Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 13 mars 2007 - Strasbourg

12. Icke-spridning och nedrustning av kärnvapen (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om icke-spridning och nedrustning av kärnvapen.

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, ärade ledamöter! Spridningen av massförstörelsevapen och av medel för att leverera dem kan möjligen utgöra vad som kanske är den största risken för den internationella säkerheten, och det är anledningen till att Europeiska unionen, med sin omfattande strategi för att bekämpa dessa som går tillbaka till 2003, har betonat att det bästa sättet att upprätthålla säkerhet och internationell ordning på detta område skulle vara en multilateral strategi som kombinerade nedrustning och icke-spridning på lika villkor. Följaktligen är och förblir fördraget om icke-spridning av kärnvapen den grundläggande hörnstenen i den globala ordningen för icke-spridning av kärnvapen. Europeiska unionen stöder bestämmelserna i icke-spridningsfördraget och förespråkar och stöder åtgärder som syftar till att stärka dem ytterligare.

Om vi tänker framåt på det första mötet för den kommitté som förbereder översynskonferensen om detta fördrag 2010 har Europeiska unionen redan inlett ett omfattande förberedande arbete på hemmaplan. Vi är fast beslutna om att under 2007 fortsätta att spela en aktiv och konstruktiv roll i debatterna vid den förberedande konferensen, och eftersom vår avsikt är att Europeiska unionen ska börja granskningscykeln i en konstruktiv anda stöder unionen starkt de planer som föreslagits av den japanska ambassadören Yukiya Amano, som har utsetts till ordförande för den första förberedande kommittén.

Europeiska unionen anser att alla de tre pelarna i icke-spridningsfördraget – som är icke-spridning av kärnvapen, nedrustning och en fredlig användning av kärnenergi – måste beaktas och hållas i balans i översynsdebatten. Det är bara den sortens opartiskhet som kan möjliggöra en framgångsrik utveckling av den kommande granskningscykeln i fråga om icke-spridningsfördraget, och det är detta som de gemensamma beslut som ska fattas av översynskonferensen om en förstärkning av fördraget är beroende av. Europeiska unionens gemensamma ståndpunkt, som antogs vid översynskonferensen 2005, förblir oförändrad, och utgör grunden för EU:s opartiska ståndpunkter.

Europeiska unionen har alltid fäst stor vikt vid att fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar träder i kraft omedelbart, och detta har fått en ännu större betydelse efter det att Nordkorea testsprängde en atombomb. Europeiska unionen hjälper redan till att stötta upp bestämmelsen om förbud mot kärnsprängningar genom att vidta gemensamma åtgärder som bland annat syftar till att förstärka fördragets kontrollsystem ytterligare.

Europeiska unionen kräver också en omedelbar inledning av förhandlingarna om ett fördrag som ska förbjuda framställningen av klyvbart material för explosiva syften, och att sådana förhandlingar ska föras utan förhandsvillkor. Ett sådant fördrag skulle utgöra ett betydelsefullt steg på vägen mot kontroll av kärnvapen och mot kärnvapennedrustning, och skulle därmed utgöra ett avgörande bidrag till genomförandet av de ståndpunkter som gemenskapen enades om och antog vid översynskonferenserna 1995 och 2000.

Konsolideringen och förstärkandet av bestämmelserna i fördraget om icke-spridning av kärnvapen beror fortfarande i mycket på ett målmedvetet och fullständigt uppfyllande av de förpliktelser som det ger upphov till, och det krävs särskild uppmärksamhet för den regionala aspekten i detta avseende. Som ni känner till är EU aktivt involverat i ansträngningarna för att lösa den kris som har uppstått i och med det iranska kärnkraftsprogrammet. Vi är övertygade om att en lösning bara står att finna med diplomatiska medel, och Europeiska unionen har därför haft en framträdande roll i utarbetandet av ett mycket generöst erbjudande till Iran som presenterades för landet 2006, och jag vill betona att detta erbjudande fick stöd av Förenta staterna, Ryssland och Kina. Europeiska unionen kommer också att fortsätta arbetet för en fredlig lösning av denna kris.

Europeiska unionen är väl medveten om de risker som följer med en vidare utbredning av anriknings- och upparbetningsteknik, och stöder därför de ansträngningar som görs för att nå multilaterala garantier när det gäller tillförsel av kärnbränsle. Initiativ i detta syfte kan också bidra till att övertala länder med ett intresse av en utveckling av kärnkraften att utvecklingen av den egna kärnbränslecykeln inte är nödvändig, med som följd att de frivilligt avstår från att förvärva en sådan.

Europeiska unionen kommer att trappa upp sina ansträngningar för att upprätthålla och förstärka bestämmelserna i icke-spridningsfördraget för att kunna möta de utmaningar som jag har beskrivit, och dessa omfattar den debatt som till stor del har inletts av EU om en förstärkning av bestämmelserna i fördraget beträffande följderna av att dra sig ur det. Det är beklagligt att översynskonferensen 2005 inte kunde enas om något väsentligt slutligt dokument som skulle ha utgjort ett svar på de mest akuta av fördragets utmaningar. Denna erfarenhet måste bli ytterligare en anledning för Europeiska unionen att göra allt man kan för att göra översynsprocessen 2010 till en framgång.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman, fru rådsordförande, ärade ledamöter! Spridningen av massförstörelsevapen, och bland dessa kärnvapen, är det potentiellt största hotet mot EU:s säkerhet. Spridning av kärnvapen är förstasidesnyheter, inte minst när det gäller Iran och Nordkorea.

När det gäller Iran befinner vi oss fortfarande i ett känsligt skede. I Mohamed el-Baradeis färska rapport noterade vi med oro att Iran ännu inte har upphört med sin berikningsverksamhet och att landet inte verkar ha vidtagit de nödvändiga åtgärderna för att säkerställa att FN:s säkerhetsråds resolution 1737 följs. Europeiska unionens råd (yttre förbindelser) har just formellt antagit en gemensam ståndpunkt i vilken man uppmanar världssamfundet att visa erforderlig bestämdhet. Vi menar allvar med den övergripande politiken som, vilket Günter Gloser just har angett, också har stärkts av de samtal som nyligen genomförts i London mellan tre parter i taget. Detta innebär att vi kan sikta på att upprätthålla dialog och förbättra våra kontakter med civilsamhället, och även utöva påtryckningar. Genom diskussioner i New York inriktar man sig nu på att gå lite längre än de befintliga sanktionerna mot en ny resolution i FN:s säkerhetsråd.

