Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 13 mars 2007 - Strasbourg

1. Öppnande av den årliga sessionen

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

  Talmannen. Jag förklarar Europaparlamentets session 2007–2008 öppnad.

2. Öppnande av sammanträdet: se protokollet

⁂

  Ignasi Guardans Cambo (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja ta upp en ordningsfråga enligt artikel 166 om bilaga II A till parlamentets arbetsordning.

Jag har lagt fram en muntlig fråga inför kommissionen som skulle ha besvarats i dag, och jag har mottagit ett formellt svar från presidiet där det står att min fråga inte var tillåtlig, såvitt jag förstår med tillämpning av bilaga II A till arbetsordningen, där det föreskrivs att en fråga inte är tillåtlig om den har besvarats under de närmaste tre föregående månaderna. Men ingen identisk eller liknande fråga har bevarats under de närmaste tre föregående månaderna. Denna bestämmelse tillämpas uppenbarligen när det gäller ett svar som kommissionen gett på en muntlig fråga med debatt.

Nåväl, bilaga II, som presidiet hänvisar till, gäller frågor från parlamentsledamöter som regleras av artikel 109 i arbetsordningen, och den muntliga frågan med debatt regleras av artikel 108 i arbetsordningen. Så eftersom bilaga II är en inskränkning av parlamentsledamöternas rättigheter kan en bredare tolkning inte innebära att bilaga II tillämpas på frågor i artikel 108 i stället för i artikel 109. Jag skulle därför vilja be presidiet att ompröva detta och låta mig lägga fram frågan med tillämpning av arbetsordningen.

  Talmannen. – Vi ska se över det, och därefter kommer vi att informera er.

3. Inkomna dokument: se protokollet

4. Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets åtgärder och resolutioner: se protokollet

5. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet

6. Årlig politisk strategi 2008 (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett uttalande av kommissionen om den årliga politiska strategin för 2008.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Det gläder mig verkligen oerhört att få lägga fram kommissionens årliga strategi för 2008, och jag ser naturligtvis fram emot en värdefull politisk diskussion.

Låt oss först ta en snabb titt på kontexten för nästa år. Om två veckor kommer vi att fira Romfördragets 50-årsdag, och vi kommer att anta Berlinförklaringen. År 2008 borde bli ett tillfälle att blicka framåt. Vi hoppas att den färdplan som rådet ska enas om i juni kommer att skapa förutsättningar för att nå ett tydligt och konstruktivt avtal om institutionernas ställning nästa år.

Detta är nödvändigt, för EU behöver reform. Det skulle också ge oss möjlighet att sända ut ett positivt budskap före valet till Europaparlamentet. Under tiden kommer vi att få uppleva en fortsatt förstärkning av unionen. Vi förväntar oss att ett antal medlemsstater ansluter sig till Schengenområdet under 2008. Vi hoppas också att ytterligare medlemsstater ska kunna anta euron så snart som de uppfyllt kriterierna.

När det gäller den framtida finansieringen av Europeiska unionen kommer kommissionen att arbeta för att lägga fram en ändring av budgeten för 2008, vilket parlamentet och rådet har samtyckt till. Om några månader kommer vi att inleda ett brett samråd för att göra det möjligt för medborgare, berörda parter och personer som är engagerade i institutionerna att framföra sina åsikter om EU:s prioriteringar och de resurser som krävs för att ta itu med dem.

De strategiska mål kommissionen fastställde i början av sin mandatperiod gäller fortfarande: ”välstånd, solidaritet, säkerhet och ett starkare och öppnare EU i världen” sammanfattar fortfarande kommissionens centrala ambitioner, och det gläder oss att både parlamentet och rådet har stött oss.

I den moderna världen finns det ett antal mycket viktiga frågor som inte bara begränsas av det ena eller andra av de strategiska målen. De måste vidareutvecklas tillsammans över politiska områden, och jag anser att tre av dessa frågor är särskilt viktiga för den årliga politiska strategin för 2008.

För det första energi och klimatförändring. De mycket positiva resultaten förra veckan från Europeiska rådet med tydliga, bindande beslut grundades på de förslag som kommissionen lade fram i januari och som tillförde EU nya idéer och politiska handlingslinjer. Nu måste vi visa resultat. Samtidigt som vi hoppas ha lagt fram praktiska förslag om energi under det tredje kvartalet i år kommer det att krävas hårt arbete under 2008. Nyckelelementen i energipaketet måste införas. En väl fungerande inre marknad, en sjudande sektor för förnybar energi, energieffektivitet samt solidaritet och sammankoppling kommer att vidareutvecklas. Vi kommer också att utöva påtryckningar för kraftiga åtaganden från EU:s och internationella aktörers sida för att minska koldioxidutsläppen efter 2012 när Kyotoprotokollet löper ut.

För det andra förblir den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning viktig för att främja ett EU med mer välstånd, miljöhänsyn och social integrering. Vi gör goda framsteg när det gäller partnerskap med medlemsstaterna. Nästa år ska vi fundera på hur vi ska driva på ytterligare reformer.

Efter översynen av den inre marknaden och utvärderingen av den sociala verkligheten som ska presenteras i år, kommer kommissionen att inleda en rad initiativ för att se till att den inre marknaden fortsätter att ge förväntade ekonomiska resultat och att medborgarna gynnas av detta.

För det tredje är migration i dess olika former en central utmaning för Europeiska unionen. Arbetsinvandring kan om den hanteras väl utgöra ett positivt bidrag till våra ekonomier och våra samhällen, och vi kommer att lägga fram två förslag till direktiv på detta område. Vi planerar också att föreslå ytterligare åtgärder för att skapa ett gemensamt europeiskt asylsystem till 2010. Vi kommer också att behöva ytterligare åtgärder för att förebygga illegal invandring, bekämpa den hänsynslösa människosmugglingen och skydda våra gemensamma yttre gränser.

Låt mig nu återkomma till de strategiska målen och ge er ett par exempel på andra nyckelinitiativ. När det gäller välstånd bortom den fortsatta konsolideringen av den inre marknaden kommer ett viktigt tema att bli att göra transportsektorn mer miljövänlig, med åtgärder för urbana transporter, lagstiftning om kväveoxidutsläpp från flygtrafiken och utsläpp från fartyg. Kommissionen kommer också att göra förberedelser för att se till att Europeiska tekniska institutet ska kunna inleda sin verksamhet 2009. På området solidaritet ska kommissionen ta temperaturen på den gemensamma jordbrukspolitiken, som kommer att bana väg för den framtida gemensamma jordbrukspolitiken.

Med utgångspunkt i den sociala kartläggningen och halvtidsöversynen av den sociala agendan kommer kommissionen att lägga fram förslag som ska främja solidariteten och medborgarnas möjlighet att utnyttja sina rättigheter och möjligheter liksom åtgärder för att tackla diskriminering utanför arbetsmarknaden.

Vi avser också att föreslå en ny handlingsplan för EU för narkotika samt genomföra initiativ för att ta itu med barnfattigdom och skydda barn som använder Internet.

För att främja säkerhet och frihet planerar vi att föreslå nya åtgärder för att förvalta våra yttre gränser och inrätta ett europeiskt övervakningssystem som ska hjälpa medlemsstaterna att hantera olaglig invandring. För att stödja kampen mot organiserad brottslighet och terrorism förväntar vi oss att en central databas för fingeravtryck införs, och kommissionen kommer också att göra insatser för att hindra radikalisering och våldsyttringar.

Ett annat centralt åtgärdsområde kommer att utgöras av att säkerställa inre och yttre sammanhållning samt kampen för ett EU med en stark röst i världen. Vi är beredda att spela en kraftfull roll när det gäller ett avtal om Kosovos status, och vi kommer att fortsätta anslutningsförhandlingarna med Kroatien och Turkiet. Vi kommer att fortsätta förhandlingarna om nya avtal med Ryssland och Ukraina och utveckla våra förbindelser med strategiska partner.

När det gäller handelspolitik kommer åtgärderna att koncentreras på initiativet ”ett konkurrenskraftigt Europa i världen”, tillsammans med ansträngningar för att genomföra utvecklingsrundan från Doha. Kommissionen kommer också att samarbeta nära med medlemsstater och partnerländer för att se till att den europeiska enigheten om utveckling utvecklas väl och stärker vårt partnerskap med Afrikanska unionen.

Jag skulle vilja säga några ord om bättre lagstiftning, som genomsyrar allt arbete kommissionen gör, som ni vet. Jag är övertygad om att kommissionen och parlamentet delar ett ömsesidigt intresse av att samarbeta ännu närmare på detta område än vad som är fallet i dag. Samarbete innebär att enas om gemensamma prioriteringar och strategiska val. I kommissionens strategiska översyn av bättre lagstiftning i november 2006 fastställdes våra politiska prioriteringar i detalj, varvid de åsikter som uttrycktes av Europaparlamentet under dess sammanträdesperiod i april 2006, som ägnades åt denna fråga, beaktades. Om det krävs är kommissionen redo att återvända och diskutera bättre lagstiftning mer detaljerat med parlamentet.

Låt mig också betona en nymodighet i vår strategi för 2008. I likhet med arbetsprogrammet för i år utgör kommunikationsprioriteringarna en integrerad del av vår politiska strategi, som innebär att våra budskap fokuseras på ett begränsat antal frågor som är viktiga för människor, och att förmedla dessa återspeglar tydligt och bidrar till vår övergripande kommunikationsstrategi.

Slutligen skulle jag vilja understryka det kriterium som vi tillämpade för att säkerställa en personalfördelning som passar vår politik. Ytterligare resurser kommer uteslutande att användas för att täcka behov som uppstår vid utvidgning, medan alla övriga behov kommer att tillgodoses genom interna omplaceringar inom kommissionen.

Presentationen av den årliga politiska strategin markerar inledningen på ett förfarande som kommer att leda till antagandet av kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram i slutet av detta år. Jag känner mig starkt engagerad i denna process, även om den skulle kunna förbättras ytterligare. Tillsammans borde vi göra dialogen mellan utskotten och kommissionen mer politisk. I den resolution som antogs förra året uttryckte parlamentet sina avsikter att engagera de politiska grupperna mer genomgående och på ett tidigt skede i processen. Jag hoppas att det blir så.

Ett politiskt, ärligt och konstruktivt samtal mellan våra två institutioner om var EU borde lägga sin politiska vikt och var det borde investera sina resurser nästa år är av största vikt, så låt oss samarbeta till förmån för EU.

  Hartmut Nassauer, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Fru kommissionsledamot, det var trevligt att ni hade möjlighet att komma trots allt. Det gläder oss att ni är här. Vi har ingen anledning att vara överdrivet kritiska, eftersom ledamöternas närvaro är omvänt proportionell mot betydelsen av detta projekt. Denna debatt är meningsfull om kommissionen lyssnar på det som parlamentet har att säga, och sedan använder det i sitt utformande av det slutliga lagstiftningsprogrammet i höst.

Ett antal av mina kolleger kommer att kommentera detaljerna. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater är i princip beredd att inte bara stödja kommissionens arbete politiskt i parlamentet, utan också instämma i de mål som kommissionen fastställde i början av sin mandatperiod: välstånd, solidaritet, säkerhet och frihet. Det gläder mig att också ni, med utgångspunkt i dessa mål, utvecklar de korrekta politiska åtgärderna på de områden som vi nu måste arbeta med: tillväxt, sysselsättning, klimatförändring, energi, kunskapssamhället, konsolidering av utvidgningen. Vi kan tvista om detaljerna.

Fru kommissionsledamot! Jag har en invändning mot det som ni säger. Ni tillkännager ett gemensamt europeiskt asylsystem före 2010. Förlåt mig för att jag säger det, men fördragen banar väg för miniminormer på dessa områden, men inte för ett harmoniserat europeiskt asylsystem. Jag vill be er att kontrollera mycket noga när ni går utöver fördragsnivån i detta sammanhang. Detta är en öm punkt för mig.

Detta lagstiftningsprogram är inte intressant för sitt innehåll, utan för det som det inte innehåller. Ni säger i inledningen att dessa åtgärder infriar medborgarnas förväntningar på var EU borde agera. Ni målar upp en bild av en union som kan besvara globaliseringens utmaningar. På det stora hela målar ni upp en relativt ljus bild av Europeiska unionen, särskilt när det gäller medborgarnas förväntningar.

Om så vore fallet, varför röstade då medborgarna i Frankrike och Nederländerna så tydligt nej till EU? Fördraget i sig gav dem knappast någon anledning; nästan ingen av dem läste det. Det råder en djup känsla av obehag inför Europeiska unionen, och om ni undersöker detta obehag finner ni att det finns ett skäl till det – inte det enda skälet, men ändock ett skäl – och det är den europeiska byråkratin. Den ger många känslan av att någon har bestämt för dem och att de påtvingas politik, att de får utstå beslut som fattas inom EU och inte i medlemsstaterna, men ingen vet varför det måste vara så.

Denna känsla av att behandlas som barn framkallar ett avfärdande, det leder till fallande valdeltagande i valen, och om processen fortsätter kommer den att förstärka politiska krafter som verkligen arbetar mot EU, och detta borde oroa oss. Vi i parlamentet måste också fråga oss hur länge vi kan hävda att vi är de europeiska nationernas rättmätiga företrädare, om valdeltagandet alltid ligger under 50 procent.

En av orsakerna till obehaget är EU-lagstiftning. Det är därför som det nu är rätt tillfälle att tala om det. Ni, fru kommissionsledamot, talar själv om en ambitiös satsning på bättre lagstiftning. Så sant och så värt att stödja! Ni har vårt fullständiga politiska stöd för detta. Hittills har ni dock bara nämnt målet: en 25-procentig minskning. Ni berättade inte hur detta mål ska uppnås. När det gäller bättre lagstiftning måste man mer än i något annat fall vara noggrann med att respektera subsidiaritetsprincipens gränser och att respektera medlemsstaternas behörighet, istället för att bakslugt tränga tillbaka dessa gränser.

Europeiska kommissionen har nyckeln till att återvinna allmänhetens förtroende i sin hand. Vi behöver också en ny kultur för subsidiaritetsprincipen. I varje lagstiftningsförslag borde man akta sig för att inte reglera varje detalj, utan försiktigt bedöma var medlemsstaternas rättsliga behörighet börjar.

Visa vägen, fru kommissionsledamot! Mindre central lagstiftning kommer att gynna EU.

  Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru vice ordförande! Vår grupp anser att kommissionen har utfört ett antal goda gärningar. Vi hoppas likväl att kommissionen, tillsammans med Europaparlamentet, kommer att driva på Europeiska unionens utveckling ännu kraftigare under sin återstående mandatperiod. Vi kommer att stödja kommissionen till fullo när rådet tvekar, förhalar och inte riktigt vill föra EU framåt.

Jag skulle vilja börja med att ge ett positivt exempel, energipolitiken, och i detta sammanhang klimatpolitiken naturligtvis, ett ämne som ligger er varmt om hjärtat. Det var helt rätt att insistera på att det måste finnas bindande mål, särskilt när det gäller förnybara energikällor. Det var likaså rätt att sträva efter en pragmatisk lösning på frågan om konkurrenskraft. När det gäller kärnkraftsteknik var det helt rätt att godta att det finns olika synsätt. Det finns emellertid en sak som jag skulle vilja ha från kommissionen, något som kanske kan förena de olika synsätten, nämligen en hög säkerhetsstandard tillsammans med motsvarande förpliktelser att tillhandahålla information för kärnkraftsanläggningar och de länder som använder kärnkraftsteknik. Jag skulle vilja att kommissionen lade fram förslag om detta.

Även när det gäller utrikespolitiken är det viktigt att utöva fortsatta påtryckningar och å ena sidan säga att vi vill diversifiera och å den andra stödja diversifiering. Det är också oerhört viktigt att utse de samordnare från kommissionen som ska se till att vi skapar en mängd förbindelser för energiförsörjning. Om den polska regeringen anser att den behöver utveckla en energipolitik tillsammans med Ukraina och vissa länder i södra Kaukasus, så hoppas jag att kommissionen fortsätter att utveckla en energipolitik för hela EU.

För det andra, när det gäller utrikespolitik: jag känner till att kommissionen förbereder ett samarbete med svartahavs- och medelhavsregionerna. Även där är det viktigt att kommissionen inte hämmas av rådet i sina förslag – om energisamarbete, invandringspolitik och i synnerhet inte när det gäller viseringspolitik. Jag beklagar verkligen att kommissionen inte invände när medlemsstaterna från början gick så långt som till att skärpa viseringspolitiken för våra grannar genom att begära högre avgifter. Jag hoppas att kommissionen lyckas väl i förhandlingarna om en rimlig viseringspolitik med alla våra grannar, särskilt med länderna på Balkan naturligtvis.

Jag skulle slutligen vilja komma till den fråga som ligger oss nära: social kompetens. Hartmut Nassauer har inte fel när han anger de anledningar till varför många inom EU är skeptiska mot Europeiska unionen, kommissionen och till och med Europaparlamentet. Det beror också på att den sociala dimensionen är underexponerad i kommissionens arbete. Ni erkänner det själva: i de dokument som ni senast offentliggjorde, oavsett det handlade om den inre marknaden för medborgarna eller överblick över den sociala verkligheten inom EU, beskriver ni tydligt hur denna skepticism och detta lösgörande har uppstått, och ni säger att det inte är någon mening med den inre marknaden om inte de ekologiska och sociala följderna uppmärksammas och dessa aspekter också stärks. Men när jag granskar de faktiska förslagen innehåller de för lite av denna sociala beståndsdel. När jag granskar de två studier som nyligen offentliggjordes inom EU, en om kvinnors ersättning på arbetsmarknaden och den andra om fattigdom, så bevisar det vår otillräcklighet när vi åter har fattigdom inom EU och skillnaderna mellan mäns och kvinnors löner fortfarande är så stora.

Den sociala uppgiften är därför inte slutförd, och om vi är för den inre marknaden måste den sociala delen också ingå. Om vänstern och högern nyligen har upplevt valresultat som egentligen härrör från sociala sjukdomar och känslan av att den sociala aspekten förbises, att vi åter för en trångsynt nationell ekonomisk politik och vi anser att detta är rätt sätt att ta itu med globalisering, är det också för att vi inte har sänt medborgarna tillräckliga signaler som säger ”ja till den inre marknaden” och ”ja till det sociala EU”. Detta är mycket viktigt för oss, och vi skulle vilja att kommissionen anstränger sig mer i detta avseende.

  Silvana Koch-Mehrin, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! När vi diskuterade era dokument ansåg vår grupp att kommissionen har satt kurs mot rätt håll och fortsätter i denna riktning med stor förtröstan genom att hålla sig till de politiska områden som den fastställde när den inledde sitt arbete, och genom att föra dem framåt på ett sätt som ger intrycket av att den agerar med övertygelse. Detta framgår av den allra första meningen i ert arbetsprogram, där ni säger att de politiska områden där kommissionen ska vara aktiv kommer att mötas av bred enighet. Vi välkomnar detta. Vi välkomnar detta självförtroende, och vi välkomnar också att kommissionen har funnit en tydlig kurs. Vi vill dock fortfarande se ett starkare ledarskap. Och för att hålla mig kvar vid bilden av en kurs, vi skulle vilja att ni seglar med starkare vind i seglen, så att ni kommer fortare fram.

Detta var beröm i förtid, så att säga, men i grund och botten menar vi att detta är ett bra program. Enligt vår mening är det dock inte tillräckligt för den situation som EU nu befinner sig i. Det som vi framför allt saknar är några tydliga ord om EU:s framtid. I arbetsdokumentet på 24 sidor ägnar ni hela tre rader åt EU:s framtid, men frågan om vart vi är på väg, vilka våra gemensamma ”framsteg” skulle vara, besvaras inte, och i denna strategi för ett arbetsprogram försöker ni inte ens svara.

Att vi alla samarbetar för EU tas inte för givet i så hög grad som man vill låta förstå i detta dokument. Som Hartmut Nassauer redan har sagt är det tyvärr inte så accepterat av allmänheten som vi skulle vilja. Det är därför som det är viktigt att kommissionen anger riktningen här. Vi vill att kommissionen ska gå i spetsen för rörelsen, och vi efterfrågar klara instruktioner om vart EU:s framtid faktiskt ska ta vägen.

Er strategi är att skapa resultat. Vi anser att detta är bra. Resultat är bra för att visa på vilka områden vi faktiskt är märkbart aktiva. Men återigen har vi problemet med att nationella politiker, främst från regeringarna, tar åt sig äran för framgångarna, medan EU måste ta skulden för misslyckanden eller otrevliga följder. Rådets goda resultat är det färskaste exemplet. I åtminstone Tyskland ger man Angela Merkel äran för de goda resultaten, medan det förarbete som kommissionen och Europaparlamentet har gjort inte uppmärksammas alls. I detta avseende är strategin att visa resultat mycket ambivalent.

Dessutom får några av alla de välkomna initiativ ni lägger fram oss att undra vad ni har för anledning att känna tillfredställelse. Ni talar till exempel om ett förnyat samförstånd om utvidgningen. Vi kan inte se detta. Ni vill också ha en gemensam central databas för fingeravtryck. Det finns inget samförstånd för detta heller. Det överraskar oss, särskilt mot bakgrund av att kommissionens ordförande José Manuel Barroso titulerade sig mästare av civila rättigheter i början av sin ämbetsperiod. En sådan databas utgör motsatsen till det som han tillkännagav i början av sin ämbetsperiod.

Mina kolleger kommer att tala mer om de olika politiska områdena. Jag skulle bara vilja nämna en grundläggande strukturell punkt som vi alltid har tagit upp under tidigare debatter. För att vara närmare medborgarna och göra detta dokument mer lätthanterligt skulle vi vilja att ni exakt talar om vad som är lagstiftningsinitiativ, vad som inte har något med lagstiftning att göra, vad som är nya initiativ och vad som är uppföljningsåtgärder, så att vi verkligen vet vilka konkreta åtgärder som vi kan förvänta oss under det kommande året.

Vi skulle naturligtvis vilja att medborgarna engagerades. Kommissionen är ivrig att kommunicera. Vi anser att detta är riktigt. Ju mer interaktiv som kommissionen kan vara, desto bättre. Om vi, för att göra resultatpolitiken mer synlig, kan hålla dessa debatter om strategi inte bara i Europaparlamentet utan också i de nationella parlamenten, skulle detta vara ett viktigt steg mot att klargöra vilken politik som kommer varifrån i det gemensamma EU.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag skulle också vilja ta upp frågan om hur EU ska hitta tillbaka till sina medborgare och diskutera klimat- och energipolitiken som ett exempel. Jag tror att det nästan aldrig har riktats så mycket uppmärksamhet mot EU:s särskilda roll och uppgift som under de senaste veckorna, när allt har fokuserats på den stora frågan om klimatskyddspolitik och energipolitik, det vill säga på den största miljöpolitiska frågan av alla.

Resultatet från toppmötet gladde mig mycket, eftersom man under toppmötet, trots att det finns mycket kvar att förhandla om, ändå i det finstilta lyckades uppnå det som allmänheten förväntade sig efter att ha blivit medvetna om frågorna tack vare Al Gore och Sternrapporten.

Under toppmötet lyckades man ge allmänheten intrycket av att vi inleder ett paradigmskifte, att vi lyfter fram förnybara energikällor ur en nisch och att vi i framtiden kommer att stödja energiförsörjning på ett helt nytt sätt jämfört med tidigare. Det viktigaste i nuläget är att vi borde leva upp till de förväntningar som vi har väckt inom EU. Om jag får säga det, fru kommissionsledamot, så är jag fortfarande inte säker på att vi kommer att lyckas, för Angela Merkel hade knappt tillkännagett toppmötets beslut och förklarat framgångarna förrän allt började om igen i nationalstaterna och i viss utsträckning även i kommissionen. Allt ifrågasattes igen. Som vanligt angrep Günter Verheugen den framstegsvänliga trio som består av kommissionsledamöterna Andris Piebalgs, Stavros Dimas och Neelie Kroes. Och jag är inte säker på att kommissionsledamot Jacques Barrot kommer att kunna införliva resultaten från toppmötet på rätt sätt – jag säger detta uttryckligen här – och inte heller har jag något förtroende för kommissionens ordförande José Manuel Barroso och den energipolitiska revolution som han proklamerar.

Ni, fru kommissionsledamot, är rätt person för att till exempel försöka se till att debatten om den europeiska konstitutionen får en bättre framtid genom att se till att de stora förväntningar som vi europeiska politiker har väckt under de senaste månaderna inte grusas ännu en gång. Förhandlingarna om det finstilta i förklaringen från toppmötet har just börjat, och jag upplever att några mäktiga, inflytelserika män på den europeiska scenen, däribland Günter Verheugen och José Manuel Barroso, som trots Jacques Chiracs avgång i Frankrike bygger upp ett slags ”nätverk av gamla vänner”, står i vägen för upprätthållandet av dessa beslut som fattades vid toppmötet.

  Sylvia-Yvonne Kaufmann, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, fru vice ordförande! Om jag ska vara helt uppriktig anser jag inte att kommissionens meddelande om den politiska strategin för 2008 är särskilt övertygande. Hur kan det komma sig? För det första liknar den snarare en varuhuskatalog, och prioriteringarna har inte fastställs tillräckligt tydligt. För det andra finns det många punkter som betonas som ”nyckelåtgärder”, men de är mycket vaga och intetsägande.

För att ta några exempel: initiativet som syftar till att göra familjeliv och yrkesliv förenliga, lagstiftningsinitiativ för att stärka konsumentskydd, ytterligare initiativ för att genomföra EU:s havspolitik – vi finner det ena initiativet efter det andra, men hur konsumentskyddet ska stärkas i detalj, vad ni har för avsikt att föreslå på detta område, det framgår inte. Alltför ofta anges inget precist.

Med tanke på den sociala situationen i Europeiska unionen kungör ni – som det står här – en kartläggning av den sociala verkligheten, och samtidigt kungör ni visionära initiativ för att främja solidaritet och medborgarnas möjlighet att utnyttja sina rättigheter och möjligheter. Jag måste säga att jag blev helt förvånad när jag läste detta här. Tror ni verkligen att ni kan övertyga allmänheten om Europeiska unionen och särskilt Europas möjligheter, och mildra människors farhågor inför framtiden, när ni i detta dokument så gott som erkänner att ni inte vet någonting om den sociala verkligheten i Europeiska unionen?

Mina kolleger Hartmut Nassauer och Hannes Swoboda har redan tagit upp denna fråga. Jag tror inte att ni kommer att få med er allmänheten igen på detta sätt.

Nu några ord om ämnet minskning av byråkratin och bättre lagstiftning, som sägs vara kärnan i kommissionens dagliga arbete. Bättre lagstiftning uppstår inte genom att man helt enkelt lägger fram en mycket mer detaljerad strategi. Det är viktigt och nödvändigt att bedöma dess inverkan, och det kommer faktiskt att bli intressant att diskutera resultaten av den externa utvärderingen av konsekvensbedömningssystemet. Jag skulle dock vilja betona att bättre lagstiftning inte nödvändigtvis innebär avreglering eller att det bara handlar om minimireglering.

Fru vice ordförande! Slutligen skulle jag vilja fråga vad som händer med de tillkännagivna tillbakadragandena av lagstiftningsförslag. I mitt betänkande bad parlamentet att det i kommissionens årliga lagstiftnings- och arbetsprogram exakt borde anges vilka lagstiftningsförslag som kommissionen tänker dra tillbaka. Skulle ni kort kunna säga vad ni har planerat för tiden fram till 2008?

  John Whittaker, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Initiativet om klimatförändring har satts allra högst upp på dagordningen. Trots stora tvivel om i vilken omfattning som koldioxid orsakar global uppvärmning är EU fast beslutet att leda världen när det gäller att minska utsläpp. Men bortsett från kärnkraft finns det ännu inte några riktigt livskraftiga energikällor förutom fossilt bränsle. Detta stämmer i synnerhet när det gäller förnybara energikällor. Nu har vi ett bindande mål på 20 procent för förnybara energikällor utan någon riktig utvärdering av metoderna för att uppnå detta ambitiösa mål eller för dess kostnad.

Tillåt mig att nämna en lärdom som är hämtad från lekskolenivån inom ekonomi. Om man höjer kostnaderna för en resurs gör man varor dyrare, och man minskar konkurrenskraften. Man talar om för oss att detta initiativ kommer att stimulera nyskapandet när det gäller förnybar teknik och förbättra exporten. Det kommer i stället att göra oss alla fattigare.

Jag anser att denna plötsliga fixering vid koldioxidutsläpp är ett medel för att avleda uppmärksamheten, ett försök att få oss att sluta tänka på alla de övriga projekt som har gett nedslående resultat, såsom Lissabonstrategin, invandrings- och asylpolitiken, reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, euron och många därtill.

  Frank Vanhecke, för ITS-gruppen. – (NL) Herr talman! Det sätt som eurokratin, – alltid för folkets bästa naturligtvis – faktiskt påtvingar sin egen vilja på de europeiska folken, som en slags upplysande despotism, upphör aldrig att förvåna mig. För bara några veckor sedan talade José Manuel Barroso, kommissionens ordförande – och även om en kommissionsordförande må vara en hög tjänsteman, så är han i slutändan bara en politiskt vald ämbetsman – om för det nederländska folket i deras eget land att de nu borde gå vidare och godta denna europeiska konstitution, som trots förkastande och demokratisk folkomröstning i två medlemsstater, och som trots att ganska många andra medlemsstater inte ens vågar organisera folkomröstningar om detta, gradvis genomförs i vilket fall som helst.

Detta är inte helt olikt anslutningsförhandlingarna med Turkiet, ett land som inte står på någon som helst demokratisk grund, och ett land som också befinner sig alltför långt från medborgarna enligt EU-institutionernas beslut, fattat av överdrivet privilegierade tjänstemän och regeringschefer som mycket avsiktligt vägrar fråga allmänheten om dess åsikt, till och med i en fråga som är så grundläggande som denna.

Det är ingen skillnad i dag. I sin politiska strategi för 2008 har kommissionen tillkännagett åtgärder som borde skapa en ny invandringsvåg mot EU, fast dess medborgare begär precis det motsatta. De ber oss äntligen om effektiva åtgärder för att begränsa invandring från icke-europeiska länder, eller att helst stoppa alltsammans, genom att skydda våra gränser på ett adekvat sätt och genom att fasa ut de halvillegala kanalerna för invandring, som exempelvis rätten till familjeåterförening, som är alldeles för eftergiven.

I kommissionens förslag ger man intrycket av att detta är ett tillfälligt fenomen och att tillfälliga arbetstagare från utomeuroepiska länder förmodas återvända till sina ursprungsländer efter en relativt kort tidsperiod. Detta är bedrägeri. Verkligheten har lärt oss att dessa tillfälliga arbetstagare inte återvänder hem, att deras släktingar ansluter sig till dem förr snarare än senare, och att det därefter inte vidtas några som helst åtgärder för att tvinga ut dessa människor ur landet. Till följd av detta får gemenskapen ännu en gång ta itu med konsekvenserna av denna kortsiktighet, kulturkrockar, getton som bildas, brottslighet som beror på att folk rycks upp med rötterna och slutligen, ett helt samhälles sammanbrott.

Jag upprepar alltså att en ny invandringsvåg är fullständigt ödeläggande. Vi borde istället börja med att skydda våra europeiska gränser, utveckla en europeisk politik för att sända tillbaka illegala invandrare och utlänningar som har blivit inblandade i brottslig verksamhet, och vi borde kräva att de icke-européer som befinner sig på europeisk mark lagligen borde bli helt integrerade.

I Bryssel, EU:s huvudstad, är 40 procent av invånarna av icke-europeiskt ursprung, tredje generationen inräknad, för närvarande arbetslösa. Så försök inte tala om för mig att vi borde importera ytterligare arbetslöshet. Slutligen kommer jag till det grundläggande, och det är att det europeiska projektet ännu en gång möts av mycket misstro bland EU-medborgarna. EU kommer inte att skapa förnyad entusiasm förrän det i sanning blir demokratiskt och lyssnar på sina folks och medborgares önskningar och behov.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns många intressanta aspekter på detta förslag. Jag ska av tidsmässiga skäl fokusera på tre punkter.

För det första: energi. Europeiska rådet har lämnat ett betydande bidrag på detta område, och jag hoppas att kommissionen kommer att lyckas omvandla dessa direktiv till praktiska och effektiva förslag. Detta åtagande påverkar oss alla, och jag skulle vilja ta tillfället i akt och upprepa att EU, som ber medlemsstaterna att göra stora ansträngningar för att nå målen, borde föregå med gott exempel: med en enda åtgärd – att rationalisera sätet i Strasbourg – skulle det inte bara åstadkomma en betydande minskning när det gäller slöseri med energi, papper, uppvärmning, belysning och förflyttning av tusentals personer i bilar, tåg och flyg varje månad, det skulle också sända ut ett starkt politiskt budskap som utan tvivel skulle inverka positivt på våra medborgare.

För det andra: Lissabonstrategin. Programmen för livslångt lärande som inleddes i år är säkert meningsfulla instrument, men det finns ett behov att stärka åtgärderna för att minska klyftan mellan utbildning och inträde på arbetsmarknaden, särskilt för ungdomar och forskare som annars tvingas lämna vår union. Det är också viktigt att uppmuntra till rörlighet bland ungdomar, bland annat när det gäller informellt lärande, att stimulera familjepolitik för att möta den demografiska utmaningen, samt att förbättra tillgången till kredit för små och medelstora företag, däribland genom mikrokreditprogram och EU-finansiering, särskilt när det gäller forskning och nyskapande.

För det tredje: flerspråkighet. Jag hoppas att kommissionen kommer att fullgöra de åtaganden som den tog på sig i sitt meddelande i november 2005 när det gäller, och jag citerar: ”att främja flerspråkighet i det europeiska samhället, i ekonomin och inom kommissionen”. Det är oacceptabelt att dokument som är avsedda för alla EU-medborgare, som webbplatser och i synnerhet informationsdokument om europeiska program, bortsett från meddelanden, bara finns tillgängliga på två eller tre språk, och fullständigt utesluter många små samhällen från Europeiska unionens finansiering. En perfekt exempel på detta är att dokumenten för anslutning till gemenskapsprogrammet Lingua, som ska främja undervisning i främmande språk och flerspråkighet, finns på engelska, franska och tyska.

  Salvador Garriga Polledo (PPE-DE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Ni har sagt många vackra ord, uttryckt en mängd entusiasm och goda avsikter, men som vanligt måste vi återvända till verkligheten, särskilt när det gäller talet om budgetar.

Fru kommissionsledamot! Det senaste dokumentet som parlamentet fick om budgetprioriteringar lades fram i december förra året. Jag talar om de resolutioner som åtföljde den aktuella budgeten, 2007 års budget.

Vi undrar huruvida ni anser att dessa resolutioner, som vi godkände med en överväldigande majoritet i kammaren och som ni mottog med värme, har införlivats i det årliga politiska strategidokumentet.

Det verkar som om de inte har införlivats, och detta är ett problem, fru kommissionsledamot, eftersom vi alltid hamnar i samma situation: parlamentet utarbetar en rad riktlinjer som borde beaktas i nästa budgetförfarande, ni fastlägger era politiska prioriteringar i detta årliga politiska strategidokument, ni lägger till en budgetkomponent, men ni tar ingen hänsyn, eller åtminstone inte tillräcklig hänsyn, till allt det som parlamentet har efterfrågat året innan.

Detta händer år efter år. Ni har ännu inte funnit en perfekt balans mellan budgetförfarandet och Europeiska kommissionens lagstiftningsprogram, och därför arbetar ofta två institutioner parallellt, men vi har ännu inte lyckats få våra system att stämma överens.

Ni leker med tidsplanen. Ni utarbetar politiska prioriteringar, men, som föredraganden för årets budget, Kyösti Virrankoski, har sagt, parlamentet har hittills inte fått några indikationer på vilka Europeiska kommissionens politiska prioriteringar för detta år kommer att bli, och detta innebär att vi åter kommer att märka att parlamentets budgetprioriteringar inte sammanfaller med de politiska prioriteringar som Europeiska kommissionen har fastlagt när vi ska utarbeta budgeten.

Vi ser till exempel detta inom ramen för de finansiella konsekvenserna. Ni avser att finansiera dessa politiska prioriteringar med hjälp av vissa utgiftskategorier som ökas och andra utgiftskategorier som minskas. Ni ber oss om 890 nya tjänster inom kommissionen, även om ni hoppas kunna skapa de flesta av dem genom interna omplaceringar. Dessutom räknar ni med att anpassa genomförandeorganen. Fru kommissionsledamot! På samma sätt som sker varje år upplever vi en del förvirring, och under detta års budgetförfarande hoppas vi att ni kommer att lyckas nå avtal som inte medför stora budgetära spänningar mellan rådet eller, i synnerhet, mellan er.

  Jan Andersson (PSE). – Herr talman! Fru kommissionär! Jag ska börja med att som så många andra uttrycka min tillfredsställelse över att klimatpolitiken/energipolitiken nu står högt upp på kommissionens dagordning. Också jag tyckte att resultatet på toppmötet var tillfredsställande. Jag tycker också att koncentrationen på tillväxt och sysselsättning är positiv. Låt mig påminna om den större översyn av de ekonomiska riktlinjerna och sysselsättningsriktlinjerna som kommer nästa år. Den blir viktig, och från parlamentet har vi vid åtskilliga tillfällen framhållit att det är viktigt att parlamentet vid detta tillfälle blir ordentligt konsulterat och får ordentligt med tid att komma in med sina förslag.

Nu ska jag gå över till det som Hannes Swoboda bl.a. var inne på. Jag tror det var Jacques Delors som en gång sa att ingen älskar den inre marknaden. Därför måste den kompletteras och balanseras upp av en ordentlig social dimension. Kommissionen talar väldigt mycket om den sociala dimensionen men levererar väldigt lite. Det finns få nya förslag på det sociala området.

Låt mig ändå ta det som är positivt, det är positivt att kommissionen nu tar upp frågan om diskriminering också utanför arbetsmarknaden, av funktionshindrade och andra grupper. Det är positivt att man tar upp de sociala tjänsterna och försöker tydliggöra deras särart. Vi hade en diskussion om det igår p.g.a. ett betänkande och jag personligen hoppas att det skulle vara i form av ett sektorsdirektiv. I övrigt så rör det sig om kartläggningar av den sociala situationen, det är kartläggningar av hur arbetsrätten fungerar, det är kartläggningar överallt, men få konkreta förslag. Låt mig ta upp två förslag där jag tycker att det skulle kunna tas initiativ, för att bli lite konkret.

Det pågår en omstrukturering runt om i Europa. Gamla jobb försvinner, nya jobb kommer till. De instrument vi har för information och samråd, t.ex. europeiska företagsråd och direktivet om information och konsultation för löntagare, fungerar inte tillfredsställande. Löntagare blir av med sina jobb utan att ha blivit ordentligt informerade och utan att få vara med i processen. Det är på tiden att kommissionen tar initiativ för att se över de befintliga direktiven så att de fungerar i enlighet med intentionerna.

Det andra området handlar om arbetsmiljö. Europa har haft en jättestor framgång som när det gäller arbetsmiljön under årens lopp, med de cirka 50 direktiv som finns. Det förekommer mycket färre dödsfall och skador i arbetslivet i dag. Samtidigt uppstår nya arbetsmiljöproblem ute på arbetsmarknaden p.g.a. den förändrade arbetsmarknaden. Det handlar om stress, utbrändhet, mobbning i arbetslivet och annat – nya arbetsmiljöproblem. Där lyser initiativen från kommissionen med sin frånvaro. Mitt råd till kommissionen är att inte bara prata om den sociala dimensionen, utan att också leverera, t.ex. när det gäller information och samråd och arbetsmiljöområdet. (Applåder)

  István Szent-Iványi (ALDE). – (HU) Europeiska unionens ambitioner på det utrikespolitiska området är imponerande. Tyvärr harmoniserar inte de tillgängliga ekonomiska medlen med dessa ambitioner. Vad som är ännu värre är att fördelningen av de begränsade resurserna inte följer eller återspeglar våra prioriteringar.

Vi förväntar oss att man i 2008 års budget kommer att stödja utvidgningsprocessen och att förberedelserna för kandidatländernas och de potentiella kandidatländerna blir mer effektiva än de tidigare varit. De anslutningsförhandlingar som redan har inletts måste fortsättas och ske på grundval av ländernas egna meriter. Vi anser det vara en välkommen utveckling att det enligt dokumentet är en prioritering att finna en lösning för Kosovo. Det är dags att vidta beslutsamma åtgärder för att skapa balans mellan den östra och den södra dimensionen i vår grannskapspolitik. Från detta perspektiv är det ett gott tecken att strategin också innehåller flera nya initiativ när det gäller länderna i söder, öster och Kaukasus. Vi medger att detta är ett framsteg.

Det är önskvärt att främjandet av demokrati och av de mänskliga rättigheterna borde vara de vägledande principerna för Europeiska unionens stödjande politik, som inte bara borde tillämpas i ord utan också i handling på ett systematiskt sätt. Tyvärr har detta ännu inte hänt.

Det sägs mycket i dokumentet om vikten av energipolitik, och här vi instämmer vi oreserverat. Men vi beklagar att de faktiska och institutionella kraven på den utrikespolitiska delen av energipolitiken inte tas upp i dokumentet. Vi måste absolut uppmärksamma denna fråga, eftersom detta är en av de stora utmaningarna på detta nya område. Vi har begränsade resurser, så vi måste använda de som vi har på ett effektivt och synbart sätt som fokuserar på prioriteringarna.

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Herr talman! Papper är ett mycket motståndskraftigt material. Man kan lyckligtvis skriva allt man vill på det, men att genomföra det som står skrivet kan vara mycket svårare. Det är i grund och botten så som jag skulle vilja beskriva kommissionens uttalanden. Det är nobla förklaringar, men ibland skapar de en virtuell verklighet.

I själva inledningen till dokumentet om unionens årliga politiska strategi för 2008 nämns till exempel initiativet att inrätta ett europeiskt tekniskt institut. Läser man ytterligare ett par sidor står det dock att det tidigare nämnda institutet visst kommer att inrättas, men tidigast 2009. Jag har faktiskt noga läst igenom så många som flera dussin av kommissionens åtgärder för de kommande åren. Vi måste vara förnuftiga. Om allt är prioriterat förlorar ordet sin mening.

På området utrikespolitik hänvisar man till de framsteg som västra Balkan har gjort mot ett framtida medlemskap i unionen. I själva verket beror anslutandet av länderna på Balkan på unionens institutionella reform, som innebär att länderna i fråga har blivit brickor i det spel som våra egna dispyter inom unionen utgör. Detta är ett ytterligare exempel på klyftan mellan de uttalanden som görs och verkligheten. Jag instämmer med den föregående talaren som sa att frågan om länderna i södra Kaukasus och deras framsteg mot ett möjligt framtida medlemskap i Europeiska unionen borde ges en mer framträdande plats i detta dokument.

  Ingeborg Gräßle (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I det EU som består av 27 stater finns det få politiska organisationer som påstår sig arbeta på ett så genomblickbart och strukturerat sätt som EU självt. Men när man tar sig en titt på dessa arbetsprogram, däribland det för 2008, blir vi långa i ansiktet. Även för 2008 finner vi den vanliga kungörelsen om bättre lagstiftning, men programmen står och faller med sina genomföranden snarare än sina kungörelser.

När det gäller budgetkontroll kommer 2008 att bli ännu ett besvikelsens år. Vi noterar bristen på förvaltningsmetoder och föreslagna strategier för att genomföra det löfte som kommissionsledamot Siim Kallas avlade 2005 om att lyckas få en oreserverad revisionsförklaring om EU:s budget från Europeiska revisionsrätten före 2009. Jag skulle vilja påminna kammaren om den felfrekvens för strukturfonderna på 44 procent som ännu en gång har upptäckts i 2005 års budget. När allt kommer omkring har kommissionens ordförande bekräftat detta löfte: vi skulle ha förväntat oss att kommissionen kom ihåg sitt löfte och åtminstone vidtog de nödvändiga åtgärderna på sitt eget område direkt förvaltning.

År 2008 blir det sista året som kommissionen kommer att ha möjlighet att ändra något. För övrigt är det första året som mottagarna av EU-bidrag måste lämnas ut. Som en logisk följd hade vi också förväntat oss ett omnämnande av denna milstolpe i EU:s stödjande politik. Denna tystnad kanske innebär att detta utelämnade inte äger rum? När allt kommer omkring har det hittills inte skrivits ett enda dokument – inte ens en enda rad – om hur medlemsstaterna och de enskilda EU-fonderna ska tillämpa kravet på offentliggörande. Inte heller har det lagts fram några som helst förslag om vad som ska göras med denna information. Vi måste, eller rättare sagt kommissionen måste, fundera på hur denna information ska användas och vilka följder denna information har på de enskilda politiska områdena.

Slutsatsen är att arbetsprogrammet för 2008, enligt vår mening, är ett misslyckat dokument, där kommissionen inte fullgör sina egna kungörelser.

  Catherine Guy-Quint (PSE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tacka kommissionen för detta dokument, som kommer lägligt, precis i början av vårt budgetförfarande. Det är förenligt med våra prioriteringar, det vill säga Lissabonstrategin, kampen mot klimatförändringen och dess effekter, rättsligt samarbete och så vidare, men det förbiser vikten av den sociala dimensionen och av social sammanhållning i unionens framtid.

Era prioriteringar behövs för att göra det möjligt för unionen att resa sig mot globaliseringens utmaningar. Trots detta ifrågasätter jag det faktum att varken budgetramen eller programmen, enligt resultatet av medbeslutandeförfarandet, lämnar oss något större manöverutrymme.

För att vara mer exakt, när det gäller konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning riskerar viss politik att bli lidande om marginalen – på 70 miljoner euro – lämnas oförändrad, om nya prioriteringar kungörs när det gäller Frontex och Eurojust, och om tre nya transportbyråer inrättas: jag tänker på det sjunde ramprogrammet som det skulle kunna bli svårt att överhuvudtaget inleda, jag tänker på det transeuropeiska transportnätet som det är absolut nödvändigt att finansiera, jag tänker på all den sociala politik som inte är tillräckligt utvecklad än och jag tänker på ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation (CIP), som är ett avgörande verktyg för Lissabonstrategin.

Vi borde inte minska engagemanget för denna redan dåligt förvaltade politik. Det inte bara europeisk tillväxt som står på spel här, utan också våra mål för konkurrenskraft, sysselsättning och solidaritet.

När det gäller frihet, säkerhet och rättspolitik är marginalen på 32 miljoner euro mycket liten. Att öka finansieringen för politik som uppstår ur Frontex och Eurojust kommer ofrånkomligen att minska de anslag som ursprungligen tilldelades andra viktiga program, som exempelvis integrering av tredjeländer och en verkligt ambitiös politik riktad mot flyktingar, skyddet av grundläggande rättigheter.

Europeiska kommissionen antyder att dessa program inte ännu har fått upp farten. Varför genomfördes de inte snabbare då?

I fråga om jordbruksfrågor ansluter jag mig till mina kolleger från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling som uttrycker allvarliga tvivel om förslaget om en enda gemensam organisation av marknaden som täcker alla jordbrukssektorer. Detta skulle kunna leda till att man inte tar hänsyn till vissa jordbruksprodukters utmärkande egenskaper.

Med tanke på att målet för ”hälsokontrollen” inte ännu har offentliggjorts eller mer ingående angetts i kommissionens förslag, skulle jag vilja be er att göra vissa förtydliganden i denna fråga. De uttalanden som kommissionsledamoten med ansvar för jordbruk nyligen gjorde motsäger det som ni skrev.

När det gäller unionens åtgärder är vi angelägna att se till att alla de tillkännagivna prioriteringarna upprätthålls. Vi kan inte godta att våra prioriteringar när det gäller hälsa, utbildning och marknadsföring försummas till förmån för energi.

Slutligen förvånar det mig hur kortfattade de hänvisningar till den granskning som är inplanerad att inledas 2008 var. Detta föranleder mig att rikta mig till direkt kommissionen: är granskningen av budgetramen ett tabubelagt ämne?

Jag har redan uttryck min nyfikenhet för att få reda på hur stor den uppskattade tilläggskostnaden för initiativet för bättre lagstiftning är. Skulle ni kunna ge oss de uppskattningar som vi så länge har väntat på?

Slutligen skulle jag vilja att kommunikation ställdes i fokus i år. Det nämns i denna text, men kommissionens åtgärder måste åter fokuseras på denna fråga. Demokratins EU har stannat upp, medborgarna vänder det ryggen och våra texter blir ständigt mer ambitiösa. Vi är långt ifrån förverkligandet av våra drömmar.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

  Andrew Duff (ALDE). – (EN) Herr talman! Barrosokommissionen har nu kommit upp i marschfart, och den mer påstridiga strategi som vi har här borde granskas till fullo och diskuteras i nationella parlament och partier. Det är ett utmärkt verktyg för att informera och stimulera ett nationellt samtal om den europeiska dimensionen, och kommissionsledamöterna borde sändas ut för att sälja det.

Strategin är förståndigt nog förbehållsam när det gäller att rädda konstitutionen, men dess arbete, som går ut på att granska hur Ekonomiska och monetära unionen fungerar och den sociala dimensionen av den inre marknaden, borde förbereda kommissionen på regeringskonferensen under andra halvåret 2007, som vi ser fram emot med tillförsikt. Granskningen av det finansiella systemet borde således också läggas fram för att bidra till sökandet efter en lösning på den konstitutionella krisen. Att lägga pengarna på bordet kan hjälpa vid regeringskonferensen, och man kan inte inleda någon klok reform på utgiftssidan utan en systematisk granskning av den gemensamma politiken.

  Brian Crowley (UEN). – (EN) Herr talman! Jag vill först av allt ursäkta mig för att jag inte närvarade här tidigare. Jag fick punktering, och tyvärr finns det inte tillräckligt med varmluft här i Strasbourg för att hålla igång saker!

A Uachtaráin, a Leas-Uachtaráin, ní mór don Choimisiún Eorpach cur chuige straitéiseach a chleachtadh agus é i mbun polasaí polaitiúil a chruthú. Beidh aire ardaithe ar bharr an chláir oibre feasta. Glacann rialtaisí an Aontais Eorpaigh le moltaí an Choimisiúin ar an ábhar seo. Is faoin gCoimisiún é anois, áfach, moltaí reachtúla a chruthú, a chinnfidh go dtiocfaidh laghdú 20% ar sceitheadh C02 faoin mbliain 2020. Táim lánchinnte go dtabharfaidh Parlaimint na hEorpa tacaíocht iomlán don phlean polaitiúil seo.

(EN) Förutom de frågor om klimatförändring, som jag just har nämnt, finns det tre andra nyckelområden som kommissionen måste trotsa och ta itu med under det kommande året, och det är de frågor som handlar om att visa resultat när det gäller Lissabonstrategin och i synnerhet om investeringar i forskning och utveckling – 3 procent av BNP – genom att man ser över områden för nyskapande och uppmuntrar de nya teknikerna, som kommer att utgöra de största sysselsättningsmöjligheterna inom EU i framtiden.

För det andra har vi problemet med att återförenas med våra ungdomar inom EU. Under alltför lång tid har vi talat om vilken fantastisk rikedom och resurs som vår unga befolkning inom EU utgör. Men förutom Erasmusprogrammet och ett eller två andra, mindre, utbildningsprogram verkar den riktiga ursprungliga idén om handlingsplaner för Ungdom för Europa ha blivit bortglömt och lagd åt sidan. Och som jag sa är detta en enorm resurs, inte bara i ekonomiska termer utan också när man talar om utveckling – i den meningen att vi kan överlämna ett ordentligt och underbart framtida EU till framtida generationer.

För det tredje är den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ett nyckelelement, där EU måste visa att man kan prestera resultat på världsarenan, och ändå verkar det finnas svårigheter när det gäller budgeten och den långsiktiga planeringen för det som kan göras där.

Fru kommissionsledamot! Jag vet att ni har mycket på ert bord för tillfället och att det finns andra svårigheter inom institutionerna, men om våra medborgare inte upplever att vi agerar och visar upp resultat för dem, så kommer all denna byråkrati inte att hjälpa.

Min sista punkt är att vi borde skära ned på byråkratin och göra det enklare att driva företag. Bättre lagstiftning och mindre lagstiftning skulle kunna vara en väg framåt för att nå några av dessa mål.

  Malcolm Harbour (PPE-DE). – (EN) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag tror att jag har deltagit i alla de senaste debatterna om den politiska strategin, och jag har haft skäl att kritisera den.

Denna förmiddag vill jag välkomna den tidiga start som ni ger oss när det gäller utvecklingen av den politiska strategin. Jag instämmer med er om att detta är viktigt för att trappa upp vår politiska dialog. Jag tror att ni sa att ni var ute efter ett ärligt och produktivt samtal, så jag hoppas att ni kommer att godta mina anmärkningar i denna anda.

Fru kommissionsledamot! Ett av mina största bekymmer med detta dokument, liksom med de föregående – och jag hoppas att det faktum att vi diskuterar detta nu ska få er att göra något åt det – är att jag vill att den fokus och de resurser som underbygger ert arbete också ska ägnas åt att konsolidera och genomföra den befintliga lagstiftningen. Politisk strategi handlar inte bara om nya initiativ. Vi vill att ni ska vara mogen nog att tala om för oss vad ni gör för att genomföra de befintliga reglerna och bestämmelserna. När det gäller mitt särskilda intresseområde, den inre marknaden, talade ni med rätta om att göra det möjligt för medborgare samt små och medelstora företag att dra fördelar av denna marknad. Jag anser att det överlägset viktigaste som ni kan göra under 2008 är se till att tjänstedirektivet på den inre marknaden genomförs ordentligt i alla medlemsstater. Detta skulle vara viktigare än något annat initiativ som ni skulle vilja genomföra. Jag vill se det i er strategi när förslaget läggs fram.

Och bara två andra saker: det överraskar mig att det inte verkar finnas några politiska initiativ alls på områdena kunskapssamhället och informationsteknik, trots att ett stort och viktigt arbetsprogram är under utarbetande. Så ni kanske borde se över det. Jag tror inte att initiativen på detta område har sinat.

Slutligen, när det gäller frågan om bättre lagstiftning som ett antal av mina kolleger har tagit upp, finns det ingen anledning alls för kommissionen att fortsätta med dessa utmärka initiativ om ingen känner till dem. Varför står det inte med på er förteckning över meddelanden? För våra medborgare måste få veta vad som pågår och delta i förfarandet om vi ska kunna bedöma dess påverkan. Så var så vänlig och sätt upp det som ett av era prioriterade meddelanden.

  Margrietus van den Berg (PSE). – (NL) Hannes Swoboda, Jan Andersson och Catherine Guy-Quint har alla argumenterat för fler initiativ på området ett nytt socialt EU. Det är detta som de saknar i dessa förslag. Jag skulle vilja gå ett steg längre och säga att EU borde vara mer socialt inte bara inom EU, utan också utanför unionen. Det är när EU agerar som världsaktör som det blir uppenbart att utvecklingsaspekten och förbindelsen med utvecklingssamarbete i hög grad saknas i ett antal ämnen i arbetsprogrammet för 2008.

Jag skulle i detta avseende vilja nämna områdena jordbruk, granskningen av den europeiska ramlagstiftningen för läkemedelsföretag och havspolitik. Detta års allmänna mål när det gäller den europeiska enigheten om utveckling är åter att minska fattigdomen i Afrika och att nå millennieutvecklingsmålen, men det går åt fel håll när det gäller millennieutvecklingsmålen för Afrika.

Var tänker kommissionen gå härifrån? I den tionde Europeiska utvecklingsfonden, som för närvarande förbereds och som står för hälften av alla utvecklingsfonder, avsätts bara 2 procent till utbildning och 2,5 procent till hälsovård. Detta står naturligtvis i stark kontrast mot det som man hoppas uppnå med detta arbetsprogram.

För det andra diskuterar bland andra kommissionsledamot Peter Mandelson ekonomiska partnerskapsavtal med ministrar från utvecklingsländer och med unionens ministrar för utvecklingssamarbete i dag, en verkligt omfattande fråga. I själva verket har våra motsvarigheter från utvecklingsländerna känslan av att vi uppskattar öppnandet av deras marknader istället för att lägga deras utveckling till grund för vår politik. Ytterligare en motsägelse.

Om jag går över till jordbrukspolitiken skulle jag kunna ge er ett exempel från fiskeindustrin. För Seychellerna är fisk, och främst svärdfisk, en grundläggande produkt som ska föras in på våra marknader. Men vi återgäldar dem genom att införa ett icke-tariffärt handelshinder i form av kravet på mycket låga kadmiumnivåer. Samtidigt som vi tillåter mycket högre nivåer i våra kycklingar och grisar förbjuder vi svärdfisk från Seychellerna med låga kadmiumnivåer. Dessa motsägelser på många politiska områden måste tas upp i programmet för 2008.

  Sophia in 't Veld (ALDE). – (EN) Herr talman, fru kommissionsledamot! Ordförande José Manuel Barroso talar alltid om ett EU som ska visa resultat. Jag tycker om denna fras, men jag måste tyvärr dra slutsatsen att Europeiska kommissionen sviker sina löften på området grundläggande rättigheter.

Jag påminner er ännu en gång om att José Manuel Barroso fick grönt ljus 2004 för sin kommission först efter ett heligt löfte om att bli förkämpe för de grundläggande rättigheterna. Tyvärr återspeglas inte detta i detta dokument, och det har inte återspeglats i kommissionens åtgärder under de senaste två och ett halvt åren. På detta område är kommissionen försagd och motvillig. Ni borde inte bara försvara, utan också främja de grundläggande rättigheterna.

Det finns två saker i detta dokument som slår mig. För det första finns det en obalans mellan era förslag om att bekämpa terrorism och era förslag om att försvara den enskildes privatliv och medborgerliga friheter. Det finns en tydlig obalans där. Vi behöver omgående dataskydd inom den tredje pelaren, och jag önskar att kommissionen ska driva på detta mer kraftfullt. Även om det inte råder enighet inom rådet är det fortfarande upp till kommissionen att visa politiskt ledarskap. Vänta inte på rådet! Låt rådet förklara varför det inte kan enas om dataskydd inom den tredje pelaren. Ni borde klargöra er ståndpunkt mycket tydligt.

Detta gäller också för det ”övergripande direktivet” som parlamentet har uppmanat till upprepade gånger, som ska förbjuda diskriminering på alla grunder, överallt och inte bara på arbetsplatsen. Vi välkomnar därför initiativet att bekämpa diskriminering utanför arbetsmarknaden. Jag anser dock att det som vi i själva verket talar om här bara är ett samråd.

Fru kommissionsledamot! Visa mer mod! Visa mer ärligt och personligt engagemang för att driva på lagstiftningen mot diskriminering. Visa mer ledarskap, och vänta inte på rådet.

Jag har också ett mycket praktiskt förslag, som ni inte ens har tagit med i ert strategiska program. Mot bakgrund av 2007, året för lika möjligheter för alla, skulle jag vilja be kommissionsledamot Barroso att föra ett personligt samtal med de europeiska medborgarna när de gäller frågan om diskriminering och grundläggande rättigheter. Jag skulle vilja att kommissionsledamoten talar om huruvida hon kommer att vidarebefordra denna begäran, eller förslag, till José Manuel Barroso, eftersom detta skulle vara ett bevis hans personliga engagemang när det gäller de grundläggande rättigheterna.

  Jan Tadeusz Masiel (UEN). – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Tack för att ni lägger fram den årliga politiska strategin 2008.

När det gäller de prioriteringar som kommissionsledamoten nämnde skulle jag vilja belysa vårt engagemang för miljöskydd, och i synnerhet kampen mot klimatförändringarna, behovet av en gemensam energipolitik, genomförandet av den sociala agendan och frågan om utvidgning.

Det ligger många utmaningar framför oss. Vi måste anta dem och ta itu med dem på ett sätt som kommer att skapa större sammanhållning mellan medlemsstater och öka medborgarnas förtroende för unionen. Förra året gav unionen, mot bakgrund av våra förbindelser med Ryssland, prov på sin kapacitet att visa solidaritet med sina medlemsstater. Denna politiska tendens borde främjas.

Om vi främjar höga standarder för miljöskydd kommer vi att vinna respekt och stärka vår position på världsscenen.

Till följd av de senaste utvidgningarna och resultaten från folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna verkar det som om vi borde anstränga oss mer för att stärka unionen än att fortsätta utvidga den. Kroatiens anslutning verkar för närvarande vara den enda prioriteringen i detta avseende.

Vi måste uppnå något konkret för våra medborgare, bland vilka så många fortfarande är utan arbete och förvägras sina rättmätiga möjligheter till utveckling.

  Alexander Radwan (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Det sägs med jämna mellanrum – i kommissionsledamotens tal till exempel – att EU borde inrikta sig på det grundläggande och att vårt mål är att föra EU närmare sina medborgare. När allt kommer omkring bedöms EU – i synnerhet kommissionen naturligtvis – utifrån i vilken utsträckning som den stöder sina ord med handling. Vi kan ta tar minskning av byråkrati som exempel – kommissionens flaggskepp. När jag ser tillbaka på de senaste veckorna noterar jag att kommissionen har lagt fram en ny strategi om hälsa på arbetsplatsen för de kommande fem åren, med särskild hänsyn till små och medelstora företag (SMF), där man fastställer att flest olyckor inträffar i små och medelstora företag. Dessa måste utan tvivel räkna med krav för att passa in i den närmaste framtiden.

Ta exempelvis konsumentskydd: nu finns det en grönbok om detta där man ställer relevanta krav. Jag anser att det är bra att kommissionen överväger var någonstans som onödig byråkrati kan tas bort. Fru kommissionsledamot! Den bästa typen av minskning av byråkrati inleds med att man slutar skapa byråkrati. Kommissionen har helt enkelt misslyckats i detta avseende under de senaste åren, eftersom den oavbrutet har lagt fram nya lagstiftningsförslag.

Å andra sidan – och kommissionens envishet när det gäller att ignorera det som parlamentet säger är förvånande – föreskriver vi alla de register som försäkringsförmedlare måste föra i framtiden då de förhandlar med konsumenter om de relevanta produkterna. När det gäller förslaget att vi ska undersöka frågan om hedgefonder utan att uppmana till lagstiftning – riskerna i fråga har regelbundet nämnts av Europeiska centralbankens Jean-Claude Trichet i kammaren och av riksbankerna runt om i världen – nämns inte detta i kommissionens plan för 2008. Kommissionsledamotens kollega Charlie McCreevy gör ingenting på de faktiska riskområdena – något som gränsar till pliktförsummelse. Vi uppmanar inte till lagstiftning, utan bara till en analys av det rådande läget. I strategidokumentet sägs det ingenting om detta. Ingenting görs på detta område – något som verkligen förvånar. Detta påminner starkt om politiska favörer för att gynna vissa regioner i världen.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Det gladde mig att höra kommissionen uttrycka en önskan om samarbete mellan Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Strategin och kommissionens arbete kan naturligtvis inte skiljas från EU-medborgarnas behov och förväntningar.

