Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 14 mars 2007 - Strasbourg

3. Berlinförklaringen (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalande om Berlinförklaringen.

Jag börjar med att själv göra ett kort uttalande på begäran från ordföranden och samordnarna för utskottet för konstitutionella frågor.

Den förklaring om Europas framtid som kommer att antas den 25 mars 2007 i Berlin kan utgöra en viktig milstolpe på vägen mot ett starkare, mer framsynt EU. Talmanskonferensen har gett mig i uppdrag att företräda Europaparlamentet i förhandlingarna om Berlinförklaringen. Som parlamentets företrädare har jag fört intensiva diskussioner med och kontinuerligt informerat presidiet, gruppordförandena och särskilt ordföranden och samordnarna för utskottet för konstitutionella frågor. Dessutom kommer jag att ha mitt tredje möte med ordföranden för utskottet för konstitutionella frågor och samordnarna i dag för att diskutera dessa frågor.

Avsikten med dagens plenardebatt är att diskutera denna fråga med alla parlamentets ledamöter och även med rådet och kommissionen. Det är också mycket viktigt att jag tar med mig förslag och kommentarer från dagens debatt inför de kommande överläggningarna med det tyska ordförandeskapet.

Berlinförklaringen, som fortfarande är föremål för förhandlingar, kommer att bestå av fyra kapitel. Det första kapitlet innehåller en kortfattad hyllning till de insatser som gjorts sedan 1957, med ett särskilt omnämnande av de grundläggande insatserna för att nå fred, välstånd och stabilitet, befästandet av demokratin och rättsstatsprincipen under utvidgningen och slutet på uppdelningen av Europa.

Det andra kapitlet kommer att ägnas åt de viktigaste inslagen i EU:s integration och samarbete: lika rättigheter och skyldigheter i medlemsstaterna, och även öppenhet och subsidiaritet som grundläggande beståndsdelar i gemenskapsmodellen.

Det tredje kapitlet kommer att vara av central vikt eftersom det handlar om de kärnvärden som den europeiska integrationen bygger på. Det bör särskilt betonas att människan, vars värdighet är okränkbar, står i centrum för all politik. Jag betonade även detta under middagsdiskussionen vid toppmötet för stats- och regeringscheferna i torsdag förra veckan. Människorna är början och slutet på politiken. Solidaritetsprincipen bör också ha en framträdande plats eftersom den är ett grundläggande inslag i den europeiska integrationen och utgör en aktuell utmaning även på energiområdet i det nuvarande perspektivet.

I det fjärde kapitlet stakas slutligen utmaningarna inför framtiden ut, såsom energipolitiken, kampen mot klimatförändringen, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, intern säkerhet, civila rättigheter och bevarande – genom ökade ekonomiska framgångar – av en samhällelig inställning som kännetecknas av socialt ansvarstagande.

När det gäller Berlinförklaringen och den följande diskussionen om framtiden för konstitutionsfördraget måste parlamentet försäkra sig om att ingen tvivlar på att parlamentet stöder konstitutionsfördraget. Vi vill att konstitutionsfördragets innehåll, däribland avsnittet om värderingar, ska bli en rättslig och politisk verklighet.

(Applåder)

Avslutningsvis vill jag betona att toppmötet i Berlin inte bara är ett möte för regeringar, som det var för 50 år sedan, utan en konferens där både Europaparlamentet och kommissionen kommer att delta. Alla de tre institutionerna kommer att företrädas av sin ordförande, som kommer att underteckna förklaringen om EU:s framtid och göra ett uttalande.

Det som uppnåtts de senaste 50 åren är exceptionellt, men så här 50 år senare behöver EU nya idéer. Vi måste tillsammans samla mod och ha viljan att anta 2000-talets utmaningar.

(Applåder)

  Frank-Walter Steinmeier, rådets tjänstgörande ordförande. (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är ett nöje och en stor ära för mig att i dag för första gången tala inför er som ordförandeskapets företrädare vid ett plenarsammanträde i Europaparlamentet.

Som talmannen har påpekat kommer Europeiska unionen att fira 50-årsdagen av undertecknandet av Romfördraget den 25 mars. Detta är en speciell dag, en dag då vi bör stanna upp i några timmar i vårt dagliga politiska arbete för att se tillbaka på den europeiska integrationens historia – en unik framgångshistoria enligt min åsikt – och även se framåt och fråga oss hur vi européer kan finna svar på de angelägna frågorna i vår tid.

Vi kan vara stolta över vad Europas folk har åstadkommit under de senaste 50 åren, och den 25 mars kommer därför framför allt att vara en dag fylld av tillförsikt. Europaparlamentet har på ett avgörande sätt bidragit till att forma den europeiska integrationsprocessen. Många framgångar skulle inte ha varit möjliga utan den uthållighet och det engagemang som Europaparlamentets ledamöter har gett prov på när de har kämpat för ökad integration, demokrati och öppenhet inom EU.

Vårt ordförandeskap stöder ett konstruktivt samarbete med parlamentet som bygger på förtroende. Hittills har parlamentet stött oss efter bästa förmåga, och det vill jag uppriktigt tacka för. Detta stöd gäller även förberedelserna för Berlinförklaringen, som kommer att antas den 25 mars som en gemensam förklaring av de tre EU-institutionerna: Europeiska unionens råd, Europaparlamentet och Europeiska kommissionen. Parlamentet och kommissionen har på ett engagerat och aktivt sätt bidragit till utarbetandet av denna förklaring ända från början.

Jag tackar talmannen och samtliga parlamentsledamöter för det förtroende som ni har visat ordförandeskapet i denna viktiga fråga. Jag är också tacksam för att ni stöder det förfarande som vi har föreslagit. Från mina samtal och diskussioner i utskottet för konstitutionella frågor och utskottet för utrikesfrågor vet jag hur svårt det har varit för en del av er att göra detta. Jag är följaktligen mycket tacksam för ert förtroende för förfarandet.

Vårt ordförandeskap har föresatt sig att stärka allmänhetens förtroende och stöd för EU. För detta ändamål behöver vi dialog, och därför har vi lyssnat mycket noga till allmänheten under de senaste veckorna och månaderna. Vi bjöd in medborgare som valts ut slumpvis till vad som visade sig bli ytterst framgångsrika nationella konferenser i Berlin, för att få höra vilka förhoppningar de har på EU. En sak står klar enligt min åsikt: om vi vill att människor ska bli mer positiva till EU, måste vi ge tydliga exempel på vad de har att vinna på den europeiska integrationen. Vi måste försäkra oss om att EU antar framtidens utmaningar, och vi måste erbjuda övertygande lösningar.

Som talmannen nyss påpekade visade Europeiska rådets möte den 8–9 mars att EU är i stånd att agera även med 27 medlemsstater, även på områden där allmänheten särskilt förväntar sig att EU ska agera, till exempel energifrågan och kampen mot klimatförändringen. Framgången med vårtoppmötet ger oss förtroende när vi fortsätter vårt ordförandeskap. Vi vill dra fördel av denna medvind även för Berlinförklaringen. Vid rådsmötet sände vi helt riktigt ut budskapet att vi européer aktivt kan forma vår framtid, bara vi finner styrkan att agera tillsammans.

Vid middagen för stats- och regeringscheferna den 8 mars – som kommissionens ordförande José Manuel Barroso och ni, herr talman, även deltog i – beskrev förbundskansler Angela Merkel våra idéer som de har utvecklats under de detaljerade diskussionerna med företrädare för parlamentet, kommissionen och de nationella regeringarna. Förklaringens text är naturligtvis inte färdig ännu och jag kan försäkra er om att det som jag har hört i dagens debatt naturligtvis kommer att finnas med i våra överläggningar om den slutliga versionen.

