Talmannen. Nästa punkt är en rapport från Europeiska rådet och kommissionens uttalande om Europeiska rådets möte (den 8–9 mars 2007).
Frank-Walter Steinmeier, rådets tjänstgörande ordförande. (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Efter vår debatt om Berlinförklaringen vill jag informera parlamentet om resultaten från rådets vårmöte. Jag gör detta med stort nöje och låt mig allra först säga – även om det just har påpekats att vi är alltför ivriga att tala om hur bra vi är– att ur ordförandeskapets synvinkel – och ur min synvinkel – var detta rådsmöte verkligen framgångsrikt. Rådet gav svar inom de områden där medborgarna – med all rätt enligt min åsikt – förväntar sig ett beslutsamt agerande på EU-nivå. Det visade att EU, trots alla domedagsprofetior, är förmöget att agera även efter utvidgningen, och att medlemsstaterna – med kommissionens och parlamentets stöd och uppmuntran – är i stånd att lösa sina meningsskiljaktigheter och fastställa ambitiösa gemensamma mål – även om de enskilda besluten naturligtvis inte alltid är lätta att fatta.
Toppmötet visade också att EU är berett att ta upp de angelägna uppgifterna inför framtiden, och gav oss drivkraften och modet att tro att vi även kan lyckas blåsa nytt liv i den stillastående processen för att reformera och förnya EU under de närmaste månaderna.
Det var detta budskap som vi förmedlade genom vårt senaste möte, som också ledde till de särskilda interna resultat som jag kommer att ta upp alldeles strax, och vi vill fortsätta att sända detta budskap om två veckor – som vi just har diskuterat – vid firandet av EU:s 50-årsjubileum i Berlin och över hela EU. Det är den impuls vi vill ta med oss in i den andra halvleken av vårt ordförandeskap.
Som ni vet inriktades vårmötet på energi- och klimatpolitiken. Båda dessa frågor hör med rätta till dem som mest oroar EU-medborgarna. De senaste åren och särskilt de senaste månaderna – allra senast oljetvisten mellan Vitryssland och Ryssland – har ännu en gång tydligt visat oss hur beroende vi är av energiimporter och den europeiska ekonomins sårbarhet i frågor som denna.
Lika uppenbara, vilket just har kommenterats, är effekterna av klimatförändringen. Naturkatastrofer, smältande glaciärer, stigande havsnivåer, torka – det är inte abstrakta begrepp längre, utan mycket verkliga hot. Internationella undersökningar har visat hur stort pris vi kommer att få betala för detta – det pris som vi kommer att tvinga våra barn och barnbarn att betala – om vi inte agerar nu.
Ni är insatta i resultatet av diskussionerna vid toppmötet, och jag hoppas att ni instämmer i min slutsats att stats- och regeringschefernas beslut har öppnat dörren för en ambitiös och – i mitt tycke – ansvarsfull europeisk klimat- och energipolitik, en politik där vi inte längre döljer omfattningen av de problem som vi står inför, utan i stället söker effektiva strategier för att bemöta dessa problem.
Vi har tagit ett stort steg framåt mot en integrerad klimat- och energipolitik – integrerad för att den ena inte är möjlig utan den andra, för att den allra största risken för klimatet i dag är människornas produktion och konsumtion av energi. Detta gäller naturligtvis särskilt för utsläppen av växthusgaser. Tack vare de beslut som fattades i Bryssel förblir EU en föregångare i det internationella klimatskyddsarbetet. Dessa beslut ger oss möjlighet att inleda de kommande förhandlingarna om ett nytt avtal efter Kyotoprotokollet på ett trovärdigt sätt.
EU har gjort ett ensidigt och oberoende åtagande att minska sina växthusgasutsläpp med 20 procent jämfört med 1990 fram till 2020. Det är ett ambitiöst mål och det kommer att krävas stora insatser från alla medlemsstater för att nå det.
Stats- och regeringscheferna har dock gått ännu längre. Vi har lovat att minska dessa utsläpp med så mycket som 30 procent under samma period, förutsatt att andra industrialiserade länder och ekonomiskt avancerade utvecklingsländer ansluter sig till oss. Dessa mål kan endast nås om vi tänker långsiktigt även på det energipolitiska området, och därför antogs en omfattande energihandlingsplan i Bryssel tillsammans med klimatmålen.
Två mål står i centrum för denna handlingsplan. Energikonsumtionen inom EU måste minskas med 20 procent jämfört med prognoserna för 2020 genom ökad energieffektivitet och, vilket är särskilt viktigt, andelen förnybar energi av den totala energikonsumtionen ska ökas till minst 20 procent.
Som ni säkert minns var vi inte eniga om huruvida vi skulle göra det senare målet bindande. Ett antal medlemsstater hade reservationer och ansåg att detta mål kunde vara alltför ambitiöst. Jag är glad över att vi enades om att göra det bindande till slut, eftersom de tre förutnämnda målen särskilt klargör det nära inbördes förhållandet mellan klimat- och energipolitiken. Utan insatser på området för förnybar energi och energieffektivitet skulle EU helt klart inte kunna uppfylla sitt eget klimatmål.
Vi kommer att tillämpa samma gemensamma, rättvisa synsätt när vi delar upp EU-målet i nationella mål som vi gjorde när vi enades om att göra målet för förnybar energi bindande. På så sätt tar vi hänsyn till medlemsstaternas olika utgångspunkter och möjligheter, och kommissionen har uppmanats – och samtyckt till – att lägga fram ett förslag om denna uppdelning till årsslutet.
Nu är inte rätt tillfälle att beskriva alla aspekter av energihandlingsplanen. Som jag ser det är det viktigare att ge ett erkännande åt handlingsplanen som helhet här i parlamentet och framför allt även betona – förutom de mål som jag just redogjort för – de strategiska beslut som till exempel har fattats inom följande områden: den inre energimarknadens struktur, trygg energiförsörjning, internationell energipolitik, energiforskning och energitekniker.
Jag vill välja ut ett av dessa fem exempel. Vi kan endast säkra en trygg energiförsörjning på medellång och lång sikt om vi lyckas diversifiera energikällorna och transportvägarna. I specifika termer innebär detta att stärka förbindelserna med de stora producentländerna, utveckla varaktiga externa förbindelser på energiområdet – bland annat med länderna i Centralasien och de länder som gränsar till Svarta havet och Kaspiska havet – och naturligtvis även främja våra energiförbindelser med Gulfstaterna och Nordafrika. Det innebär också tillförlitliga och öppna energiförbindelser, även med Ryssland. Vårt ordförandeskap arbetar följaktligen för att förhandlingarna om ett nytt partnerskaps- och samarbetsavtal med Ryssland ska kunna inledas snart.
Resultaten på det energipolitiska området och kampen mot klimatförändringen är självklart särskilt viktiga, men Europeiska rådet begränsade sig inte bara till dessa områden, som ni kan se i slutsatserna. Läget för Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning brukar diskuteras vid vårmötet, och det viktigaste är att den förnyade Lissabonstrategin börjar ge effekt. Det har gjorts märkbara framsteg, vilket yttrar sig inom hela EU i form av ökade tillväxtsiffror och förbättrade arbetslöshetstal. Budskapet är emellertid även att vi inte får vila på lagrarna, snarare tvärtom. Vi vill utnyttja den positiva drivkraften, som jag ser det finns det inget annat alternativ än att fortsätta med strukturreformerna och kontinuerligt konsolidera de offentliga finanserna.
EU:s inre marknad måste utvecklas och slutföras på viktiga områden, och här lyfter jag återigen fram exemplen gas och el, posttjänster – och även finansmarknaderna. Förra fredagens slutsatser omfattar även ett mål för att undanröja bristerna i införlivandet av gemenskapslagstiftningen. Vi har verkligen gjort goda framsteg med detta under de senaste åren. Jag vill påminna ledamöterna om att bristerna i införlivande var 3 procent så sent som 2000, medan siffran nu bara är 1,2 procent – och vi vet att dessa insatser måste fortsätta. Av detta skäl beslutade rådet i fredags att ytterligare minska denna brist till 1 procent till 2009.
Lissabonstrategin kommer endast att vinna gillande hos allmänheten om den sociala dimensionen kan utvecklas framgångsrikt – detta gäller särskilt positiv utveckling på arbetsmarknaderna. I detta sammanhang betonade stats- och regeringscheferna vikten av rättvisa arbetsförhållanden, arbetstagarnas rättigheter och deltagande, arbetsmiljöfrågor och en familjevänlig organisation av arbetet.
Jag vill betona ytterligare en faktor i besluten: bättre lagstiftning och undanröjande av byråkrati. Även på detta område har vi gjort en del framsteg tidigare – om än med svårighet. Även här – eller särskilt här – får våra insatser inte upphöra i framtiden. Vi vill särskilt se en minskning med 25 procent av de administrativa bördor – byråkrati – som orsakas av EU-lagstiftning till 2012, och medlemsstaterna har uppmanats att fastställa lika ambitiösa nationella mål under nästa år.
Vid den avslutande presskonferensen i fredags hade kommissionens ordförande José Manuel Barroso några mycket – enligt min mening – vänliga, nästan smickrande ord att säga om det rådsmöte som just hade avslutats. Han sa att detta rådsmöte, när det gäller de resultat och mål som har fastställts, var det viktigaste han hade deltagit i under sin ämbetsperiod. Jag vill också förklara här i parlamentet, herr kommissionsledamot, att dessa framgångar inte skulle ha varit möjliga utan kommissionens utmärkta förarbete, och inte heller utan Europaparlamentets stöd – på vars vägnar ni, herr Pöttering, deltog i ert första rådsmöte som nyvald talman.
EU är på väg att utarbeta en modern, hållbar klimat- och energipolitik. Stats- och regeringscheferna har visat att EU kan axla en ledande roll i viktiga globala frågor. Enligt min åsikt sänder vi genom detta rådsmöte en signal om att vi européer, om vi förenar oss, om vi agerar tillsammans, framgångsrikt kan forma vår framtid. Detta överensstämmer helt med det tyska ordförandeskapets motto, den vägledande princip som vi använde som rubrik för våra slutsatser, som jag även nämnde under den föregående debatten: ”Europa – vi lyckas tillsammans!”
(Applåder)
Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar!
Kommissionen tackar rådet och det tyska ordförandeskapet för de långtgående, djärva mål som fastställdes vid Europeiska rådets möte förra veckan. Vi är också tacksamma mot er för den otvetydiga signal ni har sänt till resten av världen, som uppmärksammades stort världen över, nämligen att vi i EU menar allvar med kampen mot klimatförändringen, utvecklingen av en gemensam energipolitik och bevarandet av vår konkurrenskraft. Ett särskilt viktigt resultat av detta rådsmöte var att det visade att de som sa att ett EU med 27 medlemsstater inte längre skulle kunna agera hade fel. Detta var det första testet för EU-27, och jag anser att vi har fått godkänt.
Toppmötet var lyckat när det gäller EU:s politik för tillväxt och sysselsättning inom ramen för Lissabonstrategin. Stats- och regeringscheferna konstaterade att den nya strategin leder till de önskade resultaten och har bidragit stort till den ekonomiska återhämtningen, som återspeglas genom en uppåtgående tendens för BNP, med en tillväxttakt på 2,9 procent 2006. Det förväntas nu att sju miljoner nya arbetstillfällen kommer att skapas i EU bara under de två närmaste åren, och vi kommer att vara mycket nära att nå de ursprungliga Lissabonmålen från 2000.