Det är därför som jag önskar hänvisa till en av kommissionens prioriteringar som kommissionsledamoten starkt betonade i sin presentation, nämligen solidaritet. Jag vill inte tala om ekonomisk solidaritet, utan istället om social solidaritet. Jag välkomnar kommissionens uttalanden som tar hänsyn till sådan solidaritet. Detta omfattar jämställdhetspolitiken, förebyggandet av diskriminering utanför arbetsmarknaden och kampen mot alla dess uttryck, förening av familje- och yrkesliv, och bortskaffandet av ungdomsarbetslösheten.

Alla detta finns i planen för det innevarande året 2007, som har utsetts till Europeiska året för lika möjligheter för alla. Jag förstår att detta måste vidareutvecklas. Jag är dock särskilt intresserad av kommissionens uttalanden och åtgärder som syftar till att stödja och skydda de grundläggande rättigheterna, med särskild hänvisning till barns rättigheter, vilket även omfattar ett forum för barns rättigheter. Det gläder mig att kommissionen önskar skydda barn som använder Internet och andra nya medier, men framför allt välkomnar jag att kommissionen önskar bekämpa barnfattigdom.

Det är vår plikt att se till att alla barn åtnjuter en dräglig levnadsstandard. I detta sammanhang skulle jag vilja fråga kommissionsledamoten hur de befintliga projekt som kommissionen förbereder framskrider. Det finns några projekt från parlamentets sida också. Jag tänker i synnerhet på förordningen om genomförande av betalning av underhåll, som jag är föredragande för. Dess syfte är att se till att underhåll kan utbetalas snabbt och direkt när de ansvariga arbetar i andra medlemsstater och har försummat sina betalningar, och på så sätt dömer sina barn till ett liv i fattigdom, eftersom de förvägras en dräglig levnadsstandard.

Det är av denna anledning som jag frågar om kommissionen egentligen vill att denna fråga ska utvecklas, för tusentals europeiska barn längtar efter denna förordning. De behöver vår hjälp.

  Kyösti Virrankoski (ALDE). – (FI) Herr talman! Kommissionens meddelande om den årliga politiska strategin innehåller några tämligen nya åtgärder, särskilt på områdena energipolitik, invandring och förenkling av administration.

Kommissionens meddelande är ganska osammanhängande. Det är uppdelat i fyra delar: välstånd, solidaritet, säkerhet och frihet, samt EU som en stark internationell aktör. Denna struktur är olämplig för administrativ struktur och fleråriga budgetramar. Målet med aktivitetsbaserad budgetering och förvaltning är att göra förvaltningen genomblickbar och tydlig, något som ett meddelande av denna typ inte lyckas främja. Det är svårt för läsaren att förstå vad kommissionen har för avsikt att göra i de aktuella sektorerna. Det är svårt att begripa hur både mänskliga och finansiella resurser ska kanaliseras.

Kommissionen verkar lita på förvaltningen. Den ska inrätta ytterligare två enskilda byråer jämte de som redan finns, och dessutom Europeiska tekniska institutet. Enligt min mening borde man hantera ytterligare byråkrati oerhört varsamt. Inga nya administrativa organ får inrättas om de inte är helt nödvändiga.

En överraskning är att kommissionen ska inrätta två nya program under utgiftskategori 4, som skulle höra samman med klimatförändring och energiförsörjning. Kostnaderna för dessa skulle överstiga 20 miljoner euro för nästa år. Det är förvånansvärt att det föreslås nya utgifter för dem, bara två månader efter att den nya budgetramen inletts. När det gäller budgetpolitik är det beklagligt att kommissionen avser att hitta pengarna för de nya utgifterna genom att skjuta upp finansieringen av befintliga program. Parlamentet borde utvärdera denna handling noggrant, eftersom den skulle kunna leda till att dess egna prioriteringar undervärderas.

Med allt detta i åtanke kan vi med intresse se fram emot konkreta lagstiftande och budgetära förslag från kommissionen.

  John Bowis (PPE-DE). – (EN) Herr talman, fru vice kommissionsordförande! Lissabonagendan är naturligtvis rätt väg att gå. Men på denna väg finns det inget viktigare än vårt folks och vår miljös hälsa. Detta har varit veckans krydda.

Nå, när det gäller klimatförändring, om vi inte håller den under detta andra mål vet vi vilken förödelse det kommer att leda till i form av översvämningar, torka, befolkningsförflyttningar och så vidare. Häromdagen gick jag upp till floden Themsen med miljöbyrån; jag såg behovet av en ny fördämning vid flodmynningen, såg de flodslätter som kommer att drabbas av översvämning, och jag såg den byggverksamhet som pågår på flodslätterna, utan att man tar hänsyn till behovet av att placera människor högre upp längs dessa flodslätter om de ska leva där.

Vi planerar inte ännu. Vi förebygger inte än, och detta måste finnas på vår dagordning 2008 och därefter. Vi måste ha en politik för förebyggande. Vi behöver också en politik för att hantera befintliga hot. Vi behöver en kombination av lagstiftning och individuella insatser. Vi behöver således det mål som innebär en 20-procentig minskning av växthusgaser före 2020. Vi behöver följaktligen målet på 20 procent för förnybara energikällor. Vi behöver följaktligen mål för biobränslen, särskilt när det gäller den andra generationen. Men vi behöver följaktligen också granskning av miljömärkningen för att hjälpa konsumenterna att förstå alternativen, och vi behöver åtgärder för glödlampor, beredskapsläge och så vidare. Det krävs följaktligen att kommissionen genomför och övervakar på ett effektivt sätt och särskilt, måste jag säga, när det gäller handel med utsläppsrätter och de nationella handlingsplanerna. Och jag ber kommissionen att vara hård mot medlemsstaterna när det gäller detta.

Det finns inte någon andra chans. Vi måste hålla priset på kol uppe för att uppmuntra till forskning, nyskapande och ersättning.

  Inés Ayala Sender (PSE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Tack så mycket för er tydliga förklaring, som för mig framstod som ganska kortfattad.

Sanningen är att 2008 kommer att bli ett viktigt år när det gäller att gå vidare med debatten om Europeiska unionens nya budget, något som borde åtföljas av de konstitutionella framsteg som vi hoppas ska konsolideras under året.

Vi behöver en euroepisk budget som lämpar sig för våra ambitioner och särskilt för EU-medborgarnas krav. Den aktuella situationen verkar tydlig och gynnsam. Ekofin har just sagt att vi befinner oss i en stabil ekonomisk situation, i den mån som de ekonomiska indikatorerna är tydliga, och den oerhört svaga situationen för den europeiska bruttonationalprodukten som består av löner och sysselsättning är därför anmärkningsvärd.

Jean-Claude Juncker har sagt detta, och alla ministrar instämmer. Det är därför dags att tala om fördelning av tillväxtens frukter, och detta är inte något som bara intresserar regeringar och arbetsmarknadsparter. Det är ett krav från EU-medborgarna.

Det har tydligt fastslagits att den aktuella situationen är ohållbar och dessutom medför avsevärda risker för regression: den fattigdom som ungdomar, kvinnor, äldre och barn drabbas av, bristen på framtidsperspektiv som motverkar födelsetalen och överskuldsättning som blir ett allt större problem.

I sitt program för 2008 erbjuder dock kommissionen oss, som en huvudsaklig social solidaritetsåtgärd, förvaltningen eller genomförandet av Solidaritetsfonden, som lindrar situationen för människor som förlorar sina arbeten till följd av omstruktureringar som beror på globalisering.

Vi anser inte att det är tillräckligt, utan att vi måste vidta initiativ som stimulerar investering: offentliga investeringar som drar till sig privata investeringar. Med tanke på 2008 och nästa treåriga skede i Lissabonstrategin föreslår jag därför att vi återgår till investeringar. Investeringar i transport och energinätverk, investeringar i miljöfrågor samt hela frågan om förvaltning och fördelning av vatten, och de stora europeiska projekten som Galileo eller Sesar.

  Diana Wallis (ALDE). – (EN) Herr talman, fru vice kommissionsordförande! Det är mycket som bör välkomnas i den strategiska linje som ni har lagt fram för oss denna förmiddag, men jag anser fortfarande att något saknas när det gäller de övergripande prioriteringarna och den strategiska fokuseringen på att föra samman frågor på ett mer sammanhängande och holistiskt sätt. Jag vill hänvisa till två områden som jag är välbekant med.

Den ena hör samman med High North, och för ett par veckor sedan var ni, fru vice ordförande, vänlig nog att delta under en konferens i Bryssel som parlamentet var värd för. Detta sammanför frågorna om klimatförändring och energi som ni nämnde, men också havspolitik. Det sammanför också både unionens inrikes- och utrikespolitik, och på något sätt måste vi få in alla dessa frågor i samma fack och uppmärksamma dem. Det innefattar den nordliga dimensionen. Det innefattar deltagande i Arktiska rådet. Det innefattar också det internationella polaråret – som infaller 2008–2009. Sitter Europeiska unionen ens med vid förhandlingsbordet? Kan vi inta en mer holistisk hållning i dessa frågor?

Mitt andra område är civilrätt. Om ni söker efter civilrätt i detta finner ni lite avtalsrätt som klätts upp till konsumenträtt. Ni finner testamenten och arvföljd gömda under säkerhets- och rättspolitik, och där finner ni också något som har att göra med konfiskering av bankkonton. Skulle vi kunna ta och se över civilrätten, som är den andra sidan av den inre marknaden, den som får det att fungera för våra företag och våra medborgare? Kan vi få kalla det civilrätt, och kan vi få ett exempel på civilrätt som ger tillgång till rättvisa, så att våra medborgare ser vad den består av?

  Robert Sturdy (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka kommissionens vice ordförande för att hon närvarar.

Jag kommer att särskilt ta upp världshandeln i dag, eftersom det är mitt mandatområde. Det säger sig själv att jag skulle vilja se kommissionen göra framsteg i Doharundan, och Peter Mandelson, ansvarig kommissionsledamot, gör ett utmärkt arbete när det gäller att driva detta framåt. Jag vill se bilaterala avtal som används för att sluta multilaterala avtal, eftersom kommissionen måste granska multilaterala snarare än bilaterala handelsavtal, men använda bilaterala avtal för att närma sig dem.

Men det som kanske är allra viktigast är att jag vill se en tranatlantisk dialog. Detta har saknats, och det är något som är så viktigt för Världshandelsorganisationens framtid. Jag anser att USA har misslyckats med att komma till förhandlingsbordet, och vi måste se till att stödja president George Bush när det gäller hans system för att förhandla fram handelsavtal för att få Susan Schwab, den nya förhandlaren, till förhandlingsbordet, så att hon och Peter Mandelson kan utforma ett riktigt partnerskap och diskutera vägen framåt. Jag upplever verkligen att USA har misslyckats kapitalt med att reformera den amerikanska jordbrukslagen farm bill, medan vi inom Europeiska unionen har reformerat och fortsätter att reformera vår jordbrukspolitik. Detta är mycket viktigt, och jag hoppas att kommissionen kommer att betona detta.

Slutligen, fru vice kommissionsordförande, när det gäller er roll får vi inte glömma bort avtal om ekonomiskt partnerskap. Detta utgör en del av ett AVS-avtal. Jag har utarbetat betänkandet i parlamentet, och det är av avgörande vikt att vi fullbordar dessa avtal i slutet av detta år, så att kommissionen kan hålla sig till sitt program, och så att Afrika och de berörda länderna vet exakt vad som pågår.

Fru kommissionsledamot! Låt mig avsluta med en personlig anmärkning. Detta är mycket viktigt för Storbritannien. Ni har just använt 1,2 miljoner euro till en byggnad i Storbritannien. Jag är för det första mycket oroad för kostnaden, och för det andra för personalens diplomatiska status. Det är inte en beskickning; de är där för att företräda kommissionen, och det borde inte finnas några diplomatiska tjänster.

  Anne E. Jensen (ALDE). – (DA) Herr talman, fru kommissionsledamot! Det finns tre punkter som jag vill betona, och det är budgetaspekten i denna av er framlagda rapport som intresserar mig. Programmet för bättre lagstiftning är naturligtvis viktigt, och det ska inte ses som en oambitiös dagordning, som vissa vill få det till. Tvärtom. Liksom andra talare anser jag däremot att kommissionen skulle kunna göra mycket bättre ifrån sig när det gäller att förklara de ansträngningar som görs för att förenkla lagstiftningen, för att bedöma effekterna av ny lagstiftning och engagera allmänheten mer effektivt när vi lagstiftar. Många upplever fortfarande att EU är en alltmer tentakelliknande byråkrati. Detta är en felaktig uppfattning, och jag anser att det är viktigt att säga det. Jag framför dessa kommenterar nu, framför allt eftersom kommissionsledamot Margot Wallström är här, eftersom det naturligtvis är ni, fru kommissionsledamot, som måste förmedla detta budskap.

Min andra punkt gäller halvtidsöversynen av budgeten, som måste förberedas under 2008. När det gäller detta ämne hoppas jag verkligen att kommissionen kommer att vara ambitiös, eftersom det sannerligen finns goda skäl att tvivla på rådets önskan att föra en äkta och öppen debatt om att kasta om prioriteringarna under de närmaste åren. Halvtidsöversynen av jordbruk är en viktig utgångspunkt. Vi behöver en debatt om den typ av jordbruk som vi vill ha, om hur mycket eller hur lite stöd som det borde få och huruvida det är möjligt att flytta över anslag från jordbrukspolitik till mer framsynta områden som forskning och investering i transport.

Min sista punkt är mycket viktig. Det sägs att nya politiska prioriteringar kommer att kräva något under 1 500 fler anställda fram till 2008, varav knappt 900 ska nyanställas – vissa av de anställs till följd av utvidgningen – medan de kvarvarande ska skaffas fram genom omplaceringar. Jag vet inte om jag är alltför imponerad av att det är möjligt att flytta runt 2 procent av personalen. Jag anser att vi måste fastställa riktlinjer för EU:s, och i synnerhet kommissionens, personalpolitik. Finns det tillräcklig anpassningsförmåga för att se till att de politiska prioriteringarna uppfylls, och lämnar personalpolitiken tillräckligt mycket utrymme för att anställa de rätta experterna, till byråerna exempelvis? Jag anser att även denna typ av frågor måste ingå i alla halvtidsöversyner.

  Georg Jarzembowski (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru vice kommissionsordförande! Jag skulle vilja diskutera transportpolitiken, den fattiga kusinen i parlamentet. Även om utskottet för transport och turism, tillsammans med utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, är ansvarigt utskott för de flesta rättsakterna kommer alltid transport sist. Likväl är det viktigt med transport. Utan transportinfrastrukturer som är inriktade på människors behov kommer det inte att skapas någon tillväxt eller sysselsättning. Det är möjligt att beställa allt på Internet, men det går inte att få det levererat genom Internet. Transportinfrastrukturer som är inriktade mot människors behov är en förutsättning för tillväxt inom handeln, särskilt mellan gamla och nya medlemsstater, och därför är kommissionens inställning i detta strategidokument riktig.

Jag skulle vilja påpeka att det viktigaste är att inte svärta ned transportsektorn. Nyligen begärde man till exempel att ingen skulle flyga längre. Kommissions vice ordförande vet att valet står mellan att tillbringa flera timmar på ett tåg eller att tvingas flyga om hon vill resa från norra till södra Sverige. Det går bra för människor att flyga, eftersom den avgasförorening som flygtransporter orsakar kan minskas avsevärt genom sund politik. Om vi äntligen lyckas se till att medlemsstaterna inför sunda kontrollsystem av luftrummet skulle vi kunna minska koldioxidutsläppet från lufttransport med 8–12 procent. Medlemsstater måste göra något åt detta: vi borde påminna dem om att göra det.

Förvisso planerar vice ordförande Jacques Barrot att lägga fram en vitbok om stadstrafik. Jag är alltid något osäker på om stadstrafik ligger inom vårt ansvarsområde, men vice ordföranden har helt rätt i en sak: stadstrafiken står för en stor del av föroreningarna. Parlamentet borde komma överens om riktlinjer med medlemsstater och regionerna: transport behövs för tillväxt och sysselsättning, men denna transport borde vara så effektiv och miljövänlig som möjligt. Detta måste diskuteras mer ingående. Vi går därför åt samma håll, fru vice ordförande – men utan transport kommer det inte att finnas någon tillväxt och sysselsättning inom gemenskapen.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja inleda genom att välkomna kommissionsledamoten och gratulera henne till hennes val av Christian Leffler som ny chef för sitt kansli. Han är en gammal god vän och var min kollega när jag hade ett riktigt arbete.

Tack för det årliga poliska dokumentet, fru kommissionsledamot. Jag tycker att det är ett utmärkt dokument. Jag anser att vi i grund och botten borde ha fyra prioriteringar. Eftersom ni är ansvarig för kommunikationen skulle jag kanske kunna säga att det finns fyra saker som kommissionen borde kommunicera och sälja.

Det första är naturligtvis klimatförändring och energi. Europeiska unionen har saknat ett verkligt projekt ända sedan det kalla krigets slut. Jag tror att vi är på väg att hitta ett projekt, och denna kommission har gjort ett utmärkt arbete i detta avseende. Jag vill gratulera er för det som ni gjorde i Europeiska rådet.

Det andra som ni måste sälja är konstitutionen – och här skulle jag önska att ni var lite mer bestämd, så jag understryker det som Andrew Duff tidigare sa. Håll fast vid detta, för det är er uppgift att försvara fördragen och att försvara Europeiska unionens intressen som en helhet. Alla vet att det gynnar oss att få igenom konstitutionen i en eller annan form, men definitivt inte i formatet av ett ”minifördrag”.

För det tredje, när det gäller försvar och försäljning talas det mycket om protektionism nu för tiden inom Europeiska unionen. Ni måste sälja den inre marknaden bättre. Hela systemet grundas på fyra friheter: fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital. När ni kombinerar detta med en sund konsumentpolitik, som Meglena Kuneva för närvarande gör, menar jag att ni kan bevisa att den inre marknaden har varit en framgångssaga.

Det fjärde och sista elementet, där jag personligen anser ni gör ett bra arbete, men där medlemsstaterna verkar vara lite frånvarande, är utvidgning. Det är när allt kommer omkring den mest framgångsrika politiska åtgärd som Europeiska unionen någonsin har vidtagit. Jag vet att vi måste sköta den. Jag vet att vi måste gå lite långsammare framåt. Men ge inte upp, utan fortsätt sälja det bättre.

Så mina fyra prioriteringarna, som jag även hittar i ert dokument, är klimatförändringen, konstitutionen, den inre marknaden och utvidgningen.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman! Jag anser att denna debatt är ett utmärkt exempel på den uppgift som ett direktvalt parlament har. Parlamentsledamöter bör kritisera kommissionen, efterfråga mer detaljerade förslag, påpeka vad som saknas och begära samverkan mellan olika politiska förslag. Ni har också tagit tillfället i akt att gratulera kommissionen där det är lämpligt och uppmana till införandet av en ambitiös klimat- eller energipolitik, genom att till exempel förhoppningsvis hjälpa oss och EU:s institutioner att samarbeta när det gäller att genomföra denna politik.

När man lyssnar till debatten verkar det som om vissa av er vill att kommissionen ska göra mer, medan andra kanske vill att den ska göra lite mindre. Kommissionen kommer alltid att arbeta i syfte att förbättra saker – lagstiftning av bättre kvalitet, bättre samordning mellan institutionerna och bättre genomförande. Detta måste vara det övergripande målet.

Jag skulle vilja börja genom att kommentera det förfarande och den dialog som vi har inlett mellan parlamentet och kommissionen om den årliga politiska strategin. Jag anser att det är mycket viktigt att vi förbättrar kvaliteten på denna regelbundna dialog. Jag tror att vi redan har insett att vi måste göra den mer politisk för att förbättra den, för att göra den mer effektiv. Vi hoppas att parlamentet kan planera på ett sådant sätt att man ser till att de politiska grupperna deltar mer genomgående, och kanske vid ett tidigare skede i förfarandet, eftersom detta också gör det möjligt för oss att i förväg fastställa några av de frågor som nämndes här, som exempelvis det som saknas helt i våra förslag eller det som ni anser är fel i deras övergripande struktur.

Jag anser att de politiska grupperna borde diskutera den årliga politiska strategin på exakt samma sätt som de olika utskotten gör. Jag hoppas att grupperna kommer att känna samma engagemang för denna regelbundna dialog. De åsikter som uttrycktes i sammanfattningsrapporten och som kommer att godkännas av talmanskonferensen i september måste återspegla både utskottens och de politiska gruppernas ståndpunkt. Jag tror att detta kan vara oss till stor hjälp.

Vi måste inse att vi befinner oss i ett tidigt skede, och att vi, när vi börjar genomföra lagstiftnings- och arbetsprogrammet, kommer att kunna se mer detaljer och tydligare riktlinjer för de särskilda egenskaper som vart och ett av förslagen har.

Jag skulle också vilja kommentera invandringsfrågan, eftersom vi i Barrosokommissionen är fast övertygade om att en arbetsinvandring som hanteras på rätt sätt kan utgöra ett mycket positivt bidrag till våra ekonomier och till våra samhällen. När det gäller asyl, en fråga som flera av er har tagit upp, ska vi lägga fram förslag för att på ett ungefär fastställa det kriterium som medlemsstaterna kan använda för att bedöma asylansökningar, men detta kommer att göras inom gränserna för det befintliga fördraget och med full respekt för subsidiaritetsprincipen.

På området viseringar, som också nämndes, ska vi inrätta ett informationssystem för viseringar, genom vilket medlemsstaterna kan utbyta information och relevanta uppgifter, samtidigt som de fortfarande ansvarar för utlämnandet av viseringar. Detta är ett viktigt steg i rätt riktning och för att samordna det som har gjorts mellan medlemsstater.

Jag skulle också vilja kommentera förenkling och bättre lagstiftning. Låt mig börja med att säga att jag ofta har mött kritik mot att kommissionen lagstiftar för lite eller att den inte är tillräckligt ambitiös när det gäller lagstiftande. Vi har sammanställt och kontrollerat all statistik, och om man granskar den mängd lagstiftning som kommissionen har antagit förblir statistiken anmärkningsvärt stabil. Om vi ser på antalet förordningar, direktiv, beslut och rekommendationer som har antagits under de senaste 10 åren har antalet bara nått upp till 550 en gång och bara underskridit 430 en gång. Genomsnittet har legat på ungefär 489 förslag per år, och förra året låg vi mycket nära genomsnittet med 474. Så vad man än säger är det så det ligger till. Med de noggranna samråd och konsekvensbedömningar som vi nu genomför för varje förslag i arbetsprogrammet anser jag i alla fall att vi gör särskilda ansträngningar för att se till att våra förslag är väl förberedda och av hög kvalitet. Det är därför viktigt att ha dessa uppgifter och denna statistik i åtanke.

Vi tar hela frågan om förenkling på allvar, och vi har, som ni känner till, utarbetat ett mycket ambitiöst förenklingsprogram bestående av 100 förslag, som täcker omkring 220 lagstiftningsinstrument som ska upphävas, kodifieras, omarbetas eller granskas under de närmaste tre åren. I genomsnitt har det funnits omkring 40 eller 43 förslag för att förenkla lagstiftning eller identifiera föråldrad lagstiftning. Vi kommer att fortsätta längs samma väg och i samma takt för att konstant granska lagstiftningen. I vissa fall innebär detta att vi kan införa ny lagstiftning och samtidigt överge eller skrota direktiv, såsom vi gjorde med Reach, där de 40 befintliga direktiven ersattes med ett enda.

Vi måste också vara noggranna och se till att vår lagstiftning är aktuell och modern, samt att vi blir av med föråldrad lagstiftning. Vi kommer därför att fortsätta längs samma väg och informera och engagera Europaparlamentet, så att vi kan arbeta hand i hand för att se till att de övergripande målen i Lissabonstrategin genomförs – de fyra övergripande prioriteringarna har vi fastställt i vår årliga politiska strategi.

Vissa ledamöter tog upp frågan om sambandet mellan vår debatt om den årliga politiska strategin och budgetförfarandet. Jag har noterat parlamentets önskan att förstärka denna länk, och det är viktigt att vi fortsätter vår dialog om hur detta ska gå till.

Vi menar att budgeten och politiken kompletterar varandra, och syftet med den årliga politiska strategin är just att upprätta den politiska ram inom vilken årsbudgeten ska fastställas. Men den institutionella ramen är utformad på ett sådant sätt att det sällan finns en direkt länk mellan de politiska initiativ som tas under ett givet år och sammanhörande utgifter för samma år. Det finns ett slags obalans mellan dessa förfaranden. Som ni känner till kommer 2008 års budget att omfatta finansiering av åtgärder som härrör från lagstiftningsförslag som har lagts fram under tidigare år.

Dessa förslag godkändes av medlagstiftarna under 2007 eller tidigare. Detta innebär att de lagstiftningsförslag som läggs fram 2008 nästan inte kommer att påverka 2008 års budget alls, utan kommer att ge utslag tidigast 2009. Många initiativ från kommissionen innebär också små eller inga kostnader för EU:s budget. Kommissionen tror bestämt att det nya ramavtal som infördes 2005 faktiskt utgör en solid grund för förbindelser. Det har redan förbättrat informationsflödet och ökat samordningen när det gäller planering och programplanering.

Låt mig nu säga något om de politiska frågor som tagits upp här. Några av er hänvisade till frågan om grundläggande rättigheter. Kritiken mot kommissionens åtgärder när det gäller grundläggande rättigheter förvånar mig. Jag tycker inte att vi ska tvivla på ordförande José Manuel Barrosos engagemang, med tanke på hans personliga historia och de utmaningar som han har mött för att få utöva sina rättigheter och förverkliga sina ambitioner. Som ni känner till har vi just inrättat Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, och just nu pågår Europeiska året för lika möjligheter för alla. Jag har redan nämnt planerade åtgärder för att stärka skyddet av barn och för att bekämpa diskriminering utanför arbetsplatsen.

Jag skulle kunna räkna upp en mycket längre lista över saker som vi genomför. Just för tillfället kämpar vi, tillsammans med medlemsstaterna, för att behålla stadgan om de grundläggande rättigheterna i det nya fördraget. Jag anser att också denna är en mycket grundläggande bestämmelse, och en viktig del av det förestående arbetet kommer att vara att se till att vi kan försvara den. Jag ska vidarebefordra idén om att genomföra ett samtalsforum om grundläggande rättigheter till ordförande Barroso och kommissionen. Min erfarenhet är att vi aldrig är rädda för att ge oss in i debatt. Jag tror att om vi kan engagera oss på olika sätt, så kommer vi definitivt att göra det.

Jag skulle ha önskat att John Whittaker hade stannat, eftersom han faktiskt ifrågasatte hela klimatförändringsfrågan. Kanske han har återvänt dit han kom från, till ekonomilekskolan, där han sa att han studerat. Om han hade tagit en titt på verkligheten i stället skulle han ha insett att vi redan har blivit fattigare på grund av klimatförändringen. Klimatförändringen är redan kostsam för dagens samhälle, och detta är ett sätt att förbättra vår konkurrenskraft, vara i ledningen, säga att vi kan visa resten av världen hur vi kombinerar det bästa av miljövänlig teknik och det bästa av vårt kunskapssamhälle inom EU med ambitioner som syftar till användandet av hållbara energikällor inför framtiden. Genom att göra så kan vi leda vägen och vara ett föredöme för resten av världen. Vi har redan visat att detta är möjligt. Detta är den väg som vi borde gå i framtiden.

Jag vill tacka alla er som har gett praktiska exempel på det som måste genomföras, eftersom innan vi vet ordet av kommer vi också att ha miljöflyktingar på grund av klimatförändringarna och dessa problem. Andra länder har naturligtvis redan upplevt detta, men om vi inte vidtar åtgärder kommer även vi att beröras, i sådana avseenden som vi knappt kan föreställa oss i dagsläget.

Låt mig så slutligen påpeka att Barrosokommissionen är den första kommission som har börjat sända förslag direkt till de nationella parlamenten. Nu sänder vi dessutom samma dokument som vi sänder till Europaparlamentet och till rådet direkt till de nationella parlamenten. Den dialog som vi har deltagit i – som omfattar över 350 besök av kommissionsledamöter till nationella parlament, där vi har mött deras olika utskott, svarat på frågor, utfrågats av de nationella parlamenten – är absolut avgörande, anser jag, för att se till att den europeiska dagordningen också förankras i nationella partier, i var och en av medlemsstaternas demokratiska traditioner.

Ur ett kommunikationsperspektiv är detta mycket viktigt, och vi har nu också fastställt prioriteringar på området för kommunikation, däribland bättre samråd, lyssna och förklara bättre och vara närvarande lokalt i medlemsstaterna. Utan engagemanget från medlemsstaterna och politiker på alla nivåer kommer det att bli mycket svårt, som man redan har påpekat. Vi behöver också politiska ledare i alla medlemsstater som kan försvara det som de har gjort på EU-nivå och berätta varför de har kommit fram till vissa beslut. Vi måste delta på alla nivåer, och detta är naturligtvis också syftet med vår kommunikationspolitik.

Vi vill att Europeiska unionen ska visa resultat, och vi vill ha resultat som motsvarar behoven och förväntningarna hos medborgarna i hela EU. Detta innebär bättre lagstiftning. Inte mer eller mindre lagstiftning, utan bättre lagstiftning. Detta innebär förenkling, mer riktade åtgärder. Det innebär tydligare kommunikation, att informera medborgare och lyssna mer uppmärksamt på dem. Det innebär också att stärka Europeiska unionens institutioner genom att slutföra översynen av fördraget. Vi behöver starkare institutioner och en förstärkt dialog för att ta itu med de utmaningar och möjligheter som ligger framför oss, och vi kommer med all säkerhet att spela vår roll i dessa frågor och se till att vi kan nå en institutionell uppgörelse.

Låt mig som svar på frågan om att hyra lokaler säga att vi samarbetar med parlamentet genom att tillsammans hyra en byggnad i London. Det är precis så som vi anser att vi bör samarbeta i framtiden, hand i hand för att ge en enda bild av Europeiska unionen.

Tack så mycket för denna debatt. Jag kommer naturligtvis att se till att hela kommissionen blir informerad om era idéer och ståndpunkter.

(Applåder)

  Hannes Swoboda (PSE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja uppmärksamma er på att vi behöver det lagstiftningsförslag som ni talade om mycket snart för att kunna slutföra saker med rådet före nästa val. Det är verkligen brådskande att få detta förslag, särskilt när det gäller energi.

  Talmannen. – Herr Swoboda! Tack för den kommentaren.

Debatten är härmed avslutad.

7. Avtal om lufttrafik mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande om avtalet om lufttrafik mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Herr talman, ärade ledamöter! Tack vare det arbete som er föredragande Saïd El Khadraoui och ledamöterna i utskottet för transport och turism har gjort har Europaparlamentet i dag möjlighet att göra sin röst hörd när det gäller det som jag anser vara ett stort förslag till avtal mellan Europeiska unionen och Förenta staterna.

Jag talar om det luftfartsavtal som nåddes för tio dagar sedan mellan de amerikanska och de europeiska förhandlarna i Bryssel. Inom mindre än tio dagar kommer jag att lägga fram detta förslag till avtal inför EU:s transportministrar för ett politiskt beslut.

Ert engagemang har nått ett avgörande ögonblick, och ni kan alltså uttrycka européernas vilja, inte bara i rådet, utan också i de amerikanska institutionerna.

Dessa förhandlingar har varit långa och komplexa. Det har varit fyra år av förhandlingar sedan domstolens utslag i det så kallade målet om det gemensamma luftrummet. Det har hållits 11 förhandlingssammanträden, som har orsakat splittring och turbulens. Denna långa förhandling kan emellertid skapa förutsättningar för att stärka den transatlantiska förbindelsen och utgöra ett positivt bidrag till Lissabonstrategin.

Inom räckhåll för oss ligger möjligheten för ett europeiskt flygbolag att flyga från en europeisk ort till vilken amerikansk destination som helst, utan några begränsningar, och det spelar ingen roll vilken nationalitet som det europeiska flygbolaget har.

Om man i dag vill flyga mellan Bryssel och Washington kan man bara flyga med ett amerikanskt eller belgiskt flygbolag. Sedan Sabena gick i konkurs har frånvaron av ett belgiskt lufttrafikföretag på denna sträcka inneburit att man bara kan flyga till Washington med ett amerikanskt flygbolag.

Det är därför som EG-domstolen fastställde att dessa bilaterala avtal var illegala. Dessa avtal diskriminerade våra europeiska flygbolag på grundval av nationalitet. Med detta avtal förändrar vi hur saker utförs. Förenta staterna erkänner våra flygbolags europeiska natur.

Alltför ofta glömmer vi bort att inte vem som helst får flyga till Förenta staterna. Sexton länder har avtal om gemensamma luftrum, men elva har det inte. Man kan inte flyga direkt från de baltiska staterna till Förenta staterna, och antalet rutter till Förenta staterna från Spanien, Irland och Grekland är mycket begränsade. Vi tänker därför öppna nya möjligheter för dessa länder.

Från första början har dock problemet varit balansen i avtalet mellan EU och USA. I november 2005 berömde rådet de framsteg som gjorts, framsteg när det gällde tillnärmningen av de europeiska och amerikanska reglerna om statligt stöd, konkurrenskraft och säkerhet, och framgång i bemärkelsen marknadstillträde, men rådet begärde också större tillträde till den amerikanska marknaden.

Jag skulle vilja förklara för er varför, i slutet av den sista förhandlingsrundan, detta avtal är mer gynnsamt för EU. Jag ska inte gå in på detaljer när det gäller friheter inom luftfart – den femte friheten, den sjunde friheten – som härrör från Chicagokonventionen från 1944. De är viktiga, men de är tekniska. Vilken tekniker som helst kommer att märka att Europeiska unionen har vunnit mer än den har gett upp i fråga om dessa berömda friheter.

Mitt tal kommer att inriktas på flygbolagens problem som gäller ägarskap, investering och kapital. För det första, investeringar i Förenta staterna. I den amerikanska lagstiftningen, som kongressen inte kommer att granska på kort sikt på grund av intensiv politisk kontrovers, föreskrivs det att utländska ägare inte kan inneha mer än 25 procent av aktieandelarna i ett amerikanskt flygbolag och att de inte får kontrollera det.

Mot bakgrund av dessa två restriktioner har vi säkerställt rätten för europeiska investerare att äga mer än 50 procent av det totala kapitalet, men man ska inte utgå ifrån att detta innebär att de har kontroll över flygbolaget. Vi har lyckats med att få de amerikanska myndigheterna att behandla investeringar på ett rättvist och snabbt sätt. Vi har också säkerställt de europeiska investerarnas rätt att ingå franchisingavtal. Lufthansa kommer att kunna lägga till sitt namn, sin logotyp, sina färger och sälja sin expertis till ett amerikanskt flygbolag för amerikansk inrikestransport. Detta är inte ett teoretiskt arrangemang. Virgingruppen, som fritt säljer sina böcker och cd-skivor i New York, försöker för närvarande att sälja sin logotyp för att skapa Virgin America i San Francisco. Operationen har stött på vissa allvarliga hinder. I de åtaganden som Förenta staterna har ingått anges det noggrant vilken exakt åtgärd som är möjlig för denna typ av investering.

Med tanke på bestämmelserna i den amerikanska reformen, som misslyckades 2006 efter mycket starkt motstånd, och som vissa av er noga följde, kommer det inte att vara möjligt att underminera de rättigheter som vi har förhandlat fram. Dessa nya rättigheter är orubbliga i avtalet och kommer inte att bli föremål för unilaterala förändringar i Förenta staterna. Detta är allt som jag har att säga om investeringar i Förenta staterna.

För det andra, amerikanska investeringar inom EU. Eftersom Förenta staterna inte kan ändra sin regel om 25 procent måste vi behålla alternativet att begränsa amerikanska investeringar i europeiska flygbolag till samma nivå. Detta handlar om att återställa balansen.

För det tredje, europeiska investeringar i tredjeländer. Enligt de gällande reglerna kan vi inte investera och kontrollera ett tredjelands flygbolag utan att löpa risken att underminera dess trafikrättigheter för flyg till Förenta staterna. Virgin har till exempel investerat i Nigeria. Förenta staterna ogillar Virgin Nigerias verksamhet gentemot Förenta staterna, eftersom flygbolaget inte längre har rätt nationalitet. Med vårt avtal kommer Förenta staterna inte längre kunna motsätta sig gemenskapens investeringar i europeiska länder utanför Europeiska unionen – som Schweiz – och i 18 afrikanska länder. Det kommer inte att bli några invändningar från amerikanerna på denna punkt. De kommer att godta att dessa tredjeländers flygbolag kan motta betydande investeringar från europeiska flygbolag.

För det fjärde, tredjelands investeringar i europeiska flygbolag. I linje med det som jag just sa kommer Förenta staterna inte att bestrida flyg som verkar i EU och flyger till Förenta staterna om europeiska länder som Island investerar i deras kapital. Detta kommer att göra det möjligt för oss att dra till oss europeiska investeringar i våra flygbolag och standardisera flygtransportindustrin.

Det är därför som detta avtal är mer balanserat, och det är mer balanserat till EU:s fördel. Vi får inte förbise detta första skede, eftersom vi måste fullfölja ett första skede innan vi inlåter oss i ett andra, som ska leda oss till det slutliga målet med ett öppet luftfartsområde.

Vissa av avtalets belackare fruktar onekligen att det aldrig kommer att bli ett andra skede eftersom Förenta staterna kommer att ha vunnit på alla områden under det första skedet, något som inte stämmer. Ni gör rätt i att begära en mekanism som garanterar ett byte till det andra skedet: men, jag har uppnått det! Förhandlingarna kommer senast att inledas i januari 2008. Om vi inte har slutit ett avtal i det andra skedet före mitten av 2010 kommer vi att kunna upphäva elementen i avtalet.

Förutom repressalier är jag personligen övertygad om att den drivkraft som vi har skapat kommer att bryta ned det slutliga motståndet när det gäller ägarskap och kontroll.

Vi byggde inte den inre marknaden på ett försök. Vi byggde den i tre skeden, men på mindre än tio år. Därför har dessa 11 förhandlingssammanträden verkligen skapat förutsättningar för framsteg. Vad står på spel bakom detta avtal? På fem års tid, mellan 6 och 12 miljarder euro i vinst. Man skulle också kunna säga, under de fem närmaste åren 80 000 arbetstillfällen på båda sidor om Atlanten, och slutligen, 26 miljoner passagerare som kommer att få möjlighet att resa mellan EU och USA, utöver de 50 miljoner passagerare som redan utnyttjar fördelen med transatlantiska flyg. På fem år kommer alltså antalet passagerare förmodligen att öka från 50 till 75 miljoner. Dessa uppskattningar är resultatet av seriösa studier.

Jag ska härmed avsluta med att säga att detta avtal uppenbarligen är viktigt och att det kan bli mycket värdefullt för EU. Jag skulle vilja tillägga att förmiddagens sammanträde också kommer att hjälpa mig att förstå era förväntningar bättre, kanske besvara era frågor, och jag skulle ännu en gång vilja säga att jag är säker på att vi kommer att lyckas gå igenom detta första skede och kan vara säkra på att det andra skedet nu också finns inom synhåll.

Mina damer och herrar! Varsågoda, det var den information som jag ville framföra till er.

ORDFÖRANDESKAP: MORGANTINI
Vice talman

  Georg Jarzembowski, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman! Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill uppriktigt gratulera vice ordförande Jacques Barrot, hans förhandlingsgrupp och Daniel Calleja Crespo till det framgångsrika slutet på detta, den första delen av det viktiga luftfartsavtalet mellan EU och USA. Men låt oss också förenas i ett tack till den amerikanska förhandlingsgruppen och John Byerly, eftersom det inte heller för honom var någon enkel uppgift att slutföra dessa förhandlingar på ett framgångsrikt sätt.

Det råder inga tvivel om att detta avtal skapar en stor transatlantisk lufttransportmarknad på lång sikt som gynnar lufttrafikföretag och passagerare. Från och med nu kommer europeiska lufttrafikföretag att kunna få tillträde till den amerikanska marknaden från alla delar av EU utan nationella restriktioner. Samtidigt genomför vi EG-domstolens domslut från 2002. Restriktionerna på Londons flygplats Heathrow som strider mot gemenskapsrätten kommer också att upphävas. Jag är säker på att öppnandet av luftrummet över Atlanten också kommer att ge upphov till attraktiva erbjudanden för flygpassagerare.

Anledningen till att detta avtal är balanserat är att kommissionen för första gången har lyckats ge europeiska lufttrafikföretag tillträde till de amerikanska marknaderna i någon mån. Vi skulle ha kunnat få uppleva mer än en marknadsöppning, men i alla fall. Nya bestämmelser för ägarskap och kontrollrättigheter, tillstånd och märkning har genomförts. Jag anser att dessa fördelar motiverar att vi kallar detta ett balanserat avtal.

Det är ännu viktigare, enligt min åsikt, att vi har inrättat en gemensam kommitté där näringslivet är engagerat, eftersom detta bland annat kommer att kunna förebygga att USA eller EU vidtar ensidiga säkerhetsåtgärder som skapar nackdelar för lufttrafikföretag och passagerare i framtiden.

PPE-DE-gruppen uppmanar det tyska ordförandeskapet att inte förlora tid på att säkerställa stöd för denna kompromiss i rådet – något som också skulle få ett stort symboliskt värde.

Jag känner stor tacksamhet mot min vän Saïd El Khadraoui för hans utmärkta resolution, som – enligt min mening – kommer att antas i morgon av en stor majoritet i den anda som rådde under våra diskussioner.

  Saïd El Khadraoui, för PSE-gruppen. – (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Denna debatt kommer verkligen lägligt, för förhandlingarna har just avslutats, och rådet (transport) kommer att avge sin dom nästa vecka. I själva verket är det först efter detta som kammaren formellt kan uttala sig om avtalet, med hjälp av ett betänkande som jag då kommer att utarbeta så fort som möjligt.

Med resolutionen, som har sammanställts på mitt initiativ med stöd från olika grupper, vi vill ändå sända ett tydligt budskap till rådet och kommissionen. Herr kommissionsledamot! Ni kan kort sagt räkna med vårt stöd, och vi uppmanar rådet att godkänna det avtal som har förhandlats fram. Detta avtal utgör ett stort genombrott på vägen mot en fullständigt integrerad transatlantisk luftfartsmarknad och erbjuder ett sätt för att undkomma det rättsliga damoklessvärd som har svävat över luftfartssektorn under en tid.

Motståndare till avtalet har rätt när de påstår att det fortfarande råder en obalans mellan de rättigheter som de amerikanska företagen kan utöva inom EU och de rättigheter som vi kan utöva i USA. Det finns historiska skäl för detta, eftersom USA, tack vare en kombination av bilaterala avtal, kan göra mycket mer än vi. Vi borde dock inte förbise att den europeiska luftfartsmarknaden inte avreglerades i ett steg eller över en natt. Vi var helt klart för ett stort avtal, men vi anser att detta inte är genomförbart i politisk mening. För europeiska konsumenter är detta avtal goda nyheter. Som ni tidigare hävdat kommer europeiska företag att kunna flyga från var som helst i EU till vilken destination som helst i Förenta staterna, något som kommer att leda till en större tillgång och förmodligen en prissänkning. Dessutom har USA gjort ett antal eftergifter för att ge europeiska företag lite mer tillträde till den amerikanska inrikesmarknaden. Ni gav ett par exempel för en stund sedan. Det som är viktigt för oss är att detta borde åtföljas av ett andra steg.

Vi anser också att om vi inrättar en gemensam kommitté kommer detta att skapa förutsättningar för en permanent dialog, i vilken en mängd aspekter på den sociala dimensionen, miljön, säkerhet och trygghet kan tas upp. Vi betonar denna aspekt ganska kraftigt i resolution, eftersom vi anser att avregleringen av luftfartssektorn, med alla dess följder, både positiva och negativa, måste sammanfalla med fastställandet av höga standarder på de områden som jag just räknat upp. Vi har till exempel märkt att man möjliggör tekniskt samarbete på det miljömässiga området, så att de mest effektiva flygsträckorna kan utnyttjas i framtiden. Detta är bra.

Till skeptikerna, särskilt våra brittiska kolleger, som befinner sig under press, skulle jag vilja säga att enligt min mening finns det även möjligheter för dem att dra fördel av avtalet. Flygplatsen Heathrow kommer, mer än någonsin, att kunna utvecklas till porten till USA, med fler direkta förbindelser nära de brittiska konsumenterna.

Slutligen, herr kommissionsledamot, kommer vi för vår del att göra vårt bästa för att slutföra de följande skedena, genom att bland annat knyta kontakter med våra kolleger från kongressen. Vi hoppas att vi kan räkna med ert fortsatta deltagande under de framtida förhandlingarna.

  Jeanine Hennis-Plasschaert, för ALDE-gruppen. – (NL) Fru talman! För tillfället regleras luftfartstrafiken mellan USA och EU, världens två största marknader som tillsammans står för 60 procent av all global flygtrafik, i bilaterala överenskommelser om ett gemensamt luftrum. De flesta medlemsstater har slutit ett enskilt avtal av detta slag med USA. Med det avtal som slöts den 2 mars kommer dessa bilaterala överenskommelser att upphöra att existera på obestämd tid. Detta är ett enormt framsteg, som jag välkomnar i mycket hög grad. När allt kommer omkring utgör dessa bilaterala överenskommelser ett hinder för fri konkurrens om rättigheterna till in- och utflygning är förbehållna nationella flygbolag, något som inte gynnar industrin, för att inte tala om konsumenten.

Det var också på detta sätt som domstolen dömde 2002. Och nu, efter år av förhandlingar, finns det äntligen ett skäligt balanserat avtal – inte perfekt, men åtminstone skäligt. Jag skulle därför hoppas att rådet kommer att godkänna detta avtal så snart som möjligt, det vill säga under mötet nu den 22 mars.

Jag anser inte att de protester, som i första hand har framförts av Storbritannien, är speciellt konstruktiva. Att skydda sin egen marknad år 2007 är olämpligt och fjärran från den europeiska idén. Det som står klart är att den nya rättsliga ramen för transatlantisk luftfart kommer att gynna luftfartsindustrin, konsumenten och även sysselsättningen. Dessutom erbjuder den våra europeiska luftfartsföretag den ytterst viktiga rättsliga säkerhet, som de är i sådant desperat behov av.

Som jag nyss sa är förslaget inte perfekt. Än i dag utnyttjar USA argument som säkerhet och trygghet för att motarbeta förhandlingarna om cabotage, och det har därför inte gjorts några framsteg på detta område. Dessutom är möjligheterna för europeiska flygbolag att kontrollera amerikanska flygbolag i själva verket begränsat, trots långtgående bestämmelser om ägarskap. Det finns ingen mening med att skydda vår egen marknad under sken av säkerhet och trygghet, och det är, som jag ser det, ett tecken på svaghet.

Samtidigt är jag optimistisk inför framtiden, för den nya ramen utgör trots allt en bindande tidsplan för ett andra avtal där dessa begränsningar åter kommer att läggas fram. Om USA fortsätter att vägra göra ytterligare eftergifter måste EU inta en fast ståndpunkt. Det är framför allt av denna anledning som vi måste vara tydliga mot amerikanerna.

Jag är tacksam mot kommissionsledamoten och hans grupp för deras föresats, och jag hoppas att vi kommer att se mer av detta i framtiden. Jag skulle också vilja tacka vår föredragande, Saïd El Khadraoui, för hans drivkraft och det aktuella bidrag som den resolution, som vi ska rösta om i morgon, utgör.

  Ryszard Czarnecki, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Om tio dagar kommer kommissionsledamoten officiellt att lägga fram förslaget till avtal om ett gemensamt luftrum mellan EU och USA inför unionens transportministrar. Förhandlingarna har lett till ett lyckat resultat, även om den sista förhandlingen i själva verket kommer att fortsätta, eftersom vissa frågor återstår att lösa. Avtalet kommer att skapa ett öppet transatlantiskt luftfartsområde, vilket innebär att det inte kommer att bli några ytterligare svåra bilaterala förhandlingar mellan Förenta staterna och individuella medlemsstater.

När det gäller praktiska konsekvenser för konsumenter kommer naturligtvis ökad konkurrens att innebära ett större val av förbindelser och lägre biljettpriser för passagerare. Unionen har inte låtit Förenta staterna få någon särbehandling, eftersom 16 liknande tidigare avtal existerar mellan Europeiska unionen och länder i Europa, Asien, Afrika och Australien. De länder som berörs omfattar Kroatien, Ukraina, Marocko, Libanon, Singapore och Australien. Europeiska unionen slöt även nyligen ett avtal av detta slag med Chile. Den föregående talaren hade naturligtvis rätt när hon sa att detta i viss mening är ett exceptionellt avtal, på grund av dess omfattning och betydelse för den berörda flygtrafiken.

Man har ännu inte gjort allt för att ta bort hindren och avreglera tjänster. Nästa skede, som i mycket hög grad måste beaktas, har fått amerikanernas potentiella samtycke när det gäller att förenkla för europeiska företag att investera på den amerikanska marknaden för lufttrafikföretag.

Det är en sällsynt företeelse att ett avtal som sluts av Europeiska kommission innehåller så okontroversiella och så tydliga fördelar för europeiska konsumenter. Kommissionsledamoten förtjänar därför gratulationer. Politiken för ett gemensamt luftrum utgör en möjlighet till bättre, mer förekommande och billigare förbindelser mellan européer och amerikaner. Det kommer att bli möjligt att korsa Atlanten på ett billigare och mer bekvämt sätt än tidigare.

  Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Även jag skulle vilja börja med att tacka Saïd El Khadraoui. Samtidigt som det avtal som för närvarande diskuteras faktiskt – på lång sikt – minskar vissa av de ekonomiska orättvisor som EU tidigare har drabbats av, ignorerar man i viss bemärkelse de framtida utmaningarna.

Tyvärr har frågan om flygtransportutsläpp till största delen hoppats över, även om vi mot bakgrund av klimatförändringarna måste vara medvetna om att också flygtransporten måste bidra till att minska de atmosfäriska föroreningarna.

Jag upplever fortfarande det beklagliga faktum att total ömsesidighet ännu inte har uppnåtts som ett stort problem. Vi måste förlita oss på en åtgärdsplan för detta. Om Förenta staterna skulle misslyckas med att hålla sig till denna plan, måste parlamentet se till att EU står rakryggat. Detta gäller för investeringar, och det borde också gälla för frågan om säkerheten för dataöverföring och i synnerhet frågan om gränsvärden för utsläpp. Vi måste se till att europeiska intressen inte offras för att vissa sentimentala eller enskilda ekonomiska intressen sätts framför det gemensamma intresset.

Slutligen skulle jag också vilja tacka kommissionsledamoten för hans tillkännagivande att han stöder öppnandet av luftrummet för alla – något som kommer att glädja teologerna: en mycket demokratisk strategi som innefattar syndarna.

  Jaromír Kohlíček, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Mina damer och herrar! Lufttransporten mellan EU och USA står för omkring 60 procent av världens lufttransport. Dessa två partner måste därför nå ett avtal om vi vill utveckla den internationella lufttransporten. Ett sådant avtal måste i första hand vara balanserat, godtagbart för båda sidor och tydligt specificerat teknisk sett. En ytterligare förutsättning är att det måste tolkas på samma sätt av båda parter. Pågående förhandlingar har visat att Förenta staternas strategi kommer att vara diskriminerande, precis som på andra områden, och sakna genomblickbarhet, och dessutom att tolkningen av avtalet med tiden kommer att förändras märkbart. Det är därför nödvändigt att främja ytterligare samtal som syftar till att nå de avtal som är mest balanserade i sin helhet till EU:s fördel. Trots de framsteg som har gjorts är det fortfarande alltför tidigt att tala om en integrerad transatlantisk marknad för lufttransport. Dessa överväganden kommer också att ligga till grund för vår strategi för de föreslagna ändringsförslagen.

Låt oss se närmare på några särskilda frågor när det gäller förbindelserna mellan Förenta staterna och EU. Som läget ser ut för tillfället finns det en rad bilaterala avtal mellan enskilda EU-medlemmar och Förenta staterna. Situationen är förvirrande, och om vi tror att vi kan nå fullständig efterlevnad av EU-lagstiftningen bedrar vi oss själva. Det centrala problemet i detta skede är de två parternas förhandlingskraft. Amerikanernas position i detta avseende är naturligtvis mycket starkare, vilket leder till ett orättvist övertag för våra transatlantiska partner.

Den första av dessa förutsättningar är naturligtvis det som man kallar cabotage. I USA klassificeras flygtransport mellan stater som cabotage, medan transport inom unionen fortfarande måste införlivas som sådan i fördragen. Detta område borde harmoniseras. Det är likaså nödvändigt att diskutera de typiska skyddsåtgärder som i USA syftar till att förbjuda organisationer från andra länder att kontrollera amerikanska lufttrafikföretag. Jacques Barrot tog upp några bra punkter när det gäller denna fråga.

En liknande problematik gäller för kravet på infrastrukturkontroll, det vill säga flygplatser. Avvikelsen mellan de angivna målen när det gäller avreglering och verkligheten är ännu större på detta område. När det gäller lufttransport inom unionen är diskussionen om transportens miljöpåverkan mycket aktuell. Bland de frågor som avses finns beskattning av bränsle, utsläpp, i synnerhet koldioxid, buller och andra omtvistade områden. Om bolagen inom unionen ska efterleva Kyotoprotokollet när det gäller utsläppsrätter är det nödvändigt att detsamma borde gälla för konkurrensen, särskilt från Förenta staterna, som är vår största konkurrent. Vi borde vara medvetna om att vi skapar ett prejudikat genom att instifta nya internationella regler som kommer att inrätta en standard för hela sektorn.

När det gäller sociala villkor anser jag att problemen huvudsakligen tar sig uttryck i tre former. Den första är förpliktelsen att ha kvalificerad besättning, den andra är harmoniseringen av arbetstiden, i betydelsen arbetsskift för flygbesättningen, och den tredje är kraven på kvalifikationer för markpersonal som utför förberedelserna av flygplanet inför flygningen och de kontroller som hör samman med mellanlandningar.

Vi har under senare tid tvingats ta itu med säkerhetsrisker, skyldighet att behandla biometriska uppgifter, vidarebefordrade passagerarlistor och olika typer av instruktioner och förbud. I enlighet därmed borde vi också förbli ständigt medvetna om det nyligen antagna direktivet om att förbättra situationen för människor med minskad rörlighet inom lufttransporten. Vissa åtgärder som vidtagits på flygplatserna strider nästan mot passagerarnas mänskliga rättigheter. Ett typexempel är behandlingen av passagerarnas personuppgifter. Herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja veta hur detta hör samman med dataskydd enligt Schengensystemet, som ska förlängas i år. Andra åtgärder är på gränsen till trakasserier, inbegripet de upprepade bagagekontroller som görs vid överföring inom flygplatser. Jag tror att dessa problem kommer att lösas, och jag ser fram emot att samarbeta med kommissionen när det gäller detta.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Förra veckan firade man på sina håll det stora genombrottet i det länge efterlängtade avtalet om ett gemensamt luftrum.

Jag har mycket blandade känslor inför det hela. Å ena sidan anser jag att det är bra att det går att flyga till mer rimliga priser och att det kommer att finns fler flyg tillgängliga. Vi kommer naturligtvis att tvingas att passa ihop denna intensifiering med större bränsleeffektivitet för att undvika stora utsläppsökningar. Men om de billigare flygningarna gör att resandet slutligen kommer att koncentreras till de tre viktigaste europeiska storflygplatserna kommer det att bli ännu värre att resa än det är i dag.

Vi har många regionala flygplatser med potential att öppna EU:s områden för besökare och näringsliv, men jag är rädd för att de kommer att åsidosättas i den avreglerade, konkurrenskraftiga miljö som det gemensamma luftrummet utgör, om vi inte upprättar det med omsorg.

Effekten på regionala flygplatser och de omkringliggande områdena måste bedömas. I min valkrets har vi under en lång tid efterfrågat en konsekvensbedömning, särskilt av Shannonområdet. Till och med i detta sena skede är det viktigt att vi genomför denna typ av bedömningar.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Under senare år har vi hört det sägas ännu oftare, av EU:s folk och också av många europeiska regeringar, att EU lägger sig i allting. Denna kritik är inte helt ogrundad, och den är rättfärdigad i vissa fall. Det exempel som vi i dag har framför oss visar dock att det finns en hel rad frågor där vi behöver mer EU och också mer gemenskapsstrategi i unionen. Om man ser på det ur den synvinkeln kan vi inte göra annat än att välkomna slutsatsen i detta eventuella avtal om ett gemensamt luftrum mellan EU och USA, som kommer att ersätta ett mycket stort antal enskilda avtal och samtidigt tjäna som ett exempel för många andra avtal mellan Europeiska unionen och andra delar av världen.

Det är inte helt enkelt att få ett gott resultat från amerikanerna, som ni herr vice ordförande sa, och ni gav ett antal exempel. Vi är medvetna om att det under vissa omständigheter kan bli ännu svårare att nå avtal med den sittande kongressen, men detta får inte leda till att USA ensidigt säkerställer särskilda fördelar för sig från sin förhandlingsposition. Jag skulle gärna kunna vända på det och säga att det skulle vara bra om kommissionen och rådet tog mer hänsyn till Europaparlamentets önskan än vad de hittills har gjort, parlamentet som företrädare för folket, för att lägga till dess röst här.

Ett mycket praktiskt argument mot denna bakgrund – något som inte direkt är ämnet för avtalet, men som hör samman med det i hög grad – är att säkerhetsbestämmelser om flygpassagerartrafik hittills i stor utsträckning, och ensidigt, har dikterats på grundval av amerikanernas intressen och åtgärder, och detta måste ses över, och om så är nödvändigt ändras.

  Brian Simpson (PSE). – (EN) Fru talman! Med över 40 procent av marknaden EU–USA är detta särskilda avtal naturligtvis av största intresse för Storbritannien. Samtidigt som jag godtar att avtalet skulle kunna medföra vissa fördelar för konsumenterna har jag fortfarande inte lyckats lösa vissa grundläggande frågor, och det kvarstår ett antal frågetecken. I synnerhet lyckas man inte på långa vägar att genom avtalet ge den typ av tillträde till den amerikanska marknaden som ett antal av EU:s transportföretag skulle vilja. Avtalet utgör inget större bidrag när det gäller ägarskap av amerikanska flygbolag och förefaller inte skilja sig särskilt från tidigare avtal som Europeiska unionen har förkastat.

Så enligt min mening kanske de som välkomnar detta med entusiasm behöver ta en liten paus och undersöka avtalet lite mer noggrant för att se hur det gynnar EU. Jag vet att slutmålet är att skapa ett gemensamt luftfartsområde med USA, och jag stöder verkligen alla avtal som leder till att den transatlantiska luftfartsmarknaden öppnas. Men frågan är: hjälper detta avtal oss att nå detta? För mig är det ett avtal som lovar runt men håller tunt när det gäller EU, men som gynnar USA direkt. Om man således går vidare med detta avtal måste vi se till att en tydlig tidsplan snabbt genomförs med verkliga och seriösa stimulansåtgärder på båda sidor för att fortsätta till ett andra skede som ger oss en fullständigt öppen luftfartsmarknad.

Kort sagt anser jag inte att detta avtal är en katastrof, men det är inte så bra som kommissionen vill få er att tro. Det är bara ett första steg, och ett steg som tycks gynna USA. Jag ser fram emot att Förenta staterna i framtida avtal ger något mer konkret tillbaka och att landet slutar överbeskydda sin luftfartsindustri.

  Paolo Costa (ALDE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar, herr kommissionsledamot! Jag kan varken uttrycka entusiasm eller besvikelse, men jag anser att det är lämpligt att erkänna den pragmatism med vilken kommissionsledamoten och kommissionen avslutade denna förhandlingsfas. Vi skulle säkert ha föredragit ett allmänt avtal som också inbegrep ägarskap, kontroll och ett öppnande av den amerikanska inrikesmarknaden. Det står dock klart att denna preferens strider mot det högst viktiga faktum att vi närmar oss förhandlingarna i fråga med två mål i åtanke: ett internt och ett externt mål.

Dessa mål återspeglar ett behov och ett intresse: ett behov att få ett slut på diskrimineringen inom Europeiska unionen som beror på att vi måste godta existensen av så olika marknader och möjligheten till bilaterala avtal, vilka skapar orättvisa situationer inom gemenskapen – något som EG-domstolen har förbjudit. Uppenbarligen har detta behov att få ett slut på diskrimineringen, som bara rör EU, försvagat vår förmåga att förhandla med Förenta staterna.

Utifrån detta kan vi realistiskt dra slutsatsen att detta första skede utan tvivel är ”internt”, och mot denna bakgrund är det enkelt att förutsäga resultatet av alla konsekvensbedömningar: det kommer att vara några länder, bolag och flygplatser som kommer att påverkas negativt av detta avtal, och andra som kommer att gynnas av det. Faktum kvarstår dock, vi minskar monopolistiska krafter till förmån för ett rättvist öppnande för alla, i alla länder och i hela EU. Jag anser att detta måste ses som ett positivt mål.

För det andra skulle jag vilja rikta uppmärksamheten på frågan om säkerhet och trygghet, med hänvisning till både ägarskap och öppnandet av den inre marknaden. Det står klart att detta kan vara en giltig orsak eller en ursäkt för Förenta staterna. Vi måste ta bort alla inslag av ursäkter. Avtal om säkerhet och säkerhetsregler måste prioriteras för att se till att denna fråga blir löst, eftersom en lösning på detta problem skulle ogiltigförklara alla andra argument när det gäller osäkerhet som kan tillskrivas utländskt ägarskap av bolag inom Förenta staterna, eller osäkerhet som kan anses bero på öppnandet av den inre marknaden.

Jag skulle också vilja påpeka att i Förenta staterna faller säkerhet helt och hållet under den federala budgeten, och ur denna synvinkel skulle det vara användbart för EU att fundera på hur vi ska närma oss ämnet.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Fru talman! För det första skulle jag vilja tacka kommissionsledamoten för hans uttalande och verkligen ge honom lite beröm, som han förtjänar för att han har drivit saker framåt. Jag är dock rädd för att jag inte är av samma mening som några av mina vänner här, eftersom, även om jag välkomnar ansträngningar för att öppna marknader, anser att marknaderna måste öppnas på ett rättvist sätt, och jag är rädd att man i detta avtal inte går långt nog.

De aktuella förslagen skulle inte bara skada brittiska företag, utan de skulle också kunna få en skadlig effekt på vissa av våra europeiska företag i allmänhet. Det som nu ligger på bordet kommer utan tvivel att ge amerikanska företag en betydande del av vår oreglerade marknad, medan EU:s företag får slåss om smulorna från den amerikanska reglerade marknaden. Jag anser att vi borde kämpa hårdare för ömsesidiga avtal om äganderätt.

