(1) Se protokollet.

16. Klimatförändring (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om klimatförändring.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EL) Fru talman! Låt mig först gratulera er till att ha blivit vald till vice talman. Jag är övertygad om att ni kommer att uppfylla kraven och förväntningarna från de ärade ledamöter som gav er sin röst.

(EN) Herr talman! Aldrig tidigare har klimatförändringen haft en så framträdande plats på den politiska dagordningen. Budskapet från vetenskapens värld är tydligt: klimatförändringen äger rum. Medborgarna förväntar sig vägledning från Europeiska unionens sida i denna fråga. Det ekonomiska behovet av åtgärder utgörs av översynen av normer och kommissionens meddelande om perioden efter 2012. Risken för klimatförändring uppväger i allra högsta grad kostnaderna för att göra något åt den. Till följd av åtskilliga naturliga händelser, särskilt den varma vinter som vi upplever detta år, pågår det en livlig debatt om hotet från klimatförändringen. Europeiska unionen måste utnyttja sin politiska kraft för att agera. Det är nu dags att fatta beslut om hur vi ska leda in EU och världen på vägen mot en mer energitrygg framtid med mindre kol.

Allvaret i och storleken på utmaningen med klimatförändringen kräver att EU ytterligare minskar sina utsläpp av växthusgas och övertygar sina partner runt om i världen att göra likadant. Europeiska unionen har den objektiva målsättningen att begränsa den globala uppvärmningen till två grader Celsius över förindustriella nivåer. Klimatförändringen och det energipaket som kommissionen lade fram den 10 januari utgör en planskiss för en EU-strategi som uppfyller denna målsättning. Man antyder i korta drag de grundläggande elementen i ett globalt klimatavtal för perioden efter 2012, och det ger en tydlig signal om den nödvändiga ambitionsnivån. Detta kommer att uppmuntra till att inleda förhandlingar om en överenskommelse för perioden efter 2012. Styrkan i detta fullständigt integrerade paket är att det visar att en ytterligare minskning av Europeiska unionens utsläpp av växthusgas går hand i hand med att stärka vår konkurrenskraft och trygga vår energiförsörjning. Paketets trovärdighet betonas ytterligare av den sammansättning konkreta politiska förslag som ska antas under 2007 eller senare.

Våra målsättningar fick godkänt, något som är mycket viktigt. Jag kan bara påminna er om att vi inte ens talade om mål för ett år sedan. Vi funderade inte ens på unilaterala åtaganden. För ungefär 15 månader sedan använde Europeiska rådet ordvalet ”undersöka” när man gav kommissionen uppdraget: uppdraget var att undersöka vägar för minskningar på 15 till 30 procent tillsammans med andra i-länder. Nu har vi ett mål att förhandla om, och vi ber Europeiska rådet att ge oss befogenhet att förhandla fram ett 30-procentigt mål med andra i-länder. Utöver detta har vi ett unilateralt åtagande, oavsett avtalen, och fram till dess att en sådan överenskommelse har nåtts, det vill säga en minskning med 20 procent, som kommer att göra det möjligt för oss att nå de andra mål som vi har fastställt när det gäller energieffektivitet, utsläpp av koldioxid och energitrygghet.

Det behövs också andra särskilda åtgärder för att nå dessa mål. När det gäller de beslut som vi fattar om de nationella fördelningsplanerna skulle jag vilja påpeka att om vi hade godtagit de föreslagna nationella fördelningsplanerna skulle systemet för handel med utsläppsrätter – som är det viktigaste instrumentet i kampen mot klimatförändring – ha kollapsat vid det här laget.

Vi har också sett minskningar inom vissa sektorer: flygindustrin har innefattats i Europeiska unionens system för handel med utsläppsrätter och kommer att bidra med sin beskärda del när det gäller minskade utsläpp; bilindustrin borde också dra sitt strå till stacken och minska utsläppen som ökar; transportsektorn ökar sina koldioxidutsläpp inom Europeiska unionen något oerhört, som ni vet, så även den måste göra minskningar. Bilindustrin borde göra de tekniska fordonsförbättringar som krävs för att tillhandahålla det som Europeiska rådet uppmanade mig att eftersträva i juni förra året: 120 g per kilometer fram till 2012.

(Applåder)

I dag gläder det mig mycket att få kungöra för er att vi har antagit direktivet om kvaliteten på bränslen. Detta är rätt sätt att höja kraven på bränslekvaliteten så att de blir renare, släpper ut mindre koldioxid och blir bättre för miljön, bättre för hälsan, bättre för att bekämpa klimatförändringen. Fram till 2020 kommer vi att ha sparat 500 miljoner ton koldioxid. Så dagens beslut var mycket viktigt och är oberoende av förslaget om bilar, som vi ska diskutera nästa vecka, vilket talmannen tillkännagav i dag.

Det finns en rad andra åtgärder som måste vidtas, annars blir det bara en massa prat. Om vi gör en massa förklaringar om att vi ska få minskningar till stånd före 2020 eller före 2050, och sedan kommer till de särskilda åtgärder som vi behöver för att uppnå detta, och alla säger ”vi är inte ansvariga, vi är ett specialfall; de andra borde göra minskningarna”, kommer vi aldrig att nå dessa mål. Vi måste visa beslutsamhet i kampen mot klimatförändring. För att göra detta handlar det inte bara om kommissionen, inte bara om rådet – och jag skulle vilja tacka er så mycket för allt det stöd som ni hittills har gett oss – utan det handlar också om de nationella myndigheterna, inte bara ministrarna, regeringarna, utan om alla myndigheter som är ansvariga för att behandla fall av klimatförändring.

Kommissionen föreslår att i-länder – inbegripet Europeiska unionen – i genomsnitt åtar sig ett 30-procentigt mål för utsläppsminskning fram till 2020 jämfört med 1990 års nivåer. Dessutom har kommissionen lagt fram ett antal alternativ för att engagera utvecklingsländer i syfte att begränsa en ökning av deras utsläpp och eventuellt minska deras utsläpp efter 2020. De nya målen för utvecklingsländer och verktyg för att engagera utvecklingsländer borde utgöra en del av en ny överenskommelse om att följa upp Kyotoprotokollets första åtagandeperiod 2013.

Att uppnå en ny sådan överenskommelse kommer inte att bli lätt, och det kommer att kräva ett fast ledarskap från Europeiska unionens sida. Kommissionen har föreslagit att Europeiska unionen visar detta ledarskap genom ett tydligt, oberoende åtagande för att åtminstone uppnå en 20-procentig minskning av växthusgasutsläpp 2020 jämfört med 1990 års nivåer, som jag sa tidigare. Detta oberoende åtagande kommer att hjälpa oss att bryta dödläget i internationella klimatförhandlingar. Det stöder vår fasta föresats att uppnå ett internationellt avtal som kommer att skapa förutsättningar för att i-länderna ska kunna uppnå en 30-procentig minskning och som kommer att utgöra ett starkt budskap till våra partner. Det är genomförbart, det går att göra till ett rimligt pris och det är lönsamt att vidta ambitiösa åtgärder. Nu är det dags att gå från ord till handling. Ett oberoende unilateralt åtagande är också viktigt för att uppfylla våra mål för konkurrenskraft, energieffektivitet och energitrygghet. Det garanterar kontinuitet på koldioxidmarknaden och utgör incitament för att investera i teknik som innehåller mindre kol för perioden efter 2012.

Under Europeiska unionens ledarskap övergår nu diskussionerna inom Förenta nationerna i allt högre grad till frågor av vikt för ett avtal om åtgärder efter 2012. Klimatkonferensen i Nairobi i november var faktiskt ett framsteg när det gäller att bana väg för ett framtida avtal, även om man inte fattade några viktiga beslut som utgjorde förstasidesstoff. I Nairobi slöts till exempel avtal mellan parter till Kyotoprotokollet om en övergripande arbetsplan som ska avslutas 2008 eller 2009 om ytterligare åtaganden i industriländer efter 2012. Det nåddes ett sedan länge eftersökt avtal om att genomföra en övergripande granskning av Kyotoprotokollet 2008, och det fattades en rad viktiga beslut om rena utvecklingsmekanismer och anpassning. Dessa kommer att stödja utvecklingsländer i deras anpassning till klimatförändring och uppmuntra till fler projekt för ren teknik i Afrika och andra fattigare regioner.

Det finns fortfarande ett stort glapp mellan samtal om och engagemang för åtgärder. Om vi vill ha ett avtal inom de närmaste två till tre åren måste världssamfundet visa mycket mer politisk vilja. Förhandlingar och åtaganden för utvecklingsländer och andra bidrag från utvecklingsländer behöver en skjuts. Det är precis syftet med det föreslagna 30-procentiga målet och det 20-procentiga oberoende åtagandet.

Jag förväntar mig att rådet under sitt vårmöte sänder ut en stark signal om behovet av beslutsamma åtgärder när det gäller klimatförändring och den avgörande länken mellan energipolitik och klimatförändring – klimatpolitik. Jag förväntar mig också att Europeiska rådet stöder de mål som jag just kort har beskrivit för er.

Jag hoppas att ett liknande budskap om stöd för den strategi som kommissionen föreslår kommer att ges av Europaparlamentet. Vi behöver detta stöd för att stärka politiska krafter bakom ansträngningarna att uppfylla målet på två grader, och det krävs att Europeiska unionen omsätter ord i handling för att övertala andra länder att också göra så – bland dem Förenta staterna, som är nummer ett i världen när det gäller utsläpp och som ger upphov till argument som utvecklingsländer med snabb utveckling som Kina, Indien och andra tillväxtekonomier i Sydostasien och Sydamerika kan gömma sig bakom och säga: ”om Förenta staterna, som släpper ut mest, inte agerar, varför ska då vi agera?”. Så på detta sätt ska vi visa att vi lever som vi lär, och vi ska övertala dem att ansluta sig till ett globalt avtal, eftersom klimatförändring är ett globalt hot som behöver ett globalt svar.

(Applåder)

  Sigmar Gabriel, rådets ordförande. – (DE) Fru talman, kommissionsledamot Dimas, ärade ledamöter! Tack för att ni ger det nya ordförandeskapet möjlighet att uttala sig om klimatförändringen.

Inledningsvis vill jag säga att under förberedelserna inför den senaste klimatkonferensen har rådet, kommissionen och parlamentet enats om gemensamma ståndpunkter om grundläggande frågor, strategier och åtgärder när det gäller denna globala utmaning. För att vi under de närmaste åren ska lyckas med förhandlingarna, vilket kommer att bli svårt, måste EU fortsätta att visa upp en enad front och sträva efter att bibehålla sin ledande ställning i de internationella klimatförhandlingarna. Jag är övertygad om att de senaste årens framgångar beror på att EU har intagit denna ledande roll. Kommissionsledamot Stavros Dimas påpekade just, och det med rätta, att EU inte bara måste fastställa viktiga mål för klimatpolitiken, utan också överväga i vilken utsträckning man är beredd att omsätta dessa mål i praktiken i form av egna initiativ och politisk praxis på EU-nivå och i medlemsstaterna.

Mänskligheten står inför två utmaningar, som båda är mycket stora. Den första är hur världen och dess växande befolkning ska få en tryggad energiförsörjning. I dag befolkas vår planet av 6,5 miljarder människor, och den siffran kommer någon gång i framtiden att överstiga 9 miljarder. I dag bor 1,4 miljarder människor i industrisamhällen, och befolkningen i världens industriländer kommer inom några år eller årtionden att vara 4 miljarder.

Om vi under de närmaste femtio åren vill kunna förbruka energi och råvaror i samma utsträckning som under det senaste halvseklet skulle det behövas två jordklot för att förse mänskligheten med tillräckliga resurser. Den första frågan som vi måste besvara för att göra framsteg i de internationella klimatförhandlingarna är alltså hur vi kan trygga energiförsörjningen, inte bara för egen del utan även för de utvecklings- och tillväxtländer som kämpar för att öka sin ekonomiska tillväxt och på så sätt förbättra levnadsförhållandena för sin befolkning.

Om Europa och andra industrialiserade delar av världen inte kan förse dessa länder med tekniska lösningar på hur de kan skapa ökad ekonomisk tillväxt, social välfärd och välstånd utan att samtidigt förstöra klimatet, då kommer dessa länder inte att liera sig med oss i kampen mot klimatförändringen.

Den första utmaningen är att besvara den första frågan som utvecklingsländerna alltid ställer till oss vid internationella klimatförhandlingar, nämligen denna: ”Hur ska vi försörja vår befolkning – närmare två miljarder människor – som i dagsläget inte har tillgång till elektricitet, som lever i svår fattigdom och som behöver energi för att förbättra sina levnadsförhållanden?” Hur ska vi kunna trygga energiförsörjningen i denna del av världen – till två miljarder människor – utan att samtidigt rubba klimatet?

I tekniskt avancerade regioner som Europa består utmaningen i att ta reda på vilka av framtidens tekniker som kan främja den ekonomiska tillväxten utan att leda till klimatförstöring och ökade koldioxidutsläpp. Svaret måste komma från högteknologiska regioner som Europa.

Mänsklighetens andra utmaning, som hänger ihop med den första, är att begränsa klimatförändringen och den globala uppvärmningen. Denna vecka kommer vi att få tillgång till de senaste uppgifterna från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC), vars vetenskapliga medlemmar just nu träffas i Paris för att utbyta information. Vi vet redan att det är mer sannolikt att de skrämmande prognoserna om den globala uppvärmningen kommer att bekräftas eller visa sig ha varit för positiva än att situationen håller på att förbättras, vilket innebär att vi inte kommer att lyckas att hålla den globala uppvärmningen under två grader om vi inte gör mer för att minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser.

Vi har redan drabbats av konsekvenserna. I mitt hemland Tyskland kommer den sista glaciären att ha försvunnit 2020. För några månader sedan lanserade vi ett nytt räddningsfartyg för att rädda människor från fartygshaverier i Nordsjön. Fartyget är nästan 50 meter långt. För tio eller tjugo år sedan hade det inte behövt vara längre än mellan 20 och 30 meter. Detta är ett av de första tecknen på klimatförändringen i ett land där konsekvenserna ändå är relativt begränsade.

Vi vet att det kommer att bli fler översvämningar i Tyskland, men också mer utbredd dokumenterad torka. Vårt land är dock relativt rikt och tryggt. Våra kolleger från Spanien och Portugal berättar om mycket allvarligare problem. Dessa länder hotas av ökenspridning och av torka som leder till fler perioder med vattenbrist. Situationen är ännu mer oroande med tanke på vilka konsekvenser den globala uppvärmningen har fått i Afrika.

På den afrikanska kontinenten finns det i dag fler flyktingar på grund av klimatförändringen än till följd av krig och inbördeskrig. Flyktingströmmarna från den nordafrikanska kusten över Medelhavet till Europa är bara en antydan om vad som väntar om den globala uppvärmningen och förstörelsen av levnadsförhållandena i Afrika inte stoppas.

Jag vill också tillägga att detta är en fråga om rättvisa. Det är högst orättvist att Afrika, som inte bär något ansvar för den klimatförändring som pågår, drabbas hårdast av dess konsekvenser, vilket redan håller på att hända.

Föreställ er en situation där fyra miljarder av världens befolkning bor i industriländer – två tredjedelar av dem i Asien för övrigt – och den globala uppvärmningen leder till att glaciärerna i Himalaya, varifrån 40 procent av Asiens färskvatten kommer, börjar smälta. Föreställ er de faror som hotar världen när dessa dricksvattenreserver i Asien börjar försvinna. Vi kommer att ställas inför en situation där krig utkämpas inte bara över olja, utan där det råder krig och inbördeskrig om kontrollen över vattenreservoarerna.

Detta är ett verkligt hot mot mänskligheten, och vi måste börja med att flytta dessa debatter om mänsklighetens utmaningar från experternas arena till det forum där världens ledare möts. I framtiden kommer det inte att räcka med att samla 189 miljöministrar från FN:s medlemsländer och 5 000 forskare för att diskutera klimatförändringen vid en internationell konferens en gång om året. Dessa frågor måste även diskuteras av stats- eller regeringschefer samt av FN:s generalförsamling och säkerhetsråd.

Jag är också ledamot av den tyska förbundsdagen, dvs. av ett parlament. Vi måste föra upp dessa frågor högt på parlamentsdebatternas dagordning. Jag måste i ärlighetens namn säga att jämfört med hur många ledamöter av denna kammare som närvarar vid debatter om klimatförändringen, så är antalet förmodligen lägre snarare än högre för deras motsvarigheter i förbundsdagen.

Vi bör också se till att vi inte bara informerar allmänheten och läser om hur detta är en av mänsklighetens största utmaningar någonsin, utan verkligen riktar vår politiska handlingskraft mot denna fråga och prioriterar den som en del av vårt dagliga arbete.

Jag är övertygad om att kommissionens förslag om hanteringen av energi- och klimatfrågor inte bara visar att man ser detta som en viktig uppgift, utan också att man därigenom har en historisk möjlighet. För första gången i debatten om energi och klimatförändring har kommissionen lagt fram ett förslag som jag anser vara en historisk möjlighet i och med att man förenar frågorna om en trygg energiförsörjning och bekämpningen av klimatförändringen. Vi för inte längre separata diskussioner om hur vi dels kan trygga energiförsörjningen och dels kan skydda klimatet, utan har i stället ett paket med förslag och politiska instrument som behandlar båda frågorna.

Vi har för första gången möjlighet att fatta gemensamma beslut i frågor om energipolitik och klimatförändring, på EU-nivå och inom en enhetlig ram. Jag vet att det under de närmaste veckorna och månaderna kommer att föras omfattande diskussioner inom utskotten, arbetsgrupperna och inom ramen för tjänstemannaförhandlingar, vilket ni känner till mycket bättre än jag eftersom ni har mer erfarenhet av beslutsfattandet inom EU.

Min vän Martin Schulz – det är förresten värt resan hit bara för att få ordet före honom, för i vanliga fall är ordningen omvänd – vet, det sa han i alla fall till mig tidigare, att det alltid finns risk för att den politiska dynamiken, eller det som jag kallar den historiska möjligheten, går förlorad under sådana detaljdiskussioner. Det viktigaste under de kommande veckornas och månadernas nödvändiga detaljdiskussioner är att vi inte går miste om denna historiska möjlighet att förena EU:s strategier om energi och klimatförändring, utan använder dem för att staka ut vägen för den internationella debatten. Jag anser att detta är den viktigaste uppgiften för politikerna inom kommissionen, parlamentet och rådet.

Det finns naturligtvis ett antal frågor som vi måste lösa när det gäller olika nationella intressen, vilket vi just nu ser exempel på inom bilindustrin, men det väsentliga är att vi tar tillvara denna historiska möjlighet. Jag vill på rådets vägnar ge några exempel för att betona vad som kommer att vara särskilt viktigt vid stats- eller regeringschefernas toppmöte i vår.

För det första måste vi enas om ambitiösa miljöskyddsmål inför de internationella förhandlingarna. Kommissionen gör helt rätt i att inför de internationella förhandlingarna fastställa ett mål på en 30-procentig minskning av koldioxidutsläppen fram till 2020, vilket är en siffra som man har kommit fram till inte utifrån vad vi är säkra på att kunna uppnå eller vad som är ekonomiskt möjligt, utan enbart utifrån vilka minskningar som vi måste göra fram till 2020 för att begränsa den globala uppvärmningen till under två grader. Jag anser att detta måste framhållas tydligare i den dagliga politiska debatten, för detta är ett stort problem som ofta tas upp i klimatdebatten.

På 1970- och 1980-talen när man i mitt hemland hade problem med avfall och soptippar var de giftiga ämnena som läckte ut från soptipparna synliga. Eftersom människor kunde känna lukten av dem och se dem dag ut och dag in beslöt de politiker som ansvarade för de dagliga politiska frågorna att soptipparna skulle tömmas och avfallsmängden minskas.

Atmosfären är en soptipp som ingen ser och ingen känner lukten av, åtminstone inte varje dag, och tack och lov inträffar inte katastrofer varje dag. Sannolikheten är stor att vi inte dagligen påminns om behovet av att vidta åtgärder just på grund av problemets osynlighet. Om man berättar för människor, till exempel i ens valkrets, att vi vill begränsa temperaturökningen på vår planet till två grader så blir många förvånade och säger: ”Två grader? Det är väl inte särskilt mycket, och dessutom är det riktigt trevligt om det inte blir fullt så kallt i norra Europa.” Det är alltså svårt att förmedla det faktum att bara två eller tre grader är skillnaden mellan dagens temperatur och den som rådde för flera tusen år sedan under istiden.

Om man sedan berättar att detta måste göras före 2100, för då kommer världens befolkning att vara mycket stor, så säger de, i våra parlament och partier: ”Jaja, det ligger så långt fram i tiden så det kan våra efterträdare ägna sig åt.”

Vi måste klargöra att klimatförändringen redan håller på att hända och att det faktiskt är våra barn och barnbarn som kommer att drabbas. De som är i min ålder och aktivt politiskt engagerade kommer utan tvivel att kunna leva hela sina liv på denna planet, men min 18-åriga dotter kommer att få betala ett högt pris om vi under de kommande tio till femton åren inte lyckas minska den globala uppvärmningen eller förhindra den helt och hållet. Bromssträckan är lång när det gäller att skydda klimatet: det tar 30 år. Om 30 år kan vi se resultatet av vad vi lyckas uppnå i dag, men det är våra barn och barnbarn som måste leva med konsekvenserna av våra misslyckanden.

Därför är det viktigt att fastställa tvågradersmålet vid stats- eller regeringschefernas toppmöte i vår, så att vi kan enas om ett internationellt klimatskyddsmål på minus 30 procent fram till 2020.

Kommissionen har sagt att om man inte lyckas komma överens med Förenta staterna, Kina och Indien om ett multilateralt avtal eller ett tilläggsavtal till Kyotoprotokollet så bör EU fastställa ett unilateralt mål på minst 20 procent. Vissa politiker anser att detta är ett steg tillbaka i klimatarbetet, men jag ser det som något helt annat. Vi förmedlar budskapet att även om vi mot förmodan inte lyckas nå en internationell överenskommelse om klimatförändringen med länder utanför EU, så bör ingen inom EU tro att det innebär slutet för klimatarbetet. Det rakt motsatta är nämligen fallet. Även om de internationella förhandlingarna misslyckas, vilket vi varken tror eller vill, är vi fast beslutna att stärka klimatskyddet inom EU och att uppnå minst 20 procent, och inte nöja oss med 8 procent.

Vi vill att avtalet också ska gälla flygsektorn, och den europeiska bilindustrins frivilliga åtagande behövs naturligtvis. Om ett frivilligt åtagande på 120 gram koldioxid per kilometer i genomsnitt inte införs inom den europeiska bilindustrin kommer de politiska konsekvenserna inte att gälla huruvida vi behöver en EU-lagstiftning eller inte. Efter att ha lyssnat till de senaste dagarnas debatt står det klart att vi – kommissionen, min regering och en överväldigande majoritet i rådet och parlamentet – är eniga om att en EU-lagstiftning är nödvändig för att säkerställa detta bidrag från bilindustrin, ett bidrag på 120 gram per kilometer.

Vad vi måste komma fram till är om detta mål kan uppnås enbart genom fordonsteknik eller om vi exempelvis ska använda oss av ett proportionellt införande av biobränslen. Detta är i min mening ett mycket lämpligt debattämne här i kammaren och även inom kommissionen och rådet, men det får inte råda några tvivel om att målsättningen är 120 gram inom hela bilindustrin.

För det andra måste vi se till att alla arbetar mot detta mål, när det gäller stora, mellanstora och små fordon, och vi måste utveckla förnybar energi i betydande omfattning. Jag talar både för mig själv och rådet när jag säger att jag är mycket angelägen om att behålla det generella målet att 20 procent av EU:s grundläggande energibehov ska täckas av förnybar energi, och på så sätt visa att vi kan leda den tekniska utvecklingen. Dessa klimatmål är ambitiösa, men innebär också stora möjligheter när det gäller EU:s ekonomiska tillväxt, skapandet av nya arbetstillfällen och utbildning.

Frågan är trots allt vad som ska hända med Europa när Kina har blivit världens fabrik, Ryssland dess bensinpump och Brasilien dess jordbrukare – vad blir det kvar av Europa då? Jag tror att vi i Europa kommer att bli världens ingenjörer och teknologer, de som antar de tekniska utmaningarna och erbjuder lösningar på problemen med energiförsörjning och klimatförändring, tekniska lösningar som många förväntar sig att få från klimatförhandlingarna och den internationella energipolitiken. Det är i Europa som innovationen äger rum, och det är Europa som har vad som krävs för att finna dessa lösningar. Jag anser att de förslag som kommissionen har lagt fram när det gäller effektivitet, klimatskyddsmål och handlingsplanen för energi ger oss alla förutsättningar att bemöta denna utmaning.

(Applåder)

  Peter Liese, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Energiförsörjningen och bekämpningen av klimatförändringen är de två stora utmaningar som mänskligheten kommer att ställas inför under 2000-talet. Detta är inte mina ord, utan de uttalades av Europeiska rådets ordförande, förbundskansler Angela Merkel, här i kammaren för två veckor sedan, och i och med det är kommissionen och ordförandeskapet konsekventa när de prioriterar kampen mot klimatförändringen som en del av sitt arbetsprogram.

Vikten av att dessa ord följs av handling måste dock betonas. Enligt Sternbetänkandet är den ekonomiska skadan till följd av en okontrollerad klimatförändring ekonomiskt sett jämförbar med den under andra världskriget. I mitt valdistrikt har vi ett konkret exempel på detta, ett exempel som människor talar om, för vi drabbades av stormen Kyrill, som orsakade allvarliga skador för tusentals människor eftersom dess epicentrum låg i mitt valdistrikt. Alla stormar beror visserligen inte på klimatförändringen, men forskarna är eniga om att de många extrema väderfenomen som har inträffat under kort tid inte längre kan ignoreras.

Därför måste vårt mål vara att minska utsläppen med 30 procent fram till 2020, och vi bör göra allt som står i vår makt för att uppnå det målet. I likhet med många andra parlamentsledamöter anser jag att det var minst sagt förvirrande att tala om 20 procent, för det gav uppfattningen att siffran 20 procent inte skulle tas för allvarligt, men ändå är det just det som vi borde göra.

Vi har nu chans att agera internationellt, för i exempelvis USA har debatten förändrats kraftigt efter orkanen Katrina. Efter de senaste månadernas händelser har vi mycket större möjligheter än tidigare att göra en gemensam insats. Därför bör ingen realistiskt sett förutsätta att vi inte kommer att lyckas, utan vi bör i stället göra allt vi kan för att få till stånd en internationell överenskommelse.

Det är bra att parlamentet förbereder ett svar på kommissionens uttalande, men det är också bra att vi inte ska rösta redan i morgon, för det kommer en resolution från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, som innehåller många förnuftiga synpunkter. Vi måste dock ändå köpslå om den för att kunna enas med de andra utskotten och ge ett så tydligt svar som möjligt i Strasbourg.

Jag anser till exempel att frågan om kärnkraftsenergi hanteras på ett likgiltigt och dåligt sätt i miljöutskottets resolution. Den är inte ändamålsenlig, utan det finns utrymme för förbättringar, men vi måste sända ut signalen att vi måste göra mer för att bekämpa klimatförändringen. Enligt en undersökning förväntar sig 98 procent av medborgarna att EU:s beslutsfattare gör just det, och vi får inte svika dem.

  Guido Sacconi, för PSE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Som Peter Liese precis sa antog vi i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet i går en mycket viktig och oerhört detaljrik resolution. Eftersom Sigmar Gabriel tog upp dessa detaljer ska jag inte gå in på dem. Vi ska försöka förbättra denna resolution ytterligare i Strasbourg inför Europeiska rådets vårmöte.

Jag vill bara ägna de få sekunder som jag förfogar över till att stödja vad jag anser vara en bra utgångspunkt i Sigmar Gabriels anförande, som är att vi står inför en vändpunkt i historien. Jag anser att vi i år och nästa år, 2007 och 2008, faktiskt kommer att kunna bedöma om vi politiskt sett kommer att lyckas med att påskynda och ta ett kvalitetssprång i denna stora fråga som kräver internationell uppmärksamhet. Situationen håller på att förändras, inte enbart när det gäller de nya uppgifter som vi får av forskarna i Paris, klimatpanelen m.fl. utan även när det gäller den internationella politiska debatten. En ny sorts medvetenhet håller till exempel på att växa fram eller kan komma att växa fram på andra sidan Atlanten.

Jag anser därför att vi dels måste göra vår del och införa lämplig lagstiftning (utsläppshandeln, inkluderingen av luftfarten, minskningen av koldioxidutsläpp för bilar och allt annat som är under planering), dels ta ett stort kvalitetssprång politiskt sett och skapa en stark allians mellan EU:s institutioner så att de kan framstå så kraftfulla som möjligt i internationella förhandlingar.

Även vi från parlamentets sida bör kanske göra ett bättre jobb – först och främst givetvis som lagstiftare – men vi kan också stödja kommissionens och rådets förhandlingar genom att till exempel föreslå en stor internationell allians av parlament för att göra kampen mot den globala uppvärmningen till en verklig prioritet, som medborgarna begär.

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Min grupp välkomnar kommissionens aktuella fokus på energipolitik och klimatförändringar, dess förslag från december 2005 om biomassa, dess förslag från september 2006 om stand-byläge för elektroniska produkter, dess energipolitik under denna månad och dagens tillkännagivande av ett direktiv om bränslekvalitet. Vi anser att dessa åtgärder tillsammans representerar en ambitiös men inte ouppnåelig politik. En sådan politik är nödvändig om unionen och dess medlemsstater ska leva upp till sitt ansvar gentemot medborgarna, om vi ska få en trygg energiförsörjning och om vi ska kunna övertala andra länder att följa vårt exempel.

Om vi hade hörsammat varningarna från de kaliforniska forskarna i slutet av 1970-talet hade vi förmodligen kunnat förebygga klimatförändringarna. Nu kan vi bara hoppas på att kunna tygla dem. Av denna anledning beklagar liberaler och demokrater de krav som tyska biltillverkare uttryckt i Bild Zeitung och de försök att urvattna utsläppsmålen som vissa ledamöter av kommissionen gjort.

(Applåder)

Om japanerna kan tillverka hybridbilar, om fransmännen och italienarna kan producera bilar som är mycket effektivare, varför skulle då inte andra kunna göra det också?

Det är inte ofta jag citerar Konrad Adenauer här i kammaren – det överlåter jag till kollegerna till höger – men följande uttalande av Adenauer är träffande: ”Gud begränsade människans förstånd. Men inte hennes dårskap.”

(Skratt och applåder)

Vi kommer inte att lyckas om inte våra medborgare inser att detta är ett problem och börjar ändra sina vanor. Behöver vi verkligen elektriska rakapparater och locktänger? Behöver vi verkligen bilar som accelererar från 0 till 100 km i timmen på mindre än sex sekunder, om det bidrar till att vår planet kommer att vara förstörd inom sex årtionden? Biltillverkare skryter om att deras bilar går i 240 km i timmen. Det kan så vara, men de släpper också ut 360 g koldioxid per kilometer. Ett stopp för detta innebär inte färre arbeten. En undersökning som gjordes av den belgiska regeringen förra året visar att en minskning av koldioxidutsläpp inte har några övergripande effekter på arbeten, eftersom det finns nya sektorer för högteknologi där det skapas nya jobb.

Det är inte bara när det gäller klimatfrågor det finns behov av nytänkande: vi måste föda en snabbt växande befolkning i världen och höja levnadsstandarden till den punkt där befolkningsantalet stabiliseras. Det finns många sätt att göra det på – att odla soja t.ex., med samma näringsvärde som kött för mindre än 1 procent av insatserna.

Demokrati kan inte längre styras genom krishantering, där allvarliga problem lämnas olösta tills de har nått krisnivå. Vi är i behov av ett målinriktat, proaktivt tillvägagångssätt i politiken när det gäller livsuppehälle och hållbarhet, ett sådant som redan har föreslagits av rådsordföranden i dag. Det är inte lätt att ändra människors vanor. Det finns inte tillräckligt mycket eftertryck i kommissionens förslag om en minskning av energianvändningen, men det är av stor betydelse.

HG Wells sa ”människans historia blir alltmer en kapplöpning mellan utbildning och katastrof”. Om kommissionen håller fast vid denna dagordning, om man utmanar medlemsstaterna snarare än böjer sig för dem, så finns det hopp om att unionen kan få ett större stöd från medborgarna.

(Applåder)

  Seán Ó Neachtain, för UEN-gruppen. – (GA) A Uachtaráin, tá dualgas ar an Aontas Eorpach a bheith ina gceannródaithe agus dul i ngleic leis na fadhbanna a chothaíonn athrú aeráide. I measc na gcéimeanna a chaithfear a chur i bhfeidhm, tá siad seo a leanas: Úsáid Fuinnimh Inmharthana Inathnuaite a mhéadú san Eoraip; Laghdú 20% ar a laghad a dhéanamh ar sceitheadh CO2 san Eoraip; Barántas a thabhairt go mbeidh muide san Eoraip i bhfad níos éifeachtaí ó thaobh ídiú fuinnimh de. Tá muid ag cur an iomarca fuinnimh amú inár dtithe agus inár gcomhlachtaí ó lá go lá.

Caithfidh an tAontas Eorpach chuile fhóram idirnáisiúnta a úsáid chun a chinntiú go dtabharfaidh tíortha uile an domhain mhóir tacaíocht dár n-iarrachtaí. Caithfear ceannasaíocht a ghlacadh ar an bhfadhb seo láithreach. Tá seacht mBallstát is fiche san Aontas Eorpach anois, rud a thugann ról lárnach, tábhachtach dúinn inár gcath in aghaidh athrú aeráide. Tá deireadh le briathra, caithfear gníomhú. Agus mar fhocal scoir, tá ról againne uile san fhadhb seo a réiteach. Caithfidh muid athruithe nósmhaireachta a chur i bhfeidhm sa bhaile agus inár dtithe féin agus mar a deireann muid sa nGaeilge: 'Ní hé lá na gaoithe lá na scolb'. Tá brón orm faoin mbriseadh isteach sin a tharla níos túisce.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr minister, mina damer och herrar! Det var inte alla av er som hörde ordförandeskapets imponerande tal om klimatförändringar, men ni har säkert liksom jag hört många liknande tal. Eftersom min gamle vän Sigmar Gabriel, från vår tid inom lokalpolitiken, brukar uppskatta rättframhet vill jag bara säga att om ord kunde stoppa klimatförändringarna skulle problemet förmodligen redan vara löst vid detta lag. Men jag måste säga både Sigmar Gabriel och kommissionsledamoten att denna situation måste bedömas efter vad man gör åt saken snarare än vad man säger om den.

Kommissionens förslag i energipaketet är problematiskt, och det är inte bara på grund av det 20-procentiga målet och bollandet med de ursprungliga unilaterala 20 procenten som kanske sedan följs av 30 procent på internationell nivå. En annan anledning till varför det är problematiskt är att de instrument som ska ingå i energipaketet är för svaga, och jag tvivlar på om det över huvud taget går att uppnå en 20-procentig koldioxidminskning med dem.

Herr Gabriel! Detta är ett paket som innehåller en hel del dåligt och inte särskilt mycket som är bra. Det är till exempel för lite om energieffektivitet och energibesparing, inte tillräckligt om förnybara energikällor och för mycket om kol och fossila bränslen. Dessutom är den optimistiska attityden mot kärnkraft oförsvarbar i dagens samhälle, särskilt med tanke på den ekonomiska katastrof som Areva orsakar i Finland, som måste ha fått varje kärnkraftsmotståndare att jubla över att kärnkraftsindustrin ruinerar sig genom sådana felinvesteringar.

Om man bortser från det bra och det dåliga i sammanhanget finns det enligt mig något annat de senaste dagarna som har överträffat dessa falska instrument, något som det tyska ordförandeskapet är ansvarigt för. Kommissionsledamot Stavros Dimas försökte – med all rätt – att fastställa bindande mål för minskningen av koldioxid och på en nivå som fordonsindustrin frivilligt gått med på. Men han fick sitt verkliga försök förstört av Tyskland, som inte hade en tanke på att göra någonting åt klimatförändringarna eller fordonsindustrins framtid, utan handlade helt och hållet för att skydda den lilla underkategori som ägnar sig åt att tillverka stora lyxbilar, en industri som förekommer i bland annat Tyskland. Plötsligt bryr de sig alltså inte lika mycket om klimatförändringarna utan endast om Porsche!

(Talmannen avbröt talaren.)

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Fru talman! Det gläder mig att vi har denna diskussion samtidigt som Förenta nationernas mellanstatliga panel om klimatförändringar, vars slutsatser vi alla ser fram emot, hålls i Paris. I samband med detta vill jag föreslå att vi bjuder in Rajendra Pachauri, ordföranden för klimatpanelen, som består av världens mest framstående forskare på detta område, till en offentlig utfrågning i parlamentet. Jag träffade honom som hastigast i Paris i går, och jag anser att hans förklaringar och rekommendationer skulle vara mycket användbara i vår fortsatta kamp om vi vill bidra till att övervinna denna svårighet för mänskligheten.

Hur ser det aktuella läget ut? Jag skulle personligen säga att vi måste sända ut ett budskap till våra medborgare, som är både lättförståeligt och stimulerande och som består av en del dåliga nyheter och två delar goda nyheter. De dåliga nyheterna är det aktuella läget. Situationen har förvärrats runt om i världen de senaste sex åren, och i EU har vi fått en dåligt start med att uppfylla våra åtaganden enligt Kyotoprotokollet, som var beklagligt orimliga till att börja med. Om vi fortsatte i denna takt skulle vi orsaka oacceptabla skador på vår planet, inte bara för framtidens generationer utan även för våra barn. Det var de dåliga nyheterna, som verkligen är dåliga.

Jag går nu över till den första goda nyheten: det går fortfarande att vända trenden.

(Talaren vänder sig till ledamöter som pratar och inte lyssnar på honom.)

Mina damer och herrar! Om klimatfrågan bara intresserar er framför medierna tycker jag synd om er …

(Applåder)

… för jag räknade er förut när rådet och kommissionen talade om frågan, och det var inte fler än 50 parlamentsledamöter på plats i kammaren. Kom inte hit bara för att rösta utan att känna till bakgrunden. Kom och delta i diskussionerna, eller visa åtminstone respekt för de som talar.

(Applåder)

Jag nämnde de dåliga nyheterna, och här har ni den första goda nyheten som vi kan ge medborgarna. Det går fortfarande att vända trenden, men det kräver onekligen något revolutionsartat. Målen med att minska utsläppen är välkända – en 50-procentig minskning runt om i världen och därmed 75 procent i våra länder före 2050. För att uppnå detta krävs inte bara en betydande ökning av de rena energikällorna utan även ett nytt förhållningssätt till energieffektivitet. Bland annat behövs ett stort uppsving för utvecklingen av järnvägar och höghastighetsleder till sjöss. Vi behöver som nämnts av föregående talare genomföra ambitiösa föroreningskrav för biltillverkare trots trycket från Angela Merkel, en omfattande uppbyggnad av energisparhus, utbildning inom användningen av mer bränsleeffektiva tekniker, internationell handel som grundar sig mycket mer på samarbete än konkurrens, massiva långsiktiga investeringar och ta hänsyn till allmänhetens intresse, med andra ord ett antal stora bakslag för den liberala globaliseringen.

Jag går nu över till den andra goda nyheten, nämligen den kraftigt ökade medvetenheten hos allmänheten i dessa frågor, bland annat i Förenta staterna och tillväxtländerna. Det finns ingen chans att detta gamla vågspel lönar sig om inte den grundläggande biten är på plats. Jag har dock ett varningens ord. Jag tvivlar på om medborgarna kommer att godta en malthusiansk lösning på de problem vi står inför. Att lämna oron över ekonomisk produktivitet bakom oss behöver inte betyda att stå i vägen för social utveckling. Kampen mot klimatförändringarna kommer inte att vara någon smidig process.

(Applåder från vänster och mitten)

  Talmannen. – Herr Wurtz! Jag har noterat ert förslag om ett åsiktsutbyte i parlamentet med de experter som i veckan diskuterar frågan i Paris.

Debatten avbryts nu för omröstning och fortsätter efter omröstningen.

ORDFÖRANDESKAP: POETTERING
Talman

  Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman! Jag vet för tillfället inte vilken artikel i arbetsordningen jag ska hänvisa till, men jag är säker på att ni kan hitta någon som motiverar att jag ställer mig upp och talar så här. Jag vill be er som nyutnämnd talman i detta parlament att fråga reformkommittén, som enligt planerna ska diskutera reformer av parlamentets arbetsmetoder, att ge oss något vi behöver, nämligen ett förfarande som är rättvisare mot talarna än för närvarande.

När det inte finns någon rast mellan debatten och omröstningen hamnar den sista talaren på omröstningslistan i samma situation som min vän Francis Wurtz precis gjorde, där man försöker göra det omöjliga i att tala till ett parlament som hundratals parlamentsledamöter strömmar till och där ingen lyssnar på vad som sägs eftersom alla har något viktigt att diskutera med varandra. Det är helt oacceptabelt, och jag ber er att se till att det finns en lucka mellan varje debatt och omröstning så att vi undviker ovärdiga situationer som den vi precis var med om, där ordföranden i en grupp måste kämpa för att få ordet för att parlamentsledamöterna helt enkelt inte lyssnar. Detta är helt oacceptabelt.

(Applåder)

  Talmannen. Herr Schulz! Även om jag inte vet vilken artikel i arbetsordningen ni hänvisar till är jag säker på att det finns någon, och ni har helt rätt. På denna punkt håller jag helt och hållet med er om att vi behöver en kort rast mellan anförandena och omröstningen.

Mina damer och herrar! Det är nu klart så att vi kan börja rösta vid den planerade tidpunkten, som är halv fem, men om fler parlamentsledamöter vill tala nu kommer vi att komma längre och längre ifrån omröstningen. Jag ber er därför att gå över till omröstningen nu; den kommer att vara snabbt avklarad. Efter det kommer Sigmar Gabriel att tala eftersom han har några minuter kvar av sin tid.

17. Omröstning

17.1. Utnämningar i parlamentsutskotten (omröstning): se protokollet

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

18. Klimatförändring (fortsättning på debatten)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om klimatförändringar.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag gör ett nytt försök. För det första vill jag varmt lyckönska kommissionsledamot Stavros Dimas och rådets ordförande, Sigmar Gabriel, för deras förslag och inspirerande anföranden. Det är särskilt tack vare Al Gores kampanj och Sir Nicholas Sterns rapport som klimatförändringarna har stått i rampljuset så mycket de senaste månaderna. Därför är det nu ett bra tillfälle att göra konkreta framsteg. EU måste gå i spetsen för klimatdebatten och för de åtgärder som måste vidtas. Det som är viktigt nu är att kommissionens senaste förslag tas upp av inte bara utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, utan även av medlemsstaternas regeringschefer. Klimatproblemen är så omfattande att de kommer att behöva finnas med på dagordningen i flera årtionden framöver.

Eftersom klimatförändringarna och därmed den globala uppvärmningen inte bara kan saktas ned kommer endast rigorösa åtgärder att få lämplig effekt. En nödvändig åtgärd är omställningen till kolfria bränslen och bränslen med låg kolhalt. Rent konkret innebär det att vi måste ta farväl av fossila bränslen. Europaparlamentet har redan angett att EU ska ha uppnått en 30-procentig minskning av koldioxid före 2020. Kommissionen däremot har föreslagit en 20-procentig minskning för att ge rum åt förhandlingar i ett försök att uppnå global enighet, som då skulle innebära en 30-procentig minskning av utsläppen i EU. Jag vill be kommissionsledamot Stavros Dimas att förklara för oss varför han tror att denna taktik kommer att fungera.

Herr talman! Jag vill be er om lite mer tid eftersom jag inte kunde tala i min normala takt.

  Luca Romagnoli, för ITS-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns en tämligen utbredd önskan i parlamentet och synnerligen hos allmänheten att bekämpa klimatförändringarna. Jag vill dock säga något för att hjälpa till att lyfta fram den intellektuella ärlighet som vi är skyldiga de medborgare som inte är så insatta i ämnet. När vi talar om att bekämpa klimatförändringarna är det nämligen värt att förtydliga att vi bara hänvisar till människans miljöpåverkan och påverkan från människans aktiviteter och att det finns vetenskapliga bevis för att denna påverkan är mycket mindre betydelsefull än geofysiska och astronomiska faktorer.

Det är visserligen praktiskt med en energipolitik som inte bara är så miljövänlig som möjligt utan även garanterar den energiförsörjning som är avgörande för vår utveckling, något som hittills har varit en avlägsen utsikt i EU med allt vårt politiska oberoende från länder utanför EU. Jag instämmer naturligtvis i utsläppsminskningsmålen, liksom i insatserna för att ta fram förnybara energikällor. Allt detta är så klart rätt, och det verkar vara en bra idé att uppmuntra människor till att använda miljövänligare bilar. Men är det inte så att situationen kommer att sluta som i Italien där 2007 års budgetlag gynnar de som har möjlighet att köpa nya bilar och faktiskt fördömer de som är sämst bemedlade som inte har råd att byta sin bil till begränsad rörlighet och höga kostnader?

Slutligen, mina damer och herrar, och ni får ni inte tro att jag har något emot kineser, frågar jag än en gång: Finns det någon poäng med alla våra unilaterala insatser för hållbarhet när Kina och Asiens ekonomiska tigrar på ett år släpper ut lika mycket klimatförändrande gaser i atmosfären som EU-länderna producerar på tio år?

  Sigmar Gabriel, rådets ordförande. (DE) Herr talman! Jag begär ordet än en gång för att kraftfullt besvara Rebecca Harms angrepp på det tyska ordförandeskapet när det gäller frågan om det tyska ordförandeskapets inställning till fordonsindustrins inverkan på hur vi hanterar klimatförändringarna.