Stats- och regeringscheferna klargjorde dock att vi inte får nöja oss med de första tecknen på en starkare ekonomisk dynamik. Jag instämmer i det som Frank-Walter Steinmeier just sa: EU har nu ett utmärkt tillfälle att ytterligare öka reformtakten. Vi har inte lyckats vända tendensen ännu. Nedåttendensen har visserligen saktats av, men vi har inte lyckats vända den ännu. Allt vi kan säga är att vi är på rätt spår.
Detta framgick även genom Europeiska rådets stöd för de landsspecifika rekommendationer som kommissionen utfärdade för första gången. Vikten av att medlemsstaterna godtog landsspecifika rekommendationer från kommissionen för sina nationella dagordningar på ett område där de har ensam behörighet, och att Europeiska rådet antog dessa rekommendationer enhälligt, utan argument, bör inte underskattas. Detta visar att vi för första gången har en fungerande mekanism för samordning av den ekonomiska politiken inom EU.
I år kommer den andra treårscykeln för politiken för tillväxt och sysselsättning att utarbetas, och kommissionen ser redan tre tydliga behov.
För det första måste vi integrera klimat- och energipolitiken fullständigt i EU-politiken för tillväxt och sysselsättning. Detta måste vara en samordnad politik.
För det andra kommer det att bli nödvändigt att stärka den tredje pelaren i denna strategi, nämligen sysselsättning och den sociala dimensionen, med särskild betoning på att förbättra EU-medborgarnas anställbarhet. Det som vi nu bevittnar är trots allt en helt ny utveckling. Vi kommer att få se en ökande brist på lämpligt utbildade arbetstagare inom vissa regioner och sektorer. Anställbarheten måste förbättras, särskilt genom att förbättra utbildningen och yrkesutbildningen.
Den tredje stora uppgiften inom ramen för översynen av Lissabonstrategin kommer att vara att göra den synligare. Som ordspråket säger, ”man ska inte sätta sitt ljus under en skäppa”. Vi kanske talar alldeles för lite om att utforma ett svar på EU-nivå på den globala ekonomiska utvecklingen. Det faktum att den europeiska integrationen och en gemensam europeisk ekonomisk politik är det svar på frågan om hur vi ska bevara vår konkurrenskraft på global nivå som vi har letat efter borde uppmärksammas mycket mer i de nationella politiska debatterna.
Jag vill bara säga ett par korta ord om frågan om bättre lagstiftning – och minskning av byråkratin – som jag känner särskilt varmt för. Europeiska rådets uppmaning till parlamentet och rådet att tillämpa konsekvensbedömningar i ännu större utsträckning i framtiden är viktig. Lagstiftningens kvalitet är A och O för hela projektet.
En nödvändig förutsättning för detta är goda kostnadsanalyser. Alla delar av projektet för bättre lagstiftning har nu verkligen kommit i gång. Jag är mycket tacksam för att rådet har stött kommissionens mål att minska de administrativa bördor som orsakas av EU-lagstiftning med 25 procent till 2012 för EU-företagen. Medlemsstaternas åtagande om att göra samma sak inom sina egna ansvarsområden är emellertid minst lika viktigt. Detta har varit omtvistat, och det faktum att vi har lyckats med det är en stor framgång. Målet att nå en samlad minskning av de administrativa bördorna för företag på 25 procent till 2012 förefaller nu påtagligt nära.
Jag vill återigen klargöra för parlamentet att vi när vi talar om att minska administrativa bördor helt enkelt menar mindre pappersarbete för företagen. Vi talar om krav på rapportering, att föra statistik, information och dokumentation. Normer för konsumentskydd, kvalitet, miljö, säkerhet eller sociala aspekter kommer inte att röras under några omständigheter. Syftet är inte att ändra innehållet i kraven utan att utforma dem så att de frigör energi inom företagen i stället för att lägga en onödig börda på dem.
(Applåder)
När Tony Blair för en tid sedan sa att man skulle ha behövt uppfinna EU om det inte hade funnits, avsåg han förmodligen det slags beslut som fattades av Europeiska rådet bara några veckor efter det att den senaste FN-rapporten om klimatförändringen hade offentliggjorts.
Med parlamentets stöd, och på grundval av kommissionens förslag från januari, har Europeiska rådet prioriterat klimatförändringen och övergången till hållbara energistrukturer i EU:s politik, och antagit en energihandlingsplan för de närmaste tre åren.
Styrkan i dessa beslut ligger i att vi har kunnat koppla samman klimat- och energipolitiken. Minskningarna av utsläppen av växthusgaser går hand i hand med en konkurrenskraftig, trygg och hållbar energipolitik. Styrkan i besluten ligger också i deras trovärdighet, eftersom de inte kommer att existera i ett tomrum, utan är kopplade till ett konkret åtgärdspaket.
Bindande mål för förnybar energi och målinriktat främjande av energibesparing och den nya tekniken för avskiljning och lagring av koldioxid, kommer att anpassa EU-ekonomin till 2000-talets globala utmaningar på det klimatpolitiska området. Vi kommer att fortsätta att undanröja de återstående hindren för förnybar energi och energieffektivitet inom alla industrisektorer, för att nå en andel förnybar energi på 20 procent av EU:s totala energikonsumtion, och även en andel biobränslen på minst 10 procent till 2020.
Jag hörde rådsordförandens kommentar om att kommissionen ska lägga fram ett förslag till årsslutet. Jag kan försäkra er om att kommissionen kommer att lägga fram ett rättvist och välavvägt förslag för att dela upp bördan inom hela EU, och att hänsyn kommer att tas till vad de enskilda medlemsstaterna tidigare utfört, deras utgångspunkt och vad de behöver för att uppfylla dessa mål. Jag är övertygad om att vi kan genomföra detta.
Det viktiga är att vi ser till att den inre marknaden för gas och el fungerar en gång för alla till förmån för konsumenterna, vilket kommer att stimulera till investeringar och bygga upp ett verkligt europeiskt linjenät.
Dessa åtgärder kommer att öppna nya globala marknader för oss och sänka alla medborgares och alla företags energiräkningar. För närvarande betalar vi för mycket för vår energi i EU – och detta beror inte bara på den globala situationen, utan även på dålig organisation av vår egen energiförsörjning. Ett av Lissabonmålen är därför att konsekvent genomföra EU:s nya klimatpolitik.
Vi har föreslagit att de högt utvecklade länderna enas om att gemensamt minska sina koldioxidutsläpp med 30 procent jämfört med 1990 fram till 2020. Dessutom har EU redan åtagit sig att minska sina koldioxidutsläpp med 20 procent till 2020. Detta försätter oss i en utmärkt position inför de kommande klimatförhandlingarna.
Jag anser att detta dubbla beslut i klimatfrågan kommer att leda till en ny global dynamik – vilket vi verkligen behöver. Vi kan inte längre stå bredvid och se på när länder som Förenta staterna och Kina pekar finger åt varandra och kräver att den andra ska ta första steget. Någon av dem måste ju göra något till slut! Detta blir utan tvivel en viktig diskussionspunkt även vid toppmötet mellan EU och Förenta staterna den 30 april i år. Denna punkt nämndes av stats- och regeringscheferna tillsammans med de andra externa frågorna.
Jag vill gärna säga ett par ord till EU:s näringsliv. De målsättningar som rådet har satt upp ger vårt näringsliv en tydlig ram och även en investeringssäkerhet för de kommande åren. Näringslivet kan nu planera sina investeringar, man vet vad politikerna kräver och kan utarbeta strategier. Vi vill att EU exporterar de bästa och de renaste produkterna, inte sina arbetstillfällen. Jag vill inte bara höra om vad EU:s näringsliv inte kan göra och vad man anser vara omöjligt, jag vill även slutligen höra vad man kan göra och vad som är möjligt. Vi kommer att märka att mycket mer är möjligt än vad näringslivet tror.
Men vi får inte glömma att vi hittills bara sett startsignalen. Vi måste gå vidare med strategin genom särskilda EU-projekt och enskilda rättsliga projekt – tills denna mandatperiod är över. Dessutom har vi den europeiska allmänhetens stöd. Vi vet att den senaste Eurobarometer-undersökningen visade att EU-medborgarna är väl medvetna om att en kursändring är absolut nödvändig. Jag är säker på att de också är medvetna om att beslutsamt agerande inte är gratis.
Sammanfattningsvis är Lissabonstrategin en öppen, dynamisk process. Vi behöver en marknadsplats för idéer, som sedan kommer att leda till specifika politiska beslut.
Som det uttrycktes i en rapport från Centre for European Reform: det finns knappast ett enda europeiskt land som inte studerar den danska ”flexicurity”-modellen, det finska universitetssystemet eller den brittiska avregleringsstrategin. Jag kan nämna fler exempel, som de franska ”Pôles de Compétitivité”, den nederländska standardkostnadsmodellen eller skattereformer i några av de nya medlemsstaterna. Att lära av varandra är en nyckelfaktor i denna reformprocess.
Nu handlar det om att tillsammans klargöra att det europeiska partnerskapet för tillväxt och sysselsättning är EU:s svar på vår tids två stora frågor, nämligen den viktiga sociala frågan om hur ett tillräckligt antal bra arbetstillfällen ska tillhandahållas i globaliseringens tidsålder, och den stora miljöfrågan om hur vi ska se till att vår jord förblir beboelig.
När allt kommer omkring vet vi att folk frågar saker som: Kommer jag att få behålla mitt arbete? Kommer jag att fortsätta att få ersättning om jag blir sjuk? Kommer mina barn att kunna vidareutbilda sig? Kommer jag att bli omhändertagen när jag blir gammal? Vi vet också att de frågar sig: Hur kommer levnadsvillkoren för mina barn och barnbarn se ut i framtiden?
Detta är svaret på de frågorna – och det är viktigt att påpeka för EU-medborgarna att det endast kan vara ett europeiskt svar. Om det någonsin fanns ett behov av att visa varför vi behöver europeisk integration är det dessa två frågor som visar att integrationen är nödvändig även på 2000-talet. Tack så mycket.
(Applåder)
Marianne Thyssen, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr Steinmeier, kommissionsledamot Verheugen, mina damer och herrar! Ett rådsmöte följs vanligen av långrandiga slutsatser där vi måste gräva djupt för att finna ambitioner som stöds av de 27 medlemsstaterna. Denna gång är slutsatserna dock relativt kortfattade och utgör utan tvekan ett stort steg framåt. Europeiska rådets vårmöte har överträffat våra vildaste förväntningar. Visioner förenas med politiskt mod, ambitioner med genomförbarhet, trovärdighet och – vilket inte är något litet konststycke – beslutsamhet.
Vi i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill först av allt gratulera rådets ordförande, den tyska förbundskanslern Angela Merkel och hennes medarbetare och även kommissionen under ledning av sin ordförande José Manuel Barroso, särskilt kommissionsledamot Stavros Dimas och kommissionsledamot Andris Piebalgs, som har fört fram energi- och klimatpaketet och har gjort allt som har stått i deras makt för att nå ett gott resultat. Jag måste faktiskt säga att vi är stolta över att vår egen grupps kombinerade insatser i täten för våra institutioner, naturligtvis i samarbete med andra partner, har lett till så positiva framtidsutsikter.
Vi väntar dock fortfarande på den stora belöningen. Åtagandena har gjorts, men vi måste fortfarande skilja mellan glädjeämnena och bördorna och jag vill önska kommissionen all lycka i denna svåra uppgift. Jag hoppas att alla medlemsstater och alla samhällssektorer kommer att vara beredda att göra sitt i de outtröttliga insatser som krävs.