Om jag har förstår det hela rätt kan amerikanska aktörer i det aktuella avtalet äga upp till 49 procent av de röstberättigande aktierna i ett europeiskt flygbolag, medan europeiska aktörer bara kan äga upp till 25 procent av de röstberättigande aktierna i ett amerikanskt flygbolag, och jag är inte säker på om detta är rättvist och öppet. Enligt EG-domstolen ska alla transatlantiska förhandlingar till fullo ske med respekt för bilaterala avtal med medlemsstater, som Bermuda II, och jag anser att man i detta avtal inte beaktar detta på ett korrekt sätt.

Kommissionen försöker att harmonisera sin politik och har inte tagit hänsyn till de stora skillnaderna mellan stater. Det som vi uppmanar till i detta ärende är fortsatta åtgärder snarare än bara dialog. Jag anser att kommissionen verkligen har fört saker framåt, men det är också viktigt att Förenta staterna förpliktar sig att vidta fler åtgärder för att bemöta våra behov på detta område när vi återgår till förhandlingsbordet om tre månader – något som jag, återigen, välkomnar.

  Inés Ayala Sender (PSE). – (ES) Fru talman, herr vice kommissionsordförande! Det gläder mig mycket att få möjlighet att gratulera er till kommissionens framgångar, med stöd av det tyska ordförandeskapet och med hjälp av dess effektiva avdelningar, med något av en spansk prägel, anser jag att man kan säga.

Denna framgång är vidare ett resultat av påtryckningar som bland annat parlamentet har utövat, som har stött kommissionens strategi i fråga om ett gemensamt luftrum från första början och som har uppmuntrat till den trots allt större svårigheter, som i fallet med dessa komplicerade transatlantiska förbindelser.

Detta avtal har den stora förtjänsten att det stärker dessa transatlantiska förbindelser vid en tidpunkt som är avgörande för alla: strax före valet i Förenta staterna och vid en tidpunkt då vi måste göra framsteg när det gäller miljökraven på Europas flygfart.

Det bidrar också till att stärka den europeiska identiteten och Europeiska unionens identitet som en global partner. I detta avseende anser jag att detta avtal sänder ett bra budskap till medborgarna.

Det är också ett avtal som bidrar på ett avgörande sätt till Lissabonstrategin och särskilt, i fråga om befrielse från kartellförbud, till att underlätta affärsavtal och utvecklingen av allianser mellan flygbolag, vilket utan tvekan främjar tillväxten och demokratiseringen av flygtrafiken för medborgarna.

Det innehåller också bestämmelser om tekniskt samarbete i fråga om klimatförändringar, vilket jag hoppas kommer att vara användbart när det gäller att hantera påverkan av luftfartssektorn.

Jag är också nöjd med bestämmelserna om kontroll av flygbolag, och när det gäller den säkerhetsfråga som Paolo Costa nämnde är sanningen den att jag skulle föredra att vi först analyserade resultaten av Förenta staternas system djupgående, eftersom dess tillförlitlighet har ifrågasatts i hög grad vid flera tillfällen.

Nu måste vi till sist övervinna det återstående motståndet i rådet, och jag hoppas att Saïd El Khadraouis arbete kommer att vara användbart för er i detta avseende.

  Jim Higgins (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Det färska avtalet mellan Förenta staterna och EU om ett gemensamt luftrum är oerhört välkommet, eftersom vi nu står inför en öppen luftfartmarknad, efter att ha befunnit oss i en situation som verkade helt låst för några månader sedan. Detta kommer att gynna resenärerna.

Konkurrens inom luftfarten har revolutionerat flygresorna. Flygpassagerare har nu valmöjlighet, och flygresor till lågt pris utan krusiduller har blivit vardagsmat. Passagerarna kommer att gynnas ännu mer av de nya åtgärderna. Ägarfrågan, som var ett problem för Förenta staterna, har förhoppningsvis lösts tack vare en hedervärd kompromiss. Men jag skulle vilja instämma med mina kolleger, Brian Simpson och Timothy Kirkhope, och jag skulle vilja uppmuntra kommissionen att vara mycket hård i framtida förhandlingar med Förenta staterna.

Jag lovordar kommissionen för dess bestämda ståndpunkt när det gäller att inte tillåta individuella bilaterala avtal mellan medlemsstater inom EU och Förenta staterna. Sådana bilaterala avtal skulle underminera och försena det avtal som man nyss slutit. De nya åtgärderna kommer förhoppningsvis att erbjuda visst skydd för Shannonflygplatsen på Irlands västkust. I över 70 år har Shannonflygplatsen varit den viktigaste flygplatsen mellan Förenta staterna och Irland. Alla plan som flög till och från USA mellanlandade på Shannon. Under senare år har denna obligatoriska mellanlandning blivit mindre viktig. Men ytterst skulle det nya avtalet innebära en övergångsperiod för flygplatser som Shannon som skulle hjälpa dem att anpassa sig till den nya situationen.

Det är lika viktigt att avtalet om det gemensamma luftrummet granskas då och då för att övervaka avtalets inverkan på Shannon och andra liknande flygplatser. Det är ett mycket historiskt avtal. Det är faktiskt det mest historiska sedan Chicagokonventionen 1944. Jag skulle vilja berömma båda sidor, och kommissionen i synnerhet, för att ha räddat ett avtal som för några månader sedan verkade dömt att misslyckas.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! EU:s och USA:s flygfartsmarknader står tillsammans för 60 procent av flygverksamheten i världen. EU:s och USA:s avtal om lufttrafik kommer därför att gynna konsumenter på båda sidor om Atlanten. Det kommer att bidra till att fördjupa de transatlantiska förbindelserna och tjäna som modell för vidare avreglering och tillnärmning av lagbestämmelser över hela världen.

Enligt EG-domstolens dom strider flera bilaterala avtal om lufttrafik mellan medlemsstater och Förenta staterna mot Europeiska unionens rättsliga principer, och EU:s och USA:s avtal om lufttrafik är det bästa sättet att säkerställa en fullständig efterlevnad av unionens lagstiftning på. Harmoniseringen av rättsliga bestämmelser, i synnerhet på områdena för säkerhet, miljöskydd och arbetstagares sociala rättigheter, är särskilt viktig i den här typen av avtal om lufttrafik.

Den grundläggande frågan är ett nära samarbete mellan de lämpliga myndigheterna i EU och USA som ansvarar för flygsäkerhet, både på federal nivå i EU och USA och på medlemsstatsnivå. Syftet bör vara att skapa ett gemensamt flygskyddsområde, vilket innebär en gemensam passagerar- och bagagekontroll i början av resan, och inte vid varje byte därutöver.

Jag vill också betona att utbyte av passagerares personuppgifter mellan EU och USA måste ske med respekt för de europeiska och amerikanska medborgarnas privatliv. Detta har redan klargjorts i Europaparlamentets resolutioner. Det transatlantiska avtalet om lufttrafik måste grundas på konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och på andra internationella rättsakter som garanterar medborgarnas fri- och rättigheter.

Jag vill tacka Saïd El Khadraoui för hans samvetsgranna arbete med utvecklingen av Europaparlamentets ståndpunkt i denna fråga.

  Christine De Veyrac (PPE-DE). – (FR) Fru talman, herr Barrot! Bra gjort! Debatterna och förhandlingarna har hållit på i flera år. Ni hade en svår uppgift, men ni lyckades vara både övertygande och effektiva. Jag vill ge mitt erkännande till det avtal som har nåtts, för det är ett bra avtal om man ser till europeiska intressen.

Avregleringen av den transatlantiska luftfarten kommer att stimulera tillväxten inom våra flygbolag vid en tidpunkt då de står inför en prisökning på flygfotogen, allt strängare säkerhetsrestriktioner och en kommande skatt som införs som en del av kampen mot global uppvärmning. Genom att tillåta att de från och med nu gör flygningar till Förenta staterna från vilken europeisk stad som helst och inte bara från deras ursprungsland skapar ni utökad verksamhet för våra flygbolag och följaktligen fler arbeten för våra medborgare. Fler rutter och dessutom större frihet i fråga om flygningarnas frekvens och tider kommer också att innebära fler valmöjligheter för konsumenterna: europeiska och amerikanska passagerare kommer därför att bli de näst största vinnarna på detta avtal.

En tredje källa till tillfredsställelse är den möjlighet som de europeiska flygbolagen nu får att förvärva mer än 50 procent av de amerikanska flygbolagens kapital. Man skulle mycket väl kunna beklaga det faktum att våra amerikanska vänner förhindrar ett fritt agerande på marknaden genom att vägra att bevilja europeiska flygbolag mer än 25 procent av rösträtten, men låt oss inte rynka på näsan, för ibland är det bättre att låta saker och ting vara som de är. Vidare sa ni att unionen enligt avtalet i gengäld har valet att begränsa USA:s andelar i våra flygbolag.

Jag vill liksom Georg Jarzembowski avsluta med att uppmana EU:s transportministrar att ge sitt fulla stöd till kommissionen om några dagar, för det är en av våra största ekonomiska sektorers intressen som står på spel, och vi måste skydda dessa intressen. Då det är Förenta staterna det gäller skulle inte resultat av det här slaget ha varit möjligt om vi inte hade samlat alla våra resurser. Ensamma kan vi inte uppnå mycket, men tillsammans är allt möjligt.

  Antonio López-Istúriz White (PPE-DE). – (ES) Fru talman! Goda förbindelser mellan Förenta staterna och Europeiska unionen är nödvändiga för båda sidor av Atlanten, även om vissa personer skulle föredra att så inte var fallet.

Det är lyckligtvis länge sedan som Columbus nådde den nya världen på ett ekologiskt godtagbart sätt. Och det är länge sedan den monopolistiska extremismen rådde, som innebar en sådan underutveckling för Europa.

Europeiska kommissionen har precis nått ett avtal om luftfartstrafik med Förenta staterna som innebär nya möjligheter för europeiska flygbolag.

Jag vill gratulera er, herr vice kommissionsordförande, varmt till allt arbete som ni har lagt ned. Jag vill också gratulera er chef, Daniel Calleja, och om jag får tillåtelse att nämna den anda som jag är övertygad om att detta avtal innehåller vill jag också tacka er föregångare, Loyola de Palacio.

Jag tror verkligen att detta är en viktig insats från kommissionens sida. Jag hoppas att rådet kommer att godkänna detta avtal otvetydigt så snart som möjligt. Bilaterala avtal mellan Förenta staterna och medlemsstaterna måste ersättas med bredare avtal. Och om avtalet kan tillämpas från och med oktober, vilket kommissionen har för avsikt, så desto bättre.

Om så är fallet kommer europeiska medborgare och företag att få många fördelar när det gemensamma luftrummet blir verklighet: gemensamma bestämmelser på båda sidor av Atlanten, möjligheten att öppna nya passagerar- och varutransportrutter liksom lägre kostnader, vilket kommer att göra våra företag och våra flygtransporter mer konkurrenskraftiga. Allt detta bör gynna konsumenterna i fråga om det slutgiltiga priset på biljetterna.

Det ultimata målet med dessa avtal är skapandet av ett framtida område för fritt tillhandahållande av flygtjänster mellan Förenta staterna och Europeiska unionen, vilket kommer att anpassas till Lissabonstrategin och främja transatlantiska förbindelser, som är så nödvändiga.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja be om ursäkt för att jag kom lite sent, och jag uppskattar ert tålamod. Jag hade problem med hissarna.

Den transatlantiska turismen är av avgörande betydelse för Irland, och det finns mycket utrymme för utvidgning. Av de närmare sju miljoner som besökte Irland 2005 kom mer än en halv miljon från andra sidan Atlanten, och bidrog med över 500 miljoner euro till Irlands ekonomi. Det har beräknats att dessa siffror skulle kunna tredubblas om avtalet om det gemensamma luftrummet ratificerades, och ge ytterligare 1 miljard euro till Irlands ekonomi. Genom att skapa ett gemensamt luftrum kan vi fortsätta att dra fördel av det goda rykte som vi har uppnått genom att stå värdar för evenemang som Tour de France, Special Olympics och Ryder Cup. Om ett litet land som Irland kan gynnas på detta sätt, vilka möjligheter finns det då inte för den europeiska kontinenten?

Vi måste naturligtvis befatta oss med klimatförändringen, men lösningen är att finna nya bränslen för lufttransport och utnyttja befintliga bränslen mer effektivt. Protektionism gynnar varken konsumenten eller våra ekonomier. En tydlig politik om ett gemensamt luftrum skulle inte bara uppmuntra personer att resa till Europa, utan det skulle också hjälpa till att marknadsföra europeiska varor i Nordamerika. Ett gemensamt luftrum öppnar mer av den amerikanska marknaden för europeiska konsumenter och affärsfolk. Vår kapacitet att resa och göra affärer med fler städer kan inte medföra någonting annat än ett uppsving för vår ekonomi, och ge oss ytterligare tillgång till den starka amerikanska ekonomin, särskilt nu med tanke på eurons styrka gentemot US-dollarn. Detta bådar gott för EU:s företag.

Sammanfattningsvis kommer de ekonomiska och kulturella utbyten, som möjliggörs i och med detta avtal, att se till att Förenta staterna och EU upprätthåller en sund förbindelse under de kommande åren, och jag uppmuntrar kommissionen och rådet att motarbeta protektionism och egenintresse i detta ärende.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Fru talman! Jag vill tacka parlamentsledamöterna och alla talare uppriktigt för deras stöd och deras mycket värdefulla bidrag till denna viktiga debatt. Det råder ingen tvekan om att vi står i begrepp att sluta ett historiskt avtal i fråga om transatlantiska förbindelser. Det är historiskt också i fråga om att utveckla luftfarten i världen och – vilket har påpekats – att demokratisera flygtransporten och föra den inom räckhåll för så många människor som möjligt.

Jag ska inte upprepa fördelarna med detta avtal, som har betonats av bland andra Georg Jarzembowski och av Saïd El Khadraoui, som jag är särskilt tacksam mot för hans initiativ. Tillträde för flygbolag från vilket europeiskt land som helst till vilken ort i Förenta staterna som helst, utan diskriminering av nationalitetsskäl, är en av de mycket viktiga fördelarna. Det är framför allt detta, herr Costa, som kommer att göra det möjligt att lösa vissa rättsliga problem som uppstått i kölvattnet efter domarna i samband med det gemensamma luftrummet. En annan enorm fördel för konsumenterna är att de har fler valmöjligheter till bättre priser. Vidare öppnar vi för 60 procent av världens trafik.

Vi får inte glömma att det finns en gemensam kommitté som kommer att spela en nyckelroll i fråga om att tillämpa avtalet, att debattera sociala frågor, att ta upp frågorna rörande ägarskap och kontroll och i fråga om konkurrens, stöd och miljöfrågor.

Vissa av er har tagit upp problemet med säkerhet, inte minst Jeanine Hennis-Plasschaert. Detta avtal innehåller bestämmelser som är av avgörande betydelse när det gäller att underlätta kontrollerna på båda sidor om Atlanten, och att i slutändan ha jämförliga system som kommer att göra det möjligt för oss att röra oss i riktning mot en gemensam form av säkerhetskontroll, eller ”one stop-säkerhet”.

Vad gäller miljöaspekterna vill jag särskilt vända mig till Eva Lichtenberger och säga att hon har rätt. Vi har för avsikt just att samarbeta mycket mer effektivt med USA:s luftfartsmyndighet Federal Aviation Administration. I detta avseende kommer vi att granska på vilket sätt vi gör flygningar över Atlanten, med som syfte att korta flygrutterna. Vi kommer också att undersöka lösningar som gör det möjligt att använda bränslet effektivt och att minska utsläpp. Därför innehåller avtalet ett helt miljöavsnitt.

Flera av er tog upp problemet med cabotage, inte minst Jaromír Kohlíček. Alternativet att sköta cabotagetjänster i Förenta staterna är mycket debatterat. Till att börja med kommer vi inte att ha det alternativet. Cabotage kommer inte heller att tillåtas för amerikanska flygbolag: ett amerikanskt flygbolag tillåts alltså inte att transportera passagerare eller gods mellan Frankfurt och Berlin.

Fru Sinnott! Avtalet kommer också att gynna regionala flygplatser genom nya möjligheter i och med avskaffandet av de befintliga restriktionerna. Reinhard Rack och flera av er har betonat säkerhetsproblemen. Förenta staterna har erkänt vikten av att arbeta på gemensamma metoder och normer för att i så hög grad som möjligt minska olikheterna mellan Europeiska unionen och Förenta staterna när det gäller dessa frågor, och man kommer att ta hänsyn till de åtgärder som redan har vidtagits inom Europeiska unionen.

Herr Simpson! Det transatlantiska området kommer naturligtvis inte att byggas i ett enda slag. Vi talar faktiskt om ett första stadium, men ett första stadium som redan har etablerat en mycket stark länk till ett andra stadium: Europa kommer att kunna upphäva amerikanernas tillträdesrätt om de drar på det och om man inte gör några framsteg. Vi har därför möjlighet att agera för att garantera att det verkligen kommer att bli ett andra stadium i riktning mot vårt slutgiltiga mål.

Jag vill säga till Timothy Kirkhope att vi, eftersom Förenta staterna ännu inte har gått med på att ändra sin regel om 25 procent, har behållit alternativet att begränsa deras andelar i europeiska flygbolag till samma nivå. Detta är ett sätt att återställa balansen på.

Fru talman! Ni bad mig att fatta mig kort. Jag vill därför be de talare om ursäkt som jag inte har haft tid att svara tydligt. Jag vill tacka alla talare och säga till de parlamentsledamöter som hör till medlemsstater som inte täcks av avtalen om ”ett gemensamt luftrum”, och i synnerhet till de irländska ledamöter som har talat, att viljan finns hos oss att utvidga fördelarna med denna avreglering av transatlantisk flygtransport till alla medlemsstater.

Christine De Veyrac och andra talare har betonat att allt detta är frukterna av stora ansträngningar. Jag vill ta tillfället i akt att ägna en tanke åt Loyola de Palacio, som också har uträttat ett stort arbete på detta första stadium, som jag anser är betydelsefullt för Europas framtid och för de transatlantiska förbindelserna, för ekonomin och för sysselsättningen.

(Applåder)

  Talmannen. Jag har mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.30.

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

(1) Se protokollet.

8. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)

8.1. Finansiering av interventioner genom garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) (omröstning)

8.2. Undantag från förordning EG) nr 2597/97 för konsumtionsmjölk som produceras i Estland (omröstning)

8.3. Upphävande av rådets förordning (EG) nr 2040/2000 om budgetdisciplin (omröstning)

8.4. Stabilitetsbedömning av förvärv och ökning av innehav inom finanssektorn (omröstning)

8.5. Företagens sociala ansvar: ett nytt partnerskap (omröstning)

8.6. En färdplan för jämställdhet 2006-2010 (omröstning)

- Före omröstningen om ändringsförslag 1

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Jag har begärt ordet för att föreslå en mindre ändring av ändringsförslaget i den rättsliga stränghetens namn. Ändringsförslaget skulle lyda som följer:

(EN) ”människosmuggling och att ta ett initiativ gentemot rådet för en överföring av EU:s politik till gemenskapsnivå,”

(ES) I själva verket ombes kommissionen, inom ramen för dess rätt till lagstiftningsinitiativ kan vi säga, att föra upp lagen på gemenskapsnivå med avseende på könsrelaterat våld.

  Talmannen. – Finns det några invändningar mot att detta muntliga ändringsförslag tas med?

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)

- Före omröstningen om punkt 30

  Amalia Sartori (PPE-DE), föredragande. – (IT) Herr talman! Jag skulle vilja föreslå ett muntligt ändringsförslag: att där det står ”uppmanar därför kommissionen att förbereda initiativ till exempel inom ramen för Media 2007” ersätta ordet ”förbereda” med orden ”uppmuntra till”, med tanke på att kommissionen inte kan förbereda initiativ till program utan bara uppmuntra till dem.

  Talmannen. – Finns det några invändningar mot att detta muntliga ändringsförslag tas med?

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

8.7. Kollektiv gränsöverskridande förvaltning av upphovsrätt (omröstning)

  Talmannen. – Omröstningen är härmed avslutad.

9. Röstförklaringar

- Betänkande: Parish (A6-0038/2007)

  Lena Ek, Olle Schmidt och Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. Räntesubventioner för att kompensera medlemsländernas räntekostnader vid uppköp av jordbruksprodukter producerade inom EU är en av många avigsidor inom EU:s jordbruk som måste förändras radikalt. I konsekvensens namn får man dock acceptera att viss räntekompensation sker för de nya medlemsstaterna för att inte massarbetslöshet ska skapas i de fattigare delarna av Europa.

Detta betänkande rör en förlängning av en sedan 2004 existerande reglering som kompenserar de nya medlemsländer vars ränta väsentligt överstiger EU:s genomsnitt. Kostnaden för en förlängning uppgår till ca 10 miljoner euro/år. Finansieringen har föreslagits ske genom besparingar inom andra budgetposter och leder således inte till extra budgetökningar på aggregerad nivå. Kommissionen betraktar dessutom denna förlängning som en del i ett paket där man samtidigt föreslår att subventionerna för majsodling tas bort vilket skulle innebära en tuff besparing på ca 35 miljoner euro år 2008 (och den totala besparingen 2008–2014 uppgår enligt kommissionen till 617,8 miljoner euro).

I förlängningen riskerar ett nej inte bara att drabba de nya medlemsländerna utan skulle också kunna riskera att äventyra kommissionens förslag till besparing på drygt 600 miljoner. Jag har därför valt att trots allt rösta ja till detta betänkande.

- Betänkande: Lewandowski (A6-0056/2007)

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! Även om det är mycket svårt att avge en röstförklaring i allt detta oväsen skulle jag vilja säga att jag lade ned min röst med anledning av att jag anser att denna omständighet är otillfredsställande. Tyskland och ett antal motsträviga underskottssyndare kan mycket väl vara på att återhämta sig nu, men det ser jag inte som någon anledning till glädje, än mindre med tanke på att de, medan de gynnas av den överraskande starka ekonomiska tillväxten, ändå överväger att gräva fram ännu mer pengar ur konsumenternas fickor. Det är av den anledningen som jag har lagt ned min röst.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. (PL) Jag röstade för antagandet av betänkandet om förslaget till rådets förordning om upphävande av rådets förordning (EG) nr 2040/2000 om budgetdisciplin (KOM(2006)0488 – C6- 0277/2006 – 2006/0151(CNS)).

Janusz Lewandowski har lagt fram ett bra betänkande. Rådets förordning (EG) nr 2040/2000 av den 26 september 2000 blev överflödig efter genomförandet av rådets förordning (EG) nr 1290/2005 och genomförandet av den nya reservmekanismen för kreditgaranti för tidsperioden 2007–2013.

Ett upphävande av denna lagstiftning kommer att förbättra kvaliteten på gemenskapslagstiftningen. Att ta bort föråldrade bestämmelser kommer att förbättra lagstiftningens öppenhet på ett betydande sätt, och underlätta dess genomförande.

- Betänkande: Klinz (A6-0027/2007)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta förslag till ändring av ett antal direktiv i fråga om processregler och bedömningskriterier för stabilitetsbedömningen av förvärv syftar i princip till att främja gränsöverskridande fusioner och förvärv inom banksektorn och den finansiella sektorn. Det syftar med andra ord till att främja koncentrationen och centraliseringen av kapital på EU-nivå genom att förbättra penetrationsmöjligheten för utländskt kapital och integrationen av de ekonomiska marknaderna. Stabilitetsbedömningen betraktas alltså som ett hinder för gränsöverskridande fusioner och förvärv, enligt en undersökning som kommissionen presenterade i november 2005 om hinder för befästandet av den finansiella sektorn på den inre marknaden.

Utöver maximal harmonisering, samt andra tekniska detaljer, föreskrivs en förkortning av perioderna för stabilitetsbedömning av de behöriga nationella myndigheterna och banktillsynsmyndigheterna i förslaget, från de nuvarande 65 dagarna till 30 dagar. I kompromissförslaget förlängs den period som kommissionen föreslår, men en förkortning till den befintliga perioden godkänns fortfarande. Därför röstade vi mot betänkandet.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. (EN) Den enhälliga överenskommelsen mellan de utskottsledamöter som aktivt beaktade detta betänkande understryker aktieägarnas bekymmer. Institutionella aktieinnehav som innehas av fondförvaltare som försökte repatriera rättigheter till ägarna av dessa andelar var avgörande för detta betänkandes framgång och balans. På liknande sätt har kommunikationsnivån och lämplig tidsplanering förnyat sambandet mellan aktieägare och styrelsen, vilket har gjort det möjligt att ställa frågor utan den skadliga effekt som skulle kunna äventyra effektiv ledning av bolagsstämmor.

- Betänkande: Howitt (A6-0471/2006)

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja förklara varför jag röstade mot Howittbetänkandet. Man försöker att driva människor, inom ramen för företagens sociala ansvar, att göra vad små och medelstora företag ändå alltid har gjort, för socialt ansvar är en viktig egenskap hos små och medelstora företag och ett permanent inslag i deras entreprenörskultur. Europeiska unionens missriktade subventionspolitik har dock i flera år stöttat stora företag och företag med begränsad ansvarighet, för vilka arbetstagarna inte är något mer än utbytbara föremål, och som sakta men säkert har knuffat bort små och medelstora företag från marknaden. Det är anledningen till att jag röstade mot detta betänkande.

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE), skriftlig. (EN) Den brittiska konservativa delegationen röstade mot Howittbetänkandet i utskottet, och det gjorde även PPE-DE, eftersom betänkandet var skrivet i en förtryckande och reglerande ton. Föredraganden från det brittiska Labourpartiet hade uppmanat till ännu mer EU-lagstiftning i stället för att inspirera företag att på egen hand välja att anpassa sig till konceptet.

Till följd av mina ändringsförslag i kammaren har detta betänkande genomgått en fullständig förvandling. Den frivilliga linje som kommissionen föreslog har fått stöd. Parlamentet har godtagit att ett socialt EU inte automatiskt behöver mer EU-bestämmelser.

Som allt oftare är fallet har de brittiska konservativa fått fastställa dagordningen.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Den nuvarande trenden i majoriteten av EU:s medlemsstater, med en ökning av otrygga och dåligt betalda jobb och ett utnyttjande av migrerande arbetstagare från både länder utanför Europeiska unionen och länder inom själva EU – vilket exempelvis har varit fallet med portugisiska arbetstagare i Nederländerna och Spanien, och nu i Storbritannien – visar att företagen tar ett allt mindre socialt ansvar.

Dessutom är de oräkneliga omlokaliseringarna av multinationella företag bevis på att de flesta stora företag undlåter att utöva något som helst socialt ansvar. Dessa omlokaliseringar förekommer också när deras produktivitetsnivå är hög, bara för att de vill ha allt större vinster, vilket visar på en total okänslighet gentemot tusentals människor som de gör överflödiga.

Det är symtomatiskt att de förslag som vi lade fram inför plenum har förkastats, eftersom de belyser motsägelsen mellan de mål som tillskrivs företagens sociala ansvar och den sysselsättningspolitik som kommissionen för, i synnerhet flexicurity [kombination av flexibilitet och trygghet], som utformats för att liberalisera orättvisa uppsägningar, stödja spridningen av otrygga jobb och försvaga kollektivavtal och sysselsättning med rättigheter.

Därför är det inte troligt att mycket kommer att förändras i praktiken, trots de positiva förslag som betänkandet innehåller, förrän det uppstår en politisk vilja att förändra och en verklig granskning av arbetsrätten och reglerna inom ramen för Internationella arbetsorganisationen.

  Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. – (FR) Jag kan se tre grundläggande motsägelser i detta betänkande om företagens sociala ansvar. Den första är påståendet att detta ansvar fastställs på frivillig bas, eftersom det krävs att ramar, normer, definitioner, kontroller och incitament skapas som är så skiftande och restriktiva att de undergräver själva den frivilliga naturen av detta tillvägagångssätt.

Den andra är påståendet att företag uppmuntras till socialt ansvar, när all EU-politik, och i synnerhet konkurrenspolitik, i själva verket uppmuntrar företag att omlokalisera sig och leta efter den lägstbjudande skattemässigt, socialt, miljömässigt och arbetsrelaterat, inklusive inom EU.

Den tredje är önskan att få europeiska företag att agera på ett socialt ansvarsfullt sätt utan att den orimliga, internationella handeln egentligen utmanas, och med ett fortsatt öppnande av våra marknader för importer från länder som använder sig av alla sorters dumpning, tvångsarbete, barnarbete och arbete av politiska fångar.

Det ligger ett visst hyckleri i det. Även om ni förnekar detta överför ni ansvaret på företagen och låter dem drabbas av följderna av er politik, era misslyckanden, er maktlöshet och era nederlag.

  Carl Lang (ITS), skriftlig. – (FR) Företagens sociala ansvar är ett hopkok av ett koncept som, vad ultraeuropéerna än tror, inte innehåller någonting nytt. Detta icke bindande påfund dök upp i Förenta staterna för så länge sedan som på 1950-talet. I Frankrike uppstod begreppet ”socialt ansvarsfulla företag” specifikt vid tiden för Sudreaurapporten 1975. Och 1982 ålades företag inom sektorn för offentlig upphandling sociala mål i ett försök att chocka folket och utövare av triumferande socialism.

Tjugofem år senare syftar företagens sociala ansvar helt enkelt till att humanisera och reglera globaliseringen. Dessa prisvärda förhoppningar i arbetslöshetens och den sociala otrygghetens tid, mot bakgrund av internationell instabilitet, får företagens sociala ansvar att verka som en stor dupering. Vi måste helt klart sluta slösa bort vår tid och våra pengar på faktorer som bara syftar till att sända artiga, hållningslösa budskap när vi sackar efter i världen.

Låt oss först och främst agera ansvarsfullt gentemot oss själva. Låt oss visa oss själva respekt genom att inrätta ett EU-omfattande preferenssystem och ett system för gemenskapsskydd för människor, produktion och företag. Låt oss till exempel öka tullavgifterna på importen av varor från tredjeländer som inte har tillverkats i enlighet med EU:s sociala miniminormer.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) På en perfekt marknad skulle både de ekonomiska resultaten och de sociala och miljömässiga följderna av ett företag beaktas vid fastställandet av dess värde och allmänhetens bild av det. På en perfekt marknad skulle konsumenterna välja de produkter som var direkt bäst för dem och indirekt bäst för deras egna intressen.

En sådan marknad existerar naturligtvis inte. De som följer en konstant interventionistisk linje kommer därför att tala för en ökad reglering och mer lagstiftning. Det är inte en strategi som jag rekommenderar. Även om jag inser att marknaden inte är, och aldrig kommer att bli, perfekt föredrar jag marknadsmekanismer och lösningar som gör sådana mekanismer gällande. Enligt min uppfattning är alltså åtgärder som främjar och sprider goda rutiner och, framför allt, sådana som främjar en krävande konsumentkultur att föredra.

Nu återstår konkurrensfrågan. Jag är inte övertygad om att vinst, eller helt enkelt ekonomisk genomförbarhet, alltid måste vara negativt för miljö, sysselsättning och socialt ansvar. Vinst är ingenting negativt: det är något bra, förutsatt att den görs i enlighet med reglerna, i synnerhet de som införs inom marknaden som ett resultat av större press från konsumenterna. Dessa är de regler som vi måste göra gällande.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. (NL) Det ses inte på långa vägar som självklart att företag ska utöva socialt ansvar, vilket borde vara fallet. Företag som ser sig som socialt ansvarsfulla är skyldiga samhället att minska de negativa sociala och miljömässiga följderna av deras verksamhet till ett minimum. Samtidigt kan konsumenterna inte längre se skogen för träden, eftersom det i många initiativ har gjorts anspråk på etiketten ”social ansvarsfullhet”, och varje granskning blir en omöjlig uppgift för lekmannen. Dessutom håller följderna av den fria marknaden och den destruktiva naturen hos den konstanta strävan efter de lägsta priserna gradvis på att bli en fråga om allmän kännedom. Det finns behov av reglering på detta område, för att stärka konsumenternas rättigheter och stödstrukturen hos de enstaka välmenande företagen. EU kan bli banbrytande på området för socialt ansvar genom att utveckla en politik med vilken man skapar och genomför normer och samtidigt garanterar lika villkor.

Detta är precis vad som görs i Richard Howitts betänkande om ”företagens sociala ansvar: ett nytt partnerskap”. I betänkandet förespråkas bland annat obligatoriskt avslöjande, kedjeansvar och större öppenhet när det gäller lobbyister. Det förespråkas också att större vikt läggs på de sociala och miljömässiga följderna vid offentliga upphandlingar. Eftersom hållbarheten ges ett klart företräde i betänkandet ger jag det mitt oreserverade stöd.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar föredragandens initiativbetänkande. Konceptet till en europeisk standard för varumärkning för att beakta respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande arbetstagarrättigheter bör stödjas. Det finns fortfarande alltför många människor i världen i dag, varav många är barn, som lever i ett modernt slaveri. Med tanke på tvåhundraårsdagen för avskaffandet av slaveriet, som vi ska minnas den 25 mars, måste vi göra allt i vår makt för att bekämpa det moderna slaveriet. Socialt ansvar från företagens sida hjälper oss i denna kamp.

  Thomas Ulmer (PPE-DE), skriftlig. (DE) Anledningen till att jag förkastar Howittbetänkandet är att det är frivillighet som är det oumbärliga i fråga om företagens sociala ansvar, inte dirigism. Ett obligatoriskt socialt och miljömässigt avslöjande går emot Lissabonstrategin och motverkar en minskning av byråkratin i en sådan grad att jag omöjligt kan stödja det. En sådan dirigism belastar och utgör en fara för framför allt små och medelstora företag, som har varit och fortfarande är den tyska ekonomins ryggrad. Det är av oro för detta tillvägagångssätt som jag eftertryckligt förkastar detta betänkande.

- Betänkande: Sartori (A6-0033/2007)

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag röstade, liksom delegationen från Österrikiska folkpartiet som helhet, för Sartoribetänkandet, eftersom vi anser – och det är ett sorgligt och beklagligt faktum att denna åsikt fortfarande måste uttryckas – att kvinnor inte har något större möjlighet nu än tidigare att föra en tillvaro där de kombinerar arbete, karriär och barn, dvs. ett liv där de i varje situation själva beslutar vad de ska göra. Vi är för att kvinnor i detta avseende en gång för alla ges friheten att välja, och att makthavarna skapar de förutsättningar inom ramen för vilka kvinnor får möjlighet att just välja, i synnerhet i fråga om utbildning, yrkesrelaterad fortbildning och lika lön för lika arbete.

  Frank Vanhecke (ITS). – (NL) Herr talman! Jag vill för tydlighetens skull säga att min röst mot Sartoribetänkandet inte bör betraktas som ett avvisande av jämställdhet mellan könen. Detta är en princip som jag stöder helhjärtat och som jag ser som en prestation av stor betydelse för vår europeiska civilisation.

Det är en princip som i allt högre grad möter utmaningar i vårt samhälle på grund av mobiliseringen av islam i Europa, och denna mobilisering av islam och dess effekter på våra värderingar och vår civilisation är verkligen något som det finns mycket att säga om. Men i betänkandet nämns olyckligtvis ingenting om detta.

Men det jag opponerar mig emot – vilket är orsaken till att jag har röstat mot betänkandet – är de obligatoriska kvoteringarna och parterna i alla sorters institutioner och i den politiska världen. Jag betraktar faktiskt denna obligatoriska kvotering för kvinnor som en förolämpning, och jag anser att kvinnor inte behöver någon positiv särbehandling för att kräva sin rättmätiga plats i samhället på det sätt, och när, de vill.

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Sartoribetänkandet om en färdplan för jämställdhet 2006–2010.

Fastän jämställdhet mellan könen är en värdering som proklameras av Europeiska unionen finns det fortfarande en del kvar att göra, till exempel i fråga om lika lön. I detta avseende stöder jag föredragandens förslag som syftar till att begära att principen om lika lön tillämpas, så att den klyfta på 15 procent mellan den lön som anslås till en man och den som anslås till en kvinna som gör samma jobb inte förblir en princip.

Jag välkomnar genomförandet av praktiska strategier som syftar till att främja kvinnligt företagande.

Jag uppskattar dessutom mycket det förslag i betänkandet i vilket kommissionen uppmanas att skynda på etablerandet av en politik som syftar till att förena yrkes- och familjeliv, inte minst genom att aktivt uppmuntra fäder att utnyttja tillgängliga möjligheter till flexibla arbetstidslösningar och att utföra hushållssysslor och arbete i familjen.

Jag är också mycket glad över de åtgärder som utformats för att skydda kvinnor och barn från alla former av våld, däribland slaveri, hedersbrott, människohandel och polygami.

Avslutningsvis är jag verkligen glad över den begäran som framförts till kommissionen angående antagandet av konkreta initiativ för främjande av invandrarkvinnors frigörelse och integration.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. Eftersom vi anser att det är självklart att jämställdhet ska råda mellan män och kvinnor har vi röstat för färdplanen för jämställdhet.

Men vi anser också att ansvaret för de flesta handlingar för att uppnå jämställdhet vilar på enskilda människor. Eftersom de åtgärder som kräver lagstiftning oftast är nationell kompetens har vi röstat emot en lång rad enskilda förslag i betänkandet. Vi anser t.ex. inte att EU ska besluta om vare sig barnomsorg, föräldraledighet eller abortlagstiftning i medlemsländerna.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Alla de förslag som vi har lagt fram för att klargöra orsakerna till de olika former av diskriminering som fortfarande existerar förkastades vid omröstningen i kammaren. Jag vill betona följande saker:

- Behovet att ändra Europeiska unionens ekonomiska politik så att alla kvinnor, män och barn kan leva i värdighet och utan att hotas av fattigdom,

- vikten av att inrätta gemenskapsföreskrifter om barnomsorgsmöjligheter och om klyftan mellan kvinnors och mäns löner och annan inkomst sektorsvis, inte minst när det gäller atypiskt arbete och deltidsarbete,

- behovet av att kämpa för en integration av jämställdhet mellan könen i de ekonomiska riktlinjerna, inklusive i anslutningsprocessen, med som syfte att undvika motsatta effekter när det gäller jämställdhet mellan könen som uppstår genom privatiserings- och liberaliseringsprocesser och nedskärningar i offentliga utgifter inom sociala sektorer, samt behovet av att bekräfta att högkvalitativa offentliga tjänster är avgörande, varigenom ett ökat budgetstöd på sociala områden krävs för ett förebyggande av social utslagning och bekämpande av kvinnohandel,

- oron över att politik i vilken det fokuseras på ökad europeisk konkurrenskraft kan äventyra kvinnors intressen i andra regioner i världen.

Därav beslutet att lägga ned vår röst.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Jämställdhet och kvinnors utsatthet i såväl samhälls- som privatliv är en av vår tids största frågor. Vi har emellertid röstat nej till betänkandet eftersom vi har förtroende för att medlemsstaternas respektive nationella parlament förvaltar denna viktiga fråga på ett lämpligt sätt. Vi anser inte att EU ska uttala sig i denna typ av frågor i långtgående betänkanden, som snarast har karaktären av politiska program, och vänder oss principiellt emot den allmänna trenden att EU:s institutioner strävar efter att uppnå inflytande och kompetens inom allt fler områden. EU:s roll i sammanhanget är att se till att inga länder som är eller blir medlemmar kränker värderingarna om jämställdhet.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Det faktum att vi diskuterar jämställdhet mellan könen 50 år efter Romfördraget känns som något av ett misslyckande. Denna princip har ingått i fördraget sedan 1999. Den rättsliga grunden för denna politik är därför solid.

Även om detta betänkande är användbart när det gäller att ta igen tid lämnar det mycket i övrigt att önska. I samband med den internationella kvinnodagen var det huvudsakliga ämnet i mitt land anpassandet av pensionsrättigheter efter enskilda behov och uppdelandet av de rättigheter som ackumulerats under ett äktenskap vid fall av skilsmässa. Det gläder mig mycket att det fastställs i färdplanen att sociala trygghetssystem bör ge människor rätt att ackumulera pensionsrättigheter.

Jag vill påpeka att parlamentet antog ett betänkande 1994 om fördelning av pensionsrättigheter vid fall av skilsmässa, till följd av en av mina resolutioner från 1991. I betänkandet framställdes vissa praktiska förslag för kommissionen, som inte vidtog några som helst uppföljande åtgärder. Varför gjorde man inte det?

Detsamma gäller mitt betänkande och våra förslag som syftat till att skapa en ram för fastställandet av en status för assisterande makar. Allt detta utgör en del av politiken för lika villkor. Vi har hört tillräckligt med fina ord från olika kommissionsledamöter efter varandra, men när får vi se någon handling?

  Lydia Schenardi (ITS), skriftlig. – (FR) Fem dagar efter den internationella kvinnodagen lägger Europaparlamentet fram ett förslag till färdplan för jämställdhet mellan könen. Är tidpunkten ett sammanträffande? Faktum kvarstår att det är kvinnor som står i förgrunden, om inte i verkligheten så åtminstone i texterna.

Det betänkande som ligger framför oss innehåller förslag till en nära nog uttömmande lista över åtgärder att vidta för att garantera jämställdhet mellan kvinnor och män. Fastän en rad förslag har lagts fram, inte minst sådana som rör de åtgärder som syftar till att bättre förena skyldigheterna mot familj och yrkesliv, måste man olyckligtvis säga att det finns många oroväckande och meningslösa punkter i detta betänkande.

Jag talar till exempel om ännu ett försök att introducera ett kvoteringssystem för rekrytering och deltagande av kvinnor inom alla ekonomiska och politiska sektorer. Vi vet att denna åtgärd inte kan bli annat än kontraproduktiv när det gäller framställningen av och åsikterna om kvinnor.

Jag talar dock också om det meningslösa förslaget att skapa en ”Fröken Lissabon” med ansvar för att se till att Lissabonstrategin genomförs på ett korrekt sätt: en sorts ”EU:s superkvinna”. Förslag som detta misskrediterar bara initiativ till främjande av kvinnor.

  Marianne Thyssen (PPE-DE), skriftlig. (NL) Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män har godkänt ett ambitiöst betänkande om färdplanen för jämställdhet. Att förena ett heltidsjobb med de andra saker som människor strävar efter, som exempelvis familj och socialt och personligt engagemang, är en utmaning för både kvinnor och män inför framtiden.

Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har röstat mot vissa delar av detta betänkande, endera för att de strider mot vår politiska övertygelse eller för att de berörda områdena skulle falla inom ramen för medlemsstaternas ansvarsområde snarare än Europeiska unionens. Som vi ser det är jämställdhetspolitiken en allvarlig fråga, och vi anser att detta betänkande är av tillräckligt stor betydelse, även om det inte innehåller några rättsliga åtaganden, för att man ska notera vad som omfattas av det och inte. Även om vi inte instämmer i allt som detta betänkande från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män innehåller vill vi ändå sända ett budskap om att det finns mycket som kan, och verkligen måste, göras på området för jämställdhet mellan könen så här 50 år efter Romfördraget. Det får inte råda någon tvekan om att också vi vill ha lika möjligheter, för också vi är övertygade om att Europa har mycket kvar att göra på detta område, och det är anledningen till att vår grupp enhälligt har röstat för Amalia Sartoris betänkande.

- Betänkande: Lévai (A6-0053/2007)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi instämmer i allmänhet med de förslag som detta betänkande innehåller, där ett förtydligande från kommissionen efterlyses av rekommendationen om kollektiv gränsöverskridande förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter i samband med lagliga musiktjänster på nätet. Kommissionens förslag har gett upphov till stor oro i förbindelserna mellan europeiska kollektiva rättighetsförvaltare, med skiljelinjer mellan de stora, små och medelstora rättighetsförvaltarna.

Det måste påpekas att kommissionens rekommendation skulle gynna de stora aktörerna och de stora multinationella inspelningsbolagen på musikmarknaden på nätet och skulle skada både upphovsmännen och den kulturella mångfalden. Samtidigt skulle det innebära en öppen inbjudan att lägga nästan all förvaltning av upphovsrätt i händerna på två eller tre enorma kollektiva rättighetsförvaltare, något som skulle snedvrida verksamhetens underliggande koncept, vilket är det koncept som ger dem legitimitet.

Därför instämmer vi i huvudsak i förslagen om att ändra rekommendationen, som syftar till att göra den mer effektiv och rättvis och därmed till att säkerställa den kulturella mångfalden. Vi anser att det borde läggas fram ett förslag till direktiv om denna fråga så snart som möjligt, för att den skada som rekommendationen orsakar förbindelser mellan olika kollektiva rätighetsförvaltare och mellan dem och deras olika användare ska minimeras.

  Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. – (FR) Även om införandet av konkurrens mellan kollektiva rättighetsförvaltare kanske kan gynna både rättighetsinnehavare och musiktjänster är det absolut nödvändigt att den kontrolleras.

Det faktum att rättighetsinnehavare fritt skulle kunna välja förvaltare över hela Europeiska unionen, och detta oberoende av ursprungsland, skulle sannolikt få en rad följder. Det skulle i synnerhet bidra till att säkerställa att rättigheterna koncentrerades till de största kollektiva rättighetsförvaltarna. Det skulle sannolikt också få ofördelaktiga konsekvenser för de mest blygsamma rättighetsinnehavarna, i den mån som rättighetsförvaltarna försöker dra till sig de mest lönsamma rättighetsinnehavarna och till och med kompromissa med den rättvisa behandlingen av alla rättighetsinnehavare och därmed undergräva den kulturella mångfalden.

Därför finns det en risk för att rekommendationen, som syftar till att främja rättvis konkurrens, faktiskt skulle skapa motsatt effekt.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. (PL) Jag röstade för ett antagande av Katalin Lévais betänkande om kommissionens rekommendation av den 18 oktober 2005 om kollektiv gränsöverskridande förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter i samband med lagliga musiktjänster på nätet (rekommendation 2005/737/EG) (2006/2008(INI)).

Man bör komma ihåg att det har lagts ett stort arbete på förberedandet av nämnda betänkande. Föredraganden tog vederbörlig hänsyn till att problemet med upphovsrätt är av allvarlig natur, de faror som marknadens monopol utgör och frågan om skyddet av konsumenternas rättigheter. Jag hoppas, i linje med betänkandets anda, att den europeiska marknaden för musiktjänster på nätet kommer att omfattas av utvecklingsfriheten utan några negativa följder för den kulturella mångfalden.

Jag vill tala om att jag stöder kravet på kommissionen att genomföra en djupgående undersökning av följderna av licenser för musiktjänster på nätet som omfattar två eller fler territorier och flera repertoarer, och på vidarebefordrandet av resultaten av denna studie till Europaparlamentet.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. (NL) Parlamentet kan nu dra slutsatsen att kommissionen, med sin rekommendation av den 18 oktober 2005 om ”kollektiv gränsöverskridande förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter i samband med lagliga musiktjänster på nätet”, har gått för långt. Varken musikindustrin, parlamentet eller rådet har rådfrågats, och ”tillvägagångssättet med mjuk lagstiftning” som kommissionen föreslår har redan påverkat marknadsbeslut, vilket gör det till mer än en rekommendation.

För närvarande måste företag som vill erbjuda musiktjänster på nätet i Europa organisera rättigheterna med upphovsrättsorganisationer och skivbolag i varje enskilt land. Kommissionen har rätt när man säger att detta system skulle kunna göras enklare. Men rekommendationen möjliggör en helt fri marknad, vilket skulle kunna innebära en risk för den kulturella mångfalden och den lokala repertoaren, eftersom det verkligen är ett mer praktiskt alternativ för kollektiva rättighetsförvaltare att försöka dra till sig de mest lönsamma rättighetsinnehavarna. Dessutom graderar kommissionen kommersiella intressen högre än kulturell mångfald.

Parlamentet förespråkar en kontrollerad konkurrens genom att föreskriva en rad tydliga villkor, som exempelvis lika behandling av upphovsmän, en rättvis och öppen konkurrensstruktur som förebygger en sänkning av upphovsmännens inkomst och en rättvis representation av alla berörda parter i förvaltningsstrukturerna. I detta betänkande värderas enighet i mångfalden, och därför tänker jag ge det mitt stöd.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. (PL) Jag röstade för ett antagande av Katalin Lévais betänkande om kollektiv gränsöverskridande förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter i samband med lagliga musiktjänster på nätet (A6-0053/2007).

Lévai lade fram ett mycket bra betänkande inför parlamentet.

Tekniska framsteg och utveckling av vår civilisation har lett till uppkomsten av en ny generation gränsöverskridande kommersiella upphovsrättsorganisationer. Det är dessa som tillhandahåller musiktjänster på Internet. Det visar hur marknaden för upphovsrätt och närstående rättigheter utvecklas, vilket vidare bekräftar behovet av de initiativ som har gjorts på detta område.

Medan vi för denna debatt bör vi också ha i åtanke möjligheten att svara på framtida behov som kan uppstå till följd av utformningen när det gäller den kollektiva gränsöverskridande förvaltningen av upphovsrätt och närstående rättigheter. Av den anledningen är det nödvändigt att genomföra en djupgående undersökning av följderna av licenser för musiktjänster på nätet som omfattar två eller fler nationella territorier och flera repertoarer och av följderna för rättighetsinnehavarnas socioekonomiska situation och för den kulturella mångfalden.

  Talmannen. – Röstförklaringarna är härmed avslutade.

10. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag talar för mig själv och för åtminstone hundra andra kolleger som missade de två omröstningarna med namnupprop om de två Parishbetänkandena. Vi var här, men när vi äntligen hade fått ut våra kort kunde vi inte längre registrera våra röster. Jag skulle vilja att min röst registrerades som ”för” när det gäller de båda omröstningarna med namnupprop om Parishbetänkandena.

Jag skulle vilja be er att ta hänsyn till att bokstavligen över etthundra kolleger kom för sent till dessa två omröstningar, eftersom de var inplanerade först i dag och det inte förekom några ytterligare omröstningar med namnupprop. Det är inte så här man vanligtvis behandlar kolleger. Det är inte ert fel, herr talman: ni fastställde inte föredragningslistan, men jag skulle vilja be att man tar hänsyn till detta.

  Anja Weisgerber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill uttrycka mitt stöd för vad Avril Doyle har sagt. Även jag var närvarande hela tiden, men jag hade inte med mig mitt kort, så jag vill att det ska noteras att jag också röstade för i omröstningen med namnupprop.

  Gérard Deprez (ALDE). – (FR) Herr talman! Jag var närvarande vid omröstningen om Parishbetänkandena. Jag röstade för båda betänkandena, men jag glömde olyckligtvis att sticka in mitt kort i den lilla lådan, så min röst registrerades inte. Jag vill att detta ska föras till protokollet.

  Talmannen. – Alla kan inte säga samma sak nu en efter en. Ni får meddela ert ställningstagande till sammanträdestjänsten.

  Marcin Libicki (UEN). – (PL) Herr talman! Mitt namn är Marcin Libicki, och jag skulle vilja säga på mina egna och Michal Tomasz Kamińskis vägnar att vi båda röstade för, och att inte heller våra kort fungerade.

  James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Som ordförande för kvestorerna kan jag tala om att många ledamöter redan har kontaktat mig när det gäller detta ärende. Vi planerar aldrig in omröstningar med namnupprop under de två första punkterna i samband med omröstningen, eftersom vi vet att ledamöter är på väg till sina platser och måste hitta sina kort. Jag mötte en vice talman som sprang för att hämta sitt kort, som han hade glömt. Jag anser att parlamentets tjänstemän måste se över detta, och jag menar att vi i dag måste göra den bedömningen att ledamöter var på sina platser, eftersom detta kommer att bli en katastrof för oss. Jag ser framför mig hur vi får hundra hemställningar till kvestorernas kontor från folk som talar om för oss att de var här och att de röstade. Så kan ni vara så vänliga och vidarebefordra detta till talmanskonferensen eller till vem som nu är ansvarig? Kvestorerna har inte tid att ta itu med detta varje gång som människor inte kan dyka upp i tid och vi bara har två omröstningar med namnupprop.

  Talmannen. – Denna fråga kommer kanske att tas upp i presidiet eller med kvestorerna. Faktum kvarstår att omröstningar med namnupprop visas på omröstningslistorna, som alla ska ha tillgång till och ska se efter i innan man kommer hit.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). – (PL) Jag vill bara instämma i vad de föregående talarna har sagt angående omröstningsförfarandet och om att schemalägga sådana viktiga omröstningar som räknas elektroniskt först. Jag vill ställa mig bakom det som de sa som hade ordet tidigare.

  Talmannen. – Det var er egen grupp, herr Buzek, som kom med denna begäran.

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Vad gäller betänkandet av Amalia Sartori vill jag påpeka att min maskin inte fungerade när kontrollrösten om punkt 20 genomfördes, och att jag därför inte kunde rösta mot den text som föreslås.

Eftersom jag har ordet skulle jag vilja ta tillfället i akt att stödja det som tidigare talare har sagt, och också meddela att jag, trots att ingen röst registrerades, röstade för de två Parishbetänkandena. Maskinen fungerade inte då heller, trots att det rörde sig om inledningen av omröstningen.

(Sammanträdet avbröts kl. 12.30 och återupptogs kl. 15.05.)

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

11. Justering av protokollet från föregående sammanträde

  Talmannen. Gårdagens protokoll har delats ut.

Finns det några synpunkter?

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Herr talman! Punkt 13 i protokollet hänvisar till en ledamot som byter politisk grupp för att ansluta sig till ITS-gruppen. Man tar inte upp att Thomas Wise lämnar IND/DEM-gruppen, och jag undrade om detta var ett misstag. Jag förstår att hans parti, UK Independece Party, har suspenderat honom i avvaktan på undersökningen om det påstådda bedrägeriet i hans fall. Innebär inte detta att hans grupp också har suspenderat honom, eller var presskampanjen avsiktligt missvisande?

  Talmannen. Herr Corbett! Jag tror att ni har fått sagt det som ni ville säga. Vi kommer att se över det.

(Protokollet från föregående sammanträde justerades.)

12. Icke-spridning och nedrustning av kärnvapen (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om icke-spridning och nedrustning av kärnvapen.

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, ärade ledamöter! Spridningen av massförstörelsevapen och av medel för att leverera dem kan möjligen utgöra vad som kanske är den största risken för den internationella säkerheten, och det är anledningen till att Europeiska unionen, med sin omfattande strategi för att bekämpa dessa som går tillbaka till 2003, har betonat att det bästa sättet att upprätthålla säkerhet och internationell ordning på detta område skulle vara en multilateral strategi som kombinerade nedrustning och icke-spridning på lika villkor. Följaktligen är och förblir fördraget om icke-spridning av kärnvapen den grundläggande hörnstenen i den globala ordningen för icke-spridning av kärnvapen. Europeiska unionen stöder bestämmelserna i icke-spridningsfördraget och förespråkar och stöder åtgärder som syftar till att stärka dem ytterligare.

Om vi tänker framåt på det första mötet för den kommitté som förbereder översynskonferensen om detta fördrag 2010 har Europeiska unionen redan inlett ett omfattande förberedande arbete på hemmaplan. Vi är fast beslutna om att under 2007 fortsätta att spela en aktiv och konstruktiv roll i debatterna vid den förberedande konferensen, och eftersom vår avsikt är att Europeiska unionen ska börja granskningscykeln i en konstruktiv anda stöder unionen starkt de planer som föreslagits av den japanska ambassadören Yukiya Amano, som har utsetts till ordförande för den första förberedande kommittén.

Europeiska unionen anser att alla de tre pelarna i icke-spridningsfördraget – som är icke-spridning av kärnvapen, nedrustning och en fredlig användning av kärnenergi – måste beaktas och hållas i balans i översynsdebatten. Det är bara den sortens opartiskhet som kan möjliggöra en framgångsrik utveckling av den kommande granskningscykeln i fråga om icke-spridningsfördraget, och det är detta som de gemensamma beslut som ska fattas av översynskonferensen om en förstärkning av fördraget är beroende av. Europeiska unionens gemensamma ståndpunkt, som antogs vid översynskonferensen 2005, förblir oförändrad, och utgör grunden för EU:s opartiska ståndpunkter.

Europeiska unionen har alltid fäst stor vikt vid att fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar träder i kraft omedelbart, och detta har fått en ännu större betydelse efter det att Nordkorea testsprängde en atombomb. Europeiska unionen hjälper redan till att stötta upp bestämmelsen om förbud mot kärnsprängningar genom att vidta gemensamma åtgärder som bland annat syftar till att förstärka fördragets kontrollsystem ytterligare.

Europeiska unionen kräver också en omedelbar inledning av förhandlingarna om ett fördrag som ska förbjuda framställningen av klyvbart material för explosiva syften, och att sådana förhandlingar ska föras utan förhandsvillkor. Ett sådant fördrag skulle utgöra ett betydelsefullt steg på vägen mot kontroll av kärnvapen och mot kärnvapennedrustning, och skulle därmed utgöra ett avgörande bidrag till genomförandet av de ståndpunkter som gemenskapen enades om och antog vid översynskonferenserna 1995 och 2000.

Konsolideringen och förstärkandet av bestämmelserna i fördraget om icke-spridning av kärnvapen beror fortfarande i mycket på ett målmedvetet och fullständigt uppfyllande av de förpliktelser som det ger upphov till, och det krävs särskild uppmärksamhet för den regionala aspekten i detta avseende. Som ni känner till är EU aktivt involverat i ansträngningarna för att lösa den kris som har uppstått i och med det iranska kärnkraftsprogrammet. Vi är övertygade om att en lösning bara står att finna med diplomatiska medel, och Europeiska unionen har därför haft en framträdande roll i utarbetandet av ett mycket generöst erbjudande till Iran som presenterades för landet 2006, och jag vill betona att detta erbjudande fick stöd av Förenta staterna, Ryssland och Kina. Europeiska unionen kommer också att fortsätta arbetet för en fredlig lösning av denna kris.

Europeiska unionen är väl medveten om de risker som följer med en vidare utbredning av anriknings- och upparbetningsteknik, och stöder därför de ansträngningar som görs för att nå multilaterala garantier när det gäller tillförsel av kärnbränsle. Initiativ i detta syfte kan också bidra till att övertala länder med ett intresse av en utveckling av kärnkraften att utvecklingen av den egna kärnbränslecykeln inte är nödvändig, med som följd att de frivilligt avstår från att förvärva en sådan.

Europeiska unionen kommer att trappa upp sina ansträngningar för att upprätthålla och förstärka bestämmelserna i icke-spridningsfördraget för att kunna möta de utmaningar som jag har beskrivit, och dessa omfattar den debatt som till stor del har inletts av EU om en förstärkning av bestämmelserna i fördraget beträffande följderna av att dra sig ur det. Det är beklagligt att översynskonferensen 2005 inte kunde enas om något väsentligt slutligt dokument som skulle ha utgjort ett svar på de mest akuta av fördragets utmaningar. Denna erfarenhet måste bli ytterligare en anledning för Europeiska unionen att göra allt man kan för att göra översynsprocessen 2010 till en framgång.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman, fru rådsordförande, ärade ledamöter! Spridningen av massförstörelsevapen, och bland dessa kärnvapen, är det potentiellt största hotet mot EU:s säkerhet. Spridning av kärnvapen är förstasidesnyheter, inte minst när det gäller Iran och Nordkorea.

När det gäller Iran befinner vi oss fortfarande i ett känsligt skede. I Mohamed el-Baradeis färska rapport noterade vi med oro att Iran ännu inte har upphört med sin berikningsverksamhet och att landet inte verkar ha vidtagit de nödvändiga åtgärderna för att säkerställa att FN:s säkerhetsråds resolution 1737 följs. Europeiska unionens råd (yttre förbindelser) har just formellt antagit en gemensam ståndpunkt i vilken man uppmanar världssamfundet att visa erforderlig bestämdhet. Vi menar allvar med den övergripande politiken som, vilket Günter Gloser just har angett, också har stärkts av de samtal som nyligen genomförts i London mellan tre parter i taget. Detta innebär att vi kan sikta på att upprätthålla dialog och förbättra våra kontakter med civilsamhället, och även utöva påtryckningar. Genom diskussioner i New York inriktar man sig nu på att gå lite längre än de befintliga sanktionerna mot en ny resolution i FN:s säkerhetsråd.

När det gäller Nordkorea välkomnar vi resultaten från de sexpartssamtal som fördes i Peking den 13 februari 2007. EU samråder med de sex genom att erbjuda de bästa medlen för att kunna hjälpa till i denna process, samtidigt som unionen förblir engagerad i genomförandet av FN:s säkerhetsråds resolution 1718. Vi ger ett mycket starkt stöd till Mohamed el-Baradeis aktuella uppdrag i Nordkorea som syftar till att få IAEA-inspektörerna att återvända som en del av detta avtal, och jag delar hans bedömning att detta är en avgörande process för att bygga upp förtroende. Jag hoppas att stängningen av Yongbyon-anläggningen kommer att genomföras i mitten av april.

I fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT) från 1970 fastställs ordningen för icke-spridning som vi känner den – med dess grundläggande balans mellan kärnvapennedrustning, icke-spridning och det fredliga användandet av kärnenergi. Därifrån tillkom sedan flera aspekter som är av stor vikt för Europeiska unionen, nämligen principen om reglerad handel med kärnenergi, kärnsäkerhet och Internationella atomenergiorganet, som övervakar efterlevnaden. Världen skulle vara säkrare om man förstärkte icke-spridningsfördragets effektivitet. Stater som är parter i fördraget borde uppmuntras att arbeta mot detta mål med tanke på den kommande översynskonferensen.

Medan man i nyhetssammanhang har fokuserat på problem när det gäller ordningen borde vi inte underskatta dess framgångar. Sydafrika, Argentina, Brasilien, Sydkorea och Libyen, för att nämna några, har alla beslutat att ge upp kärnvapenprogram.

Mitt senaste besök i Indien gav mig också en möjlighet att betona för de indiska ledarna vår förhoppning om att Indien ska komma mycket närmare NPT-ordningen och ansluta sig till fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar.

Vi ser fram emot ett civilt kärnkraftssamarbete med Indien, så snart som de nödvändiga förutsättningarna uppfyllts. Denna utveckling borde också öka Pakistans vilja att samarbeta med världssamfundet när det gäller icke-spridning. Icke-spridning av kärnvapen är ett område där kommissionen gör en viktig insats. Sedan 1957 har kommissionen genom Euratomfördraget haft omfattande ansvar. Kommissionens säkerhetsverksamhet är nära samordnad med IAEA, något som frigör dess resurser så att de kan användas i mer besvärliga regioner i världen. Vi spelar också vår roll när det gäller att se till att EU:s kontroll av kärnkraftsexport är lika kraftfull som genomförbar, och att den sker med stöd av förordning nr 1334 om produkter och teknik med dubbla användningsområden från 2000. Vi stöder också tredjeländer när det gäller att förbättra deras exportkontroller och bekämpa olaglig handel med nukleära och radiologiska material.