Som jag redan har berättat för utskotten vill vi att texten i vår förklaring, som markerar 50-årsjubileet för undertecknandet av Romfördraget, ska vara kort och sammanhängande, med ett språk som alla medborgare kan ta till sig. Vilka bör nyckelpunkterna vara? Vi vill inleda förklaringen med att hylla de gemensamma bedrifterna under de senaste 50 åren i Europa, som naturligtvis omfattar fred, stabilitet, välstånd och slutet på uppdelningen av kontinenten. Detta skulle inte ha varit möjligt utan människorna i Central- och Östeuropa och deras frihetslängtan, som vi särskilt vill hylla i förklaringen.

(Applåder)

Som jag ser det omfattar framgångarna med den europeiska integrationen även formerna och principerna för vårt samarbete inom EU: demokrati och rättsstatsprincipen, lika möjligheter och skyldigheter i medlemsstaterna, öppenhet och subsidiaritet. Dessa principer utgör en modell för regionalt samarbete i andra delar av världen – vi kan vara lite stolta även över detta. Den följande delen av förklaringen kommer att innehålla en gemensam förklaring om vårt åtagande för kärnvärdena mänsklig värdighet, frihet och ansvar, ömsesidig solidaritet, mångfald och tolerans och respekt i våra förbindelser med varandra. Vi vet när allt kommer omkring att EU är något mer än bara ett gemensamt ekonomiskt område. EU är även en värdegemenskap, och denna grund av gemensamma värderingar, möjligen tillsammans med en gemensam livsåskådning, är en viktig och nödvändig förutsättning för att EU ska kunna fortsätta agera som en politisk enhet.

De utmaningar som vi i EU måste anta och övervinna tillsammans på 2000-talet kommer naturligtvis att stå i centrum för förklaringen. Dessa utmaningar innefattar energifrågan och kampen mot klimatförändringen, de omfattar en fungerande gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och de innebär naturligtvis också att vi effektivt måste bemöta de hot som terrorismen och den organiserade brottsligheten utgör utan att begränsa de mänskliga och civila rättigheterna. Utmaningarna innebär självklart också att vi måste finna gemensamma lösningar för att hantera den olagliga invandringen.

Jag anser emellertid att särskilt ett budskap är viktigt om vi vill förstärka förtroendet bland Europas invånare igen. EU står för en social modell som förenar ekonomisk konkurrenskraft med socialt och miljömässigt ansvar. Fritt företagande och arbetstagarnas rättigheter och deltagande är minst lika viktiga delar av den europeiska modellen. EU har en social sida, och vi anser att även EU:s sociala dimension bör lyftas fram i förklaringen. EU:s stats- och regeringschefer gjorde ett uttryckligt åtagande även på detta område i slutsatserna från förra fredagen.

Vi vet alla att EU måste fortsätta sin reform- och förnyelseprocess. Om ungefär två år kommer nästa val till Europaparlamentet att hållas, och väljarkåren har rätt att veta vilka instrument och hjälpmedel för att agera som EU kommer att ha till sitt förfogande. Därför vill vi att förklaringen innehåller ett gemensamt åtagande för att arbeta med de nödvändiga förutsättningarna för detta.

Låt mig säga några ord som avslutning. 50-årsjubileet ger oss möjlighet att samla krafter inför de utmaningar som vi har framför oss. Låt oss denna dag betona de saker som förenar oss. Låt oss dra fördel av symboliken i denna dag genom att sända ett budskap om enighet. Vårt ordförandeskaps motto är ”Europa – vi lyckas tillsammans”. EU-medborgarna förväntar sig att EU-politikerna ska visa viljan, modet och beslutsamheten att agera tillsammans.

Det är i denna anda som vi vill gå in i andra halvleken av vårt ordförandeskap, och jag ber om ert fortsatta stöd för att göra detta.

(Applåder)

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman, herr rådsordförande, ärade ledamöter! Mötet i Berlin den 25 mars är ett viktigt tillfälle. 50 år av europeisk integration är verkligen värt att fira. Det är ett tillfälle att lyfta fram allt det som förenar oss och betona våra gemensamma värderingar och principer.

Men vi kan göra Berlinmötet ännu viktigare genom att se framåt lika mycket som vi ser tillbaka. Detta är ett tillfälle att lägga fram våra gemensamma mål och ambitioner, att understryka vår ömsesidiga respekt och solidaritet och att upprepa vår beslutsamhet att bygga en bättre och starkare union till gagn för alla européer.

Det är anledningen till att kommissionen i maj förra året tog initiativ till att föreslå en interinstitutionell förklaring i samband med 50-årsdagen av undertecknandet av Romfördraget. Det tyska ordförandeskapet har arbetat hårt för att finna en text som tillgodoser ett antal olika mål. Vi instämmer alla i att texten måste vara kort och tillgänglig, att den ska vara lättläst och ha en hållbarhetstid som är längre än några dagar eller veckor. Vi instämmer alla i att den ska fira 50 år av europeisk integration men också se framåt för att inspirera européer inför framtiden. Vi vill alla se att det som gör Europa så speciellt för oss återspeglas i texten, det som vi värderar och hur vi arbetar. Det är ingen enkel uppgift, men vi är i goda händer med kansler Angela Merkel, utrikesminister Frank-Walter Steinmeier och deras kompetenta medarbetare.

Jag menar att det har visat sig vara helt och hållet motiverat att låta både Europaparlamentet och Europeiska kommissionen vara delaktiga. De diskussioner som vi har fört mellan parlamentet och kommissionen och med företrädare för det civila samhället har visat sig ge värdefulla tankeställare som kan bidra till en allmän reflexion och till ordförandeskapets viktiga arbete. De bilaterala diskussionerna och åsiktsutbytet inom Europeiska rådet förra veckan har visat på ett brett samtycke om förklaringens ändamål, omfattning och ton. Slutresultatet kommer att bli ett genuint europeiskt engagemang för att gå framåt.

Mycket av diskussionerna under dessa avslutande dagar kommer att fokusera på hur vi kan ge texten den rätta tonen om unionens framtida ambitioner. I januari nämnde ordförande José Manuel Barroso här i kammaren några centrala punkter. Förra veckans rådsmöte borde ha gett oss förnyad tillit – vi behöver inte vara blyga. Vi kan vara både ambitiösa och trovärdiga. EU kan vara och kommer att fortsätta att vara en motor för positiva förändringar i Europa och över världen.

Vi menar att texten bör vara konkret utan att bli alltför specifik. Den bör återspegla EU:s anda genom en avvägning mellan det allmänna och det specifika, det gemensamma och det individuella. Vi stöder tillväxt och ekonomisk utveckling inom en stark social ram. Vi förstärker tryggheten och främjar individuella rättigheter. Vi arbetar hårt för att stödja européernas intressen, men med en stark känsla av ansvar inför världssamfundet, som minister Frank-Walter Steinmeier också just förklarade. Detta misstolkas ibland som ett recept för en minsta gemensamma nämnare i Europa. Det är fel. Det är snarare ett praktiskt erkännande av att vi, i en komplicerad värld som rör sig allt snabbare, måste vara lätta på fötterna och hitta nya lösningar för djupgående utmaningar. Det är exakt vad vi gör nu med klimatförändringen och energin.