När världen observerar EU ser den att EU tar sitt ansvar och väljer att spela en trovärdig, banbrytande roll. Som europeiska partner har vi en skyldighet att samfällt utöva maximala påtryckningar på våra globala partner för att de ska ansluta sig till oss på detta ambitiösa, men framför allt nödvändiga, område.
När jag jämför vår grupps utgångspunkt före vårmötet med resultaten, kommer jag till slutsatsen att vi skulle ha föredragit att se genomförbara, bindande överenskommelser i stället för orealistiska, högtflygande löften om guld och gröna skogar och detta är vad vi har fått genom 20-20-20-beslutet, så detta är en stor framgång.
Forskning och utveckling på området för förnybara energikällor och kampen mot klimatförändringen går hand i hand med Lissabonmålen när det gäller tillväxt och sysselsättning. Dessa mål bör absolut tas med, kommissionsledamot Verheugen. Majoriteten av min grupp anser att det finns utrymme för kärnenergi i energimixen, även om vi, precis som Europeiska rådet, fullständigt respekterar subsidiaritetsprincipen i detta avseende. Eftersom vi inte vill att parlamentet ska stå bredvid i frågan om klimatförändringen, vill vi ge inrättandet av ett effektivt, tillfälligt parlamentsutskott för klimatändring vårt fulla stöd.
Under detta vårmöte låg betoningen på energi- och klimatfrågorna, även om det naturligtvis handlar om mycket mer än så, eftersom det trots allt är mycket viktigt att hålla grytan kokande när det gäller de socioekonomiska reformerna. Vi anser att Lissabonprocessen börjar ge resultat, men det finns absolut ingen anledning att vila på lagrarna i detta skede, särskilt inte i de medlemsstater som har dragit på sig statsskulder, har låg sysselsättningsgrad eller har pensionssystem som inte täcks fullt ut.
Vi i PPE-DE-gruppen försöker undvika alla former av självbelåtenhet. Eftersom de ekonomiska utsikterna har förbättrats något får de nationella reformerna inte skjutas upp, utan bör, om något, påskyndas. Vi förväntar oss att kommissionen fortsätter att visa ledarskap och att den, vid behov, kommer att konfrontera medlemsstaterna med deras knep och underskott öppet och utan betänkligheter.
Vi välkomnar helhjärtat besluten om mätbara minskningar av den administrativa bördan och möjligheten till en oberoende konsekvensbedömning för ny lagstiftning.
Visioner och ambitioner för klok politik är en sak, att övertyga människor om detta och få med dem är en annan. Den centrala frågan, vilket även kommissionsledamot Günter Verheugen så riktigt påpekade, är fortfarande hur vi ska se till att européerna blir mer delaktiga i hela denna Lissabonprocess. Det är visserligen berömvärt att slutsatserna från rådsmötet innehåller en uppmaning till ytterligare insatser i ett försök att förbättra kommunikationen, men med det kommer vi naturligtvis ingenstans. Sådant händer bara, och på det här området har väldigt många möjligheter gått oss förbi de senaste åren.
Jag uppmanar därför ordförandena för våra tre politiska institutioner att ge dessa 500 miljoner EU-medborgare, som hoppas på en blomstrande och social framtid i en behaglig levnadsmiljö för sina barn och barnbarn, en plats i Berlinförklaringen, och att se till att de får ett förnyat förtroende och kan tro på mervärdet i vårt gemensamma europeiska projekt.
Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Detta rådsmöte har varit en framgång – detta måste betonas eftersom man inte kan säga detsamma om alla våra rådsmöten de senaste åren. Kommissionens vice ordförande hade rätt när han med anledning av förra helgens händelser sa att EU har visat att det kan agera. Vi kan göra det om vi försöker.
De 27 stats- och regeringscheferna som lyckades samarbeta framgångsrikt under helgen fattade ett beslut som visar vägen framåt, men jag lämnar den detaljerade beskrivningen av detta till vår grupps experter när de talar. Detta gör att jag kan koncentrera mig på det vi behöver göra – nämligen att få allmänheten att förstå att detta inte bara är en klubb för odågor – utan att det verkligen är genomförbart, och att EU inte bara tar upp de stora utmaningarna utan även tar fram och beslutar om de nödvändiga svaren och förhoppningsvis också genomför dem i praktiken.
Utifrån att jag nu står här och talar om Europeiska rådet, har jag ofta funderat över hur man bäst kan beskriva Europeiska rådets möte för stats- och regeringscheferna. En dag kom jag att tänka på ett avsnitt ur Matteusevangeliet – och jag är säker på att även talmannen mycket väl känner till detta – nämligen kapitel 6, vers 26: ”Se på himlens fåglar: de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?” Jag behöver inte fortsätta: ni sår och jag hoppas att ni kommer att skörda, jag hoppas att ni kommer att samla in i lador, och vad er himmelske fader sedan gör återstår att se.
Hur som helst är det sant att det har gjorts framsteg. Fru Thyssen, det ligger i allas intresse att kalla detta en gemensam insats från EU-institutionerna. Jag tyckte inte att Angela Merkel agerade som företrädare för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, jag hade fått höra att hon var där som rådets ordförande. Jag anser inte heller att parlamentets talman deltog som företrädare för PPE-DE-gruppen – detta skulle betyda att han hade missförstått sitt ämbete – och José Manuel Barroso ska officiellt inte veta någonting om vad PPE-DE-gruppen gör. Var därför snäll att avstå från att göra anspråk på framgången för någon särskild grupp.
(Applåder)
Vad handlar detta om? EU har beskrivit och gett sig själv en enorm utmaning. Dessutom har vi lärt oss något som vi inte visste förut – eller herr Steinmeier kanske visste det – nämligen att kärnenergi nu räknas som förnybar energi. Detta är så att säga Jacques Chiracs idé, för att markera slutet på hans ämbetstid. Vi har åtminstone lärt oss något!
I alla händelser är det ytterst viktigt att vi antar denna utmaning och utövar påtryckningar för att se till att dessa beslut genomförs i praktiken. Till och med Tony Blair förtjänar beröm för en gångs skull. Direkt efter rådsmötet sa den brittiska regeringen: 20 procent är bra, men vi vill ha något ännu mer ambitiöst. Sådant behöver vi mer av i EU.
(Applåder)
Jag vill tillägga att situationen i Afrika kommer att behandlas vid G8-toppmötet. I detta sammanhang måste vi även inse att klimatförändringen är ett annat markant exempel på orättvisorna i världen. Den kontinent som bidrar minst till föroreningen av vår miljö – Afrika – är den som drabbas värst av klimatförändringen. Detta innebär att vi européer, när vi till exempel säger att vi vill garantera att rättvisa och solidaritet härskar i världen, har en moralisk skyldighet att verkligen ta itu med klimatförändringen och – vilket så riktigt har påpekats – utöva påtryckningar på andra regioner i världen.
Att skydda människosläktets existens, överlevandet av liv på denna jord, är det stora mål som vi alla måste ta ställning för – varenda en av oss, inklusive Förenta staterna, Japan, Australien och Kina. Men vi kan inte ställa krav på andra om vi inte själva föregår med gott exempel, och det var det historiska steg som togs i helgen. Jag tackar även Frank-Walter Steinmeier, som spelade en betydande roll för att åstadkomma detta. Angela Merkel hade utan tvivel också en avgörande roll, men Frank-Walter Steinmeier förtjänar ett omnämnande för sin envishet i arbetet som rådets ordförande.
(Applåder från vänster)
Talmannen. Herr Schulz! Det gläder mig att se att ni är mycket mer bevandrad i Bibeln än vad jag är.
Alexander Lambsdorff, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman! När Matteus (Matthäus) nämndes var jag inte riktigt säker på om det kanske var Lothar Matthäus som Martin Schulz talade om. Det gläder mig att så inte var fallet.
Martin Schulz har helt rätt i att det var ett framgångsrikt rådsmöte. Ni vill göra framsteg på den inre energimarknaden, ni vill sakta ned den globala uppvärmningen, minska koldioxidutsläppen och öka användningen av förnybara energikällor, och ni vill stärka solidariteten i energifrågor. Detta är i linje med parlamentets krav. En del av parlamentets krav var till och med ännu mer långtgående, men trots detta är ni värda beröm, och det är vad ni får från gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa.
Det finns emellertid ingen anledning att vara belåtna riktigt ännu, eftersom ni fortfarande har den mycket svårare delen av arbetet framför er. Huruvida rådsmötet verkligen blir en framgång beror på om projekten genomförs snabbt och förhoppningsvis leder till verkliga resultat innan året är över. Detta är också min grupps centrala budskap: vi vill att man agerar snabbt när det gäller de överenskomna målen. I detta avseende har kommissionen redan börjat dra i de rätta spakarna. Rådet uppmanas att stå fast vid åtagandena när kommissionen väl lägger fram sina resultat.
Låt mig ta upp en eller två enskilda frågor lite närmare. För det första klimatskyddet. Ni har helt rätt. Klimatskydd fungerar på EU-nivå eller inte alls. Vid närmare eftertanke är det emellertid så att klimatskyddet egentligen inte fungerar på EU-nivå heller, utan på global nivå. Endast om vi kan få de andra stora koldioxidutsläppande länderna med oss kommer vi att åstadkomma den globala förändring som är nödvändig för att verkligen sakta ned klimatförändringen. Att sola sig i glansen i rollen som föregångare kommer man inte så långt med. En föregångare som ingen följer påminner mig lite om Don Quijote, som vi inte bör ta efter.
Klimatpolitiken i EU måste nu därför följas av klimatdiplomati från EU, eftersom den övergripande framgången med hela detta företag till sist beror på det. En del ser G8 som det lämpliga forumet för detta och anser att det är möjligt att finna en lösning om frågan tas upp inom G8. Ta det med er till Heiligendamm, men vi måste också inse en sak; det står klart att G8 inte är lämpligt. Kina och Indien är inte med där. Detta kan också vara ett skäl till att fundera på de globala institutionernas uppbyggnad.
När det gäller frågan om en inre energimarknad är detta inte ett självändamål för oss, utan något som vi verkligen behöver. Som kommissionsledamot Günter Verheugen sa är marknadsmisslyckanden något som direkt påverkar EU-medborgarna. Det gläder mig att kommissionens handlingsplan har antagits och jag gratulerar Günter Verheugen, och särskilt hans kolleger Neelie Kroes och Andris Piebalgs, som inte har sparat någon möda i detta sammanhang. Nu handlar det om att bygga vidare på detta, och min grupp vill uttryckligen uppmana kommissionen att göra detta snabbt.
Byråkrati kräver bättre lagstiftning. Kommissionsledamot Günter Verheugens förslag är korrekta och det är också rätt att de har antagits. Vi välkomnar följaktligen de framsteg som har gjorts i detta avseende, men anser att medlemsstaterna är skyldiga att följa exemplet. Det är en myt att all byråkrati kommer från Bryssel.
Rådet har visat att det kan enas om en verkligt viktig fråga. Det gratulerar vi till! Nu måste det även lyckas med ordförandeskapets näst viktigaste fråga. Berlinförklaringen och toppmötet i juni väntar oss. Ni har vårt stöd för detta.
Michał Tomasz Kamiński, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Inledningsvis är det ett stort nöje för mig att sammanföra de två åsikter som har lagts fram här. Det gläder mig att kunna förlika de åsikter som våra vänner från den socialistiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater hyser.
