Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 13 februari 2007 - Strasbourg

8. Förberedelser inför Europeiska rådets möte (8-9 mars 2007) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett yttrande från rådet och kommissionen om förberedelser inför Europeiska rådets möte (8–9 mars 2007).

  Günter Gloser, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Wallström, mina damer och herrar! Detta vårtoppmöte för stats- och regeringschefer kommer liksom tidigare år huvudsakligen att ägnas åt ekonomiska frågor, i synnerhet Lissabonstrategin. Vi är naturligtvis mycket glada över att detta års vårtoppmöte hålls vid en tidpunkt då ekonomin är bra och det sker positiva saker på arbetsmarknaden. Utifrån detta drar vi den försiktiga slutsatsen att Lissabonstrategins första frukter skördas, men vi är också övertygade om att det skulle vara väldigt olämpligt att vila på våra lagrar. Vi vill tvärtom utnyttja de övergripande gynnsamma trenderna och den begynnande optimistiska stämningen till ytterligare strukturella reformer, till ytterligare gemensamma ansträngningar för att på lång sikt säkerställa och bygga på de senaste månadernas framgång, för det är viktigt att vi får Europa i toppform inför den globala konkurrensen.

Efter ett intensivt förberedande arbete, som karakteriserats av ett mycket nära och fruktsamt samarbete med kommissionen, är allt klart för att utforma Europeiska rådets möte den 8–9 mars. Rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) diskuterade i går rådets kommenterade dagordning som ordförandeskapet hade föreslagit, och jag är glad över att kunna tala om att medlemsstaterna helhjärtat stöder listan över ämnen som ordförandeskapet föreslagit.

Under de kommande veckorna kommer Coreper att samordna bidragen från de olika rådskonstellationerna och arbeta vidare med rådets möjliga slutsatser i ljuset av de väsentliga kommentarerna. Jag får kanske påminna parlamentet om de datum som de olika rådskonstellationerna kommer att slutföra sina bidrag på. Rådet (energi) kommer att sammanträda i övermorgon för att diskutera handlingsplanen för energi, som är en av de verkligt stora frågorna för Europeiska rådet. Rådet (utbildning, ungdom och kultur) sammanträder den 16 februari, följt av rådet (konkurrenskraft) den 19 februari och rådet (miljö) den 20 februari. Denna runda avslutas med rådet (sysselsättning och sociala frågor) och Ekofinrådet, som sammanträder den 22 respektive 27 februari.

Även om parlamentet inte är direkt involverat i denna förberedande verksamhet kan jag försäkra er om att ordförandeskapet kommer att ta hänsyn till de åsikter som ni har i samband med ämnena för toppmötet.

Nu kan jag kanske gå in lite mer i detalj på ordförandeskapets planer för årets vårtoppmöte. Jag vill också hänvisa till det som rådets ordförande sa här i kammaren i förmiddags. Vi ska försöka se till att Europeiska rådet uppfyller sin huvudsakliga roll, som innebär ett engagemang i kärnfrågor, fastställande av allmänna riktningar, beslutsfattande om framtiden och utfärdande av politiska riktlinjer för de ansvariga enheterna på EU-nivå och nationell nivå. Dagens åsiktsutbyte, och naturligtvis den djupgående dialogen med parlamentets talman under sammanträdet, är naturligtvis viktiga delar av utförandet av denna funktion. Med dessa allmänna överväganden i åtanke har vi försökt fokusera på Europeiska rådets överläggningar om ämnen där åtgärder allmänt erkänns vara nödvändiga och områden på vilka ytterligare ansträngningar måste göras.

Vi engagerar oss särskilt i att stödja de strukturella reformer som inletts i medlemsstaterna och driva dem framåt genom att integrera rekommendationer som är specifika för det aktuella landet. På området för den inre marknaden vill vi stärka det gemensamma önskemålet att täppa till kryphål, identifiera svaga punkter och göra EU mer konkurrenskraftigt gentemot tredjeländer, samtidigt som vi verkar för en nystart av Doharundan. Vi är inte mindre angelägna om att uppmuntra till nyskapande, forskning och utbildning än att främja skapande av arbetstillfällen och en vidare utveckling av den europeiska sociala modellen, där ”flexicurity” [flexibel säkerhet] och demografisk förändring är centrala delar.

Som förbundskanslern sa i förmiddags är bättre lagstiftning viktigt för oss alla, eftersom det finns stor potential i detta för att göra EU:s ekonomi mer konkurrenskraftig, och därför är en minskning av byråkratin en fråga som det tyska ordförandeskapet prioriterar. Vi har satt upp målet för Europeiska rådet att sända ambitiösa budskap. Praktiskt sett handlar det huvudsakligen om att förenkla befintliga lagar och fundera över hur de nya lagarna ska kunna bedömas bättre. Som lagstiftande myndigheter har rådet och parlamentet ett särskilt ansvar att säkerställa att förslag från kommissionen om förenkling av lagstiftning både granskas noggrant och behandlas omedelbart. Vårt huvudmål är att driva fram en minskning av byråkratin, framför allt genom fastställande av tydliga, kvantitativa mål.

Slutligen kommer Europeiska rådet, vilket bestämdes förra året, att uppmärksamma EU:s omfattande energiplan, i vilken EU:s tre grundläggande mål på detta område förordas: försörjningstrygghet, konkurrenskraft och förenlighet med miljön, varav det senaste alltid måste betonas. Det framgår av rapporten om strategisk energi som kommissionen presenterade i januari att EU bara kan möta de utmaningar som man står inför med en energipolitik i vilken alla tre punkterna i detta tresidiga mål behandlas, och det är anledningen till att vi verkar för en rad åtgärder utan vilka – sammantagna – den önskade effekten inte kommer att uppnås. Detta paket omfattar åtgärder som förstärker konkurrensen på den inre energimarknaden, som fäster större vikt vid förnybara energikällor och bidrar till att utveckla en bättre energiteknik och större energieffektivitet, och i detta avseende är det mycket viktigt att det fästs större avseende vid de utrikespolitiska delarna av energipolitiken. Jag vill klargöra att Europa i allt högre grad måste uppträda enat när det gäller energifrågor.

Frågan om skydd mot klimatförändringar kan inte skiljas från energifrågan. Eftersom klimatförändringarna utgör detta århundrades största utmaning är vi fast beslutna att finna ambitiösa och framsynta lösningar, inklusive kvantitativa mål, också på detta område, och de förslag som kommissionen har lagt fram om en fullständig samordning i energifrågor utgör en god grund. Europeiska rådet måste arbeta för att sända en stark signal till förmån för en vidare utveckling av den internationella politiken för skydd mot klimatförändringar efter 2012. Det är bara om de industrialiserade länderna, med Europeiska unionen i spetsen, tar ledningen med engagemang för krävande mål och åtgärder som vi kan förvänta oss att tillväxtländerna ska visa en önskan att göra åtaganden som är lämpliga för de egna omständigheterna för att begränsa de egna, snabbt växande, utsläppen.

  Talmannen. – Stort tack, herr rådsordförande, inte bara för era ord utan också för att ni bara använde hälften av er talartid för att framföra dem. Detta är något som vi borde ha i åtanke som gott föredöme i våra överväganden om reformen av parlamentets funktion. Också rådet kan ålägga sig en begränsning och trots det få sagt något som är värt att höra.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Mars månad erbjuder ett verkligt tillfälle för Europeiska unionen. För det första ger den oss en möjlighet att visa medborgarna en europeisk union som fattar ambitiösa och tydliga beslut om ämnen som de bryr sig mycket om. För det andra kommer vi att uppmanas att gå med på en förklaring, som inte bara kommer att hylla våra bedrifter under dessa 50 år, utan också fastställa vad vi kan göra i framtiden. Dessa två saker är således nära sammankopplade. Ett framgångsrikt vårmöte skulle utgöra den perfekta språngbrädan för Berlinförklaringen.

EU måste vidta åtgärder. Det måste vara politiskt, effektivt och spela en nyckelroll när det gäller att ta itu med de större utmaningarna i dagens globaliserade värld. Tillväxt och sysselsättning, klimatförändring, energi: detta är ämnen som européerna funderar på varje dag. Vi har ett verkligt tillfälle att visa vad Europeiska unionen kan erbjuda, naturligtvis i fullständig efterlevnad av våra förnyade åtaganden när det gäller bättre lagstiftning.

Jag skulle vilja inrikta mig på klimatförändring, energi samt tillväxt- och sysselsättningsagendan. För två veckor sedan lade FN:s klimatpanel fram tydliga, behärskade och obestridliga fakta om klimatförändring. Målet att begränsa temperaturökningen till 2 grader Celsius är fortfarande uppnåeligt – så när! Under nästa årtionde, eller där omkring, kommer det att avgöras huruvida vi lyckas få situationen under kontroll. Våra internationella partner, investerare och medborgare hoppas på Europeiska unionen för tydliga, bestämda åtgärder.

Problemets omfattning är enorm. Ett modigt svar är det enda rimliga, och detta innebär praktiska politiska förslag och bindande målsättningar. Det är därför som vi föreslår att utvecklingsländer godkänner ett 30-procentigt utsläppsmål före 2020 jämfört med 1990 års nivåer. Samtidigt ifrågasätter ingen behovet av att föra in utvecklingsländer i de globala ansträngningarna att minska utsläppen, och det finns realistiska möjligheter att få in dem på rätt väg för att de ska kunna begränsa ökningen av sina utsläpp, till att börja med, och att inleda minskningen före 2020.

Jag förväntar mig att Europeiska rådet under sitt vårmöte sänder ut en övertygande och stark signal om behovet av beslutsamma åtgärder för klimatförändring. Resolutionen om klimatförändring, som parlamentet kommer att anta i morgon och som både är uppmuntrande och förbluffande, innehåller ett viktigt och brådskande budskap som kommissionen kommer att vidarebefordra till stats- och regeringscheferna när klimatfrågorna diskuteras vid rådets vårmöte.

Men vi måste också visa både inom och utom EU att vi är beredda att agera själva i dagsläget. Det är därför som rådet vid sitt vårmöte borde komma överens om ett bestämt, oberoende EU-åtagande för att nå åtminstone en 20-procentig minskning av växthusgasutsläpp före 2020. Detta kommer att bli ett verkligt bevis på vårt åtagande.

Energi är nyckeln till minskade utsläpp. Men det är mer än så: trygg energi, rättvisare priser och mer alternativ är alla centrala frågor när det gäller medborgarnas dagliga oro för dem själva, deras familjer samt framtida generationer och naturligtvis för den europeiska industrin. Det finns också en instinktiv känsla för att dessa frågor bara kan hanteras effektivt på EU-nivå. Detta är också en hård prövning för Europeiska unionen själv.

Förra månaden lade kommissionen fram sin vision om hur man ska få den europeiska politiken på rätt väg, och jag välkomnar verkligen parlamentets stödjande hållning. Närhelst vi möter en långsiktig utmaning är det nödvändigt att européerna kan lita på att deras demokratiskt valda företrädare förklarar varför reformen är nödvändig, att de sätter kortsiktig förändring i samband med långsiktiga syften, att de övertygar oss om att vi alla kan spela en roll, genom att göra vad vi kan när det gäller till exempel energieffektivitet.

Den heltäckande resolution som ni antog den 14 december förra året återspeglar den grundläggande roll som parlamentet spelar i detta sammanhang. Så Europeiska rådets ambition och övertygelse är avgörande. Vi kan inte skjuta upp beslut längre. EU måste sända ut ett så tydligt budskap som möjligt om att det är engagerat i att förändra utformningen av den europeiska energipolitiken under de närmaste årtiondena. Investerarna står redo att kliva in i stor skala, men de behöver en tydligare signal. Detta innebär beslutsamma åtgärder på den inre marknaden. Det innebär verkliga åtgärder för att säkerställa solidaritet mellan medlemsstater. Det innebär att göra forskning på detta område till vår högsta prioritering, till exempel som främsta mål för Europeiska tekniska institutet. Det innebär ett exakt, ambitiöst, och framför allt bindande mål för att göra förnybar energi till något att räkna med före 2020.

Med ett tydligt grönt ljus från Europeiska rådet är kommissionen beredd att ta fram en lång rad exakta lagstiftningsåtgärder i år. Klimatförändring och energi utgör väsentliga delar av den bredare fråga som man kommer att fokusera på under vårmötet, Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning. Det vidtas verkliga åtgärder för att investera mer i nyskapande, för att göra livet enklare för nya och växande företag, för att hjälpa medborgare att förbereda sig för förändring. Som ni känner till förbättras den ekonomiska situationen, och EU har visat att det klarar av globaliseringens utmaningar, men dessa första åtgärder måste nu påskyndas. Samförståndet för förändring måste också översättas till handling inom alla delar av EU och inom alla sektorer. Det är nödvändigt med en modernisering av våra ekonomier och samhällen om våra värderingar och vår livskvalitet ska blomstra i denna snabbt föränderliga värld.

Vid vårmötet måste man ge en tydlig signal om att vi kommer att fortsätta med reform på alla nivåer, såsom fastställt i kommissionens årliga lägesrapport om Lissabonstrategin, inbegripet landsspecifika rekommendationer.

Kommissionen välkomnar starkt parlamentets stöd på detta område. Er resolution är en påminnelse i rätt tid om några av de viktigaste riktmärken som åtgärdernas trovärdighet kommer att bedömas efter. Som exempel kan nämnas att minska tiden för etablering av nya företag till inte mer än en vecka och billigare skydd av immateriella rättigheter.

Tiden rinner ut om vi ska undvika de värsta effekterna av klimatförändringen, ta itu med den globala obalansen mellan tillgång och efterfrågan på energi samt säkerställa verklig modernisering. Det är dags att ställa vår bästa lärdom till förfogande för dessa mål. George Bernard Shaw sa att vi inte blir visa genom att minnas det förgångna, utan genom att ta ansvar för framtiden. Vid en tidpunkt då vi firar Europeiska unionens 50-årsdag är detta något att minnas.

Modiga, ambitiösa och långsiktiga beslut från rådets vårmöte i mars kommer att föra in Europeiska unionen på vägen mot att finna verkliga svar på dessa mest brådskande frågor.

  Talmannen. – Tack så mycket, vice ordförande Wallström, särskilt för att ni inte utnyttjade all er tilldelade tid. Detta utgör ett gott exempel från ordförandeskapet och från kommissionen.

  Marianne Thyssen, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Varje generation har en plikt och ett ansvar att bidra till framstegen. Också vår generation står inför en utmaning, nämligen globaliseringen. Vi lever i en värld som förändras snabbt och som blir öppnare. I Europeiska unionen måste vi möta världsomfattande, ibland aggressiv, konkurrens med en åldrande befolkning och mot en bakgrund av global uppvärmning.