Det är också viktigt att ge en känsla av att EU inte bara definieras utifrån vad Europa gör utan av hur unionen fungerar. Demokrati, öppenhet och ansvarighet är viktiga vägledande principer för dagens union. Det skulle vara en viktig signal för medlemsstaterna och institutionerna att betona unionens engagemang för ett demokratiskt arbetssätt.

Berlinmötet kommer exakt halvvägs under det tyska ordförandeskapet och utgör ett viktigt steg på vägen för att på nytt göra en översyn av fördraget i syfte att stärka EU:s institutioner. Det följer efter ett enastående framgångsrikt rådsmöte förra veckan, ett rådsmöte som har bevisat att domedagsprofeterna har fel och som har visat att ett EU med 27 medlemmar är lika starkt och kraftfullt som dess tidigare skepnader. Utvidgningen har gett extra mening och dynamik till vårt arbete, och jag är övertygad om att den kan fortsätta att göra det.

Om vi ser framåt kommer Europeiska rådets möte i juni att bli den andra viktiga utmaningen. Kan vi enas om huvuddragen i vägen framåt för den konstitutionella och institutionella debatten? Förra veckans arbete kommer definitivt att vara till god hjälp. Det har absolut hjälpt till att avfärda myten om att EU på något sätt är fixerat vid navelskådning och helt isolerat från det som är viktigt för medborgarna. Budskapet måste höras högt och ljudligt, att om vi bryr oss om våra institutioner så är det därför att vi vill att de ska fungera så väl att vi kan uppfylla våra medborgares förväntningar och tillgodose höga krav på demokrati.

Sammanfattningsvis anser jag att vi är på rätt spår med en Berlinförklaring den 25 mars som uppfyller de mål som skisserades av kommissionen i maj förra året, med stöd av Europeiska rådet och uppbackning från parlamentet. Det kommer att ge drivkraft och tyngd åt ansträngningarna att avgöra den konstitutionella och den institutionella debatten. Det kommer att mobilisera insatserna för de många centrala, prioriterade frågorna. Det kommer att visa ett EU som är enat i sitt engagemang att möta våra medborgares strävanden och att föra unionens framtida arbete framåt med samma dynamik och resultat som vi sett om under 50 år av det europeiska äventyret.

(Applåder)

  Jo Leinen (PSE), ordförande för utskottet för konstitutionella frågor. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Utskottet för konstitutionella frågor har diskuterat Berlinförklaringen vid tre tillfällen. Vi har sänt er en skriftlig kopia av resultaten inför era förhandlingar med det tyska ordförandeskapet.

Jag anser att det är fullt möjligt att enas om tre av de fem kapitlen. Framgångarna och prestationerna i det förflutna talar för sig själva. EU är ett stort fredsprojekt, ett stort projekt för frihet och ett recept för välstånd och säkerhet för medborgarna – och detta uttrycks i förklaringen.

Det bör också vara lätt att enas om våra värderingar, de fastställs trots allt i konstitutionsfördraget. Förutom de klassiska värderingarna demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen anser vi att solidaritet och jämlikhet är särskilt viktiga. I detta sammanhang bör det inte talas om en ”europeisk livsstil” i förklaringen, utan om den europeiska sociala modellen, som vi vill bevara och fortsätta att tillämpa i framtiden. Just denna modell för individuell frihet i förening med kollektiv säkerhet är den särskilda aspekt som definierar de sociala modellerna i EU.

Jag anser att även framtidens utmaningar är uppenbara. De har nämnts, och det är inte nödvändigt att räkna upp dem. Vi står inför ett antal mycket stora problem, och på tal om det gavs det verkligen ett utmärkt svar vid förra veckans toppmöte om klimatförändringen.

Det är svårare att beskriva EU:s utmärkande särdrag. I detta avseende vill utskottet för konstitutionella frågor och parlamentet se att Berlinförklaringen innehåller en slutförklaring om gemenskapsmetoden. Gemenskapsmetoden särskiljer EU från alla andra internationella organisationer, eftersom den ger parlamentet, det direktvalda representativa organet för 500 miljoner medborgare, samma rätt till medbeslutande som ministerrådet när vi stiftar lagar, normer eller regler för folket i våra medlemsstater. Vi vill att gemenskapsmetoden blev standardmetoden, även inom andra och tredje pelaren, så att lagarna inte längre stiftas av regeringarna utan deltagande av medborgarnas representativa organ.

Det avgörande provet för Berlinförklaringen kommer att bli den femte delen om regeringarnas åtaganden. Denna del kommer att utvisa om vi verkligen menade allvar med allt som vi har skrivit ned, och allmänheten kommer särskilt uppmärksamma detta. Jag anser att vi behöver en bekräftelse av att de tidigare fördragen är otillräckliga, och att EU behöver en ny grund och måste ställa nya medel till sitt förfogande. Vi måste förklara vårt åtagande gentemot det nya fördraget. Allt annat än detta övergripande åtagande skulle vara otillräckligt.

Rådets ordförande visade mod vid förra veckans toppmöte om klimatförändringen. Jag hoppas att hon kommer att ge prov på samma mod när det gäller Berlinförklaringen, eftersom detta mod i mars kommer att betala sig vid toppmötet i juni. Jag önskar det tyska ordförandeskapet all framgång.

(Applåder)

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Ända sedan gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater bildades har den alltid förespråkat ett mer integrerat, mer enat EU. Vi har alltid arbetat för att stärka Europa och skapa ett politiskt, ambitiöst EU. Det som alltid har förenat oss är garantin för våra värderingar och främjande av friheterna, inte minst friheten att bedriva affärsverksamhet, arbeta och dra nytta av frukterna av vårt arbete, samt garantin för säkerhet.

Romfördraget ligger till grund för EU:s struktur. Det är Romfördraget som har garanterat att krig mellan våra länder från och med nu inte bara är omöjligt, utan även otänkbart. När jag var barn var kriget helt enkelt en verklighet. Jag är glad och stolt över att krig har blivit ett abstrakt koncept i vår del av världen, och för att vi ville att det skulle bli så. Som jag säger till våra unga: ingenting vinns någonsin för alltid, precis som ingenting är förlorat för alltid.

Vi har emellertid inte nått dessa framgångar samtidigt. Alla Europas nationer kämpade för frihet, fred och välstånd, men ett antal av dem var tvungna att uthärda 50 år av diktatur, förlorad frihet och otrygghet under kommunismens ok. Människorna i länderna i Central- och Östeuropa vilade inte förrän de hade övervunnit denna konstgjorda klyfta, med målet att återintegrera sina födelsefamiljer och äntligen ge Europa en möjlighet att fungera fullt ut.

Jag vill ge ett beundrande och känslosamt erkännande här i parlamentet till nationerna och till medborgarna i dessa länder. Utan dem, utan revolutionerna 1956, 1968 och 1980, skulle Europa aldrig ha fått uppleva ”sammetsrevolutionen” i slutet av 1980-talet. Och Berlinmuren skulle utan tvivel fortfarande vara en skamfläck för vår kontinent.

Vi bör också minnas att år 2007 inte bara markerar 50-årsjubileet för Romfördraget, utan även 60-årsdagen för Marshallplanen. Utan amerikanernas hjälp, utan deras beslutsamma åtagande för att hjälpa européerna, skulle Schumanförklaringen och Romfördraget ha mött ännu fler hinder. De senaste 50 åren har varit en framgång, och denna historia fick ett lyckligt slut med kontinentens återförenande. Icke desto mindre anser jag att även detta århundrade, bara vi vill, till stor del kan bli ett europeiskt århundrade. Grunden för EU, Romfördraget, är historiens mest framgångsrika åtagande för att uppmuntra människor att leva tillsammans. Vår kontinent har följaktligen blivit en plats för likheter och försoning, inte för splittring.

