Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 12 februari 2007 - Strasbourg

14. Avfall - En temainriktad strategi för materialåtervinning av avfall (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är den gemensamma debatten om

– Betänkandet av Caroline Jackson för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A6-0466/2006) om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om avfall (KOM(2005)0667 - C6-0009/2006 - 2005/0281(COD))(A6-0466/2006).

– Betänkandet av Johannes Blokland för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om en temainriktad strategi för materialåtervinning av avfall (2006/2175(INI) (A6-0438/2006).

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EL) Fru talman! Jag vill börja med att tacka Europaparlamentet och särskilt föredragandena Caroline Jackson och Johannes Blokland för deras utomordentliga betänkanden, utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och Cristina Gutiérrez-Cortines samt utskottet för industrifrågor, forskning och energi för det yttrande som lades fram vid första behandlingen.

Avfallsstrategier spelar en avgörande roll för att minska den inverkan som utnyttjandet av naturresurser har på miljön. Huvudmålen i den temainriktade strategin och direktivförslaget är att förebygga avfallsproduktion och, när inte det går, att minimera effekterna på miljön och folkhälsan.

De senaste trettio åren har EU tagit fram viktiga avfallsstrategier och lagstiftning för att skydda folkhälsan och miljön.

Kommissionens mål i översynen av avfallsdirektivet nyligen är att lagstiftningen ska ligga i linje med aktuella miljöproblem. I den uppdaterade strategin tar man hänsyn till miljöinnovationens framsteg och stöder vår avancerade kunskap om ett hållbart utnyttjande av naturresurser. Det föreslagna åtgärdspaketet är utformat för att:

– För det första minska avfallets miljöpåverkan under hela livscykeln.

– För det andra prioritera förebyggandet av avfallsproduktion. Denna insats kräver nationella, regionala och lokala åtgärder. Medlemsstaterna måste tillämpa strategier för förebyggande av avfallsproduktion genom obligatoriska nationella program. Man anser att detta kan bidra till att vända den nuvarande trenden mot en ökad avfallsmängd. På liknande sätt kommer nationella mål att bidra till att minska avfallsmängden på gemenskapsnivå.

– För det tredje främja materialåtervinning genom att införa standarder för att säkra kvaliteten på återvinningsbara material. Detta kommer att öka förtroendet för och efterfrågan på återvunna material på den inre marknaden. Vi föreslår att man gör detta med hjälp av kriterier för att avgöra när återvunnet avfall upphör att vara avfall.

– För det fjärde till och med modernisera och förenkla lagstiftningen om avfall. Vissa definitioner som förut medförde svårigheter och motsägelsefulla tolkningar förtydligas. Målet med strategin och direktivet är att skapa en balans mellan att behålla det som har visat sig fungera de senaste 30 åren och samtidigt modernisera lagstiftningen för de kommande årtiondena.

Avslutningsvis vill jag framföra två viktiga synpunkter på ramdirektivet om avfall:

För det första måste den text som tas fram vid medbeslutandeförfarandet vara tydlig och ge rättslig trygghet. Några av de ändringsförslag som lagts fram förtydligar inte rättsläget, vilket särskilt gäller de som handlar om åtskillnaden mellan återvinning och bortskaffande.

För det andra måste rättsakten i fråga återfå sin karaktär av ramdirektiv för att gynna miljön. Med andra ord ska det vara en stabil och tydlig rättsakt som samtidigt är tillräckligt flexibel för att kunna anpassas till de skiftande behoven.

  Caroline Jackson (PPE-DE), föredragande. – (EN) Fru talman! Vad trevligt att se er i talmansstolen! Direktivet är en mycket viktig uppföljning av det första ramdirektivet och får mig att känna mig gammal eftersom jag minns när ramdirektivet om avfall från 1975 gick igenom i parlamentet. Man var ganska förvånad över att EU över huvud taget tog itu med avfall på den tiden.

Med hänsyn till att arbetet med direktivet troligtvis blir långvarigt är det viktigt att vi får ordning på det. Som kommissionsledamoten sa vill vi inte ha en upprepning av det som hände nyligen då klargöranden från EG-domstolen ibland har lett till domar som är förvirrande, motsägelsefulla och helt enkelt underliga. Det är lagstiftare, och inte domare, som bör stifta lagar.

Först och främst är det här ett direktiv där definitionerna är mycket viktiga. Kommissionen har utarbetat ett antal definitioner som vi har ändrat och gjort tillägg till. Många av dessa ändringar kom man fram till genom att utskottet enades om kompromissändringsförslag. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag anser att det här plenarsammanträdet ger oss en möjlighet att finjustera dessa förslag, såsom jag och andra har gjort. I utskottet misslyckades vi till exempel med att komma fram till en definition av biprodukter, vilket är en avgörande fråga. Eftersom jag anser att parlamentet bör ha ett förslag att rösta om, har jag lagt fram ett ändringsförslag om en ny artikel 3a där biprodukter definieras. Samma sorts lucka finns i frågan om biologiskt avfall.

För det andra har vi lagt ned mycket tid på att fastställa en avfallshierarki. Det hänvisas ofta till denna hierarki, men hittills har den inte fastställts i någon EU-rättslig text. Utskottet föredrog en avfallshierarki i fem steg framför kommissionens något rörigare och plattare version. Problemet är hur man fastställer att denna hierarki inte bör ses som ett strikt krav, utan som en flexibel men allmän princip. Utskottet valde livscykelbedömningar och kostnads-nyttoanalyser som huvudsaklig grund för eventuella avvikelser från hierarkin. Jag anser att detta är för byråkratiskt, och i ett ändringsförslag från PPE-DE föreslås ett mer realistiskt men ändå krävande alternativ.

För det tredje brottades vi med frågan om hur man definierar när avfall upphör att vara avfall. Det gav oss en möjlighet att genom direktivet ange vilka produkter som bör prioriteras av kommissionen, om så behövs genom att upprätta specifikationer för att fastställa när de upphör att vara avfall. Vi förslog sju produkter, men vi stödde inte ett förslag om att återvunnet fast bränsle skulle finnas med på listan. Enligt utskottet är det fortfarande avfall.

Slutligen har vi frågan om energieffektivitetskriteriet som, om det uppfylls av en avfallsanläggning skulle göra att verksamheten vid anläggningen klassificeras som återvinnings- och inte bortskaffandeförfarande. Jag tycker att det verkar vara en mycket klok idé. En sådan klassificering har miljömässiga och kommersiella fördelar. Kriteriet för att verksamheten ska klassificeras som återvinning måste vara så strikt att det betraktas som en guldstandard, som om detta kriterium antas skulle innebära att alla som funderar över att köpa eller bygga en ny förbränningsanläggning skulle behöva uppfylla det.

Utskottet antog ett ändringsförslag där man godtar principen att energi från avfall skulle kunna räknas som återvinning, men de flyttade definitionen från bilagan till artikel 19, vilket skapar problem. Det skulle innebära ett permanent krav på att uppfylla kriterierna och eventuellt kunna leda till en omedelbar obligatorisk nedläggning av alla anläggningar som inte uppfyller dem, vilket skulle vara en absurd utveckling. PPE-DE-gruppen och andra grupper har därför lagt fram ändringsförslag för att definitionen återigen ska stå i bilagan, där den hör hemma.

Även om man i direktivet huvudsakligen definierar termer tyckte vi att man bör ta itu med fråga om förebyggande av avfall. Det hjälper inte att EU är världsledande inom avfallsterminologi om man fortsätter att vara världsledande inom avfallsproduktion. Därför är jag stolt över att parlamentets ändringsförslag på min inrådan för första gången innehåller ett förslag om att EU ska åta sig att före 2012 stabilisera den totala avfallsproduktionen på 2008 års nivåer. Eftersom EU:s avfallsproduktion ökar varje år är det här ett viktigt första steg, och jag hoppas att kommissionen och medlemsstaterna ska stödja det.

Jag har två synpunkter på kollegernas ändringsförslag. Jag noterar att några kolleger vill ha EU-omfattande återvinningsmål. Jag anser att det är ett misstag. Återvinning är en viktig metod som varje land måste ta itu med på sitt sätt inom ramen för direktivet om deponering av avfall och dess minskningsmål. Vi måste bland annat fastställa hur effektiv återvinning är i koldioxidhänseende innan vi för fram den metoden som den bästa lösningen på våra avfallsproblem. Jag noterar att några ledamöter vill begränsa sådant som kan deponeras med motiveringen att det fungerar i deras eget land och att detta gör det möjligt för dem att ha bra återvinning och låga deponeringssiffror. Nåväl, de behöver tala med sina östeuropeiska grannar. De beklagar sig nu över att de tar emot enorma mängder tyskt avfall. Återvinning innebär inte att man bara kan kasta sitt avfall över nationsgränsen och hoppas på det bästa.

Jag hoppas att samarbetet med rådet om detta direktiv snart ska visa resultat, men den senaste tidens avfallsdirektiv har lärt oss att det är bättre att det blir rätt än att skynda på ett tidigt antagande.

  Johannes Blokland (IND/DEM), föredragande. – (NL) Fru talman! Jag är tacksam över att ha fått i uppgift att redogöra för betänkandet om avfallsstrategier, som fick enhälligt stöd i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Innan jag gör det vill jag dock tacka mina kolleger parlamentsledamöterna för deras goda samarbete och det enhälliga stöd som jag nyss nämnde. Ni kanske till och med ursäktar mig för att jag inte trodde att avfall var en kontroversiell fråga här i parlamentet. Målet med den resolution som antogs av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet är att staka ut en tydlig väg för framtidens avfallspolitik vars huvudmål är att skydda miljön och folkhälsan. Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet är i stort sett enigt om de vägledande principerna för detta, nämligen försiktighetsprincipen, principen att förorenaren betalar, principerna om närhet och självförsörjning och principen om det individuella producentansvaret.

Tyvärr måste jag dock säga att dessa principer mer eller mindre förbisågs när betänkandet byggdes ut ytterligare. Jag ska ge ett exempel. Det råder bred enighet om avfallshierarkin i fem steg som bygger på förebyggande, återanvändning, materialåtervinning, andra återvinningsprocesser och som sista utväg bortskaffande. Denna avfallshierarki ingår i både Caroline Jacksons betänkande och mitt eget. Det har dock lagts fram ändringsförslag som innebär att avfallshierarkin har blivit så flexibel att man helt och hållet kan frångå den. Jag anser att vi strikt bör hålla oss till bestämmelsen i punkt 16 i resolutionen, det vill säga att man bara får avvika från avfallshierarkin om en godkänd livscykelanalys tydligt visar att det ger ett effektivare miljöskydd.

En annan fråga handlar om att ändra definitionerna. Den största anledningen till att ändra en definition är att formuleringen ändras till det bättre eller för att det är bättre för miljön. Det är inte meningen att man ska ändra definitioner för att lättare uppnå mål, förbättra sin framtoning eller få kontroll över marknaden. Jag vill ge två viktiga exempel på detta, nämligen biprodukter och skillnaden mellan återvinning och bortskaffande.

Om vi först tittar på biprodukter måste vi enligt punkt 10 i resolutionen vara mycket försiktiga med att avklassificera avfall. Om något inte längre är avfall omfattas det inte längre av miljöskyddslagstiftningen om avfall vilket innebär att det kan transporteras var som helst. Att skapa en ny kategori med så kallade biprodukter utgör därför en ytterligare risk. Det är inte klart var denna kategori ska läggas, och användningen eller missbruket av den kommer att öka markant.

För det andra har skillnaden mellan begreppen bortskaffande och återvinning diskuterats under många år. Diskussionen handlar framför allt om när förbränning av främst hushållsavfall kan betraktas som återvinning. Vi har alltid haft för avsikt att göra en tydlig åtskillnad. Yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet finns med i punkterna 12 till 14 i resolutionen. Avfall som är avsett för energiåtervinning eller förbränning måste under alla omständigheter uppfylla utsläppskraven i direktivet om förbränning av avfall. I utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet anser man även att samma miljökrav ska gälla för förbränning av avfall och medförbränning av avfall, det vill säga samma utsläppskrav och samma kriterier för energieffektivitet. Jag har för övrigt kommit fram till att det alltid är bättre att betrakta avfallsförbränning som bortskaffande. Målet med avfallsförbränning är alltid bortskaffande. Detta är tillräckligt tydligt och är förenligt med EG-domstolens utslag. Den sista frågan, som anges i punkt 31 i resolutionen, är förbudet mot dumpning av brännbart avfall och avfall som kan återanvändas och materialåtervinnas.

Slutligen vill jag uppmana kommissionen att ta punkt 30 i resolutionen på allvar. Den handlar om de efterlängtade förslagen till direktiv om bioavfall, bygg- och rivningsavfall samt avloppsslam. Dessa har funnits med i det sjätte miljöhandlingsprogrammet sedan 2002, och det är hög tid att kommissionen lägger fram förslagen så att vi kan åstadkomma ett välreglerat återvinningssamhälle.

  Cristina Gutiérrez-Cortines (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (ES) Fru talman! Jag vill tacka Caroline Jackson, inte bara för hennes goda arbete som det är brukligt att säga här, utan även för att jag anser att hon, med tanke på vilken svår och invecklad fråga detta är, har gjort två idealiska saker som god parlamentariker.

Dels har hon lyssnat på alla och till samtliga länder, hon har lyssnat till näringslivet och även på dem som påverkats mest direkt, dels har hon strävat efter ett flexibelt och öppet tillvägagångssätt så att direktivet om avfall inte blir ett problem utan i stället bidrar till att lösa de befintliga problemen.

Den tidigare lagstiftningen har i stor utsträckning löst problem, men den har också skapat problem som har gjort att EG-domstolen har dömt fler mål på avfallsområdet än på något annat område. Den har också skapat stora problem för kommunerna, som i slutändan är de som måste tillämpa bestämmelserna, och som är små, varierar oerhört i EU och är flera hundratusentals till antalet.

Jag vill därför berömma er för er flexibilitet och ge er mitt fulla stöd. Jag stöder också och ser positivt på ändringsförslag 112 om biologiskt nedbrytbart avfall eftersom vi strävar efter att skapa ett samhälle där vi försöker minimera resursutnyttjandet och samtidigt dra största möjliga fördel av det vi utnyttjar genom materialåtervinning och återvinning.