Vi tackar det tyska ordförandeskapet för framgången med rådsmötet. Jag tänker både på de rådsmedlemmar som är från SPD och de som är medlemmar i CDU. Detta positiva resultat väcker förhoppningar om framgångar för Tyskland och det tyska ordförandeskapet, och det gläder oss. Vi gläder oss över att det systematiska och praktiska tillvägagångssätt som det tyska ordförandeskapet har valt har gett resultat.
Jag vill också tacka parlamentets talman för den positiva, pratiska roll som han hade vid rådsmötet – vi tackar er, herr talman. Detta är ett utmärkt exempel på den viktiga funktion som parlamentet fyller i den europeiska integrationsprocessen, och det inger hopp. Rådsmötet blev en framgång och en viktig signal sändes till resten av världen i två avseenden: om vår enighet och om vår organisations praktiska, långsiktiga inställning.
Alla länder runt EU har nu sett att vi kan enas om energifrågorna. EU sänder ett tydligt budskap om att vi vill ha solidaritet, och att vi vill att framtiden för vår organisation ska grundas på ett samlat synsätt i frågan om att trygga energiresurserna.
Jag anser att de händelser om inträffade för drygt ett år sedan har bidragit till att alla i EU har insett hur viktigt det är med energitrygghet, inte bara för våra ekonomier, utan i sista hand även för de enskilda medborgarnas levnadsstandard.
Rådsmötet har också sänt en tydlig signal om klimatförändringen. Detta har visat att vi även kan enas i denna fråga, och det gläder mig att kunna stödja resultaten från detta toppmöte. Det är rätt att EU har ställt upp ambitiösa mål om en fråga som är av yttersta vikt för Europas framtid.
Avslutningsvis vill jag betona att det första toppmötet för den nu ytterligare utvidgade unionen även har visat att utvidgningen inte är något problem. Enligt min åsikt har våra vänner från de gamla medlemsstaterna en benägenhet att överdriva problemen med utvidgningen. Som polack vill jag påpeka att de senaste utvidgningarna av EU, både den för två och ett halvt år sedan och den senaste, är en gemensam framgång för oss alla. Det är så medborgarna från de nya medlemsstaterna ser det. Jag skulle vilja att vi alla såg det på det viset.
EU-utvidgningen är en framgång, och vi gör rätt i att minnas detta. Detta rådsmöte har visat att vi kommer att lyckas om vi samarbetar.
Talmannen. Tack, herr Kamiński, och tack för era vänliga ord till mig.
Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns ett uppenbart samband mellan den föregående debatten om Berlinförklaringen och denna debatt, eftersom ett EU som ger resultat måste kunna agera och det kan inte EU göra särskilt effektivt utan en konstitution. Vi håller med om att det tyska ordförandeskapet lyckades få rådet att anta tydliga, synliga åtaganden för utsläppsminskningar och förnybara energikällor och förkasta den kärnkraftsvänliga offensiven från president Jacques Chirac. Herr Chirac är på väg ut och ni kan vara säkra på att vi inte kommer att sakna honom överhuvudtaget.
Även om vi välkomnar det resultat som nåddes vid rådsmötet – eftersom det kunde ha gått mycket värre – anser vi att svårigheterna bara har börjat, eftersom det sannerligen kommer att finnas gråzoner som gör att vi får problem med att uppfylla målen när det är dags att omsätta våra ord till handling. Vi bör till exempel redan nu vara medvetna om att en ensidig minskning av utsläppen med 20 procent från och med nu fram till 2020 inte kommer leda till att vi kan uppfylla målen för att begränsa temperaturhöjningen till mindre än 2 °C. Herr Verheugen, jag anser inte att detta är en stor och djärv insats, eftersom utsläppen redan skulle ha minskat med 24 procent om vi hade uppfyllt våra åtaganden för rättvis energieffektivitet och förnybara energikällor. Ett ensidigt mål för utsläppsminskningar med 30 procent skulle ha varit fullständigt genomförbart och skulle radikalt ha ökat vår trovärdighet på den internationella arenan.
Om jag dessutom tänker på den roll som ni har spelat gällande utsläppsminskningar, förnybara energikällor och bilar, och de enorma stridigheter som har funnits inom kommissionen om alla dessa frågor, måste jag säga att ert tal i dag uppriktigt sagt lät lite som en ”greenwash”.
För att nå dessa mål måste en lång rad motståndare besegras, först och främst många av våra nationella statsförvaltningar, som utgör EU:s verkliga administrativa börda, tillsammans med kommissionens personal. Därefter kommer naturligtvis de stora lobbygrupperna från EU:s näringsliv som, trots sina vackra ord, fullständigt motsätter sig all verklig utveckling av miljömässigt effektiva förnybara energikällor, eftersom Enel, E.ON och EdF är alltför väl medvetna om att en minskning av vårt beroende av fossila bränslen betyder att EU-konsumenterna blir mindre beroende även av dem.
Vi emotser naturligtvis kommissionens förslag med intresse, men även med en viss oro, eftersom vi är övertygade om att det nu är dags att vara revolutionära och radikala. Det är därför vi kommer att mötas i Berlin – och jag hoppas att ni kommer att kunna ansluta er till oss, herr Steinmeier – för att utarbeta en hållbar plan som bygger på tio idéer som vi ofta har fört fram. Den viktigaste av dem är en klimatpakt med samma ingredienser som stabilitets- och tillväxtpakten, där tydliga regler, bestämda och snabba påföljder och ytterst realistiska incitament fastställs.
Avslutningsvis vill jag tillägga att vi är ytterst oroade över de rykten som cirkulerar inom rådet och kommissionen om att de nya bestämmelser som härrör från det åtagande som gjordes vid Europeiska rådets möte i Bryssel skulle kunna antas enligt förfarandet i artikel 175.2, vilket utestänger Europaparlamentet och kräver enhällighet i rådet. Om detta skulle ske skulle det vara ett slag i ansiktet för alla EU-medborgare som är så entusiastiska i dag. Jag hoppas att det inte blir så.
Gabriele Zimmer, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Alla talar först och främst om den historiska vikten av det nyligen genomförda rådsmötet när det gäller klimat- och miljöskydd, men då förbiser de att man inte har enats om några initiativ överhuvudtaget inom andra viktiga områden, såsom sysselsättningspolitiken och den europeiska sociala modellen, och till följd av detta har tillfällen gått förlorade.
Jag anser att Lissabonstrategins inriktning på EU:s globala konkurrenskraft och andra globala aktörer hindrar oss från att anta en effektiv strategi för både kampen för klimatskydd och kampen mot fattigdom och social utslagning. Men jag uppskattar naturligtvis att man går åt rätt håll på klimatskyddsområdet.
Trots detta är det uppenbart att dessa framsteg är begränsade och att de fortfarande riskerar att tappa i fart och stoppas. EU är återigen själv sin värsta fiende, och åsidosätter sina egna undersökningar som visar att det krävs en minskning med 30 procent av utsläppen av växthusgaser för att verkligen förhindra den globala uppvärmningen, och tillsammans med den upp till 86 000 ytterligare klimatrelaterade dödsfall per år inom EU. Skillnaden mellan 30 och 20 procent kan sammanfattas som att vi har två alternativ, antingen utnyttjar vi tillfället för att förhindra en klimatkatastrof eller så fortsätter vi likadant oberoende av vad som sker.
Problemet är inte att vänsteroppositionen i princip anser att de som har makten inte gör de rätta sakerna. Problemet är att vi har slagit in på fel politisk kurs och att dessa beslutsamma initiativ inte tas i verkligheten.
Det är inte heller särskilt förvånande att kampen mot fattigdom, social utslagning och sociala splittringar återigen åsidosattes vid rådsmötet och inte alls kopplades ihop med konsekvent agerande för att ta itu med den globala uppvärmningen och miljöförstörelsen.
Herr Verheugen, det är just denna nära sammankoppling av sociala och ekologiska frågor som man inte lyckades fastställa vid rådsmötet, oavsett vad ni har sagt här i dag. Kommissionen har lagt fram rapporter i åratal som visar de potentiella arbetstillfällen som skulle kunna skapas genom användning av förnybara energikällor, som visar de externa kostnaderna, men även klargör effekterna av miljöskatter. Att ta ut miljöskatter skulle kunna öka EU:s inkomster, pengar som behövs för viktiga sociala och miljömässiga åtgärder.
Denna marknadslogik förklarar till exempel varför arbetet med att ta itu med klimatförändringen först finns med i slutet av listan över viktiga mål i handlingsplanen ”En energipolitik för Europa”. Detta förklarar även varför Europeiska rådet uppmanar till att snabba framsteg ska göras i förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen (EPA), trots de klagomål som framfördes under mötet om den ökade andelen utsläpp av växthusgaser från utvecklingsländer. Enligt min åsikt är dessa frihandelsavtal inget annat än en brutal form av nykolonialism, som är socialt och miljömässigt destruktiv.
Man kan dra minst tre slutsatser av allt detta. För det första måste vi prioritera arbetet med att utforma en modern politik för att ta itu med fattigdomen, den sociala utslagningen och den globala uppvärmningen, för det andra måste vi stoppa de ekonomiska partnerskapsavtalen, och slutligen måste de avsnitt i konstitutionsfördraget som handlar om främjande av ekonomisk avreglering, privatisering och upprustning strykas.
Nils Lundgren, för IND/DEM-gruppen. – Herr talman! Utsläppen av växthusgas oroar. De ser ut att leda till snabba förändringar av jordens klimat. Vad kan EU göra åt detta på egen hand? Det är en svår avvägning. Genom att gå i spetsen ökar våra möjligheter att trycka på Kina, Indien, USA och Ryssland, och Europa kan få ett miljöteknologiskt försprång. Men vi får inte gå för snabbt fram och därmed underminera vår konkurrenskraft.
Rådet enades om en hygglig avvägning i denna fråga. En sällsynt framgång i EU, där de allra flesta beslut innebär att friheten undermineras, demokratin försvagas, ländernas självständighet undergrävs och våra liv byråkratiseras. Men notera samtidigt att denna framgång krossar det officiella argumentet för författningsförslaget, som ju är att enskilda medlemsländer måste kunna köras över i EU:s beslutsfattande och att demokratin måste vika för effektiviteten. Annars blir EU impotent, sägs det. Detta är som synes inte sant, och det var inte heller sant om tjänstedirektivet.
Det dolda argumentet för författningsförslaget är att det krävs för att skapa en EU-stat en maktens plattform för en ny europeisk elit. Den politiska makten måste tas ifrån de nationalstater som är den europeiska demokratins ursprung och grundval. Nu har rådet än en gång visat att det går att fatta stora beslut även när alla medlemsländer har veto. Tack för det. Praeterea censeo constitutionum esse repudiendam.
Andreas Mölzer, för ITS-gruppen. – (DE) Herr talman! Vi anser också att EU-toppmötet var positivt, men mer vad gäller önskemålen än resultaten. Å ena sedan är det bra och viktigt för framtiden för oss alla att vi kom överens om klimatmålen vid EU-toppmötet, men å andra sidan är tyvärr sådana uttalanden ofta inte ens är värda det papper de är skrivna på. Vad är det för mening med att komma överens om att minska CO2-utsläppen med en femtedel senast år 2020 om de praktiska och problematiska detaljerna i vanlig EU-stil skjuts upp till senare? Jag tror inte heller att vi har gjort några som helst framsteg när det gäller kärnkraften. Frågan om hur vi ska göra oss av med radioaktivt avfall är fortfarande olöst, säkerheten för kärnkraftverken är inte garanterad och effekterna av radioaktiv strålning förstår vi inte helt. EU-toppmötet lyckades emellertid inte sända ut någon tydlig signal genom att minska kärnenergin. Faran med den globala uppvärmningen förväntas i stället motarbetas med en kärnkraftsrisk, vilket jag tycker är riskabelt.