När det gäller Nordkorea välkomnar vi resultaten från de sexpartssamtal som fördes i Peking den 13 februari 2007. EU samråder med de sex genom att erbjuda de bästa medlen för att kunna hjälpa till i denna process, samtidigt som unionen förblir engagerad i genomförandet av FN:s säkerhetsråds resolution 1718. Vi ger ett mycket starkt stöd till Mohamed el-Baradeis aktuella uppdrag i Nordkorea som syftar till att få IAEA-inspektörerna att återvända som en del av detta avtal, och jag delar hans bedömning att detta är en avgörande process för att bygga upp förtroende. Jag hoppas att stängningen av Yongbyon-anläggningen kommer att genomföras i mitten av april.

I fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT) från 1970 fastställs ordningen för icke-spridning som vi känner den – med dess grundläggande balans mellan kärnvapennedrustning, icke-spridning och det fredliga användandet av kärnenergi. Därifrån tillkom sedan flera aspekter som är av stor vikt för Europeiska unionen, nämligen principen om reglerad handel med kärnenergi, kärnsäkerhet och Internationella atomenergiorganet, som övervakar efterlevnaden. Världen skulle vara säkrare om man förstärkte icke-spridningsfördragets effektivitet. Stater som är parter i fördraget borde uppmuntras att arbeta mot detta mål med tanke på den kommande översynskonferensen.

Medan man i nyhetssammanhang har fokuserat på problem när det gäller ordningen borde vi inte underskatta dess framgångar. Sydafrika, Argentina, Brasilien, Sydkorea och Libyen, för att nämna några, har alla beslutat att ge upp kärnvapenprogram.

Mitt senaste besök i Indien gav mig också en möjlighet att betona för de indiska ledarna vår förhoppning om att Indien ska komma mycket närmare NPT-ordningen och ansluta sig till fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar.

Vi ser fram emot ett civilt kärnkraftssamarbete med Indien, så snart som de nödvändiga förutsättningarna uppfyllts. Denna utveckling borde också öka Pakistans vilja att samarbeta med världssamfundet när det gäller icke-spridning. Icke-spridning av kärnvapen är ett område där kommissionen gör en viktig insats. Sedan 1957 har kommissionen genom Euratomfördraget haft omfattande ansvar. Kommissionens säkerhetsverksamhet är nära samordnad med IAEA, något som frigör dess resurser så att de kan användas i mer besvärliga regioner i världen. Vi spelar också vår roll när det gäller att se till att EU:s kontroll av kärnkraftsexport är lika kraftfull som genomförbar, och att den sker med stöd av förordning nr 1334 om produkter och teknik med dubbla användningsområden från 2000. Vi stöder också tredjeländer när det gäller att förbättra deras exportkontroller och bekämpa olaglig handel med nukleära och radiologiska material.

Kommissionen ger också viktigt stöd till internationella icke-spridningsinsatser. Ett viktigt exempel är G8-gruppens globala partnerskap mot massförstörelsevapen, där en miljard euro har utlovats till bistånd i f.d. Sovjetunionen, varav 400 miljoner redan har använts.

Kommissionens gemensamma forskningscentrum har i mer än 25 år har samarbetat nära med IAEA, och gett organet vetenskapligt och tekniskt stöd.

Som jag sa kommer vi att göra mer i framtiden. Med det nya hållbarhetsinstrumentet kommer vi att få resurser för att fortsätta och stärka arbetet med att förbättra vår säkerhet mot det hot som spridning av kärnvapen utgör. Låt mig som avslutning ta tillfället i akt och tacka parlamentet ännu en gång för det stöd som det har gett kommissionen när det gällde att inrätta en ny generation av biståndsprogram för icke-spridning genom en rad pilotprojekt.

(Applåder)

  Stefano Zappalà, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Från 1970, då det trädde i kraft, till slutet av kalla kriget har fördraget om icke-spridning av kärnvapen utgjort ett mycket betydelsefullt bidrag till en begränsning av spridningen av kärnvapen och till att minska antalet kärnvapen. Detta fördrag har historiskt sett varit av grundläggande betydelse för förebyggandet av spridning och för främjande av kärnvapennedrustning, och det är av den anledningen som det ovillkorligt utvidgades utan tidsbegränsning 1995.

Som rådets ordförande sa grundas fördraget på tre principer: nedrustning, icke-spridning och en fredlig användning av kärnenergi. Om vi på nytt utgår från dessa tre principer, anpassade efter dagens internationella situation, kan vi ge fördraget en skjuts framåt, med beaktande av att den balans som uppnåtts genom att över 180 länder tillämpar fördraget är i fara i dag. I dag ställs världssamfundet inför nya hot mot säkerheten.

Vi måste verkligen återbekräfta den princip för vilken fördraget är det enda, oumbärliga, multilaterala instrumentet för upprätthållande och förstärkning av freden, säkerheten och den internationella stabiliteten, eftersom det fastställer en rättslig ram för förebyggande av en ökad spridning av kärnvapen. I den europeiska säkerhetsstrategin och den europeiska strategin för massförstörelsevapen betonas betydelsen av icke-spridning och nedrustning av kärnvapen, samt fördraget självt, som alla medlemsstater har undertecknat.

Efter att ha sammanfattat situationen anser jag att det är nödvändigt att Europaparlamentet är tydligt i fråga om sin ståndpunkt inför framtiden. Europeiska unionen måste fortsätta att engagera sig i ett genomförande av fördraget, och den måste uppvisa en enad front i Wien, där förberedelserna kommer att göras för översynskonferensen 2010. Det är av den anledningen av avgörande betydelse att Europaparlamentet röstar enhälligt och därmed sänder en tydlig signal till rådet och kommissionen, så att de i Wien får den nödvändiga befogenheten att spela en aktiv roll i stärkandet av det befintliga systemet för icke-spridning.

För att uppnå de mål som har satts upp i fördraget måste Europeiska unionen bidra till en strukturerad och balanserad utvärdering vid översynskonferensen av hur fördraget fungerar. Denna utvärdering måste omfatta ett genomförande av de åtaganden som de stater gjort som har undertecknat fördraget och en identifiering av med vilka sektorer och metoder framtida framsteg ska göras, liksom vidare utveckling av granskningssystemet för att säkerställa att kärnenergin enbart används för fredliga ändamål av stater som inte innehar kärnvapen och som erkänns som sådana.

Vi måste återbekräfta den princip genom vilken allt möjligt samarbete i fråga om utveckling av kärnenergi för fredliga ändamål måste äga rum utifrån fördraget, och det är på detta område som Europeiska unionen kan bidra på ett avgörande sätt, eftersom man står i förgrunden när det gäller forskning och framställning.

Den internationella situationen kräver att vi visar engagemang för icke-spridning, för nedrustning och för en fredlig användning av kärnenergi. Avslutningsvis hoppas jag att Europa också kan ha en gemensam strategi för bekämpning av terrororganisationer som skulle kunna få tillgång till den här sortens vapen.

