Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 1 februari 2007 - Bryssel

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. Stadgar för det privata Europaaktiebolaget (debatt)

  Talmannen. Den första punkten är ett betänkande av Klaus-Heiner Lehne, för utskottet för rättsliga frågor, med rekommendationer till kommissionen om stadgan för europeiska privata aktiebolag (2006/2013(INI)) (A6-0434/2006).

  Klaus-Heiner Lehne (PPE-DE), föredragande. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är särskilt stolt över att detta ämne diskuteras i dag när ni, fru talman, håller i ordförandeklubban för första gången här i kammaren.

Handlingsplanen för bolagsrätt omfattar redan en undersökning av vilka ytterligare bolagsformer som kan bli aktuella för lagstiftning inom EU. Efter de undersökningar som gjordes då lämnades dessa frågor i stor utsträckning öppna. För några år sedan bjöd dock kommissionen in till diskussion om handlingsplanen om bolagsrätt och underkastade den en fullständig översyn. Parlamentet deltog fullt ut i denna diskussion och beslutade till följd av detta att utarbeta och debattera ett initiativbetänkande om europeiska privata aktiebolag.

Detta är bakgrunden till denna punkt på dagens föredragningslista. Vi har behandlat denna fråga noggrant och anordnat en utfrågning i parlamentet om den, efter vilken vi kunde konstatera att denna typ av europeiska privata aktiebolag verkligen behövs och att kommissionen måste ta initiativ till lagstiftning för att införa denna stadga. I synnerhet små industriföretag – exportinriktade företag som, när de bildar dotterbolag och företag i andra medlemsstater, i dag måste följa dessa länders bolagsrätt – skulle verkligen välkomna inrättandet av en europeisk rättslig form som gör det möjligt för dem att organisera sina dotterbolag i hela EU. För närvarande är de i stort behov av rådgivning, vilket möjligen gynnar juristerna, men det blir mycket dyrt eftersom man hela tiden måste pröva enskilda fall för att fastställa vilka rättigheter och skyldigheter som styrelseordföranden och styrelseledamöterna faktiskt har och hur de måste agera för att inte bryta mot lagen.

Jag anser att detta kan undvikas om man kan erbjuda dem en samlad europeisk rättslig form som reglerar ett antal kärnfrågor, framför allt styrelsens befogenheter och ansvarsfrågor, på ett enhetligt sätt på EU-nivå och därigenom erbjuda företagen någonting. Då blir det ingen extra byråkrati eftersom företagen själva kan välja om de vill ha denna bolagsform eller inte. Det blir helt enkelt något som de kan dra fördel av och som täpper till en verklig lucka i den lagstiftning som blir kvar efter det att vi har inrättat det europeiska aktiebolaget för stora företag.

Låt mig också i förbigående säga att de otillräckliga framsteg som gjorts tidigare vid utvecklingen av europeisk bolagsrätt är en förklaring till EG-domstolens utslag i mål som Inspire Art, och det är här som vi kan hjälpa till att tillhandahålla och inrätta ett föregångssystem i EU.

Jag anser att utskottet för rättsliga frågor, som har antagit betänkandet med stor majoritet, faktiskt enhälligt, har lyckats hitta en lämplig kompromiss mellan de olika synsätten på strukturen hos den typ av företag som finns på den europeiska kontinenten å ena sidan, och i det brittiska rättssystemet å andra sidan. Detta gäller särskilt emission av aktier, där vi har nått en bra kompromiss som bygger på tanken att aktier av princip bör finnas, dock utan krav på kontantutdelning. Då detta kan underlätta registrering anser jag att det är ett steg i rätt riktning som också visar hur kommissionen kan lägga fram ett förslag för rådet som därefter kan komma fram till en förnuftig kompromiss mellan de olika rättstraditionerna.

Det som ledamöterna i utskottet för rättsliga frågor, och säkerligen även parlamentet efter dagens omröstning, förväntar sig av kommissionen är att den i enlighet med fördragets bestämmelser, vår arbetsordning och det interinstitutionella avtalet agerar och snarast vidtar bestämda åtgärder för att lägga fram ett slutligt förslag till rättsakt för parlamentet och rådet.

Avslutningsvis vill jag nämna en annan aspekt som i viss mån har påverkat ändringsförslagen, nämligen diskussionen om arbetstagarnas medbestämmanderätt. Låt mig göra det fullständigt klart att det inte fanns en tillstymmelse till oenighet i våra överläggningar. Ingen försöker alltså begränsa arbetstagarnas rättigheter på något sätt. I den mån dessa rättigheter garanteras på nationell nivå så ska de också garanteras och bibehållas efter det att förslaget till rättsakt träder i kraft. Flera ändringsförslag har lagts fram om detta, men det betraktar jag inte som något avgörande eftersom de alla har samma syfte, nämligen att skydda arbetstagarnas rättigheter.

Ett sista påpekande, och då menar jag verkligen sista, för sedan är mina fem minuter slut. Jag välkomnar att rådets tyska ordförandeskap har slagit fast att det europeiska aktiebolaget är en fråga som ska prioriteras, och jag utgår därför ifrån att även rådet kommer att ge sitt stöd, precis som jag hoppas att en överväldigande majoritet snart kommer att göra här i kammaren.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Först och främst vill jag tacka utskottet för rättsliga frågor, och i synnerhet föredraganden Klaus-Heiner Lehne, för det utmärkta arbetet med betänkandet om stadgan för europeiska privata aktiebolag som ni kommer att rösta om i dag. Mina avdelningar håller redan på med att i detalj undersöka de förslag och rekommendationer som ges i betänkandet.

Det är nödvändigt att vi gör det lättare och billigare för små och medelstora företag att verka gränsöverskridande. Det är viktigt att vidta åtgärder som kan hjälpa små och medelstora företag att fullt ut utnyttja den inre marknaden.

Tillväxten för de små företagen är avgörande för den europeiska ekonomins konkurrenskraft. Ett sätt att underlätta för små företag att expandera är att förenkla den nuvarande lagstiftningen och att minska den onödiga administrativa bördan. Denna börda är särskilt betungande för de små och medelstora företag som inte har stora juridiska avdelningar till sitt förfogande. Därför har jag beslutat att lägga fram ett meddelande om en förenkling av EU:s bolagsrätt under våren. Detta harmonierar väl med kommissionens mer allmänna program om en förenkling av EU:s regelverk, där det anges att den administrativa bördan ska minskas med 25 procent till 2012.

Jag stöder till fullo de initiativ som kan ge europeiska företag, och i synnerhet små och medelstora företag, ett flexibelt regelverk. I detta hänseende kan stadgan för europeiska privata aktiebolag bli ett användbart alternativ för dem. Denna idé stöddes av näringslivet i det senaste offentliga samrådet om framtida prioriteringar för handlingsplanen om bolagsrätt och företagsstyrning. Flera svarande betonade att ett sådant alternativ skulle ge större valfrihet åt företagen och minska kostnaderna för att efterleva regelverket för de företag som önskar bedriva verksamhet i flera olika medlemsstater. Några av våra svarande ifrågasatte emellertid nyttan med en sådan åtgärd, och som ni vet är kommissionen, i enlighet med principerna om bättre lagstiftning, tvungen att genomföra en konsekvensbedömning innan den lägger fram några initiativ. Därför håller nu mina avdelningar på att undersöka lönsamheten för en sådan stadga samt alternativa åtgärder för att ta itu med de aktuella problemen. Jag skulle endast föreslå en stadga för europeiska privata aktiebolag om konsekvensbedömningen tydligt visade att detta är det lämpligaste instrumentet för att hantera de problem som små och medelstora företag står inför i dag samt att den europeiska privata bolagsformen skulle vara användbar för dem när det gäller att expandera verksamheten och att utveckla den över nationsgränserna.

Tidigare erfarenheter av stadgan för europeiska aktiebolag har visat att inrättandet av en ny europeisk bolagsform skulle kunna bli en mycket lång och komplicerad process. Det slutliga resultatet skulle kunna bli rättsliga instrument som inte alltid är enkla att tillämpa. För att en stadga för europeiska privata aktiebolag ska bli givande krävs det att en överenskommelse snabbt kan nås. Slutresultatet måste vara enkelt att använda för de små och medelstora företagen och därigenom medföra ett verkligt mervärde.

Jag konstaterar att ert betänkande och den åtföljande resolutionen bygger på artikel 192 i EG-fördraget, där kommissionen uppmanas att lägga fram ett lagstiftningsförslag. I ramavtalet har kommissionen åtagit sig att beakta varje sådan begäran som sker i enlighet med artikel 192 i EG-fördraget. Min avsikt är att leva upp till dessa åtaganden. Vi kommer att göra en ingående utvärdering av de praktiska förslag som anges i betänkandet. Jag vill att mina avdelningar ska ta den tid som krävs för att omsorgsfullt beakta alla möjliga alternativ, i syfte att uppnå den bäst balanserade lösningen för små och medelstora företag. När konsekvensbedömningen har avslutats kommer jag att rapportera till er om resultaten och om de politiska slutsatser som vi har dragit av bedömningen.

  Andreas Schwab, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman! Som före detta kollega i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd vill även jag önska er lycka till på er nya post. Om alla talmän kunde hålla kammaren så tyst som ni har gjort denna förmiddag så skulle våra överläggningar verkligen bli mycket mer konstruktiva. Jag kan därför bara be er att fortsätta på den väg ni har slagit in på.

Jag vill påminna kommissionsledamoten om att små och medelstora företag är drivkraften bakom EU:s inre marknad. Detta upprepas kanske ständigt, men arbetet för att nå detta mål går ofta alltför långsamt. Även jag tillhör därför dem som anser att inrättandet av en europeisk rättslig ram, där framför allt egenföretagarnas och småföretagens intressen beaktas, är en ytterst viktig fråga, inte minst för inremarknadsutskottet.

Klaus-Heiner Lehnes initiativbetänkande är därför mycket välkommet, inte minst för att det sänder en viktig signal till kommissionen och, vill jag tillägga, också till rådets ordförandeskap, och jag vill tacka honom för hans utmärkta arbete med denna fråga.

Som tur är verkar många små och medelstora företag redan gränsöverskridande, vilket ni, herr kommissionsledamot, själv kunde konstatera när ni besökte min valkrets Offenburg. I många fall hämmas dock företagens engagemang och tillväxt av byråkratiska restriktioner och brist på erfarenhet av lokala rättsliga regler. Många små och medelstora företag från de nya medlemsstaterna har hittills haft en betydande konkurrensnackdel på grund av detta.

Att erbjuda en europeisk rättslig form i framtiden jämsides med de enskilda ländernas rättsliga former bidrar därför inte bara till att fullborda EU:s inre marknad, utan underlättar också för de små och medelstora företagen att bilda dotterbolag i andra europeiska länder och på så vis bygga ut sin verksamhet utanför det egna landets gränser.

Det viktiga här är att de kostnader för rådgivning och administration som är förknippade med att starta och driva ett företag kan minskas väsentligt och att gränsöverskridande näringsverksamhet inte längre måste ske med hänsyn till fler än en medlemsstats lagstiftning.

Enligt en undersökning av Tysklands handelskammare – jag kan bara uttala mig om tyska företag – är företagen mycket angelägna om att det ska finnas en europeisk rättslig form som tillgodoser de små och medelstora företagens behov. Företagen svarade att de betraktade denna rättsliga form som en ”lillasyster” till europabolaget och att bolagsformen måste vara smidig, praktisk och, framför allt, europeisk.

Jag vill därför säga till kommissionen att parlamentet genom detta betänkande talar om att det vill att kommissionen ska lägga fram ett förslag till rättsakt i enlighet med artikel 308 före årsskiftet. Vi välkomnar givetvis att ni förespråkar en konsekvensbedömning. Vi har dock också, i samband med andra direktiv som rör den inre marknaden och konsumentskydd, sett att där det finns en politisk vilja kan en konsekvensbedömning genomföras antingen snabbt eller med inriktning på vissa enskilda frågor. Jag vill därför uppmana er att påskynda konsekvensbedömningen för att kunna utarbeta ett förslag till rättsakt snarast möjligt. Jag vill också uppmana rådets tyska ordförandeskap att så fort som möjligt och med kraft föra denna fråga framåt.

  Manuel Medina Ortega, för PSE-gruppen. – (ES) Fru talman! Jag tror att detta är första gången jag äntrar talarstolen under ert ordförandeskap och jag vill därför passa på att gratulera er till er utnämning. Jag är säker på att ni kommer att fullgöra era uppgifter på ert sedvanliga oberoende sätt.

Sedan vill jag tacka Klaus-Heiner Lehne för hans betänkande. Jag anser att han har gjort ett gott arbete, men jag vill peka på några av de problem vi har.

För det första anser jag inte att utskottet för rättsliga frågor använder en lämplig lagstiftningsmetod när det lägger fram ett initiativbetänkande med en bilaga som inte har diskuterats tillräckligt.

Det är förarbetet till ett förslag till rättsakt som vi talar om. Vad vi gör är att uppmana kommissionen att överväga möjligheten att lägga fram en rapport, och jag menar att vi i detta skede bör begränsa oss till resolutionens första del.

Jag anser att resolutionsförslagets bilaga inte har debatterats tillräckligt. Vi kan därför inte utgå ifrån att bilagans slutsatser verkligen avspeglar ståndpunkten hos utskottet för rättsliga frågor.

För det andra anser jag att Charlie McCreevy har alldeles rätt i att vi inte bör stifta lagar för lagstiftandets skull – vårt tillkortakommande när det gäller europabolaget bör vara en varningsklocka för oss här. En konsekvensbedömning är därför uppenbart nödvändig.

Dessutom är det tydligt att vi här i parlamentet anser att det är nödvändigt att utforma en stadga för att göra det möjligt för små företag att bedriva verksamhet och att vi bör sträva efter detta.

När vi gör det står vi inför vissa svårigheter, exempelvis problemet med arbetstagarnas medbestämmanderätt. Vi har haft diskussioner om texten i skäl H. I min politiska grupp har det funnits vissa invändningar mot Klaus-Heiner Lehnes formuleringar.

Jag anser att den slutliga formulering som Klaus-Heiner Lehne har föreslagit är tillfredsställande och jag hoppas att vi kommer att kunna godta den i min grupp.

Jag anser med andra ord att Klaus-Heiner Lehnes förslag är bra. Vi kräver inte att kommissionen ska godta det, men vi ber den att överväga möjligheten.

Jag hoppas att Charlie McCreevy kommer att göra allt han kan för att se till att parlamentet får igenom sin ståndpunkt.

  Sharon Bowles, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Först vill även jag gratulera er till utnämningen och till att ni leder er första debatt.

Jag måste också börja med att be föredraganden om ursäkt, för trots att jag deltog i utfrågningen om detta ämne hade jag inte möjlighet att delta i debatten i utskottet, och jag vet att det är lite irriterande när någon sedan dyker upp i plenum.

Jag välkomnar i allmänhet förslagets underliggande idé, men jag har vissa farhågor som jag hoppas att kommissionen ska undersöka närmare under det kommande arbetet med denna fråga. Herr Lehne! I motiveringen till betänkandet uppger ni att stadgan bör inriktas på de små och medelstora företagens behov. Kommissionsledamoten sa just samma sak, och jag håller med. Men stadgan omfattar förstås samtliga företag, förutom de multinationella företagen. För mig är det tydligt att om vi följer alla rekommendationer i bilagan är det snarare de medelstora än de små företagen som sannolikt kommer att gynnas av, eller välja, detta alternativ. Det skulle definitivt inte vara nybildade företag. De föreslagna kapitalkraven garanterar att så blir fallet. Jag vill inte att människor ska säga ”där står du som engelsman och vill inte ha några kapitalkrav”. Jag erkänner att kapitalet inte nödvändigtvis måste betalas in, och jag välkomnar försöken att hitta en kompromiss om detta, men det kommer ändå att få konsekvenser, särskilt för de små företagen.

Mindre företag, vare sig de är nybildade eller försöker expandera, har tillräckliga kostnader och svårigheter med att försöka ge garantier med både livrem och hängslen till banker, utan att det läggs på ännu ett lager av ekonomiska förväntningar. Och det faktum att aktieägarna skulle kunna förlora 10 000 euro, även om dessa inte betalas in vid starten, skulle utan tvivel innebära ytterligare ekonomiska förväntningar.

Nu kanske detta inte spelar någon som helst roll eftersom det är frivilligt, för om man inte gillar stadgan är man inte tvungen att tillämpa den. Om man emellertid föreslår något skulle jag föredra att det uppskattades, användes och var tillgängligt för samtliga företag.

Även om jag har sagt att incitamenten för att välja detta kan vara begränsade på vissa håll beror det inte på att små företag inte skulle driva gränsöverskridande verksamhet eller sträva efter att göra det. Flera jämförelsevis små företag har en omfattande gränsöverskridande verksamhet, och i beslut av EG-domstolen fastslås att de kan göra detta. Men eftersom det är valfritt kanske det inte spelar någon roll. Eller är det verkligen så det förhåller sig? Jag vill inte att den nya stadgan ska vara diskriminerande så att konsumenterna behöver bekymra sig över att ett företag som inte är tillräckligt stort för att anses vara värt att klassas som ett europeiskt privat aktiebolag inte är stort nog att bedriva verksamhet i Europa. Detta skulle strida fullständigt mot föreställningen om en inre marknad och den ömsesidiga betydelsen av att utveckla och driva små företag på denna marknad. På en inre marknad får storleken inte ha någon betydelse.

  Marek Aleksander Czarnecki, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Jag stöder helt tanken om att stadgan för europeiska privata aktiebolag ska baseras på gemenskapens lagstiftning och att hänvisningar till nationell lagstiftning ska undvikas. Målet är att skapa en ny rättslig form för små och medelstora företag, som är drivkraften i alla europeiska ekonomier. En ny rättslig form kommer också att främja gränsöverskridande verksamhet.

Vi får heller inte glömma att det krävs gemensamma insatser för att främja utvecklingen av den inre marknaden och därmed ekonomisk tillväxt. Om en enhetlig europeisk rättslig form inrättas kommer kostnaderna för rådgivning att minska. I de många länder som berörs kommer lagstiftningen inte längre att vara tillämplig på gränsöverskridande verksamhet. I stället kommer vi att ha en enda, enhetlig stadga. För att denna typ av företag ska bli konkurrenskraftiga på marknaden måste de vara flexibla och kunna anpassa sig efter marknadens krav. Detta kan åstadkommas genom att ge dessa företag en rad olika omvandlingsmöjligheter.

Här gör sig frågan om rättslig harmonisering gällande, till exempel vid gränsöverskridande flytt av säte. För att ett projekt av det här slaget ska kunna genomföras effektivt på marknaden måste det dock i första hand inriktas på säkerheten vid affärstransaktioner och på att skydda företagets kreditorer. Vi behöver fundera mer på dessa frågor.

  Godfrey Bloom, för IND/DEM–gruppen. – (EN) Fru talman! Jag tycker att det här är fullständigt fascinerande! Varje gång jag kommer hit är jag tvungen att le. Det man här i kammaren känner till om små företag är fullständigt otroligt. Genom att gå igenom parlamentsledamöternas CV har jag konstaterat att det inte finns någon som har haft något seriöst ansvar för ett litet företag någon gång i livet. Det är fantastiskt vad vi alla vet mycket om dessa saker!