EU handlar självklart om mer än bara export av varor och tjänster. EU ger även uttryck för våra värderingar. Vi agerar som en stabiliserande kraft. Var det inte utsikterna till ett närmare samarbete som ledde till att freden återupprättades i Sydosteuropa? De kommande 50 åren kommer emellertid att vara fulla av nya utmaningar för alla våra länder. Vi börjar inte från noll, långt ifrån.

Den första förutsättningen för framgång är att vi återvinner vårt självförtroende, att vi är medvetna om våra starka sidor och hur vi kan utnyttja våra resurser. Den andra förutsättningen för framgång i en instabil, globaliserad värld är att vara realistiska, att göra beslutsamma, entusiastiska insatser för att anpassa oss och göra detta utan dröjsmål. Att anpassa sig betyder emellertid inte att vi ska ödmjuka oss och ge upp det vi är. Att reformera betyder inte att vi ödmjukar oss och berövas vår identitet. Européerna har en högt utvecklad känsla av mänsklig värdighet och respekt för individen. Med den sociala marknadsekonomin bidrar EU dessutom med ett förslag till samhällsorganisation som är mycket långt bort ifrån inställningen ”rädda sig den som kan” och konsumtionssamhällets överdrifter.

Vid Europeiska rådets möte förra veckan antogs beslutet att fastställa gemensamma och ambitiösa mål på energiområdet och när det gäller klimatförändringen.

Den nuvarande situationen kännetecknas av fem nyckelutmaningar: den demografiska utmaningen, globaliseringen, multipolariteten, energin och den globala uppvärmningen, utan att förglömma kampen mot terrorismen. I en globaliserad värld där nya brännpunkter snabbt uppstår – jag tänker på Asien, och även på Brasilien – måste EU reagera med hjälp av ekonomiska och sociala reformer. Europa måste dra största möjliga fördel av sin historia och utveckla sin sociala modell. I en osäker värld, där terrorism har blivit en vardaglig företeelse, måste EU visa både fasthet och beslutsamhet; EU får inte hållas som gisslan av terrorismen.

Det är dessa värderingar vi lämnar i arv efter 50 år av europeisk integration. Det är dessa utmaningar vi måste ta itu med utifrån ett nytt perspektiv. Vi i PPE-DE-gruppen anser att det endast är genom en tro på sin egen förmåga att skapa och anpassa sig som de framtida generationerna kan utvecklas och blomstra i denna nya värld. Vår roll är onekligen blygsam, men den är även krävande. Låt oss undvika att köra fast under denna övergångsperiod, låt oss välja rätt väg och låt oss, tillsammans, lägga stabila grunder. Denna uppgift kräver inte bara klartänkthet, utan också politiskt mod.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi vet inte hur texten i Berlinförklaringen kommer att se ut ännu, så det är logiskt att diskutera innehållet i förklaringen, inte själva texten. När vi lyssnar till uttalandena från rådets tjänstgörande ordförande, kommissionsledamot Margot Wallström och även Joseph Daul eller Jo Leinen, märker vi alla att denna text omges av ett visst mått av osäkerhet, eftersom förväntningarna på den är mycket höga. Varför är det så? Varför har vi så stora förväntningar på en text som kanske bara blir en i mängden? Svaret är enkelt: det beror på att vi alla har en känsla av att vi står vid en skiljeväg. Den europeiska integrationen kan fortsätta lika framgångsrikt som den har gjort under de senaste 50 åren, eller så kan vi välja en annan väg som leder bort från den europeiska integrationen och in i en osäker framtid av åternationalisering och de risker som detta medför.

Vi har alla en känsla av osäkerhet, och därför måste vi utnyttja denna Berlinförklaring för att göra något som är möjligt med en mycket kort text, nämligen att sända ett budskap om hopp, att det som vi framgångsrikt har gett oss i kast med de senaste 50 åren kommer att fortsätta vara möjligt i framtiden. En sak är emellertid säker, och det är att vi inte längre kan nöja oss med att beskriva de senaste 50 årens framgångar. Detta är beklagligt men sant. Jag ska visa varför jag anser att det är beklagligt genom att hänvisa till något som Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker sa. I sitt tacktal när han mottog Charlemagne-priset i Aachen sa han att Adolf Hitler var lika avlägsen för hans barn som kejsar Vilhelm II var för honom. Detta är faran. När historien går vidare bleknar riskerna alltmer; riskerna med intolerans, hat, etnisk utestängning, alla farorna med de territoriella aspirationer som vi trodde att vi hade fått bukt med, men som inte har försvunnit – alla finns fortfarande kvar. De finns till och med här i parlamentet, propagandisterna för denna onda ande. Likväl måste vi fråga oss varför den unga generationen inte kämpar lika entusiastiskt som Joseph Daul för den integration som har gjort att vi lyckats övervinna detta hat. Skälet till detta är att det är historia.

Om vi vill förhindra att historien upprepar sig måste vi säga till den yngre genrerationen att detta är vad vi har åstadkommit, och det är helt i sin ordning att de ställer dessa krav på oss och att de tar freden för given – men vi behöver nya metoder om vi ska kunna garantera detta på lång sikt. Att garantera detta på lång sikt kommer att betyda att vi måste skydda jordens klimat. Om alltfler områden av världen blir obeboeliga kommer migrationsströmmarna att öka alltmer, vilket i sin tur kommer att destabilisera freden i allt större utsträckning. Förr i tiden betydde fred integration. För att vi ska kunna säkra freden i framtiden måste vi vända på klimatförändringen. Social stabilitet innebär att unga människor kan känna sig trygga i vetskapen om att de har en verklig chans att finna ett anständigt arbete med en hygglig inkomst som gör att de kan leva ett anständigt liv. De yngre generationerna är lika de äldre generationerna på så sätt att de inte hyser några förhoppningar om att bli miljonärer. Det är visserligen en trevlig dröm, men vad folk verkligen vill är att kunna gifta sig eller leva i ett långvarigt samboförhållande och skaffa sig barn i vetskap om att de kommer att växa upp i fred och ha de sociala framtidsperspektiv som vi har. De vill att EU ska erbjuda dem detta i vår globaliserade värld.

De vill ha en tredje sak, och det är utbildning och kvalifikationer. Förr i världen betraktades anständiga pensioner och en hygglig sjukförsäkring som det väsentliga i livet som var värt att trygga, och vi vet alla att tillgång till utbildning och kvalifikationer kommer att fylla samma roll i framtiden. EU kommer inte att lyckas nå målet att bli den mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade kontinenten i världen utan välutbildade personer som lär livet ut. Utbildning och kvalifikationer utgör således byggstenarna för en trygg social framtid. Detta innebär att den roll som integration – territoriell och geografisk, ekonomisk och social – har spelat de senaste 50 åren, måste klimatförändringen, utbildning, kvalifikationer och anständiga arbetstillfällen spela de kommande 50 åren. Detta kan sammanfattas i en kort text. Ju kortare och mer koncis texten är desto lättare kommer det att bli att förmedla budskapet. De senaste 50 årens framgångar skedde på sitt sätt, de kommande 50 årens framgångar kommer att kräva nya metoder. Om vi, med stöd av 27 länders önskan om integration, lyckas ge uttryck för detta i förklaringen, kommer vi att ta av i rätt riktning vid den skiljeväg som vi nu står vid.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! En viktig födelsedag är alltid ett bra tillfälle att göra bokslut. Vad tänkte européerna på för 50 år sedan, då Romfördraget undertecknades? Utan tvivel kände man förhoppningar, kanske optimism, men man var långtifrån säker på framgång. Och ändå finns EU med i grunden för den trygghet, det välstånd och de möjligheter som våra folk nu åtnjuter.