Kommissionen ger också viktigt stöd till internationella icke-spridningsinsatser. Ett viktigt exempel är G8-gruppens globala partnerskap mot massförstörelsevapen, där en miljard euro har utlovats till bistånd i f.d. Sovjetunionen, varav 400 miljoner redan har använts.

Kommissionens gemensamma forskningscentrum har i mer än 25 år har samarbetat nära med IAEA, och gett organet vetenskapligt och tekniskt stöd.

Som jag sa kommer vi att göra mer i framtiden. Med det nya hållbarhetsinstrumentet kommer vi att få resurser för att fortsätta och stärka arbetet med att förbättra vår säkerhet mot det hot som spridning av kärnvapen utgör. Låt mig som avslutning ta tillfället i akt och tacka parlamentet ännu en gång för det stöd som det har gett kommissionen när det gällde att inrätta en ny generation av biståndsprogram för icke-spridning genom en rad pilotprojekt.

(Applåder)

  Stefano Zappalà, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Från 1970, då det trädde i kraft, till slutet av kalla kriget har fördraget om icke-spridning av kärnvapen utgjort ett mycket betydelsefullt bidrag till en begränsning av spridningen av kärnvapen och till att minska antalet kärnvapen. Detta fördrag har historiskt sett varit av grundläggande betydelse för förebyggandet av spridning och för främjande av kärnvapennedrustning, och det är av den anledningen som det ovillkorligt utvidgades utan tidsbegränsning 1995.

Som rådets ordförande sa grundas fördraget på tre principer: nedrustning, icke-spridning och en fredlig användning av kärnenergi. Om vi på nytt utgår från dessa tre principer, anpassade efter dagens internationella situation, kan vi ge fördraget en skjuts framåt, med beaktande av att den balans som uppnåtts genom att över 180 länder tillämpar fördraget är i fara i dag. I dag ställs världssamfundet inför nya hot mot säkerheten.

Vi måste verkligen återbekräfta den princip för vilken fördraget är det enda, oumbärliga, multilaterala instrumentet för upprätthållande och förstärkning av freden, säkerheten och den internationella stabiliteten, eftersom det fastställer en rättslig ram för förebyggande av en ökad spridning av kärnvapen. I den europeiska säkerhetsstrategin och den europeiska strategin för massförstörelsevapen betonas betydelsen av icke-spridning och nedrustning av kärnvapen, samt fördraget självt, som alla medlemsstater har undertecknat.

Efter att ha sammanfattat situationen anser jag att det är nödvändigt att Europaparlamentet är tydligt i fråga om sin ståndpunkt inför framtiden. Europeiska unionen måste fortsätta att engagera sig i ett genomförande av fördraget, och den måste uppvisa en enad front i Wien, där förberedelserna kommer att göras för översynskonferensen 2010. Det är av den anledningen av avgörande betydelse att Europaparlamentet röstar enhälligt och därmed sänder en tydlig signal till rådet och kommissionen, så att de i Wien får den nödvändiga befogenheten att spela en aktiv roll i stärkandet av det befintliga systemet för icke-spridning.

För att uppnå de mål som har satts upp i fördraget måste Europeiska unionen bidra till en strukturerad och balanserad utvärdering vid översynskonferensen av hur fördraget fungerar. Denna utvärdering måste omfatta ett genomförande av de åtaganden som de stater gjort som har undertecknat fördraget och en identifiering av med vilka sektorer och metoder framtida framsteg ska göras, liksom vidare utveckling av granskningssystemet för att säkerställa att kärnenergin enbart används för fredliga ändamål av stater som inte innehar kärnvapen och som erkänns som sådana.

Vi måste återbekräfta den princip genom vilken allt möjligt samarbete i fråga om utveckling av kärnenergi för fredliga ändamål måste äga rum utifrån fördraget, och det är på detta område som Europeiska unionen kan bidra på ett avgörande sätt, eftersom man står i förgrunden när det gäller forskning och framställning.

Den internationella situationen kräver att vi visar engagemang för icke-spridning, för nedrustning och för en fredlig användning av kärnenergi. Avslutningsvis hoppas jag att Europa också kan ha en gemensam strategi för bekämpning av terrororganisationer som skulle kunna få tillgång till den här sortens vapen.

  Martin Schulz , för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! En av Europeiska unionens odiskutabla triumfer är den ökade säkerhet som denna kontinent upplever som en följd av integration. Det arbete för förenlighet som gav upphov till EU har också gett oss en zon där det råder fred, och i vilken militära åtgärder mellan Europeiska unionens partnerstater har blivit så gott som otänkbara. Det är den grund som måste bära upp filosofin för en säkerhetspolitik för Europeiska unionen, vilken innebär att vi måste ta detta fredskoncept, som vi har realiserat på hemmaplan, och exportera det ut i världen.

Vi i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet grundar detta tänkesätt på ett säkerhetskoncept som är beroende av dialog, diplomati, nedrustning, förebyggande och på en hållbar och rättvis utveckling. Alla dessa delar hör samman, och hålls samman av en hållbar konfliktlösning, som i sig själv bara är genomförbar inom ramen för en övergripande uppfattning. Även om Europeiska unionen och Nato är betydelsefulla i detta avseende så är det också andra som är det – Ryssland t.ex. – och det är anledningen till att vi, när vi talar om initiativ till nedrustning – vilket jag ska tala mer om alldeles strax – måste ställa oss frågan om Ryssland är vår partner eller vår fiende. Med tanke på vad jag nyss sa skulle jag rekommendera att vi närmar oss Ryssland som en partner och inleder en dialog med landet snarare än att marginalisera det.

Nedrustningen är en av de centrala frågorna när människor försöker samexistera, och de olika parternas pålitlighet är av avgörande betydelse. Om vi, när vi utvärderar fördraget om icke-spridning av kärnvapen i dag, tittar efter mycket noga måste vi inse att resultatet är rent skamligt, för sedan det undertecknades har det inte spritts färre kärnvapen runtom i världen, utan snarare betydligt fler. Detta tyder på att de stater som har undertecknat fördraget, eller några av dem, inte tar fördraget på allvar, utan raka motsatsen.

Det är många som efter att ha undertecknat fördraget genast har bortsett från det och i stället, i motsats till överenskommelsen, har exporterat kärnvapen eller den teknologi som krävs för att framställa dem, till platser runtom i världen. I detta avseende behövs en helomvändning. Föresatsen att följa fördraget är grundläggande för en utvärdering av det, det är anledningen till att ett huvudsakligt villkor för ett förnyande av fördraget är att de som undertecknar det håller sig till det, och Förenta staterna är inte ensamma om att inte ha gjort det.

En värld utan kärnvapen kan mycket väl låta som något av en dagdröm, för vi lever inte i en sådan värld – tvärtom. Vi för en debatt om utvidgningen av en fredlig användning av kärnenergi, och det anser jag är värt att hyllas. Vi har just hört från våra egna läppar om de ansträngningar som krävs för att förhindra att en civil användning av kärnenergi blir militär, och här är Iran ett bra exempel. Det byggs fler kärnkraftverk över hela världen, och sedan blir vi förvånade över att få problem med inte bara Iran, utan många länder.

En aspekt av en översyn av politiken beträffande kärnkraft för militärt bruk måste vara att ställa kritiska frågor om det civila bruket. Det tyska ordförandeskapet har möjlighet att föra upp denna fråga på rådets dagordning och också på dagordningen för G8-mötet, och det är också nödvändigt att ställa kritiska frågor om det antirobotsystem som nu ska installeras i Tjeckien och Polen på uppdrag av de amerikanska myndigheterna i linje med Bushadministrationens filosofi, vars inkonsekvens knappast kan förbigås och vars bedrägliga natur visas genom många exempel, och som beräknas kosta 58 miljarder US-dollar.

Jag skulle vilja ge en rekommendation. Den går ut på att dessa 58 miljarder US-dollar borde investeras i hållbar utveckling snarare än att läggas på att installera antirobotsystem, vilket skulle innebära en ny splittring av oss européer – för vi kan säga adjö till all gemensam utrikes- och säkerhetspolitik om vi inte kan enas om en sådan här sak i EU. En sådan investering skulle utgöra ett bidrag till fred, till skillnad från vad inrättandet av ett riskabelt robotsystem skulle göra.

Anledningen till att jag inlåter mig att säga detta med hänvisning till icke-spridningsfördraget och översynen av detta är att dessa saker hör samman, och jag hoppas att Angela Merkel, som har tillkännagivit att denna fråga kommer att sättas upp på dagordningen för såväl G8-mötet som inom EU, ser till att den gör det.

(Applåder)

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr Gloser, mina damer och herrar! Icke-spridning, och framför allt icke-spridning av kärnvapen, utgör verkligen hörnstenen för all politik som är inriktad på fred.

När jag tittade igenom äldre dokument som relaterar till detta ämne fann jag de 13 praktiska steg som man enades om vid översynskonferensen om icke-spridningsfördraget 2000, vilket är mindre än sju år sedan. När jag läser dessa steg kan inte heller jag undgå att fastställa att vi verkligen inte har gjort några framsteg alls, utan att snarare det motsatta är fallet.

Det är uppenbart att de brutala attackerna den 11 september 2001 och allt som följt därefter faktiskt har fått de seriösa ansträngningar som gjorts på området för nedrustning i allmänhet och kärnvapennedrustning i synnerhet att avstanna. Detta är något som jag anser vara mycket beklagligt. Jag känner också – och jag talar för mig själv också när jag säger detta – stor oro över den brist på gruppståndpunkt som rått hittills om initiativen beträffande medlemsstaterna Polen och Tjeckien. Också jag undrar om detta inte skulle kunna vara inledningen till en ny kapprustning, vilket verkligen är det sista vi behöver.

Det gladde mig att kunna notera ordförandeskapets försäkran om att det kommer att läggas mycket hårt arbete på en gemensam ståndpunkt för alla medlemsstater när det gäller konferensen nu i april. Jag hoppas att ni, herr ordförande – eller snarare ordförandeskapet – verkligen kommer att lyckas i detta avseende, för det dåliga resultatet 2005 kan tillskrivas en brist på sann enhällighet bland medlemsstaterna. Jag hoppas att detta inte kommer att bli fallet igen.

  Ģirts Valdis Kristovskis, för UEN-gruppen. – (LV) Herr talman, fru Ferrero-Waldner, företrädare för rådet, företrädare för kommissionen, mina damer och herrar! Jag tror att alla kan enas om att icke-spridning och nedrustning av kärnvapen utgör en särskild komponent i Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Mina kolleger uttryckte alldeles nyss åsikten att resultaten av genomförandet av denna politik nästan kan betraktas som ett steg bakåt. Men om man tittar på rådets och kommissionens handlingar måste man säga att de är mer optimistiska, och om vi ser på vad som faktiskt har uppnåtts måste de framsteg som gjorts av Europeiska unionen erkännas, enligt min uppfattning. Europeiska unionens institutioner samarbetar genomgående för att samordna sitt arbete. Det är naturligtvis så att den höge representanten för GUSP arbetar aktivt med frågor beträffande icke-spridning och nedrustning av kärnvapen, vi i Europaparlamentet överväger dessa frågor regelbundet och det förekommer diskussioner mellan institutionerna och utbyte av information med Europeiska unionens gemensamma lägescentral och samordnaren för kampen mot terrorism. Detta innebär att det faktiskt uträttas arbete på detta område, men fallen med Nordkorea och Iran, den misslyckade konferensen 2005 för översyn av fördraget om icke-spridning av kärnvapen och oenigheterna mellan Förenta staterna, Kina och Ryssland visar att det fortfarande återstår mycket att göra. Jag vill därför uttrycka min uppskattning för förberedelsearbetet inför 2010 års översynskonferens om icke-spridningsfördraget, och vill också be rådet att beakta Europaparlamentets önskan att spela en aktiv roll i detta arbete och det initiativ som man uttrycker i parlamentets resolution, och att inom kort inkludera parlamentsledamöter i denna konferens som medlemmar i Europeiska unionens delegation.

  Angelika Beer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner och Günter Gloser för det de har sagt, men först och främst vill jag tacka alla ledamöterna från de andra grupperna för att de har välkomnat De grönas initiativ till denna debatt, och i synnerhet för att de har gjort det möjligt för oss att under denna sammanträdesperiod anta ett kompromissförslag som vi alla kan identifiera oss med, något som jag ser som en bra och viktig signal, särskilt med tanke på den rådande situationen. Kommissionsledamoten har redan skissat upp de olika problemområdena.

Jag vill därför kort titta tillbaka tjugo år i tiden, till den 8 december 1987, då hela världen chockades när INF-fördraget undertecknades innan kalla krigets kärnvapenhot hade försvunnit, ett fördrag som utgjorde en verklig överenskommelse om kärnvapennedrustning. Var befinner vi oss nu? Man måste beklagligt nog säga att vi i vissa avseenden har tagit några steg tillbaka, för såväl Kofi Annan som Henry Kissinger har sagt att kampanjen mot spridning av kärnvapen och ansträngningarna för kärnvapennedrustning befinner sig på gränsen till ett fullständigt och slutgiltigt misslyckande.

Vad kan vi i EU göra i den här situationen? Har vi tillräckligt självförtroende för att – på ett multilateralt plan och i internationella forum – ta upp sådana frågor där vi kan hoppas på framsteg? Skulle det inte vara lägligt att använda det kommande mötet för gruppen av länder som levererar kärnmaterial (NSG) i Kapstaden den 16–20 april som ett tillfälle att motsätta sig det planerade avtalet mellan Indien och USA? Om vi inte gör det, vad sänder vi då för signal till de övriga staterna? Säger vi inte då till dem att USA till och med kommer att belöna och stödja dem om de upprättar kärnenergiprogram och tillverkar kärnvapen, också utanför ramen för icke-spridningsfördraget? Vilken sorts signal skulle vi då sända till Iran?

Jag säger detta med betänksamhet, och som någon som intar en helt annan ståndpunkt i fråga om detta. När det gäller Iran befinner vi oss i en återvändsgränd, och vi har själva placerat oss där. Alla som befinner sig där måste lägga in backen för att ta sig ut igen, annars kommer det sluta med ett militäruppdrag.

Vi vill hjälpa till att hålla detta fördrag vid liv. På torsdag kommer vi att anta en resolution som syftar till att sända en delegation till Wien för ett aktivt övervakande av denna process, och jag hoppas att vi där tillsammans kommer att kunna ge bestämmelserna i icke-spridningsfördraget fortsatt liv.

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Fördraget om icke-spridning av kärnvapen står inför svårigheter på många plan. Det är åtminstone så det framställs i de senaste rapporterna. Enligt Süddeutsche Zeitung av den 3 mars planerar amerikanerna att tillverka nya kärnstridsspetsar, något som vi ställer oss kritiska till. I Storbritannien – en medlemsstat i EU – vill Tony Blair, premiärministern, lägga 30 miljarder euro på att modernisera de brittiska militära styrkornas kärnvapen. Brittiska underhuset ska rösta om detta i morgon. Detta handlar om återupprustning av kärnvapen, och det utgör en risk för icke-spridningsfördraget. Det kräver ett kritiskt uttalande från det tyska ordförandeskapet för rådet.

Vi stöder protesterna mot det kärnvapenprogram inom vilket USA planerar att inrätta ett robotförsvarssystem i Tjeckien, Polen och Kaukasus, där Nato – enligt Jakob Gijsbert de Hoop Scheffer, enligt vad som rapporterades i går – vill delta med ett av sina egna. Den tyska försvarsministern, Franz Josef Jung, vill placera hela systemet inom ramen för Natos kontroll. Det är på tiden att rådet och kommissionen uttrycker öppen kritik för dessa antirobotplaner, och jag har tillsammans med två kolleger lagt fram en förklaring i vilken vi motsätter oss detta system.

Samtidigt görs förberedelser för ett krig mot Iran, enligt den tidigare chefen för Nato, Wesley Clark. Det är hyckleri att kritisera Iran om vi själva innehar kärnvapen och ägnar oss åt att modernisera dem. Fördraget om icke-spridning av kärnvapen kräver att vi gör oss av med alla kärnvapen. Faktum är att det inte finns några bra kärnvapen, och att det som krävs, och det omedelbart, är nedrustning.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Pyongyangs och Teherans strävan efter kärnenergi utgör ett direkt hot mot fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT), också eftersom de respektive grannländerna i nordöstra Asien och Mellanöstern kanske känner sig tvingade att alliera sig med kärnkraftsmakterna.

Om icke-spridningsfördraget skulle undergrävas är dessutom en negativ effekt att vänta, som kan liknas vid följden av biologiska och kemiska vapen. Kort sagt riskerar hela den multilaterala vapenkontrollstrukturen att kollapsa – i sanning ett spöke som utgör ett hot mot hela världen. Samtidigt uppstår frågan vilken auktoritet som FN:s säkerhetsråd har kvar, när medlemmar fyller på lagren av kärnvapen i strid med FN:s uttryckliga önskan.

Delar rådet och kommissionen min åsikt att krisen för icke-spridningsfördraget också innebär en krissituation för den högsta internationella bestämmanderätten? Mot bakgrund av denna mycket allvarliga situation förväntar jag mig att de ska anstränga sig till det yttersta för att övertyga FN:s säkerhetsråd att övertala Pyongyang och Teheran att bryta sin kärnenergikurs, då tiden är knapp.

  Karl von Wogau (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Fördraget om icke-spridning av kärnvapen var en stor framgång, men vi ser spridningen av kärnvapen fortsätta. Tyvärr kan det inte heller undgå oss att utvärderingskonferensen för tillfället har visat sig fruktlös, och det är därför som den här förberedande konferensen i Wien är så viktig. Det är även av yttersta vikt att parlamentet bör kunna bidra med sin ståndpunkt till konferensen, men effektiviteten i detta är beroende av om resolutionen är en gemensam ansträngning och att den speglar allas åsikter. Jag hoppas att vi kommer att uppnå den sortens resultat när vi kommer till omröstningen.

Efter Sovjetunionens sammanbrott trodde vi alla att dagarna med ömsesidig garanterad förstörelse låg bakom oss, men i dag är risken att det kan komma att tas upp igen regionalt, även om det har avlägsnats från det globala planet. Tillsammans måste vi göra allt som står i vår makt för att förhindra att detta händer.

Jag skulle vilja säga något om ett av alla förslag som finns, nämligen det internationella systemet för anrikning av uran, vilket nu har blivit extra viktigt, men jag vill även säga något om en annan fråga som inte är direkt kopplad till den här debatten men ändå måste diskuteras offentligt, och det är frågan om antirobotsystemet.

Här i Europa diskuterar vi för tillfället ett amerikanskt antirobotförsvarssystem och dess effekter på oss, men det som måste vara av verkligt intresse för oss är Europas säkerhet. De iranska raketerna som amerikanerna skyddar sig själva mot finns mycket närmare Europa än Förenta staterna. Vi får till exempel veta att de här iranska raketerna redan kan nå södra Italien och Grekland, och det är därför som vi måste ha en allmän debatt om frågan om huruvida den här sortens system behövs, för om det gör det är det vi européer som behöver det minst lika mycket. Det är en annan fråga som vi här i parlamentet måste diskutera och fatta beslut om.

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! Fördraget om icke-spridning är faktiskt den allra viktigaste hörnstenen som bär upp det internationella samförståndet om att spridningen av kärnvapen måste stoppas, självklart med det slutliga målet att få till stånd en allmän kärnvapennedrustning, vilket min gruppordförande underströk för en stund sedan. Eftersom spridningen av massförstörelsevapen utgör ett allt större hot mot internationell fred och säkerhet måste vi omvärdera fördraget, blåsa nytt liv i det och förstärka det.

Det säger sig självt att utvecklingen i Iran är mycket oroande för oss. Trots upprepade varningar från världssamfundet fortsätter Iran sin satsning inom området för anrikning av uran. Samtidigt vet vi att det finns en stor risk för att terroristgrupper har tillgång till kärnvapen eller liknande.

För att förhindra spridningen av massförstörelsevapen är en effektiv multilateral inställning oumbärlig. Dessutom står och faller icke-spridningsfördraget med det. Men agerar man självständigt och ensidigt kommer alla gemensamma ansträngningar på det här området att undermineras. Det är därför de erkända kärnvapenmakterna måste göra synliga investeringar. De ansvarar faktiskt även för trovärdigheten i icke-spridningsfördraget som det ser ut nu. Det är just i ljuset av detta som vi sätter frågetecken för att Förenta staterna nyligen försökte få Polen och Tjeckien att gå med på att placera ut delar av antiraketsköldar på deras mark. Enligt amerikanerna ger raketförsvarssystemet skydd mot eventuella anfall från Nordkorea och Iran. Detta går faktiskt emot föresatsen att förhindra dessa länder att utveckla en kärnvapenarsenal.

I och med förslaget ignorerar amerikanerna också Rysslands oro som, rätt eller fel, ser raketskyddet som en provokation eller till och med som ett hot mot landets inrikessäkerhet. En skyddande sköld som leder till misstankar mellan de tre viktigaste parterna – Förenta staterna, Ryssland och EU – som vill stoppa spridningen, är inte direkt den multilaterala åtgärd vi hade tänkt oss.

Vidare undrar vi hur ett sådant bilateralt samarbete passar in i den europeiska säkerhetsstrategin och samarbetet med Nato. Av den anledningen har vi starka invändningar mot den här utvecklingen, och vi uppmanar därför Förenta staterna och EU:s inblandade medlemsstater att tänka om angående planerna och söka multilaterala alternativ som passar in i de säkerhetsarrangemang som vi i EU har enats om.

  István Szent-Iványi (ALDE). – (HU) Låt oss inte försköna saker och ting. Konferensen för utvärdering av icke-spridningsfördraget 2005 var ett misslyckande. Tyvärr saknas på ett märkligt sätt framgångssagor genom icke-spridningsfördragets hela historia. Nordkorea har dragit sig tillbaka från systemet och startat sitt eget militära kärnvapenprogram. Iran har också vänt sig mot systemet, och vi vet inte hur långt de har kommit, men deras intentioner är under alla omständigheter inte gynnsamma. Indien, Pakistan och Israel visar inga tendenser på att vilja gå med.

Men det finns ändå en del positiv utveckling också: den 16 februari ledde sexpartssamtalen i Peking till en överenskommelse. Vi kommer snart att få se vad värdet av en sådan överenskommelse är. Mohamed el-Baradei ska besöka Nordkorea i morgon, och hans besök kommer säkerligen att avgöra om nordkoreanernas intentioner är ärliga. De aktuella åtgärderna är väldigt viktiga. Respekten för hela icke-spridningsfördraget står på spel. Vi måste kombinera flexibilitet och konsekvens. Vi måste vara flexibla när det gäller metod och tidpunkt, men vi kan inte vara flexibla när det gäller målen. Målen måste vara tydliga och otvetydiga. Nordkorea måste gå tillbaka till icke-spridningsfördragssystemet och omedelbart sätta stopp för det militära kärnvapenprogrammet. Hur vi hanterar problemen med Nordkorea kommer även att ha direkt inverkan på Iran. Lyckas vi i Nordkorea kommer vi även att lyckas med Iran. Skulle vi inte lyckas nå framgång här finns det anledning att befara att vi inte ens kommer att kunna hålla Iran på den rätta vägen.

Förberedelserna för utvärderingskonferensen kommer att vara faktiska och lyckade om vi därigenom kan ta itu med dessa två stora utmaningar, nämligen Nordkorea och Iran, och lyckas lösa dessa två problem. Det finns en viss möjlighet till det nu, men bara om vi är konsekventa och konsekvent företräder våra principer.

  Caroline Lucas (Verts/ALE). – (EN) Fru kommissionsledamot! Ni sa att spridning är det potentiellt största hotet mot vår säkerhet, och jag instämmer med er. Hur ironiskt är det inte då att den brittiska regeringen förmodligen kommer att fatta ett beslut i morgon om att ersätta Trident-systemet med kärnbestyckade missiler för ubåtar, som egentligen kommer att påskynda spridning och således underminera vår kollektiva säkerhet? När den brittiska regeringen gör detta visar den prov på det mest hisnande hyckleri: man underhåller och fortsätter att utveckla Storbritanniens egna kärnvapen, medan man utkämpar olagliga krig för att försöka stoppa andra från att få tag i dem. Vilken moralisk auktoritet tror sig den brittiska regeringen överhuvudtaget ha för att läxa upp länder som Iran när det gäller utveckling av kärnvapen, när vi själva fortsätter att göra exakt samma sak?

Icke-spridningsfördraget består av två löften: kärnvapenfria stater enas om att inte skaffa sig kärnvapen, förutsatt att kärnvapenstater på allvar inleder en nedrustningsprocess. Om vi inte håller vår del av denna uppgörelse, om vi inte fogar oss efter internationell rätt, kan vi knappast bli förvånade om inte heller andra håller sin del av uppgörelsen.

Den brittiska regeringens uppgradering av Trident underminerar EU:s gemensamma ståndpunkt om icke-spridning i grunden, och därför borde både rådet och kommissionen fördöma såväl Storbritannien som, och framför allt, Frankrike, i starka ordalag.

  Vittorio Agnoletto (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Kärnvapenkrisen i Nordkorea och Iran har än en gång spridit skräck över världen och satt i gång misstankar mellan nationer och folk. Den internationella debatten om kärnvapenupprustning har åter satt frågan om människans framtid i fokus. Vi måste återuppta förhandlingarna med Iran och undvika alla militära handlingar, eftersom det bara skulle leda till att den nuvarande krisen förvärras. Det är därför avgörande att återuppta debatten om förnyandet av icke-spridningsfördraget 2010.

EU måste sätta ett lämpligt politiskt, ekonomiskt och kommersiellt tryck på länder som Indien, Pakistan, Iran, Nordkorea och andra länder som Kina och Förenta staterna. Dessutom måste EU å det snaraste främja en kärnvapenfri Medelhavsregion. Genom lämpliga ekonomiska och sociala program måste vi förvandla Medelhavet till ett fredligt hav – ett område som är fullständigt fritt från kärnvapen. Därför måste vi sätta det tryck som vi har talat om på Israel också, som verkligen har rätten att se över sin egen säkerhet, men den får inte grundas på rädsla för kärnvapen och förintelse av andra folk.

Det beslut som president George W Bush nyligen fattade om att placera utskjutningsanordningar för robotar i Tjeckien eller nya militära kärnvapenövervakningssystem i Polen förvärrar dessutom bara de militära förbindelserna med Ryssland. Detta beslut av president Bush är ett beslut som jag genast måste fördöma.

  Achille Occhetto (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi är alla överens om att det behövs ett förnyat engagemang mot spridningen av termonukleära vapen, som Martin Schulz sa i sitt anförande, men samtidigt behöver vi börja vara tydligare med att säga att det inte räcker med att förhindra spridningen, utan vi måste börja kämpa för en universell nedrustning igen. I verkligheten kommer det aldrig att råda fullständig demokrati på jorden om några länder kan dominera världen eftersom de har makten att förstöra den flera gånger om.

Länderna i kärnvapenklubben, och i dag särskilt Storbritannien och Frankrike, kommer faktiskt att ha makten och den moraliska rätten att förhindra spridning i andra länder om de själva börjar nedrusta, och om de för upp ett förbud mot alla massförstörelsevapen på agendan.

Tyvärr följer ju inte åtgärderna den planen om vi ser på den ensidiga politik som Förenta staterna har antagit, en politik som även går emot Nato. Förenta staterna har i hemlighet förhandlat med några europeiska länder om att hysa amerikanska antirobotprogram, och vi har lagt fram ett speciellt ändringsförslag mot detta. Därför måste vi förhindra dessa planer och säga nej till spridning, men ja till ett europeiskt initiativ utformat för att nå en universell nedrustning.

  Jill Evans (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! När vi ser framåt mot översynskonferensen om fördraget om icke-spridning av kärnvapen 2010 råder det inga tvivel om att fördraget redan befinner sig under hårt tryck, särskilt på grund av debatterna om Iran och Nordkorea, så det skulle inte kunna finnas en sämre tidpunkt för ett land att sända ut budskapet att kärnvapen är grundläggande för ett lands säkerhet, hur odugliga de än är mot de verkliga hot som vi står inför, som klimatförändring och terrorism. Men det är exakt vad den brittiska regeringen föreslår att man ska göra, och i morgon kommer parlamentsledamöterna i det brittiska parlamentet att rösta om huruvida de ska förnya kärnvapensystemet Trident och leda in Storbritannien och resten av världen i en ny kärnvapenepok och en ny kärnvapenkapprustning.

Enligt icke-spridningsfördraget borde vi diskutera en tidsplan för nedrustning, inte förnyande, av dessa olagliga och omoraliska vapen. Jag skulle vilja uppmana alla grupper i parlamentet att stödja resolutionen och ändringsförslagen för att uppmuntra de brittiska parlamentsledamöterna att motsätta sig en ersättning för Trident-systemet och infria det åtagande som gjordes för över 35 år sedan, då icke-spridningsfördraget undertecknades.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande! Kärnvapenhotet är äkta, och tyvärr blir det också allt mer akut, vilket ni, herr rådsordförande, påpekade genom att hänvisa till de två brännpunkterna Iran och Nordkorea.

Det råder inga tvivel om att vi måste sätta i gång nu på en gång med att förbereda utvärderingskonferensen i god tid för att där bestämma vilka prioriteringar vi måste göra, men det är ännu viktigare att vi nu bör försöka vidta åtgärder för att förstärka trovärdigheten hos världssamfundet och EU när det gäller inrättandet och tillämpningen av icke-spridningsfördraget, för kvaliteten på fördraget kommer att bedömas utifrån den framgång det kommer att få i praktiken. I dagsläget bedömer jag att chanserna för att inrätta sådana strategier är väldigt goda, särskilt med tanke på det jag ser av situationen i Nordkorea och de kontakter vi har med både syd och nord i det landet i min egenskap av ordförande för parlamentets delegation för förbindelserna för Koreahalvön.

Detta vårt EU, och i synnerhet vårt parlament, har bidragit till att få till stånd ett återupptagande av sexpartssamtalen där vi är en välkommen partner, om än inte som deltagare i sexpartssamtalen, men vi välkomnas ändå som en främjande part och som ett stöd utifrån, och vi har gjort vår del för att få i gång samtalen igen den 13 februari.

Jag är försiktigt optimistisk. Det som står på spel är att nedrustningen sätts i gång. Vi har blivit försäkrade om att så ska ske, och nu är det dags för Nordkorea att agera, men omvänt är det också nödvändigt att vi från unionens sida sköter vår del genom handlingar som bidrar till en politisk förändring i Nordkorea, som till exempel att stödja programmen för livsmedelstrygghet, regional säkerhet och människors säkerhet med det slutliga målet med en Koreahalvö som är fri från kärnvapen, så att det nuvarande hotet försvinner, inte minst mot Europa.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (PT) Den kommande konferensen i Wien utgör en möjlighet för EU att leda vägen. EU:s ståndpunkt bör grundas på två grundläggande idéer: att stärka Internationella atomenergiorganet och trycka på om efterlevnad av artikel 6 i icke-spridningsfördraget. Med tanke på detta håller jag med om att det inte är förenligt med artikel 6 i icke-spridningsfördraget att uppdatera Trident-systemet, och eftersom det påverkar Storbritannien påverkar det också EU.

EU måste stödja den multilaterala inställningen till anrikning av uran och se till att alla länder skriver under tilläggsprotokollet till avtalet om säkerhetskontroll. Det kan förhindra vidare utmaningar av den art som Iran utgör.

Dessutom måste EU göra allt som går för att se till att de 13 stegen till nedrustning som identifierades av den förberedande kommittén 2000 genomförs så snart som möjligt. Om inte EU självt tar på sig att upprätthålla den nödvändiga balans som icke-spridningsfördraget grundas på kan den förberedande kommittén 2007 vara början till slutet för fördraget.

Med tanke på detta är det ett skandalöst hot mot EU:s förpliktelser att Polen, Tjeckien och Storbritannien ensidigt överväger att delta i det amerikanska antirobotsystemet.

Vad är det för mening att ha ett EU eller ens ett Nato om inte för att diskutera Europas strategiska framtid?

  Jana Hybášková (PPE-DE). – (CS) Fru kommissionsledamot, herr talman! I slutet av 1900-talet fanns det två meningsinriktningar i säkerhetsfrågor. Enligt den ena var det största hotet mot världen den höga oljeproduktionens ogynnsamma inverkan på stabiliteten i Mellanöstern, och den andra hade att göra med miljöfaktorer och klimatförändringen. Den 11 september och orkanen Katrina visade att källan till faran är identisk: energilystnad och överdriven energikonsumtion. Att se till att 20 procent av den energi vi använder kommer från förnybara källor kommer inte att ge en fullständig lösning. Den enda lösning som skulle kunna lösa båda hoten, minska utsläppen och minska beroendet av den instabila Mellanöstern är kärnenergi. Låt oss konfrontera De gröna med sina nu förlegade argument om farorna med kärnenergi. Vi får inte låta dem använda situationen i Iran och på andra ställen för att hålla oss gisslan på grund av man eventuellt kan använda kärnenergi på fel sätt. Vi har ett instrument till vårt förfogande för att motverka detta: fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT).

Ett positivt resultat av konferensen 2010 kommer att bli viktiga säkerhetsåtgärder. Som vi ser det är kärnfrågorna dessa: anrikning och bearbetning av uran i enlighet med artikel 4, inklusive debatter om regionala distributionscenter för kärnbränsle, och för det andra behovet av att hitta lösningar på obehöriga tillbakadraganden från artikel 10 i fördraget. Vi uppmanar därför rådet och kommissionen att leda vägen i förhandlingarna vid den förberedande kommittén i Wien och komma med ett väsentligt bidrag mot ett positivt resultat vid konferensen 2010. Vi ber er även om en genomföranderapport om de 43 åtgärder som härrör från rådets gemensamma ståndpunkt, som redan gäller för den olyckliga debatten om fördraget 2005. Vi uppmanar också medlemsstaterna att strikt följa den hårda formuleringen i FN:s säkerhetsråds relevanta resolutioner som avser icke-spridningsfördraget, och detta inkluderar bankverksamheter och affärsverksamheter i vissa EU-stater i söder. Jag har ett sista ord till kommissionsledamoten om det går bra. Vi måste börja leta efter ett sätt att bjuda in Israel till att förhandla om revideringen av icke-spridningsfördraget. Var snäll och rådfråga oss och jobba tillsammans med oss.

  Bogdan Klich (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Vi har levt med hotet om spridning av massförstörelsevapen i många år nu. Vi har blivit än mer medvetna om det under senare tid på grund av faran att klyvbart material och kemiska eller biologiska vapen kan hamna i händerna på terrorister.

Denna rädsla har resulterat i strategiska dokument från både EU och andra internationella organisationer. Jag vill särskilt rikta uppmärksamheten mot den Comprehensive Political Guidance som Nato antog i slutet av förra året. Kärnvapenambitionerna i vissa länder, i synnerhet Nordkorea och Iran, har också gett upphov till en oro som nämndes tidigare. Det gläder oss att se att det har gjorts vissa framsteg i de multilaterala förhandlingarna med Nordkorea, och vi beklagar bristen på framsteg i förhandlingarna med Iran.

Det verkar som om fyra villkor måste vara uppfyllda för att övervinna det ytterst allvarliga hot som spridningen utgör. För det första måste den nuvarande icke-spridningsordningen inom ramen för icke-spridningsfördraget vara kvar och kanske till och med förstärkas 2010 vid utvärderingskonferensen. Jag skriver under på kravet att EU:s medlemsstater ska ha en gemensam ståndpunkt vid den konferensen. Deras beslutsamhet och sammanhängande strategi behövs.

För det andra är det viktigt för alliansen mellan EU och Förenta staterna att konsekvent fortsätta bekämpa terrorismen.

För det tredje är det viktigt att förhandlingarna med Nordkorea är effektiva och att behålla den diplomatiska strategin gentemot Iran.

För det fjärde är det viktigt att skapa en antirobotsköld som inte bara skyddar Förenta staterna utan även deras europeiska allierade mot strategiska robotangrepp, i motsats till åsikterna hos vissa ledamöter till vänster. Det är viktigt att den här skölden har ett interoperativt system som skyddar mot lång- och medeldistansrobotar och att systemet är gemensamt.

TBMD-projektet [skydd av stridsområdet mot robotanfall] som Nato ska färdigställa till 2010 är därför av yttersta vikt.

ORDFÖRANDESKAP: SIWIEC
Vice talman

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr talman, kommissionsledamot Ferrero-Waldner, ärade ledamöter! Jag vill säga hur extremt tacksam jag är för ert stöd, för det visar sig trots allt att vi är överens om många saker. Om vi utgår från vår nuvarande situation måste vi ta itu med oss själva med större energi för att vid detta förberedande stadium nå en gemensam ståndpunkt i frågorna som vi 2005 såg som motgångar. Jag skulle vilja klargöra att även om det inte råder några tvivel om att fördraget om icke-spridning av kärnvapen har ifrågasatts från olika håll, så ger det oss en grund som vi kan och måste förlita oss på vid den aktuella förberedande konferensen om vi tar det på allvar och har kommit överens om den gemensamma ståndpunkten från 2005.

Jag vill verkligen understryka det som så många av er, bland andra Martin Schulz, har sagt om vikten av att lägga tyngdpunkten på den multilaterala strategin, för vi vet ju alla av erfarenhet att vi inte kommer någonstans med unilateralism, att vi måste ha den multilaterala strategin och att ju mer vi kräver den, desto mer nödvändigt blir det att vi inom EU bör inta en gemensam ståndpunkt för att göra framsteg på den här fronten.

Den väg som EU har ritat upp när det gäller Iran är den rätta i både politiska och diplomatiska termer, och erbjudandet som rådet nyligen upprepade för några veckor sedan är det rätta trots att vissa börjar bli otåliga – inte för att det finns många tillgängliga alternativ. Vi har både en resolution om säkerheten med de relevanta sanktionerna, samtidigt som dörren dessutom fortfarande är öppen för förhandlingar med Iran.

Låt mig än en gång betona vad jag sa i början om icke-spridning och nedrustning. För att främja en fredlig användning av kärnkraft måste den här frågan stå kvar på agendan, även om åsikter kan skilja sig något åt när det gäller på vilket sätt man kan minska farorna.

Det är viktigt att vi får stöd från ert parlament under de kommande diskussionerna, som säkerligen inte kommer att vara enkla. När det gäller informationsutbytet mellan rådet och parlamentet och samarbetet mellan dem kan jag för ordförandeskapets räkning för det första erbjuda en genomgång för det berörda utskottet efter den första sessionen vid den förberedande konferensen, och för det andra en framstegsrapport som med hänvisning till de 43 punkterna i en tidigare resolution avslöjar vilka av dem som har uppnåtts eller inte.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Detta var en mycket nyttig debatt i en svår situation. Vi kommer att granska era rekommendationer mycket noggrant, eftersom förberedelsekonferensen i Wien är ett viktigt tillfälle för att förbereda oss bättre inför konferensen 2010, och på så sätt förhoppningsvis kompensera för den mycket svåra konferensen 2005.

Vi känner till att situationens allvar och betydelse för icke-spridning går långt bortom det som är allmänt känt bland våra medborgare. Vi drar också slutsatsen från nyligen genomförda Eurobarometerundersökningar att vårt folk vill se positiva åtgärder. Jag instämmer med Stefano Zappalà och Annemie Neyts-Uyttebroeck när de säger att det är nödvändigt med ett avtal om betydelsen av sammanbandet mellan massförstörelsevapen, spridning och terrorism. Detta måste också betonas i den europeiska säkerhetsstrategin, och det betonas, men vi måste vi genomföra det på rätt sätt.

Det är också min övertygelse att Europaparlamentets ansträngningar för att främja sammanhållning och fler gemensamma åtgärder är helt avgörande. Alla har nämnt att det är nödvändigt att uppträda enat. Kommissionen behöver därför ert värdefulla stöd för att maximera sin inverkan på det gemensamma målet. Vi kommer säkert att bidra till det arbete som kommer att göras i Wien, eftersom detta kommer att öka vår trovärdighet, som många har sagt.

Jag skulle också vilja tacka Hubert Pirker och parlamentets delegation, särskilt när det gäller Nordkorea. Jag instämmer i att Nordkorea inte bara är viktigt i sig självt, utan också utgör ett gyllene tillfälle för framsteg på andra platser. Vi förbinder oss dock fortfarande att aldrig ge upp så länge som detta är möjligt.

I våra rubriker märker vi att man mest talar om icke-spridningsfrågor med hänvisning till enskilda länder. Låt oss emellertid inte glömma bort hur viktig frågan är, som Martin Schulz sa, för det internationella systemet som helhet när det gäller den multilaterala strategin och effektiviteten.

Det viktigaste fyra principer som vi återigen borde förbättra i den förberedande kommittén och sedan vid nästa översynskonferens är de följande. För det första frågan om icke-parter: jag tror att det är tre stater som hittills har vägrat att ansluta sig till fördraget. Låt oss försöka få in dem. För det andra, när det gäller utträden i januari 2003 tillkännagav Nordkorea att landet avsåg att utträda ur icke-spridningsfördraget – det var den första staten att göra så. Flera stater anser att Nordkorea fortfarande är rättsligt bundet av detta fördrag, och att landet inte har följt de korrekta rättsliga förfarandena för utträde. Låt oss försöka ta itu med denna fråga om parter som inte efterlever fördraget. Vissa stater som anslöt sig till de kärnvapenfria staterna (NNWS) har trots detta försökt att förvärva kärnvapen tidigare, och detta måste man därför ta itu med.

Slutligen har vi frågan om god tro. Det har nämnts många gånger runt bordet att de flesta kärnvapenfria stater anser att kärnvapenstaterna inte har gjort tillräckligt för att göra framsteg mot målet med kärnvapennedrustning – artikel 6. Jag menar att detta borde vara vårt viktigaste tvistefrö vid den översynskonferens som återkommer var femte år. Vi ser också att det därför är nödvändigt med en bred bas för en överenskommelse, och alla stora länder, som Ryssland och Kina, borde ingå i denna dialog.

  Talmannen. Jag har mottagit sju resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.30.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Glyn Ford (PSE). – (EN) Jag anser att detta är en viktig debatt. Spridningen av kärnvapen gör världen mindre säker, snarare än mer. Oavsett det gäller Israel eller Indien, Pakistan eller Nordkorea, borde vi utöva påtryckningar på länder för att de ska ansluta sig till icke-spridningsfördraget. Vi ska dock hålla i åtanke att samtalen om icke-spridningsfördraget inte bara handlar om stoppa spridningen av kärnvapen, utan om att världens kärnvapenmakter ska minska och undanröja sina egna möjligheter. Det förra får mer uppmärksamhet än det senare.

Ändringsförslaget från socialdemokraterna där man fördömer USA:s antirobotsköld är helt och hållet skäligt. Som ni har sett i nordöstra Asien, med Japans utveckling av taktiskt missilförsvar och landbaserat höghöjdssystem, handlar detta om offensiva tekniker som skapar möjligheter för Bushregeringens doktrin om föregripande avskräckningsmedel. Med deras utveckling kommer USA att kunna inleda en attack mot länder med ett litet antal kärnvapen och försvara sig mot alla ”föräldralösa” missiler som missades i den inledande attacken.

Jag kommer också att stödja ändringsförslag 1, framlagt av De gröna. Jag är inte för ett unilateralt avskaffande av Storbritanniens flotta av Trident-ubåtar, men jag är inte alls övertygad om behovet, vid detta skede, av att förnya den.

(1) Se protokollet.

13. Barnomsorg (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalande om barnomsorgen.

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, ärade parlamentsledamöter! Den riktgivande och dominerande principen för vårt ordförandeskaps socialpolitiska program är ”att se den demografiska förändringen som en möjlighet och främja lika möjligheter för alla i arbetet och i samhället”, för den demografiska förändringen är ett faktum som är av grundläggande relevans för EU:s alla medlemsstater.

Vi kan emellertid vända den demografiska utvecklingen genom att skapa förhållanden som gör det möjligt för människor att faktiskt skaffa sig så många barn som de vill, men en förutsättning för att människor ska kunna försörja sig är att det går att förena familj och arbete.

Det måste bli lättare att återvända till arbetet efter en paus för att bilda familj, precis som det måste bli lättare för båda föräldrarna att arbeta och ändå delta i barnens uppfostran. En europeisk jämförande undersökning har nämligen visat att länder med välutvecklad barnomsorg totalt sett har en högre andel kvinnor i arbetslivet, särskilt när det gäller kvinnor som har mer än ett barn som behöver barnomsorg.

Födelsetalet är också väldigt lågt i de länder där relativt få kvinnor arbetar, och de högkvalificerade kvinnorna väntar länge med att skaffa sig familj eller avstår från barn helt och hållet. Medan en mans genomsnittliga arbetstid ökar med antalet barn går kvinnor som har barn ner i arbetstid, och det är därför som vi på medlemsstatsnivå måste försöka vidta åtgärder för att förbättra jämställdheten mellan kvinnor och män i arbetslivet och för att förbättra förhållandena för kvinnor.

Behovet av åtgärder inom det här området är väldigt stort, och det tyska ordförandeskapet är det första sedan 2002 som prioriterar barnomsorgen. Ett viktigt steg mot att öka antalet barnomsorgsplatser togs för så länge sedan som 2002, när stats- och regeringscheferna vid Europeiska rådet i Barcelona beslutade att medlemsstaterna måste uppnå en miniminivå för barnomsorgen senast 2010, då barnomsorg ska kunna erbjudas för minst 90 procent av barnen mellan tre år och den obligatoriska skolåldern, och för minst en tredjedel av barnen under tre år. Detta mål införlivades 2003 i den europeiska sysselsättningsstrategin och återupprepades i de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning (2005–2008).

I en del länder har dessa mål för barnomsorgen redan uppnåtts, och i en del länder med betydande råge. Till exempel har omkring sju medlemsstater uppnått eller nått längre än det mål på 33 procent som fastställts för barn under tre år, och det märks redan tydligt inte endast att de övriga staterna släpar efter, utan också en del av dem satsar påfallande lite på barnomsorgen. Detsamma kan sägas om andelen medlemsstater som har nått längre än, eller inte har uppnått Barcelonamålet på 90 procent för barn mellan tre år och skolåldern.

Vad detta innebär är att många medlemsstater måste göra en betydligt större ansträngning för att uppnå de mål som fastställdes i Barcelona. I den gemensamma rapporten om sysselsättningen 2006–2007 som rådet antog den 22 februari – för några få veckor sedan – behandlas denna fråga mer ingående, och entydig kritik riktas mot de långsamma framstegen när det gäller barnomsorgen. Avsaknaden av framsteg inom barnomsorgen kan mycket väl få en negativ inverkan på försöken att öka andelen arbetande kvinnor i EU till minst 60 procent, vilket är ett annat gemensamt mål i den europeiska sysselsättningsstrategin.

Av denna anledning var det ytterst betydelsefullt när Europeiska rådet den 8–9 mars bekräftade inrättandet av den europeiska alliansen för familjefrågor, som kommer att ge ny fart mot de överenskomna målen för barnomsorgen och andelen arbetande kvinnor, och som den 30 maj i år också kommer att diskuteras av rådet (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor).

Den europeiska alliansen för familjefrågor kommer att bidra till att förbättra levnadsförhållandena för familjer i EU och kommer att tjäna som plattform för medlemsstaternas utbyte av åsikter och information. Den kan bidra till att faktiskt öka jämställdheten, för en bättre balans mellan arbete och familjeliv bidrar till att öka jämlikheten i arbetslivet.

Det har också visats att om vi är beslutna att faktiskt förbättra förhållandena för unga föräldrar, att utveckla barnomsorg och förskola, och att tillsammans med företagsvärlden systematiskt utveckla familjevänliga arbetsstrukturer, kommer detta att ha en positiv effekt på perioden 2020–2030, som är den period som kommer att vara särskilt problematisk ur ekonomisk och demografisk synvinkel.

Frågan om förenlighet mellan arbete och familj innebär emellertid utmaningar inte endast för staten utan också för företagen. Barnen är vår framtid: de är morgondagens arbetare, konsumenter och föräldrar. Att ta hänsyn till familjefrågor måste ingå som en del i företagsstrategin och företagskulturen. Flexibla arbetstider och flexibla former för deltidsarbete – för både mödrar och fäder – måste bli normen överallt, och det vore därför till hjälp om företagen insåg att hänsyn till familjefrågor lönar sig för företaget, eftersom mödrar och fäder inte kan ägna sig helhjärtat åt arbetet om de inte vet att deras barn blir ordentligt omhändertagna under dagen.

En familjevänlig inställning på arbetsplatsen gynnar också staten och socialförsäkringsorganen, för ju mer mödrar och fäder har möjlighet att ge sig ut och förtjäna pengar, desto mer skatter och socialförsäkringsavgifter betalas in.

Det är, trots allt detta prat om staten och ekonomin, ytterst viktigt att vi inte glömmer bort barnen: det är deras välmående vi måste fokusera på. Barn behöver en lämplig miljö för att lära sig kognitiva och sociala färdigheter. Bra och stimulerande dagvård för barnen är ett viktigt, nödvändigt och värdefullt komplement till uppfostran inom familjen, och det är också vad föräldrarna vill ha. Vi får inte nöja oss med en ”lättversion” när det gäller barnomsorgen.

Ett annat skäl till att detta är så viktigt är att verkligheten i många stater är att inte alla barns intressen tillvaratas bäst inom familjen, och att många barn växer upp utan syskon. För sådana barn erbjuder daghemmet och barnomsorgen en trygg plats, stabila relationer och stimulans från olika håll att lära sig språk och andra färdigheter. Studier över hela världen har visat att barn mår bra av att få stöd och få lära sig nya saker på ett daghem eller hos en dagmamma.

Jag är säker på att vi med ert stöd kommer att få fart på utvecklingen inom de områden jag har nämnt, och att vi har fått i gång en viktig debatt i Europeiska unionen.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. (CS) Herr talman, ärade parlamentsledamöter! Det har gått fem år sedan Europeiska rådet inom ramen för den europeiska sysselsättningsstrategin fastställde mål för tillgången på barnomsorg för barn som inte uppnått skolåldern. I mars 2002 enades Europeiska rådet i Barcelona om att medlemsstaterna bör eftersträva att senast 2010 tillhandahålla barnomsorg för minst 90 procent av alla barn mellan tre år och den obligatoriska skolåldern, och för minst 33 procent av barnen under tre år, i ett försök att undanröja hindren för kvinnor att börja förvärvsarbeta.

I den europeiska jämställdhetspakten som antogs i mars 2006 upprepade Europeiska rådet behovet att uppnå dessa mål. Målen är emellertid långt ifrån uppnådda. Det är nödvändigt att tillhandahålla barnomsorg som människor har råd med, som är tillgänglig och av bra kvalitet, om Europa ska kunna uppfylla de mål man har fastställt för tillväxten, sysselsättningen och jämställdheten. Barnomsorg behövs för att frigöra den europeiska arbetskraftens produktiva potential. Barnomsorg gör det möjligt för kvinnor och män med småbarn att skaffa sig en anställning och behålla den, och förbättrar också deras livskvalitet. Barnomsorg undanröjer ett viktigt hinder för individens fria val att förena yrkesliv med privatliv. Barnomsorg ger också barnen en utmärkt start i livet.

Tillgänglig barnomsorg av hög kvalitet är en absolut förutsättning för att uppnå verklig jämställdhet. Kvinnorna fortsätter att ha det största ansvaret för att ta hand om barnen. Samtidigt drabbas kvinnorna av de könsskillnader som fortfarande finns kvar när det gäller sysselsättning, arbetslöshet och lön. En lämplig och lättillgänglig barnomsorg bidrar till kvinnornas ekonomiska oberoende. Det ger också ensamstående föräldrar, varav de flesta är kvinnor, möjlighet att förbättra sina levnadsvillkor. Barnomsorg bidrar också till att påverka den demografiska förändring som orsakas av sjunkande födelsetal, genom att ge kvinnor och män möjlighet att göra individuella val när det gäller t.ex. att besluta hur många barn de vill ha. Om det finns barnomsorg som människor har råd med och som är lättillgänglig och av god kvalitet hindras man inte från att delta på arbetsmarknaden när man skaffar fler barn.

Kommissionen har förbundit sig att stödja uppnåendet av Barcelonamålen. I förra årets färdplan för jämställdhet 2006–2010 förband sig kommissionen att arbeta för att uppnå Barcelonamålen om barnomsorg, utveckla annan vård och omsorg med hjälp av strukturfonderna samt utbyta goda lösningar. De nuvarande reglerna för strukturfonderna gör det redan möjligt att använda dem på det sättet. I detta sammanhang har kommissionen påpekat att tjänster och strukturer anpassas för långsamt för att tillgodose behoven i ett samhälle där både kvinnor och män arbetar och där kvinnor fortfarande anses ha huvudansvaret för vård av barn och andra familjemedlemmar.

Genomförandet av Barcelonamålen följs upp inom ramen för Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning. I den årliga framstegsrapporten i december påpekades att även om medlemsstaterna har gjort en del framsteg för att utveckla barnomsorgen är framstegen mot att uppfylla Barcelonamålen fortfarande långsamma. Kommissionen har därför uppmanat medlemsstaterna att under 2007 fokusera på att ”förbättra tillgången till barnomsorg av hög kvalitet till rimliga priser i linje med de egna nationella målen”.

I årsrapporten om jämställdhet 2006 som offentliggjordes förra månaden påpekade kommissionen att medlemsstaterna bör öka sina ansträngningar för att uppfylla Barcelonamålen och stödja utvecklingen av vård för äldre och funktionshindrade. Kommissionen betonade också de kvalitativa aspekterna av barnomsorgen och det faktum att familjer och föräldrar som arbetar heltid behöver lämpliga och flexibla öppettider.

Kommissionen välkomnar inrättandet av den europeiska alliansen för familjefrågor som meddelades i Europeiska rådets slutsatser. Den europeiska alliansen för familjefrågor kommer att fungera som en plattform för utbyte av åsikter och kunskaper mellan medlemsstaterna om familjevänlig politik och bästa praxis. Kommissionen har också uppmanat medlemsstaterna att fullt ut utnyttja den potential som sammanhållningspolitiken erbjuder för att stödja jämställdhet mellan kvinnor och män genom att bland annat öka tillgången till barnomsorg till rimligt pris genom program som samfinansieras av strukturfonderna.

Kommissionen anser att barnomsorgen bör ses som en viktig del av en övergripande strategi för att förena arbete och privatliv. Männen bör uppmuntras att ta lika stort ansvar när det gäller att ta hand om familjen, särskilt genom åtgärder som stimulerar dem att använda sin rätt till ledighet och genom utveckling av innovativa och anpassningsbara arbetsmönster. Behovet av omsorgstjänster för barn i skolåldern och för andra familjemedlemmar bör också beaktas. Jag är tillfreds med att i dag kunna säga att kommissionen under 2008 kommer att lägga fram ett meddelande om barnomsorg som innehåller konkreta förslag för att göra barnomsorgen mer tillgänglig, öka dess kvalitet och sänka prisnivån. Vi tror att meddelandet kommer att vara ett viktigt incitament för medlemsstaterna att uppfylla Barcelonamålen.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag välkomnar kommissionens och rådets engagemang för att göra mera för att göra människors familjeliv och yrkesliv förenliga och för att öka tillgången på barnomsorg till överkomligt pris.

Jag kan dock inte dölja min besvikelse över de mycket blandade resultat som uppnåtts efter Europeiska rådets möte i Barcelona 2002. I den undersökning som genomförts av generaldirektoratet för sysselsättning kom man i september 2005 fram till slutsatsen att det otillräckliga antalet barnomsorgsplatser till överkomligt pris inte bara är ett hinder för den ekonomiska och sociala integreringen av ekonomiskt missgynnade familjer utan också, och framför allt, att det är ett stort hinder för att kvinnor och män ska komma in på arbetsmarknaden i samma omfattning och för att det ska finnas en välavvägd arbetsfördelning mellan kvinnor och män i familjelivet.

Det framgår av ett mycket stort antal undersökningar att EU-medborgarna inte kan ha barn så som de skulle önska eller ha så många barn som de skulle önska. Med tanke på hur behoven och kraven på arbetsmarknaden har utvecklats bör medlemsstaterna dessutom arbeta på att skapa ett mer flexibelt och varierat utbud av barnomsorgsplatser för att öka valmöjligheterna och svara mot olika föräldrars och familjers specifika preferenser, behov och livssituationer. Det finns människor som vill ta hand om sina barn själva. Vi kan inte svika eller bestraffa dessa människor eftersom de bidrar till att vidmakthålla den sociala sammanhållningen i familjeenheten.

När det gäller de män och kvinnor som stadigvarande eller tillfälligt vårdar anhöriga bör de få en erkänd ställning som innebär att de garanteras bland annat social trygghet och pensionsrättigheter, och i likhet med dem som förvärvsarbetar bör de kunna dra nytta av det livslånga lärandet så att de kan leva upp till arbetsmarknadens krav.

  Jan Andersson, för PSE-gruppen. – Herr talman! Herr rådsordförande! Herr kommissionär! Som nu har sagts har vi ambitiösa mål från Barcelonamötet när det gäller barnomsorgsutbyggnaden. Vissa länder har uppnått målen redan, andra ligger en bra bit ifrån, vilket inte är tillfredsställande. Varför är det då viktigt med barnomsorg? Det är viktigt för familjerna, för att de ska kunna förena familjeliv och arbetsliv. Det är viktigt för jämställdheten då det av tradition har varit kvinnorna som har fått stå för barnomsorgen och då inte kommit ut på arbetsmarknaden. Det är viktigt för barnen att ha tillgång till en god kvalitativ barnomsorg som ett viktigt led i deras utveckling mot skolan och vuxenvärlden osv.

Det är också bra för sysselsättning och tillväxt, för om vi tittar på de länder som har kommit långt när det gäller barnomsorgsutbyggnaden, så har de också hög sysselsättningsnivå, hög sysselsättningsnivå för kvinnorna och därmed också en högre tillväxt. Vi ser den demografiska utvecklingen. Vi behöver kvinnorna på arbetsmarknaden – vi behöver alla på arbetsmarknaden.

Metoden vi har det är best practice. Många av besluten tas i medlemsländerna, på lokal och regional nivå, men jag måste säga att en tillfredsställande sak är att debatten nu har spridit sig. Jag följer t.ex. debatten i Tyskland. I Tyskland är denna debatt i högsta grad levande på ett sätt som den inte har varit tidigare. Det är viktigt att denna debatt pågår i våra medlemsländer och att vi ser behovet av barnomsorg så att denna utveckling drar igång.

Jag vill tacka det tyska ordförandeskapet för att man inbjudit mig i egenskap av ordförande i sysselsättningsutskottet till det informella möte som äger rum i maj, då dessa frågor ska diskuteras. Jag tackar med glädje ja till detta möte. Vi hoppas att vi får fart på barnomsorgsutbyggnaden, för barnens skull, för familjernas skull men också för sysselsättningens skull.

  Hannu Takkula, för ALDE-gruppen. – (FI) Herr talman! Jag välkomnar varmt detta initiativ om familjer och barnomsorg. Barn och ungdomar är den mest värdefulla tillgång vi har för vår framtid. Vi måste fatta sådana beslut som gör det möjligt för dem att leva ett fullödigt och tryggt liv, och dessa beslut måste fattas nu.

Jag har själv varit privilegierad genom att jag var hemmaman i Finland i fem år när mina barn var små. I vårt samhälle fanns möjligheten att stanna hemma, och detta gäller även i dag. När jag ser tillbaka på de år jag tillbringade som hemmaman och tog hand om två pojkar kan jag därför säga att detta utan tvekan var bland de bästa åren i mitt liv.

När vi talar om föräldraskap i dag verkar det som om vi fortfarande av gammal vana försöker lägga hela ansvarsbördan uteslutande på mödrarnas och kvinnornas axlar. Föräldraskap innebär att även fäderna måste ta det fulla ansvaret för sina barn. Vi måste också se till att arbetsliv och familjeliv går att förena så att familjerna kan välja vem av föräldrarna som ska förvärvsarbeta om det är omöjligt för båda att göra det. Å andra sidan bör vi utveckla olika former av barnomsorg så att barnen får en god omsorg av högsta kvalitet om båda föräldrarna förvärvsarbetar.

Barndomen är en viktig tid, vilket framgår av forskningsresultaten. De första fyra till fem åren i ett barns liv påverkar resten av detta barns liv. De beslut som fattas då, den omsorg och kärlek ett barn får och den trygghet det har känt kommer att märkas tydligt under resten av en människas liv.

Jag stöder därför dessa mål att försöka främja familjernas och barnens ställning. Jag hoppas att de kommer att leda till någonting konkret och att de inte bara förblir mål.

  Marcin Libicki, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag vill påpeka för er, för kommissionens och rådets företrädare och för alla som är närvarande i kammaren att EU:s demografiska situation inte kommer att förbättras såvida inte politikerna tar barnens intressen på allvar.

Detta kan faktiskt bara ske om barnen får politiska rättigheter. Jag syftar på rösträtt för barn, en rättighet som ges till barnen och som deras vårdnadshavare, dvs. föräldrarna, ansvarar för.

Ett försök att genomföra just detta har redan gjorts i det tyska parlamentet, förbundsdagen. Förbundsdagen har diskuterat ett lagförslag om att tillerkänna barn rösträtt redan från födelsen. Rättigheten skulle tillvaratas av barnens föräldrar och lagliga vårdnadshavare. Naturligtvis skulle det krävas betydande förändringar av lagstiftningen för att genomföra detta, men det verkar faktiskt troligt att detta skulle ha större effekt för att rätta till EU:s demografiska situation än nuvarande lagstiftning.

Tyvärr var det på grund av förändringarna som lagförslaget förkastades under debatten i förbundsdagen, även om det stöddes av många ledande politiker och av det utskott där det hade diskuterats. Jag ville bara påpeka detta.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! Den viktigaste grunden för jämställdhet mellan kvinnor och män är rätten och möjligheten till egen försörjning för kvinnorna, alltså rätten till arbete men också möjligheten genom god och kvalitativ barnomsorg. Utan samhällets stöd och ansvar för att alla barn ska ha tillgång till god barnomsorg med rimliga ekonomiska kostnader för föräldrarna så tvingas kvinnor att lita på andra för sin försörjning. Men jag vill liksom ordförandeskapet gjorde, lyfta barnens rättigheter och barnperspektivet i detta sammanhang.