År 1992 startade jag ett litet företag. Jag funderade lite och köpte sedan in några gammalmodiga, begagnade möbler. Jag funderade lite till och tänkte: ”Milda makter, vad har jag gjort? Jag har lämnat ett stort företag, och vad ska jag nu göra?”. Detta företag har nu förgreningar i Hongkong, Jersey, Kanalöarna och Sydafrika samt London och York, som är min valkrets.

Jag tror förvisso inte att jag skulle kunna göra något sådant igen. Det finns så många förordningar att det är otroligt. Om ni verkligen vill entusiasmera de små företagen i Europeiska unionen, och i synnerhet i Förenade kungariket, föreslår jag att personerna här i kammaren och kommissionen slutar upp med att lägga sig i alla andras affärer och att tala om för oss hur vi ska sköta vår verksamhet! Låt oss bara fortsätta, för om ni inte gör det kommer alltfler företag att flytta till Dubai, Bermuda och Kanalöarna – jag kommer att flytta halva min verksamhet till Kanalöarna som det nu förhåller sig.

Jag råder er och kommissionen att vänligen inte lägga er i de små företagens affärer så länge ni är så dåligt informerade!

  Ashley Mote, för ITS-gruppen. – (EN) Fru talman! Detta betänkande är en självmotsägelse. Regeringar kan inte detaljstyra företag. Sedan när har EU tagit initiativ till något som förbättrar handeln, minimerar kostnaderna, minskar byråkratin, skapar nytt välstånd och nya arbetstillfällen samt minskar trycket på företagen? När i all världen? De flesta regeringar kan endast hoppas på att bidra till den ekonomiska tillväxten genom att undanröja hindren och skapa ett företagarvänligt klimat. Regeringarna borde ägna sig åt att göra det möjligt för människor att lyckas med sina initiativ. Därefter bör de ta ett stort kliv tillbaka.

Förenade kungariket har ett mycket stort, permanent och växande problem när det gäller synen på EU. Tror någon på allvar att EU, genom att ta kontrollen över den bolagsrätt som rör små och medelstora företag, kommer att förändra eller förbättra den situationen? Tror ni verkligen att det är möjligt, särskilt när dessa förslag grundar sig på tyska och franska idéer om en social marknad?

Jag stöder det som Godfrey Bloom just sa. Hur många av er här har någonsin startat ett nytt företag på egen risk? Skapat nya arbetstillfällen? Grundat det själva och med framgång drivit det i, låt säga, 20 år? Hur många av er har gjort det? Hur många personer i utskottet har gjort det? Hur många av er vet vad det innebär att starta ett nytt företag i Förenade kungariket? Nåväl, jag ska tala om det för er. Med mindre än hundra pund och tio minuter i telefonen kan man göra affärer överallt. Jämför det med dessa förslag. Vi har haft vår bolagsrätt under århundraden i Förenade kungariket, så tackar så mycket. Och den fungerar alldeles utmärkt. Vi har också små och medelstora företag som driver handel över hela världen, och de klarar sig fint. De flesta av deras mardrömmar beror på tidigare vilseledande försök från EU:s sida att ”hjälpa till” med handeln på kontinenten. Merparten av den ”hjälpen” hindrar dem bara från att driva sin verksamhet, och tanken på ännu mer ”hjälp” skulle hälsas med fasa.

Under årens lopp har vi sett mästerstycken av oavsiktliga konsekvenser från det här stället. Det gäller arbetstidsdirektivet, som för en av mina arbetskolleger var det slutgiltiga beviset för att EU är fullständigt galet. Det gäller ansträngningarna för rättvisa konkurrensförhållanden, själva motsatsen till välstånd och skapande av sysselsättning, som helt och hållet hänger på att hitta olikheter. Och nu har vi fått licenser för godkända ekonomiska operatörer, som i väldigt stor utsträckning gynnar de som uppfyller kraven och försvagar alla andra genom extra kostnader och byråkrati. Till och med den socialistiska brittiska regeringen har räknat ut att detta förslag är en kostsam och riskfylld orimlighet som hör hemma i papperskorgen.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Jag vill tacka föredraganden för ett mycket förnuftigt och detaljerat betänkande. Jag anser att det sänder ett mycket viktigt budskap till de små och medelstora företagen om att deras utveckling och verksamhet på EU:s gemensamma marknad snart kommer att bli väsentligt enklare. Det sänder också ett annat budskap till de små och medelstora företagen, nämligen att EU:s lagstiftare erkänner dessa företags betydelse för EU:s marknad och att de arbetar för att förbättra deras situation.

Det huvudsakliga målet för våra insatser i anslutning till den gemensamma marknaden bör vara att skapa en optimal situation där europeiska företag inte hämmas av onödig byråkrati eller kommersiella och tekniska hinder när de flyttar från ett land till ett annat eller expanderar till olika EU-länder. Det ska de kunna göra precis lika enkelt som när de flyttar inom det egna landet. Alla företag bör kunna bedriva verksamhet på samma villkor i hela EU. Först då kan man tala om en gemensam europeisk marknad som gynnar alla.

Klaus-Heiner Lehnes betänkande är ytterligare ett steg mot att utforma lagstiftning som syftar till att öka effektiviteten hos de små och medelstora företagens verksamhet på den gemensamma marknaden. Den kommer i hög grad att bidra till ökad ekonomisk verksamhet i de europeiska företagen, och därmed förbättra allas vår tillvaro och uppfylla ett av Lissabonmålen. Jag har själv varit företagare. Jag hade ett eget företag med ett hundratal anställda i femton år. Jag känner väl till de problem som entreprenörer möter och jag är övertygad om att förslaget om att utforma en stadga för europeiska privata aktiebolag är en utmärkt och välbehövlig lösning för företag som verkar gränsöverskridande.

Det är dock viktigt att agera försiktigt och att lära av misstagen från utarbetandet av stadgan för europabolag. Sådana företag fungerar inte som europabolag på grund av det stora antalet hänvisningar till nationell lagstiftning. Därför måste stadgan för europeiska privata aktiebolag baseras främst på gemenskapens lagstiftning, med så få hänvisningar till nationell lagstiftning som möjligt. En sådan strategi leder till att texten och de rättsliga bestämmelserna blir mer enhetliga. Dessutom ger det rättssäkerhet, som är avgörande för entreprenörer. Vi måste göra allt vi kan för att se till att stadgan blir så enhetlig som möjligt och innehåller så få hänvisningar som möjligt till enskilda rättsystem, samtidigt som det finns så många hänvisningar som möjligt till gemenskapens lagstiftning.

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Fru talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden Klaus-Heiner Lehne för hans arbete med en fråga som är så avgörande för den europeiska integrationens framtid och för utvecklingen av det ekonomiska samarbetet på den inre marknaden. Den aktuella situationen för den inre marknaden är att vi redan har ett europabolag som är avsett för företag med stor kapitalbas. En rättslig form som underlättar även för små och medelstora företag att bedriva gränsöverskridande verksamhet har därför mycket stor betydelse.

Det är viktigt att komma ihåg att de små och medelstora företagen är den viktigaste drivkraften i den europeiska ekonomin och den främsta källan till sysselsättning för EU-medborgarna. Därför krävs det ytterligare insatser för att främja dessa företags ekonomiska verksamhet. De nya rättsliga lösningar som vi föreslår för våra entreprenörer måste dock övervägas noggrant. Vi bör lära av erfarenheterna från införandet av den rättsliga formen för europabolag på den gemensamma marknaden. Stadgan för dessa bolag tog lång tid att utarbeta och var resultatet av en kompromiss. Den slutliga kompromissen har faktiskt inte visat sig helt tillfredsställande. Vi bör därför lära av våra misstag, som Małgorzata Handzlik sa tidigare.

Stadgan för europeiska privata aktiebolag bör i största möjliga mån vara en enhetlig europeisk rättslig form. Den måste innebära att principerna för att starta och organisera företag förenklas. Det kommer att vara viktigt att en balans upprätthålls mellan skyddet för kreditorer, en flexibel företagsstruktur och affärstransaktionernas säkerhet. För att värna om flexibiliteten hos dessa företag krävs insatser för att underlätta omvandlingar, exempelvis fusioner eller ändring av företagets säte. Det finns därför alla skäl till att Europaparlamentets initiativbetänkande ska innehålla rekommendationer till kommissionen om stadgan för europeiska privata aktiebolag.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Fru talman! Det finns flera skäl till att utarbetandet av stadgan för europeiska privata aktiebolag är ett så avgörande projekt för att öka EU:s ekonomiska tillväxt.

För det första är Förenta staternas ekonomiska tillväxttakt, mätt i BNP-tillväxt, mer än dubbelt så hög som EU:s. Så har det varit i många år. Dessutom är den ekonomiska tillväxttakten i länderna i Sydostasien flera gånger högre än EU:s. För det andra kvarstår många interna hinder på den gemensamma marknaden som skapats genom fri rörlighet för kapital, varor och tjänster. För det tredje är förslaget till stadga för europeiska privata aktiebolag inriktat på små och medelstora företag, som utgör grunden för ekonomierna i alla EU:s medlemsstater. För det fjärde vore en stadga för europeiska privata aktiebolag ett mycket användbart instrument för genomförandet av Lissabonstrategin, där avskaffandet av hinder för utvecklingen av entreprenörskap i EU betonas starkt.

Allt detta är i sig ett skäl att stödja utarbetandet av en stadga för europeiska privata aktiebolag. Det är dock viktigt att inte upprepa de misstag som gjordes vid utarbetandet av stadgan för europabolag. Marknaden har inte velat godkänna europabolag som en företagsform, trots den långa och svåra processen med att utarbeta denna stadga. Åtgärder måste därför vidtas för att se till att stadgan för europeiska privata aktiebolag har så få hänvisningar som möjligt till medlemsstaternas nationella lagstiftning, så att den är relativt flexibel till sin karaktär och skapar trygghet för både företagsägare och leverantörer.

  Achille Occhetto (PSE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Detta lagstiftningsförslag om stadgan för europeiska privata aktiebolag är mycket viktigt. Det är faktiskt avgörande, inte bara för att avskaffa hindren för handeln, utan också för att utveckla produktionsfaktorn på gemenskapsnivå. Därför finns det tveklöst ett behov av att skapa enhetliga rättsliga begrepp för att övervinna den rådande rättsliga ovissheten.

Vi får dock inte glömma att bolagsrättsreformen, förutom målen att försöka göra marknaderna öppna och skydda spararna, även direkt kommer att påverka framtiden för den europeiska sociala modellen. Om det är ett berättigat mål att låta företag flytta vart de vill för att dra fördel av den inre marknaden måste även våra arbetstagare ges samma transnationella rättigheter.

Detta var tankesättet bakom några av mina ändringsförslag, av vilka vissa godkändes, som syftade till att skydda rätten till medbestämmande, information och samråd då ett företag omvandlas till ett europeiskt privat aktiebolag. Vi talar här om en viktig anpassning som kommer att innebära att större uppmärksamhet fästs vid aspekterna av stärkandet av det sociala Europa, där ett av de grundläggande inslagen måste vara medinflytande för arbetstagarna.

Vi stöder därför detta viktiga förslag och tackar Klaus-Heiner Lehne för hans arbete. Vi vill påpeka för kommissionen att om det är ett berättigat mål att låta företag flytta vart de vill för att dra fördel av den inre marknaden, måste detta genomföras utan att marknadskraven skadar kraven på social jämställdhet.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag vill tacka ledamöterna så mycket för deras kommentarer om detta viktiga ämne. Tillväxten för små och medelstora företag är avgörande för den europeiska ekonomins konkurrenskraft. Därför är det nödvändigt att hjälpa dessa små företag att expandera. Genom att undersöka den rättsliga formen hos företag som verkar över nationsgränserna kan man bidra väsentligt till detta.

Jag kommer att beakta Klaus-Heiner Lehnes betänkande. Eftersom detta faller inom ramen för artikel 192 i EG-fördraget är vi skyldiga att göra detta inom en snar framtid. Men även om det inte föll inom ramen för denna artikel skulle jag ändå behandla det på snabbast möjliga sätt. Jag ger er det löftet.

  Talmannen. Herr kommissionsledamot! Jag vill tacka er för att ha deltagit i debatten.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Dominique Vlasto (PPE-DE). – (FR) Inrättandet av stadgan för europeiska privata aktiebolag har både medlemsstaternas och industrins stöd och jag gratulerar föredraganden till hans utmärkta betänkande och hans pragmatiska rekommendationer.

Jag stöder bestämt utarbetandet av denna stadga av två skäl. Det första är att antagandet av denna stadga kommer att bidra till att avskaffa ett av hindren för de små och medelstora företagens rörlighet. Företagsägare är alltför ofta motvilliga mot att göra affärer eftersom de inte förstår de rättsliga bestämmelserna särskilt väl, särskilt när de etablerar sig i en annan medlemsstat.

Det andra skälet är att denna stadga kommer att göra det möjligt för oss att avsevärt öka den rättsliga insynen och därigenom skapa förtroende hos de olika ekonomiska aktörerna. Faktum är att förtroende är avgörande för handelsförbindelser och utgör grunden för en välmående ekonomi.

Jag stöder därför Klaus-Heiner Lehnes betänkande, med ett undantag: dess rekommendation 7. Att införliva rättsligt förkastligt beteende i stadgan för privata aktiebolag skulle innebära att avsnitt VI i fördraget måste ändras och att kopplingen mellan stadgan och våra nationella lagar skulle försvåras i onödan.

Jag anser därför att denna bestämmelse strider mot målen för stadgan för europeiska privata aktiebolag: att skapa bättre lagstiftning och underlätta vardagen för EU:s entreprenörer.

4. Avtal om offentlig upphandling (GPA) (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Daniel Varela Suanzes-Carpegna, för utskottet för internationell handel, om avtal om offentlig upphandling (GPA) (O-0128/2006 – B6-0450/2006).

  Daniel Varela Suanzes-Carpegna (PPE-DE), författare. – (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi ställer denna muntliga fråga om omförhandlingen av avtalet om offentlig upphandling som löper ut i mars för att vi befinner oss vid en avgörande tidpunkt. Med tanke på vikten av detta avtal och dess tillämpningsperiod, som återigen kommer att vara tio eller tolv år, blev det dessutom nödvändigt att ta upp frågan med kommissionen här i parlamentet.

Marknaderna för offentlig upphandling blir allt viktigare i världen, med tanke på deras omfattning, som kan uppgå till 25 procent av världens BNP, och för att de medför en komparativ fördel för EU, eftersom vi för tillfället kan vara konkurrenskraftiga inom denna sektor jämfört med den konkurrens som vi möter från andra länder inom andra sektorer, som t.ex. jordbruket och industrin. Om vi vill anpassa oss till globaliseringen är det därför viktigt att unionen utvecklar de sektorer där den kan vara internationellt konkurrenskraftig och därigenom skapar rättvisa och gynnsamma förhållanden för europeiska bolag.

I de flesta länder är dessa marknader reserverade för nationella företag, vilket är ett av de största icke-tariffära hindren för den internationella handeln. Jag vill särskilt betona två aspekter av denna omförhandling. För det första detta avtals geografiska utvidgning genom införlivandet av betydelsefulla aktörer som Kina och utvecklingsländerna, och för det andra behovet av att garantera rättvisa, väl avvägda och ömsesidiga villkor för de olika ländernas företag.

När det gäller den första punkten har avtalet om offentlig upphandling större betydelse ju större geografiskt område det omfattar. Därför vill parlamentet veta om några nya länder vill underteckna avtalet på kort sikt, och särskilt om vi kan förvänta oss avsevärda åtaganden från Kina om att landet ska öppna sina offentliga marknader. Vi får inte glömma att Kina åtog sig att öppna sin marknad för offentlig upphandling – som till stor del är stängd eller behäftad med krav som är oacceptabla för europeiska bolag – och att inleda förhandlingar under 2008 om att underteckna avtalet om offentlig upphandling, efter det att Kina gått med i Världshandelsorganisationen (WTO).

För det andra måste vi, med hänsyn till rättvisa och ömsesidiga villkor, komma ihåg att EU:s offentliga marknader redan är mycket öppna för internationell konkurrens. Detta har avsevärda fördelar för de offentliga organ som tilldelar kontrakt, eftersom denna öppenhet ger dem större valmöjligheter och därför gör det möjligt för dem att finna varor av bättre kvalitet och tjänster till en lägre kostnad. Vi får dock inte glömma att detta kan skada EU:s företag i fall där utländska konkurrenter föredras.

Unionens handelspolitik är inriktad på att i högre grad öppna alla aspekter av de internationella marknaderna. Lösningen är därför inte att stänga de offentliga marknaderna för utländska företag. Av det skälet har vi en legitim rättighet att begära att våra företag ska ha liknande villkor för tillgången till våra största handelspartners offentliga marknader, vars företag för närvarande har tillgång till våra offentliga marknader. Så är dock inte fallet för närvarande, eftersom våra handelspartners åtaganden är mycket begränsade jämfört med EU:s.

Kommissionsledamot Peter Mandelson hänvisade också till denna obalans i sitt meddelande om ett konkurrenskraftigt Europa i en globaliserad ekonomi. I detta meddelande lägger han fram möjligheten att införa konkreta restriktioner för tillgången till vissa delar av unionens offentliga marknader, med målet att övertala våra handelspartner att öppna sina marknader på ett ömsesidigt sätt.

Jag anser följaktligen att denna muntliga fråga från utskottet för internationell handel, där man uppmanar kommissionen att förklara sin strategi för omförhandlingen av detta avtal, är både lämplig och mer än läglig. Jag vill upprepa att vi befinner oss vid en avgörande tidpunkt, eftersom vi måste nå en överenskommelse under de kommande veckorna.

Hur ska kommissionen kunna försvara de europeiska företagens intressen på marknaderna inom sektorer där vi är mycket konkurrenskraftiga, som transport, energi och bygg- och anläggningsarbeten, inom ramen för målet att göra handeln öppnare, och inte tvärtom? Hur ska vi i detta sammanhang kunna hantera de europeiska små och medelstora företagens situation, som redan är missgynnade jämfört med stora företag, och jämfört med situationen för andra små och medelstora företag i andra länder vars regeringar reserverar en andel av sina offentliga kontrakt för dem, som i Förenta staterna?

Mot bakgrund av avsaknaden av ömsesidiga avtal, nackdelarna för de europeiska små och medelstora företagen och deras betydelse för Lissabonstrategins främsta målsättningar, uppmanar vi kommissionen att begära att de andra parterna i förhandlingen avskaffar sina undantag eller, om det inte är möjligt, godkänner att vi tillämpar ett undantag av samma slag till förmån för de europeiska små och medelstora företagen. Hur som helst behöver vi denna typ av ömsesidig överenskommelse eftersom de europeiska företagen redan är missgynnade.

Jag vill därför be kommissionen att tala om för oss hur förhandlingarna framskrider, särskilt med tanke på de frågor som jag tagit upp och de som vi hänvisar till i vår fråga. Jag vill också be kommissionen att notera Europaparlamentets farhågor och beakta dessa vid förhandlingarna i Genève.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Frågan om en omförhandling av WTO:s avtal om offentlig upphandling (GPA) är viktig för EU eftersom det skulle ge våra företag framtida möjligheter utanför gemenskapen. I december 2006 kunde GPA:s parter, efter många år av långa och svåra förhandlingar, nå en preliminär överenskommelse om en ny reviderad text. Jag anser att detta är ett mycket viktigt resultat inom Doharundans nuvarande ram. Det visar att det fortfarande finns en politisk vilja att nå överenskommelser om känsliga frågor.