Denna konkurrens blir alltmer mördande, inte bara i fråga om tillgång på marknaden utan också i fråga om efterfrågan på marknaden av råvaror och energi. Vi skulle kunna bortse från det, vi skulle kunna underkasta oss det passivt eller så skulle vi kunna förbereda oss för det. Men om vi vill ge våra barn en möjlighet till en god livskvalitet och bra jobb finns det bara ett alternativ: att se till att vi är konkurrenskraftiga. Att vara konkurrenskraftig innebär inte att blint underkasta sig den press som globaliseringen utgör. Men det innebär att vi måste utrusta oss med rätt instrument för att säkerställa en framtid för det som vi värderar högt, nämligen den europeiska sociala modellen och de värderingar som vårt levnadssätt och samhälle grundas på. För att vara konkurrenskraftiga behövs en djärv vision och strategi och djärva människor, samt resurser. Vi har visionen. Vi har Lissabonstrategin med partnerskapet för tillväxt och sysselsättning, och det är något som vi i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater alltid har engagerat oss till 100 procent för. Vi är också mycket tacksamma för att Barrosokommissionen, liksom det tyska ordförandeskapet, lägger så mycket energi på större fokus på de svaga områden som måste förbättras och på en seriös energiplan.

I kommissionens senaste rapport kunde vi läsa att de ekonomiska framtidsutsikterna hade förbättrats under det senaste året. Låt oss ta vara på denna styrka för att uppnå våra mål med desto större kraft, för det finns mycket kvar att göra, inte minst av medlemsstaterna, som tidvis framställs i ett alltför positivt sken i kommissionens rapporter. Vi kommer att rösta om en resolution i morgon, med vårtoppmötet i åtanke. Vi har kunnat verifiera den i fråga om de nationella parlamentsledamöternas åsikter, som vi hade ett framgångsrikt möte med i förra veckan. I denna resolution framförs också våra prioriteringar, som kommer att belysas ytterligare av skuggföredraganden, Klaus-Heiner Lehne. Slutförandet av den inre marknaden, inte minst för både konsumenten och små och medelstora företag, administrativ förenkling, en granskning av effekten av att tillämpa goldplating [tillägg av ytterligare lager av bestämmelser], mer forskning och nyskapande, ett förnyat tillvägagångssätt när det gäller energipolitik och kampen mot klimatförändringar med beaktande av energiförsörjning, överkomlighet, mindre beroende, fler förnybara energikällor och mindre utsläpp av växthusgaser. Detta är åtgärder som vi måste vidta om vi vill uppnå målet större tillväxt och fler jobb. För majoriteten av vår grupp finns det också utrymme för kärnenergi, även om vi respekterar subsidiaritetsprincipen till fullo i detta avseende.

Lissabonstrategin är naturligtvis mer än det jag har räknat upp hittills. Det som är viktigast är att bry sig om människors välbefinnande och värdighet och om deras ställning och deltagande i samhället. Detta är också anledningen till att vi fokuserar på fortbildning, utbildning, livslångt lärande, kampen mot utslagning och en sund invandringspolitik samt jämställdhet mellan könen, för det faktum att begåvade kvinnor hoppar av innebär också en sorts forskarflykt. Vad gäller reformen av arbetsmarknaden ser vi fram emot diskussionen om kommissionens dokument om flexicurity [flexibel säkerhet].

Eftersom Lissabonstrategin handlar om människor måste också processen stödjas av människorna. Så länge som allmänheten betraktar den europeiska strategin för tillväxt och sysselsättning mer som en del av problemet än som en lösning finns det anledning till oro. Såväl folkets som det civila samhällets deltagande måste öka. I tidigare stora projekt, som exempelvis ”Europa 92” på den tid då det begav sig och också när euron introducerades, lyckades vi bra tack vare ett enormt, övergripande kommunikationsinitiativ. Vi, och i hög grad medlemsstaterna, missade goda möjligheter under utvidgningsprocessen. Utan en ordentlig kommunikationsstrategi kommer inte Lissabonstrategin att förstås på rätt sätt eller stödjas och utföras på ett adekvat sätt, något som förmodligen kommer av en brist på politiskt mod. Därför vill jag vädja starkt till de tre institutionerna att utlova ekonomiskt stöd till detta ändamål och, om möjligt, lämna utrymme för detta i den viktiga Berlinförklaringen som sammanställs för närvarande.

Jag vill tacka föredragandena och skuggföredraganden för den resolution som vi kommer att stödja i morgon och som vi förberedde i arbetsgruppen med 33 medlemmar och med Joseph Daul som ordförande. Resolutionen visade sig bli ganska lång, men eftersom den har ett brett stöd och dessutom är positiv så har vi möjlighet att sända ett tydligt budskap om vad vi vill att denna strategi ska leda till.

  Robert Goebbels, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vid en tid då globala problem hopar sig frestas ett antal medlemsstater i EU av nationalismen. Faktum är att den odiskutabla läxan av den globalisering som är på gång är att till och med Tyskland, Frankrike, Storbritannien och, faktiskt, Polen står relativt hjälplösa inför den förutsebara uppkomsten av vissa stora nationer.

Alla håller med om att Nicefördraget inte längre räcker för att säkerställa ett effektivt styrande av EU-27. Men konstitutionsfördraget har kollapsat, och detta inte bara på grund av Frankrikes och Nederländernas ”nej” utan också på grund av att vissa stats- och regeringschefer vägrar att leva upp till det de har undertecknat. Visionen av Europa kan inte sammanfattas enbart utifrån den inre marknaden. Våra medborgare vill se en mer social aspekt och ett mer effektivt gemensamt agerande.

Den europeiska integrationen började med Europeiska kol- och stålgemenskapen. Förra året blev Kina världens största tillverkare av stål. I januari undertecknade Kina och Ryssland 15 energisamarbetsavtal, varav ett rörde konstruktionen av två gasledningar, var och en med en kapacitet på 40 miljarder kubikmeter.

Den här månaden ska Indien, Kina och Ryssland delta i ett trepartsforum i syfte att främja handel med varandra. Förenta staterna och Ryssland har precis undertecknat ett gemensamt forskningsavtal i fråga om kärnkraft. Kineserna, japanerna, indierna, ryssarna och amerikanerna samarbetar inom utvecklingen av ny teknik utformad för att bekämpa klimatförändringarna. Var finns då Europa i allt detta? Vi befinner oss långt ifrån solidariteten i den inte längre gällande Europeiska kol- och stålgemenskapen. Vi kämpar för att definiera en energipolitik som karakteriseras av solidaritet och som därför är av gemensam karaktär, och detta vid en tidpunkt då vårt energiberoende ökar. Vi prioriterar visserligen ambitiösa mål, men med tidsfrister för 2020, 2030 och 2050, dvs. bortom en överskådlig framtid.

Förbundskansler Angela Merkel påminde oss i förmiddags om att EU är ansvarigt för 15 procent av den totala mängden koldioxidutsläpp. Enligt kommissionsledamot Stavros Dimas minskade vår andel till 14 procent 2006 – en siffra som inte vittnar om någon större effektivitet från européernas sida utan om en ökning av utsläppen från andra industrialiserade nationer.

Om det är självklart att Europa ska statuera exempel är det inte mindre självklart att vi inte kommer att kunna bekämpa de globala problemen på egen hand. Europa har ett par ess i rockärmen när det gäller att tillkännage sin närvaro i den globala debatten. Vi är fortfarande den största ekonomiska makten och står för 30 procent av världens samlade BNP. Mer än en tredjedel av de två tusen största företagen i världen är europeiska. Vi är fortfarande ledande i världen inom praktiskt taget alla sektorer, med undantag för digital teknik och bioteknik, och vid toppmötet i Lissabon definierades en strategi för att avhjälpa dessa brister. Denna strategi lever fortfarande, även om framstegen görs otroligt långsamt, i synnerhet när det gäller forskning och nyskapande.

Det kommande toppmötet kommer att ge möjlighet till ett nytt avstamp. Alla analyser har gjorts och alla problem har identifierats. Nu är tiden inne för praktiska beslut. Den politiska nystarten för EU måste ske senast i juni. Det är åtminstone målet för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet.

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! EU:s tillväxt under 2006 nådde 2,7 procent – den högsta siffran på sex år. Arbetslösheten är den lägsta sedan 1998, på 7,9 procent. Man är frestad att säga ”bra gjort”, men denna tillväxt på 2,7 procent har jämförts med 9,5 procent i Kina och Indien, och vår arbetslöshetsgrad på 7,9 procent med USA:s som ligger på under 5 procent och 4,1 procent i Japan. Mot bakgrund av detta låter Lissabonmålen, som ska göra EU till världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi före 2010, inte bara ambitiösa utan orealistiska. Vi har redan övergett det utsatta slutdatumet. Kan vi upprätthålla målet?

Ja, vi för denna debatt varje år. Vissa medlemsstater ignorerar ständigt våra uppmaningar. I Kokrapporten för två år sedan sa man att Lissabonstrategin har blivit rörig, och resultaten är föga övertygande. Det beror på att medlemsstaterna har försökt att trassla sig igenom istället för att reformera sina möjligheter. Lissabonstrategin kommer bara att fungera om reformen blir europatäckande. Solidaritet får inte innebära att de regeringar som har genomgått den hårda reformprocessen nu måste lösa ut dem som inte har gjort det. I vissa länder ser inte ens oppositionen reformbehovet. Den lovar medborgarna saker som inte kan hållas, och jag är frestad att säga:

(FR) Det skulle kunna påpekas att det finns ett enormt behov av en utvärdering av verkligheten i detta sammanhang.

(EN) En kunskapsbaserad ekonomi måste vara villig att lära. Vi inom EU kan lära av varandra. Ekonomisk tillväxt och låg arbetslöshet, ett dynamiskt affärsklimat och hög social standard, det finns inget som utesluter det andra – se på Danmark och Finland.

Rätt sätt att förnya socialt skydd och bidragssystem är att föra in mer flexibilitet. Arbetslösheten bland unga är alltför hög, men att skydda våra medborgare innebär inte att vi måste skydda arbetstillfällen som inte är konkurrenskraftiga. Det sociala skyddsnätet borde inte stödja misslyckade företag, utan hjälpa de som drabbas att återintegreras i nya affärsmöjligheter.

Min grupp anser också att investering i grön teknologi är nyckeln till begränsad klimatförändring och tillgodoser energitryggheten inom EU. Energi är bokstavligen drivkraften i vår ekonomi, och eftersom våra energiministrar möts denna vecka i Bryssel måste de klara av utmaningen och ha modet att öppna energisektorn för större konkurrens och flexibilitet, inte bara separera infrastruktur från tillgång. Det är viktigt att bygga en verklig europeisk energimarknad, men det är inte tillräckligt: vi måste också skära ned energikonsumtionen, och jag hoppas att kommissionen kommer att vara ännu mer ambitiös i framtiden än den har varit. Vi måste skapa stimulans för enskilda individer i syfte att ändra deras vanor samt göra genomtänkta inköp och investeringar genom att utnyttja skattesystemet.

Vi måste också tillhandahålla ett ordentligt genomförande av EU-lagstiftning, som ger våra medborgare möjlighet att få reda på det som måste göras, och medlemsstaterna måste leva upp till sina löften om ekonomisk reform så att vi kan ge Lissabonmålen grönt ljus.

  Cristiana Muscardini, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, herr Gloser, mina damer och herrar! En av de saker som mest irriterar allmänheten är Europeiska unionens alltför utbredda lagstiftning. Det handlar om bestämmelser som inte bara är alltför många stora utan som också är svårförståeliga och komplexa: denna trend måste stoppas. Att fastställa böjningsgraden på bananer och diametern på ärtor och längden på preventivmedel och tro att det innebär att man reglerar marknaden är ett tecken på att man befinner sig mycket långt bort från medborgarnas vardag.

Sådana bestämmelser är en produkt av påtryckningar som utövats av mäktiga intressegrupper till skydd för personliga affärer, och fastställs inte i medborgarnas intresse. Där bestämmelserna är för många regerar byråkratin i stället för politiken eller ekonomin, och EU skulle till och med kunna drunkna i byråkrati. Att förbättra lagstiftningen måste bli en nödvändighet för institutionerna, och på den punkten måste parlamentet agera som katalysator. Det gläder oss att också ordförandeskapet för rådet uppmärksammar denna fråga.

Det har framgått av de tal som hållits i kammaren under förmiddagen att det finns en viss tendens på den europeiska vänsterkanten att fortsätta kräva ny lagstiftning utan att visa något större intresse för i hur hög grad den verkligen tillämpas eller är tillämplig. Vi anser att ett fritt och sammanhållet samhälle grundas på stabila, tydliga och gemensamma bestämmelser och inte på en klumpig byråkrati. I fråga om tillväxt och utveckling uppmanar vi rådet att med större beslutsamhet anta en politik i vilken problemen på den afrikanska kontinenten uppmärksammas och mänskliga rättigheter och arbetstagares rättigheter bevakas, både i de länder som vi handlar med och inom unionen.

Utan en gemensam energipolitik kommer vi inte att uppnå någon återhämtning eller tillväxt. Vi stöder kommissionens nya grönbok beträffande förnybara energikällor och förbättringen av infrastrukturen för naturgas med fokus på terminaler för flytande naturgas, en ståndpunkt som också stöds av ordförandeskapet för rådet. Därför bör alla hinder undanröjas, inklusive de som framhållits av den italienska miljöministern, Pecoraro Scanio, som i denna fråga fortsätter att ignorera europeiska ståndpunkter och följaktligen försenar utvecklingen. Utveckling och miljö är de utmaningar som vi måste svara på, bland annat genom att ratificera ett nytt fördrag i vilket våra institutioners nya och skilda ansvarsområden inom EU-27 definieras.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar, företrädare för rådet och kommissionen! Jag vill börja med att gratulera kommissionen till att ha intagit en så fast hållning i diskussionen om de nationella fördelningsplanerna för handel med koldioxid och till att åtminstone ha orsakat förvirring genom att korrigera Tysklands nationella fördelningsplan.

Det förbryllar mig att se att den överenskommelse som nåtts om mål för minskning av koldioxidutsläpp från bilar, bevisligen som en del av ett större avtal, inte gick som kommissionen hade velat, och vill ta tillfället i akt att påpeka att en sak som man bortser från i sådana koldioxidavtal – av det slag som för närvarande nås mellan medlemsstaterna, kommissionen och rådet – är att de mål som vi satt upp för oss själva inte kan beslutas av människan. Målet att hindra planeten från att bli mer än 2 grader varmare beslutas av naturen.

Om vi, i dessa kompromisser mellan olika nationella och internationella intressen, fortsätter att nonchalera det mål som fastställdes i Kyoto tror jag att vi inom överskådlig framtid inte längre kommer att kunna påstå att vi faktiskt driver en ambitiös politik för skydd mot klimatförändringar.

Som vi i De gröna ser det är kanske energipaketet och målet på en 20-procentig minskning av koldioxidutsläppen i Europa ambitiöst, men det har inte längre något samband med det främsta målet, att göra någonting för att motverka den globala uppvärmningen. Om vi verkligen stannar på dessa 20 procent kan vi en gång för alla säga adjö till tanken att kunna få ett positivt inflytande på den globala uppvärmningen, det vill säga att kunna minska den. Vi har just hört att temperaturen på jorden skulle öka med 4 eller 5 grader om vi skulle stanna på 20 procent. Det skulle i så fall innebära att verkligheten skulle vara mycket värre än de negativa profetiorna i fråga om klimatförändringarna.