Det är oerhört viktigt för barnen att få umgås med andra barn, träffa och möta andra vuxna än föräldrarna, få tillgång till den pedagogik som är nödvändig för barnets utveckling. Barn som har förmånen att få vara inom barnomsorgen med andra barn och vuxna med pedagogisk utbildning får en bättre start på sin utveckling och ökar sin sociala kompetens. God barnomsorg är alltså inte bara viktigt för jämställdheten och för den ekonomiska tillväxten, utan minst lika viktig för barnen. Jag tycker att det är dags att EU:s institutioner och framför allt medlemsstaterna lägger ned minst stort engagemang i barnens rättigheter som man hittills lagt i varorna på den inre marknaden. Annars uppnår vi inte ens Barcelonamålen.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr kommissionsledamot! Jag har stort förtroende för barnomsorg och specialvård för vuxna och är därför här i dag för att bidra till debatten.

Det är viktigt för en kvinna att ha rätt att fortsätta sin karriär om det är hennes val, och det är grundläggande med bra barmomsorg som man har råd med för att möjliggöra det. Men eftersom jag har arbetat hemma och uppfostrat en stor familj vet jag vilken viktig roll jag spelade i mina barns utveckling. Jag anser mig vara lyckligt lottad som har haft möjlighet att stanna hemma med mina barn, och jag menar att mina barn har tur som har haft mig.

Vad handlar debatten om? Det är viktigt att vi är ärliga. Handlar denna debatt om våra barn? Mitt första barnbarn föddes i morse. Om jag kunde fråga honom skulle han säga att han skulle välja att bli omhändertagen av sin mor. Handlar denna debatt om kvinnors valmöjligheter? Om den gör det borde vi å ena sidan ekonomiskt stödja barnomsorg och flexibla arbetsvillkor för mödrar som väljer att arbeta, och å andra sidan ekonomiskt stödja mödrar som väljer att arbeta hemma och ta hand om barnen.

Om denna debatt handlar om EU:s ekonomi, så är det vettigt att på kort sikt tillhandahålla ett omfattande barnomsorgssystem och ett nätverk av lagstiftning som faktiskt får ut kvinnor på arbetsmarknaden, oavsett om de vill vara där eller inte. Men på lång sikt, med tanke på EU:s demografi och vanskligheter i barns utveckling, är kanalisering av den stora majoriteten mödrar på arbetsmarknaden när deras barns är små en politik som jag är övertygad om att vi en dag kommer att ångra.

  Talmannen. Jag är säker på att Europaparlamentet instämmer när jag gratulerar er till ert barnbarns födelse i dag.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Problemet med att placera barn på daghem och i förskola har också ett nära samband med den fråga vi diskuterade här i parlamentet i går kväll, det vill säga jämställdhet mellan könen och lika möjligheter.

Förutom sin önskan att vara en jämställd partner i arbetslivet längtar en kvinna också efter att bli mor. Den otillräckliga barnomsorg som staten tillhandahåller för barn i förskoleåldern är en av orsakerna till att det är mindre sannolikt att kvinnor får arbete på beslutsfattande nivåer. Av detta skäl uppställdes specifika mål vid EU:s toppmöte i Barcelona 2002. Man räknade med att unionens medlemsstater senast 2010 skulle garantera barnomsorg för minst 90 procent av barnen mellan 3 och 6 års ålder och även för 33 procent av barnen under 3 år. Det är allmänt bekant att barn i denna ålder växer och utvecklas särskilt snabbt, och därför är det viktigt att utnyttja denna tid på bästa sätt och att förbereda dem inte bara för skolan utan också för livet.

Om dessa mål nås kommer det att underlätta den sociala integreringen av barn från problematiska befolkningsgrupper. Staten bör se till att barn från alla samhällsklasser får lika möjligheter till en grundläggande fostran för livet och sörja för att denna möjlighet inte är beroende av deras föräldrars välstånd. Inför de sjunkande födelsetalen i EU och den illavarslande demografiska statistiken bör vi för ett ögonblick reflektera över varför unga familjer inte är motiverade att skaffa barn. Vi håller nog alla med om att en kombination av korta mammaledigheter som tas ut omedelbart efter ett barns födelse och som följs av deltidsarbete och barnomsorg av hög kvalitet är den mest effektiva mix som kan tänkas. Detta kommer att skapa förutsättningar för att den unga generationen ska få en sund uppväxt och för att deras föräldrar ska kunna förverkliga sina ambitioner.

  Edit Bauer (PPE-DE). – (SK) Jag välkomnar uppriktigt Europeiska kommissionens och rådets uttalande som uppmärksammar medlemsstaterna på de åtaganden de gjorde i Barcelona 2002, för vi har inte längre särskilt lång tid kvar för uppfyllandet av dessa åtaganden.

Som vi hörde är det inte ens en fjärdedel av medlemsstaterna som har nått målen. Samtidigt som situationen uppenbarligen är olika i olika medlemsstater försämras den i många av de nya medlemsstaterna i stället för att förbättras. Det vore verkligen skamligt om vi skulle fortsätta att förspilla tiden och 2010 säga att målen var illusoriska och omöjliga att uppnå. Det finns nämligen ingen ursäkt för att inte vara förberedd, och i just detta fall kämpar vi mot tiden.

Det råder inget tvivel om att tillhandahållandet av lämplig barnomsorg är en av de grundläggande förutsättningarna för en bättre balans mellan yrkesliv och familjeliv. Jag är övertygad om att vi inte kan öka sysselsättningen bland kvinnor och minska arbetslösheten bland unga människor som verkligen är mycket hög utan att skapa förutsättningar för lämplig barnomsorg och för vård av anhöriga.

Det är också förnuftigt att kräva att dessa tjänster anpassas till mer flexibla arbetsmönster och bättre anpassas till nya krav och föränderliga villkor. Det kanske är värt att överväga om inte detta område borde ingå i begreppet flexicurity [kombination av flexibilitet och trygghet], för utan flexicurity och tillräcklig social trygghet och rättssäkerhet i samband med dessa tjänster är det inte möjligt att förverkliga flexicurity.

När dessa tjänster utvidgas uppstår frågan om vem som bör stå för kostnaderna, inte bara för igångsättandet utan också för driften. Det bör inte råda något tvivel om att ansvaret i detta avseende vilar på medlemsstaterna.

  Zita Gurmai (PSE). – (EN) Herr talman! För fem år sedan satte EU upp mål för barnomsorg. Medlemsstaterna bör sträva efter att ge barnomsorg till åtminstone 90 procent av barnen mellan 3 år och obligatorisk skolålder samt till 33 procent av barnen under 3 år fram till 2010.

På femårsdagen av Barcelonamålen är vi här för att utvärdera de framsteg som har gjorts på området. Tyvärr har man ännu inte uppnått dessa mål. Endast fem länder når målet om 33 procent: Belgien, Danmark, Frankrike, Nederländerna och Sverige. Vi måste titta på hur de andra medlemsstaterna presterar. Jag undrar om kommissionen har övervakat situationen när det gäller dessa mål. Förbereder kommissionen en analys? Finns det gemensamma normer för övervakning av barnomsorg? Vilka blir följderna för de medlemsstater som inte genomför dessa mål?

Varför ska EU investera i barnomsorg? Det var ingen slump att Europeiska Socialdemokraters Parti lanserade en barnomsorgskampanj och vädjade om barnsorg som är tillgänglig, prisvänlig och av god kvalitet. Vi gjorde det för att vi är av den starka uppfattningen att investering i barnomsorg innebär att investera i framtiden. Genom att sätta våra barn i första hand ger vi dem en god start i livet och försäkrar dem lika möjligheter när de senare träder in på arbetsmarknaden. Det ger EU möjlighet att hantera demografiska utmaningar för att göra EU:s marknad mer konkurrenskraftig samt göra EU mer socialt. Det ger möjlighet till ett större deltagande av kvinnor på arbetsmarknaden, och det gör det möjligt för både kvinnor och män att få ihop familje- och arbetslivet, såsom kommissionsledamoten nämnde i sitt tal. Vi kan helt klart göra lika möjligheter till en verklighet och maximera livets möjligheter för alla barn genom att investera i barnomsorg. Detta kan bidra till att eliminera fattigdom, oberoende av den socioekonomiska bakgrunden.

Därför ber jag medlemsstaterna och kommissionen att arbeta tillsammans och att åta sig att nå dessa mål. Ungern är ett bra exempel. Ministern för sociala och rättsliga frågor erkände vikten av barnomsorg och har åtagit sig att öka barnomsorgen i synnerhet för barn mellan 0 och 3 år från 8 procent till 33 procent inom fem år.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Våra barn är utan jämförelse vår mest värdefulla tillgång. Den är emellertid samtidigt den mest sårbara, inte endast på grund av barnens somatiska och psykologiska behov under uppväxten utan även på grund av den moderna livsstilens många faror. Av dessa anledningar, bland många andra, behöver och förtjänar våra barn vår yttersta omsorg och uppmärksamhet. Emellertid kan föräldrarnas omsorg om sina barn bli kraftigt lidande i en värld där båda föräldrarna kanske kämpar frenetiskt i en hetsig karriärjakt, där den dagliga kampen att tjäna mer tär på dem båda, där krafterna av de sociala påfrestningarna kanske har förstört familjesammanhållningen och där den geografiska separationen kanske har minskat den ovärderliga hjälpen från far- och morföräldrar och andra närstående släktingar.

Det är till denna värld som medlemsstaterna måste assistera genast och ur ett helhetsperspektiv. Initiativ för att skapa ett ökat antal och bättre anpassade barnomsorgstjänster, åtgärder för särskilt flexibel ledighet för föräldrar och upprättande av en arbetsmiljö som är anpassad till föräldrarnas behov är alla saker som bör uppmuntras. Dessa är endast några av de viktigaste behoven. Man bör dessutom uppmuntra och förbättra innovativa åtgärder, som rådgivningstjänster till föräldrarna eller till och med även utbildning för föräldrar där de kan ges större kunskap och stöd om hur man blir en bättre förälder och hur man bäst hanterar problem när det gäller föräldraskap.

Låt oss avslutningsvis aldrig glömma att ingen barnomsorg, hur bra den är må vara, kan ersätta föräldrarnas kärlek och tillgivenhet. Tillsammans med alla andra åtgärder, kanske vi även ska uppmuntra människor att omvärdera sina prioriteringar. Är det bättre för en familj att ha högre inkomst men mindre kontakt mellan barn och föräldrar? Ligger det i familjens intresse att ha två heltidskarriärister som knappt dyker upp till familjemiddagen? Varje förälder kanske bör överväga dessa frågor och för sina barns skull försöka att besvara dem ärligt.

  Marek Aleksander Czarnecki (UEN). – (PL) Herr talman! Vi både ser och hör att EU håller på att åldras. Allt färre barn föds i EU:s medlemsstater.

Varför är det så? Älskar vi inte barn längre? Så är det naturligtvis inte. Vad som har skett är att vi har blivit mer medvetna om svårigheten att uppfostra barn. Dessutom skjuter kvinnorna i EU upp familjebildningen längre och längre om de nu över huvud taget beslutar sig för att skaffa barn.

En av orsakerna till denna situation är tillhandahållandet av barnomsorg under arbetstid. Kvinnor kan inrikta sig på sina yrkesuppgifter endast om det finns tillgång till lämplig barnomsorg. Arbetslösheten bland kvinnor är lägst i de stater som tillhandahåller lämplig vård för kvinnor under graviditeten, vid förlossningen, medan de ammar och när de senare uppfostrar sina barn.

Att se till att medborgarna får en lämplig behandling oavsett kön eller härkomst och att sörja för att de utvecklas och skyddas på lämpligt sätt ända från födelsen tills de blir mycket gamla är en princip som helt enkelt måste respekteras i dagens värld.

  Pier Antonio Panzeri (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den fråga vi diskuterar är ytterst viktig och riktar ännu en gång strålkastarljuset mot det sociala Europa. Vi har arbetat för detta mål ganska länge, och därför är det värt att fastslå att investeringar i och utökning av barnomsorg av hög kvalitet, tillhandahållande av bättre yrkesutbildning, bra daglig barntillsyn och nya fördelar för barnen skulle ge en otvetydig signal om den politiska viljan att driva på utvecklingen i rätt riktning.

Det är helt klart att lämpliga sociala och ekonomiska insatser för att stödja barnen inte bara innebär att man tar deras framtid på allvar utan också att man bidrar till att skapa nya ekonomiska och sociala villkor för familjerna. Det skulle göra det möjligt för många föräldrar och framför allt för många kvinnor att komma in på arbetsmarknaden.

Som redan har framhållits skulle detta faktiskt kunna vara ett svar på en av de utmaningar EU måste ta itu med – den demografiska förändringen – genom att understödja arbetsmarknaden på ett positivt sätt, genom att förbättra EU:s konkurrenskraft och genom att göra våra samhällen rikare.

Vad som krävs är därför större mod och framsynthet för att komma i fatt de förseningar som förekommer i de enskilda medlemsstaterna, och parlamentet och kommissionen måste därför visa engagemang, kraft och beslutsamhet att nå de uppställda målen.

  Edite Estrela (PSE). – (PT) Först av allt välkomnar jag rådets och kommissionens meddelanden. Vi är alla överens om att det aldrig kommer att finnas någon verklig jämställdhet mellan könen förrän det finns ett sätt att förena yrkesliv och familjeliv, både för kvinnor och för män.

Det är viktigt att män delar ansvaret för familjen och att kvinnor har möjlighet till en yrkeskarriär. För att detta ska kunna förverkligas måste medlemsstaterna omedelbart skapa system för barnomsorg av hög kvalitet och till ett rimligt pris som är tillgänglig vid lämpliga tider.

Det är beklagligt att vi under 2007, Europeiska året för lika möjligheter för alla, fortfarande har långt kvar innan vi når Barcelonamålen, men med vår åldrande befolkning och våra sjunkande födelsetal måste EU ha så många vuxna som möjligt på arbetsmarknaden, och det betyder fler kvinnor.

Vi ser ivrigt fram emot det dokument om detta ämne för 2008 som kommissionsledamot Vladimír Špidla har tillkännagivit här.

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Jag uppskattar i högsta grad era inlägg. Om jag inte har missförstått något av dem råder det ganska bred enighet här i parlamentet om det mål vi har uppställt, vilket vi faktiskt gjorde för ett antal år sedan då vi också påtog oss vissa skyldigheter. Vi har också sett att vi ännu inte har lyckats nå dessa mål i samtliga medlemsstater och att vi har ganska lite tid kvar för att klara av dessa åtaganden före 2010.

Det är också viktigt att debatten om Alliansen för familjer tas upp på nytt, och fullt medvetet måste jag säga att detta inte bara måste göras i Tyskland som Jan Andersson sa i början av sitt anförande. Olika uppfattningar har kommit till uttryck i den särskilda frågan om man kanske ska göra det obligatoriskt att placera barn i barnomsorg. Vad vi talar om är alltså valfrihet.

Valfrihet är ett mycket viktigt mål att inrikta sig mot. Det finns ingen som bestämmer i vems vård barn ska placeras eller hur många barn människor måste ha. Det är inte detta vi är här för att debattera. Men det måste sägas att det finns specialfall där det inte finns någon sådan valfrihet eftersom det inte finns några specialiserade barnomsorgsinrättningar, och därför är det viktigt att hålla fast vid detta mål när det finns så många olika aspekter att ta hänsyn till, vilket har påpekats av kommissionen, av er i era anföranden och även av ordförandeskapet.

Några av er har talat om jämställdhet och andra om balansen mellan yrkesliv och familjeliv, den demografiska förändringen eller barnuppfostran. En annan sak som är viktig är att vi har åtagit oss att öka andelen kvinnor i förvärvsarbete genom att använda flexicurity [kombination av flexibilitet och trygghet] som ett av medlen att nå detta mål. Följaktligen är det flera olika faktorer som har beaktats i debatten.

Jag vill upprepa hur mycket det gladde mig att höra kommissionsledamot Vladimír Špidla tillkännage sin avsikt att lägga fram ett dokument nästa år för att ta reda på vilka resultat debatterna i rådet och parlamentet har lett till och vad som har åstadkommits för att nå dessa mål.

Jag tackar er för uppriktigheten i debatten, och jag vill också säga att det är en uppgift för var och en av oss, i de medlemsstater där målen ännu inte har nåtts eller där det finns en risk för att de inte nås senast 2010, att vidta lämpliga politiska åtgärder för att de mål vi har uppställt ska nås före detta datum – vilket vi verkligen hoppas.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. (CS) Ärade ledamöter! Jag anser att det är oerhört tydligt att Barcelonamålen är lämpliga och att debatten har bekräftat att det råder bred enighet i denna fråga. Det råder inte heller något tvivel om att ett antal länder ännu har långt kvar innan de uppfyller målen och att vi måste göra allt vi kan för att uppmuntra medlemsstaterna att rätta till detta förhållande.

Fördelarna med Barcelonastrategin är uppenbara, men om ni tillåter vill jag gärna gå igenom dem igen. Utan väl fungerande system för barnomsorg är det för det första inte möjligt att nå grundläggande mål för jämställdheten mellan könen. För det andra kan man inte på ett ansvarsfullt sätt ta itu med problemet med den åldrande befolkningen utan sådana system.

Två frågor framgick tydligt ur debatten. Den första var frågan om kommissionen har följt upp Barcelonastrategin. Som jag framhöll i min rapport inom ramen för Lissabonstrategin är svaret ja. Den andra frågan gällde åtgärder för att kunna jämföra enskilda länder. Enskilda länder jämförs för närvarande med utgångspunkt från uppgifter som de lämnar om det enskilda landet, och från metodsynpunkt är det svårt att jämföra dessa uppgifter. Det är lätt att övervaka utvecklingen i ens eget land, men att jämföra ett land med ett annat är ytterst svårt. Denna situation är otillfredsställande, och vi arbetar därför på att få fram metoder som gör det möjligt att bedöma uppgifterna från olika länder, ett arbete som bör bli klart i slutet av året.

Det framkom också en tredje fråga, frågan om vi inom ramen för Barcelonastrategin är inriktade på valfrihet för föräldrarna. Ja, så är helt klart fallet i enlighet med målen så som de är formulerade. Medlemsstaterna bör eftersträva att senast 2010 tillhandahålla barnomsorg för minst 90 procent av barnen mellan 3 år och skolålder, dvs. tillhandahålla barnomsorg eller låta föräldrarna välja om de vill utnyttja denna möjlighet eller inte. I detta avseende är målsättningen utomordentligt tydlig.

Tack för denna debatt. Jag anser att det är tydligt att det fortfarande återstår en hel del att göra men att vi också har förmåga att åstadkomma en hel del.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

14. Meddelande från kommissionen - En strategi för konsumentpolitik 2007-2013

  Talmannen. Nästa punkt är ett uttalande av kommissionen om en strategi för konsumentpolitik 2007–2013.

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Det är en stor glädje att kunna presentera EU:s nya strategi för konsumentpolitik 2007–2013 som kommissionen har antagit i dag. Jag ser den som vårt bidrag till att kunna få varje medborgare i EU att känna sig lugn och säker. Jag hoppas att parlamentet kommer att stödja detta mål. Detta är även vårt bidrag till att öka våra medborgares ekonomiska välbefinnande och konkurrenskraften i EU:s ekonomi.

Jag känner till att konsumentpolitiken är viktig för parlamentet och välkomnar det stöd som tidigare har givits till den. Ert stöd för min utnämning till kommissionsledamot för konsumentskydd visade tydligt era förväntningar på kommissionen, och jag litar på att strategin överensstämmer med era prioriteringar.

Vad är det som är viktigt för det ekonomiska programmet för konsumenterna 2007–2013, där parlamentet har varit en huvudaktör i lagstiftningsförfarandet för att säkerställa en smidig anpassning av programmet? Programmet är ett viktigt redskap för att kunna genomföra strategin, och de förändringar som har gjorts i programmet för att ta med era åsikter i beräkningen har man också tänkt på i strategin. Denna strategi, och i synnerhet utnämningen av mig som den första kommissionsledamoten för konsumentskydd, är inledningen till att bemöta parlamentets vision. En del av er har sedan en tid tillbaka uppmanat till en kraftigare konsumentdimension i all EU-politik.

Konsumentpolitik tycks mig vara lika bra för att ta itu med de två utmaningar som EU står inför i dag, nämligen att stimulera tillväxt och sysselsättning samt återknyta kontakten med våra medborgare.

När det gäller tillväxt och sysselsättning håller Internet helt klart på att grundläggande förändra detaljhandeln, men dessa förändringar har i praktiken varit begränsade till de nationella marknaderna.

När det gäller detaljhandeln på den inre marknaden ser vi en uppdelning i 27 nationella minimarknader. Detta är synd, och det är en förlorad möjlighet eftersom den inre marknaden har möjlighet att bli den största detaljhandelsmarknaden i världen med betydande möjligheter för konsumenterna och för konkurrenskraften i EU:s ekonomi.

Ett öppnande av gränsöverskridande detaljhandel är nyckeln till att öppna den inre marknadens fulla potential. Om handel över gränserna blir ett trovärdigt alternativ till handel i hemlandet kommer konkurrenstrycket att öka, inte endast när det gäller handel över gränserna utan även på de inhemska marknaderna. Integrationseffekten kräver inte att alla konsumenter, eller ens de flesta, ska göra sina inköp över gränserna. Vår erfarenhet av att avlägsna hinder för försäljning över gränserna av nya fordon visar att det räcker att gränsöverskridande handel är ett trovärdigt alternativ för att den inhemska konkurrenskraften ska öka. Detta skulle vara bra för både tillväxt och sysselsättning.

Vi behöver emellertid en strategi som direkt besvarar alla våra medborgares förväntningar. För dem måste en aktiv konsumentpolitik vara en central del i våra ansträngningar för att visa att de kan förbättra sitt dagliga liv genom att dra fördel av möjligheter skapade av EU när det gäller större marknader, lägre priser samt garanterade rättigheter och skydd.

Det är viktigt att ställa konsumenterna i centrum i all politik och alla bestämmelser i EU. Detta handlar inte bara om en liten strimla av konsumentpolitik i EU-politiken. Denna strategi innebär ett åtagande för oss alla, både i parlamentet och i kommissionen, att närmare granska EU:s politik för att säkerställa att vi korrekt har tagit med konsumenternas åsikter och har korrigerat handlingsprinciper för att maximera deras nytta.

Ordförande José Manuel Barroso har därför beslutat att utöka befogenheterna för gruppen av kommissionsledamöter för konkurrenskraft i syfte att ta upp konsumentdimensionen så att samtliga förslag som har en betydande påverkan på konsumenterna i framtiden kommer att granskas närmare.

Vi ser att det finns tre huvudsakliga mål för de kommande sju åren enligt vår konsumentpolitik. Först vill jag ge EU-konsumenterna mer makt. Detta innebär att skapa de rätta marknadsvillkoren så att de kan göra informerade, övervägda och originella val samt utrusta konsumenterna med de verktyg som krävs för att göra det. För det andra vill jag öka både den ekonomiska och den icke-ekonomiska välfärden för EU-konsumenterna när det gäller pris, val, kvalitet och prisvänlighet. För det tredje vill jag skydda konsumenterna på ett effektivt sätt. Marknadsmisslyckanden för konsumenter hamnar inom två kategorier: de som individerna inte kan hantera och de som de ska hantera själva. Konsumentlagstiftningen ska på ett effektivt sätt skydda konsumenterna från det förra och utrusta dem för att hantera det senare.

Kort sagt vill jag att kommissionen 2013 ska kunna säga till alla EU-medborgare att de kan handla överallt i EU, från kvartersbutiken till webbplatsen, och vara säkra på att de är effektivt skyddade, samt säga till alla detaljister att de kan sälja överallt utifrån en och samma uppsättning regler.

I dag är vi långt ifrån de målen. Viktiga framsteg har gjorts med hjälp av Europaparlamentet. Exempelvis har direktivet om otillbörliga affärsmetoder, förordningen om konsumentskyddssamarbete och nätverket av europeiska informationscentrum för konsumenter inneburit betydande framsteg. Vi måste avsluta detta arbete och agera på ett antal områden: exempelvis bättre bestämmelser när det gäller kontrakt, bättre genomförande, information, rådgivning och återskapa behovet att arbeta både på den inre och den inhemska marknaden samt övertyga konsumenterna och de små och medelstora företagen att göra detta språng.

Harmoniserade regler på vissa områden är centrala för en integrerad marknad, inte för att göra advokater och byråkrater glada. En enkel uppsättning regler hjälper de små och medelstora företagen, konsumenterna samt övervakarna av dessa regler. Jag är inte säker på att det är möjligt att uppmuntra konsumenterna och de små och medelstora företagen att se EU som ett enda territorium utan enkla regler. Harmoniserade regler kommer dock inte att medföra den nödvändiga ökningen av konsumenternas nuvarande förtroende om harmoniseringen avtalas på så sätt att den inte tillhandahåller tillräckligt skydd.

Jag föredrar en harmoniserad lagstiftning och ett bra skydd. Kommissionen har nyligen initierat ett viktigt samråd på området, och jag välkomnar parlamentets uppfattning i dessa frågor.

Avslutningsvis kan jag på så kort tid bara ge en liten försmak av strategin. Jag anser att man med strategin har satt en ambitiös agenda som kräver parlamentets stöd för att den framgångsrikt ska kunna genomföras.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Min fråga till kommissionsledamoten är: ”Vilka redskap och specifika projekt kommer kommissionen att stödja för att stärka konsumentskyddspolitiken?” Jag tänker på den vikt som fästs vid EU-kalendern, ett förnuftigt urval som tilltalar studerande runtom i EU och som också ger insikter om vad den nya EU-generationen anser om konsumenträttigheter. Det viktigaste målet är att säkerställa att alla EU-medborgare inom unionen har lika rättigheter oavsett var de väljer att bo, äta eller handla.

Projektet har finansierats genom EU-medel. Kommer Europeiska kommissionen att fortsätta att stödja detta projekt?

  Talmannen. Tack så mycket. Tack också för lyckönskningarna. Det finns verkligen inga hemligheter mellan oss här i parlamentet.

  Evelyne Gebhardt (PSE). – (DE) Herr talman! Även jag vill gratulera er på er födelsedag samtidigt som jag varmt gratulerar kommissionsledamot Meglena Kuneva till hennes arbete. Ert uttalande alldeles nyss, fru kommissionsledamot, att konsumenten måste stå i centrum när politiken utformas, är mycket viktigt, och det är en avgörande punkt som jag vill understryka.

Om er politik på detta område är ett uttryck för uppfattningen att det inte är människorna som finns för ekonomins skull utan snarare att ekonomin – och den inre marknaden – finns för människornas skull, då är vi på rätt väg. Medan vi ännu uppehåller oss vid detta ämne skulle jag vilja veta i vilka specifika riktningar ni avser att vidareutveckla denna politik. Har ni för avsikt att begränsa er till sektorsnivån, eller överväger ni att utarbeta ett ramdirektiv?

  Marianne Thyssen (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Även jag vill naturligtvis gärna gratulera er på födelsedagen, men jag vill också gratulera kommissionsledamoten, för jag anser att det är rättvist att säga att bläcket i det fleråriga programmet för konsumentskydd inte har torkat helt, och kommissionen har redan förberett en konkret strategi för att genomföra programmet korrekt.

Era snabba reaktioner, fru kommissionsledamot, i kombination med er uppfriskande och beslutsamma politik är någonting som verkligen har glatt gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Vi delar andra parlamentsledamöters åsikt att det skulle hälsas med tillfredsställelse om ni lyckades sätta konsumenten i centrum för politiken för den inre marknaden eftersom detta skulle ingjuta nytt liv i det europeiska projektet; några kanske säger att det skulle få en själ. Vi måste se till att vi får ett brett stöd från samhället för de integrationsprojekt vi arbetar med.

Det behöver inte sägas att vi fortfarande väntar på konkreta förslag. Jag menar innehållet i dessa förslag eftersom ni utan tvekan har sammanställt en lista. Men det är två saker som är särskilt viktiga. För det första när det gäller rättsliga metoder för gottgörelse: vilka metoder för gottgörelse har ni i åtanke när det gäller att förbättra efterlevnaden och konsumentens möjligheter till gottgörelse i jämförelse med det nuvarande läget? För det andra är maximal harmonisering också någonting som förbryllar mig i samband med en mer enhetlig lagstiftning. Hur anser ni att vi skulle kunna genomföra detta i praktiken? Är det er ambition att satsa på maximal harmonisering, eller har ni någonting annat i åtanke?

  Malcolm Harbour (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Som talesman för PPE-DE-gruppen i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd vill jag först gratulera kommissionsledamoten till hennes första större uttalande i parlamentet. Jag är säker på att detta är det första av många, och jag vill också tacka henne för hennes mycket omfattande angreppssätt. Jag anser särskilt, fru kommissionsledamot, att ni tydligt har bestämt er för att EU:s konsumentpolitik måste stå i centrum för hela debatten om den inre marknaden. Jag upprepar vad min kollega Evelyne Gebhardt sa, nämligen att vi är här för att skapa en attraktiv inre marknad för konsumenterna och uppmuntra dem att delta i den, och därför vill vi att detta paket ska gå ihop.

Frågan som jag ville ställa till er, fru kommissionsledamot, är att ni särskilt har identifierat er roll som försvarare av konsumentfrågor och att ni kommer att se till andra handlingsprinciper på andra områden som kommissionen har. I synnerhet tror jag att många av oss är mycket oroade över utvecklingsfrågorna som har att göra med Romkonventionen, vilka på ett sätt skulle kunna arbeta emot er vision om att kunna ta fram en enkel rättslig ram för de små och medelstora företagen. Jag undrar om ni kan försäkra oss att ni även kommer att ta itu med de frågorna?

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Även om jag just nu skulle vilja sjunga en födelsedagssång för talmannen är det nog bäst att jag avstår med tanke på den korta tid jag har till förfogande, men jag vill gratulera er, fru kommissionsledamot, för genom er engagerade medverkan i rådet (konkurrenskraft) förkroppsligar ni naturligtvis sanningen att konsumentskyddspolitiken i EU är en horisontell uppgift som är lika viktig som politikområdet konkurrens och inre marknad, och detta vill jag verkligen tacka er för.

När det gäller elektronisk handel måste EU:s inre marknad vara en enhetlig marknad för konsumenterna, för om vi ger konsumenterna en tryggare ställning på den inre marknaden kommer vi också att få en mer omfattande gränsöverskridande handel över hela linjen.

Det är två punkter jag vill ta upp. Den första är att den fullständiga harmonisering av det slag ni har föreslagit mycket väl skulle kunna passa bra inom vissa områden – till exempel inom den elektroniska handeln – men den kan inte tjäna som modell för den inre marknaden som helhet. Goda argument för detta kan man inte finna förrän en ordentlig konsekvensanalys har genomförts.

För det andra vill vi att konsumenten ska få en starkare ställning på EU:s inre marknad, men jag tillåter mig att tvivla på att kollektiva insatser är det rätta sättet att åstadkomma detta i ett sådant system som finns i EU.

Kanske ni kan tala om för oss vilka resonemang som ligger till grund för dessa förslag från er?

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. (EN) Tack, herr talman! Jag vet inte om ni alla kommer att bli besvikna, men min födelsedag är den 22 juni. I dag är det kommissionsledamot Franco Frattinis födelsedag. Om ni tillåter, ska jag vidarebefordra alla lyckönskningar och gratulationer till honom. Jag försäkrar er att han verkligen förtjänar dem. I vilket fall som helst, tack, och jag hoppas att jag på något sätt kan vara i parlamentet den 22 juni och få min rättmätiga del!

Låt oss börja med frågorna. Fru Pleštinská! Det är verkligen mycket viktigt att all vår politik får ekonomiskt stöd, och vi kommer att göra vårt bästa för att passa in den i vår budgetram. Jag tror att det viktigaste för er är hur ni uppfattar denna politik och hur vi kan maximera tillgångarna som tilldelas via budgeten. Detta gäller utbildning, information, de europeiska informationscentrumen för konsumenter samt ett stärkande av genomförandet. Vi kan tänka ut många andra sätt att spendera medlen på, men prioriteringarna är dessa. När det gäller detta är jag glad att ni nämnde EU-kalendern. Just i dag delade jag ut flera kopior under kommissionens sammanträde som en påminnelse om hur viktig den är som verktyg. Den kommer att fortsätta att vara ett av de bästa sätten som vi kan hålla kontakten med den yngre generationen på.

På tal om den yngre generationen tror jag att vad vi tänker på när det gäller digitala rättigheter stämmer bra överens med vad de söker. I övermorgon har jag ett möte i Berlin om digitala rättigheter, och jag kommer särskilt att rikta mig till den yngre publiken. På så vis kan de bli mer intresserade av vad det innebär att vara konsument i EU, vår värld i utveckling.

Nu har jag kommit fram till Evelyne Gebhardts fråga. Det är alltid viktigt med en detaljerad politik som innehåller en detaljerad vision om hur ramdirektivet ska användas och vilken typ det ska vara eftersom det bara kan vara en samt vilken typ av branschpåverkan som vi ska sträva efter. Jag är för detta blandade tillvägagångssätt. Jag är säker på att denna horisontella uppsättning regler, som ska tillämpas enhetligt för typiska konsumentkontrakt och konsumenträttigheter som har att göra med genomförande eller vad det nu kan vara, är mycket viktig. Detta kanske inte når själen, men i alla fall hjärtat, av konsumentskyddet.

Men vi kan inte omfatta alla branschproblem. Därför anser jag att vi även måste rikta vår uppmärksamhet till stor del på en solid insats när det gäller konsumentskydd, och de viktigaste områdena är energi, transport och telekommunikation. Därför anser jag att det är mycket viktigt att vara en del av rådet (konkurrenskraft). Dessutom är kommissionsledamoten för konkurrenskraft en naturlig bundsförvant till konsumentpolitiken.

Nu till Marianne Thyssens fråga om gottgörelse. Jag har inte tänkt mig den amerikanska formen av kollektiv talan. Det här är inte en John Grisham-historia. Vi har en annan berättelse, en EU-historia, och den har betydligt mer att göra med kollektiv prövning. Vi har denna kollektiva prövning i minst tio länder, och i ett av dem, Nederländerna, är den närmare kollektiv talan, men det är ändå inte detsamma. Detta är inte den enda kollektiva prövningen. Vi kan använda viktiga alternativa system för tvistlösning som testfall och mycket annat. Detta handlar inte om att maximera harmoniseringen utan om flaskhalsar. När och hur kan de identifieras? Det handlar också om att vi i detta avseende riktar vår uppmärksamhet mot den högsta möjliga nivån av harmonisering.

Tack, Malcolm Harbour, för att ni säger att jag försöker vara konsumenternas försvarare. Jag skulle gärna dela min roll med någon av mina kolleger i kommissionen, för jag drömmer om att ha en konsumentförsvarare från de andra sektorerna.

När det gäller Romkonventionen anser jag att vi med hjälp av full harmonisering i alla fall kan överkomma en del av bristerna i Rom I. När det gäller Rom I bör företagen i nuläget rätta sig efter reglerna i det land där problemet uppstod, vilket inte lägger någon betydande börda på företagssidan.

Jag tror att jag praktiskt taget har besvarat Andreas Schwabs fråga om vilken typ av harmonisering som vi riktar in oss på samt om kollektiv talan. Jag vill inte utmana talmannens tålamod genom att ge långa svar, men jag skulle gärna fortsätta denna konversation med er alla.

  Béatrice Patrie (PSE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill tacka er för ert anförande och era svar.

Jag vill fråga er vad ni menar med införandet av bättre gottgörelseförfaranden för konsumenterna eftersom ni talade om för oss att ni inte räknar med några kollektiva gottgörelser.

Faktum är att konsumenternas rättigheter regelbundet kränks i stor omfattning vare sig dessa kränkningar – som när det gäller mobiltelefonsektorn – består i överdrivet höga priser och avdrag för otillbörliga bankavgifter eller fel och brister hos Internetleverantörerna. Mycket ofta är de individuella förlusterna inte särskilt stora, men när man lägger ihop dem blir det betydande sammanlagda förluster, vilket gör att det rör sig om enormt stora summor.

Mot bakgrund av detta är ett individuellt krav på gottgörelse ineffektivt, och faktiskt verkar endast kollektiva aktioner vara en tillfredsställande lösning eftersom dessa inte bara kan ge konsumenterna en metod för gottgörelse och en enhetlig form för kompensationsförfaranden utan också, och framför allt, eftersom sådana aktioner gör det möjligt att sätta press på företagen. Detta är vad som sker i Portugal till exempel, och det innebär inte några excesser i USA-stil.

Skulle ni därför kunna förtydliga för oss vad ni menar med effektiv gottgörelse?

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag har tre punkter.

För det första anser jag att det dokument som kommissionsledamoten tillhandahållit är ett friskt andetag. Det finns ingen falsk tudelning mellan konsumentpolitik å ena sidan och den inre marknaden å andra sidan, och jag anser att detta är det första dokument som tydligt tar fram det.

För det andra uppskattar jag verkligen att kommissionen försöker att förstärka den ekonomiska dimensionen av konsumentpolitiken eftersom det inte har gjorts tidigare, och jag anser att detta är ett mycket välkommet steg.

Den tredje punken handlar om kommunikation. Jag erkänner. Jag ska berätta sanningen. Jag är själv en storhandlare. Jag tycker om att handla, men ibland går det inte så bra över Internet eller liknande. Min poäng är därför att be er att förmedla konsumentpolitiken bättre till EU:s medborgare. Folk sitter här och vet inte att EU faktiskt ger dem många rättigheter när det gäller konsumentpolitik.

Min fråga är vilka prioriteringar som gruppen av kommissionsledamöter med ansvar för konkurrenskraft och konsumentpolitik har? Vilka frågor kan den gruppen behandla?

  Olle Schmidt (ALDE). – Herr talman! Jag vill tacka kommissionären för ett alldeles utomordentligt bra och viktigt dokument. Många av kollegerna har sagt att för att den inre marknaden ska fungera så behövs det väl upplysta och kunniga konsumenter, en väl fungerande marknad och god konkurrens. Detta är, som vi alla vet, en fråga där nationella intressen står mot EU:s och konsumenternas intressen i viss mån.

Min fråga till kommissionären är hur ni bedömer möjligheterna att få större gehör för en gemensam konsumentpolitik där det också finns möjlighet till vidare åtgärder inom EU:s och EG:s lagstiftning idag jämfört tidigare. Vi vet att det har varit svårt att få gehör hos medlemsstaterna för ett vidare EU åtagande i dessa frågor.

  Christel Schaldemose (PSE) . – (DA) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för att hon har publicerat detta meddelande. Jag häpnar över kommissionsledamotens energi och önskan att göra någonting åt konsumentpolitiken, och det gläder mig också särskilt att hon inriktar sig på hela frågan om Internethandeln och de rättigheter och möjligheter som måste finnas på detta område. Jag tror att det som görs kommer att vara av stort intresse för många EU-medborgare. Men min fråga till kommissionsledamoten gäller vad som sades i meddelandet om att målet är att människor ska ha samma skydd oavsett var i EU handeln bedrivs. Kanske jag är ensam om att inte helt förstå vad som avses. Vill kommissionsledamoten att vi ska harmonisera reglerna så att samma regler gäller i hela EU, eller ska det finnas minimiregler som innebär att vissa länder om de så önskar kan ha mer långtgående regler?

  Мартин Димитров (PPE-DE). – Г-жо Кунева, поздравления за вашия доклад. Започвате много добре кариерата си на еврокомисар, пожелавам ви успех.

Моят въпрос към Вас е как ще се справите с прекомерните, затормозяващи регулации, които се представят като защита на потребителите? И за да ме разберете добре, Ви давам конкретен пример от България. Законът за защита на потребителите забранява авансовото плащане при поръчка на стоки по интернет. Според текста на закона, доставчикът няма право да изисква или да приема плащане преди да изтекат седем работни дни от получаването на стоката от клиента или от сключването на договора.

Свръхрегулациите не са в полза нито на бизнеса, нито на потребителите. Подобни регулации спират много търговци въобще да доставят стоки в интернет. Това е точно пречка за малкия и среден бизнес. Смятате ли, че на европейско ниво трябва да се вземат мерки за решаването на този и на други такива случаи?

  Toine Manders (ALDE). – (NL) Fru kommissionsledamot! Välkommen och tack för ert dynamiska sätt att hantera detta förslag. Vi delar den uppfattning som framförts av samordnarna i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, Evelyne Gebhardt och Malcolm Harbour, att den inre marknaden måste vara attraktiv och att konsumenten måste stå i centrum. Som anhängare av den fria marknaden anser jag att marknaden klarar av utbud och efterfrågan, men frågan är: för vem? För konsumenten.

Jag är emellertid orolig över att vår tidigare taktik har varit alltför förmyndaraktig. Vi har överbeskyddat konsumenten som har översköljts med information och inte kan se skogen för bara träd. Jag tycker bättre om er stil, den friska fläkten, eftersom ni verkar vara på väg bort från denna förmyndaraktiga hållning, och jag hoppas – och är faktiskt övertygad om – att handlingsplanen inte kommer att föreskriva ytterligare restriktioner och regler.

Jag har en fråga till er. Avser ni att granska befintlig lagstiftning för att se om den kan förenklas, vilket kan leda till att den inre marknaden blir effektiv och kan förbli effektiv i framtiden, särskilt med konsumenterna i åtanke? Både information och valfrihet är faktiskt mycket bra, men vi får inte dränka människor med information och vi får inte heller behandla dem förmyndaraktigt.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill först tacka kommissionsledamoten för hennes utmärkta sätt att gripa sig an problemet. Jag vill höra mer om de konsekvensanalyser och analyser som ni har genomfört, fru kommissionsledamot. Vad är egentligen problemet när det gäller konsumenternas förtroende? Kan vi öka konsumenternas förtroende genom att maximera harmoniseringen? Eller är det ett ”hönan eller ägget-problem”? Det kanske inte finns någon egentlig efterfrågan på gränsöverskridande handel? Vilket kommer först?

Min andra fråga gäller orättvis marknadsföring. Som ni nämnde gjorde vi en hel del gott arbete under förra valperioden, men tyvärr skyddas en del orättvis konkurrens faktiskt genom bestämmelser för konsumentskydd i medlemsstaterna. Jag vill fråga er hur ni kan garantera att ett nytt angreppssätt när det gäller konsumentlagstiftning inte kommer att medföra nya hinder om medlemsstaterna använder den på fel sätt?

  Barbara Weiler (PSE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Eftersom jag inte kan säga att jag instämmer helt i vad de två senaste talarna har sagt är jag glad att kunna försäkra er om vårt stöd för era ambitiösa mål.

Även om den blandning av olika alternativ som ni har beskrivit låter mycket tilltalande tvivlar vi på att den är effektiv i praktiken. Ni kommer nämligen inte bara att tvingas kämpa mot olika invändningar från medlemsstaterna utan också mot mycket mäktiga ekonomiska intressen, och därför vill vi påminna er om att era kolleger i kommissionen – män och kvinnor som Neelie Kroes, Günter Verheugen, Charlie McCreevy och Markos Kyprianou – vann respekt hos allmänheten i EU först sedan de hade genomdrivit effektiva och omfattande sanktioner inom sina egna ansvarsområden. Vi vill föreslå att ni gör på samma sätt.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Det är ett faktum att vi ägnar alltför lite intresse åt konsumentpolitiken, särskilt när det gäller hälsa och skyddet för unga konsumenter. Hälsotillståndet i vårt samhälle styr vår effektivitet och produktivitet. Dessa faktorer påverkar takten i vår ekonomiska tillväxt som i sin tur säkerställer en specifik levnadsstandard och därigenom också konsumtionsstandard.

Det grundläggande problemet gäller i hög grad barns och ungdomars levnadsvillkor som avgörs av sociala faktorer och av faktorer som hälsa, utbildning och miljö. Alla dessa faktorer bidrar till födelsetalen och till uppfostran av friska och välutbildade unga människor som kommer att avgöra vår framtid.

Hur bör vi ta itu med dessa uppgifter på unionsnivå? Vad bör å andra sidan göras inom medlemsstaterna?

Kommissionsledamoten hade rätt när hon sa att dessa uppgifter och frågor ingår i varje kommissionsledamots ansvarsområde.

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag har två punkter. Den första är en fortsättning på en fråga som ställdes för inte så länge sedan. Hur avser kommissionen att skydda konsumenterna i sitt senaste meddelande om invändningar som publicerades i samband kommissionens konkurrensmål mot Microsoft? Eller handlar detta bara om att få upp allmänhetens intresse i denna utdragna tvist som har lite att göra med konsumenterna och allt att göra med konkurrenter och s.k. forum shopping?

Min andra fråga omfattar grupptalan eller kollektiv talan, vilket redan finns i medlemsstaterna. Det pågår redan en grupptalan i Storbritannien som konsumentgruppen ”Which” för mot JBB Sports i samband med försäljning av fotbollströjor för England och Manchester United under 2000 och 2001 genom att använda vad som kallas artikel 47b i den brittiska lagen om företag från 2002. Anser ni att EU måste fortsätta att blanda sig i på detta område?

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag ska börja med den grupp av frågor som gäller kollektiva gottgörelser och med Béatrice Patries fråga. Som jag nämnde inledde vi förra veckan en undersökning om kollektiv gottgörelse, och när vi har fått alla resultat ska vi presentera dem och diskutera dem med parlamentet.

Det råder emellertid ingen tvekan om att konsumenternas kollektiva intresse i ett fall som det mindre klagomål som ni nämnde är mycket viktigt för att säkerställa att marknaden fungerar rättvist samt för att forma tillverkarnas marknadsbeteende. Därför ska vi fortsätta med våra ansträngningar inom detta område som gäller just den första och tredje pelaren av vår konsumentpolitik, nämligen att ge konsumenterna mer makt och skydda dem, men inte på ett förmyndaraktigt sätt utan verkligen tvärtom. Detta kräver fler aktiva medborgare och fler verktyg åt dem.

När det gäller Alexander Stubbs fråga om prioriteringar ska kommissionsledamöterna med ansvar för konkurrens systematiskt börja granska politiska initiativ för att säkerställa att konsumentundersökningar ges större vikt. Detta gäller informationssamhället, den digitala världen, energiliberaliseringen och handelsinstrumenten. De första initiativen finns i vårt arbetsprogram. När detta för en gångs skull är gjort anser jag att vi kommer att kunna säga att EU blir ”häftigare” och lättare för konsumenterna att förstå, om jag får låna från en av Alexander Stubbs artiklar.

När det gäller Christel Schaldemoses fråga om reglerna om försumbart stöd tror jag inte att vi kan benämna dessa regler som minimi- eller maximiregler. Vi behöver ett visst antal mycket välanpassade bestämmelser med ett detaljerat genomförande, och jag anser inte att regler om försumbart stöd alltid skulle kunna användas.

Nu ska jag övergå till frågan från Konstantin Dimitrov. Jag ber att få byta till bulgariska.

Г-н Димитров, Вие представихте това, което считат за правилно провайдърите на такъв тип услуги. Вие буквално прочетохте тяхното писмо, с което аз съм запозната отдавна. Но аз имам и друго писмо и това е от гледна точка на потребителските организации.

В събота, в София, аз ще участвам в една конференция, която е специално насочена към тези права онлайн. И се надявам, че тогава ще могат да се чуят и двете страни. В противен случай, от тук да коментираме чл. 56 на националното ни законодателство, не е може би най-доброто време за това. Но мога да Ви уверя, че цялото внимание ще бъде отдадено на това да има повече информация и да могат да се видят различните гледни точки.

(EN) Sedan har vi konsekvensanalysen och gränsöverskridande problem. Hur kan det nya tillvägagångssättet anta rätt riktning? Det är just det som jag anser att man med detta nya tillvägagångssätt inriktar sig på. Tyvärr har jag dock inget recept på hur vi kan undvika problem och få ett smidigt genomförande. Detta beror till stor del på det enskilda landet. Det enda sätt jag vet är att kommunicera mer, att förklara mer och att lita på de europeiska informationscentrumen för konsumenter, på medlemsstaternas verkställande organ samt på konsumentorganisationerna. Därför anser jag det absolut nödvändigt för utvecklingen att en kraftig konsumentdimension tillförs medlemsstaternas regeringsstrategier samt de icke-statliga organisationerna.

När det gäller påtagliga påföljder kommer jag inte att tveka att inleda ett förfarande om det skulle ske en överträdelse. Låt oss emellertid först tänka ut hur vi bättre kan genomföra och förstärka, sedan kan vi gå vidare om det skulle vara nödvändigt.

När det gäller den sista frågan om Microsoft har jag uppriktigt sagt inte tillräckligt med information för att spekulera i fallet.

När det gäller den unga generationen kan jag inte vara mer överens om att detta är ett av kommissionens viktigaste mål. Jag uppskattar verkligen hur min kollega kommissionsledamot Markos Kyprianou har gått till väga när det gäller hälsoprogrammet, och jag anser att det vore nyttigt om vi använde samma tillvägagångssätt för inriktningen på den unga generationen på konsumentsidan. Vi borde verkligen utbilda och lära den unga generationen av konsumenter. En del kallar dem ”digitala infödingar”!

  Talmannen. Vi övergår nu till nästa punkt.

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice ordförande

15. Frågestund (frågor till kommissionen)

  Talmannen. Nästa punkt är frågestunden (B6-0012/2007).

Följande frågor har ställts till kommissionen:

Första delen

  Talmannen. Fråga nr 44 av Claude Moraes (H-0078/07)

Angående: Vägtransporter och utsläpp

25 procent av koldioxidutsläppen i EU kommer från vägtransporter och 3 procent från flygplan. I vilken utsträckning har kommissionen mot denna bakgrund undersökt den årliga utsläppsmängden från vägtransporter (bilar, bussar, tåg osv.) och dess påverkan på miljön, med tanke på att fokus i politiska sammanhang och i media framför allt läggs på utsläppen från flygplan?

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EL) Fru talman! Jag är mycket glad att få möjlighet att svara på denna mycket viktiga fråga.

Frågan från parlamentsledamoten är om kommissionen har en fullständig bild av utsläppen av växthusgaser från vägtransporter och vilka åtgärder den föreslår för att minska dessa utsläpps påverkan på miljön. I samarbete med Europeiska miljöbyrån registrerar och övervakar kommissionens tjänsteavdelningar de årliga utsläppen från alla inhemska transportmedel i EU.

Jag ska först kommentera utsläppen av koldioxid som tas upp i ledamotens fråga. År 2003 uppgick utsläppen av koldioxid från transportsektorn i EU-25 till sammanlagt 951 miljoner ton, vilket motsvarar ungefär 21 procent av alla utsläpp av växthusgaser i EU. Vägtransporterna ledde till utsläpp av 892 miljoner ton koldioxid. Vägtransporterna står med andra ord för den största andelen av utsläppen av växthusgaser inom EU. Från denna statistik, som gäller alla former av transport inom EU, måste vi skilja ut de internationella lufttransporterna. Lufttransporterna kan indelas i inhemska flygningar och internationella flygningar. När det gäller de internationella flygningarna är utsläppen av koldioxid 112 miljoner ton större än de volymer jag nämnde tidigare. Jag bör också påpeka att utsläppen från flygplan har ökat i jämförelse med utsläppen från andra transportmedel. Slutligen är flygplanens effekt på klimatet större än statistiken visar eftersom utsläpp från flygplan på höga höjder påverkar ozonet, som är en växthusgas, och även påverkar molnbildningen. Om vi vill begränsa transporternas påverkan på klimatet måste vi därför vidta åtgärder som täcker alla transportmedel.

När det gäller vägtransporter har kommissionen redan tillkännagivit sin avsikt att föreslå ett regelverk för att begränsa utsläppen av koldioxid från bilar och lastbilar i sitt meddelande om koldioxid och bilar. De genomsnittliga utsläppen från nya bilar som marknadsförs inom EU måste begränsas till 120 gram koldioxid per kilometer senast 2012. Förbättringar av motor- och bilteknik kommer att leda till en minskning av utsläppen till 130 gram per kilometer medan kompletterande åtgärder kommer att åstadkomma en ytterligare minskning med 10 gram per kilometer.

Utöver detta har kommissionen redan lagt fram ett förslag om översyn av direktivet om bränslekvalitet. Förslaget till direktiv innehåller en bestämmelse om att bränsletillverkarna ska vara skyldiga att begränsa utsläppen av växthusgaser från bränslen under deras livscykel. Denna satsning kommer att leda till en 10-procentig minskning av utsläppen från vägtransporter fram till 2020. För att få en uppfattning om detta kan man säga att minskningen av utsläppen kommer att motsvara de nuvarande årliga utsläppen i Spanien och Sverige.

Hittills har jag kommenterat utsläppen av koldioxid från vägtransporter. När det gäller flygtransporter har kommissionen lagt fram ett förslag om att de ska ingå i EU:s system för handel med utsläppsrätter. Vårt förslag har presenterats för parlamentet. Bortsett från koldioxid leder transporterna även till andra utsläpp som påverkar miljön och människors hälsa som till exempel svävande partiklar och utsläpp som bidrar till att skapa ozon som till exempel kvävedioxid och flyktiga organiska föreningar. Inom ramen för CAFE-programmet beräknar vi att transportsektorn som helhet kommer att svara för 51 procent av kvävedioxidutsläppen på marken och 20 procent av PM 2,5-partiklarna, om inga ytterligare åtgärder vidtas fram till 2020. Därför föreslår kommissionen restriktioner när det gäller utsläppsgränserna för bilar, och i december förra året ingicks ett avtal om EURO 5- och EURO 6-standarderna. Kommissionen har också för avsikt att lägga fram ett förslag om att införa nya EURO 6-standarder för tunga godstransportfordon under innevarande år.

  Claude Moraes (PSE). – (EN) Jag tackar kommissionsledamoten för det detaljerade svaret. Jag tror att de flesta ledamöter kommer att välkomna siffran på 130 gram per kilometer. Naturligtvis kommer parlamentsledamöterna, även jag, att vilja se bättre och effektivare mål. Det råder det ingen tvekan om. Anledningen till min fråga var emellertid främst att återspegla de åtgärder som ni redan har vidtagit och som parlamentet vill se vidtas, men även att väga upp det faktum att utsläpp kommer från andra områden än flyget, som hemmen, avfall och alla andra möjliga områden. Kommissionen i samarbete med parlamentet måste betona att detta är ett samarbete som gäller alla de skadliga effekterna av koldioxidutsläpp så att vi inte endast betonar luftfarten och utelämnar alla utsläpp från transport och fordon. I min egen stad London är det ytterst viktigt att stoppa den typ av förorening som vi ser håller på att kväva staden.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EN) Tack för er följdfråga. Jag håller helt med er. Vi ska inte enbart inrikta oss på utsläpp från luftfarten, trots att flygen bidrar med 3 procent av EU:s koldioxidproduktion och trots de har ytterligare följder på grund av ångor och kväveoxider, att utsläppen sker på mycket hög höjd och att de ökade med 87 procent mellan 1990 och 2004 och att de ökar fortfarande. Naturligtvis bidrar andra kväveoxidkällor som transport mer totalt sett till koldioxidutsläppen i EU, men de ökar inte så snabbt. Om vi dessutom beräknar transportdelen per ton koldioxid ser vi att de bidrar mindre än luftfarten. Helt rätt nämner ni andra källor, såsom hemmen. Jag kan gå vidare och nämna deponeringar, fluorerade gaser eller jordbruket. De är samtliga koldioxidkällor, och kommissionen vidtar åtgärder för att behandla dessa särskilda frågor.

Sedan har vi även lagstiftningen om utsläpp från bilar med ett mål på 120 gram. Detta ska åstadkommas med hjälp av motormodifieringar och förbättringar upp till 130 gram med ytterligare 10 gram som ska uppnås genom komponentförbättringar och biobränsle. Biobränsle kommer också att bli mycket viktigt för landtransporter, i synnerhet med ändringarna i direktivet om kvaliteten på bränsle som inte endast främjar hållbart biobränsle utan även minskar utsläppen av koldioxid. Detta kommer att följas av ett antal åtgärder som ska vidtas med er hjälp och ert samarbete i syfte att effektivt bekämpa klimatförändringen som är det främsta problemet i världen i dag.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Jag är rädd att Claude Moraes fråga kan har varit ett sätt att uttrycka stöd för att utvidga Londons flygplatser, något som jag är fullständigt emot. Men, herr kommissionsledamot, London misslyckas redan med att möta EU:s krav om luftkvalitet när det gäller kväveoxid och ämnen som består av partiklar, och det förutspås att man kommer att överskrida de högre nivåerna i framtiden. För att rena Londons luft är det nödvändigt att öka användningen av allmänna transportmedel, men London är den huvudstad i världen som har dyrast sådana. Den månatliga kostnaden för pendlarna är dubbelt så hög som i Paris och Rom. Vilken roll kan EU spela för att förbättra luftkvaliteten i London, inte minst genom verkställighetsåtgärder och att uppmuntra Londons borgmästare och regeringen i Storbritannien att göra de allmänna transportmedlen prisvänligare?

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EN) Vi har två problem. Det ena är koldioxid, och det andra är övriga luftförorenare. Jag förstår att det finns ytterligare åtgärder i London. Nyligen genomfördes faktiskt en utökning av området för trängselavgift så de lokala myndigheterna vidtar de åtgärder som de anser lämpliga för att bekämpa klimatförändringen genom att minska koldioxid och de olika föroreningarna som kommer från personbilar. Men ni har helt rätt. Ju bättre de allmänna transportmedlen är, desto bättre är det för miljön och i synnerhet om dessa transportmedel, exempelvis bussar, drivs med hållbart bränsle. Jag tror att införandet av Euro-5 och Euro-6 kommer att betyda mycket för London, liksom för andra städer i EU.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Jag motsätter mig också en utbyggnad av Stanstedflygplatsen, men det beror på att min frus familj har drivit jordbruk där under hundra år, och de kommer att förlora sitt jordbruk till följd av utbyggnaden av landningsbanan. Men det är inte det min fråga gäller.

Min fråga kan kanske liknas vid djävulens advokat. Frågan är följande: varför höjde kommissionen nivåerna till 130 gram per kilometer, när man till en början diskuterade 120 gram per kilometer? Kan ni tala om för oss vad som hände? Ni kanske inte är rätt kommissionsledamot för detta ärende, men kan ni ändå förklara?

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EN) Jag tror att ni i själva verket kommer att ha oss båda kommissionsledamöter här ikväll, för jag förmodar att det kommer ännu en fråga, och eftersom Günter Verheugen kommer att vara här får ni höra samma svar från honom. Ur mitt perspektiv som kommissionsledamot med ansvar för miljön kan jag emellertid försäkra er om att de miljömässiga vinsterna blir desamma. Det vi har räknat ut beträffande personbilarnas bidrag till våra fördelningsmål, som är 0,8 procent av 8-procentsmålet, kommer att uppnås, men visserligen på ett något annorlunda sätt. Vi har uppnått 130 gram per kilometer genom förbättrade bilmotorer och en ytterligare minskning med 10 gram genom tillverkningen av bildelar och biodrivmedel. Därför blir miljövinsterna desamma, så i min egenskap som kommissionsledamot med ansvar för miljön kan jag försäkra er om att jag är mycket nöjd med detta. Givetvis finns det en skillnad, nämligen att en del av bördan har flyttats över från biltillverkarna till biltillbehörshandeln och biodrivmedlen.

  Talmannen. Fråga nr 45 från Liam Aylward (H-0164/07)

Angående: Utbildning av ungdomar i miljöfrågor

Har kommissionen några planer på att främja medvetenheten om miljöfrågor i våra grundskolor, med tanke på att de europeiska medborgarna uppmärksammar dessa frågor i allt större utsträckning?

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EL) Fru talman! Kommissionen håller fullständigt med parlamentsledamöterna om att det är viktigt att förbättra medvetenheten och informera unga människor om de miljöutmaningar vårt samhälle står inför.

Under 1990-talet organiserade kommissionen pilotprogram i en satsning för att främja miljöundervisningen i skolorna. Denna satsning omfattade både stöd till program som gäller specifika miljöfrågor och utarbetandet av studieprogram. Många medlemsstater har nu låtit miljöundervisning ingå i sina nationella läroplaner. Kommissionen har också utvecklat metoder för kommunikation och initiativ på miljöområdet som utgör en viktig källa för skolornas kursplaner och för unga människor över huvud taget. Generaldirektoratet för miljö har till exempel en webbplats med titeln ”Miljö för unga européer” som erbjuder unga människor information om miljön på 20 språk. Denna webbplats är interaktiv och analyserar miljöproblem på ett enkelt, underhållande och pedagogiskt sätt. Ännu viktigare är att den visar för barn på vilka olika sätt de kan skydda miljön.

Skolorna spelar en grundläggande roll i kommissionens strategi för att öka medvetenheten, den strategi med titeln ”Klimatförändringen beror på dig” som inleddes i maj 2006. Skolor som medverkar i denna strategi måste registrera och övervaka sina insatser för att minska koldioxidutsläppen och förklara sig villiga att bekämpa klimatförändringen. Strategins webbplats innehåller ett rikligt material och riktar sig till unga människor.

Dessutom riktar sig många av våra publikationer till unga människor. Barnböckerna täcker olika miljöfrågor som till exempel den ständigt ökande avfallsmängden, förstörelsen av ozonlagret, växthuseffekten och klimatförändringen, vikten av att förhindra förorening av floderna och vikten av biologisk mångfald. Bland övriga publikationer finns en samling teckningar och berättelser av barn och en undervisningsbroschyr om Natura 2000-nätverket. Jag har exemplar av dessa publikationer på olika språk och även en video om kommissionens strategi ”Klimatförändringen beror på dig” som har skänkts av tv-kanalen MTV. Det är en USB-video, och alla intresserade parlamentsledamöter kan få ett exemplar. Jag har också ett antal broschyrer där borta. Jag vill också påpeka att utbildningsprogrammen om miljö kan få ekonomiskt stöd genom handlingsprogrammet för 2007–2013 inom sektorn för livslångt lärande.

  Liam Aylward (UEN). – (EN) Jag vill tacka kommissionsledamot Stavros Dimas för hans mycket positiva svar och gratulera honom till det som redan har skett. Men jag vill särskilt efterlysa att ytterligare ekonomiska resurser ställs till förfogande för att utveckla miljöfrågorna i skolorna, och jag anser att kommissionen i själva verket borde ägna sig mer åt detta område. Den aktuella frågan i dagsläget är hur vi skyddar vår miljö – dvs. medlen och metoderna – och jag anser uppriktigt sagt att vi bör försöka få fram detta budskap till de unga. Uppenbarligen har vi alla en roll att spela, och vi bör uppmuntra de nationella regeringarna att göra detsamma. Så, herr kommissionsledamot, samtidigt som jag uppskattar det som ni redan har gjort vill jag be er att ytterligare undersöka möjligheterna på detta område.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EN) För att fatta mig kort känner ni till att förordningen om Life+ håller på att diskuteras här i parlamentet och i rådet. Förutsatt att den godkänns kommer program av det slag som ni nämnde tidigare att kunna finansieras.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (EN) Jag antar att ni, herr kommissionsledamot, skulle instämma i att små barn kanske inte är tillräckligt gamla för att förstå varför de borde oroa sig över miljöns försummelse. De är emellertid tillräckligt gamla för att kunna uppskatta skönheten i världen och börja utveckla goda vanor i förhållande till miljöfrågor.