Den nya texten skapar större klarhet och insyn och ger bättre garantier för likvärdig behandling inom upphandlingsförfarandena. Den omfattar för första gången bestämmelser för att sköta elektronisk upphandling.

Europeiska gemenskapen spelade en viktig roll under förhandlingarna. Den befintliga överenskommelsen är obalanserad, både när det gäller garantier för förfarandet och förfarandets räckvidd. Våra huvudmål var att fylla luckorna och att avlägsna det som var tvetydigt.

Vi ville uppnå bättre rättsliga garantier för våra leverantörer, i likhet med dem som erbjöds inom vårt interna system. Samtidigt strävade vi efter att göra det nya avtalet mer lockande för utvecklingsländerna genom nya specifika förfaringssätt. Den slutliga överenskommelsen om den nya texten förutsätter ett tillfredsställande resultat inom de pågående förhandlingarna om marknadstillträdet. Även i den här situationen är vi tvungna att återvinna balansen till gemenskapens fördel. Därför bör den räckvidd som våra partner för närvarande erbjuder utvidgas till den nivå som gemenskapen erbjuder, och den bör bli mer enhetlig.

Vi vill alla att våra företag får ett förbättrat tillträde till främmande länders marknader för offentlig upphandling. Rådet betonade i sina senaste slutsatser om kommissionens meddelande ”Ett konkurrenskraftigt Europa i världen” att vi behöver åstadkomma ytterligare förbättringar när det gäller marknadstillträdet med våra framtida viktigaste handelspartner i fråga om offentlig upphandling.

Gemenskapen har lagt fram omfattande förfrågningar och erbjudanden som kommer att ge övriga GPA-parter alla nödvändiga incitament för att skapa ytterligare goda upphandlingsmöjligheter. Om vi inte skulle lyckas få en väsentlig förbättring från övriga GPA-parter kommer vi följaktligen att överväga att vidta de åtgärder som krävs för att anpassa gemenskapens åtaganden till det nya avtalet om offentliga upphandling.

För att förbättra EU:s tillträde till tredjeländers marknader för upphandling överväger kommissionsledamot Peter Mandelson och jag att ta fram ett marknadsöppnande instrument i syfte att öka EU:s tillträde.

Frågan om våra små och medelstora företag förtjänar definitivt särskild uppmärksamhet. De kommer i synnerhet att gynnas av den nya texten genom införandet av regler om elektronisk upphandling och, om förhandlingarna avslutas framgångsrikt, genom sänkta tröskelvärden för vissa parter. Låt mig emellertid påminna er om att överenskommelsen snarare gäller stora upphandlingskontrakt, som huvudsakligen går till stora företag. De små och medelstora företagen kommer förvisso att ha en viktig roll att spela, men till största delen som underleverantörer. Därför har vi bett våra GPA-partner, som för närvarande upprätthåller särskilda undantag för sina nationella små och medelstora företag, att överge dessa undantag.

När det gäller möjligheterna att utvidga avtalets geografiska räckvidd håller åtta WTO-medlemmar just på att ansluta sig. Bland dessa är Jordanien det land som har kommit längst. Kina har angivit att landet kommer att inleda anslutningsförhandlingar senast i december i år, och till följd av mitt besök där förra året håller vi redan på att förbereda denna viktiga anslutning. Som redan har nämnts har gemenskapen tryckt på för bättre bestämmelser när det gäller den särskilda och differentierade behandlingen av utvecklingsländer. Jag anser att vi har nått ett positivt resultat med skräddarsydda nya bestämmelser där man tar fullständig hänsyn till dessa länders särskilda behov.

Om vi lyckas är jag säker på att denna nya överenskommelse kommer att utgöra en milstolpe för internationell handel och skapa nya möjligheter för våra företag.

  Jean-Pierre Audy, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera min ärade kollega, Daniel Varela Suanzes-Carpegna, och tacka honom för att han på utskottet för internationell handels vägnar ställt denna muntliga fråga om de pågående förhandlingarna inom WTO om bestämmelserna om tillgång till offentliga upphandlingar. Vi behöver undantag för små och medelstora företag, herr kommissionsledamot.

Den fråga som för oss samman i dag är avgörande för tillväxten och sysselsättningen i EU. WTO-bestämmelserna om handel med varor och tjänster gäller inte en stats inköp för egen användning, det vill säga offentlig upphandling. Därför har vissa länder, som agerar precis utanför ramen för Marrakechavtalen från april 1994, frivilligt undertecknat en särskild bilaga med ett avtal om offentlig upphandling. Med undantag för Europeiska unionen har alla de större länder som undertecknat detta avtal – Kanada, Korea, Förenta staterna och Japan – undantagit de kontrakt som de reserverar för sina små och medelstora företag från sitt erbjudande. Denna obalans är oacceptabel, och de offentliga upphandlingar som på detta sätt undantagits är just de som gäller våra små och medelstora företag, medan de små och medelstora företagen i dessa länder har oinskränkt tillgång till alla våra offentliga upphandlingar.

Våra små och medelstora företag är därför underrepresenterade i fråga om offentlig upphandling, och vi måste inleda en omfattande debatt om skälen till detta. Vi måste åtgärda denna obalans genom att införa ett undantag om offentlig upphandling som gynnar de europeiska små och medelstora företagen. Vi kan inte godta snedvridningar av detta slag.

Utöver denna förhandling handlar det om EU:s vilja att ge de små och medelstora företagen den gynnsamma miljö som de behöver och att använda tillgången till offentliga upphandlingar som en stark drivkraft för tillväxt och sysselsättning. Det handlar också om behovet av att införa rättslig säkerhet inom EU, mellan de internationella rättsliga systemen, EU-lagstiftningen och den nationella lagstiftningen. Vi talar inte om protektionism, utan tvärtom om att öka utbudet genom att göra så att fler företag kan möta efterfrågan.

Det finns tre områden i världen i dag: Asien, med undantag för Japan, som har fattiga länder men en stark tillväxt, Förenta staterna, som är ett rikt land med stark tillväxt och Europa, som har rika länder men en svag tillväxt. Vi måste reflektera över detta. När vi reglerade den inre marknaden genom att rösta för tjänstedirektivet baserade vi denna marknad på konkurrenslagstiftningen och EU lade stor tonvikt vid konsumenterna. Vi måste nu visa stort intresse för våra tillverkare. Omförhandlingen av det multilaterala avtalet om offentlig upphandling som för närvarande pågår i WTO är enligt vår åsikt ett utmärkt tillfälle att agera och fundera över de små och medelstora företagens position när det gäller tillgång till offentliga upphandlingar.

Vi måste förse den inre marknaden med en stadga för europeiska småföretag, som omfattar sociala marknadsekonomiska överväganden. Debatten har inletts, och det välkomnar jag.

  Erika Mann, för PSE-gruppen. – (EN) Fru talman! Det är ett nöje att se er i talmansstolen.

Det som är intressant och fascinerande med denna debatt är att vi talar om ett plurilateralt avtal som är av mycket specifik karaktär. Det är givetvis en del av ett multilateralt system, men eftersom det är av plurilateral karaktär medger det mycket större flexibilitet för de medlemsstater som är avtalsparter.

Med hänsyn till detta och till att det är avtalets tionde årsdag vill jag be kommissionsledamoten om lite information om avtalet. Hur har det fungerat tidigare? Är kommissionsledamoten nöjd med avtalet och anser han att det är ett givande åtagande som är värt att omförhandla? Detta utgör inte en del av ert ansvarsområde, men anser ni att det även skulle vara lönande att omförhandla telekommunikationsavtalet, som också är tio år gammalt i år?

När det gäller avtalet om offentlig upphandling är vi – som Jean-Pierre Audy nämnde – mycket oroade över de små och medelstora företagen, eftersom vi vet av erfarenhet att de definitivt har mycket större svårigheter när det gäller tillträde till de internationella marknaderna. Vad tänker kommissionen göra åt detta, utöver det som den hittills har gjort?

Kina är av stor betydelse. Det gläder oss att Kina är en del av den globala miljön, men landet utövar stora påtryckningar på vissa företag. Så vilka säkerhetsåtgärder kommer kommissionsledamoten att vidta när Kina väl blir medlem av det plurilaterala avtalet för att skydda intressena hos europeiska företag och arbetstagare? Till hur stor del är detta förfarande en del av det globala EU? Till hur stor del är det knutet till kommissionens nya strategi för godkännande av olika bilaterala avtal, och vad kommer förbindelsen att omfatta?

Återigen, när det gäller tjänster av allmänt intresse, hur tänker kommissionsledamoten se till att europeiska intressen garanteras? Kan kommissionsledamoten berätta mer om detta? Han har inte berört detta område.

Kan kommissionsledamoten slutligen se till att parlamentet hålls underrättat? Kan han lova att också utskottet för internationell handel, som just har utsett sin nye ordförande denna morgon, kommer att hållas informerat?

  Ryszard Czarnecki, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Det är helt rätt att parlamentet i dag tar upp frågan om ökad avreglering av marknaderna för offentlig upphandling, och jag anser att det är beklagligt att vi inte var lika beslutsamma när vi diskuterade avregleringen av tjänster på vår kontinent. Frågorna är i praktiken desamma. Det är rätt att överväga att utvidga avtalet om offentlig upphandling, och det är beklagligt att vi inte tog tillfället i akt för att avsevärt vidga våra tjänstemarknader för ett par månader sedan.

I båda fallen handlar det om mer än bara åtgärder för att hjälpa de större europeiska företagen att fungera. Främjandet av de små och medelstora företagens intressen betonas särskilt. Jag stöder avtalsförhandlingar som ger oss möjlighet att delta på den kinesiska marknaden för offentlig upphandling, men det är också viktigt att komma ihåg den andra sidans faktiska möjligheter att delta på den europeiska marknaden, vilket Erika Mann just nämnde. När det gäller våra kinesiska partner finns det två sidor av samma mynt, och jag anser att det är viktigt att vi även beaktar de särskilda utmaningarna för EU-marknaden på detta område.

  Caroline Lucas, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Gratulerar – det är mycket trevligt att se er på ordförandeplatsen!

Kommissionsledamot McCreevy! Också jag vill inleda med att diskutera hur vi bäst stöder de små och medelstora företagen. Det gläder mig mycket att oron verkar delas av alla de olika politiska grupperna i parlamentet. Jag tror att detta är gemensamt för oss alla.

Inledningsvis vill jag be om ett förtydligande av de synpunkter som framfördes av den franska handelsministern Christine Lagarde vid hennes besök hos parlamentets utskott för internationell handel så sent som i förra veckan. Hon talade mycket engagerat och i mitt tycke med all rätt om vikten av att värna om de små och medelstora företagen i Europa. Ni tycks emellertid ha en klart avvikande åsikt om de små och medelstora företagens betydelse och hur de bäst kan stödjas.

Det viktigaste är att innovativa små och medelstora företag garanteras ett bättre tillträde till offentliga upphandlingar. Dessa företag står för 75 miljoner arbetstillfällen inom EU och för 50 procent av gemenskapens bruttonationalinkomst (BNI), och de är ett livskraftigt inslag i de blomstrande lokala och regionala ekonomierna överallt inom EU.

Det förefaller emellertid som om kommissionen självmant avstår från rätten att stödja sina små och medelstora företag. Fem länder – Kanada, USA, Israel, Japan och Sydkorea – kommer redan nu att lagstifta om att små och medelstora företag ska ges förtur till offentlig upphandling, och ändå har EU underligt nog beslutat att det inte har något intresse av att slå vakt om de egna små och medelstora företagen.

Kan ni verkligen försvara denna inställning? Att EU avstår från rätten till rättvisa villkor som skulle innebära att de små och medelstora företagen ges samma möjligheter som de multinationella företagen att konkurrera, förefaller både högst märkligt och fullständigt oacceptabelt. Givetvis ska också vi dra fördel av omförhandlingen av avtalet om offentlig upphandling (GPA) i Genève och undanröja de hinder som Världshandelsorganisationen (WTO) har infört och som innebär att medlemsstaterna hindras från att ge de små och medelstora företag som så önskar ett bättre tillträde. Också vi bör hävda att undantag ska ingå i det omarbetade GPA, så att vi kan införa en förmånsbehandling som innebär att vi helt enkelt återinför en likabehandling och därmed hindrar de multinationella företagen från att få alla fördelar.

Jag är också mycket besviken över att vi i Europa inte har fått möjlighet till en ordentlig förhandsdiskussion om det över huvud taget är lämpligt att försöka utvidga de internationella handelsreglerna till att också gälla offentlig upphandling. Många menar att offentlig upphandling har mycket lite eller inget alls att göra med frågor som rör handel, tullar och kvoter i traditionell mening. Man menar också att detta område absolut inte bör innefattas i några WTO-förhandlingar, eftersom enhetliga regler på global nivå som tillämpas på offentlig upphandling på nationell, lokal eller regional nivå och som handlar om hur skattebetalarnas tillgångar ska användas enligt min åsikt innebär att medborgarnas rimliga förväntningar på ett demokratiskt inflytande över hur deras pengar används kommer på skam. Skattebetalarnas pengar skiljer sig väsentligt från privata företags pengar, och medborgarna förväntar sig med all rätt att exempelvis få bedriva lobbyverksamhet för att förhindra att medel ges till företag som bedrev affärsverksamhet i Sydafrika under apartheidtiden eller att utestänga företag med erkänt dåliga arbetsvillkor eller bristande miljöansvar.

Jag anser att vi har en mycket viktig uppgift när det gäller att slå vakt om det mycket betydelsefulla instrument för den lokala sysselsättningen och industripolitiken som utgörs av anskaffning och upphandling på lokal nivå.

  Helmuth Markov, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Fru talman – med mina varmaste gratulationer till er utnämning, herr kommissionsledamot! Avtalet om offentlig upphandling har hittills enbart gällt OECD-länderna, och deras utgifter för offentliga kontrakt för varor, tjänster och byggnadsarbeten utgör mellan 10 och 25 procent av deras BNP.

Kina har nu övervägt möjligheten att ansluta sig till dem. Det allmänna syftet med de återupptagna förhandlingarna är att utvidga avtalets omfattning, och det skulle naturligtvis göra det mycket mer betydelsefullt i det internationella utbytet av varor och tjänster.

I sin översyn måste kommissionen naturligtvis arbeta för att öka insynen och bekämpa korruptionen i den internationella offentliga upphandlingen, men de trängande utmaningarna på miljöområdet innebär att ekologisk hållbarhet i den offentliga sektorn måste prioriteras högt, och jag anser därför att detta måste tas upp i lagstiftningen. Vid tilldelning av statliga kontrakt måste det till exempel vara lagenligt och legitimt att ge företräde till miljövänliga varor och tjänster, även om de är marginellt dyrare.

En avgörande fråga är hur man ska hantera utvecklingsländerna. Man måste se till att den offentliga upphandlingen, liksom de övriga Singaporefrågorna, hanteras helt fristående från de pågående utvecklingsförhandlingarna inom ramen för Doharundan, och utvecklingsländerna betonade detta behov mycket tydligt i Cancún.

Det dokument som vi talar om – det som står i tur att omförhandlas – kan de facto bara tillämpas på partner med jämförbar styrka, och jag anser därför att tanken på icke-diskriminering eller ömsesidighet är lite problematisk, eftersom man än en gång tycks tendera att behandla högt industrialiserade länder och utvecklingsländer på exakt samma sätt. Det fungerar inte.

De föreslagna bestämmelserna för utvecklingsländerna, med en övergångsperiod på tre år – fem för de minst utvecklade – är ytterst olämpliga för att övertyga dem om att underteckna avtalet. Jag anser att en beklaglig följd av detta är att många av dessa länder kommer att undvika avtalet, vilket jag i princip betraktar som en skam eftersom det var meningen att detta skulle hanteras plurilateralt.

  Graham Booth, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Diskussionen om denna muntliga fråga är ett typexempel på allt som är fel med Europeiska unionen. Till att börja med tvingas vi att ha kontakt med WTO genom en man som företräder inte mindre än 27 nationer. Han har inget folkligt mandat, och med tanke på vad han har uträttat i den brittiska politiken skulle han inte ens få anordna en byfest. Jag vill inte att en företrädare för EU ska tala för mitt land i WTO. Jag vill ha en företrädare för Hennes Majestäts regering, som inte endast känner till mitt land utan också intresserar sig för det.

Sedan har vi den viktiga frågan om konkurrensutsatt anbudsinfordran. I den muntliga frågan nämndes Kina som en möjlig leverantör, och landet är antagligen synnerligen konkurrenskraftigt. Jag fördömer i och för sig förtrycket av de mänskliga fri- och rättigheterna i Kina, men kineserna kan ändå ett och annat om att leda en framgångsrik ekonomi. De offentliga utgifterna utgör endast cirka 20 procent av bruttonationalprodukten (BNP), medan de i euroområdet låg på 47,5 procent 2005. I Kina är man försiktig med att införa regleringar i affärslivet. Inom EU håller vi på att reglera ihjäl oss.

Tony Blair lovade 2005 att det brittiska ordförandeskapet skulle avskaffa byråkratin. Detta gjorde ordförandeskapet absolut inte. Med hur många tusentals sidor fick det högen av lagstiftning att växa? Mitt land lurades 1973 in i Europeiska unionen med motiveringen att EU enbart var ett frihandelsområde. Något annat bör det heller inte vara – inget Europaparlament, ingen kommission, inga direktiv. I stället har det blivit ett byråkratiskt monster som ödelägger vår ekonomi.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Vi har redan nått en provisorisk överenskommelse om den reviderade texten i avtalet om offentlig upphandling och förväntar oss att vi ska kunna enas om det slutliga avtalet också.

Jag respekterar att förhandlingarna måste föras i hemlighet, men tycker ni inte att ni informerade Europaparlamentet om unionens prioriteringar, krav och erbjudanden under omförhandlingarna av detta viktiga avtal lite sent, herr kommissionsledamot?

Jag anser att unionens grundläggande förhandlingsprincip bör vara ömsesidighet och skapande av en balans mellan handelspartnerna. Denna balans bör inte utgöras av teoretiska åtaganden mellan handelspartner på de andra partnernas vägnar. Den måste utvärderas när det gäller de verkliga möjligheterna att fullt ut utnyttja de anbud som är föremål för gränsöverskridande konkurrens. Har kommissionen tagit fram studier om europeiska företags verkliga tillgång till marknaderna i andra stater genom tillämpningen av avtalet hittills? USA, Kanada, Sydkorea och Japan – som har undertecknat avtalet – har redan tryggat företrädesrätt till den statliga upphandlingsmarknaden för små och medelstora företag. Paradoxalt nog har emellertid inte unionen gjort det.

Jag anser att EU bör kräva ett undantag inom ramen för tillämpningen av avtalet om offentlig upphandling för små och medelstora företag. Det är ett rimligt krav, i synnerhet eftersom våra partner redan har agerat.

De små och medelstora företagen är ryggraden i den europeiska ekonomin och en viktig källa till utveckling och sysselsättning, som både författaren Daniel Varela och Jean-Pierre Audy har betonat. De bidrar till ekonomisk och social sammanhållning. Vi är skyldiga att ta initiativ för att värna om deras dynamiska roll.

  David Martin (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill lyckönska er till utnämningen.

Jag tänker inte tala om de små och medelstora företagen, eftersom många av mina kolleger redan har gjort detta, men jag vill understryka och instämma i att detta är en synnerligen viktig fråga.