  Martin Schulz , för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! En av Europeiska unionens odiskutabla triumfer är den ökade säkerhet som denna kontinent upplever som en följd av integration. Det arbete för förenlighet som gav upphov till EU har också gett oss en zon där det råder fred, och i vilken militära åtgärder mellan Europeiska unionens partnerstater har blivit så gott som otänkbara. Det är den grund som måste bära upp filosofin för en säkerhetspolitik för Europeiska unionen, vilken innebär att vi måste ta detta fredskoncept, som vi har realiserat på hemmaplan, och exportera det ut i världen.

Vi i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet grundar detta tänkesätt på ett säkerhetskoncept som är beroende av dialog, diplomati, nedrustning, förebyggande och på en hållbar och rättvis utveckling. Alla dessa delar hör samman, och hålls samman av en hållbar konfliktlösning, som i sig själv bara är genomförbar inom ramen för en övergripande uppfattning. Även om Europeiska unionen och Nato är betydelsefulla i detta avseende så är det också andra som är det – Ryssland t.ex. – och det är anledningen till att vi, när vi talar om initiativ till nedrustning – vilket jag ska tala mer om alldeles strax – måste ställa oss frågan om Ryssland är vår partner eller vår fiende. Med tanke på vad jag nyss sa skulle jag rekommendera att vi närmar oss Ryssland som en partner och inleder en dialog med landet snarare än att marginalisera det.

Nedrustningen är en av de centrala frågorna när människor försöker samexistera, och de olika parternas pålitlighet är av avgörande betydelse. Om vi, när vi utvärderar fördraget om icke-spridning av kärnvapen i dag, tittar efter mycket noga måste vi inse att resultatet är rent skamligt, för sedan det undertecknades har det inte spritts färre kärnvapen runtom i världen, utan snarare betydligt fler. Detta tyder på att de stater som har undertecknat fördraget, eller några av dem, inte tar fördraget på allvar, utan raka motsatsen.

Det är många som efter att ha undertecknat fördraget genast har bortsett från det och i stället, i motsats till överenskommelsen, har exporterat kärnvapen eller den teknologi som krävs för att framställa dem, till platser runtom i världen. I detta avseende behövs en helomvändning. Föresatsen att följa fördraget är grundläggande för en utvärdering av det, det är anledningen till att ett huvudsakligt villkor för ett förnyande av fördraget är att de som undertecknar det håller sig till det, och Förenta staterna är inte ensamma om att inte ha gjort det.

En värld utan kärnvapen kan mycket väl låta som något av en dagdröm, för vi lever inte i en sådan värld – tvärtom. Vi för en debatt om utvidgningen av en fredlig användning av kärnenergi, och det anser jag är värt att hyllas. Vi har just hört från våra egna läppar om de ansträngningar som krävs för att förhindra att en civil användning av kärnenergi blir militär, och här är Iran ett bra exempel. Det byggs fler kärnkraftverk över hela världen, och sedan blir vi förvånade över att få problem med inte bara Iran, utan många länder.

En aspekt av en översyn av politiken beträffande kärnkraft för militärt bruk måste vara att ställa kritiska frågor om det civila bruket. Det tyska ordförandeskapet har möjlighet att föra upp denna fråga på rådets dagordning och också på dagordningen för G8-mötet, och det är också nödvändigt att ställa kritiska frågor om det antirobotsystem som nu ska installeras i Tjeckien och Polen på uppdrag av de amerikanska myndigheterna i linje med Bushadministrationens filosofi, vars inkonsekvens knappast kan förbigås och vars bedrägliga natur visas genom många exempel, och som beräknas kosta 58 miljarder US-dollar.

Jag skulle vilja ge en rekommendation. Den går ut på att dessa 58 miljarder US-dollar borde investeras i hållbar utveckling snarare än att läggas på att installera antirobotsystem, vilket skulle innebära en ny splittring av oss européer – för vi kan säga adjö till all gemensam utrikes- och säkerhetspolitik om vi inte kan enas om en sådan här sak i EU. En sådan investering skulle utgöra ett bidrag till fred, till skillnad från vad inrättandet av ett riskabelt robotsystem skulle göra.

Anledningen till att jag inlåter mig att säga detta med hänvisning till icke-spridningsfördraget och översynen av detta är att dessa saker hör samman, och jag hoppas att Angela Merkel, som har tillkännagivit att denna fråga kommer att sättas upp på dagordningen för såväl G8-mötet som inom EU, ser till att den gör det.

(Applåder)

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr Gloser, mina damer och herrar! Icke-spridning, och framför allt icke-spridning av kärnvapen, utgör verkligen hörnstenen för all politik som är inriktad på fred.

När jag tittade igenom äldre dokument som relaterar till detta ämne fann jag de 13 praktiska steg som man enades om vid översynskonferensen om icke-spridningsfördraget 2000, vilket är mindre än sju år sedan. När jag läser dessa steg kan inte heller jag undgå att fastställa att vi verkligen inte har gjort några framsteg alls, utan att snarare det motsatta är fallet.

Det är uppenbart att de brutala attackerna den 11 september 2001 och allt som följt därefter faktiskt har fått de seriösa ansträngningar som gjorts på området för nedrustning i allmänhet och kärnvapennedrustning i synnerhet att avstanna. Detta är något som jag anser vara mycket beklagligt. Jag känner också – och jag talar för mig själv också när jag säger detta – stor oro över den brist på gruppståndpunkt som rått hittills om initiativen beträffande medlemsstaterna Polen och Tjeckien. Också jag undrar om detta inte skulle kunna vara inledningen till en ny kapprustning, vilket verkligen är det sista vi behöver.

Det gladde mig att kunna notera ordförandeskapets försäkran om att det kommer att läggas mycket hårt arbete på en gemensam ståndpunkt för alla medlemsstater när det gäller konferensen nu i april. Jag hoppas att ni, herr ordförande – eller snarare ordförandeskapet – verkligen kommer att lyckas i detta avseende, för det dåliga resultatet 2005 kan tillskrivas en brist på sann enhällighet bland medlemsstaterna. Jag hoppas att detta inte kommer att bli fallet igen.