Allt jag kan göra när jag står här är att än en gång vädja till energitoppmötet i Bryssel att sluta sänka procentsiffrorna i avtalen om minskning och äntligen förverkliga det kommissionen har lagt på bordet. Den viktigaste delen av detta energipaket rör enligt min uppfattning energieffektivitet och -besparingar, och jag vill återigen be kommissionen att återgå till det som presenterades för parlamentet förra hösten – vilket inte är så länge sedan – i form av handlingsplanen för energi. Även här måste det göras något åt bristen på kontinuitet. Vid den tidpunkten togs det för givet att det rätta målet för Europa var att minska energikonsumtionen. I dag skriver man bestämt in i energipaketet att Europas energikonsumtion kommer att fortsätta öka. Detta leder till ett stort antal ändringar.

Jag vill tillägga något om kärnkraftspolitiken, för jag vet att många länder sätter stort hopp till den. Jag anser att det skulle ha gjorts kontroller i hela EU tidigare för att fastställa om den skandalösa säkerhetsnivå som vi får upprepade rapporter om från det svenska kärnkraftverket i Forsmark är ett unikt svenskt problem, eller om det skulle kunna vara så att detta förfall inom säkerheten har blivit ett allmänt problem under de årtionden som atomenergi har använts, till följd av exempelvis personalnedskärningar. Detta är tredje gången som jag har begärt ordet för att protestera mot att Forsmark ännu inte har diskuterats på EU-nivå, och anledningen till att jag uttalar mig så kraftfullt om det här och nu är att jag drar slutsatsen att Euratom kommer att låna ut pengar till byggandet av ett nytt kärnkraftverk i Belene, om vilket förhandlingar fortskrider bakom kulisserna. Det skulle vara första gången som export av kärnkraftselektricitet används för att finansiera ett kärnkraftverk i Europeiska unionen med EU-medel, vilket kommer att göra det möjligt för folk att agera som om det pågick en pånyttfödelse av kärnkraften. Jag anser dock att det förhåller sig på det sättet att denna industri befinner sig i ett mycket dåligt tillstånd, inte bara från säkerhetssynpunkt utan också från ekonomisk synpunkt.

  Gabriele Zimmer, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionsledamot Margot Wallström har påpekat att man vid vårtoppmötet måste göra ett bra arbete med att förbereda inför mötet i Berlin som hålls några dagar senare, och även om jag instämmer i det gör jag det bara på två villkor. Det första villkoret är en mycket djupgående diskussion om Berlinförklaringen vid vårtoppmötet, men minsta barn vet att en grundlig debatt om förklaringens eventuella innehåll snarare utgör en inneboende risk för påtagliga meningsskiljaktigheter. Ska det alltså inte bli någon offentlig debatt, någon debatt bland statscheferna? Om så är fallet undrar jag vem man har tänkt sig ska arbeta med Berlinförklaringen, en så betydelsefull förklaring att EU ska bära den med sig i framtiden.

För det andra finns det behov av att ta upp fler frågor på toppmötets dagordning, varav en är hur en konsekvent kamp mot fattigdom, arbetslöshet och social utslagning kan drivas jämte en effektiv kamp mot global uppvärmning. Vad innebär detta, i synnerhet i fråga om en sysselsättningsintensiv och framsynt omvandling av energi och transport, och vad måste ske för att en verkligt hållbar lösning på arbetsrelaterade, sociala, miljömässiga och globala problem ska kunna påbörjas?

Faktum är dock att dessa frågor inte ställs. Vi talar om bättre lagstiftning och om energi och klimatförändringar, men inte på något sätt om den återuppbyggnad av samhälle och miljö som skulle ha inletts för länge sedan och som verkligen skulle motverka den sociala uppdelningen och den klimatrelaterade katastrofen, varav den senare är något som alla talar om för närvarande. Vi såg för bara några dagar sedan hur svårt det tyska ordförandeskapet för rådet tycker att detta är, och Rebecca Harms har redan nämnt det. Att ”bättre lagstiftning” framför allt innebär ett ökat öppnande av marknaden är något som José Manuel Barroso gjorde mycket klart i förra veckan, liksom kommissionen med sitt meddelande om genomförandet av den förnyade strategin för tillväxt och sysselsättning. Det är öppnandet av marknaden som ska gynna såväl företag som konsumenter, men ett större öppnande innebär större konkurrens, vilket följaktligen alltid gynnar de starka, medan de svaga alltid döms att förlora. Öppnandet av marknaderna är inte förenligt med den sortens strukturella förändring som vi vill se och som vi alltid talar om, även om jag måste säga att det alltid har att göra med vem som vill ha vad och när.

Den 1 februari krävde Javier Solana, då han talade inför konferensen om Europeiska försvarsbyrån – en enhet vars upprättande föregriper ikraftträdandet av en europeisk konstitution – planering och en avsiktligt efterfrågestyrd politik för krigsmaterielindustrin. Jag anser att detta inte på något sätt är förenligt med syftet med ett toppmöte vid vilket frågan bör ställas vad som kan göras för att skapa arbeten på en hållbar grund, för att bekämpa klimatförändringarna på en hållbar grund och – även detta på en hållbar grund – för att ge Europeiska unionens medborgare arbets- och levnadsvillkor av lika hög kvalitet.

  Nigel Farage , för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Som så ofta inom politiken är det inte det som sägs offentligt utan det som sker i hemlighet bakom kulisserna som verkligen har betydelse, och detta gäller också för det förestående europeiska toppmötet. Tysklands Europaminister, Günter Gloser, kan tala om hållbarhet och energipolitik – även om jag måste säga att jag inte förstår hur han lyckas hålla masken när han talar om den redan misslyckade Lissabonagendan.

Det som han dock inte talar om är naturligtvis att det man kommer att diskutera vid detta toppmöte är den europeiska konstitutionen. Förbundskansler Angela Merkel har klargjort att hon är fast besluten att gå vidare, och just denna vecka pågår diskussioner om konstitutionen i hemlighet i Berlin.

Ännu en gång försöker man sig på ett stort bedrägeri. Ni försöker att tråckla ihop ett minifördrag, bli av med ”k”-ordet och därmed förvägra EU:s folk möjligheten att rösta om sin egen framtid. Det är som om ni alla har något högre kall och vet vad som är bra för EU:s stora massor.

Ni kanske tror att jag hittar på allt detta, men så sent som förra veckan sa ordförande José Manuel Barroso att han som premiärminister var för en folkomröstning om konstitutionen. Sedan dess har han kommit till Bryssel, och de har tydligen spetsat hans drinkar, för nu säger han att om det hade ägt rum en folkomröstning om grundandet av Europeiska gemenskapen eller införandet av euron, tror vi då att dessa skulle ha existerat? Jag tror att vi vet svaret, och svaret är ”nej”. Genom att till och med våga säga detta avslöjar José Manuel Barroso i själva verket EU-projektet. Han visar ett absolut förakt för folken i Frankrike och Nederländerna som röstade ”nej”, men än värre är att han visar absolut förakt för själva demokratiprocessen. Om ni obevekligen går vidare med denna konstitution, om ni fortsätter att förvägra EU:s folk att få säga sin åsikt om sin framtid, lägger ni mycket allvarliga problem på lager för våra barn.

  Andreas Mölzer, för ITS-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag kanske kan få tillåtelse, med Europeiska rådet under uppsegling, att framföra ett antal grundläggande påpekanden beträffande avreglering och energipolitik.

Det verkar som om staten kursar familjesilvret för att kunna uppfylla Maastrichtkriterierna och kraven i Lissabonstrategin, medan allmänheten måste dra åt svångremmen ännu hårdare, och de som arbetar inom den offentliga sektorn alltför ofta sänds i pension för tidigt och blir sysslolösa och skräckslagna för att de ska förlora sin sociala trygghet. Det har getts löften om att allt kommer att bli bättre, effektivare och mer flexibelt, men den här sortens avreglering är inte rätt sätt att hålla dessa löften på. Vad det handlar om i offentliga infrastrukturer är för närvarande långa avskrivningstider och låga intäkter.

Men privata investerare är huvudsakligen intresserade av reda pengar, och vi känner alla till konsekvenserna, till exempel försenade avgångar inom tågtrafiken och övergivna spårsträckor som gör att vi måste återgå till att åka bil. Tack vare privatiseringen av postväsendet kan vi nu investera i nya brevlådor och vallfärda till postkontor där vi får uppleva en hel värld av märkliga arbetssätt som hör hemma i stenåldern. Aktiespekulationer gör elektriciteten dyrare, och det kan mycket väl bli så att vi i framtiden inte har råd att betala vårt eget vatten om det erbjuds högre summor för det utomlands, men vad som är ännu farligare är risken att utländska arbetare och asylsökande ses som ett svar på det låga födelsetalet och som ett medel att säkra den sociala tryggheten, vilket är detsamma som att tända stubinen på en krutdurk, medan de första explosionerna redan kan höras komma närmare och närmare.

Vi måste alltså tänka om. Vi måste driva en behörig politik om familjeliv och barnafödande, investera mer i utbildning och använda en lämplig grad av protektionism för att främja våra affärssektorer och vår egen jordbruksproduktion för att skydda vårt folk mot den omlokalisering av företag som EU uppmuntrar till. Tanken kan inte heller, enligt min uppfattning, vara att elektricitet som alstras genom kärnkraft ska användas för att producera miljömässigt försvarbar energi, eller att biobränsle ska leda till livsmedelsbrist, som det har gjort i Mexiko. Vad som behövs i sådana situationer är ett aktivt främjande av forskning om ny teknik och användande av andra typer av energiproduktion som verkligen är mer miljövänliga.

  Jana Bobošíková, (NI) – (CS) Mina damer och herrar! Jag tror att den verkliga kostnaden för det handelskrig som stormar under skenet av en ”global uppvärmning” snart kommer att uppenbaras. Rådet är uppenbarligen på väg att begagna sig av det moderna, skenvetenskapliga påståendet att vi bara kommer att kunna rädda jorden om vi minskar koldioxidutsläppen i betydande grad.

Om vi låter oss övertalas att tro att vi kan påverka planetens naturliga klimatcykler genom att offra den europeiska industrins konkurrenskraft kommer vi inte att göra det rätta för planeten. Vi kommer bara att underblåsa de ekonomiska intressena för de investerare och länder som inte bryr sig om oxider och protokoll. Den förorening som vi undviker genom våra uppoffringar kompenseras mer än väl av deras koldioxidproduktion. Därför är jag mest besviken på att den inledande punkten i rådets förhandlingar om energi är kampen mot klimatförändringar.

Enligt min uppfattning är både medborgarna och företagen mer intresserade av energipriserna, och i synnerhet av en trygg, oavbruten försörjning. Jag vill därför fokusera på avregleringen av energimarknaden, som kommer att förebygga massiva prisökningar. Ordförandeskapet bör lägga fram ett ordentligt förslag om hur vi ska kunna garantera en oavbruten försörjning från Ryssland till hela EU, och inte bara till Tyskland. Slutligen måste vi investera i utvecklingen av nya energikällor, och i synnerhet i kärnenergi. Om vi inte gör det kommer de höga energikostnaderna att tillföra obotliga skador på det europeiska näringslivets konkurrenskraft.

Hur ska de arbetslösa kunna klara de astronomiska elkostnaderna? Jag skulle kunna skicka dem till rådets högkvarter i Bryssel, men jag är tveksam till om det skulle hjälpa. Tack så mycket.

  Klaus-Heiner Lehne (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att ge en kort sammanfattning av vad vi har uppnått. Jag vill påminna er om att det var omkring två och ett halvt år sedan som kommissionen sparkade igång ett nytt initiativ efter att ha kommit till slutsatsen efter Kokrapporten att Lissabonstrategin behövde komma på fötter igen. Vi vill att denna strategi, som under årtiondets första halva i stort inte var mer än ett politiskt mål utan minsta chans att bli verklighet, åtminstone ska komma närmare målet under årtiondets sista halva. Jag vill hävda att den har gjort det. ”Lissabon” har visserligen ännu inte riktigt samma klang som ”Kyoto”, men alla medlemsstater utarbetar nu sina nationella planer. Vi i parlamentet har utarbetat en struktur för att vi ska kunna ge oss i kast med Lissabonstrategin och försöka driva den framåt. Också kommissionen har fastställt nya prioriteringar för den. Vi har hållit interparlamentariska konferenser här i kammaren, med ett allt större antal deltagare från parlamenten. Allt detta visar att vi rör oss i rätt riktning och att försöket att återuppväcka strategin har varit framgångsrikt.

För det andra har vi lyckats klargöra att vår förmåga att driva en riktig miljöpolitik och social politik är beroende av tillväxt och nya arbetstillfällen, även om Lissabonstrategin kanske utgörs av tre pelare. Vi måste också klargöra att Lissabonstrategin är Europas svar på globaliseringen.

I resolutionen – vars ämne naturligtvis kommer att skilja sig från tidigare år – kommer vi att klargöra att det finns ett antal brister på den inre marknaden som måste mildras. De är många, men jag ska bara ta upp två. Den ena är att det fortfarande inte har skett någon vidare utveckling av den europeiska patentlagstiftningen, och vi förväntar oss att kommissionen ska ta initiativ på detta område, som man redan har gjort i fråga om avreglering av varutransport på den inre marknaden, vilket är en lika viktig fråga.

Men det är på energipolitiken som toppmötet och kommissionens – och parlamentets – verksamhet huvudsakligen kommer att fokuseras. Jag vill påminna er om vad som skedde förra året, när stats- och regeringscheferna inte lät sig övertalas om att EU verkligen måste engagera sig i energipolitiken och att en europeisk strategi var nödvändig i detta sammanhang, då den åsikten fortfarande rådde att dessa saker kunde skötas på nationell nivå. Det har ändrats. Om energipolitiken diskuteras vid toppmötet den här gången kommer alla att arbeta utifrån antagandet att det är en uppgift för EU.

I denna resolution framhåller vi att förnybara energikällor naturligtvis måste främjas så långt det är möjligt, men vi har också betonat den fortsatta betydelsen av kärnkraft, som kommer att bli oumbärlig i framtiden i och med problemen med koldioxidutsläpp, ett problem som också tas upp som helhet i denna resolution, och som naturligtvis också diskuteras mycket mer djupgående i den parallella resolutionen om klimatförändringar. Vi har satt upp mycket ambitiösa mål för oss själva i fråga om energieffektivitet, och jag anser faktiskt att en redan 30-procentig andel av världens samlade BNP kombinerat med bara en 15-procentig andel av utsläpp – vilket redan har framgått av siffrorna – är en indikation på att EU leder vägen när det gäller energieffektivitet. Men vi kan uppnå mycket mer och utgöra ett exempel för världen.

En annan sak som det har hänvisats till är det fortsatta behovet för oss att förverkliga den inre marknaden för energi. Vi vet att det fortfarande existerar en oligarkisk och monopolistisk struktur och att det bara är i en del av Europeiska unionen man kan tala om en verklig inre marknad, medan det finns verkliga brister i stora delar av EU.

Jag vill också ta upp aspekten ”bättre lagstiftning”. Också här har vi uppnått mycket. Om man tänker tillbaka på det interinstitutionella avtalet från december 2003 var det verkligen ett genombrott, men allt är inte guld som glimmar. Kommissionen har fortfarande inte uppfyllt parlamentets begäran – som har uttalats i fler än ett halvt dussin resolutioner – om en oberoende bedömning av lagarnas inverkan, och detta är något vi insisterar på. Om kommissionen inte agerar snart måste vi finna andra sätt och medel, så att vi kan göra det själva.