Det är naturligtvis gott och väl om EU vill spela en ledande roll när det gäller klimatskydd. Vi står emellertid för endast 15 procent av jordens koldioxidutsläpp, vilket bara motsvarar toppen på isberget. Utan de största klimatsyndarna Indien, Kina, Sydkorea, Japan, Australien och Förenta staterna, som står för nästan hälften av jordens växthusgaser, kommer vi knappast att göra några framsteg när det gäller att bekämpa klimatförändringarna. Vi kommer tvärtom att betala ett rejält pris för alla våra insatser. Det behövs ingen profet för att förstå det.
Att utvecklingsländerna, men också och framför allt energislösande Förenta staterna, fullständigt struntar i miljön är välkänt. Inte ens på de amerikanska armébaserna i Europa visar man någon respekt för miljön, och övergivna amerikanska baser är nästan lika riskabla som avfallsanläggningar. Det är en skandal inte bara för amerikanerna som verkligen ser ut att behöva tas i handen här, utan framför allt för EU:s medlemsstater som inte har ställt några tekniska miljökrav. Detta är ett annat sammanhang där kritiska frågor behöver ställas om transatlantiska förbindelser, på samma sätt som när det gäller CIA:s överflygningar och vår övergripande tendens att vara amerikanernas tjänare, och helt förblindade av eufori.
Redan 1997 åtog sig industriländerna att minska mängden växthusgaser som de åstadkommer. Vid FN:s klimatkonferens 2005 lovordade man åter satsningar på att investera mer i sol-, vind- och vattenenergi i fortsättningen. Dessa vackra ord har självfallet återigen följts av skrala åtgärder. EU hade som mål att öka andelen förnybar energi till 12 procent men har endast uppnått 8 procent. Vi behöver därför inte fira förnyade verbala uttalanden, i likhet med det vi just hörde, som en stor framgång. Vi erinras i stället om EU:s andra initiativ som hittills har misslyckats, exempelvis Lissabonmålsättningarna, som vi fortfarande befinner oss ljusår ifrån, helt bortsett från den knappt genomförda Alpkonventionen som är ytterligare en handling i denna tragedi. Om vi vill minska klimatförändringarna och mildra de överhängande allvarliga konsekvenserna måste vi alla anstränga oss för att uppnå de målsättningar vi har ställt upp.
Jim Allister (NI). – (EN) Herr talman! Ända sedan jag kom in i Europaparlamentet har jag hört löftena upprepas om minskad byråkrati, från kommissionen, från rådet och framför allt från parlamentet självt.
Efter detta toppmöte har nu ännu ett krig mot byråkratin deklarerats. Det är bra. Man önskar verkligen att den ryktbara tyska effektiviteten skulle driva på den frågan. Jag befarar dock att detta inte kommer att ske utan misstänker att löftena, liksom tidigare, inte kommer att uppfyllas. Det beror på att vi har att göra med EU-institutioner som är rena lagstiftningsfabriker. Vid samma toppmöte öppnades en helt ny lagstiftningsfront under förevändningen att man ska ta itu med klimatförändringen – och man vill till och med gå så långt att man dikterar vilken typ av glödlampor som nationalstater och medborgare får använda! Man frågar sig var dessa glödlampor ska tillverkas. Troligen i Kina, delvis tack vare den överreglering som tvingar våra tillverkare att fly österut, där de oreglerade fabriker som tillverkar dem kommer att spy ut ännu mer koldioxidutsläpp. Ärligt talat, vi driver aldrig igenom begränsningar av sådant slag i våra handelsavtal med Kina. Vi verkar snarare förbehålla vår egen industri sådana straff. Sådan är den kontraproduktiva karusellen i det lagstiftningsfixerade EU.
På tal om karuseller kommer jag in på finterna vid toppmötet om det avvisade konstitutionsfördraget. Förbundskansler Merkel menar alltså att EU-medborgarna kan förbigås och föras bakom ljuset: om rubriken ”konstitution” tas bort kan vi låta bli att ens fråga väljarna. Vilken kupp för demokratin! Vilket lumpet spel! Vilken kommentar till EU-eliten och dess arroganta förakt för de människor vars intressen den påstår sig tjäna. EU är på väg bort från sina egna medborgare, och det säger allt vi behöver veta om dess värde och värderingar när vi närmar oss 50-årsdagen för Romfördraget som, naturligtvis, var upphovet till Bryssels omättliga hunger efter att styra och kontrollera.
Werner Langen (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill tacka rådets tjänstgörande ordförande för rapporten. Det var mycket riktigt ett framgångsrikt toppmöte och som vanligt har framgången flera orsaker, medan misslyckandet ofta bara har en. I det här fallet hade vi i första hand Tysklands förbundskansler Angela Merkel att tacka för framgången, som ändå var miljöminister i fyra år för många år sedan och känner till europeiska miljörådet.
Fokus låg på energi- och klimatpolitik. Tyvärr har den offentliga debatten efter det framgångsrika toppmötet endast beskrivit de interna diskussionerna om förnybar energi. Precis som framgår av rådets slutsatser beslutades betydligt mer i frågorna om säker energitillförsel och klimatpåverkan. De lämnade förslagens inverkan på samhället är också viktig och om vi sätter upp mål, exempelvis 20 eller 30 procent, måste de vara realistiska.
Martin Schulz lovordade Tony Blair för hans mål på 60 procent. Tony Blair kommer som ni vet inte att behöva genomföra det och jag är säker på att hans konservativa utmanare kommer att kräva 70 procent senast i morgon. Målsättningarna måste därför vara realistiska, annars har de inget värde.
För det andra har vi trots alla framgångar fortfarande några utestående frågor, såsom frågan om att dela bördan. Jag hoppas att kommissionen och det tyska ordförandeskapet kommer att kommentera detta före halvårsskiftet.
Vilken roll spelar kärnenergin? Vi kan inte fortsätta så här vilket också slogs fast i den interna tyska diskussionen. När man producerar en kilowattimme från kärnenergi åstadkoms 15 gram CO2 medan en kilowattimme från brunkol ger 970 gram. Vi måste därför vara öppna när vi diskuterar detta.
Jag är helt säker på att när allt kommer omkring kommer det tyska ordförandeskapets framgång att bedömas utifrån om det är möjligt att i internationella förhandlingar med Förenta staterna, Ryssland, Indien och Kina omvandla denna europeiska standard till en internationell sådan. I så fall kommer det tyska ordförandeskapet att lämna ett bestående avtryck.
Linda McAvan (PSE). – (EN) Herr talman! För några månader sedan mötte jag några ungdomar i min valkrets, och de frågade mig vad EU gör åt klimatförändringen. Jag måste säga att jag gav dem en lista med de olika lagstiftningsdelarna och hur vi tar itu med det, men det lät lite tunt i mina öron. Jag kunde se på deras min att de också tyckte att det var lite tunt.
Om jag fick frågan i dag igen skulle jag vara mer säker på mitt svar. EU har något att berätta om klimatförändringen. Vi har till exempel en politik för ändamålet, för att möta utmaningen. Jag vill också framföra mina gratulationer till rådet för dess framgång förra veckan och till kommissionen – kommissionsledamöterna Verheugen och Dimas – för att de har satt ihop ett omfattande paket.
Nu måste vi leva upp till det paketet, och det kommer inte att bli lätt. De mål som vi enades om är svåra. Det finns många frågor att lösa. Man har just talat om att dela på bördorna. Jag förstår att det också handlar om den rättsliga grunden för de förnybara målen. Jag vill säga att parlamentet vill vara delaktigt fullt ut i alla samtal om dessa mål.
Vi vill ha biobränsle, men inte på bekostnad av utvecklingsländerna. Att ta itu med klimatförändringen måste också utgöra en del i kampen mot fattigdomen, inte försvåra den kampen. Vi måste också ta itu med investeringarna i forskning och utveckling.
Vi måste alltså vara konsekventa, vi måste samarbeta och också fortsätta att arbeta för att möta denna utmaning. Jag anser att EU den senaste veckan har funnit en ny mening i det gemensamma ändamålet. EU visade att man kunde agera bestämt i en central fråga som är viktig för våra medborgare. I den meningen började EU få grepp om den svårgripbara kontakten med medborgarna som folk talar om hela tiden.
Vi firar i år vår 50-årsdag. När vi en dag firar vår 100-årsdag hoppas jag att framtida generationer kommer att se tillbaka på förra veckans toppmöte som en vändpunkt då EU började arbeta tillsammans, ta itu med vår tids stora frågor och återvinna medborgarnas förtroende.
Talmannen. Fru McAvan! Ni kan naturligtvis mycket väl få uppleva vår hundrade födelsedag.
Karin Riis-Jørgensen (ALDE). – (DA) Herr talman! Resultaten från förra veckans toppmöte var ett historiskt genombrott. Vi är nu på väg att få ett grönare Europa. För bara några veckor sedan verkade det ganska orealistiskt att tro på bindande mål för en ökad användning av hållbara energiresurser för en femtedel av EU-ländernas totala energiförbrukning före 2020. Vi har verkligen gjort framsteg. Nu finns det politiska ramverket och ska ges ett praktiskt innehåll. Det är här problemen uppstår och här vi måste kämpa för det som vi tror på. Alla måste spela en konstruktiv roll – både industrin och vi själva som lagstiftare. Vi behöver emellertid också gå längre och ställa högre miljökrav på exempelvis bilar och flygplan. Kommissionen måste ta täten på det här området och vara säker på sin egen attityd. Är det inte så, herr Verheugen? Vi behöver också vara väldigt ambitiösa för att åstadkomma en fullständig avreglering av den europeiska energimarknaden. Vi behöver ha en ordentlig inre energimarknad och det är här som det tyska ordförandeskapet verkligen måste agera.
Det finns stora möjligheter att verkligen bli nöjd med att EU framstår som en ledare i världen, och vi arbetar för att åstadkomma en ersättning för Kyotoavtalet. Om vi står sida vid sida i Europa kommer vi också att kunna uppnå en världsomfattande överenskommelse om klimatpolitiken som omfattar osäkra länder som Förenta staterna och snabbt utvecklade länder i Asien som Kina och Indien. I och med genombrottet vid toppmötet får EU på allvar visa vad det duger till efter ett antal besvärliga år. Det började med det franska och nederländska avvisandet av konstitutionsfördraget, som ledde till att EU ansågs sakna föresatser. Det är som väl är något som nu hör till det förgångna. EU visar nu att vi kan vidta politiska åtgärder. Vi kan bekämpa gemensamma nämnare som binder oss samman, även inom områden där starka nationella intressen står på spel, och det är till stor del tack vare det skickliga tyska ordförandeskapet. EU har fått tillbaka sin optimism och det är grundläggande om vi ska hamna på rätt spår igen när det gäller konstitutionsfördraget.
Guntars Krasts (UEN). – (LV) Tack, herr talman. Jag vill gratulera ordförandeskapet till det framgångsrika resultatet av rådets arbete, för att ha satt upp ett tydligt, ambitiöst arbetsprogram och uppnått i stort sett allt i det.
Till att börja med ska jag tala om det som inte uppnåddes. Det är en stor skam att kommissionens förslag om en uppdelning av vertikalt integrerad verksamhet stoppades. De stora energiföretagen, som dikterar villkoren för nationella regeringar, har hittills visat litet intresse för gränsöverskridande förbindelser. Uppenbarligen har inrättandet av en verklig europeisk energimarknad återigen skjutits upp.