Vi lever i ett fritt och tryggt Europa, med välstånd och möjligheter, med samhällen och ekonomier som är öppnare än någonsin tidigare. Vår generation har strävat efter, och uppnått, mer än vad våra föräldrar någonsin kunde drömma om. Men Berlinförklaringen måste återspegla mindre av vår stolthet från förr och mer av vår beslutsamhet inför framtiden.

Herr rådsordförande! Processen är dystert dunkel. Alla tycker om att bli överraskade på sin födelsedag, men att diskutera en förklaring utan att ens ha ett utkast är bisarrt. Ni har antytt vad det skulle kunna innehålla, herr rådsordförande. Ni försäkrar oss att de så kallade spinndoktorerna på förbundskanslerns kansli fortfarande arbetar hårt, och ändå kommer chansen att diskutera texten i bästa fall att bli begränsad, så var inte förvånad om många av oss känner sig avvisade.

Vi vill ha en förklaring som ser framåt, mot de utmaningar vi står inför, som ger oss en möjlighet att bekräfta vårt engagemang för EU:s värderingar, mål och framtid – en förklaring som får med våra medborgare ombord på Europaprojektet i en tid då det är mer nödvändigt än någonsin att våra nationer agerar tillsammans.

Ett utvidgat och öppet EU kräver större solidaritet mellan dess nationer och medborgare, ekonomiska reformer, vilket framhölls vid Europeiska rådets möte, och ett bredare uppdrag för att föra ut våra värderingar i världen. Inför de globala utmaningarna med befolkningsökningen och migrationen i världen, klimatförändringen, internationellt organiserad brottslighet och terrorism ger deklarationen medlemsstaterna möjlighet att förklara för medborgarna varför EU är viktigare nu än någonsin tidigare och varför vi måste engagera oss tillsammans med länder utanför våra gränser och kulturer bortom vår horisont.

Européerna borde inte vara rädda för detta. Det som har gjort Europa starkt är dess öppenhet. En tillbakagång till fästning Europa, den anakronistiska idén om nationalstater och skyddade ekonomier eller kristen fundamentalism, skulle bara skjuta i väg oss tillbaka i tiden – tillbaka till en tid då européer endast hade ett medborgarskap och endast en nationell identitet.

Vårt råd till det tyska ordförandeskapet är: skriv kortfattat och enkelt – det slags text som man kan sätta upp på dörren till en kyrka i Wittenberg. Eller, om förbundskanslern är alltför upptagen för att åka så långt, åtminstone på Wittenbergplatz!

Jag hör att utkastet för närvarande är på två sidor. Om det är sant, så är det redan en sida för långt. Mina liberala och demokratiska kolleger i Regionkommittén har framställt ett verksamhetsmål på en sida för EU som jag rekommenderar er. I nio punkter sägs allt som behöver sägas: att europeisk integration har varit en framgång och att vi måste fortsätta.

(Applåder)

  Cristiana Muscardini, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den 9 maj 1950, i sin historiska förklaring inför pressen i Salon de l’Horloge i Paris, sa Robert Schuman: ”Europa kommer inte att skapas på en dag, eller enligt en enda plan. Europa kommer att byggas upp genom konkreta prestationer, som först och främst skapar solidaritet.”

De 50 år som har förflutit sedan undertecknandet av fördragen har präglats av många landvinningar och gemensam politik. Det politiska EU saknas dock fortfarande, trots det alltmer uppenbara behovet av att skapa det, med samtidig respekt för nationsstaterna. Utan en utrikes- och säkerhetspolitik kommer EU att förbli försvagat, och EU:s förhandlingsmandat i de internationella förbindelserna motsvarar inte storleken och vikten av vår ekonomi. I dag förblir vårt främsta mål att blåsa nytt liv i debatten om ett nytt fördrag – om det nya fördraget – utan att förglömma att det förkastades av två av grundarstaterna, men har ratificerats av majoriteten av medlemsstaterna.

Ett EU med 27 medlemsstater kan inte fungera med regler som redan begränsade rörelseutrymmet för EU-15. Vi måste förbättra lagstiftningens fungerande, lösa upp knutarna i beslutsprocessen och lagstiftningens överdrivna komplexitet, och klargöra rollerna. Dessutom måste frågan om våra värderingar och deras historiska och kulturella rötter, från den grekromanska historien och de judisk-kristna traditionerna till inrättandet av sekulariserade och liberala stater, granskas och bekräftas på nytt. Garantier för framtiden kan endast skapas genom en dialog mellan kulturerna, men för att vi ska kunna samtala med andra måste vi först känna och erkänna oss själva.

Framtidens EU kan inte undkomma insikten att nutiden är annorlunda än för 50 år sedan. Problemen med invandringen, särskilt den olagliga invandringen, når farliga gränser och har ändrat våra städers utseende. Närvaron av olika kulturer kräver att vi gör ytterligare insatser för att garantera dialog och kräva respekt för de rådande reglerna. En gemensam politik behövs, tillsammans med vilja från medlemsstaternas sida att garantera gränser, intern ordning och respekt för de mänskliga rättigheterna. Problemet med invandringen måste angripas inom ramen för demokrati och laglighet, i respekt för den mänskliga värdigheten och med gemensamma regler: utan erkännande av den mänskliga värdigheten finns det ingen verklig civilisation.

En annan aspekt av vår framtid är ömsesidig respekt för handelsreglerna. Problemen med förfalskning och dumpning, frågan om ursprungsmärkning och ömsesidig respekt för bestämmelserna är frågor som vi måste ta itu med och lösa på ett beslutsamt sätt om vi vill förhindra att orättvisa marknadsförhållanden förstör EU:s produktionssektorer och även orsakar långvariga skador på framväxande ekonomier eller utvecklingsländer, med katastrofala följder i form av arbetslöshet och på det socialpolitiska området.

Avregleringen av världshandeln måste gå hand i hand med en garanti för att välfärdspolitiken, som de europeiska arbetstagarna har uppnått, kommer att upprätthållas och kan tillämpas gradvis men oundvikligen även i de länder som saknar en sådan politik i dag.

”Det bidrag som ett organiserat och levande Europa kan ge civilisationen är oumbärligt för bevarandet av fredliga förbindelser”, förklarade Robert Schuman 1950, och sa, ”världsfreden kan inte tryggas utan kreativa insatser som står i proportion till de faror som hotar den”. Hotet från terrorismen, som jihad-fundamentalismen underblåser, hänger över hela världen: nu mer än någonsin måste våra insatser vara modiga och kreativa.

  Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru vice ordförande, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Jag känner inte till orsaken till er tillförsikt, herr rådsordförande, men jag vet däremot att man kan tala om självförtroende utan att ha något. Vi diskuterar visserligen Europas framgångar, men om vi talar om välstånd och stabilitet, måste vi även tala om fattigdom – som faktiskt finns i Europa. Jag har inte hört någonting om det hittills i dag.

När vi talar om rättsstatsprincipen måste vi också tala om de medborgare som inte har några rättigheter i EU. Detta glöms ofta bort och jag återkommer till det. När det gäller frågan om att ha förtroende för förfarandet tillhör jag faktiskt en grupp som inte har något förtroende för detta förfarande. Hemlighetsmakeri passar inte ihop med dialog och demokratisk öppenhet – det är omöjligt. Jag säger er att jag inte tror på dessa sherpas eller på konfessionella, eller på alla dessa upptåg, eftersom allmänheten ändå till sist kommer att inse var motsägelserna mellan individerna i EU finns.