Offentlig upphandling utgör 20 procent av BNP i utvecklingsländerna och ungefär 15 procent av BNP i industriländerna. Jag känner mig något kluven i denna fråga, eftersom jag spontant är positiv till att konkurrensutsätta den offentliga upphandlingen. Detta bör teoretiskt sett innebära minskade offentliga utgifter, ökad insyn i offentlig upphandling och därmed minskad korruption. Detta bör gynna såväl industriländerna som utvecklingsländerna, och i utvecklingsländerna skulle resurser frigöras för hälso- och sjukvård samt utbildning. Men i förteckningen över de 36 länder som har undertecknat GPA finns det inte ett enda afrikanskt land. De afrikanska länderna och de övriga minst utvecklade länderna anser uppenbarligen att det kostar mer än det smakar att underteckna avtalet.

Jag vill fråga kommissionen vilket stöd den kan tänka sig att ge till i första hand de afrikanska länderna och övriga minst utvecklade länder för att underlätta för dem att konkurrera på lika villkor på den europeiska marknaden och övriga industrimarknader. Jag undrar också vilket stöd länderna kan räkna med, om de går med på att de offentliga upphandlingarna öppnas, för att utveckla sin egen industri och därmed bibehålla konkurrenskraften i sitt eget land.

Liksom Caroline Lucas, som uttryckt det något annorlunda, är också jag bekymrad över hur frågor som inte har samband med handel kommer att beaktas i GPA och i tillämpningen av GPA och vilken hänsyn som kommer att tas till dels miljöfrågor, dels frågor om de mänskliga rättigheterna och arbetstagarnas rättigheter. Jag håller med Caroline Lucas om att det handlar om offentliga medel och att det finns en risk att arbetsnormerna och miljönormerna urholkas om vi enbart inför GPA och låter bli att ställa några villkor. Jag kan i och för sig inse fördelen med att öppna den offentliga upphandlingen, men många faror lurar, och det är min förhoppning att kommissionen kommer att utreda dessa frågor.

  Syed Kamall (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill lyckönska er än en gång, och jag vill även tacka kommissionsledamoten.

I Storbritannien utestängs de små och medelstora företagen på ett orättvist sätt från offentlig upphandling på grund av de välmenande krav som är knutna till företagens sociala ansvar och miljönormer. Det ställs ganska ofta krav på tre års reviderade räkenskaper, något som småföretagen inte kan uppfylla. Det sker inte någon konkurrensutsatt anbudsinfordran. Kontraktspaket som blir alltför omfattande för små och medelstora företag förekommer, vilket gynnar storföretagen. Ett annat inslag är hemlighetsmakeri och en brist på insyn och öppenhet.

Vi vet att det i EU:s direktiv ställs krav på insyn och på en konkurrensutsatt anbudsinfordran, men de flesta kontrakt som små och medelstora företag lämnar anbud på ligger ganska ofta under tröskelgränsen. När man därför talar med de ansvariga för små och medelstora företag och frågar hur de vill ha det säger de att de vill ha mindre byråkrati och mindre pappersarbete. De vill att myndigheterna ska avstå från kravet på att samma villkor ska gälla för alla när det gäller certifiering. De vill att kontrakten ska annonseras på webbplatser som ”supply2.gov”, och de vill även ha bort kontraktspaketen. Vi måste emellertid inse att regeringsdepartementen inte är några kommersiella organisationer och att de ofta vill försöka undvika det extraarbete som flera anbud innebär, och vi måste alltså tillhandahålla incitament för regeringarna och de lokala myndigheterna.

I Förenta staterna har målbeskrivningar tillhandahållits för att ta reda på om det verkligen föreligger en sund konkurrens. Små och medelstora företag kräver inga kvoter, men de behöver ett resultatmått för att se om det föreligger en sund konkurrens. I Förenta staterna finns det även rådgivare för små och medelstora företag, som hjälper regeringen att underlätta för små och medelstora företag att få ett rättvist tillträde. Kraven – riktmärken och konkurrensförespråkare – skulle antagligen inte vara tillåtna enligt WTO-avtalet, och jag förstår skälet till detta, men avtalet innebär ett oavsiktligt förbud mot åtgärder som utgör en garanti för sund konkurrens.

WTO-avtalet är ju i stort sett positivt eftersom det är icke-protektionistiskt, men det innebär ett förbud mot de åtgärder som är nödvändiga för att underlätta för småföretagen. Medan vissa medlemsstater alltså vill ha en möjlighet till undantag finns det andra som med all rätt befarar att detta skulle innebära ökad protektionism. Jag föreslår därför att vi uppmanar kommissionen att utarbeta en kompromisslösning som innebär att undantag får göras men att ett nytt avtal utarbetas som syftar dels till att möjliggöra åtgärder som gynnar de små och medelstora företagen, dels till att skapa ett betydligt större utrymme för icke-protektionistiska åtgärder. Om vi tillåter åtgärder som innebär att små och medelstora företag gynnas skulle avtalet bidra till att undanröja de skäl som Förenta staterna anfört för att motivera den undantagsklausul som har legat till grund för att behålla ”Buy American Act”. Avtalet skulle också bidra till att göra det lättare för de brittiska och europeiska små och medelstora företagen att konkurrera på världsmarknaden.

  Margrietus van den Berg (PSE). – (NL) Herr talman! Ett avtal om offentlig upphandling kan medföra större insyn och därmed mindre korruption. Det kan också medföra rättvisa priser – vilket inte är oviktigt med tanke på att offentliga kontrakt har med skattebetalarnas pengar att göra – dock med rätten att ta med sociala och miljömässiga kriterier på upphandlingsstadiet. Utvecklingsländerna skulle också kunna dra enorma fördelar av allt detta. Det behöver inte sägas att man inte kan utesluta att de kommer att delta i det internationella avtalet om offentlig upphandling i framtiden, men kommissionen bör se till att de kan genomföra den här metoden – och detsamma gäller bestämmelserna om rättvis konkurrens – nationellt eller regionalt till att börja med, precis som vi gjorde i EU, så att de inte behöver släppa in hela världen och de stora monopolen genast. Sedan skulle det vara utvecklingsländernas sak att avgöra när de känner sig tillräckligt utvecklade. Framtvingade storskaliga upphandlingar, som gör att små och medelstora företag tvingas bort från marknaden, bör undvikas till varje pris i hela världen. Tyvärr har jag förstahandserfarenhet av exakt detta från en tågstation i Amsterdam vars säkerhetstjänst upphandlades. Det företag som tidigare var ansvarigt för stationens säkerhet var ett litet företag som gjorde ett utmärkt arbete. Under upphandlingen visade det sig emellertid att detta företag var för litet för att kunna konkurrera om hela uppdraget för många av dessa stationer och det tvingades därför ut från marknaden.

Kollegerna har säkert stött på liknande exempel, och det är därför som vi vill fråga kommissionen hur små och medelstora företag kan garanteras en bättre tillgång till upphandlingskontrakt.

Slutligen är den påtvingade upplösningen av de statliga och halvstatliga bolagen för stora utländska leverantörers skull i grunden fel. Varje land har rätt att reglera vad allmänheten vill behålla offentligt. Då talar vi om grundläggande ting som utbildning och vatten, som är centrala för samhället och inte får röras.

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman, kommissionsledamot McCreevy, mina damer och herrar! De frågor som utskottet för internationell handel har tagit upp om problemet med upphandling på WTO-nivå har en direkt påverkan på EU:s inre marknad, och det är skälet till att jag anser att vi måste begrunda dem närmare. Å ena sidan handlar det om WTO-avtalet, men å andra sidan måste vi också ha klart för oss att dessa internationella avtal direkt påverkar EU:s inre marknad – så är det i globaliseringens tidevarv.

Syed Kamall påpekade att det i ett antal WTO-medlemsstater, däribland Förenta staterna, redan nu finns vissa kvoter att hålla sig till när statliga kontrakt tilldelas små och medelstora företag, vilket i slutändan inte innebär någonting annat än att räckvidden för det upphandlingsregelverk som WTO har tagit fram begränsas. Jag skulle vilja se en konsekvensbedömning som visar om detta är till gagn för de små och medelstora företagen på lång sikt. Det är hur som helst inte säkert.

Så länge vi inte säkert vet att det är så behöver vi inte oroa oss för att räckvidden begränsas, för det är naturligtvis så att små och medelstora företag lever av marknader som är så öppna som möjligt och som de finner det lättast att tillgå, och om WTO:s medlemsstater minskar räckvidden med en fjärdedel så vet jag inte om de små och medelstora företagen faktiskt har någon nytta av det.

Det skulle säkerligen vara en nyttig övning – och det är också med tanke på det som jag stöder den här frågan – om kommissionen kunde granska detta ingående och visa oss om det har några positiva effekter för små och medelstora företag.

I rådet – som tyvärr inte har några företrädare här – måste man förstås hitta en balans mellan dem som är för USA:s linje och dem som vill se raka motsatsen, det vill säga reducerade kvoter för att skapa en fri och öppen marknad i hela WTO, så att små och medelstora företag får en chans överallt.

Jag anser därför att det avgörande problemet för små och medelstora företag i det här avseendet snarare handlar om att vi ännu inte riktigt har fått grepp om problemet med underleverantörer, för det är i den egenskapen som små och medelstora företag ofta används. På så sätt kan de skapa arbetstillfällen och har en chans att tjäna pengar, men de styrs när allt kommer omkring uppifrån, vilket ofta ger dem svårigheter i och med att de hamnar mellan två stolar.

Jag anser att vi bör uppmärksamma detta problem närmare, och därför skulle det glädja mig om kommissionen ville överväga detta och hålla oss informerade om vad som händer. Med andra ord bör den börja med att ta itu med det problem som tas upp i denna fråga, och sedan kan vi framföra våra definitiva krav till kommissionsledamoten.

  Stefano Zappalà (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Daniel Varela Suanzes-Carpegna och tacka honom för att han ställde sin fråga, som ger oss tillfälle att diskutera detta. Jag var föredragande i parlamentet om reformen av upphandling av varor, tjänster och byggentreprenader, i det här fallet direktiv 17 och 18.

Trots att vi har mycket lite tid anser jag att det är värt att framhålla problemets huvudaspekter. Som jag har hört en del talare säga i förmiddag så har parlamentet inriktat sig starkt på direktiv 18, eller det allmänna direktivet om kontrakt, och på miljöfrågor, det uppdaterade systemet för elektroniska kontrakt, det sociala området och frågan om trösklar, och därför anser jag att vi har en lagstiftning som utan tvivel är enastående, men det har egentligen inte med förmiddagens ämne att göra.

Detta handlar om något helt annat, nämligen om den pågående översynen av ett internationellt avtal som ger EU-länderna – och därmed EU:s företag – nackdelar i jämförelse med andra. Vad är problemet? Under 1994 och de år som följde planerades vitt skilda typer av verksamheter i hela världen genom plurilaterala avtal. I verkligheten har Förenta staterna, Kina och andra länder privilegier som EU:s företag inte har. Detta system ses nu över, men metoderna för översynen måste fastställas, eftersom Förenta staterna ensamt har en årsproduktion på nästan 200 miljarder US-dollar, vilket vi alla bör ha i åtanke, en summa som faktiskt stannar i Förenta staterna.

Poängen är att vem som helst kan komma till EU och arbeta, men våra små och medelstora företag kan inte ge sig iväg och starta företag i övriga världen. Avtalen om offentlig upphandling förvägrar europeiska företag tillträde till det internationella systemet.

Så vilka beslut kan vi fatta i dag? Som jag ser det tror kommissionen att vi genom att avskaffa andras privilegier åter kan konkurrera på lika villkor. Så är det inte. Jag anser att vi i stället måste skydda Europas små och medelstora företag, genom att garantera dem samma privilegier inom EU som de privilegier som små och medelstora företag från Förenta staterna och andra länder i världen åtnjuter inom EU.

Därför är jag inte bara tacksam mot Daniel Varela Suanzes-Carpegna, utan anser också att det är den linje som Frankrike för närvarande driver i rådet som definitivt bör stödjas, inte kommissionens ståndpunkt.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla ledamöter för deras kommentarer.

Jag lägger mycket stor vikt vid offentlig upphandling. Korrekta, rättvisa och öppna förfaranden är centrala inte bara för företag som vill vinna projekt, utan också för myndigheter som skulle kunna spara stora summor pengar åt sig själva och åt skattebetalarna om de tillämpade förfarandena på rätt sätt.

Det är viktigt att våra handelspartner åtar sig att öppna sin upphandlingsmarknad för europeiska anbudsgivare. Våra företag har någonting att erbjuda. De är konkurrenskraftiga, men alltför ofta tillåts de helt enkelt inte lämna anbud, eller också får de ingen anbudsinfordran.

Små och medelstora företag vinner på offentlig upphandling. De har redan en stor del av marknaden, men jag tror inte att lösningen är att avstå från kvoter eller att ge förmånsbehandling. Om vi gjorde det skulle flera av våra handelspartner göra likadant, och detta skulle resultera i att europeiska företag drar det kortaste strået. Jag anser att alla parter tjänar mest på öppna marknader. Våra små och medelstora företag är dynamiska och starka. De kommer också att vinna på detta.

Erika Mann bad om att hållas underrättad. Jag ska be mina tjänstemän att hålla hennes utskott noggrant informerat. De kommer att delta i utskottets sammanträden och besvara era frågor om detaljerna i förhandlingarna.

Olika ledamöter nämnde speciella arrangemang för små och medelstora företag och att detta borde utgöra en del av vår ståndpunkt under förhandlingarna. Som jag redan har sagt håller jag inte med om detta. Jag håller med om mycket av det som Syed Kamall sa, bland annat att medlemsstaterna själva skulle kunna göra mycket för att hjälpa sina små och medelstora företag på området för offentlig upphandling, utan att överträda några regler alls. Om de delade upp några av sina kontraktspaket och tog bort en stor del av byråkratin skulle de små och medelstora företagen ha mycket att vinna, och de skulle inte kräva att man avstår från kvoter. Jag håller inte med om den slutsats som dragits av vissa att situationen skulle förbättras för små och medelstora företag om man avstod från kvoter.

Syed Kamall tog också upp ämnet att Förenta staterna har en lag för småföretag och en byrå som tar hand om frågor kring detta. Siffrorna visar dock att antingen det gäller volym eller kvantitet får de små och medelstora företagen i Europa en betydligt högre procentandel kontrakt än sina motsvarigheter i Förenta staterna. Detta borde vara intressant information.

Därför menar jag – och folk får ha andra åsikter än mina om detta – att offentlig upphandling handlar om konkurrens, det vill säga de bästa varorna och tjänsterna till det lägsta priset. Detta betyder valuta för pengarna. Genom att reservera delar av marknaden betonar man detta. Vi diskuterade också små och medelstora företag i en tidigare debatt i förmiddags. Ledamöterna sa att små och medelstora företag behöver möjligheter. Det håller jag verkligen med om. Protektionism är dock inte svaret. Men naturligtvis ska vi inte vara naiva, utan vi förväntar oss att våra handelspartner också kommer att öppna sina marknader.

  Talmannen. Sammanträdet kommer att avbrytas och återupptas kl. 11.00 för ett högtidligt möte med Bulgariens president.

(Sammanträdet avbröts kl. 10.25 och återupptogs kl. 11.00.)

ORDFÖRANDESKAP: POETTERING
Talman

5. Högtidligt möte - Bulgarien

  Talmannen. President Parvanov!

Господин Президент, топло Ви приветствам в Европейския парламент!

Det är en stor ära för mig att få välkomna er till Europaparlamentet. Även om det inte är första gången som ni besöker parlamentet så är det första gången som ni gör det i egenskap av president i en ny medlemsstat, och det är som sådan jag välkomnar er till vår europeiska familj.

På Europeiska unionens medborgares vägnar – det är dem vi företräder här i parlamentet – vill jag än en gång framföra hur glad jag är att ert land har anslutit sig till EU, och jag vill också återigen framhålla den historiska betydelsen av den utvidgning av EU som ägde rum den 1 januari i år. Det tog över sextio år för ert land att komma tillbaka till ett fritt Europa och för vår kontinent att bli återförenad.

Bulgarien har en uråldrig kultur och ligger i skärningspunkten mellan öst och väst. Det sägs att det var här som Europas äldsta stat, som grundades av khan Asparuch 1681, låg. Bulgarien är Orfeus och Eurydikes land, trakernas och Dionysos hem, men ändå är det en så stor längtan till Europa som kommer till uttryck i Elias Canettis, Nobelpristagare i litteratur, ord. Han föddes i Rustschuk i Bulgarien och skrev: ”där kallades resten av världen Europa, och när någon färdades uppför Donau till Wien sa man att han hade rest till Europa, för det var där som Europa började”.

Denna längtan till Europa kombineras i bulgarernas hjärtan med ett starkt medvetande om att de har funnits i hjärtat av Europa sedan urminnes tider. Genom att berätta denna historia från sin barndom ville Elias Canetti föra Europas återförening framåt. Ert lands anslutning symboliserar än en gång det som Europa i själva verket är, upplevelsen, som blir påtaglig i vardagslivet, av att ha en gemensam själ, den europeiska själ som bortser från gränser när det europeiska projektet fylls med innehåll.

President Parvanov! Ert land för med sig ett rikt kulturellt och intellektuellt arv och bidrar därmed till det ömsesidiga berikandet av EU och Bulgarien. Ert land, och framför allt dess folk, förtjänar ett särskilt tack för de stora insatser som det har gjort under de senaste åren och dess beredvillighet att genomföra reformer. De har gjort stora framsteg. Många reformer kunde åstadkommas på relativt kort tid. Dessa framsteg och triumfer förtjänar att uppmärksammas i dag, men jag vill tillägga en sak: nämligen att vi hoppas, och är övertygade om, att de reformer som fortfarande behövs kommer att genomföras med samma beslutsamhet.

Herr president! Europaparlamentet känner stolthet och glädje över sina arton nya bulgariska ledamöter. Det gläder mig också att få välkomna den nye bulgariske kommissionsledamoten. Vi ser också alla fram emot att få välkomna de ledamöter som ert land kommer att utse i sitt första val till parlamentet i maj. Tillsammans med bulgarerna i kommissionen och rådet kommer våra nya ledamöter att arbeta med att vidareutveckla vårt europeiska hem.

Добре дошли на България и българския народ в Европейския съюз!

  Георги Първанов, президент на Република България. Уважаеми господин Председател, уважаеми членове на Европейския парламент, дами и господа. От 1-ви януари 2007 г. България е част от Европейския съюз — може би най-амбициозният политически, икономически и културен проект в историята на човечеството. Като продължавам онова, което Вие любезно казахте, г-н Председател, искам ясно да кажа, че 1-ви януари 2007 г. е триумф на историческата справедливост.

Корените и предпоставките на това явление са във вековното развитие на българската духовност и държавност. По дух и самочувствие българите винаги са били европейци. Нашата култура действително е във фундамента на европейската цивилизация. И затова исторически оправдано е днес, чрез българското членство, в Европейския съюз да звучи езикът на светите братя Кирил и Методий, обявени за небесни съпокровители на Европа, което без съмнение ще обогати още повече културното многообразие на европейския континент.

Но ние, уважаеми членове на Европейския парламент, добре съзнаваме, че членството ни не е заради историческата традиция, а защото българските институции проведоха онези така необходими реформи във всички сфери. Осъществена беше една историческа трансформация на страната ни в демократична страна с функционираща и конкурентноспособна пазарна икономика, с работещо и ефективно законодателство. Успехът стана възможен и заради високата обществена подкрепа, заради съпричастността на гражданските структури. Успяхме, защото години наред следвахме и правехме европейска политика. Защото доказахме, че на нас, българите, може да се вярва. За мен е чест, че имам възможността да се обърна от високата трибуна на Европейския парламент още в първите седмици на нашето членство.