Vad som enligt min uppfattning verkligen är viktigt nu är riktiga referenspunkter, som gör det möjligt för oss att granska medlemsstaternas rapporter och tala om vad vi anser vara nödvändigt för att med hjälp av dessa referenspunkter uppnå Lissabonstrategins mål på ett ännu mer effektivt sätt än vad som har varit fallet tidigare.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Det har redan gjorts en rad hänvisningar till konstitutionen, som innebär att EU får fler befogenheter när det gäller energipolitiken. Men eftersom konstitutionen ännu inte har införlivats måste vi försöka finna ett annat sätt att få dessa ökade befogenheter på det energipolitiska området, i synnerhet – som Günter Gloser nämnde – när det gäller utrikespolitiska frågor.

Hur ska vi och Ryssland kunna ha riktiga förbindelser som jämbördiga parter om Europeiska unionen inte kan uppträda fast och enat i dessa frågor? Ryssland skulle mycket hellre vilja förhandla med de enskilda länderna och spela ut dem mot varandra, men det vi begär – i synnerhet vid detta toppmöte – är att vi ska klargöra att det i denna förbindelse med Ryssland bara finns ett enat Europa, och om Ryssland klagar på att man inte har fullständig tillgång till marknaden, vad ska vi i Europa kunna göra åt det? Det är anledningen till att en jämbördig förbindelse med Ryssland är så betydelsefull.

För det andra måste vi utöka. Vi måste få tillgång till andra källor, men var? Jag talar i synnerhet om Kaukasus och Centralasien. När man ser hur Förenta staterna – även om man kanske engagerar sig för den fria marknaden – har lyckats bygga en oljeledning från Baku till Ceyhan i Turkiet via Tbilisi, med privata investerare som uppmuntrats att stödja vad som anses vara ett viktigt politiskt projekt, i jämförelse med hur halvhjärtat och med vilken svårighet den sortens saker genomförs i Europeiska unionen – man kan ta Nabucco-ledningen för Europas gasförsörjning som exempel – står det klart att vi måste kräva att denna europeiska union står på sig och uppträder enat. Eftersom Robert Goebbels redan har tagit upp mycket av detta skulle jag verkligen vilja se att allt detta sägs klart och tydligt vid toppmötet.

Om vi anser att vi måste utöka, om vi anser att vi behöver nya och kompletterande ledningar så måste vi säga det, klart och tydligt, och då kommer Ryssland att försöka bli involverat eller göra affärer med oss. Om vi inte har en tydlig europeisk profil på de internationella marknaderna kommer vi inte att kunna göra det vi måste göra för vårt eget folk, det vill säga säkra Europas energiförsörjning.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Imorgon kommer parlamentet att anta en resolution i vilken vi ställer en rad krav på rådet. I egenskap av föredragande vill jag ta tillfället i akt att tacka min medföredragande, Stephen Hughes från den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, för ett alltigenom konstruktivt, gott och ärligt samarbete. Eftersom han snart kommer att presentera de delar av resolutionen som handlar om sysselsättning och målen om bättre lagstiftning fäster jag vikt vid parlamentets förväntningar på rådet när det gäller energipolitiken.

Det framgår tydligt vilken parlamentets viktigaste förväntning på rådet är. Vi vill ha en stark gemensam energipolitik för Europa. Den mest brådskande uppgiften för stats- och regeringscheferna är att uppnå faktiska resultat vid vårmötet eftersom det kommer att vara måttstocken för deras framgång.

En fungerande gemensam energimarknad är inte ett mål i sig. Till att börja med är en gemensam energimarknad ett av Europas största projekt. Vi vill se ett framgångsrikt EU. Det vore bra för Europa om vi kunde tala om för allmänheten att deras stadigt ökande gas- och elräkningar har sjunkit till en acceptabel nivå tack vare den europeiska politiken. Som Klaus-Heiner Lehne redan har påpekat framgår det återigen av de senaste undersökningarna på den europeiska energimarknaden att vi är långt ifrån en fungerande inre energimarknad. Det är minst sagt en besvikelse att vi inte har kommit längre än så nästan ett decennium efter att vi slog in på vägen mot en liberalisering av el- och gasmarknaderna. För det första ligger det alltså i allmänhetens intresse att skapa en gemensam energimarknad.

Företagens konkurrenskraft, särskilt inom tillverkning, är det andra skälet till varför det är viktigt med en fungerande gemensam energimarknad. Företagen ska inte behöva betala mer än vad som är skäligt och rimligt för den energi de förbrukar. Detta är vi skyldiga företagen och deras anställda. Eftersom det är ett sätt att öka konkurrenskraften i och utanför EU, vilket är ett av Lissabonstrategins mål, är EU:s konkurrenskraft det andra skälet till att vi behöver en gemensam energimarknad.

Det tredje skälet är att det på en marknad med fungerande prissignaler finns en effektiv energianvändning, utvecklas alternativ och görs besparingar. Ibland är det så att man måste ställa politiska krav för att öppna nya dörrar, och det är det vi gör med betänkandet i syfte att – vilket vi i alla fall hoppas – uppnå klimatskyddsmålen med hjälp av europeisk energipolitik. Parlamentet är enigt i frågan. För det tredje behöver vi en gemensam energipolitik för att EU ska kunna ta itu med sina globala skyldigheter.

Det är anledningen till att parlamentet kommer att anta en resolution imorgon, och jag kommer nu att läsa upp några av de viktigaste frågorna, en åt gången. För det första måste förvaltningen av el- och gasdistributionsnäten göras ekonomiskt oberoende av energiproduktionen om vi ska få ett slut på de långvariga bristerna på el- och gasmarknaden.

För det andra kräver vi att andelen förnybara energikällor ökar med 50 procent före 2040 eftersom förnybar energi bidrar till en säkrare energiförsörjning. Europaparlamentet har högt ställda mål för energiforskningen inom såväl konventionell som förnybar energi samt kärnenergi. Europa tar täten på många energiområden och måste förstärka och utveckla den rollen för att uppnå en kunskapsbaserad ekonomi. Parlamentet godtar kommissionens förslag om energieffektivitet och om målet att spara 20 procent före 2020.

Vi vill att det fastställs en tidsplan för den 30-procentiga minskningen av koldioxidutsläppen före 2020. Samtidigt som vi stöder reformen av systemet för utsläppshandel kräver vi även att medlemsstaterna visar solidaritet under energikriser.

Medlemsstaterna har ingått en partiöverskridande överenskommelse om att vi behöver en gemensam extern energipolitik eftersom man inom EU:s utrikesförbindelser alltid måste ta hänsyn till energifrågorna. Det gladde mig att ordföranden sa att EU måste uppträda enat i den här frågan, eftersom även vi ser det så.

Som José Manuel Barroso uttryckte sig i förmiddags beror allmänhetens förtroende för oss på hur pass enat EU är, och vi håller med honom om det. Kommissionen, rådet och parlamentsledamöterna måste alla gemensamt ta itu med dessa europeiska utmaningar. Det är det enda sättet för oss att fullgöra vårt ansvar mot den europeiska allmänheten, uppnå resultat eller, som parlamentets talman uttryckte det i förmiddags, att lyckas för vår kontinents skull och tjäna EU:s folk. Jag vill tillägga att jag anser att vi borde hålla den här debatten i Bryssel i stället för i Strasbourg.

  Guntars Krasts (UEN). – (LV) För närvarande är dagordningen för Europeiska rådets vårmöte den absolut viktigaste frågan i EU som helhet och i varje enskild medlemsstat. Man har föreslagit ambitiösa åtgärder när det gäller Lissabonstrategin samt energipolitiken och klimatförändringspolitiken, men det krävs verklighetsförankring för att genomföra dem. I stort sett vet vi vad vi behöver göra för att uppnå de föreslagna målen, men eftersom dessa reformer även får genomslagskraft på det ekonomiska området, det sociala området och miljöområdet blir det betydligt svårare att genomföra dem. Situationen kompliceras ytterligare av att det finns ett ömsesidigt beroende mellan medlemsstaterna att genomföra reformerna i samma takt och med samma goda resultat. Detta upplevde vi nyligen under de tuffa diskussionerna om tjänstedirektivet som var tänkt att bli en av grundstenarna i Lissabonstrategin. Den nuvarande dagordningen ställer återigen krav på medlemsstaternas villighet att hålla reformtakten uppe, vilket liberaliseringen av Europas energimarknad är ett exempel på. Liberaliseringen av den europeiska energimarknaden är en förutsättning för marknadens konkurrenskraft i stort, energioberoendet, en långsiktig stabilitet och de nya medlemsstaternas integrering på den inre marknaden för el och gas. En av Europeiska rådets viktigaste uppgifter vid toppmötet är att få medlemsstaterna att inta en gemensam hållning till EU:s gemensamma energipolitik. EU måste så fort som möjligt göra energipolitiken till en del av säkerhetspolitiken. Medlemsstaterna borde kunna enas om en gemensam strategi för distributions- och transiteringsvägar. Vi bör inte heller dröja med att skapa en varaktig dialog mellan energiförbrukande och energiförsörjande stater i syfte att förhindra en ökning av den globala obalansen och av instabiliteten. Vi måste se till att Ryssland, Europas största gasleverantör, ratificerar transiteringsprotokollet och energistadgefördraget. I den här frågan finns det inte heller något utrymme för kommissionen och medlemsstaterna att ha olika åsikter. Min förhoppning är att den här viktiga frågan vid Europeiska rådets vårmöte kommer att främja en gemensam förståelse för det ömsesidiga beroendet när det gäller både åtgärder och insatser i varje enskild medlemsstat och i EU som helhet. Tack.

  Pierre Jonckheer (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Som min kollega Rebecca Harms påpekade är gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen helt på det klara med att Europeiska rådet främst kommer att ägna sig åt energin vid toppmötet i mars och kommer därför att ställa en del krav. För egen del vill jag ta upp en annan fråga som påverkar utvecklingen av arbetsmarknaden och beskattningen i Europa.

Jag ska ge två exempel. I Belgien kommer 3 000 i stället för 4 000 arbetstillfällen vid Volkswagen Forest-fabriken att försvinna, och de anställda kommer att arbeta 38 timmar i stället för 35 timmar per vecka till samma lön, liksom behöva vara mer flexibla. Koncernledningen anser att fabriken därmed blir en av de mest effektiva fabrikerna i Europa och uppfyller kriterierna för en framgångsrik Lissabonstrategi. Det andra exemplet gäller anställda inom den privata sektorn i Frankrike. Som Ségolène Royal påminde oss om i söndags får hälften av dem en månadslön på mindre än 1 400 euro.

Dessa faktorer kastar ett skarpt ljus över den europeiska sociala modellen. Många ekonomer anser att ändringen av arbets- och lönevillkoren är strukturell eftersom den är förknippad med tekniska uppfinningar och en ökad globalisering av verksamheter. De närmaste åren kommer sålunda trycket på majoriteten av Europas arbetstagare att öka alltmer. Hur ska vi bemöta situationen?

Jag menar att EU kan göra en insats. EU kan bidra genom att sätta stopp för det fullkomligt skandalösa beteendet att som välbeställd åka från Monaco till Belgien via Liechtenstein för att undvika skattesystemet och den progressiva skatten.

Enlig min mening borde Europeiska unionen även åta sig, som den gjorde vid G8-mötet och inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD), att bedriva en bestämd politik för att avskaffa skatteparadisen runt om i världen där utrymme ges för finanskapitalism.

Om Angela Merkel och Ségolène Royal vill ge det sociala protokoll som de kommer att lägga fram i syfte att ändra utkastet till konstitutionsfördraget ett verkligt innehåll anser jag även att Europeiska unionen borde använda resurser för att till sist införa en minimibolagsskatt i Europeiska unionen. Det innebär att en grupp av länder måste besluta sig för att ta täten om man vill bevara enhällighetsregeln.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) I den här debatten om förberedelser inför det stundande vårmötet då man ska utvärdera genomförandet av den så kallade ”Lissabonagendan” som antogs 2000 bör vi vara uppmärksamma på vad som egentligen har hänt sedan vi fastställde målen och utmaningarna när det gäller å ena sidan full sysselsättning, fattigdomsbekämpning, infrastruktur och verktyg för att främja barns situation och för att kvinnor ska ha lika möjligheter som män och å andra sidan det väldigt skrytsamma målet att till 2010 bli världens mest kunskapsbaserade ekonomi.

Ärligt talat har sedan 2000 den ekonomiska tillväxten och sysselsättningsökningen varit trög, den produktionsvinst som arbetstagarna genererat har i större utsträckning överförts till arbetsgivarna och de sociala skillnaderna har därmed ökat i EU. Därför fortsätter arbetslösheten att vara hög, vilket leder till att 72 miljoner människor drabbas av fattigdom och socialt utanförskap, antalet osäkra arbetstillfällen med allt färre rättigheter fortsätter att öka och problemen med utvidgningen med nya medlemsstater blir allt fler, utan tillräckliga ekonomiska åtgärder inom ramen för gemenskapsbudgeten.

Detta visar att vår kritik av strategin är välgrundad. Genomförandet av Lissabonagendan har bara lett till ökad liberalisering och privatisering inom så vitt skilda sektorer som transport, energi, post samt telekommunikation och tjänster, vilket därmed äventyrar viktiga offentliga tjänster. Till dessa kan man nu tillägga arbetsflexibiliteten och den mycket omtalade ”flexibla säkerheten” som gör det lättare att säga upp anställda.

Därför stöder vi en fullständig omarbetning av den politik som bedrivs, det vill säga Lissabonstrategin, stabilitets- och tillväxtpakten, de viktigaste riktlinjerna för ekonomi och sysselsättning samt gemenskapsbudgeten.

I den alternativa resolution som vår grupp lade fram inför den här debatten valde vi att framhäva en verklig pakt för ekonomisk och social utveckling och en europeisk strategi för solidaritet och hållbar utveckling med utgångspunkt i att de mest utvecklade länderna visar större solidaritet och att gemenskapsmedlen får en större spridning. Målet är ekonomisk och social sammanhållning, förbättrade levnadsvillkor för flertalet människor, däribland invandrare, respekt för arbetstagare och genomförandet av mänskliga rättigheter, särskilt inom utbildning, hälsa, boende, social trygghet samt forskning och utveckling.

  Patrick Louis (IND/DEM). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Pierre Moscovici har precis skrivit en mycket intressant bok i vilken han skriver att konstitutionsfördraget är dött. Det visar mycket tydligt att ingen på nytt kan lägga fram ett minifördrag i smyg nu när folket har talat. Vi får inte agera i strid mot fördragsrätten. Vi är inte tillräckligt många här – det enda som räknas är statssuveräniteten.