Det första jag vill säga till Rebecca Harms är att ordförandeskapet ännu inte kan inta någon hållning i denna fråga eftersom kommissionen inte har lagt fram något förslag, och vi har inte heller haft några överläggningar på rådsnivå. Om man antar att ni menar den tyska regeringens hållning, fru Harms, är det ett antal saker som ni bör lägga märke till. Det första är att ni har helt fel när ni påstår att den tyska förbundsregeringen är emot ett lagförslag och en EU-täckande lagstiftning om koldioxidutsläpp på 120 gram per kilometer. Den tyska regeringen är enig om att det givetvis behövs EU-lagstiftning för att genomdriva en utsläppsgräns på 120 gram koldioxid per kilometer om den europeiska fordonsindustrins frivilliga åtaganden visar sig vara ineffektiva. För det andra anser dock den tyska förbundsregeringen att …

(Häcklande)

… om den europeiska fordonsindustrin har satt upp ett mål för 2012 får vi lita på det. Inte heller där intar den tyska regeringen någon hållning mot.

Däremot är den tyska förbundsregeringen övertygad om att vi måste uppnå detta mål om 120 gram tillsammans och med hjälp av två saker – den första är fordonsteknik och den andra inkluderingen av vissa biobränslen.

(Häcklande)

Jag har ingen aning om vad ni menar med att det inte fungerar. Det är något som vi får diskutera när den tiden kommer, men min poäng är: Vill vi – och jag skulle verkligen föredra om vi fortsatte denna debatt lugnt och sansat – vill vi att följderna av utvecklingen av första generationens biobränslen ska vara en ökad konkurrens bland livsmedel, som vi redan har sett konsekvenserna av i Mexiko där majsbrödet som är basföda för de allra fattigaste har blivit 60 procent dyrare, eller vill vi investera i syntetiska bränslen, i andra generationens biobränslen? Ja eller nej?

Om det är det vi vill måste vi få marknaden att bli intresserad av det. Det behöver inte sägas att det ligger i fordonsindustrins och oljeindustrins intressen att utveckla syntetiska bränslen som undanröjer konkurrensen inom livsmedelsindustrin om vi gör så att de kan uppnå en del av detta 120-gramsmål genom att ta hänsyn till biobränslen. Substansen i det måste kanske diskuteras, men vill jag be Rebecca Harms att sluta få det att framstå som om den tyska regeringen hade någon invändning mot att 120-gramsmålet genomdrivs genom lagstiftning.

För det tredje hoppas jag att vi är eniga om att detta mål måste gälla ett genomsnitt över hela skalan av motorfordon genom att alla motorfordon minskar sin förbrukning och sitt utsläpp av koldioxid, från toppen av skalan till de mindre och medelstora modellerna. Om det som den europeiska fordonsindustrin har åtagit sig att göra måste genomdrivas genom lag kommer det att göras som tänkt, alltså över alla fordonsklasser, så att vi får ett genomsnitt av 120 gram koldioxid per kilometer.

Min fjärde kommentar, till Rebecca Harms fördel, är att jag anser att det finns två saker som vi verkligen måste göra. Hon och jag kanske kan komma överens om åtminstone det, och det jag säger är också den tyska regeringens hållning. Det skulle vara fel att blanda in fordonsindustrin i EU:s utsläppshandel eftersom det skulle få som konsekvens att utsläppshandeln skulle bli ännu mer komplicerad, och den är redan för komplicerad som den är. Därför är det logiskt att hålla detta utanför systemet med utsläppshandel.

Vi kanske också kan komma överens om att minskningen av koldioxidutsläpp är en uppgift för framtiden, som vi inte bör lämna över till den privata sektorn genom att i slutanalysen säga att den är avhängig av individers körvanor. Det är en teknisk utmaning, och vi vill ta itu med den på ett tekniskt sätt, genom att byta motorfordonsteknik och ta hänsyn till utvecklingen av syntetiska biobränslen och till hur de tillkommer.

Om er fråga hade att göra med den tyska regeringens hållning hoppas jag att ni är nöjd med mitt svar. Men om er fråga riktade sig till ordförandeskapet – och det var så jag uppfattade det – skulle jag vara tacksam om ni vore hövlig nog att ge ordförandeskapet en chans att ha åtminstone en allmän debatt i rådet (miljö), vilket vi kommer att kunna ha först när kommissionen har lagt fram ett meddelande om ämnet.

Jag måste säga att om det var meningen att ert förslag skulle uppfattas som en begäran om ett sådant meddelande för att möjliggöra en allmän debatt skulle det vara den delen – och enbart den delen – av ert tal som jag var enig om.

(Applåder)

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag lyssnade mycket noggrant till vad Sigmar Gabriel sa, för i dag står det på de irländska löpsedlarna att ”Tyskland motsätter sig EU:s gränser för utsläpp från bilar”. I tidningarna står det vidare att ”Tysklands förbundskansler Angela Merkel lovade att ’med full kraft’ bekämpa planerna på att införa generella gränser för koldioxidutsläpp från bilar …”. Eftersom jag bara har två minuters talartid kan jag inte fortsätta citera.

Ni har en stor pr-kampanj framför er, herr Gabriel, om det är det ni säger som är korrekt snarare än det som den tyska rådsordföranden säger. Vill ni därför vara vänlig att reda ut den förvirring som råder för närvarande, i synnerhet som förbundskansler Merkels anförande i inledningen av det tyska ordförandeskapet var utmärkt och mycket uppmuntrande just på detta område, och hon har garanterat att denna fråga kommer att ha hög prioritet på dagordningen för toppmötet i mars.

Det behövs en större politisk uppslutning i den här debatten. Det verkliga problemet är – och jag säger detta genom ordförandeskapet både till vår kommissionsledamot och till minister Gabriel – att vi har överlåtit det till våra tjänstemän och diplomater. Det stämmer att Nairobi var ”ett steg framåt” i fråga om att bereda vägen. Det var vad ni sa. Men det var ett minimalt steg framåt, ett vilseledande steg framåt: det var knappt någon förbättring av vad man redan hade kommit överens om i Montreal.

Det är meningslöst att tusentals av oss från hundratals länder sammanträder en gång om året och förbrukar koldioxid för att flyga till alla möjliga platser för att huvudsakligen diskutera vad som bör finnas på dagordningen och sedan åka hem igen efter två veckor, bara för att komma tillbaka 12 månader senare och återuppta diskussionen om dagordningen som vi avbröt 12 månader tidigare! Om det vi säger och alla rapporter från ekonomer, icke-statliga organisationer, miljöaktivister och eminenta forskare stämmer – och de stämmer, 99 procent av samhället håller med om att de stämmer – måste vi nå högsta politiska uppslutning i lösningen på problemet. Det innebär att det måste ske på toppmötesnivå: inte bara vid toppmöten utan också vid klimatkonventionens partskonferenser och partsmöten och i Nairobi och på alla andra platser där vi sammanträder. Vi måste tvinga upp problemet på minister- och statschefsnivå under 12 månader om året och inte bara under årsmötet för FN:s ramkonvention om klimatförändringar och partsmötet i Kyoto.

Det behövs en politisk uppslutning på högsta nivå. Genomför dagordningen!

  Dorette Corbey (PSE). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Gabriel! Jag hoppas verkligen att vi kan komma överens om förslaget om att minska koldioxidutsläppen från bilarna till 120 mg och dessutom om en ytterligare minskning av andra generationens bränsle. Det finns ett desperat behov av att vidta åtgärder, eftersom många människor är mycket oroliga över klimatförändringen. I morgon kommer FN att meddela att jorden värms upp snabbare än vad vi tidigare trodde. EU måste visa ledarskap när det gäller att lösa problemet. Därför är det viktigt att vi intar en fast hållning för dessa 30 procent och att vi inte ger efter och godtar 20 procent om inte de övriga länderna i världen ansluter sig. Det är mycket nedslående att vi är så beroende av andra länder, även om jag kan förstå varför. För det första har vi en moralisk skyldighet mot resten av världen. Eftersom vi har orsakat klimatförändringen måste vi också lösa problemet. För det andra är det enligt Sternbetänkandet mycket mindre kostsamt att anta en solid klimatpolitik än att betala för de kostnader som följer av att anpassa sig till den globala uppvärmningen. Klimatpolitiken erbjuder många möjligheter till innovation och sysselsättning.

  Chris Davies (ALDE). – (EN) Herr talman! Ordförandeskapet har börjat mycket bra när det gäller den här frågan. Jag betvivlar inte ministerns engagemang för ett ögonblick, och det gladde mig verkligen att höra förbundskanslerns starka ord för någon vecka sedan. Men retoriken måste naturligtvis matchas av åtgärder, och Tyskland har ett problem. Man har först och främst problem med den nationella fördelningsplanen. Jag inser att det finns ett problem med skillnad i tolkning mellan ordförandeskapet och kommissionen, men det hjälper inte att ni befinner i den besvärliga situationen att ni inte har någon godkänd nationell fördelningsplan. Se till att ordna detta.

Sedan har vi naturligtvis dagens fråga om den tyska bilindustrin och retoriken i de olika tidningarna. Jag kommer precis från en utfrågning, som jag är ordförande för och som jag kommer att återvända till, om en minskning av koldioxidutsläpp från motorfordon. Det tydliga budskapet från många av experterna som har talat är att 120 gram per kilometer är fullt möjligt att uppnå inom den femåriga tidsplan som vi talar om till kostnaden av tusen euro: det är den uppskattning som många av dessa experter gör. Och det innebär tusen euro med snabb återbetalning för bilägare till följd av sparsamhet i fråga om bränsle och sparade pengar vid bensinpumpen.

Jag skulle vilja fråga er hur ofta industrin säger ”detta är omöjligt; det skulle innebära slutet på vår verksamhet om Europeiska unionen gjorde så; det kommer att bli en mycket dyr historia, Europaparlamentet” i miljödebatterna? Ofta genomför vi sedan lagstiftningen och på något sätt försvinner problemen, industrin klarar ut situationen, vi blir mer konkurrenskraftiga och vår ställning stärks runtom i världen. Jag misstänker att samma sak kommer att hända igen. Industrin överdriver; det gör den alltid.

Vi talar om att ta itu med frågan om klimatförändringarna. Om vi tittar på realpriset på en bil, som har sjunkit i en sådan betydande grad under de senaste 20 eller 30 åren, och som vi säger skulle kosta tusen euro mer om vi minskade utsläppen med 25 procent, vilket fortfarande skulle innebära att realpriset på en bil skulle vara lägre än det var för 30 år sedan, kan vi då inte acceptera det priset? Hur kan vi se på våra barn och säga att vi inte var beredda att betala bara lite mer för att få till stånd en sådan stor skillnad?

(Applåder)

  Claude Turmes (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! En av anledningarna till att jag anser att vi ska utöka denna debatt om bilar är att den betonar klyftan mellan ord och handling. Sigmar Gabriels förslag om att kombinera blandningen av biobränsle med kravet på effektivitet hos motorfordon fördunklar frågan. Även om jag säljer en bil som kan använda biobränsle kan jag inte vara säker på att kunden kommer att använda det senare. Av den anledningen är det långt ifrån tydligt i det system som ni föreslår hur resultatet ska mätas, och det ger upphov till mycket stora problem.

Även om ni talar i termer av koldioxidutsläpp på 120 gram per kilometer, så vill ni egentligen samma sak som de tyska biltillverkarna, nämligen 130 eller 140 gram. Det skulle innebära ett ödesdigert steg, inte bara för EU utan för hela världen. Målet på mellan 60 och 100 gram måste uppnås senast 2020, och därför innebär 120 gram endast ett steg på vägen. Jag vill också tacka för era förtydliganden. Jag hoppas att Angela Merkel och Michael Glos har samma uppfattning, för det har inte varit helt klart i medierna under de senaste dagarna. Jag må inte vara tysk, men för mig har Tyskland alltid varit en av de främsta ledarna eftersom den tyska allmänheten ger högsta prioritet till miljöskydd och till klimatförändringen. Därför är det en stor skam för det tyska ordförandeskapet, som har beslutat sig för att uträtta stordåd för klimatförändringen, att vika undan redan första gången ekonomin utsätts för minsta press.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Forskarna har slagit larm under åratal. Vi talar inte om en framtida fara utan om ett nuvarande hot. Därför räcker det inte med ambitiösa uttalanden. Det krävs specifika åtgärder med påtagliga och kvantifierbara resultat. Exemplet med bilen är ett typexempel. Så fort generella uttalanden går mot specifika åtgärder reagerar påtryckningsgrupperna. Min uppfattning är att våra och våra barns liv väger tyngre och räknas högre än bilindustrin.

Vi välkomnar specifika åtgärder som en minskning av koldioxidutsläppen, stöd till förnybara energikällor, rena bränslen samt nya och renare tekniker. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att fastställa högre mål och, än viktigare, att uppnå dem. Vi måste kraftigt förändra våra levnads- och konsumtionsvanor. EU måste ta täten för att skapa ett stort globalt förbund. Kyotoprotokollet som en del fortfarande vägrar att anta är inte längre tillräckligt.

  Derek Roland Clark (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Denna fråga är kringgärdad av halvsanningar och missvisande uttalanden som skapar tvivel runt frågans okränkbarhet och leder till fler frågor än svar. Varför hänvisar man exempelvis ständigt till kolutsläpp, i alla fall utanför kammaren? Kol är ett svart ämne i fast form. Det är sot, grafit eller stenkol. Man borde tala om koldioxid, som förresten inte är ett förorenande ämne utan en naturlig beståndsdel i atmosfären. Varför sa chefen för en brittisk miljöbyrå till mig att man inte kunde binda den globala uppvärmningen till klimatförändringar? Om den globala uppvärmningen är en följd av koldioxid och växthuseffekten, snarare än av en variation i solaktiviteten, varför kunde då denne chef inte säga om växthuseffekten ökar i förhållande till den ökade mängden koldioxid eller ökar kraftigt av samma mängd koldioxid – en exponentialfunktion – eller i minskande grad, vilket innebär en avsmalnande grafisk kurva och en statisk effekt vid någon tidpunkt?

Varför visar Sternrapporten en grafisk kurva formad som en hockeyklubba över den globala uppvärmningen – en stadig ökning under 2000 år – när det faktiskt var varmare på 1400- och 1500-talet än det är nu? Varför säger Miljöförbundet Jordens Vänner att avfallsförbränning för framställning av elektricitet producerar mer koldioxid än konventionella gaseldade generatorer när mycket av avfallet i själva verket är biobränsle och därmed kolneutralt? De bortser från att deponering av avfall producerar metan, vilket är en 12 gånger så kraftig växthusgas som koldioxid.

Slutligen, varför kör kommissionens ordförande omkring i en bil som producerar 1,6 gånger så mycket koldioxid per kilometer som den genomsnittliga typ bil som jag kör?

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Herr talman! Ett antal experter har hävdat att bortsett från spekulationer som bygger på kortsiktiga varningar så finns det inga säkra vetenskapliga bevis för att växthusgaser från den industriella tillväxten är orsaken till problemet med klimatförändring. Klimatförändring tar miljontals år, och klimatet kommer naturligtvis att förändras. Jag delar därför inte uppfattningen att vi kan ändra jordens historia med hjälp av våra dagliga rutiner. Jag anser att den uppfattningen är arrogant och antropocentrisk.

Omhändertagande av jorden har inte mycket att göra med handel med utsläppsrätter, införande av striktare normer, antagande av ny lagstiftning eller kraftiga investeringar för att minska utsläppen hos befintliga energikällor. Det vore betydligt bättre att investera i utvecklingen av nya energikällor och av kärnkraftsenergi. Jag anser verkligen att dagens trångsynta och anti-kärnkraftsmässiga inställning till global uppvärmning, i skepnad av växthusgasbekämpning, kommer att leda oss till en återvändsgränd där både våra inkomster och vår frihet kommer att minska. En sådan inställning innebär helt klart inte att ta hand om jorden i enlighet med våra barns intresse.

  Françoise Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Vi står inför en fyrfaldig utmaning. Den första är själva klimatförändringen och allmänhetens önskan att angripa den. Den andra är det internationella engagemanget i kampen mot klimatförändringen. Den tredje är den innovation som krävs för att förändra tillverkningsmetoderna och energiförbrukningen. Den sista är ländernas anpassning till klimatförändringens oundvikliga konsekvenser.

Det är frestande att ställa frågan vad EU egentligen väntar på innan det tar upp en riktig debatt om kärnkraft, och med det menar jag en seriös och opartisk debatt. Jag uppmanar er att hålla denna debatt utan ytterligare fördröjning. Alternativet med förnybar energi är visserligen mycket tilltalande, men vi har inget val utan vi måste se realistiskt på detta.

Låt oss titta på två exempel, nämligen vindkraft och biobränsle. Vindkraft står för 0,05 procent av världens energiförbrukning. Hur snabbt skulle vi behöva utveckla vindkraften för att uppnå 2 procents årlig ökning av den globala förbrukningen av en sådan energikälla under en 30-års period? Det är omöjligt att ens fundera över. Biobränsle är däremot ett intressant och medievänligt sätt att hantera ett problem inom jordbrukspolitiken, men möjligheterna som erbjuds med biobränsle begränsas av det tillgängliga jordbruksområdet.

Herr Dimas! Ni måste övertyga er kollega, kommissionsledamot Günter Verheugen, att inte ställa hinder i vägen för våra ambitioner. Herr Gabriel! I en del strider måste vi stödja vissa industrier som inför detta globala hot tar till reträttstrider. Jag litar på att de tyska biltillverkarna kan komma med de positiva svar som vi så väl behöver.

Vad ska vi då säga till tredjeländer? Ska vi exempelvis tala om för Kina att det inte har rätt att utveckla sin ekonomi? För att inte tala om EU:s hyckleri med att dunka sig självt i ryggen när det gäller handeln med utsläppsrätter.

Avslutningsvis kommer de som ger efter för katastrofscenarier endast att destabilisera allmänhetens uppfattning. Vi måste öka medvetenheten och informera allmänheten, men det tjänar ingenting till att skrämma upp folk. Det är inte konstruktivt. Vi måste försöka föreslå användbara lösningar. Det kräver att alla anstränger sig, och tid är vår enda prioritet.

  Riitta Myller (PSE). – (FI) Herr talman! Klimatförändringen har blivit en verklighet för många först nu när man har uppskattat kostnaden för den. Enligt en uppskattning skulle kostnaden för att inte agera kunna bli så mycket som 20 procent av den globala bruttonationalprodukten. Om vi emellertid agerar nu och stoppar klimatförändringen vid två grader kommer kostnaden att bli en bråkdel av det. Dessutom kommer investeringarna i en ekonomi med låga utsläpp att skapa en global marknad för energieffektiv teknik, vilken förutspås växa till ett värde av upp till 27 miljarder euro fram till 2020.

För att EU ska vara en del av denna tekniska utveckling måste unionen skapa en livskraftig inhemsk marknad för förnybara energikällor med låga utsläpp. Vi måste komma ihåg att kärnkraftsenergi inte är svaret på detta problem. I synnerhet inte om vi vill att EU ska vara en självförsörjande energiekonomi.

  Henrik Lax (ALDE). – Herr talman! Jag ska inte upprepa det som redan sagts, utan jag vill bara ta upp en sak. Europaparlamentet måste inleda en direkt dialog med den nyvalda amerikanska kongressen. I stället för att följa med i den amerikanska debatten via medierna är det vårt ansvar att agera.

Den politiska balansen i kongressen har förändrats, och just nu kan dörren stå öppen för det samarbete som måste komma till stånd för att en förändring ska ske. Kongressen har nu till och med grundat ett särskilt underutskott för klimatförändring. Om EU och USA gör gemensam sak är vi starka. Bara tillsammans kan vi påverka länder som Kina och Indien, så att också de skulle fås med i den globala utsläppshandeln. De ska inte först fritt få förorena sin och vår miljö bara för att de är utvecklingsländer och först därefter, när de nått en hög levnadsstandard, ta på sig ett globalt miljöansvar.

Jag föreslår att miljöutskottets ordförande omedelbart tar kontakt med sitt systerutskott i den amerikanska kongressen. Redan denna vår borde det ordnas ett gemensamt möte mellan de ansvariga utskotten. Målet för denna dialog måste vara att få USA och övriga länder som lämnats utanför utsläppshandeln att gå med i den.

Vi som representerar Europas folk måste våga ta tjuren vid hornen. Därför är vi valda.

  Caroline Lucas (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Vältaligheten har varit stor här under eftermiddagen, i synnerhet från rådets sida, men det som saknas är en känsla av prioritering och ett åtagande för att vidta ambitiösa åtgärder. Det är uppenbart att EU måste göra mycket mer och visa verkligt ledarskap.

Men under min talartid på en minut vill jag be er, kommissionsledamot Dimas, att göra något mycket specifikt. Det har diskuterats mycket om vad som är felet i dag, men inte tillräckligt om vad vi måste göra – några av svaren.

Jag vill ta upp frågan om personliga utsläppsrätter för koldioxid. Det är ett system som man visar allt större intresse för i många medlemsstater och som innebär att man tilldelar utsläppsrätter till alla individer, fördelade jämt per person, som sedan återköps, exempelvis genom köp av fossila bränslen eller elektricitet för personlig användning, och med tiden minskar naturligtvis dessa utsläppsrätter.

Det är ett komplement till systemet med handel med utsläppsrätter, men det är på många sätt mer skäligt än en mycket högre beskattning, eftersom det är ett system med ett övergripande och allt lägre tak och eftersom det på ett avgörande sätt engagerar människor på ett personligt plan. Det påverkar personers enskilda val, eftersom ett av de största hindren för individuellt agerande är känslan av att grannen inte gör detsamma som du. Jag vill därför be era tjänsteavdelningar att undersöka vad de kan göra för att uppmuntra användandet av sådana system i Europeiska unionen.

  Umberto Guidoni (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! De över 40 dödsfallen som orsakades av stormen Kyrill är ett sorgligt varsel om vad som väntar oss inom en snar framtid. Global uppvärmning och den tillhörande klimatförändringen är inte något som miljögrupper har hittat på. Under 1900-talet steg medeltemperaturen med över en halv grad, och vi måste söka efter orsaken i utsläppen av växthusgaser som uppstår på grund av människans handlingar. EU står för cirka 14 procent av dessa utsläpp. Det är den högsta andelen per person i världen. Därför måste kampen mot klimatförändringen, som behöver hjälp av samtliga länder, ledas av de mest utvecklade länderna.

EU måste därför fortsätta att arbeta i Kyotoprotokollets anda. Det har fått oss att räkna med teknisk innovation. Under senare år har man emellertid tagit en del steg bakåt, i synnerhet när det gäller energi, och de senaste förslagen från kommissionen har inte levt upp till förväntningarna. Trots att ni själv, herr Dimas, bad att utsläppen skulle minskas med 30 procent jämfört med 1990 års nivåer så nåddes en klen kompromiss om att minska dem med 20 procent. Det finns inte heller någon strategi för transportsektorn för alternativa energikällor eller tekniker för grönt väte. För att inte tala om tvetydigheten när det gäller kärnkraftsenergi...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Johannes Blokland (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Industrin måste märka att drastiska åtgärder kommer att vidtas. Utsläppsrätter kommer att minskas årligen, och tilldelningen av kostnadsfria utsläppsrätter måste upphöra. Eftersom alltfler sektorer måste omfattas av det obligatoriska systemet med handel med utsläppsrätter välkomnas dessutom kommissionens önskan om att även räkna in flygindustrin. Både producenter och konsumenter måste ta sitt ansvar när det gäller klimatet. Vi måste alltså alla göra det.

Som en sista kommentar får vi inte ensidigt försöka ta itu med klimatproblemet, vilket skulle innebära att åtgärder leder till andra miljöskador. Produktionen och förbränningen av biobränsle måste vara miljövänlig, och det var det som var problemet med palmolja. Den typen av miljömässiga klavertramp måste undvikas i framtiden.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr kommissionsledamot, herr Gabriel! Jag har bara en minut på mig att övertyga er. Det enda jag kan säga efter att ha lyssnat till er är att lejonet har ett kraftfullt rytande. Vi vet att det är president Bush som håller i makten. Ert sätt att ryta, minister Gabriel, påminner om hur en av era företrädare, Klaus Töpfer, röt 1992 när vi befann oss i nästan samma situation. Det verkade nästan som om en historisk möjlighet öppnades för oss någon gång mellan murens fall och globaliseringen, men eftersom ingenting hände tjänar det som exempel på vad vi inte ska göra.

Jag vill emellertid uppmana er att hålla er till denna fråga och att så elegant som möjligt väja för motståndet som ni möter från den tyska bilindustrin och verkligen koncentrera er på sakfrågan. Naturligtvis måste ni vara medveten om att detta inte sker utan uppoffringar. Om ni lyckas övertyga de rika medlemsstaterna att det är sexigt att klara sig utan, så kan ert politiska öde komma att bli detsamma som efterträdaren för den miljöminister som jag nämnde. Det vore inte dåligt för er och troligtvis inte heller för världen.

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Vi har två uppgifter som vi måste uträtta: en är att minska koldioxidutsläppen, och den andra är att säkerställa att vi kan möta de förändringar som följer vid klimatförändringar. För båda dessa uppgifter krävs det att vi har resurser för investering, att det finns möjligheter till tillväxt och tillfällen att ta hand om miljön. Gränser och mål är viktiga i detta sammanhang, men det är lika viktigt att vidta åtgärder som är förenliga med ekonomisk tillväxt och resurser för investering för att säkerställa vad vi måste göra.

Ibland kan vi titta närmare på mer praktiska och realistiska åtgärder. Jag ska bara nämna två sådana. Långtradarkombinationer är ett av de mer konkreta sätten att minska koldioxidutsläppen på i fråga om vägtransport. Herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Ni kan vidta praktiska åtgärder för att göra något åt detta och få konkreta resultat.

Den andra uppgiften berör energipolitiken. Avvecklandet av kärnkraften på det sätt och i den takt som planeras i dagens Europa kommer definitivt att leda till ökade koldioxidutsläpp. Om vi lyckas med att lansera mer förnybara energikällor så kommer avvecklingen av kärnkraften att minska framstegen, och vi kommer kanske att sluta på minus med ökat koldioxidutsläpp.

Jag skulle vilja att det tyska ordförandeskapet visade vägen för en ny politik. Inte för att lösa problemet med växthuseffekten, som vissa anser, utan för att inte göra saker och ting värre. Vi måste behålla åtminstone samma andel energi från kärnkraften som vi har i dag om inte koldioxidutsläppen ska öka.

Det behövs högteknologi och inte lågteknologi, mer handel och inte mindre, mer investeringar och inte mindre och större tillväxt, inte mindre. Utmaningen består i att kombinera dessa, och jag ser fram emot ert svar på de två särskilda uppgifter som jag tog upp, hur politiskt obekvämt det än skulle kunna vara för er.

  Edite Estrela (PSE). – (PT) Klimatförändringen är inte någon framtidsskildring, som Kofi Annan sa i Nairobi. Det är ett globalt problem som kräver ett globalt gensvar från både regeringar och medborgare. Regeringarna måste brådskande vidta effektiva åtgärder. Men även medborgarna måste ändra sina rutiner och livsstilar, exempelvis genom att inte använda sina bilar och genom att promenera mera, vilket är både hälsosamt och skyddar miljön.

Både det tyska och det portugisiska ordförandeskapet prioriterar kampen mot klimatförändringen. Jag hoppas att de tillsammans kan ge denna kamp ett kraftigt uppsving och att EU kommer att ta chansen att leda förhandlingar mot ett helt nytt angreppssätt när det gäller klimatfrågan vid FN:s nästa konferens på Bali under det portugisiska ordförandeskapet. Tack för ert utmärkta omdöme, herr Gabriel.

  Anne Laperrouze (ALDE). – (FR) Herr talman! Kommer fossila bränslen att ha tagit slut om vi tänker oss framåt i tiden till 2030–2050? Kommer projektet internationell termonukleär experimentreaktor (ITER) att kunna uppfylla löftet om fusion? Kommer energikällorna att räcka till med tanke på Kinas och Indiens kraftiga tillväxt? Vilka följder får tillväxten för klimatet? Vi har inte nödvändigtvis alla svaren på dessa frågor. Vad som emellertid är klart är att vi måste agera inom en europeisk och världsomfattande strategi, för energi är ett grundläggande behov, och den globala uppvärmningen måste stoppas.

Jag välkomnar de ambitiösa målen som består av att minska utsläppen av växthusgaser med 30 procent till 2020. EU måste sända ett kraftfullt meddelande om att beteende och mentalitet måste förändras så att man kan finna innovativa lösningar med globala följder.

Jag välkomnar även de åtgärder som kommissionen föreslog, men de måste åtföljas av politisk handling. Därför måste mer göras för att tvinga medlemsstaterna till att vidta proaktiva åtgärder, exempelvis i samband med användningen av biobränsle och förnybar energi, samt att vidta skatteåtgärder för att både främja energisparande och energieffektivitet i byggnader.

Dessutom bör man, utan att vilja måla upp ett katastrofscenario, med mediernas hjälp lansera en kommunikationskampanj i EU för att informera EU:s medborgare om enkla saker som alla kan göra för att hjälpa till att skydda klimatet. Den framtid som vi önskar kommer att formas av grundläggande teknisk utveckling och de handlingar som vi alla kan genomföra med start i dag.

  Satu Hassi (Verts/ALE). – (FI) Herr talman, mina damer och herrar! I övermorgon kommer FN att publicera en vetenskaplig undersökning enligt vilken jordens temperatur troligtvis kommer att öka med tre grader under detta århundrade. Det skulle innebära att Grönlands istäcke oundvikligen skulle smälta och havsnivån skulle stiga med minst sju meter. Det betyder att Europas karta skulle behöva ritas om. Detta måste förhindras.

Vi måste vidta mycket brådskande praktiska åtgärder för att förhindra att jordens temperatur ökar med mer än två grader, vilket är EU:s mål. Vi måste emellertid gå från retorik till praktik. I detta sammanhang är det en enorm besvikelse i dag att se att Europeiska kommissionen återigen har skjutit upp frågan om obligatoriska begränsningar för koldioxidutsläpp.

Vi måste förstå att det viktigaste av allt är åtgärder som syftar till att förbättra energi- och bränsleeffektiviteten. Det gäller även för transport. Vi kommer inte runt detta genom att ersätta biobränsle med förbättrad energieffektivitet. Skulle vi försöka med det, skulle det bara att leda till att miljövännerna vänder sig mot biobränsle.

(Applåder)

  Pilar Ayuso (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr minister, mina damer och herrar! Först vill jag tacka kommissionen och rådet för deras närvaro vid denna debatt om denna fråga och den strategi som ska gälla i framtiden.

Vi är alla överens om principen att minska de förorenande utsläpp som ligger bakom kommissionens och medlemsstaternas förslag. Vi är överens om diagnosen, men vi har vissa svårigheter med vilka botemedel vi ska använda och vilket ansvar som vilar på var och en. Det gläder mig att ha hört något här som jag anser vara väsentligt, nämligen att det krävs ett internationellt avtal om att minska utsläppen som omfattar alla. Om vi inte åstadkommer det så kommer det att bli svårt att finna en lösning om målen fastställs ensidigt, bland annat därför att EU på egen hand varken kan minska världens utsläpp eller fastställa mål för att bibehålla temperaturerna på global nivå.

Jag anser uppriktigt att våra huvudsakliga mål måste vara att ingå globala avtal genom att både vi och, naturligtvis, även våra industrier anstränger oss. Precis som ni, herr kommissionsledamot, skulle jag personligen föredra ett flexiblare mål till vilket alla förbinder sig, i stället för ett mål på en 30-procentig minskning utan att ha någon uppfattning om vem som skulle skriva under det.

Utöver det måste vi ta ett antal principer med i beräkningen. För det första måste de länder som historiskt sett har orsakat mest föroreningar minska sina utsläpp i högre grad, och rimliga gränser för framtiden ska sättas för tillväxtekonomierna. För det andra måste alla sektorer ta sitt ansvar enligt sina utsläpp, för det tjänar ingenting till att tala om elektricitet men inte om transport. För det tredje måste vi också tänka på fördelarna med jordbrukets och skogens kolupptagning, vilka är naturliga miljöregulatorer.

Slutligen vill jag peka på vikten av att främja förnybara energikällor och rena former av transport samt att det är brådskande att vi håller en seriös diskussion om kärnkraftsenergi en gång för alla.

  Eluned Morgan (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten och ministern för deras personliga engagemang i denna mycket viktiga fråga och påminna parlamentet om att dessa två är de goda i sammanhanget! Det finns många personer inom kommissionen och rådet som kommer att motarbeta dem i fråga om detta. De förslag som kommissionen har lagt fram är verkligen ambitiösa. Men de är inte tillräckligt ambitiösa, och man fullföljer inte det som vetenskapen visar. Vetenskapen visar att vi, om vi ska fullfölja det som ministrarna redan har beslutat – dvs. att inte överstiga två grader – måste genomföra en 30-procentig minskning av koldioxidutsläppen. Nicolas Stern anser att man måste ta svårigheterna nu för att minska dem inför framtiden.

Vad vi vill se är världsledarskap. En 20-procentig minskning är inte världsledarskap. Ministrarna måste fullfölja detta. Om de har fattat ett beslut måste de fullfölja det. Det är en besvikelse att medlemsstaterna inte ställer sig bakom bindande mål på 20 procent i fråga om förnybara energikällor. Det är en besvikelse att kommissionen har gett efter för den tyska bilindustrilobbyn, men det är skönt att höra ministern säga att vi faktiskt inte kommer att ge efter för bilindustrilobbyn, som vissa ledamöter av kommissionen har gjort – inte Stavros Dimas.

Jag vill be ministern att ordna upp den nationella fördelningsplanen. Det är nödvändigt. Det är dags att rådet gör vad som behövs och inte bara talar om vad som behöver göras.

(Applåder)

  Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) Jag håller med om att klimatförändringen kan få katastrofala följder för världen och därmed för Europa. Om vi inte under de närmaste tio åren drastiskt ändrar våra vanor, om vi inte ändrar vår livsstil, kommer detta att orsaka enorma ekonomiska och ekologiska skador.

Just av den anledningen ligger det i varje medlemsstats intresse, och det är deras moraliska plikt, att förbinda sig till den klimatpolitik som det tyska ordförandeskapet lade fram. Den innebär att minska utsläppen av växthusgaser med 30 procent till 2020, att öka andelen förnybar energi i den totala energimixen till 20 procent samt att öka andelen biobränsle i bränsleförbrukningen till 10 procent. När det gäller åtgärder uppmanar jag kommissionen att jämföra dessa mål med medlemsstaternas verksamhetsprogram som för närvarande ligger under utvärdering. I den mån som kommissionen skulle fastställa att för lite EU-medel har anslagits till en viss medlemsstat för att nå dessa mål, bör kommissionen använda sin makt och på så sätt vägra att godta verksamhetsprogrammet för landet i fråga.

Det är oacceptabelt att ett fåtal medlemsstater ska stödja energieffektivitet medan de samlade EU-ansträngningarna som görs på området endast presteras med ord. Ungern och Polen vill knappt anslå mer än 1 procent av EU:s budget till detta, medan exempelvis Litauen är villigt att anslå 5,4 procent. Det är redan klart att ungrare och polacker inte kommer att kunna fullfölja ens sina nuvarande EU-åtaganden.

Den tredje industriella revolutionen skulle kunna inledas under det kommande halvåret om vi tänker och agerar ansvarsfullt. Målet med denna industriella revolution är att stoppa klimatförändringen, och resultatet av det ska bli att skapa en ekonomi med låg koldioxidhalt och sedan en koldioxidfri ekonomi.

  Andres Tarand (PSE). – (ET) Under de senaste dagarna har det kommit en hel del intressant information från Davos om klimatförändringens omfattning och om dess möjliga katastrofala följder. Jag deltog i detta evenemang för 12 år sedan, och jag måste erkänna att klimatförändringen inte nämndes vid det tillfället. Det räcker emellertid inte att samtala.

Avsmältningen av Grönlands istäcke, den arktiska isen och Sibiriens permafrost har märkbart minskat mängden is på jorden, vilket kommer att leda till en riskfylld ökning av den globala havsnivån. Det tycks som om detta har hjälpt oss att bättre förstå de faror vi står inför. Det är uppenbart att endast Kyotoavtalet som politisk mekanism är otillräckligt – vi behöver snabbare åtgärder. Detta nämndes också i Davos.

Vi måste fastställa bindande och ambitiösa mål i EU för att minska utsläppen av växthusgaser. Kina och Indien är med sina framväxande ekonomier nyckelländer, och bör ha en viktig position i den nya politiska mekanismen. För att de ska följa vårt exempel måste vi först visa att EU tar denna fråga på allvar, och att vi inte endast begränsar oss till en 20-procentig minskning.

  Ján Hudacký (PPE-DE). – (SK) När vi behandlar en så pass allvarlig fråga som klimatförändringen är det nödvändigt att vi i Europaparlamentet stöder en bättre kommunikation och ett mer standardiserat förfarande för att fastställa lämpliga strategiska lösningar. Jag anser att initiativet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet kunde ha omfattat ett samråd i förväg med utskottet för industrifrågor, forskning och energi, i synnerhet beträffande energipaketet från kommissionen. I förslaget till resolution från miljöutskottet föreslås nya bindande mål som är mycket mer ambitiösa, och ändå är vi inte alls säkra på huruvida, eller på vilket sätt, vi kommer att nå de mål som anges i de befintliga förslagen från kommissionen.

Vi vet alla att det är dags att agera, eftersom situationen på klimatförändringens område definitivt är allvarlig. Jag kommer inte att räkna upp de områden inom energisektorn där man skulle kunna uppnå betydande förbättringar när det gäller koldioxidutsläppen. De förväntade tillväxtnivåerna kommer emellertid att väcka nya tankar om problemet med den ökade efterfrågan på energi. Det råder inga tvivel om att utvecklingen av nya energiproducerande anläggningar bör bygga på koldioxidfri teknik. De förnybara energikällorna, som vi så ofta har förespråkat – och det med rätta –, kommer knappast att kunna möta den allt större efterfrågan. Därför är det svårt att förstå varför kärnkraften, som knappt skapar några koldioxidutsläpp alls, fortfarande har ett så pass svagt stöd. I allmänhet nämns dessutom kärnkraften bara vagt i kommissionens och EU:s strategier, och därigenom överlåts besluten åt medlemsstaterna.

  Gyula Hegyi (PSE). – (EN) Herr talman! Under den minuts talartid jag har skulle jag vilja fokusera på tre frågor som grundas på mina ändringsförslag som antogs av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet i går.

Transport är en av de huvudsakliga anledningarna till klimatförändringarna. Inom transport på väg används fem gånger så mycket energi som inom transport på järnväg för samma antal passagerare. Samma sak gäller för privatbilar å ena sidan och spårvagnar och tunnelbanor å andra sidan. Det är anledningen till att kollektivtrafiken borde vara en prioritering för oss. I en marknadsekonomi, i ett kapitalistiskt samhälle, skulle de flesta av dessa mål kunna nås med hjälp av ekonomiska och finansiella verktyg. Energieffektiviteten kan bara öka sida vid sida med ett mycket balanserat grönt skattesystem.

På längre sikt borde EU ha ett harmoniserat ekologiskt skattesystem, för utan ett sådant system har vi inte några effektiva verktyg inom vår gemensamma miljöpolitik.

De utvecklade medlemsstaterna har exporterat sin energi och sin konsumentverksamhet på området för naturtillgångar till mindre utvecklade länder och samtidigt exporterat utsläpp av växthusgaser och miljöskador. Vi måste förebygga sådana rutiner i framtiden.

  Herbert Reul (PPE-DE). – (DE) Herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Trots att en kvinnlig ledamot just sa att politiska problem såsom klimatskyddet inte bör diskuteras alltför länge om det inte finns någon lösning på dem gäller även det motsatta. Inom politiken är man nämligen tvungen att se upp så att inte problemen uppviglas till att bli det viktigaste problemet, punkt och slut, eller till något som förebådar jordens undergång, utan att man i grunden når en lösning som verkligen innebär en förändring till det bättre.

Det är också med ett visst mått av oro som jag nyligen har hört några debatter föras på ett sätt som visar att man har förlorat kontakten med verkligheten, där människor talar om hur stormar har orsakats av klimatförändringen trots att alla som tar del av rationell meteorologi vet att det inte är så det fungerar. Det finns också vissa frågor som helt enkelt inte ställs, eller som inte besvaras. Hur kommer det sig till exempel att man på de flesta platser har registrerat en temperaturökning på endast 0,3 grader, trots att det har skett en global ökning av den mängd koldioxid som har alstrats under de senaste 120 åren? Hur kommer det sig att det var mellan 1930 och 1960 som den största ökningen av de värsta stormarna inträffade, och att ökningen var mindre markerad under de senaste fyra decennierna? Hur kommer det sig att vi inte har någon förklaring till det faktum att även om alla industrialiserade nationer skulle minska sina utsläpp av växthusgaser med 30 procent så skulle vi 2100 inte ha gjort något annat än att ha försenat uppvärmningseffekten med sex år?

Jag ifrågasätter inte behovet av att behandla detta problem som ett brådskande ärende; jag frågar bara huruvida vi har övervägt det tillräckligt noga, och huruvida vi kanske ibland agerar överilat utan att ställa de rätta frågorna. Vi diskuterar klimatförändringen, försörjningstryggheten och konkurrenskraften, om än utan att jämföra de olika punkterna, och i stället beaktar vi dem med hänsyn till vilka alternativen är.

Varför ägnas ingen seriös tanke åt möjligheten att utvinna 70 procent av den koldioxidfria elen från kärnkraft? Om nu klimatskyddet är så pass viktigt bör givetvis alla alternativ vägas in, utan fruktan och utan ideologiska förutsättningar, och ett av dessa framtida alternativ kommer att vara kärnenergi. Om vi över huvud taget ska föra den här debatten bör det ske på bred basis och öppet. Dessutom bör tillräcklig tid avsättas för detta.

  Matthias Groote (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr minister! Jag tvivlar inte på att frågan om klimatförändringen kommer att sysselsätta oss under en lång tid framöver. Det kommer dessutom att ta lång tid från det att man vidtar åtgärder till dess att man ser verkliga resultat av att klimatförändringen håller på att vända.

Därför är det ännu viktigare att vi anpassar EU, dess politik och den åtföljande lagstiftningen till detta faktum, samt att vi vidtar praktiskt genomförbara åtgärder. Dessa bör, vid sidan av en förlängning av Kyotoprotokollet efter 2012, givetvis omfatta strategier för att minska koldioxidutsläppen inom enskilda sektorer, till exempel från personbilar. När det gäller dessa utsläpp bör vi inte endast uttrycka vår oro utan också diskutera alternativen. Minskade koldioxidutsläpp från bilar och de åtföljande bränslebesparingarna kommer att få positiva effekter när det gäller att trygga energiförsörjningen, med tanke på att vägtrafiken svarar för hela 26,5 procent av EU:s totala energikonsumtion.

De särskilda åtgärder som redan har nämnts innebär inte att man måste uppfinna hjulet på nytt. Andra stater, däribland Japan, har också infört program för att minska den koldioxid som bilarna pumpar ut, vilket innebär att fordon har kategoriserats inom ramen för s.k. top runner-program i nio olika viktklasser, och att bindande mål för att minska koldioxidutsläppen har fastställts.

Som man påminde om i den rapport som nyligen lades fram av Nicholas Stern får ordspråket ”tid är pengar” en ny innebörd inom klimatpolitiken.

  Anders Wijkman (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Först och främst instämmer jag med Avril Doyle i att det problem vi står inför inte är miljörelaterat. Det påverkar alla sektorer i samhället, och vi måste välja ett heltäckande tillvägagångssätt.

Jag vill säga till Herbert Reul att vi måste inse att vi parallellt med klimatförändringarna påverkas av åderlåtning av fisket, en enorm och snabb skogsskövling och brist på vatten i många delar av världen. Vi måste inse att den livsstil som vi har utvecklat i en värld med mellan åtta och nio miljarder människor går bortom jordens belastningsförmåga, och det är anledningen till att vi måste använda ett systematiskt tillvägagångssätt för att ta oss tillbaka till en normal, hållbar bana.

Anledningen till att jag bad om att få göra ett inlägg är huvudsakligen att jag är mycket besviken på en aspekt av kommissionens energi- och klimatpaket. I detta paket talas det om ett partnerskap med Afrika på energiområdet. Det är positivt. Men varför ingår vi inte ett partnerskap med Kina och Indien också? Jag vet att det finns tekniska avtal, men det finns väldigt lite pengar till stöd för dem. Under de kommande fem eller tio åren kommer vi att översvämmas helt och hållet av utsläpp från dessa länder till följd av utvidgade energisystem om vi inte hjälper dem att göra det rätta nu.

Vissa säger ”det får Kina betala”. Sedan ignorerar vi det ansvar vi har historiskt för alla utsläpp bakåt i tiden, och vi tar inte heller hänsyn till att kineserna behöver utbildade personer. De behöver tekniken för att kunna förverkliga detta, och de måste investera i ren teknik.

Min fråga till er och till ministern är alltså: varför tänker ni inte stort? Varför bildar ni inte ett partnerskap med Kina och Indien och förstärker det med ekonomiska resurser, så att vi verkligen kan göra detta tillsammans på ett offensivt sätt? Annars tror jag att det vi gör här kommer att vara tämligen marginellt under kommande år. Detta dubbla tillvägagångssätt är nödvändigt, och jag anser att utelämnandet av detta i ert energipaket är anmärkningsvärt.

(Applåder)

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Detta är ett gyllene tillfälle att överkomma europessimismen genom att visa medborgarna mervärdet av att våra suveräna stater delar makten att ta itu med det globala problemet klimatförändringar, som de alla är mycket bekymrade över. Besluten måste dock fattas öppet och demokratiskt så att vi kan se vem som driver på ett uppskjutande av besluten. När det gäller denna fråga är det för sent att fatta beslut senare.