Kompost, det vill säga det som på spanska kallas ”abono”, från avfall är en av jordens äldsta former av materialåtervinning. Det är också en mycket viktig avfallsform eftersom det är det enda ”ekologiska” sättet att gödsla jorden, att berika jord som är fattig på organiskt material.

Jag är föredragande för direktivet om avfall, och jag är för detta ändringsförslag i synnerhet. Innan vi har ett särskilt direktiv för biologiskt nedbrytbart avfall, vilket vi behöver, och innan ett direktiv för kompost har tagits fram, vilket det för tillfället inte finns några planer på och vilket inte finns med i kommissionens strategi – där det har lagts åt sidan för att få mindre lagstiftning – måste denna fråga få en ram för att skapa strängare bestämmelser om avfallsrening och också så att jordbrukarna kan känna sig helt trygga med att använda denna resurs.

Jag vill tacka så mycket, och jag anser att vi inte kan kosta på oss flexibilitet förrän det finns genomförbarhet.

  Frieda Brepoels, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även jag vill tacka båda föredragandena för deras mycket ärliga samarbete. Jag anser att det intresse som så många människor och organisationer har visat vid första behandlingen när det gäller både strategin och översynen av direktivet, tyder på att det finns många möjligheter med avfall. Men även om avfall i allt större utsträckning ses som en värdefull källa för råmaterial är det fortfarande ett problem. Som vi har hört i dag ökar den totala avfallsmängden. Det är för lite avfall som återanvänds eller materialåtervinns, den befintliga lagstiftningen tillämpas ofta ineffektivt, och det finns även stora skillnader i hur man tar itu med avfallsproblemet i de olika medlemsstaterna. Som jag ser det råder det inga tvivel om att översynen innehåller positiva steg för att minska avfallshanteringens skadliga effekter på miljö och hälsa, till exempel avfallshierarkin i fem steg, avfallsförebyggande program för medlemsstaterna, en bättre definition av ett antal begrepp, kriterier för att skilja mellan produkter och avfall, införandet av principen om närhet, förbudet mot att blanda avfall för att sänka koncentrationen och naturligtvis förfarandet för att förtydliga när avfall upphör att vara avfall, men det återstår många hinder, herr kommissionsledamot. Jag kommer till exempel att tänka på ändringsförslag 85 där det anges att deponier med gasutvinning kan betraktas som återvinning. Detta är enligt mig raka motsatsen till strategin för att fasa ut dumpning av biologiskt nedbrytbart avfall. Jag anser även att ändringsförslagen 81 och 82 inte bör omfatta skrotning just för att man i ändringsförslag 39 hänvisar till förbudet mot förbränning till havs. Ändringsförslag 26 där man hänvisar till definitionen av ”energiåtervinning” anser jag dessutom bör strykas eftersom många förbränningsanläggningar annars skulle klassas som återvinningsanläggningar, vilket skulle skapa en fri marknad för avfallsförbränning. Det skulle helt strida mot principen om närhet som i sig också är mycket viktig om vi vill uppnå en hög nivå av materialåtervinning. Slutligen anser jag inte att det finns utrymme för att införa kriterier för energieffektivitet här. Detta bör i stället tas upp i samband med en översyn av direktivet om förbränning av avfall. Det har inte heller gjorts någon noggrann konsekvensanalys.

Avslutningsvis måste vi också verkligen se till att några av bestämmelserna inte leder till att de resultat som uppnåtts i vissa medlemsstater försämras eller att de nuvarande insatserna tas bort. Det område som jag kommer ifrån, Flandern, är banbrytande inom återanvändning och materialåtervinning och skulle påverkas av detta. Sådana höga siffror kan endast uppnås om de lokala myndigheterna är inblandade och om ett antal icke-bindande åtgärder såsom avgifter och dumpningsförbud vidtas. Till exempel riskerar den flamländska förordningen om jordförflyttning också att påverkas genom att man undantar oförorenad utgrävd mark från direktivet. Olika medlemsstater kommer i vilket fall som helst att ha olika tolkningar när det gäller gränsöverskridande transporter. Jag vill höra vad kommissionen har att säga om detta.

  Guido Sacconi, för PSE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill också tacka Caroline Jackson och Johannes Blokland innerligt för deras arbete. De tog oss så att säga i handen och ledde oss till enighet bland en stor majoritet i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och till ett resultat som inte på något sätt var givet i början – att få de två dokumenten mer konsekventa, det ena om återvinningsstrategin och det andra om den föreslagna översynen av ramdirektivet om avfall, och de är nu mer konsekventa än kommissionens ursprungliga dokument.

Jag uppskattade särskilt hur Caroline Jackson skötte diskussionerna med oss skuggföredragande, som gjorde att vi kunde lösa nästan alla problem i samförstånd. Därför blev jag ganska förvånad och också lite sårad, fru Jackson, när jag såg att ni hade lagt fram vissa ändringsförslag för er grupp där dessa överenskommelser ifrågasattes på särskilt en punkt. Det försätter oss i en svår eller ska jag säga pinsam situation.

Låt oss titta på prioriteringarna. För det första är det mycket positivt att vi prioriterade förebyggandet av avfallsproduktion mycket högre än kommissionen gjorde. Vi definierade det bättre och satte upp ett mål för att stabilisera det till 2012, tillsammans med åtskilliga praktiska övervakningsåtgärder. För det andra finns det en punkt som jag kommer att kämpa för in i det sista. Vi definierade och tog särskilt fram en hierarki i fem steg. Precis som i vilken hierarki som helst gör man först en sak och sedan den andra och sedan den tredje och så vidare, det vill säga förebyggande, återanvändning, materialåtervinning, andra återvinningsprocesser och till sist bortskaffande. Vi strök inte möjligheten att avvika från denna hierarki, men vi förband möjligheten med stränga bedömningskriterier, till att börja med en kostnadsnyttoanalys under livscykeln av konsumentvaror. Jag är därför något förbluffad över att ni nu kallar denna lösning byråkratisk.

För det tredje finns det ett problem som vi inte löste genom våra kompromisser och som vi nu måste lösa genom omröstning här i parlamentet, även om jag anser att utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet kom fram till en bra lösning. Vi får inte undergräva hierarkin genom att betrakta energiåtervinning som återvinning eftersom det i själva verket är bortskaffande. Om vi gör detta undergräver vi direkt hierarkin och riskerar att skapa olämplig konkurrens inom förnybara energikällor. Jag ska uttrycka mig tydligt. Detta är inte ett ideologiskt avslag av förbränning och energiåtervinning, men jag håller också starkt med Frieda Brepoels om att vi bör överlämna definitionsbestämningen till ett mer lämpligt forum.

Finns det några planer på en översyn av direktivet om förbränning? Jag anser i alla fall att det vore den bästa platsen för att definiera energiåtervinningsfrågan, och därför har jag lagt fram ändringsförslag 136 som jag anser är mycket rimligt. Vi bör inte fylla detta direktiv med för många problem, utan undersöka frågan i lugn och ro och med lite mer ingående teknisk expertis.

Slutligen vill även jag yttra mig i frågan om bioavfall. Komposteringsfrågan har skjutits upp under alltför lång tid, men den är ett strategiskt inslag i ett återvinningssamhälle, och jag förstår inte varför vi inte till slut möjliggör detta alternativ som det har funnits enighet kring ganska länge.

  Mojca Drčar Murko, för ALDE-gruppen. – (SL) Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa ser positivt på kommissionens grundläggande princip i översynen av ramdirektivet om avfall och ser den som en potentiell resurs. Vi strävar efter ett balanserat tillvägagångssätt där man tar hänsyn till både konsekvenserna av avfallsproduktionens ökning, det vill säga riskfaktorerna för miljön och människors hälsa, och efterfrågan på den växande marknaden med nya avfallshanteringstekniker.

När det gäller avfallshierarkin stöder vi i princip avfallssortering och materialåtervinning på alla platser där det är ekonomiskt och miljömässigt effektivt. Vi stöder dock även en effektiv hantering av andra typer av avfall som inte kan återvinnas eller materialåtervinnas.

Vi har kunnat se att de medlemsstater som har lyckats bäst med att minska sitt beroende av avfallsdeponering har uppnått detta mål genom en kombination av materialåtervinning, bioavfallshantering – det vill säga kompostering – och energiåtervinning, med förbehållet att specialiserade anläggningar måste uppfylla stränga kriterier för utsläpp av gasföroreningar. Om de uppfyller dessa kriterier bör de få möjligheten att erkännas som energiåtervinningsanläggningar i stället för att hamna längst ned i avfallshanteringshierarkin på samma nivå som deponier.

Möjligheten att få R1-status skulle motivera dessa anläggningar till att bli energieffektiva, vilket också ligger i linje med den europeiska planen för att minska koldioxidutsläppen med 20 procent. Det vi föreslår i ändringsförslag 133 är en kompromisslösning som kompletterar kommissionens ursprungliga formulering med slutsatserna från diskussionerna i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet.

Till hierarkin kopplar vi kriteriet om produkternas livscykel. Om vi införde det tankesättet skulle det bidra till ett hållbart utnyttjande av resurser och råmaterial. Enligt detta tillvägagångssätt tar man inte bara hänsyn till avfallets skadliga effekter på och risker för miljön, utan även till det potentiella bevarandet av naturresurser. Livscykelanalyserna bör dock åtföljas av en kostnadsnyttoanalys som vägleder användarna när de väljer lämpliga åtgärder.

Slutligen vill jag säga att vi har gjort många framsteg inom avfallshantering de senaste åren, under de senaste årtiondena kan vi säga. Tekniken förbättras och kostnaderna minskar gradvis, så det finns ingen anledning att avveckla välbeprövade förfaranden. Detta har gjort att vår grupp har tagit fram ändringsförslag om definitionen av materialåtervinning och om de två direktiven om spillolja och farligt avfall som kommer att upphöra att gälla. Jag kan säga att vi också helt och hållet stöder de idéer som i dag framförts av kommissionsledamot Stavros Dimas om behovet av förtydligande av rättsläget eftersom även det ingår i våra mål.

EG-domstolen är verkligen en mycket viktig institution, men vårt mål måste vara att ta oss an det lagstiftande arbetet och låta domstolen endast ägna sig åt de gränsfall som uppkommer på detta område.

Även jag vill lyckönska båda föredragandena Caroline Jackson och Johannes Blokland för deras förnuftiga arbete och goda samarbete.

  Liam Aylward, för UEN-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag välkomnar varmt kommissionens strategi och det ändrade ramdirektivet om avfall.

Vi beklagar oss ständigt över bristen på engagemang mellan EU och medborgarna. Genom detta lagstiftningsförslag visar EU sin ledarförmåga och sitt stöd till medlemsstaterna, och man angriper det växande problemet med avfall och följderna för miljön och hälsan samtidigt som man sätter fart på en sektor som redan bidrar med över två miljoner arbetstillfällen.

Allteftersom ekonomierna moderniseras i våra respektive länder i unionen producerar vi samtidigt 1,3 miljarder ton avfall årligen, varav ca 40 miljoner ton är farligt avfall. Det är mycket viktigt att inte knyta avfallsproduktionen till ekonomisk tillväxt, annars står vi enligt OECD inför en produktion på 45 procent mer avfall än under 1995 om vi fortsätter i samma takt. Förebyggande åtgärder är lösningen, och för att lyckas med detta måste vi involvera alla berörda parter, både producenter och konsumenter.

Medlemsstaterna kommer nu att tvingas upprätta planer för att hantera och förebygga avfall, vilket gör att de makthavande på EU-nivå samt nationell och lokal nivå koncentrerar sig på förebyggande åtgärder, vilket kommer att ge ökad skjuts åt politiken för avfallsförebyggande.

Jag välkomnar ändringsförslagen från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet där man uppmanar till bindande mål för att till 2012 stabilisera avfallsproduktionen på 2008 års nivåer och uppmanar till mer återanvändning och återvinning för att minska trycket på deponierna.

Vi måste engagera medborgarna – producenter och konsumenter är lika viktiga. Vi måste uppmärksamma medborgarna på deras nuvarande och eventuella framtida inverkan på minskning, återanvändning och återvinning av avfall. För maximal effekt bör de kommunala och de lokala myndigheternas återvinningsanläggningar vara praktiskt belägna och tillgängliga. Våra medborgare blir alltmer medvetna om miljön, och det är vår uppgift som politiker att vägleda dem. Det framgångsrika systemet i Irland med en avgift för plastpåsar är ett tydligt exempel. Nu måste vi samarbeta för att göra den förebyggande strategin till en framgång.

  Jill Evans, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Även jag vill tacka föredragandena Caroline Jackson och Johannes Blokland för allt arbete med detta, eftersom gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen blev mycket besviken över kommissionens förslag. I stället för att gå framåt och fokusera på förebyggande, återanvändning och återvinning så var det i själva verket ett steg bakåt: en oroande kombination av inga åtgärder eller mål för förebyggande, återanvändning och återvinning, gott om juridiska kryphål för skrupelfria typer och främjande av förbränning, vilket sänder helt fel budskap.

Vi hade ett mycket bra samarbete mellan skuggföredragandena, vilket banade väg för omröstningen i utskottet. Vi enades om många kompromissändringsförslag och även om det inte gick så långt som vi hade velat ledde samarbetet framåt i sådan utsträckning att gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen drog tillbaka vårt ändringsförslag där kommissionens förslag förkastades helt och hållet. Vår grupp skulle kunna rösta för betänkandet i morgon om parlamentet vidhåller den ståndpunkt som utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har intagit, men jag är rädd att det inte blir så.

Grunden för hela avfallsstrategin bör vara den bindande avfallshierarkin i fem steg med förebyggande, återanvändning, återvinning och bortskaffande. Det är mycket viktigt att ha nationella förebyggande program med EU-omfattande åtgärder och mål. Man har talat väldigt mycket om förebyggande sedan det första direktivet 1975, men mycket få åtgärder har vidtagits och vi har hört många ursäkter för att inte göra det. Därför välkomnar vi målet att till 2012 stabilisera avfallet. Det är inte så långt som vi skulle vilja gå, det är svagare än vårt ursprungliga förslag, men vi kommer att godta det för att se till att program för förebyggande med bindande mål går framåt.