Vi har sett det med den franska folkomröstningen, vi har sett det i Nederländerna. Om vi inte ser till att vi får EU-medborgarna med oss – det vill säga, att vi offentligt diskuterar problemområdena – kommer de inte att följa oss. Därför menar jag att texten måste vara kort och enkel, men utan att vara banal. Det är faran med er strategi: den banalitet som kommer att bli följden av den. Detta är mitt råd. Ni har talat om klimatet, så var modiga när det gäller denna fråga. Formulera målsättningarna tydligt och klart så vi kan förstå dem. Målsättningarna är som följer. Ett klimatmål på inte mer än två graders uppvärmning för de kommande 50 åren måste tas med, vilket även gäller effektivare användning av resurserna – inte bara energi, utan också vatten, papper, koppar och aluminium – samt att EU ska framställa 100 procent av sin energi från förnybara energikällor om 50 år. Detta är målsättningar som skulle få folk att säga: Aha! Ni har verkligen planer. Det ska bli spännande att se vad det står i er text.

När ni talar om klimatet måste ni dessutom säga att vi behöver en stabilitetspakt. Vi måste ge kommissionen möjlighet att ingripa när länderna underlåter att följa bestämmelserna – som med stabilitets- och tillväxtpakten för den gemensamma valutan. Bindande mål utan sanktioner finns inte ens i min pedagogiska teori – och den är verkligen liberal. Detta är enda sättet att garantera att bestämmelserna följs.

Det var en sak som fick mig att reagera, herr rådsordförande. Ni sa att en av punkterna var kampen mot den olagliga invandringen. Innan ni sa ett enda ord om de 50 miljoner lagliga invandrare som bor i Europa, som behöver samma rättigheter som alla andra européer, började ni direkt tala om de olagliga invandrarna. Det är EU:s problem – vi erkänner inte dessa personer, vi inordnar dem alltid under rubriken ”olaglig”. Tro inte att detta är ett obetydligt problem. Det finns ett litet europeiskt land som är så stolt över den franska revolutionen, och ändå har en av de ledande presidentkandidaterna just föreslagit att ett ministerium för invandring och nationell identitet ska inrättas. Det är den faran som hotar Europa, nämligen att vi ser invandrarna som ett hot mot vår europeiska identitet. Ni skakar på huvudet – men i stället för att bara besöka ministerier bör ni lyssna på diskussionerna om denna fråga på Europas kaféer och barer för en gångs skull. Det är där man finner det europeiska folket. Vi misstar oss om vi bara talar om olaglig invandring i stället för att tala om de personer som kan integreras i det europeiska livet. Jag reagerade på detta, eftersom jag tänkte: ”Oh là là, vad kommer han att säga nu då?”

Jag vill avsluta med att klargöra en sak. Låt oss vara stolta över de grundläggande värderingar som vi har fastställt i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Detta betyder att vi bör vara stolta över följande värderingar: samma rättigheter oavsett sexuell läggning, frihet för minoriteter, frihet för människor. Det är dessa saker som jag vill se i Berlinförklaringen, i stället för någon hänvisning till Gud eller någon annan som inte angår oss här.

(Applåder)

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, fru vice kommissionsordförande! Det är inte bara fullständigt naturligt att vi firar 50-årsjubileet för skapandet av EU enligt min mening, utan det kan också visa sig vara användbart, eftersom vi utnyttjar detta tillfälle för att analysera de framsteg som gjorts och drar lärdom av denna erfarenhet, lärdomar som oundvikligen blir motsägelsefulla. Å andra sidan, om detta jubileum bara skulle bli ett enkelt firande för att höja alla beslut som styrde skapandet av EU till skyarna och glorifiera alla dess resultat, utan åtskillnad, skulle det inte vara till någon nytta för de historiska analyserna och ett fullständigt slöseri med tid när det gäller politisk effektivitet.

Alla tecken tyder dock på att man med den berömda Berlinförklaringen, i dess initiativtagares anda, väljer det senare alternativet, vilket inte minst står klart när det gäller den metod som har använts för att utarbeta texten: där man skulle ha genomfört samråd som till stor del var öppet för medborgarna, beslutade man att ledarna skulle diskutera mer eller mindre bakom stängda dörrar. Detta är ett misstag enligt min mening. En andra faktor är förklaringens innehåll. Det vi kan vänta oss verkar vara en mycket allmän text, som inriktas på en ofrånkomligen mästerlig och föredömlig krönika över 50 år av europeisk integration och en redogörelse för gemensamma värderingar som naturligtvis är mycket generösa samt ofrånkomligen ambitiösa mål, särskilt på det sociala området.

Tror ni verkligen att den verklighet som våra medborgare lever i är så fulländad? För min del är jag fullständigt övertygad om att inga EU-debatter överhuvudtaget kommer att ha några verkliga effekter i dag om de inte åtföljs av en rejäl dos kritik av orsakerna till den förtroendekris som har varit rådande i några år vid det här laget i praktiskt taget alla kretsar av den allmänna opinionen och inom EU-institutionerna.

Min grupp är inte längre ensam om att tycka detta. Det är ansedda politiska tjänstemän som arbetar med att övervaka EU:s verksamhet som, privat eller i små grupper, erkänner att det finns ett problem mellan EU som det utvecklas i dag och européerna. Den senaste personen som erkände detta var ingen mindre än er kollega, herr rådsordförande, det vill säga Peer Steinbrück, den tjänstgörande ordföranden för Ekofin-rådet, som nyligen talade om denna risk – jag citerar – som ”en legitimitetskris för den europeiska ekonomiska och sociala modellen”, och han har rätt. Vi måste följaktligen tala klarspråk om detta om vi ska kunna ge en ny mening till det storslagna europeiska äventyret.

Eftersom jag vill att EU ska utrusta sig med hjälpmedel för att rida ut denna kris med stoltheten i behåll, uppmanar min grupp och jag följaktligen till en omorganisering, så att våra samtal, när vi samlas för att fira 50-årsjubileet för Romfördraget, kommer att övergå till att handla om de förändringar som krävs för att bana väg för ett verkligt återupplivande av det europeiska projektet.

(Applåder)

  Nigel Farage, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Det är en ganska vanlig morgon i Euroland: alla är upptagna med att dunka varandra i ryggen och tala om vilken fantastisk framgång de senaste 50 åren har varit. Det finns en nästan religiös tro på att dessa institutioner kan hantera världsproblemen, så mycket att en eller två talare här menar att Berlinförklaringen till och med ska kunna styra vädret i framtiden!

Jag har emellertid noterat en smärre förändring i betoningen: nu talar ni alla mycket mer om frihet, demokrati, rättigheter och värderingar, som om det var EU som uppfann dessa ting. Jag misstänker att ni gör så därför att ni inte vill göra den verkligt kritiska analysen av om detta projekt fungerar.

Tänk bara på de ekonomiska aspekterna. Amerikas förenta stater nådde EU:s nuvarande nivå för BNP per capita 1985. Vad som kanske är mer betecknande är att USA nådde EU:s nuvarande nivåer för investeringar i forskning och utveckling per capita 1978. Vi ligger en hel ekonomisk generation efter Amerikas förenta stater. Den sociala modellen fungerar inte, och ändå verkar lösningen vara att vi vill ha mera av den – mera lagstiftning, flera regler – och jag befarar att detta projekt ekonomiskt kommer att hamna ännu mer på efterkälken.