Vi måste samla alla resurser, anta gemensamma regler och förordningar och sådana påföljder som är nödvändiga för att garantera genomförandet. Svåra politiska beslut måste fattas i fråga om beskattning, förnybar energi, bränsleeffektivitet och renare teknik med vilken vi ska revolutionera våra industrier och vår konsumtion. Varför kan vi inte mäta prestandan hos de nationella infrastrukturprogram som i många fall finansieras av Europeiska unionen? Jag vill också hävda att vi måste se upp med falska profeter, som kärnkraftsindustrin, som hävdar att den är lösningen på detta problem.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka alla de som har talat i dag för deras mycket positiva anföranden. Dessa anföranden förklarar i vilken utsträckning Europaparlamentets ledamöter är fullständigt medvetna om problemet med klimatförändringen. De återspeglar givetvis också den allmänna opinionen, där man också har blivit mycket medveten om problemet.

Jag vill tacka det tyska ordförandeskapet, i synnerhet minister Sigmar Gabriel, för det samarbete vi har haft, samt för det sätt på vilket han har talat och försvarat miljöfrågorna. Jag är säker på att det tyska ordförandeskapet kommer att fungera väl och uppfylla de europeiska medborgarnas förväntningar, samt reagera för de åsikter som har framförts här i kväll. Klimatförändringen är en global utmaning, och EU:s ledande roll är av avgörande betydelse när det gäller att ta itu med den.

Dagens debatt har gett oss möjligheten att framhålla betydelsen av de förestående beslut som ska fattas i EU denna vecka och under de kommande veckorna. Dessa beslut är nödvändiga för att internationella förhandlingar ska kunna inledas och för att vi ska kunna kräva en överenskommelse på global nivå.

Vi måste skydda EU:s trovärdighet i den ledande roll som unionen spelar på global nivå när det gäller att ta itu med klimatförändringen, och vi måste sända starkaste möjliga budskap till våra partner både i den industrialiserade världen och i utvecklingsländerna.

Vi måste också betona betydelsen av de beslut som behöver fattas under de närmaste åren när det gäller det internationella systemet för klimatförändringen – jag kanske återkommer till detta senare –, för att se till att det görs ännu större insatser över hela världen efter den första perioden av åtaganden som bygger på Kyotoprotokollet, och som löper ut 2012.

Det finns tydliga och obestridliga vetenskapliga och ekonomiska argument som talar för vidtagandet av ambitiösa och globala åtgärder för att ta itu med klimatförändringen. Ännu större politiska insatser krävs för att få till stånd mer allmänna och grundläggande åtaganden. Just detta är kommissionens mål med åtgärdspaketet om klimat och energi.

De kommande åren kommer att få en avgörande betydelse när det gäller att utforma ett globalt system för att förhindra en oåterkallelig och möjlig katastrofal klimatförändring. Det krävs ett aktivt deltagande från oss alla – och jag har med stor tillfredsställelse upplevt det här i kväll – i denna dialog. Det är avgörande att ni stöder EU:s starka engagemang för bestämda åtgärder på både europeisk och internationell nivå.

När det gäller mål måste jag för det första upprepa att vi inte diskuterade mål för 15 månader sedan. Ordet ”mål” nämndes inte. I Europeiska rådets slutsatser nämnde rådet att man kunde undersöka möjligheterna att genomföra en minskning på 15–30 procent i de utvecklade länderna. Ingen ansåg att det var ett ensidigt åtagande från EU:s sida. Någon nämnde att det kanske råder en viss förvirring. Jag måste klargöra att vi har ett mål som är 30 procent, och vi ber Europeiska rådet att ge kommissionen i uppdrag att förhandla om detta mål med andra utvecklade länder. Men oavsett denna överenskommelse och till dess att en sådan överenskommelse kan nås har vi en ensidig förpliktelse att minska utsläppen med 20 procent i EU. För att understryka hur omfattande detta åtagande är vill jag påpeka att detta är mer än dubbelt så mycket som vårt totala åtagande. Jag hörde att det inte finns tillräckligt mycket ambition och att vi inte har utövat något ledarskap genom att ställa upp detta mål. Inget annat land i världen är lika ambitiöst – inte ens Kalifornien. Guvernör Arnold Schwarzenegger har fått mycket beröm. Jag har fått frågan varför vi inte har ett mål som liknar guvernör Schwarzeneggers – ett mål på 25 procent för 2021 men med 2006 som utgångspunkt. Om ni göra era uträkningar är hans ambition därför mindre än hälften av vår 20-procentiga minskning.

Låt mig därför klargöra att vi är ambitiösa, att vi måste utöva ledarskap i världen, att vi måste omsätta vad vi predikar i praktisk handling och att vårt mål verkligen är ambitiöst. För att uppnå vad vetenskapen säger åt oss att göra, dvs. att begränsa den genomsnittliga temperaturhöjningen på vår planet till 2 °C, måste vi få en 50-procentig minskning i alla länder i världen fram till 2050. Detta gäller både de utvecklade länderna och utvecklingsländerna – en minskning med 60–80 procent för de utvecklade länderna och en 30-procentig minskning för utvecklingsländerna fram till 2020. Någon nämnde flexibilitet. Dessa mål på 20 procent och 30 procent är flexibla. De gäller inte för alla länder i EU, utan de kommer att anpassas enligt den överenskommelse om att dela bördorna som vi slöt för några år sedan när det gäller att uppnå vårt totala mål. Det bör vara ett liknande system.

Nairobi nämndes. Montreal var naturligtvis annorlunda än Nairobi. I Montreal nådde vi en stor framgång genom klimathandlingsplanen från Montreal. Enligt denna plan hade vi vissa prioriteringar som också beaktades i Nairobi. Avril Doyle hade rätt när hon sa att de inte var ambitiösa, men det var ett steg – ett större eller mindre steg, men fortfarande ett steg i rätt riktning – och EU fick igenom alla de prioriteringar som unionen hade gjort särskilt när det gäller att försöka hjälpa de minst utvecklade länderna att få några av investeringarna genom de vanliga mekanismerna för avreglering och flexibilitet.

Anders Wijkman sa att vi inte var ambitiösa eftersom vi inte har något partnerskap med Kina eller att vi har ett partnerskap som vi inte finansierar. Sanningen är att vi har ett partnerskap mellan EU och Kina och ett initiativ för samarbetet mellan EU och Indien, och båda har specifika mål som kommer att finansieras genom medel från EU eller från olika EU-medlemsstater. Dessa mål är naturligtvis mycket viktiga, för efter 2020 kommer Kina, Indien och de andra länder som utvecklas snabbt att göra större utsläpp än alla OECD-länderna, vilket ni också nämnde. Därför är det absolut nödvändigt att få med dem i samarbetet så att vi kan bekämpa klimatförändringen tillsammans, men detta bör ske i enlighet med FN-konventionens gemensamma men differentierade princip.

Jag sa hur viktigt det är att Kina och Indien och de andra länderna med snabb utveckling medverkar. Men det är viktigare att de utvecklade länderna medverkar. Vårt första mål bör vara att överväga hur vi ska kunna få med de utvecklade länderna, till exempel USA som står för 25 procent av utsläppen i världen och som inte har ratificerat Kyotoprotokollet. Allmänna opinionen i USA håller på att förändras, och de signaler vi får där är uppmuntrande. Men det krävs mer arbete. Vi måste särskilt stärka vårt system för utsläppshandel, eftersom ett marknadsinriktat system av detta slag skulle kunna vara det bästa sättet att få med USA i samarbetet. En del stater i USA har redan ett system för utsläppshandel. I den nordöstra delen av landet finns det ett system för utsläppshandel inom elkraftproduktionen. Kalifornien och en del andra stater i västra USA kommer att införa dessa system, och vi kommer att samarbeta med dem för att få fram ett likartat system så att systemen kan kopplas samman. Det globala systemet för handel med utsläppsrätter kan alltså byggas upp från grunden. För att kunna göra det behöver vi ett starkt system för utsläppshandel i EU, annars kan vi inte diskutera med dem. Därför behöver vi nationella fördelningsplaner som verkligen skapar brist på marknaden. Om jag hade accepterat alla de nationella fördelningsplaner som föreslagits av medlemsstaterna skulle systemet för utsläppshandel ha brutit samman.

Vi har fört många diskussioner om systemet för utsläppshandel med er ledamöter av Europaparlamentet, och ni bör hjälpa till att övertala de medlemsstater som uttrycker förbehåll när det gäller de nationella fördelningsplanerna. Jag tänker sköta mitt uppdrag och jag kommer att bedöma de nationella fördelningsplanerna, vilket är nödvändigt för att bekämpa klimatförändringen.

Det är mycket viktigt att avgöra vilka de viktigaste inslagen i ett framtida system är. Vi måste besluta om målen och om de metoder vi ska använda för att nå dessa mål. Vi måste också besluta om vilka som ska medverka till att dessa mål nås. Jag talade om deltagarna – både utvecklade länder och utvecklingsländer. Nu måste jag nämna målen: 2 °C är målet. Det är viktigt att hålla fast vid EU:s åtagande. Medlen är för det första att använda marknaden – det är nödvändigt med ett globalt system för handel med utsläppsrätter. För det andra behöver vi forskning, teknik, teknikutveckling och utnyttjande av teknik, vilket minister Sigmar Gabriel nämnde. Därför måste vi också göra det ekonomiskt intressant för de ekonomiska partnerna att utnyttja nya tekniker. Vi måste också överföra teknik till utvecklingsländerna, och för att kunna göra det behöver vi pengar eftersom det inte kommer att vara möjligt utan pengar.

Vi har den flexibla Kyotomekanismen – mekanismerna för ren utveckling (CDM) och det gemensamma genomförandet – men vi behöver också ekonomiska resurser. Jag är tacksam mot minister Sigmar Gabriel. När jag tillkännagav att EU har godkänt den globala fonden för energieffektivitet och förnybar energi föreslog han nämligen omedelbart ett betydande bidrag från Tyskland. Italien följde efter, och jag hoppas att andra länder också kommer att göra det eftersom dessa pengar är nödvändiga för att överföra teknik till utvecklingsländerna och göra det möjligt för dessa länder att vara energieffektiva och göra insatser för att bekämpa klimatförändringen.

I dag har jag hört mycket om biobränslen och andra generationens biobränslen. Jag sa att kommissionen i dag har godkänt en mycket viktig lagstiftning. Alla tittade dock på bilarna och inte på denna lagstiftning. Men den är mycket viktig! Jag skulle säga att vi skulle spara mer koldioxid genom detta direktiv än genom det andra utan att säga att bilar inte är viktiga – de är mycket viktiga, särskilt inför framtiden. Det är viktigt att ha en ny bilpark i EU för att kunna bekämpa klimatförändringen.

Att kommissionen i dag har antagit direktivet om bränslekvalitet främjar hållbara bränslen för transporter, biobränslen, och det främjar särskilt andra generationens biobränslen som är miljövänliga.

När det gäller bilar kvarstår mitt förslag. Där är mitt förslag detsamma som för 15 dagar sedan. Jag är mycket glad att ordföranden i dag har sagt att vi ska diskutera förslaget i kommissionen i nästa vecka. Vi behöver rena, konkurrenskraftiga bilar till rimliga priser som kommer att bidra till kampen mot klimatförändringen. Vi måste skydda konsumenterna, arbetstagarna och allmänheten över huvud taget, och naturligtvis måste vi bekämpa klimatförändringen, skydda vår planet och skydda våra länder.

Till sist vill jag nämna mötet i Davos där det verkligen fanns mycket viktiga frågor att diskutera – Irak, Mellanöstern och Doharundan – men i en undersökning avslöjades det att en majoritet på 57 procent av deltagarna som tillfrågades sa att den viktigaste fråga världen står inför i dag är klimatförändringen, vilket innebär att de politiker som ger uttryck för den allmänna opinionen nu alltså även fick gehör bland företagsledarna. Företagsledarna har anammat politikernas och allmänhetens uppfattning och visat sin beslutsamhet att bekämpa klimatförändringen. Därför ber jag om er hjälp genom att anta resolutionen som skulle vara till stor nytta för det fortsatta arbetet med våra förslag.

  Sigmar Gabriel, rådets ordförande. (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns några punkter som jag skulle vilja utveckla närmare. Många av er har sagt att vi har talat om klimatförändringen under flera års tid utan att något egentligen har hänt, men vi bör inte undervärdera eller förringa det som kommissionen har åstadkommit under de senaste veckorna.

Att kommissionen för första gången har tänkt ut en gemensam strategi för att trygga energiförsörjningen och skydda oss mot klimatförändringen ser jag som ett unikt tillfälle, och jag vill påpeka att även om vi tidigare som regel har diskuterat dessa två frågor separat har vi nu en gemensam strategi.

Jag vänder mig nu till bland andra Rebecca Harms och vill ställa följande fråga: exakt vilka var de viktigaste förslag som ni kritiserade tidigare? Det första paketet gäller energieffektivitet. Det handlar inte endast om att EU, förutsatt en ökad energieffektivitet till 2020, ska kunna spara 100 miljarder euro som brådskande behövs för konsumenter, investeringar i forskning, utveckling och annat som finns med på vår dagordning. En ökad energieffektivitet med 20 procent innebär nämligen att vi besparar oss från 780 miljoner ton koldioxid, dvs. dubbelt så mycket som vi i EU ville spara inom ramen för Kyotoprotokollet.

Frågan om energieffektivitet lämpar sig oftast inte så bra för stora ideologiska och politiska debatter som till exempel kärnkraft. Energieffektivitet handlar ofta om många små frågor som man är tvungen att övervaka, ge akt på och fortsätta att utveckla, men energieffektivitet medför också de största möjligheterna att både trygga energiförsörjningen och att skydda klimatet.

Jag anser att kommissionens förslag i denna fråga utgör ett utmärkt paket, och det skulle glädja mig om vi – bortsett från alla flerspaltiga rubriker – åtminstone i lika stor utsträckning kunde begrunda frågan om hur vi i själva verket skulle kunna genomföra det stora antal enskilda program som ingår i detta paket, både som en gemenskapspolitisk fråga och som en fråga för de enskilda medlemsstaterna.

För det andra utgör givetvis bilindustrins utsläpp av 120 gram koldioxid per kilometer en del av frågan om ökad energieffektivitet. Om vi emellertid återgår till er tidigare fråga beträffande hur man ska se till att en proportionell mängd biodrivmedel även tas med i beräkningen kan jag säga att vi tillsammans försvarar förslaget om att EU:s oljeindustri ska gå vidare från en nuvarande andel av 5,75 procent biodrivmedel som blandas i, till en väsentligt högre andel. Kommissionen föreslår 10 procent, och vissa medlemsstater anser att en ännu högre andel är möjlig. Enligt min mening torde 12,5 procent eller 15 procent inte vara omöjligt som ett effektivt medel för att se till att den olja som kommer ut på EU:s marknad och till bensinpumparna innehåller en särskild mängd biodrivmedel.

Jag anser att detta är absolut nödvändigt, först och främst för att vi även på detta område ska bli mindre beroende av olje- och gasimport, för det andra för att se till att vi blir mindre påverkade av internationella prisökningar, och för det tredje för att på bästa sätt bidra till att minska utsläppen av koldioxid till följd av de biodrivmedel som vi konsumerar.

Det andra stora området gäller givetvis förnybara energikällor, så kan vi inte agera som om det redan var självklart att samtliga medlemsstater i EU skulle acceptera kommissionens förslag som ett gemensamt mål, nämligen att 20 procent av förbrukningen av primärenergi i EU ska komma från förnybara energikällor? Vi har en mycket lång väg att gå innan vi når ända dit. Jag vill be parlamentet att hjälpa oss och kommissionen att få en majoritet till stöd för detta mål vid vårens toppmöte mellan stats- och regeringscheferna, för jag anser att detta är ett av de viktigaste målen att uppnå.

Françoise Grossetête, som bad mig svara på frågan om kärnkraft, är tyvärr inte längre i kammaren, men kanske kan ni framföra till henne att om kärnkraften svarar för 15 procent av de europeiska slutanvändarnas energiförbrukning är det inte vidare förnuftigt att endast inrikta sig på dessa 15 procent, för i så fall skulle 85 procent inte beröras.

Kanske kan jag tillägga att om ni vill bli mindre beroende av olje- och gasimport för att bilarna ska släppa ut mindre koldioxid kan ni knappast erbjuda kärnkraft som ett alternativ, såvida inte vi i EU kan enas om att endast köra elbilar. Jag kan inte direkt se att det skulle kunna hända inom en snar framtid. Därför är koncentrationen på förnybara energikällor, vilket kommissionen föreslår, definitivt rätt väg att gå. Detta kommer givetvis att omfatta en överenskommelse om att dela på bördorna, där varje land i EU blir tvunget att åta sig en viss andel, och således göra det möjligt att uppnå det 20-procentiga målet för förbrukningen av primärenergi till 2020.

Jag ska avsluta genom att ta upp två områden där vi är långt ifrån att ha uppnått något verkligt genombrott. Flera av er har pekat på de framväxande ekonomierna i länder såsom Kina, Indien och Brasilien – som förväntas producera en stor mängd utsläpp i framtiden – och hävdat att vi behöver få dessa länder med oss när det gäller att minska koldioxidutsläppen. Detta skulle kunna ske genom åtaganden som gott och väl kan vara frivilliga, men än bättre om de är obligatoriska, och ni har helt rätt. Vi kommer emellertid inte att kunna göra detta i frånvaron av tekniska lösningar som vi kan erbjuda dessa länder som ett verktyg för att främja tillväxten.

Om EU väljer 30, 20, 40 eller 10 procent är helt irrelevant. Det enda sättet att få med oss dessa länder är att erbjuda dem en teknik som de kan använda för att skaffa sig energi, och som kan garantera dem tillväxt, samtidigt som klimatet inte får ta skada på det sätt som hittills har skett i de industrialiserade nationerna. Vi är fortfarande långt ifrån att uppnå detta. Trots det positiva initiativet från den globala fonden för energieffektivitet och förnybar energi, trots villigheten att överföra teknik genom projekt enligt mekanismen för ren utveckling i Kyotoprotokollet, är det som erbjuds långt ifrån tillräckligt.

Jag kan därför rekommendera att om ni vill undersöka hur olika EU och utvecklingsländerna tänker i dessa frågor bör ni då och då delta i internationella samtal.

När vi börjar tala om hur vi ska hantera klimatförändringen uppfattas detta av våra kolleger i utvecklingsländerna som att deras tidigare kolonialherrar ingriper för att försöka hämma dessa länders ekonomiska utveckling. När vi åker till Brasilien och talar om hur regnskogen bör skyddas – ett mål i detta är att sluta upp med att släppa ut så mycket koldioxid i atmosfären, och ett annat är att upprätthålla skogens naturliga förmåga att absorbera koldioxid – får vi som svar från tjänstemännen att ”ni har ännu inte vant er vid tanken på att detta är våra regnskogar, att det är vi som beslutar vad som ska ske med dem, och inte de gamla kolonialstaterna i Europa, som återigen försöker tala om för oss vad vi ska göra”. Vi är alltså så pass långt ifrån något slags gemensam förståelse om vad det innebär att skydda klimatet, och en gemensam plattform i denna fråga är mycket svår att uppnå.

Några av er har sagt att vi behöver underkasta oss försakelser. Jag förmodar att ni menar att folket i EU är tvungna att försaka välstånd och annat. Jag anser inte att något måste försakas. Däremot måste vi i de industrialiserade staterna förklara oss villiga att till dessa stater återlämna en del av de förmåner som vi har tillägnat oss under de senaste hundra åren från våra tidigare kolonier, samt återlämna en del av det välstånd som vi har ackumulerat till priset av deras fattigdom. Detta bör göras, inte minst för att ge dessa stater svar på frågan om hur de kan främja sin egen ekonomiska och sociala utveckling utan att det skadar klimatet.

Det är denna sorts självförsakelse det gäller – inte att avsäga oss välstånd, utan att i stället överge tanken om att all den välfärd som vi i EU och andra industrialiserade stater har arbetat för att skapa ska behållas uteslutande för oss.

Vi är tvungna att tillgängliggöra en del av denna välfärd för att kunna finansiera teknisk utveckling och tekniköverföring utöver det som behöver göras för att anpassa oss till den klimatförändring som redan håller på att ske. Detta är det andra krav som utvecklingsländerna ställer på de industrialiserade länderna. Innan de är villiga att tala med oss om att begränsa sina koldioxidutsläpp, utan att detta hämmar tillväxten, vill de se att vi visar oss villiga att avhjälpa den skada som klimatförändringen redan har vållat i dessa länder, samt att vi hjälper dem att anpassa sig till denna förändring.

Vi förfogar nu över en fond som beräknas vara värd 300 miljoner euro – kanske mer – 2012, och som är avsedd att finansiera anpassningsåtgärder över hela världen. Finns det någon i parlamentet som verkligen tror att 300 miljoner euro kommer att vara tillräckligt för att få hela världen att anpassa sig till klimatförändringen? Detta belopp motsvarar ungefär budgeten för två medelstora städer i mitt eget hemland, och det är långt ifrån tillräckligt.

Dessa är de två frågor som vi har att ta ställning till. Vi har inte tillfrågats huruvida vi i EU är villiga att minska våra utsläpp med 20, 30, eller 40 procent. Man har däremot frågat oss vad vi gör för att underlätta en verklig tekniköverföring till utvecklingsländerna i avsikt att göra det möjligt för dem att uppnå tillväxt samtidigt som de undviker att skada klimatet och, för det andra, vad vi gör för att finansiera en anpassning i dessa länder till den klimatförändring som vi bär ansvaret för. Dessa är de frågor som vi är tvungna att svara på om vi vill få Kina, Brasilien och Indien – som kommer att stå för så stora framtida utsläpp – över på vår sida.

I likhet med kommissionsledamot Stavros Dimas är jag övertygad om att Förenta staterna kommer att underteckna ett avtal som fungerar. Vare sig detta avtal kallas Kyotoavtalet eller något annat återstår att se, men Förenta staterna kommer alldeles säkert att delta i en fungerande marknad, i ett fungerande system för handel med utsläppsrätter, samt i ett klimatskyddsprogram som verkligen fungerar.

Så länge som vi inte lägger fram några svar på dessa frågor kommer amerikanerna – oavsett vem som är vid makten där – att tycka att det är alltför enkelt att avstå från att underteckna några bindande åtaganden.

Jag skulle vilja göra en andra kommentar som svar på den österrikiske ledamot som sa att ”lejonet hade vrålat mäktigt”, samt till Rebecca Harms som sa att tillräckligt många ord hade kastats fram och tillbaka och att det nu var dags för handling. Jag anser inte att tillräckligt mycket har sagts, och om Rebecca Harms vill ha bevis på detta räcker det med att hon tittar sig omkring här i parlamentet eller i förbundsdagen hemma i Tyskland.

Om vi är övertygade om att klimatförändringen verkligen utgör en utmaning för oss människor, varför kan vi då inte, i de nationella parlamenten, få dessa ledamöter som tar till orda i debatter om reformer av hälso- och sjukvården, om arbetsmarknaden, utrikespolitiken och om fredsskapande insatser, att engagera sig för klimatförändringen?

Varför har vi då inte lyckats få de ledamöter som var i parlamentet tidigare för att rösta att stanna kvar och ta del i denna debatt, att bli upprörda över det som kommissionen eller rådet säger, att lägga fram egna förslag, att uttrycka sitt samtycke eller sin oenighet, att kritisera eller att bidra till debatten?

Vi är långt ifrån att ha engagerat väljarna i sådan utsträckning som vi borde ha gjort, för i så fall skulle det finnas en samstämmighet om dessa olika frågor i medlemsstaterna. Låt oss därför vara försiktiga med påståenden om att vi har sagt tillräckligt. Jag anser att vi fortfarande har en hel del kvar att göra innan vi har övertygat de som vi behöver få över på vår sida för att de svåra besluten ska få stöd av en majoritet. Det räcker inte med att övertyga de miljöpolitiska experterna, och förvisso har en del av dessa experter i våra medlemsstater ännu inte övertygats. Jag är inte särskilt benägen att tala om för andra människor vad de bör göra. Vi har tillräckligt mycket att göra ändå i mitt eget hemland, och jag förmodar att jag inte är ensam om denna åsikt.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum under februarisammanträdet.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Klimatförändringen är en av mänsklighetens största utmaningar, och det är en utmaning där isolerade och spridda insatser av enskilda länder skulle vara helt otillräckliga.

EU är en nivå där insatserna kan vara ytterst effektiva både genom att vi fastställer stränga gemensamma regler för vår gemensamma marknad och genom att EU:s insatser ger incitament till globala insatser. Utan EU skulle det inte ha funnits något Kyotoavtal, men nu måste vi gå vidare och satsa ännu hårdare på ett uppföljningsavtal. Vi måste också se till att stärka vårt system för handel med utsläppsrätter och försöka sprida det till andra delar av världen.

EU:s insatser för miljön måste i själva verket bli så effektiva och synliga att våra medborgare börjar uttyda förkortningen EU som ”Environmental Union” [miljöunion]!

  Christine De Veyrac (PPE-DE). – (FR) Att vi träffas för att diskutera klimatförändringarna just när internationella experter träffas i Paris för att diskutera klimatförändringarna och dess konsekvenser innebär ett starkt budskap.

Den globala uppvärmningen är inte ett påfund av fantasin hos ett fåtal publicitetssökande vetenskapsmän och politiker. Det är en realitet som vi nu måste komma överens om.

Det är vår uppgift som lagstiftare att utarbeta regler för att begränsa effekten av klimatförändringarna. Det är vad kommissionens förslag om att införliva flygtrafiken i handeln med utsläppsrätter syftar till, och det finns andra sådana fall. Det krävs lagstiftning om vi ska kunna kompensera effekten av de dramatiskt ökande flygtransporterna.

Vi måste emellertid vara mycket noga med hur vi beslutar att införa systemet, eftersom det inte handlar om att underminera europeiska flygbolag eller hejda flygtransporterna utan om att minska flygtransporternas inverkan på klimatförändringarna.

För att våra ansträngningar verkligen ska påverka koldioxidutsläppen vill jag dessutom att unionen antar lagar om andra transportmedel, inte minst bilindustrin.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Som vi vet har kommissionen nyligen lagt fram ett åtgärdspaket om energi och ett antal målsättningar när det gäller utsläpp av växthusgaser samt förnybar energi, och därmed bekräftat att man är villig att bekämpa klimatförändringarna och främja energisäkerheten och EU:s konkurrenskraft.

Kommissionen har nu kommit hit till kammaren för att upprepa dessa målsättningar och mål, och betona en internationell överenskommelse om ramverket efter 2012 och målsättningen med en 30-procentig minskning av utsläppen i utvecklingsländerna. EU måste samtidigt och omedelbart sätta igång med att minska utsläppen av växthusgaser med 30 procent och införa praktiska energispecifika åtgärder.

Inte oväntat finns emellertid fortfarande möjligheten att handla med utsläppsrätter, vilket särskilt påverkar de mer ekonomiskt bräckliga länderna som inte har pengar för att köpa dessa utsläppsrätter.

Även om det finns en del glädjande förslag när det gäller minskade utsläpp och förnybar energi finns det andra förslag som det blir svårt att genomföra med tanke på de stränga krav som ställs på olika länder, när man känner till motståndet, dvs. USA. Det viktigaste är emellertid att allt detta inte får ses som en möjlighet till mer avreglering och ytterligare koncentration på energiområdet eller att de starkaste länderna dominerar ännu mer.

  Roger Helmer (NI). – (EN) Vi talar som om debatten är över och hotet om en katastrofal global uppvärmning är verkligt. Ändå finns det många klimatexperter som har motsatt uppfattning. De anser att de nuvarande förändringarna ligger inom ramen för vad som historiskt sett har varit normalt och att förutsägelserna om en framtida uppvärmning är överdrivna och sprider panik i onödan.

Oavsett vår uppfattning om klimatförändringen kräver dock energisäkerheten att vi minskar vårt beroende av importerade fossila bränslen. Vi kan inte längre förlita oss på att få energi från Ryssland, Mellanöstern, Nigeria och Venezuela.

Samtidigt som vi måste utveckla förnybara energikällor och öka energibesparingen finns det bara en teknik som inte bygger på kol och som kan förse oss med det grundläggande, kontinuerliga och pålitliga energiflöde som vi behöver för att skapa ekonomisk tillväxt, och den tekniken är kärnkraften.

Det är en bitter ironi att många av dem som sprider panik i klimatfrågan och kräver dramatiska minskningar av koldioxidutsläppen också är motståndare till kärnkraften.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Som det tyska ordförandeskapet mycket riktigt påpekade kan vi inte längre skjuta upp utarbetandet av en korrekt energi- och miljöpolitik om vi vill att våra medborgare och EU ska få en hälsosam och hållbar utveckling på sikt. Jag instämmer därför med kollegerna här i parlamentet att vi absolut bör prioritera frågan under de kommande månaderna.

Det förefaller underligt, men just i samband med EU:s 50-årsfirande och när vi befinner oss i ett politiskt dödläge på grund av den misslyckade konstitutionen, svårigheterna i anslutning till utvidgningen och det främlingskap som delar av EU:s befolkning känner, kan vi, eftersom vi har tillgång till betydligt mer lämpade ekonomiska, tekniska och politiska instrument, på nytt lansera processen med användbara förslag, genom att återuppliva och anpassa idén bakom den europeiska processen till de dagliga behoven: att kombinera våra satsningar och syften för att uppnå en tillräckligt oberoende och hållbar energitillförsel. Ekonomisk utveckling, liksom våra medborgares och vår miljös hälsa, kommer att vara beroende av detta, på samma sätt som för 50 år sedan. Tack vare den roll som Europeiska unionen nu spelar på internationell nivå kan den dessutom påverka världens politiska stabilitet och fungera som förebild för de nybörjarekonomier som upplever en högkonjunktur men ännu inte är medvetna om vilka konsekvenser det medför.

19. Ny överenskommelse om "PNR" - SWIFT (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en gemensam debatt om

en muntlig fråga från Pervenche Berès, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, och Jean-Marie Cavada, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, till rådet om det nya avtalet om passageraruppgifter och SWIFT (O-0131/2006 B6-0001/2007), och

en muntlig fråga från Pervenche Berès, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, och Jean-Marie Cavada, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, till rådet om det nya avtalet om passageraruppgifter och SWIFT (O-0132/2006 B6-0002/2007).

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, ärade ledamöter! Vi övergår nu från sådana grundläggande krävande frågor som energi och klimatförändringar till att diskutera en annan mycket viktig punkt som tidigare har uppmärksammats här i Europaparlamentet, och även i Europeiska unionen som helhet, inte bara vid ett tillfälle utan gång på gång. Jag tänker på frågan om att dela med sig av flygbolagens passageraruppgifter.

Som vi alla vet har Förenta staterna efter terroristattackerna den 11 september 2001 antagit lagstiftning som innebär att flygbolag som flyger till och från Förenta staterna måste ge de amerikanska myndigheterna elektronisk tillgång till uppgifterna i det automatiska reservations- och hanteringssystemet, det material som kallas ”passageraruppgifter”. Om de vägrar hotar man med att deras landningstillstånd kan dras in.

Jag vill nu kort erinra er om läget. I maj 2006 hade EG-domstolen i ett svar på en vädjan från parlamentet förklarat att rådets beslut om avtal mellan Europeiska gemenskapen och USA om att tillhandahålla passageraruppgifter för de amerikanska myndigheterna var ogiltigt och det gällde även kommissionens beslut om det lämpliga i åtgärder för att skydda uppgifter.

EG-domstolens grundläggande motiv för beslutet var att Europeiska gemenskapen inte hade några befogenheter att träffa ett sådant avtal, eftersom det inte hör till den första pelaren. Domstolen hade inget att säga om den betydelsefulla frågan om huruvida uppgifterna var tillräckligt skyddade.

Som ni säkert vet visade sig förhandlingarna om ett nytt avtal med USA bli högst problematiska, men det var ändå till slut möjligt att avsluta dem med ett tillfälligt avtal som skulle löpa ut den 3 juli i år. Detta bygger på den tredje pelaren och på USA:s åtagande när det gäller uppgiftsskydd, vilket redan hade tagits som en grund för det tidigare avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Förenta staterna.

I början av januari 2007 rekommenderade kommissionen rådet att man skulle godkänna att förhandlingar om ett nytt avtal om passageraruppgifter skulle inledas med USA, för att ersätta det nuvarande tillfälliga avtalet. EU:s förhandlingsmandat för rådets ordförandeskap, som kommissionen godkänner, diskuterades i dag av Coreper, och planen är att rådet ska anta en resolution i frågan och slå fast riktlinjer för förhandlingarna i februari.

Förhandlingarna om ett nytt avtal om passageraruppgifter kommer sannolikt att visa sig mycket svåra eftersom Förenta staterna inte förefaller intresserade av att förbättra uppgiftsskyddet. Det förefaller definitivt troligare att de kommer att påstå att deras åtagande när det gäller skydd av uppgifter inte längre gäller. Det är emellertid grundläggande att sluta ett avtal när det gäller standarden för uppgiftsskydd som måste garanteras och i Europeiska unionens intresse. Om det inte finns något avtal skulle flygbolagen utsättas för starka påtryckningar för att överlämna passageraruppgifter så att de inte riskerar att förlora sin rätt att landa i USA.

Det tyska ordförandeskapet i rådet kommer med stöd av kommissionen att utöva påtryckningar för ett juridiskt vattentätt arrangemang som säkrar skyddet av uppgifter, tar hänsyn till passagerarnas och flygbolagens intressen och upprätthåller en hög säkerhetsnivå. Jag vill betona att vi i detta sammanhang tar vederbörlig hänsyn till kammarens ståndpunkter i resolutionerna från september förra året om uppgiftsskydd, bekämpande av terrorismen och försvaret av de mänskliga rättigheterna.

Frågan ger mig också anledning att besvara den muntliga frågan från Pervenche Berès och Jean-Marie Cavada om SWIFT. Rådet vill tacka dem för deras intresse för frågan, och vi har redan haft möjlighet att besvara frågor från kammarens ledamöter vid flera tillfällen. När det gäller mina svar på dessa frågor vill jag därför hänvisa ledamöterna till mitt uttalande.

I december 2006 informerade rådet ledamöterna om att de frågor de tagit upp krävde en noggrann granskning. Den pågår fortfarande inom rådet, och undersökningarna har ännu inte avslutats. Under återstoden av mitt inlägg ska jag för rådets räkning försöka besvara de olika frågor som kammarens ledamöter har ställt till mig, även om samtliga frågor som jag kan hänvisa till fortfarande undersöks av rådet.

I ett tal i juli 2006 aviserade den finska Europaministern, som då var rådets tjänstgörande ordförande, att rådet då inte kunde bekräfta pressens rapporter om ett utbyte av information mellan SWIFT och de amerikanska myndigheterna. Hon erinrade kammaren om att det var de nationella myndigheternas uppgift att ta reda på vad som verkligen hade hänt och fortsatte med att slå fast att Europeiska unionen då var och även i framtiden skulle vara beredd att agera om det visade sig att händelser skulle göra lagstiftning på EU-nivå nödvändig.

Som jag redan har sagt håller rådet och kommissionen fortfarande på att granska varje aspekt och varje ärende av potentiellt intresse för den här frågan, samtidigt som man tar hänsyn till resultaten från gruppen för skydd av uppgifter. Ordförandeskapet funderar på hur arbetet med detta skulle kunna organiseras på rådsnivå, och vi kommer i samband med detta att ta hänsyn till det som kommer fram i de pågående undersökningarna, men det jag kan säga är att ingen ny grupp ännu har utsetts för detta syfte.

Eftersom undersökningarna fortfarande pågår kan rådet för närvarande inte svara på frågan om dessa frågeställningar kommer att påverkar förordning 1781 av den 15 november 2006 om information om betalaren som ska åtfölja överföringar av medel. Rådet vet inte om kommissionen överväger att lägga fram något förslag om ändring av förordningen, men jag är säker på att vi får veta det när kommissionen gör sitt uttalande.

Enligt fördraget är det kommissionens uppgift att övervaka att gemenskapslagstiftningen genomförs i medlemsstaterna och vidta lämpliga åtgärder om och när en medlemsstat inte uppfyller sina skyldigheter enligt EG-lagstiftningen.

Hänvisningar har också gjorts till det ”integrerade systemet för trafikledning”, ett amerikanskt system som påverkar transport av varor och människor såväl inom som till och från Förenta staterna. Huruvida uppgifter som erhållits från SWIFT har matats in i detta system är en av de frågor som för närvarande granskas.

När man konstaterat att en internationell ram för att bekämpa terrorismen redan hade inrättats, hänvisade gruppen för skydd av uppgifter till arbetsgruppen om bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorismen och rekommendationerna från den. Rådet anser att man gör ett bra arbete inom denna ram, även om man måste tillstå att gruppens rekommendationer vänder sig till banker och finansinstitut.

När jag nu är inne på den här frågan skulle jag för rådets räkning vilja betona att SWIFT inte kan ses som en finansinstitution för den här arbetsgruppens syften och att ramverket för arbetsgruppen för finansiella åtgärder därför inte direkt kan tillämpas, utom sannolikt för vissa specifika aspekter. Med detta avslutar jag uttalandet från rådets ordförandeskap.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman! Jag ska börja med att behandla passageraruppgifter (PNR). Det tillfälliga avtal som ingicks med USA i oktober utlöper som ni alla vet i slutet av juli i år, dvs. om några månader. Därför är det nödvändigt att förhandla fram ett mycket fast och stabilt regelverk som kommer att göra det möjligt att utbyta PNR-uppgifter med USA med full respekt för uppgiftsskydd och rätten till personlig integritet.

Som rådets ordförandeskap just sa har kommissionen rekommenderat rådet att uppdra åt ordförandeskapet att med bistånd från kommissionen inleda förhandlingar med utgångspunkt från en rad förhandlingsdirektiv. Jag är övertygad om att dessa rekommendationer kommer att granskas mycket snart. Personligen hoppas jag verkligen att vi senast i mitten av februari kommer att få ett förhandlingsmandat så att vi kan ta itu med denna mycket svåra uppgift.

Kommissionen rekommenderar rådet att eftersträva full respekt för de grundläggande rättigheterna, särskilt rätten till personlig integritet. Jag har sagt vid ett flertal tillfällen att rätten till personlig integritet för mig inte är förhandlingsbar. Den måste respekteras helt och fullt. Rättssäkerhet är också någonting viktigt för flygbolagen. Den måste beaktas så som har skett redan från början. Som jag redan flera gånger har framhållit här i Europaparlamentet är kommissionen fast besluten att även i fortsättningen ta vederbörlig hänsyn både till den personliga integriteten och till rättssäkerheten eftersom de är nyckelprinciper i detta sammanhang, utan att för den skull glömma vikten av att förhindra och bekämpa terrorism och liknande gränsöverskridande brottslighet. Förhandlingarna om ett nytt avtal med USA om PNR-uppgifter har hög prioritet för kommissionen och för mig personligen, och av rådsordförandeskapets anförande för en stund sedan förstår jag att det delar denna uppfattning. Jag välkomnar verkligen det nära samarbetet mellan kommissionen och rådets ordförandeskap som är av avgörande betydelse om vi vill lyckas, om vi vill visa upp en enad front. För egen del kommer jag naturligtvis som vanligt att hålla parlamentet underrättat allteftersom detta arbete fortskrider. Precis som det var tidigare vet ni mycket väl att det för mig kommer att vara ett politiskt åtagande även om detta dokument – till exempel förhandlingsrekommendationerna – när det väl har godkänts kommer att hemligstämplas som EU-specifikt material.

Förhandlingarna kommer att innebära en verklig utmaning för EU. Det kommer att krävas fantasi. Det kommer att krävas många gemensamma ansträngningar både av alla EU-institutionerna och av USA för att vi ska komma fram till en mycket hållbar och solid lösning.

Efter de politiska faserna i denna mycket svåra uppgift skulle jag avslutningsvis till exempel vilja se att Europaparlamentet tillsammans med USA:s kongress kanske för första gången gör en gemensam politisk utfästelse som skulle vara särskilt värdefull för de pågående förhandlingarna. Men det är er uppgift att besluta om detta.

(IT) Mina damer och herrar! Jag ska nu ta upp frågan om SWIFT som även ordförandeskapet tog upp. Som ni säkert minns informerade jag för några veckor sedan, före juluppehållet, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om att SWIFT-frågan behövde tas upp ur ett europeiskt perspektiv, och jag sa då att vi skulle inleda en förklarande dialog med de amerikanska myndigheterna för att ta upp både den allmänna frågan om skydd av uppgifter och de särskilda frågor som uppstått genom att det amerikanska finansministeriet har använt SWIFT-uppgifter.

Ni vet sannolikt att dessa informella, och ändå viktiga, diskussioner redan har inletts. Jag är positiv till att hitta en europeisk lösning på den här frågan, en europeisk lösning som enligt min uppfattning både innefattar tydliga regler och exakta garantier, som det amerikanska finansministeriet bör godkänna och ta med i sina handlingar. Med andra ord är de två punkter det gäller rättsligt skydd för personliga uppgifter som överförs och rättssäkerhet för alla berörda parter. Jag måste även tillägga rättssäkerhet för banker eftersom SWIFT inte är någon bank, vilket ordförandeskapet också tydligt betonade.

Det är därför ganska uppenbart att när jag talar om garantier från de amerikanska myndigheterna avser jag att specificera under vilka förhållanden, i vilket syfte och av vem dessa uppgifter kan bli kända och få användas. Jag vill direkt säga att det måste göras klart att syftet är begränsat enbart till terroristundersökningar och därmed till att förebygga finansieringen av terrorismen, så att vi undviker risken för att sådana uppgifter missbrukas, exempelvis för ekonomiskt spionage, även om det sker indirekt.

Det är också uppenbart att det förefaller finnas ett behov av ytterligare restriktioner, och det består i att koppla användningen av dessa uppgifter enbart till forskning om specifika individer som är misstänkta för terroristverksamhet. Det bör med andra ord inte finnas några icke-specifika överföringar av uppgifter utan att misstänkta först har identifierats, vilket motiverar ytterligare undersökningar.

Ni känner till min skrivelse till alla medlemsstater i november där jag bad om information om hur deras banker använder personliga uppgifter genom SWIFT. Endast sju medlemsstater har hittills besvarat min begäran om klargöranden. Detta är olyckligt, och jag kommer definitivt att be om ett skäl i vissa fall: i fallet med Italien, exempelvis, har man bett om mer tid för att svara. Från andra har det helt enkelt inte kommit något svar.

Av de sju svar jag faktiskt har fått – även om ingen allmän slutsats kan dras från dem eftersom för få medlemsstater har svarat – framgår det att banker normalt använder personliga uppgifter endast för att verkställa betalningsorder och att de i sådana fall inte fick information om att personliga uppgifter överfördes från SWIFT till det amerikanska finansministeriet. Det allmänna svaret är därför helt enkelt att de inte är medvetna om att någon, nämligen SWIFT, överför uppgifter efter att ha erhållit dessa från dem. Det har emellertid visat sig – men ni vet redan allt det här – att i många fall hade centralbankerna fått information av just det amerikanska finansministeriet om överföring av uppgifter från SWIFT Europa till SWIFT Förenta staterna och från SWIFT Förenta staterna till det amerikanska finansministeriet.

Ni vet att åtgärder och ytterligare undersökningar genomförs av myndigheterna för nationellt uppgiftsskydd i syfte att sprida visst ljus över frågan och ta reda på huruvida det finns andra specifika fall där myndigheter för nationellt uppgiftsskydd kan öppna en fil och på så sätt inleda åtgärder, bortsett från fallet Belgien som nu är välkänt. Så snart jag har någon information om detta kommer jag naturligtvis att vidarebefordra den till er som jag tidigare har gjort.

Det finns en speciell fråga när det gäller möjligheten att tillämpa det ”integrerade systemet för trafikledning” på SWIFT-uppgifter. Utifrån de tekniska förklaringar jag har fått förefaller det omöjligt eller högst osannolikt att systemet ifråga har använts för att hantera SWIFT-uppgifter, av det enkla skälet att det är en del av ministeriet för inre säkerhet, som hanterar skydd av gränser och därmed människor som passerar genom USA. Det var inte förvånande att Europaparlamentet frågade om tillämpningen av detta system på passageraruppgifter. SWIFT-uppgifterna är i en helt annan kategori eftersom de hör till en annan administration, nämligen finansministeriet.

Frågan gällde också om kommissionen känner till andra exempel där de amerikanska myndigheterna kräver uppgifter från privatpersoner inom denna sektor. Jag har ingen information om det, så jag kan inte besvara frågan. Det råder emellertid inga tvivel om att medan kampen mot finansiering av terrorismen är ett avgörande instrument för att förebygga terrorism kan denna kamp inte underminera eller begränsa en grundläggande rättighet, såsom kundernas rätt att få sina ekonomiska uppgifter skyddade. Som ni vet är en av överträdelserna som inte täcks av de belgiska myndigheterna och den europeiska kommittén för skydd av privatlivet just bristen på information i förväg till kunderna, vilket sammanfaller med vad bankerna sa eftersom inte de heller hade blivit informerade om dessa överföringar.

Avslutningsvis anser jag att det finns två skäl till att vi behöver åstadkomma ett europeiskt instrument. För det första kan vi inte begränsa eller förstöra vårt euroatlantiska samarbete när det gäller kampen mot terrorismen: det skulle vara ett allvarligt misstag som jag tror att Europeiska unionen bör undvika. För det andra måste vi påpeka för våra amerikanska vänner att det ligger i allas intressen för de grundläggande rättigheterna och skyddet av personliga uppgifter att noggrant ansluta sig till det. Om vi genom att ha ett europeiskt instrument lyckas göra samma sak som vi försöker att göra med passageraruppgifterna – även om de två frågorna är mycket olika är principen densamma – och hitta en europeisk lösning som förhindrar att EU:s medlemsstater behandlas olika i förhållande till Förenta staterna, tror jag att vi kan stärka Europeiska unionens förhandlingsförmåga och samtidigt visa att vårt mål är att stärka den euroatlantiska länken, inte försvaga den.