Vi stöder även EU-omfattande återvinningsmål. En återvinningsnivå på 50 procent för kommunalt avfall och 70 procent för bygg-, rivnings-, industri- och fabriksavfall till 2020 är helt uppnåelig och realistisk. Och eftersom allt inte kan och inte bör finnas med i detta enda ramdirektiv vill vi också att kommissionen lägger fram förslag om särskilda avfallsströmmar före slutet av 2008, och till slutet av 2007 när det gäller biologiskt nedbrytbart avfall.

Men för oss är nyckelfrågan i direktivet förbränning. Att omklassificera avfallsförbränning som energiåtervinning skulle fullständigt undergräva åtgärder för förebyggande och återvinning. Ja, vi måste röra oss bort från deponering, det är redan en rättslig skyldighet. Men förbränning är inte lösningen. Det är klart motsägelsefullt att stödja en femstegshierarki och sedan uppgradera och ge incitament till den lägsta nivån i hierarkin. En nyligen utförd rapport visade att förbränning inte är grön energi eller ett säkert sätt att bortskaffa avfall. Vi bör inte bidra till att ge förbränningen en grön profil.

  Bairbre de Brún, thar ceann Ghrúpa GUE/NGL. – A Uachtaráin, caithfidh mé m'iontas agus mo dhíomá a chur in iúl faoin dóigh ar chuir an rapóirtéir Bean Jackson a oiread sin leasuithe ar bord a athraíonn agus a thagann salach ar na leasuithe comhréiteacha a ndearna sí féin idirbheartaíocht orthu linn uilig mar scáth-thuairisceoir agus scáthrapóirtéir. Bhain comhthoil mhór le gach leasú comhréitigh ag an vóta ar an Choiste um Chomhshaol, um Shláinte Phoiblí agus um Shábháilteacht Bia. Le vóta deiridh an Choiste ar théacs thuarascáil Bhean Jackson, bhí 48 i bhfabhar, 6 in éadan agus dhá staonadh. Tá sé doiligh le tuiscint mar sin, conas is féidir le Bean Jackson a oiread sin leasuithe a chur ar bord don seisiún iomlánach, rud a bhriseann an chomhthoil seo. Tá sé doiligh le tuiscint cad é an cineál údaráis atá sí ag iarraidh dá hobair leis na hinstitiúidí eile sna seachtainí atá romhainn.

Chuir mo ghrúpa GUE/NGL leasuithe chun tosaigh maidir le hathchúrsáil ar 50% ar a laghad de dhramháil in-bhith-dhíghrádaithe, úsáid a bhaint as an dlíeolaíocht atá ann anois chun dul i ngleic le hiarrachtaí an Choimisiúin loisceoirí cathrach a athbhrandáil mar athghabháil, ag cinntiú nach dtéann ábhar in-athúsáidte nó in-athchúrsáilte i líonadh talún nó isteach i loisceoir, athchúrsáil agus córas bailiúcháin scartha a chur chun cinn agus comhfhiosrú a dhéanamh ar an mhéid dramhaíola a dhéantar sa chéad dul síos. Ba mhaith linne béim a fheiceáil go príomha ar chosc dramhaíola agus ansin ar athúsáid agus athchúrsáil. Tá sé tábhachtach nach féidir loisceoirí cathrach a athbhrandáil mar athghabháil. Chun sin a stopadh, iarraim ar fheisirí vótáil go háirithe ar son leasuithe 83, 156, 166 agus 179.

Gan spriocanna, ar leibhéal an Aontais Eorpaigh d'athchúrsáil, tá an chontúirt ann go mbeidh brú ar Bhallstáit gabháil chuig loscadh amháin agus neamhaird a dhéanamh de chliarlathas an chúig chéim is fearr. Tá contúirt ann go háirithe go mbeadh drochthaifead athchúrsála ag Ballstáit a bheidh ag iarraidh an riachtanas don treoir líonta talún a chomhlíonadh. Ní leor an cliarlathas dramhaíola amháin chun cosc a chur air seo. Iarraim ar fheisirí vótáil ar son spriocanna éifeachtacha athchúrsála fosta. Mar fhocal scoir, ba mhaith liom fáilte a chur roimh Thuarascáil Blokland maidir le Straitéis Théamach ar Athchúrsáil Dramhaíola agus buíochas a ghabháil leis an rapóirtéir as a chuid oibre.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Vad den irländska regeringen än säger vill det irländska folket inte förbränna sitt avfall. Vi är villiga att minska, återanvända och återvinna. Irland har tidigare varit beroende av deponering som enda alternativ. Det håller på att förändras, men även nu är bestämmelserna om återvinning växlande och bristfälliga.

Med undantag för små interna enheter har vi inga förbränningsanläggningar i Irland, och våra dioxinnivåer är följaktligen bland de lägsta i Europa. Men nu kretsar större förbränningsföretag runt Irland som gamar. Det hjälper inte om vi legitimerar förbränning genom att ändra vår definition av återvinning. Om vi inte fortsätter att vara tydliga med att förbränning är bortskaffande av värsta sorten och att det inte är godtagbart så kommer mitt land, Irland, att välja den lättaste vägen, vilket leder till skador på lång sikt. Därför förkastar jag de ändringsförslag där man vill ändra definitioner, och jag vill gratulera Johannes Blokland till att ha antagit en mycket positiv och stark strategi för återvinning.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Jag vill naturligtvis också börja med att tacka båda föredragandena för deras mycket viktiga lagstiftningsdokument som syftar till att förenkla den aktuella lagstiftningen på avfallshanteringsområdet. Samtidigt bör man notera att den mest omstridda frågan i EG-domstolen är miljölagstiftningen, varav en stor del rör avfallshantering.

Å ena sidan stöder jag föredraganden i hennes insatser för att förhindra ett omfattande kommittéförfarande. Å andra sidan är ramdirektivet så viktigt för EU att vi måste insistera på ett medbeslutandeförfarande för samtliga artiklar i fråga, det vill säga artiklarna 5, 11 och 21. Det vore önskvärt att omklassificera avfallsförbränning till en form av materialåtervinning snarare än en form av bortskaffande, vilket är den kategori den för närvarande hamnar i. Materialåtervinningen minskar dessutom vårt beroende av primära råmaterial.

Vi måste förbättra gränskontrollerna så att vissa medlemsstater inte blir deponier för andra. Vi är mycket väl medvetna om att avfallshantering är lockande för många människor med sina mycket lukrativa men olagliga affärsmöjligheter. Jag har dock ett förbehåll gällande ändringsförslag 70 om ändring av artikel 30 i direktivet, som syftar till att ta bort särskilda kvalitativa och framför allt kvantitativa indikatorer från medlemsstaternas avfallshanteringsprogram.

Om vi verkligen vill minska avfallsmängden är det viktigt med kvantitativa indikatorer. En minskad mängd innebär inte automatiskt att det farligaste avfallet försvinner. Överdriven flexibilitet i programmen eller felaktiga och otydligt definierade mål kommer inte att få önskad effekt och kommer givetvis att missbrukas av medlemsstaterna. Detta kommer med all sannolikhet att ske eftersom man i direktivet överlåter åt medlemsstaterna att uppnå resultat. Avfallshanteringsprogrammen måste också innehålla kvantitativa indikatorer för att de ska vara tillräckligt ambitiösa. Samtidigt håller jag med föredraganden om att medlemsstaterna bör ha infört sina program senast 18 månader efter det att direktivet har börjat gälla. Jag anser att tre år, som kommissionen föreslog, är för lång tid.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag håller med Caroline Jackson om att hennes avfallshierarki i fem steg ger tydliga signaler till medlemsstaterna om lagstiftning för förebyggande och hantering av avfall, och att hon har gett tillräckligt svängrum så att miljön alltid kommer att vara vinnare i avfallspolitiken och att medlemsstaterna tar full hänsyn till principerna om försiktighetsåtgärden och hållbarhet, tillsammans med andra kriterier som omfattar de ekologiska, ekonomiska och sociala följderna, när de tillämpar femstegshierarkin på ett sätt som är effektivt i koldioxidhänseende.

Jag anser att återvinning måste definieras på ett otvetydigt sätt, även om det fortfarande kan behövas ytterligare finjusteringar efter omröstningen i morgon. Jag tycker också att kriteriet för energieffektivitet (vilket bör finnas i bilagan) för att avgöra om verksamheten vid kommunala förbränningsanläggningar bör räknas som återvinnings- eller bortskaffandeförfarande är ett realistiskt och logiskt bidrag till EU:s avfalls- och energiutmaningar.

Jag instämmer i att det är av avgörande vikt för miljön och för människors hälsa att kommunala förbränningsanläggningar anpassar sig till en guldstandard och använder bästa tillgängliga teknik. Debatten pågår om huruvida effektivitetskriteriet bör inkluderas eller inte, och på vilka nivåer de bör läggas. Avfall är en resurs och en energikälla, och vi bör inte utesluta att använda det på det sättet enligt femstegshierarkin.

I kommissionens text och i PPE-DE-gruppens senaste ändringsförslag hänvisar man till kriteriet energieffektivitet innebär att man ”minst” uppnår de uppgivna nivåerna. Genom ändringsförslaget ser vi till att vi inte kommer att hindra ytterligare lagstiftning eller framtida lagstiftning, såsom ett eventuellt direktiv om förbränning av avfall som innehåller strängare kriterier om så skulle behövas. Jag vill tacka Caroline Jackson och Johannes Blokland.

  Anne Ferreira (PSE). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! På grund av den fortsatta ökningen av avfall som vi producerar och behovet av att ändra texten från 1975 föreslog kommissionen förra året en ändring av det gällande ramdirektivet. Avsikten var god, men lagstiftningsförslaget motsvarar inte utmaningarna och ligger långt ifrån de mål som måste uppnås.

De föreslagna åtgärderna för att förebygga avfall och därmed minska de avfallsmängder som produceras är inte särskilt praktiska, och ingen av dem är bindande. Likaså beklagar jag avsaknaden av kvantifierade mål för materialåtervinning.

Kommissionens förslag om farligt avfall är dessutom olämpliga när man jämför med den gällande gemenskapslagstiftningen. Målsättningen att slå ihop texterna för att förenkla dem och förbättra genomförandet av dem får inte innebära att bestämmelserna om hanteringen av farligt avfall tonas ned. När det gäller avfall kan vi inte tolerera någon som helst nedtoning, särskilt inte när avfallet är farligt. Aktuella händelser manar till försiktighet.

Farligt avfall blir inte mindre farligt för att det blandas med annat avfall. Vi kan inte heller stödja möjligheten till undantag från skyldigheten att ha verksamhetstillstånd för att hantera farligt avfall.

När det gäller förslaget om att använda avfall som en energikälla förstår jag syftet, men det är farligt att blanda ihop energiutvinning med energiåtervinning. Det finns inget som hindrar oss från att återvinna energi som produceras vid förbränning även om förbränning klassas som bortskaffande. Detta är en punkt som behöver förtydligas. Ett förslag som detta som gör att förbränning kan klassas som återvinning och inte bara som bortskaffande gör att återvinning och energiåtervinning jämställs. Men framför allt strider det emot den hierarki i fem steg som antogs av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, och i förlängningen mot målet för att förebygga och minska avfallsproduktionen. Detta mål stöds i Caroline Jacksons betänkande som i stor utsträckning stärker kommissionens förslag.

Avfallsfrågan är en stor utmaning för samhället och kräver en ambitiös lagstiftning. Alltfler undersökningar visar att en stor majoritet av konsumenterna vill ha fler miljövänliga produkter och vill få bättre information om produkternas innehåll och kvalitet. Vi måste lyssna till dem.

  Holger Krahmer (ALDE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även jag vill tacka båda föredragandena, framför allt Caroline Jackson, som genom att söka kompromisser om en oerhört komplicerad lagstiftning har visat sig bemästra en jättelik uppgift. Jag måste dock säga att mitt intryck av hur det gick i första behandlingen är att vi här i parlamentet ägnar oss åt att göra tvärtemot vad vi ursprungligen försökte uppnå genom att ändra denna lagstiftning, det vill säga att förenkla EU-lagstiftningen om avfall och göra den mindre byråkratisk. Det som behövs i tillämpningen av avfallshierarkin är flexibilitet. Det behövs flexibilitet för att ekonomiskt och ekologiskt rimliga avfallsflöden ska bli en verklighet i praktiken. Det jag vill säga till Guido Sacconi, som just nu tyvärr lämnar kammaren, är att livscykelanalyser är byråkratiska och att de inte kommer att garantera en flexibel hantering av hierarkin i praktiken, utan kommer att få rakt motsatt effekt. Tvärtemot vårt mål om att förebygga avfall bidrar de till överflödigt papper.

Jag är medveten om att många har allvarliga reservationer mot en flexibel avfallshierarki, men om man ser på tillvägagångssättet för modern avfallshantering kan man ändra uppfattning. Nya tekniska förfaranden har medfört nya lösningar, och vi bör inte utnyttja lagstiftningsändringen för att göra välbeprövade metoder olagliga. Det finns inte längre någon anledning till att inte jämställa materialåtervinning och användning av avfall som en energikälla. Om ni verkligen vill att resurserna ska utnyttjas bättre och livscykler användas måste ni överge era ideologiska skygglappar.

Jag vill bara tillägga något om självförsörjning. Det finns i princip inget utrymme i miljölagstiftningen för marknadsbestämmelser, som har både ekologiskt och miljömässigt motsatt effekt. Det är beklagligt att det är på miljölagstiftningens område som vi utnyttjar eller avfärdar den inre marknaden som vi behagar. Detta handlar inte om att förhindra avfallsturism, utan om att med hjälp av europeisk konkurrens hitta de lösningar som fungerar bäst både från miljösynpunkt och från ekonomisk synpunkt. Det är ett beklagligt och uppenbart faktum att nationella och regionala intressen får företräde framför allt annat i den aktuella debatten om principen om självförsörjning.

  Wiesław Stefan Kuc (UEN). – (PL) Fru talman! Definitionen av avfall är mycket bred. Jag anser dock inte att vi, i det nuvarande stadiet av teknisk utveckling, tydligt bör definiera ”avfall” som de rester från tillverkningsprocesser som inte kan användas som råmaterial eller som tillförsel till andra tillverkningsprocesser. Även om en stor del av avfallet kan återanvändas på detta sätt finns det tyvärr en stor andel som inte kan det. Det handlar bland annat om huvuddelen av avfallet från kemiska processer, och jag ska ta upp två exempel.