  Ģirts Valdis Kristovskis, för UEN-gruppen. – (LV) Herr talman, fru Ferrero-Waldner, företrädare för rådet, företrädare för kommissionen, mina damer och herrar! Jag tror att alla kan enas om att icke-spridning och nedrustning av kärnvapen utgör en särskild komponent i Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Mina kolleger uttryckte alldeles nyss åsikten att resultaten av genomförandet av denna politik nästan kan betraktas som ett steg bakåt. Men om man tittar på rådets och kommissionens handlingar måste man säga att de är mer optimistiska, och om vi ser på vad som faktiskt har uppnåtts måste de framsteg som gjorts av Europeiska unionen erkännas, enligt min uppfattning. Europeiska unionens institutioner samarbetar genomgående för att samordna sitt arbete. Det är naturligtvis så att den höge representanten för GUSP arbetar aktivt med frågor beträffande icke-spridning och nedrustning av kärnvapen, vi i Europaparlamentet överväger dessa frågor regelbundet och det förekommer diskussioner mellan institutionerna och utbyte av information med Europeiska unionens gemensamma lägescentral och samordnaren för kampen mot terrorism. Detta innebär att det faktiskt uträttas arbete på detta område, men fallen med Nordkorea och Iran, den misslyckade konferensen 2005 för översyn av fördraget om icke-spridning av kärnvapen och oenigheterna mellan Förenta staterna, Kina och Ryssland visar att det fortfarande återstår mycket att göra. Jag vill därför uttrycka min uppskattning för förberedelsearbetet inför 2010 års översynskonferens om icke-spridningsfördraget, och vill också be rådet att beakta Europaparlamentets önskan att spela en aktiv roll i detta arbete och det initiativ som man uttrycker i parlamentets resolution, och att inom kort inkludera parlamentsledamöter i denna konferens som medlemmar i Europeiska unionens delegation.

  Angelika Beer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner och Günter Gloser för det de har sagt, men först och främst vill jag tacka alla ledamöterna från de andra grupperna för att de har välkomnat De grönas initiativ till denna debatt, och i synnerhet för att de har gjort det möjligt för oss att under denna sammanträdesperiod anta ett kompromissförslag som vi alla kan identifiera oss med, något som jag ser som en bra och viktig signal, särskilt med tanke på den rådande situationen. Kommissionsledamoten har redan skissat upp de olika problemområdena.

Jag vill därför kort titta tillbaka tjugo år i tiden, till den 8 december 1987, då hela världen chockades när INF-fördraget undertecknades innan kalla krigets kärnvapenhot hade försvunnit, ett fördrag som utgjorde en verklig överenskommelse om kärnvapennedrustning. Var befinner vi oss nu? Man måste beklagligt nog säga att vi i vissa avseenden har tagit några steg tillbaka, för såväl Kofi Annan som Henry Kissinger har sagt att kampanjen mot spridning av kärnvapen och ansträngningarna för kärnvapennedrustning befinner sig på gränsen till ett fullständigt och slutgiltigt misslyckande.

Vad kan vi i EU göra i den här situationen? Har vi tillräckligt självförtroende för att – på ett multilateralt plan och i internationella forum – ta upp sådana frågor där vi kan hoppas på framsteg? Skulle det inte vara lägligt att använda det kommande mötet för gruppen av länder som levererar kärnmaterial (NSG) i Kapstaden den 16–20 april som ett tillfälle att motsätta sig det planerade avtalet mellan Indien och USA? Om vi inte gör det, vad sänder vi då för signal till de övriga staterna? Säger vi inte då till dem att USA till och med kommer att belöna och stödja dem om de upprättar kärnenergiprogram och tillverkar kärnvapen, också utanför ramen för icke-spridningsfördraget? Vilken sorts signal skulle vi då sända till Iran?

Jag säger detta med betänksamhet, och som någon som intar en helt annan ståndpunkt i fråga om detta. När det gäller Iran befinner vi oss i en återvändsgränd, och vi har själva placerat oss där. Alla som befinner sig där måste lägga in backen för att ta sig ut igen, annars kommer det sluta med ett militäruppdrag.

Vi vill hjälpa till att hålla detta fördrag vid liv. På torsdag kommer vi att anta en resolution som syftar till att sända en delegation till Wien för ett aktivt övervakande av denna process, och jag hoppas att vi där tillsammans kommer att kunna ge bestämmelserna i icke-spridningsfördraget fortsatt liv.

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Fördraget om icke-spridning av kärnvapen står inför svårigheter på många plan. Det är åtminstone så det framställs i de senaste rapporterna. Enligt Süddeutsche Zeitung av den 3 mars planerar amerikanerna att tillverka nya kärnstridsspetsar, något som vi ställer oss kritiska till. I Storbritannien – en medlemsstat i EU – vill Tony Blair, premiärministern, lägga 30 miljarder euro på att modernisera de brittiska militära styrkornas kärnvapen. Brittiska underhuset ska rösta om detta i morgon. Detta handlar om återupprustning av kärnvapen, och det utgör en risk för icke-spridningsfördraget. Det kräver ett kritiskt uttalande från det tyska ordförandeskapet för rådet.

Vi stöder protesterna mot det kärnvapenprogram inom vilket USA planerar att inrätta ett robotförsvarssystem i Tjeckien, Polen och Kaukasus, där Nato – enligt Jakob Gijsbert de Hoop Scheffer, enligt vad som rapporterades i går – vill delta med ett av sina egna. Den tyska försvarsministern, Franz Josef Jung, vill placera hela systemet inom ramen för Natos kontroll. Det är på tiden att rådet och kommissionen uttrycker öppen kritik för dessa antirobotplaner, och jag har tillsammans med två kolleger lagt fram en förklaring i vilken vi motsätter oss detta system.

Samtidigt görs förberedelser för ett krig mot Iran, enligt den tidigare chefen för Nato, Wesley Clark. Det är hyckleri att kritisera Iran om vi själva innehar kärnvapen och ägnar oss åt att modernisera dem. Fördraget om icke-spridning av kärnvapen kräver att vi gör oss av med alla kärnvapen. Faktum är att det inte finns några bra kärnvapen, och att det som krävs, och det omedelbart, är nedrustning.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Pyongyangs och Teherans strävan efter kärnenergi utgör ett direkt hot mot fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT), också eftersom de respektive grannländerna i nordöstra Asien och Mellanöstern kanske känner sig tvingade att alliera sig med kärnkraftsmakterna.

Om icke-spridningsfördraget skulle undergrävas är dessutom en negativ effekt att vänta, som kan liknas vid följden av biologiska och kemiska vapen. Kort sagt riskerar hela den multilaterala vapenkontrollstrukturen att kollapsa – i sanning ett spöke som utgör ett hot mot hela världen. Samtidigt uppstår frågan vilken auktoritet som FN:s säkerhetsråd har kvar, när medlemmar fyller på lagren av kärnvapen i strid med FN:s uttryckliga önskan.

Delar rådet och kommissionen min åsikt att krisen för icke-spridningsfördraget också innebär en krissituation för den högsta internationella bestämmanderätten? Mot bakgrund av denna mycket allvarliga situation förväntar jag mig att de ska anstränga sig till det yttersta för att övertyga FN:s säkerhetsråd att övertala Pyongyang och Teheran att bryta sin kärnenergikurs, då tiden är knapp.