Om jag förstår ert svar rätt är ni ganska nöjd med det EU gör på det här området. Gör vi således tillräckligt? Och har ni några nya idéer om vad som bör ske inom den närmaste framtiden?

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EN) Jag är aldrig nöjd, i synnerhet inte när det gäller miljöfrågor. Det finns alltid mer att uträtta. Vi uträttar en hel del med hjälp av er, men vi kan göra mycket mer. När det gäller den särskilda frågan huruvida skolor i unionen kommer att införa program i läroplanerna som har föreslagits av EU hölls det en stor debatt om denna fråga under slutet av 1990-talet. Det beslutades då att frågan skulle omfattas av subsidiaritetsprincipen, och det är således upp till medlemsstaterna att avgöra detta.

Givetvis kan vi göra mer, för medvetenheten om miljöfrågor är ytterst viktig. Ni kan själva se vad som sker beträffande klimatförändringen, nu när människor över hela världen och i EU har blivit mer medvetna om det hot klimatförändringen utgör. Den ökade medvetenheten är en följd av rapporteringar i dagstidningar och medier, samt av de rapporter som finns tillgängliga om denna fråga, som t.ex. Turnerrapporten, rapporten från FN:s mellanstatliga klimatpanel (IPCC) och flera olika rapporter från andra vetenskapliga organisationer som t.ex. amerikanska rymdflygstyrelsen (NASA). Den är också en följd av det arbete som har utförts av Europaparlamentet, kommissionen och Europeiska unionen. Detta har medfört att vi har kunnat införa flera olika åtgärder, samt nå överenskommelser.

Den historiska överenskommelse som slöts i förra veckan om energi- och klimatpaketet kommer att inte bara att ge oss en världsledande ställning i kampen mot klimatförändringen, utan vad viktigare är, den kommer dessutom att göra det möjligt för oss att bli effektivare när det gäller att övertyga andra länder om att följa vårt exempel efter 2012.

Barn är mycket viktiga, inte bara för att de – som ni påpekade – utvecklar goda vanor, utan också för att de påverkar sina föräldrar. Det är således en mycket god investering att göra barn mer medvetna om miljöfrågor.

  Talmannen. Fråga nr 46 från Antonis Samaras (H-0159/07)

Angående: Erkännande av universitetsexamina

Enligt Bolognaprocessen och det protokoll om erkännande av examina efter studier vid europeiska universitet som undertecknats i Bergen, Norge, skall medlemsstaterna upprätta en ”lista” över de universitet vars examina inte skall erkännas utan ytterligare förfaranden. Dessa listor har ännu inte upprättats, vilket lett till att en mängd framställningar kommit in till Europaparlamentet och att medborgarna oroar sig över sina barns framtid. Vad föreskrivs på gemenskapsnivå och vilka åtgärder är det medlemsstaternas sak att vidta i syfte att följa EU:s anvisningar? Har kommissionen för avsikt att föreslå ytterligare åtgärder i detta ärende?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) En konferens för EU:s ministrar för högre utbildning, som parlamentsledamoten nämner, hölls i Bergen den 19–20 maj 2005. Kommunikén från denna konferens innehåller inte någon lista över universitet vilkas examina inte erkänns.

Samma påpekande gäller Bolognaprocessen som helhet, även om denna process utvecklades utanför gemenskapens regelverk.

När det gäller erkännande av examina som avlagts i andra medlemsstater vill kommissionen mer allmänt hänvisa till bestämmelserna i artikel 149 i fördraget där det står att utbildningssystemets organisation hör till medlemsstaternas behörighetsområde. Detta erkännande styrs av den nationella lagstiftningen i varje medlemsstat.

Dessutom vill kommissionen påpeka att det med hjälp av EU har inrättats ett nätverk för nationella informationscentrum för akademiskt erkännande (NARIC) som har kontor i alla medlemsstater. Intresserade medborgare kan vända sig till dessa kontor för att få pålitlig information från samtliga EU-universitet om vilken inriktning och vilket värde examina avlagda vid respektive universitet har.

Till sist vill jag nämna att kommissionen den 5 september 2006 antog ett förslag om att rekommendera inrättandet av den europeiska ramen för kvalifikationer (EQF). Även om detta förslag, som just nu diskuteras i rådet och parlamentet, inte är bindande uppmanas medlemsstaterna i förslaget att skapa överensstämmelse mellan de olika kvalifikationsnivåerna.

Detta är det svar som Ján Figeľ har förberett för er, och jag vill ännu en gång tacka er för er fråga.

  Antonis Samaras (PPE-DE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Tack för ert svar som jag i princip inte har några invändningar mot, men jag vill ändå poängtera behovet av en tydligare tidsplan för genomförandet av Bolognaprocessen och besluten i det protokoll som undertecknades i Bergen.

Låt oss undersöka det ni sa. Med tanke på att kommissionen har föreslagit skapandet av en europeisk ram för utfärdande av examensbevis, som visserligen är frivillig och inte rättsligt bindande, undrar jag vilken tidsplan man har lagt upp för detta och vilka konsekvenserna blir för de länder som inte ansluter sig. Planerar ni med andra ord att utfärda ett direktiv? Annars måste de länder som inte ansluter sig stå på sidan om, och jag hoppas att de som inte ansluter sig verkligen gör det.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Ja, herr Samaras, kommissionen har gjort framsteg, men nu måste en dialog etableras med parlamentet och med Europeiska rådet. På det sättet hoppas vi kunna driva utvecklingen efter de linjer som ni har pekat på. Det är det svar som jag kan ge er; om det behövs kommer Ján Figeľ med glädje att ge er en skriftlig bekräftelse på detta.

Del II

  Talmannen. Fråga nr 47 från Marc Tarabella (H-0079/07)

Angående: Bristande efterlevnad av förordning (EG) nr 261/2004 om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar

I sitt svar på min muntliga fråga H-0697/06 av den 26 september 2006 åtog sig kommissionen att till slutet av januari 2007 lägga fram ett meddelande till Europaparlamentet och rådet om förordning (EG) nr 261/2004⁽¹⁾ om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar. Sedan dess har förvirringen kring frågan bara ökat på grund av att flygbolag vägrat att tillämpa ersättningsklausulen.

EU-ombudsmannen har dessutom starkt kritiserat de felaktiga uppgifter som förekommer i det informationsmaterial som kommissionen delat ut till flygpassagerare.

När och hur avser kommissionen reda ut denna röra som leder till att medborgare får lida på grund av bristande klarhet i lagtexten och kommissionens och medlemsstaternas ovilja att vidta åtgärder mot flygbolagen?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Kommissionen avser att anta meddelandet om tillämpningen av förordning (EG) nr 261/2004 i april 2007. Detta meddelande kommer att utformas på grundval av resultaten av en oberoende studie.

När det gäller EU-ombudsmannens förslag till rekommendation om det informationsmaterial som har delats ut bekräftar kommissionen den ståndpunkt som man redovisade i svaret på parlamentsledamotens fråga P-140/07. Kommissionen har tid på sig till slutet av mars för att yttra sig om ombudsmannens förslag till rekommendation.

Dessutom är kommissionen i färd med att uppdatera tillgången på information om flygpassagerares rättigheter efter antagandet av nya rättsliga bestämmelser på gemenskapsnivå för detta område.

Kommissionen förbereder därför en ny affisch om flygpassagerares rättigheter, som först kommer att lämnas till flygbolagen och de nationella kontrollorganen för yttrande. Förberedelsearbetet inleddes långt innan förslaget till slutsatser lades fram av EU-ombudsmannen. Denna nya och uppdaterade affisch kommer till exempel att innehålla information för personer med begränsad rörlighet som reser med flyg, den lista som är i bruk i gemenskapen över flygbolag som är föremål för förbud och det aktuella flygbolagets identitet.

Information som anses vara felaktig eller inaktuell har redan avlägsnats från kommissionens webbplats Europa. Jag anser därför att vi gott och väl är på samma våglängd som denna rekommendation från EU-ombudsmannen.

  Marc Tarabella (PSE) . – (FR) Jag välkomnar ert svar, och jag ber er att förlåta mig för att jag framhäver en punkt. Jag noterar med stor oro att kommissionen trots alla era ansträngningar är oförmögen att genomdriva förordningen: Flygbolagen vägrar till exempel att betala de skadestånd som föreskrivs, de nationella organ som har ansvaret för att kontrollera tillämpningen av förordningen gör inte vad de ska och inga straff utmäts för detta.

Innebär det inte att kommissionen erkänner sitt nederlag när det är en konsumentorganisation som exempelvis måste komma överens med en researrangör om den kompensation som ska tilldelas hundratals passagerare i Belgien som drabbats av förluster såsom skedde under jullovet? Tror ni att kommissionen med hjälp av era omarbetningar kommer att kunna reagera bättre i framtiden när den ställs inför de problem som kan förväntas uppstå på detta område?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Jag kan försäkra er, herr Tarabella, att jag har ägnat mycket uppmärksamhet åt det som ni just talade om. Jag får själv brev från personer som rapporterar om fall där texterna inte har tillämpats. När vi får resultaten av den granskning som vi har genomfört kommer jag att vara tvungen att öka trycket på medlemsstaterna, eftersom jag vill framhålla att även medlemsstaterna nu måste se till att de planerade villkoren tillämpas.

Samtidigt vill jag säga att ni gör helt rätt i att betona nödvändigheten av att passagerarnas rättigheter tas till vara i praktiken. Vi har redan kallat in de nationella kontrollorganen vid flera tillfällen, och på detta område är jag fullt besluten att så tydligt som det behövs visa kommissionens önskan att medlemsstaterna undan för undan ska ta över ansvaret för detta problem med målsättningen att erbjuda lämpliga lösningar.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Samtidigt som det är viktigt att medlemsstaterna stärker passagerarnas rättigheter enligt denna förordning är det också tydligt att vi i den förra texten på ett antal punkter gjorde det alltför lätt för flygbolagen.

För det första satte vi inte upp några krav på ekonomisk kompensation vid förseningar, och för det andra möts vi av problemet att de regler som berör force majeure utformas på ett sätt som alltför ofta låter flygbolagen avfärda passagerarna genom att säga att de inte kan göra något åt saken, att det handlade om force majeure, då den enkla sanningen är att ett fel uppstod i bokningssystemet. Kan vi få till stånd några förändringar på den punkten?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Herr Rack! Jag har just sagt att ett fullständigt oberoende organ har fått i uppdrag att genomföra en granskning för att vi ska få en noggrann utvärdering. Därefter kommer vi att undersöka hur vi åter ska kunna få hjälp av medlemsstaterna och även av flygbolagen. Jag anser att vi i år, 2007, bör fokusera på ett effektivt genomförande när det gäller passagerarnas rättigheter. Jag ska personligen ägna mig åt denna fråga.

  Jörg Leichtfried (PSE). (DE) Även jag vill säga något om samma ämne, eftersom jag nyligen har fått ett mycket stort antal brev och e-brev, där det särskilt handlar om att genomförandet för närvarande inte alls fungerar bra. Jag vill bekräfta det som Reinhard Rack sa om det uppenbara behovet inte bara av ett bättre genomförande utan även av faktiska förändringar i vissa hänseenden. Jag anser att det finns ett behov inte bara av genomförande utan av striktare lagstiftning för hanteringen av problem med flygplan som tas ur trafik när de inte är fullbokade endast med hänvisning till force majeure, och jag är intresserad av att höra vad ni avser att göra åt detta.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Jag lovar er, herr Leichtfried, att jag ska se till att denna situation, som ni djupt beklagar och som även jag finner mycket otillfredsställande, från och med i år ska förbättras markant.

  Talmannen. Fråga nr 48 från Bernd Posselt (H-0087/07)

Angående: Höghastighetstågförbindelsen ”Magistrale für Europa”

Från och med den 10 juni 2007 åker höghastighetståget TGV Est på 2 timmar och 20 minuter från Paris till Strasbourg. Varför tar denna tågförbindelse slut i Stuttgart i stället för att fortsätta till München? Vilka åtgärder avser kommissionen att vidta för att även den östra sträckningen av höghastighetstågförbindelsen förverkligas i enlighet med programmet för det transeuropeiska nätverket?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Järnvägslinjen Paris–Strasbourg–Stuttgart–Wien–Bratislava är ett av de trettio prioriterade projekten i det transeuropeiska transportnätet.

Från och med den 10 juni kommer en ny nyttotrafiktjänst att införas mellan Frankrike och Tyskland sedan en ny 300 kilometer lång höghastighetslinje har öppnats mellan Paris och Baudrecourt i Lorraineregionen. Denna sträcka är en del av detta prioriterade projekt. Linjen kommer att öppnas torsdagen den 15 mars.

Den nya kommersiella tjänsten kommer att innehålla fyra dagliga tur- och returresor mellan Paris och Stuttgart med början den 10 juni 2007. Denna tjänst kommer att utsträckas till München när den nya tidtabellen införs i början av december 2007. Denna tjänst kommer att drivas över den befintliga sträckningen mellan Stuttgart och München.

Som ni vet följer kommissionen noga moderniseringen av sträckorna mellan Stuttgart och Ulm. I juli 2005 utnämnde kommissionen Peter Balazs till EU:s samordnare för denna linje, och han lämnade en första rapport om arbetets fortskridande, som offentliggjordes den 13 september 2006. Samordnaren prioriterar särskilt flaskhalsen mellan Stuttgart och Ulm, där framkomligheten absolut måste förbättras.

Dessutom medfinansierar kommissionen redan sträckorna mellan Augsburg och München, som enligt tidtabellen delvis ska tas i bruk 2008 respektive 2010.

Jag vill påpeka för er, herr Posselt, att samordnaren och kommissionen ägnar mycket ingående uppmärksamhet åt att studera och bygga linjen mellan Strasbourg, Kehl och Appenweier – sammankopplingen av de franska och tyska nätverken genom bron i Kehl, som vi har väntat på i så många år. Jag är ganska optimistisk. Jag anser att vi är på god väg med detta och att detta projekt, som Peter Balazs följer mycket noga, är på rätt spår, om jag får använda detta uttryck.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Tack så mycket, herr kommissionsledamot, inte bara för det utomordentligt goda svaret, för faktum är att utan er och Peter Balazs hade inte några så utmärkta framsteg kunnat göras i den här frågan, som har varit slumrande i årtionden, och det är ni som verkligen har fått fart på detta. Jag har en kort kompletterande fråga, som har att göra med förbindelsen över Mühldorf till Salzburg och de framsteg som har gjorts i arbetet mellan München och Salzburg.

Det andra som jag ville ta upp har att göra med tidtabellerna, där det till exempel nu tidigt på morgonen går ett intercitytåg från Wien till München, men när man anländer till München har tåget till Strasbourg redan gått. Jag är medveten om att tidtabeller inte är ert ansvar, men jag vill be er att tala med järnvägsbolagen och få stopp på denna slags galenskap för gott.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Professor Peter Balazs arbetar för närvarande med två analyser om Stuttgart–Ulm och München–Salzburg, eftersom han anser att ett integrerat synsätt på fullföljandet av dessa båda avsnitt för närvarande saknas.

Sträckan Stuttgart–Ulm är föremål för en planeringsåtgärd som nu har avslutats. Det har emellertid förekommit förseningar på grund av att de tre tyska parterna – förbundsstaten, delstaten och Deutsche Bahn – har saknat tydliga ståndpunkter när det gäller möjliga alternativa sträckningar och även på grund av otillräcklig offentlig finansiering.

Peter Balazs står i ständig kontakt med de berörda tyska parterna, han övervakar utvecklingen av projektet, och nu väntar vi på ett klargörande av den tyska ståndpunkten så att vi kan fastställa gemenskapens ståndpunkt. Jag kan i varje fall försäkra er, herr Posselt, att detta är en fråga som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Jag står också precis i begrepp att skriva till de tyska och österrikiska aktörerna om tidtabellerna mellan dessa båda länder.

Detta är vad jag ville säga till er, herr Posselt, samtidigt som jag bekräftar min beslutsamhet i denna mycket viktiga fråga.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Sträckan mellan Wien och Bratislava är en fråga av särskilt intresse för en ny medlemsstat som Slovakien, eftersom den kan sammanbinda två flygplatser, vilket naturligtvis skulle ha avsevärd inverkan på regionens utveckling. Hur är situationen när det gäller denna sträcka mellan Wien och Bratislava och särskilt förbindelserna mellan de båda flygplatserna? Det förefaller som om tre olika sträckningar debatteras.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Det är mycket svårt för mig att svara på en så preciserad fråga. Jag föreslår, herr Rübig, att jag svarar er skriftligt, eftersom jag behöver skaffa mig en uppfattning om sträckan Wien–Bratislava med hjälp av Peter Balazs. Under tiden kan jag berätta att Balazs är mycket medveten om den här frågan också och att han har tagit de nödvändiga kontakterna med de österrikiska och slovakiska regeringarna. Om ni tillåter skulle jag emellertid föredra att svara er skriftligt för att undvika att bli för vag.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Min fråga om detta ämne är ganska allmän. Nu när linjerna i det transeuropeiska nätet har fastställts för ganska avsevärd tid får man en känsla av att några faktiskt är i gång medan andra – även om de inte fullständigt försummas av medlemsstaterna – i varje fall inte byggs, och därför skulle jag vara intresserad av att veta om det i framtiden kan komma att finnas ett system där de aktörer som faktiskt bygger och gör det effektivt belönas, så att det under vissa omständigheter är mer sannolikt att de kan dra fördel av bidrag än de som tillhör det transeuropeiska nätet (TEN) men inte gör något alls. Av den anledningen undrar jag vad som kommer att göras i framtiden när det gäller att fastställa linjer inom det transeuropeiska nätet?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) För det första, herr Leichtfried, måste parlamentet anta reglerna för finansiering av det transeuropeiska nätet, vilket jag tror kommer att ske inom kort. Sedan kommer vi att skicka en begäran till de olika medlemsstaterna om att de ska lämna förslag till oss. När vi har samlat in alla dessa förslag i höst kommer vi att kunna fatta beslut om de viktigaste prioriteringarna och då även ta hänsyn till de utfästelser som de olika medlemsstaterna har gjort.

Det är visserligen sant att uppgiften hade varit lättare om jag hade haft en budget på 20 miljarder euro för perioden 2007–2013 än med de 8 miljarder euro som jag faktiskt har. Icke desto mindre är jag övertygad om att vi, i de fall som medlemsstaterna framför ett önskemål, kommer att kunna stödja detta. För det mesta är det emellertid medlemsstaternas beslut, och därför måste man försäkra sig om att de olika regeringarna i sina förslag prioriterar dessa transeuropeiska nät. Detta är vad jag kan berätta om nuläget.

  Talmannen. Fråga nr 49 från Dimitrios Papadimoulis (H-0091/07)

Angående: Domstolsbeslut om återbetalning av den grekiska statens skuld till Olympic Airways

I svaret på min fråga nr E-5051/06 skriver kommissionen att alla Olympic Airways utestående fordringar fram till 2002 tagits i beaktande i beslutet från 2002. Med tanke på att skiljedomstolen samtidigt beslutat att tilldöma Olympic Airways 580 miljoner euro enbart för en del av statens skuld till bolaget och för skulder som funnits uppförda i dess räkenskaper försätter sig emellertid kommissionen i en brydsam situation med detta svar. För samtidigt som regeringarna i åratal belastat Olympic Airways med enorma skulder som de vägrat erkänna har EU tvått sina händer och låtsats betrakta regeringarnas uppgifter som sanningsenliga. Eftersom denna olösta fråga med EU hindrar bolaget från att göra de nödvändiga investeringarna i sin flygverksamhet undrar jag: Tänker kommissionen förklara exakt vad den menar med sina påståenden att den grekiska statens faktiska skuld till Olympic Airways återbetalats under genomförandet av saneringsprogrammen? Vilka initiativ tänker kommissionen ta för att stoppa kravet på ett återtagande av ”stödet”, som kvittats i och med domstolsbeslutet?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Kommissionen har tagit del av skiljenämndens beslut av den 13 juli 2006 om allmännyttiga skyldigheter och av beslutet av den 6 december 2006 om Olympic Airways flytt till Atens internationella flygplats Spata.

Kommissionen samarbetar med de nationella grekiska myndigheterna i denna fråga för att med hänsyn till gemenskapsrätten och särskilt med hänsyn till de beslut som har fattats fastställa rättsläget när det gäller finansieringen och de kostnader som har täckts. Det åligger de grekiska myndigheterna att visa kommissionen att ifrågavarande summor inte beaktades vid de tidigare besluten om statligt stöd och är helt förenliga med gemenskapsrätten.

Dessutom avvisar kommissionen de ogrundade påståendena beträffande de tidigare beslut, som fattades efter det att djupgående och detaljerade undersökningar hade genomförts och sedan alla inblandade parter via publiceringen av ett yttrande i Europeiska unionens officiella tidning hade inbjudits att lämna sina synpunkter. Detta är det svar som jag kan lämna på Dimitrios Papadimoulis fråga.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Tack för ert svar, men jag vill be er att vara mer exakt. Dömde den grekiska domstolen ut 550 miljoner euro, ja eller nej? Ge mig ett rakt svar. Har kommissionen för avsikt att bestrida domstolens slutgiltiga beslut? Har kommissionen belägg som visar att statens skulder till Olympic Airways kompenserades i det förgångna? Och vad menar ni när ni säger ”ogrundade anklagelser”? Tror ni att den grekiska domstolen grundade sina beslut på ogrundade anklagelser? Vem syftar ni på när ni säger ”ogrundade anklagelser”?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Det är viktigt, herr Papadimoulis, att först av allt säga att behandlingen av detta svåra ärende med Olympic Airways sker ytterst rigoröst. Jag måste framhålla att det faktiskt inte finns någon anledning att inte behandla detta ärende ytterst rigoröst.

Det är klart att det har förekommit uttalanden i pressen om de tidigare besluten, uttalanden som ifrågasatte giltigheten i dessa beslut, trots att de hade fattats efter djupgående undersökningar.

Kommissionen behandlar Grekland på samma sätt som den behandlar alla medlemsstater, och transportföretaget Olympic Airways bör behandlas lika som alla andra flygbolag. Genom ett kommissionsbeslut från december 2002 tvingades Grekland att kräva återbetalning av det bidragsbelopp som framgick av beslutet, vilket inte har skett. I ytterligare ett negativt beslut från september 2005 kom man fram till att ytterligare bidrag hade beviljats Olympic Airways. Eftersom Grekland sedan dess inte har vidtagit några andra åtgärder som syftar till återbetalning har kommissionen tvingats vidta rättsliga åtgärder mot Grekland.

Om de grekiska myndigheterna fullgör sina skyldigheter kommer dessa åtgärder inte att genomföras. Tyvärr är de ekonomiska problem som Olympic Airways står inför inte isolerade och de är inte resultatet av kommissionens åtgärder, och definitivt inte en följd av det rättsliga förfarande som har inletts.

Kommissionen försäkrar sig bara om att gemenskapens konkurrensbestämmelser följs. Det är det svar som jag kan ge er, samtidigt som jag har bett mina tjänstemän att behandla denna fråga rättvist och ytterst rigoröst.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! I förslaget till förordning – jag upprepar – i förslaget till förordning nr 659/1999 fanns en bestämmelse om att återbetalning av nationellt stöd inte kunde upphävas genom nationella överklaganden av handlingar som innehåller beslut om sådan återbetalning. Tvärtemot detta innehåller artikel 14.3 b i förordning nr 659/1999 ingen sådan bestämmelse. Vad bygger då kommissionsledamoten sin ståndpunkt på, enligt vilken förhör i de nationella domstolarna inte kan resultera i upphävande i ärenden som rör statligt stöd?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Ställd inför domstolens beslut kan jag för er bara bekräfta vår önskan att tillämpa gemenskapsrätten. Domstolarnas beslut är något nytt som vi för närvarande analyserar, och Grekland måste visa att de åtgärder som man har vidtagit är förenliga med gemenskapsrätten. När det gäller denna fråga kan jag ärligt säga er att jag är mycket noga med att handla i enlighet med gemenskapslagstiftningen och – jag upprepar – att jag är angelägen om att denna lagstiftning tillämpas rigoröst och rättvist.

  Talmannen. Frågorna nr 50, 52 och 53 kommer att besvaras skriftligen.

  Talmannen. Fråga nr 54 från Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (H-0144/07)

Angående: Transportsamarbete med grannländerna, i synnerhet i Medelhavsområdet

Den 31 januari 2007 antog kommissionen ett meddelande om riktlinjer för transporter i Europa och grannregionerna. Detta innehåller de grundläggande strategiska riktlinjerna för en översyn av de alleuropeiska områdena och ”korridorerna” och av de fem leder som sammanbinder EU och grannarna, en översyn som är nödvändig med tanke på de nya geopolitiska förhållandena, i synnerhet efter den nya utvidgningen.

Anser kommissionen att det först och främst är förverkligandet av dessa fem leder som bör främjas bland de 30 prioriterade projekten för de transeuropeiska näten? Tre av dessa fem huvudleder rör Medelhavsområdet: a) motorvägar till sjöss i Medelhavet, b) den sydöstra leden som kopplar samman EU med Balkan, Turkiet, Mellanöstern och Egypten, Röda havet, och c) den sydvästra leden som kopplar samman EU med Maghrebländerna och Egypten.

Tänker kommissionen lägga fram konkreta initiativ för att stärka de prioriterade projekten inom de tre huvudleder som rör Medelhavsområdet? Kommer det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI) från och med 2007 att ingå i finansieringsstödet till grannar som har lån för projekt på prioriterade områden och för övergripande åtgärder? Kan kommissionen ange storleken på de medel som avsatts för finansieringen via ENPI och vilken del som skall täcka Medelhavsområdets behov? Bortsett från europeiska och internationella finansieringsmekanismer, vilket är partnerländernas bidrag till detta?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Innan jag lämnar över till Janez Potočnik vill jag som svar på Rodi Kratsa-Tsagaropoulous senaste fråga klargöra skillnaden mellan de prioriterade projekten för de transeuropeiska näten och de transnationella lederna. År 2004 fattade Europaparlamentet och rådet ett beslut som ändrade riktlinjerna för det transeuropeiska nätet i ett territorium som består av 27 EU-stater. Enligt denna strategi koncentreras investeringarna till 30 leder och prioriterade transnationella projekt.

Som ni vet, fru Kratsa-Tsagaropoulou, uppgår budgeten för det transeuropeiska nätet till 8 miljarder euro, och med det beloppet kommer det inte att vara möjligt att medfinansiera alla prioriterade projekt till fullo. Därför kommer det att bli nödvändigt att koncentrera budgeten till gränsöverskridande sträckor och flaskhalsar, det vill säga de projekt som skapar det högsta europeiska mervärdet.

Å andra sidan identifieras i dokumentet fem huvudlinjer som förbinder EU med dess grannar. Dessa fem linjer ändrar inte de prioriteringar som har fastslagits för det europeiska nätet inom EU. Dokumentet står i samklang med EU:s grannskapspolitik. Denna politik utformades för att undvika att sprickor skulle uppstå mellan EU och dess grannar, såväl i samband med medlemskap som vid närmare samarbete.

Samarbetet inom transportsektorn har från början av Barcelonaprocessen identifierats som ett av de prioriterade samarbetsområdena i samband med partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet. Det är beroende av Transportforumet för Europa och Medelhavsområdet och de parter som är verksamma i det. För närvarande har en finansieringsram på 200 miljoner euro anslagits för regionen för finansiering av åtgärder som utvecklas i samband med transportsamarbete i Europa-Medelhavsområdet. Det handlar huvudsakligen om genomförbarhetsstudier till tio projekt på infrastrukturområdet för de prioriterade lederna för transport i Europa-Medelhavsområdet.

Den totala kostnaden för de föreslagna projekten i samband med samarbetet med Medelhavsområdet uppgår till 23 miljarder euro fram till 2020 för Medelhavsregionen. Naturligtvis är nationella budgetanslag fortfarande av största vikt för transportsektorn, särskilt för underhåll av de existerande näten, men även för kritiska investeringar, särskilt på gränsöverskridande nivå.

Gemenskapen kommer på samma sätt som i det förgångna att stödja dessa åtgärder med teknisk hjälp och med hjälp till förbättringar av den administrativa kapaciteten. I vissa fall kan stödet innehålla investeringar till kritiska infrastrukturer, särskilt över gränserna, eller horisontella nyckelåtgärder.

Här vill jag påminna om att Europeiska investeringsbankens nya mandat innebär en garanti från gemenskapen som ska göra det möjligt för banken att bevilja länder i Medelhavsområdet lån på 8,7 miljarder euro under perioden 2007–2013. Jag upprepar, lån på 8,7 miljarder euro! Detta är ingen liten summa.

Dessutom ger redan de flesta nationella vägledande programmen utrymme för räntesubventioner för att underlätta för Europeiska investeringsbanken eller andra utvecklingsbanker att bevilja lån.

Kommissionen avser även att ställa en investeringsfond på 700 miljoner euro till förfogande för bidrag till europeiska grannskapspolitiken för perioden 2007–2013. Denna fond kommer att göra det möjligt att understödja de lån som beviljas av Europeiska investeringsbanken och andra europeiska utvecklingsbanker, särskilt inom transport-, energi- och miljösektorerna.

Detta nära samarbete mellan kommissionen och Europeiska investeringsbanken och de övriga långivarna måste förstärkas såväl i det regionala som i det globala sammanhanget. Offentlig-privata partnerskap är ett lovande redskap för förverkligandet av projekt inom infrastrukturen som är lönsamma från ekonomisk, social och miljömässig synpunkt.

För att genomföra det paket som föreslås i meddelandet kommer kommissionen att arbeta stegvis för att stärka ramen för samarbetet mellan EU och dess grannländer. Från och med 2007 kommer kommissionen att inleda förberedande diskussioner med grannländerna för att tillsammans med dem bestämma ramarna för ett strukturerat och effektivt samarbete som ska möjliggöra ett aktivt och samordnat genomförande av åtgärder längs lederna. Jag hoppas att kommissionen efter dessa diskussioner kommer att lägga fram ett konkret förslag. Jag hoppas även kunna lägga fram en halvtidsrapport under hösten 2007.

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Jag vill tacka kommissionen för de upplysningar som vi har fått, både om EU:s strategi och om partnerländernas ansvar och medverkan.

Jag skulle vilja fråga om kommissionsledamoten kan säga något om prioriteringarna mellan alla dessa planer eller om alla kommer att löpa sida vid sida samt om ni kommer att lämna rapport till oss i höst om den samlade utvecklingen?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Jag ber Rodi Kratsa-Tsagaropoulou om ursäkt i förväg, för mitt svar i dag kommer inte att vara fullständigt. Jag anser faktiskt att detta arbete måste få fortsätta, så att jag i höst kan slå fast vad som ska prioriteras.

Er fråga var helt berättigad. Detta är ett bra dokument, nu gäller det att utarbeta prioriteringarna för vår politik i samband med utökningen av de transeuropeiska näten, en politik som Loyola de Palacio själv lade ner mycket arbete på. Jag har stora förhoppningar om att allt detta arbete ska leda till positiva resultat, och jag kommer inte att försumma att hålla er ordentligt informerad om hur utvecklingen av våra tankar och våra förslag fortskrider, fru Kratsa-Tsagaropoulou.

  Talmannen. Tack, herr kommissionsledamot.

Fråga nr 55 kommer att besvaras skriftligen.

  Talmannen. Fråga nr 56 från Danute Budreikaitė (H-0112/07)

Angående: Nya energikällor

Vid Michelin Challenge Bibendum, ett rally för miljöbilar som ägde rum i Shanghai, presenterades Habo, en av 150 experimentella bilar som drivs inte med bensin utan med väte som avger syre när det reagerar med vatten.

På vägarna i USA kör redan tiotals vätedrivna lastbilar. Kanada har uppnått mycket på detta område. Japanska Honda kommer tydligen att påbörja masstillverkning av vätebilar om tre-fyra år.

Skulle kommissionen kunna redogöra för hur programmet för tillverkning av bränsle ur väte kommer till uttryck i gemenskapens sjunde ramprogram för forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013) och vilka resultat som uppnåtts?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Kommissionen är fullständigt medveten om den viktiga roll som väte och bränsleceller kan spela för att övergången till ett mer hållbart energisystem ska lyckas. Kommissionen erkänner att en avgörande fråga är att utveckla och utnyttja processer som kan tillhandahålla de nödvändiga mängderna väte på ett sätt som leder till en nettominskning av utsläppen av växthusgaser och som också är miljömässigt hållbar.

Till en början förväntas merparten av vätet komma från fossila bränslen, först utan att kolet tas upp och binds, och sedan på medellång sikt med hjälp av kolupptagning och kolbindning. Målet på lång sikt är att framställa väte från energikällor som kräver lite eller ingen koldioxid. Inom ramen för det femte och sjätte ramprogrammet har man genomfört projekt där man har undersökt vätets potential som energibärare på global nivå. Man har även prövat flera olika alternativ för att framställa och använda väte, samtidigt som man har analyserat de ekonomiska, sociala och miljömässiga ståndpunkterna för de olika vägarna. Anslagen till forskning om, och demonstration av, väte och bränsleceller inom ramen för det sjätte ramprogrammet överstiger 300 miljoner euro. Omkring 20 procent av verksamheten berör väteframställning som omfattar kortsiktiga vägar, som t.ex. avancerade elektrolysrör, samt långsiktig teknik, såsom biologiska och fotoelektrokemiska processer. Den tekniska forskningen kompletteras av socioekonomiska undersökningar och demonstrationer.

Låt mig ta upp några praktiska exempel. Inom ramen för det femte ramprogrammet stödde kommissionen projektet CUTE-ECTOS, där man visade upp 30 bussar som drevs med bränsleceller och väteinfrastruktur i tio europeiska städer. Detta bidrog till att göra vätet och bränslecellerna trovärdiga som alternativ till bensin och diesel. Inom ramen för det sjätte ramprogrammet har denna verksamhet utvidgats ytterligare till att omfatta en demonstration av en bilpark bestående av 200 vätedrivna fordon, däribland bussar, bilar och små specialfordon, som en del av initiativet vätgas för transport.

Ett annat exempel på ett projekt som har finansierats inom ramen för det sjätte ramprogrammet, och vars resultat publicerades alldeles nyligen, är vätgasmotorprojektet. Detta är en ny typ av vätgasteknik som kommer att leda till nya och effektivare motorer. Inom projektet har man undersökt metoder för att tillverka vätedrivna motorer som är lika effektiva som de nuvarande dieselmotorerna, och som medför obetydliga eller inga minskningar i fråga om motorstorlek och motorkraft. Dessa vätedrivna motorer innebär tydliga fördelar framför nuvarande generations motorer och ser ut att kunna konkurrera med andra föreslagna system när det gäller både prestanda och kostnader. Inom ramen för detta projekt har man utvecklat innovativa bränsleinsprutningsmetoder för personbilsmotorer, samt för lastbilar och bussar.

Låt mig till sist ta upp ännu ett exempel som är värt att nämna eftersom det tilldelades Descartespriset för vetenskapligt forskningssamarbete så sent som i förra veckan. Det gäller Hydrosolprojektet, en innovativ termokemisk reaktor för solenergi som, i likhet med den välkända katalysatorn i bilar, framställer väte genom att klyva vatten. Att integrera solenergi i system som förmår klyva vatten kommer att få väldiga effekter för de energiekonomiska aspekterna över hela världen, eftersom det är en lovande möjlighet för att kunna tillhandahålla överkomligt och förnybart solenergiväte nästan utan några koldioxidutsläpp.

Det finns givetvis många fler sådana exempel, och om ledamoten så önskar kan jag tillhandahålla henne en förteckning över olika projekt. Inom ramen för det aktuella sjunde ramprogrammet, som inleddes alldeles nyligen, kommer man inom forskning, teknisk utveckling och demonstration på området för väte och bränsleceller att dra nytta av ett mycket utdraget samråd med berörda parter som genomförs av den europeiska teknikplattformen för väte och bränsleceller (European Hydrogen and Fuel Cell Technology Platform). Denna branschledda teknikplattform, som etablerades 2004, har stått för den strategiska styrning som sektorn behöver för att göra denna teknik redo att kommersialiseras.

I bilaga 4 till rådets beslut om det särskilda programmet Samarbete finns en förteckning över ett initiativ för väte och bränsleceller som ett av möjliga gemensamma teknikinitiativ som kan komma att inrättas. Detta skulle kunna ske antingen på grundval av artikel 171 i fördraget – som skulle kunna omfatta skapande av gemensamma företag – eller på grundval av en ändring av det särskilda programmet i enlighet med artikel 166 i fördraget. Inom det gemensamma teknikinitiativet, som planeras att bli ett långsiktigt offentlig-privat partnerskap, kommer man att fastställa och genomföra ett målinriktat europeiskt program för industriell forskning, teknisk utveckling och demonstration för att få fram stabil vätgas- och bränslecellteknik som har utvecklats fram till marknadsföringsstadiet. Man räknar med att ett av målen för det gemensamma teknikinitiativet blir att senast 2015 täcka 10–20 procent av efterfrågan på vätgas från energianläggningar med en produktionsteknik som kräver lite eller ingen koldioxid. De exakta ramarna och målen kommer att anges när detta gemensamma teknikinitiativ väl har antagits.

Under mellantiden inleddes den första ansökningsomgången för det sjunde ramprogrammet den 22 december, och ansökningstiden löper ut i slutet av april. Energiämnet omfattar ett antal frågor som är knutna till innovativa material för särskilda väteproduktionsprocesser.

Jag har använt mer tid än vad jag hade tänkt, men jag ville ge er en allmän översikt av tillämpliga program eller initiativ.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Tack för ett mycket omfattande och informativt svar. Det gläder mig verkligen att kunna säga att vi inte är långt efter Kina i detta hänseende; vi arbetar också på detta område. Jag skulle vilja fråga följande: Dessa framsteg är begränsade, och det finns inte många vätedrivna fordon på gatorna; är det möjligt att detta beror på inflytande från bilindustrin och från de oljeproducerande länderna och att de kanske utövar påtryckningar och begränsar forskningen om användningen av väte som drivmedel?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. (EN) Nej, så är inte alls fallet. Tvärtom: EU är bland de ledande i världen när det gäller väteteknik. Genom att lägga större tonvikt på den europeiska teknikplattformen, där denna fråga behandlas, har vi nu en strategisk och konsekvent inställning till hur vi ska gå vidare. Alla världens länder håller fortfarande på att behandla viktiga frågor, och detta innebär att föra ut aktuella upptäckter på marknaden, vilket skulle leda till en verklig väteekonomi. Jag anser emellertid att vi kan vara mycket stolta över det som vi tidigare har uppnått och det sätt på vilket vi för närvarande behandlar denna fråga. Att framhålla det möjliga gemensamma teknikinitiativet är dessutom exakt det rätta sättet att placera oss på kartan och behålla vår position där.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag är tacksam för kommissionsledamotens i sanning intressanta och optimistiska svar om vad som har gjorts och vad som planeras. Icke desto mindre skulle jag ändå vilja ställa en fråga om framtiden: När tror ni att vätedrivna bilar kommer att kunna konkurrera med bensin- och dieseldrivna fordon och säljas till jämförbara priser? Slutligen, när kommer Europeiska kommissionen, Europeiska rådet och Europaparlamentet att kunna få sådana vätedrivna bilar och placera dem i våra garage för att föregå med gott exempel för andra och visa att EU verkligen är föregångare på detta område?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. (EN) Jag har givetvis inget trollspö som kan förutspå när den tidpunkten kommer, men jag anser att vi rör oss i den riktningen. Genom att i nuläget försöka fastställa våra forskningsmetoder på ett sammanhängande sätt, utifrån industrins behov nedifrån och upp, ökar vi möjligheterna att så snart som möjligt nå slutsatser. Men till dess, och jag hoppas verkligen att det inte är långt dit, kommer vi att vara tvungna att köra hybridbilar. Jag har själv en sådan bil hemma.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Fru talman, fru Wallis, kommissionsledamot Janez Potočnik, mina damer och herrar! Detta veckoslut beslutade rådet att anta bestämmelser som ska tvinga fram en 20-procentig ökning av effektiviteten på energiområdet till 2020. Anser ni att produktionen av dieselmotorer, där EU ligger i täten, skulle kunna stärkas ytterligare med hjälp av en strategi som syftar till högsta klass i fråga om effektivitet, om större ansträngningar görs för att nå högre effektivitetsmål inom det sjunde ramprogrammet för forskning?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. (EN) Detta är ingen enkel fråga. Jag skulle påstå att de mål som rådet antog för bara några dagar sedan är ambitiösa, men mycket välbehövliga. Personligen anser jag – och förvisso även kommissionen – att det inte finns något annat alternativ. Jag anser att det är mycket viktigt att betrakta de gränser som miljön ställer oss inför som en verklig affärsmöjlighet, för jag anser uppriktigt sagt att den som bäst förstår detta också kommer att vara ledande inom näringslivet, inom flera olika områden, däribland de som nämndes här, t.ex. miljöskyddsområdet.

  Talmannen. Fråga nr 57 från Teresa Riera Madurell (H-0145/07)

Angående: Kvinna och vetenskap

En strategi som överensstämmer med målet att till år 2010 anslå 3 procent av unionens BNP till forskning är att uppnå målet att 8 av 1 000 yrkesaktiva personer i Europa skall vara forskare, vilket motsvarar 700 000 nya forskare med lämplig utbildning. Det är därför oerhört viktigt att Europa till fullo utnyttjar sin forskarpotential, bland annat genom att främja ett ökat deltagande av kvinnor i forskning och teknik. Det är varken intelligent eller effektivt att utnyttja enbart hälften av begåvningspotentialen.

Kan kommissionen i samband med den 8 mars, Internationella kvinnodagen, meddela någon åtgärd som syftar till att lösa detta missförhållande?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Kommissionen är mycket väl medveten om den tydliga obalansen mellan manliga och kvinnliga forskare. Den senaste tillgängliga statistiken visar att över 50 procent av akademikerna inom samtliga ämnen är kvinnor, men bara 15 procent av professorerna. Inom vetenskapen, samt teknik- och ingenjörssektorn är siffrorna 34 procent för kvinnliga akademiker respektive 9 procent för kvinnliga professorer. Kommissionen håller med om att detta är ett slöseri med talanger och resurser.

Sedan 1999 har åtskilliga dokument från kommissionen varit inriktade på kvinnors deltagande i den europeiska forskningen. Kommissionen är angelägen om att samla in tillförlitlig statistik för att kunna överblicka hela situationen, och den offentliggör regelbundet dessa resultat i en broschyr med titeln ”She Figures”. Denna broschyr publicerades 2003 och 2006, och nästa utgåva förväntas bli 2009. Sedan det femte ramprogrammet har kommissionen också tillhandahållit ekonomiskt stöd till undersökningar och åtgärder på området för kvinnor inom vetenskapen. Inom ramen för det sjätte ramprogrammet har man dessutom anslagit en budget på 15,7 miljoner euro till kvinnor inom vetenskapen. Åtskilliga projekt pågår, t.ex. ett projekt där man har inriktat sig på behovet av att ta fram förebilder för att uppmuntra kvinnor att satsa på en karriär inom vetenskapen.

Slutsatserna från 2005 års möte i rådet (konkurrenskraft) fick medlemsstaterna att fastställa ett mål om 25 procent kvinnor i ledande ställning inom den offentliga sektorn. I detta avseende har en expertgrupp för kvinnor i beslutsprocesser på forskningsområdet börjat undersöka de formella och informella barriärer som gör det svårt för kvinnor att nå toppositioner inom forskningen. Inom ramen för det nya ramprogrammet kommer en liknande expertgrupp att undersöka frågan om vetenskaplig kompetens och möjliga könsfördomar i utvärderingen av vetenskaplig kompetens.

Inom ramen för det sjunde ramprogrammet är handlingslinjen för jämställdhetsfrågor uppdelad i tre huvudsakliga verksamhetsområden. För det första kommer vi, i syfte att stärka kvinnors roll inom den vetenskapliga forskningen, att finansiera projekt för att jämföra positiva åtgärder för kvinnor i beslutsfattande ställning inom forskningen. Detta kommer att omfatta EU, Förenta staterna, Kanada och Australien.

För det andra kommer åtgärdsområdena inom ramen för det sjunde ramprogrammet att omfatta jämställdhetsfrågor beträffande definition och mätning av vetenskaplig kompetens, i enlighet med forskningens könsdimension. Till exempel kommer en undersökning av all forskning som har genomförts i EU i frågor som rör diskriminering och nackdelar för kvinnliga forskare att finansieras genom denna typ av åtgärd.

För det tredje och slutligen, när det gäller integreringen av ett jämställdhetsperspektiv inom gemenskapens forskningspolitik och program uppmuntras kvinnors deltagande i det särskilda programmet Samarbete. Kommissionen fortsätter också att ha ett mål om ett deltagande av 40 procent kvinnor i utvärderingspaneler, och detta kontrolleras regelbundet.

Vi har också planerat att tillhandahålla utbildning och riktlinjer till olika forskare om hur jämställdhetsperspektivet kan integreras i forskningen.

Oavsett vad vi gör inom ramen för det sjunde ramprogrammet är och kommer detta att vara ett viktigt politiskt ställningstagande, och det kommer också att vara viktigt för ett antal forskningsorganisationer som deltar i ramprogrammet. Vi kommer endast att ha ett begränsat inflytande över situationen på fältet i EU. Vi söker således också efter nya idéer utifrån vilka kommissionen kan vidta åtgärder, eller utifrån vilka medlemsstaterna kan vidta åtgärder med kommissionens stöd. Därför avser vi att göra detta till en egen fråga i grönboken om det europeiska området för forskningsverksamhet. Ju mer man erkänner den särskilda situation och de särskilda behov som gäller för forskare i EU, i fråga om både rörlighet och möjligheter att överföra t.ex. socialförsäkringsrättigheter, desto större skulle möjligheterna bli att inrikta sig på kvinnors särskilda roll inom forskningen. Kommissionen kommer inom kort att diskutera grönboken om det europeiska området för forskningsverksamhet, och jag vill uppmana ledamöterna att ta aktiv del i den efterföljande debatten om det europeiska området för forskningsverksamhet. Jag litar dessutom på ert starka stöd i denna och andra frågor.

Slutligen vill jag betona att vi har valt en långsiktig strategi som grundar sig på oavbrutna insatser och ett kontinuerligt stöd för att främja kvinnors roll inom den vetenskapliga världen, med hjälp av de åtgärder och den verksamhet som jag just förklarade.

  Teresa Riera Madurell (PSE). – (ES) Tack så mycket, herr Potočnik. Era förslag förefaller mig synnerligen ändamålsenliga. Som ni sa är poängen att EU måste utnyttja sin forskningspotential så mycket som möjligt, och i det syftet måste framstående kvinnor ha samma möjligheter som framstående män. I praktiken är det inte alltid så.

Jag vill också fråga er i vilken utsträckning kommissionen – naturligtvis under garantier om att skicklighet fortfarande är huvudkriteriet – även, som den har gjort vid andra tillfällen, skulle kunna ta hänsyn till könsfördelningen vid utvärderingen av projekt eller ta hänsyn till att dessa projekt leds av kvinnor.

Min andra fråga är huruvida ni kommer att vidta åtgärder för att se till att antalet deltagare i programkommittéer, expertgrupper, arbetsgrupper osv. är balanserat ur genusperspektiv och att se till att samma sak sker i alla andra verksamheter som finansieras av EU.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. (EN) Målen inom ramen för det sjunde ramprogrammet är fortfarande exakt desamma som målen i de tidigare programmen, även om redskapen har förändrats något.

Arbetsprogrammen kommer att uppmuntra kvinnors deltagande inom forskningen och belysa könsfrågans betydelse inom särskilda ämnen. Inom större projekt kommer man att ha möjlighet och uppmuntras att ta med jämställdhetsåtgärder i projekten, och dessa åtgärder kommer, precis som andra åtgärder inom projekten, att ge rätt till ersättning.

Jag vill emellertid upprepa att vi bör, och ska, föregå med gott exempel, men vi är alla medvetna om att vi inte kan lösa problemet om vi begränsar oss till forskningsportföljen. Vi står nu inför svårigheter som är del av en bredare verklighetsbild av ett samhälle där man har hamnat i denna ogynnsamma och orättvisa situation som innebär att vi inte utnyttjar hela vår kunskapspotential. Därför anser jag att den debatt som vi kommer att föra, och som också kommer att vara särskilt inriktad på denna fråga, är så ytterst viktig.

När det gäller det sätt på vilket vi försöker handla i praktiken kan jag ta ett exempel på hur vi hanterar frågan om utvärderingspaneler, där vi har ett mål om ett 40-procentigt deltagande från kvinnor. I artikel 17 i sjunde ramprogrammets regler om deltagande anges att vi, i samband med valet av oberoende experter, bör se till att uppnå en rimlig könsbalans. Kvinnors deltagande i utvärderingspanelerna har ökat sedan kommissionen fastställde detta mål 1999. Kvinnornas antal ökade från 22 procent 1999 till 30 procent 2005. Tyvärr har jag ännu inte fått siffrorna för 2006.

Om vi jämför detta med andelen kvinnor i vår databas över experter, som bara är 25 procent, får ni en tydlig fingervisning om att vi försöker göra vårt bästa. Utöver detta uppmuntrar kommissionen också kvinnliga experter att registrera sig i vår databas. Den europeiska plattformen för kvinnliga forskare, som skapades i slutet av 2005, kommer att hjälpa oss i detta hänseende. Dessa är de åtgärder som vi avser att genomföra.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Jag skulle vilja undersöka den här frågan ur ett bredare perspektiv – inte bara frågan om kvinnornas deltagande inom vetenskapen utan även männens. Europa förlorar i kampen mot USA. Fler och fler forskare (både kvinnor och män) flyttar till USA, eftersom de får bättre betalt och bättre arbetsvillkor där. Vad planerar vi att göra för att få våra forskare att stanna i Europa och för att få andra att komma hit?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. (EN) Detta är en annan dimension av frågan, som vi är tvungna att undersöka noggrant. Människors rörlighet är avgörande för att lyckas med den forskning som genomförs i EU eller på andra platser i världen, för i syfte att uppnå en korsbefruktning av kunskaper krävs en fri rörlighet för dem som besitter dessa kunskaper. Givetvis finns det ingen som föredrar att människor utbildas i det egna hemlandet – åtminstone upp till gymnasienivå – och sedan ger sig iväg för att leva i ett annat land. Om detta inträffar måste vi definitivt upprätta nära förbindelser med de människor som lever utanför våra egna länder, till exempel i Förenta staterna. Vi har ett särskilt program inom ramen för det sjunde ramprogrammet som syftar till just detta. Att skapa nätverk med människor utomlands, så att deras kompetens i själva verket inte går förlorad, är av yttersta betydelse.

Men ändå är kompetensflykten en fråga som vi är tvungna att ta itu med på allvar. De senaste uppgifterna om EU är inte alltför alarmerande. Givetvis finns det skillnader mellan medlemsstaterna, men från flera av länderna kommer rapporter från mycket väletablerade universitet att det också sker en mycket stor tillströmning av studenter till Europeiska unionen. Jag besökte nyligen Indien, och fick veta att 17 000 studenter varje år kommer från Indien till Storbritannien för att studera på europeisk mark. Jag anser att det är en positiv och viktig tillströmning som vi bör främja.

Kompetensflykten är emellertid en annan fråga, som vi är tvungna att ägna uppmärksamhet. Det ligger emellertid flera orsaker bakom denna företeelse, till exempel lockelsen till en karriär, social representativitet och pensionsrättigheter, varav flera är knutna till varandra. Det finns inget enkelt svar på den typen av frågor.

  Talmannen. Tack, kommissionsledamot Potočnik.

Vi ska nu övergå till frågor riktade till kommissionsledamot Günter Verheugen.

Jag vill upplysa kollegerna om att frågestunden kommer att överskridas med omkring 20 minuter i dag, och jag vill i förväg tacka tolkarna för deras överseende.

  Talmannen. Fråga nr 58 från Sarah Ludford (H-0075/07)

Angående: Falska läkemedel

I sin resolution om falska läkemedel från september 2006 (P6_TA(2006)0351) uppmanar Europaparlamentet Europeiska gemenskapen att genast ”skaffa sig möjligheter att segra i kampen mot de maffiametoder som används vid pirattillverkning och förfalskning av läkemedel”. Parlamentet uppmanar vidare kommissionen att i denna fråga gå längre än kommissionens ”Strategi för säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter i tredjeländer”, och i synnerhet vidta tillräckliga åtgärder för att inom sitt territorium bekämpa problemet med falska läkemedel.

Vilka konkreta åtgärder har kommissionen vidtagit sedan september 2006 för att förhindra förekomsten av falska läkemedel inom och utanför EU? Vilka åtgärder har kommissionen i synnerhet vidtagit för att öka kontrollen av läkemedel som säljs via Internet?

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Fru talman! Kommissionen är medveten om att förfalskning av läkemedel – som parlamentets ledamot tog upp – är ett problem i hela världen och att det kan ha allvarliga följder för människors hälsa. Vi bevakar därför detta problem mycket noga, och jag vill inte dölja för er att jag är mycket bekymrad över det.

Kommissionen har utarbetat en allmän strategi mot förfalskning av läkemedel inom EU och har – med tanke på problemets internationella förgreningar – sett till att det finns rutiner för samarbete med och komplettering av det arbete som utförs av sådana internationella partner som Världshälsoorganisationen och Europarådet.

Gemenskapens rättsliga ram som tillåter myndigheterna att konfiskera falska läkemedel som förts in på den gemensamma marknaden eller upptäcks på denna består av gemenskapslagstiftning om läkemedel, tullens åtgärder och upprätthållandet av immateriella rättigheter. Det är medlemsstaterna som i första hand är ansvariga för tillämpningen av befintliga bestämmelser.

De senaste fem åren har de på EU:s marknad avslöjat 27 fall av falska läkemedel i den legala leveranskedjan och 170 på den svarta marknaden, och även om detta kanske inte verkar vara någon stor mängd är det tydligt, inte minst att döma av de beslag som tullpersonal vid våra yttre gränser har gjort av falska läkemedel, att dessa har ökat markant de senaste åren.

Statistiken för 2005 visar att tullpersonal beslagtog 560 000 falska läkemedel vid EU:s yttre gränser detta år, och en inledande analys av medlemsstaternas siffror för 2006 har visat att antalet falska läkemedel som har beslagtagits av tullen det året kan förväntas uppgå till sammanlagt över 1,5 miljoner, vilket innebär en dramatisk ökning.

I sitt meddelande till rådet, Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén om hur tullen skulle kunna möta den senaste utvecklingen på området för förfalskning och pirattillverkning av varor och produkter lade kommissionen fram en handlingsplan som innehåller en rad konkreta åtgärder för att bekämpa denna ökning.

Man har redan påbörjat två av de viktigaste av dessa åtgärder, nämligen skapandet av ett elektroniskt system för ett snabbt utbyte av information mellan tullmyndigheter om risker för nya slag av förfalskning och inrättandet av ett system genom vilket företag så snabbt som möjligt kan ge tullmyndigheterna viktig information om förfalskningar, så att dessa snabbt kan vidta åtgärder. Kommissionen försökte också i mars 2006 att öka allmänhetens medvetenhet om detta problem genom att varna för förekomsten av falska läkemedel på Internet.

I denna varning tillkännagav kommissionen offentligt att den skulle driva ett projekt för att analysera situationen och att den i samarbete med medlemsstaterna, Europeiska läkemedelsmyndigheten och internationella partner skulle undersöka om ett ingripande var nödvändigt för att skydda folkhälsan. Projektet kommer till exempel att beakta sådant som handel med falska läkemedel via Internet.

Kommissionen avser att bygga på denna analys, med vilken arbetet redan har påbörjats, och kommer på grundval av den att komma fram till strategiska lösningar för hur eventuella kryphål i lagen kan täppas till. Om det visar sig nödvändigt kommer vi att genomföra en översyn i stor skala av EU:s läkemedelslagstiftning. Dessa försök att lösa situationen kommer naturligtvis att grundas på bedömningar av följderna, men jag försäkrar er att vi kommer att göra allt som står i vår makt för att förhindra att falska läkemedel kommer in på våra marknader i framtiden och på det sättet äventyrar människornas hälsa.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Tack, herr kommissionsledamot. Jag ser fram emot handlingsplanen, men jag är rädd att svarets omfattning inte kommer att stå i proportion till problemets. För två veckor sedan diskuterade Internationella narkotikakontrollstyrelsen något som de kallade för ”flödet av falska läkemedel”. Det är sannolikt att mellan 25 och 50 procent av läkemedlen i utvecklingsländerna är falska, och i EU är försäljningen över Internet, som ni nämnde, en av huvudutmaningarna. Kan vi försöka hjälpa till att lokalisera människorna och företagen bakom de olagliga webbplatserna?

Kan vi, samtidigt som vi upprätthåller vägarna för parallellhandel, försöka kontrollera att de olagliga handlingarna inte tar sig in på parallellhandelns område?

Vad anser ni om ett förbud mot att läkemedel ompaketeras?

Vilka slags kryphål i lagstiftningen är det ni talar om att täppa till?

Skulle vi kunna ha en strafflagstiftning om att anpassa definitionerna och påföljderna efter brotten inom den brottsbekämpande tredje pelaren? Jag anser bara att det här bör hanteras som ett brådskande ärende. Detta dödar människor, och skadar hälsan allvarligt.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Jag kan inte annat än hålla med om allt som ni har sagt, fru Ludford. Avsikten är att det projekt som jag talade om ska komplettera de internationella åtgärder som redan pågår, och som har satts i gång av Världshälsoorganisationen och Europarådet, och att detta projekt ska utformas som en lösning av typen medicinsk distanshjälp för Europa, medan parallellhandelsprojektet särskilt kommer att ägnas åt de aspekter som har med patientsäkerhet att göra.

Om vi verkligen ska klara ut problemet måste vi först veta exakt hur läget är, och därför måste vi be medlemsstaterna om de nödvändiga upplysningarna. Jag tror att vi kommer att ha sammanställt all information som vi behöver vid slutet av året och att vi då kommer att kunna fatta en del beslut.

Jag gör samma bedömning som ni av situationen i utvecklingsländerna, vilken är synnerligen upprörande. Under en debatt här i parlamentet förra året om detta sa jag att vi skulle göra allt som står i vår makt för att hjälpa utvecklingsländerna att skapa de strukturer som krävs för att säkerställa att de läkemedel som kom in på deras marknader låg i linje med internationella normer. Problemet är helt enkelt att de administrativa strukturer som krävs för att utöva en effektiv kontroll saknas i många utvecklingsländer, och därför håller jag med min kollega i kommissionen, Louis Michel, om att det är synnerligen viktigt för utvecklingen att vi gradvis ökar våra ansträngningar att stödja utvecklingsländerna i denna uppgift.

  Talmannen. Fråga nr 59 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0076/07)

Angående: Åtgärder för att stärka entreprenörskap i EU

Vilka åtgärder tänker kommissionen inom ramen för Lissabonstrategin, den europeiska utbildnings- och sysselsättningsstrategin och den europeiska agendan för entreprenörskap vidta för att stärka privata entreprenörskap, i synnerhet bland ungdomar, och för att skapa en miljölagstiftning för riskhantering samt för att uppdatera, utveckla och främja konkurrenskraften hos den europeiska ekonomin?

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Detta är ett ämne som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. EU:s ekonomi är inte så dynamisk som den skulle kunna vara, den skapar inte så många arbetstillfällen som den skulle kunna, och huvudorsaken är att vi inte har tillräckligt många företag. Vi har inte tillräckligt många företag, eftersom vi i Europa inte har tillräckligt många människor som är beredda att ta entreprenörskapsinitiativ med de risker som följer med sådana initiativ.

Det viktigaste svaret på er fråga är därför att vi behöver ökad förståelse i våra samhällen för att det är företagen som skapar arbetstillfällen, att det måste finnas entreprenörer med mod att åstadkomma detta och att entreprenörskap måste accepteras som en socialt ansvarsfull och nyttig verksamhet. Vi måste därför arbeta för större acceptans för entreprenörskapsinitiativ. Kommissionen har utvecklat ett stort antal initiativ på det området under de senaste två åren.

Förra året publicerade den europeiska dagordningen för entreprenörskap en lägesrapport, av vilken det framgår att vi har ökat resurserna till gemenskapens finansieringsinstrument för företag kraftigt, att vi har stimulerat bildandet av miniföretag för skolungdomar och studenter så att de kan lära sig entreprenörsverksamhet, och vi har en databas som drivs av euroinfocentren där man kan få hjälp med att finna affärspartner.

Om Europeiska unionen ska skapa tillväxt och sysselsättning måste den ställa upp en allmän social ram som uppmuntrar till entreprenörskapsinitiativ. Eftersom tänkesätt formas tidigt i livet kan utbildning bidra till ett framgångsrikt främjande av entreprenörskap. På grundval av det arbete som utförts i medlemsstaterna kunde kommissionen i februari 2006 anta ett meddelande om främjande av entreprenörskap i skolor och på universitet.

Jag skulle vilja att EU:s alla skolungdomar och studenter fick tillfälle att komma i kontakt med ett företags verklighet under sin skol- och studietid. I många europeiska länder sker detta redan på ett föredömligt sätt. Men i ett antal länder finns fortfarande betydande brister.

För närvarande är kommissionen mycket engagerad i att väcka intresse för entreprenörskapstänkande på universitetsnivå. Vi vet att erfarenheterna har varit mycket positiva i Amerika. Universitet som erbjuder sig att lära ut entreprenörskap i form av färdigheter och tänkande rapporterar om stora framgångar genom att en mycket högre andel av de som tar examen vid dessa universitet är villiga att starta företag sedan de avslutat sina studier än vad som är fallet här.

Det finns tre andra viktiga sätt som vi kan göra det lättare för människor att starta företag på. För det första har vi hela projektet med ”bättre lagstiftning” som går ut på förenklingar i lagstiftningen och minskad byråkrati. Många människor hindras psykologiskt från att starta företag, eftersom de tror att det finns för många bestämmelser och att dessa är för komplicerade.

För det andra, eftersom många inte ens försöker att starta ett företag på grund av att de tror att det är alldeles för komplicerat föreslog vi förra året rådet att medlemsstaterna skulle förbinda sig att begränsa den tid som krävs för att starta ett företag till en vecka. Detta ska vara infört i alla medlemsstater vid slutet av detta år.

Slutligen vill jag påpeka att vi tittar mycket noga på frågan om de negativa konsekvenserna av en konkurs. Hur behandlar vi ett misslyckat första försök? Som ni vet är det i Amerika inte alls något problem socialt om det första försöket med ett företag misslyckas. I många europeiska länder är det första misslyckandet också det sista.