Det första är klorider, som bildas vid framställningen av fosforbaserat gödningsmedel. Det finns stora berg av klorider som sprids med vinden och orsakar surt regn i till exempel Skandinavien. Det finns åtminstone två sådana fabriker i Polen, i närheten av Szczecin och i närheten av Gdańsk. Och hur många finns det i hela EU, i Ukraina eller Ryssland?

Det andra är de ”oroshärdar” som det finns ett antal av i EU, bland annat i Jaworznia utanför Krakow. Mer än 150 000 ton avfall produceras på en närbelägen fabrik som framställer växtskyddsmedel. Vid ett tillfälle framställde man även cyklon B. De kemiska föreningarna spolas bort med vatten, och spillvattnet har förgiftat den närbelägna floden och marken ett tiotal meter ned. Vi vet inte hur sådant och annat avfall ska bortskaffas eller vad vi ska göra med det.

Jag ber Europeiska miljöbyrån och forskningsinstituten att engagera sig mer för att utveckla metoder för bortskaffande av kemiskt avfall.

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Varje dag producerar vi hushållsavfall, industriavfall och gruvavfall som är mycket svårt att förstöra. Avfallshanteringen är invecklad och medför, självklart underförstått, frågan om vår förmåga att respektera miljön och människors hälsa, men även våra egna europeiska strategier.

Vi har sedan 1976 tagit fram ganska ineffektiv gemensam lagstiftning. Detta andra direktiv som är en ändring av avfallsdirektivet får inte gömma sig bakom de befintliga bestämmelserna, som bara har förenklats. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Avfallsmängden fortsätter att öka: 3,5 ton produceras per invånare och år, vilket motsvarar en ökning med 460 kilo på tio år.

Men utöver en lagstiftning som kan omvandlas till framtida bestämmelser är det viktigt att ge EU-medborgarna en god överblick över vilken väg vårt avfall går. Den europeiska hierarkin som grundar sig på fem nyckelprinciper – förebyggande, sortering, materialåtervinning, förbränning och bortskaffande – får inte undergrävas av insatser för att främja förbränning. Jag är, liksom många medborgare som bor nära förbränningsanläggningar, orolig för att EU inte agerar mer aktivt när det gäller förebyggande och materialåtervinning av avfall genom att inrätta verkliga sektorer för till exempel materialåtervinning. Vi måste minska vår användning av förbränning radikalt och hindra den från att klassas som energiåtervinning.

Det är däremot viktigt att utveckla materialåtervinningen så att vi åstadkommer att 50 procent av avfallet hanteras av lokala myndigheter och 60 procent av det resterande avfallet materialåtervinns före 2020 med en gradvis minskning av nedgrävningen och förbränningen av alla material som kan återanvändas, materialåtervinnas eller komposteras.

Jag vill även uppmärksamma inkluderandet av direktivet om farligt avfall i den nya lagstiftningen. Farligt avfall måste kontrolleras noggrant. Det måste följa ett spårbarhetssystem och ett mycket strängt tillståndssystem. Vi instämmer i behovet av att förebygga och minska effekterna av avfall men anser att det är oacceptabelt att falla för enkla alternativet med förbränning.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! Vi behöver översynen av politiken för att vi ska kunna stärka våra mål för mindre avfall och mer materialåtervinning.

Femstegshierarkin är kanske inte den bästa lösningen, men den är ett steg framåt. Därför vore det ett misstag att försvaga de framsteg och avtal som har uppnåtts i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet med ändringsförslag som stör denna hierarki och främja förbränning som den bästa lösningen, trots att denna metod innebär en avsevärd börda för miljön.

Kommissionens lagstiftning är otillräcklig. Vi måste sätta ambitiösare mål för materialåtervinning och det behövs ytterligare incitament för de nationella och lokala myndigheterna för att utveckla den infrastruktur som krävs så att vi inte till slut främjar förbränning i brist på annat. Vi behöver även en striktare politik om farligt avfall. Framför allt krävs åtgärder som stöder förebyggande.

Det räcker inte med att väcka medborgarnas medvetenhet om materialåtervinning. Vi måste stödja utvecklingen av nya politiska åtgärder för att gradvis reducera avfall och stödja forskning om produkter som är lättare att återanvända, återvinna och som kan användas för andra ändamål.

  Urszula Krupa (IND/DEM). – (PL) Fru talman! EU-konsumenternas livsstil har skapat en ökad mängd avfall och därför är förslag om materialåtervinning ett viktigt förebyggande inslag. Uppgiften att genomföra en komplicerad lagstiftning om olika avfallsströmmar och återvinningsmetoder som finns i direktivet kommer att bli svår, i synnerhet för lokala kommuner och små företag. Mängder av rapporter kommer inte heller att lösa problemet. Fattiga lokala kommuner i de nya medlemsstaterna som saknar både erfarenhet av sopsortering och medel kanske inte klarar det. Lokala regeringar samt små och medelstora företag kommer ytterligare att utarmas av de övergripande böter som medlemsstaterna måste betala för att inte ha uppfyllt bestämmelserna i direktivet, vilket i slutändan innebär mindre medel för att genomföra miljömålen.

  Karl-Heinz Florenz (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, fru Jackson, herr Blokland! Stort tack för ert goda arbete. Jag anser att kommissionen har tagit fram ett bra betänkande. Avsikten med detta betänkande är att klargöra behovet av att vår avfallspolitik i framtiden måste handla om tillgångar. Om vi inte ser saken från den synvinkeln kommer våra barn en dag att ställa den obekväma frågan om vad vi har gjort med detta århundrades tillgångar. Därför gjorde kommissionen rätt i att starkt inrikta sig på definitionen av de vaga legala begreppen i det gamla direktivet och en gång för alla fastställa en tydlig definition av vad som avses med bortskaffande av avfall. Jag är glad att man har gjort åtaganden för att åstadkomma höga nivåer av energieffektivitet då avfall har använts som energikälla, eftersom vi bör kräva samma sak av våra förbränningsanläggningar som vi kräver för bilar, kylskåp och mycket annat. Detta är helt klart ett exempel på principen om bättre lagstiftning.

Jag ser hierarkin som utskottet har kommit överens om som ett bra steg. Kanske bör jag påpeka för våra goda vänner i De gröna att detta är en skala i fem steg. Den är inte beseglad i betong utan tillåter ömsesidig flexibilitet, eftersom även papper, efter att ha återvunnits sju eller åtta gånger, någon gång måste hamna i en lämplig anläggning för upparbetning eller förbränning.

Jag anser att detta prat om självförsörjning är mycket oroande. Att använda självförsörjning som ett sätt att skydda kommunala företag i EU är modernt, men vi behöver både de små och medelstora företagen samt de kommunala företagen som konkurrenter på samma marknad och det är bra om vi lyckas med det. Jag är mycket tacksam, herr kommissionsledamot, för att ni har lovat oss att ni energiskt kommer att vidta åtgärder mot olaglig export utanför EU. Det är något som vi måste följa upp.

Låt mig avslutningsvis säga er, fru Jackson, att jag beklagar vår oförmåga att finna en gemensam nämnare när det gäller frågan om att upphäva förbudet mot deponier. Det bästa vore om deponierna praktiskt taget kunde upphöra, för då skulle återvinningen verkligen fungera.

  Edite Estrela (PSE). – (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även jag vill inleda med att gratulera föredragandena Caroline Jackson och Johannes Blokland till deras utmärkta arbete.

I EU deponeras 49 procent av avfallet från tätorterna. Arton procent förbränns och endast 33 procent används för återvinning eller komposteras. Europeiska miljöbyrån förutspår att avfall från papper, glas och plast kommer att öka med 40 procent till 2020. Mot denna bakgrund bör det reviderade ramdirektivet om avfall hjälpa oss att minska avfallshanteringens miljömässiga och socioekonomiska påverkan genom att ta hänsyn till produkternas och materialens hela livscykel samt prioritera skydd av den mänskliga hälsan.

Reducering, förebyggande, återanvändning och materialåtervinning av avfall ska prioriteras. Kommissionen måste ta täten för att utarbeta en handlingsplan för avfallsförebyggande som kan fungera som en informationskälla för medlemsstaterna när de ska upprätta sina förebyggande program. Medlemsstaterna måste vidta åtgärder för att stabilisera avfallsproduktionen till 2012. För att detta ska kunna ske, måste tillverkare och importörer ta ett större ansvar för det avfall som genereras när deras produkter släpps ut på marknaden enligt principen om att förorenaren betalar.

Den tematiska strategin hänvisar till behovet av att klargöra begreppen. Därför har jag lagt fram två ändringsförslag där jag har försökt klargöra definitionerna av återanvändning och eliminering av avfall och som jag hoppas kommer att antas av parlamentet. När det gäller farligt avfall antog parlamentet nyligen Reach. Nu är det upp till medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för insamling, tillverkning och transport av farligt avfall samt försäkra att avfallet lagras och behandlas enligt bästa möjliga villkor när det gäller säkerhet och skydd av miljön och folkhälsan.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag vill gratulera Caroline Jackson till ett utmärkt, om än i vissa aspekter kontroversiellt, betänkande. Jag vill även tacka Karl-Heinz Florenz och Johannes Blokland. Avfall är som vi alla vet ett stort problem i vårt moderna liv, och det blir inte bättre av det överdrivna globala konsumtionssamhälle vi lever i. Den viktigaste uppgiften är därför inte att ta reda på hur man bäst hanterar det avfall som vi producerar, utan att i första hand försöka minska det. Men eftersom saker och ting är som de är måste vi ta itu med ett effektivt ramdirektiv om avfall.

Tidsbegränsningen utesluter en omfattande enskild debatt. Jag ska bara nämna två punkter. Den första är den mycket diskuterade artikel 3, och jag kommer redan nu att säga att jag har en tendens att gynna Jacksons och Florenz ändringsförslag om definitionen av återvinning, inte för att jag är för förbränning som sådan, utan för att jag anser att det är mycket viktigt att ta ett steg i taget, och det är viktigt att se till att den befintliga återvinningsindustrin lever och fungerar.

Min andra punkt rör genomförande och övervakning. Vi är alla medvetna om att många direktiv är tillräckligt omfattande men att de i stor utsträckning endast blir bra på papperet. Vi måste se till att man effektivt övervakar tillämpningen av detta avfallsdirektiv och att det genomförs ordentligt i praktiken. Vi får inte glömma att bra lagstiftning från vårt parlament är dålig för våra medborgare om den tillämpas felaktigt på plats.

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

  Leopold Józef Rutowicz (UEN). – (PL) Herr talman! Caroline Jacksons betänkande om avfall och Johannes Bloklands betänkande om materialåtervinning är mycket viktiga både för oss och för skyddet av miljön. Tyvärr har undersökningar av återanvänt biologiskt utsläpp i icke-industriella bergområden visat sig innehålla tungmetaller. Detta diskvalificerar det från att användas som gödningsmedel och visar också att miljöföroreningen är en pågående process. Särskilt i Östeuropa finns anläggningar där förbrukade bekämpningsmedel har lagrats. Detta avfall har lämnats kvar efter nedlagda företag och byggnaderna och marken som efterlämnats är förstörda.

Korrekt organiserad materialåtervinning skulle i viss mån kunna bidra till att lösa många av dessa problem. Tyvärr kommer inte ens de bästa bestämmelser att kunna lösa dem alla. Effektiviteten av åtgärderna inom detta område kommer att hindras av kunskapsbrist när det gäller farorna med avfall och återvinning, av brist på finansiering av avfallshantering, särskilt i fattigare kommuner, samt av otillräckligt utbyte av bästa praxis på området. Skolor och medier borde kontinuerligt informeras om farorna med avfall och återvinning och de fattigare kommunerna borde vara behöriga till finansiering både på nationell nivå och på EU-nivå.

  Hiltrud Breyer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Det är som vi vet allra bäst att undvika avfall, men när det produceras ska det i första hand återanvändas eller återvinnas och endast när det inte finns några andra möjligheter kvar ska det slängas. Jag fruktar emellertid att vi nu tar ett steg tillbaka när det gäller avfallspolitiken och främjar sopförbränning alltför mycket i stället för det hierarkiska tillvägagångssättet för materialåtervinning. Det vore verkligen ett varsel om undergång om vi misslyckades med att klargöra vår önskan om att bli ett samhälle som undviker och återvinner avfall för att i stället göra sopförbränning till något respekterat och socialt accepterat. Då skulle vi dessutom göra klimatskyddet en otjänst eftersom vi vet att klimatet tar skada av denna metod.

När vi röstar måste vi därför göra en tydlig korrigering av begreppen, inte bara om att sopförbränning inte får omtolkas som energialstrande utan även att EU verkligen måste få en egen politik om material- och produktflöde. Jag hoppas även att vi kommer att kunna ställa upp tydliga mål för att undvika och återvinna avfall, eftersom vi endast på detta sätt tydligt visar att vi strävar efter att finna nya riktningar och nya mål för avfallspolitiken.

  Kartika Tamara Liotard (GUE/NGL). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, ärade föredragande! Avfall är ett växande problem både i och utanför EU. Vi riskerar att långsamt dränkas i vårt eget avfall. Det är därför hög tid att vi tar i med hårdhandskarna innan det bokstavligen står oss över huvudet. I detta avseende är det viktigt att komma ihåg att avfall nu har blivit en handelsvara som dessutom har sina egna skadliga följder. Enligt kontroller är en tredjedel av de ytterst lukrativa avfallstransporterna olagliga. En ny och strikt politik krävs därför, men vi måste välja rätt metoder. Förebyggande, återanvändning och återvinning av avfall är samtliga hållbara möjligheter. Det är däremot helt fel att göra stora investeringar i förbränningsanläggningar som Caroline Jackson föreslår, både när man ser det från en klimatsynpunkt och när det gäller att bevara våra naturresurser. En god avfallspolitik måste lösa problem och absolut inte skapa nya.

  Johannes Blokland (IND/DEM). – (NL) Herr talman! När jag för en stund sedan lade fram mitt betänkande om en temainriktad avfallsstrategi för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet påpekade jag att det vid revideringen av ramdirektivet om avfall är viktigt att inta en fast hållning till de vägledande principerna i resolutionen. Vad jag menade var att vi inte ska införa ett nytt förvirrande begrepp kallat biprodukt och att vi inte alltför lätt ska kalla avfallsförbränning för återanvändning. Jag behöver inte säga att påtvingade och omedelbara nedläggningar av alla slags förbränningsanläggningar som ett resultat av ändringsförslag 57 inte är vad jag avser. Jag anser emellertid att idén med ändringsförslag 57, nämligen att tillstånden ska omfatta kriterier för energieffektivitet, kan bli mycket fördelaktigt både för miljön och för klimatet. Därför vill jag argumentera till fördel för denna idé så att den kan utvecklas och förbättras.