  Pervenche Berès (PSE), frågeställare. – (FR) Efter de lärdomar vi har dragit av fallet med passageraruppgifter (PNR) borde vi kunna gå snabbare fram i frågan om SWIFT. Om ni tillåter, herr Gloser, skulle jag vilja rätta er på en punkt. Jag menar att detta är första gången som vi har en särskild debatt om SWIFT här i kammaren, och det är utan tvivel den vanliga ordningen, men jag hoppas verkligen att denna debatt gör det möjligt för oss att gå framåt.

SWIFT är inte ett företag som verkar enbart i Europa eller enbart mellan Europa och Förenta staterna. Det verkar överallt. Enkelt uttryckt, efter den 11 september förändrades förbindelserna mellan SWIFT och de amerikanska myndigheterna till oigenkännlighet, och vi ser nu konsekvenserna av det, inte bara i form av uppgiftsskydd för EU utan också i den balans som bör råda mellan uppgiftsskydd, kampen mot terrorismen, säkerheten i betalningssystemen och skyddet mot ekonomiskt spionage.

Kommissionen har medgivit att det finns ett problem och börjat lägga fram förslag. I ett brev nyligen, ställt till Jean-Marie Cavada och mig, medgav också centralbanken att det var dags att gå in i ett nytt skede, utan att gå in på förslagen i detalj. Detta bekräftade vad man sa till oss vid utfrågningen, där tyvärr varken rådet eller kommissionen ansåg att man kunde närvara. Centralbanken talade om för oss vid utfrågningen att man hade mycket lite ansvar för det som hade skett i fallet, och brevet bekräftar delvis den uppfattningen.

Av det samförståndsavtal som upprättats mellan SWIFT och det amerikanska finansministeriet i april 2004 framgår mycket tydligt att man kände till de frågor om uppgiftsskydd som var aktuella vid överföringen av uppgifter från SWIFT till det amerikanska finansministeriet. På samma sätt som en lokförare har visst ett ansvar för sitt tåg och posten har ett visst ansvar för de försändelser som posten befordrar måste också SWIFT ha ett visst ansvar för de uppgifter man förmedlar.

Det som är själva poängen här, efter den utfrågning som hölls gemensamt av utskottet för ekonomi- och valutafrågor och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, är den genomgång från Artikel 29-arbetsgruppen som den 22 november 2006 tydligt bekräftade våra farhågor, nämligen att uppgifter i fallet SWIFT som uppenbarligen inte skulle ha hemlighållits för amerikanska myndigheter i själva verket hade hemlighållits och att man därmed inte hade följt 1995 års direktiv.

Vi vill tacka kommissionsledamoten för initiativet att uppmana medlemsstaterna att omgående rätta till det bristande iakttagandet av 1995 års direktiv, men, som han själv också sa, resultaten har hittills varit ganska dåliga. Europeiska centralbanken har för sin del dragit lärdomen att man borde be om kundernas medgivande. Det är mycket välbetänkt.

I den sistnämnda frågan måste vi ta upp två saker. Den första är de transatlantiska förbindelserna och det sätt som uppgifter används på, i en anda av fri, otyglad konkurrens på den amerikanska sidan och på den europeiska sidan – vi har erfarenhet av detta i utskottet för ekonomi- och valutafrågor – ibland med en viss naivitet.

Man skulle vilja tro att dessa uppgifter används enbart för kampen mot terrorismen. Vi dristar oss till att hoppas det, men vi har inga bevis. Om det är något som jag tror att parlamentet vill framföra till er, herr kommissionsledamot och herr rådsordförande, i samband med era samtal med amerikanerna om denna fråga, så är det att syftet med samtalen inte får vara att godkänna sakernas nuvarande tillstånd när det gäller överföringen av uppgifter via SWIFT. Det borde vara att se till att nivån på uppgiftsskyddet och själva begreppet uppgiftsskydd som vi har här i EU respekteras och accepteras. Alltsammans leder mig till tanken att den uppgift vi har framför oss på detta område är en svår uppgift, men ni kan räkna med parlamentets orubbliga stöd.

Herr talman! Bara en minut till för att ta upp den sista aspekten, som är frågan om SWIFT:s ställning. Eftersom SWIFT är ett belgiskt företag hänvisas vi alltid till belgiska staten. Därmed befinner vi oss i ett rättsligt tomrum eftersom SWIFT är ett belgiskt företag. Det är uppenbart att SWIFT utför ett arbete som i själva verket borde utföras av ett organ på EU-nivå, under översyn av ett tillsynsorgan på EU-nivå. Jag menar att ni, herr kommissionsledamot och herr rådsordförande, också på detta område måste gå vidare mot bakgrund av de nya uppgifterna. Parlamentet är återigen berett att diskutera denna fråga, men vi kan inte godta debatten som den förs nu.

  Jean-Marie Cavada (ALDE), frågeställare. – (FR) Herr talman! Det finns ett franskt uttryck för att beskriva den surrealistiska förvirringen hos en institution när den ställs inför en oväntad situation. Vi säger att den uppträder ”comme une poule qui a trouvé un révolver [som en kyckling som har fått tag på en revolver]”.

Ärligt talat, herr Gloser, utan att vilja underskatta er, men det minsta vi kan säga är att er inställning i denna fråga är en enorm besvikelse. Det känns som om det är min uppgift att påminna er om att ert uppdrag är att försvara EU:s suveränitet, vilket jag inte har sett mycket av hittills. Som ni förmodligen förstår är vi besvikna och framför allt oroliga.

Jag vill först ta upp passageraruppgifterna (PNR). Inom några månader kommer, som vi vet och som Franco Frattini har framhållit, interimsavtalet om flygpassageraruppgifter att upphöra att gälla. Vi har ingen tydlig information om hur det fungerar. Jag vill också framhålla att när det tidigare avtalet upphävdes av EG-domstolen så grundades det på en bedömning av om uppgiftsskyddet i Förenta staterna var tillräckligt. Så har inte skett med det nu gällande avtalet trots att en sådan bedömning krävs enligt protokollet till Europarådets konvention 108, som är bindande för medlemsstaterna och således direkt, eller åtminstone indirekt, för EU-institutionerna. Med dess tvivelaktiga grund har avtalet hittills inte tillämpats korrekt, eftersom det uppgiftsöverföringssystem som skulle ha varit i drift sedan 2004, push-systemet, ännu inte är i drift, trots de tillkännagivanden som gjorts, särskilt i september förra året.

I en anda av samarbete skulle jag vilja ställa vissa frågor offentligt. För det första undrar jag om kommissionen skulle ha tryckt på mera för att se till att push-systemet tillämpades av de flygbolag och elektroniska bokningscentraler som den utövar tillsyn över. För det andra undrar jag om man skulle ha krävt konkret information till flygpassagerare med avseende på användningen av deras personuppgifter för säkerhetsändamål, på samma sätt som informationskampanjer har genomförts om rättigheter vid försenade eller inställda flygningar, till exempel.

Vi för vår del inväntar förtydliganden angående detta ärende från kommissionen och, framför allt, från de amerikanska myndigheterna på ett antal punkter. Jag ska nämna två av dem. För det första förstår vi inte varför det, för att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet, är nödvändigt med alla 34 uppgifter enligt PNR och inte bara de 19 uppgifter som parlamentet och dataskyddsmyndigheterna bedömde vara tillräckliga för det ändamålet.

För det andra, hur kan det komma sig att medborgare och passagerare från EU klassificeras som farliga i åratal, utan att de känner till det, utan att vi kräver någonting i gengäld?

Jag övergår nu till SWIFT-systemet. Denna andra fråga är ännu mer känslig, och den rör de amerikanska myndigheternas tillgång till uppgifter om finansiella överföringar. Mina kolleger har redan tagit upp ett antal punkter. Jag ska därför endast uttrycka våra åsikter från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Här står skyddet av våra medborgares grundläggande rättigheter och trovärdigheten i vårt partnerskap med Förenta staterna på spel. Det är verkligen obegripligt att inga ömsesidiga arrangemang har föreslagits för att förhandla med en partner, ens om denna är en vän. Kommer vi att agera på samma sätt en dag när det gäller vår östra granne Ryssland? Jag vill säga att EU:s suveränitet inte respekteras.

Jag har därför, enligt överenskommelse med de politiska grupperna, tagit ett initiativ till att bjuda in de behöriga utskotten från den amerikanska kongressen, och jag väntar på ett svar.

(Talmannen bad talaren att avsluta.)

Jag förstår mycket väl att parlamentets tidsplan är oerhört viktig, och eftersom jag är säker på att mina kolleger kommer att säga allt annat som behöver sägas avslutar jag nu. Jag har sagt det viktigaste som jag ville ha sagt. Jag trodde faktiskt att jag hade fem minuter på mig.

  Talmannen. Jag beklagar självfallet, herr Cavada, men det är nödvändigt att hålla på talartiderna i allmänhet så att vi kan komma vidare, särskilt vid de så kallade minisessionerna, när vi således har lite tid på oss.

  Mihael Brejc, för PPE-DE-gruppen. – (SL) Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater arbetar för att man konsekvent ska följa gemenskapens regelverk och alla dokument som försvarar den europeiska civilisationens värderingar och skyddar varje individs frihet och personliga integritet. Vi är emot allt olagligt beteende som begränsar sådana friheter och som går emot individen.

Vi medger dock att försvaret av fred och säkerhet också innebär att vissa tvångsmedel används. Av den anledningen anser vi att allt intrång i privatlivet ska begränsas till ett minimum och ske på rättslig grund. Det finns, på grundval av de dokument som är tillgängliga för oss, välgrundade misstankar om att tillgång till uppgifter inom SWIFT-systemet skulle kunna utgöra ett olagligt intrång i privatlivet. Jag ber därför att få ställa följande frågor till er:

För det första vill jag ha ett utförligt svar på vilka uppgifter i SWIFT-systemet som är tillgängliga för de amerikanska myndigheterna och vilka uppgifter som de har rätt att få tillgång till på den grunden.

För det andra: har amerikanska myndigheter tillgång till alla transaktioner gjorda i SWIFT:s filialer i USA, och kan de, genom dessa eller andra SWIFT-filialer, också få tillgång till transaktioner som har gjorts utanför USA?

För det tredje vill jag fråga kommissionen, rådet och EU:s ombudsman för dataskydd om tillgång till uppgifterna i SWIFT-systemet utgör ett brott mot dataskyddsbestämmelserna och följaktligen ett olagligt intrång i privatlivet.

För det fjärde fick vi vid utfrågningen i oktober inte några övertygande eller tillräckligt tydliga svar om institutionernas behörighet avseende SWIFT. Jag skulle vilja fråga vem som är behörig att fatta beslut i frågan om SWIFT och på vilken rättslig grund.

Slutligen, för det femte, är jag intresserad av de principer som ligger till grund för vår förhandlingsplattform med USA i dessa frågor, och ifall vi inom ramen för dem också kommer att få veta hur de amerikanska myndigheterna använder de uppgifter de har erhållit och vilka faror som informationsläckor och informationsmissbruk utgör.

Carlos Coelho kommer att ta upp frågan om PNR. Tack.

  Martine Roure, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Polemiken omkring överföringen av person- och bankuppgifter via SWIFT till amerikanska myndigheter med ansvar för brottsbekämpning och avgörandet om avtalet mellan EU och USA om passageraruppgifter har visat hur angeläget det är att skapa en global ram för överföringen och skyddet av personuppgifter inom ramen för transatlantiska förbindelser.

EU förstår Förenta staternas ökade behov av säkerhet, och vi vill förstärka samarbetet med våra amerikanska partner för att på ett effektivt sätt bekämpa terrorismen. Mot bakgrund av det är det också väsentligt att ta itu med skyddet för grundläggande rättigheter och privatlivet inom ramen för den transatlantiska dialogen. Vi är för att man sluter ett nytt PNR-avtal, men det måste göras med respekt för grundläggande rättigheter och innehålla garantier för skyddet av EU-medborgarnas privatliv. Det är anledningen till att vi vill att kommissionen ska informera oss om detaljerna i det föreslagna mandatet för förhandlingar om detta nya avtal. Europaparlamentet måste vara delaktigt fullt ut i denna process.

Kan ni också förse oss med ytterligare information om högnivågruppens arbete om utbyte och skydd av uppgifter? Vi skulle dessutom vilja höra om de prioriterade förslag som nyligen lades fram av våra amerikanska partner.

När det gäller SWIFT anser de belgiska dataskyddsmyndigheterna och Artikel 29-arbetsgruppen att denna överföring utgör ett brott mot belgiska regler och EU-regler om skydd för personuppgifter. Hittills har inga konkreta lösningar föreslagits för att få slut på dessa kränkningar. Alla de inblandade aktörerna instämmer i att det är angeläget att man finner en lösning på EU-nivå, en lösning med respekt för grundläggande rättigheter och som företag kan genomföra ordentligt. EU-institutionerna måste se till att betalningssystemet i EU som tillhandahålls av SWIFT överensstämmer med gemenskapslagstiftning om uppgiftsskydd.

Vi vill därför fråga rådet och kommissionen vilka åtgärder som har vidtagits för att lösa detta problem. Finns det några planer på att förhandla om ett internationellt avtal, liknande PNR-avtalet? Ni berättade för oss att kommissionen har fört en dialog med det amerikanska finansministeriet för att finna en lösning. Kan ni tala om för oss vilka lösningar som har övervägts? I vår senaste debatt i samma ämne informerade ni, herr Frattini, oss om att ett frågeformulär skulle skickas ut till medlemsstaterna för att erhålla all tänkbar information om denna informationsöverföring. Har ni verkligen fått alla svar som krävs, och hur tänker ni följa upp frågeformuläret?

År 2006 antog parlamentet, inom ramen för medbeslutandeförfarandet, Alvarobetänkandet om lagstiftning där det stadgas vilka personuppgifter som måste åtfölja överföring av finansiella medel och under vilka omständigheter. Överföring av bankuppgifter till ett tredjeland som inte har någon särskild förbindelse med det landet omfattas uppenbarligen inte av lagstiftningen och kan utgöra ett brott mot de grundläggande principerna för uppgiftsskydd.

Av samma anledning, med tanke på att överföringen av SWIFT-uppgifter inte bara omfattar uppgifter som gäller transaktioner mellan EU och Förenta staterna utan också uppgifter som gäller transaktioner inom EU, torde det vara självklart att denna fråga hör hemma i den första pelaren. Ett avtal i enlighet med artiklarna 24 och 38 i EU-fördraget skulle inte vara en lämplig lösning. Vi kan inte godta ett avtal för att legalisera nyligen gjorda kränkningar fall för fall. SWIFT har inga rättsliga förpliktelser att använda sig av spegling i Förenta staterna. Skulle det inte vara möjligt att finna en lösning i ett annat land för att flytta speglingen till en plats där det bara finns EU-uppgifter, som Artikel 29-arbetsgruppen föreslog?

Avslutningsvis, SWIFT, PNR och även ATS, Förenta staternas datoriserade automatiska målsökningssystem, och i framtiden kanske även telefonuppgifter, visar att utbytet av information intensifieras och att det finns ett angeläget behov av att utarbeta en gemensam ram för att skydda EU-medborgarnas privatliv. Anser ni inte att EU borde ha en global strategi för dessa frågor, för att upprätta allmänna principer för överföringen och skyddet av uppgifter tillsammans med våra amerikanska partner?

  Sophia in 't Veld, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag blir alltid mycket rörd när jag hör hur angelägna rådet och kommissionen är att göra parlamentet delaktigt, för det är verkligen sant att beslutsfattandet är djupt odemokratiskt när det gäller insatser för att bekämpa terrorismen eftersom Europaparlamentet är helt uteslutet och de nationella parlamenten bara är delaktiga i mycket liten utsträckning.

Därför skulle jag kunna erbjuda er en lösning, och den innebär att man inte bara gör högtidliga utfästelser här i parlamentet utan att man faktiskt frivilligt samråder med parlamentet om mandatet för förhandlingarna om PNR och SWIFT. Detta skulle nämligen inte bara ge ett sådant mandat demokratisk legitimitet, utan det skulle i själva verket också stärka er förhandlingsposition, för uppriktigt sagt anser jag att det i sådana viktiga frågor bör finnas ett politiskt mandat, även om jag har all respekt för de tjänstemän som genomför själva förhandlingarna.

För det andra instämmer jag till fullo i Martine Roures synpunkter om behovet av globala standarder för uppgiftsskydd. Människor som anser att vi är antiamerikaner har fel. Jag har faktiskt sett hur mycket amerikanerna uppskattar sina lagar om personlig integritet, som är mycket bra, och hur kritiska de är när myndigheterna inte respekterar reglerna om personlig integritet. Jag anser därför att vi bör ta deras kritiska hållning till förebild.

Jag skulle vilja veta om kommissionen och rådet känner till andra kategorier av uppgifter som USA:s myndigheter har tillgång till, inte bara passageraruppgifter och SWIFT-uppgifter utan också till exempel uppgifter om telekommunikationer och register som förs av försäkringsbolag eller sociala myndigheter och att inte bara USA:s myndigheter utan även andra länder har tillgång till sådana uppgifter. Om ni inte känner till detta kanske ni borde börja undersöka det.

När det gäller passageraruppgifter (PNR), SWIFT och Förenta staternas kontrollsystem Automatic Targeting System (ATS) ska jag inte här upprepa alla de förväntningar vi har på förhandlingsmandatet för PNR. Detta har redan sagts. Men jag skulle vilja veta varför kommissionen och rådet inte brydde sig om att kräva en andra gemensam utvärdering av genomförandet av PNR-avtalet innan de kom överens om ett nytt förhandlingsmandat. Skulle det inte vara meningsfullt att först utvärdera hur detta avtal fungerar och hur effektivt det har varit innan vi börjar prata om nästa avtal?

Jag skulle också vilja veta hur läget är när det gäller övergången från push till pull som planerades till december 2005, sedan till december 2006. Nu är det januari 2007. Var befinner vi oss på denna punkt?

Jag skulle också vilja veta hur läget är när det gäller informationen till passagerare. Jag har själv rest under den senaste tiden, och jag kunde inte få någon information om frågan.

Jag skulle också vilja veta från vilken utgångspunkt Europeiska kommissionen faktiskt kommer att förhandla fram ett avtal om SWIFT.

När det slutligen gäller ATS får ni ett brev från USA:s ministerium för inre säkerhet där det står: ”Var inte oroliga, vi följer PNR-avtalet så som vi uppfattar det.” Jag är inte jurist, men jag anser att det är en ganska lustig formulering. Den lugnar mig inte, och jag skulle vilja ha ytterligare försäkringar om profilering och datautvinning. Förekommer detta? Jag skulle vilja veta något om diskrepansen i fråga om lagringsperioder och ändamålsbegränsning. Vilka andra uppgifter matas in i detta system, och vilka är undantagen när det gäller lagen om förtrolighet?

  Mario Borghezio, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Denna omfattande rättsliga och politiska debatt inbegriper den grundläggande frågan om europeisk suveränitet, som ordföranden i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor också mycket riktigt har framhållit. Följaktligen finns det en faktor som man ännu inte har hänvisat till som inte borde utelämnas, nämligen de uttalanden som gjorts av de högsta amerikanska myndigheterna. Jag tror inte att någon har bestridit dem, men de är värda att nämna.

SWIFT-systemet, som vi analyserar i förhållande till EU-lagstiftningen, har haft den förtjänsten att det stoppade vissa förfärliga terroristförsök. Det har möjliggjort avslöjanden eller bidragit till identifieringen av förövarna bakom Londonbombningarna i juli 2005. Det har lett till att man åtminstone har tagit fast nyckelaktörer såsom terroristen Hambali, som verkar ha varit hjärnan bakom bomberna på Bali i oktober 2002. Man måste också säga att den publicitet som detta förfarande har fått högst sannolikt har lett till att många terrorister har slutat använda sådana metoder.

Å andra sidan kan man inte förneka att företaget SWIFT, när det ställdes inför ett avtal som omfattade både EU-lagstiftning och amerikansk lagstiftning, begränsade sig till att förhandla om mekanismer för uppgiftsskydd med det amerikanska finansministeriet utan att erhålla ytterligare garantier.

Detta är ett problem som man måste ta itu med, liksom problemet med Europeiska centralbankens roll och ansvar. ECB har blivit informerat om frågan ända från början och spelade en framträdande roll i detta instrument – jag ska inte gå in på frågan om dess öppenhet. Inför utskottet för medborgerliga rättigheter sökte ECB, genom sin ordförande Jean-Claude Trichet, skydd bakom sekretessavtalet mellan de tio bankerna. Han påstod också att man inte hade kunnat välsigna SWIFT eftersom det inte låg i bankens makt att göra det.

Vilken är då ECB:s makt, undrar vi, om ECB inte har makt i en situation som denna? Detta är en mycket viktig fråga, och jag anser att vi kommer att behöva granska ECB och dess öppenhet på nytt.

  Kathalijne Maria Buitenweg, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Sophia in 't Veld kanske inte mår så bra fysiskt, men hon är ändå i utmärkt form när det gäller verbal förmåga. Med det sagt vill jag fortsätta där hon slutade.

Jag känner ändå att vi i stor utsträckning kringgår fakta. När det blev uppenbart att Förenta staterna samlade in kreditkortsuppgifter och andra personuppgifter om våra passagerare var det en skandal, och vi ville som parlamentsledamöter införa en förordning. I de flesta fall ville inte regeringarna göra någonting förutom om bestämmelser hade överträtts, då de ville att det skulle ske i det tysta, men till slut tvingades de till någon form av åtgärd. I och med SWIFT-affären såg vi en upprepning av tidigare händelser. Regeringen inledde en mindre undersökning som förhoppningsvis kommer att leda till någon typ av åtgärd, och frågan är nu följande: Är vi nu helt övertygade om att detta är det rätta? Kommissionen är helt tydlig när den säger att den även om den inte alls känner till om någon utveckling skett, så utesluter den inte heller att så kan vara fallet. Jag skulle vilja ha ett svar från rådet på detta. Anser ni att det är godtagbart, och vad vill ni göra nu för att säkert få veta? Vi säger alltid att vi är partner med Förenta staterna, och det är sant, för det är det vi är, och vi har en hel del arbete framför oss. Men det betyder också att ni har rätt att få veta vad era vänner håller på med. Jag skulle därför vilja att rådet berättar hur det avser att hantera frågan för att få veta exakt vilka uppgifter som samlas in om våra medborgare på alla slags områden.

Enligt rådet är det svårt att ingå ett nytt avtal, eftersom Förenta staterna inte är så angelägna om dataskydd. Men det finns gränser för hur mycket utpressning vi kan acceptera. Ni kan inte säga att vi måste nå en överenskommelse till vilket pris som helst om det pris vi måste betala är för högt vid en viss tidpunkt. Det kan faktiskt bli en egendomlig situation. Till sist har vi sjunkit så djupt vi kan för att dra gränsen någonstans. Detta kan äventyra landningsrättigheterna, men kommer samtidigt att leda till ganska mycket motstånd, även i Förenta staterna. Det är nämligen ett faktum att även om Förenta staternas regering väldigt gärna vill tvinga igenom detta, så finns det ett stort stöd för vår ståndpunkt bland parlamentsledamöterna.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

  Sylvia-Yvonne Kaufmann, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Gloser, herr Frattini! Jag måste säga att jag är mycket förvånad över att ni när ni kommenterade PNR-förhandlingarna (om passageraruppgifter) inte nämnde det datoriserade automatiska målsökningssystemet (ATS).

Jag för min del undrar hur det kan komma sig att ett system som ATS som ursprungligen utformades och infördes för frakter i åratal har kunnat tillämpas på passagerare tillsammans med passageraruppgifter, och detta utan att någon har känt till det.

Medan vi har förhandlat om avtal med Förena staterna för att garantera skyddet för våra medborgares grundläggande rättigheter har ett system som detta samtidigt tillämpats i hemlighet. Förenta staterna försäkrar oss nu om att ATS-systemet är förenligt med det nuvarande liksom det föregående PNR-avtalet. Men jag vill mycket tydligt förklara att försäkringar av detta slag inte är tillräckligt för mig. Det är inte självklart för mig att lagring av uppgifter under 40 år med användning av ATS-systemet är förenligt med PNR-avtalet.

Faktum är att ATS-systemet tydligen också kan användas för gamla syften. Hur kan detta då vara förenligt med skyldigheterna enligt PNR-avtalet enligt vilket passageraruppgifter endast får användas i syfte att bekämpa terrorism och andra allvarliga brott?

Vi har hittills inte fått några övertygande svar på några av dessa frågor, och inte heller på våra frågor om varför ATS-systemet hemlighölls. Hur kunde Förenta staterna under förhandlingarna om PNR-avtalet dölja sådan viktig information för sin partner? Det är förmodligen motiverat att fråga om det kan garanteras att det inte finns ytterligare ATS-liknande system som vi inte känner till.

Angående PNR-avtalet vill jag uttryckligen stödja vad parlamentsledamot Jean-Marie Cavada sa, nämligen att antalet överförbara uppgifter om flygpassagerare måste minskas betydligt. Det måste garanteras att Förenta staternas tull och myndigheter för gränskontroll inte bara överför uppgifter med eller mot sin vilja till vilken myndighet som helst som är delaktig i kampen mot terrorismen.

Vi i Europeiska unionen måste dessutom kräva att Europas medborgare får samma möjlighet att skydda sina rättigheter som amerikanska medborgare.

  Philip Claeys, för ITS-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag vill vända mig mot att denna debatt alltför ofta förs i termer av svart eller vitt. Det förefaller ibland som om Förenta staterna är en fiende istället för en allierad i kampen mot terrorismen. Det förnekas ibland, men nästan varje åtgärd som har vidtagits har attackerats av Europaparlamentet.

Det är naturligtvis så att SWIFT-affären ger upphov till motiverade frågor som ledamöterna från olika grupper redan har ställt. Var drar ni exempelvis gränsen mellan att ta fast terrorister och respektera grundläggande rättigheter? Det är faktiskt en fråga som också har ställts till den amerikanska kongressen.

I den slutliga analysen är kampen mot terrorism till stor del en fråga om riskanalys, med andra ord att beräkna sannolikheter. Att behandla kommersiella uppgifter förutom personuppgifter kan helt enkelt vara ett värdefullt bidrag i detta hänseende. Det vi dock måste göra är att införa garantier mot missbruk. Europaparlamentet måste till exempel övervaka systemets funktion och de algoritmer som används, vilka dessutom måste vara strikt konfidentiella. Sanktioner måste införas mot missbruk. Den information som erhålls ska endast få användas i syfte att bekämpa terrorism, och en teletjänstcentral måste inrättas som kan ta emot klagomål från allmänheten.

Det är självklart att detta kräver mycket samråd med Förenta staterna. Det behövs en tydlig rättslig ram, och för att upprätta en sådan måste alla parter vara öppna för nya idéer och tekniker.

  Carlos Coelho (PPE-DE). – (PT) Jag skulle vilja börja med att säga att jag inte ser Amerikas förenta stater som en fiende, utan som en vän och partner i en gemensam kamp. I vår gemensamma kamp måste vi naturligtvis vara särskilt inriktade på att bekämpa terrorism, men det är också viktigt att nämna att Förenta staterna i vissa delar av denna kamp ibland har gått för långt, både på nationell och internationell nivå, och jag är ordförande för ett utskott i Europaparlamentet som har till uppgift att få insyn i vissa av dessa överdrivna handlingar på den internationella arenan.

Det bör också noteras att balansen i Förenta staternas kongress har ändrats, vilket har gjort att Förenta staternas regering har dragit tillbaka några av sina mer kontroversiella planer på nationell nivå, och jag hoppas att detta kommer att få konsekvenser också på internationell nivå. Detta innebär som jag ser det att Förenta staterna återgår till sitt goda förflutna att betona de medborgerliga rättigheterna, och det är bra.

Franco Frattini har påmint oss om att kraven på säkerhet inte får underminera värderingarna om de grundläggande fri- och rättigheterna och särskilt dataskydd, och Jean-Marie Cavada har helt rätt påpekat att den mängd data som begärs är överdriven. Vill parlamentet veta vilka uppgifter det gäller? Vem kan få tillgång till dem? Hur kan vi garantera att målen är begränsade och att uppgifter inte används i andra syften? Vilka kan ta del av uppgifterna? Hur länge kan de lagras? Och så har vi frågan om push-systemet, som tidigare talare har nämnt, och frågan om människors rätt att överklaga om deras personuppgifter missbrukas.

Tidigare talare har sagt att om vi i Europa erbjuder amerikanska medborgare samma nivå på dataskyddet som EU-medborgare i enlighet med ömsesidighetsprincipen har vi rätt att kräva samma sak, nämligen att EU-medborgare i Förenta staterna ska erbjudas samma nivå på dataskyddet som amerikanska medborgare.

  Stavros Lambrinidis (PSE). – (EL) Herr talman! Debatten om PNR-avtalet, SWIFT-affären samt hemliga bortföranden och flygningar av CIA visar tyvärr på en filosofisk splittring mellan Amerika och Europa. Förenta staternas regering anser att kampen mot terrorismen rättfärdigar att vilket medel som helst kan användas. Det anser inte Europa. De val som nyligen genomförts i Förenta staterna ger nu Europeiska unionen chansen att förhandla om ett nytt PNR-avtal ur en annan styrkeposition med många fler allierade i Amerikas befolkning och själva kongressen. Låt oss hoppas att EU kommer att göra detta.

För att nå målet i ett avtal som skyddar de grundläggande rättigheterna måste EU bland annat göra följande:

För det första kräva att Förenta staterna uttryckligen åtar sig att ge ett fullständigt och effektivt dataskydd i motsats till nuvarande oacceptabla praxis att endast tillämpa ett icke bindande och otillräckligt protokoll.

För det andra begränsa antalet uppgifter som för närvarande överförs till Förenta staterna, vilka ofta har mycket lite att göra med det legitima målet att identifiera misstänkta terrorister.

För det tredje förbjuda användningen av uppgifter i syften som inte är relaterade till kampen mot terrorism.

För det fjärde uttryckligen fastställa och begränsa vilka amerikanska myndigheter som ska ha rätt att få tillgång till uppgifter.

För det femte slutligen förbjuda rätten att få direkt tillgång till flygbolagens register i Förenta staterna. Vi måste få ett slut på denna historia.

För det sjätte och till sist se till att Europeiska kommissionen och Europaparlamentet får möjlighet till ständig, direkt och effektiv kontroll av att Förenta staterna strikt följer sina skyldigheter och att omedelbart stoppa undersökningar som bryter mot det avsedda syftet. Ett privat företag, SWIFT, har till och med informerat oss om att de begärde och uppnådde detta under sina förhandlingar med Förenta staterna. Det finns ingen ursäkt för att 27 premiärministrar i Europa inte kan förhandla om och uppnå detta. Om de inte gör det är det inte en fråga om att de inte kunde utan om att de inte ville, och vi ska alla med rätta bedöma dem ur detta perspektiv.

  Wolf Klinz (ALDE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Dataskydd prioriteras högt i EU. Det var därför en chock för oss att genom medierna – amerikanska medier – få veta att SWIFT trots kraven på dataskydd, som dokumenteras i alla EU:s medlemsstater, var berett att ge efter för Förenta staternas påtryckningar och vidarebefordra uppgifter om europeiska medborgare till Washington. Detta genomfördes i strid mot avtalet utan Europaparlamentets, de nationella parlamentens eller de berörda personernas vetskap.

Hittills har vi inte kunnat undersöka samförståndsavtalet mellan SWIFT och Förenta staterna som utgör grunden för överföring av uppgifterna. Vi kan bara hoppas att uppgifterna faktiskt endast har använts i syfte att bekämpa terrorism och inte för ekonomiskt spionage exempelvis. Vi har hittills inte fått någon bekräftelse på detta. Vi alla stöder och anser att det behövs beslutsamhet i kampen mot terrorismen. Människors grundläggande rättigheter måste dock skyddas. Det måste betonas att kampen mot terrorismen inte får föras på bekostnad av grundläggande medborgerliga rättigheter och rätten till dataskydd.

Detta är också något som gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa särskilt betonar, och därför begärde vi en utfrågning i denna fråga. Vi blev inte förvånade över att amerikanerna, som också var inbjudna, uteblev från utfrågningen utan att tala om varför.

Vi välkomnar den snabba och ingående undersökningen som belgarna har genomfört, vilka har kommit fram till den tydliga slutsatsen att en överträdelse av rättigheterna har skett, eller som kommissionsledamot Franco Frattini sa, att ett brott har begåtts. För övrigt kände de ansvariga personerna vid SWIFT antingen till detta, eller åtminstone misstänkte det, från början, och de har indirekt informerat oss att det stämmer.

Den bristfälliga företagsstyrningen vid SWIFT är något som jag fortfarande inte förstår. Övervakningsenheterna var informerade men gjorde ingenting för att upplysa folk om vad som hände eller berätta för regeringarna om det. Det är inte med den bästa vilja i världen ett sätt som politiskt mogna medborgare ska behandlas på. Människors förtroende för EU som en rättsgemenskap har skadats allvarligt. SWIFT-affären leder till ökad misstro mot EU bland befolkningen, och det kommer att bli svårt att återvinna det förlorade förtroendet.

Jag skulle vilja be rådet och kommissionen att så snart som möjligt avsluta den noggranna undersökning som Günter Gloser har talat om och lägga fram praktiska förslag om hur EU-medborgarnas rättigheter ska upprätthållas också med avseende på Förenta staterna. Ni bör visa folk att ni inte bugar er för Förenta staterna, utan på allvar se Europeiska unionen som en värdegemenskap och modigt försvara den även mot stora partner, och just därför att de är vänner snarare än fiender.

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Herr talman! Det var helt rätt att Europaparlamentet blev helt delaktigt i övervakningen av rutinmässiga överföringar av personuppgifter rörande EU-medborgare till Förenta staterna. Europaparlamentets kontroll är godtagbar. Vägran att överföra uppgifter är inte godtagbart. Överföring av data förefaller motiverat på grund av terroristhoten som huvudsakligen kommer från islamiska extremister. Sådana hot kan dock inte uppfattas som och utnyttjas som en god förevändning för okontrollerade begränsningar av medborgerliga rättigheter. Vi får inte bli extremister själva. Vi får inte dra oss tillbaka från frontlinjen i kriget mot terrorismen under de medborgerliga rättigheternas fana. Å andra sidan behöver vi kontrollera dem som vill kontrollera oss med anledning av detta krig. Jag tänker på övervakning av flygningar, finansiella affärer och privatlivet. Om det berättigade kriget mot den globala terrorismen inte ska förvandlas till en diktatur och ett krig mot de medborgerliga rättigheterna måste det underkastas strikt granskning av Europaparlamentet.

  Cem Özdemir (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Vi behöver en ingående bedömning inför ett avtal. Något som är centralt är då inte bara frågan om hur effektivt det nuvarande avtalet är, utan också hur effektivt det föregående avtalet var. Denna fråga måste besvaras innan vi kan gå vidare i ärendet.

Ett framtida avtal måste grundas på push-systemet. Pull-systemet kan inte längre accepteras eftersom det, vilket är välkänt, redan borde ha införts i det föregående avtalet. Överföring av passageraruppgifter måste begränsas strikt till de syften som sådana uppgifter används till, annars kan vi inte överväga en sådan bestämmelse.

Det framtida avtalet måste också ges full demokratisk legitimitet, en process i vilken Europaparlamentet bör vara delaktigt, och vid behov de nationella parlamenten.

Vi behöver också en årlig utvärdering som en nödvändig del av ett avtal, och allmänheten måste få tillgång till utvärderingsrapporterna. Det är tydligt att bestämmelserna om personuppgifter snarast måste skyddas inom ramen för den tredje pelaren, liksom de globala standarderna om typer av personuppgifter.

  Alexander Radwan (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag minns mycket tydligt förbundskansler Angela Merkels uttalande i Strasbourg, då hon med rätta talade om de europeiska värderingarna och också om vikten av att nå människor och göra det klart för dem vilka som är Europas starka punkter.

Herr Gloser! I detta fall bör vi uppenbarligen förklara för människor att Europeiska unionen hjälper dem att skydda deras rättigheter. Här handlar det inte om att bekämpa terrorismen. Det råder enighet här i parlamentet i denna fråga, och det behöver inte diskuteras. Men var står vi i denna debatt? Vi började med att diskutera uppgifter om flygpassagerare, och nu har vi gått vidare till SWIFT-affären. Med tanke på i vilken takt debatten i rådet för närvarande går framåt kan man befara att vi de kommande åren eventuellt har ytterligare SWIFT-affärer att brottas med, men att vi ändå inte har gjort några framsteg.

Under tiden har vi en situation där ett europeiskt företag under påtryckningar från Förenta staterna undertecknar ett samförståndsavtal med amerikanerna, vilket européerna inte har möjlighet att pröva. Dessutom har SWIFT fortfarande inte ens ett registrerat kontor i Förenta staterna, utan endast en databas. Det är tillräckligt för de amerikanska lagstiftarna för att de ska kunna ställa SWIFT till svars i Belgien. Detta verkar vara ett återkommande tema. Det kommer allt fler amerikanska bestämmelser som rör europeiska angelägenheter, och de har införts av Förenta staterna utan att Europa har hunnit anta motåtgärder för att övervaka effekterna av dessa bestämmelser.

Med tanke på att Tyskland innehar ordförandeskapet i Europeiska rådet och dessutom ordförandeskapet för G7-länderna vill jag uppmana kommissionen att inta en aktiv ståndpunkt på detta område och undersöka ärendet för att kunna besvara följande fråga: hur ska vi med utgångspunkt från våra gemensamma värderingar och krav på dataskydd sluta oss samman för att bekämpa terrorismen?

  Michael Cashman (PSE). – (EN) Herr talman! Det verkliga förhållandet när det gäller passageraruppgifter (PNR) är naturligtvis att amerikanerna sätter upp ett förhandlingshinder med villkor för att komma in i USA eller i deras luftrum. Detta är verkligheten. De kan göra hindret hur högt de vill. Vi har medborgare som vill resa dit och företag som vill arbeta där. Detta är verkligheten.

Verkligheten i fråga om SWIFT är att vi hade en institution – och jag tror inte att det var den enda institutionen – som sysslade med en konflikt mellan olika rättssystem och som verkade och förvarade uppgifter både i USA och i EU. Den ålades enligt lag att infinna sig inför domstol i USA, och det var där vi fick konflikten. Jag anser att SWIFT faktiskt har fungerat och förhandlat fram ett utmärkt samförståndsavtal.

Vi kan antingen bege oss in i politiken för att namnge och hänga ut, för att klaga och gnälla, eller för att försöka lösa ett problem. Det var av det senare skälet jag kom in i politiken. Därför, kommissionsledamot Frattini, anser jag att ni har alldeles rätt. Vi behöver rättssäkerhet för EU-medborgarna och för EU-företag med verksamhet utanför EU och med kontor både utanför och inom EU där de förvarar uppgifter. Vi behöver ett gemensamt politiskt åtagande från kongressens och Europaparlamentets sida, ett transatlantiskt samarbete för att bekämpa det terroristhot som berör oss alla, och vi måste verkligen framför allt skydda våra grundläggande rättigheter och friheter.

Därför välkomnar jag det gemensamma mötet mellan Europaparlamentet och USA:s valda företrädare så att vi kan komma fram till ett avtal.

Avslutningsvis vill jag säga att detta mål endast kan nås genom beslutsam handling på rådsnivå, inte bara på kommissionsnivå. Jag välkomnar föregående talares utmärkta förslag att ta upp detta på G7-mötet.

Låt oss lösa problemet i stället för att klaga över det.

  Adina-Ioana Vălean (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten och rådsordföranden för att de närvarar vid denna viktiga debatt. Vi har hört att det var avgörande i vår kamp mot terrorismen att upprätthålla ett gott samarbete med USA. Det förnekar jag inte. Jag anser till och med att de transatlantiska förbindelserna måste stärkas eftersom terrorism är en världsomfattande företeelse. Vi måste förena våra krafter för att effektivt kunna bekämpa den genom att utbyta information och tillhandhålla våra brottsbekämpande organ nödvändiga hjälpmedel. Våra medborgare har rätt att leva i en trygg och säker värld. Emellertid visar SWIFT-fallet återigen de förskjutningar som uppstår om vi inte garanterar ett rigoröst skydd vid utbyte av information. Man måste finna den rätta balansen mellan frihet och säkerhet. I detta fall var det återigen säkerheten som var den rådande. Man kan inte bekämpa terrorism genom att ge upp de rättigheter som terrorismen försöker förstöra. Våra höga normer får inte minskas genom tryck från tredjeland, inte heller från våra närmaste bundsförvanter.

Vad som är än viktigare är att flera av de nya medlemsstaterna har en lång historia av diktatur och massövervakning av sin befolkning. Tyvärr finns det en uppfattning om att dessa olagliga metoder från det förflutna fortfarande används i vissa av dessa länder. Därför måste EU fortsätta att vara försvarare av grundläggande rättigheter, och det omfattar rätten till personlig integritet. Vi behöver å ena sidan ett rambeslut om dataskydd i den tredje pelaren för att garantera höga normer inom det polisiära och rättsliga samarbetet. Vi har väntat alldeles för länge på det. Vi måste å andra sidan också i fortsättningen vara vaksamma och garantera att de befintliga instrumenten genomdrivs på rätt sätt i våra egna länder. Vi måste väcka åtal mot dem som kränker vår grundläggande rättighet till integritet. Vi måste försäkra våra medborgare att vi vill upprätthålla höga normer i EU.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Liksom mina kolleger tidigare har sagt är detta inte en debatt om utformningen av de transatlantiska förbindelserna. Alla i parlamentet borde veta att Förenta staterna är vår närmaste bundsförvant i kampen mot terrorismen. Men det förändrar inte att det är lättare för oss att inta en fast hållning och verkligen försvara våra värderingar och lagar om vi är bundsförvanter.

Jag kan bara upprepa vad mina kolleger i PPE-gruppen och särskilt Alexander Radwan har sagt, nämligen att om vi verkligen ska kunna skydda respekten för EU:s regelverk måste vi ha fullständig information från kommissionen och rådet om den information som lämnas till de amerikanska myndigheterna och hur de skyddar denna information. Vi måste börja förhandla och få till ett avtal om ett genomförbart informationsutbyte som sker med respekt för EU:s lagar. Om detta inte görs måste vi omedelbart upphöra med att överlämna någon som helst information till de amerikanska myndigheterna.

Även efter svaret från Europeiska centralbanken är jag förbryllad över vilken roll och vilket ansvar som den har i detta fall. Europeiska centralbanken är själv ämne för EU-rättens krav på dataskydd, men den verkar inte ta något av det ansvar som den kan ha när det gäller detta informationsutbyte.

Jag förstår också att det finns ett tydligt behov för USA att spåra information om internationella banköverföringar som kan ha förbindelse med finansiering av terrorism, men denna information är förbunden med andra former av finansiering. I synnerhet kan vår affärsverksamhet i EU vara i riskzonen om vi inte agerar och intar en fast hållning. Överlämnandet av information bör alltid ske i enlighet med vår lagstiftning och skydda våra medborgare och affärsverksamheten i EU.

De nationella ekonomiska överföringarna innehåller så känslig information att detta verkligen är en fråga som ska tas på allvar av kommissionen, rådet, parlamentet och den amerikanska kongressen.

  Ulrich Stockmann (PSE). – (DE) Herr talman, herr Gloser, herr kommissionsledamot! Jag anser att rådets ordförande bör ta hänsyn till följande riktlinjer vid sina pågående förhandlingar med Förenta staterna om överföring av passageraruppgifter.

För det första är det genom ett proportionerligt tillvägagångssätt som man uppnår en lämplig säkerhetsnivå, och detta tillvägagångssätt är inte uppenbart när det gäller de rådande avtalen. Detta tillvägagångssätt är beroende av – och detta är min andra poäng – att man följer de vanliga normerna för det uppgiftsskydd som tillämpas i EU, vilket jag menar inbegriper en förändring av status quo i huvudsak genom att minska mängden beteenderelaterade uppgifter. När det gäller övergången till push-systemet har såvitt jag förstår Austrian Airlines använt detta system från första början – dessutom på ett framgångsrikt sätt. Systemet inbegriper en tydligt definierad ram för uppgiftsanvändningen, en tidsbegränsning för hur länge man får lagra uppgifterna och, inte minst, möjligheten att kunna inge ett klagomål om uppgifterna har missbrukats.

Herr Gloser! Ni sa helt riktigt att vi så snabbt som möjligt behöver få ordning på rättsläget för flygbolagen i EU. I egenskap av politiker som sysslar med transportfrågor kan jag bara instämma i detta. Med hänsyn till att överföringen av uppgifter egentligen handlar om att göra framsteg i kampen mot terrorismen har den en internationell dimension, och vi behöver utan tvekan även internationella avtal med internationellt bindande bestämmelser om uppgiftsskydd. Det är detta vi bör uppnå i samband med förhandlingarna.

Vi måste alltid tänka på att bevara vår rätt till fri rörlighet, som bara kan uppnås i ett öppet samhälle där folk kan röra sig fritt utan att vara allmänt misstänkliggjorda. Det skulle vara oacceptabelt för oss som ledamöter av Europaparlamentet om jämlikhetsprincipen överträddes och om olika uppgiftsskyddsnivåer skulle gälla för amerikanska medborgare å ena sidan och icke-amerikaner å den andra. Jag litar på beslutsamheten hos rådets tyska ordförandeskap i samband med förhandlingarna. Jag vet att dessa inte kommer att bli enkla.

  Alexander Alvaro (ALDE). – (DE) Herr talman, herr Gloser, herr kommissionsledamot! Ni borde bli eftertänksamma eftersom ni har hört samma refräng från alla politiska grupper. Budskapet är att vi naturligtvis behöver ett transatlantiskt partnerskap och att vi är allierade i kampen mot terrorismen. Inte bara refrängen utan även versen var likadan över hela linjen, dvs. att det är nödvändigt med trovärdighet, förtroende och öppenhet när det gäller dessa frågor.