När det gäller de politiska aspekterna erkänner jag alltihop: ni har era stora, glänsande byggnader i Bryssel, Strasbourg och Luxemburg, och ni har lyckats ta över mer än 75 procent av nationalstaternas lagstiftningskapacitet. Det verkar dock som om ni har glömt något: ni har glömt bort människorna, ni har glömt bort den allmänna opinionen. Ni har förlorat folkomröstningar, och ni har valt att bortse från resultaten. Detta vilseledande försök från det tyska ordförandeskapets sida att bakom stängda dörrar sätta ihop ett paket som kan pressas igenom i medlemsstaterna utan en folkomröstning är inget framgångsrecept. Om ni fortsätter med det kommer ni att ge näring åt den intolerans och extremism som ni säger att ni vill stoppa. Jag uppmanar er att fråga Europas folk om de vill ha detta projekt eller inte.

(Applåder från IND/DEM-gruppen)

  Bruno Gollnisch, för ITS-gruppen. – (FR) Herr talman! För 50 år sedan undertecknades fördraget mellan de sex grundande EU-medlemsstaterna i Rom med en nästan allmän entusiasm. Det är sant att vi just hade gått ur ett världskrig, ett veritabelt europeiskt inbördeskrig, och att folket längtade efter fred och välstånd. Men vad finner vi 50 år senare?

Det framgår från en bok om mötena mellan Michel Rocard och kommissionsledamot Fritz Bolkestein – en ytterst intressant bok kan jag tillägga – att Michel Rocard inte längre vill att unionen ska kalla sig europeisk. Denna union har i själva verket förrått Europa: fri rörlighet för kapital, varor och personer inom EU innebar att det måste finnas en rimlig gräns runt EU. De uppoffringar som folket i medlemsstaterna gjorde krävde i gengäld att gemenskapens preferenssystem – att alla EU-medlemsstater ger företräde till alla andra EU-medlemsstaters produktion – fungerar. Det motsatta har skett, eftersom EU som helhet har utlämnats på nåd och onåd till internationalistiska intressen, med alltför välbekanta konsekvenser. Vi måste ha modet att säga detta. Antingen handlar vi fritt över hela världen eller så skapar vi ett regionalt block inom EU, vi kan inte göra båda.

Följderna är välkända: våra industrier ruineras den ena efter den andra, vårt jordbruk är dömt att dö ut till 2013, och till och med våra tjänster lever på lånad tid. EU har skapat arbetslöshet, osäkerhet och fattigdom genom att tanklöst öppna sina gränser. Det är mycket betecknande att Martin Schulz talar om att fastställa ett EU-mål för att garantera att unga har ett arbete som gör att de kan bilda familj och nå ett minimum av välstånd. Om Martin Schulz har nått det stadiet att han har sagt detta och har fastställt det som ett mål för EU är det emellertid bra att EU inte har nått detta minimimål på de senaste 50 åren, eftersom det nås mycket mer framgångsrikt överallt annars i världen, där utvecklingen går mycket snabbare än i EU.

Låt oss därför återvinna stoltheten över våra rötter, våra traditioner och våra suveräna nationer! Detta har ingenting med hat att göra, herr Schulz. Låt oss återvinna ett sunt och givande samarbete på alla nivåer och inom alla sektorer. Vår grupps namn – Tradition, Identitet och Suveränitet – är i detta avseende tecknet på att en ny politisk vår för EU närmar sig.

  Roger Helmer (NI). – (EN) Herr talman! Man underlåter i denna Berlinförklaring att erkänna att EU gör oss fattigare, mindre demokratiska och mindre fria. Man strävar efter att väja undan för den enda stora fråga som verkligen upptar tankarna hos regeringsöverhuvuden i hela EU: det finns en elefant i rummet som heter det europeiska konstitutionsfördraget.

Det nederländska och det franska folket röstade definitivt emot EU:s konstitutionsfördrag 2005, och med dess egna ord borde det nu vara dött, slut, kaputt. Men det vägrar att lägga sig ned, likt Dracula eller Frankenstein. Vår tjänstgörande rådsordförande, den tyska förbundskanslern Angela Merkel, är besluten att ta tillbaka det i allt väsentligt, utan att se åt dem som röstade i Frankrike och Nederländerna. Vi känner till planen, och vi kommer att se till att folket vet.

Först kommer rådet att ta bort alla delar som väcker anstöt men som bara är upprepningar av det rådande läget. Varför oroa väljarna med tal om EG-rättens överhöghet, när den överhögheten redan är ett faktum? Själva ordet ”konstitution” har stött på patrull, så de kommer att säga att det bara är ett fördrag, eller till och med ett minifördrag. De kommer att ta till alla tänkbara förfaranden och nationella författningar och regleringar för att se till att inga folkomröstningar hålls, eller att de sker bara i små länder när alla de stora länderna har ratificerat. Vi ser redan hur labourregeringen i Storbritannien håller på att mjuka upp allmänheten innan den bryter sitt högtidliga löfte att hålla en folkomröstning. ”Det handlar bara om administrativa detaljer”, kommer man att säga, ”det motiverar inte en folkomröstning”.

Vi skryter om att vi är en union med värderingar grundade på demokrati och rättssäkerhet, men i detta förfarande visar vi ett halsbrytande förakt för folket och deras åsikter. Vi trampar på deras identitet och deras strävanden. Vi trotsar rättssäkerheten och demokratin, men man kan inte lura alla människor hela tiden. När bakslaget kommer – som det säkert kommer att göra – kommer det att sopa bort detta misslyckade europeiska projekt.

  Talmannen. Herr Helmer, vi önskar er ett långt liv, och era erfarenheter från Europaparlamentet kommer säkert att bidra till ett långt liv, så lycka till.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Jag beklagar att jag avbryter i detta skede. Men innan kommissionen och rådet svarar på förmiddagens debatt vill jag framhålla att inte en enda talare har hänvisat till EU:s icke-sekteristiska karaktär och hur viktigt det är att tydliggöra i förklaringen att EU respekterar alla religioner, att det är en profan organisation och att EU måste bibehålla sin demokratiska och profana natur om sammanhållningen ska bestå.

  Talmannen. Herr De Rossa! Det var ingen ordningsfråga, men det kommer ändå att noteras.

  Frank-Walter Steinmeier, rådets tjänstgörande ordförande. (DE) Herr talman! Tack så mycket för att jag får tillfälle att kort delta i debatten igen. Jag vill inte kommentera den så utförligt, utan tackar först och främst för inläggen.

Herr Leinen! Samtidigt har debatten dock klargjort att det verkligen inte är lätt att enas om innehållet i de värderingar som ska skrivas in i denna Berlinförklaring. De många förväntningarna – från dem som mer handlar om förfarandemässiga frågor, såsom gemenskapsmetoden å ena sidan, till dem som rör ambitiösa klimatmål och lika rättigheter oavsett sexuell läggning å andra sidan, herr Cohn-Bendit – som har framkommit under debatten visar exakt hur svårt det är att få med allt i denna tvåsidiga Berlinförklaring.

Om vi anstränger oss för att återspegla de förväntningar som har uttryckts i denna debatt på ett tämligen rättvist sätt och samtidigt tar hänsyn till EU:s historia, kan jag emellertid försäkra er om att det kommer att finnas något för alla. Vi har utarbetat dokument tillsammans under de senaste 50 åren som vi kan hänvisa till och konsultera. Syftet med diskussionerna mellan parlamentet, rådet och medlemsstaterna är trots allt inte bara att utarbeta Berlinförklaringen, utan ger oss också möjlighet att utnyttja det som vi har lärt oss i vårt ambitiösa försök att göra bokslut över EU och framtidens utmaningar.