Slutligen stöder jag verkligen förslagen om att upphäva förbud, om återanvänt och återvunnet avfall och om att främja kompostering av organiskt avfall.

  Jim Allister (NI). – (EN) Herr talman! Kommissionens tematiska strategidokument är kraftfullt när det gäller att identifiera problemen: avfallsmängden fortsätter att växa, möjligheterna att förebygga och återvinna avfall används inte fullt ut, de olagliga gränsöverskridande avfallstransporterna ökar osv. Men som vanligt verkar lösningen från Bryssel vara mer lagstiftning. Vore det inte klokare att se över de befintliga lagarna och få dem att fungera innan man lägger till ny lagstiftning? Om lagstiftningen genomförs illa, om det finns olika strategier för att lösa avfallsproblemet, om den nuvarande formuleringen leder till olika tolkningar, vad är det då för nytta med att lägga fram nya lagar utan att först effektivisera den befintliga lagstiftningen och se till att den genomförs? Vi hör ofta i kammaren och från kommissionen talas om ett förenklat regelverk, men uppriktigt sagt har det hittills inte hänt särskilt mycket.

På samma sätt är det när det gäller olagliga gränsöverskridande avfallstransporter mycket viktigt att man identifierar avfallskällan och att man noga upprätthåller principen att förorenaren betalar. I min valkrets i Nordirland har vi drabbats av olaglig avfallsdumpning från vår granne i Republiken Irland. Förorenaren kan och måste göra mer för att stoppa dessa olagliga transporter och den måste betala för den skada som har åsamkats.

Exporten av avfall från EU till utvecklingsländer för behandling som innefattar metoder som är betydligt mindre hållbara än dem inom EU är slutligen något som jag anser att vi verkligen behöver ta itu med. Inte bara det, koldioxideffekten av denna export gör att den borde avvecklas.

  Françoise Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag vill börja med att varmt gratulera vår kollega Caroline Jackson till hennes utmärkta arbete som återspeglar hennes stora sakkunskap om den känsliga frågan om avfallshantering.

Jag är helt tillfreds med klargörandet av femstegshierarkin. Förebyggande, vilket innebär att minska avfallsvolymen och verkligen kräver ansenliga insatser, samt materialåtervinning är viktigast. Allt kan emellertid inte återvinnas. Den marknad som krävs finns ännu inte. Återvinning är därför nödvändigt i brist på andra lösningar, men det måste kompletteras med hög energieffektivitet.

Denna hierarki måste fungera som en vägledande princip. Den måste dock omfatta många parametrar, inte minst lokala, eftersom det är viktigt att införa en viss grad av flexibilitet genom att variera prioriteringarna i linje med de praktiska aspekterna där detta är möjligt, samt det nödvändiga kompletterandet av förvaltningsmetoderna.

På denna punkt välkomnar jag även att man å ena sidan har infört principen om producentansvar i betänkandet, och att krav på kontroll och spårbarhet har införts för farligt avfall å andra sidan. Dessa omfattar även bestämmelser för beviljande av de nödvändiga tillstånden för behandlingsanläggningar och kontrollerna för avfallstransport.

Avslutningsvis, och när det gäller ändringsförslagen om biprodukter, är jag fullständigt emot en definition som skulle leda till att vissa typer av avfall undantas från de miljömässiga villkoren. I och med denna definition skulle avfall som anses vara biprodukter kunna undantas från lagstiftningen och skulle inte bli föremål för kraven för godkännande av spårbarhet och transport, eller, i vissa fall, för Reach-lagstiftningen som gäller för varor.

Vi har därför anledning att frukta att vissa typer av brännbart avfall från tillverknings- och kemiindustrin, som exempelvis ersättningsbränslen som för närvarande anses vara farligt avfall, lätt skulle uppfylla de föreslagna definitionerna för biprodukter och inte kommer att tonas ned, såsom är fallet för närvarande, av andra kriterier. Jag anser att detta är särskilt farligt eftersom det då finns en risk för en allmän nedklassning av avfallsströmmar som uppfyller dessa kriterier.

  Dorette Corbey (PSE). – (NL) Herr talman! Först vill jag tacka båda föredragandena. De har båda gjort ett utmärkt arbete med att hantera denna komplicerade fråga.

Vårt sopberg växer fortfarande och det är verkligen något som vi måste ta ansvar för. Vi måste gå mot en värld utan avfall. En värld där alla använda produkter och förpackningsmaterial blir råmaterial till nya produkter, där råmaterialet inte förlorar sitt värde och där återvinning inte innebär att det återvunna materialet har sämre kvalitet. Det nya ramdirektivet går i rätt riktning. Enligt avfallshierarkin måste vi först förebygga avfall och då avfall produceras måste vi inrikta oss på att återanvända och återvinna, i den ordningen. För närvarande återvinns 34 procent av avfallet och denna andel måste, och kan verkligen, ökas.

Jag anser att två saker är viktiga. För det första har vi producentansvaret. Producenterna måste ges ytterligare ansvar för att förebygga och behandla avfall. De måste förbinda sig att återanvända och återvinna. Detta producentansvar måste utvecklas ytterligare och kan exempelvis innebära en skyldighet att ta tillbaka förpackningsmaterial.

För det andra är vi tyvärr mycket långt ifrån en avfallsfri värld. Avfall produceras fortfarande, trots återvinning och förebyggande, och vi måste använda det så effektivt som möjligt. Olyckligtvis slängs fortfarande 50 procent av avfallet i EU trots att det alltid är ineffektivt att slänga avfall. Detta måste verkligen upphöra. Förbränning är i vilket fall som helst ett mer effektivt sätt att bli av med avfall än deponering. Moderna sopförbränningsanläggningar kan återanvända avfall genom att utvinna energi från det. Valet står därför inte mellan återvinning eller förbränning. Vi måste inrikta oss på återvinning fullt ut. Under de kommande åren kommer det emellertid att vara omöjligt att återvinna till 100 procent och valet kommer därför att stå mellan att slänga eller att förbränna och i det fallet är det bättre att välja förbränning i kombination med energiåtervinning. Om detta görs på ett effektivt sätt kommer vi i alla fall att kraftigt kunna minska koldioxidutsläppen.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Under den minut som tilldelats mig ska jag ta upp fyra korta punkter.

För det första stöder jag en avfallshierarki i fem steg, men flexibilitet bör endast finnas från fall till fall, annars riskerar vi att strategin kan innebära allt och ingenting på samma gång.

För det andra håller jag med föredraganden om att vi endast bör använda kommittéförfarandet i tekniskt syfte och att vi bör gå över till medbeslutandeförfaranden i artiklarna 5, 11 och 21.

För det tredje anser jag att förbränning inte bör omklassificeras som återvinningsförfarande, utan även fortsättningsvis räknas som bortskaffandeförfarande. Annars skulle principen om förebyggande, återanvändning och återvinning undergrävas. Men det får inte göra oss blinda för att dioxiner uppstår från många olika källor, från grillar till fyrverkerier till öppna spisar.

Slutligen vill jag med hänsyn till den olagliga gränsöverskridande avfallsdumpningen i Irland, för att ingen i parlamentet ska vilseledas, säga till min kollega Jim Allister att det går i båda riktningar. Olaglig avfallsdumpning tar inte hänsyn till några gränser och den går definitivt inte i en enda riktning. Det behövs mer bevakning på båda sidor om gränsen.

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot Dimas! Samtliga grupper i parlamentet har gått ihop för att ta upp ett litet men viktigt problem, nämligen det om återvinning av livsmedelsavfall. I Tyskland har vi ett system där upphettning till 133 grader gör det säkert mot sjukdomar och BSE samt gör det möjligt att använda det som djurfoder.

När förordning nr 1774 antogs 2002 var vi fem stycken som röstade mot att godkänna en långsiktig lösning på utfordringsproblemet under de villkoren, men kommissionen hade bestämt en fyraårig övergångsperiod och det var meningen att ett förslag skulle dyka upp i sinom tid. Något sådant förslag kom inte.

Under tiden har kommissionen granskat systemet. Ingen av er har protesterat. Systemet anses vara säkert, så vi antar att det överensstämmer med återvinningsbegreppen i detta direktiv och ber kommissionen att se på denna ändring på ett positivt sätt och låta oss använda metoden för upparbetning av livsmedel i Tyskland och på andra håll där liknande system har utvecklas till viss grad, till fördel för djur och miljö.

  Jacky Henin (GUE/NGL). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Låt oss välkomna att parlamentet kommer med djärvare förslag än kommissionen när det gäller materialåtervinning av avfall.

Men vad kan vi förvänta oss av en kommission vars handlingsprincip är att systematiskt offra EU-medborgarnas intressen för de individuella intressena hos aktieägarna i multinationella företag?

Deponering av avfall som påverkar miljön måste bekämpas både i och utanför EU. Detta borde dessutom utgöra en av huvudfrågorna i Peter Mandelsons förhandlingsmandat för Världshandelsorganisationen (WTO). Det är inte bara skyddet av vår värld som står på spel här, utan även kampen mot omlokaliseringar som ger upphov till att grundläggande miljöbestämmelser överträds. Allt avfall som produceras i EU, även avfall från fartyg som chartrats av europeiska företag, måste behandlas inom EU av industrisektorer som skapar arbetstillfällen och där de nationella myndigheterna tar på sig ansvaret för detta.

Afrika, Indien och Asien får inte längre behandlas som EU:s soptunnor. Lokala myndigheter har kunnat förutse, föregå med gott exempel och införa nya idéer. Bevis på detta är den ”föredömliga” anläggningen för metanjäsning och den materialåtervinningsprocess för många sektorer som myndigheterna i min stad har upprättat.

Olyckligtvis har dessa exemplariska prestationer i EU de lokala skattebetalarna att tacka för allt, medan de har lite eller inget att tacka EU och tillverkarna för. Det skulle vara till hjälp om detta togs i beaktande och om de som har färre möjligheter än andra också kunde få hjälp.

  Thomas Wise (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Här har vi ett av de få fall där man ber parlamentet om verklig input i fråga om lagstiftning inom ramen för medbeslutandeförfarandet. Caroline Jackson har som sig bör utarbetat ett betänkande, men då man inte nöjt sig med detta kastade parlamentet in Johannes Bloklands betänkande också, ett initiativbetänkande utan någon relevans ur lagstiftningssynpunkt, och ämnet var avfall!

Hur mycket papper slösades bort på att skriva ut detta betänkande? Det ger mig åtminstone en chans att påpeka skillnaden mellan Storbritanniens självständighetsparti (UKIP) och det brittiska konservativa partiet. Som ledamot i UKIP kan jag försvara mitt land även när jag måste ha en annan åsikt än en gruppkollega för att göra det. Jag anser att mitt eget land är kompetent och ansvarsfullt i fråga om avfall och att det därför bör kunna driva igenom sin egen lagstiftning. Det står inte de brittiska konservativa fritt att kritisera EU-entusiaster inom sin egen grupp PPE – den grupp som deras ledare lovade att lämna. Det är illa nog. Men ännu värre är att de till och med skriver PPE:s EU-entusiastiska betänkanden åt dem. Titta på Jackson när hon säger att ni absolut måste stå emot medlemsstaterna och kommissionen i deras ansträngningar att hålla kommittéförfarandet slutet. Jag håller naturligtvis med henne i fråga om kommissionen, men medlemsstaterna? En brittisk konservativ som talar om att bestämt stå emot medlemsstaterna? Det här visar de brittiska konservativas rätta jag. Jacksons man lämnade dem som bekant för Labour. Nuförtiden är de förmodligen för EU-entusiastiska till och med för honom.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Jag anser att Caroline Jackson är värd beröm för en svår uppgift. Avfall är ett ämne som tydligt illustrerar hur miljövänlighet ibland kan skilja sig kraftigt mellan teori och praktik.

Det är hög tid att vi klargör, förenklar och harmoniserar gemenskapslagstiftningen när det gäller avfall. Vi har alltför ofta bevittnat situationer där domstolarna i medlemsstaterna slutligen har definierat vad som är avfall och hur det ska hanteras. Vi behöver nu tydliga och användbara kriterier samt vägledning så att vår lagstiftning om avfall kan stödja de mål som vi enades om i Lissabon. Detta skulle samtidigt garantera aktörerna en förutsebar arbetsmiljö.

Avfall måste förebyggas både kvalitativt och kvantitativt. Vi måste kunna specificera vad som utgör biprodukter och avgöra när avfall inte längre är avfall för att vi ska kunna skära ned på användningen av råmaterial så mycket som möjligt. Samtidigt måste vi bredda tolkningen för användningen av material som anses vara avfall för att i största möjliga mån kunna minska volymen avfall som måste förstöras.

Jag är därför ytterst oroad eftersom vi med detta betänkande från utskottet för miljö, folkhälsa livsmedelssäkerhet, där man ger en vink om att man kan tänka sig att kompromissa med kvaliteten, inte kommer att kunna nå de fastställda målen. Det skäl i betänkandet där det anges att alla biprodukter praktiskt taget ska anses vara avfall när det inte finns kriterier för det aktuella fallet skulle till exempel innebära en katastrof för EU. I praktiken skulle emellertid material som framställts som biprodukter, exempelvis vid komplementproduktion eller återanvändning, hur viktigt och användbart det än må vara, alltid anses vara avfall för att vara på den säkra sidan eller omfattas av avfallslagstiftningen. Sanningen är dock att enorma mängder av material vars sammansättning är känd produceras inom industrin, och dessa material skulle kunna ses som en separat del från den övriga avfallsströmmen. På det sättet skulle det vara lätt att utnyttja dessa material, riskerna skulle vara helt under kontroll och man skulle spara energi.

På liknade sätt skulle en stelbent avfallshierarki vara en fullständigt oberättigad lagstiftning ur ett genomförbarhetsperspektiv eller när det gäller konkurrenskraften inom avfallshanteringen. Denna avfallshierarki kan nu endast undvikas efter en livscykelbedömning från fall till fall och en kostnadsnyttoanalys. Detta alternativ skulle bara göra processen långsammare och föra med sig en enorm och onödig byråkrati. Nu måste vi undvika tabbar av det slag som jag har gett två exempel på. Jag litar på att de ändringsförslag som Karl-Heinz Florenz och vi andra har lagt fram kommer att hjälpa parlamentet att lösa de problem som följer med dessa åtaganden.