Låt oss börja med trovärdighet. Jag kommer fortfarande mycket väl ihåg hur kommissionsledamoten i sitt senaste anförande i kammaren särskilt berömde uppgiftsskyddsaspekterna i avtalet. Jag anser inte att detta beröm är förenligt med de rättigheter vi borde ha med hänsyn till uppgiftsskyddslagstiftningen. När det gäller överföringen av passageraruppgifter finns det ingen skyldighet att tillhandahålla information, och de berörda individerna har ingen rätt att korrigera uppgifterna. Vad har dessutom hänt med trovärdigheten när ni kallar de samtal som ni för med Förenta staterna ”förhandlingar”? Ni står ställda mot väggen med en pistol riktad mot era bröst. Förenta staterna hotar med att inte längre tillåta flygplan att landa, och ingen av EU:s institutioner har ryggrad nog att säga att vi inte ska låta oss behandlas på detta sätt.

Trovärdigheten undergrävs genom att vi gång på gång får höra att parlamentet borde delta. Om ni menar allvar, låt oss då delta i samtalen och genom detta visa att ni menar vad ni säger.

När det gäller öppenheten undrar jag vilka EU-medborgare som känner till att 34 uppgiftspunkter, däribland information om vad de äter och var de sitter i planet, överförs när de går ombord på ett flygplan. Ingen känner till detta. Jag har genom medierna diskuterat just denna fråga med medborgarna. Ingen känner till att detta sker när de går ombord på ett flygplan.

Vi står på er sida, så låt oss delta istället för bara att avspisa oss.

  Frieda Brepoels (PPE-DE). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Debatten om SWIFT passar mycket tydligt in i den bredare diskussionen om kampen mot terrorismen å ena sidan och skyddet av de mänskliga rättigheterna och privatlivets helgd å den andra. Det finns emellertid inte bara en tydlig skiljelinje mellan de europeiska och amerikanska ståndpunkterna – vi verkar inte ens kunna komma överens om en gemensam definition på terrorism. Kommissionsledamoten har i samband med denna fråga nämnt hur han skulle vilja utveckla ett framtida europeiskt instrument som skulle uppfylla dessa krav, men detta är något som man naturligtvis inte kan göra i en handvändning. Den nuvarande och tidigare situationen dröjer i själva verket kvar, vilket jag skulle vilja ställa ganska många frågor om. Till och med i dagsläget vidarebefordras uppgifter inom ramen för SWIFT som om det inte vore något fel med det. Slutsatserna i rapporterna från både den aktuella belgiska kommittén och kommittén på EU-nivå är tydliga och otvetydiga: de belgiska bestämmelserna och EU:s bestämmelser om uppgiftsskydd har uppenbarligen nonchalerats. Med hänsyn till att de belgiska domstolarna nu har beslutat att inte åtala SWIFT och att den belgiska regeringen inte kan se någon mening med att fortsätta denna olagliga verksamhet, vill jag fråga hur EU reagerar på detta. Kommer kommissionen nu att inleda ett överträdelseförfarande mot Belgien? När i så fall kommer man att fatta beslut om detta? Om man inte gör det, vad avser då kommissionen att göra för att se till att EU:s bestämmelser om privatlivets helgd följs här och nu i alla medlemsstater?

Vid rådets sammanträde den 15 december tog den belgiske premiärministern upp frågan om SWIFT, och denne argumenterade för ett europeiskt förhållningssätt. Även om jag har förstått genom det som rådet har sagt att undersökningen fortfarande pågår, har jag en mycket direkt fråga: står rådet, och därmed alla medlemsstater, bakom idén att styra denna fråga genom ett instrument på EU-nivå?

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag betvivlar inte kommissionsledamot Franco Frattinis personliga tro och åtagande när det gäller skydd av personuppgifter. Men jag anser att både kommissionen och rådet är lika svaga när det gäller missbruk av integriteten via SWIFT som de har varit när det gäller passageraruppgifter under de senaste fyra åren. Detta är uppgifter från EU som tillhör EU-medborgarna och som görs tillgängliga för kommersiella syften i EU under skydd av gemenskapens dataskyddslagstiftning. Men trots ihärdiga och envisa krav från parlamentsledamöter har EU, i rådets och kommissionens ostadiga händer, i stor utsträckning tillåtit USA att tillämpa extraterritoriell domsrätt. I varje global ram för ett massutbyte av kommersiella uppgifter för säkerhetsskäl måste EU kraftfullt hålla på sina egna lagar och principer.

Herr kommissionsledamot! Ni säger att det är osannolikt att uppgifter från SWIFT har använts i det automatiska målsökningssystemet där man gör en profilering för att tilldela varje person en risknivå som baserar sig på antaganden och, helt klart, stereotyper utifrån dessa personers beteenden och speciella egenskaper. Men varför vet ni inte tvärsäkert, ja eller nej, om uppgifter från SWIFT har använts i Förenta staternas kontrollsystem Automatic Targeting System (ATS)? När det gäller passageraruppgifter godtar ni försäkran från ministeriet för inre säkerhet att användningen av passageraruppgifter för profilering sker i enlighet med PNR-avtalet. Men håller ni med om den bedömning som ministeriet för inre säkerhet gör? Ja eller nej? Avsaknaden av tydliga svar minskar förtroendet, och jag anser att vi förtjänar dessa tydliga svar när det gäller kommissionens rättsliga utvärdering.

  Corien Wortmann-Kool (PPE-DE). – (NL) Herr talman, kommissionsledamot Frattini! Ni tvekade inte när ni visade ert stöd för förhandlingarna. En fullständig efterlevnad av de grundläggande rättigheterna, inbegripet privatlivets helgd – det finns inget utrymme för missförstånd här – och vi ska se till att ni håller detta löfte. Det finns alltså ingen större mening med att 780 Europaparlamentariker sätter sig i förhandlarnas ställe; det skulle inte fungera. Detta innebär emellertid att rådet måste visa framfötterna under förhandlingarna istället för att – som jag nu hör att de gör – överväga vilka faror det kan möta i samband med dessa. Vi antar emellertid att ert stöd för förhandlingarna är lika fast som kommissionsledamot Franco Frattinis, eftersom vi även kommer att bevaka detta.

Detta handlar om SWIFT, och att SWIFT inte är en bank bör inte vara en anledning till att inte ta bestämmelserna om privatlivets helgd på allvar eller att inte följa dem. Den undersökning som ni inledde, kommissionsledamot Frattini, ska välkomnas, men ni måste omedelbart vidta rättsliga åtgärder för att fylla tomrummet, eftersom informationsutbytet inom SWIFT också måste följa EU:s bestämmelser om privatlivets helgd.

I kampen mot terrorismen måste man också få möjlighet att undersöka finansiella transaktioner inom denna ram, eftersom detta mycket väl kan leda till terroristorganisationer. Något som har slagit mig är att många medborgare har stor sympati för de svåra dilemman vi står inför i detta sammanhang. Vi kan inte lösa detta i en handvändning. Jag är t.ex. ganska chockerad över att man inte har diskuterat vätskor på flygplan mer ingående. Vi bör emellertid inte ta detta som en ursäkt. Det krävs hårda förhandlingar. Jag stöder gärna det förslag som Alexander Radwan tog upp om att placera detta i ett bredare G7-sammanhang.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Ingen av oss i kammaren har något att invända mot att det behövs ett utökat skydd mot terrorism i framtiden. Det är emellertid omöjligt att inte ställa frågan om vilka medel man ska använda i detta sammanhang, såväl som om vilka strategier man ska anta. Det internationella samarbetet och utbytet av uppgifter är utan tvekan lika mycket en del av processen som rättssäkerheten och det nödvändiga uppgiftsskyddet. Som alla andra i parlamentet stöder jag det transatlantiska samarbetet i detta sammanhang.

Det är emellertid viktigt att vi ser till att få en balans mellan säkerheten och kampen mot terrorismen å ena sidan och uppgiftsskyddet å den andra. Om det dessutom nu är en fråga om att förhandla om ett nytt avtal måste detta nya avtal uppfylla vissa grundläggande villkor.

För det första måste personuppgifter få samma skydd som redan har uppnåtts i det tillfälliga avtalet. För det andra måste det råda rättssäkerhet för flygbolagen så att man håller löftet om att byta till ett push-system, som gör det möjligt för oss att kontrollera vilka uppgifter som lämnas till vem och vid vilken tidpunkt detta sker. Man måste naturligtvis också ange syftet för vilket uppgifterna kan användas så att dessa bara kan, och bara tillåts att, användas för att förhindra och bekämpa terrorism. I framtiden bör det också finnas en skyldighet att ge resenärerna information i detta sammanhang.

Jag vill ta upp en sak till som jag anser är viktig. När man förhandlar om det nya avtalet bör man se till att skapa mervärde. Så snart som man misstänker terrorism bör de amerikanska myndigheterna ha skyldighet att underrätta de motsvarande rättsliga och polisiära myndigheterna i medlemsstaterna såväl som de motsvarande EU-institutionerna, dvs. Eurojust och Europol. Om man garanterar allt detta kommer vi att få ett instrument som är utformat för att ge större säkerhet till EU-medborgarna.

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill först och främst tacka er så mycket för de många kommentarerna, idéerna och naturligtvis – vare sig man tycker om dem eller inte – de kritiska anmärkningarna. I en diskussion visar anmärkningarna om man är på rätt spår och om det är möjligt att förhindra något som kanske inte var så bra tidigare från att uppstå igen.

Rättsskyddet och rättssäkerheten anses som viktiga av alla, men det gör även frågan om hur vi ska bekämpa särskilda former av internationell terrorism, och vi får under inga omständigheter ställa dessa mot varandra. När det gäller passageraruppgifter och SWIFT står vi inför två olika situationer.

I ordförandeskapets uttalande betonade jag återigen samarbetet och diskussionerna med kommissionen, på grundval av vilka vi tillsammans vill få till stånd en rättsligt lämplig förordning. Detta ger upphov till många frågor som ni också har tagit upp i dag, däribland dem som handlar om hur omfattande informationen är, vilken tillgång man har till den och vilka kontroller den andra parten behöver utöva. Liknande frågor uppkommer även när det gäller SWIFT, och det gläder mig att i detta sammanhang återigen ta upp Alexander Radwans idé. Oaktat om den finns på G7:s eller G8:s dagordningar eller om den tas upp i samband med förbindelserna mellan EU och Förenta staterna är det viktigt att diskutera denna fråga.

Det skulle absolut inte vara någon nytta med att ständigt bara flytta från en aspekt till nästa, och det som det handlar om här är i stort sett samma sak. Vi är intresserade av uppgiftsskyddet, rättssäkerheten och dessutom av det transatlantiska partnerskapets form i samband med vilket vi anser att partnerskap inte är en enkelriktad företeelse. Det handlar om att samarbeta, inte motarbeta varandra.

Vi behöver den aktuella informationen, och förbindelserna mellan EU och Förenta staterna bör vara sådana att det, under de kommande mötena mellan de båda parterna, bör vara möjligt att ta upp frågorna på ett mycket tydligt sätt – framför allt med hänsyn till att konfrontera den fara som många av er har beskrivit. Jag kan bara säga att jag tycker att det är helt rätt att diskutera dessa frågor öppet. När kommer vi att konfronteras med nästa fall där man kanske har fått tillgång till uppgifter på ett osäkert sätt? Vi skulle vilja diskutera detta. Utan att gå in på tekniska detaljer tar jag upp detta särskilt med tanke på SWIFT. Var finns uppgifterna? Finns de här, och får vi möjlighet att få ordning på saken och begränsa deras omfattning utan att de lämnas vidare? Eller finns uppgifterna möjligen redan tillgängliga i Förenta staterna där de, på grund av utformningen av det amerikanska uppgiftsskyddet, är mycket lättillgängliga? Slutsatsen i detta fall är emellertid att vi inte kan påverka saken över huvud taget.

Frågan är dock på vilket sätt EU kan påverka uppgifter som överförs och som, så att säga, finns redo att användas på annat håll. Särskilt när det gäller SWIFT är detta ett komplicerat förfarande. Allt detta bör dock ge oss möjligheten att diskutera dessa frågor ingående och lägga fram argument för hur viktigt det är för oss i EU att hålla på vissa värderingar och även försvara dessa. Det bör också ge oss möjlighet att argumentera för hur viktigt det är att bevara den befintliga balansen. Detta innebär inte att vi alltid är överens om hur kampen mot den internationella terrorismen ska föras. Det är bara det att alla dessa frågor måste ta ut varandra.

Kommissionsledamot Franco Frattini klargjorde detta mycket tydligt genom att prioritera inte bara folks säkerhet utan även rättsskyddet och ett mycket omfattande uppgiftsskydd, som vi faktiskt har i EU. Låt mig försäkra er om att alla dessa aspekter som ni har tagit upp också kommer att diskuteras under de kommande förhandlingarna, inte bara i relation till passageraruppgifter utan naturligtvis även i relation till SWIFT.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag kommer som alltid att vara helt uppriktig i mitt svar till parlamentet, och jag kommer också att ta upp de punkter där jag inte delar era åsikter.

För det första har jag aldrig under några som helst omständigheter förnekat eller undanhållit någon information, inte heller konfidentiell sådan, som jag hade kunnat lämna till utskottet och därmed till parlamentet – och detta är utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor mycket väl medvetet om – och utskottets ordförande, Jean-Marie Cavada, är här. Jag tänker fortsätta på samma sätt som jag sa i min inledning. Jag håller alltså inte med om att EU:s institutioner och i synnerhet parlamentet riskerar att uteslutas från denna politiska process – det vore faktiskt att döma frågan på förhand.

Ni är väl medvetna om att jag vill att ni ska vara politiskt delaktiga, även när detta inte föreskrivs i fördragen. Jag har sagt det tusen gånger, och jag kommer att säga det igen: vi kommer att hitta ett sätt, och därför välkomnar jag Jean-Marie Cavadas idé om att rentav utarbeta en överenskommelse med Förenta staternas kongress om att övervaka de politiska faserna i dessa förhandlingar. Det är också uppenbart att denna diskussion har påverkat de euroatlantiska förbindelserna, i motsats till vad någon sa. Jag är övertygad om att om EU vill vara ledande på den världspolitiska arenan måste vi skapa en övergripande balans mellan rätten – själv anser jag att detta är en plikt – att jaga och utreda terrorister och plikten att skydda grundläggande rättigheter, som integriteten i personuppgifter.

Därför är det uppenbart att om vi, som rådsordföranden nyss sa, vill åstadkomma en övergripande balans tillsammans med Förenta staterna, så vill vi det för att vi är övertygade om att de euroatlantiska förbindelserna är avgörande, inte bara med tanke på Europas tidigare historia, utan också, framför allt, med hänsyn till vår nuvarande och framtida historia.

Precis som många av er vet har jag vid många tillfällen gett uttömmande svar, särskilt till utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter förstås, men jag talar inför parlamentet när jag blir inbjuden, och jag talar med de utskott som bjuder in mig. När det till exempel gäller push-systemet meddelade jag i december att försök med ett sådant system för passagerarnamn skulle inledas före månadens utgång, och så blev också fallet. Försöket inleddes med den amerikanska administrationens tull- och gränsskyddssystem och Amadeus. Det finns en teknisk detalj när det gäller krav på ad hoc-uppgifter, men detta är ett tekniskt problem, och push-försöket har verkligen inletts, som utlovats.

När det gäller antalet uppgifter tyckte jag det var intressant att höra vad flera av er hade att säga om de 34 uppgifter som för närvarande omfattas av PNR-avtalet. Jag kan helt ärligt säga att för min del kommer jag i förhandlingarna att begära att antalet uppgifter begränsas, men inte för att jag ansluter mig till åsikten att USA begär för många uppgifter. Om samtliga 34 uppgifter var användbara för att spåra terrorister skulle jag inte vara rädd för att säga till er att det behövdes 34 uppgifter. Men de riktigt användbara är förmodligen de 19 som har nämnts: alltså ett mycket mindre antal.

Men tro mig, den princip som räknas när det gäller vilka uppgifter som ska behandlas gäller inte antalet uppgifter utan om hur användbara uppgifterna är, och det är mot den bakgrunden jag tänker agera i förhandlingarna. Jag tänker inte stödja tanken att om vi minskar de 34 uppgifterna till 15 kommer vi i vilket fall som helst att ha gjort ett bra jobb: vi kanske till och med har gjort ett riktigt dåligt jobb, om några av de uteslutna uppgifterna kunde ha förhindrat en terroristattack. En sak tvivlar jag inte på: Jag är helt säker på att den viktigaste målsättningen är att systemet blir effektivt. Vem har tillgång till uppgifterna? För vad? Hur många uppgifter och under hur lång tid? Detta är punkterna i ett avtal som vi ska inleda förhandlingar om snart, och parlamentet kommer att informeras, som jag redan har sagt.

Många av er anser att passageraruppgifter är vad som saknas i PNR-systemet. Det är rimligt att tänka sig att om det inte går att skapa samförstånd mellan de båda parterna kommer det inte att slutas något avtal i slutet av juli. Men för min inre syn ser jag en mycket enkel lösning: varje biljett till Förenta staterna skulle kunna åtföljas av en blankett som passageraren ska underteckna, med information om att passagerarens uppgifter kommer att behandlas på ett visst sätt. Om detta skulle inträffa – och jag hoppas verkligen att det aldrig sker – kommer vi verkligen att ha sett till att passagerarna informeras, men om vi inte får till stånd ett avtal på EU-nivå kommer passagerarnas rättigheter att begränsas till den privata sfären i flygtransportavtalet. Detta är en eventualitet som vi måste avstyra med all medel som står till buds, och därför måste vi försöka få till stånd ett nytt EU-avtal. Alternativet är mycket enkelt: passagerarna skulle helt enkelt ombes att godkänna några begränsningar som en del av flygtransportavtalet, och jag tror att de flesta som vill resa till Förenta staterna och har ärliga avsikter skulle underteckna det. Men vi skulle avsäga oss en roll för EU som vi redan har spelat och som det är avgörande att vi fortsätter att spela. Därför behöver vi nya förhandlingar, bland annat för att minska antalet uppgifter, men på ett sätt som innebär att den minskade mängden uppgifter inte hotar kampen mot terrorismen.

I samband med ATS-systemet har jag nämnt inför utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter att jag har tagit emot skriftliga försäkringar från Förenta staterna om att PNR-avtalet ska följas. I ett anförande här i kammaren kritiserades jag för att jag inte hade kontrollerat sanningshalten i det påståendet. Om jag i Bryssel hade makten att undersöka Förenta staternas beteende skulle jag ha en makt som ingen myndighet, varken på EU-nivå eller nationell nivå, någonsin har haft eller kommer att få. Allt är möjligt, bortsett från att kontrollera sanningshalten i den skrivelsen, som jag uppmanades att göra i det anförandet. När jag tar emot ett formellt svar där det sägs att reglerna följs, måste jag godta det som det är, om det inte finns några bevis på motsatsen. Det är så det går till mellan allierade, såvida ni inte har några bevis för motsatsen – vilket jag ärligt talat inte har, och jag är verkligen totalt uppriktig – eftersom vi annars skulle tvingas inleda en ständig utredning av minsta detalj i de skrivelser vi tar emot från Förenta staterna.

Marine Roure frågade mig om vi kan ge parlamentet information om förhandlingsmandatet. Som ni vet är den informationen konfidentiell, men som jag sa tidigare kommer vi, trots att detta är hemligstämplat, att hitta ett sätt att hålla parlamentet informerat, det vill säga hitta ett sätt att ge er politisk information utan att bryta mot bestämmelserna i fördraget, som innebär att konfidentiell (”begränsad EU”) information inte får offentliggöras. Detta är den politiska lösning jag föreslår: om fördraget ändras så att där anges en mekanism för att förmedla hemligstämplade dokument till parlamentet kommer jag att tillämpa den bestämmelsen utan att tveka. Men det handlar om att lösa problemet med att parlamentet inte får informeras när hemligstämplat material är inblandat. Jag ska hålla er informerade om detta.

Flera personer har efterfrågat ett ramavtal, och jag tror att det är rätta vägen att gå. Ett ramavtal om uppgiftsöverföring är precis vad vi har börjat arbeta på tillsammans med ordförandeskapet: vi håller på att inrätta en gemensam arbetsgrupp som ska arbeta med ett antal frågor som berör behandling av personuppgifter – alltså skilt från SWIFT-ärendet och PNR, som drivs parallellt. Vi anser att tiden är mogen för att sluta ett euroatlantiskt politiskt avtal – ett ramavtal – med Förenta staterna om behandling av personuppgifter, och vi tänker arbeta på detta avtal för att fastställa vilken typ av uppgifter som får överföras, i vilka syften och under hur lång tid.

Det finns ytterligare en punkt som inte har tagits upp i den här debatten men som behöver nämnas: hur kan vi bevara konfidentialiteten i den tekniska information som ingår i detta avtal? Eftersom detta gäller utredningsförfaranden skulle det vara en gåva till de kriminella om uppgifterna kom fram. Den typen av information måste hållas konfidentiell. Alltså finns det ett annat problem, eftersom det är uppenbart att vi skulle ge misstänkta terrorister ett kraftfullt verktyg om vi avslöjade detaljer om hur de övervakas. Går det att hitta en lösning? Jag är säker på att det går, men det måste finnas politisk vilja på båda sidor.

Jag vill avsluta med en sista tanke: inget av allt detta rättfärdigar kränkningarna av EG-lagstiftningen och bristerna i lagstiftningen i fråga om SWIFT-ärendet. Ni kanske kommer ihåg att jag redan innan någon annan hade nämnt ett EU-avtal vände mig till utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och tog upp behovet av ett sådant avtal, eftersom det är mycket bättre att täppa till en lagstiftningslucka med en EU-regel än att låta de enskilda medlemsstaterna lagstifta som de vill. SWIFT-ärendet är typiskt: av 27 medlemsstater är det bara sju som har svarat mig. Det är ett tecken på att frågan behöver behandlas på EU-nivå.

Av alla dessa anledningar kan jag därför försäkra er att 1) jag anser att ett politiskt avtal är nödvändigt och att legitimiteten i ett sådant avtal minskas om parlamentet inte deltar, och 2) ett sådant politiskt avtal bör syfta till att lösa problemen konstruktivt, utan att peka finger åt Förenta staterna som om de var problemet. Problemet är terroristerna, inte Förenta staterna.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum under nästa sammanträdesperiod.

Eftersom det är dags att återuppta sammanträdet kommer det inte att bli något avbrott.

Jag tackar tolkarna för deras generositet och professionalism; parlamentet skulle inte kunna fungera utan dem.

Skriftliga förklaringar (artikel 142 i arbetsordningen)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Under flera månader har det gjorts fördömanden av den oacceptabla överföringen av passageraruppgifter från flygbolag och av personuppgifter från Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunications (SWIFT) till Förenta staternas säkerhets- och informationstjänster. Men som svar på frågor ställda här i parlamentet har rådets tyska ordförandeskap och kommissionen inte lagt fram något som skulle kunna ge ett fullständigt klargörande av dessa frågor och göra slut på denna grova kränkning av medborgarnas rättigheter, friheter och garantier.

Deras svar innehåller inte ett enda ord om de konkreta åtgärder som krävs för att få ett slut på denna oacceptabla, olagliga praxis, eller om att begära en fullständig förklaring från USA:s administration.

Detta beteende är slutligen ett bevis på rådets undergivna, passiva inställning till USA:s utpressning och krav.

Jag måste också nämna de försök som har gjorts av dem som har som enda mål att dra nytta av situationen genom att i ökad omfattning tillämpa omröstningar med kvalificerad majoritet i rådet i rättsliga och inrikes frågor. Alla åtgärder som under täckmantel av det så kallade ”kriget mot terrorismen” undergräver medborgarnas grundläggande rättigheter måste avvisas direkt.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL). – (EL) Både kommissionen och rådet har i sina uttalanden bekräftat att de kommer att fortsätta att tillgodose USA:s krav genom att skapa personakter över alla EU-medborgare och överlämna deras personuppgifter till USA:s säkerhetstjänst.

Företrädarna för det tyska ordförandeskapet och kommissionen har inte bara accepterat att det nya avtalet med USA om överföringen av personuppgifter över passagerare som flyger dit inte kommer att skilja sig från det nuvarande avtalet, de har också cyniskt medgivit att de är beredda att legalisera SWIFT-skandalen genom att fastställa så kallade principer om tillhandahållandet av uppgifter om EU-medborgares ekonomiska transaktioner i USA, så detta kommer nu att bli lagligt.

Precis som de tydligt påpekade kommer de inte begå dödssynden att störa förbindelserna mellan EU och USA. När det gäller skyddet av grundläggande rättigheter, personuppgifter och integritet kommer de att försöka övertala våra ”amerikanska vänner” att respektera dem, uppenbarligen precis som de respekterar dem i Irak och i Afghanistan.

Det är kristallklart att EU och USA bedriver en identisk politik som är lika reaktionär och antidemokratisk och lika farlig för demokratiska rättigheter och gräsrötternas frihet, när de använder ”kampen mot terrorismen” som förevändning för att begränsa de grundläggande rättigheterna.

ORDFÖRANDESKAP: BIELAN
Vice talman

20. Anföranden på en minut (artikel 144 i arbetsordningen)

  Talmannen. Nästa punkt är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt.

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). – (HU) I min hemtrakt i de södra grevskapen på det ungerska slättlandet blev det ett ramaskri sedan polisen påträffat mycket stora mängder kommunalt avfall, hittills 5 000 ton, som troligen har sitt ursprung i Tyskland. Utredningen fortsätter i samarbete med tyskarna. Faktum är emellertid att en så stor mängd avfall och möjligen ännu mer förvisso saknas i Tyskland. Detta kan inte passera obemärkt av de ytterst noggranna tyska offentliga förvaltningarna. Trots att detta är förbjudet i EU:s regelverk blir sådana händelser allt vanligare genom den fria rörligheten för varor och får till följd att värdet av EU-medlemskapet allvarligt undergrävs i min hemtrakt.

Vissa tyska och österrikiska företag har för övrigt förorsakat upprepade skandaler i Ungern genom att i stora livsmedelskedjor saluföra matvaror där bäst före-datum gått ut och på så sätt dragit fördel av att det finns människor i de nya medlemsstaterna som brottas med oerhörda problem att försörja sig och därför vill handla så billigt som möjligt.

De tyska och österrikiska myndigheterna måste ingripa mot detta, liksom kommissionen, som bör kräva att en mer begränsad styrning genomförs i de medlemsstater som väntar på att införa euron och att personalen utökas för att på så sätt tillgodose konsumentskyddet.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman! Vi tar nu i dagarna ett sista farväl av framlidne Ryszard Kapuściński, en av de största författarna i modern tid. I sina rapporter från världens alla hörn och i hela sitt författarskap berättade Ryszard Kapuściński sanningen om världen under 1900-talets senare hälft och i början av detta århundrade. Han vittnar i sina böcker om kolonialismens upphörande i slutet av 60-talet och diktaturernas fall på 80-talet, liksom om både de ljusa och mörka sidorna av den globalisering vi nu upplever.

Ryszard Kapuściński var en föredömlig tänkare och reporter och en journalist som tog stark ställning för de fattiga och förtryckta. Han var en fritänkare och intellektuell som stod fri från alla maktsystem. Han tog konsekvent ställning för frihet och demokrati – i Latinamerika, Afrika, Etiopien, Iran och Polen. Genom sin närvaro på skeppsvarvet i Gdansk under generalstrejken 1980 visade han sin solidaritet med de polska arbetarnas kamp för demokratiska rättigheter och för rätten att bilda fackföreningar. Den polska och europeiska kulturen har blivit fattigare sedan Ryszard Kapuściński lämnat oss.

  Marco Pannella (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har nu återigen fått höra att kvinnor och barn samt arbetssökande män och företrädare för civila myndigheter har mördats i Bagdad. Av vem? Av ett gäng ytterst välorganiserade och totalt okända brottslingar.

Vissa företrädare för den internationella opinionen kallar dem upprorsmän, men det handlar om brottslingar som till och med skyddas av myndigheterna. Paul Bremer, ledare för den civila administrationen i Irak, sa en gång att först skulle ett moratorium för dödsstraff hållas, och därefter skulle Internationella brottmålsdomstolen (ICJ) erkännas. Så blev det inte, och i Irak i dag erkänns inte ICJ, och detta mördargäng kommer aldrig någonsin att ställas inför rätta.

Jag vill inte att dagens Irak ska vara ett land som vidmakthåller denna situation i stället för att bekämpa den.

  Věra Flasarová (GUE/NGL). – (CS) I USA:s militärpropaganda talas det om världsterrorismen, ondskans axelmakter och om behovet av att skapa säkerhet. Förr sa man ”om ni vill ha fred ska ni förbereda er för krig”. I dag bör det kanske heta ”om ni förbereder er för krig ska ni tala om att bevara freden”. Jag är rädd för att den tjeckiska allmänheten har lurats att tro att den amerikanska radarbasen på tjeckiskt territorium kommer att innebära att världen slipper förtäckta hot. Jag anser att USA:s militärbaser, bland annat de som finns i Tjeckien eller på andra platser i Europa, inte är en garanti för utan i stället ett hot mot säkerheten i Tjeckien och övriga europeiska länder. De innebär dessutom att spänningarna skärps och att behovet av vapen ökar samt att förbindelserna med Ryssland avsevärt försämras på såväl politisk nivå som med hänsyn till energisituationen. Tjeckiens nuvarande regering bortser antingen från riskerna eller saknar modet att sätta sig upp mot USA. Den tjeckiska allmänheten, liksom förmodligen en stor del av EU:s befolkning, är medveten om faran och känner inget behov av att dras in i USA:s krigiska planer.

  Димитър Стоянов (ITS). – Искам да запозная Парламента с най-новото развитие по случая с българските медици в Либия. Вчера срещу българските медицински сестри е било повдигнато ново обвинение за клевета срещу техните мъчители. Тоест, казано по друг начин, сега циничният либийски режим обвинява българските сестри за това, че те са били изнасилвани и тормозени в продължение на дни и седмици.

В същото време синът на либийския диктатор Кадафи, Сейф ал Ислам, необезпокояван обикаля из територията на Европейския съюз. В същото време страни като Германия, Франция и Италия търгуват за милиарди с този диктаторски режим. Време е да сложим край на двойните стандарти! Време е да бъдат наложени истински икономически санкции срещу Либия! Време е диктаторът Кадафи да бъде бойкотиран! Време е да няма програма, аз съм против, и не трябва да има програма „Петрол срещу човешки живот”. И този Парламент трябва да защити това!

  Jim Allister (NI). – (EN) Herr talman! På Nordirland är det så skönt att se erfarna terroristanhängare uttrycka ett åtagande till den rättssäkerhet som de så länge bekämpat. Men bara en idiot skulle godta dessa muntliga löften från dem som hittills inte har ryggat för att mörda med mindre än att ställa dessa löften inför hårda prov när det gäller tid och uppvisad utdelning.

Sinn Féin har gjort ett högst villkorligt åtagande att stödja polisen, men endast i de fall då de belönas med tjänster inom regeringen. Sådan utpressning är oacceptabel. Ett äkta åtagande till lag och ordning är villkorslöst. Dessutom kan man inte vara en fläckfri demokrat och göra anspråk på regeringsställning och fortfarande vara oskiljaktigt förenad med en olaglig organisation som fortsätter att stoltsera med ett arméråd. Sinn Féin befinner sig endast vid början av en lång väg av övergång från terroristmedhjälpare till ett parti som lämpar sig för att inneha regeringsmakten. Må dess resa vara verklig och inte skenbar.

  Мартин Димитров (PPE-DE). – Уважаеми господин Председател, дами и господа, искам да обърна внимание на този Парламент и на всички Европейски институции за очертаващата се енергийна криза на Балканите.

В Албания има много сериозен режим на тока, Македония едва покрива своите енергийни нужди. България вече не е износител на ток за Балканите. След затварянето на 3-ти и 4-ти блок на АЕЦ „Козлодуй” България едва покрива вътрешното си потребление.

Необходим е нов подход на европейските институции към Балканите, нова стратегия. 3-ти и 4-ти блок, които бяха затворени в началото на тази година и спрени от действие, са напълно безопасни и това се показа от множество международни изследвания. Необходим е гъвкав подход. В противен случай, тези проблеми само ще се задълбочат и само меката зима до сега скрива техния истински мащаб.

Този Парламент само с няколко гласа не подкрепи гъвкавия подход по отношение на АЕЦ „Козлодуй”, но тези възможности още не са изчерпани и ние всички заедно трябва да ги използваме, ако не искаме проблемите на Балканите да стават все по-сериозни. Прогнозите показват, че през 2007 г. и 2008 г. ще има още по-голям недостиг на ток. Така че е важно Европейската комисия и другите европейски институции да вземат отношение.

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill ta upp frågan om minröjning. Jag är högst allvarligt oroad över den fortsatta EU-finansieringen av denna ytterst angelägna fråga. Det finns en del bra synpunkter på integreringen av budgetposten för truppminor. Trots detta kan finansieringen från EU av denna livräddande humanitära nedrustning, som omfattar röjning av splitterbomber och landminor, komma att upphöra efter december i år om den nationella utanordnaren inte tar med finansiering av detta i landets strategidokument. Detta skulle allvarligt påverka ett flertal av utvecklingsprogrammen i vissa länder.

Jag uppmanar talmannen att utöva tryck på kommissionen för att noga undersöka de möjliga följder som omfattar förluster av människoliv på grund av oröjda minor och splitterbomber.

  Bairbre de Brún (GUE/NGL). – (GA) Herr talman! Rapporten från Nordirlands polisombudsman offentliggjordes förra veckan, och i rapporten bekräftas att landets polis spelar under täcket med ett unionsvänligt paramilitärt mördarförband. Rapporten är endast toppen på isberget. När man betraktar de inblandade polisernas långa tjänstgöringstid och de personer man hänvisar till i rapporten är det ställt utom varje tvivel att detta hemliga samarbete var väl etablerat både politiskt och administrativt och förekom på alla nivåer inom den nordirländska polisen (RUC) och den brittiska regeringen. Den viktiga frågan nu gäller vad som kommer att hända med denna rapport och vilka åtgärder som kommer att vidtas. Sinn Féin tog trots detta ett historiskt beslut att stödja det nya polisväsendet. Vi har nu ett utomordentligt tillfälle att ytterligare påskynda fredsprocessen på Irland. Jag vill be Demokratiska unionsvänliga partiet (DUP) under ledning av Ian Paisley, och framför allt partiets ledamot av Europaparlamentet Jim Allister, att samarbeta både med Sinn Féin och med mig och därmed se till att fredsprocessen på Irland påskyndas.

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Herr talman! Detta är min reaktion på att ordföranden för utskottet för konstitutionella frågor Jo Leinen avgått. Med anledning av Tjeckiens president Václav Klaus’ synpunkter på konstitutionsfördraget anklagades han nu i veckan av Leinen för att bedriva en politik som strider mot det egna landets och dess medborgares intressen. Jag kan försäkra Leinen om att han har fel. Att förkasta konstitutionsfördraget i dess nuvarande utformning ligger utan någon som helst tvekan i linje med Tjeckiens intressen, och president Klaus uppfyller endast det löfte han som president gett i fråga om konstitutionsfördraget. Utöver att okritiskt höja dokumentet till skyarna borde Leinen tala om att konstitutionsfördraget bland annat kommer att innebära att Tyskland, det land han själv valts att företräda, ges otillåtna och obegränsade fördelar. Om Leinen avstår från att lyfta fram alla aspekter av konstitutionsfördraget och om han undanhåller dess eventuella konsekvenser för vissa länder kommer det att vara han som handlar i strid med EU-medborgarnas intressen och han, snarare än den tjeckiske presidenten, som står i vägen för den europeiska integrationen.

  József Szájer (PPE-DE). – (HU) I Ungern, en av Europas gamla demokratier och medlemsstat i EU sedan knappt två år tillbaka, har polisen med nödtorftigt dolt bistånd av regeringen under flera månader genomfört allvarliga inskränkningar i medborgarnas grundläggande rätt att delta i sammankomster. Vi ungrare är stolta över den ungerska parlamentsbyggnaden, och vi uppkallade det stora torget framför denna byggnad efter det ungerska självständighetskrigets störste hjälte Lajos Kossuth. Torget har spelat en avgörande roll i Ungerns historia under de senaste hundra åren. Det är detta torg som chefen för Budapestpolisen för tre månader sedan olagligen och i strid med rätten att delta i sammankomster spärrade av i syfte att hindra medborgarna från att demonstrera. I den ungerska författningen, liksom i alla andra internationella fördrag där de medborgerliga friheterna finns inskrivna, är omotiverade inskränkningar av en så grundläggande rättighet som rätten att delta i sammankomster förbjudna. Ändå har det i hjärtat av Europa, på Kossuth-torget som är Budapests största torg, i tre månader varit förbjudet att uttrycka politiska åsikter. Detta är oacceptabelt. Detta är inte ett ungerskt problem utan i stället ett allvarligt angrepp på de europeiska värderingar som delas av alla. Låt mig avslutningsvis få uttrycka min glädje över att det var just ni, herr Bielan, som överlämnade ordet till mig.

  Yannick Vaugrenard (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Uppgången för de högerextremistiska partierna i Europa ger anledning till stark oro, och inrättandet av en sådan grupp i Europaparlamentet kastar en mörk skugga över vår historia endast drygt sextio år efter befrielsen av koncentrationslägren. Europa uppstod som en följd av att de fel som begåtts i det förgångna erkändes och med målet att de aldrig någonsin fick upprepas. I dag har vi emellertid en del parlamentsledamöter som glömmer detta och ibland till och med förnekar det, vilket är ännu värre, och därmed utsätter oss för risken att återigen behöva uppleva dessa händelser.

Detta är oacceptabelt, och det politiska renhållningsarbete som syftar till att förhindra att demokratin smittas ned är oerhört viktigt men långt ifrån tillräckligt. Den främsta orsaken till problemet är av såväl politiskt och filosofiskt som ekonomiskt och socialt slag. Bristen på välbefinnande leder till en känsla av olust som i sin tur kan leda till rädsla för och misstänksamhet mot andra människor och deras olikheter.

Låt oss därför inrikta oss på att visa oss mer solidariska med och ta bättre hand om dem som drabbas av utanförskap och glöms bort i dagens samhälle, så att de som utnyttjar andras olycka och elände inte tillåts solka ned den svårerövrade europeiska demokratin.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Ytterligare 500 anställda har nyligen blivit friställda på det multinationella företaget Yasaki Saltanos fabrik i Ovar, varav endast några dussin har flyttats till andra fabriker inom samma företagsgrupp. Friställningarna har huvudsakligen drabbat unga kvinnor i en region där det inte finns någon alternativ sysselsättning, och de har följt på löften från det multinationella företaget om att lansera nya tillverkningsprojekt, vilka inte har förverkligats.

Ändå har kommissionen just bekräftat att det multinationella företaget Yasaki Saltano har fått mer än 2 miljoner euro i gemenskapsmedel för sina fabriker i Portugal. Därför är det nödvändigt att sätta stopp för beviljandet av stöd till multinationella företag som sedan säger upp anställda och förlägger tillverkningen till annan ort. Detta är skandal, och det får inte fortsätta så här.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Europaparlamentet diskuterar slutförandet av avtalen mellan EU och Ryssland om godkännande och underlättande av visering för kortare vistelse.

När det gäller avtalet om godkännande gäller våra reservationer avsaknaden av ett regelverk för att genomföra avtalet liksom att avtalet inte uttryckligen undantar asylsökanden. När det gäller avtalet om underlättnad av visering är reservationerna allvarligare och bör tas med i beräkningen.

Herr talman! Jag vill uppmärksamma er på vikten av dessa bekymmer. Även om EG-fördraget endast tillåter att parlamentet rådfrågas i fall som detta, bör parlamentet fortsätta att uppmana rådet och kommissionen att fullgöra sin informationsplikt så att EU-beslut kan fattas på demokratiska grunder.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionens vice ordförande Günter Verheugen har överraskat hela EU genom att lägga fram en egen vision av styrelsereformen som ska genomföras i EU. Han anser att små medlemsländer inte ska sända ledamöter till kommissionen eftersom de bara skulle ansvara för obetydliga områden inom gemenskapen. De kan sända sina företrädare att arbeta på kommissionens viktiga medlemsstaters kontor, och det skulle vara hela omfattningen av de små ländernas roll i kommissionen. De stora länderna skulle sköta de viktiga områdena och skulle fatta de riktiga besluten. Vilka områden är obetydliga? Kanske kan kommissionsledamöter från stora länder delta i dessa och göra dem betydelsefulla? Varför visar Tyskland inte vägen och tar över ledningen för frågan om flerspråkighet till exempel? Är det bara kommissionsledamöter från stora länder som kan vara kompetenta?

En av de mest grundläggande EU-principerna är principen om icke-diskriminering. Vad som här föreslås är en storleksbaserad diskriminering av EU-medlemmar. Förmår sådana kommissionsledamöter föreslå något positivt för reformen av EU? Deras brist på samförstånd tycks visa på hur olämpliga många av dem är för att arbeta i ett internationellt EU-kollektiv.

  Milan Gaľa (PPE-DE). – (SK) Kommissionen har sänkt koldioxidkvoterna för Slovakien för perioden 2008–2012 med 10,3 miljoner ton per år. Detta innebär att mängderna som fördelas mellan 183 källor, inklusive reserven för nya källor, inte får överskrida 30,9 miljoner ton koldioxid. Detta kan Slovakien inte acceptera.

Tack vare den föregående Dzurindaregeringen har den slovakiska ekonomin satt rekord i tillväxt. I mars 2006 var industriproduktionsindex 15,3 procent istället för beräknade 7,4 procent. De låga utsläppskvoterna skulle innebära diskriminerande begränsningar av tillväxten. Under denna period kommer Slovakien att ställas inför viktiga omstruktureringar av elproduktionen som resultat av att reaktorer i kärnkraftverket Jaslovské Bohunice kommer att stängas i enlighet med anslutningsfördraget. Det är förfärande att kommissionen har förkastat Slovakiens förslag om en ökning av kvoterna för koldioxidutsläpp med åtminstone 4,5 miljoner ton. Av betydelse är också att Slovakien släpper ut mindre koldioxid än tilldelningen enligt Kyotoprotokollet.

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I Albanien kommer lokalval att hållas den 18 februari 2007 efter att ha senarelagts på grund av risken för valfusk i samband med identifieringen av de röstande. Emellertid kommer det signaler från våra kolleger i det fredliga radikala partiet och MJAFT-rörelsen som pekar på att risken finns kvar och att det är praktiskt taget säkert att man inte kommer att hålla den standard som Europarådet och OSSE har fastställt.

Jag hoppas att parlamentet kommer att kunna uttrycka sin åsikt i frågan och att parlamentets presidium i vilket fall kan ge uttryck för sina farhågor formellt. Från EU:s sida måste vi förvisso göra mer för att inte bara se till att det finns officiella valobservatörer på plats utan också för att hela den förberedande fasen fram till valet och sedan själva valet övervakas ordentligt och strikt. Vi måste sluta begränsa oss till att bara vara officiella observatörer. Framtiden för vårt Europa står också på spel.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag vill påminna parlamentet om att EU:s strategi för att nå målen som fastställdes i Lissabon till 2010 kräver en ökning av konkurrenskraften, ekonomiska förbättringar och naturligtvis en lösning på problemet med arbetslöshet, i synnerhet bland ungdomar.

Detta kommer inte att uppnås om det inte också görs förändringar av utbildningssystemen, om inte systemet moderniseras, i synnerhet systemet för högre utbildning. Många stater försöker ändra det, och detta är egentligen ett område för nationell behörighet. Inför dessa förändringar känner ungdomarna antingen stor oro eller så är det tvärtom; de förhåller sig likgiltiga. I båda fallen är det oroväckande för Europa.

Naturligtvis har vi problemet med konstitutionen och information i samband med den. Före konstitutionsfördraget emellertid, borde kanske invånarna i EU, i synnerhet ungdomarna, informeras på ett mer effektivt sätt om de förändringar som väntar dem och för vilka både kommissionen och vi här i parlamentet har ett ansvar.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Turkcyprioter som bor på den norra delen av Cypern försöker nu gradvis att frigöra sig från den turkiska ockupationsarméns strupgrepp. Sedan den turkiska invasionen 1974 har uppskattningsvis 85 000 turkcyprioter levt underordnade Turkiet med en påtvingad och beslutsam närvaro av 40 000 turkiska soldater.

Efter Cyperns anslutning till EU 2004 har turkcyprioterna börjat att känna sig någorlunda säkra för att öppet kunna uttrycka sin önskan att frigöra sig från det turkiska herraväldet. I detta avseende genomförde nyligen hundratals turkcypriotiska universitetsstuderanden en demonstration i det ockuperade Nicosia mot den turkiska ockupationsarmén. Ett par dagar senare vågade en framstående turkcypriotisk politiker, Mustafa Akinci, göra ett häftigt utspel mot de turkiska truppernas ockupation av Cypern.

Turkcyprioternas kamp mot den turkiska arméns ockupation av den norra delen av Cypern har börjat. Den ökar i kraft och förtjänar vårt fulla stöd om vi någonsin ska se ett förenat och självständigt Cypern där man till fullo upprätthåller principerna om rättvisa och demokrati.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Denna månad har trettio år gått sedan världspressen publicerade Charta 77, en skrivelse som var när förbunden med protester mot den kommunistiska diktaturen i före detta Tjeckoslovakien. Den var ett uttryck för motstånd mot maktens högmod och det statliga säkerhetsmaskineriets brutalitet som inte hade någon respekt för religionsfrihet, som fängslade alla kritiker och som hindrade ungdomar från att studera på grund av deras eller till och med deras föräldrars åsikter.