Nu vill jag övergå till de beslut som fattades. Ambitiösa mål för att öka andelen förnybara energikällor och för att minska utsläppsvolymerna är ett modigt och välkommet steg. Det som är viktigast nu är att regeringsrepresentanterna förstår vad de har gett sig in på. Det kommer att förhindra att samma sak händer som med Lissabonmålen. Beslutet fattades inte på grundval av beräkningarna om tillgängligheten för förnybara energikällor eller deras placering i medlemsstaterna eller tillgängligheten till tekniken, och de fattades oavsett kostnaden. Detta kommer att kräva mycket ansvarsfulla åtgärder från medlemsstaternas sida, ett nära samarbete och ömsesidig solidaritet. Det är ett av de beslut som allmänheten i EU litar på och stöder. Åtagandet måste i likhet med Lissabonplanerna uppfyllas och politikerna får inte bli vilseledda när de slår fast uppgifter för att uppnå detta mål. Tack.
Claude Turmes (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, herr Steinmeier! Denna eufori är i viss utsträckning motiverad, men samtidigt är det här och nu exakt rätt tillfälle att se om det finns något som underbygger dessa ädla mål.
Den här helgen i Berlin kommer vi att inom det europeiska gröna partiet föreslå tio punkter med åtgärder för att göra EU mer klimatvänligt. Vi kommer att göra det med större entusiasm än Günther Verheugen, som i förmiddags ännu en gång visade att han betraktar klimatskyddet som en börda för EU:s ekonomi och inte som en drivkraft för innovation.
Leveranssäkerhet är viktigt, särskilt när det gäller naturgas. Att bygga nya pipelines är emellertid inte den bästa åtgärd som vi i Europa kan vidta. Det skulle vara bäst att använda den framgångsrika modellen från den tyska banken för återuppbyggnad och överföra medel till Europeiska investeringsbanken för att modernisera våra bostäder! Över 40 procent av den europeiska energin slösas bort i dåligt isolerade bostäder, och över 70 procent av den ryska naturgasen används i byggnader inom EU. En åtgärd för att förbättra effektiviteten i våra bostäder är därför mycket viktigare än något annat som vi kan göra på leveranssidan.
Det är exakt samma sak med oljan. Det är inte pipelines som kommer att hjälpa oss att göra framsteg, utan modernare bilar. Jag vet inte om Jean-Claude Juncker har några barn. Martin Schulz verkar bättre informerad. Det jag säkert vet är att han får en ny tjänstebil och att han som övertygad europé berättade för pressen i Luxemburg i måndags att han snart skulle köpa en japansk hybridbil om inte den europeiska bilindustrin byggde mer miljövänliga bilar.
Vi behöver därför effektivitetsstandarder för 2020, eftersom de bilar som vi kommer att färdas i år 2020 redan finns. Vi behöver också en hastighetsbegränsning i Tyskland eftersom de många hundratals kilometrarna med ”fri fart för fria medborgare” inte bara är ett tyskt problem utan ett globalt sådant och eftersom bilarna av den här anledningen är alltför tekniskt utvecklade men inte tillräckligt effektiva.
Umberto Guidoni (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Åtagandet att minska koldioxidutsläppen ensidigt med 20 procent är ett steg i rätt riktning, men vi borde ha tagit sikte på det mer ambitiösa målet med obligatoriska 30 procent före 2020. Förnybar energi utgör i dag endast 7 procent av EU:s energimix och det frivilliga målet på 12 procent före 2010 har uppenbarligen inte fungerat. Det är därför viktigt att sikta mot obligatoriska mål och fastställa regler för hur de ska genomföras.
Vi måste säga till dem som klagar på kostnaderna för att utveckla rena tekniker att den här investeringen kommer att vara till fördel för europeiskt ledarskap inom sektorn och skapa nya och bättre arbetstillfällen enligt Lissabonstrategin. Femtio år efter Romfördraget är det nu dags att lansera en gemensam energipolitik, inte minst för att minska EU:s beroende av andra länder. Vi har fattat ett beslut: nu måste vi vara beredda att hålla det, även om vi vet att det blir svårt. Kostnaden för att inte göra någonting skulle emellertid bli mycket högre, både för EU och för resten av världen, och detta skulle framför allt betalas av de svagaste i samhället.
Johannes Blokland (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Det faktum att Europeiska rådet arrangerade ett vårtoppmöte under vintern visar att klimatförändringarna är något som rådet känner till, och jag är mycket glad över att rådet accepterar kommissionens förslag om kampen mot detta. Det innebär emellertid att rådet är berett till en minskning med 30 procent endast om övriga industriländer tar sin del av ansvaret för att nå målet, och ändå är en minskning med 30 procent av växthusgaserna över hela världen före 2020 nödvändig för att temperaturökningen inte ska överstiga 2 °C.
Parlamentet röstade därför för några veckor sedan för 30 procent, som ett första steg. Jag är högst medveten om att en 30-procentig minskning inte är okomplicerad. I Nederländerna har planeringsbyrån för miljö och natur sagt att detta är omöjligt om inte stora förändringar äger rum när det gäller tekniken och hur allmänhet och företag uppträder. Trots detta har den nederländska regeringen åtagit sig det här målet, vilket är helt rätt. För att uppnå dessa ambitiösa mål måste alla tillgängliga möjligheter tillgripas samtidigt, för vi kan inte vara fixerade vid en enda lösning.
Rådets slutsatser är inte tydliga om vilka energikällor som ska användas för att garantera säkra leveranser. Det finns därför risk för att folk endast kommer att beakta energibehoven i termer av gas, olja och kol. Att hålla fast vid fossila energikällor kommer att hindra utvecklingen av förnybara källor.
Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera alla berörda till ett framgångsrikt toppmöte. Det är ganska sällsynt att ledaren för den brittiska konservativa delegationen kommer med sådana lovord efter ett möte med Europeiska rådet, men denna gång är det motiverat och jag är glad över att kunna göra det.
Genom att nå en överenskommelse om att på detta sätt reducera utsläppen av växthusgaser från EU har rådet visat på ledarskap i den förmodligen viktigaste fråga som vår planet står inför, nämligen den hotande klimatförändringen. Jag hoppas uppriktigt att det ledarskap som har visats av medlemsstaterna i denna fråga kommer att leda till mer omfattande internationella åtgärder.
Min partiledare, som har gjort mycket för att sätta denna fråga i centrum för den politiska debatten i Storbritannien, välkomnar också denna överenskommelse och gläder sig åt att se Tony Blairs och Gordon Browns nyfunna entusiasm. Genom att ta täten i denna fråga sänder Europa inte bara en stark signal till världssamfundet utan också ett budskap till vårt eget folk om att EU kan spela en roll. Nyheterna från Bryssel handlar ofta om svårbegripliga institutionella frågor som inte berör människors liv. Överenskommelsen om klimatförändringen är bra, och jag hoppas att ledamöterna kommer att notera den nästa gång vi för en debatt om det institutionella maskineriet.
I detta sammanhang vill jag fråga vilka förslag som finns om att förbättra planen för EU:s utsläpp och även be om en bekräftelse om att detta inte kommer att kräva några större institutionella förändringar. När får vi se en analys land för land av fördelningen av målen för förnybar energi som en andel av energikonsumtionen?
Med hänvisning till slutsatserna välkomnar jag också framstegen i fråga om bättre lagstiftning. Jag vill bara tillägga att jag skulle vilja se mera handling, särskilt i fråga om avreglering. Kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, ska hyllas för att han har tagit täten i denna viktiga fråga för europeisk konkurrenskraft.
Slutligen vill jag uttrycka mitt stöd för betoningen i slutsatserna av de transatlantiska ekonomiska och politiska förbindelserna, särskilt för förbundskansler Merkels personliga engagemang för nya transatlantiska ekonomiska förbindelser.
Poul Nyrup Rasmussen (PSE). – (EN) Herr talman, herr rådsordförande! Först av allt vill jag säga ”bra gjort” om det som inte har varit någon enkel uppgift. Detta är ett lovvärt arbete som utförts av Frank-Walter Steinmeier, en man med rykte om sig att vara uthållig och beslutsam. Jag välkomnar denna insats som jag menar är en viktig milstolpe för EU och som gör Europa till en föregångare när det gäller att ta itu med den globala klimatförändringen.
Min förhoppning är nu självfallet att detta inte bara är en text som Europeiska rådet har antagit, utan någonting som kommer att genomföras i medlemsstaterna. Jag tar därför för givet att detta, som den brittiske konservative ledamoten sa, kommer att genomföras även i Storbritannien, tillsammans med brittiska företag och de konservativa under Tony Blairs ledning – tack ska ni ha för den!
(Skratt)
Det andra jag vill ta upp är att klimat- och energipolitik inte är en kostnad utan en ny konkurrensfaktor och ett tillfälle att skapa flera och bättre arbetstillfällen, vilket efterlystes i Lissabonagendan. Jag vill understryka att ny, smart, grön tillväxt kan och bör bli en ny generator i Lissabonprocessen, som kommissionsledamot Verheugen sa själv, och som också rådets tjänstgörande ordförande underströk.
Jag instämmer med det som kommissionsledamot Verheugen sa, men det fattades ett litet ord, och det är ”samordning” – samordning av ekonomiska investeringar på detta område, för att vi ska kunna genomföra de enorma investeringsuppgifter vi står inför. Man uppskattar att de totala investeringar som kommer att behövas de kommande åren uppgår till 1 000 miljoner euro, och det krävs samordning för att få fram den extra synergi som EU kan generera.
Vi framför våra varmaste lyckönskningar i denna strävan. Vi i de europeiska socialdemokraternas parti är här för att hjälpa er.
Chris Davies (ALDE). – (EN) Herr talman! Rådet beslut var ambitiösa, och enigheten anmärkningsvärd. Det svåra ligger i detaljerna, och jag misstänker att enigheten inte kommer att vara lika stor när förslagen om att dela på bördorna tillkännages. Dessutom kan vissa av de specifika målen ifrågasättas, inte minst av miljövänner.
Målet om biobränslen, till exempel, måste vara ett misstag när det finns så många bevis för att det är bättre att använda biogrödor för att generera elektricitet än för att driva bilar. Låt oss inte låtsas att vår efterfrågan på biobränslen inte kommer att påverka de tropiska regnskogarna. Vi kan inte ens förbjuda import till landet av illegala träslag, ännu mindre stoppa utbredningen av oljepalmsplantager. Det kommer att få konsekvenser, och jag hoppas att alla energiförslag i detta paket kommer att gå igenom medbeslutandeförfarandet så att parlamentsledamöterna får en chans att påverka dem på något sätt.
Bortsett från allt gnäll är den generella inriktningen bra och målen ädla. EU har iklätt sig förkunnarens roll och försöker väcka upp resten av världen till insikt om farorna med klimatförändringen och få till stånd en internationell överenskommelse efter 2012 som omfattar åtminstone Kina, Indien och Förenta staterna.
Vi måste försöka pressa fram denna överenskommelse som ska gälla efter 2012 senast vid partskonferensen 2009, och en omfattande attitydförändring i dessa andra länder kommer att krävas om vi ska uppnå detta. Vi måste försöka påverka alla opinionsbildare, medierna, alla parlamentariker, företagsledare och ministrar om vi ska kunna ro det i hamn. Jag anser att de resurserna inte finns, särskilt inte i GD Miljö, kanske inte ens i hela kommissionen. De finns dock i Europa, om vi slår samman våra resurser i alla 27 medlemsstater, våra diplomater, våra politiker och våra företag i en samlad kampanj för att få människor att ändra uppfattning och garantera att vi lyckas.