  Riitta Myller (PSE). – (FI) Herr talman! Jag anser att utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet med hjälp av kompromisser har åstadkommit ett utmärkt resultat när det gäller avfallspolitiken och jag hoppas att utskottets arbete även får stöd här i kammaren.

Den stora majoriteten av utskottet var för att den femskaliga avfallshierarkin ska utgöra hörnstenen i EU:s avfallspolitik i framtiden. Hierarkins viktigaste del är reduceringen av avfallsvolymen. För att nå detta syfte måste vi ha tydliga mål som förbinder medlemsstaterna på EU-nivå att reducera sina avfallsvolymer och öka återanvändning och återvinning.

Vi måste även omvärdera vår livsstil. Våra produktions- och konsumtionsvanor måste ändras och inriktas på hållbarhet i stället för den nuvarande förbrukningskulturen. Det har flera gånger sagts i parlamentet att avfallsvolymerna oupphörligen ökar. Det gör de verkligen, men i Finland har vi exempelvis redan lyckats kontrollera volymerna av hushållsavfall. Trots det måste vi nu ändå arbeta hårt för att minska avfallsvolymerna.

Avfallshierarkin är mycket viktig för oss. Det finns dock utrymme för flexibilitet när tydliga miljökriterier formade ur ett livscykelperspektiv gör det möjligt för oss att visa att det finns kloka alternativa åtgärder. Sopförbränning får inte vara ett alternativ utom för deponier och även då måste naturligtvis utsläppskriterierna gälla.

  Šarūnas Birutis (ALDE). – (LT) Mina damer och herrar! I takt med att samhället blir alltmer urbaniserat, desto större blir mängden avfall och desto större blir problemen med bortskaffandet av det. Avfallsmängderna är enorma, och denna verklighet visar hur aktuell frågan om avfallslagstiftning är på EU-nivå och hur viktigt det är att öka människors medvetenhet om bortskaffande av avfall. Jag stöder kommissionens initiativ till att granska ramdirektivet om bortskaffande av avfall i syfte att göra det mindre komplicerat och betydligt tydligare.

I artiklarna 29–31 i direktivet fastställs nya krav för medlemsstaterna att upprätta nationella program för avfallsminimering. Det är mycket viktigt att uppmärksamma avfallsfrågan i högre grad, inte bara på EU-nivå utan även på nationell nivå. Det är emellertid svårt att genomföra kravet på att upprätta ett allmänt program för avfallsreducering för alla typer av avfall eftersom avfallsströmmarna och möjligheterna att tillämpa förebyggande åtgärder skiljer sig åt. Det vore lämpligare att utarbeta en vägledning för att upprätta nationella program för avfallsreducering och inrikta sig på vissa typer av avfall som prioriterade åtgärder medan man låter medlemsstaterna själva avgöra vilka andra typer av avfall de också ska inrikta sig på i de ovannämnda programmen.

  Umberto Guidoni (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! EU måste till slut förse sig med nya instrument för att begränsa produktionen av avfall genom att främja återanvändning, materialåtervinning och återvinning för att minska avfallets skadliga inverkan på miljön. De medlemsstater som ännu inte har utvecklat teknik för återvinning kommer att försöka nå sina minskningsmål för deponier genom att gynna förbränning och strunta i de miljövänligare stegen om EU saknar specifika återanvändningsmål.

Man kan inte hindra detta genom principen om femstegshierarkin. Därför måste vi sträva efter att återvinna åtminstone 50 procent av biologiskt nedbrytbart avfall, främja separat insamling och återvinningssystem samt försäkra att material som kan återanvändas eller återvinnas inte får avyttras i deponier eller förbränningsanläggningar.

Caroline Jacksons ändringsförslag enligt vilka förbränningsanläggningar för kommunalt avfall kan klassificeras som återanvändningsanläggningar snarare än deponier underminerar tillämpningen av de fem prioriterade stegen och öppnar dörren för den privata förbränningsverksamheten. Om vi verkligen vill att EU ska bli framtidens återvinningssamhälle måste vi framför allt sträva efter att förebygga och skära ned på avfallsproduktionen samt uppmuntra till återanvändning och återvinning.

  Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) Det huvudsakliga syftet med EU:s nya reform för avfallshantering är att kraftigt reducera de deponerade avfallsvolymerna. Med hänsyn till de olika inslagen i reformen vill jag säga ett par ord om separat insamling.

Situationen i EU är mycket varierande. EU som förenas i så många avseenden har delats i två när det gäller separat insamling. Bland de ledande på området finns Danmark, Nederländerna och Tyskland där andelen separat insamlat kommunalt avfall ligger runt 50 procent, medan de som ligger längst bak knappt uppnår 2 procent. På liknande sätt finns det stora skillnader när det gäller separat insamling av industriavfall. I länder som Italien och Nederländerna uppgår detta till 80-90 procent, medan det i andra länder knappt uppgår till 10 procent.

Mitt land Ungern är ett bra exempel på denna dubbelhet. Mindre än 2,5 procent av det kommunala avfallet återvinns. Det är en av de lägsta andelarna bland EU:s medlemsstater. När det gäller industriavfall ligger denna andel emellertid på över 70 procent, vilket placerar oss bland de bästa.

Varför denna dubbelhet? I Ungern blev separat insamling av industriavfall obligatoriskt för ett par år sedan. Det är den huvudsakliga anledningen till detta utmärkta resultat på 70 procent. Däremot vill myndigheterna införa separat insamling av kommunalt avfall på frivillig basis genom att skapa öar för insamling av avfall. Resultatet talar för sig själv. Endast 2 procent av hushållsavfallet samlas in separat.

Jag anser att detta exempel tydligt illustrerar vikten av att upprätta enhetliga och bindande mål för separat insamling för samtliga medlemsstater för avfall både från industrin och från hushållen. Avslutningsvis ber jag att ni litar på mig när jag säger att vi inte kommer att behöva ägna så mycket tid till att debattera förbränning om vi lyckas lösa frågan om separat insamling.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! Den ökande mängden avfall är oroande och vi har definitivt inte gjort tillräckligt för att förebygga och återvinna avfallet. Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet är därför positivt till obligatoriska mål för att minska och förebygga avfall och även till att en framtida europeisk avfallspolitik bygger på en avfallshierarki i fem steg. Jag hoppas att de betänkanden som antagits i miljöutskottet också får stor majoritet i kammaren eftersom detta kommer att innebära en avsevärd förbättring av kommissionens förslag.

Det är mycket viktigt att vi även fortsättningsvis skiljer mellan hantering och ombearbetning av avfall. I kommissionens förslag kategoriseras inte längre värmebehandling av hushållsavfall och liknande avfall som bortskaffande utan snarare som ombearbetning, under förutsättning att förbränningsanläggningarna uppfyller särskilda kriterier för energieffektivitet. Detta synsätt skulle ha fått katastrofala konsekvenser i form av miljödumpning på längden och bredden i Europa och avfallsturismen skulle ha ökat avsevärt.

Det skulle i framtiden inte bli vare sig problematiskt eller olagligt att transportera avfall rakt igenom Europa och bränna det där det var billigast och skadligast för miljön. Det är viktigt att medlemsstaterna kan åberopa närhetsprincipen, som nu finns inskriven i gemenskapens lagstiftning.

Man har i dag sagt att vi bör eftersträva ett synsätt som innefattar minsta möjliga byråkrati. Min uppfattning är att det synsättet, den lösningen, i framtiden skulle bestå i att kommunerna blir ansvariga för att tillhandahålla kommunal service av allmänt intresse och att de är kapabla att själva bestämma hur de ska bemöta efterfrågan från den nya avfallspolicyn. Det skulle inte bara ge minimalt med byråkrati utan även maximalt med demokrati.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Den europeiska ekonomin skapar stora kvantiteter industriavfall och en ökande mängd hushållsavfall. Varje person är i genomsnitt ansvarig för närmare ett halvt ton avfall per år.

Den effektivaste och mest långsiktiga metoden för att lösa avfallsproblemet är till att börja med att inte åstadkomma något avfall. Våra slösaktiga och ineffektiva metoder för att utnyttja naturresurserna har en enorm inverkan på miljön. Vi kan emellertid effektivt motverka detta genom förebyggande åtgärder: minska mängden avfall, återanvända produkter och ombearbeta avfall till andra råvaror, med andra ord, återvinna.

Jag vill uppmärksamma er på ett särskilt anmärkningsvärt förslag i betänkandet som vi röstar om. Förslaget innebär att anläggningar som neutraliserar avfall med hjälp av värme ska klassificeras som anläggningar för avfallsåtervinning. Om ugnar för avfallsförbränning klassificeras på ett nytt sätt innebär det enligt lag att transport av avfall för förbränning mellan medlemsstaterna blir lagligt, eftersom det är lagligt att transportera avfall som är avsett för återvinning. Detta kommer att leda till ett betydande inflöde av avfall till de nya länderna från de rikare medlemsstaterna där avfallsförbränning är avsevärt dyrare. Nio nya förbränningsanläggningar för avfall, som för närvarande är på planeringsstadiet, kan inrättas med hjälp av medel från Europeiska unionen. Detta skulle innebära att man använder EU:s medel på ett sätt som allvarligt skadar miljön och samhället.

Vi kan inte ha en situation där ett antal fattigare stater utnyttjas för förbränning av avfall från hela Europa, och där man dessutom släpper ut stora mängder koldioxid under processen. Men det är just den situation man avser genom ändringsförslagen 116, 133 och 135. Avfallsförbränning bidrar till klimatförändringen och skadar miljön. Detta ökar också vårt beroende av import av värdefulla råvaror som i stället skulle kunna åstadkommas genom återvinning. Fyra miljöministrar från Vyšehrad-gruppen antog en liknande ståndpunkt i maj 2006. Jag vädjar därför till alla ledamöter i kammaren att ta hänsyn till dessa reservationer och inte rösta för en ändrad klassificering av avfall.

  Dan Jørgensen (PSE). – (DA) Herr talman! För närvarande producerar vi för mycket avfall i Europa och mängden ökar tyvärr för varje dag. Den ökar faktiskt mer än både vårt välstånd och vår BNP. Vi befinner oss nu i ett läge där varje EU-medborgare i genomsnitt åstadkommer 500 kilo avfall per år. Det är ett halvt ton, mina damer och herrar. Det är naturligtvis enorma mängder och något måste göras åt situationen. Lagstiftningens viktigaste målsättning måste därför vara att minska mängden avfall. Jag tycker att det är ironiskt att vi alla är överens om målsättningarna men att dessa inte är särskilt tydliga i kommissionens förslag. Vi är därför positiva till bindande målsättningar både kvantitativt och kvalitativt för att minska avfallet i Europa.

Det finns tyvärr även andra nackdelar med kommissionens förslag. Till att börja med gör man inte någon större skillnad mellan återvinning och förbränning av avfall så länge det brända avfallet används för att skapa energi. Det är helt fel. Båda processerna kallas återvinning men utseendet bedrar i detta fall eftersom en avsevärt större del återvinns genom den ena processen än genom den andra. Att exempelvis skölja ur och återvinna en plastflaska är självklart mycket mer gynnsamt för miljön än att bränna den.

Det finns också ett annat problem med hur kommissionen har organiserat frågorna, för vi behöver mycket specifika krav i de fall när vi måste bränna avfall. Så mycket står klart. I dessa fall måste vi kräva att man använder den bästa tekniken vad gäller både energieffektivitet och, naturligtvis, att man förebygger eventuella skadliga konsekvenser av avfallsförbränning.

Vi vill också förebygga gränsöverskridande miljötransporter eller miljöturism, för att undvika att avfall betraktas som en handelsvara.

Sammanfattningsvis måste vi minska mängden avfall och vi måste se till att det finns en hierarki av lösningar, där återvinning definitivt har företräde framför förbränning.

  Horst Schnellhardt (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Mina varmaste gratulationer till föredragandena! Caroline Jackson har åstadkommit avgörande förbättringar i kommissionens ursprungliga förslag. Jag vill särskilt peka på den föreslagna hierarkin för avfallshantering i syfte att bevara resurser. Det är därför som det här direktivet också måste ses mot bakgrund av en trygg energiförsörjning, som är den brännande frågan för dagen i Europa. Europas beroende av energiförsörjning från olika tredjeländer placerar frågan om bristande resurser och skydd av dem i centrum för så gott som alla debatter om riktlinjer, och för att stabilisera energitillförseln borde därför ombearbetning av avfall prioriteras högt. Detta kan sannolikt inte garantera en trygg energiförsörjning, men är ändå ett litet bidrag till det. Låt oss ta oljan som ett exempel. Eftersom det allmänt anses att världens lager av olja kommer att vara slut omkring 2050 anser jag att det är oansvarigt av oss i Europa att fortsätta att bränna oljeavfall i så stora mängder när det i hela Europa används för att producera omkring en tredjedel av alla smörjmedel – ett exempel på god teknik av det slag som borde främjas i framtiden.

Ja, flexibilitet är naturligtvis grundläggande. När allt kommer omkring kan inte papper återvinnas och ombearbetas hur många gånger som helst och det är därför jag anser att det ändringsförslag som har lagts fram om flexibilitet är så viktigt och högst relevant. För rättssäkerheten är det emellertid mycket viktigt – särskilt när det gäller ombearbetning – att man när direktivet är införlivat tydligt anger exakt när ett ämne fortfarande är avfall och när det blir till en produkt. Det får inte finnas några rättsliga gråzoner här. Det resulterar bara i bedrägerier och osäkerhet, och det har vi inte råd med.

Låt mig avsluta med att säga något om översynen av direktivet om avfallsdeponier. Bortskaffandet av avfall på deponier måste definitivt minskas, men argumentet med de påstådda miljöfarliga metanutsläppen gör att vi hamnar i en återvändsgränd. Tekniken finns för att hantera detta, och till och med nu samlas gasen in och omvandlas till biogas. Det är något vi borde beakta. Bortsett från det instämmer jag i förslaget från Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf om att ombearbeta livsmedel och jag föreslår att ni, herr kommissionsledamot, tänker över det igen.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag vill gratulera föredraganden, särskilt hans ambitiösa engagemang för att bromsa den farliga ökningen av avfallsberget. Om det inte sker en helomvändning blir det inte längre människor som begraver avfall utan avfallet kommer att begrava oss. Det har blivit dags för oss att lära oss att leva på ett annat sätt, för precis som med klimatförändringarna kan konsekvenserna bli svåra att undanröja, och kan till och med bli livsfarliga.