Framträdande personligheter såsom Václav Havel stod bakom Charta 77, och inte ens trettio år senare har den förlorat i betydelse eller relevans. Den vitryska oppositionen inspirerades av den och kom med sitt eget initiativ Charta 97 som skrevs under av tiotusentals vitryssar i protest mot Lukasjenkoregimen. Oliktänkande i Nordkorea, Kuba och Burma försöker också använda sig av denna taktik. Låt mig därför säga några ord i Europaparlamentet med dem som har upplevt en totalitär kommunistregim i åtanke. Vi tackar er som skrev under Charta 77 för ert mod som besegrade rädslan så att vi alla kan leva och arbeta i EU som fria människor i dag.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Varje ordförandeskap försöker lämna sitt eget särskilda avtryck. EU organiserar sig formellt och blickar framåt. Detta är rätt och riktigt, men det skulle vara ett misstag att försöka skapa en framtid från grunden genom att skapa en ny slags människa. Sovjetunionen försökte med detta och misslyckades å det bedrövligaste. EU måste utgå från sin historia, både de finaste och de mest förskräckliga stunderna. Det är viktigt att ur den historiska sanningen vaska fram värderingar som har bevisat sitt värde och som har varit avgörande för att överkomma kriser i det förflutna. Framträdande ibland dem är kristna värderingar i ordets vidaste mening. Dessa utgör en central referenspunkt för mänskligheten. Jag hoppas att det nuvarande ordförandeskapet kommer att göra det möjligt för kristna värderingar att spela en ledande roll i parlamentets arbete för att garantera en fullständig och sund demokrati. En demokrati som inte grundar sig på djupgående värderingar måste bli svag och olämplig för sitt syfte.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I gårdagens grönbok om passiv rökning hävdar man att generella förbud mot rökning är det bästa sättet att ta itu med detta allvarliga hälsoproblem. Jag håller med.

Nära fem miljoner tobaksrelaterade dödsfall sker i världen, men regeringarna misslyckas fortfarande med att genomföra en politik för tobakskontroll som man känner till och som har visat sig fungera. Tobaksbolagen har allvarligt motarbetat de ansträngningar som har gjorts för att skydda hälsan. I denna stund tonar tobaksbolaget British American Tobacco på sin webbplats ned de allvarliga riskerna med passiv rökning och säger att om det finns några risker så är de för små för att kunna mätas. Passiv rökning orsakar 79 000 dödsfall årligen i EU. Statistik visar att passiv rökning orsakar ett dödsfall varje arbetsdag i serverings- och nöjessektorn. Är det också för litet för att kunna mätas? Det anser inte jag!

Dessutom har en nyligen genomförd undersökning av Harvard School of Public Health funnit att tobaksbolagen ökade nikotinet i sina cigaretter med 11 procent mellan 1995 och 2005. I denna undersökning kom det fram att man hade ändrat sammansättningen i cigaretterna för att öka antalet bloss per enhet och därmed öka rökarens nikotinintag. Detta bekymmersamma bevis kommer inte som någon överraskning. Tobaksbolagen har under åren konsekvent ljugit om faran med sina produkter.

Allt annat än ett direkt förbud skulle innebära ett misslyckande med att skydda de mest sårbara och utsatta för allvarliga risker. Parlamentet har en plikt att främja och skydda våra medborgares hälsa.

  Romana Jordan Cizelj (PPE-DE). – (SL) I onsdags, den 17 januari, ägde en presskonferens rum i Europaparlamentet där premiärministrarna i Tyskland, Portugal och Slovenien lade fram en plattform för de tre ordförandeskapen i EU som sträcker sig över de kommande 18 månaderna. Eftersom detta var en viktig händelse, inte minst symboliskt sett, närvarade förutom de tre premiärministrarna även talmannen i Europaparlamentet och kommissionens ordförande.

Med tanke på evenemangets betydelse förfärades jag när jag fick höra att presskonferensen ägde rum i ett fullständigt olämpligt rum som helt enkelt var för litet för att rymma alla de som ville lyssna till premiärministrarna. Arbetsvillkoren för pressfolket var oacceptabelt dåliga.

Låt oss ställa två frågor till oss själva. För det första, vill vi ha kvalitet och öppenhet i rapporteringen om vårt arbete? För det andra, vill vi att vårt arbete ska få ett större erkännande från EU-medborgarna? Om vi strävar efter dessa två ting uppmanar jag de ansvariga att se till att framtida presskonferenser organiseras i mer lämpade och framför allt större lokaler så att vi kan garantera att alla får plats. Vi måste erkänna att pressen har ett avgörande inflytande på allmänhetens bild av EU.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Vi har nu avverkat hälften av denna valperiod. Det är dags att göra en översyn av det förflutna och besluta om mål och program i framtiden. Den femtionde årsdagen av Romfördragen är ett bra tillfälle att se tillbaka på de gångna årtiondena, inte bara åren. Trots att Europeiska gemenskapens ursprungliga mål gällde ekonomiska problem, skapandet av en gemensam marknad och en ekonomisk gemenskap, breddades området för vårt stora europeiska projekt genom de europeiska ledarnas livserfarenhet och visdom till att omfatta sådana ädla syften som mänskliga rättigheter, demokrati, frihet, solidaritet och ömsesidigt bistånd.

De utmaningar vi för närvarande står inför ligger, i ordets vidaste innebörd, inom säkerhetsområdet. De viktigaste av dem är energisäkerheten och att bekämpa de skadliga klimatförändringarna. Dessa problem kan uppenbarligen lösas genom införandet av nya tekniker och genom nyskapande. Men vi får inte förbise den sociala tryggheten, livsmedelssäkerheten och kampen mot terrorismen. Det är nödvändigt att EU-institutionerna och unionen fungerar effektivt, om alla dessa uppgifter ska kunna utföras.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

21. Främja goda kostvanor och motion: En europeisk dimension i arbetet för att förebygga övervikt, fetma och kroniska sjukdomar (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Frédérique Ries, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om att främja goda kostvanor och motion: en europeisk dimension för att förebygga övervikt, fetma och kroniska sjukdomar (2006/2231(INI)) (A6-0450/2006).

  Frédérique Ries (ALDE), föredragande. – (FR) Herr talman! Jag vill genast börja med att tacka mina skuggföredragande som är närvarande: Philip Bushill-Matthews, Linda McAvan, Jilian Evans, Kathy Sinnott och Irena Belohorská. Jag måste säga att mina kontakter med dem har varit mycket intensiva och givande sedan jag blev utnämnd till föredragande för nio månader sedan.

Jag citerar några synnerligen uppseendeväckande siffror i detta betänkande: 38 procent av kvinnorna, 27 procent av männen och nästan fem miljoner barn i EU är feta, samtidigt som mellan 300 000 och 400 000 nya fall av fetma varje år rapporteras bland våra yngsta barn. Detta är både en enkel och en hemsk situation. År 2000 definierade WHO fetma som det största hälsoproblemet i västvärldens länder. Hur skulle det kunna vara annorlunda när i medeltal 6 procent av de nationella sjukvårdsbudgetarna anslås till alla de sjukdomar som orsakas av att människor är överviktiga: typ 2-diabetes, andningsproblem, hjärtproblem och andra problem? Utöver dessa siffror är det viktigt att tillägga och betona att det som oroar mest är att denna sjukdom nu är på frammarsch.

Först och främst gäller det en synpunkt som vi alla är överens om: Vi har inte reagerat i tid, och när jag säger ”vi” syftar jag förvisso på regeringarna, på hälsovårds- och utbildningsnämnderna och i hög grad på oss som föräldrar.

Min andra synpunkt, som är lika självklar, är att det inte är lätt att på ett effektivt sätt bekämpa fetma och alla dess följder för folkhälsan. Det krävs en global, holistisk strategi då man tar hänsyn till sådana olika faktorer som ärftlighet, livsstil och utbildning när det gäller att äta en balanserad och varierad kost, och detta från så tidig ålder som möjligt. En persons familje- och yrkesbakgrund är en avgörande faktor. Vi kan inte bortse från att bristande anställningstrygghet och fattigdom är faktorer som ibland framkallar eller i varje fall orsakar ytterligare ökning av fetma.

Min tredje synpunkt är att vi inte startar från noll. För närvarande finns det omkring sextio initiativ till förebyggande av fetma och främjande av motion som åtnjuter eller garanterar övervakning på EU-nivå, till exempel Fleurbaix-Laventieprogrammet och Food Dudes, för att bara nämna två.

Som flera gånger har påpekats har EU, när det gäller denna kamp, inte bara något att säga. Vi kan göra en enorm insats. Om Europeiska unionens mål är att tillhandahålla ett verkligt mervärde måste den integrera livsmedel och motion med den övriga gemenskapspolitiken och göra det generellt, på områden där EU:s största budgetar lyckligtvis är koncentrerade: den gemensamma jordbrukspolitiken, sjunde ramprogrammet för forskning och strukturfonderna. Det gläder mig också att den ena av de sju prioriteringarna, de sju huvudmålen, som ingår i den reform av den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker som inleddes förra veckan av kommissionsledamot Mariann Fischer Boel, skulle syfta till att främja konsumtionen av livsmedel som är bra för hälsan.

För min del vill jag här i kammaren, liksom i betänkandet, upprepa att jag föredrar en uppmuntrande politik, prissänkningar, skatteavdrag eller andra typer av subventioner framför ett system som grundar sig på högre skatter på kaloririka produkter av typen ”fettskatt”, ett system som i slutändan skulle bestraffa de europeiska hushåll som har det sämst ställt.

Jag är belåten med alla de kompromisser vi har uppnått i vårt arbete med viktiga punkter i detta betänkande. Jag kommer inte att nämna alla, men jag ska nämna några av dem. Kompromissen om punkt 4 där alla medlemsstater, liksom WHO, rekommenderas att officiellt erkänna fetma som en kronisk sjukdom. Detta är ett starkt krav som stöds av patientföreningarna och som det är vår plikt att vidarebefordra. Detta är också otvivelaktigt det säkraste sättet att förhindra att vissa människogrupper i vårt samhälle blir stigmatiserade och att se till att en rimlig nivå av vård erbjuds genom hälsovårdssystemen. Därefter kompromissen om punkterna 16 och 17, där man framhäver skolornas betydelse när det gäller att lära barnen hur de ska leva ett hälsosamt liv – vare sig de befinner sig i skolmatsalen eller på idrottsplanen. Till sist kompromissen om punkt 30 som gäller det brådskande behovet att följa vårt förslag och genomföra en förenklad och harmoniserad form av märkning av livsmedel som innehåller mycket salt, socker och vissa fetter.

Jag vill också klargöra att jag instämmer med socialdemokratiska gruppen och gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen när de angriper livsmedel och drycker som är alltför kaloririka. Ja, vi måste upphöra med denna ganska tröttsamma politiska korrekthet som leder till brist på handling. Vem kan i dag fortfarande tro och påstå att det från näringsmässig synpunkt inte finns bra och dåliga livsmedel? Det faktum att det finns dåliga livsmedel visar varför det också är viktigt för EU att ge sig i kast med att minska människors konsumtion av mättade fetter, vilket är ämnet för vår punkt 28, eftersom dessa fetter är ansvariga för det skadliga kolesterolet och, i förlängningen, för en mängd hjärt-kärlsjukdomar.

Dessutom beklagar jag att våra debatter enligt min åsikt är alltför inriktade på frågan om att förbjuda att tv-reklam för livsmedel och drycker som innehåller mycket socker, salt och fett sänds under barnprogrammen. Det förefaller mig som om denna debatt i stor utsträckning har bestämts genom vår omröstning om översynen av direktivet ”Television utan gränser” i december 2006 – alltså helt nyligen. Det är den punkt som mycket exakt kommer till uttryck genom vårt kompromissändringsförslag 5. För min del skulle även jag ha svårt att för en mor förklara logiken i en politik som innebär att tv-reklam förbjuds för till exempel chokladkakor, men att reklam däremot tillåts på Internet eller på bioduken, och det är resonemanget bakom vår punkt 24.

Till sist är jag övertygad om att vi alla här i parlamentet delar samma önskan. Först och främst att stoppa denna epidemi genom att inom fyra eller fem år göra märkbara framsteg, framför allt när det gäller barn. För det andra måste vi försöka vända denna trend senast 2015 genom en ambitiös politik på varje maktnivå inklusive EU-nivån. Därför väntar vi oss mycket av er, kommissionsledamot Kyprianou, och även av den kommande vitboken, som ni kommer att lägga fram för oss i vår.

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag välkomnar verkligen parlamentets betänkande som svar på vår grönbok, och jag vill naturligtvis gratulera Frédérique Ries till hennes utmärka arbete. Jag kan lätt säga att jag håller med om det angreppssätt som hon har antagit i betänkandet och, naturligtvis, särskilt betoningen på behovet att ge den allmänna hälsan en central betydelse i EU.

Utmaningen för oss alla är se till att det sker. Vi talar om en stor utmaning, för detta avser förändringar i livsstilen, och det är inte alltid en lätt uppgift. Det är en långsiktig och konstant satsning, och vi måste insistera och vara envisa. Det är ett invecklat problem som kräver invecklade lösningar. Kommissionen anslöt sig inte till dem som vill klandra och kritisera, för i själva verket är vi alla skyldiga till detta. Vi såg problemet komma, men vi hade en tendens att strunta i det. Vi ansåg att det snarare var ett problem för Nordamerika, och vi struntade i att det höll på att bli ett problem för EU. Därför har vi alla ett ansvar, och därför måste vi alla bidra till problemets lösning.

Frågan står högt upp på vår agenda, och jag upprepar återigen att fetma lätt kan bli det allvarligaste hotet mot hälsan i EU under 2000-talet. Det finns inget behov av att analysera problemen och de hälsoproblem och hälsoskador som uppstår på grund av fetma. Än mer bekymmersamt är den ökade förekomsten av fetma bland barn. Det är verkligen oroande siffror. Det är fyrtio miljoner barn i dag med en ökning av fyrahundra tusen per år. Detta är verkligen något bekymmersamt.

Kommissionen kommer att anta en vitbok nästa månad. När vi utarbetar och skriver utkast till denna vitbok, strategi kan jag kalla den, kommer vi att ta stor hänsyn till de idéer och åsikter som tagits upp i betänkandet.

För oss kommer detta angreppssätt att följa en kombination av självreglerande, frivilliga och, varför inte, även en del reglerande åtgärder. När det gäller reglering skulle jag med lätthet kunna hänvisa till hälsopåståenden eller den översyn av märkning av livsmedel som ska komma snart, förmodligen i år. Men naturligtvis har vi, som ni känner till, en plattform där vi har konkreta åtaganden från de berörda aktörerna. Detta är åtaganden som måste vara självständiga samt kunna kontrolleras och övervakas på ett objektivt sätt. Vi kommer snart att ge ut den andra övervakningsrapporten från plattformen.

I betänkandet berörs många frågor och många ämnen där vi är överens, exempelvis omläggning av livsmedel, incitamentsprogram för självreglering och den högst känsliga frågan om livsmedelsreklam riktad till barn. Sanningen är att hittills har vi inriktat oss mycket på intaget av livsmedel, på näringsläran. Nu siktar vi på att kraftigare betona den fysiska aktiviteten som också är ett allvarligt problem för EU:s medborgare. Medlemsstater har också ett stort ansvar här, och jag vill betona hänvisningen som görs i betänkandet till idrott i skolorna. Det är en mycket viktig faktor. Det är genant för mig att tala om att det inte är tillräckligt med fysisk aktivitet bland barnen och tonåringarna i skolorna i EU. Den stora utmaningen är inte bara att återinföra det, utan att göra det roligt igen. Detta är en viktig faktor. Jag kan bara kortfattat hänvisa till en förälder som beklagade sig inför mig att när hans son kommer hem från skolan spelar han basket på datorn, men han spelar det inte på riktigt på basketplanen på skolgården. Sådan är verkligheten. Så er hänvisning till videospel är mycket viktig, men vi måste också använda oss av ett vetenskapligt, ett mer avancerat och modernt angreppssätt för att återfå glädjen med fysisk aktivitet så att skolbarn och tonåringar idrottar för att det är roligt. Sport ska inte bara vara något för idrottsmän och tävlingsmänniskor, utan för alla.

Vi har redan hänvisat till reformen av den gemensamma organisationen av marknaderna för frukt och grönsaker. Vi avser att främja konsumtionen av frukt och grönsaker. Detta är en mycket viktig aspekt, men vi kommer också att fortsätta att arbeta med frågan om prisvänlighet eftersom hälsosamma livsmedel tyvärr är mycket dyrare än det som vi kallar för skräpmat.

Jag vill avsluta här och återigen tacka föredraganden för hennes utmärkta arbete. Jag försäkrar er att vi kommer att ta stor hänsyn till parlamentets åsikter när vi gör upp vår strategi under de kommande månaderna.

  Anna Hedh (PSE), föredragande av yttrande från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. – Herr talman! Jag är väldigt glad över att vi nu uppmärksammar detta stora problem som drabbar så många, inte bara i Europa utan också i stora delar av övriga världen. Jag var föredragande i denna fråga för jämställdhetsutskottet och hade önskat att man arbetat mer med betänkandet ur ett mer jämställt perspektiv. Jag tycker att det är viktigt att parlamentet ger kommissionen i uppgift att vidareutveckla sin könsbaserade strategi när det gäller fetma och övervikt, diet och motion – särskilt när det gäller insamlande av uppgifter och spridning av de bästa metoderna. Vi behöver också utarbeta en kommunikationsstrategi för hela gemenskapen. Vi får inte glömma att kvinnor och män är olika. Kvinnors övervikt bör undersökas mer noggrant, i synnerhet när vi vet att det råder diskriminering inom vårdsystemet.

  Philip Bushill-Matthews, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Världshälsoorganisationen har beskrivit fetma som det största hälsohotet mot västvärlden efter en kraftig ökning under de senaste trettio åren. I många EU-länder är över hälften av den vuxna befolkningen överviktig, och nästan en tredjedel av alla vuxna räknas som feta. Det finns också tre miljoner barn i EU som redan räknas som feta och ytterligare fjorton miljoner som anses vara överviktiga. Barn har till och med setts utveckla sjukdomar som normalt förenas med hög ålder, exempelvis typ 2-diabetes.

Det finns ett stort problem, det förvärras och det påverkar oss alla. I mitt eget land har det brittiska riksrevisionsverket kvantifierat de ekonomiska konsekvenserna av fetma till runt en halv miljard pund årligen i direkta kostnader för hälso- och sjukvården samt en indirekt samhällskostnad på ytterligare två miljarder pund. Som skattebetalare betalar vi alla för problemet, så vi är alla berörda parter när det gäller att finna en lösning. Något måste helt klart göras, men frågan är: vem bestämmer?

Detta tankeväckande betänkande som Frédérique Ries har utarbetat tydliggör att det inte är EU som ska besluta. Man kan hjälpa till på EU-nivå med att utbyta bästa metoder, främja nya idéer etcetera, för man har kommit överens om att hälsofrämjandet är en behörighet för EU. Hälsovård är för medlemsstaterna. Ansvaret vilar emellertid inte bara på medlemsstaternas regeringar eller på dryckes- och livsmedelsproducenter, utan även på föräldrar och på den egna individen. Vi vill inte ha en förmyndarstat eller ett förmyndar-Europa som bara tillåter vad dessa anser vara bra för oss. Vi vill hjälpa människor att fatta egna beslut, och därför har vi hänvisat till direktivet ”Television utan gränser” för att uppmana medlemsstaterna och kommissionen att utveckla ordningsregler när det gäller reklam riktad till barn i stället för obligatoriska kontroller. För att undanröja tvivel, så hänvisar jag till ändringarna i direktivet som parlamentet godkände i december.

Slutligen bör vi komma ihåg att kaloriintaget endast utgör halva problemet. Det gläder mig att kommissionsledamoten i sina inledande anmärkningar hänvisade till den andra delen av problemet som är energiförbrukning, det vill säga att människor i alla åldrar ska motionera mera. Jag gläds också åt att han hänvisade till behovet av att regeringar och andra främjar tävlingsidrotter och upphör med att sälja ut skolornas lekplatser.

Alla människor har ett ansvar för att ta upp problemet. Det är tid för att ingen viker undan för det. Jag gratulerar kommissionen till dess grönbok och i synnerhet föredraganden för den omsorg och omtanke som hon har lagt ned på detta betänkande.

  Linda McAvan, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka Frédérique Ries som har utarbetat ett bra betänkande och varit mycket samarbetsvillig. Jag vill också tacka alla skuggföredragande. Vi har alla arbetat tillsammans, och jag tror att ni, herr kommissionsledamot, kommer att se att det råder allmän enighet om att något måste göras. Vi är tacksamma för att kommissionen har satt denna fråga överst på sin dagordning.

EU kan inte göra allt. Philip Bushill-Matthews sa det. Ansvaret ligger på nationell nivå, men det finns tre områden där EU skulle kunna åstadkomma förändring. Det första har redan nämnts: märkning av livsmedel. Vi i PSE-gruppen vill ha obligatorisk märkning på baksidan av förpackningar med de åtta huvudnäringsämnena. Vi vill inte ha märkning där industrin själv bestämmer vilka näringsämnen som konsumenterna ska uppmärksammas på. Många detaljhandlare och livsmedelsföretag gör detta redan, och de vill även ha lika villkor. Många av dem vill ha obligatorisk märkning på baksidan av förpackningar, och jag anser att det är något som ni bör undersöka när ni ser över era bestämmelser, herr kommissionsledamot.

Vi vill ha vägledande information på framsidan av förpackningarna och tydliga system, och vi vill att det sker snart. När det gäller reklam måste vi på allvar ta itu med reklam till barn. Vi måste göra något verkligt åt det. I Storbritannien håller något verkligt på att hända. Vår tillsynsmyndighet stoppar nu reklam för livsmedel som innehåller rikligt med fett, socker eller salt och riktar sig till barn, och jag anser att vi bör eftersträva detta över hela Europa.

Ett nyckelområde som kommissionsledamoten slutligen skulle kunna arbeta inom är produktomläggning. I Storbritannien för man denna vecka en nationell kampanj för att öka medvetenheten om salt. Många livsmedelsproducenter har med framgång minskat mängden salt i livsmedel i Storbritannien. Vi vill se fler åtgärder på den nivån, och vi vill se fler åtgärder mot transfettsyror. Frédérique Ries nämnde detta. Transfettsyror är farliga. De har inget näringsvärde. De har förbjudits i New York. Danmark har försökt vidta åtgärder. Vi vill att ni får slut på åtgärderna mot Danmark och vidtar åtgärder på EU-nivå för att göra något åt transfettsyror. Vad är det för mening med att lägga till saker som inte har något värde till livsmedel?

Jag välkomnar den skriftliga förklaring som jag, Jim Higgins, Dan Jørgensen och John Bowis har lagt fram denna vecka och som uppmanar EU till åtgärder mot transfettsyror. Jag hoppas att ni, herr kommissionsledamot, kommer att undersöka det.

  Mojca Drčar Murko, för ALDE-gruppen. – (SL) Mina damer och herrar! Om vi vill att människor ska ändra sina ohälsosamma matvanor och livsstilar är vi alla i grunden överens om att vi måste övertyga dem om att det är förnuftigt att göra det. De behöver så att säga omskolas. Det som är avgörande i detta avseende är sättet på vilket sådan information förmedlas.

När vi överväger lämpliga sätt att förmedla detta budskap kan vi beakta de erfarenheter vi har vunnit på andra medvetenhetshöjande områden. Under lång tid ignorerade allmänheten uppmaningar till enskilda personer att delta i ansträngningarna att bekämpa klimatförändringarna. Men saker och ting har förändrats. Informationssändningar på tv till allmänheten har redan fallit i fruktbar jord, men innan budskapet går hem kommer vi uppenbarligen att behöva ge tålmodig information under en lång period.

När det gäller behovet att övertyga ungdomar att överge ohälsosamma kostvanor bör vi inte undervärdera den roll föräldrarna spelar, eftersom även de behöver omskolas. Så snart de är övertygade om att goda kostvanor är bra för deras barn kommer de själva att kunna bidra mer.

Jag har rapporter från min valkrets om att vissa föräldrar, uppmuntrade av vår verksamhet i Europaparlamentet, har fått tillstånd från en skola att inleda processen att ändra de yttre omständigheterna som rör elevernas kostvanor. De har till exempel avlägsnat försäljningsautomater för ohälsosam mat från skolans omedelbara närhet, de har börjat uppmuntra barnen att äta färsk frukt vid skolluncherna och, tro det eller ej, barnen promenerar till skolan varje dag.

  Andrzej Tomasz Zapałowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Frédérique Ries betänkande handlar om övervikt och fetma. Detta är ett stort problem, särskilt bland ungdomar. Det är därför en mycket viktig fråga för det europeiska samhällets framtid. Framför allt bör man uppmärksamma barns och ungdomars hälsa och den miljö i vilken barn tillbringar det mesta av sin tid, nämligen skolan och hemmet.

I många europeiska länder är inte skolmaten vad den borde vara. Lättheten att komma åt sötsaker och alltför söta drycker gör det svårt att upprätthålla hälsosamma matvanor. Dessutom får barn ofta färdigmat hemma. Ett av skälen till detta är att hälsosam mat, exempelvis ekologisk mat, är dyr. Detsamma gäller frukt. Därför bör man vidta åtgärder för att öka medfinansiering av ekologiskt jordbruk i EU:s medlemsstater, framför allt när det gäller bär. Då skulle frukt- och grönsakspriserna sjunka. Kommissionsledamoten hänvisade till detta tidigare.

Vi kan endast nå resultat med hjälp av en tydlig hälsofrämjande politik som åtföljs av specifika åtgärder. Att bara närma sig problemet genom att anta deklarationer skapar en felaktig tro på att vi på något sätt kommer att ta oss förbi problemet. Om man inte snabbt inför de mekanismer som behövs för att stödja ekologisk jordbruksproduktion så att denna mat blir allmänt tillgänglig kommer EU:s medlemsstater snart att bli tvungna att öka sina hälsovårdsutgifter. Lämpliga åtgärder måste vidtas i de relevanta utskotten, däribland utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, för bärproduktionen får inte tillräckligt med stöd och pengar ur EU:s budget.

  Hiltrud Breyer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar, fru Ries! Kommissionsledamoten har stora ambitioner när det kommer till att skydda människor från passiv rökning, men det är synd att övervikt inte hanteras som ett lika akut problem.

Jag skulle ha velat se fler bindande förslag i denna grönbok, förslag som skulle ha klargjort att vi har påbörjat en lagstiftningsprocess i stället för att bara vädja till industrin om självreglering. Från så många andra områden har vi lärt oss att detta bara är en taktik som har till syfte att fördröja åtgärder.

Enligt siffror från Världshälsoorganisationen (WHO) är 1,5 miljarder människor världen över för feta, medan 800 miljoner lider av svält. Detta visar inte bara att det rör sig om ett globalt problem utan även att det finns ett särskilt problem inom EU. Här är ett av fyra barn är överviktigt, och 300 000 nya fall tillkommer varje år. Därför är det verkligen på tiden att vi gör något åt saken.

Även om de förslag och idéer som betänkandet innehåller är bra, vilket vi givetvis välkomnar, skulle vi ha önskat att de innehöll mer skyldigheter. Vi hade också önskat att kommissionen hade haft modet att förbjuda användningen av transfetter i industriellt tillverkad mat. Vi vet att transfetter är skadliga, och jag är glad att vissa medlemsstater har tagit mod till sig och förbjudit dem. Jag önskar emellertid att kommissionen hade visat samma mod och föreslagit ett liknande förbud i hela EU, och jag hoppas att vi kan avhjälpa denna brist. En annan värdefull åtgärd skulle vara ett förbud mot användningen av leksaker för att locka barn att äta dålig mat i snabbmatsrestauranger osv. Jag anser att vi än en gång klart och tydligt bör upprepa – och jag tänker sluta här – att vi verkligen måste göra mer på reklamområdet så att vi inte förlorar kontrollen över fetma och risken för barn- och ungdomsdiabetes.

  Bairbre de Brún, thar ceann Ghrúpa GUE/NGL. – (GA) A Uachtaráin, mar iar-Aire Sláinte cuirim fáilte roimh an Tuarascáil seo. Aontaím léi go bhfuil gá daoine agus comhlachtaí a spreagadh chun an rud ceart a dhéanamh, ach creidim go láidir go bhfuil gá le cosc a úsáid fosta. Tá ilthosca ann ar cúis le mortabháil iad agus baineann freagairt ar bith le roghanna i réimsí éagsúla beartais. Cé go bhfuil oideachas agus rogha tomhaltóirí tábhachtach, caithfidh muid cinntiú go nglacann údaráis phoiblí, déantúsóirí bia, fógróirí agus na meáin lena gcuid freagrachtaí. Cuirim fáilte go háirithe roimh an leasú a iarrann ar dhéantúsóirí bia agus ar an tionscal margaíochta stop a chur le daoine cáiliúla, scannáin agus carachtair chartúin a bhfuil tóir ag páistí orthu a úsáid le bianna a bhfuil ardleibhéal saille, siúcra agus salainn iontu a chothú i measc páistí. Ba chóir do dhéantúsóirí lipéadú soiléir agus buan a thabhairt isteach ar bhealach nach mbeidh gá do thomhaltóirí a bheith ina saineolaithe cothaithe chun na roghanna cearta acu a dhéanamh.

  Hélène Goudin, för IND/DEM-gruppen. – Herr talman! Vi debatterar nu ett betänkande om en fråga som berör både EU:s medlemsstater och den rika världen i stort, men på olika sätt. Det råder inga tvivel om att övervikt och fetma är allvarliga problem som inte bara får konsekvenser för de direkt drabbade, utan även för samhället i stort.

Frågan vi bör ställa oss är dock om detta verkligen är ett problem som ska behandlas på EU-nivå. Det tycker inte jag. Varför ska EU uttala sig om var i medlemsstaterna skolor ska förläggas? Tror inte denna kammare att folket är medvetet om att frukt och grönsaker är nyttig kost, eller att det är viktigt för hälsan att motionera? I punkt 46 i betänkandet uttrycks oro över den minskande konsumtionen av frukt och grönsaker i EU, detta till följd av höga priser på dessa produkter. Detta i sig är en tankeställare om man ser på de enorma subsidier som EU:s lantbrukare får genom den gemensamma jordbrukspolitiken. Blir nästa steg att kräva en ökning av jordbruksstödet? Övervikt och därmed relaterade sjukdomar är en fråga för varje medlemsstat att ta itu med utifrån varje lands särskilda förutsättningar. Låt oss i stället ägna oss åt de frågor som är lämpade för detta forum.

  Jean-Claude Martinez, för ITS-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Europa har nästan 100 miljoner feta människor, till skillnad från Darfur som bara har smala människor. Det finns 800 miljoner barn i världen som riskerar att dö av svält medan vi har 14 miljoner överviktiga barn, och antalet ökar.

Vad kan vi göra, inte för att stoppa dem från att se ut som figurer i en målning av Fernando Botero, utan för att spara 7 procent av våra hälsovårdskostnader varje år?

För det första har vi dietalternativet. Bortsett från Biafra-dieten, som är för farlig, finns Kreta-dieten. Den kräver emellertid olivolja, frukt, grönsaker och vitt kött, och tyvärr förstör den reformerade gemensamma jordbrukspolitiken våra olivträd och gör våra frukt- och grönsaksodlare, träodlare och fjäderfäproducenter arbetslösa.

Det finns även mycket effektiva finansiella arrangemang. Fetman minskar ju högre inkomsten är. De rika i toppen är alla smala. De fattiga måste därför bli rikare för att de ska bli smalare. För att uppnå detta bör vi se över stabilitetspakten i Maastrichtfördraget, som skapar utslagna, och därför feta, människor.

För egen del är det enda hoppet att den globala uppvärmningen fortsätter. På så sätt skulle Europas barn få mycket fysisk träning när de rider på sina små kameler till skolor omgivna av sanddyner. Jag hoppas också att inga av dessa barn med insjunkna ögon och uppsvällda magar läser Frédérique Ries betänkande, för det finns två orsaker till att man kräks: att man har ätit för mycket eller att man har läst ett skandalöst betänkande som detta.

  Renate Sommer (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att tacka föredraganden Frédérique Ries. Redan från början fann jag hennes betänkande väl avvägt, och i princip kan jag ställa mig bakom betänkandet.

Jag anser mig kunna bedöma denna fråga eftersom jag under tre år undersökte problemet med ökad fetma bland européer, särskilt barn, i samband med den berömda – eller ökända – frågan om närings- och hälsodeklarationer på livsmedel. Kommissionen har säkert inte glömt detta.

Jag anser att det är särskilt viktigt att ha ett holistiskt synsätt på problemet eftersom problemet rör hela samhället. Det är inte ett enskilt livsmedel eller den lockande reklamen för det som gör att folk blir fetare och fetare och därigenom löper allt större risk att drabbas av sjukdomar. Vi vet att det är vår moderna livsstil som är det verkliga problemet. Vi rör oss inte tillräckligt!

Är detta verkligen ett problem som kan lösas med hjälp av lagstiftning? Rent generellt är jag fortfarande tveksam till förbud mot reklam efter som sådana förbud antyder att det är produkten som är dålig och skuld till att människor drabbas. Vanligt folk ser detta som att staten lägger sig i detaljer, den typ av verksamhet som gör människor fientligt inställda till EU och får dem att förkasta hela EU-projektet.

Vad hände med det personliga ansvaret? Har människor plötsligt blivit mindre än vuxna? Vad hände med föräldrars ansvar för sina barn? Detta är något vi bör framhålla! För att själva kunna utöva detta ansvar behöver EU-medborgarna emellertid bättre utbildning, heltäckande livsmedelsmärkning och information om en hälsosam livsstil. När allt kommer omkring vill alla föräldrar att deras barn ska få en bra och hälsosam framtid.

När vi talar om detta ämne, låt oss inte glömma EU:s subsidiaritetsprincip. Vi kan inte och får inte vara mer än förmedlare av idéer mellan medlemsstaterna. Det är inte vår uppgift att blanda oss i sådana saker som skolor, som organiseras på nationell – eller som i Tyskland, på regional – nivå. Det är en grundläggande princip att tvång genom lag är missriktat, att tryck producerar motstånd. Genom vår politik måste vi övertyga människor och få dem med oss. Det är enda sättet för oss att komma någonvart.

  Anne Ferreira (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka vår kollega. Jag ställer mig framför allt bakom hennes förslag om förebyggande åtgärder och utbildning, samt givetvis förslagen om mer gymnastikundervisning. Dessa förslag understryker dessutom den viktiga roll som skolbespisningen spelar. Denna måste erbjuda barn och ungdomar en balanserad kost som innehåller hälsosamma produkter.

När sådana åtgärder har införts i medlemsstaterna har de gett ett bra resultat. Flera studier visar att sådana program, avsedda att förhindra fetma och främja hälsosam kost, har gjort det möjligt att stabilisera viktökningstakten bland överviktiga ungdomar – en takt som annars ökar hela tiden. Vi har precis hört siffrorna. Därför anser jag att vi verkligen måste uppmana kommissionen att i betydligt större utsträckning använda sig av sådana program.

Dessutom anser jag att det är viktigt att understryka att vi också måste ta itu med de bakomliggande orsakerna till detta hälsoproblem. Att det finns en koppling mellan fetma och den sociala miljön har bevisats många gånger. Den främsta orsaken till denna koppling är matkostnaderna. En fransk dagstidning har i dag publicerat en artikel med rubriken ”De rika är smala”.

Om fetma främst kopplas till ett för stort intag av socker och fett, och ett motsvarande för lågt intag av frukt och grönsaker, beror detta säkert på kostnaderna för de sistnämnda produkterna. Dessutom är det svårt att se någon ljusning på området i framtiden. Det är allmänt känt att den reformerade jordbrukspolitiken kommer att medföra att socker, och även fett, kommer att släppas ut på marknaden 25 procent under det tidigare priset. Detta är en utveckling som skulle leda till att socker och fett i ännu högre grad används i de produkter som tillverkas av livsmedelsförädlingsindustrin – medan priset på frukt och grönsaker kommer att fortsätta att öka och göra det ännu svårare för de fattigaste människorna att köpa dessa varor.

Därför skulle det underlätta om EU:s livsmedelspolitik kunde bli ett komplement till hälsovårdspolitiken, där livsmedel görs tillgängliga för alla och priserna hålls nere. Effekterna av den socioekonomiska politiken bör heller inte förringas eftersom valet av livsmedel tenderar att bestämmas av hushållens köpkraft. Medan vi väntar på att vår politik ska revideras får vi inte slösa bort någon tid utan måste använda vårt program för livsmedelsstöd så att de som behöver frukt och grönsaker verkligen kan få dessa varor.

  Jan Tadeusz Masiel (UEN). – (PL) Herr talman! Ända tills helt nyligen har övervikt och fetma setts som ett problem som främst Förenta staterna har lidit av. Nu verkar det som om denna nya välfärdssjukdom även finns i EU. Precis som föredraganden har påpekat är det barnen som är de värst drabbade.

Jag håller med om alla analyser och uttalanden som görs i betänkandet. Jag skulle emellertid vilja uppmärksamma er på att man måste ha tillgång till hälsosam mat om man ska kunna äta hälsosamt. Beklagligt nog blir det allt svårare att hitta hälsosam mat i EU. Tyvärr har vi nu i många år hållits som gisslan av de stora jordbruksföretagen och har tvingats äta det som de tillhandahåller. Dessa stora företag tvingar jordbrukarna att ägna sig åt en viss typ av livsmedelsproduktion. Detta leder till att allt mer mat produceras, och denna blir allt billigare och av allt sämre kvalitet. Jordbrukarna uppmuntras, och är indirekt tvingade, att ägna sig åt intensivt jordbruk. Detta skadar både miljön och vår hälsa.

I dag debatterar vi bland annat fetma och övervikt. Samtidigt varnar forskarna för att situationen kan bli ännu värre. Forskarna tror att den förväntade medellivslängden i Europa inte kommer att stiga utan i stället snabbt sjunka. Det värsta är att vi alla i slutändan subventionerar jordbrukarna och att varken vi eller de gynnas tillräckligt av den mat som produceras. En del av lösningen av de problem som för närvarande debatteras ligger i att återgå till traditionellt ekologiskt jordbruk som, av en händelse, är GMO-fritt.

  Urszula Krupa (IND/DEM). – (PL) Herr talman! När man försöker att förhindra övervikt och kroniska sjukdomar kopplade till fetma bör man prioritera att förbättra den psykiska hälsan i samhället. Psykiska problem leder till att man äter för mycket och gör dessutom att man blir mer mottaglig för andra missbruk som utlöses av dålig självkänsla och frustration, vilket skapas av en stressig livsstil och frenetiska försök att lyckas ekonomiskt och öka sina materiella tillgångar.

En annan viktig faktor som orsakar den utbredda fetman är all den onaturliga och ohälsosamma mat – som är framställd på konstgjord väg och fullproppad med konserveringsmedel – som nu går att få tag på överallt, dygnet runt. Detta rubbar de normala psykologiska hunger- och mättnadskänslorna. Brist på fysisk aktivitet på grund av att det dagliga livet har blivit allt mer mekaniserat bidrar också till ovannämnda tillstånd. Medvetenhet om dessa och andra faktorer bör ökas genom lagstiftning. Detta faller inom parlamentsledamöternas och andra beslutsfattares behörighetsområde. Jag måste dock säga att märkning som visar ett livsmedels sammansättning och kalorivärde inte är till särskilt stor hjälp för en sjuk person som vänder sig till mat i ett försök att hantera sin rädsla eller depression.

  Pilar Ayuso (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera föredraganden Frédérique Ries och skuggföredragandena till det arbete de utfört.

Kommissionens initiativ om en grönbok för att främja goda kostvanor och motion och förebygga fetma har tagits emot mycket väl av processens samtliga berörda parter. Detta återspeglar de många sidorna av problemet och behovet av att vidta åtgärder som omfattar hela samhället. Allt detta presenteras på ett väldigt effektivt sätt i Frédérique Ries betänkande.

I detta avseende vill jag påpeka att EU:s livsmedelsindustri deltar i flera initiativ och har gjort särskilda åtaganden inom olika områden för att främja goda kostvanor och en hälsosam livsstil inom ramen för den europeiska handlingsplattformen för kost, fysisk aktivitet och hälsa som lanserades av Europeiska kommissionen 2005.

Allt fler sådana ansträngningar görs för att erbjuda konsumenterna ett bredare och mer varierat produktutbud som uppfyller deras behov. Vi måste därför fortsätta att främja industrins vilja till förnyelse, vilket i slutändan kommer att gynna konsumenten. Denna del i åtagandet från den ansvariga europeiska industrin är direkt kopplad till främjandet av goda kostvanor och en hälsosam livsstil, och det demonstreras med vissa exempel på självreglering och marknadsföring. Ett mer konkret exempel är industrin i Spanien som tillsammans med den spanska regeringens ministerium för hälso- och sjukvård och konsumentfrågor fattat ett beslut i detta syfte, en överenskommelse som verkar fungera mycket bra. Den omfattar främjandet av konsumentutbildning i näringslära, goda kostvanor och framför allt motion, vilket är väldigt viktiga verktyg när det gäller att kontrollera fetma.

Jag vill dock påpeka att det finns varken bra eller dåliga livsmedel i sig. Allt kan ätas och måste ätas. Det finns goda kostvanor och mindre goda kostvanor. Allt beror på variation. Vi måste insistera på behovet av att använda oss mindre av bilar, fjärrkontroller, videospel och så vidare och glömma idén om att hela problemet kan lösas med hjälp av förbud och regler.

Det finns ytterligare en sak jag vill påpeka. Vi får inte demonisera överviktiga personer eftersom det kan leda till att vi ställs inför ett annat problem, anorexi, vilket om möjligt är ännu värre, särskilt för unga människor.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Alla vet att goda kostvanor och motion är de bästa botemedlen mot fetma, övervikt och kroniska sjukdomar. Alla vet också att över hälften av Europeiska unionens medborgare kämpar mot fetma och övervikt. Samtliga ledamöter i denna kammare känner till detta.

Under dessa omständigheter framträder en grundläggande fråga. Varför stöder så många upplysta individer, valda till offentligt ämbete av sina medborgare, utvecklingen av genetiskt modifierade livsmedel? Vad har de för skäl att ge vika för trycket från lobbyister och andra berörda parter som marknadsför och placerar produkter på marknaden som är farliga för människan och miljön? Hur kan det komma sig att dessa upplysta individer tolererar och ännu värre faktiskt skapar villkor för en globalisering av jordbruket och tvingar familjegårdar som producerar hälsosamma livsmedel i konkurs, alltmedan jorden och miljön förstörs på grund av att storskaligt jordbruk uppmuntras? Varför agerar dessa individer på ett sätt som skadar så många?

  Françoise Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Tillåt mig först att gratulera Frédérique Ries till ett fantastiskt jobb kring en synnerligen viktig fråga, eftersom, vilket har påpekats, mer än 27 procent av männen och 38 procent av kvinnorna i Europeiska unionen idag lider av övervikt eller fetma. Dessa personer lider psykiskt på grund av andra människors uppfattning om dem och befinner sig ibland i riskzonen för allvarliga hälsokomplikationer.

Fetma påverkar mer än tre miljoner barn, det vill säga ett av fyra barn i EU. Denna statistik borde få oss att agera, särskilt med tanke på den alarmerande takt med vilken problemet växer, nästan 400 000 nya fall per år. Barndomen är det stadiet i livet då individen grundlägger en stor del av sina ätvanor. Därför måste Europeiska unionen uppmuntra sina medlemsstater – eftersom de har behörigheten – att vidta nödvändiga åtgärder för att främja goda kostvanor och regelbunden motion från barndomen och framåt.

Som rekommenderas i betänkandet är det absolut nödvändigt att de åtgärder som medlemsstaterna vidtar kompletteras med bestämmelsen om information till konsumenterna, särskilt unga konsumenter. Med detta menar jag genomförandet – inte bara i medierna utan även på skolor och framförallt i skolköken – av kampanjer för att informera konsumenterna om problemen med fetma och öka deras medvetenhet om problemet.

Betänkandet betonar även den viktiga roll som yrkesfolk inom hälsovården har när det gäller att peka på riskerna för kroniska sjukdomar i samband med fetma, som exempelvis diabetes och hjärt-kärlsjukdomar, vars konsekvenser är särskilt allvarliga för överviktiga personer. Tack vare deras privilegierade förhållande till patienterna kan yrkesfolk inom hälsovården dessutom hjälpa till att utbilda och informera människor om riskerna och därmed spela en avgörande roll.

Slutligen är ett av de stora problemen som tas upp, något som föregående talare uppmärksammat, det faktum att folk inte äter tillräckligt mycket frukt och grönsaker. Alla vet hur viktigt det är att äta frukt och grönsaker, men människor har helt enkelt inte råd att äta dem, vilket betänkandet antyder. Låt oss därför föreslå några praktiska lösningar för att förhindra denna oacceptabla diskriminering inom hälsoområdet. Det är viktigt att Europeiska unionen så ingående som möjligt stöder de praktiska åtgärder som tas av medlemsstaterna när det handlar om hälsa och näring, och detta för att avsevärt minska det växande fenomenet fetma i Europa, särskilt bland barn.

  Leopold Józef Rutowicz (UEN). – (PL) Herr talman! Det problem som tas upp i Frédérique Ries’ betänkande påverkar inte bara Europeiska unionen. Under många år har nu ett antal olika länder försökt svara på utmaningen om goda kostvanor och motion och förebygga fetma, övervikt och kroniska sjukdomar. En del bolag tjänar bra på att marknadsföra mirakelprodukter mot fetma, produkter som i själva verket gör mer skada än nytta. Böcker om olika slags dieter fastslår att livsmedel är bästa botemedlet, samtidigt som det finns ett ökande antal överviktiga personer i vårt samhälle.

