Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 1 februari 2007 - Bryssel

7.6. Mänskliga rättigheter för daliter i Indien (omröstning)

  Hartmut Nassauer (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja föreslå att vi utnyttjar den möjlighet som ges i artikel 168.2 i arbetsordningen och återförvisar detta betänkande till utskottet. Jag säger detta därför att jag känner till svårigheten med artikel 90 och därför att detta betänkande säkert innehåller en korrekt beskrivning av situationen för daliterna, Indiens så kallade oberörbara. Det är uppenbart att ingen av oss ser dessa förhållanden som acceptabla, och vi är skyldiga att göra allt vi kan för att åtgärda dem. Indien tycks dock också ha framfört allvarliga invändningar mot detta betänkande, eftersom det rör kastsystemet i Indien och därmed något som är en väsentlig del av landets traditioner och kultur.

Jag skulle därför vilja att vi överväger om det kanske är lämpligt, med tanke på vad vi försöker uppnå, att på nytt diskutera detta i utskottet, även om det som sedan framkommer inte på något sätt avviker från det aktuella resolutionsförslaget. Det vore dock klokt av oss att tala med de indiska myndigheterna igen, eftersom det alltför ofta är vi européer som hytter med fingret åt andra och säger åt dem vad de ska göra, vilket ibland hindrar oss från att nå de mål vi eftersträvar. Jag föreslår detta för parlamentet som ett förnuftigare sätt att agera.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Om jag inte hörde fel sa ni att detta förslag är antaget, eftersom ingen invändning mot det framförts.

För det andra är det alltid så att ambassader lägger sig i vad vi gör. I detta fall är det den indiska ambassaden som gör det, men vi talar för ett folk snarare än för någon ambassad, och vi bör därför hålla fast vid resolutionen i dess nuvarande lydelse.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Jag är av en helt annan åsikt. Jag var vice ordförande för underutskottet för mänskliga rättigheter och vice samordnare i utskottet för utrikesfrågor när detta betänkande passerade utvecklingsutskottet. Det är först och främst ett betänkande om de mänskliga rättigheterna. Något yttrande efterfrågades inte från vare sig utskottet för utrikesfrågor eller underutskottet för mänskliga rättigheter. Vi har inte haft någon möjlighet att ändra det. Det handlar om ett betänkande om de mänskliga rättigheterna som behandlas i utvecklingsutskottet. Det ligger inte inom detta utskotts befogenheter.

Det är inte bara en fråga för Indiens regering, utan det är en fråga om förfarandet. Hur kan vi låta ett betänkande passera kammaren utan omröstning och utan möjlighet att ändra det när utskotten med huvudansvaret för frågan aldrig har sett betänkandet och aldrig har haft möjlighet att rätta till sakfel? Det är inte sakligt korrekt!

(Applåder)

  Daniel Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Som Hannes Swoboda sa har förslaget redan antagits, så debatten är avslutad och alla ytterligare diskussioner överflödiga. Om Hartmut Nassauer och Charles Tannock vill utarbeta ett nytt betänkande måste de börja om från början, och vi kan rösta om det om fem år.

  Nirj Deva (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I egenskap av förhandlare för detta betänkande i utvecklingsutskottet stöder jag min kollega Charles Tannocks åsikt, för eftersom vi har ett underutskott för mänskliga rättigheter borde detta betänkande ha gått till det utskottet för kommentarer. Det passerade bara utvecklingsutskottet, men det borde ha gått till underutskottet för mänskliga rättigheter, eftersom detta i grund och botten är ett betänkande om de mänskliga rättigheterna. Därför rekommenderar jag att vi skickar tillbaka betänkandet till utskottet och ber underutskottet för mänskliga rättigheter samt utskottet för utrikesfrågor att lämna ett yttrade om detta.

(Applåder)

  Neena Gill (PSE). – (EN) Herr talman! I egenskap av ordförande för SAARC-delegationen inser jag att detta är ett mycket känsligt betänkande. Vi måste dock också erkänna att det finns sakfel i det.

Av procedurmässiga skäl godkändes detta betänkande i utvecklingsutskottet den 19 december 2006 och tidsfristen var den 15 januari 2007. Största delen av den mellanliggande perioden upptogs av juluppehållet. Vi har tittat närmare på frågorna, vi har haft flera sammanträden och vi har bildat oss åsikter, och i egenskap av delegationsordförande skulle jag vilja att vi får tillfälle att delge våra åsikter. Jag stöder en återförvisning till utskottet. Man kan inte ta fram ett betänkande utan debatt och omröstning. Det är att kringgå den demokratiska granskningsprocessen och jag anser att det är viktigt att vi respekterar detta parlament.

(Applåder)

  Luisa Morgantini (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag blir djupt bedrövad över det exempel vi sätter när det gäller en resolution som vi har diskuterat ingående med utskottet för utveckling och som vi har haft tid att lägga fram ändringsförslag till. Denna fråga innebär inte någon inblandning i Kinas inre angelägenheter – definitivt inte i högre grad än många andra mycket mer kraftfulla resolutioner som parlamentet antagit.

Vi är väl medvetna om att kastfrågan är oerhört känslig, men vi har lyssnat till daliterna, som inte bara lever i Indien utan också i många andra länder. Det handlar om miljontals människor som lever under förnedrande och omänskliga förhållanden.

Jag är ledsen, man jag tycker verkligen att parlamentet föregår med mycket dåligt exempel. Jag anser att denna resolution, som ju röstats igenom av utskottet för utveckling, i likhet med alla andra resolutioner vi röstar om bör vara föremål för omröstning i parlamentet, eftersom den gäller mänsklig värdighet, miljontals människors rätt att leva och respekten för deras liv och värdighet.

(Applåder)

  Talmannen. Mina damer och herrar! Vi måste följa reglerna. Jag ska nu läsa upp artikel 90.4 för er, och jag vill be er att lyssna noga, för det här är rätt komplicerad juridisk jargong, men det är denna artikel som talmannen måste hålla sig till eftersom han måste låta sig ledas av gällande lag.

I artikel 90.4 står följande: ”De på detta sätt utarbetade rekommendationerna skall föras upp på föredragningslistan till nästföljande sammanträdesperiod. I brådskande fall, som fastställs av talmannen, kan rekommendationer föras upp på föredragningslistan till en pågående sammanträdesperiod. Rekommendationer skall anses antagna om inte minst 40 ledamöter före sammanträdesperiodens början inger en skriftlig invändning. I sådana fall skall var och en av utskottets rekommendationer föras upp på föredragningslistan för debatt och omröstning vid ett plenarsammanträde under denna sammanträdesperiod. En politisk grupp eller minst 40 ledamöter kan inge ändringsförslag.”

Jag håller mig till reglerna, som jag är skyldig att göra, och måste här påpeka att inget skriftligt förslag ingivits av 40 ledamöter före detta sammanträde. Jag rekommenderar därför att det behöriga utskottet fortsätter att diskutera frågan – som är mycket känslig – och om de vid någon annan tidpunkt skulle komma fram till en annan slutsats är det helt i sin ordning, men just nu måste jag göra som parlamentets regler kräver.

(Applåder)