Precis som i de flesta nya medlemsstater i Europeiska unionen är avfallshantering i form av deponier fortfarande den vanligaste metoden i Litauen. Kommunerna saknar de specialister och de medel som skulle krävas för att minimera, sortera och återvinna avfallet. De flesta människor är fortfarande inte beredda att stödja progressiva metoder för att hantera avfall och det saknas rättslig kontroll. Tillverkare och importörer försöker undvika ansvaret för att hantera avfall.

EU avsätter konsekvent stora belopp för att förbättra situationen. Jag vill gärna uppmuntra de gamla medlemsstaterna i EU att aktivt dela med sig av sina erfarenheter när det gäller att stimulera privata investeringar i avfallshantering, förbättra den rättsliga kontrollen och förklara för människor att vi behöver skydda miljön i stället för att såga av den gren vi alla sitter på.

  Ambroise Guellec (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Precis som alla andra ledamöter här i kammaren anser jag absolut att vi behöver en tydlig europeisk ram för att klara av den stora utmaningen med en ansvarsfull avfallshantering.

Jag tror också att vi alla instämmer i att den nya EU-strategin för avfall måste visa att avfall i alla former inte bara är en källa till förorening som behöver minskas utan även en möjlig resurs som kan utnyttjas. Jag tvekar därför inte när det gäller att stödja den pågående processen och jag välkomnar det fantastiska arbete som vår föredragande har utfört för att modernisera den lagstiftning som i 30 år har samlats på hög i frågan.

Såsom många ledamöter också har påpekat är det därför avgörande att tydligt återupprätta hierarkin med fem steg i fallande prioritetsordning: förebyggande, återanvändning, materialåtervinning, återvinning och bortskaffande. Detta bör göras genom att man garanterar en miniminivå av flexibilitet, framför allt med hänsyn till de ekonomiska aspekter som påverkar sektorerna. Det framgår också tydligt vad kostnaden kan bli för att söka dispens från dessa bindande restriktioner.

Jag vill upprepa att jag helt och fullt stöder ändringsförslagen som syftar till att konsolidera definitionerna, inte minst de om avfallet i slutet av livscykeln, producentansvaret och förebyggandet. Avslutningsvis anser jag att det är viktigt att förbättra lagstiftningen om riskavfall, vilket många av våra parlamentsledamöter också har påpekat, inte minst genom att införa krav på att detta avfall ska samlas in separat och att det ska finnas ett tillförlitligt sätt att spåra det.

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE) . – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill betona tre punkter i hopp om att parlamentet ska förbättra direktivet.

För det första behöver vi kvantifierade mål, särskilt för avfallsreducering, vilket vårt utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet gjorde rätt i att fastställa som en långsiktig målsättning. Detta är inte bara viktigt för att skydda miljön utan även för att göra oss mindre sårbara när det gäller råvaruförsörjning, som vi vet att man tvistar mycket om i världen.

För det andra måste restriktioner införas om förbränning inte kan förbjudas. Det är en form av bortskaffande, inte återvinning. Energiproduktion är förstås bättre än bortskaffande, men låt oss inte trassla till det: förbränning är en form av bortskaffande.

För det tredje behöver vi stärka närhetsprincipen och principen om självförsörjning när det gäller avfallshantering, särskilt för de olika formerna av bortskaffande och förbränning, annars kommer vi att få uppleva hur ett nästan okontrollerbart fenomen utvecklar sig inom avfallstransporten, som kommer att leda till ökade växthusgaser och större risk för miljödumpning. Faktum är att de bästa tillämpningarna inte alltid är de billigaste.

Om vi försvagar närhetsprincipen för att skapa en stor avfallsmarknad skulle det gagna de stora ekonomiska koncerner som berörs, men inte miljön. Att göra det är därför oacceptabelt.

  Thomas Ulmer (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar Caroline Jackson och Johannes Blokland för det utmärkta arbete de har lagt ned. Avfall är en huvudfråga snarare än en marginell sådan, och de 27 medlemsstaterna producerar 1,3 miljarder ton avfall varje år.

Som jag ser det är det lätt att fastställa målen men svårt att uppnå dem. Att förebygga avfall måste stå högst upp på listan och om den alstrade avfallsmängden ska förbli stabil fram till 2012 och därefter minska måste ett antal åtgärder vidtas, bland annat ett direktiv om ekodesign, större ansvar för producenterna, spårbarhet för riskavfall och ett väl genomtänkt återvinningssystem. Det är viktigare att återvinna avfall än att ombearbeta det, precis som det inom medicinen är viktigare att rehabilitera människor än att ge dem sjukpension. Det här är saker som helt hänger ihop.

Det finns ingen ursäkt när det gäller dessa argument. I mitt eget land har de kommunala tjänsteleverantörerna över 60 miljarder euro i omsättning och väldigt lite intresse för öppen konkurrens, som jag anser är positivt eftersom jag uppfattar det som gynnsamt för både kunderna och miljön. Vi behöver bara slå fast grundreglerna för konkurrensen, inte detaljerna. Det är bärbarheten för avfall som behöver regleras genom hänvisning till material och risker, inte frågan om vem som ska transportera det.

Mina tankar om ämnet rör sig kring den framtida uppgiften med återvinning och produktdesign, för det är här jag ser att EU har en möjlighet att bygga framtiden på teknik och miljöskydd.

Jag är helt för en öppen internationell marknad av det slag som vi i utskottet för miljö har kommit överens om. Det är absurt att tro att fler och fler restriktiva åtgärder skulle föra Europa ännu längre på den väg som stakats ut i Lissabonstrategin. Jag tror också att kommunala tjänsteleverantörer har god chans när de konkurrerar på en växande marknad.

  Nikolaos Sifunakis (PSE). – (EL) Herr kommissionsledamot! Till att börja med vill jag gratulera er till er ståndpunkt i kommissionen när det gäller fordon.

Även om man har gjort framsteg med avfallshanteringen de senaste åren finns det fortfarande stora skillnader mellan medlemsstaterna i volymen avfall som återanvänds eller återvinns och när det gäller metoden för bortskaffande.

I mitt land exempelvis, men kanske i mindre utsträckning i andra länder, slutar en mycket stor del av avfallet på en okontrollerad avfallsdeponi, och både återanvändning och återvinning är underutvecklade.

I dag åstadkommer en genomsnittlig europeisk medborgare omkring ett och ett halvt ton avfall varje år, som min vän Boguslaw Sonik sa tidigare, och det mesta slutar på avfallsdeponin och inte på överskottsdeponin.

Återanvändningen och återvinningen är mycket begränsad och vi har inte gjort mycket för att minska eller ens stabilisera den totala avfallsproduktionen.

De negativa effekterna kommer man bara att ta itu med om vi inrättar nationella program som sätter förebyggande först och minskar mängden avfall till att börja med. Tänk bara på att det i Grekland år 2000 fanns 4,5 miljoner ton avfall och 2006 hade det ökat till 6 miljoner ton avfall.

Vi behöver därför upprätta en hierarki av mål där vi prioriterar minskade avfallsvolymer, återanvändning, återvinning och ombearbetning och slår fast en specifik tidsplan för genomförandet som är gemensam för alla medlemsstater.

  András Gyürk (PPE-DE). – (HU) Ur Ungerns perspektiv har dagens debatt om att se över ramdirektivet om avfall blivit oväntat relevant. De senaste veckorna har den ungerska polisen inlett rättsliga processer om upprepade brott mot reglerna för avfallshantering genom olaglig skeppning och dumpning av stora mängder avfall från Tyskland till Ungern. En sådan handling är naturligtvis ett brott mot nuvarande regler men belyser samtidigt behovet av effektiva regler för hela EU. Utöver bindande målsättningar för återvinning bör man i dessa bestämmelser också ta hänsyn till medlemsstaternas och regionernas olika förmågor och resurser.

Utifrån detta skulle jag vilja framhålla tre synpunkter i den pågående debatten. För det första måste vi utöver avfallshierarkin beakta de sociala kostnaderna för hur vi behandlar visst avfall på vissa nivåer av hierarkin. Då kommer tillämpningen av avfallshierarkin inte bara att gynna miljön, utan kommer även att bidra till att naturresurserna används effektivt och att energiberoendet minskar.

För det andra måste närhetsprincipen och principen om självförsörjande betonas, eftersom transporten av avfall, och särskilt den ökande volymen riskavfall, resulterar i betydande miljöproblem.

För det tredje skulle det vara lämpligt att göra plats för marknadskompatibla verktyg i regleringen av avfallshantering. Även om tekniska specifikationer i många fall är oundvikliga, exempelvis gränsvärden, kan vi i större utsträckning satsa på externa avgifter för avfallshantering som internaliserar den ekonomiska kostnaden.

Jag litar på att man i det direktiv som ska utarbetas också kommer att ta hänsyn till ovanstående punkter och att människorna sedan inte ska behöva oroa sig för att deras omgivning ska bli en sopstation, vilket tyvärr nyligen var fallet i Ungern.

  Adam Gierek (PSE). – (PL) Herr talman! I direktivet anges att harmoniseringen av terminologin och definitionen av avfall kommer att förbättra effektiviteten när det gäller avfallshantering i gemenskapen. I det befintliga förslaget har emellertid den vaga terminologin ökat svårigheterna med att tolka innehållet.

Direktivet innehåller till exempel en precisering av materialåtervinning där det definieras som ”återvinning och omarbetning av avfall till produkter, material eller ämnen, antingen för det ursprungliga ändamålet eller för andra ändamål”, utan att man anger vilka dessa ”andra ändamål” är. Man skiljer inte heller mellan en produkt som kan bli avfall från ett material eller ett ämne. Enligt formuleringen skulle till exempel skrot från stålverk kunna behandlas som avfall som helt och hållet kringgår återvinningskedjan till anläggningen via marknaden, och detta skulle kunna missbrukas.

Jag vill också uppmärksamma en annan fråga som redan har tagits upp av min kollega här, nämligen att en minimering av kostnaderna – däribland de sociala kostnaderna – för att genomföra direktivet till stor del är beroende av en mer balanserad återvinningshantering och andra former av materialåtervinning. Dessutom kräver det en viss avreglering av avfallshierarkin i de länder som ännu inte är redo för en kostnadskrävande återvinning. Vi måste emellertid utveckla effektiva system för insamling, sortering och avpaketering för att uppmuntra vanliga EU-medborgare att samla in och återvinna material i stället för att bränna dem. Tyvärr ser jag ingenting av detta i direktivet.

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). – (HU) Först och främst vill jag gratulera de två föredragandena. Jag anser att de har uträttat en betydelsefull uppgift och jag vill – tillsammans med dem som har talat före mig – uttrycka min uppskattning för att vi nu, genom betänkandet, etablerar hierarkin och lägger den största vikten vid de förebyggande åtgärderna.

Jag bad i själva verket om ordet för att göra två påpekanden. Jag vill ta upp mina två favorituttalanden. För det första kan vi inte ta medicin och dricka alkohol samtidigt. Vi behöver med andra ord ta hänsyn till att vi i och med utvidgningen har fått en ny region som är allt mer diversifierad men också mer utsatt. För det andra kan vi inte säga att varje operation har varit en framgång, för tyvärr har patienter avlidit.

Varför säger jag detta? Som min kollega András Gyürk tidigare förklarade upplever även jag, i mitt valdistrikt, att en väldig mängd sopor och hushållsavfall kommer till Central- och Östeuropa. Orsaken till detta är att det i Tyskland är väsentligt mycket billigare att göra sig av med avfallet – även om det sker på ett olagligt sätt och med korrupta metoder – än att sortera avfallet lokalt och återvinna det genom en ytterst byråkratisk process.

Av denna anledning innebär den första regeln att vi måste vara försiktiga med vår byråkratisering, och försöka se till att avfallet verkligen återvinns där det har sitt ursprung. Det andra är att vi måste se till att avfallet alltid tas om hand på ett framgångsrikt sätt och att det kan spåras, för annars är det omöjligt att uppnå resultat. Jag antar att vi dessutom snart blir tvungna att fastställa kategorier för brottspåföljder i denna fråga om det visar sig att principen om att ”förorenaren betalar” inte fungerar.

Jag anser att det är oacceptabelt att det blir vi som utsätts för detta som blir tvungna att bevisa varifrån avfallet kommer, och att det blir vi som får bära kostnaderna för avfallshanteringen. I själva verket strider detta mot varje europeisk filosofi och rättslig princip, och vi måste vidta åtgärder för att få ett slut på denna situation.

  Joseph Muscat (PSE). – (MT) Herr talman! Det råder inga tvivel om att vi måste ägna största möjliga uppmärksamhet åt miljölagstiftningen. Jag anser emellertid att vi också måste ägna ökad uppmärksamhet åt det lokala genomförandet av denna lagstiftning. Ni är väl medveten om det som för närvarande sker på Malta, herr kommissionsledamot, där man bortom allt vett och förnuft har fattat beslut om att bygga en stor återvinningsanläggning i stället för att välja en regional lösning. Denna åtgärd har utom allt tvivel visat att man har fattat beslut på ett sätt som strider mot alla befintliga bestämmelser när det gäller att fatta beslut om att anta lämpliga och insynsvänliga samrådsförfaranden. Det räcker med att säga att när den förmodade förteckningen över alternativa platser utarbetades så var ingen av dessa platser stora nog att rymma återvinningsanläggningen. Därför var den anläggning som valdes, bekvämt nog, den som regeringen hade tagit parti för. Den planeringslagstiftning som med stor entusiasm drivs igenom när personer utan makt är inblandade nonchalerades i en sådan utsträckning att den maltesiske ombudsmannen var tvungen att ingripa. Strax efter ert möte med de lokala invånarna intensifierade myndigheterna sina ansträngningar så mycket som möjligt för att en gång för alla försöka avsluta detta kapitel som det bäst passade dem. Vi vet att kommissionen håller på att undersöka det här ärendet, men vi är nu tvungna att agera så snabbt som möjligt. Därigenom bevisar vi att EU har förmåga att se till att unionens skrivna lagar genomförs på bästa möjliga sätt på lokal nivå. Tack.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Även jag vill tacka Caroline Jackson och Johannes Blokland för deras framstående arbete, men jag vill be kommissionen att stödja oss på två punkter som är av särskild betydelse för mitt eget hemland Österrike, och även för Tyskland. Den första gäller livsmedelsavfall, som steriliseras genom en särskild behandlingsprocess där avfallet värms upp till mer än 130° för att sedan kunna återanvändas som foder till grisar. Detta är något som vi anser vara ytterst betydelsefullt, och det återspeglar också avfallshanteringens kretslopp, eftersom det avfall som inte behövs för människor kan avlägsnas ur livsmedelskedjan, steriliseras och sedan tas till vara som djurfoder.