Jag tycker att det verkar som om konsumenterna inte är särskilt välinformerade när det gäller livsmedel och vilka konsekvenser det finns. Utbildning, marknadsföring av goda kostvanor genom massmedierna och information på förpackningen, dvs. näringsvärdet i enskilda ingredienser, bör hjälpa medborgarna. Jag anser att alla dessa åtgärder bör kompletteras genom att undersöka individer som riskerar att utveckla fetma, för att visa vilka ämnen i livsmedel som har en tendens att lagras i kroppen och vilka livsmedel man bör äta.

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla ledamöter för den mycket intressanta diskussionen. Det gläder mig att se att vi tänker i samma banor.

Först och främst vill jag säga att vi alla självklart är överens om att det i slutändan är upp till var och en. Vi kommer inte att sätta fram maten på konsumenternas bord, och vi kan inte få dem att äta eller avstå från att äta någonting. Men samtidigt har vi ett ansvar att se till att konsumenterna kan göra ett välgrundat val, vilket innebär utbildning, det är sant, men det innebär också att se till att den information de får är riktig, sanningsenlig, korrekt och vetenskapligt grundad med hänsyn till hälsokrav. Jag noterar uppmaningen till näringsmärkning. Det är något vi arbetar med.

Vi måste se till att konsumenterna får tillräcklig, begriplig information så att de kan göra sina val. Det gäller de medborgare och föräldrar som måste välja för sina barn, och de har ett ansvar att då och då säga ”nej”. Det är också en viktig faktor eftersom vi inte vill förbjuda några livsmedel. Jag vill klargöra detta. Vi vill inte utesluta några livsmedel från konsumenternas kost. Jag kan inte föreställa mig ett barn som växer upp och som aldrig får äta en glass eller en chokladkaka, men de behöver inte få tio om dagen, och det här är en fråga om måttlighet. Det är en utmaning för oss alla. Jag förstår också att reklam till barn är en viktig fråga. Jag anser att den kompromiss som vi nådde när vi diskuterade direktivet ”Television utan gränser” är förståndig, men som ni vet arbetar vi även med självreglering inom industrin för att se till att den är ansvarig i det avseendet.

Vi har alltid sagt att det är mer praktiskt och mycket snabbare att använda sig av självreglering i stor utsträckning, men vi har alltid sagt i kommissionen att om det inte fungerar så kommer vi inte att tveka att komma tillbaka och vidta mer bindande åtgärder.

Jag är ledsen att Hiltrud Breyer inte är här, men jag måste säga att den nuvarande kommissionen har varit mycket ambitiös och modig i många frågor – jag syftar på tobak och alkohol och även på att ta upp dessa frågor. Ni minns säkert reaktionen från olika sidor när jag för två år sedan på kommissionens vägnar började lägga fram dessa frågor. Men nu har vi denna debatt. Vi diskuterar nu en grönbok. Det är en strategi där man kommer att formulera vilka åtgärder som ska vidtas härnäst.

Produktomläggning är en mycket viktig faktor för oss. Vi arbetar med och undersöker frågan om transfettsyror. Jag kan försäkra er att jag är medveten om hur det ligger till med det. Det är en utmaning. Om de tas bort måste vi se till att de inte ersätts med någonting värre. Det är något som vi kommer att ha ett nära samarbete om med Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet.

Den faktor som vi alltid måste komma ihåg är den sociala dimensionen och frågan om olikheter när det gäller hälsorisker som uppstår genom fetma, eftersom det tyvärr till största delen drabbar låginkomstfamiljer. Det är ett faktum. Så vi har ett ökat ansvar att agera med hänsyn till detta.

Slutligen vill jag än en gång tacka er alla för en mycket intressant debatt. Jag ser fram emot att diskutera vår strategi med er, när den väl har lagts fram, och hur vi kan uppnå praktiska resultat och få den att fungera till förmån för de europeiska konsumenterna.

Till sist vill jag återigen tacka föredraganden för det utmärkta arbete som hon har gjort.

  Frédérique Ries (ALDE), föredragande. – (FR) Herr talman! Jag har som vana att inte besvara det som sägs av extremhögern. Jag vill dock bara säga som svar på Jean-Claude Martinez’ anförande att, som Molière en gång skrev – jag vill minnas att det var i Tartuffe – om man låter bli att svara vid ett bestämt ögonblick innebär det att man ger sitt stöd. Jag känner mig därför tvingad att svara, inför denna kammare och för kommissionsledamotens räkning, eftersom Jean-Claude Martinez trots allt använde begreppen ”kasta upp” och ”skandalös” om ämnena i grönboken och betänkandet.

Jag har varit verksam i denna kammare i sju år, och det är första gången jag hör sådana ord användas här. Jag anser inte att detta betänkande är särskilt kontroversiellt eller polemiskt. Istället anser jag att vi är ganska överens om man rättar sig efter de anföranden som gjorts. Därför tillbakavisar jag helt anklagelserna som gjorts eller snarare de förolämpningar som strömmat ut. Det är tydligt att Jean-Claude Martinez ser detta gissel enbart ur ett nord-syd-perspektiv. Det är hans eget perspektiv. Vi underströk faktiskt redan från början – och Hiltrud Breyer, som inte längre är närvarande i kammaren, påpekade detta – att även om det finns 1 500 miljoner människor i världen som lider av fetma så finns det också 800 miljoner som håller på att dö av svält. För att ge ett exempel som är lika anekdotiskt som det Jean-Claude Martinez använde vill jag påpeka att även i Mikronesien, på Samoaöarna, finns det människor som är överviktiga.

Avslutningsvis vill jag tillägga att när det handlar om humanitärt bistånd och att visa solidaritet behöver varken jag eller någon annan för den delen ta några lektioner från någon som Jean-Claude Martinez med tanke på vilket hörn av det politiska schackbrädet som han befinner sig i.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum imorgon kl. 11.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Ian Hudghton (Verts/ALE). – (EN) Föredraganden har försökt hitta en balans mellan de vitt skilda ståndpunkterna i utskottet, vilket jag förstår inte är någon enkel process, men jag anser ändå att betänkandet skulle kunna, och bör, stärkas.

Jag kommer att stödja de ändringsförslag från min grupp som syftar till att förbättra utformningen av industriella livsmedelsprodukter, att uppmana till restriktioner på marknadsföringen av snabbmat som innehåller rikligt med fett eller salt till barn, särskilt tv-reklam, att förbättra standarden i skolorna för att öka kunskapen om livsmedel och tillagning samt till att minska marknadsföringen av skräpmat i skolorna.

Jag stöder även uppmaningen till ett förbud mot transfettsyror i industriell livsmedelsproduktion, vilket man nyligen har enats om i New York. I EU skulle man kunna ta till fler uppmuntrande åtgärder för att förbättra näringsvärdet hos livsmedelsprodukter genom att främja produktionen av kvalitetslivsmedel inom den gemensamma jordbrukspolitiken och landsbygdsutvecklingspolitiken.

  Magda Kósáné Kovács (PSE). – (HU) Betänkandet om att främja en hälsosam livsstil pekar på ett problem som berör cirka en tredjedel av EU:s befolkning.

Politiska beslut om att förebygga och kontrollera övervikt, fetma och kroniska sjukdomar bör innefatta människors hela livslängd från livmodern till ålderdomen.

Äldre personer och funktionshindrade påverkas mer av övervikt på grund av bristen på motion, vilket i sin tur leder till dålig hälsa. Resultatet blir att äldre personer då och då får ökande skador.

Ett bra exempel på detta är spridningen av diabetes över världen, vars behandling innebär ytterligare komplikationer. Äldre patienter faller ofta offer för påtvingad nedsatt rörlighet på grund av olika behandlingar och tvingas därför inte bara bekämpa sjukdomen, utan också ytterligare ett hinder i tillvaron.

Vi vet att med en åldrande befolkning måste Europeiska unionen prioritera förebyggandet. När det gäller äldre personer måste vi kunna garantera deras rätt till ett värdigt liv, och en nödvändig del av det är rätten till ett hälsosamt liv.

Jag måste påpeka att olika medlemsstater har olika möjligheter till förebyggande. Priset för en hälsosam livsstil varierar bland medlemsstaterna. Då man ska vidta förebyggande åtgärder och identifiera missgynnade grupper måste man se till äldre och funktionshindrade personer och anpassa de förebyggande/rehabiliterande programmen så mycket det går i enlighet med lokala behov. Detta kan endast uppnås om samtliga EU-medlemsstater går samman och utbyter sina bästa erfarenheter.

  Gábor Harangozó (PSE). – (EN) Mot bakgrund av att antalet feta och överviktiga människor i EU nyligen har ökat markant vill jag varmt välkomna kommissionens grönbok och Frédérique Ries’ betänkande. Ökningen av fetma har redan nått en oroväckande nivå i unionen. Vi bör därför ta itu med frågan på allvar genom att upprätta en EU-handlingsplan för att främja en hälsosam livsstil. Det är inte bara dåliga konsumentvanor och bristen på fysisk aktivitet som vi måste komma till rätta med, utan vi måste även ta itu med alla ekonomiska konsekvenser på ett lämpligt sätt.

Det är faktiskt bevisligen så att många dödsfall och sjukdomar skulle kunna undvikas med hjälp av lämpliga dieter och daglig motion. Det skulle inte bara rädda liv, utan även hjälpa till att minska den ekonomiska bördan på nationella budgetar, eftersom de socioekonomiska följderna av sjukdomar som beror på problem i samband med övervikt sägs stå för mellan fyra och sju procent av medlemsstaternas totala hälsoutgifter. Det har ännu inte gjorts någon fullständig bedömning av de ekonomiska konsekvenserna av fetma. Fetma är en riktig sjukdom, en verklig utmaning för unionen, för medborgarnas hälsa och för konsumentvanorna.

  Jules Maaten (ALDE). – (NL) Det gläder mig att se denna grönbok på vårt parlaments föredragningslista. Fetma är ett växande problem. Det finns allt fler överviktiga personer som löper en ökad risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar. Jag är övertygad om att i de områden där Europeiska unionen kan tillföra ett mervärde, till exempel i konsumentinformationen (näringsvärdesdeklarationer), ska vi vidta konkreta åtgärder. I slutändan faller dock lejonparten av ansvaret på medlemsstaterna själva som måste anstränga sig till det yttersta för att få sina medborgare att äta nyttigare och framförallt motionera mera. Se där pudelns kärna!

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Jag vill tacka Frédérique Ries för hennes arbete med betänkandet. Många viktiga saker har sagts om att välja rätt kost och föra en aktivare livsstil, så jag kommer bara att nämna några få av de mindre uppenbara, men inte mindre viktiga, faktorerna när det gäller fetma.

Mononatriumglutamat, som nu ofta används i kryddade snacks och bearbetade livsmedel, kopplas i allt större utsträckning samman med fetma, särskilt när det äts av barn i tidig utvecklingsålder. På liknande sätt förknippas aspartam, ett konstgjort sötningsmedel som förekommer i många söta, bearbetade livsmedel, med aptitstörningar. Aspartam, som finns i många livsmedel märkta med ”diet” eller ”light”, kan ironiskt nog få dem som förtär det att vilja ha mer. Båda är syntetiska kemikalier som verkar genom att reta smaklökarna. Dessa smakförstärkare kan också få smaklökarna att trubbas av och göra naturliga livsmedel utan tillsatser oattraktiva.

Brist på sömn hos barn och tonåringar är, enligt en stor undersökning i Storbritannien nyligen, en annan grundläggande orsak till fetma eftersom det inverkar på hormoner och ämnesomsättningen. Det är även en biorsak eftersom tröttheten får barnen att vilja äta godis och hindrar dem från att vara fysiskt aktiva.

  Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) Vi har redan talat en hel del i samband med diskussionen om Riesbetänkandet om att fetma är den fjärde största dödsorsaken i Europeiska unionen, och den största indirekta. Som kronisk sjukdom representerar den en tung moralisk och ekonomisk börda, inte bara för personen i fråga utan också för hans eller hennes familj och hela samhället, och olyckligtvis ökar antalet drabbade hela tiden.

Av riskgrupperna måste vi särskilt uppmärksamma barnen, eftersom antalet feta barn i EU ökar med mer än 400 000 varje år. Naturligtvis kan det vidtas förebyggande åtgärder. Men vad innebär förebyggande?

• Tillhandahållande av information om och lämplig utbildning i hälsosamma matvanor till samhället, och i synnerhet barnen,

• regelbunden fysisk aktivitet,

• kontroll av riktad reklam, och

• konsumentskydd.

Vi tänker sällan på konsumentskydd i detta sammanhang, och ändå är det ett grundläggande verktyg för förebyggande. Vi måste se till att den procentenhet av det dagliga näringsbehovet som förbrukas när man äter en livsmedelsprodukt anges tydligt på produktens förpackning.

När det gäller livsmedel med lågt näringsvärde men med hög andel kolhydrater – som t.ex. choklad, sötade drycker osv. – bör det tydliggöras (på samma sätt som på tobaksprodukter) att ett omåttligt intag av detta livsmedel kan leda till diabetes och till hjärt- och kärlsjukdomar.

22. Preskriptionstider vid fall av kroppsskador och dödsolyckor vid gränsöverskridande tvister (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Diana Wallis, för utskottet för rättsliga frågor, med rekommendationer till kommissionen om preskriptionstider vid fall av kroppsskador och dödsolyckor vid gränsöverskridande tvister (2006/2014(INI) (A6-0405/2006).

  Diana Wallis (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman! För att inleda diskussionen vill jag att vi föreställer oss att vi är en av de människor som vi företräder, kanske på semester i ett annat europeiskt land eller en ung människa som studerar på en annan plats, eller någon som är på affärsmöte i en annan europeisk huvudstad eller som har gett sig i väg för att arbeta på en byggplats. Alla dessa är enkla, vardagliga scenarier som tråkigt nog kan leda till olyckshändelser, till olycksfall med kroppsskador eller till och med dödsfall i ett annat land.

Låt mig även ge några siffror som exempel: enbart under 2004 i Tyskland, bara en av våra 27 medlemsstater, inträffade 50 000 trafikolyckor som innefattade kroppsskador och en utländsk medborgare från ett annat europeiskt land. I Storbritannien förra året rapporterade en advokatfirma att man hade upprättat omkring 6 000 akter om gränsöverskridande olyckor med kroppsskador som följd i Europa. Nåväl, kanske ni säger, låt advokaterna sköta det. Men advokaterna har kommit till oss med ett problem. Alla rättsliga åtgärder måste påbörjas inom en viss tidsperiod, en så kallad preskriptionstid. Alla bra advokater anstränger sig för att uppmärksamma och iaktta dessa tidsbegränsningar inom sina nationella system mycket noga. Annars är hela skadeståndsanspråket förlorat, avslutat, struket. Det är varje ung advokats mardröm att missa deadline för preskriptionstiden. De känner naturligtvis till sin egen, men kan de förväntas känna till oredan i de 27 nationella systemen? Och det är en oreda, en oreda som ibland innefattar olika definitioner av vad som är civilrättsliga eller straffrättsliga skadeståndsanspråk. Vad som är viktigare är att tidsfristen i sig varierar oerhört, mellan ett och trettio år över hela EU.

Det är illa nog att ha drabbats av en olycka i en annan medlemsstat. Men att dessutom falla offer för teknikaliteter kring preskriptionstider som i sin tur gör att krav inte kan resas är, som vi säger, att lägga sten på bördan. Det här är ett verkligt, praktiskt och växande problem eftersom vi uppmuntrar till fri rörlighet för personer. Jag hoppas att de mycket begränsade siffror som jag har kunnat nämna ger en uppfattning om problemet. I själva verket måste dessa multipliceras flera gånger över unionens medlemsstater.

Som jag redan har sagt har jurister, försäkringsgivare och olycksdrabbade kommit till oss med detta problem och bett oss att få er, herr kommissionsledamot, att undersöka en rad möjligheter. Vi vet att det är en känslig fråga. Den berör den nationella processrätten, så all intervention på EU-nivå bör strikt begränsas till endast gränsöverskridande fall.

Man skulle kunna överväga en harmonisering av preskriptionstider på säg fyra år för dessa fall, eller så bör vi kanske tillämpa tydliga lagvalsregler. Vilken lösning man än väljer behöver såväl jurister som de klagande få visshet om man inte ska riskera att värdefulla och för personen i fråga kritiska skadeståndsanspråk går förlorade på grund av olika rättegångsregler, som verkligen kan orsaka elände för enskilda och familjer om saker och ting går snett.

Det här är ett praktiskt problem som uppstått när våra medborgare har använt sig av den fria rörligheten och allt som den inre marknaden har att erbjuda. Från vår sida bör vi vara beredda att svara med ett system för europeisk civilrätt som inte bara, som jag har sagt tidigare, lägger sten på bördan.

Jag hoppas att kommissionsledamoten ska kunna besvara detta initiativ som har varit föremål för en hel del positiv lobbyverksamhet från medborgare och andra gentemot ledamöter under veckorna före debatten.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (EN) Jag anser att betänkandet är ett mycket intressant försök att ta itu med ett mycket svårt ämne. Vi bör gratulera Diana Wallis för att hon försöker hitta en allmän europeisk lösning på skillnaderna i preskriptionstider när det, som hon just sa, gäller skadeståndstalan för kroppsskador och dödsfall. Detta berör särskilt medborgare som har oturen att drabbas av trafikolyckor i ett annat land än det de bor i. Men det skulle även kunna gälla andra frågor, som medicinska anspråk och produktansvar.

Samtidigt är begränsning en komplex fråga, som föredraganden också erkände. Det är mycket nära förknippat med preskription, vilket inte behandlas i betänkandet. Om man arbetar vidare med frågan skulle man behöva behandla preskription, eftersom man i majoriteten av de europeiska rättssystemen löser problemet med tidsbegränsningar genom att preskribera snarare än att ha preskriptionstider för att väcka talan. I det brittiska systemet används båda.

Jag är beredd; jag är öppen för att i framtiden undersöka denna fråga med hänsyn till den juridiska åtskillnaden mellan tidsbegränsning för att väcka talan och preskription och att man i den föreslagna fördragsgrunden utesluter harmonisering av nationell rätt, vilket i hög grad impliceras i betänkandet.

Jag måste vara mycket uppriktig och påpeka att vi också kommer att behöva ta hänsyn till de prioriteringar som har fastställts i vårt nuvarande arbetsprogram, vilka även måste anpassas till de personalresurser som finns till hands i kommissionen.

Med detta sagt anser jag att denna nya aspekt som föredraganden har framfört bör lämnas öppen för vidare diskussioner.

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

  Piia-Noora Kauppi, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Föredraganden har gjort ett utmärkt arbete med betänkandet. Det finns mycket att välkomna i detta initiativ. Som vår föredragande sa är det här en praktisk lösning på ett praktiskt problem. För det första berör det ett av de områden på den inre marknaden som ännu inte behandlats färdigt: hur människors rättigheter följer med dem när de utövar sina fyra friheter inom unionen. Europaparlamentet måste påpeka eventuella avvikelser och åberopa sina rättigheter enligt fördraget att få kommissionen att vidta åtgärder. För det andra berör det rättsliga och inrikes frågor. Människor behöver känna till så mycket som möjligt om sina rättigheter och skyldigheter för att engagera sig i samhället. Att engagera sig över gränserna kommer alltid att vara mer ovisst än att göra det hemma, men vi som EU-lagstiftare har en skyldighet att angripa dessa problem. Bara det faktum att de olika nationella lagarna utgör hinder för en snabb enhetlig lösning är ingen ursäkt för att inte agera.

Europaparlamentet bidrar med sin del genom att öppna debatten i dag. Kommissionen bör följa efter med ett förslag, och medlemsstaterna bör ta på sig sitt suveräna ansvar och utföra de nödvändiga förändringarna, med hjälp av övergångsklausulen i Nicefördraget om det skulle behövas.

Vi måste dock vara försiktiga med hur vi ska gå till väga. Min grupp stöder starkt Diana Wallis’ betänkande, men vi kan inte stödja hennes ändringsförslag. Vi anser att det är för tidigt i betänkandet att sikta mot överharmoniserade och specifika definitioner av exempelvis datumet för vetskap, avbrutna förfaranden och särskilda rättigheter för minderåriga. Vi anser att de i det här skedet inte är helt förenliga med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Låt oss först höra om kommissionens undersökning och vilka sorts gränsöverskridande problem som finns inom området preskriptionstider vid fall av kroppsskador, och sedan gå vidare till de konkreta definitionerna. Om undersökningen till exempel skulle visa att det inte är så stor skillnad mellan medlemsstaternas bestämmelser skulle principen om ursprungsland, som man föreslår i betänkandet, kunna visa vägen. Personligen skulle jag stödja detta tillvägagångssätt.

  Manuel Medina Ortega, för PSE-gruppen. – (ES) Jag tänker tala på spanska, och detta är det första anförandet på spanska, men jag tror att kommissionsledamoten kommer att förstå mig perfekt.

Jag vill påpeka att i den kastilianska versionen av betänkandet står ”recomendaciones destinadas a la Comisión sobre la prescripción en conflictos transfronterizos”. Med andra ord används inte frasen ”estatuto de limitaciones” eftersom, enligt min kunskap i anglosaxisk lagstiftning, uttrycket ”statute of limitations” ska översättas med ”prescripción”, åtminstone på spanska.

Jag vet att italienarna är väldigt skarpa och noggranna advokater och att denna fråga förmodligen förtjänar att diskuteras grundligare, även om jag håller med om att de två institutionernas ursprung skiljer sig åt.

Jag anser i varje fall att Diana Wallis betänkande återspeglar Europaparlamentets önskan att leda kommissionen i en särskild riktning. Vi kräver inte att kommissionen ska presentera ett lagförslag inom kort, och det krävs inte i betänkandet heller, men jag anser att vissa åtgärder som exempelvis det som anges i punkt 1, nämligen att det krävs en undersökning om vad som egentligen sker bör genomföras.

Som Diana Wallis sa finns det för närvarande tusentals, eller hundratusentals, personer som reser över nationsgränserna, och jag anser att Franco Frattini hade rätt när han sa att vi inte bör fokusera enbart på gränsöverskridande olyckor eller incidenter utan även på alla de fall där, som ett resultat av en rad olika situationer – som exempelvis läkarbehandling eller bostad – en person lider skada i ett land och begränsningsproblem uppstår i ett annat land.

Jag anser att vi bör utvidga möjligheterna så långt det går och att just nu – och kanske har Piia-Noora Kauppi rätt – är det ännu inte dags att gå in på detaljer, fast kommissionen bör känna till att vi, EU:s folkvalda företrädare, anser att den bör ta vissa initiativ i denna fråga.

Som föredraganden föreslår bör denna typ av initiativ inledas genom att ordentlig kunskap om situationen samlas in så att vi kan få en sann bild av situationen och vilka möjligheter som står till buds när det gäller lagstiftning inom detta område.

  Talmannen. När parlamentet ska rösta om detta kan det kanske vara värt att notera de problem som uppstår på grund av de olika språkversionerna.

  Marek Aleksander Czarnecki, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag vill tacka Diana Wallis för att hon har tagit detta initiativ i syfte att harmonisera bestämmelserna för löptidens början och preskriptionstiderna för skadeståndsanspråk vid fall av egendoms- och personskador vid gränsöverskridande tvister.

Vägtrafiken har ökat betydligt på senare tid, delvis till följd av EU:s olika utvidgningar och även som ett resultat av att många människor har blivit rikare och kan resa fritt. Tyvärr har detta fått till följd att fler personer blir inblandade i trafikolyckor. För närvarande varierar preskriptionstiderna i de nationella rättssystemen från att gälla mycket kort tid, såsom ett år, till att vara mycket långfristiga, såsom 30 år. Detta bidrar inte till att hjälpa de skadedrabbade, som ofta är omedvetna om variationerna i olika länders preskriptionstider och lämnar in sina skadeståndsanspråk till främmande domstolar efter giltighetstidens utgång. Detta resulterar i att domstolen avslår ansökan, och de personer vilkas hälsa eller egendom har drabbats är oförmögna att hävda sina rättigheter.

En harmonisering skulle bidra till införandet av pålitliga och tydliga principer, som skulle göra det möjligt både för de skadedrabbade och deras rättsliga företrädare att hävda sina krav. Eftersom jag själv är advokat är jag väl medveten om den situation som de senare kan befinna sig i. Därför stöder jag helhjärtat detta initiativ.

  Tadeusz Zwiefka (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Diana Wallis så mycket för hennes arbete. I synnerhet minns jag de särskilda möten som hon ordnade för utskottet för rättsliga frågor som gjorde att vi till fullo förstod den uppgift som låg framför oss och som är av stor betydelse för EU:s alla medborgare.

Jag kan inte hålla med kommissionsledamoten om att den enkla förklaringen till dröjsmålet och uppskjutandet av detta lagstiftningsinitiativ är att vi formellt inte kan ingripa i nationella rättssystem. Närhelst jag begär ordet i parlamentet och tillfälle ges framhåller jag att det är varje parlaments och varje lagstiftande institutions plikt att stifta enkla lagar som är lätta att förstå och tjänar medborgarnas intressen. Med andra ord åligger det oss att stifta lagar som gör medborgarnas liv lättare.

För närvarande finns det 27 olika rättssystem att ta hänsyn till när det gäller preskriptionstiden för ekonomiska anspråk i samband med olika slags olyckshändelser. Det är därför Europaparlamentets, Europeiska kommissionens och även rådets plikt att hitta ett sätt att rätta till situationen på och stifta nya lagar som kan göra livet lättare. Det är svårt att förklara för en rättssökande eller en avlidens familj att fallet formellt har avslutats för länge sedan och att allt vi kan göra är att visa dem vårt deltagande, eftersom alla anspråk som lämnas in efter det att preskriptionstiden löpt ut måste avvisas.

Jag vädjar därför till Europeiska kommissionen och ber den att använda alla medel som står till dess förfogande och all sin kompetens på lagstiftningsområdet för att finna en rättslig lösning på detta problem. Jag är fast övertygad om att man i de enskilda medlemsstaterna anser att denna fråga, som berör hundratusentals, kanske rentav miljontals, EU-medborgare, måste få en snabb och ändamålsenlig lösning. Om det är vår avsikt att EU:s medborgare ska ägna sig åt aktiviteter som innebär förflyttningar mellan länderna måste vi finna lösningar som gör det lättare för dem att göra det.

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Diana Wallis för allt arbete som hon har lagt ned i detta resolutionsförslag till Europaparlamentet.

För närvarande föreligger stora skillnader över EU:s territorium när det gäller de tidsperioder som är tillämpliga vid gränsöverskridande tvister i samband med kroppsskador och dödsolyckor. Vi måste erkänna att det är på det sättet. Som föredraganden helt riktigt påpekade är detta ett komplicerat problem. Det omfattar både preskriptionstider och frågan om löptidens början. Tidsfrister, den tid som ägnas åt att lägga fram information om den aktuella händelsen, möjligheten att upphäva eller avbryta tidsfristens förlopp liksom en undersökning av belägg och frågan om hur inskränkningar kan bemötas måste också tas med i beräkningen. Stora skiljaktigheter kan få oönskade följder för olycksoffer och gör det svårt för dem att hävda sina rättigheter inför domstol. Prioritet måste ges till att garantera rättssäkerheten för EU:s alla medborgare och göra det lättare för dem att komma i åtnjutande av de friheter som har fastställts i fördragen. Jag uppmanar därför kommissionen att lägga fram ett förslag till lagstiftning inför Europaparlamentet. I detta förslag ska hänsyn tas till de kloka rekommendationer som har bifogats detta resolutionsförslag.

  Janusz Wojciechowski (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill tacka Diana Wallis för ett utmärkt och mycket angeläget betänkande, som svarar mot behoven hos offren för olika slags olyckor. Diana Wallis belyser med rätta att unionen står öppen för sina medborgare som kan resa och slå sig ned på nya platser utan några inskränkningar. Tyvärr är detta förenat med en ökad sannolikhet för olyckor. Olycksoffer lider ofta två gånger om, först till följd av själva olyckan och sedan eftersom de är obekanta med lagstiftningen i det land där olyckan har ägt rum. Tidsfrister överskrids därför ofta, och det blir omöjligt att hävda berättigade krav. Därför bör vi stödja det förslag som vi har framför oss så att en minimigräns för preskriptionstiden vid gränsöverskridande tvister vid olyckor kan fastställas över hela EU. Förslaget skyddar offrens intressen och förser dem med bättre möjligheter att tillvarata sina rättigheter. Det förtjänar därför verkligen vårt stöd. Jag litar därför på att kommissionen utöver detta betänkande mycket snart kommer att lägga fram specifika förslag för att skydda de människors intressen som drabbats av ett omilt öde.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  John Attard-Montalto (PSE). – (EN) Rekommendationen är inte avsedd att ersätta nationell lagstiftning, utan avsikten är att ta hänsyn till förfaranden som inbegriper parter som är bosatta eller har sin hemvist i olika länder i EU, eller en part som är bosatt eller har sin hemvist i en icke-medlemsstat eller möjligheten att välja mellan olika länders lagstiftning.

Det blir allt viktigare att tydligt och i en lämplig form fastställa principer för preskriptionstider för skadeståndsanspråk.

Den generella preskriptionstiden som föreslås är fyra år, förutom när tillämplig lagstiftning föreskriver en längre period. Denna allmänna princip kan skapa problem eftersom en kortare period kan föreskrivas i den nationella lagstiftningen, vilket skulle ge upphov till diskriminering mellan å ena sidan skadeståndsanspråk som uppstår mellan medborgare från samma land eller personer som har sin hemvist i samma land och å andra sidan mellan parter som är bosatta eller har sin hemvist i olika länder.

Samma sak gäller för avbrott, upphävande och metoder för att beräkna när preskriptionstiden börjar.

Mot bakgrund av det som nämnts ovan är det bättre att för gränsöverskridande tvister ha tydliga bestämmelser som samtidigt skiljer sig från nationella lagstiftningar. Kanske kan dilemmat börja lösas om nationell lagstiftning harmoniseras med de föreslagna bestämmelserna.

23. Diskriminering av unga kvinnor och flickor när det gäller utbildning (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Věra Flasarová, för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om diskriminering av kvinnor och flickor inom utbildning (2006/2135(INI)) (A6-0416/2006).

  Věra Flasarová (GUE/NGL), föredragande. – (CS) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är glad att jag har haft tillfälle att utarbeta ett betänkande om diskriminering av kvinnor och flickor inom utbildning, och jag vill tacka alla i utskottet för deras beredvilliga samarbete.

Utbildning har alltid haft ett oerhört stort värde för samhället. I det förgångna betraktade man tillträde till utbildning på samma sätt som man betraktade tillgång på rikedomar – det handlade om att vara utvald. De som saknade rikedom eller privilegier hade svårt att försäkra sig om en utbildning. Läget var ännu sämre för främlingar, invandrare, oliktänkande och människor som tillhörde andra raser. Även kvinnors tillträde till utbildning och särskilt högre utbildning hindrades av fördomar och den skarpt avgränsade sociala miljö som de flesta var hänvisade till.

Ålderdomliga stereotyper som har levt kvar i tusentals år kapitulerar inte i första taget inför samhällets behov. De lever vidare i människornas tankar och uppträdande även om ingen öppet erkänner det. Jag vill inte snoka i någons samvete, men spridda brottstycken från medeltiden lever kvar hos oss, om jag får uttrycka mig så förenklat. Om det inte hade varit så, om principerna om jämställdhet hade varit djupt rotade i vår kultur, hade vi inte varit tvungna att gripa oss an detta problem.

Mitt betänkande bygger på idén om att utbildning är en livslång process. Icke desto mindre är ungdomstiden den bästa tiden för att skaffa sig meriter och för att utvecklas på det personliga och yrkesmässiga planet, vilket ni säkert håller med om. Detta är en process som borde vara fri från all slags diskriminering, varav det värsta är de ekonomiska begränsningar som särskilt drabbar de svagaste sektorerna i samhället. Om vi inte klarar av att avskaffa följderna av de ekonomiska handikapp som drabbar pojkar och flickor lika bör vi åtminstone minska inflytandet av detta så mycket vi kan samtidigt som vi bekämpar de former av diskriminering som tas upp i detta betänkande.

Med stöd av uppgifter från olika EU-länder kan man visa att det knappast finns några märkbara könsfaktorer som leder till nackdelar i början av utbildningsprocessen. Närvaron i skolan är obligatorisk, och de faktorer som hämmar barnens utveckling drabbar båda könen lika. Jag syftar särskilt på handikapp såsom diagnostiserade störningar, vanvård från föräldrarnas sida och feldiagnoser, som leder till att barnen utesluts från de ordinarie utbildningssystemen. Detta är mycket viktiga faktorer. Diskrimineringen av unga kvinnor och flickor när det gäller utbildning talar man ändå bara om i förbigående. Vi vet att flickor och unga kvinnor är precis lika begåvade och motiverade för att få del av den högre utbildningen som sina manliga motsvarigheter. Andelen manliga studenter i förhållande till kvinnliga är på det stora hela taget likvärdig. Inom några typer av högre utbildning är flickor till och med i majoritet, vilket speglar de sociala stereotyper enligt vilka vissa yrken betraktas som typiskt manliga och andra som kvinnliga. Vi hör ofta talas om system som främjar andra former av diskriminering, såsom låga löner i så kallade kvinnliga yrken. Man kan hävda att könsspecifika handikapp som flickor och unga kvinnor ställs inför har sina rötter i det dilemma som handlar om huruvida man ska bilda familj och uppfostra barn eller fortsätta att studera och utveckla ett yrkesliv. Medan unga män kan fortsätta och skaffa sig ytterligare meriter sedan de har avslutat sina studier – man väntar sig t.o.m. det av dem – har unga kvinnor detta dilemma att brottas med.

Den moderna trenden bland båda könen är att vänta med att slå sig ned och bilda familj. Detta beror inte bara på förändringar i fråga om livsstil utan även på svårigheten att förena familj och karriär, särskilt när det finns små barn att ta hand om. Arbetslivet är oerhört konkurrensbetonat och kräver obegränsat engagemang. I detta hänseende ligger kvinnorna efter männen i statistiska termer. Jämfört med männen minskar antalet kvinnor som når de högre nivåerna inom högre utbildning och vetenskapliga inrättningar. Ännu mycket mindre är det antal kvinnor som besätter poster i ledande ställning. På dessa sätt visar sig könsdiskrimineringen när det gäller tillträde till utbildning. I viss utsträckning drabbar emellertid diskriminering även kvinnor som redan har nått en hög utbildningsnivå och en hög social ställning. De kan inte vinna, även om de har kommit förbi alla hinder, eftersom samhället fortfarande associerar yrkesframgång med män och betraktar kvinnor som rör sig inom detta lilla förbjudna område som inkräktare.

Trots alla de problem som framgångsrika kvinnor möter på arbetsplatsen och i hemmet med familjen ser jag optimistiskt på situationen. Jag tror att problemet med tiden kommer att försvinna av sig självt. Det är emellertid fortfarande sant att om vi inte kan finna ett effektivt sätt att särskilt hjälpa unga kvinnor med att förena utbildning och karriär å ena sidan med moderskap och familj å andra sidan kommer diskrimineringen av unga kvinnor när det gäller utbildning och alla problem som följer med detta att bestå.

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Låt mig först gratulera Věra Flasarová och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män till detta utmärkta betänkande. Det utgör en omfattande och väl avvägd sammanställning av de problem som kvinnor och flickor ställs inför under utbildningen och senare i yrkeslivet.

Att bekämpa alla former av diskriminering är visserligen en av EU:s grundläggande principer, men kampen mot könsdiskriminering har kommit ett steg längre. Samtliga kommissionens avdelningar måste ta hänsyn till könsskillnader när man utarbetar nya förslag.

Utvecklingen inom utbildningsområdet har varit positiv, vilket också påpekas i betänkandet. Inom EU förekommer ingen diskriminering när det gäller flickors tillgång till utbildning, och flickor har ofta bättre betyg än pojkar. Ändå råder stora problem inom vissa befolkningsgrupper. I betänkandet hänvisas till utsatta grupper där könsskillnaderna tillsammans med andra faktorer bidrar till att kvinnor och flickor inte kan dra full nytta av sin utbildning.

Vår viktigaste uppgift är att möta dessa gruppers behov och finna effektiva lösningar. Vårt arbete kommer att koncentreras på kompetens och jämställdhet inom utbildningssystemen, för könsdiskriminering är en del av ett större socialt och kulturellt problem och måste bekämpas med hjälp av genomgripande åtgärder.

Under 2007 kommer vi att utarbeta två omfattande meddelanden. Det första handlar om förskolan. Program som genomförs tidigt ger resultat på kort sikt, men de leder också till att skapa kapacitet för livslångt lärande och utveckla de värderingar som förhindrar diskriminering.

Det andra meddelandet i år kommer att handla om utbildning och invandring. Invandringen bidrar till EU:s tillväxt och konkurrenskraft. Resultaten från programmet för internationell utvärdering av elevprestationer (PISA) visar dock att invandrarelever generellt presterar sämre i skolan. Inom vissa kulturer ställs unga flickor inför särskilda svårigheter.

I det nya programmet för livslångt lärande är lika möjligheter en prioritet för alla. Den första förslagsinfordran har nyligen offentliggjorts. I 2010 års lägesrapport om utbildning för hela årtiondet kommer man återigen att utvärdera områdena vetenskap, matematik och teknik och könsbalansen inom dessa yrken. Det gläder mig att kunna meddela att det första målet har uppnåtts – detta är i själva verket det enda av fem riktmärken där vi har gjort stora framsteg inom de 27 EU-medlemsstaterna.

De tjänsteenheter som tillhör mig och min kollega Janez Potočnik, som ansvarar för forskning, har under en tid arbetat tillsammans för att bekämpa könsdiskriminering inom vetenskapliga och tekniska yrken. Detta arbete kan gynna andra sektorer, och vi kommer att utveckla det vidare.

När det gäller informationssamhället växer den digitala klyftan. Kvinnor gynnas av ny teknik, vilket betonas i betänkandet. Min kollega Viviane Reding leder ett initiativ för e-integration där könsfrågor beaktas, och Europeiska socialfonden arbetar sedan länge mot könsdiskriminering. Förordningarna för perioden 2007–2013 kan användas för att finansiera åtgärder inom alla de områden som preciseras i betänkandet. Det finns stora möjligheter inom utbildningsområdet genom strukturfonderna.

Jag vill än en gång tacka er för detta betänkande.

  Edit Bauer, för PPE-DE-gruppen. – (HU) En av de avgörande frågorna när de gäller mänskliga resurser är frågan om utbildning. Diskriminering på alla områden är kontraproduktivt i förhållande till samhällets utveckling, särskilt på utbildningsområdet. Jag vill framhålla två aspekter av detta ämne.

I betänkandet, som jag särskilt värdesätter för dess balanserade innehåll, talas det om de vanligaste formerna av diskriminering. Det står emellertid ingenting om att fattigdom bland barn och därmed sammanhängande tidiga skolavbrott skapar en situation som omöjliggör ett livslångt lärande, eftersom grunderna saknas och det därför inte finns något att bygga vidare på i senare skeden. Enligt statistiken är det ett faktum att tidiga skolavbrott är vanligare bland pojkar i EU:s medlemsstater, men vi måste inse att orsaken till detta främst är fattigdom, som slår hårdare mot kvinnor än mot män, och att detta gäller i än högre grad för ensamstående föräldrar, som är i tilltagande klar majoritet. I splittrade familjer är risken för fattigdom också större.

Det andra problem som belyses i betänkandet är situationen för dem som diskrimineras av flera orsaker, nämligen kvinnor från olika minoritetsgrupper. Det är otvetydigt att diskriminering mot nationella och etniska minoriteter såsom romer och människor som lever med funktionshinder liksom de som kämpar med inlärningsstörningar såsom dyslexi, dyspraxi eller dyskalkuli hela tiden är ett problem i de flesta medlemsstaterna. I EU:s olika direktiv mot diskriminering krävs det att regeringarna ska vidta åtgärder i syfte att uppnå jämställdhet, men ändå stannar sådana initiativ i flera medlemsstater vid ett snävt uppfattat konstitutionellt förbud mot diskriminering. Således har vi bevittnat ett fall där författningsdomstolen i en medlemsstat fastslår att den artikel i lagen mot diskriminering, som skulle ha tillåtit positiva interimistiska åtgärder för att främja lika möjligheter, strider mot konstitutionen.

Jag är övertygad om att det är omöjligt att skapa lika möjligheter utan sådana interimistiska åtgärder.

  Teresa Riera Madurell, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Věra Flasarová till det goda arbete som hon har ägnat ett så viktigt ämne som lika tillgång till utbildning, som utgör grunden för att kvinnor och män ska få lika möjligheter på arbetsplatsen och på de flesta av livets offentliga och privata områden.

Av alla de hinder som fortfarande finns kvar och som nämns i betänkandet vill jag särskilt ta upp tre.

För det första den könsbaserade digitala klyftan. Tillsammans med medlemsstaterna och inom ramen för Lissabonstrategin måste kommissionen vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att kvinnor har tillgång till informations- och kommunikationstekniken och utnyttjar den på lika villkor, för om EU ska vara en kunskapsbaserad ekonomi måste informations- och kommunikationstekniken spela en grundläggande roll i vår strategi för sysselsättning och konkurrens, och kvinnor måste delta på samma villkor som män. I detta sammanhang är det viktigt att betona att det finns färre kvinnor inom utbildnings-, vetenskaps- och teknikområdena.

För det andra vill jag i likhet med föregående talare nämna elever som slutar skolan i förtid, vilket är vanligare bland flickor, och medlemsstaterna rekommenderas därför att vidta åtgärder för att uppmuntra flickorna att stanna kvar i skolan lika länge som pojkarna och fullfölja sin utbildning. Det är också nödvändigt att vidta de åtgärder som behövs för att avlägsna de hinder som möter kvinnor inför högre studier och ett livslångt lärande.

För det tredje vill jag i enlighet med den deklaration om idrottens särart som antogs vid rådets sammanträde i Nice i december 2000 framhålla att mer hänsyn måste tas till idrottens sociala, fostrande och kulturella funktion och i konsekvens med detta peka på nödvändigheten av att avlägsna den diskriminering som drabbar kvinnor inom idrotten. Liksom vi har gjort vid andra tillfällen måste vi även fördöma sådant som priserna i Wimbledonturneringen, där det är uppenbart att de kvinnliga deltagarna utsätts för diskriminering.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! Stort tack till föredraganden Věra Flasarová för ett mycket viktigt betänkande om diskrimineringen av kvinnor och flickor inom utbildningsområdet. Det finns idag inga rättsliga restriktioner i EU-medlemsstater som diskriminerar flickors och kvinnors tillgång till utbildning. Men som i så många andra sammanhang när det gäller jämställdhet, är det andra strukturer än de rent formella reglerna som gäller i verkligheten. Det är därför som andelen flickor och kvinnor, trots de formella rättigheterna, ändå är underrepresenterade när det gäller fortsatta studier eller fortsatt akademisk karriär. Det är alltså strukturer, invanda och gamla könsstereotypa mönster, som sätter ramarna för kvinnors och flickors utbildning. Föredraganden fokuserar därför med rätta på behovet av en strategi som måste starta tidigt och innebär att lärare och skolpersonal måste utbildas på området. Ökad medvetenhet, kunskap och utbildning är vägen för att bygga ett rättvist samhälle för alla, oavsett kön, klass och etnicitet.

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Eftersom jag bara har en minut på mig att tala i frågan om diskriminering mot kvinnor och flickor i utbildning kommer jag att göra det ur ett polskt perspektiv. Jag vill påpeka att efter de ekonomiska förändringar som ägde rum i Polen i samband med landets anslutning till Europeiska unionen har ekonomiska skäl blivit den viktigaste bidragande faktorn till diskriminering i utbildning.

Samhället är nu mycket mindre sammanhängande, lönerna är låga, industrin har försvunnit, arbetslösheten är utbredd och det finns inga arbetstillfällen för nyutbildade. Allt detta har lett till att ett exempellöst antal ungdomar har tvingats lämna sitt hemland och söka arbete utomlands, vilket är en förödmjukande erfarenhet. Situationen förvärras av att antalet tillgängliga platser på högre statliga utbildningsinstitutioner har minskats, även om detta kompenserades av tillgängliga platser på privata inrättningar. Alla har dock inte råd att gå på de sistnämnda. I detta sammanhang blir varje försök att utreda möjliga mindre fall av diskriminering som innefattar flickors tillgång till högre utbildning en ytlig infallsvinkel. Det blir detsamma som att skapa problem där de inte finns. Situationen för flickor i Polen kan faktiskt vara mer gynnsam än på andra håll eftersom polacker behandlar kvinnor med särskild respekt, till följd av deras hängivenhet till Jungfru Maria, vilken härrör från deras katolska tro.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Utbildning är en grundläggande rättighet som inte bör undermineras av någon anledning, vare sig kulturell, social, materiell eller någon annan. Den är en nödvändig förutsättning för det framtida blomstrandet för individer och, framför allt, för deras ekonomiska och sociala integration. Det åligger medlemsstaterna att avskaffa all ojämlikhet och skapa de nödvändiga villkoren för att göra det möjligt för alla – såväl män som kvinnor – att få tillgång till utbildning och välja yrke och den inriktning som deras yrke ska ha utan att behöva drabbas av någon form av diskriminering.

Hur beklagligt det än är att betänkandet är strukturerat på ett ganska förvirrande sätt är Věra Flasarovás betänkande ändå fullt av förslag för att göra mer för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män på utbildningsområdet. Jag gratulerar föredraganden och hoppas att antagandet av betänkandet under Europeiska året för lika möjligheter för alla kommer att skänka ännu mer tyngd åt Europaparlamentets förslag i syfte att avskaffa de stereotyper som finns kvar.