Farsen i Madrid var en återvändsgränd och en förolämpning mot diplomatiska regler. Jag måste säga att samtidigt som alla tjänstemän hade fritt tillträde till kammaren där debatten hölls var det ingen av parlamentsledamöterna, och det gäller faktiskt även mig, som hade det. Lösningen för EU är inte att återskapa Madrid utan att blåsa nytt liv i andan i Romfördraget, det vill säga att återupptäcka det fria samarbetet mellan suveräna stater, återinföra gemenskapspreferensen och överge det imperialistiska försöket till en överstatlig stat, en stat som skulle kväva våra folk och vara till hinder för deras rättigheter.

  Carl Lang (ITS). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det tyska ordförandeskapet förlitar sig till en rapport enligt vilken arbetslösheten har minskat i Europa när man fastställer sina ekonomiska mål. Minskningen beror dock snarare på att antalet människor i arbetsför ålder har minskat på grund av befolkningens åldrande än på en blomstrande ekonomi. Med en årlig tillväxt på bara 2,6 procent, jämfört med 3,6 procent i Förenta staterna och 10 procent i Kina, ligger Bryssels Europa fortfarande efter världens ekonomiska stormakter.

En del medlemsstater förvränger dessutom den officiella sysselsättningsstatistiken. Vid en sammanslagning av de 2 miljoner eller fler som är öppet arbetslösa i Frankrike och dem som tvingats gå i pension eller i förtidspension, arbetslösa som genomgår utbildning och personer i arbetsmarknadsåtgärder är nästan 4,5 miljoner eller 18 procent av den arbetsföra befolkningen i Frankrike arbetslös. Nedgången i Europeiska unionens ekonomi fortsätter på grund av låg tillväxt, utebliven befolkningstillväxt och företag som omlokaliserar sina verksamheter.

Om lägesrapporten nu är felaktig är de föreskrivna lösningarna, som inspirerats av den malthusianska och samhällsfientliga politik som bedrivits de senaste 20 åren, skadliga: våra handelsgränser har förstörts, vår industri har utsatts för illojal konkurrens från de asiatiska ekonomierna, de byråkratiska begränsningarna har mångdubblats, över en miljon invandrare kommer till EU illegalt varje år, våra offentliga tjänster har avvecklats, vi är överbeskattade och vårt jordbruk har lagts i träda under WTO:s caudinska ok.

Om våra ekonomier återigen ska blomstra och kommande generationer ska få den ekonomiska och sociala trygghet som de har rätt till måste vi skapa ett annat Europa och en annan handelsmodell. Utgångspunkten måste vara att säkra gränserna för att skydda våra företag mot social dumpning, genomföra gemenskapspreferensen och att respektera de värderingar som vår fantastiska kultur vilar på: fäderneslandet, frihet, arbete, familj och trygghet i alla dess former, bland annat ekonomisk och social trygghet.

  Sergej Kozlík (NI). – (SK) Två dagar innan Europeiska kommissionen officiellt antog den europeiska strategiska energiöversynen och andra rapporter om energisektorn i januari 2007 publicerade Eurobarometer slutsatserna från en undersökning inom energisektorn. Undersökningen visar tydligt att EU-medborgarna inte prioriterar energifrågorna, vare sig klimatförändringen eller framtida energiunderskott.

Energifrågorna kom på tolfte plats på en lista över de viktigaste frågorna som EU står inför. Energifrågorna ligger långt efter arbetslösheten, brottsligheten, sjukvården och den ekonomiska situationen. Det är förbryllande att EU-medborgarna är övertygade om att orsaken till energiproblemen inte finns i EU utan på andra kontinenter och i andra länder.

Nästan en fjärdedel av EU-medborgarna erkände att de inte gör någonting för att minska sin energiförbrukning. Allmänheten har dålig insikt om att energipriserna kommer att fortsätta att öka på sikt. Vi står på tröskeln till en ny industriell revolution och måste därmed hantera energirelaterade frågor och klimatförändringen samt ställa upp pragmatiska och på samma gång politiska mål. Om vi ska lyckas genomföra dessa mål måste vi se till att få ett så brett stöd som möjligt från EU-medborgarna, och istället för att gå som katten kring het gröt borde medlemsstaternas regeringar ta itu med dessa framträdande frågor.

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Mötet med Europeiska rådet i Berlin är ett utomordentligt tillfälle att sända ut budskapet om det som vi har uppnått tillsammans och om det som vi måste uppnå tillsammans under de kommande åren, i det första skedet fram till 2009. Jag anser att det är viktigt att vi i Berlinförklaringen klargör att de problem och utmaningar som vi står inför existerar på grund av vår framgång, inte på grund av misslyckande.

Vi har nya länder som ansöker om medlemskap tack vare denna framgång – eftersom de har sett vad Europeiska unionen skulle kunna bidra med i fråga om fred, rättsstatsprincipen och stabilitet. Vi har hela diskussionen om globalisering, där den europeiska ekonomin är den ledande globala aktören, och det ger oss möjlighet att uppfylla och bidra till globalisering. Vi har frågan om säkerhet och stabilitet på Balkan, där vi, även om Europeiska unionen inte kunde göra särskilt mycket i början av 1990-talet, i dag kan, och det är därför som vi har ansvaret. Om vi hade misslyckats, om vi inte hade lyckats utveckla Europeiska unionen, skulle ingen ha bett oss att lösa problemet, men nu kan vi göra det och därför är vi ansvariga.

Detsamma gäller också diskussionen om klimatförändring, eftersom vi både ekonomiskt sett och från miljösynpunkt är en av de ledande globala aktörerna. Vi kan bidra till diskussionen om att minska växthuseffekten mer än någon annan, och det är därför som vi måste göra det, men vi måste göra det på ett klokt sätt och säkerställa möjligheterna till tillväxt, investering och det högteknologiska fältet, eftersom vi annars inte kommer att kunna möta klimatutmaningarna när de uppstår.

Det är en utmaning som har två sidor. Vi måste minska växthusgaserna, men samtidigt måste vi säkerställa en stabil och blomstrande ekonomi som ger oss förutsättningarna att lyckas möta framtida utmaningar.

  Stephen Hughes (PSE). – (EN) Herr talman! Jag har kort tid på mig, så jag skulle vilja, både som medföredragande i detta ämne och som ledamot av utskottet för sysselsättning och sociala frågor, göra något som vi inte gör tillräckligt ofta: inrikta mig på aspekterna samhälle, social sammanhållning och sysselsättning i Lissabonmålen.

Under rubriken ”skapa arbetstillfällen och möjligheter” understryker vi i vår resolution behovet av en balanserad strategi när det gäller flexicurity [flexibel säkerhet]. Vi ansluter oss till flexibilitet för företag, men också med den nödvändiga graden av trygghet för arbetstagare. För bland alltför många miljoner av våra medborgare uppfattas flexicurity som ett hot. Vi måste göra det till en möjlighet.

Vi manar på de medlemsstater som hittills har visat otillräcklig vilja att samarbeta med arbetsmarknadsparterna och att göra mycket mer för att skapa arbetstillfällen och öka ungdomars, kvinnors och äldre arbetstagares deltagande på arbetsmarknaden. Vi ber dem uttryckligen att se till att alla som just gått ut skolan erbjuds ett arbete, utbildning eller anställningsåtgärder inom sex månader, att tillhandahålla bredare tillträde till utbildning för arbetslösa, i synnerhet för de minst kvalificerade, att höja investeringarna i omfattande barnomsorg som alla har råd med, att ytterligare minska skattebördan på anställning, att bekämpa social utslagning och diskriminering, att investera ytterligare i utbildning, yrkesutbildning och livslångt lärande för att stimulera unionens färdighetsbas, att se till att utbildningssystemet är bättre avpassat för behoven på de nya arbetsmarknaderna, inbegripet entreprenörskap i läroplaner, och slutligen att låta äldre arbetstagare vara kvar i arbetslivet på frivillig grund samt att ändra skattesystemet och det sociala trygghetssystemet för att uppmuntra till ett längre aktivt arbetsliv. Dessa idéer är lika gamla som Lissabonstrategin själv. Allt som krävs är att medlemsstaterna agerar enligt dem.

Slutligen skulle jag vilja understryka behovet att både rådet och kommissionen bryter det rådande dödläget inom sysselsättnings- och socialpolitiken. Den aktuella politiska blandningen i Lissabonstrategin är farligt obalanserad. Om vi ska återförenas med våra medborgare måste vi återställa denna balans till förmån för social- och sysselsättningspolitiken.

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). – (LT) För ganska länge sedan fastställde ekonomerna att den europeiska utvecklingen har en positiv effekt på de nationella ekonomierna, särskilt i de större länderna. Denna positiva effekt beror främst på handeln, ömsesidig handel. Tyvärr tycks det pågå ett centraliseringsförfarande som stöds av de beslut som fattas inom ramen för såväl energipolitiken som Lissabonstrategin. Det kan leda till att den ömsesidiga handeln upphör eftersom det kommer att finnas flera globala handelscentrum.

Samtidigt som vi strävar efter att hålla igång motorn i den europeiska ekonomin och försöker genomföra en politik som ökar våra länders effektivitet och konkurrenskraft i världen anser jag att en av de viktigaste uppgifterna är att först och främst främja en enhetlig utveckling av EU:s alla medlemsländer och att använda de vetenskapliga forskningscentrum och energicentrum som växer fram i flera av dem. När de nationella ekonomierna väl är synkroniserade kommer vår ekonomiska motor inte att spotta fram.

  Konrad Szymański (UEN). – (PL) Herr talman! Genomförandet av Lissabonstrategin har försvårats av de politiska skillnaderna mellan medlemsstaternas ekonomiska strategier. Det får en dominoeffekt på unionen. Om vi vill uppnå strategins mål krävs en ny politisk avvägning.

De länder som inte vill ha kostsamma och komplicerade föreskrifter, såsom Polen, Storbritannien och de baltiska staterna, måste till viss del kunna styra lagstiftningsförfarandet. Eftersom det inte finns någon garanti för detta i konstitutionsfördraget vädjar jag personligen till det tyska ordförandeskapet att inte anta den i parlamentet så populära trossatsen ”konstitutionsfördraget eller döden”. Trossatsen kommer att vara mycket skadlig för EU, särskilt när det gäller regleringspolitiken och den ekonomiska politiken.

Detta gäller även EU:s mål om bättre lagstiftning. Om vi vill uppnå bättre lagstiftning ska vi inte undvika frågor om energidistributionen eller den politiska balansen i EU. Fördragsreformen måste sättas i relation till de kostnader som uppstår på grund av lagstiftning som är baserad på rådets nya befogenheter. Konstitutionsfördraget främjar inte dessa mål.

  Bernat Joan i Marí (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Enligt Lissabonstrategin måste vi bygga en välfärdsstat i hela Europeiska unionen som ska utgöra en förebild i vår globaliserade värld. Vi borde vädja till en social proeuropeisk kraft för att göra EU attraktivt för medborgarna, eftersom livet här borde vara bättre än i andra delar av världen. En god levnadsstandard uppnås inte bara genom ekonomisk tillväxt, utan också genom höga utbildningsnormer, livslångt lärande, kulturell konsumtion osv.

Å andra sidan måste vi minska den globala uppvärmningen utan att skada utvecklingen i utvecklingsländer. Vi kan göra detta i vår del av världen genom att förbättra forskningen. I utvecklingsländer kan det göras genom att sprida utbildning och utvecklingsstöd, alltid i samband med förbättrade utbildningsnormer. Jag anser att en bra kombination av utvecklingsstöd och högre utbildningsnormer är nyckeln till att skapa en bättre globaliserad värld.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Energin innebär tre saker: kärnenergi, olja och gas. Kärnenergin är inte en möjlighet i alla länder i Europa och är dessutom ”vivere pericolosamente”.

Den kontroll Förenta staterna har över oljan skiljer sig åt mellan länder som Irak, Saudiarabien, Libyen och Venezuela. Vilket av dessa oljeländer ligger i närheten av Europa? Inget. Det är amerikanerna som skriver spelreglerna. Vad innebär det? Gas.

På det hela taget är det Ryssland som har tillgång till gas i våra trakter. Vad har vi för förbindelser med Ryssland? Våra förbindelser med Ryssland är en besvikelse eftersom det är precis det amerikanerna vill. Såg ni vad som hände Vladimir Putin häromdagen? Vi kan ingå avtal om en gasledning som inte går genom Asien, som inte går genom Vitryssland eller Ukraina, och därmed slippa förändringarna och utpressningen. Det är gasledningen Burgas–Alexandroupolis som går genom Bulgarien och Thrace. Inte heller här vill amerikanerna att Bulgarien skriver under. Så om vi, alltså Europa, vill ha energi, om vi vill hämta gas direkt från Ryssland, varför trycker vi inte på för den här gasledningen?

Om vi vill hämta olja inom EU finns det en hel del i Egeiska havet. Tillräckligt för att förse Europa. Sedan har vi problemet Turkiet, som Förenta staterna har kontroll över, som inte tillåter export av olja från Egeiska havet.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Lissabonstrategin är ett återkommande diskussionsämne inför det årliga vårmötet, och vi borde ta de mål som vi – rådet, kommissionen och parlamentet – sätter upp på större allvar. Det enda jag begär är att vi gör det som vi har kommit överens om, att övertyga genom handling istället för att bara göra tillkännagivanden. Det sammanfattar jag som ”bättre lagstiftning”.

Bättre lagstiftning ställer krav på större öppenhet, och större öppenhet uppnår vi genom att anta all lagstiftning genom medbeslutandeförfarandet. Det har redan talats om ”förhandsgranskning” idag, att det måste göras en subsidiaritetsgranskning av varje europeisk lag innan den antas i syfte att synliggöra mervärdet för gemenskapslagstiftningen och konsekvenserna för tillväxt och skapande av arbetstillfällen. Vi har hört talas om lönsamhetsanalyser och om kortare lagstiftningsförfaranden. Det ska inte ta över tio år att stifta en lag utan räcka med fem. Vi måste förbättra de instrument vi använder för att följa hur och när lagarna genomförs.

För det andra har vi utsett ansvariga personer på nationell nivå. Vad gör de? Lämnar de nationella parlamenten en redogörelse varje halvår av hur långt de har kommit i Lissabonprocessen, vad de planerar att göra och när? När får Europaparlamentet den årliga rapporten från kommissionen och de nationella observatörerna?

För det tredje måste vi ta arbetet med att realisera den inre marknaden med oss hem. Vi måste stärka innovationen genom effektiv resursanvändning, vidta energisparande åtgärder, utveckla forskningen, stärka de små och medelstora företagen, vilket innebär att underlätta bildandet av nya företag, främja bebyggelsen och utvecklingen av landsbygden och uppmuntra överlåtelser samt till sist aktivt ta itu ned följderna av den demografiska förändringen så att den inte utgör ett hinder för vår kontinent. Vi har tillräckligt med mål att uppnå. Det är handling som skapar trovärdighet och förtroende.

  Udo Bullmann (PSE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Många talare har betonat alla de möjligheter som ligger framför oss. Det gör de alldeles rätt i eftersom det var länge sedan vi hade en möjlighet som denna att inleda något nytt. Det stora problemet efter Lissabon var naturligtvis att tillväxten gav vika, inte minst för att medlemsstaterna inte hade gjort tillräckligt. Tillväxten i EU har nu tagit fart igen, men vad ska vi göra av den? Tillväxt kommer inte av sig självt. Vi måste vidta åtgärder för att få en långsiktig tillfredsställande tillväxt. Självklart är den inre marknaden ett kraftfullt instrument. 90 procent av det vi tillverkar konsumeras av företagen och allmänheten i EU, vilket är bra eftersom vi på så vis blir en stark internationell aktör. Som Stephen Hughes har påpekat har vi dock kommit till den punkten där vi måste få människor åter i arbete, inte genom att utöva påtryckningar eller utestänga någon, utan genom bättre utbildning och bättre möjligheter.