  Karl von Wogau (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Fördraget om icke-spridning av kärnvapen var en stor framgång, men vi ser spridningen av kärnvapen fortsätta. Tyvärr kan det inte heller undgå oss att utvärderingskonferensen för tillfället har visat sig fruktlös, och det är därför som den här förberedande konferensen i Wien är så viktig. Det är även av yttersta vikt att parlamentet bör kunna bidra med sin ståndpunkt till konferensen, men effektiviteten i detta är beroende av om resolutionen är en gemensam ansträngning och att den speglar allas åsikter. Jag hoppas att vi kommer att uppnå den sortens resultat när vi kommer till omröstningen.

Efter Sovjetunionens sammanbrott trodde vi alla att dagarna med ömsesidig garanterad förstörelse låg bakom oss, men i dag är risken att det kan komma att tas upp igen regionalt, även om det har avlägsnats från det globala planet. Tillsammans måste vi göra allt som står i vår makt för att förhindra att detta händer.

Jag skulle vilja säga något om ett av alla förslag som finns, nämligen det internationella systemet för anrikning av uran, vilket nu har blivit extra viktigt, men jag vill även säga något om en annan fråga som inte är direkt kopplad till den här debatten men ändå måste diskuteras offentligt, och det är frågan om antirobotsystemet.

Här i Europa diskuterar vi för tillfället ett amerikanskt antirobotförsvarssystem och dess effekter på oss, men det som måste vara av verkligt intresse för oss är Europas säkerhet. De iranska raketerna som amerikanerna skyddar sig själva mot finns mycket närmare Europa än Förenta staterna. Vi får till exempel veta att de här iranska raketerna redan kan nå södra Italien och Grekland, och det är därför som vi måste ha en allmän debatt om frågan om huruvida den här sortens system behövs, för om det gör det är det vi européer som behöver det minst lika mycket. Det är en annan fråga som vi här i parlamentet måste diskutera och fatta beslut om.

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! Fördraget om icke-spridning är faktiskt den allra viktigaste hörnstenen som bär upp det internationella samförståndet om att spridningen av kärnvapen måste stoppas, självklart med det slutliga målet att få till stånd en allmän kärnvapennedrustning, vilket min gruppordförande underströk för en stund sedan. Eftersom spridningen av massförstörelsevapen utgör ett allt större hot mot internationell fred och säkerhet måste vi omvärdera fördraget, blåsa nytt liv i det och förstärka det.

Det säger sig självt att utvecklingen i Iran är mycket oroande för oss. Trots upprepade varningar från världssamfundet fortsätter Iran sin satsning inom området för anrikning av uran. Samtidigt vet vi att det finns en stor risk för att terroristgrupper har tillgång till kärnvapen eller liknande.

För att förhindra spridningen av massförstörelsevapen är en effektiv multilateral inställning oumbärlig. Dessutom står och faller icke-spridningsfördraget med det. Men agerar man självständigt och ensidigt kommer alla gemensamma ansträngningar på det här området att undermineras. Det är därför de erkända kärnvapenmakterna måste göra synliga investeringar. De ansvarar faktiskt även för trovärdigheten i icke-spridningsfördraget som det ser ut nu. Det är just i ljuset av detta som vi sätter frågetecken för att Förenta staterna nyligen försökte få Polen och Tjeckien att gå med på att placera ut delar av antiraketsköldar på deras mark. Enligt amerikanerna ger raketförsvarssystemet skydd mot eventuella anfall från Nordkorea och Iran. Detta går faktiskt emot föresatsen att förhindra dessa länder att utveckla en kärnvapenarsenal.

I och med förslaget ignorerar amerikanerna också Rysslands oro som, rätt eller fel, ser raketskyddet som en provokation eller till och med som ett hot mot landets inrikessäkerhet. En skyddande sköld som leder till misstankar mellan de tre viktigaste parterna – Förenta staterna, Ryssland och EU – som vill stoppa spridningen, är inte direkt den multilaterala åtgärd vi hade tänkt oss.

Vidare undrar vi hur ett sådant bilateralt samarbete passar in i den europeiska säkerhetsstrategin och samarbetet med Nato. Av den anledningen har vi starka invändningar mot den här utvecklingen, och vi uppmanar därför Förenta staterna och EU:s inblandade medlemsstater att tänka om angående planerna och söka multilaterala alternativ som passar in i de säkerhetsarrangemang som vi i EU har enats om.

  István Szent-Iványi (ALDE). – (HU) Låt oss inte försköna saker och ting. Konferensen för utvärdering av icke-spridningsfördraget 2005 var ett misslyckande. Tyvärr saknas på ett märkligt sätt framgångssagor genom icke-spridningsfördragets hela historia. Nordkorea har dragit sig tillbaka från systemet och startat sitt eget militära kärnvapenprogram. Iran har också vänt sig mot systemet, och vi vet inte hur långt de har kommit, men deras intentioner är under alla omständigheter inte gynnsamma. Indien, Pakistan och Israel visar inga tendenser på att vilja gå med.

Men det finns ändå en del positiv utveckling också: den 16 februari ledde sexpartssamtalen i Peking till en överenskommelse. Vi kommer snart att få se vad värdet av en sådan överenskommelse är. Mohamed el-Baradei ska besöka Nordkorea i morgon, och hans besök kommer säkerligen att avgöra om nordkoreanernas intentioner är ärliga. De aktuella åtgärderna är väldigt viktiga. Respekten för hela icke-spridningsfördraget står på spel. Vi måste kombinera flexibilitet och konsekvens. Vi måste vara flexibla när det gäller metod och tidpunkt, men vi kan inte vara flexibla när det gäller målen. Målen måste vara tydliga och otvetydiga. Nordkorea måste gå tillbaka till icke-spridningsfördragssystemet och omedelbart sätta stopp för det militära kärnvapenprogrammet. Hur vi hanterar problemen med Nordkorea kommer även att ha direkt inverkan på Iran. Lyckas vi i Nordkorea kommer vi även att lyckas med Iran. Skulle vi inte lyckas nå framgång här finns det anledning att befara att vi inte ens kommer att kunna hålla Iran på den rätta vägen.

Förberedelserna för utvärderingskonferensen kommer att vara faktiska och lyckade om vi därigenom kan ta itu med dessa två stora utmaningar, nämligen Nordkorea och Iran, och lyckas lösa dessa två problem. Det finns en viss möjlighet till det nu, men bara om vi är konsekventa och konsekvent företräder våra principer.