Den sista punkt som jag skulle vilja nämna är problemet med finansiering, vilket är ett nyckelproblem vid skapandet av nya företag. Kommissionen har ökat den tillgängliga finansieringen för perioden 2007–2013 avsevärt. Det mesta av ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation tillförs olika finansieringsinstrument: Vi ställer här mer än 1 miljard euro till förfogande för krediter och motgarantier, för nationella garantiresurser och andra moderna finansieringsinstrument, inklusive tillhandahållandet av aktiekapital. Programmet röner ett mycket gott mottagande bland små och medelstora företag.

Totalt sett har vi alltså vidtagit en hel rad åtgärder som jag hoppas kommer att uppmuntra fler nya unga företag i Europa.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Tack, herr kommissionsledamot, för det uttömmande svar som ni gav mig. Tillåt mig fråga om ni anser att det skulle vara möjligt att beräkna det kapital som varje ungdom för med sig och som är kvantifierbart, inte som en materiell utan som en immateriell tillgång, och på så sätt kunde utgöra ett lämplighetskriterium för att bilda ett företag. Ni framhöll vikten av utbildning, men hur ska unga människors kvalifikationer mätas?

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Det är en mycket viktig fråga som ni ställer, men jag kan inte svara på den, för kommissionen ger inte pengar till enskilda företag. Det är en fråga för bankerna. Hur uppträder bankerna mot människor som kommer till dem med en god idé, en bra utbildning och talang för entreprenörskap? Känner de igen en sådan talang, uppskattar de modet att vilja göra något och uppmuntrar de det, eller handlar de som byråkrater? Jag anser att europeiska finansinstitut gör klokt i att vid bedömningen av en persons kreditvärdighet ta hänsyn till det som ni nämnde när någon vill starta ett företag, personens kvalifikationer, talang, kunskaper och förmåga. Vi kan bara uppmuntra bankerna att göra detta. Vi kan inte tvinga dem att göra det.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Jag råkade se några uppgifter och uppskattningar som visade att bara 10 procent av dem som finns på arbetsmarknaden kan bli företagare, etablera egna företag och bli arbetsgivare. Övriga 90 procent har bara förmåga att bli löntagare. Anser ni att alla programaktiviteter som genomförs kommer att kunna öka antalet mer aktiva personer i vårt samhälle?

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Var och en som uppfyller de rättsliga kraven kan bli entreprenör. Teoretiskt kan man föreställa sig ett samhälle med 100 procent entreprenörer, eftersom det inte finns några begränsningar. Som jag sa, begränsningarna uppkommer eftersom kulturen i vissa länder i Europa är sådan att människor hellre vill vara anställda än ta på sig risken av att vara oberoende. Jag skulle kunna namnge de medlemsstater där så är fallet. Men det finns också de hinder som jag nämnde.

Att bli entreprenör är ett beslut som var och en måste ta för sig själv. Vi kan inte tvinga någon att göra det. Det enda vi kan göra – och det gör vi verkligen på ett sätt som inte har skett tidigare i Europa – är att uppmuntra människor att ta steget till entreprenörskap och att göra det steget lättare för dem, så gott vi kan. Jag är rätt säker på att våra ansträngningar kommer att bli framgångsrika, men det är inget kortsiktigt projekt utan det kräver mycket uthållighet.

  Talmannen. Fråga nr 60 från Glenis Willmott (H-0085/07)

Angående: Teknik- och ingenjörssektorn i EU

I samband med Lissabonagendan talas det om att frigöra europeisk potential och satsa särskilt på att öka tillväxten och skapa sysselsättning. Teknik- och ingenjörssektorn är en sektor som skulle kunna bidra med båda dessa ting, men som ofta försummas här i Europa. I Kina utexamineras årligen en miljon nya civilingenjörer, ett antal som förväntas öka ytterligare. En jämförelse med EU visar att det i EU utexamineras ca 170 000 civilingenjörer och att detta antal förväntas minska. Av uppskattningar har det framgått att tillverkningsindustrin och ingenjörssektorn enbart i Storbritannien kommer få svårt att från 2012 täcka behovet av ingenjörer och lärlingar med nyutbildad eller ung arbetskraft. Hur tänker EU bilda motvikt mot konkurrensen från de nya framväxande ekonomierna samt anställa och utbilda nödvändig arbetskraft här i Europa?

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Kommissionen håller med parlamentsledamoten om att ingenjörssektorn är särskilt viktig för EU:s ekonomi i dess helhet, särskilt med tanke på vår strategi för ökad tillväxt och sysselsättning. Ingenjörsarbete är livsviktigt för många av ekonomins sektorer och förtjänar därför full uppmärksamhet.

En arbetsgrupp på hög nivå, ”Mechanical Engineering Dialogue”, bildades i slutet av 2005 för att göra en omfattande analys av sektorns konkurrenskraft. Detta initiativ följer liknande insatser på andra tillverkningssektorer, och ytterligare initiativ kommer att följa inom kort.

Arbetsgruppens inledande resultat visar att frågor om utbildning och kompetens är allvarliga utmaningar inom tillverkningsindustrin. Det är inte bara så att det absoluta talet för teknisk personal som går in i arbetslivet är otillräckligt, utan man har också problem att behålla kvalificerad personal inom industrin liksom med allmänhetens syn på ingenjörssektorn. Det finns även problem i samband med den nödvändiga anpassningen till olika förändringar som för närvarande äger rum.

Kommissionen undersöker dessa frågor tillsammans med industrin och medlemsstaterna. Eftersom kommissionen bara har ett mycket begränsat mandat på området för yrkesutbildning är det särskilt viktigt att andra grupper och berörda parter lämnar sina bidrag. Kommissionen jämför särskilt medlemsstaternas olika tillvägagångssätt för att finna bästa möjliga lösningar och för att bestämma rätt ram för utvecklingen av nyskapandet. Medlemsstaterna behöver göra mer, särskilt när det gäller kursinnehåll, livslångt lärande och rörlighet för arbetstagare, medan det är industrins uppgift att korrekt definiera framtida behov och att göra tekniska yrken attraktivare.

Allt detta ingår i kommissionens sätt att arbeta med industripolitiken, och vi kommer i år att informera parlamentet och rådet om i vilken utsträckning våra förslag på industripolitikens område har lett till framsteg.

  Glenis Willmott (PSE). – (EN) I min hemregion East Midlands har vi ett utmärkt exempel på ett projekt där man har antagit ett dynamiskt förhållningssätt till strukturella förändringar i regionen. Inom detta projekt, som delvis har finansierats med EU-medel, har man utvecklat en mobil enhet som reser direkt till människor i berörda områden. Enheten reser till platser som berörs av särskilda frågor som avser omplacering eller uppsägning av personal. Det mobila resurscentret erbjuder nödvändigt stöd till både arbetstagare i behov av omplacering eller omskolning, och till företag i behov av omedelbar tillgång till en välutbildad, kompetent talangpool. Resurscentret reser också till skolor för att uppmuntra eleverna att satsa på teknik- och ingenjörssektorn i sina yrkesval.

Vad gör kommissionen för att främja sådana praktiska åtgärder och uppmuntra andra europeiska länder att anta liknande tillvägagångssätt?

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Jag tror att detta är åtgärder som finansieras ur EU:s strukturfonder, för vilka – som ni vet – jag inte är ansvarig. Jag vill inte säga till de ansvariga kommissionsledamöterna, Danuta Hübner och Vladimír Špidla, vad de ska göra. Jag är emellertid säker på att de båda inser hur viktigt detta projekt är. Jag ska ta er fråga som anledning till att tala med Danuta Hübner och Vladimír Špidla, fråga dem vilka erfarenheterna har varit och även be dem att fortsätta att stödja sådana initiativ när det visar sig fruktbart.

  Talmannen. Fråga nr 61 från Georgios Papastamkos (H-0099/07)

Angående: Koldioxidutsläpp från bilar

Kommissionsledamot Verheugen verkar motsätta sig kommissionsledamot Dimas förslag om minskade utsläpp av koldioxid från alla typer av bilar och kräver ett mer integrerat synsätt. Bland de parametrar som diskuteras finns bland annat användning av biobränsle. Denna fråga hör samman med en annan mycket betydelsefull och känslig fråga för de grekiska jordbrukarna, dvs. den återvändsgränd som sockerproducenterna hamnat i. Kan kommissionsledamot Verheugen klargöra om, och i så fall hur, hans inställning skiljer sig från kommissionsledamot Dimas? Kan han lägga fram några konkreta förslag, i synnerhet när det gäller biobränsle?

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Jag måste erkänna att jag inte har någon aning om på vilket antagande er fråga bygger eller varifrån det intryck som kommer fram i er fråga kan ha kommit. Det antagande som ligger bakom er fråga är fullständigt felaktigt.

Det har inte funnits och finns inte den minsta skillnad mellan Stavros Dimas och mig när det gäller att fastställa övre gränser för koldioxidutsläpp – tvärtom. Vi var båda de första att i december förra året säga att lagstiftningsåtgärder är nödvändiga. I november förra året kungjorde jag att vi skulle fastställa lagstiftningsåtgärder med bindande gränser.

När vi gör det bygger vi på rekommendationerna från högnivågruppen Cars 21 som jag har rapporterat om i parlamentet. Den gruppen rekommenderade ”det integrerade tillvägagångssättet”, och kommissionen tog med detta i sitt beslut som antogs under samtycke från såväl Stavros Dimas som mig. Det integrerade tillvägagångssättet innebär också att biobränslen kommer att komma till större användning i syfte att nå de minskade utsläppsmålen på i genomsnitt 120 g koldioxid per kilometer för EU:s bilpark.

Jag har gett ett stort antal intervjuer om just detta ämne både före och efter kommissionens beslut, där jag har påpekat hur viktigt det är att öka andelen biobränslen nu. Jag är därför mycket nöjd med att Europeiska rådet i förra veckan beslutade att följa kommissionens och mitt förslag att öka andelen biobränslen till så mycket som 10 procent av EU:s bränslekonsumtion under de närmast kommande åren. Jag kan därför inte bara försäkra er att det inte råder några meningsskiljaktigheter mellan Stavros Dimas och mig i denna fråga, utan även att vi arbetar tillsammans för att göra allt vi kan för att nå dessa mål som kommissionen har fattat beslut om.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (DE) Jag anser att det är fullt förståeligt att det finns meningsskiljaktigheter i livaktiga och mycket produktiva organ som kommissionen.

(EL) Jag skulle emellertid vilja att ni kunde belysa parametrarna för användningen av biobränsle mer. Detta är kärnpunkten i min fråga, särskilt efter de plötsliga förändringarna i EU:s jordbrukspolitik med avseende på sockerordningen, förändringar som hade ogynnsamma återverkningar för betproducenterna, särskilt i det område som jag kommer från. Jag skulle vilja få upplysningar från er, herr kommissionsledamot, om potentialen för biobränslen. Jag skulle vilja att ni fokuserar på detta i ert svar på min följdfråga.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Ärade ledamot! Som ni vet fastställer kommissionen bara riktmärken i sitt beslut om koldioxidutsläpp från fordon. Ett av dessa riktmärken är ökningen av andelen biobränslen. Det finns fortfarande inget speciellt program för hur denna ökning av biobränslehalten ska uppnås, i synnerhet som Europeiska rådet godkände kommissionens förslag så sent som förra fredagen. Kommissionen kommer nu att sätta samman relevanta förslag mycket snabbt. Jag kan dock tala om att den allmänna åsikten är att vi i Europa kommer att kunna lösa problemet genom att blanda biobränslen med traditionella bränslen som framställs i raffinaderier. Vi är övertygade om att vi borde koncentrera oss på andra generationens biobränslen för att undvika skadliga biverkningar på miljön.

Den gemensamma jordbrukspolitiken stöder biobränslen inom ett gemensamt betalningsområde. Som ni vet får inte jordbrukarna odla grödor på jord som ligger i träda, men de kan odla sådant som inte går att äta, däribland växter för framställning av biobränslen. Odlingen av sådana grödor, däribland sockerbeta, kan stödjas genom beviljande av ett extra belopp för energiväxter på 45 euro per hektar. Denna regel har nu utvidgats till att omfatta alla medlemsstater. Den nya EU-politiken för landsbygdens utveckling och regional utveckling tillhandahåller också stödåtgärder för förnybara energikällor. Detsamma gäller för forskningsramprogrammet, som huvudsakligen är koncentrerat till andra generationens biobränslen.

  Talmannen. Tack, herr kommissionsledamot och kolleger. Jag tackar tolkarna för deras överseende med vår försening.

De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

Frågestunden är härmed avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.35 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

(1) EUT L 46, 17.2.2004, s. 1.

16. Saluföring av kött från nötkreatur som är högst tolv månader (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Bernadette Bourzai, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om saluföring av nötkött från djur på högst tolv månader (KOM(2006)0487 – C6-0330/2006 – 2006/0162(CNS)) (A6-0006/2007).

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Innan jag går in på några detaljer om betänkandet vill jag tacka föredraganden Bernadette Bourzai och utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för deras mycket goda arbete med denna tämligen känsliga fråga som gäller saluföring av nötkött från djur på högst tolv månader.

Betänkandet är ett svar på en begäran från rådet i mitten av 2004 om att harmonisera definitionen av termen kalv inom Europeiska gemenskapen. Det följer på ett långvarigt samrådsförfarande med olika berörda parter och experter från medlemsstaterna. Under detta samråd har kommissionen visat att den är villig att i största möjliga utsträckning ta hänsyn till de olika medlemsstaternas traditioner och vanor. Kommissionen har också beaktat hur kalvkonsumtionen och kalvproduktionen är beskaffad i Europeiska unionen. Detta gör det möjligt att åtgärda de huvudsakliga problemen när det gäller saluföringen av kött från dessa unga djur, och jag anser att det ger ett balanserat svar på merparten av de farhågor som har tagits upp.

För första gången är det nu möjligt att nå en överenskommelse om denna svåra fråga. Flera av de ändringsförslag som har lagts fram eller lagts till betänkandet syftar till att förenkla kommissionens förslag, för att i största möjliga mån försöka minska på byråkratin, de administrativa bördorna och kostnaderna. I princip bör dessa ändringsförslag inte vålla några problem. Jag ser fram emot att lyssna till diskussionen, och förhoppningsvis kan vi hitta en lösning.

  Bernadette Bourzai (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först vill jag tacka er alla för era bidrag, och också gratulera tjänstemännen i parlamentets utskott för jordbruk och landsbygdens utveckling samt tjänstemännen i Europeiska kommissionen, som gav mig nödvändigt tekniskt stöd.

Detta handlar om en känslig fråga som medlemsstaterna och Europeiska kommissionen har strävat efter att nå en överenskommelse om sedan början av 1990-talet, vilket kommissionsledamoten just påmint oss om.

Kruxet är att när kalvkött saluförs nämns vanligtvis varken vilken typ av foder djuren har fått eller hur gamla de var när de slaktades, även om praxis för produktionen varierar mycket från en medlemsstat till en annan. På grund av olika tolkningar får följaktligen köpmän och konsumenter mycket olika produkter, men som ändå saluförs under en och samma beteckning, nämligen kalv.

Så som Europeiska kommissionen har framhållit skulle denna praxis kunna störa handeln och gynna illojal konkurrens. Studier visar att termen kalv är en handelsbeteckning som ger ett högre värde, och vissa köpmän använder detta för att dra nytta av betydligt högre marknadspriser, när de i själva verket marknadsför kött från ung nötkreatur med helt andra smakegenskaper.

Det är på begäran av flera medlemsstater och den europeiska nötköttssektorn, vilka vill ha klarhet i frågan, som kommissionen har lagt fram sitt ursprungliga förslag, något som jag anser vara helt riktigt.

Kommissionens förslag är att fastställa exakta handelsbeteckningar enligt slaktåldern, ett kriterium som är tillräckligt talande och lättare att kontrollera än utfodringen. Kommissionen föreslår att man ska införa två kategorier och använda en bokstavsbeteckning för att identifiera dem: ”X” för djur som slaktats vid högst åtta månader och ”Y” för djur som slaktats mellan nio och tolv månaders ålder, och dessa bokstavsbeteckningar har parlamentets utskott för jordbruk och landsbygdens utveckling valt att ersätta med ”V” och ”Z” för att undvika sammanblandning med kön.

För den första kategorin kommer man i handelsbeteckningen även i fortsättningen att använda termen kalv. För den andra kategorin kommer man att använda en annan term: ”jeune bovin” på franska, ”vitellone” på italienska osv. När det gäller detta ämne hänvisar jag till bilaga II B i förordningen.

Det finns ett undantag för handel som sker på den inhemska marknaden i fyra länder, nämligen Danmark, Grekland, Spanien och Nederländerna, där man med hänsyn till lokala seder och kulturella traditioner fortfarande kommer att kunna använda termen kalv i den andra kategorin.

Termerna kalv, kalvkött, eller andra handelsbeteckningar som definieras i förslaget får inte längre användas vid märkning av kött från djur som är äldre än 12 månader. Köpmän som vill komplettera de handelsbeteckningar som fastställs i detta förslag med annan, frivillig information, såsom vilket foder kalvarna fått, kommer förstås att kunna göra detta. Eftersom jag kommer från Limousin skulle jag kunna tala med er om ”vitt kalvkött”.

Jag var angelägen om att föreslå förändringar när det gällde Europeiska kommissionens första förslag för att denna lagstiftning skulle bli mer sammanhängande och restriktiv, och jag tackar mina kolleger för att de stött mig. Jag bad särskilt om att ett bestraffningssystem skulle införas i händelse av att någon inte skulle respektera reglerna, och jag föreslog ändringar som inom ramen för förordningen skulle innefatta köttbaserade produkter som är avsedda för mänsklig konsumtion, bland annat förädlade, bearbetade eller tillagade produkter som innehåller kött. Jag insisterade också på att handelsbeteckningen skulle användas i varje skede av produktionen och saluföringen.

Jag anser dock att vissa punkter inte är godtagbara och skulle kunna förstöra balansen i förslaget till förordningen. Jag talar om ändringsförslagen 8 och 12, som antogs i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. I ändringsförslag 8 föreslås att beteckningar och skyddade geografiska beteckningar (SGB) som registrerats efter publiceringen av denna förordning skulle kunna undantas från den, och detta är inte förenligt med lagstiftningen i sin helhet. Ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar som redan har registrerats påverkas inte, men det är viktigt att nya ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar omfattas av bestämmelserna i denna förordning, annars skulle de kunna bli helt kringgångna.

I ändringsförslag 12 ifrågasätts förslaget till en förordning som grundas på ålder som kriterium. Så som framgår av bilaga II har Förenade kungariket i själva verket valt att ge den första kategorin beteckningen kalv och den andra kategorin beteckningen nöt. Detta lands speciella krav har man därför tagit hänsyn till.

Vidare stöder jag inte de två nya ändringsförslagen 26 och 27 som har presenterats för kammaren. Dessa två ändringsförslag inför en ny inskränkning som enligt min åsikt är oförenlig med artikel 3 i förordningen, eftersom de gör det möjligt för en given medlemsstat att inte tillämpa förordningen om dess produktion av djur i den första kategorin, vilka är yngre än 8 månader, inte överstiger 3 procent av den totala produktionen av djur som är yngre än 12 månader.

Mina damer och herrar! Jag ber er stödja mig och förkasta dessa fyra ändringsförslag som skulle minska förordningens omfång, som är tänkt att gälla hela Europeiska unionen och omfånget för harmoniseringen av den första kategorin ”högst åtta månader”, som har varit mycket svår att få till stånd.

  Duarte Freitas, för PPE-DE-gruppen. – (PT) Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Saluföringen av nötkött från djur på högst tolv månader behövde förtydligas, och därför vill jag först och främst lovorda kommissionens förslag.

Att fastställa exakta handelsbeteckningar enligt ålder vid slakt – ett kriterium som är lättare att kontrollera än fodersort – som ska användas av alla medlemsstater, kommer att bli mer lättbegripligt för konsumenterna och kommer att förhindra eventuell illojal konkurrens.

Det är särskilt viktigt att termen kalv och andra termer som definieras i kommissionens förslag inte används vid märkningen av kött från djur som är äldre än 12 månader.

En annan punkt som jag anser central är att kött som importeras från länder utanför EU bör underkastas denna förordning, så att risken för illojal konkurrens förhindras.

Jag håller med föredragandenBernadette Bourzai Bernadette Bourzai om att kommissionens förslag är bra och att detta ämne har varit i behov av en lösning länge, och jag vill också gratulera henne till det utmärkta arbete hon åstadkommit och till den dialog hon startade. Dessutom anser vi båda att de bokstavsbeteckningar som kommissionen överväger för identifiering av kadaver inte är de lämpligaste, eftersom man kan blanda ihop dem med djurets kön. Denna och andra aspekter på utkastet till förordningen förbättrades genom de ändringsförslag som antogs i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och innefattades i det betänkande som vi här håller på att diskutera.

Jag måste säga att eventuella reservationer när det gäller speciella traditioner som ifrågasätter de nya bestämmelserna inte bör drivas så långt att de äventyrar det arbete som kommissionen och parlamentet gjort.

Slutligen skulle jag vilja påminna ledamöterna om att kommissionen kom fram till de beteckningar den föreslår genom överläggningar med organisationer från de olika medlemsstaterna, vilket kommissionsledamoten redan har påpekat, och att utkastet till förordningen gör det möjligt att i framtiden ändra förteckningen över beteckningarna i bilaga II.

  Marc Tarabella, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill omedelbart gratulera Bernadette Bourzai, suppleant i parlamentets utskott för jordbruk och landsbygdens utveckling, vars åtaganden och engagemang förtjänar ett särskilt omnämnande. Jag ska också gratulera kommissionen för det utmärkta förslaget, som borde förtydliga saluföringen av kalvkött och göra det möjligt för konsumenten att få mer information.

Detta förslag är resultatet av en lång förhandlingsprocess inom medlemsstaterna och berörda branschorganisationer i syfte att ge tydligare information till konsumenterna och göra lojalare konkurrens mellan de olika producenterna möjlig. De flesta av dessa bestraffades faktiskt genom en beteckning som gällde en produkt, nämligen kalvkött, vars fysiologiska utveckling resulterade i stora skillnader på bara några månader, eftersom den skedde så snabbt. En kalv utvecklas på bara några veckor från att vara ett enkelmagat däggdjur, under den tid den livnär sig nästan enbart på mjölk, till att vara ett idisslande däggdjur med fyra magar så snart som den börjar äta fiberrik föda, såsom gräs, hö och spannmål. Det är inte svårt att föreställa sig konsekvenserna av denna utveckling när det gäller köttets näringssammansättning, däribland ett annat vitamininnehåll och särskilt den vita, rosa eller röda färgen på köttet som är en följd av att det inte finns något järn i mjölk men däremot i växter.

Därför kan varken konsumenten eller producenten bestämma vad han egentligen äter om man behandlar kött från ett djur på högst sex eller åtta månader som fötts upp på mjölk på samma sätt som kött från ett djur mellan 14 och 16 månader gammalt som äter, betar och idisslar och kallar det för ”kalv”.

Denna harmonisering inom EU som gör det möjligt att skilja på kalvkött och kött från ung nötkreatur, och detta säger jag utan att på förhand på något sätt döma kvaliteten på det ena eller det andra, är ett viktigt steg när det gäller respekten för konsumenterna och producenterna och återspeglar vårt intresse för en hälsosammare och mer balanserad livsmedelsförsörjning för mer ansvarskännande konsumenter.

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Detta är ett steg i rätt riktning.

Förr i tiden fanns det kalvkött när bondens fru låg i barnsäng. Vi brukade kalla det för ”kalv som fastat”. Det kännetecknades av sitt vita kött, eftersom kalven bara hade druckit mjölk. Sedan kom folk på idén att stänga in djuren i en fålla och beröva dem på naturlig föda, eftersom kött som framställdes på det sättet ansågs gott och dyrt. Sedan gödde man dem tills de vägde upp emot 170–200 kg. Köttet från dessa kalvar var fortfarande vitt, eftersom de inte fick något foder som innehöll järn. Detta förändrades inte genom detta direktiv. Eftersom köttet gav bra betalt på marknaden stödde man dock indirekt detta bruk. Om ni någon gång sett hur kalvar som varit instängda i sina bås börjar gnaga på grindarna för att få något av det de verkligen behöver vet ni vad jag talar om.

Att införliva tidsfaktorn har inte satt punkt för detta, men det stöder indirekt boskapsskötsel som är anpassad för varje djurart. Mjölkkor får beta, och kalvarna dricker mjölk i flera månader men äter också redan gräs, som innehåller järn, och därför blir köttet rosa eller rött. Vad direktivet fortfarande saknar, även om det uppmuntras indirekt, är kvaliteten på boskapsskötseln och processen för djurens tillväxt.

Man har nu satt stopp för – eller i varje fall börjat sätta stopp för – bruket att betala ett högt pris för kött som kommer från djur som har torterats, och vi kommer snart att få fint rosa kalvkött från glada djur. Detta betyder inte att bondens fru inte längre kommer att få vitt kött när hon ligger i barnsäng, utan det köttet kommer verkligen att komma från kalvar som har ”fastat”.

  Jean-Claude Martinez, för ITS-gruppen. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! För en gångs skull är det ett nöje att läsa Bernadette Bourzais betänkande. Det är tydligt, välskrivet, väl dokumenterat och kommer med ett bra förslag.

När det gäller marknaden för kalvkött ställs vi ännu en gång inför det problem med snedvridningen av konkurrensen, faktiskt det bedrägeri, som orsakas av den inre marknaden på alla områden. Vi behöver snart tala om detta igen när det gäller vin, fru kommissionsledamot, om länder som har landregistrering och andra som inte har det, om olika sammansättningar av vin som kan variera beroende på land samtidigt som beteckningen förblir densamma. På området för moms finns det också mycket att diskutera, bland annat bedrägerier inom gemenskapen som är möjliga genom den inre marknaden, skattedumpning och våra baltiska vänner som drar nytta av sin ”lägenhetsskatt”, som ger dem fördelar. Så har vi naturligtvis marknaden för kalvkött där det finns illojal konkurrens, om inte bedrägeri.

Ursäkta mig, herr talman, men jag har hört att våra spanska och danska vänner har gamla kalvar som är äldre än åtta, nio eller tio månader, några slags farfarskalvar, som de fortfarande kallar ”kalv”. Av lättförklarliga skäl är det säkert så att momsen kan vara högst lönsam med en prisskillnad på två eller tre euro efter slakt, beroende på om det är en riktig kalv eller en mycket gammal farfarskalv, även om 800 000 ton kalvar gudskelov inte är inblandade! – eftersom 80 procent av produktionen och 70 procent av konsumtionen sker i länder som har harmoniserat definitionen av kalvkött eller ”vitellone”. Snedvridningen av konkurrensen är därför begränsad, men den förekommer.

Fru kommissionsledamot! Efter nästan 20 år i parlamentet gratulerar jag för en gångs skull kommissionen, vilket bevisar att man aldrig ska ge upp hoppet om någonting. Systemet som man har föreslagit för oss är utmärkt. Först och främst att definiera kalvens ålder enligt en bestämd gräns på över eller under åtta månader är mycket tydligt, precis som det är mycket tydligt att skilja dem åt med två bokstäver, X och Y. I detta avseende fanns det en tvetydighet, hormonell eller könsrelaterad eller något, och föredraganden gjorde rätt i att föreslå bokstaven V som i engelskans ”veal” för kalvkött och bokstaven Z som i, ja vi vet inte riktigt vad, men det är bättre. Att tillhandahålla ett bestraffningssystem är utmärkt, och att utvidga lagstiftningen till att omfatta köttbaserade konserver är mycket bra. Uteslutande av ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar är något alla måste glädjas åt.

När allt kommer omkring kanske allt detta tjänar som ett gott exempel för oss. Om det vore möjligt att definiera vänster- eller högerpolitiker efter ålder, kost, efter huruvida de är enkelmagade eller inte eller efter huruvida de är däggdjur, skulle det bli lättare för väljarna att få veta om de har att göra med en vänsterkalv eller en högerkalv. Kanske vår föredragande föreslår detta som en väg för oss att utforska.

  Gábor Harangozó (PSE). – (HU) Mina damer och herrar! Först och främst skulle jag vilja välkomna kommissionens förslag samt betänkandet som Bernadette Bourzai utarbetat. Genom att vi stödjer kommissionens förslag som ändrats genom betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, kan vi sätta stopp för ytterligare spridning av missbruket av konkurrensfördelar, som bottnar i brister i bestämmelserna, samt av förvirrande saluföringsinformation om nötkött.

Tyvärr ger alla de olika bestämmelser som används i medlemsstaterna tillfälle till missbruk, och därför har man i många fall bett om ett förtydligande av definitionen av ”kalvkött” samt om harmonisering bland olika stater. Eftersom sättet att producera och saluföra nötkött från djur på högst 12 månader varierar från ett land till ett annat, kan också de färdiga produkterna skilja sig avsevärt sinsemellan. Som en följd av detta saluförs de under olika namn, och försäljningspriset kan också variera betydligt bland dem.

Jag anser att rådets föreslagna direktiv som förekommer på detta sammanträdes föredragningslista är viktigt, och det handlar om att reglera marknaden och tillhandahålla mer exakt konsumentinformation än vad som finns för närvarande. På detta sätt kommer vi att kunna få bort snedvridningen i saluföring och kunna lösa problemen som följer av detta med inhemska åtgärder. Harmoniseringen och identifieringen av handelsbeteckningar i de olika medlemsstaterna kan bidra till insyn på marknaden. Dessutom skulle vi därigenom göra det möjligt för konsumenterna att få ordentlig information om kött som kommer från en medlemsstat. I ett senare skede kommer vi att bli tvungna att ägna slutkunderna uppmärksamhet och se till att de får information om de handelsbeteckningar som kommer att införas, särskilt om dessa skulle vara annorlunda i en medlemsstat än traditionella och vanligen använda beteckningar. De som tjänar mest på sådana harmoniseringsprocesser är konsumenterna och producenterna, eftersom ett genomblickbart märkningssystem ger ett bättre konsumentskydd och tillförlitligare kontroll.

Det är just av denna anledning som jag ännu en gång skulle vilja välkomna de metodiska insatser som kommissionen gjort här och i liknande frågor för att få fram lämpliga bestämmelser, och jag skulle ännu en gång särskilt vilja gratulera Bernadette Bourzai till hennes betänkande.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag är tacksam för de bidrag som har gjorts under den här debatten för att hitta en lösning på hur man ska märka dessa nötkreatur på högst tolv månader. Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf kallade dem “lyckliga djur“.

Som jag sa i början kommer majoriteten av dessa ändringsförslag inte att medföra några svårigheter. Jag tror att vi alla är inne på samma spår när det gäller att försöka förenkla vår lagstiftning så mycket som möjligt, utan att riskera systemet.

Det finns emellertid vissa ändringsförslag som inte kan godtas. Detta gäller i synnerhet ändringsförslagen 2, 11 och 16, med avseende på de uppgifter som ska framgå av handelsdokumenten. Detta skulle medföra en extra börda för sektorn. Likaledes är ändringsförslagen 1 och 9, angående en utvidgning av tillämpningsområdet till att även omfatta tillagade produkter, inte nödvändiga.

Slutligen skulle ändringsförslagen 8 och 21 inte klargöra godkännandet av en skyddad ursprungsbeteckning eller skyddad geografisk beteckning. De skulle snarare försvåra ändringsförfarandet av de olika bilagorna i förslaget i alltför stor utsträckning.

När det gäller ändringsförslag 12, som syftar till att saluföra användningen av handelsbeteckningar för andra kategorins kött från dessa djur – de mellan 8 och 12 månader – är jag beredd att försöka hitta en lösning med ministrarna beträffande nyttan med detta alternativ.

Även om denna nötkreatursfråga har varit komplicerad anser jag slutligen att vi skulle stå inför ännu tuffare svårigheter om vi försökte hitta en märkning för Jean-Claude Martinez!

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.30.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Véronique Mathieu (PPE-DE), skriftlig. – (FR) I tio år nu har olika initiativ tagits för att harmonisera reglerna för saluföring av kött från nötkreatur på högst tolv månader, utan framgång.

Hittills har Frankrike och andra medlemsstater, som främjat köttets kvalitet genom att bestämma att djurens ålder vid tiden för slakt ska vara under åtta månader och genom att föda upp dem på mjölk, missgynnats av bristen på harmonisering när det gäller beteckningen för kalvkött.

Konsumenten kunde vilseledas, eftersom två köttbitar som hade olika ålder, smak och kvalitet kunde ha samma beteckning och samma märkning.

Därför är jag mycket glad att vi till sist har fått till stånd en kompromiss, och dessutom en kompromiss som inte har uppnåtts på bekostnad av vare sig tradition eller kvalitet. I detta betänkande tar man verkligen hänsyn till överväganden som hänger samman med den inre marknaden, men respekterar traditioner genom att bibehålla skyddade geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar.

Det gläder mig att Europa inte bara bryr sig om vilka säkerhetsnormer som nöt- och kalvkött uppfyller och att dessa problem har övervunnits. Det återstod också att främja kvaliteten och informationen för konsumenten, vilket är syftet med det betänkande vi röstar om i dag.

17. Ratificering av ILO:s konsoliderade konvention om sysselsättning till sjöss från 2006 (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Mary Lou McDonald, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om förslaget till rådets beslut om bemyndigande för medlemsstaterna att i Europeiska gemenskapens intresse ratificera 2006 års konsoliderade ILO-konvention om arbete till sjöss (KOM(2006)0288 – C6-0241/2006 – 2006/0103(CNS)) (A6-0019/2007).

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Internationella arbetsorganisationen (ILO) har antagit den ambitiösa konventionen om arbete till sjöss, där miniminormer för arbetsvillkoren ombord fastslås: anställningsvillkor, boendevillkor, socialt skyddsnät samt bestämmelser för genomförande.

Mervärdet med denna konvention, en sann början för en kodex för internationellt arbete till sjöss, återfinns i att den gör de befintliga normerna effektivare, att den anpassar dem till globaliseringen, och framför allt att den gör det möjligt att öka antalet ratifikationer från olika stater. Kommissionen, liksom ILO, anser att målet med lika villkor är grundläggande. Vi är övertygade om att konventionen om arbete till sjöss kommer att bidra till detta, få bort sjöfart som inte respekterar miniminormerna och göra det attraktivare med en yrkeskarriär till sjöss.

Konventionen måste dock ratificeras snabbt för att åstadkomma dessa positiva effekter. Ett beslut om bemyndigande för medlemsstaterna att ratificera konventionen behövs i rättsligt hänseende förutsatt att ILO:s nuvarande regler inte medger att gemenskapen som sådan får ratificera texten, även om den innefattar bestämmelser som faller inom gemenskapens behörighet.

För att undvika att ratificeringsförfarandena försenas har kommissionen strävat efter att lägga fram sitt förslag till beslut så snart som möjligt efter antagandet av konventionen.

I sitt förslag ser kommissionen fram emot principen för bemyndigande att ratificera och föreslår den 31 december 2008 som beräknad tidpunkt för att deponera ratifikationsinstrumenten. Följaktligen önskar kommissionen att man behåller en orubblig ordalydelse när det gäller åtagandet att ratificera konventionen och förkastar all slags redigering som skulle kunna försvaga denna princip.

Fru McDonald! Jag tackar er och ger mitt fulla stöd för ert betänkande, där ni håller fast vid den beräknade tidpunkten 2008. Med tanke på nivån på EU:s normer skulle man kunna tro att tredjeländer kommer att påverkas mycket mer av ikraftträdandet av konventionen än medlemsstaterna, som redan tillämpar strängare normer. När konventionen träder i kraft kommer den att minska skillnaderna mellan normerna i de flesta tredjeländer och gemenskapens länder, vilket borde uppmuntra rättvisare konkurrensvillkor.

Hela avsnitt i konventionen täcks redan av motsvarande bestämmelser i gemenskapsrätten. Därför kommer inte medlemsstaterna att behöva se över sin lagstiftning helt och hållet, utan kommer att kunna påskynda ratificering.

Kommissionen kan förstå medlemsstaternas nationella restriktioner och kan i detta sammanhang vara flexiblare när det gäller tidsfristen, men med principen en fastställd tidsfrist utan bifogade villkor. Det skulle vara mycket synd om vi tappade den fart vi hade under förhandlingarna i Genève genom att försvaga principen för deponering av ratifikationsinstrumenten.

Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar er för er uppmärksamhet, och jag vill ännu en gång tacka Mary Lou McDonald⁽¹⁾.

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL), föredragande. – (EN) Herr talman! “ILO-konventionen om arbete till sjöss är det bästa som någonsin har utarbetats när det gäller arbete till sjöss.“ Dessa ord kommer inte från mig, utan från Dierk Lindemann, som var fartygsägarnas talesman under förhandlingarna om konventionen.

I konventionen sammanförs 65 tidigare ILO-konventioner i ett enda konsoliderat dokument. Här anges minimikrav för sjömän, med bestämmelser om sysselsättningsvillkor och rekrytering, arbetstider, löneskydd, ledighet och repatriering, levnadsförhållanden, rekreation, livsmedel och servering av måltider, hälsa och medicinsk vård, välfärd och social trygghet. Konventionen kommer i hög grad att förbättra villkoren för miljontals arbetstagare inom denna sektor över hela världen. Eftersom sjöfartsindustrin är global är det viktigt att anta globala normer för att begränsa de negativa effekterna av globaliseringen, i synnerhet vad gäller social dumpning.

När konventionen har ratificerats kommer den att gälla för samtliga fartyg, även fartyg från länder som för egen del inte har ratificerat. Den kommer att förändra beteendemönstret inom hela sjöfartsnäringen genom att miniminormer fastställs som ska förhindra social dumpning.

Omedelbart efter konventionens antagande i februari 2006 sa Chris Horrocks, generalsekreterare för International Shipping Federation, följande: “Detta viktiga beslut är bara början. Nu är vi tvungna att se till att samtliga regeringar snarast möjligt ratificerar denna konvention och tillämpar den till fullo.“

I juli 2006 bekräftade European Community Shipowners’ Association och Europeiska transportarbetarfederationen sitt fullständiga stöd till konventionen i en skrivelse till EU:s transportministrar. I skrivelsen rekommenderade de kraftfullt att medlemsstaterna snarast möjligt skulle ratificera konventionen och engagera sig i processer för detta ändamål.

ILO:s företrädare Cleopatra Doumbia-Henry, som talade i utskottet för sysselsättning och sociala frågor där detta diskuterades, sa att en försenad ratificering skulle kunna hålla tillbaka den extraordinära drivkraft som har skapats till stöd för konventionen. Det var sannerligen starka ord för att komma från en företrädare från ILO!

Kommissionen, som har satsat mycket på förhandlingarna om konventionen och sett till att den är förenlig med EU:s lagstiftning, har också förklarat sig stödja förslaget om en ratificering av konventionen senast i slutet av 2008. Om konventionen ratificeras vid detta datum skulle den kunna träda i kraft senast 2009, nästan tio år efter att förhandlingarna inleddes.

Det tycks mig som att medlemsstaterna är de enda som inte vill att konventionen ska ratificeras senast 2008, utan de vill i stället, med sina egna ord, “arbeta för att ratificera konventionen helst före den 31 december 2010“.

Faktum är att sjöfarten i EU skulle ha svårt att konkurrera utan denna konvention, eftersom sjöfarten i allt större utsträckning undermineras av fartyg som seglar under bekvämlighetsflagg. Jag vill uppmana ledamöterna att ge ett överväldigande stöd till konventionen och, genom att anta detta betänkande, att sända ett budskap till medlemsstaterna om att sjöfartsindustrin – och i synnerhet arbetstagarna inom denna industri – inte kan vänta. Medlemsstaterna bör sluta upp med att dra ut på tiden, och i stället snabbt ratificera konventionen.

Jag vill göra några ytterligare kommentarer om andra åtgärder som EU skulle kunna genomföra. Kommissionens utmärkta meddelande om skärpningen av arbetsrättsliga regler inom sjöfarten utgör en god utgångspunkt, och jag hoppas att mitt betänkande i någon mån bidrar till just detta. EU bör undersöka de områden som inte helt och hållet täcks av konventionen, och i synnerhet reglerna om bemanningsföretag. EU bör undersöka hur ILO-konventionens normer kan skärpas, kompletteras och utvidgas, samt gå längre när det gäller att skydda sjömännens rättigheter och intressen. EU bör se över hur man kan anta åtgärder för att minska risken för att konventionen ska tolkas olika i EU:s medlemsstater. Förslag bör läggas fram för att göra det möjligt att tillhandahålla familjevänliga resurser ombord på fartyg. EU bör försöka få igenom arbetsrättsliga minimiregler och minimilöner på alla fartyg som befar EU:s vatten, och framför allt bör kommissionen än en gång lägga fram sitt förslag till ett färjedirektiv för EU.

Det första och viktigaste steget är emellertid att ratificera ILO-konventionen om arbete till sjöss. Det finns ingen tid att förlora i den här frågan, och det får inte förekomma några dröjsmål.

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för transport och turism. – (EL) Herr talman! Jag skulle också vilja tacka föredraganden för hennes arbete och välkomna det faktum att vi är mycket nära ett undertecknande av konventionen om arbete till sjöss, vilken garanterar både sociala rättigheter och hyggliga levnadsvillkor för sjöfolk och främjar yrkeskarriärer till sjöss, eftersom vi med utbildning och organiserad arbetskraft kan garantera nödvändig kvalitet på arbete till sjöss, vilket Europeiska unionen behöver för sin konkurrenskraft. Frånsett kvaliteten på vårt sjöfolks arbete kan en yrkeskarriär till sjöss bli attraktivare, något som vi välkomnar med tanke på vårt behov av sjöfolk för att vår sjöfartsindustri ska vara konkurrenskraftig.

Denna konvention är också mycket viktig för global sjöfart, eftersom vissa normer för organisering av arbete till sjöss kommer att tillämpas enhetligt. I dag tillämpar olika stater fragmentariska bestämmelser som redan finns genom denna konvention, men bortsett från detta garanteras också villkoren för en sund konkurrens; med klausulen för förebyggande av fördelaktigare behandling kommer skydd att ges till flottstyrkorna i de stater som ratificerar konventionen, och därigenom förhindrar man social dumpning, som föredraganden just nämnde och som är orättvis mot vårt sjöfolk och våra rederier, under förutsättning att, så som saker och ting förhåller sig, flera rederier redan har möjlighet att rekrytera sjöfolk från länder som saknar sociala normer på den nivå som man vill införa med den internationella konventionen och som Europeiska unionen eftersträvar.

En viktig fråga är att man med konventionen ämnar införa ett intyg för arbete till sjöss och en förklaring för arbete till sjöss. Detta system kan kontrolleras av hamnstaten, som kan inspektera fartyg och fatta beslut om kvarstad vid misstanke om brister i efterlevnaden av normerna. Jag anser att de principer vi vill sprida över världen, vid hänvändelse till vår politiska självständighet, uttrycks i denna konvention, och det är bra att alla medlemsstater strävar efter att ratificera den snart. I utskottet för transport och turism hade vi ändringsförslag om uppskjutande till 2010 eftersom vi vet att man inte har samma slags ratificering i de olika medlemsstaterna, och vi anser att det skulle medge tillräckligt med tid för att förbereda ratificeringen ordentligt. I alla händelser är den rådande uppfattningen att vi ska ha fullföljt förfarandena till 2008, vilket betyder att vi måste skynda oss och vara goda förebilder när det gäller korrekt integrering och tillämpning och börja i Europeiska unionen.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman! Jag gratulerar Mary Lou McDonald, eftersom Europaparlamentet med hennes betänkande samtycker till rådets förslag om bemyndigande för medlemsstaterna att i Europeiska gemenskapens intresse ratificera Internationella arbetsorganisationens konvention om arbete till sjöss. Följaktligen erkänner parlamentet hur viktigt det är för sjöfolkets status att de skyddas inom ramen för globaliseringen och också hur viktigt det är att praxis som är exploaterande förhindras. Parlamentet garanterar också förekomsten av ett gemenskapssystem som samordnar socialförsäkringssystemen. När medlemsstaterna ratificerar konventionen kommer de huvudsakligen att stärka det globala sociala systemet, eftersom de strävar efter hyggliga villkor över hela världen.

Vi anser att det är nödvändigt att stärka säkerheten till sjöss, så att yrkeskarriärer till sjöss lockar unga européer och så att 17 000 lediga platser för sjöfolk inom gemenskapen kan fyllas, särskilt lediga platser för brobyggnads- och maskinbefäl. Detta är ett tillfälle för oss att betona hur väldigt viktigt det är att stärka utbildningen inom sjöfart och den paneuropeiska kampanjen för yrkesvägledning när det gäller yrkeskarriärer till sjöss.

Dagens tekniska utveckling gör det möjligt för sjöfolk att ha en daglig kontakt med sina familjer och utgör ett komplement till säkra arbetsförhållanden. En kampanj för att locka folk till yrkeskarriärer till sjöss borde innefatta anställningsmöjligheter för sjöfolk med funktionshinder när det gäller verksamhet i land eller parallell alternativ anställning både till sjöss och i land. Vi måste också stärka arbetsförmedlingarna för arbete till sjöss, så att man på ett optimalt sätt tar till vara den arbetskraft som står till förfogande. Det är bra att man inom EU startar en social dialog mellan sjöfolket och redarna, och vi hoppas att det kommer att leda till överenskommelser. Den korrekta tillämpningen av den internationella ILO-konventionen ombesörjer också övervakning av en trepartskommission med deltagande av företrädare för redarna, sjöfolket och staterna.

Slutligen skulle jag vilja påminna er om att Europeiska kommissionen med rätta drog tillbaka förslaget till miniminormer vid anställning och minimilöner för sjöfolk som arbetade på dess farvatten 2001. Planer för likabehandling av sjöfolk inom och utom gemenskapen är bra, men i praktiken kan inte ett gemenskapsdirektiv om bilfärjor tillämpas, eftersom alla sjöresor är internationella. Vi uppmanar Europeiska kommissionen att vara särskilt försiktig när det gäller överensstämmelsen av dess förslag med det internationella regelverket för sjöfarten.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar också betänkandet, och jag välkomnar definitivt det arbete som Mary Lou McDonald har lagt ner på denna fråga. Det råder inga som helst tvivel om att denna konsoliderade konvention om arbetsvillkor för sjömän är ett ytterst viktigt steg framåt. Det är ett försök att uppdatera vissa konventioner som daterar sig ända från 1920, och som syftar till att införa vissa globala normer som förhoppningsvis kommer att leda till att villkoren ombord på fartyg blir mer humana.

Som redan har påpekats kommer ändå inte ens de högre miniminormerna som har fastställts i konventionen att uppnå de normer som gäller för arbetstagare och anställningar i EU:s olika medlemsstater. Det är därför beklagligt att EU:s medlemsstater motsätter sig en snabb ratificering av denna särskilda konvention. Enligt min uppfattning utgör detta en del av den “kapplöpning“ där underbuden avlöser varandra tills botten är nådd som många medlemsstater har motsatt sig. På exempelvis Irland hade vi direktivet om bemanningsvillkor på fartyg. Erfarenheterna av detta var att Irish Ferries försökte avskeda hela personalstyrkan och därefter anställa billigare arbetskraft till mindre än hälften av den minimilön som enligt lag gäller på Irland.

Avslutningsvis anser jag att blockeringen av direktivet om bemanningsvillkor på fartyg och försöken att hålla tillbaka konventionens ratificering är kännetecknande för vissa medlemsstaters inställningar. Jag instämmer med allt det som Mary Lou McDonald har sagt om behovet av ett EU-omfattande regelverk. Jag vill emellertid säga till henne att vi, för att kunna upprätta detta regelverk, behöver omröstning med kvalificerad majoritet på det här arbetsområdet, vilket vi för närvarande inte har. För att kunna tillämpa omröstning med kvalificerad majoritet behöver vi den föreslagna europeiska konstitutionen, och jag föreslår att Mary Lou McDonald på nytt ska överväga sitt motstånd mot konstitutionen om vi på allvar ska kunna göra framsteg när det gäller att införa gemensamma arbetsnormer över hela EU.

  Robert Navarro (PSE). – (FR) Herr talman! Vi befinner oss för närvarande mitt uppe i Erika-målet. Erika-målet är ett typiskt exempel på katastrofer som kan undvikas men som i alla fall händer, eftersom vinningarna för en handfull individer nödvändigtvis måste gå före allting. Detta är resultatet av liberal logik, av profittänkande drivet till det yttersta, där allt är tillåtet för att tjäna några fler euron, däribland att nonchalera de mest elementära säkerhetsreglerna till den grad att en katastrof inträffar.

Det är samma logik vi har sett verka i det eländigt omtalade målet med Irish Ferries, som snart inte kommer att vara irländskt annat än till namnet. I profitens namn kan ett fartygs befäl och hela besättning, trots att den sköter sig, kastas överbord.

Återigen är det denna logik som driver vissa redare som bedriver kustfart inom gemenskapen att sköta fartyg med otillräckligt med manskap och i ett skick som utsätter både besättningen och sjöfarten som helhet för fara.

Dessa eländiga arbetsvillkor går så långt som att äventyra sjöfartstraditionerna och sjöfartsexpertisen, eftersom den bild de ger av sektorn är sådan att det har blivit allt svårare att rekrytera europeiska sjömän.

Naturligtvis nämns aldrig denna jakt på vinning. Det är bättre att lyfta fram argumentet om internationell konkurrens, som i huvudsak är asiatisk och uppenbarligen illojal, för att rättfärdiga denna praxis, även när denna konkurrens inte finns. Har någon någonsin sett kinesiska rederier som sköter färjor i Östersjön eller Engelska kanalen?

Det är inte tal om att förvägra denna konkurrens. Den påverkar faktiskt en del av sektorn och den har också sina förtjänster, men den måste kontrolleras och den måste vara lojal. Det är möjligt att välja de förutsättningar den ska verka utifrån. Och om nu tråkigt nog social dumpning är en verklighet inom sjöfartssektorn, är den inte oundviklig.

Det finns naturligtvis de som accepterar den och strävar efter att dra nytta av den, men man kan också förkasta den genom att verka för en allmän höjning av de sociala normerna i världen som helhet, så att alla till slut kan vara jämställda när det gäller internationell konkurrens. Det är denna väg jag skulle vilja att Europa slog sig in på, vilket ni nog vid det här laget har insett.

Som vi vet uppnås inte konkurrenskraft i Europa genom att man minimerar kostnaderna och sänker de sociala normerna. Det kan bara uppnås genom kvalitet. Kvaliteten på fartyg, kvaliteten på besättningarna, som garanteras med hyggliga arbets- och utbildningsvillkor.

ILO-konventionen som vi diskuterar i kväll ger oss en möjlighet att göra det valet. Den löser inte alla problem, men den representerar ett steg framåt. Och den ger europeiska redare och medlemsstaterna möjlighet att visa sitt engagemang när det handlar om att försvara vissa värderingar som finns inneslutna i Europeiska unionen och i dess sociala modell. När man undertecknade konventionen i februari 2006 undertecknade man en avsiktsförklaring i det avseendet. Vi förväntar oss nu att de ska gå från ord till handling.

Vad beträffar redarna kan jag inte göra annat än välkomna det faktum att de har visat sitt bestämda och villiga engagemang att föra en social, europeisk dialog med sina fackföreningspartner, i avsikt att i slutet av året underteckna ett gemensamt europeiskt avtal som skulle innefatta relevanta bestämmelser för denna konvention. Ett inledande förhandlingsskede har avslutats i dag, och klimatet verkar mycket konstruktivt. Detta är bra, och jag anser att vi också kan välkomna den konstruktiva roll som Europeiska kommissionen spelar när det gäller att underlätta denna process.

Vad medlemsstaterna beträffar är det just de som kan få denna konvention att träda i kraft. Det har sagts att om Europeiska unionen och Europeiska frihandelssammanslutningen ratificerar konventionen kommer den att träda i kraft och gälla överallt. Om EU ratificerar snabbt kommer andra nationer att följa, och EU kommer att ha varit den drivande kraften genom att visa att en annan väg än exploatering och dumpning är möjlig och att konkurrens kan gå hand i hand med ansvarskännande.

Det är därför viktigt, om vi tror på den europeiska modellens unika kvalitet, att se till att denna konvention ratificeras snabbt. Det är också viktigt att hålla den utsatta tidpunkten som är bestämd till slutet av 2008 och som föreslagits av ILO.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Herr talman! Först och främst vill jag ännu en gång tacka Mary Lou McDonald. Jag skulle också vilja säga att ILO-konventionen är ett initialt svar. En förbättring av arbetsnormerna kommer att leda till lojalare konkurrens.

Dessutom har kommissionen företagit en inträngande undersökning av färjesektorn. Kommissionen kommer senare att bestämma om ett nytt förslag till direktiv om detta ämne skulle vara relevant och lämpligt.

Jag skulle vilja säga att vi är medvetna om att den utsatta tidpunkten december 2008 är ambitiös, men den är realistisk. ILO har utarbetat en handlingsplan som är beroende av att konventionen om arbete till sjöss träder i kraft 2010 och allra senast 2011. När kommissionen föreslår deponering av ratifikationsinstrumenten före utgången av 2008 garanterar den att medlemsstaterna kommer att ligga helt i linje med denna tidsskala. Om man tar hänsyn till ILO:s egna regler och om medlemsstaterna deponerar sina ratifikationsinstrument allra senast vid utgången av 2008 skulle konventionen träda i kraft före ingången av 2010. Därför är det som ni ser viktigt att vi håller oss till detta datum.

Jag ska också svara Robert Navarro och Marie Panayotopoulos-Cassiotou. Vid sidan av Europaparlamentets arbete angående yttrandet om utkastet till beslut om bemyndigande att ratificera konventionen har arbetsmarknadsparterna sammanträffat för att förhandla om en eventuell gemensam överenskommelse utifrån denna konvention. Jag skulle vilja påminna er om att metoden gemensam dialog är bra för Europeiska unionen, och det är sant att jag själv fick tillfälle att inför arbetsmarknadsparterna, det vill säga både redarna och fackföreningarna, uttrycka min önskan att få se dem underteckna ett avtal om denna konvention.

Arbetsmarknadsparterna som har den befintliga texten behöver inte omförhandla den, utan snarare välja ut relevanta bestämmelser som ska tillfogas gemenskapsrätten. Det verkar nu som om förhoppningen om ett gemensamt avtal vid utgången av 2007 verkligen är rimlig. Så snart kommissionen får ett avtal från arbetsmarknadsparterna kommer den att föreslå ett direktiv för att garantera att bestämmelserna i avtalet kommer att respekteras i hela EU.

Tack vare parlamentet kan vi förvänta oss den nödvändiga ratificeringen av konventionen, och tack vare arbetsmarknadsparterna har vi ett gemensamt avtal som kommer att göra det möjligt att snabbt införa de nya bestämmelserna i gemenskapsrätten. Jag anser att vi på detta sätt har samarbetat bra för sjöfolkets villkor och för ett mycket viktigt socialt framsteg, som kommer att uppmuntra, som ni just påpekade, rekryteringen av unga sjömän, sjömän som Europeiska unionen behöver för att utveckla sin sjötransport.

Jag tackar parlamentet så hjärtligt för dess högst beslutsamma agerande till stöd för denna stora konvention. Det gläder mig att se att Europa leder utvecklingen och på något sätt bidrar till att främja en globalisering som har ett mänskligt ansikte, något som vi behöver.

  Talmannen. Tack, herr kommissionsledamot. Jag skulle vilja gratulera föredraganden Mary Lou McDonald.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.30.

Bilaga – Kommissionens ståndpunkt

Betänkande: McDonald (A6-0019/2007)

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag: 1, 2 och 3.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Marianne Mikko (PSE), skriftlig. – (ET) Sjöfarten ger arbete åt 5 miljoner människor i Europeiska unionen. Östersjön är vårt innanhav, Medelhavet och Svarta havet har en central ställning i vår utrikespolitik och den norra dimensionen utvidgar vårt ansvarsområde till Norra ishavet.

Det är på tiden att vi börjar se Europeiska unionen också som en union av sjöfartsstater, och intar en motsvarande ställning i världen.

Mitt hemland Estland har varit ett sjöfartsland i århundraden. Ernest Hemingway noterade att man kunde hitta en estländare i varje hamn i världen. De senaste tio åren har vi dock förlorat 57 procent av arbetstillfällena inom sjöfarten.

Lastfartyg har börjat gå under bekvämlighetsflagg, och folk som är anställda på dem kommer från tredjeländer och är villiga att godta sämre arbetsvillkor. Sammanlagt fattas det 17 000 människor inom den europeiska sjötransporten. Detta beror huvudsakligen på de dåliga arbetsvillkor som är förhärskande inom detta område.

Vi kan inte tillåta att arbetstillfällen inom sjöfarten rensas bort, särskilt när det leder till en försämring av arbetsnormerna till sjöss.

Vi kan inte dra oss undan en strategisk sektor som garanterar 90 procent av världens sjöfart och 40 procent av sjöfarten inom EU. Ratificeringen av normer för arbete till sjöss av våra medlemsstater skulle vara ett stort steg framåt när det gäller att göra dessa normer mer universellt vedertagna.

Genom att vi hjälper till att skapa lojal konkurrens inom den globala sjöfarten skulle vi i huvudsak också kunna uppnå målen med Lissabonprocessen eftersom vi ökar EU:s konkurrenskraft till sjöss.

Konkurrensfördelar som har erhållits på bekostnad av människoliv och människors hälsa kan inte rättfärdigas av några ekonomiska skäl. Normer som är farliga för sjömännen och naturen hör inte hemma på 2000-talet.

(1) Kommissionens ståndpunkt om parlamentets ändringsförslag: se bilaga.

18. Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Jörg Leichtfried, för utskottet för transport och turism, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1592/2002 av den 15 juli 2002 om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk byrå för luftfartssäkerhet (KOM(2005)0579 – C6-0403/2005 – 2005/0228(COD)) (A6-0023/2007).

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Herr talman, mina damer och herrar! År 2002 godkände ni förordning 1592/2002. I och med denna förordning fastställdes gemensamma bestämmelser för flygplans luftvärdighet, och Europeiska byrån för luftfartssäkerhet inrättades.

Ni höll med om att en optimal och enhetlig säkerhetsnivå endast kunde uppnås genom att man utvidgade denna texts omfång, och följaktligen behörighetsområdet för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA), som har utvidgats till att även omfatta luftfart, certifiering av piloter och luftfartyg från tredjeland.

Ni bad också uttryckligen kommissionen att komma med ett förslag för detta ändamål. Det är på tiden att vi får ett slut på dessa missförhållanden. Medan luftfartyg utvecklas i fullständig frihet inom en enhetlig marknad förblir säkerhetsnivån olikartad mellan medlemsstaterna.

Ni vet lika väl som jag att bestämmelser som utarbetats av speciella mellanstatliga organisationer fullgörs mycket olika inom gemenskapen. Det finns följaktligen stora nationella skillnader, för att inte tala om att det inte alltid är de mest rigorösa normerna som tillämpas.

Ni bad att vi skulle fullfölja våra ansträngningar att förbättra den allmänna nivån på luftfartssäkerheten i Europa. Det är målet med det förslag vi håller på att diskutera, eftersom syftet med det är att utvidga de gemensamma bestämmelserna till att även omfatta luftfart, certifiering av piloter och luftfartyg från tredjeland, det vill säga att ge gemenskapen verktyg som skulle bidra till att öka säkerheten för flygtransporter i Europa.

Förslaget förstärker också medlemsstaternas skyldigheter när det gäller att inspektera luftfartyg från både tredjeland och medlemsstaterna. Det ger byrån rätt till inspektion, och denna rätt utvidgas till att omfatta all verksamhet inom luftfartsmyndigheterna i medlemsstaterna samt deras bolag och flyglinjer, och detta är för att kontrollera att de gemensamma bestämmelserna efterlevs. Ett bestraffningssystem planeras också, såsom upphävande av ömsesidigt erkännande i händelse av att bestämmelserna inte efterlevs.

Denna text är en del av en sammanhängande packe åtgärder för förbättring av flygsäkerheten. Jag ska påminna er kortfattat om dem: den svarta listan, som medför att de flygbolag som har den minsta respekten för säkerhetsreglerna kan bli förbjudna från våra länder, stärkandet av system för inspektion av flygplan – SAFA-direktivet – och mycket snart kommer kommissionen att föreslå en komplettering av denna rättsliga ram genom att utvidga behörighetsområdena för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet till att omfatta säkerheten på flygplatser och lufttrafiken, så som framgår av det bifogade förslaget till förordning som ni håller på att granska i dag.

Följaktligen kommer gemenskapen att till 2010 ha en sammanhängande och enhetlig uppsättning säkerhetsbestämmelser och en unik organisation, Europeiska byrån för luftfartssäkerhet, som är ansvarig för att förbereda, förverkliga och fullständiga tillämpningen av dem.

Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera er och tacka er för ert bidrag till denna strategi för höjning av den europeiska luftfartssäkerheten. Jag kommer att lyssna med intresse på era anföranden om detta ämne som uppenbarligen är mycket viktigt för medborgarna i EU.

  Jörg Leichtfried (PSE) , föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Eftersom detta är mitt första betänkande i denna kammare skulle jag först vilja ta tillfället i akt och tacka skuggföredragandena för deras mycket nära samarbete, särskilt Zsolt Lásló Becsey, Arūnas Degutis, Eva Lichtenberger och Jaromír Kohlíček, men också andra grupper, eftersom jag lärde mig hur bra vi kan samarbeta i sådana frågor, med vilken koncentration och med vilken villighet för att nå samstämmighet.

När det gäller själva innehållet, vilket är tillståndet för europeiskt luftrum för närvarande? I teorin har vi ett gemensamt europeiskt luftrum, men vi har just nu 27 olika säkerhetsnormer, och detta gör vissa saker möjliga som enligt min åsikt inte är bra. Till exempel kan mindre aktningsvärda flygbolag för närvarande fortfarande välja säkerhetsnormer i Europa, så att säga beroende på i vilket land de vill bli certifierade. Vidare finns det europeiska flygplan som inte ser sina hemländer på flera år i rad, eftersom de flyger andra rutter och därför kan ses över endast bristfälligt eller inte alls, och det har alltid varit förhållandevis svårt att kontrollera flygplan som flyger in i EU utifrån.

Därför välkomnade jag särskilt kommissionens förslag, som kommissionen just presenterat – och jag tror att en stor majoritet i denna kammare också gjorde det. Något som vi inte alltid kom helt och hållet överens om var på vilket sätt vi skulle uppnå det resultat vi så gärna ville ha. I princip kan jag här urskilja tre områden: vi var överens om att det är absolut nödvändigt att effektivt kontrollera flygplan från tredjeland, och vi var också överens om att Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) skulle kunna utföra inspektioner utan att hindras.