Vi måste tänka på det så och försöka formulera det i dessa drastiska ordalag för att koncentrera oss mentalt. Vi har mindre än 1 000 dagar på oss att rädda världen och säkra en internationell överenskommelse av detta slag. Detta är vår uppgift, och för det kommer alla våra resurser att krävas. Vi måste bygga vidare på rådets beslut och ingjuta en känsla av glöd, passion och brådska i vårt arbete, om vi ska nå det målet.
Mario Borghezio (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Europas företrädare ställer inte bara rätt frågor utan börjar också tillhandahålla praktiska svar och satsa på energibesparingar och alternativa energikällor, och på hur man ska ta sig an de brådskande klimatförändringarna. Under tiden har ett stort, tekniskt avancerat område mitt i Europa som är av avgörande betydelse för den sociala och ekonomiska framtiden för en av medlemsstaterna – jag talar om Podalen – under lång tid förgäves krävt infrastrukturåtgärder för att lösa det föroreningsproblem som orsakas av det tilltäppta transportnätverket, en situation som nu har nått kritiska proportioner.
Under rusningstid morgon och kväll visar satellitbilder hur Podalen är en lång kö av bilar och lastbilar som släpper ut tonvis med förorenande avgaser och förbrukar absurda mängder bränsle. Det har pågått och vi har efterlyst dessa åtgärder i årtionden, men ”tjuvaktiga Rom” – inte för att dess invånare är tjuvar, de är exceptionella, ärliga människor, men den gamla statens centrala maktområden är det – breder ut sig som i Bysans när valsystemet reformerades och det gör att situationen förvärras ytterligare.
Det finns också en annan aspekt av klimatkrisen: vatten. Det är inte bara södra Italien som riskerar att dö av törst, utan även Podalen. Jag vill uppmärksamma Europa på vattensituationen i Podalen på grund av de extremt allvarliga konsekvenser som det kan få för Europas kornbod, som den här makroregionen kallas, som är så viktig för vårt lands framtida produktion.
Ian Hudghton (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Toppmötet kom fram till att den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning ”börjar ge resultat”. Det börjar bli dags, för de fanfarer som ackompanjerade lanseringen av den strategin har inte precis motsvarats av några spektakulära resultat hittills. De flesta företag, särskilt småföretag, som utgör majoriteten arbetsgivare, klagar med all rätt över att överdriven byråkrati hämmar deras verksamhet och utveckling. Jag välkomnar därför toppmötets åtagande om en 25-procentig minskning av EU-byråkratin senast 2012, och jag hoppas att detta kommer att uppfyllas. Men det är synd att medlemsstaterna inte åtog sig att på samma sätt minska den byråkrati som orsakas av inhemsk lagstiftning.
Mest uppmärksamhet har ägnats åt toppmötets åtaganden om energieffektivitet och förnybar energi och beundransvärda mål för energisparande har satts upp. Jag hoppas dock att man i all ny lagstiftning kommer att vara lyhörd för de lokala förutsättningarna. Vid transporter måste man till exempel ta vederbörlig hänsyn till att det, i de trakter som jag kommer ifrån och på större delen av Skottlands landsbygd, inte finns några realistiska alternativ till godstransporter på väg.
Vladimír Remek (GUE/NGL). – (CS) Mina damer och herrar! Lösningen på problemet med global uppvärmning är oupplösligt kopplat till inte bara användningen av förnybara energikällor utan även till vårt synsätt på etablerade energikällor. Jag för min del är glad att EU-toppmötet innebar ett genombrott när det gäller unionens inställning till kärnenergi. Inställningen till kärnenergi under det tyska ordförandeskapet har hittills varit tvetydig; det handlar om att försöka undvika frågan av rädsla för att bränna fingrarna samtidigt som man vet att man förr eller senare måste böja sig för den ekonomiska nödvändigheten och vidta åtgärder. Men ju längre vi väntar desto allvarligare blir det.
Förändringen kan noteras genom att delegaterna vid toppmötet slutligen erkände att medlemsstaterna med tanke på energisäkerhet och minskade utsläpp kan ha nytta av kärnenergi. Jag är emellertid övertygad om att energimixen inte bara bör vara välavvägd utan även demokratiskt öppen för alla tillgängliga resurser, samtidigt som man självfallet gör allt för att kunna garantera de högsta säkerhetsnivåerna.
Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Naturligtvis tog Europeiska rådet inte bara upp klimatfrågan. Det var i rätt riktning. Vi européer kommer att få dras med våndan och kostnaderna. Om vi inte får Förenta staterna, Kina och Indien med oss är det detsamma som att tillverka sin egen bil och betala en massa pengar för det, samtidigt som grannen åker runt med ett trasigt avgassystem. Vad försöker vi göra? Gräva ett hål i en damm? Vi behöver därför ett nytt Kyotoavtal som undertecknas av dessa tre länder, vilka tillsammans står för hälften av befolkningen och 65 procent av energin. Det är en fråga som vi måste bedöma på detta sätt.
Å andra sidan talar vi om utveckling när det gäller ekonomi, arbete och sociala frågor. Jag förstår inte. Vilka sociala klasser är det vi talar om? Om de som efter Lissabon bytte in sin BMW mot en Mercedes? Det finns 100 miljoner européer som lever under fattigdomsgränsen. Vad gör vi för dem? Vad kommer vi att göra? De är de outnyttjade medborgarna. Det är dessa som kommer att blockera varje folkomröstning vi kan behöva senare om konstitutionen. Låt oss därför titta på de fattiga och inte bara hålla oss till ivriga idéer och ord som till slut inte övertygar någon.
Antonio Tajani (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det här var ett positivt möte i Europeiska rådet eftersom det ägnades åt de viktigaste problemen som drabbar våra medborgare. I en tid av globalisering behöver våra folk alltmer ett EU som på ett tillfredsställande sätt kan ta upp den fråga som medlemsstaterna inte längre har möjlighet att svara på.
Endast Europeiska unionen kan ta upp stora frågor som klimatförändringarna, kampen mot terrorism och organiserad brottslighet, invandring, energisäkerhet, inbegripet vitalisering av kärnenergin, arbetslöshet, och hur man ska hantera de stora nya ekonomiska handelsmakterna i östra Asien, för att inte tala om fred i Medelhavsområdet och Mellanöstern. Vi behöver därför ett nytt konstitutionsfördrag som slår fast våra befogenheter och möjligheter att vidta åtgärder.
Jag instämmer därför i förslaget att åstadkomma en text som bevarar innebörden och införlivar värderingarna i det dokument som undertecknades i Rom och sedan förkastades i Frankrike och Nederländerna. En text som hänvisar till de judiska och kristna rötterna som ger näring åt unionens åtgärder och är koncentrerade på den enskildes och medborgarens rättigheter.
Herr Steinmeier! Jag vill gärna lämna ett konkret förslag till det tyska ordförandeskapet, som jag verkligen vädjar till. Under de kommande månaderna föreslår jag att medlemsstaterna, tillsammans med parlamentet och kommissionen, inleder en stor mediekampanj för att berätta för folk vad Europeiska unionen verkligen är, för att få dem att inse att unionen inte bara är den kostsamma, besvärliga byråkratin i Bryssel utan en institution som representerar förvissningen om en bättre framtid för en halv miljard människor, något som också framgick under toppmötet den 8 och 9 mars.
Harlem Désir (PSE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! I sina debatter och slutsatser om Lissabonstrategin har rådet nu även inriktat sig på de sociala frågorna.
Jag välkomnar detta, och i linje med det ni båda sa tror jag att stats- och regeringscheferna blir medvetna om att vi inte kommer att kunna vinna tillbaka medborgarnas förtroende om vi inte visar att EU försöker skydda den europeiska sociala modellen. I slutsatserna anges därför behovet av att inte bara skapa fler arbetstillfällen och bibehålla tillväxten utan även att garantera jobbens kvalitet, arbetsvillkoren, arbetstagarnas delaktighet och kombinationen av yrkes- och familjeliv. Detta kräver två kommentarer.
Den första är att om vi inte vill att detta nya sociala synsätt ska förbli ouppmärksammat måste det åtföljas av en handlingsplan, av en nylansering av den europeiska sociala agendan och kanske även av ett råd som är engagerat i genomförandet av dessa sociala målsättningar – som det senaste var i energimålsättningar och frågor om förnybar energi. Mätbara målsättningar bör ställas upp, exempelvis inom de områden som fastställts som mål i Lissabonstrategin: sysselsättning för ungdomar, arbetstillfällen för dem över 50 och tillgång till livslångt lärande. Medlemsstaterna bör förmås att skaffa sig resurser för att åstadkomma resultat, exempelvis genom att utbyta bästa tillämpningar och genom att se till att de som inte fullföljer det straffas. Vi bör dessutom frigöra ett antal texter som bromsas av samma råd som är ansvarigt för att stärka unionens sociala dimension: arbetstidsdirektivet, översynen av direktivet om europeiska företagsråd och direktivet om tillfälligt arbete.
Min andra kommentar är att det måste finnas en linje mellan detta nya fokus på unionens sociala dimension och den politik som bedrivs inom andra områden. Är skyddet av den sociala modellen helt i linje med vår önskan att fullständigt avreglera postsektorn, tillsammans med el- och gassektorerna? Kan vi ge oss på dessa offentliga sektorer enbart ur perspektivet med en inre marknad? Ger avregleringen oss garantier när det gäller offentlig service, service till alla territorier och kontroll av avgifter? Jag tror att vi även i detta fall måste föreslå en ny balans. Därför kräver den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet att vi ska titta på ett förslag till ramdirektiv för tjänster i allmänhetens intresse.
Bronisław Geremek (ALDE). – (PL) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Tillåt mig att påpeka att det senaste mötet under det tyska ordförandeskapet inte bara är ett exempel på effektiva åtgärder utan också på hur man kan kombinera värderingar, eller trohet mot värderingar, med en pragmatisk politik.
EU betyder frihet, solidaritet och innovation – mål som vår energipolitik också bör sträva mot. Solidaritet när det gäller energi kommer och kan vara till nytta för friheten. Hur kan innovation kombineras med solidaritet när det gäller energipolitik? Jag vill påpeka att de länder som nyligen blev medlemmar i EU efter en lång separationsperiod är fattiga länder som inte har möjlighet att genomföra 3 x 20-programmet. Genomförandet av programmet kan därför snart öka den inre splittringen.
Jag vädjar till kommissionsledamot Verheugen att inte glömma att gemenskapens politik bör vara till nytta för gemenskapens mål.
Zbigniew Zaleski (PPE-DE). - (PL) Herr talman! Toppmötet utgör ytterligare ett steg framåt i byggandet av EU. För att undvika att bli alltför säker låt oss emellertid ta en mer kritisk titt på det status quo som råder inom utvalda områden. BNP på 3 procent för forskning i Lissabonstrategin som ändå är en förbättring kommer inte att vara tillräckligt för att vi ska hålla jämna steg med Förenta staterna. Vi har fortfarande lång väg att gå innan Europas intellektuella potential utnyttjas fullt ut.
När det gäller energipolitiken bör målet att bemöta 20 procent av vårt behov med hjälp av förnybar energi, och utnyttja gruvdrift inklusive kolgruvor, inte göra att vi blundar för de nuvarande energiproblemen. I bilagan talas om en gemensam europeisk politik för samordning av medlemsstaterna. De senare bör emellertid inte agera på bekostnad av europeisk sammanhållning vilket vi nyligen har sett dem göra.