Den andra gäller frågan om bioavfall, och även här vill jag be kommissionen att följa exemplet i några medlemsstater där man har mycket välutvecklade och välfungerande system för att hantera bioavfall, och att den lägger fram ett förslag utöver det som redan finns. Jag ber också att kommissionen ska stödja de ändringsförslag som i synnerhet vår grupp har lagt fram.

Här närmar vi oss rent allmänt en kärnfråga i vårt välmående samhälle som innebär att vi till slut är tvungna att lyckas med att frikoppla den ekonomiska tillväxten – som är allmänt önskvärd – från växande avfallsvolymer, både i relativa och absoluta termer. Det är inte godtagbart att sopbergen ska växa jämt och ständigt, och att vi tror oss bli rikare som en följd av detta. Dessa förhållanden måste i enlighet med planerna ha stabiliserats senast 2012.

Även om jag uppfattar de föreslagna åtgärderna – däribland en obligatorisk hierarki som inte medger avvikelser annat än när detta är tydligt motiverat utifrån en livscykelanalys – som rätt väg att gå, anser jag ändå att medlemsstaterna är tvungna att införliva detta på rätt sätt. Genomförandet bör dessutom övervakas noggrant av kommissionen så att man undviker de missförhållanden som vissa ledamöter har beskrivit.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Jag motsätter mig förslaget att förbränning omklassificeras som återvinning i stället för att klassificeras som bortskaffande. En sådan åtgärd kommer att uppmuntra till förbränning snarare än till minskning, återvinning och återanvändning.

Jag välkomnar idén att vi till 2012 bör stabilisera avfallsproduktionen på 2008 års nivåer. Det kommer att bli svårt för ett antal medlemsstater, inte minst min egen där avfallet – särskilt hushållsavfallet – har ökat med 44 procent de senaste tio åren. Naturvårdsverket i Irland har påpekat att man saknar uppgifter om ungefär 25 procent av hushållsavfallet i Irland och vi vet att kommissionen redan undersöker ett antal olagliga soptippar i Irland där detta hushållsavfall – och även en viss mängd industriavfall – hamnar. Det finns ett verkligt behov av att övervaka de förordningar som vi inför. Det räcker inte att införa lagar, vi måste övervaka dem och se till att straffen är tillräckliga för att avskräcka från den här sortens dumpning.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! För det första vill jag tacka alla talare i kvällens diskussion för deras mycket konstruktiva inlägg. Jag vill framföra kommissionens synpunkter i stora drag på ett antal nyckelfrågor som tagits upp av parlamentet. Jag börjar med de frågor i den temainriktade strategin som inte finns med i direktivet.

Jag ser positivt på det stöd som ges i betänkandet för att ta fram gemensamma europeiska miniminormer. Nästa steg blir ett nytt förslag om att ta fram vissa ytterligare avfallshanteringsåtgärder i enlighet med direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (IPPC). Jag instämmer också när det gäller inriktningen på att förebygga avfall och framför allt på den roll som kemikaliepolitiken och ekodesign kan få i detta hänseende. I den resolution som ni har godkänt föreslås slutligen ett antal ytterligare åtgärder för att öka materialåtervinningen och återvinningen av avfall. Kommissionen kommer att ta hänsyn till detta när den tar fram fler åtgärder för att genomföra strategin.

Jag går nu över till ramdirektivet om avfall. Många av de ändringsförslag som Europaparlamentet har antagit ger praktiska förklaringar till förslaget och är godtagbara. Andra skulle få oönskade konsekvenser. Jag vill först och främst kommentera några av argumenten i kvällens diskussion och några av de viktigaste ändringsförslag som kommissionen helt, i princip eller delvis kan godta.

Kommissionen kan godta en strängare och tydligare hänvisning till en avfallshierarki i fem steg. Det är dock viktigt att vi inser att hierarkin måste tillämpas om vi ska ta det bästa miljömässiga alternativet. Sådana överdrivna procedurmässiga krav som i den andra delen av ändringsförslaget kommer inte att hjälpa oss inte att uppnå detta.

Kommissionen kan också godta ett antal praktiska förklaringar när det gäller viktiga definitioner såsom förebyggande av avfall och återvinning. Dessutom kan vi i princip stödja till exempel främjande av återanvändning och producentansvar. Kommissionen ser också positivt på hänvisningen till tolkningsmeddelandet om biprodukter som jag hoppas kommer att tillgodose behovet av tydlighet på detta område när det antas inom kort. Men det finns också ett antal ändringsförslag som kommissionen inte kan stödja.

För det första strävar kommissionen efter tydliga och otvetydiga definitioner av nyckeltermerna i detta direktiv. Som jag sa förut klarar ändringsförslagen om återanvändning och återvinning inte detta test. Åtskillnaden mellan återvinning och bortskaffande är ett viktigt ramvillkor för att den europeiska återvinningsmarknaden ska fungera. Den måste tas hänsyn till av myndigheterna vid beslut om avfallstransporter, och då måste definitionen av återvinning i direktivet vara tillräckligt tydlig och stark. Annars kommer det att bli regelbundna och onödiga hänskjutanden till EG-domstolen, vilket skulle få negativa konsekvenser för återvinningsverksamheten och de miljömässiga fördelar som den medför.

För det andra är det viktigt att ta itu med gråzonen i definitionen av energiåtervinning när det gäller klassificeringen av kommunala förbränningsanläggningar. Detta tas inte upp i ändringsförslagen, vilket medför en sänkning av miljöskyddsnivån. Detta problem har funnits i tio år, och vi måste hitta en kompromiss nu för att kunna lösa det på ett handfast sätt i denna ändring.

Att göra effektivitetskriteriet i kommissionens förslag obligatoriskt för kommunala förbränningsanläggningar och utöka det även till medförbränning av avfall är inte en lösning på problemet. Det är varken tekniskt möjligt eller positivt ur miljösynpunkt.

För det tredje innehåller vissa ändringsförslag antingen onödiga hänvisningar och upprepningar av annan EU-lagstiftning eller medför en onödig administrativ börda för aktörer eller EU:s institutioner. Framför allt skulle ett antal av ändringsförslagen om farligt avfall straffa de företag som hanterar sådant avfall utan att medföra några märkbara fördelar för miljön, och de är i vissa fall omöjliga att genomföra.

Det är till exempel inte bra för miljön med ett totalförbud mot att blanda farligt avfall med annat avfall. Det skulle kunna leda till undermålig hantering av vissa typer av farligt avfall. Mer generellt är det viktigt att arbetet med att ta fram gemensamma standarder för återvinningsmarknaden, till exempel kriterier för när avfall upphör att vara avfall, tillåts nå sin fulla potential. Dessa standarder är ovillkorligen tekniska och måste anpassas till miljöförbättringar för att inte påverka miljöinnovationen negativt. Den tid som går åt till förberedelser och medbeslutandeförfaranden gör att detta är en olämplig väg för ett sådant tekniskt arbete, och det kommer att krävas visst kommittéförfarande.

Slutligen vill jag kommentera ändringsförslagen om förebyggande av avfall. Förebyggande av avfall är som jag sa förut en av nyckelfrågorna i denna översyn. Jag ser positivt på att man stöder programmen för förebyggande av avfall i betänkandet. Jag förstår också strategin bakom att ha med ett mål om förebyggande av avfall. Det mål som presenteras i ändringsförslagen i fråga är dock för svagt. Det kommer att ha en ojämn inverkan på olika medlemsstater – vara för svårt för somliga och inte tillräckligt ambitiöst för andra – och det kommer att vara svårt att tolka och genomföra. Jag kan därför inte godta ändringsförslagen i fråga.

Som jag redan har förklarat är detta ett ramdirektiv som inte kan ha som uppgift att fastställa specifika återvinningsmål. Sådana mål kommer inom kort att utarbetas och föreslås av kommissionen.

Många talare har bett om specifik lagstiftning, till exempel när det gäller bioavfall. Kommissionen undersöker för tillfället möjligheten att lägga fram lagförslag på detta område.

Många andra talare har tagit upp frågor som inte hör hemma i detta direktiv, till exempel den olagliga gränsöverskridande avfallstransporten som omfattas av särskilda lagar. Kommunalt avfall får inte transporteras över gränser för förbränning, även om den kommunala förbränningsanläggningen på andra sidan gränsen är återvinningsklassad. En medlemsstat motsätter kanske sig en sådan överföring.

Vi har ett förbud mot dumpning av avfall i utvecklingsländerna både i EU:s regelverk och internationellt regelverk, det vill säga Baselkonventionen. För några dagar sedan föreslogs ett direktiv om straff mot miljöbrott.

Markföroreningar från illegala deponeringar omfattas av direktivet om deponering av avfall och den temainriktade strategin för markskydd. Jag drar slutsatsen att syftet med ramdirektivet om avfall inte är att ta itu med särskilda missförhållanden.

Jag går nu över till de 92 ändringsförslag som lades fram precis före sammanträdet. Vi ser positivt på några av förslagen, till exempel att bibehålla energieffektivitetskriteriet som en grund för att skilja mellan återvinning och bortskaffande för kommunala förbränningsanläggningar, men det finns vissa andra ändringsförslag som vi inte kan godta.

Men med hänsyn till mängden av ändringsförslag och tidpunkten för dessa måste jag avvakta med kommissionens ståndpunkt.

Sammanfattningsvis är jag nöjd med att kommissionen kan godta 42 av de ändringsförslag som lagts fram av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet – 15 helt och 27 i princip eller delvis. Jag kommer att överlämna en fullständig förteckning över kommissionens ståndpunkter om ändringsförslagen till parlamentets sekretariat.

Jag vill tacka föredragandena än en gång för deras insatser och utmärkta arbete. Tack så mycket för uppmärksamheten.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Gyula Hegyi (PSE), skriftlig. – (HU) I Ungern har ett antal skandaler nyligen fäst uppmärksamheten på hur enkelt det är att kringgå politiken för avfallshantering. Olagliga avfallstransporter har levererats från Västeuropa till både Ungern och Tjeckien.

Om vi vill förhindra att Västeuropa dumpar avfall i de nya medlemsstaterna behöver vi ett nytt ramdirektiv som inte lämnar några kryphål, samtidigt som tonvikten läggs på avfallsförebyggande åtgärder. Det räcker inte med en självbedömning från företagens sida – det krävs också officiella kontroller.

Dessutom är det viktigt att återanvända och återvinna det avfall som produceras i enlighet med den femstegshierarki som anges i ramdirektivet. Därigenom kan man minimera den mängd avfall som hamnar på soptipparna. Jag vill dessutom föreslå att kommissionen införlivar regler om en central registrering av avfallstransporter i den nya lagstiftningen om avfall, vilket skulle underlätta en verifiering. En enhetlig och obligatorisk märkning på utsidan av de fordon som används för avfallstransporter skulle också vara lämpligt. Jag förväntar mig att kommissionen snarast möjligt vidtar åtgärder i denna fråga.

  Jules Maaten (ALDE). – (NL) I dag har Europaparlamentet, i direktivet om avfallsämnen, beslutat att mängden avfall måste stabiliseras mellan 2008 och 2012, och att den mängd avfall som EU producerar ska minskas väsentligt till 2020. Samtidigt som jag stöder dessa slutsatser vill jag också uppmana parlamentet att föregå med gott exempel. Alla medborgare har ett eget ansvar att bära i detta hänseende, och parlamentets ledamöter utgör inga undantag.

För det första skulle det innebära ett stort steg framåt om vi kunde begränsa antalet arbetsspråk från 23 till 2 eller 3, för trots all teknik som står till vårt förfogande producerar Europaparlamentet fortfarande en väldig mängd papper, varav 99 procent hamnar i papperskorgen.

För det andra finns det nu större skäl än någonsin till att utse Bryssel till Europaparlamentets säte. Ledamöternas och personalens månatliga flytt till Strasbourg är inte bara ett slöseri med pengar, utan bidrar också till koldioxidutsläppen.

För det tredje behöver parlamentets tjänstebilar bytas ut. Gruppordförandena kör för närvarande omkring i bilar som Mercedes och Audi, trots att det finns andra bilmärken som är mycket mer ekonomiska. Jag föreslår att vi gör oss av med dessa förorenande bilar och ersätter dem med mer ekonomiska hybridbilar. Detta skulle förhoppningsvis också fungera som ett incitament för tyska biltillverkare att börja följa europeiska standarder.

Bilaga – Kommissionens ståndpunkt

Betänkanden: Jackson (A6-0466/2006) och Blokland (A6-0438/2006)

Det finns 42 ändringsförslag som kommissionen kan godta helt, delvis eller i princip.

Kommissionen kan godta följande 15 ändringsförslag: 23, 27, 28, 31, 34, 44, 47, 49, 62, 78, 90, 92, 94, 95 och 97.

Kommissionen kan godta följande 27 ändringsförslag i princip eller delvis: 1, 6, 7, 8, 11, 14, 18, 19, 20, 21, 25, 30, 33, 35, 38, 40, 45, 56, 57, 63, 64, 66, 69, 74, 75, 77 och 96.

Kommissionen kan inte godta följande 55 ändringsförslag: 2, 3, 4, 5, 9, 10, 12, 13, 15, 16, 17, 22, 24, 26, 29, 32, 36, 37, 39, 41, 42, 43, 46, 48, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 58, 59, 60, 61, 65, 67, 68, 70, 71, 72, 73, 76, 79–89, 91 och 93.

Kommissionen reserverar sig för närvarande mot ändringsförslagen från och med ändringsförslag 98, på grund av deras stora antal och den korta tid kommissionen har haft för att utarbeta sin ståndpunkt.