Beslutet om hur EASA:s styrelse bör utses i framtiden var betydligt svårare. Enligt min mening föreslog utskottet för transport och turism, i egenskap av behörigt utskott, i sin omröstning en mycket positiv europeisering av hela förfarandet, med någonting om en omläggning från medlemsstaterna till rådet och Europaparlamentet. En annan viktig fråga handlade om vilka kvalifikationer styrelsemedlemmarna ska ha. Även här har man hittat en tillfredsställande lösning. Frågan huruvida EASA borde få vidta sanktionsåtgärder var betydligt svårare. Åsikterna om detta är delade här i kammaren, och vi får se resultatet i omröstningen i morgon.

Det var två saker som var särskilt svåra och som vi inte kunde godkänna, men jag vill nämna dem i alla fall. Först och främst – och jag har aldrig gjort någon hemlighet av min övertygelse i denna fråga – kunde vi inte komma överens om mer omfattande bestämmelser för certifieringen av kabinpersonalen. Det verkar vara ett religiöst krig som utkämpas här – Georg Jarzembowski vinkar just till mig som en förespråkare av det kriget – med ett kompromisslöst ”för” på den ena sidan och ett kompromisslöst ”mot” på den andra. Jag kan bara hoppas att den lösning vi nu har kommit fram till kommer att öppna en dörr för en lösning i framtiden och att i kabinpersonalens intresse och framför allt i passagerarsäkerhetens intresse får vi inte vänta för länge på denna framtida lösning.

Det som var särskilt svårt med den andra frågan handlade om det som alltid är svårt, nämligen finansiering. EASA:s budget uppgick till 70 miljoner 2006 och finansierades delvis av certifiering och delvis av skattebetalarna.

Problemet med certifiering är först det första att det blir allt svårare att få pengar för vissa certifieringsuppgifter och, för det andra, finns det en önskan som jag delar att dessa certifieringskostnader inte ska vara lika stora för små och medelstora företag som för stora företag, vars större produktionsserier gör det lättare för dem. En intressant lösning skulle ha varit att införa ett slags passageraravgift, om man begrundar att 5 cent per biljett skulle kunna finansiera halva EASA:s budget. Men man kom inte överens om detta.

Jag ser fram emot morgondagens omröstning med stort intresse och skulle vilja avsluta med att ännu en gång tacka för det nära samarbetet.

  Zsolt László Becsey, för PPE-DE-gruppen. – (HU) Jag vill gratulera kommissionen ännu en gång till detta lägliga förslag och samtidigt uttrycka min uppskattning till föredraganden Jörg Leichtfried för hans grundliga arbete och vilja att kompromissa för att betänkandet ska bli framgångsrikt.

Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater ställer sig bakom utgångspunkten att vi i dag, i den tid som råder, måste utvidga omfattningen av den verksamhet som bedrivs av Europeiska byrån för luftfartssäkerhet på ett rimligt sätt för att förbättra effektiviteten, i synnerhet när det gäller pilotlicenser, flygledning och förbindelser med utvecklingsländer. Vi accepterar också att det är nödvändigt med fler anställda och en större budget för att uppnå detta syfte. Detta skall stå under ständig uppsikt, vilket också sägs i budgetutskottets yttrande.

Emellertid vill jag understryka några principfrågor. För det första anser jag att det är viktigt att vi inte på något sätt ändrar i kompromissen om utbildning och tillstånd när det gäller flygbesättningen, som vi redan har kommit fram till i annan form inom ramen för den så kallade EU-OPS. För det andra anser jag att det är viktigt att man, när man ger tillstånd till kommersiella och icke-kommersiella aktiviteter, bibehåller skillnaden mellan de två typerna av aktivitet. Förutom säkerheten skiljer sig villkoren för aktiviteterna och deras natur åt, och vi bör inte bara försöka få privat verksamhet att förtvina med byråkratiska verktyg. När det gäller läkarundersökningar och fritidsverksamhet måste vi också använda subsidiaritetsprincipen. Det är onödigt att komplicera saker och ting.

Med tanke på att uppgifterna hela tiden blir mer komplexa ger vi vårt stöd till att en verkställande styrelse bildas såväl som att styrelsen ska spela en större roll i samhället. Rådet bör utse medlemsstaternas delegat och bör samråda med parlamentet, och kommissionen bör ha 25 procent av rösterna. Det kan vara en realistisk kompromiss. Jag anser att det är viktigt att Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) inte hindrar små företags konkurrenskraft när det beviljar typbehörighet på grund av pris- och tidsfaktorerna jämfört med den föregående perioden med nationella tillstånd. Vi är emot tanken att EASA ska ha ansvar för att genomföra oberoende bestraffningar. Detta bör förbli medlemsstaternas ansvar. Det är avgörande att EASA:s ekonomi är genomblickbar, att ingen påtryckningsgrupp utifrån kan få ett avgörande inflytande genom donationer. Dessutom är vi motståndare till tanken om att flytta över bördan som nya förpliktelser för med sig till passagerarna eftersom ingen del av branschen får bidrag, utan den är helt marknadsstyrd och branschen betalar avgifter och skatt i enlighet med detta.

  Robert Evans, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Som andra har påpekat anser även jag att detta är ett bra betänkande, och jag gratulerar min kollega Jörg Leichtfried, inte bara till betänkandet utan också till det sätt på vilket han har gjort andra kolleger i parlamentet delaktiga i diskussionerna och i debatten.

Vi undersöker en utvidgning av Europeiska byrån för luftfartssäkerhet. Jag anser att det är en bra idé, men bara om det görs på rätt sätt. Om det görs på fel sätt är det inte alls positivt. Vi som ledamöter i detta utskott och parlament känner till att flygresor i själva verket är ett av de säkraste sätten att resa på, även om flera av oss reser med flyg mer än vi egentligen skulle önska. Jag anser att vi behöver ett förnuftigt svar, och på den inre marknaden är det helt rimligt att vi tar ett europeiskt ansvar för säkerheten.

Samtidigt finns det vissa frågor i betänkandet som bekymrar mig, och jag vill fästa ledamöternas uppmärksamhet på några av dessa. Föredraganden känner förvisso till en del av min oro.

I ändringsförslag 17 belyses mina farhågor om böter och viten. Jag anser inte att man kan kompromissa om säkerheten, och jag tycker således inte att böter och viten är någon effektiv åtgärd för att komma till rätta med säkerhetsproblem. Om det fanns farhågor beträffande säkerheten för ett bestämt flygbolag skulle jag hellre se att flygbolagets tillstånd drogs in eller att certifieringen upphävdes. Jag anser att detta inte får bli någon halvmesyr. Jag anser heller inte att vare sig böter eller viten skulle göra att flygbolaget förbättrades på samma sätt som om flygbolagets tillstånd upphävdes.

(Inpass av Georg Jarzembowski)

Nåväl, låt mig fortsätta, och jag kommer inte att avbryta er. Jag kunde inte höra ett enda ord av det ni sa, så det kan ha varit viktigt, men det gick mig fullständigt förbi!

Jag har också reservationer mot avgifterna, för jag anser att denna byrå behöver ha en säker ställning. Finansieringen behövs; de behöver veta att den kommer att fortsätta, och jag anser inte att det bör finnas några godtyckliga gränser när det gäller fastställandet av anslag.

En annan reservation som jag har – och även Jörg Leichtfried talade om detta – gäller styrelsen. Jag tror att medborgarna förväntar sig att styrelseledamöterna ska fylla funktionen av att garantera deras säkerhet. Medlemsstaterna bör kunna utse och välja kvalificerade personer som kan se till att deras intressen och förpliktelser uppfylls.

Min sista punkt gäller ändringsförslag 1. Det finns en skillnad mellan safety (’säkerhet’) och security (’skydd’). Dessa två skiljer sig åt betydligt, och det står inte klart för mig – jag väntar på att bli övertygad – vilka fördelarna skulle vara med att införliva skyddet i denna åtgärd, som handlar om säkerhet vid lufttransporter. Luftfartsskyddet är också viktigt, men det är en helt annan fråga.

  Talmannen. Det här är inte det brittiska parlamentet, och därför vill jag uppmana ledamöterna att inte avbryta de som har privilegiet att tala.

  Arūnas Degutis, för ALDE-gruppen. – (LT) Jag vill tacka föredraganden och skuggföredraganden för ett gott samarbete med ändringsförslagen. Vi blev ganska goda vänner under tiden. Detta kanske är en av de trevligaste delarna av vårt arbete i parlamentet.

I dag överväger vi ändringar av förordningar som trädde i kraft 2002. Detta är ett logiskt steg som ger oss tillfälle att bedöma och utvidga tillämpningen av gällande förordningar.

I ändringarna förslås en utvidgning av EASA:s behörighet och förbättringar av dess förvaltning, budgetering och andra förfaranden. Mycket uppmärksamhet har ägnats bekräftelsen av enhetliga säkerhetsstandarder för luftfart och övervakning av deras tillämpning. Luftfartssäkerhet är en prioritering för oss alla. Den tilltagande trafiktätheten i luftfarten gör det nödvändigt med en enda stark institution. På så sätt undviker man att brist på samordning eller tvister mellan nationella luftfartsorgan får negativa följder för luftfartssäkerheten. Därför syftar flertalet av de föreslagna ändringarna till att nå det viktigaste målet, nämligen att EASA får mer makt i praktiken när det gäller att fullgöra de uppgifter den förväntas utföra.

Jag vill betona att vi inte bara bör försöka att vara striktare och centralisera behörigheten när vi förbättrar förordningarna, utan vi bör också sänka kraven på de områden där ändrade praktiska omständigheter möjliggör detta. Ett sådant område är lätta amatörflygplan. De föreslagna ändringarna innebär sänkta krav för utfärdandet av privata pilotlicenser och mindre strikta regler för denna typ av verksamhet genom att auktoriserade organisationer som till exempel pilotföreningar får utfärda pilotlicenser för lätta flygplan.

Ändringsförslagen handlar också om skydd av informationskällor, vilket är viktigt när man försöker samla in viktig information om brott mot regelverket.

Medföljande kommentarer om förordningarna syftar också till att förbättra bestämmelserna om rekrytering av EASA-experter med sikte på att bevara EASA:s förmåga att dra till sig erfarna specialister i framtiden och att skapa förutsättningar för en nödvändig internutbildning.

Avslutningsvis vill jag uppmana kollegerna att stödja dessa lägliga och mycket nödvändiga ändringar.

  Mieczysław Edmund Janowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden Jörg Leichtfried för ett gott arbete. Tillsammans med resten av världen måste EU se till att den civila luftfarten fungerar säkert och effektivt vid transport av både gods och passagerare. Detsamma gäller nöjesflyg, sportflyg och pilotutbildning.

Därför måste de nödvändiga tekniska, organisatoriska och rättsliga åtgärderna vidtas. Det är klart att frågor i samband med miljöskydd och anställda i luftfartsindustrin inte heller får försummas. Allt detta har naturligtvis en specifik ekonomisk dimension.

Förordning (EG) nr 1592/2002 som är i kraft nu är nästan fem år gammal och har tjänat sitt syfte ganska väl. Nu har tiden emellertid kommit för oss att ta hänsyn till nya omständigheter som har uppstått, delvis på grund av den pågående exponentiella ökningen i lufttrafiken och terroristhotet och delvis på grund av behovet att rensa upp och harmonisera hela det komplicerade systemet av bestämmelser, förfaranden och standarder i samband med luftfarten.

Den aktuella förordningen måste därför ligga i linje med andra bestämmelser för sektorn, i första hand Chicagokonventionen. Vi måste nära en förhoppning om att Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) kommer att vara redo att utföra sina ålagda uppgifter på ett bra sätt i samarbete med enskilda medlemsstater, något jag anser är mycket viktigt. Vi måste också hoppas på att säkerhetsstandarder kommer att harmoniseras och att resultatet blir en hög standard.

Det är värt att understryka den viktiga roll det internationella samarbetet spelar inom luftfarten. Det är beklagligt att EU inte finns representerat i Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) som är FN-organet för globala luftfartsfrågor. Denna brist måste åtgärdas. Förordningen ger EASA behörighet att även hantera luftfartyg från tredjeland. Detta är bra och kommer att möjliggöra kontroller för att se till att tredjelandsoperatörer uppfyller säkerhetskraven innan de tillåts flyga.

Jag håller också med föredraganden när det gäller att utvidga byråns behörighet till frågor som i dag hanteras av Eurocontrol. Som talesman för gruppen Unionen för nationernas Europa stöder jag förordningen och nästan alla ändringsförslag. Emellertid vill jag betona att vår verksamhet i första hand måste rikta in sig på passageraren och dennes säkerhet och bekvämlighet under resan, både under tiden på flygplatsen och under flygningen. Jag anser att det är nödvändigt att fortsätta arbetet med att harmonisera europeiska och internationella bestämmelser på detta viktiga område.

  Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag tackar djupt Jörg Leichtfried som verkligen har försökt uppnå samförstånd. Inledningsvis tycktes detta vara en lätt fråga, men det var bara på ytan. Naturligtvis förefaller det först logiskt för alla att med ett gemensamt europeiskt luftrum så behöver vi också en enhetlig standard och strikta enhetliga kontroller om vi vill garantera säkerheten. Vi måste också dra den uppenbara slutsatsen av vår debatt om de ”svarta listorna” och se till att tredjelands flygbolag kan kontrolleras lika strängt och noga som våra egna.

Vi har skapat en del av förutsättningarna. Styrelsen kommer enligt förslaget att kunna agera ganska mycket bättre och snabbare än vad som har varit fallet hittills. När det gäller finansiering måste vi förutom den vanliga avgiften för certifiering av flygplan, som naturligtvis inte bör ersättas av någon slags skatt, tänka oss vissa avgifter för tjänster som faller utanför detta område och som inte används, och som inte kan användas, kommersiellt så att säga.

Vi har återigen diskuterat kabinbesättningarna mycket naturligtvis. Vi hade samma debatt när det gällde EU-OPS. Det är en fråga som måste lösas. Vi måste skapa standarder som också skyddar mot dåliga arbetsvillkor och social dumpning eller säkerhetsdumpning.

En annan uppgift inför framtiden blir att sänka skadliga utsläpp från luftfarten till en acceptabel nivå och föra in dem i EU:s klimatmål.

  Vladimír Remek, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Mina damer och herrar! Rent allmänt är vi alla ense om att det är bra med åtgärder för att förbättra säkerheten i luftfarten. Man kan till exempel inte annat än applådera att Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) kommer att kunna bidra till att garantera den fria rörligheten för flygtekniska produkter, transporttjänster och besättning eftersom flera licenser, tillstånd och andra dokument som byrån eller nationella kontor utfärdar på grundval av egna regler automatiskt kommer att accepteras i andra medlemsstater.

Därför vill jag ge mitt stöd till förslaget till förordning och till föredragandens arbete utifrån de många år som jag tillbringade som pilot. Emellertid kan åtgärder ibland vara kontroversiella eller till och med skadliga för en del av de berörda trots goda avsikter. Ett exempel är låta EASA träda i kraft även för luftfartyg upp till 600 kg, vilket inte i grunden förbättrar luftfarten utan snarare leder till extraordinära kostnader och en större administrativ börda. Tillverkning av ultralätta luftfartyg utgör en möjlighet med stora exportmöjligheter för våra små och medelstora företag att etablera sig på svåra marknader i världen, inklusive Förenta staterna.

Eftersom bilagan till förordningen tyvärr inte undantar denna specialiserade sektor av flygtekniken från genomförandet av förordningen, till skillnad från ett antal andra fall, så kommer dokumentet att få otaliga följder för tillverkarnas konkurrenskraft. Det kommer att leda till diskriminering på marknaden, vilket säkerligen inte är målet för den nya lagstiftningen och de rättsliga ändringsförslag som parlamentet antagit.

Jag tycker också att frågorna kring påförandet av böter är förvirrande. Jag tycker att det vore bättre att ha kvar det tidigare förfarandet med att dra tillbaka licenser eller att inte bevilja dem till att börja med. Böter är ingen standardåtgärd, och det kan finnas en risk för att de missbrukas i syfte att öka intäkterna för mottagarna av de medel som samlas in på detta sätt.

Ytterligare en sak är att en del av förslagen i dokumentet påverkar medlemsstaternas suveränitet även om de inte är kopplade till villkoren för luftfartssäkerhet. Därför bör vi övervaka alla följder av våra åtgärder för alla medborgare och företag i EU noggrannare som en del av den övergripande kampen för ökad säkerhet. Tack.

  Georg Jarzembowski (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr vice ordförande! Jag vill placera debatten i ett annat sammanhang, nämligen det vi debatterade på förmiddagen, situationen för lufttrafiken mellan EU och Förenta staterna.

I förmiddags enades vi om att det finns en stor transatlantisk marknad för luftfartstjänster som vi vill ska utvecklas ytterligare. Nu är frågan vilka aktörerna är. I förhandlingarna sa vi tydligt att vi vill att EU ska vara Förenta staternas jämlike. Detta innebär också att vi måste utveckla Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) så att den blir en jämbördig partner till American Federal Aviation Administration (FAA). Situationen i dag är den att FAA bestämmer vilka flygplan som måste repareras och vilka som måste tas ur trafik, då FAA har stora befogenheter och en enorm makt i världens luftfart.

Den debatt vi för i dag om att utvidga EASA:s befogenheter måste ses i detta sammanhang. Vi måste stegvis föra upp EASA på samma nivå som FAA så att vi, EU och Förenta staterna, också finns representerade som parter på det administrativa området.

Därför ska vi som planerat i lugn och ro diskutera frisläppandet av reserverna till EASA i utskottet under de nästkommande veckorna. För mig är emellertid den avgörande frågan vilken utrustning och personal EASA behöver för att erkännas av både nationella luftfartssäkerhetsmyndigheter – för det finns fortfarande betänkligheter kring det – och av FAA?

Om vi fortsätter så här med en gradvis, försiktig utvidgning av EASA:s befogenheter när det gäller både utrustning och personal för att göra den till en faktisk jämbördig partner till FAA, då kommer vi att ha gjort vårt bästa för våra flygbolag och för våra passagerare.

  Inés Ayala Sender (PSE). – (ES) Herr talman! Först vill jag gratulera kommissionsledamoten till hans skicklighet med att lägga fram denna text som var så brådskande och så nödvändig, samt i synnerhet Jörg Leichtfried, för att ha arbetat så hårt med att sammanföra olika viljor och för att uppnå en tillräcklig majoritet i parlamentet.

Jag anser att de ändringar vi föreslår förbättrar texten, bland annat genom att förenkla förvaltningen av byrån genom att den verkställande styrelsen, som var överflödig, tas bort. Byråns oberoende garanteras när det gäller ekonomin, villkor fastställs för öppenhet och insyn i redovisningen och ett bötessystem införs för att se till att de tillämpas på vederbörligt sätt.

Men trots detta behöver förbättringar göras, och därför är jag nöjd med Georg Jarzembowskis ändringsförslag 30 som ska förhindra att europeisk industri missgynnas genom att öka antalet helikopterpassagerare. Jag var inte så nöjd med att definitionerna av luftfartyg fanns med, men jag håller med om att de bör vara mer omfattande om de ska stå med. I synnerhet vill jag att vi alla skall stödja ändringsförslagen 33 och 34 i vilka kabinbesättningens betydelse erkänns. Den är i allt högre grad ansvarig för vår säkerhet såväl som vår bekvämlighet.

Vi måste hålla oss till det som fastställdes i EU-OPS-förordningen och utveckla och erbjuda harmoniserad utbildning, kvalifikationer, yrkescertifiering och läkarintyg för kabinbesättningarna.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden till hans utmärkta betänkande om detta förslag från kommissionen, som syftar till att utvidga de uppgifter som åligger Europeiska byrån för luftfartssäkerhet. En sådan utvidgning har blivit nödvändig för att uppnå en hög och enhetlig nivå av luftfartssäkerhet samtidigt som man upprätthåller rättvisa villkor för de lufttrafikföretag som verkar i EU.

I huvudsak tycks betänkandet röna ett allmänt gruppöverskridande godkännande, och detta vittnar till stor del om det goda samarbete som Jörg Leichtfried har lyckats uppnå med skuggföredragandena.

Jag anser att den viktigaste frågan beträffande det här betänkandet är att utskottet för transport och turism har röstat för ett litet antal mycket viktiga ändringsförslag till kommissionens förslag, som ger Europeiska byrån för luftfartssäkerhet befogenheter att ålägga böter och löpande viten om säkerhetskraven inte uppfylls korrekt. Låt oss inte röra ihop detta: böterna syftar till att vara en tilläggsåtgärd utöver de mer drastiska åtgärderna, som t.ex. indragning av tillstånd.

Utskottet röstade dessutom för införandet av lämpligt skydd för informatörer – s.k. whistleblowers – som skulle kunna tillhandahålla information om missförhållanden eller överträdelser av lagstiftningen. Utskottets ändringsförslag bör få vårt fulla stöd, eftersom de omfattar förnuftiga och lämpliga praktiska metoder för att säkerställa att luftfartssäkerheten får den viktiga uppmärksamhet den förtjänar från samtliga berörda parter, samt att ett strikt iakttagande av säkerhetsbestämmelserna fullständigt uppnås. I detta hänseende är enbart moroten inte alltid tillräcklig. Piskan har också en viktig funktion.

För arton månader sedan drabbades mitt hemland Cypern av en stor flygtragedi, där 121 personer omkom. En rapport om orsakerna till denna olycka pekar på stora brister i genomförandet av kraven för luftfartssäkerhet. Om detta förslag från kommissionen hade funnits vid den tiden är jag säker på att denna flygolycka hade kunnat undvikas. Låt oss därför hoppas att förslaget, i dess ändrade lydelse från transportutskottet, kommer att genomföras inom kort. Ju förr detta sker, desto snabbare kommer det att gå att undvika större flygolyckor.

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice ordförande

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL). – (CS) Jag vill börja med att tacka föredraganden Jörg Leichtfried för ett utmärkt samarbete. Mina damer och herrar! Varje gång en ny byrå blir till eller en byrås befogenheter ska utvidgas på grundval av en förordning måste vi fråga oss huruvida antalet anställda och befogenheterna är anpassade till organisationens behov.

Det är utan tvekan viktigt med gemensamma regler inom den civila luftfarten. Liksom var fallet med den förra förordningen ligger problemet i definitionen av civil luftfart inom det område som reglerna handlar om. Det finns fortfarande skillnader mellan reglerna i Förenta staterna och reglerna i EU, inte minst i definitionen av specifikationerna av den ultralätta kategorin. Kanske kommer förhandlarna i EU och Förenta staterna fram till denna fråga i en senare fas av förhandlingarna och man kan införliva resultatet i ett ändringsförslag till den nya gällande förordningen i EU.

När det gäller byrån anser jag att det föreslagna antalet anställda och förslaget till budget är otillräckligt för att utföra samordnings- och kontrollarbetet. Nationell testverksamhet har knappast tagits med i beräkningen. Jag tror att denna fråga kommer att bedömas och hanteras av rådet. Förslagen i fråga kommer att stärka Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA). Jag stöder dem inte alla av praktiska skäl. Jag motsätter mig i synnerhet tanken att tester av ultralätta flygplan ska kontrolleras centralt.

Jag vill särskilt nämna ändringsförslag 5 där jag inte förstår varför små flygplan med en startmassa på 5 700 kg begränsas till högst nio passagerarsittplatser i kommissionens förslag. Förslaget motverkar arbetet med att utveckla små flygplan i SESAR-programmet som antogs för mer än ett år sedan av kommissionen på grundval av den tredje fastställda utmaningen i det sjätte ramprogrammet för vetenskap och forskning.

I det nya ändringsförslaget föreslås 19 passagerarsittplatser i enlighet med förslaget i SESAR-programmet. När det gäller kravet på att hela besättningen och inte bara piloterna ska vara behöriga så preciseras ursprungstexten i ändringsförslagen, och därför stödjer jag dem. Tyvärr har den ultralätta kategorin inte tydligt tagits bort från EASA:s räckvidd. Som Vladimír Remek sa handlar detta om luftfartyg som är lättare än 600 kg. Det skulle vara lämpligt om de kontroll- och testförfaranden som har antagits kunde tillämpas på så sätt att nationella testorgan kunde fortsätta att utföra dem för denna kategori av flygplan.

  Luís Queiró (PPE-DE). – (PT) Fru talman! Även jag vill börja med att gratulera Jörg Leichtfried till betänkandet och till ett utmärkt arbete. Frågan vi debatterar här i dag är av yttersta vikt för den europeiska civila luftfartens framtid, i synnerhet inför utsikterna om en ständig ökning i flygtrafiken under de kommande åren och med tanke på de åtaganden EU nyligen gjort för koldioxidutsläpp, vilket säkerligen kommer att påverka den civila luftfarten också.

Genom EASA försöker vi se till att vi har det allra strängaste regelverket för säkerhet för den civila luftfarten, vilket också kommer att tillämpas på tredjelandsoperatörer som använder EU:s luftrum och flygplatser. En utvärdering av EASA:s verksamhet sedan 2003 gör det emellertid klart att vi försiktigt behöver utvidga byråns befogenheter på områdena för flygtrafik, pilotlicenser och luftfartyg från tredjeland. Emellertid behöver detta inte innebära någon ökad byråkrati eller olagliga hinder för den normala verksamheten.

Vi kan bara stödja dessa ändringar om de faktiskt kommer att bidra till att öka säkerheten i luften. Den oundvikliga förlusten av befogenheter för de nationella luftfartsmyndigheterna är oacceptabel om det inte finns ett uppenbart mervärde när det gäller säkerhetsförvaltning och den europeiska civila luftfartens framtid.

Vårt gemensamma mål innebär således att EASA får de praktiska befogenheterna för att genomföra sina nya uppgifter. Hittills har varje medlemsstat i de flesta fall antagit sina egna regelverk på grundval av internationellt avtalade miniminormer, och det är ärligt talat ett faktum att Europas luftrum alltid har varit säkrast i världen.

Därför vill jag betona behovet av att beakta den erfarenhet som de behöriga nationella myndigheterna byggt upp för att garantera att gemensamma EU-regler fastställs och tillämpas effektivt och att säkerheten hela tiden förbättras.

Utan att gå in på detaljer, det har redan tagits upp många detaljer, kan vi vänta oss att ett antal förbättringar kommer att behöva göras på flera områden, särskilt när det gäller ett ökat samarbete med medlemsstaternas luftfartsmyndigheter. Målet fortsätter att vara att erbjuda alla passagerare som flyger i EU:s luftrum en ständigt högre skyddsnivå och säkerhet.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – Mobilitatea şi libera circulaţie a mărfurilor şi a persoanelor sunt indispensabile dezvoltării Uniunii Europene. Zilnic, 25 000 de aeronave operează pe aeroporturile europene, iar 30% din transportul aerian global este realizat de operatorii europeni.

Datele publicate astăzi pe site-ul Comisiei arată că numărul pasagerilor din primele 11 luni ale anului 2006 se ridică la 318 milioane. Deschiderea pieţei şi competiţia din domeniul transportului aerian au permis apariţia operatorilor aerieni cu preţuri reduse şi dezvoltarea aeroporturilor regionale. Numai în trimestrul 4 al anului 2006, companiile low-cost au abordat 201 noi rute care au generat 1 800 de zboruri pe săptămână. De aceea, creşterea siguranţei pasagerilor şi a securităţii transportului aerian, prin impunerea de reguli de securitate comune tuturor operatorilor de transport aerian, reprezintă o prioritate.

Agenţia europeană de siguranţă a aviaţiei va superviza autorităţile naţionale responsabile de pregătirea şi testarea pentru licenţierea piloţilor. În contextul securităţii transportului aerian şi al siguranţei pasagerilor, se impune însă şi certificarea şi testarea medicală a personalului navigant. Agenţia europeană de siguranţă a aviaţiei va impune aeronavelor şi echipajelor din ţări terţe, ce operează în spaţiul comunitar, prin verificări ex-ante, respectarea regulilor comune privind siguranţa aviaţiei. Având în vedere importanţa securităţii transportului aerian şi a siguranţei pasagerilor, doresc să felicit raportorul pentru munca depusă.

  Alojz Peterle (PPE-DE). – (SL) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I egenskap av ledamot i parlamentet, en person som flyger ofta och pilot välkomnar jag ändringarna till förordning 1592/02 som kommer att innebära ett viktigt bidrag till säkerheten i den civila luftfarten.

Emellertid är den centrala frågan om säkerhet inte det enda som står på spel här. Det är dags att EU klargör sin ståndpunkt om luftrummet. Med det menar jag EU:s förhållande till flygbolagens kunder, flygplanstillverkare och industrins vakthundar. Det är viktigt att vi bidrar till införandet av enhetliga standarder, för det är endast därigenom som vi kan bidra till inrättandet av ett gemensamt europeiskt luftrum.

Den inre marknaden är också viktig. Om vi vill utvidga den inre marknaden måste vi också införa enhetliga regler för tillverkning och certifiering av flygplan. Det är piloterna som flyger ultralätta luftfartyg som är de mest utsatta för skillnader på området. Jag vill i synnerhet välkomna vårt beslut att uppmärksamma fritidspiloter mer. De kommer att glädjas åt att reglerna blir standardiserade och förenklade, men inte åt några försök att införa ytterligare byråkrati.

  Christine De Veyrac (PPE-DE). – (FR) Fru talman, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! För det första vill jag gratulera föredraganden Jörg Leichtfried till ett utmärkt betänkande och till ett gott arbete med förordningen.

Jag håller helt med honom när han säger att en utvidgning av befogenheterna för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) är ett framsteg för EU och för passagerarsäkerheten. I förordningen fastställs att luftfartyg från tredjeland inte längre kommer att få flyga i EU om de inte är godkända av byrån. Texten innebär således en förbättring av säkerheten. Varje luftfartyg kommer att inspekteras och måste få ett godkännande för att få tillstånd att frakta passagerare i EU. Detta är också ett framsteg när det gäller harmoniseringen av skyddet av EU-medborgare, vilket är ett steg vidare i den process som inleddes med den europeiska svarta listan. Syftet med processen är att varje passagerare ska åtnjuta samma skydd på alla flygplatser i EU.

Innan jag avslutar vill jag säga några ord om hur EASA:s nya uppgifter ska finansieras. I utskottet lades ändringsförslag om införandet av en skatt på flygbiljetter fram. Lyckligtvis förkastades de. Vi måste sluta med att alltid vilja flytta över kostnaden för dessa åtgärder på passagerarna. Skatterna på flygbiljetterna är redan mycket höga, och jag hoppas att vi kan finna ett finansieringssätt som inte lägger ytterligare bördor direkt på flygpassagerarna.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Fru talman! Jag vill återigen tacka Jörg Leichtfried och utskottet för transport och turism på det varmaste för deras stöd till och förbättringar av kommissionens förslag. De ändringsförslag föredraganden lägger fram stärker kommissionens mål till gagn för luftfartssäkerheten i EU.

Kommissionen accepterar därför 14 av ändringsförslagen, vilka bidrar till att nå detta mål. Jag ska särskilt nämna de två ändringsförslag som syftar till att möjliggöra ett automatiskt återkallande av certifikaten och det ömsesidiga erkännandet av dem ifall de gemensamma reglerna inte följs. Jag ska också nämna ändringsförslaget som syftar till att ålägga Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) att informera kommissionen om allt som rör uppdatering av den svarta listan. Jag lade också märke till att i tilläggsändringsförslagen ber parlamentet om att en hänvisning till läkarintyget i artikel 6b.4. Jag ställer mig bakom förslaget eftersom det återspeglar kommissionens ursprungliga förslag. Jag talar om ändringsförslag 34 från Silvia-Adriana Ticău.

Å andra sidan anser jag att 15 av föredragandens ändringsförslag inte är acceptabla i sin nuvarande utformning och att de förtjänar en ny debatt. Herr Leichtfried och herr Evans, ert ändringsförslag 17 har till syfte att ge byrån möjlighet att utfärda böter, men ändringsförslaget är inte acceptabelt för oss som det ser ut nu. Jag förstår nog intresset av att påföra böter i fall av mycket små överträdelser, och det är sant att verktygen som nu står till byråns förfogande kanske tycks oproportionerliga i det sammanhanget. Hur intressant det än må vara väcker ändringsförslaget emellertid ett stort antal rättsliga, institutionella och praktiska frågor. Kommissionen måste studera dessa viktiga och komplexa frågor noga för att kunna kommentera dem. Vi måste nämligen vara säkra på att den lag som stiftas är förenlig med fördraget. Under tiden kan kommissionen, som ni nog förstår, inte acceptera detta ändringsförslag, trots att kommissionen håller med om att det är intressant.

Herr Leichtfried och herr Evans! Det är svårt för oss att acceptera ändringsförslag 27, där det föreslås att certifieringsförfarandet delvis ska finansieras genom bidrag från gemenskapen. År 2007 kommer dessa förfaranden att omfatta ett belopp om nio miljoner euro. Denna utgift växer snabbt med ungefär 5 procent om året utan inflation, och därför kan den inte finansieras inom ramen för den gällande budgetramen. Därutöver skulle ändringsförslaget leda till att skattebetalarna fick stå för kostnaden istället för de affärsmän som får vinsten eller har fått vinsten från försäljningen av produkterna i fråga.

Flera ändringsförslag, i synnerhet nummer 30, 31 och 33, lades också nyss fram i samband med EU-OPS. Som ni vet har detta varit föremål för långa och hetsiga debatter som till sist förra året ledde fram till en kompromiss som fick ett brett godkännande från de tre institutionerna. Kompromissen – förordning (EG) nr 1899/2006 – innehåller villkor för den fortsatta utvecklingen av densamma. Jag anser inte att det just nu är rimligt att försöka ifrågasätta detta. Därför ber jag er att begränsa er till det ändringsförslag som röstades fram i utskottet för transport och turism såväl som till ändringsförslag 34, vilket jag kan stödja. Så detta var några saker som förtjänar att diskuteras ytterligare och där det också skulle vara bra med lite mer information⁽¹⁾.

Herr Janowski! Kommissionen försöker naturligtvis alltid få medlemsstaternas och Europaparlamentets godkännande för att kunna bidra till arbetet i internationella organisationer på gemenskapens vägnar. Jag tackar Europaparlamentet för stödet. Tyvärr har medlemsstaterna inte riktigt nått dithän att de förstår vikten av att kommissionen och EU finns representerade i internationella institutioner såsom Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO).

Vladimír Remek tog upp problemet med lätta luftfartyg som också är inblandade i kommersiell trafik och som kan uppnå höga hastigheter. De flyger i samma luftrum som andra plan. Det är bra att de underställs säkerhetsregler, även om de är mildare naturligtvis.

En annan fråga som jag redan har besvarat gäller byråns kapacitet att utöva sina nya befogenheter. Byrån har de materiella resurser och den personal som krävs för att utföra uppgifterna. I slutet av 2006, det vill säga knappt fyra år efter det att byrån bildades, hade den en personalstyrka på 280 personer, och i budgetutlåtandet som är bifogat förslaget framför er finns utrymme för 330 anställda i slutet av 2007. Trots detta är det sant att byråns ekonomiska resurser utgör ett problem eftersom den delvis måste finansieras genom bidrag naturligtvis, men också genom de avgifter som flygbolagen som ansöker om att deras luftfartyg ska certifieras betalar. Det är ett svårt problem, och vi kommer säkert att få tillfälle att återkomma till det eftersom vi måste få till stånd en budget som kan hålla sig tämligen konstant även där. Jag kommer att ta upp det på nytt med utskottet för transport och turism.

Christine De Veyrac påminde oss om alla framsteg som har gjorts och där parlamentet verkligen har utmärkt sig. Innebär emellertid detta att denna lagstiftning skulle göra den svarta listan överflödig? Nej, därför att den svarta listan är ett repressivt verktyg vars syfte är att utesluta dåliga operatörer från EU:s luftrum. Förhandstillståndet till tredjelandsoperatörer att få flyga i gemenskapen kommer att bli ett förebyggande verktyg vars syfte är att endast bolag med en tillräcklig säkerhetsnivå kommer att få flyga i gemenskapen. Dessa två rättsakter kompletterar varandra, och man kan föreställa sig att en dag så kommer de repressiva åtgärderna faktiskt att förlora sin funktion som resultat av de förebyggande åtgärderna. Vi har ännu inte nått dithän, utan jag uttrycker bara en önskan.

Jag ber om ursäkt för att jag säkert inte har kunnat besvara alla frågor som har ställts, men jag vill säga hur tacksam jag är mot Europaparlamentet för hjälpen med att på detta sätt gradvis utrusta EU med en lagstiftning för att övervaka luftfartygens säkerhet och säkerheten i flygtrafiken som enligt min åsikt kommer att bli en av de effektivaste i världen. Vi vill ha ett europeiskt luftrum som är säkert. Detta är mycket viktigt för våra medborgare som kommer att behöva färdas mer och mer med flyg och som naturligtvis kräver ett ordentligt skydd mot alla säkerhetsrisker.

Jag tackar er, och jag tackar återigen hela parlamentet för de värdefulla bidragen.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdag, kl. 12.30.

Bilaga – Kommissionens ståndpunkt

Betänkande: Leichtfried (A6-0023/2007)

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag: 2, 8, 10, 14, 15, 16, 19, 21, 22, 23, 24 och 34.

Kommissionen kan i princip godta följande ändringsförslag: 4, 13 och 29.

Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 1, 3, 5, 6, 7, 9, 11, 12, 17, 18, 20, 25, 26, 27, 28, 30, 31 och 33.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Zita Gurmai (PSE), skriftlig. – (HU) Ett utvidgande av de befogenheter som åligger Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) kommer att innebära säkrare resor för oss alla i framtiden.

Jag stöder givetvis offentliggörandet av detta betänkande. Det är resultatet av det arbete som vi under fem år sedan byrån för luftfartssäkerhet inrättades har lagt ned på att kartlägga de områden där bestämmelserna antingen behöver förändras eller eventuellt förbättras eller där tvärtom byråns behörighetsområde måste utvidgas.

Föredraganden har sökt och gett svar på dessa frågor. Att byråns behörighetsområde i framtiden även kommer att innefatta bland annat certifiering av piloter, lufttransporter, luftfartyg från tredjeländer samt kollektiv tillsyn innebär en tydlig förbättring av luftfartssäkerheten. I verksamheter av detta slag kan centraliserade förfaranden nämligen vara betydligt effektivare än om skilda förordningar gällde i de enskilda medlemsstaterna.

Det är trots detta viktigt att byrån är beredd att möta de framtida utmaningarna och därmed kan stå som garant för luftfartssäkerheten på lång sikt. Vi måste även möta kraven på att tillhandahålla för ändamålet lämplig finansiering. Betänkandet innebär enligt min mening att ett betydande steg tagits även i denna riktning.

Jag lyckönskar följaktligen föredraganden och föreslår att betänkandet, som tveklöst är till stor nytta för samtliga EU-medborgare, ska antas i sin nuvarande utformning.

(1) Kommissionens ståndpunkt om parlamentets ändringsförslag: se bilaga.

19. Olaglig fågeljakt i Malta (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga från Marcin Libicki, för utskottet för framställningar, om olaglig fågeljakt i Malta (Ο-0013/2007 – Β6-0015/2007).

  Marcin Libicki (UEN), frågeställare. – (PL) Fru talman! Jag är ordförande i utskottet för framställningar. Utskottet har nu under ganska lång tid behandlat frågan om den avskyvärda fågeljakten på Malta. Vi har mottagit en framställning från ett flertal fågelskyddsföreningar med sammanlagt flera hundratusen medlemmar.

Jakten är förkastlig av tre skäl. För det första eftersom den äger rum på våren. För det andra eftersom man använder sig av fällor. För det tredje eftersom den äger rum från motorbåtar ute på havet.

Motståndet mot jakten är mycket starkt, och utskottet för framställningar har nyligen tagit emot två tjocka volymer med ingående redogörelser för de senaste kränkningarna av de principer som förutsätts ligga till grund för jakten. Som ni ser föreställer omslaget en fiskgjuse. Fiskgjusen är utrotningshotad i Europa, men ändå jagas och dödas den på Malta.

Det är värt att komma ihåg att de jaktexpeditioner som beskrivs enbart avser flyttfåglar. Skälet är att inga fåglar uppehåller sig någon längre tid på Malta. Detta handlar uteslutande om fåglar som tillryggalägger enorma sträckor och ofta förflyttar sig från södra Afrika till Nordeuropa eller omvänt. De landar endast på Malta för en kort vila, men deras öde blir att dö för jägarnas kulor.

Vi vet med säkerhet att det stora flertalet av invånarna på Malta är motståndare till jakten. Utskottet för framställningar begav sig förra året till Malta på ett särskilt informationsuppdrag i syfte att utarbeta en lägesrapport. Vi fick intrycket att endast en liten del av befolkningen deltar i jakten. Dessa människor rekryteras emellertid från många olika politiska partier och stöds därför av diverse politiker från båda de politiska blocken. Detta betyder att trots att jägargillet endast utgör en liten minoritet har det en stark ställning, eftersom medlemmarna vet att alla politiska partier kommer att bevaka deras intressen. Samtliga partier kommer med andra ord att stödja dessa jägare vars enda avsikt är att döda fåglar.

Vi har nyligen fått reda på att regeringen nu återigen vill bevilja licenser för vårjakten. Det är vårjakten som är allra mest ödesdiger för Maltas och därmed för hela Europas fågelfauna, eftersom flyttfåglar också berörs, vilket jag nämnde tidigare. Detta får återverkningar på populationerna av fåglar över hela kontinenten. Malta påverkas i själva verket minst, eftersom inga fåglar lever där permanent.

Jag har följaktligen ställt en fråga till kommissionen. Innehållet i frågan är följande. Trots att kommissionen har inlett förfaranden mot Malta för att landet har underlåtit att uppfylla sina åtaganden och trots rekommendationen från utskottet för framställningar efter informationsuppdraget i maj förra året håller Maltas regering nu på att utfärda licenser för jakt på vilda fåglar under våren 2007. Detta är samma förfaringssätt som Malta tillämpat under alla år efter EU-anslutningen 2004. Frågan är vilka brådskande åtgärder kommissionen tänker vidta för att övertyga Malta om att införa ett effektivt stopp för jakt på vilda fåglar, framför allt under flyttperioden på våren. Man bör komma ihåg att många av dessa fåglar är utrotningshotade, bland annat rovfåglar som fiskgjusen. Hur tänker kommissionen tvinga Maltas regering att uppfylla de skyldigheter den åtagit sig? Hur tänker kommissionen se till att direktivet om vilda fåglar antas och tillämpas på ett adekvat sätt på Malta?

Herr kommissionsledamot! Jag själv, liksom utskottet för framställningar och hela Europaparlamentet, ser fram emot ert svar.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EL) Fru talman! Jag vill tacka Marcin Libicki för att jag getts möjlighet att klargöra kommissionens ståndpunkt om fågeljakten på Malta. Frågan rör efterlevnaden av gemenskapslagstiftningen.

I direktivet om bevarande av vilda fåglar förbjuds enligt bilaga II i direktivet uttryckligen jakt på flyttfåglar som återvänder till sina häckningsplatser. Som Marcin Libicki också konstaterade är vårjakten den mest motbjudande formen av jakt.

I artikel 9 i direktivet ges möjlighet att bevilja medlemsstaterna vissa undantag. Denna möjlighet gäller emellertid endast under alldeles speciella omständigheter och med iakttagande av de mycket stränga kriterier som anges i artikeln. Detta innebär i princip att undantag endast medges om ingen annan tillfredsställande lösning är möjlig.

Den maltesiska regeringen beslöt 2004 att utnyttja sin rätt till undantag när det gällde jakt på vaktel och turturduva under vårflytten. Enligt den information som de maltesiska myndigheterna lämnat till kommissionen tycks det aktuella undantaget emellertid inte vara förenligt med villkoren i fågeldirektivet. Framför allt kunde de maltesiska myndigheterna inte styrka att ingen annan lämplig lösning stod till buds eller att vårjakten ägde rum under strängt kontrollerade förhållanden. Kommissionens slutsats blev därför att undantaget 2004 innebar ett brott mot artiklarna 7 och 9 i fågeldirektivet. Överträdelseförfaranden inleddes i juli 2006 i enlighet med artikel 226 i fördraget, och ännu har kommissionen inte fått något officiellt svar från de maltesiska myndigheterna.

Det nu aktuella ärendet gäller undantaget för 2004. Kommissionen känner emellertid till att Malta tillät vårjakt även under åren därefter, det vill säga 2005 och 2006, och mycket tyder på att landet tillät den under innevarande år, alltså 2007. Att vårjakten fortgått under alla dessa år i strid med gällande lagstiftning innebär att landet systematiskt har brustit i tillämpningen av fågeldirektivet. I syfte att utvidga föremålet för de pågående överträdelseförfarandena avser vi därför att som en kompletterande åtgärd skicka ett varningsbrev till de maltesiska myndigheterna om det förfaringssätt som nu sedan 2004 och under åren därefter är allmänt vedertaget från de maltesiska myndigheternas sida. Kommissionen väntas fatta sitt beslut vid mötet den 21 mars. Om Malta inte efterlever fågeldirektivet kommer kommissionen att vidta för ändamålet fastställda rättsliga åtgärder. Vi har emellertid ännu inte kommit därhän, och jag hoppas fortfarande att de maltesiska myndigheterna kommer att rätta sig efter gemenskapslagstiftningen. Inom ramen för sin behörighet vidtar nu kommissionen och kommer fortsättningsvis att vidta de åtgärder som krävs för att Malta, precis som övriga medlemsstater, ska efterleva fågeldirektivet.

  Simon Busuttil, för PPE-DE-gruppen. – (MT) Jag vill inledningsvis påminna alla här i parlamentet och särskilt kommissionsledamoten om att kommissionen i samband med förhandlingarna mellan Malta och EU skriftligen sa sig vara införstådd med att Malta efter EU-anslutningen skulle utnyttja en undantagsbestämmelse för att tillåta vårjakt. Jag har nämligen här framför mig det dokument av den 27 september 2002 där detta framgår. Kommissionen vet mycket väl att förhandlingarna med Malta var tämligen komplicerade, eftersom beslutet om huruvida Malta skulle ansluta sig berörde landet som helhet, men det var ändå inte ett plötsligt infall som gjorde att Malta vidhöll sin rätt till undantag. Jag förväntar mig därför inte att kommissionsledamoten första gången Malta ansöker om att få göra ett undantag ska komma här och säga att detta nu inte är möjligt. Hur kan kommissionen i samband med förhandlingarna ha gett sitt skriftliga medgivande till att undantag görs och därefter, när denna rätt ska utnyttjas för första gången, säga att detta inte är tillåtet? Hur kan kommissionen dessutom påstå att det finns alternativ till vårjakten? Varför framkom inte detta under förhandlingarna? Vi förväntar oss att ni besvarar dessa frågor.

Jag är fullständigt överens med er om att undantaget inte innebär att jägarna ska ges fria tyglar, och jag vill informera er om en del av de åtgärder som Malta vidtar för att komma tillrätta med dem som kränker jaktbestämmelserna. Till att börja med tillåts endast jakt på två arter under våren. Före Maltas anslutning tilläts jakt på 32 arter under denna tid på året – vi har alltså skurit ned antalet från 32 till två. För det andra har jaktsäsongen förkortats med 18 dagar. Den tredje och viktigaste punkten innebär att straffen för dem som bryter mot bestämmelserna har skärpts och kan innebära böter på 14 000 euro, två års fängelse samt permanent indragning av jaktlicensen för återfallsförbrytare. Detta betyder att de nästa gång får rött kort och utvisas. Jag hoppas att kommissionen instämmer i att detta är positiva åtgärder. Tyvärr har kommissionsledamoten inte berört dem.

Låt oss alltså fördöma dem som överträder bestämmelserna, men vi ska inte dra alla över en kam och behandla dem som inte bryter mot bestämmelserna som lagöverträdare. Därför är jag motståndare till dem som går till ytterligheter och helt och hållet vill förbjuda jakt. Avslutningsvis vill jag dessutom framhålla att kommissionen måste se upp så att den inte faller undan för de intensiva politiska påtryckningarna och nonchalerar det som avtalades under förhandlingarna.

  Anne Van Lancker, för PSE-gruppen. – (NL) Herr kommissionsledamot! Såsom belgisk ledamot av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet är det mycket viktigt för mig att delta i kvällens debatt, inte minst eftersom debatten föranletts av en framställning från den kungliga belgiska fågelskyddsföreningen om fågeljakten på Malta, som samlade mer än 20 000 underskrifter.

Detta är egentligen ett internationellt problem. Tusentals flyttfåglar skjuts till döds eller fångas varje år på Malta. Detta är särskilt illavarslande eftersom Malta är en av de få viloplatser som flyttfåglarna har på sin väg över Medelhavet. Vad tjänar det då till att länderna i Europa satsar kraft och pengar på skyddsåtgärder inom ramen för såväl livsmiljödirektivet som fågeldirektivet om precis samma fåglar skjuts till döds på sin färd mot andra länder?

Till mina maltesiska kolleger vill jag säga att det visserligen stämmer att Malta fram till 2008 har beviljats ett antal övergångsbestämmelser i anslutningsfördraget, men dessa åtgärder gäller endast i fråga om fångst av fåglar för uppfödningsändamål och i syfte att bevara arten. Det handlar med andra ord om djurskyddsåtgärder. Övergångsbestämmelsen innebär inte under några omständigheter att jakt på flyttfåglar tillåts under våren. Kommissionen har i sitt meddelande slagit fast att Malta i detta fall trampar fågeldirektivet under fötterna och att inga undantag kan göras för denna jakt.

I Marcin Libickis rapport i juni 2006 från undersökningsgruppen, där ledamöter av utskottet för framställningar ingick, framförs dessutom skarp kritik mot den omfattande jakten på flyttfåglar, och rapporten utmynnar i slutsatsen att det undantag från fågeldirektivet som Malta på eget bevåg beslutade om bör upphöra att gälla. Jag anser därför att det är av största vikt att parlamentet stöder kommissionen i förfarandet och övertalar Malta att respektera fågeldirektivet och alltså inte tillåta någon jakt på fåglar i vår. Om kränkningar av fågeldirektivet uppdagas någon annanstans inom EU kan detta fall få avgörande betydelse.

  David Hammerstein Mintz, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Fru talman! Vi behandlar en fråga som är mycket viktig både när det gäller att skydda miljön och se till att gemenskapslagstiftningen tillämpas korrekt.

Det är nu i praktiken vår, och på Malta pågår jakten fortfarande. De som bedriver olaglig jakt har tagit över en betydande del av landets territorium. Direktivet om vilda fåglar utsätts för grova kränkningar, men de maltesiska myndigheterna förhåller sig fortfarande helt passiva.

Jägarna, som skyddas av regeringen, tillgriper till och med våld. Tre maltesiska journalister har förts till sjukhus sedan de under sin yrkesutövning brutalt attackerats av jägare i samband med att människor protesterade mot de olagliga metoderna.

Det stora flertalet av Maltas befolkning är emellertid motståndare till vårjakten. Enligt en färsk opinionsundersökning motsätter sig mer än 80 procent denna olagliga hantering. Till och med hotell- och restaurangägarna på Malta är emot den, eftersom de menar att både turismen och ekonomin påverkas negativt.

Varför är Maltas regering så angelägen om att slå vakt om denna olagliga och barbariska hantering? Endast det maltesiska partiet Alternattiva Demokratika [Demokratiskt alternativ], det vill säga De gröna, värnar om gemenskapslagstiftningen på Malta. Maltas regering visar en skandalös brist på respekt för det EU-fördrag som landet alldeles nyligen undertecknade före EU-anslutningen. Hur är detta möjligt?

Vi uppmanar kommissionen att agera snabbt och beslutsamt inför detta hot mot gemenskapslagstiftningen.

  David Casa (PPE-DE). – (MT) Den resolution vi har framför oss i dag innebär att vi står inför hotet av ett mycket allvarligt och ödesdigert prejudikat. I resolutionen föreslås att ett avtal som i en folkomröstning och i ett allmänt val redan godkänts av EU, Europaparlamentet och det maltesiska folket ska brytas. Resolutionen har mer långtgående konsekvenser än ett stöd för eller motstånd mot jakt, eftersom vi, om den antas, kommer att ge alla EU-medborgare budskapet att EU inte håller ord. Sådana resolutioner bidrar till att undergräva trovärdigheten hos EU:s institutioner. Vad har vi malteser för garanti för att EU kommer att stå vid sitt ord när det gäller förhandlingarna i övrigt? Vilken garanti har någon EU-medborgare över huvud taget för att EU i fortsättningen kommer att respektera resultatet av de förhandlingar som förts med vederbörandes land?

De politiska grupperna i Europaparlamentet har all rätt att föra fram sina ståndpunkter. Detta måste emellertid ske med hänsyn till rätt parametrar, och ett avtal kan inte brytas enbart med motiveringen att en del människor har andra politiska utgångspunkter. Om någon är motståndare till olaglig jakt så är det jag själv. Jag är också den förste att fördöma våldshandlingarna i samband med protestmarschen på Malta. Om vi emellertid ska diskutera barbariska verksamheter i EU-länderna behöver jag endast nämna det som händer i Spanien eller Italien, som är exempel på andra länder där olaglig jakt äger rum. Jag menar därför att vi för allt i världen ska bekämpa olaglig jakt inom EU, men vi ska bekämpa den överallt inom EU och inte enbart racka ned på Malta.

De löften som vi fick under förhandlingarna måste fortfarande gälla, och jag uppmanar mina kolleger i Europaparlamentet, även de som inte tillhör min politiska grupp, att förbinda sig att slå vakt om det som rätteligen tillkommer alla EU-medborgare. Jag vill citera min kollega Martin Schultz, ordförande för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, som så sent som i morse, om än i ett annat sammanhang, underströk att vi måste stå fast vid alla de avtal som vi undertecknar. Detta måste också gälla i Maltas fall. Vi måste alltså respektera det vi kommit överens om.

  Louis Grech (PSE). – (MT) Vi anser att regeringarna i samtliga medlemsstater, även Malta, måste svara för att miljöbestämmelserna, bland annat de som rör jakt, är förenliga med EU:s direktiv och anslutningsfördrag samt med alla övriga fördrag som undertecknades. Vi är också överens om att det åligger myndigheterna att se till att alla efterlever dessa direktiv och lagar, och vi har inget som helst överseende med olaglig jakt. I ett av ändringsförslagen från den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet begärs därför ett öppnare tillvägagångssätt och föreslås att kommissionen och Maltas regering offentliggör sina tekniska ståndpunkter i frågan, däribland beslutsprotokollen från de möten som har ägt eller kommer att äga rum.

Betydelsen av detta framstår klarare om man drar sig till minnes att den maltesiska regeringen före Maltas EU-anslutning hade uppgett att den tillsammans med kommissionen hade förhandlat fram en undantagsbestämmelse i frågan om vårjakten. Trots att andra politiska krafter och civilsamhället hade uttryckt allvarlig oro över hur Maltas regering skulle tolka tillämpningen av undantagsbestämmelsen valde kommissionen, av skäl som endast den känner till, att tiga och inta en tvetydig hållning. Detta har tyvärr endast bidragit till att öka förvirringen i ärendet. Om båda parter hade visat större öppenhet vid denna tidpunkt skulle såväl tvetydigheten som risken för allvarliga och oberättigade ekonomiska konsekvenser för det maltesiska samhället antagligen ha varit mindre. Detta är också en trovärdighetsfråga.

  Joseph Muscat (PSE). – (MT) Det framgår nu med all önskvärd tydlighet att Maltas regering förde både miljöaktivister, jägare och fångstmän bakom ljuset när den före Maltas EU-anslutning försökte påskina att den hade lyckats komma fram till att alla skulle få allt. Miljöbestämmelserna måste vara förenliga med EU:s direktiv och med föreskrifterna i fördraget. Detta är helt klart, och för vår del har vi länge betonat detta. Jag konstaterar än en gång att den maltesiska regeringen har fört människorna bakom ljuset.

Innan ni, mina damer och herrar kommissionsledamöter, nickar instämmande måste det emellertid sägas att ni delvis har er själva att skylla. Innan folkomröstningen ägde rum och när den maltesiska regeringen vitt och brett ordade om att den hade ett avtal med er om vårjakten valde ni att tiga. När Labourpartiet, vi själva samt vissa miljöorganisationer och jaktföreningar uttryckte tveksamhet inför detta så kallade avtal sa ni fortfarande inget, trots att flera av er hade besökt Malta. Det minsta den maltesiska regeringen och kommissionen nu kan göra är att offentliggöra sina tekniska ståndpunkter, eftersom det inte räcker att endast påstå att allt som diskuterades blev offentligt. Än i denna dag kan vi inte återfinna vissa dokument hur mycket vi än letar. Det hänvisas till dem, men det är som att famla i totalt mörker. Alla måste få del av dokumenten, och protokollen från alla såväl tidigare som kommande möten måste offentliggöras, även protokollen från det senaste mötet i Bryssel, där alla efteråt utropade sig till segrare. Det övergår helt klart mitt förstånd hur alla kan lämna samma möte som vinnare. Om protokollen inte offentliggörs kommer resultatet att bli att de som har fört människorna bakom ljuset kommer att fortsätta att göra detta.

  John Attard-Montalto (PSE). – (MT) Kommissionen vidhåller uppenbarligen även nu att det har begåtts ett brott mot EU:s lagstiftning. Mina parlamentskolleger från det andra partiet hävdar att det finns ett brev där det uppges att regeringen har rätt att göra undantag. Det är därför föga förvånande att alla känner sig något förvirrade, eftersom vi endast är en handfull personer här i Europaparlamentet och trots detta inte kan enas om de faktiska omständigheterna. Som mina båda kolleger i den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet påpekade finns det ett behov av större insyn och öppenhet och av att vi åtminstone är överens om de faktiska omständigheterna. Problemet är att det bevisligen finns tvetydigheter och motstridiga uppgifter. Detta skedde emellertid inte av misstag. Även om jägarna och fångstmännen är besatta av sin jakt och fågelskyddsorganisationen BirdLife Malta ser det som ett kall att bekämpa den har jag snarare uppfattningen att omständigheterna har förblivit outredda eftersom detta till syvende och sist är en politisk fråga. Det handlar om vem som kommer att vinna röster från människorna inom de sektorer som faktiskt skulle kunna avgöra utgången av ett val eller en folkomröstning. Jag ansluter mig till de kolleger som redan har yttrat sig och anhåller om att de faktiska omständigheterna när det gäller avtalsförhandlingarna mellan Malta och EU ska läggas fram och klargöras så ingående som möjligt och på ett sådant sätt att alla inblandade parter får kännedom om dem. Avslutningsvis vill jag säga att om vi inte ens kan enas om vad som faktiskt har hänt är det föga troligt att vi kan komma fram till en lösning på problemet.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EL) Fru talman! Även om röster är osäkra och växlar mellan partierna är jag mer intresserad av den olagliga jakten än av frågan om röster.

Det är för mig obegripligt att ledamöterna inte känner till svaren på de frågor som de redan har ställt. De vet att alla avtal som rör integrationen av länder i EU är offentliga. Det finns inga hemliga avtal, och jag är säker på att ledamöterna mycket väl känner till detta, eftersom de nu har tillhört parlamentet i två år. Jag förstår följaktligen inte alls vad det är för hemliga dokument som åsyftas. Det är inget mystiskt med detta. Allt som har avtalats är offentligt. För Maltas del fanns det ett avtal om att en övergångsperiod skulle införas för fångst av fåglar. Något annat avtal existerar inte.

När det gäller undantagen föreskrivs i artikel 9 att samtliga medlemsstater har rätt att begära att undantag görs. Även Malta kan begära undantag enligt bestämmelserna i artikel 9. Malta begärde inte något undantag utan införde helt enkelt ett undantag på eget bevåg, varpå vi tog frågan till domstol, och vi har sedan juli 2006 väntat på ett avgörande. Vi har ännu inte fått något svar.

Kommissionen välkomnar det resoluta ingripandet från utskottet för framställningar. Besöket på Malta av utskottets ledamöter var givande, och i rapporten från besöket bekräftas att kommissionen och Europaparlamentet har samma uppfattning i detta fall.

Kommissionen använde överträdelseförfarandet, eftersom de maltesiska myndigheterna i strid med gemenskapslagstiftningen fortfarande tillåter vårjakt. Malta gör sig helt klart skyldigt till överträdelse. Detta inleddes med undantaget under jaktperioden 2004, fortsatte under åren därefter, och allt tyder på att det fortsätter även i år.

Kommissionens viktigaste uppgift är att förhindra allmänna och systematiska överträdelser av gemenskapslagstiftningen om fåglar. Vi avser därför, som jag nyss nämnde, att utvidga de aktuella överträdelseförfaranden som pågår i fallet från 2004 till att också innefatta de allmänna överträdelser som Malta gör sig skyldigt till. Vi får därmed möjlighet att ta itu med och förhindra framtida överträdelser. Detta kommer att ske i samband med kommissionens möte den 21 mars.

När det gäller den aktuella situationen kommer en delegation från kommissionen att den 28, 29 och 30 mars resa till Malta och där diskutera fallet mer ingående. Behöriga nationella myndigheter kommer att avkrävas en förklaring, och de kommer klart och tydligt att informeras om att de omgående måste rätta sig efter gemenskapslagstiftningen. Om de maltesiska myndigheterna framhärdar kommer kommissionen att gå vidare till nästa steg i förfarandet och utfärda ett motiverat yttrande, och kommissionen kommer i omedelbar anslutning till detta att kunna hänvända sig till EG-domstolen.

Det förfarande som kan bli aktuellt för kommissionen – här talar jag generellt och inte endast om Malta – är att inom ramen för det huvudsakliga hänskjutandet och så snart det motiverade yttrandet har utfärdats i enlighet med artikel 228 ansöka om ett föreläggande, där medlemsstaten anmodas att upphöra med sina överträdelser. Domstolen kan utfärda ett föreläggande om den bedömer att åtgärder skyndsamt måste vidtas för att förhindra irreparabel skada till följd av sådan uppenbar kränkning av gemenskapslagstiftningen som kan styrkas genom prima facie-bevis.

I Maltas fall hade kommissionen inte förrän nu kunnat ansöka om föreläggande. Dessförinnan måste kommissionen, vilket jag tidigare konstaterade att den ämnade göra, utvidga föremålet för fallet från 2004 till att också innefatta åren därefter (2005, 2006 och möjligen 2007). Domstolen skulle ha avslagit begäran med motiveringen att någon risk för irreparabel skada inte längre förelåg. En ansökan om föreläggande skulle ha varit ett slag i luften, eftersom den endast skulle ha gällt överträdelsen 2004. Av just detta skäl, det vill säga från rättslig synpunkt och i syfte att förhindra framtida överträdelser, ansåg vi det tillrådligt att i anslutning till kommissions möte den 21 mars utvidga de aktuella förfarandena.

Det är min förhoppning att besöket av högre tjänstemän inom Generaldirektoratet för miljö kommer att innebära att de maltesiska myndigheterna övertygas om nödvändigheten av att fullt ut efterleva bestämmelserna i gemenskapslagstiftningen.

  Talmannen. – Jag har mottagit sju resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdag, kl. 12.30.

(1) Se protokollet.

20. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

21. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.20.)