  Caroline Lucas (Verts/ALE). – (EN) Fru kommissionsledamot! Ni sa att spridning är det potentiellt största hotet mot vår säkerhet, och jag instämmer med er. Hur ironiskt är det inte då att den brittiska regeringen förmodligen kommer att fatta ett beslut i morgon om att ersätta Trident-systemet med kärnbestyckade missiler för ubåtar, som egentligen kommer att påskynda spridning och således underminera vår kollektiva säkerhet? När den brittiska regeringen gör detta visar den prov på det mest hisnande hyckleri: man underhåller och fortsätter att utveckla Storbritanniens egna kärnvapen, medan man utkämpar olagliga krig för att försöka stoppa andra från att få tag i dem. Vilken moralisk auktoritet tror sig den brittiska regeringen överhuvudtaget ha för att läxa upp länder som Iran när det gäller utveckling av kärnvapen, när vi själva fortsätter att göra exakt samma sak?

Icke-spridningsfördraget består av två löften: kärnvapenfria stater enas om att inte skaffa sig kärnvapen, förutsatt att kärnvapenstater på allvar inleder en nedrustningsprocess. Om vi inte håller vår del av denna uppgörelse, om vi inte fogar oss efter internationell rätt, kan vi knappast bli förvånade om inte heller andra håller sin del av uppgörelsen.

Den brittiska regeringens uppgradering av Trident underminerar EU:s gemensamma ståndpunkt om icke-spridning i grunden, och därför borde både rådet och kommissionen fördöma såväl Storbritannien som, och framför allt, Frankrike, i starka ordalag.

  Vittorio Agnoletto (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Kärnvapenkrisen i Nordkorea och Iran har än en gång spridit skräck över världen och satt i gång misstankar mellan nationer och folk. Den internationella debatten om kärnvapenupprustning har åter satt frågan om människans framtid i fokus. Vi måste återuppta förhandlingarna med Iran och undvika alla militära handlingar, eftersom det bara skulle leda till att den nuvarande krisen förvärras. Det är därför avgörande att återuppta debatten om förnyandet av icke-spridningsfördraget 2010.

EU måste sätta ett lämpligt politiskt, ekonomiskt och kommersiellt tryck på länder som Indien, Pakistan, Iran, Nordkorea och andra länder som Kina och Förenta staterna. Dessutom måste EU å det snaraste främja en kärnvapenfri Medelhavsregion. Genom lämpliga ekonomiska och sociala program måste vi förvandla Medelhavet till ett fredligt hav – ett område som är fullständigt fritt från kärnvapen. Därför måste vi sätta det tryck som vi har talat om på Israel också, som verkligen har rätten att se över sin egen säkerhet, men den får inte grundas på rädsla för kärnvapen och förintelse av andra folk.

Det beslut som president George W Bush nyligen fattade om att placera utskjutningsanordningar för robotar i Tjeckien eller nya militära kärnvapenövervakningssystem i Polen förvärrar dessutom bara de militära förbindelserna med Ryssland. Detta beslut av president Bush är ett beslut som jag genast måste fördöma.

  Achille Occhetto (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi är alla överens om att det behövs ett förnyat engagemang mot spridningen av termonukleära vapen, som Martin Schulz sa i sitt anförande, men samtidigt behöver vi börja vara tydligare med att säga att det inte räcker med att förhindra spridningen, utan vi måste börja kämpa för en universell nedrustning igen. I verkligheten kommer det aldrig att råda fullständig demokrati på jorden om några länder kan dominera världen eftersom de har makten att förstöra den flera gånger om.

Länderna i kärnvapenklubben, och i dag särskilt Storbritannien och Frankrike, kommer faktiskt att ha makten och den moraliska rätten att förhindra spridning i andra länder om de själva börjar nedrusta, och om de för upp ett förbud mot alla massförstörelsevapen på agendan.

Tyvärr följer ju inte åtgärderna den planen om vi ser på den ensidiga politik som Förenta staterna har antagit, en politik som även går emot Nato. Förenta staterna har i hemlighet förhandlat med några europeiska länder om att hysa amerikanska antirobotprogram, och vi har lagt fram ett speciellt ändringsförslag mot detta. Därför måste vi förhindra dessa planer och säga nej till spridning, men ja till ett europeiskt initiativ utformat för att nå en universell nedrustning.

  Jill Evans (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! När vi ser framåt mot översynskonferensen om fördraget om icke-spridning av kärnvapen 2010 råder det inga tvivel om att fördraget redan befinner sig under hårt tryck, särskilt på grund av debatterna om Iran och Nordkorea, så det skulle inte kunna finnas en sämre tidpunkt för ett land att sända ut budskapet att kärnvapen är grundläggande för ett lands säkerhet, hur odugliga de än är mot de verkliga hot som vi står inför, som klimatförändring och terrorism. Men det är exakt vad den brittiska regeringen föreslår att man ska göra, och i morgon kommer parlamentsledamöterna i det brittiska parlamentet att rösta om huruvida de ska förnya kärnvapensystemet Trident och leda in Storbritannien och resten av världen i en ny kärnvapenepok och en ny kärnvapenkapprustning.

Enligt icke-spridningsfördraget borde vi diskutera en tidsplan för nedrustning, inte förnyande, av dessa olagliga och omoraliska vapen. Jag skulle vilja uppmana alla grupper i parlamentet att stödja resolutionen och ändringsförslagen för att uppmuntra de brittiska parlamentsledamöterna att motsätta sig en ersättning för Trident-systemet och infria det åtagande som gjordes för över 35 år sedan, då icke-spridningsfördraget undertecknades.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande! Kärnvapenhotet är äkta, och tyvärr blir det också allt mer akut, vilket ni, herr rådsordförande, påpekade genom att hänvisa till de två brännpunkterna Iran och Nordkorea.

Det råder inga tvivel om att vi måste sätta i gång nu på en gång med att förbereda utvärderingskonferensen i god tid för att där bestämma vilka prioriteringar vi måste göra, men det är ännu viktigare att vi nu bör försöka vidta åtgärder för att förstärka trovärdigheten hos världssamfundet och EU när det gäller inrättandet och tillämpningen av icke-spridningsfördraget, för kvaliteten på fördraget kommer att bedömas utifrån den framgång det kommer att få i praktiken. I dagsläget bedömer jag att chanserna för att inrätta sådana strategier är väldigt goda, särskilt med tanke på det jag ser av situationen i Nordkorea och de kontakter vi har med både syd och nord i det landet i min egenskap av ordförande för parlamentets delegation för förbindelserna för Koreahalvön.

Detta vårt EU, och i synnerhet vårt parlament, har bidragit till att få till stånd ett återupptagande av sexpartssamtalen där vi är en välkommen partner, om än inte som deltagare i sexpartssamtalen, men vi välkomnas ändå som en främjande part och som ett stöd utifrån, och vi har gjort vår del för att få i gång samtalen igen den 13 februari.