Debatten måste handla om detta. Den måste handla om att vi måste utveckla det här tillsammans, ta det på allvar och omsätta det i handling i medlemsstaterna. Om vi ska lyckas med detta krävs dock bättre samordning. Samordning får inte vara ett fult ord i den här lokalen när man talar om den ekonomiska politiken. Om vi inte ens kan enas om en enhetlig skattebas har vi inte rätt att tala vitt och brett om andra saker. Den här debatten måste vi även hålla hemma.

Enligt Klaus-Heiner Lehne måste vi göra något för näringslivet innan vi gör något för miljön, men det håller inte jag med om. Det är en förlegad uppfattning som inte svarar upp mot hanteringen av den effektivitetsrevolution som väntar våra företag. Denna förlegade uppfattning ledde många av oss in i kärnenergins återvändsgränd. För att ta oss därifrån måste vi diskutera och debattera mer med varandra.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Förbundskansler Angela Merkel talade så fint här i januari vid ett sammanträde om energin och klimatförändringen. Nu är det dags för handling. Det är min förhoppning att förbundskanslern och Tyskland kommer att riskera makt och prestige för att se till att EU tar initiativet och banar väg för en hantering av klimatförändringen. I syfte att förhindra klimatförändringen måste koldioxidutsläppen minska i mycket snabbare takt än den gör för närvarande och EU vara mycket mer energieffektivt. Man har uppskattat att hanteringen av klimatförändringen kommer att uppgå till 1 procent av den globala BNP:n. Det kommer med andra ord att bli dyrt. Enligt samma beräkningar kostar det dock ännu mer, faktiskt mycket mer, att inte göra någonting alls. Om vi ska fortsätta att genomföra Lissabonstrategin måste vi även ta hänsyn till klimatförändringen och göra något åt den.

  Miroslaw Mariusz Piotrowski (UEN). – (PL) Herr talman! År 2005 anpassade man Lissabonstrategin, som en gång beskrevs som rent önsketänkande, efter medlemsstaternas samhällsprioriteringar och unionens prioriteringar. Genom att gå igenom det dokumentberget och läsa allt som står i frågan får man ihop en del utmaningar som vi nu omedelbart måste ta itu med.

För det första måste vi säkra energiförsörjningen för hela Europa och inte bara för ett urval länder. Uppmuntran av förnybara energikällor faller under samma rubrik. För det andra måste vi ta bort de hinder som återstår mot fri rörlighet av arbetskraft inom Europeiska unionen och ständigt följa hur enskilda medlemsstater genomför principen. Det kommer att förhindra att arbetstagare som kommer från andra länder än arbetsgivaren behandlas orättvist eller till och med som slavar. Avslutningsvis måste Europeiska unionen även överge den på alla sätt förlegade idén om att konkurrera med Förenta staterna och istället tänka sig ett nära och sunt partnerskap.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Europas medborgare förstår i allmänhet inte vad Lissabonstrategin handlar om. Jag är rädd att vi som politiker ofta gör misstag och inte går till botten med frågan. Vi ändrar lagar och utarbetar direktiv utan att komma åt själva kärnan i frågan.

I grund och botten är det företagarna som kommer att säkra EU:s konkurrenskraft genom att genomföra nya tekniker och införa nya produktions- och organisationsmetoder. Företagarna måste även kunna övertyga såväl stora som små samt medelstora företag om sina idéer. Det verkar som om vi inte har någon entreprenörskapsanda eller företagskultur i Europa, särskilt om man jämför med Förenta staterna. Vi fäster alltför lite vikt vid frihetstanken. Den omfattar inte bara handlingsfrihet utan även ansvar. Små och medelstora företag utgör grunden för civilsamhället och ett ansvarskännande medborgerligt självstyre. Detta borde vi få lära oss redan första året i grundskolan. Vi måste lära våra unga medborgare att respektera hederligt entreprenörskap. Värderingarna måste även spridas av Europas offentliga medier, och vi borde genomföra EU-finansierade kampanjer för att upphöja de européer som tidigare har bidragit och som för närvarande bidrar som mest till vår konkurrenskraft. Då kanske vi kan sluta oroa oss över de miljoner människor som är arbetslösa. Många av dem kommer att starta egna företag. Då kanske vi kan sluta oroa oss över att företagen och industrin inte är innovativa och inte lyckas dra nytta av forskningsresultaten, något som Europa faktiskt är mycket bra på.

Jag önskar kommissionsledamot Margot Wallström och Europeiska kommissionen framgång i detta avseende och även på informationsområdet. Vi får hoppas att det kommer att bli en framgång för hela unionen.

  Inés Ayala Sender (PSE). – (ES) Herr talman! Jag vill tacka Klaus-Heiner Lehne och Alexander Lambsdorff, och särskilt mina kolleger Stephen Hughes och Robert Goebbels, för den samordning och det samarbete som behövdes för uppdraget. Nu under andra året har det tagit plats i det politiska samvetet, och medlemsstaterna och våra institutioner har tagit det till sig. Detta förlopp förbereddes i detalj vid de förberedande mötena mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten.

Det var vid det senaste mötet förra veckan som man på ett lugnt men säkert sätt tog upp vikten av en återhämtning av europeisk transport, logistik och infrastruktur om den europeiska ekonomin ska kunna möta globaliseringens utmaningar.

Globaliseringen når Europas hamnar med båt, flygplatser med flygplan, eller vägledes samt, dock inte i tillräckligt stor utsträckning, med tåg eller via inre vattenvägar. Vi hanterar globaliseringen med hjälp av instrument som Galileo, Sesar – kontrollsystemet för flygtrafiken – ett gemensamt tågledningssystem för Europa (ERTMS), eSafetyNet osv. Vi måste även hantera de utmaningar den för med sig på det sociala området och miljö- och säkerhetsområdet.

Det tyska ordförandeskapets initiativ underlättade för rådets (transport) åtagande att ta upp transportfrågan, med dess fyra viktiga prioriteringar, i vårens förslag när det gäller Lissabonstrategin. Malcolm Harbour gick även med på att ta med den i ett tredje stycke i slutsatserna från sammanträdet med arbetsgruppen för den inre marknaden och innovation förra veckan.

Därför ber jag särskilt att resolutionsförfattarna och resolutionssamordnarna tar med ändringsförslag 10, enligt vilket den här oerhört viktiga sektorn – transport, logistik och transeuropeiska nät – kommer att ingå i Lissabonstrategin.

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Herr talman! Det gläder mig att vi i denna resolution godkänner att Lissabonagendan inte bara grundas på ekonomi, utan att det också finns en social dimension. Med detta i åtanke är det viktigt att vi för in de som är utestängda från arbetsmarknaden i sysselsättning genom att se till att ramdirektivet om sysselsättning från 2000 genomförs på samma sätt i alla medlemsstater. Det är precis lika viktigt att vi fortsätter att uppmana till särskilda direktiv om ålder och funktionshinder, för om människor inte kan ta sig till arbetet kan de inte ens ta ett arbete om de blir erbjudna ett.

Jag välkomnar också avsnittet om bättre regelverk, men jag skulle ha velat se det införlivat som en hänvisning till tidsfristklausulerna om all lagstiftning.

Slutligen borde lagstiftning om hälsovård och säkerhet baseras på aktuella vetenskapliga och medicinska bevis. Jag uppmanar också alla att rösta för mitt ändringsförslag om det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag har tre saker att säga om Europeiska rådet. Det är synd att det inte är mer folk här, men jag vill i alla fall kommentera dessa tre saker.

Den första handlar om Lissabonagendan. Vi ska underteckna Berlinförklaringen i slutet av mars. En av huvudpunkterna där har att göra med Lissabonagendan, och det är den fria rörligheten för varor, tjänster, människor och kapital. Det måste inbegripas av den enkla anledningen att det är en av de grundläggande principerna för hela Europeiska unionen. Vi befinner oss tyvärr i en tid av protektionism just nu. Denna protektionism måste få ett slut, och vi måste få se ett budskap om denna punkt i Lissabonagendan och i Berlinförklaringen.

Min andra punkt är att Europeiska unionen, enligt min mening, har saknat den röda faran ända sedan slutet av det kalla kriget. Vi hade minsann euron under 1990-talet och utvidgningen under detta årtionde, men alltsedan dess har vi sökt efter något, och jag anser att dagens debatt visar att något har hittats: klimatförändring. I många avseenden borde vi faktiskt tacka president Vladimir Putin för att ha fört upp energipolitiken på den europeiska dagordningen, för om han inte hade gjort det som han gjorde i Ukraina tror jag inte att vi skulle vara lika ivriga att diskutera energiförsörjningen och energimixen som vi är i dag. Den kurs som kommissionen tar i energidebatten, miljödebatten och debatten om klimatförändringen gläder mig verkligen.

Den sista punkt som jag vill tala om gäller mitt favoritämne: konstitutionen. Jag vet att det inte står på Europeiska rådets dagordning för mötet i början av mars, men jag skulle bara riktigt kraftfullt vilja uppmana det tyska ordförandeskapet att fortsätta det goda arbete som det hittills har gjort genom att gå vidare. Vi behöver konstitutionen, och vi behöver den i allra högsta grad av tre anledningar: ett, den gör unionen effektivare, två, den gör unionen mer demokratisk, och tre, den gör unionen lättare att förstå.

Jag hoppas att fördraget kommer att bidra till en färdplan vid slutet av det tyska ordförandeskapet, så att det kan träda i kraft 2009.

  Enrique Barón Crespo (PSE). – (ES) Herr rådsordförande! Jag menar att förbundskansler Angela Merkel i sitt anförande i förmiddags även utförligt relaterade till dagordningen för vårmötet i mars. Jag anser att det är viktigt att stödja rådsordförandens uttalande efter mötet i Madrid mellan de arton ”konstitutionsvännerna”, de två som har sagt att de ska ratificera den och de som ännu inte har uttalat sig – deras tystnad är bedövande. Jag vill dock säga en sak, och det är att vi om något ska använda pennan mer än saxen eftersom det är tillräckligt svårt att försvara innehållet, särskilt om vi börjar skära ner.

När det gäller demokratin och de politiska åtgärderna i energisektorn och den politik vi måste genomföra vill jag säga att nedskärningar är förenade med stora risker eftersom vi från demokratisk synpunkt – och här har parlamentet ett stort intresse – kommer att gå från trettiofem rättsliga grunder till åttiofem, vilket utan tvekan är oerhört viktigt.

För det andra vill jag när det gäller Lissabonstrategin ta upp en fråga som inte har nämnts här, och det är ett framgångsrikt fullbordande av Doharundan. Vi kan prata om klimatförändringen och vi kan prata om energin och den sociala modellen, men om vi inte lyckas fullborda Doharundan – som uppenbarligen inte direkt kan omfatta dessa frågor eftersom de måste tas upp på dagordningen inom ramen för våra internationella förbindelser – kommer vi inte på egen hand att kunna lösa de globala problemen.

Jag anser att Europeiska unionen måste bedriva en aktiv politik som omfattar dessa frågor. Samtidigt måste man komma ihåg vikten av att fullborda Doharundan, vilket står på det tyska ordförandeskapets dagordning men som det talas för lite om.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Under mitt anförande om genomförandet av Lissabonstrategin vill jag betona en av fyra prioriteringar – energin. Det är särskilt på det området, där konkurrenskraften hos marknadstjänsterna och nättjänsterna är ytterst låg, som EU fortfarande släpar efter. Sett till energin är de baltiska länderna fortfarande isolerade när det gäller el och särskilt naturgas.

Den nordeuropeiska gasledningen, som är under uppbyggnad till följd av ett avtal mellan enbart två länder – Tyskland och Ryssland, är inte en lösning på problemen med att marknadsföra naturgasen och distributionsproblemen på naturgasnätet. I sitt tal i München visade den ryske presidenten prov på ett förnyat imperialistiskt tänkesätt i Ryssland, och det verkar som om man avser att fortsätta använda energipolitiken i politiskt syfte.

En gemensam energimarknad i EU skulle innebära en försörjningstrygghet i förhållande till tredjeländer och skulle bidra till att lösa energikriser som kan uppstå inom EU eller framkallas utanför EU. Under förhandlingarna med Ryssland är det viktigt att ha vidtagit skyddsåtgärder om tredje part skulle ställa monopolistiska krav.

För att vi alla ska känna oss tryggare ber jag rådet och kommissionen att omedelbart ta initiativ till en oberoende expertutvärdering av de sannolika konsekvenserna av den nordeuropeiska gasledningen. Östersjön tillhör hela unionen och inte bara två länder.

  Malcolm Harbour (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag tror inte att ni kommer att bli förvånad att höra att jag, i egenskap av samordnare för min grupp när det gäller utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, särskilt vill ta upp de frågor som rör den framtida strategin för den inre marknaden. Herr rådsordförande! Jag känner till att ni kommer att motta ett strategidokument från kommissionen för diskussion. Vi har ännu inte haft möjlighet att se det, men allt jag kan säga är att jag hoppas att det är ett djärvt dokument, för vi har en massa arbete att göra.

Jag tilltalar i synnerhet er som rådsordförande, eftersom jag vill rikta er uppmärksamhet mot rubriken för ett helt avsnitt i denna resolution. ”Undanröjande av bestående brister på den inre marknaden.” Detta är helt och hållet riktat till rådets medlemmar. Kommissionen arbetar mycket hårt för att göra detta, men faktum kvarstår att den inre marknaden är ett delat ansvar. Vi kan göra så mycket i parlamentet, och vi har gjort mycket när det gäller tjänstedirektivet, det främsta exemplet den senaste tiden, men det behövs också mycket mer. Vi står i begrepp att överväga, under min kollega Alexander Stubbs ledarskap, frågan om fri rörlighet av varor inom ej harmoniserade områden i sin helhet. Detta kommer också att bli ett viktigt förslag, men vi behöver ert engagemang och deltagande för att arbeta med det.

Jag hade för några veckor sedan förmånen – Inés Ayala Sender är också ledamot av utskottet, och hon nämnde det alldeles nyss – att vara föredragande för vårt interparlamentariska sammanträde, där parlamentsledamöter från alla medlemsstater diskuterade den inre marknaden. Det intressanta var det företräde som de gav de fyra friheter som Alexander Stubb just nämnde, och hur de behöver hjälp för att kunna försvara dessa i sina parlament mot sina egna regeringar. Det antyds ibland att det är alltför enkelt att lägga skulden på den inre marknaden för förlorade arbetstillfällen eller att den uppmuntrar till mer konkurrens som är dålig för konsumenter och ekonomier, men den inre marknaden är faktiskt den absoluta kärnan i vårt svar på globala påtryckningar. Som någon från ett av de nationella parlamenten sa vid vårt sammanträde, den inre marknaden är av avgörande betydelse, eftersom den ger genomgripande styrka till hela Lissabonstrategin.