Jag vill klargöra en sak för Daniel Cohn-Bendit, som gav oss ett litet prov på demagogi. Jag skulle naturligtvis inte vara så naiv att jag diskuterade kampen mot den olagliga invandringen i mitt uttalande. Jag förstår att ni behövde detta som en modell, vilket det var, som ni kunde bygga ert inlägg på, men jag talade faktiskt om människornas frihet och civila rättigheter, och nämnde behovet av ett gemensamt tillvägagångssätt för att hantera den olagliga invandringen i det sammanhanget – vilket är stor skillnad. Jag vill be er att komma ihåg det i framtiden. Ni kan vara säker på att en person som bor i Berlin, inte av en händelse utan för att hans hjärta finns där, även har någon liten aning om de problem som migration och invandring medför och har någon känsla för vår skyldighet som nationsstater att anpassa vår politik efter dem.

(Applåder)

Till de övriga ledamöterna vill jag säga att det som jag har hört här i dag egentligen inte är så långt ifrån den diskussion som ni, herr talman, hade med medlemsstaternas stats- och regeringschefer vid middagen i förra veckan. Jag har intrycket av att 90 procent av de önskemål och förväntningar som har uttryckts här överensstämmer med de nyckelord och uppmaningar som framfördes vid diskussionen i torsdags kväll, så det finns ingen anledning att frukta att vi utelämnar några viktiga punkter i vårt ambitiösa försök att utforma dessa önskemål och förväntningar till Berlinförklaringen. Vi måste naturligtvis se till att vi utformar förklaringen på ett sätt som motsvarar förväntningarna på att texten blir allmänt lättförståelig.

Detta gäller även gemenskapsmetoden, herr Leinen. Även om jag är väl medveten om att ”gemenskapsmetod” är ett stående uttryck med konnotationer som förstås i expertkretsar inom EU, kan ett uttryck som detta inte tas med i en sådan här text, utan måste ”översättas”. Vi kommer emellertid att försäkra oss om att andemeningen av detta avspeglas i texten.

(Applåder)

  Talmannen. Jag tackar den tjänstgörande rådsordföranden så mycket för det. Om han talar om EU-institutionernas styrka kommer detta att återspeglas.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Jag vill göra två korta tillägg till dessa intressanta bidrag i debatten om innehållet i Berlinförklaringen.

Det första hänger samman med att det europeiska bygget eller det europeiska projektet inte är ”färdigt” – och aldrig kommer att bli helt färdigt. Det är ett bygge som vi arbetar på hela tiden, och jag menar att detta är ett exempel på det. Med alla framgångar och tillkortakommanden är detta vad vi fortfarande håller på med. Vi lägger ännu en bit till pusslet eller till byggandet av Europa. Jag menar att det är mycket viktigt, som flera av er har betonat, att vi inte bara ser tillbaka utan snarare fokuserar på vad vi vill inför framtiden. Hur är det med dagens 20-åringar och deras framtidsdrömmar? Hur kan vi beskriva dem? Hur kan vi åskådliggöra en framtidsvision?

Ni är de direktvalda företrädarna för Europas folk. Ni måste lägga örat mot marken, och det är detta som ni har återgett här i dag: det som ni har hört, ert intryck av vad som är viktigt att ha med i denna förklaring.

För det andra kommer vi inte att kunna bygga ett europeiskt projekt, ett europeiskt samarbete, om vi inte har folket bakom oss, om vi inte arbetar på ett demokratiskt och öppet sätt. Detta är helt uppenbart, och hur mycket ni än kritiserar det är det exakt vad vi gör, eller hur? Det är öppet, det är offentligt, det rapporteras i medierna – det som ni säger här hörs. Vi förstår att man inte kan förhandla om innehållet i en text på två sidor med 450 miljoner människor. Men vi kan se till att det som ni har hört och det som vi anser är viktigast, utifrån olika politiska ståndpunkter, framförs till dem som nu utarbetar texten. Detta är vad debatten handlar om.

Att fortsätta kampen för demokrati måste vara en av våra grundläggande uppgifter, och att hitta moderna sätt att engagera medborgarna måste bli en mycket viktig del i förklaringen – att visa att detta är möjligt.

Vi känner alla att våra nationella identiteter är oerhört viktiga. Men vi ser inte någon motsättning till att vi också känner oss som européer, eller internationella, eller globetrotters eller vad det kan vara. Vi menar att det är möjligt att öppna ögonen och vidga våra perspektiv. Det är därför som vi tror på detta samarbete i det europeiska projektet. Jag hoppas att det är meningen med att vi träffas här och sätter samman det som vi är stolta över i EU:s historia och formulerar våra förhoppningar inför de kommande 50 åren med europeiskt samarbete och integration.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Alexandra Dobolyi (PSE), skriftlig. (HU) Vi måste kunna ge EU-medborgarna framtidsutsikter. Berlinförklaringen måste ha en mycket stor politisk vikt. Det räcker inte längre med att tala om de stora framgångarna under de gångna 50 åren, utan vi måste se framåt, och vi måste visa EU-medborgarna vilken riktning vi väljer för framtiden.

EU:s integration måste fortsätta. Ungern vinner på ett mer integrerat EU, ett EU som kan anta 2000-talets utmaningar och garantera kontinentens varaktiga fred, utveckling och säkerhet.

EU ställs inför allt svårare utmaningar, såväl interna som externa, som hotar vår och våra barns framtid. Fattigdomen, de demografiska problemen, den globala klimatförändringen, den internationella terrorismen, den organiserade brottsligheten, energifrågorna; alla dessa faror kräver lämpliga och sammansatta svar och lösningar. Detta kan endast uppnås om vi européer står starkare, mer enade.

Avslutningsvis är det viktigt att förklaringen avspeglar medlemsstaternas beslutsamhet att skapa en gemensam framtid, att stärka EU:s interna sammanhållning och, framför allt, värna om EU-medborgarnas säkerhet och välfärd.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) De beslut som fattades av Europeiska rådet i mars är bara ännu ett ovedersägligt bevis på EU:s roll som en mekanism för att främja storkapitalets val. I stället för att vidta åtgärder för att skydda miljön, vidtas åtgärder för att skydda företagen och stärka monopolen.

Storkapitalets skövlande exploatering av naturresurserna är den grundläggande orsaken till de avsevärda klimatförändringarna och till den verkliga faran med miljöförstöringen i världen. I stället för att vidta djärva åtgärder för att åtminstone begränsa monopolens ansvarslöshet, beslutar man emellertid att öka konkurrensen på el- och naturgasmarknaderna, avreglera energimarknaden och lämna över hela den strategiska produktionssektorn, kraftöverföringen och distributionen av energi till den privata sektorn.

Centerhöger- och centervänsterregeringar har enhälligt åtagit sig att påskynda genomförandet av gräsrötternas fiende Lissabonstrategin, och deras främsta mål är att kommersialisera utbildningen och hälsovården och attackera försäkringsfonder och pensioner, löner och arbetstagarnas sociala rättigheter. Samtidigt påskyndas främjandet av stränga arbetarfientliga åtgärder, arbetsmarknadens ”anpassbarhet” och ”flexicurity” i avsikt att hålla arbetskostnaderna nere för att öka lönsamheten för det ”euroenande” kapitalet.

Det grekiska kommunistpartiet kämpar mot dessa val, betonar rättvisa krav och kämpar tillsammans med arbetstagarna för att tillgodose gräsrotsklassens moderna behov.