Jag är försiktigt optimistisk. Det som står på spel är att nedrustningen sätts i gång. Vi har blivit försäkrade om att så ska ske, och nu är det dags för Nordkorea att agera, men omvänt är det också nödvändigt att vi från unionens sida sköter vår del genom handlingar som bidrar till en politisk förändring i Nordkorea, som till exempel att stödja programmen för livsmedelstrygghet, regional säkerhet och människors säkerhet med det slutliga målet med en Koreahalvö som är fri från kärnvapen, så att det nuvarande hotet försvinner, inte minst mot Europa.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (PT) Den kommande konferensen i Wien utgör en möjlighet för EU att leda vägen. EU:s ståndpunkt bör grundas på två grundläggande idéer: att stärka Internationella atomenergiorganet och trycka på om efterlevnad av artikel 6 i icke-spridningsfördraget. Med tanke på detta håller jag med om att det inte är förenligt med artikel 6 i icke-spridningsfördraget att uppdatera Trident-systemet, och eftersom det påverkar Storbritannien påverkar det också EU.

EU måste stödja den multilaterala inställningen till anrikning av uran och se till att alla länder skriver under tilläggsprotokollet till avtalet om säkerhetskontroll. Det kan förhindra vidare utmaningar av den art som Iran utgör.

Dessutom måste EU göra allt som går för att se till att de 13 stegen till nedrustning som identifierades av den förberedande kommittén 2000 genomförs så snart som möjligt. Om inte EU självt tar på sig att upprätthålla den nödvändiga balans som icke-spridningsfördraget grundas på kan den förberedande kommittén 2007 vara början till slutet för fördraget.

Med tanke på detta är det ett skandalöst hot mot EU:s förpliktelser att Polen, Tjeckien och Storbritannien ensidigt överväger att delta i det amerikanska antirobotsystemet.

Vad är det för mening att ha ett EU eller ens ett Nato om inte för att diskutera Europas strategiska framtid?

  Jana Hybášková (PPE-DE). – (CS) Fru kommissionsledamot, herr talman! I slutet av 1900-talet fanns det två meningsinriktningar i säkerhetsfrågor. Enligt den ena var det största hotet mot världen den höga oljeproduktionens ogynnsamma inverkan på stabiliteten i Mellanöstern, och den andra hade att göra med miljöfaktorer och klimatförändringen. Den 11 september och orkanen Katrina visade att källan till faran är identisk: energilystnad och överdriven energikonsumtion. Att se till att 20 procent av den energi vi använder kommer från förnybara källor kommer inte att ge en fullständig lösning. Den enda lösning som skulle kunna lösa båda hoten, minska utsläppen och minska beroendet av den instabila Mellanöstern är kärnenergi. Låt oss konfrontera De gröna med sina nu förlegade argument om farorna med kärnenergi. Vi får inte låta dem använda situationen i Iran och på andra ställen för att hålla oss gisslan på grund av man eventuellt kan använda kärnenergi på fel sätt. Vi har ett instrument till vårt förfogande för att motverka detta: fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT).

Ett positivt resultat av konferensen 2010 kommer att bli viktiga säkerhetsåtgärder. Som vi ser det är kärnfrågorna dessa: anrikning och bearbetning av uran i enlighet med artikel 4, inklusive debatter om regionala distributionscenter för kärnbränsle, och för det andra behovet av att hitta lösningar på obehöriga tillbakadraganden från artikel 10 i fördraget. Vi uppmanar därför rådet och kommissionen att leda vägen i förhandlingarna vid den förberedande kommittén i Wien och komma med ett väsentligt bidrag mot ett positivt resultat vid konferensen 2010. Vi ber er även om en genomföranderapport om de 43 åtgärder som härrör från rådets gemensamma ståndpunkt, som redan gäller för den olyckliga debatten om fördraget 2005. Vi uppmanar också medlemsstaterna att strikt följa den hårda formuleringen i FN:s säkerhetsråds relevanta resolutioner som avser icke-spridningsfördraget, och detta inkluderar bankverksamheter och affärsverksamheter i vissa EU-stater i söder. Jag har ett sista ord till kommissionsledamoten om det går bra. Vi måste börja leta efter ett sätt att bjuda in Israel till att förhandla om revideringen av icke-spridningsfördraget. Var snäll och rådfråga oss och jobba tillsammans med oss.

  Bogdan Klich (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Vi har levt med hotet om spridning av massförstörelsevapen i många år nu. Vi har blivit än mer medvetna om det under senare tid på grund av faran att klyvbart material och kemiska eller biologiska vapen kan hamna i händerna på terrorister.

Denna rädsla har resulterat i strategiska dokument från både EU och andra internationella organisationer. Jag vill särskilt rikta uppmärksamheten mot den Comprehensive Political Guidance som Nato antog i slutet av förra året. Kärnvapenambitionerna i vissa länder, i synnerhet Nordkorea och Iran, har också gett upphov till en oro som nämndes tidigare. Det gläder oss att se att det har gjorts vissa framsteg i de multilaterala förhandlingarna med Nordkorea, och vi beklagar bristen på framsteg i förhandlingarna med Iran.

Det verkar som om fyra villkor måste vara uppfyllda för att övervinna det ytterst allvarliga hot som spridningen utgör. För det första måste den nuvarande icke-spridningsordningen inom ramen för icke-spridningsfördraget vara kvar och kanske till och med förstärkas 2010 vid utvärderingskonferensen. Jag skriver under på kravet att EU:s medlemsstater ska ha en gemensam ståndpunkt vid den konferensen. Deras beslutsamhet och sammanhängande strategi behövs.

För det andra är det viktigt för alliansen mellan EU och Förenta staterna att konsekvent fortsätta bekämpa terrorismen.

För det tredje är det viktigt att förhandlingarna med Nordkorea är effektiva och att behålla den diplomatiska strategin gentemot Iran.

För det fjärde är det viktigt att skapa en antirobotsköld som inte bara skyddar Förenta staterna utan även deras europeiska allierade mot strategiska robotangrepp, i motsats till åsikterna hos vissa ledamöter till vänster. Det är viktigt att den här skölden har ett interoperativt system som skyddar mot lång- och medeldistansrobotar och att systemet är gemensamt.

TBMD-projektet [skydd av stridsområdet mot robotanfall] som Nato ska färdigställa till 2010 är därför av yttersta vikt.

ORDFÖRANDESKAP: SIWIEC
Vice talman

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr talman, kommissionsledamot Ferrero-Waldner, ärade ledamöter! Jag vill säga hur extremt tacksam jag är för ert stöd, för det visar sig trots allt att vi är överens om många saker. Om vi utgår från vår nuvarande situation måste vi ta itu med oss själva med större energi för att vid detta förberedande stadium nå en gemensam ståndpunkt i frågorna som vi 2005 såg som motgångar. Jag skulle vilja klargöra att även om det inte råder några tvivel om att fördraget om icke-spridning av kärnvapen har ifrågasatts från olika håll, så ger det oss en grund som vi kan och måste förlita oss på vid den aktuella förberedande konferensen om vi tar det på allvar och har kommit överens om den gemensamma ståndpunkten från 2005.