Jag ber er som rådsordförande att föra upp detta på er dagordning, att få era ministerkolleger att verkligen börja diskutera den inre marknaden och dess införlivande på allvar, och att engagera era medborgare och parlamentsledamöter i denna utmaning.

  Bernard Poignant (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vet inte om man avsiktligen eller av ren tillfällighet valde att inleda Europeiska rådets möte på internationella kvinnodagen den 8 mars. Det var ett bra val av Angela Merkel, och jag antar att hon kommer att göra det mesta möjliga av dagen.

Jag vill ge ett historiskt perspektiv på Europeiska rådet. Enligt min mening kommer 2007–2010 att vara en avgörande period, precis som 1954–1957, då försvarsgemenskapen misslyckades och den ekonomiska budgeten lanserades på nytt genom Romfördraget, vars 50-årsjubileum vi firar nu. Vi har många möten framför oss: institutionella möten, budgetmöten, valmöten, om Europavalen och kanske folkomröstningarna, granskningen av Lissabonstrategin samt jordbrukspolitiska möten. Därför måste vi alla åta oss att övertyga folket och få deras stöd när tiden är inne.

Folket kommer att få höra oss tala om konkurrens, vilket de inte är emot. De kommer att få höra oss prata om flexibiliteten inom näringslivet och har inga invändningar så länge arbetstagarna skyddas. Efter det vill jag nämna ett annat ord: harmonisering. Det verkar inte längre finnas kvar i vårt språkbruk trots att det presenteras i Romfördraget. Harmoniseringen på miljöområdet är på väg – den går framåt. Skatteharmoniseringen har mer eller mindre avstannat på grund av bolagsskatten. Harmoniseringen på det sociala området är för svag. Jag anser ändå att vi måste låta harmoniseringens ljuva toner ljuda för våra medborgare. Jag och många med mig vill även att rådet uppmuntrar kommissionen att överlämna en text, ett ramdirektiv, om offentliga tjänster.

Det är utan tvekan nödvändigt att omfördela balansen på marknaden, även om det inte finns någon här som invänder mot det. Det skulle helt enkelt vara en omskrivning av den innebörd Jacques Delors gav den europeiska integrationen, eller åtminstone av ett av hans uttryck: konkurrens stimulerar, samarbete stärker men solidaritet förenar.

  Markus Ferber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill bara utveckla några av de frågor som har tagits upp här, till exempel frågan om att minska byråkratin. Vid middagstid idag upphävde vi två direktiv här i parlamentet. Jag anser dock att det krävs en större insats än så och att det behövs en gemensam mekanism för att komma fram till vilka direktiv som verkligen är överflödiga. Jag anser inte att detta besvärliga förfarande, där kommissionen förbereder en sak som sedan ska godkännas av rådet och som först därefter kan påverkas av oss i parlamentet, är effektivt. Jag anser att vi skulle kunna upphäva överflödiga direktiv mycket snabbare gemensamt om det fanns ett ordentligt system för det, och jag skulle även välkomna att den ansvarige kommissionsledamoten medverkar i detta.

Jag vill även kort ta upp en annan fråga. I år måste vi komma fram till ett beslut när det gäller lagstiftningen om att liberalisera marknaden för posttjänster som är en mycket viktig fråga för den inre marknaden. Kommissionens förslag visar på ett stort engagemang i frågan. Vi i parlamentet kommer att försöka genomföra den första behandlingen så fort som möjligt, och jag hoppas att vi vid Europeiska rådets möte i mars inte bara kommer att höra storslagna anföranden och ett blomsterrikt språk utan att rådet kommer att omsätta ord i handling under lagstiftningsarbetet med att liberalisera marknaden för posttjänster. Det behövs verkligen i denna mycket angelägna fråga, eftersom vi inte kommer att kunna skapa tillväxt och sysselsättning eller främja den sociala tryggheten med den monopolmodell som hittills har dominerat i Europa. Jag ser fram emot rådets förslag, och jag är särskilt intresserad av att se den tyska regeringen leva upp till sina åtaganden.

Jag har hört många intressanta synpunkter på energipolitiken idag, och jag vill ta upp en sista sak i ämnet. Jag vill säga Rebecca Harms att jag tycker att det är skamligt att socialdemokraternas och De grönas energipolitik har bidragit till att koldioxidutsläppen har ökat i Tyskland. Jag vill därför be henne att inte predika för parlamentet vad som behöver göras åt saken. Fru Harms! Ni har under de sju år då ni har ansvarat för dessa frågor gjort precis tvärtemot det som ni predikar för oss.

  Gary Titley (PSE). – (EN) Herr talman! Jag anser att det skulle vara mycket svårt att underskatta betydelsen av detta vårmöte, eftersom det föregår Berlinförklaringen, som kommer att förklara hur och varför Europeiska unionen är betydande för världen, och i grund och botten åter föra fram Europeiska unionen. Mötet kommer före ytterligare eftertanke om framtida reform av Europeiska unionen själv.

Så jag skulle vilja upprepa det som kommissionsledamot Margot Wallström sa, det vill säga att man under detta vårmöte måste visa hur Europeiska unionen kan hålla löften till sina medborgare, eftersom man måste tala om hur man ska hålla sina löften innan man talar om fina institutionella ärenden. Jag anser att om vi misslyckas med att vidta åtgärder vid detta toppmöte kommer det att underminera det tyska ordförandeskapets alla planer.

Jag anser att vi måste vidta åtgärder, som det har sagts, för att slutföra den inre marknaden. Det finns helt enkelt alltför många brister som påverkar vanliga medborgare som vill resa och arbeta i andra medlemsstater – till och med saker som att registrera ett motorfordon i ett antal medlemsstater. Vi måste vidta åtgärder när det gäller ämnet bättre lagstiftning för att förbättra konsumenternas rättigheter och förbättra företagsklimatet. Vi måste driva igenom ett åtagande för att skära ned kostnaden för byråkrati med 25 procent. I synnerhet måste vi fullfölja de tio snabba praktiska förslagen som kommissionen lade fram.

När det gäller åtgärder och energi måste vi uppfylla befintliga avtal om avreglering av energimarknaden. Vi måste få en konkurrenskraftig energimarknad, och detta inbegriper att bolagisera och stärka tillsynsmyndigheternas befogenheter. Vi hoppas att den tyska regeringen, i motsats till det tyska ordförandeskapet, kommer att ta täten på detta område.

Vi måste vidta åtgärder för klimatförändringen. Vi måste ta den globala täten, men vi kan bara göra det om vi har åtgärder för att minska våra egna utsläpp, skära ned vår användning av kol och gör systemen med utsläppsrätter mycket mer effektiva och vattentäta.

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot! Lissabonstrategin är Europas sätt att möta globaliseringens utmaningar.

Kommissionens och medlemsstaternas arbete med att på nytt lansera och förtydliga strategin måste nu ge resultat i form av tillväxt och arbetstillfällen. Europeiska rådet måste på nytt bekräfta att lösningen på våra ekonomiska svårigheter till stor del handlar om att förbättra genomförandet av Lissabonstrategin, bland annat genom effektiv användning av offentliga medel till investeringar, forskning och utveckling, energi och miljö.

En kombination av ekonomiska, sociala och miljömässiga reformer både på nationell nivå och på EU-nivå är enda sättet att uppnå våra gemensamma mål om ökad konkurrenskraft och fler och bättre arbetstillfällen.

Europeiska rådet kommer också att anta handlingsplanen för energi som syftar till att garantera en tryggad energiförsörjning, konkurrenskraft och hänsyn till miljön. Jag vill även göra er uppmärksamma på de potentiella effekterna av kommissionens verkligt ambitiösa mål för att minska utsläppen av växthusgaser före 2020. Samtidigt som det är ett mycket lovvärt mål måste vi se till att det råder balans mellan ekologiska principer och företagens konkurrenskraft.

Jag delar det tyska ordförandeskapets och kommissionens stöd för initiativet om ”bättre lagstiftning”. EU har ofta haft en tendens att skapa för många regler, ibland i vilka gamla frågor som helst. Det är dock inte EU:s uppgift att lägga sig i allting. EU måste i stället bli bättre på de politikområden där besluten verkligen behöver fattas på minst EU-nivå och där EU verkligen kan skapa mervärde: energi, klimatfrågan, säkerhet och invandring för att bara nämna några. Det är dags att EU koncentrerar sig på de grundläggande frågorna, i enlighet med subsidiaritetsprincipen och människors förväntningar.

  Edite Estrela (PSE). – (PT) Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot! I år när EU firar Romfördragets 50-årsjubileum, när jämställdhetsfrågorna står i fokus och när mitt land, Portugal, ska överta ordförandeskapet i rådet anser jag att det är viktigt att påpeka att det portugisiska folket i söndags i en folkomröstning röstade ja till att legalisera abort fram till och med den tionde graviditetsveckan.

Jag anser att det här är rätt sammanhang och rätt forum att lyfta fram hur viktig denna folkomröstning är av två anledningar: för det första eftersom den tydliga majoriteten för ett ”ja” är i linje med parlamentets rekommendationer om att abort bör vara lagligt och säkert i alla medlemsstater och för det andra eftersom Europeiska rådets vårmöte, som Bernard Poignant nämnde, tillfälligtvis infaller den 8 mars. Som den portugisiska premiärministern José Socrates sa har Portugal med den här omröstningen tagit ytterligare att steg mot att bygga ett öppnare, tolerantare och rättvisare samhälle.

När det gäller Lissabonstrategin är det också nödvändigt att stärka den sociala dimensionen i medlemsstaterna för att skapa en bättre balans mellan arbets- och privatliv för män och kvinnor i Europa. Ett led i detta är till exempel att inrätta och utveckla en god och överkomlig omsorg av barn och andra personer i beroendeställning. Vi behöver även fler och bättre arbetstillfällen för kvinnor samt lika lön för lika arbete. Vi anser inte att det är möjligt att uppnå de ambitiösa målen i Lissabonstrategin utan kvinnors medverkan.

  Cristóbal Montoro Romero (PPE-DE). – (ES) Herr rådsordförande, fru kommissionsledamot, fru vice kommissionsordförande! Lissabonstrategin är ett viktigt europeiskt projekt som, nu när vi har infört euron, syftar till att skapa bättre välfärd och, framförallt, skapa högre sysselsättning och få européer, framförallt kvinnor, att i större utsträckning delta i arbetslivet. Det är ett ambitiöst projekt som sträcker sig fram till 2010. Det banar väg för ett öppnare Europa och en liberalisering av strategiska sektorer, kommunikationer, transport, energi och finansiella tjänster. Det skapar även förutsättningar för att modernisera arbetsmarknaden genom sociala avtal i syfte att skapa fler arbetstillfällen, särskilt för ungdomar och långtidsarbetslösa.

Vi ser nu hur den ekonomiska tillväxten åter tar fart. Vid toppmötet i mars ska Lissabonstrategin omarbetas, och då måste vi kunna visa européerna att den ekonomiska tillväxten under 2006 inte var tillfällig utan kan stärkas inom ramen för den globala ekonomin och den ekonomiska återhämtningen. För att kunna göra det krävs en lång rad politiska initiativ och stor politisk kapacitet för att genomföra de reformer som inte kan skjutas upp längre – och här i parlamentet har vi i eftermiddag tagit upp energin och miljön, kort sagt alla de reformer som krävs för att återskapa européernas förtroende för deras eget projekt. Det går inte att skapa förtroende utan sysselsättning.

Som Margot Wallström sa är det vår oförmåga att växa som försenar utvecklingen. Det är låg tillväxt, och det skapas inte tillräckligt med arbetstillfällen. Vi som tror starkt på Europa anser att det fortfarande finns tid att återuppta processen och hindra den från att rinna ut i sanden.

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Herr talman! Än en gång debatterar vi ett EU-program som måste vara långtgående, tydligt och som kan möta de globala utmaningarna. Den här gången måste vi rikta särskild uppmärksamhet mot problemen med den gemensamma energipolitiken som för närvarande är en mycket viktig politisk och social fråga.

Vi måste komma ihåg att den senaste tidens energiprisökningar kommer att bli ett allt större problem i framtiden, både för världens energimarknader och för den ekonomiska utvecklingen. Vi har ännu inte någon tydlig europeisk energipolitik. Medlemsstaterna koncentrerar sig fortfarande på sina egna strategiska intressen som sedan återspeglas i deras inrikespolitiska beslut. Därför finns det fortfarande så lite utrymme för samarbete på EU-nivå. En europeisk energipolitik innebär däremot att verka i harmoni och solidaritet.

I förmiddags sa Europeiska kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, mycket riktigt att om vi vill framstå som en energipolitisk samarbetspartner att räkna med måste vi ha en gemensam ståndpunkt, inte 27. Solidariteten är särskilt viktig när det gäller att trygga energiförsörjningen. Europeiska unionen måste ha en gemensam ståndpunkt i förhandlingar med sina främsta energileverantörer för att få till stånd ett gott, långsiktigt samarbete och avtal om energisamarbete.

Energipolitiken är dessutom indirekt förknippad med den nya Lissabonstrategins prioriterade frågor, ökad tillväxt och sysselsättning. Rådet gör rätt i att föreslå att vi fokuserar på fyra områden i Lissabonstrategin, det vill säga en ekonomisk politik som bygger på stabilitet och tillväxt, utveckling av den inre marknaden, innovationer, forskning och utbildning samt ökad sysselsättning och utveckling av den europeiska sociala modellen.

Det krävs dock fortfarande ett större åtagande från medlemsstaternas regeringar när det gäller att genomföra Lissabonstrategin. För att upprätthålla en jämn tillväxt måste vi även stödja strategins miljömässiga och sociala aspekter, särskilt när det gäller att skapa nya arbetstillfällen.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr rådsordförande! Tiden har kommit när man kan säga att Lissabonstrategin, tack vare 2004 års reform, är mer än bara en rad ouppnåeliga mål – prioriteringarna är tydligare och ansvarsområdena är bättre avgränsade.

Jag vill i det här anförandet tala om socialpolitik inom Lissabonstrategin. För det första står det fullkomligt klart att Lissabonstrategin inte, som vissa påstår, är ett liberalt försök att undergräva den europeiska sociala modellens grundvalar och värderingar. Långt ifrån, faktiskt. Lissabonstrategin är ett uttryck för en vision om att genom reformer bevara de värderingar som utgör själva kärnan i den europeiska sociala modellen. I Lissabonstrategin finns politiska riktlinjer om behovet av att modernisera de sociala trygghetssystemen, vilket är en nödvändig åtgärd för att bemöta utvecklingen i Europa och i resten av världen.

I dessa allmänna riktlinjer ges ett tydligt uttryck för tanken att socialpolitik inte bör ses som en börda utan som ett sätt att positivt påverka den ekonomiska tillväxten genom ökad produktivitet och konkurrenskraft och genom att skapa större social sammanhållning och bättre garantera grundläggande rättigheter. Det blir på så sätt ett betydelsefullt verktyg för att garantera social och politisk stabilitet. Utan detta är det inte möjligt att uppnå varaktig ekonomisk utveckling.