Използвам случая, за да благодаря на Европейския парламент за подкрепата, която оказваше на България в целия процес на присъединяване, за конструктивната критика и насърченията за продължаване на проевропейските реформи. Важността на тази подкрепа се определя от нарасналата роля на Европейския парламент, като пряк изразител на волята на почти половин милиардното население на обединена Европа.

Искам да поздравя, също така, г-н Пьотеринг за избирането му за председател на Европейския парламент, да поздравя българския и румънския комисар, както и 18-те български депутати и техните румънски колеги и да им пожелая ползотворна и успешна работа за общото ни благо.

Ние, уважаеми госпожи и господа, отдавна сме се отказали от патетичното отношение и от пропагандните свръх очаквания от членството ни в Европейския съюз. Съзнаваме, че заедно с несъмнените позитиви за икономиката ни, тя ще бъде изправена пред сериозни предизвикателства, особено с оглед на постигането на по-висока конкурентноспособност. Проблемите се засилват от това, че задълженията към Европейския съюз влизат в сила веднага, а ползите ще дойдат с повече или по-малко закъснение. И затова е много важно ние бързо да формираме и реализираме стратегия и политика на ускорено развитие с оглед успешно адаптиране на страната ни към европейската социално-икономическа среда.

Петото разширяване на Европейския съюз беше съпроводено с не малко реални опасения и измислени страхове, изкуствено насаждани понякога. Много от тях не се оправдаха. Масовите миграционни вълни, които някои предричаха, не се състояха. Очакванията за тежко напрежение в социалните системи се оказаха преувеличени. В този смисъл, за нас остава неразбираемо защо някои от държавите-членки не отвориха трудовите си пазари за българи, както направиха това за страните, присъединили се през 2004 г. Смятам, че от премахването на последните бариери пред моите сънародници ще спечели и Европейският съюз и европейската идея. От друга страна, аз очаквам младите българи, които потърсиха и получиха по-високо образование, част от тях и добра реализация навън, в Европейския съюз, да се завърнат работейки за по-големи западни инвеститори или започвайки свой бизнес.

Ние добре съзнаваме, че членството в Европейския съюз не е еднократен акт, че това е един продължителен процес. Един процес, които ще изисква от нас в следващите месеци и години допълнителни усилия, за да отговорим на препоръките на европейските институции. Да поемем допълнителни отговорности вследствие на членството ни. Необходими са усилия за да се впишем реално в европейския икономически и социален модел, за да издигнем жизнения стандарт на българина до този на водещите европейски страни и народи. Това действително, г-н Председател, означава безусловно продължаване на реформите, особено в съдебната система, за постигане на видими и необратими резултати в борбата с корупцията и престъпността, за прозрачно и ефективно усвояване на средствата от европейските фондове.

Ние сме амбицирани да постигнем, да покажем един солиден капацитет за поемане на задълженията, произтичащи от членството и от общите политики в различните сфери. Убеден съм, че разширяването на Европейския съюз е от взаимен интерес, както за новоприетите, така и за досегашните страни-членки.

Новите членове получават възможността да участват в определянето, във формирането на политиките и програмите на Европейския съюз, да ползват фондовете на общността. Но искам ясно да кажа, че ние влизаме в Европейския съюз, не за да бъдем консуматори, а с желанието, със стремежа да засилим реално Съюза със стабилните си макроикономически показатели, с динамичното си развитие в последните години, със способността ни да генерираме сигурност, особено за един труден, сложен регион какъвто е този на Балканите.

България влиза в Европейския съюз с намерението да играе активна роля в дебата по целия дневен ред на Съюза: по конституционния проект, по постигането на едно много ефективно взаимодействие между институциите, по финансирането, по провеждането на единна външна политика и политика на сигурност и отбрана.

Искам ясно да изразя подкрепата ни за инициативата на германското председателство и лично на канцлера, госпожа Ангела Меркел, за консултации, за своеобразна пътна карта по придвижването на конституционния проект. България влиза с амбицията да отстоява, уважаеми госпожи и господа, своя национален интерес — от културата до проблемите на енергийната сигурност. Но в същото време и със съзнанието, че можем и трябва да бъдем един солидарен член на Европейския съюз, че можем и ще правим своите необходими жертви и компромиси тогава, когато става дума за общия европейски интерес. България ще бъде стабилен, предсказуем, последователен член на Европейския съюз и това е мнението на всички български институции. Вярвам, че то достойно е представено от нашите депутати тук.

България влиза в Европейския съюз с най-добрите традиции на етно-религиозната си толерантност, утвърдени през десетилетията. Ние можем да предложим една солидна, работеща, аргументирана експертиза при вземането на европейските решения, засягащи проблематиката на Балканите. В тази връзка, искам още веднъж ясно да подчертая, че членството на България и Румъния в Европейския съюз е важен политически знак за необратимата европейска перспектива на Балканите. Това мотивира възможно най-силно народите и правителствата за запазването на трайния мир на Югоизточна Европа. Няма по-силна, по-убедителна мотивация от съхраняването на тази перспектива за народите от Западните Балкани. Затова България ще продължи да подкрепя нашите съседи, морално-политически и експертно, в техните усилия да изпълнят конкретните изисквания и критерии за членство, да решат предварително проблемите си, а не да ги „внасят“, образно казано, в организацията на демократичните страни.

Трябва да развием европейската визия за Западните Балкани, залегнала в „Солунския дневен ред“. И трябва да признаем, уважаеми госпожи и господа, че много от добрите идеи и проекти за Югоизточна Европа останаха само на книга. Време е да разберем, че има една особено важна инвестиция в мира и сигурността на региона, и това е развитието на инфраструктурата — на модерната, транспортна, комуникационна и енергийна инфраструктура. Това е най-късият път за преодоляването на икономическата и социалната му изостаналост и за пълноценното му интегриране. Решаването на този проблем не може да стане без привличането на инвестиции от страна на Европейския съюз, като естествен икономически партньор и притегателен център за страните от региона.

И затова не са необходими подаръци. Има работещи схеми за публично-частно партньорство, които ние неведнъж сме обосновавали, и чрез които бихме могли да деблокираме работата по европейските коридори №4, №8 или №10, добавената стойност на българското присъединяване към Европейския съюз, възможностите за укрепването на общата външна политика и политиката на сигурност, преди всичко с акцент върху Западните Балкани, Черноморския басейн и Кавказ. Региони, които са приоритетни и за външните отношения на Съюза. Нещо повече, тяхната стратегическа тежест в международните отношения обективно ще нараства.

Имаме готовност и желание да участваме активно със своите знания и опит в определянето и провеждането на политиката на Европейския съюз в тази част на Европа. Впрочем, България вече доказа способностите си да действа активно в провеждането на някои от основните акценти на тази политика — енергийната сигурност, по отношение на инфраструктурата, превенцията на тероризма, нелегалната миграция и екологията. В същото време, нашата обща визия следва да включва и конкретни мерки за подобряването на взаимодействието между Европейския съюз и Организацията за Черноморско икономическо сътрудничество.

Уважаеми госпожи и господа, България е готова да участва в дебата по общата енергийна сигурност на Европа. Ние ще имаме своята активна позиция, не само защото в енергийната сфера плащаме най-високата цена на присъединяването ни към Европейския съюз. Ние влизаме със самочувствието на страна, която е фактор на енергийната сигурност в региона, не само защото досега покривахме една не малка част – 45% – от енергийния дефицит на нашите съседи. Определено смятам, че документът на Европейската комисия от м. януари т.г. относно енергийната политика на Европа създава солидна основа за изработването на обща енергийна политика. Оценяваме високо приноса на германското председателство с ясно формулираните акценти за екологично съобразно снабдяване с енергия в рамките на Европейския съюз.

България, от своя страна, ще има своя принос, своя европейски принос, като възлов център на транзита на петрол и газ от Изтока към Запада, в търсенето и развитието на възобновяеми енергийни източници, с постиженията и възможностите в областта на изследванията за енергетиката.

Смятам за особено важни, уважаеми госпожи и господа, обоснованите в новите европейски документи изводи и намерения относно развитието на ядрената енергетика. Реших да говоря по-обстойно по този въпрос тук пред вас по няколко причини.

Първо, защото Европейският парламент е институцията, която е проявявала особено осезателно разбиране към енергийните проблеми в Югоизточна Европа, в частност към българските. И използвам случая да благодаря на комисията по външна политика, на г-н Джефри ван Орден, докладчик за България, на г-н Ари Ватанен, който инициира писмото до Европейската комисия, на всички депутати, които участваха активно, ангажирано в дискусиите по съдбата на малките реактори на АЕЦ „Козлодуй“. За съжаление, за приемането на този текст не достигнаха 4-5 гласа.

Впрочем, струва си да си зададем въпроса какви са реалните последици от това, че 3-ти и 4-ти блок на нашата атомна централа бяха изведени от експлоатация. Регионът се изправи пред сериозна енергийна криза. Сега някои от страните изпитват остър недостиг, има страна с тежък режим на тока. Това, заедно с повишаването на цените, може да доведе до икономическа и политическа нестабилност на региона.

На второ място, трябва да призная, че бях провокиран от изказването на комисаря по енергийната политика за това, че 3-ти и 4-ти блок били спрени поради съмнения в тяхната безопасност. Нека да е ясно, уважаеми госпожи и господа, ние повече от всеки друг държим на изискването за безопасност на нашата ядрена централа. Това обяснява и факта, че затворихме първите два реактора на АЕЦ „Козлодуй“ още на 31 декември 2002 г. Спрямо 3-ти и 4-ти блок, обаче, беше извършена мащабна модернизация, която приведе тези блокове в качествено ново състояние, различно от проектното.

Многобройните проекти на Световната асоциация на ядрените оператори, на Асоциацията на западноевропейските органи за ядрено регулиране, на групата по атомните въпроси на Съвета на Европейския съюз, на Международната агенция по атомна енергия доказаха, че не съществуват никакви технически причини, възпрепятстващи нормалната експлоатация, и доказаха високото ниво на безопасност съгласно международните стандарти.

Впрочем, на вниманието на всички европейски депутати ще бъде предложен материал, който съдържа основната част от тези изводи. И аз не възразявам, в един непредубеден дебат, да видим кои са контра аргументите, да видим на какви факти се базират съмненията. Нещо повече, искам ясно да кажа, че ако нашите партньори от Европейския съюз счетат за необходимо, България би приела една нова партньорска проверка на блокове 3 и 4 на атомната ни електроцентрала, която да се извърши със съдействието на всички гореспоменати органи, имащи отношение към ядрената енергетика. Разбира се, при ясно определяне на мандата на една такава проверка.

Ние, уважаеми членове на Европейския парламент, стриктно се придържаме към утвърдения принцип в международните отношения, че договорите трябва да се спазват. И България коректно изпълни своите ангажименти. Ако има воля сега да се оцени сложната ситуация и в региона, заплахите за отделните страни, в това число и за България, решение може да се намери в рамките на Договора за присъединяване, като се позовем на член 36. Защото, докато вземаме солидарни решения за бъдещето на европейската ни енергийна сигурност, нека помислим и за нейното настояще.

Уважаеми г-н Председател, госпожи и господа, накрая бих желал да засегна един важен и болезнен въпрос, както за българите, така и, вярвам, за всички вас — въпроса за съдбата на осъдените в Либия медици. Защитата на техните права се превърна в кауза не само за българското общество, но и за международната демократична общност. В това отношение за нас е от особена важност, че броени дни след приемането на България в Европейския съюз получихме пълна подкрепа и солидарност от страна на Европейския парламент. Благодарим за тази солидарност и разчитаме, че тя ще се запази и ще допринесе за бързото и справедливо решение на този проблем. Оценяваме в не по-малка степен и съчувствието, което европейските институции и страните-членки проявяват към засегнатите деца от трагедията и техните семейства.

(Аплодисменти)

Необходими са по-активни действия, повече усилия и по плана за действие и по осъществяването целите на международния фонд за Бенгази. Впрочем, искам да кажа, че намирам участието на големите петролни фирми, които имат своя добър бизнес в Либия, за твърде символично в този фонд. България, от своя страна, ще продължи да бъде съпричастна към тези усилия. Успоредно с това ние ще търсим изход и по линия на двустранния диалог с либийската страна, както и в активно взаимодействие с Европейската комисия, Председателството на Европейския съюз и страните-членки. Очакваме разрешаването на този въпрос да остане приоритет в отношенията между Европейския съюз и Либия.

Уважаеми г-н Председател, уважаеми членове на Европейския парламент, силна Европа е възможна само ако има силни лидери – държавници и политици, способни да налагат визия и да вземат конкретни решения, за да преодолеем стъписването пред конституционния проект, за да не се губи перспективата за разширяването на Европейския съюз, за приемането на необходими стъпки по формирането на общата енергийна политика. България ще даде своя принос, за да стане всичко това възможно.

Благодаря ви!

(Събранието аплодира на крака оратора)

  Talmannen. Herr president! Vi tackar er för ert anförande. Det inger oss förtröstan, eftersom ni sa att ni är besluten att fortsätta med arbetet med att reformera Bulgarien, att ni vill intensifiera era insatser för att genomföra de reformer som behövs, och ni förband er också ovillkorligen att stödja de reformer som måste genomföras i EU, med andra ord att främja vårt gemensamma konstitutionsprojekt. Ni nämnde också solidaritet och förtroende i Europeiska unionen. Solidaritet och förtroende är av största betydelse. Vi är tacksamma för att Bulgarien har anslutit sig till EU, och vi kan lova er en sak, nämligen att Europaparlamentet kommer att kämpa för de bulgariska sjuksköterskornas frihet ända till de kommer hem från Libyen, det kan ni hälsa era landsmän!

(Applåder)

Vi tackar er för ert besök och för att ni kom ända till Bryssel bara för att tala inför parlamentet, utan att ha några andra åtaganden här. Det är vi tacksamma för. Vi önskar er en trevlig resa tillbaka till Sofia, en bra framtid för Bulgarien och lycka till med ert presidentskap.

(Applåder)

  Bruno Gollnisch (ITS). – (FR) Herr talman! Min ordningsfråga grundar sig på artikel 182 i arbetsordningen. Vi har just för första gången fått information om valet av utskottspresidium. Detta val anordnades av en konferens med gruppernas generalsekreterare, som med utgångspunkt i d’Hondt-metoden kom fram till en proportionell fördelning av platserna och därmed kunde se till att alla åsikter är företrädda – något som parlamentet berömmer sig av både internt och externt och gärna vill förmedla till politiska organ världen över.

Ingen protesterade mot denna överenskommelse, särskilt inte i talmanskonferensen. Den har, precis som man kunnat vänta sig, kränkts på ett skandalöst sätt, till förfång för min grupp och bara för den. Det är uppenbart att min grupp inte fört fram några kandidater, inte heller mot kommunistiska, socialdemokratiska, liberala eller kristdemokratiska kolleger, för den tror eller gör anspråk på att tro på ärlighet och opartiskhet och på att andra ledamöter ska hålla sina löften. Löftena hölls tydligen inte. Det här är en avskyvärd taktik, den är småsint och ovärdig ett parlament som vill framstå som en förebild för hela världen.

För att tala klarspråk är det bedrägliga metoder som tillämpas här, av ett sådant slag att valets integritet undermineras. Vi noterar detta, och vi förbehåller oss rätten att utöva våra rättigheter på annat sätt och, framför allt, att uppmana medborgarna i våra länder att agera vittnen. Tack, mina damer och herrar, för den publicitet ni just gett oss!

  Talmannen. Herr Gollnisch! Vi har ett fullspäckat program, och vi kan återkomma till denna fråga efter omröstningarna. Ni fick ordet och talade i en minut och 53 sekunder, medan ni normalt sett skulle ha haft en minuts talartid. Det kan ni se som ett exempel på särskilt rättvis behandling, och jag hoppas att ni också noterar det. Vi röstar först och kommer sedan tillbaka till denna fråga.

6. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

7. Omröstning

  Talmannen. Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

7.1. Skydd för passagerarna mot rörelser i bagaget (omröstning)

7.2. Godkännande av motorfordon vad gäller förarens siktfält framåt (omröstning)

7.3. Avtal om vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan EG och Sydkorea (omröstning)

7.4. Integrering av hållbarhetsperspektivet i politiken för utvecklingssamarbete (omröstning)

7.5. Förslag till ändringsbudget nr 1/2007 (omröstning)

7.6. Mänskliga rättigheter för daliter i Indien (omröstning)

  Hartmut Nassauer (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja föreslå att vi utnyttjar den möjlighet som ges i artikel 168.2 i arbetsordningen och återförvisar detta betänkande till utskottet. Jag säger detta därför att jag känner till svårigheten med artikel 90 och därför att detta betänkande säkert innehåller en korrekt beskrivning av situationen för daliterna, Indiens så kallade oberörbara. Det är uppenbart att ingen av oss ser dessa förhållanden som acceptabla, och vi är skyldiga att göra allt vi kan för att åtgärda dem. Indien tycks dock också ha framfört allvarliga invändningar mot detta betänkande, eftersom det rör kastsystemet i Indien och därmed något som är en väsentlig del av landets traditioner och kultur.

Jag skulle därför vilja att vi överväger om det kanske är lämpligt, med tanke på vad vi försöker uppnå, att på nytt diskutera detta i utskottet, även om det som sedan framkommer inte på något sätt avviker från det aktuella resolutionsförslaget. Det vore dock klokt av oss att tala med de indiska myndigheterna igen, eftersom det alltför ofta är vi européer som hytter med fingret åt andra och säger åt dem vad de ska göra, vilket ibland hindrar oss från att nå de mål vi eftersträvar. Jag föreslår detta för parlamentet som ett förnuftigare sätt att agera.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Om jag inte hörde fel sa ni att detta förslag är antaget, eftersom ingen invändning mot det framförts.

För det andra är det alltid så att ambassader lägger sig i vad vi gör. I detta fall är det den indiska ambassaden som gör det, men vi talar för ett folk snarare än för någon ambassad, och vi bör därför hålla fast vid resolutionen i dess nuvarande lydelse.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Jag är av en helt annan åsikt. Jag var vice ordförande för underutskottet för mänskliga rättigheter och vice samordnare i utskottet för utrikesfrågor när detta betänkande passerade utvecklingsutskottet. Det är först och främst ett betänkande om de mänskliga rättigheterna. Något yttrande efterfrågades inte från vare sig utskottet för utrikesfrågor eller underutskottet för mänskliga rättigheter. Vi har inte haft någon möjlighet att ändra det. Det handlar om ett betänkande om de mänskliga rättigheterna som behandlas i utvecklingsutskottet. Det ligger inte inom detta utskotts befogenheter.

Det är inte bara en fråga för Indiens regering, utan det är en fråga om förfarandet. Hur kan vi låta ett betänkande passera kammaren utan omröstning och utan möjlighet att ändra det när utskotten med huvudansvaret för frågan aldrig har sett betänkandet och aldrig har haft möjlighet att rätta till sakfel? Det är inte sakligt korrekt!

(Applåder)

  Daniel Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Som Hannes Swoboda sa har förslaget redan antagits, så debatten är avslutad och alla ytterligare diskussioner överflödiga. Om Hartmut Nassauer och Charles Tannock vill utarbeta ett nytt betänkande måste de börja om från början, och vi kan rösta om det om fem år.