Jag vill verkligen understryka det som så många av er, bland andra Martin Schulz, har sagt om vikten av att lägga tyngdpunkten på den multilaterala strategin, för vi vet ju alla av erfarenhet att vi inte kommer någonstans med unilateralism, att vi måste ha den multilaterala strategin och att ju mer vi kräver den, desto mer nödvändigt blir det att vi inom EU bör inta en gemensam ståndpunkt för att göra framsteg på den här fronten.

Den väg som EU har ritat upp när det gäller Iran är den rätta i både politiska och diplomatiska termer, och erbjudandet som rådet nyligen upprepade för några veckor sedan är det rätta trots att vissa börjar bli otåliga – inte för att det finns många tillgängliga alternativ. Vi har både en resolution om säkerheten med de relevanta sanktionerna, samtidigt som dörren dessutom fortfarande är öppen för förhandlingar med Iran.

Låt mig än en gång betona vad jag sa i början om icke-spridning och nedrustning. För att främja en fredlig användning av kärnkraft måste den här frågan stå kvar på agendan, även om åsikter kan skilja sig något åt när det gäller på vilket sätt man kan minska farorna.

Det är viktigt att vi får stöd från ert parlament under de kommande diskussionerna, som säkerligen inte kommer att vara enkla. När det gäller informationsutbytet mellan rådet och parlamentet och samarbetet mellan dem kan jag för ordförandeskapets räkning för det första erbjuda en genomgång för det berörda utskottet efter den första sessionen vid den förberedande konferensen, och för det andra en framstegsrapport som med hänvisning till de 43 punkterna i en tidigare resolution avslöjar vilka av dem som har uppnåtts eller inte.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Detta var en mycket nyttig debatt i en svår situation. Vi kommer att granska era rekommendationer mycket noggrant, eftersom förberedelsekonferensen i Wien är ett viktigt tillfälle för att förbereda oss bättre inför konferensen 2010, och på så sätt förhoppningsvis kompensera för den mycket svåra konferensen 2005.

Vi känner till att situationens allvar och betydelse för icke-spridning går långt bortom det som är allmänt känt bland våra medborgare. Vi drar också slutsatsen från nyligen genomförda Eurobarometerundersökningar att vårt folk vill se positiva åtgärder. Jag instämmer med Stefano Zappalà och Annemie Neyts-Uyttebroeck när de säger att det är nödvändigt med ett avtal om betydelsen av sammanbandet mellan massförstörelsevapen, spridning och terrorism. Detta måste också betonas i den europeiska säkerhetsstrategin, och det betonas, men vi måste vi genomföra det på rätt sätt.

Det är också min övertygelse att Europaparlamentets ansträngningar för att främja sammanhållning och fler gemensamma åtgärder är helt avgörande. Alla har nämnt att det är nödvändigt att uppträda enat. Kommissionen behöver därför ert värdefulla stöd för att maximera sin inverkan på det gemensamma målet. Vi kommer säkert att bidra till det arbete som kommer att göras i Wien, eftersom detta kommer att öka vår trovärdighet, som många har sagt.

Jag skulle också vilja tacka Hubert Pirker och parlamentets delegation, särskilt när det gäller Nordkorea. Jag instämmer i att Nordkorea inte bara är viktigt i sig självt, utan också utgör ett gyllene tillfälle för framsteg på andra platser. Vi förbinder oss dock fortfarande att aldrig ge upp så länge som detta är möjligt.

I våra rubriker märker vi att man mest talar om icke-spridningsfrågor med hänvisning till enskilda länder. Låt oss emellertid inte glömma bort hur viktig frågan är, som Martin Schulz sa, för det internationella systemet som helhet när det gäller den multilaterala strategin och effektiviteten.

Det viktigaste fyra principer som vi återigen borde förbättra i den förberedande kommittén och sedan vid nästa översynskonferens är de följande. För det första frågan om icke-parter: jag tror att det är tre stater som hittills har vägrat att ansluta sig till fördraget. Låt oss försöka få in dem. För det andra, när det gäller utträden i januari 2003 tillkännagav Nordkorea att landet avsåg att utträda ur icke-spridningsfördraget – det var den första staten att göra så. Flera stater anser att Nordkorea fortfarande är rättsligt bundet av detta fördrag, och att landet inte har följt de korrekta rättsliga förfarandena för utträde. Låt oss försöka ta itu med denna fråga om parter som inte efterlever fördraget. Vissa stater som anslöt sig till de kärnvapenfria staterna (NNWS) har trots detta försökt att förvärva kärnvapen tidigare, och detta måste man därför ta itu med.

Slutligen har vi frågan om god tro. Det har nämnts många gånger runt bordet att de flesta kärnvapenfria stater anser att kärnvapenstaterna inte har gjort tillräckligt för att göra framsteg mot målet med kärnvapennedrustning – artikel 6. Jag menar att detta borde vara vårt viktigaste tvistefrö vid den översynskonferens som återkommer var femte år. Vi ser också att det därför är nödvändigt med en bred bas för en överenskommelse, och alla stora länder, som Ryssland och Kina, borde ingå i denna dialog.

  Talmannen. Jag har mottagit sju resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.30.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Glyn Ford (PSE). – (EN) Jag anser att detta är en viktig debatt. Spridningen av kärnvapen gör världen mindre säker, snarare än mer. Oavsett det gäller Israel eller Indien, Pakistan eller Nordkorea, borde vi utöva påtryckningar på länder för att de ska ansluta sig till icke-spridningsfördraget. Vi ska dock hålla i åtanke att samtalen om icke-spridningsfördraget inte bara handlar om stoppa spridningen av kärnvapen, utan om att världens kärnvapenmakter ska minska och undanröja sina egna möjligheter. Det förra får mer uppmärksamhet än det senare.

Ändringsförslaget från socialdemokraterna där man fördömer USA:s antirobotsköld är helt och hållet skäligt. Som ni har sett i nordöstra Asien, med Japans utveckling av taktiskt missilförsvar och landbaserat höghöjdssystem, handlar detta om offensiva tekniker som skapar möjligheter för Bushregeringens doktrin om föregripande avskräckningsmedel. Med deras utveckling kommer USA att kunna inleda en attack mot länder med ett litet antal kärnvapen och försvara sig mot alla ”föräldralösa” missiler som missades i den inledande attacken.

Jag kommer också att stödja ändringsförslag 1, framlagt av De gröna. Jag är inte för ett unilateralt avskaffande av Storbritanniens flotta av Trident-ubåtar, men jag är inte alls övertygad om behovet, vid detta skede, av att förnya den.

(1) Se protokollet.