På grund av 2004 års reform känner jag mig nu mer optimistisk än förut när det gäller genomförandet av Lissabonstrategin. EU har gått in i en period av allt snabbare ekonomisk utveckling och kan gå om Förenta staterna när det gäller ekonomisk tillväxt. Bara under det första halvåret 2006 ökade investeringarna med 6 procent, exporten ökade med över 5 procent och arbetslösheten minskade till 1998 års nivå. Dessa siffror bekräftar att målen i Lissabonstrategin i praktiken har en kumulativ effekt, vilket innebär att en varaktig ekonomisk tillväxt leder till fler och bättre arbetstillfällen, till en allt högre levnadsstandard för EU:s medborgare utan minskad konkurrenskraft och till att bevara den europeiska sociala modellens värderingar.

Jag vill därför gratulera José Manuel Barroso och kommissionen till reformen av Lissabonstrategin som de valde att genomföra vid rätt tidpunkt.

  Christa Prets (PSE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande! Det har sagts en hel del om det framgångsrika genomförandet av Lissabonstrategin, eller åtminstone om strävandena efter detta. Innan ni går skulle jag vilja be er att vid nästa sammanträde förespråka tydliga riktlinjer och tydliga gränser som den enskilde ansvarar för, och med ”den enskilde” menar jag medlemsstaterna och Europeiska unionen.

Vid förra veckans interparlamentariska möte i Bryssel framgick att våra motsvarigheter i de olika medlemsstaterna hade tagit med sig all sin kritik och alla sina krav när det gäller utbildning, sysselsättning, social trygghet, klimatskydd m.m. och krävde lösningar på dem. Det är dock medlemsstaterna som till största delen har befogenhet och ansvar för detta. Det krävs större öppenhet och mer information för att människor ska veta vem som till syvende och sist bär ansvaret för olika frågor, EU eller medlemsstaterna.

Utbildning är en central del i Lissabonstrategin. Kommissionens senaste lägesrapport visade att medlemsstaterna fortfarande gör stora ansträngningar för att uppnå de fem målen till 2010. Till detta krävs det mer investeringar i utbildning och ett förtydligande av uttryckliga rättigheter och skyldigheter när det gäller utbildning och livslångt lärande, och detta så snart som möjligt. För att skapa större rörlighet för personer måste deras kvalifikationer också erkännas. Vi har fortfarande för lite praktisk nytta av dem som vi har förvärvat inom EU. Jag ber er att ta hänsyn till detta i ert arbete.

Förra veckan hade jag ett mycket intressant möte med Ecosy, paraplyorganisationen för de socialdemokratiska ungdoms- och studentförbunden i Europa. Ungdomarna bad mig att framföra till er att utbildning även är värdefullt i sig. Syftet med utbildning är inte alltid enbart att ge arbetsmarknaden välanpassade arbetstagare utan bidrar även till personlig utveckling, social kompetens och kulturell förståelse. Detta anser jag vara en stor utbildningsuppgift för oss allihop.

  Günter Gloser, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill särskilt tacka för de många förslag som har förts fram och som även sammanfattas i parlamentets ännu inte antagna resolution.

Vi har koncentrerat oss på ett antal viktiga frågor, det vill säga Lissabonstrategins kärnfrågor: tillväxt, sysselsättning – och även hållbar utveckling, som tillkom i Göteborg.

Särskilt det sista anförandet – av Christa Prets – belyste frågan om vem som bär ansvaret för Lissabonstrategin – och mina personliga erfarenheter de senaste åren bekräftar den punkten. Det är tydligt att man på många områden samordnar frågor som sedan måste genomföras på nationell nivå. Trots det – och detta hör ihop med den andra punkten som flera ledamöter har tagit upp idag – finns det frågor där alla medlemsstaterna är överens om att det är för dyrt att själv vidta åtgärder på nationell nivå och att det behövs hjälp på EU-nivå. Detta hör i sin tur samman med lagstiftningsarbetet: måste det göras på EU-nivå, eller kan det göras på nationell nivå?

En annan viktig fråga är energin – som i sin tur delvis sammanfaller med tillväxtfrågan. Det här kommer vi även att behandla vid Europeiska rådets vårmöte eftersom utvecklingen av förnybara energikällor står på dagordningen. Det kommer även att bli det första viktiga bidraget till att skydda miljön – ett bidrag som samtidigt innebär nya arbetstillfällen. Det här området har trots allt visat sig vara en källa till nya arbetstillfällen – vilket i sin tur kommer att främja exporten av varor utanför EU. Det räcker inte att EU leder utvecklingen när det gäller energihushållning och bekämpning av klimatförändringen. EU måste även övertyga andra om att följa efter. Vi kan dock endast övertyga andra om vi själva föregår med gott exempel.

Jag vill betona en annan viktig punkt, även om det inte kommer att vara en särskilt central fråga vid rådsmötet. Det har vid upprepade tillfällen ställts krav på energisolidaritet och samtal med Ryssland – och detta med rätta. För att uppnå denna trygghet behövs det dock förhandlingar med Ryssland och mandat att långt om länge blåsa nytt liv i avtalet om partnerskap och samarbete med Ryssland. Detta för att i förhandlingarna kunna ta upp viktiga frågor som även har betydelse för energiförsörjningen.

Jag vill nämna en annan sida av detta, och det är varför det är så viktigt med en dialog med Ryssland. Om vi alla idag beaktar hur de ryska ledningarna har dragits, var de har dragits och att ledningarnas skick – delvis på grund av den globala uppvärmningen – snart kan komma att försämras inser vi hur viktigt det är att i detta avseende etablera en nära kontakt med Ryssland – snarare än bara med de andra energiproducerande länderna och/eller berörda transitländer.

Jag skulle vilja ta upp en fråga som flera ledamöter, bland andra Robert Goebbels, redan har nämnt, nämligen den sociala dimensionen, den europeiska sociala modellen. Det har ibland framförts kritik om att den sociala dimensionen inte är så viktig. Jag vill bara påminna parlamentet om att ordförandeskapet bara för några dagar sedan höll en idékonferens i Nürnberg som anordnades av Franz Müntefering, den tyska förbundsministern för arbetsmarknad och sociala frågor och ordförande för rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor), om bland annat följande frågor: Hur kan vi möta globaliseringens utmaningar? Vad kan EU göra? Vad bör bevaras som det är, och vad bör förändras för att hantera dessa utmaningar? Rådets ordförande har även strävat efter att fortsätta med detta under Tysklands ordförandeskap i G8. Vi måste dock fundera över hur vi kan skingra den oro som många medborgare känner över denna föränderliga värld. Det är mycket viktigt att komma ihåg att människor behöver känna trygghet när det sker förändringar.

För att återgå till Lissabonstrategin associerar många människor detta ord med Portugals vackra huvudstad medan andra inte har några associationer alls. Det är inte bara kommissionens uppgift att komma till rätta med detta. Det är vår plikt att om och om igen lyfta fram Lissabonstrategins mål – tillväxt, sysselsättning och hållbar utveckling – och samordna dessa med nya frågor och utmaningar som till exempel forskning och utbildning. Vi måste dock även visa på nationell nivå att insatserna och samordningen måste komma från EU.

Till sist vill jag även ta upp konstitutionsfördraget, även om det inte finns med på dagordningen för Europeiska rådets vårmöte. Det räcker inte att säga saker som: ”Varför inte bara släppa konstitutionsfördraget, eftersom folket ändå inte vill ha det?” Sådana påståenden stämmer inte eftersom vissa medlemsstater, till exempel Spanien och Luxemburg, har godkänt konstitutionsfördraget – antingen i parlamentet eller genom folkomröstningar. Två andra medlemsstater har visserligen röstat nej till det, men, som den tyska förbundskanslern sa i sitt tal om det tyska ordförandeskapet för några veckor sedan, många människor som röstade nej till konstitutionsfördraget vill samtidigt att EU ska ha större befogenheter och fler ansvarsområden, till exempel på energiområdet. Det är precis det som är tanken med konstitutionsfördraget. Människor måste bestämma sig för vad de vill. Man kan inte alltid bara välja ut de delar man gillar. De som kräver parlamentariska rättigheter, till exempel ett system för tidig förvarning genom bättre lagstiftning, måste kunna bestämma sig för på vilken nivå – nationell nivå eller EU-nivå – det behövs och bör antas regler.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka alla ledamöterna för att ha stannat ända fram till slutet. Det är alltid en utmaning att få till stånd en verklig debatt och inte bara hålla monologer.

Jag skulle vilja kommentera tre saker. För det första skulle jag vilja vidareutveckla något som många av er har hänvisat till: dödläget när det gäller konstitutionsfördraget, och det som många av er framhåller som en brist på engagemang från våra politiska ledare i EU i dagsläget. Kommissionen står naturligtvis till fullo bakom det som vi skulle kunna kalla för ett modigt och ambitiöst åtagande från det tyska ordförandeskapet för att se till att hela detta ärende förs från ett skede av eftertanke till ett skede av åtgärder. Vi vet att det inte kommer att bli enkelt att finna lösningar, men vi kommer att hjälpa till så mycket som vi kan. Vi måste få bukt med detta dödläge så snart som möjligt.

Resultatet från vårmötet kommer att bli mycket viktigt i detta avseende, liksom dess kapacitet att visa resultat när det gäller viktiga frågor på dagordningen, däribland klimatförändring. Jag skulle vilja kommentera det som vissa av er har sagt om kommissionens och Europeiska unionens ambitioner. Det är viktigt att påpeka att det finns ett långsiktigt mål och riktmärke för det som vi måste göra för att bekämpa klimatförändringen. Den 30-procentiga minskningen av industriländernas utsläpp fram till 2020 är ett nödvändigt steg mot det långsiktiga målet att minska dem med så mycket som 50 procent under 1990 års nivåer före 2050. Det är nödvändigt att inse att detta är ett steg i denna riktning. Minskningen är nödvändig om vi ska lyckas uppfylla målet med 2 grader Celsius, som vi vet i sin tur borde förebygga massiva och oåterkalleliga rubbningar i det globala klimatsystemet. Det är industriländerna som borde fortsätta att ta på sig de flesta av dessa globala ansträngningar för att minska utsläppen under det kommande årtiondet eller så, liksom de redan gör enligt Kyotoprotokollet, för att vara både trovärdiga och för att motivera de fattigare länder i världen som måste följa deras exempel.

Vi bad gruppen av industriländer att minska utsläppen med 30 procent. Låt oss fråga oss själva om detta är ambitiöst. Jämfört med 1990 har USA:s utsläpp för närvarande ökat med 15 procent, inom EU-25 har utsläppen minskat med 5 procent och i Ryssland med 30 procent. Det kommer inte att bli lätt, och man kan inte se det ur ett individuellt perspektiv, men det utgör en oerhörd utmaning.

Låt mig också nämna kostnaderna, eftersom många av er har hänvisat till kostnaderna för industrin. Kommissionen har gjort konsekvensbedömningar som visar att åtgärder som vidtas för att begränsa klimatförändring är helt förenliga med hållbar global tillväxt. Investeringar i en ekonomi som utnyttjar mindre kol kommer att kräva ungefär en halv procent av den totala BNP:n under perioden 2013–2030, och skulle minska den globala BNP-tillväxten med 0,19 procent per år, vilket är en bråkdel av den förväntade årliga tillväxtgraden av BNP på 2,8 procent.

Detta är utan att sammanhörande fördelar för hälsan, större energitrygghet och minskade skador från klimatförändring som undvikits har tagit med i beräkningen. Detta är en liten försäkringspremie att betala för att betydligt minska risken för oåterkallelig skada på vår ekonomi och vår planet, och särskilt om man jämför det med uppskattningen i rapporten Stern Review att okontrollerad klimatförändring kommer att kosta mellan 5 och 20 procent av BNP på lång sikt. Så vi måste överväga kostnaden av att inte vidta åtgärder! Vi betalar redan för klimatförändringen – fråga bara försäkringsbolag överallt i världen.

Slutligen handlar rådets vårmöte om Lissabonstrategin. Ni har helt rätt i att vi måste nämna att det handlar om sysselsättning och tillväxt, om vi vill kommunicera. Lissabonstrategin handlar också om modet att reformera. Jag instämmer helt med Graham Watson om att det finns rikliga bevis för att reformer fungerar. Men vi har också bevis på att samhällen som domineras av rädslor och osäkerhet inte är lätta att reformera: de är rädda för förändring. Detta upplever vi också inom EU, och det är därför som vi måste bygga upp ett förtroende och komma ihåg att Lissabonstrategin – sysselsättningen och tillväxtstrategin – också handlar om att bekämpa social utslagning och fattigdom, även att bekämpa fattigdom inom EU, förbättra arbetskvaliteten, investera i utbildning, bygga upp medborgerlig kompetens och investera i människor. Detta är det enda sättet att besegra rädslorna.

När jag lyssnade till alla dessa intressanta anföranden kommer jag att tänka på den mycket nära länken mellan tillväxt- och sysselsättningsstrategin och hållbar utveckling, eftersom vi har hört alla argument för varför vi som européer skulle vilja se ekonomisk tillväxt, tillsammans med social trygghet och upprätthållande av en hög nivå av miljöskydd, medan vi fortsätter att vara ambitiösa. Jag anser att hållbar utveckling är ett mål som vinner alltmer mark, liksom visionen för EU och världen.

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit fem resolutionsförslag om Lissabonstrategin⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum imorgon kl. 11.30.

(Sammanträdet avbröts kl. 17.20 i väntan på frågor till kommissionen och återupptogs kl. 17.35.)

Skriftlig förklaring (artikel 142 i arbetsordningen)

  Ján Hudacký (PPE-DE). – (SK) Vi är säkert alla överens om att innovationer spelar eller borde spela en framträdande roll när det gäller att bemöta den globala ekonomins risker och möjligheter. Det är allmänt känt att det största problemet med innovationsutvecklingen är det bristfälliga genomförandet i de olika medlemsstaterna. Lissabonstrategins främsta mål är att skapa förutsättningar för ett mer konkurrenskraftigt klimat i varje medlemsstat. EU:s ekonomi kan endast vara så konkurrenskraftig och innovativ som de minsta och mest avlägsna företagen i EU:s regioner. Innovationsprogrammen måste därför genomföras direkt på regional nivå, där de kan skapa ett tillräckligt konkurrenskraftigt klimat för lokala små och medelstora företag.

Att genomföra innovationsutveckling centralt är dömt att misslyckas. I stället bör man bygga upp en regional teknisk infrastruktur för innovation, med bland annat teknikutvecklingscenter och högteknologicenter där det finns möjlighet att utnyttja all den kunskapspotential som finns och alla genomförbara innovativa idéer. Detta måste kombineras med en flexibel inställning till alla typer av finansiering, särskilt riskkapital, som tar hänsyn till de olika innovativa projektens eller företagens utvecklingsnivå. Det måste även finnas finansiering på regional nivå. Det är enda sättet att behålla, motivera, utveckla och utnyttja regionernas kunskapspotential för att främja en långsiktig, hållbar tillväxt. Jag uppmanar därför EU att ta hänsyn till ovan nämnda aspekter av innovationsutvecklingen i sin bedömning av nationella, strategiska referensramar.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

(1) Se protokollet.