  Nirj Deva (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I egenskap av förhandlare för detta betänkande i utvecklingsutskottet stöder jag min kollega Charles Tannocks åsikt, för eftersom vi har ett underutskott för mänskliga rättigheter borde detta betänkande ha gått till det utskottet för kommentarer. Det passerade bara utvecklingsutskottet, men det borde ha gått till underutskottet för mänskliga rättigheter, eftersom detta i grund och botten är ett betänkande om de mänskliga rättigheterna. Därför rekommenderar jag att vi skickar tillbaka betänkandet till utskottet och ber underutskottet för mänskliga rättigheter samt utskottet för utrikesfrågor att lämna ett yttrade om detta.

(Applåder)

  Neena Gill (PSE). – (EN) Herr talman! I egenskap av ordförande för SAARC-delegationen inser jag att detta är ett mycket känsligt betänkande. Vi måste dock också erkänna att det finns sakfel i det.

Av procedurmässiga skäl godkändes detta betänkande i utvecklingsutskottet den 19 december 2006 och tidsfristen var den 15 januari 2007. Största delen av den mellanliggande perioden upptogs av juluppehållet. Vi har tittat närmare på frågorna, vi har haft flera sammanträden och vi har bildat oss åsikter, och i egenskap av delegationsordförande skulle jag vilja att vi får tillfälle att delge våra åsikter. Jag stöder en återförvisning till utskottet. Man kan inte ta fram ett betänkande utan debatt och omröstning. Det är att kringgå den demokratiska granskningsprocessen och jag anser att det är viktigt att vi respekterar detta parlament.

(Applåder)

  Luisa Morgantini (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag blir djupt bedrövad över det exempel vi sätter när det gäller en resolution som vi har diskuterat ingående med utskottet för utveckling och som vi har haft tid att lägga fram ändringsförslag till. Denna fråga innebär inte någon inblandning i Kinas inre angelägenheter – definitivt inte i högre grad än många andra mycket mer kraftfulla resolutioner som parlamentet antagit.

Vi är väl medvetna om att kastfrågan är oerhört känslig, men vi har lyssnat till daliterna, som inte bara lever i Indien utan också i många andra länder. Det handlar om miljontals människor som lever under förnedrande och omänskliga förhållanden.

Jag är ledsen, man jag tycker verkligen att parlamentet föregår med mycket dåligt exempel. Jag anser att denna resolution, som ju röstats igenom av utskottet för utveckling, i likhet med alla andra resolutioner vi röstar om bör vara föremål för omröstning i parlamentet, eftersom den gäller mänsklig värdighet, miljontals människors rätt att leva och respekten för deras liv och värdighet.

(Applåder)

  Talmannen. Mina damer och herrar! Vi måste följa reglerna. Jag ska nu läsa upp artikel 90.4 för er, och jag vill be er att lyssna noga, för det här är rätt komplicerad juridisk jargong, men det är denna artikel som talmannen måste hålla sig till eftersom han måste låta sig ledas av gällande lag.

I artikel 90.4 står följande: ”De på detta sätt utarbetade rekommendationerna skall föras upp på föredragningslistan till nästföljande sammanträdesperiod. I brådskande fall, som fastställs av talmannen, kan rekommendationer föras upp på föredragningslistan till en pågående sammanträdesperiod. Rekommendationer skall anses antagna om inte minst 40 ledamöter före sammanträdesperiodens början inger en skriftlig invändning. I sådana fall skall var och en av utskottets rekommendationer föras upp på föredragningslistan för debatt och omröstning vid ett plenarsammanträde under denna sammanträdesperiod. En politisk grupp eller minst 40 ledamöter kan inge ändringsförslag.”

Jag håller mig till reglerna, som jag är skyldig att göra, och måste här påpeka att inget skriftligt förslag ingivits av 40 ledamöter före detta sammanträde. Jag rekommenderar därför att det behöriga utskottet fortsätter att diskutera frågan – som är mycket känslig – och om de vid någon annan tidpunkt skulle komma fram till en annan slutsats är det helt i sin ordning, men just nu måste jag göra som parlamentets regler kräver.

(Applåder)

7.7. Partnerskapsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Gabon om fiske (omröstning)

7.8. Moratorium för dödsstraff (omröstning)

– Före omröstningen om punkt 2:

  Hélène Flautre (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Vi skulle vilja be er att i punkt 2, efter ”ett världsomfattande moratorium för avrättningar”, lägga till frasen ”i syfte att avskaffa dödsstraffet i hela världen”.

(Det muntliga ändringsförslaget antogs.)

Före omröstningen om skäl H:

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Mr President, I should like to move the following small addition to recital H, which deals with the execution of Saddam Hussein: ‘and deploring the way it was carried out’.

(Det muntliga ändringsförslaget antogs.)

7.9. Främja goda kostvanor och motion: En europeisk dimension i arbetet för att förebygga övervikt, fetma och kroniska sjukdomar (omröstning)

– Före omröstningen:

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag har en liten synpunkt på ändringsförslag 1, som jag lade fram som skuggföredragande för PPE-DE-gruppen. Detta var riktigt, men jag borde också ha sagt att den ursprungliga författaren var professor Trakatellis. Jag ber honom om ursäkt för att jag inte tog med hans namn. Jag hoppas att jag, genom att nämna honom som författare, uppmuntrar till ett större allmänt godkännande i detta parlament av ett bra ändringsförslag.

7.10. Preskriptionstider vid fall av kroppsskador och dödsolyckor vid gränsöverskridande tvister (omröstning)

7.11. Diskriminering av unga kvinnor och flickor när det gäller utbildning (omröstning)

– Före omröstningen om skäl G:

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag skulle bara vilja göra ett kort uttalande om ändringsförslaget.

(PL) I betänkandet nämns många negativa aspekter av så kallad feminism och segregering, och jag anser därför att det är värt att framhålla ett positivt exempel. Marie Skłodowska-Curie skulle kunna tjäna som ett inspirerande exempel på en kvinna, mor, hustru, forskare, nobelpristagare och föredömlig europé. Det förvånar mig därför att föredraganden Věra Flasarová är motståndare till Marie Skłodowska-Curie, och jag förstår inte varför. Står kvinna mot kvinna i det här fallet? Är detta politiskt och psykologiskt korrekt?

– Före omröstningen om det ändrade resolutionsförslaget:

  Věra Flasarová (GUE/NGL), föredragande. – (CS) Tack för ordet, herr talman. De kvinnor som på ett betydande sätt bidragit till vår europeiska union och till Europa är enligt min mening för många för att kunna nämnas. Jag menar därför att det inte bara är Marie Skłodowska-Curie, en kvinna jag hyser stor beundran för, som bör finnas med på listan. Detta betänkande handlar enligt min mening om de frågor som nämnts här. Tack.

7.12. EU:s förbindelser med öarna i Stillahavsområdet – en strategi för ett stärkt partnerskap (omröstning)

7.13. Stadgar för det privata Europaaktiebolaget (omröstning)

  Talmannen. Omröstningen är härmed avslutad.

8. Röstförklaringar

Betänkande: Barón Crespo (A6-0473/2006)

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. (DE) Jag röstade för rekommendationen om typgodkännande av avskiljningsanordningar som ska skydda passagerarna mot rörelser i bagaget och som levereras som icke originalutrustning för fordon, eftersom detta för det första underlättar handeln med motorfordon mellan olika avtalsslutande parter och för det andra också garanterar en hög säkerhets- och miljöskyddsnivå.

Mot denna bakgrund kan jag inte annat än stödja harmoniseringen av de regler som gäller för motorfordon.

Betänkande: Barón Crespo (A6-0472/2006)

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. (DE) Jag röstade för föreskrifterna om godkännande av motorfordon vad gäller förarens siktfält framåt. Harmoniseringen av föreskrifter för motorfordon kommer å ena sidan att minska handelshindren mellan olika avtalsslutande parter och å andra sidan garantera höga säkerhetsnivåer.

Förslaget innebär att ett tillräckligt siktfält genom motorfordonets vindruta och övriga fönster garanteras, vilket från generell säkerhetssynpunkt bör stödjas utan förbehåll.

Betänkande: Chichester (A6-0470/2006)

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag kommer att stödja detta betänkande som stärker vårt avtal om vetenskapligt och tekniskt samarbete med Republiken Korea. Seoul är en allt viktigare aktör inom den globala industrin och det är nödvändigt att EU engagerar sig i detta land som traditionellt har stått närmare Förenta staterna än oss. Jag förmodar att detta avtal kommer att omfatta vetenskaplig och teknisk forskning i industriområdet Kaesong som drivs gemensamt av Nord- och Sydkorea, och i detta fall är jag säker på att Republiken Korea kommer att välkomna vårt engagemang som för närvarande hindras av Washington.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Vi motsätter oss kraftigt rådets förslag om vetenskapligt samarbete mellan EU och Korea, eftersom forskningens inriktning och fragmentisering bidrar till lönsamheten i monopolkoncernerna och till kapitalet generellt sett. Detta strider mot arbetarnas verkliga behov. Det ligger i folkets intresse att bekämpa detta reaktionära alternativ när det gäller avtal om forskning och liknande, den allmänt arbetarfientliga politiken och EU självt samt att slåss för radikala förändringar så att forskningen kan inriktas på att tillfredsställa de behov som arbetar- och gräsrotsklasserna har i dag.

Betänkande: Budrekaitė (A6-0474/2006)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skritflig. – (FR) Jag röstade för det utmärkta förslaget till betänkande av den litauiska parlamentsledamoten Danutė Budreikaitė om integrering av hållbarhetsperspektivet i politiken för utvecklingssamarbete. Hon påpekar helt korrekt att hållbar utveckling innebär att den nuvarande generationens behov bör mötas utan att man äventyrar framtida generationers förmåga att uppfylla sina behov. Begreppen om hållbar ekonomisk utveckling omfattar ekonomiskt välstånd, social sammanhållning och respekt för miljön. Det är rätt att integrera dem i den allmänna politiken både på europeisk nivå och på medlemsstaternas nivå. Detta är avgörande när det gäller utvecklingssamarbetet som är mycket svårt att åstadkomma med tanke på jordens demografiska utveckling och behovet att utrota fattigdomen. EU bör ta ledningen när det gäller att säkerställa begreppen om hållbar utveckling i hela världen. Detta är trots allt en av EU:s huvuduppgifter.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) I betänkandet nämns inte de underliggande orsakerna till den allt djupare sociala orättvisan och de allt större utvecklingsskillnaderna, den ohämmade exploateringen av naturresurser och den omfattande miljöförstöringen världen över. Inte heller nämns den verkliga syndaren, nämligen kapitalismen. Trots detta innehåller det faktiskt en lång rad förslag och inslag som vi välkomnar, t.ex. kravet att målet på 0,7 procent av BNI måste nås för att ett effektivt utvecklingssamarbete präglat av solidaritet ska kunna åstadkommas.

Vi kan emellertid inte godta exempelvis följande inslag:

- Eftersom ”utvecklingsländernas lokala myndigheter inte alltid kan tillhandahålla de finansieringsbelopp som behövs för stora investeringar för att bygga och underhålla infrastrukturnät, såsom vattentillförsel eller rening” dras i betänkandet slutsatsen att ”de finansieringsbelopp som behövs endast kan erhållas med hjälp av kompletterande privat kapital genom partnerskap mellan den offentliga och privata sektorn”, vilket innebär att denna resurs, av grundläggande betydelse för människors liv, serveras det privata kapitalet på en bricka.

- Minskningen – inte avskrivningen – av de minst utvecklade ländernas skulder görs avhängig av vad som kallas ”god förvaltning”, och kriterierna för detta dikteras av stormakternas nycker.

Därför röstade vi som vi gjorde.

  Andreas Mölzer (ITS), skriftlig. (DE) Under de senaste femton åren har vi gjort framsteg när det gäller att bekämpa fattigdom, men inte alls i den utsträckning vi hoppats, för även om vi lyckas föra ett lands ekonomiska utveckling framåt innebär det inte på något sätt att fattigdomen därmed minskats. Medel avsedda för missgynnade grupper får inte tillåtas läcka ut i korrupta system eller rentav användas för exempelvis vapeninköp eller stöd till diktatoriska regimer.

Det är i detta sammanhang som effektiviteten måste övervakas bättre, så att utvecklingsstödet används där det ska och för rätt ändamål. Man skulle också kunna överväga att koncentrera stödet till vägledarländer som kan påskynda en hel regions utveckling, och vi bör också vara öppna för nya metoder, t.ex. användning av mikrokrediter som ett sätt att hjälpa fattiga att klara sig ekonomiskt på ett varaktigt sätt.

Resolution: Människorättsläget för daliterna i Indien (B6-0021/2007)

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Jag skulle bara vilja utveckla vad jag sa tidigare om hur resolutionen om människorättsläget för daliterna gick genom parlamentet utan möjlighet till ändring och särskilt framhålla ett antal sakfel i betänkandet, som aldrig förelades vare sig utskottet för utrikesfrågor eller underutskottet för mänskliga rättigheter för yttrande. Jag vill protestera mot det sätt på vilket artikel 90.4 utnyttjas av vissa parlamentsledamöter. I resolutionen belyses exempelvis i vilken utsträckning daliterna utsätts för brott, och man talar om att de ofta utsätts för fruktansvärda brott, t.ex. mord. Jag skulle vilja påpeka att 2,04 procent av morden drabbar daliter, medan de utgör 14 procent av befolkningen. Så daliter lever i själva verket säkrare än medlemmar av de övriga kasterna.

I resolutionen nämns inte vilka effekterna blivit av lagen om förebyggande av grymhet, som utformades för att göra det lättare att fälla dem som angripit daliter, och inte heller talas det om att graden av läs- och skrivkunnighet visserligen är mycket låg för daliter men ändå ligger ytterst nära det nationella genomsnittet. Det nämns inte att det finns en nationell belöning från regeringshåll som i princip är avsedd att utrota oberörbarheten, och det finns penningincitament som ges för att uppmuntra till äktenskap mellan kaster.

Betänkandet är mycket obalanserat. Det är fullt av sakfel och jag beklagar att ni inte hade möjlighet att återförvisa det till utskottet, herr talman. Mina skäl kvarstår dock.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för det resolutionsförslag som lagts fram av Europaparlamentets utskott för utveckling om människorättsläget för daliterna i Indien. Jag anser visserligen att EU bör gå mycket försiktigt fram när det gäller inblandning i länders konstitutioner, men jag stöder denna resolution som fördömer daliternas oacceptabla situation, som beror på den bristande tillämpningen av olika bestämmelser som förbjuder kastdiskriminering.

Enligt betänkandet och ett flertal undersökningar utsätts daliterna för brott och kränkningar som inte bestraffas. Till detta kommer övergreppen mot kvinnor och barn, som livet igenom utsätts för två slags diskriminering, kast- och könsdiskriminering, där även sexuella övergrepp ingår. Ja, Europaparlamentet gör rätt i att fördöma denna skamliga situation.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Behandlingen av daliterna i Indien visar på allvarliga problem när det gäller de mänskliga rättigheterna. Rätten till ett hyggligt arbete och icke-diskriminering borde vara universell, men kastsystemet, så som det för närvarande ser ut i Indien, garanterar inga av dessa rättigheter för daliterna. Eftersom själva grunden för EU och Europaparlamentet är våra gemensamma värderingar, där icke-diskriminering är ett nyckelelement, är det vår skyldighet att visa vår oro när vi ser att man bryter mot dessa värderingar och förnekar dessa rättigheter i tredjeländer.

  Margrietus van den Berg (PSE), skriftlig. (NL) Det enorma problemet med människor som än i dag betraktas som kastlösa och därför ”oberörbara” är oroande. Den sociala segregation som daliterna upplever kan jämföras med den apartheid som tidigare rådde i Sydafrika.

Den största gruppen ”oberörbara” lever i Indien, där mer än 160 miljoner människor drabbas. De är ofta utestängda från grundläggande samhällstjänster såsom utbildning, sjukvård och rent dricksvatten, de får inte äga mark och utsätts ofta för våld och utnyttjande.

Jag tänker därför rösta för denna resolution, där den indiska regeringen uppmanas att öka sina ansträngningar för att effektivt utrota kastbaserad diskriminering och främja lika möjligheter. Det bör välkomnas att Europaparlamentet lägger fram specifika förslag för att bekämpa denna strukturella diskriminering av ett folk.

Den indiske premiärministern sa själv följande den 27 december 2006: ”Daliterna har utsatts för en unik diskriminering i vårt samhälle som i grunden skiljer sig från minoritetsgruppers problem generellt sett. Det enda som kan liknas med ’oberörbarheten’ är Sydafrikas tidigare apartheid.” Jag hoppas att EU kommer att diskutera detta inom ramen för sina förbindelser med Indien och bidra till att utrota denna grova orättvisa.

Betänkande: Arnaoutakis (A6-0477/2006)

  Josu Ortuondo Larrea (ALDE). – (ES) Herr talman! Jag vill uttrycka mitt stöd för avtalet om fiskepartnerskap mellan Europeiska gemenskapen och Gabon, liksom för övriga liknande avtal med andra AVS-länder (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet) och vissa andra länder.

Dessa avtal grundar sig på principen om ömsesidigt samarbete och är förenliga med den partnerskapsstrategi som tillämpas för den gemensamma fiskeripolitikens externa dimension. Med dessa avtal uppnår vi ett dubbelt syfte: för det första garanterar vi att intressena hos EU:s djuphavsfiskeflotta skyddas, och för det andra förbättrar vi förutsättningarna för att få till stånd ett hållbart fiske i partnerländernas vatten.

I detta sammanhang vill jag avslutningsvis framhålla att EU och vår fiskeflotta, i motsats till andra som använder olagliga metoder, har åtagit sig att se till att fiskeverksamheten världen över är hållbar och har godtagit uppförandekoden för ansvarsfullt fiske från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation.

Vi måste stödja detta och andra avtal, för de bidrar till utvecklingen i våra partnerländer.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Det nya partnerskapsavtalet med Republiken Gabon, som trädde i kraft den 3 december 2005, gäller i sex år och innehåller ett protokoll som innebär att fiskemöjligheterna för de av EU-medlemsländernas olika flottor som fiskar i dessa vatten, däribland den portugisiska flottan, kommer att minska med 40 procent.

Dessutom har man, i likhet med andra fiskeavtal för tonfisk, höjt avgiften för fartygsägarna från 25 till 35 procent av den totala kostnaden, uppenbarligen på grund av minskade bidrag från gemenskapen.

Det som nu kan komma att hända är man inte utnyttjar de möjligheter som avtalet erbjuder särskilt mycket och att många fjärrfiskefartyg kommer att skrotas, vilket redan håller på att ske i Portugal.

Denna situation gör att man kan ifrågasätta de egentliga effekterna av de här avtalen, som leder till ökade kostnader för flottorna samtidigt som fiskemöjligheterna minskar.

Det är oroväckande, inte minst för den portugisiska flottan, att avtalet kommer att undergräva proportionaliteten och det relativt stabila läge som rådde under det tidigare avtalet för fördelningen av fiskemöjligheter till andra flottor.

Portugal kommer att förlora 50 procent av fiskemöjligheterna för fartyg med flytlinor, med endast tre licenser jämfört med sex i det förra avtalet.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag stöder detta betänkande om ändring avtalet om fiskepartnerskap. Jag stöder särskilt kravet på större parlamentariskt engagemang innan avtalet utvidgas. Det gläder mig också att kustsamhällenas utvecklingsbehov tas upp.