Trots att jämställdheten mellan män och kvinnor nu utgör en grundprincip i våra samhällen finns sexistiska stereotyper och fördomar mot kvinnor fortfarande kvar, och de är orsaken till olika former av segregering och diskriminering som har snabba effekter på kvinnors val av studier, samt på hur lång tid de ägnar åt sin utbildning. Om sexistiska stereotyper fortfarande obestridligen utgör ett hinder för kvinnors tillgång till utbildning och begränsar deras valfrihet när det gäller studier leder även fortsättandet av vissa modeller, och särskilt övervikten av kvinnor i vissa former av utbildning, exempelvis sjuksköterskor och lågstadielärare, till en bristande balans som hämmar kvinnors framsteg.

Skolan spelar faktiskt en mycket viktig roll för att etablera och främja lika rättigheter för flickor och pojkar, oavsett deras ursprung. Inte bara elever utan även lärare måste göras mer medvetna om betydelsen av jämställdhet inom alla områden. Föredraganden noterar mycket riktigt den viktiga roll som medierna spelar för att forma allmänhetens uppfattning om och inställning till yrkesutbildning och utveckling av unga kvinnor.

Jag vill avsluta med att notera att kvinnors tillgång till livslång utbildning också är en nyckelfaktor i deras bidrag till det kunskapsbaserade samhället, liksom möjligheten att erkänna mindre konventionella kvalifikationer som förvärvas i olika skeden i livet.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (RO) Doresc să o felicit pe dna Vlasarova pentru raportul realizat. Pentru a deveni cea mai dinamică şi competitivă economie bazată pe cunoaştere, este imperativ ca în Uniunea Europeană educaţia şi accesul la cunoaştere să fie prioritare. În Uniunea Europeană familiile cu venituri mici locuiesc în zone mai sărace, adesea situate departe de locul de muncă sau de instituţii educative, fapt ce adânceşte polarizarea socială şi inegalităţile dintre persoane. Statele membre trebuie să se mobilizeze pentru combaterea abandonului şcolar şi ridicarea nivelului de formare al tinerilor.

Pentru ca tot mai multe femei să aibă o activitate profesională, este necesar accesul la învăţarea continuă şi existenţa serviciilor şi infrastructurilor care să permită concilierea vieţii profesionale cu viaţa de familie, în special pentru familiile mono-parentale.

În România, noul stat membru al Uniunii Europene, 55% din absolvenţii de învăţământ superior sunt femei şi 48% din salariaţi, iar 38% din companii sunt conduse de femei. În privinţa rromilor, în România există clase de copii de origine rromă, care învaţă în limba rromani de la grădiniţă şi până la învăţământul profesional. De asemenea, există condiţii create pentru educaţia copiilor cu nevoi speciale încă de la ciclul preşcolar.

Anul 2007 este anul egalităţii de şanse, iar educaţia reprezintă elementul esenţial pentru viitorul Uniunii Europene. Fondurile structurale ar trebui să sprijine învăţarea continuă şi utilizarea noilor tehnologii pentru a combate excluderea socială. Încă odată felicitări raportorului. Mulţumesc.

  Anna Záborská (PPE-DE). – (SK) Vi stöter ofta på åsikten att moderskapet och familjen är naturliga och till och med oöverstigliga hinder för många kvinnor att få högre utbildning och akademiska examina, eller en livslång utbildning. Är de verkligen hinder? Ja, det är de. De är dock hinder till följd av vår livsstil, och det går att komma förbi dem.

Jag är läkare och mor. Jag vet att läkarstudier är en livslång utmaning. Jag är dessutom medveten om hur mycket tid och energi kvinnor lägger på sina familjer och barn. Jag vet dock även att kvinnor kan bli enastående läkare. Jag skulle önska att varje ung kvinna fritt kunde välja att studera medicin om hon känner att det är hennes kall att bota andra. Jag skulle önska att hon kunde fatta sitt beslut i full vetskap om att hon i framtiden kan bli en bra läkare och en bra hustru och mor samtidigt. Betänkandet om diskriminering mot unga kvinnor och barn inom utbildningsområdet hanterar även dessa frågor. Det påpekas att värdena familj och moderskap inte får strida mot utbildningsvärdet. Moderskap är varje kvinnas naturliga uppdrag och önskan. Om vi inte lyckas harmoniera rollerna för kvinnor som mödrar och yrkeskvinnor i vardagen kommer det europeiska löftet om lika möjligheter att förbli ihåligt.

Jag vill uttrycka min uppskattning och tacksamhet till min parlamentskollega Věra Flasarová. Tillsammans med mina kolleger från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män uppskattar vi hennes arbete med detta betänkande. Vi stödde henne enhälligt i utskottet för kvinnors rättigheter, och jag vill även uppmana kammaren att godkänna detta betänkande.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Tillgången till utbildning är en grundläggande mänsklig rättighet, men tyvärr är den oftast inte mycket mer än tomma ord. Båda könen har liknande möjligheter att skaffa högre utbildning, och de kvinnliga akademikerna är faktiskt fler än sina manliga motsvarigheter. Det finns dock väsentligt färre kvinnor än män på de högre nivåerna av akademiska karriärer. Kvinnor representerar endast 43 procent av de utexaminerande doktorerna och bara 15 procent av universitetsprofessorerna.

Det är svårare för kvinnor att fortsätta sin utbildning på grund av deras begränsade möjligheter att komma åt ett livslångt lärande och även på grund av deras åtaganden i hemmet. Medlemsstaterna bör inrätta en flexibel vuxenutbildningspolitik, särskilt när det gäller att anpassa kursprogram så att de passar för kvinnor som är föräldralediga. Det är också viktigt att utnyttja ny teknik inom utbildningsområdet för att uppfylla kvinnors behov. Ett exempel skulle vara att använda Internet för att underlätta utbildning på distans.

Utöver detta är det viktigt att göra politiska bedömningar av lika tillgång till utbildning, på grundval av statistik inklusive en uppdelning mellan könen. Det skulle bidra till att lösa problemet med fortsatt ojämlikhet när det gäller att skaffa kvalifikationer, särskilt i högre utbildning och vuxenutbildning. Dessutom bör Europeiska kommissionen och medlemsstaterna försöka bekämpa vanliga stereotyper som gör att kvinnor diskrimineras på arbetsplatsen. Det bör särskilt göras enklare för kvinnor att få tillgång till beslutsfattande roller på det ekonomiska, politiska och vetenskapliga området. Avslutningsvis vill jag tacka Věra Flasarová, föredraganden, för ett välformulerat dokument.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Vi kan tillskriva massmedierna det, men könsstereotyper avgör rollerna för män och kvinnor i samhället på förhand. Det är högst sällan som journalister i sina intervjuer frågar framgångsrika män: ”Hur lyckas du balansera din karriär med behovet att ta hand om familjen?” – och det sker definitivt inte lika ofta som de ställer denna fråga till framgångsrika kvinnor. Det betraktas som helt normalt att det i de flesta fall än kvinnan som offrar sin karriär och ger företräde till familjen. I vissa fall är barnomsorg en faktor som minskar kvinnors intresse att fortsätta sin utbildning. Många kvinnor avbryter sina studier på grund av moderskap, och ger därefter upp tanken på ytterligare utbildning.

Det är överraskande att trots att kvinnor i början av den högre utbildningen är i majoritet över männen med 59 mot 41 procent är det bara 43 procent av dem som skaffar sig en magisterexamen, och andelen kvinnliga professorer är bara 15 procent. I detta sammanhang välkomnar jag Věra Flasarovás betänkande, som innehåller en detaljerad analys av de utbildningsnivåer som uppnås av kvinnor och deras möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Samtidigt är betänkandet inriktat på specifika element av diskriminering mot unga kvinnor och flickor inom utbildningsområdet. Utbildning är en grundläggande rättighet och ett nyckelinstrument för social integration. Det är ett recept för att hantera fattigdom, särskilt för kvinnor som kommer från sårbara socialgrupper.

Jag anser därför att det är viktigt att de utbildningsprogram som finansieras av Europeiska unionen införs och används, eftersom de kan öka medvetenheten om genusfrågor och om lika tillgång till utbildning på alla nivåer. Avslutningsvis uppmanar jag medlemsstaterna att underlätta kvinnors tillgång till utbildning genom flexibla utbildningsprogram, exempelvis med hjälp av datorstödda korrespondenskurser, och därmed se till att kvinnor integreras bättre i samhället.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 11.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Lívia Járóka (PPE-DE). – (EN) Romska barns tillgång till lika utbildning inom hela EU är mycket begränsad, och många av dem går inte i skolan alls. De barn som går i skolan placeras systematiskt i segregerade skolor eller ”specialklasser” för barn med funktionshinder, där kvaliteten på undervisningen är sämre och de yttre omständigheterna är bristfälliga. I vissa länder går över 60 procent av de romska barnen i särskolor eller får specialundervisning på grund av bristfälliga undervisnings- och testmetoder.

Kommissionsledamot Ján Figeľ har upprepade gånger betonat att utbildning är den bästa strategin för integrering. Jag anser att EU inte bara borde skapa underlag för diskussion om ämnet, utan också utarbeta en europeisk strategi för romernas rättigheter. Målet måste vara att förhindra att romerna marginaliseras, och verktyget, nämligen utbildning, finns redan tillgängligt, men det används inte tillräckligt effektivt.

Segregering leder till splittring, och det står de europeiska skattebetalarna dyrt. Romerna skulle kunna utgöra en ekonomisk resurs, särskilt med tanke på de demografiska förändringarna, om regeringarna vidtog de åtgärder som krävs för att romerna ska kunna förverkliga sin potential genom utbildning och tillgång till arbetsmarknaden.

  Zita Gurmai (PSE). – (HU) Grunden för det europeiska samhället, som grundar sig på solidaritet, är tillgång till rättigheter, resurser och tjänster, däribland olika former av utbildning, utan någon diskriminering. Tillgång för alla samhällsskikt till utbildning och undervisning, samt avskaffande av könsbaserade stereotyper, är förutsättningar för ekonomisk tillväxt och ökad konkurrenskraft. De är även nödvändiga för att främja en social integrering, för att bidra till att uppnå EU:s befolknings- och konkurrensmål.

Utbildning bidrar till att uppfylla människors potential och gör att de kan anpassa sig till ständigt nya utmaningar på en kunskapsbaserad arbetsmarknad, fortsätta att vara attraktiva på arbetsmarknaden, undvika risken att marginaliseras och förvärva nyttiga kunskaper för att uppfylla de föränderliga kraven på marknaden. Kvinnor har samma ambitioner, men envisa könsstereotyper gör deras karriärer svårare på nästan alla områden, till och med på utbildningsområdet.

Den låga nivån på grundutbildning, arbetslösheten, eller i övrigt begränsade val i livet på grund av olika faktorer kan leda till marginalisering av stora grupper av människor, särskilt kvinnor. Av denna anledning spelar tillgången till många olika utbildningsformer och möjligheter en nyckelroll i kampen mot social marginalisering, i kampen för kvinnors integrering i arbetskraften och i bekämpandet av risken för utanförskap.

Eftersom det tar lång tid innan man får avkastning på en investering i utbildning måste såväl regeringar som lokala myndigheter skapa långsiktiga planer när de fattar beslut om sina utgiftsprioriteringar. Det är värt mödan, för det sker till förmån för ett EU som bygger på solidaritet och välstånd.

24. EU:s förbindelser med öarna i Stillahavsområdet – en strategi för ett stärkt partnerskap (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Nirj Deva, för utskottet för utveckling, om EU:s förbindelser med öarna i Stillahavsområdet – en strategi för ett stärkt partnerskap (2006/2204(INI)) (A6-0325/2006).

  Nirj Deva (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Det är verkligen smickrande att tala inför en nästan folktom kammare!

Cooköarna, Fijiöarna, Kiribati, Marshallöarna, Mikronesiska federationen, Nauru, Niue, Palau, Papua Nya Guinea, Salomonöarna, Samoa, Tonga, Tuvalu, Vanuatu, Östtimor – exotiska platser, fantasiplatser, så avlägsna, så långt borta, så romantiska och så vidare, men faktum är att de lider nöd. Alla dessa länder ingår i Stillahavsöarna. EU har i ett historiskt perspektiv haft det starkaste inflytandet i Stillahavsområdet genom kolonialväldet. Genom andra världskrigets slut upphörde den europeiska kolonialismen, men förbindelserna fanns kvar. Genom Lomékonventionen och Cotonouavtalet är AVS-länderna i Stillahavsområdet nu bundna till oss och våra dagliga liv.

Stillahavsöarnas befolkning är visserligen liten, men vi måste komma ihåg att själva Stilla havet täcker nästan 30 procent av planetens yta. Det geografiska läget medför stora fördelar för regionen i form av fiske och turism, men innebär också att de isoleras på grund av de stora avstånden. Utvecklingen av telekommunikationer, flygförbindelser och infrastruktur har dock bidragit till att mildra dessa ekonomiska förhållanden.

Något annat som man borde beakta – och det gläder mig verkligen att hela kommissionen är närvarande – är att den engelskspråkiga digitala ekonomin kan innebära en annan möjlighet för dem att tillhandahålla utkontraktering av affärsfunktioner och kunskapstjänster till USA och Australasien.

Det råder stora ekonomiska skillnader inom regionen, och den årliga bruttonationalprodukten (BNP) varierar från 500 euro till 8 000 euro. Det är som att jämföra Somalia med Bulgarien. Därför måste strategin för regionen vara tillräckligt flexibel för att garantera att utvecklingsbiståndet kanaliseras i överensstämmelse med nationella och regionala prioriteringar så att maximal nytta kan uppnås på både de rikare och de fattigare öarna.

För många av Stillahavsöarna utgör jordbruksprodukterna den främsta exportkällan till internationella marknader, där de levererar produkter såsom socker, kopra, bananer, kokosnötter och palmolja. De står dock inför sådana problem som den globala uppvärmningen, som är en oerhört stor utmaning för dem. Vi har dessutom skapat ett annat intressant problem, nämligen avtalen om ekonomiskt partnerskap, som de tvingas konkurrera med. De menar att de förlorar intäkter på grund av den interregionala tullunionen. Vad ska de göra? Bidrar vi med hjälp och stöd? Utvecklar vi infrastrukturen så att de kan ta sig ur denna svåra situation? Detta är något som vi måste reflektera över.

En av de största utmaningarna för regionen är att säkra en hållbar förvaltning av fisket. Det finns mycket tonfisk i Stilla havet. En tredjedel av världens tonfiskfångst kommer från Stillahavsöarna och uppgår till cirka två miljarder euro. Skyddar vi deras fångst? Ser vi till att intäkterna från fångsten tillfaller befolkningen? Jag vet inte. Kommissionen borde kanske undersöka frågan. Jag vet inte exakt vart dessa intäkter tar vägen. De borde inte vara så fattiga som de faktiskt är om fångsten uppgår till två miljarder euro.

I mitt betänkande betonas att alla former av stimulering av turismen i området måste gå hand i hand med ett ökat lokalt ägande av turisttjänster. Jag understryker att det för det mesta endast är de rikare länderna med mer utvecklad infrastruktur och fler flygförbindelser som lockar ett stort antal turister varje år. För de fattigare länderna måste utvecklingsbiståndet i dessa fall även i fortsättningen användas till att finansiera infrastruktur och främja en hållbar turism. Varför har vi inte undersökt möjligheterna att skapa ett nav i Stillahavsområdet, ett regionalt nav, i likhet med det som finns i Dubai? När allt kommer omkring, vad var egentligen Dubai? För 20 år sedan var Dubai fullt av sand! I dag är staden ett nav för den regionala flygtrafiken. Shejk Maktoum och de intelligenta araberna har skapat något enastående. Varför gör inte vi detsamma i Stillahavsområdet?

I betänkandet rekommenderas att de mer utvecklade Stillahavsöarna fortsätter att utveckla den lokala beredningen för att på detta sätt skapa mer sysselsättning. De bör undersöka möjligheterna för Europeiska investeringsbanken att bevilja små och medelstora företag lån till låg ränta, för att öka exportintäkterna.

Många av öarna är politiskt svaga, vilket vi har sett genom de många militärkupperna på Fiji. Jag är trött på att höra talas om militärkupper på Fiji, men de måste känna att de har en gemensam framtid som två befolkningsgrupper, och vi måste hjälpa dem att uppnå detta. Kupperna måste upphöra, annars bör vi dra in biståndet. Det är ett hot, men vi behöver någon form av motprestation när det gäller denna fråga.

En god förvaltning i hela Stillahavsområdet är mycket viktigt, och för att uppnå millennieutvecklingsmålen måste vi också uppnå en viss ömsesidighet. Till exempel är aids ett problem på Papua Nya Guinea och Salomonöarna. Eftersom EU är en viktig bidragsgivare i området har vi möjlighet att skapa en strategi som hjälper länderna i Stillahavsområdet att uppnå millennieutvecklingsmålen och hjälper dess invånare att nå sin fulla potential. Vårt betänkande är bara början.

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag välkomnar betänkandet om EU:s förbindelser med länderna i Stillahavsområdet, och jag gratulerar föredraganden Nirj Deva till hans arbete.

När min kollega, kommissionsledamot Louis Michel, tog initiativet till den första EU-strategin någonsin för våra förbindelser med AVS-länderna i Stillahavsområdet var anledningen att dessa länder blir allt viktigare och att de står inför svåra utmaningar. Vi kan dra nytta av närmare förbindelser med Stillahavsområdet eftersom denna region är viktig ur ett globalt perspektiv, och vi kan bidra väsentligt till dess utveckling. Detta framgår tydligt av parlamentets betänkande, som också innehåller förslag på hur vi kan föra arbetet framåt.

Dessa länder ligger mycket avlägset, är relativt fattiga, små och har ganska nyligen blivit självständiga. De flesta har en kraftig befolkningstillväxt. De för en kamp mellan tradition och det moderna samhällets krav. Globaliseringen innebär en möjlighet, men också en risk med tanke på kulturarvet.

I många länder i Stillahavsområdet är det svårt för demokratin att få fäste. Samtidigt är en högkvalitativ förvaltning nödvändig för utvecklingen. Därför är ert engagemang för deras demokratier, internationella ställning och kontakter mycket viktigt.

Länderna har omfattande naturresurser, till exempel olja, naturgas, fisk och tropiskt trä, och dessutom en fantastisk biologisk mångfald. Stilla havet är så viktigt att det måste betraktas som en kollektiv nyttighet, vilket skapar möjligheter för dessa länder ur ett internationellt perspektiv och leder till goda framtidsutsikter. Klimatförändringar hotar dock många av öarna, till och med hela länder.

De utomeuropeiska länderna och territorierna fungerar som broar mellan Europa och Stillahavsområdet och mellan våra kulturer. Vi vill hjälpa till inom de områden där Stillahavsländerna behöver stöd och där vi har jämförbara fördelar. Vi har föreslagit det ”blågröna” temat som grund för att främja en hållbar förvaltning av regionens naturresurser. Dessutom kommer vi att arbeta för närmare politiska förbindelser, effektivare utvecklingsåtgärder och bättre tillhandahållande av bistånd.

I vårt meddelande förutspådde vi att fler problem skulle uppstå i Stillahavsländerna i framtiden om inte ett antal tydliga tendenser bryts. Enbart förra året rådde stora säkerhetsproblem och politiska kriser i Östtimor och på Salomonöarna, Tonga och Fiji. Problemen är så pass svåra och allvarliga att många av AVS-länderna i Stillahavsområdet inte kan lösa dem på egen hand. Därför samarbetar vi med våra vänner i Australien och Nya Zeeland, och genom att stabilisera läget kan vi, precis som Nirj Deva sa, utveckla turismen ytterligare i Stillahavsområdet.

Parlamentet har naturligtvis noterat rådets slutsatser om strategin för Stillahavsområdet, som bekräftade att EU kommer att stärka sitt partnerskap med regionen. Flera medlemsstater följer noggrant utvecklingen i Stillahavsländerna. EU spelar en viktig roll i denna del av världen. Det framgår tydligt av ert betänkande, och vi litar på ert fortsatta stöd för och solidaritet med dessa enastående länder.

  Rosa Miguélez Ramos, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! I kväll debatterar vi betänkandet av Nirj Deva om EU:s förbindelser med öarna i Stillahavsområdet – en strategi för ett stärkt partnerskap.

Jag var föredragande för det yttrande som utfärdades och godkändes av fiskeriutskottet. Jag vill gratulera Nirj Deva till det arbete som han har utfört, och jag är mycket nöjd över att fiskeriutskottets förslag kommer att ingå i resolutionens text, åtminstone delvis.

Stillahavsområdet är ett av de rikaste fiskeområdena i världen, och den europeiska tonfiskflottan har funnits i dessa vatten ganska länge tack vare de bilaterala avtalen med länderna i regionen.

Enligt de vetenskapliga studierna är beståndens nivåer helt tillfredsställande, och Europeiska unionens bistånd utgör en viktig inkomstkälla för länderna i regionen.

Vi måste därför stärka våra förbindelser med dessa länder. Vi har ett ömsesidigt intresse. Vi kan bidra till att främja åtgärder i dessa vatten för en hållbar hantering av fiskeresurserna, och för EU:s fiskare skulle fiske av tonfisk vara mycket positivt för att göra större framsteg mot att skapa ett nätverk av tonfiskavtal som liknar dem som redan finns i Indiska oceanen, såsom har begärts av fiskeriutskottet i dess yttrande.

När det gäller ett stärkt partnerskap med denna region i världen får vi därför inte förbise fisket.

  Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Stort tack till föredraganden för hans hårda arbete. En strategi för ett stärkt partnerskap med Stillahavsöarna verkar bra vid första anblick och tycks vara långsiktig nog för att inte väcka misstanke eller missnöje. Målet är trots allt att förbättra förbindelserna, framför allt när det gäller handel, till nytta för både EU-medborgarna och invånarna i Stillahavsområdet.

Detta stämmer kanske för de flesta Stillahavsländerna, men när det gäller flera av dem är den dolda sanningen att de i själva verket inte är länder, utan 2000-talskolonier. Två av de koloniserande länderna råkar dessutom vara medlemmar i EU, nämligen Frankrike och Storbritannien.

Låt oss ta Nya Kaledonien som exempel. Landets yta är ungefär 18 500 km2, och dess cirka 250 000 invånare betecknas som en befolkningsgrupp av sitt eget slag. Nya Kaledonien är inte ett land utan ett utomeuropeiskt franskt departement. I mycket mindre omfattning är Pitcairnöarna ett utomeuropeiskt brittiskt territorium som styrs av en guvernör som utses av Storbritanniens drottning.

Bortsett från den fruktansvärt skamliga moralen i att acceptera att Frankrike och Storbritannien har kolonier, tycks vi inte ha några betänkligheter när det gäller att upprätta förbindelser med dessa kolonier som om ingenting hade hänt. Faktum är att kolonialismen och det efterföljande demokratiska förfallet inte nämns någonstans i betänkandet.

Låt mig slutligen ställa följande fråga. Eftersom vissa av öarna faktiskt ingår i de tidigare nämnda EU-medlemsstaterna, ska då Frankrike och Storbritannien i realiteten upprätta förbindelser med sig själva genom denna strategi för partnerskap? Kommissionen kanske kan upplysa oss om detta intressanta men märkliga scenario.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman! Jag vill först tacka Nirj Deva för detta mycket viktiga betänkande om en strategi för ett stärkt partnerskap mellan Europeiska unionen och öarna i Stillahavsområdet. Europaparlamentet stöder Europeiska kommissionens åsikt att en mer intensiv politisk dialog med Forum för Stillahavsområdet behövs. Detta forums ledare har faktiskt antagit ett nytt avtal om att inrätta forumet som en mellanstatlig organisation i enlighet med folkrätten.

Samtidigt vill vi betona att en stärkt dialog på regional nivå även måste omfatta behoven i de fattigaste länderna i regionen. Utnyttjandet av naturresurser måste bidra till att generera inkomster för alla medborgarna i öländerna i Stilla havet. Det måste särskilt bidra till att minska fattigdomen. Europaparlamentet vill betona turismens betydelse i regionen, och påminna om att den naturliga skönheten hos öarna i Stillahavsområdet är en av deras främsta tillgångar. Stödet för turismen i regionen måste gå hand i hand med ett ökat engagemang av öborna själva i tillhandahållandet av tjänster för turisterna, för att säkra framtiden för turismsektorn och maximera dess fördelar för den lokala ekonomin. Jag vill även påpeka att i betänkandet betonas behovet av att stödja de tekniska utbildningssystemen i länderna i regionen, inom ramen för tionde europeiska utvecklingsfonden.

Europaparlamentet delar Europeiska kommissionens åsikt att politisk instabilitet och konflikter kan ha en destruktiv inverkan på regionens ekonomiska utveckling, särskilt när det gäller förlusten av inkomster från turismen och skada på den ekonomiska infrastrukturen. Vi vill rikta uppmärksamhet mot situationen i Östtimor, där ett våldsutbrott ägde rum i maj och juni 2006. Man får hoppas att kommissionen, i nära samarbete med det internationella samfundet, kommer att kunna hjälpa ledarna i Östtimor att lösa de problem som ligger bakom krisen, med hänsyn till behovet av politisk stabilitet, minskning av fattigdomen, social utveckling och försoning mellan de olika socialgrupperna.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 11.30.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Denna vecka rådfrågas Europaparlamentet om den första formella strategin på trettio år om förbindelserna mellan EU och Stillahavsregionen. Syftet med denna strategi är att stärka den politiska dialogen, förbättra samarbetet och öka effektiviteten när det gäller utvecklingsbiståndet, där EU står för mer än en fjärdedel.

Med strategin betonar man hållbar utveckling för ett antal livskraftiga sektorer ur både ett ekologiskt och ett ekonomiskt perspektiv. Dessa sektorer innefattar turism, kommunikationer, gruvdrift, jordbruk och fiske.

I fiskeriutskottet fick jag ett ändringsförslag antaget som handlade om att EU bör stödja regionala samarbetsprojekt i fråga om utvärderingen, övervakningen och hanteringen av fiskeanslag, vilka skulle ledas tillsammans med tredjeländer inom området samt utomeuropeiska länder och territorier som är knutna till EU, nämligen Franska Polynesien, Nya Kaledonien, Wallis- och Futunaöarna samt Pitcairnöarna.

Det gläder mig att Europeiska unionen är villig att bli mer konstruktivt engagerad i Stillahavsområdet och samtidigt betonar betydelsen av ekonomisk utveckling, politisk stabilitet och en sund hantering av anslag i det omedelbara grannskapet till våra utomeuropeiska länder och territorier. Låt oss hoppas att de ekonomiska anslagen kommer att motsvara de uttalade ambitionerna.

  Bogdan Golik (PSE). – (PL) Jag vill visa mitt stöd för innehållet i Nirj Devas betänkande om EU:s förbindelser med öarna i Stillahavsområdet med titeln ”Om EU:s förbindelser med öarna i Stillahavsområdet – en strategi för ett stärkt partnerskap”. Jag hoppas att detta välbehövliga dokument kommer att inleda en ny era i kontakterna mellan EU och öarna i Stillahavsområdet.

Europeiska länder har nu varit engagerade i Stillahavsområdet i trettio år och är viktiga givare till området. Därför är det särskilt viktigt att utveckla en långsiktig strategi. Detta är faktiskt den enda delen av världen som unionen ännu inte har utvecklat en övergripande, integrerad strategi för.

Antagandet av detta dokument är ett utmärkt tillfälle att skapa en ny förbindelse med området. Denna förbindelse bör vara både ekonomisk och politisk. Öarna i Stillahavsområdet har stor betydelse för stabiliseringen av klimatet, och de har också en stor mängd naturtillgångar, såsom mineralfyndigheter och fisk. Detta skulle bli ett partnerskap med ett område som är världsledande inom tonfiske och som står för en tredjedel av den världsomspännande fångsten.

Mitt stöd för dokumentet gäller även behovet att främja demokratin och stabiliteten i Stillahavsområdet och att förhindra extremistiska ideologier från att slå rot där. EU har historiska band till dessa öar och bör stödja dem i deras ansträngningar att uppnå millennieutvecklingsmålen.

Samtidigt som vi antar strategin för ett stärkt partnerskap kommer vi att få tillfälle att sätta högre ekonomiska och sociala mål. EU:s engagemang i dessa insatser skulle kunna sträcka sig längre än att bara ge stöd till forna kolonier.

25. Partnerskapsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Gabon om fiske (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Stavros Arnaoutakis för fiskeriutskottet, om förslaget till rådets förordning om ingående av avtalet om fiskepartnerskap mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Gabon (KOM(2006)0454 – C6-0303/2006 – 2006/0156(CNS)) (A6-0477/2006).

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Europeiska gemenskapen och Republiken Gabon har förhandlat fram och den 28 oktober 2005 paraferat ett avtal om fiskepartnerskap som ska gälla i sex år. Det nya protokollet har tillämpats provisoriskt sedan december 2005 enligt rådets beslut. När avtalet träder i kraft kommer det att upphäva och ersätta det avtal mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Gabon om fiske utanför Gabons kust som trädde i kraft i december 1998.

Den ekonomiska ersättningen har fastställts till 860 000 euro per år. Av detta belopp kommer 60 procent att användas som ett årligt ekonomiskt stöd för att utarbeta och genomföra en sektoriell fiskepolitik i Gabon, med syfte att utveckla ett ansvarsfullt och hållbart fiske.

Genom det nya protokollet beviljas fiskemöjligheter för 24 notfartyg och 16 fartyg för fiske med flytlinor, med en årlig referensfångstmängd på 11 000 ton.

Avtalet ingår i ett viktigt nätverk av EG-avtal om tonfiskfiske i Atlanten utanför Västafrikas kust.

Kommissionen anser att avtalet kommer att förse gemenskapen och Gabon med en ändamålsenlig rättslig och politisk ram för att övervaka och kontrollera EU:s fiskeverksamhet i Gabons vatten. Det ger också gemenskapen möjlighet att stödja utvecklingen av fiskesektorn i landet, vilket gynnar båda parter.

  Stavros Arnaoutakis (PSE), föredragande. – (EL) Herr talman! Europeiska unionen och Republiken Gabon förhandlade om och undertecknade den 28 oktober 2005 ett flerårigt avtal om fiskepartnerskap som omfattar förbindelserna mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Gabon inom fiskerisektorn. Partnerskapsavtalet, som åtföljs av ett protokoll, har slutits för en sexårsperiod, medan de tekniska och finansiella villkoren som styr fiskeaktiviteterna trädde i kraft den 3 december 2005.

Det huvudsakliga målet med partnerskapsavtalet, som sträcker sig längre än den snäva kommersiella ramen för det tidigare bilaterala avtalet, är att utveckla en hållbar fiskepolitik med ansvarsfull exploatering av fisketillgångarna, stödja kustsamhällena samt skapa små lokala frys- och bearbetningsindustrier genom allmänt ekonomiskt och vetenskapligt samarbete. En viktig nyskapande åtgärd är satellitövervakningen av fiskefartyg för att få slut på olagligt, orapporterat och okontrollerat fiske.

Så som kommissionsledamot Joe Borg med ansvar för fiske betonat öppnar detta nya avtal ett nytt kapitel i samarbetet mellan Europeiska unionen och Republiken Gabon, förutsatt att man kommer att satsa mer på att garantera fiskets framtid i dessa vatten. Vi bör betona att denna typ av avtal är särskilt viktiga, eftersom de främjar ekonomisk utveckling och samarbete med tredjeländer.

Avtalet med Gabon inom fiskesektorn är ett annat utvecklingsverktyg som används av EU för att framhäva sin solidaritet och avsikt att samarbeta ytterligare med utvecklingsländerna. Därför anser jag att det är nödvändigt att Europaparlamentet, i egenskap av institution som är direktvald av medborgarna, hålls underrättat på förhand och inte blir tillfrågat ett år senare för att bara ratificera besluten.

  Carmen Fraga Estévez, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill ännu en gång invända mot att fiskefrågor alltid behandlas på ett hemlighetsfullt sätt nattetid, och det är vad som sker i dag ännu en gång.

Jag skulle vilja tacka Stavros Arnaoutakis för hans fantastiska betänkande. Eftersom det är så sent ska jag vara kortfattad och understryka tre aspekter som har att göra med Gabon och fiskeavtal i allmänhet och som jag anser vara viktiga.

För det första måste jag ännu en gång framhålla att kommissionen var sen med att lägga fram denna fråga för Europaparlamentet och påpeka att EU kommer att betala den första delen av utbetalningarna till Gabon minst sex månader för sent. Det är oacceptabelt, och Europeiska unionen får inte orsaka denna typ av försening, särskilt när det gäller tredjeländer vars ekonomi är så svag. Jag tror att vi har nått en överenskommelse med kommissionsledamot Joe Borg, och jag hoppas att det inte kommer att förekomma några fler sådana förseningar i framtiden.

För det andra skulle jag också vilja betona de ekonomiska aspekterna av fiskeavtal i allmänhet, där detta speciella fall är ett mycket vanhedrande exempel. Det finns många människor här – och jag beklagar att de egentligen inte är de människor som är mest kritiska mot fiskeavtalen – som klagar på att fiskesektorn inte samarbetar, eller knappt bidrar till, finansieringen av dessa avtal. När det gäller Gabonavtalet kommer fiskesektorn i själva verket att betala nästan 20 procent mer än Europeiska unionen betalar från gemenskapsbudgeten. Det borde lugna dem som säger att fiskesektorn inte bidrar till finansieringen av avtalen.

Slutligen skulle jag också vilja be kommissionen om följande när det gäller de avtal som vi i fiskeriutskottet har satt upp gång på gång: om man tillämpade större öppenhet borde ledamöterna i parlamentet kunna delta som observatörer i de gemensamma kommittéer som kontrollerar fullföljandet av fiskeavtalen. Vi har redan uppnått detta för de regionala fiskeorganisationerna, och det skulle vara bra om vi kunde delta i de gemensamma kommittéerna i framtiden. Vi framförde denna begäran häromdagen till rådsordföranden, och jag hoppas att kommissionsledamot Ján Figeľ kommer att förmedla denna begäran till Europeiska kommissionen, så att vi bland de tre institutionerna kan erhålla större delaktighet av parlamentets ledamöter. Om inte annat än för att vi måste arbeta så sent på kvällarna, anser jag att vi förtjänar att få vara i dessa kommittéer som observatörer.

  Talmannen. Fru Fraga Estévez! Jag håller med om er bedömning, och jag ska framföra era bekymmer till presidiet om diskriminering när det gäller debattämnena. Kanske skulle ett system baserat på tjänstgöring vara rättvisare.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 11.30.

26. Integrering av hållbarhetsperspektivet i politien för utvecklingssamarbete (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Danutė Budreikaitė, för utskottet för utveckling, om integrering av hållbarhetsperspektivet i politiken för utvecklingssamarbete (2006/2246(INI)) (A6-0474/2006).

  Danutė Budreikaitė (ALDE) , föredragande. – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka alla som tagit sig tid denna sena timme att här i plenarsammanträdet diskutera den viktiga frågan om integrering av hållbarhetsperspektivet i politiken för utvecklingssamarbete. I de viktigaste EU-dokumenten – EG-fördraget och EU:s strategi för hållbar utveckling – definieras hållbar utveckling som utveckling som gör det möjligt att se till att samhället kan uppfylla sina aktuella behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att uppfylla sina behov. Hållbar utveckling är en övergripande princip i gemenskapslagstiftningen och bör som sådan styra all EU-politik, däribland utvecklingssamarbetet.

Ett av de viktigaste målen med vår gemenskap är att bekämpa fattigdomen i världen, att betala tillbaka några gamla skulder till utvecklingsländerna, att hjälpa dem att ta sig ur ställningen som minst utvecklade nationer och att nå ställningen som utvecklingsnationer och slutligen – ställningen som utvecklade nationer. Utvecklade nationer känner till vad framsteg och modern livsstil kostar. Jag tänker på människors inverkan på miljön – utvecklingen av ekonomins olika områden, särskilt industrin. Det är en enorm kostnad som hela världen bär upp, även om inte alla länder har eller använder den teknik som bidrar till växthuseffekten, koldioxid eller andra föroreningar. Vi får alla betala, och vi skulle alla vilja att mängden föroreningar minskade. Vi riktar uppmärksamheten inte bara mot våra egna ekonomier genom att anta lämpliga lösningar, utan vi vill också att utvecklingsländerna ska använda icke-förorenande förnybara energikällor och icke-förorenande teknik. Detta är dock inte så enkelt. I betänkandet tog man upp problem med hållbar utveckling och erbjöd vissa riktlinjer för möjliga lösningar för utvecklingsländerna – och inte bara för dem, utan också för själva EU. Hållbar utveckling innefattar tre huvudaspekter, nämligen hållbar ekonomisk tillväxt, miljöskydd samt social rättvisa och sammanhållning.

Detta innebär att ekonomiska frågor, miljöskyddsfrågor och sociala frågor hänger ihop med varandra och förstärker varandra, och bör betraktas tillsammans redan i det skede då man utarbetar politiken. Ekonomiska frågor är sammankopplade med gott styre, respekten för de mänskliga rättigheterna, demokrati, regional integration och andra aspekter av ekonomi och levnadssätt. Det ekonomiska stödet från EU och andra länder är nödvändigt för att hitta lämpliga lösningar, liksom stärkandet av utvecklingsländernas institutionella kompetens, kampen mot korruption, nya metoder för att hjälpa företag och marknader att fullfölja hållbar utveckling, försök att locka direkt utländsk investering och så vidare.

Miljön påverkas av olaglig förstörelse av skogar, vilket uppmuntrar korruption och eventuella väpnade konflikter, brist på tillgången till dricksvatten och brister i sanitära förhållanden, föroreningar, särskilt växthuseffekten, samt användningen och förbrukningen av naturtillgångar, vilka också föregår konfliktsituationer. På det sociala området är miljöfrågor också viktiga, såsom tillgången till dricksvatten och sanitära förhållanden, tillgång till utbildning och sjukvårdssystem samt kampen mot fattigdomen. När vi fullföljer de tre huvudaspekterna av hållbar utveckling är det uppenbart att stimuleringen av den ekonomiska tillväxten och elimineringen av fattigdomen, tillsammans med garantin för miljöskydd, är de största utmaningarna för EU:s politik för utvecklingssamarbete.

Därför måste EU med denna politik även uppmuntra andra stora ekonomiska aktörer, såsom Förenta staterna, Kina och Indien, att bidra till genomförandet av en global hållbar utveckling. När man stimulerar den ekonomiska tillväxten är det viktigt att genomföra hållbar utveckling inom alla sektorer, att investera i icke-förorenande teknik, att införa alternativ energiteknik och, framför allt, att tillämpa uppförandekoder för företagen. När man talar om miljön är det viktigt att framhäva att internationella företag som verkar i utvecklingsländerna måste respektera miljön. Man bör börja med att genomdriva en kod för europeiska företags sociala ansvar.

När EU strävar efter att bekämpa försämringen av miljöskyddet i utvecklingsländerna bör man samarbeta mer aktivt med små och medelstora företag för att forma deras respekt för miljön. Skyddet av biologisk mångfald, övervakningen av miljöns ekologiska tillstånd och lämpliga åtgärder för att stödja detta är vår gemensamma skuld till kommande generationer. På det sociala området måste vi försöka uppnå de definierade millennieutvecklingsmålen, uppmuntra en hållbar konsumtionsmodell, bekämpa sjukdomar samt rikta mer officiellt utvecklingsbistånd till utbildning om hälso- och miljöfrågor.

Dessutom är det viktigt att blanda in det civila samhället, icke-statliga organisationer och kvinnor när det gäller att hitta lösningar på problemen med hållbar utveckling och stärka den sociala dialogen. Förutom dessa tre områden för hållbar utveckling skulle jag också vilja nämna stärkandet av institutionell kompetens som en prioriterad bifråga för alla sektorer. För att man ska kunna stödja institutionella, administrativa och rättsliga reformer samt utveckling av nätverk för infrastruktur och stöd till förvaltningen av de offentliga finanserna måste man utvärdera miljöpåverkan samt den ekonomiska och sociala inverkan.

Dessa är långsiktiga åtgärdsprogram för att uppnå ett hållbarhetsperspektiv i politiken för utvecklingssamarbete. EU kan dock redan vidta åtgärder för att uppnå hållbarhet genom att lösa frågan om exportstöd för jordbruksprodukter och uppmuntra importen av produkter som har framställts med hänsyn till hållbarhet och utan överträdelser av internationella avtal, stoppa kompetensflykten från utvecklingsländerna med hjälp av en hållbar invandringspolitik, stimulera investeringarna i utvecklingsländerna samt korrekt tillämpa målet att öka utvecklingsbiståndet till 0,7 procent av BNP.

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag ska försöka hålla mig inom min tilldelade talartid så att vi blir klara före midnatt!

Vi välkomnar naturligtvis detta betänkande som syftar till att integrera hållbarhetsperspektivet i politiken för utvecklingssamarbete. Det gläder mig att betänkandet stämmer väl med vår egen analys av frågan. Kommissionen har ett starkt engagemang för att öka integreringen av hållbarhetsperspektivet i politiken för utvecklingssamarbete. Det övergripande målet med samarbetet är att utrota fattigdomen inom ramen för hållbar utveckling. Vi arbetar i enlighet med de flesta rekommendationerna i betänkandet, och jag gratulerar föredraganden Danutė Budreikaitė. Jag ska ge några exempel.

För det första förbättrar vi integreringen av miljöfrågor i utvecklingspolitiken på flera olika sätt, bland annat genom personalutbildning, genom att inrätta en hjälpcentral för miljöfrågor, genom att systematiskt utarbeta nationella och regionala miljöprofiler samt vid behov genom strategiska miljöbedömningar och miljökonsekvensbeskrivningar.

För det andra ökar vi stödet till utvecklingsländernas insatser för att anpassa sig till klimatförändringar. Vi arbetar med att förbättra vårt alliansbyggande med utvecklingsländerna när det gäller att anpassa sig till och minska klimatförändringarna. Eftersom den mest omedelbara följden av klimatförändringarna i utvecklingsländerna är extrema väderfenomen förbereder vi också en ny strategi för katastrofberedskap.

För det tredje främjar vi användningen av ren och förnybar energi genom särskilda projekt. Ett annat nytt initiativ som har tagits väl emot av det internationella samfundet är den globala fonden för energieffektivitet och förnybar energi.

För det fjärde arbetar vi hårt för att förhindra importen av trä av illegalt ursprung genom att förhandla fram frivilliga partnerskapsavtal enligt initiativet för skogslagstiftningens efterlevnad, styrelseformer och handel. Förhandlingar har nyligen inletts med Malaysia, Ghana och Indonesien.

Slutligen avsätter vi medel för att öka utvecklingsländernas möjligheter att förhindra dumpning av giftigt avfall och rensa ut fasta bekämpningsmedel.

Omfattande insatser krävs för att uppnå dessa och andra mål som tas upp i betänkandet. Europaparlamentets stöd när det gäller instrumentet för utvecklingssamarbete och klimatstrategin för miljö och naturtillgångar kommer att bli avgörande, och ur det perspektivet vill jag tacka er för ert engagemang och stöd.

  Horst Posdorf, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag kan inte göra annat än att tacka föredraganden Danutė Budreikaitė så hjärtligt för ett framgångsrikt arbete, och för ett mycket välbalanserat betänkande som inte ger upphov till ordstrider.

Betänkandet innehåller det centrala i det som utvecklingsutskottet ville framföra, för det första de utmaningar som klimatförändringen representerar, för det andra skyddet av biologisk mångfald, för det tredje skuldavskrivningen för de minst utvecklade länderna, för det fjärde främjandet av små och medelstora företag för ett bättre socialt, miljöinriktat och ekonomiskt samarbete i länderna i söder och för det femte mer utländsk direkt investering och större diversifiering i exporten.

I betänkandet uppmanas kommissionen att basera gemenskapens alla utvecklingsprogram på insyn och ansvarsskyldighet, eftersom korruption förstör hållbarheten i utvecklingsländerna, och därför förespråkar parlamentet att man inför oberoende enheter för att bekämpa den, tillsammans med en lämplig tilldelning av penningmedel till dessa, och jag kan inte göra annat än att be alla ledamöter i denna kammare att stödja betänkandet när vi nu ska rösta om det.

  Karin Scheele, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag skulle också vilja gratulera föredraganden. Länge rådde idén om att skyddet av miljön och hållbar utveckling var lyxfrågor som inte kunde diskuteras, för att inte tala om uppnås, förrän ett samhälle hade nått en viss utvecklingsnivå.

Hållbar utveckling har sedan dess blivit ett av millennieutvecklingsmålen, eftersom effekterna av dåliga miljövillkor påverkar fattigare människor på ett betydligt mer direkt sätt. Deras levnadsvillkor är till stor del beroende av naturtillgångar – till exempel 90 procent av de människor som lever i absolut fattigdom är beroende av skogen för sitt livsuppehälle. Det är också så att utvecklingsländerna drabbas hårdare av klimatförändringens följder än industriländerna som i hög grad bär ansvaret för den, och därför välkomnar vi kommissionens förslag till en minskning av koldioxidutsläpp från nya bilar före 2012 i hela EU.

I detta betänkande uppmanar vi ännu en gång Förenta staterna, och också Indien och Kina, att ratificera Kyotoprotokollet och göra gemensam sak med EU och ta ansvar för hållbar utveckling i hela världen.

Samtidigt som byggandet av infrastruktur kan vara en viktig faktor när det gäller hållbar utveckling är det också viktigt att komma ihåg de sociala förutsättningarna och miljövillkoren, så vi uppmanar därför kommissionen att göra en miljökonsekvensbeskrivning för varje projekt som får ekonomiskt stöd från EU och se till att denna blir tillgänglig för allmänheten.

Vi chockeras gång på gång över rapporter om de omänskliga förutsättningar som människor i utvecklingsländerna måste arbeta under, och tillämpningspraxis för europeiska företag som verkar i sådana länder måste verkligen göras effektivare. Vi måste också ta vårt ansvar och garantera att Internationella arbetsorganisationens grundläggande arbetsnormer efterlevs.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 11.30.

27. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

28. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 24.00.)