Resolution: B6-0032/2007 (moratorium för dödsstraff)

  Frank Vanhecke (ITS). – (NL) Herr talman! Jag har självfallet röstat för resolutionen om ett världsomfattande moratorium för dödsstraff eftersom jag är stark motståndare till dödsstraff, inte minst på det personliga planet.

Men jag vill utrycka mig helt klart. Jag må vara motståndare till dödstraff, men jag anser bestämt att vi måste vara hårda när det gäller brottslighet. Det jag försöker säga är att det är på grund av likgiltighet och feghet hos många europeiska regeringar som, vilket är fallet i mitt land, grova brottslingar, mördare och pedofiler systematiskt friges i förtid, och det är alltså på grund av denna slapphet och feghet som människor vill att dödsstraffet ska återinföras i Europa. Som motståndare till dödstraff kan jag ändå förstå var dessa människor kommer ifrån, och jag anser att man ska ta deras klagomål på allvar.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget som lades fram av fem politiska grupper och som gäller ett initiativ till ett allmänt moratorium för dödsstraff. Vid en tidpunkt då den tredje internationella kongressen mot dödsstraff hålls i Paris var det bra för Europeiska unionen att upprepa sin övertygelse och att begära att man gör allt för att införa ett världsomfattande moratorium för avrättningar, med målet att helt avskaffa dödsstraffet.

Jag skriver detta med en viss stolthet över att tillhöra en medlemsstat som, efter förslag från sin president – republiken Frankrikes president, Jacques Chirac – och tack vare sina folkvaldas klokhet snart kommer att ändra i landets grundlag och införa ett förbud mot dödsstraff, vilket redan fastställs i lagen.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag är emot dödsstraff, som nu på 2000-talet är ett skrämmande exempel på grymhet och brott mot människans värdighet.

Detta kan inte få fortsätta. Därför samtycker jag till förslaget att uppmana till ett allmänt moratorium för dödsstraff i FN:s generalförsamling.

  Hanna Foltyn-Kubicka (UEN), skriftlig. (PL) Jag undertecknade inte det gemensamma resolutionsförslaget som flera politiska grupper lagt fram om ett allmänt moratorium för dödsstraff, och jag tänker inte heller rösta för det.

Jag stöder helt och hållet de åtaganden Polen ingick enligt internationell lagstiftning när det anslöt sig till Europarådet och EU, men jag anser inte att avskaffandet av dödsstraffet i andra delar av världen löser problemet med våld och brutalitet.

Jag tycker att det är rätt att fördöma missbruk av dödsstraff och det grymma sätt man verkställer det på, vilket var fallet med avrättningen av Saddam Hussein och av Barzan Ibrahim al-Tikriti.

Trots detta är det ett oansvarigt, dumt och farligt förslag att totalt avskaffa dödsstraffet för brottslingar, terrorister och blodtörstiga diktatorer i de mest oroliga och våldsdrabbade delarna av världen.

Eftersom Europeiska unionen försöker införa detta allmänna moratorium kan den inte ge de länder som härjas av våld något betydande stöd när det gäller den allmänna säkerheten. Följaktligen kan initiativet från den italienska regeringen, som kommer att få EU:s stöd i dag, även anses vara hycklande.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) För att medlemsstaterna ska kunna bli medlemmar kväver EU bland annat att de inte utövar eller har dödsstraff i sina stadgar. Det är rätt och riktigt att vi försöker verka för detta runt om i världen.

Det är en skam från Förenta staterna till Kina, från Centralasien till Centralafrika. Problemet är att vi hycklar när vissa avrättningar är mer godtagbara än andra. Det är lika fel att avrätta Saddam Hussein och Timothy McVeigh, bombmannen från Oklahoma, som den nigerianska människorättsaktivisten Ken Sara-Wiwo eller de hundratals offren för Saddam Husseins brutala, totalitära regim. Jag kan bara hoppas att vi i framtiden motsätter oss dessa barbariska offentliga spektakel på samma sätt som vi motsätter oss Kinas avrättningar, eftersom modern teknik nu gör det möjligt att ersätta offentliga avrättningar med avrättningar som sänds via mobiltelefon.

  Marcin Libicki (UEN), skriftlig. (PL) Jag undertecknade inte det gemensamma resolutionsförslaget som flera politiska grupper lagt fram om ett allmänt moratorium för dödsstraff, och jag tänker inte heller rösta för det.

Jag stöder helt och hållet de åtaganden Polen ingick enligt internationell lagstiftning när det anslöt sig till Europarådet och EU, men jag anser inte att avskaffandet av dödsstraffet i andra delar av världen löser problemet med våld och brutalitet.

Jag tycker att det är rätt att fördöma missbruk av dödsstraff och det grymma sätt man verkställer det på, vilket var fallet med avrättningen av Saddam Hussein och av Barzan Ibrahim al-Tikriti.

Trots detta är det ett oansvarigt, dumt och farligt förslag att totalt avskaffa dödsstraffet för brottslingar, terrorister och blodtörstiga diktatorer i de mest oroliga och våldsdrabbade delarna av världen.

Eftersom Europeiska unionen försöker införa detta allmänna moratorium kan den inte ge de länder som härjas av våld något betydande stöd när det gäller den allmänna säkerheten. Följaktligen kan initiativet från den italienska regeringen, som kommer att få EU:s stöd i dag, även anses vara hycklande.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) De grundläggande mänskliga rättigheterna är mycket viktiga för EU:s roll och identitet. I egenskap av EU-institution är Europaparlamentet skyldigt att stödja insatser som sprider dessa värderingar utanför unionens gränser. Att stödja ett moratorium för dödsstraff sänder ut signaler att vissa mänskliga rättigheter borde försvaras överallt. Jag stöder särskilt omnämnandet i resolutionen av det vanhedrande sätt på vilket avrättningen av Saddam Hussein utfördes.

  Jean-Claude Martinez (ITS), skriftlig. – (FR) Vi har ju Frankrike med sitt juridiska virrvarr, och vi har Irak, där de som hade till uppgift att döma statschefen dök upp ridandes på fiendernas missiler, och vi har ju Kina, där allting går att köpa, till och med kulor för att skjuta huvudet av folk. Och så har vi Libyen och fallet med de bulgariska sjuksköterskorna.

På 2000-talet, då saker och ting blir alltmer avsiktligt invecklade, tillämpar man nu dödsstraff på franska sjukhus där man gör slut på de gamla för att frigöra sängplatser och utjämna ekonomin. Det tillämpas i Maastrichtsavtalets EU, där vi har tagit död på vår framtid genom att dra ut proppen för viktiga investeringar.

Thomas Malthus ideologiska gissel – med noll tillväxt och hållbar underutveckling – har smittat av sig på våra beslutsfattare. Det verkar som om det inte finns tillräckligt med plats runt människosläktets festbord. Så vi utelämnar de gamla på nåd och onåd till värmeböljor och dödliga injektioner, och vi pensionerar folk tidigt och drar ner på deras arbetstimmar. Skattelagarna tar ett strypgrepp, arbetsrätten kan inte ge något andrum och budgetlagstiftningen ger oss för lite växel tillbaka. Och högst upp på denna stege av malthusianska straff sitter straffrätten och lurar med döden. I den malthusianska ekonomin går ”dödshjälpsstaten”, ”försiktighetsprincipen” och det slutgiltiga straffet avrättning hand i hand med stoltheten och självbelåtenheten.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Det finns en lång lista över länder som tillåter dödsstraff, och listan över offer är ännu längre. Enbart under 2005 avrättades 2 148 människor.

Så hur är det då i Europa? Är det möjligt att vara en EU-stat och samtidigt tillåta dödsstraff? Nej, det är det absolut inte. Dessutom är kandidatländer som väntar på att ansluta sig till Europeiska unionen faktiskt tvungna att avskaffa det.

Vi ledamöter tycker till och med att man måste gå längre än så. Det är det som är målet med den resolution mot dödsstraffet som parlamentet antog i dag. Med undantag av den extrema högern – vilket var väntat – hade alla de politiska grupperna i parlamentet redan skrivit under förklaringen för ett moratorium för dödsstraff som syftar till att avskaffa straffet överallt.

Den majoritet som krävdes för att resolutionen skulle antas har uppnåtts, och det rådde ett ovanligt starkt samförstånd i parlamentet. Denna majoritet visar klart att EU-medlemskapet inte enbart handlar om att enas om fiskekvoter. Framför allt visar det tydligt att EU inte kompromissar om sina grundläggande värderingar. EU ligger i täten i kampen för att avskaffa dödsstraffet, vilket är värt att poängtera.

  Konrad Szymański (UEN), skriftlig. (PL) Jag undertecknade inte det gemensamma resolutionsförslaget som flera politiska grupper lagt fram om ett allmänt moratorium för dödsstraff, och jag tänker inte heller rösta för det.

Jag stöder helt och hållet de åtaganden Polen ingick enligt internationell lagstiftning när det anslöt sig till Europarådet och EU, men jag anser inte att avskaffandet av dödsstraffet i andra delar av världen löser problemet med våld och brutalitet.

Jag tycker att det är rätt att fördöma missbruk av dödsstraff och det grymma sätt man verkställer det på, vilket var fallet med avrättningen av Saddam Hussein och av Barzan Ibrahim al-Tikriti.

Trots detta är det ett oansvarigt, dumt och farligt förslag att totalt avskaffa dödsstraffet för brottslingar, terrorister och blodtörstiga diktatorer i de mest oroliga och våldsdrabbade delarna av världen.

Eftersom Europeiska unionen försöker införa detta allmänna moratorium kan den inte ge de länder som härjas av våld något betydande stöd när det gäller den allmänna säkerheten. Följaktligen kan initiativet från den italienska regeringen, som kommer att få EU:s stöd i dag, även anses vara hycklande.

Betänkande: Ries (A6-0450/2006)

  Christofer Fjellner (PPE-DE). – Herr talman! Betänkandet av Ries och kampen mot fetma går djupt in i frågor som jag tycker tillhör medlemsstaternas kompetens. Dessutom tar betänkandet upp frågor som politiker överhuvudtaget inte borde ägna sig åt. Det saknar enligt min uppfattning helt ett individperspektiv.

Att slå fast att fetma är en kronisk sjukdom är inte bara fel, utan det är att ta ansvar för människor med övervikt eller, ännu värre, ta ifrån så många överviktiga människor hoppet om att de kan påverka sin egen situation. Övervikt kan vara symptom på en kronisk sjukdom, men att hävda någonting annat är att skapa det stigma som betänkandet säger sig vilja avskaffa.

Allvarligast är dock enligt min åsikt något helt annat, nämligen att man vill styra media i en riktning som för tillfället är opportun. Det är oacceptabelt, och det ska politiker inte göra. Det förvånar mig att så många av mina svenska kolleger har röstat för detta betänkande. Vi moderater röstade givetvis emot.

  Jan Andersson, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. Vi anser inte att det är en politisk fråga att bedöma vad som kan kallas kronisk fetma. Detta måste vara en uppgift för läkarvetenskapen. Därför lade vi ned våra röster vid omröstningen om denna fråga.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skritflig. – (FR) Jag röstade för det utmärkta betänkandet av min kollega Frédérique Ries om en europeisk dimension i arbetet för att förebygga övervikt, fetma och kroniska sjukdomar. Antalet personer i EU som lider av fetma har ökat enormt under de senaste 30 åren. Utvecklingen kan jämföras med situationen i Förenta staterna under 1990-talet. I dag räknas 27 procent av männen och 38 procent av kvinnorna i EU som överviktiga eller feta.

Europaparlamentets förslag utgår från hälsosam kosthållning, motion samt behandling från barndomen och under hela vuxenlivet. Yrkesfolk inom hälsovården, sport, kvaliteten på jordbruksprodukter, skolmatsalar, utbildning, kommunikation och näringsmärkning är alla faktorer till vilka, bland andra, EU måste sätta sin tillit för att bekämpa detta gissel.

Det är ytterst viktigt för Europeiska kommissionen att genomföra en socioekonomisk undersökning om konsekvenserna för sjukdomar som har att göra med övervikt och inte endast när det gäller utgifter för sjukvården, vilka vi vet utgör mellan 4 och 7 procent av de totala utgifterna, utan även när det gäller sysselsättning i samband med arbetslöshet, förlorad tid och invaliditet.

  Liam Aylward (UEN) , skriftlig. (EN) Tidigare denna vecka uppmanade jag den irländska regeringen att framföra förslag som helt bannlyser tevereklam för livsmedel och drycker som innehåller mycket fett, salt och socker och som speciellt vänder sig till barn under 16 år.

Barnfetma är ett allvarligt problem på Irland och i Europa och detta problem måste man på ett effektivt sätt ta itu med framöver.

Ett sådant förbud som jag nämnde införs nu i Storbritannien efter fyra år av omfattande forskning och överläggning. Denna undersökning omfattade 2 000 intervjuer med barn, föräldrar och lärare samt detaljer om familjers matvanor, där 11 000 människor deltog. Undersökningen visade klart och tydligt att tevereklam faktiskt har en inverkan på vilken mat barn föredrar.

I hushåll där barns tevetittande inbegriper ett stort antal program som vänder sig till såväl vuxna som barn och unga, ser barnen, enligt den brittiska regeringens bedömning, 41 procent mindre reklam för livsmedel och drycker som innehåller mycket fett, salt och socker.

Vi talar om att skydda våra barn, och det måste alltid vara vår högsta prioritet.

  Lena Ek och Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. Folkhälsofrågorna är mycket viktiga, och människor med hälsoproblem behöver allt stöd de kan få.

Denna resolution överskrider dock enligt vår mening gränsen för subsidiaritet. De frågor som berörs bör istället hanteras på nationell och regional nivå, varför vi valt att lägga ner våra röster.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. (PT) Jag röstade för betänkandet eftersom kampen mot fetma bör vara en politisk prioritering för EU. Det är trots allt 27 procent av männen och 38 procent av kvinnorna i EU som är överviktiga.

Och ännu mer oroväckande är fetman bland barn. Över fem miljoner barn (i EU-25) är feta och man upptäcker runt 300 000 nya fall varje år. Detta är en utveckling som måste vändas, och det är akut.

Jag stöder flertalet av de åtgärder som lagts fram, till exempel att man ska informera konsumenterna redan från barndomen, begränsa TV-reklam, införa krav på närings- och hälsomärkning av livsmedel, samt större samordning mellan den gemensamma jordbrukspolitiken och de hälsopolitiska åtgärderna.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi gläds över antagandet av detta betänkande, som bland annat innehåller följande viktiga punkter: erkännandet av att det borde vara en politisk prioritering för medlemsstaterna och EU att uppmuntra en hälsosam kosthållning och fysisk aktivitet som en viktig del i kampen mot fetma, och rekommendationen att officiellt erkänna fetma som en kronisk sjukdom.

Fetma är den vanligaste formen av näringsbrist och uppstår till följd av en överdriven lagring av fett. Fetma drabbar ofta människor med försvagande sjukdomar med progressivt förlopp och utgör en större risk för dödsfall även bland resten av befolkningen. Därför är fetman ett växande folkhälsoproblem.

Som nämns i betänkandet finns det enligt uppgifter från 2006 över 300 miljoner människor i världen som är feta. Denna siffra har mer än fördubblats under de senaste 15 åren.

Därför måste man, förutom att stärka kampen mot sjukdomen genom att ge patienter tillgång till sjukvård, läkemedel, psykologisk rådgivning, och så vidare, anta en förebyggande strategi som bland annat syftar till att främja en hälsosam kosthållning och livsstil. Strategin bör särskilt rikta sig till kvinnor och barn eftersom undersökningar har visat att de är särskilt sårbara för sjukdomen.

  Christa Klaß (PPE-DE), skriftlig. (DE) Allt det vi gör inom miljö och hälsa gör vi för att skydda hälsan. Ansvaret för detta ligger fortfarande hos medlemsstaterna, och det måste det göra även i fortsättningen. Tanken på förebyggande åtgärder blir allt mer aktuell. I Ries-betänkandet redogör man för hälsoriskerna med fetma, övervikt och kroniska sjukdomar. Varför är våra barn överviktiga?

Vad beror det på? Dessa frågor måste vi diskutera om vi ska kunna öka medvetenheten, särskilt hos familjer. Förmågan att hålla våra kroppar friska varje dag är något som måste läras ut genom skolan och den allmänna utbildningen. För att förebygga dessa sjukdomar krävs det förändringar i samhället, men detta kan vi inte uppnå enbart med förbud mot reklam, genom att informera om hälsa eller genom att ge barnen gymnastikpåsar när de börjar i lågstadiet. Vi lever i ett höghastighetssamhälle och när båda föräldrarna arbetar saknas det ofta tid för familjen, för att uppfostra barnen och för att laga mat.

Därför är det ännu viktigare att samhället vidtar förebyggande åtgärder och förmedlingen av livskunskaper måste överlämnas åt skolor och pedagogiska inrättningar. Men vi får ändå inte sluta påminna familjerna om de uppgifter och skyldigheter som faktiskt åligger dem, och vi måste göra det möjligt för dem att klara av dessa uppgifter och skyldigheter. Inte ens EU kan göra människor smala och se till att de lever och har hälsan. Medlemsstaterna måste lägga fram handlingsplaner och åtgärder, men det är människorna själva som måste förverkliga dem.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Det är hedervärt av Europeiska kommissionen att den bryr sig om att alla bör ha en hälsosam kosthållning och utöva fysiska aktiviteter för att bekämpa övervikt, fetma och kroniska sjukdomar.

Men det gigantiska resolutionsförslag, med sina 18 skäl och 53 punkter, som utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har utarbetat, är oacceptabelt eftersom man föreslår bestämmelser som innebär en tvivelaktig inblandning i medlemsstaternas behörighetsområden, delvis i form av en rättslig ram på EU-nivå.

Jag sympatiserar naturligtvis med den varning vi vill utfärda inför den fetmaepidemi som berör tre miljoner barn och mellan 20 och 30 procent av alla vuxna i en tid då 14 miljoner barn och halva den vuxna befolkningen är överviktiga.

I kampen för att främja hälsosamma kostvanor och användande av produkter av hög kvalitet har vi starka allierade i form av Eurochefs – en sammanslutning av 4 000 kockar från 17 medlemsländer som följer en hederskodex och värnar om livsmedlens egna kvalitet och arbetar för att skydda lantbruksprodukter.

Jag tror att vi skulle må bra av att dra nytta av deras kunskaper och deras vilja att främja bästa metoder …

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag stöder till fullo såväl detta betänkande som kommissionens grönbok med titeln ”Främja goda kostvanor och motion: En europeisk dimension i arbetet för att förebygga övervikt, fetma och kroniska sjukdomar”, som omnämns i betänkandet. Folkhälsofrågor är ett växande bekymmer i Europa, och detta betänkande är ett välkommet bidrag. Jag välkomnar att man i betänkandet betonar skolornas nyckelroll samt att man måste vidta åtgärder för att bemöta den oroväckande minskningen av näringsvärdet i frukt och grönsaker.

  Andreas Mölzer (ITS), skriftlig. (DE) Faktum är att vi alla vet vad som är hälsosamt och vad som inte är det, även utan att EU bestämmer om någon märkning, men våra mat- och levnadsvanor har ändrats i en sådan omfattning att fetman, med alla dess konsekvenser för hälsan, har antagit oroande dimensioner. Men bristen på motion tillsammans med dålig kosthållning och alltför mycket tv-tittande gör också människor mer aggressiva.

Det har funnits olika handlingsplaner på hälsoområdet sedan en tid tillbaka, och det är helt rätt att arbetet inleds under barnens första skolår, eftersom det är då som risken för överdrivet ätande är mycket stor, men märkning med näringsinnehåll, hälsoinriktade lekgrupper och till och med förbud mot annonsering kommer inte att föra oss dit vi vill. Det är inom familjen som entusiasmen för idrott, som är så viktig för att minska stress och aggressioner, och hälsosamma matvanor måste upplevas och uppmuntras.

Men det är denna grundläggande byggsten i samhället som konstant utsätts för attacker från det moderna arbetslivet, med dess flexibla arbetstider, skiftarbete och veckoslutsarbete, och det ständigt upprepade kravet på längre öppettider. När människor är trötta intill utmattningens gräns efter en lång arbetsdag är det lättare för dem att gripa till snabbmat än att anstränga sig för att laga mat. De känner att de vill sjunka ned framför tv:n med chips och läsk, och deras barn härmar efter dem.

Samtidigt som vi predikar om att människor bör motionera mer, minskar vi gymnastiktimmarna av budgetskäl eller tillåter att utländska barn uteblir från dessa timmar av religiösa skäl, och idrottsföreningarna märker hur de får allt mindre stöd.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Jag stöder Frédérique Ries betänkande om att främja goda kostvanor och motion. Jag håller med om att kampen mot barnfetma borde vara en politisk prioritering i EU och dess medlemsstater. Vi bör vidta omedelbara åtgärder för att främja en sund livsstil bland barn och pressa medlemsstaterna att öka antalet idrottslektioner i skolan.

Det gläder mig att man i betänkandet erkänner vikten av och möjligheterna med de system för att märka livsmedel som redan finns i flera medlemsstater. Jag välkomnar uppmaningarna till kommissionen att undersöka och utveckla ett vetenskapligt grundat gemenskapssystem för information på framsidan av förpackningarna. Jag menar att detta är ett rättframt men mycket effektivt sätt att uppmuntra folk att välja hälsosammare alternativ. Vi måste agera omedelbart och informera folk om att deras hälsa och framtida generationers hälsa ligger i deras egna händer.

  Marianne Thyssen (PPE-DE), skriftlig. (NL) Dåliga matvanor under lång tid och brist på tillräcklig motion gör att tusentals människor drabbas av fetma inom EU varje år. Fetma ökar risken för många allvarliga sjukdomar, inklusive hjärtsjukdomar, högre blodtryck och problem med andningsorganen.

Detta påverkar inte bara folkhälsan utan ökar också kostnaden för medlemsstaternas sjukförsäkringsorgan. Jag vill därför förespråka att man tar itu med problemet på ett integrerat sätt. Information och utbildning till konsumenterna, utbyte av goda lösningar mellan medlemsstaterna, tydlig märkning av livsmedel eller kampanjer i skolorna för att främja en hälsosammare livsstil: allt detta är metoder för att åstadkomma de nödvändiga beteendeändringarna.

Kampen mot fetman går utöver gränserna. Vi inom EU kan lämna ett positivt bidrag och lära av varandras sätt att behandla problemet. Jag anser att samarbete mellan medlemsstaterna, med industrin, medierna, skolorna och det civila samhället är rätt väg att gå.

  Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. Det råder inget tvivel om att övervikt och fetma är ett stort folkhälsoproblem även i Europa som måste prioriteras. Däremot bör man inte, som betänkandet avser, betrakta det som en kronisk sjukdom. Det är likaså viktigt att skolbarn ges möjlighet till idrottsundervisning och fysisk aktivitet under raster. Detta är dock något som varje medlemsland måste prioritera. Det kan inte utifrån principen om subsidiaritet förflyttas till EU-nivå. Jag har därför valt att rösta nej till betänkandet i sin helhet.

Betänkande: Wallis (A6-0405/2006)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skritflig. – (FR) Jag röstade för det utmärkta betänkandet av Diana Wallis om rekommendationer till kommissionen om preskriptionstider vid fall av kroppsskador och dödsolyckor vid gränsöverskridande tvister. Som en del i uppbyggnaden av vårt europeiska område måste vi göra allt vi kan för att underlätta livet för våra medborgare. Detta gäller även tidsramen för harmonisering av preskriptionstider. Införandet av principen om ursprungsland, åtminstone tillfälligtvis, är en mycket intressant idé i den mån som den tillhandahåller offren rättigheter som inte är främmande för dem. I betänkandet sänds en stark signal till kommissionen och det visar att parlamentet förväntar sig ett förslag till rättsakt som bör föregås av en undersökning av denna fråga.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Samtidigt som den gränsöverskridande trafiken har ökat har också antalet olyckor som involverar människor från andra EU-medlemsstater ökat. En undersökning av vilka effekter de olika preskriptionstiderna får, och särskilt antalet fall med personskador bland medborgare i gränsregionerna med olika preskriptionstider, kanske kan hjälpa oss att förstå situationen.

Det finns preskriptionstider som varierar från så kort tid som 12 månader i vissa länder till 30 år eller mer i andra. Detta kan leda till att skadade människor nekas rätten till ersättning eftersom de inte vidtagit rättsliga åtgärder enligt den tillämpliga utländska lagen om preskription.

De mest sårbara människorna i samhället riskerar därför att få sina rättigheter inskränkta. Detta omfattar dem som blivit mest allvarligt skadade och dem som av någon anledning inte kan skydda sina rättigheter på rätt sätt.

Det vore därför lämpligt om man kunde finna en rättvis och genomförbar lösning som hjälper offren och deras företrädare utan att försäkringskostnaderna blir oöverkomliga och utan att man underminerar subsidiaritetsprincipen, eller att finna länder där försäkringskostnaderna är lägre, vilket kan ske när principen om ursprungsland tillämpas.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag har röstat för förslagen om preskriptionstider vid fall av kroppsskador och dödsolyckor vid gränsöverskridande tvister. Det är viktigt att EU:s medborgare kan njuta av friheten att resa i EU och känna sig trygga med vetenskapen att de, om det skulle uppstå problem, inte kommer att möta onödiga restriktioner för att få korrekt gränsöverskridande rättshjälp. Betänkandet kommer att bidra till att garantera detta. Kommissionen uppmanas att genomföra en undersökning om följderna av skillnaderna i preskriptionstid på den inre marknaden, i synnerhet för medborgare som utövar sina friheter inom ramen för fördraget. Det är viktigt att all ny lagstiftning på detta område bygger på solid bevisföring, inte minst för att man ska kunna garantera att man med framtida lagar tar fram speciella och fokuserade åtgärder för att ta itu med problemen. Därför har jag röstat för Wallisbetänkandet, där man yrkar på att kommissionen tar fram uppgifter som gör det möjligt att genomdriva denna lag.

Betänkande: Flasarová (A6-0416/2006)

  Nina Škottová (PPE-DE). – (CS) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Något som slog mig i betänkandet var tonvikten på att kvinnor uppnår betydligt färre akademiska kvalifikationer än män. Endast 15 procent av professorerna är kvinnor, medan antalet kvinnor på universitetsutbildningar är högre än antalet män, 59 procent totalt. Det låga antalet kvinnor med akademiska kvalifikationer kan inte sägas bero på diskriminering mot unga kvinnor och flickor när det gäller tillgång till utbildning. Det finns ett antal andra faktorer bakom denna låga siffra. Om vi verkligen vill vända denna tendens är det viktigt att vi definierar och analyserar dessa faktorer, och försöker inrikta oss på dem. Ta till exempel behovet av att få bort stereotyperna i organisationernas hierarkier. Kvinnor välkomnas och accepteras som deltagare i forskningsprojekt. Men de tilltros inte samma förmåga när det handlar om att vara projektledare. Ändå är det exakt dessa befattningar som gör det möjligt att skapa vetenskapliga skolor och bidrar till att utveckla olika discipliner och specialiseringar inom universitetens fakulteter. Det är gott och väl att då och då hävda att antalet kvinnor i den akademiska världen bör ökas, men det räcker inte långt. Det vi behöver göra är att noggrant definiera förhållandena i processen och arbeta för att optimera dem så att kvinnor blir mer delaktiga. Tack så mycket.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skritflig. – (FR) Jag röstade för betänkandet av Věra Flasarová om diskriminering av kvinnor och flickor inom utbildning. Vi måste tillsammans bekämpa den nuvarande situationen där mindre andel kvinnor än män avlägger akademisk examen och fortsätter att sträva efter livslångt lärande på grund av könstillhörighet. Utbildning är en av grundförutsättningarna, om än inte den enda, för medborgarna att kunna njuta av alla sina övriga sociala, ekonomiska, kulturella och politiska rättigheter samt fullgöra sina medborgerliga förpliktelser. Jag har höga förhoppningar om det nya jämställdhetsinsitutets verksamhet. Det är också viktigt att bekämpa den form av diskriminering som kvinnor, särkskilt unga kvinnor, måste kämpa mot i samhällen där jämställdhet inte respekteras genom att ta avstånd från all form av kulturell och religiös relativism som strider mot kvinnornas grundläggande rättigheter. Unga flickor, och även pojkar, måste ha tillgång till obligatorisk skolgång.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Som föredraganden säger finns det en rad faktorer som fortfarande missgynnar unga kvinnor och flickor, särskilt när det gäller högre utbildning och livslångt lärande, trots att det under lång tid varit känt att de inte har sämre förutsättningar än män och pojkar för att utbilda sig.

Under 2004 fullföljde åtta av tio flickor sina studier inom den högre utbildningen i EU:s medlemsstater. Denna siffra är högre än för pojkarna, där bara tre av fyra fullföljde sina studier, vilket visar att flickorna inte är mindre motiverade eller kapabla när det gäller utbildning.

Ändå är andelen flickor som studerade vidare eller ägnade sig åt en akademisk karriär lägre. Trots att det finns fler kvinnor än män inom universitetsutbildningen, 59 procent mot 41 procent, är det bara 43 procent av doktorerna och bara 15 procent av universitetsprofessorerna som är kvinnor. Dessa siffror visar på den stora ojämlikheten mellan könen i fråga om livslångt lärande, och i den fortsatta yrkesutbildningen för kvinnor utanför den akademiska sfären, vilket bekräftar att båda fenomenen har sina rötter i att det fortfarande råder brist på jämställdhet mellan könen, vilket tydligt framgår av lönediskrimineringen.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande eftersom man tar upp den ojämställdhet som kvinnor fortfarande drabbas av, framför allt när det gäller möjligheten att få tillgång till och erhålla högre akademisk utbildning, bland annat att bedriva doktorandstudier och forskning, samt möjligheten till livslångt lärande.

Det finns behov av att reformera innehållet i skolböckerna och garantera att utbildningen av lärare och annan skolpersonal inriktas på att uppfylla kraven på en väl avvägd jämställdhetspolitik. Jag anser att det är viktigt att kommissionen och medlemsstaterna genomför politiska insatser för att ge nationella, etniska och kulturella minoriteter tillgång till utbildning av god kvalitet. Man bör särskilt främja mångkulturella insatser för att undvika dubbel diskriminering.

Jag röstade för detta betänkande eftersom det kan bidra till att rensa bort stereotyper som leder till att kvinnor diskrimineras på arbetsplatserna.

  Bernadette Vergnaud (PSE), skriftlig. – (FR) De framsteg som gjorts i fråga om jämställdhet mellan män och kvinnor på utbildningsområdet är huvudsakligen kvantitativa. Från och med nu måste vi kämpa för en kvalitativ förbättring och för att ändra attityderna, och särskilt uppmärksamma situationen för flickor och unga kvinnor, som är offer för en dubbel diskriminering.

Därför röstade jag för Flasarová-betänkandet, där man rekommenderar kommissionen och medlemsstaterna att genomföra en politik som inriktas på nationella, etniska och kulturella minoriteter och särskilt garantera ett mångkulturellt synsätt och tillgång till högre utbildning, med syftet att förhindra dubbel diskriminering. I betänkandet ombes också medlemsstaterna att ge möjligheter till livslångt lärande för de kvinnor och män som väljer att vårda sina barn, och göra det lättare för kvinnor att få arbeten som innefattar ansvar och beslutsfattande.

Slutligen bör medlemsstaterna och kommissionen utnyttja alla möjligheter för att undanröja de stereotyper som leder till att kvinnor diskrimineras på arbetsplatserna.

Betänkande: Deva (A6-0325/2006)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för den brittiska Europaparlamentarikern Nirj Devas utmärkta betänkande om EU:s förbindelser med öarna i Stillahavsområdet – en strategi för ett stärkt partnerskap. EU har en omfattande närvaro i Stillahavsområdet eftersom majoriteten av länderna där nyligen har blivit självständiga. Politiken för att hjälpa de fattigaste öländerna att uppnå millennieutvecklingsmålen är en lämplig och befogad uppgift för EU. Vare sig vi talar om frågor som fiske, klimatförändringen, skyddet av den biologiska mångfalden, jordbruk och turism eller tillhandahåller medel för infrastruktur eller stöd för utbildning, kampen mot korruption, demokratin i parlamenten i dessa länder och användningen av euro, så finns det många områden där EU:s närvaro utan tvekan kan medföra ett mervärde, även om mycket återstår att göra.

  Marie-Arlette Carlotti (PSE), skriftlig. – (FR) Efter 30 års samarbete mellan EU och Stillahavsområdet är det nu tid att öka takten. Därför är jag förtjust över att vi antar denna ”strategi för ett stärkt partnerskap”.

Detta medför att vi stärker den politiska dialogen eftersom vi måste stödja våra partner i Stillahavsområdet i deras insatser för att övervinna de etniska spänningarna, t.ex. i Fiji, eller bidra till försoningen efter ett inbördeskrig, t.ex. på Solomonöarna eller i Östtimor. Under de närmaste åren måste denna politiska dialog också bidra till att vi tillsammans kan klara av en stor utmaning, nämligen den globala uppvärmningen. För att inleda denna förbättrade politiska dialog kan vi tillsammans med våra regionala partner anordna de regionala konferenser som föreskrivs i det nya Cotonouavtalet.

Strategin innebär ett gemensamt agerande när det gäller de ekonomiska och sociala problemen i regionen, och även här är prioriteringen att uppnå millenniemålen inom det satta tidsperspektivet. De pågående förhandlingarna om att sluta ett regionalt partnerskap mellan EU och Stillahavsområdet förefaller i det avseendet ha fått en dålig start.

De flesta av förslagen från länderna i regionen har förkastats av kommissionen. Det vore paradoxalt att i dag rösta för en strategi för ett stärkt partnerskap som syftar till utveckling, bara för att under morgondagen upptäcka att slutandet av ett dåligt avtal om ekonomiskt partnerskap hade tömt den på allt innehåll.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande och välkomnar att man uppmanar till ett förbud mot kärnvapenprov och kräver att Stillahavsområdet bör göras kärnvapenfritt.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. (PT) Med hänsyn till att vissa av EU:s medlemsstater har historiska förbindelser och fortfarande har band till denna region, antingen politiskt, kulturellt eller ekonomiskt, bör EU som helhet stärka dessa band till ömsesidigt gagn för både länderna i regionen och EU:s medlemsstater.

Med tanke på att regionen är så heterogen, att samhällena är så spridda och att det finns specifika problem som beror på att många av länderna i regionen består av öar, behöver EU tillämpa ett synsätt som är både flexibelt och balanserat. EU är redan är en av de största internationella givarna.

Jag kommer ju från Portugal och jag kan bara välkomna föredragandens uppmaning till kommissionen att utarbeta program för att bekämpa malarian i Östtimor. Men jag anser att denna uppmaning bör utvidgas till att även omfatta andra infektionssjukdomar och smittsamma sjukdomar som också hemsöker landet.

Jag är också positiv till att man uppmärksammar Timors speciella problem, och jag ställer mig bakom uppmaningen till kommissionen att stödja ledarna i Timor i deras insatser för att bygga ett demokratiskt, stabilt, fredligt, fritt, välmående och rättvist samhälle.

  Margie Sudre (PPE-DE), skriftlig. – (FR) I Stillahavsområdet utgör fisket en viktig resurs för den lokala ekonomin, och fartyg från hela världen, särskilt från Europa, opererar där. Därför är det i sin ordning att fiskeriutskottet, där jag är ledamot, rådfrågas om detta betänkande.

Utskottet för utveckling och dess föredragande ville tvinga på oss detta betänkande i oktober, då vi inte skulle ha haft någon möjlighet till ändringar, men denna begäran avvisades. Fiskeriutskottet har därför kunnat föreslå förbättringar av betänkandet i form av bättre regionalt samarbete, och framför allt inkluderandet av länder och territorier på andra sidan havet.

Fiskeriutskottets yttrande antogs enhälligt av ledamöterna i november. Det som sker nu är att vi inför debatten i kammaren får veta att vårt yttrande till slut inte kommer att inkluderas, och att bara några få godtyckligt valda aspekter i vårt yttrande kommer att föreslås som nya ändringsförslag.

På grund av vår indignation beslutades det att vårt yttrande skulle läggas till det slutliga betänkandet som ett ”erratum/addendum”, utan att omröstning skulle ske, vilket knappast är bättre.

Den aktuella strategin utformades särskilt för att stärka den politiska dialogen mellan EU och öarna i Stillahavsområdet. En ökad dialog mellan parlamentets utskott, som inte skiljs åt av tusentals kilometer, skulle säkert vara lika önskvärd.

Betänkande: Lehne (A6-0434/2006)

  Jan Andersson, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. Om en ny bolagsform ska etableras på europeisk nivå är det viktigt att existerande lagstiftning i medlemsstaterna om arbetstagarnas inflytande, medbestämmande och styrelserepresentation inte försämras. Av de ändringsförslag som lagts fram inför omröstningen har vi därför valt att stödja GUE/NGL:s och De Grönas, eftersom de är bättre än ändringsförslaget från PPE-DE-gruppen.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Klaus-Heiner Lehnes utmärkta betänkande som sänder ut ett mycket viktigt budskap till kommissionen om behovet av att ge företagare ett verktyg så att deras företag kan fungera och utvecklas på den inre marknaden. Liksom Klaus-Heiner Lehne anser jag att det är dags att anta lagar om att utforma stadgan för europeiska privata aktiebolag som en tillförlitlig rättslig form för små och medelstora företag med gränsöverskridande verksamhet. Det är inte möjligt att på ett hållbart sätt försöka bygga upp den inre marknaden utan att förenkla livet för de små och medelstora företag som vill utvecklas. Betänkandet innehåller några mycket intressanta förslag, exempelvis att små och medelstora företag med ett kapital på 10 000 euro ska kunna vända sig till en gemensam instans som kan utvecklas i alla europeiska länder utan att de behöver registrera sig i varje medlemsstat, och att en gemensam uppsättning EU-regler avses i stället för olika nationella bestämmelser. Arbetstagarnas rättigheter påverkas givetvis inte av dessa förslag, som uteslutande handlar om europeiska privata aktiebolag.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande eftersom den offentliga utfrågning som hölls i utskottet för rättsliga frågor den 22 juni 2006 betonade behovet av europeiska privata aktiebolag som rättslig form för små och medelstora företag som verkar gränsöverskridande. För att stärka den inre marknaden och därigenom uppnå den önskade förbättringen av de ekonomiska och sociala villkoren i gemenskapen, är det uppenbart att avlägsnandet av handelshinder ska prioriteras.

9. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

10. Uppdrag som anförtrotts en ledamot: se protokollet

11. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

12. Beslut om vissa dokument: se protokollet

13. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

14. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

15. Avbrytande av sessionen

  Talmannen. Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 12.30.)