Den nuvarande situationen när det gäller gasleveranser från Ryssland – gaskriserna i Vitryssland och Ukraina – är ytterligare ett test för vår energipolitik och säkerhet som helhet, och vi bör se det som en lärdom i målsättningar, inte bara ett avbrott som försvinner. Ryssland har ingen lätt utmaning, men EU kan undvika att bli ett lätt byte under förutsättning att vi talar med en röst, vilket sällan är fallet. Förhoppningsvis kommer det här toppmötet att ändra på saker och ting.
Kommissionens åtgärder nyligen för att skydda miljön i Rospudafloddalen, samtidigt som ingen sådan omröstning ägde rum när det gällde att bygga en pipeline för gas under Östersjön, visar hur selektiva, osammanhängande och inkonsekventa dessa åtgärder är. Vi ser floder av tårar när en ros torkar ut eller när vår skog brinner, samtidigt som strategiska händelser förbigås med tystnad och vi i stället fokuserar på petitesser.
Avslutningsvis vill jag nämna EU:s största svaghet, nämligen den fortsatta bristen på solidaritet på regeringsnivå och nationell nivå. Det är en fråga inte så mycket om formella tillhandahållanden som att erkänna vårt gemensamma öde som är rotat i tradition, särskilt kristen tradition, och bygger på gemensamma mål som hela tiden behöver definieras. För närvarande är energifrågan ett test på europeisk solidaritet, och denna solidaritet kommer att stärka Europas framtida utveckling.
Gianni Pittella (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Efter detta senaste möte i Europeiska rådet kan vi ärligt säga att det här är det Europa vi vill ha: ett Europa av valmöjligheter och framsynthet, ett Europa som tar hand om sina intressen och framhäver sin roll i världen. Det var en välbehövlig, om än oväntad, slutspurt men verkligen en välkommen sådan. Det är inte första gången som vi har varit på väg att rulla bakåt men tagit oss upp igen genom att verkligen satsa: vi gjorde så när det gällde tullunionen, den gemensamma marknaden och euron. I dag gör vi det med energin och kampen mot klimatförändringarna. Vi får inte sluta nu. Det skulle vara ett oförlåtligt självmål.
Kommissionen måste sköta sin del genom att omvandla rådets beslut till lagstiftningsförslag som parlamentet kan arbeta med på djupet. Rådet bör bedöma nationella planer på majoritetsbasis. Vi får framför allt inte stanna upp på vägen mot ett politiskt Europa. Precis som Italiens president Giorgio Napolitano sa här i kammaren under det senaste sammanträdet så är konstitutionen inte bara ett infall, en nyck eller en utsmyckning. Utan nya regler, en rättslig personlighet, en politisk och social själ och stadgan om de grundläggande rättigheterna riskerar EU att förfalla igen.
Det är anledningen till att vi oroligt inväntar uttalandet den 25 mars. Angela Merkel sa i går att uttalandet inte kommer att handla om Gud och det är OK, eftersom Gud bevarar alla som är uppriktigt katolska eller kristna i sitt hjärta. Men konstitutionen måste ändå nämnas i uttalandet. Efter förra veckans framgångar skulle det vara en besvikelse om vi åstadkom ett vagt uttalande som inte talar om EU:s framgångar eller nämner de stora framstegen de senaste 50 åren eller framför allt inte skissar upp detta stora mål för den europeiska konstitutionen.
Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag ska använda min tilldelade tid till att diskutera Berlinförklaringen. För det första är det 50-åriga partnerskapet mellan Europas stater en anledning att fira. Partnerskapet har gett resultat, även om det naturligtvis finns områden där vi är missnöjda.
Tyskland har utarbetat en särskild förklaring tillfället till ära. Tyvärr utarbetades den bakom stängda dörrar. När våra gruppordförande talade i förmiddags var de tvungna att erkänna att de inte hade sett texten. Det säger mycket om EU:s nuvarande tillstånd, öppenheten och det interinstitutionella samarbetet inom EU.
Förklaringen får bara ha ett syfte: den måste tydligt och kortfattat ange varför vi kommer att behöva samarbete inom EU det här årtusendet. Med andra ord måste den tydligt definiera vilka våra gemensamma mål i EU är.
Markus Ferber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag vill först av allt säga hur förvånad jag är över intensiteten och den höga nivån på många av diskussionerna om att uppnå en verklig minskning av CO2-utsläppen. I min medlemsstat får jag intrycket att klimatkatastrofen skulle kunna kontrolleras om vi körde lite saktare, ersatte våra glödlampor och planterade träd varje gång vi reste på semester till Afrika. Att ge människor det intrycket är att göra dem besvikna.
Vi måste absolut titta mycket noga på när utsläppen av CO2 är störst. Det är när elektricitet framställs. Vi måste därför fundera över hur vi kan minska de största susläppen av CO2. Det är intressant att se att ordföranden i det tyska SPD nu också reser runt i landet som en vetenskaplig expert och beräknar hur mycket CO2 som släpps ut vid kärnkraftsproduktion. Han borde överlåta det åt en fysiker som den tyska förbundskanslern. Då skulle vi vara på rätt spår.
Den första fråga som vi måste beakta är därför hur vi också kan sätta upp mål för energiproduktionen när det gäller biltransporter. Hur många gram CO2 bör det vara tillåtet att släppa ut per kilowattimme? Då kommer vi att vara på rätt spår och först då kan vi ta hänsyn till ytterligare åtgärder. Jag betonar att vi måste fundera över den roll som kärnenergin ska spela under de kommande åren och decennierna. Här är det viktigt för oss som européer att diskutera kärnenergin objektivt och fritt från ideologier, och minnas det ansvar vi har, och på så sätt också bidra till att göra det möjligt att bedriva den här debatten objektivt i medlemsstaterna.
Adrian Severin (PSE). – (EN) Herr talman! Energisäkerhet och hanteringen av klimatförändringen är de två mest dramatiska utmaningarna i vår tid. Genom att angripa dessa frågor på ett djärvt och allsidigt sätt har Europeiska rådet erkänt att globala utmaningar kräver globala svar och att gränsöverskridande hot kräver gränsöverskridande åtgärder. Detta är frågor som gäller vanliga människor, och genom att ta itu med dem sänder rådet ut budskapet att EU är lyhört för europeiska medborgares förväntningar och motiverar på så sätt deras lojalitet gentemot EU:s institutioner. Detta är dock bara toppen av ett isberg. En gemensam energimarknad kräver att energipolitiken blir en gemenskapsfråga, vilket borde omfatta eller kopplas samman med en gemensam ansträngning för teknisk utveckling liksom samordnade riktlinjer för investeringar, sysselsättning och tillväxt.
Den politiska vilja som har uttryckts i vår kommer varken att bli hållbar eller effektiv utan en rättslig grund på EU-nivå. En gemensam politik kräver också en särskild budget, och man måste säkra medel för att finansiera den, eventuellt genom att beskatta vissa energiaffärer och genom att skapa egna finansiella resurser inom EU. Utformningen av EU:s strategier för utvidgning, grannskapspolitik och utveckling måste följa det sätt som våra utländska partner – grannar eller inte – samarbetar på för att främja europeiska energi- och miljöstrategier. Å andra sidan måste de bilaterala avtalen mellan EU-medlemsstater och tredjeländer på energiområdet utformas så att de gynnar förstärkningen av vår gemensamma energistrategi.
I vår har Europeiska rådet bevisat att det finns ett ljus i slutet av tunneln. Det återstår att bevisa för Berlintoppmötet att det finns en tunnel som leder fram till det ljuset.
Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Herr talman! Det gläder mig att rådet har enats om att den administrativa börda som EU-lagstiftningen ger upphov till ska minskas med 25 procent senast 2012, som en annan talare påpekade.
Jag välkomnar också att rådet har efterlyst en oberoende expertgrupp för rådgivning om bättre lagstiftning. Detta är mycket viktigt. Jag skulle dock vilja gå ännu längre och låta oberoende konsekvensanalyser vara ett naturligt inslag vid all lagstiftning.
På sysselsättningsområdet bör lagstiftning genomföras på EU-nivå endast om detta inte kan göras på lokal eller nationell nivå. En genomsnittlig småföretagare lägger redan ned omkring 28 timmar per månad på att fylla i blanketter till följd av lagstiftning. Lagstiftning om hälsa och säkerhet bör utvecklas endast om det av medicinska och vetenskapliga bevis framgår att det behövs, som i fallet med ändringen av direktiv 2000/54/EG om biologiska agens, för att skydda arbetstagare i sjukvården från att skadas av nålstick.
Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herrar ordförande, mina damer och herrar! Det första steget har tagits i riktning mot en gemensam politik för energi- och klimatskydd och inget tomt skryt har förekommit: det välkomnar vi. Sammanhanget för politiska beslut har förbättrats, men vi befinner oss fortfarande långt ifrån vår målsättning. De flesta svårigheterna har vi ännu inte sett. Den första handlar om att fullt ut integrera de överenskomna målsättningarna i programmen för tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft och vid behov ändra dem. Klimat- och energipolitiken måste stärka Lissabonstrategin, inte förminska den.
För det andra kommer det att ta tid för de specifika europeiska programmen, projekten och åtgärderna att läggas fram och för de nödvändiga åtgärdsplanerna som bör vara öppna för granskning att utarbetas. Alla behöver veta vem som gör vad, när och hur, så att vi kan uppnå våra gemensamma mål. Det är grundläggande, för även om mål som sätts upp vid toppmöten inger hopp är det enbart påtagliga resultat som åstadkommer förtroende. Jag vill därför att en årsrapport lämnas från medlemsstaterna till de nationella parlamenten och från kommissionen till Europaparlamentet om resultatet av genomförandet.
För det tredje: när kommer vi att få det nödvändiga forskningsprogrammet, de nödvändiga stödinitiativen och den energibesparande färdplanen från kommissionen och de nationella regeringarna? Vi behöver fortfarande visa vad vi duger till både internt och internationellt. Vi har ännu inte gjort det. Som Katarina av Siena en gång sa är det inte början som belönas, utan enbart uthålligheten.
Riitta Myller (PSE). – (FI) Herr talman! Vi bör vara nöjda med att Europeiska unionen har tagit ett viktigt steg för att skydda livet på jorden och har bekräftat sitt globala ledarskap i kampen mot klimatförändringarna.
När vi nu är överens om målsättningarna och engagemanget behöver vi titta närmare på hur vi ska genomföra målen. Det var nödvändigt att åta sig att använda förnybara energikällor för att tillfredsställa våra framtida energibehov. Många förnybara källor är emellertid fortfarande i utvecklingsstadiet, och samtidigt väntar en hel del energieffektiva tillämpningar bara på att införas. Medlemsstaterna har nu ett arbete att utföra och vi behöver vi göra stora investeringar i energieffektivitet.
Biobränsle och bioenergi behöver också utvecklas även om vi samtidigt måste se till att miljövänligheten för sådana energikällors hela livscykel också beaktas på global nivå, vilket har sagts här. För detta behöver vi ett certifieringssystem som fungerar som en guide för de rätta produktionsmetoderna.
På det hela taget har vi som européer möjlighet att bli ledande inom energiteknik. Som kommissionsledamot Verheugen sa behöver vi svar från näringslivet på frågan om vad som är möjligt. För det är mycket som är möjligt.
Françoise Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Kommissionsledamoten för miljöfrågor, Stavros Dimas, talade i slutet av toppmötet om revolutionerande beslut. Jag önskar att jag kunde instämma i hans entusiasm men mitt i denna kör av lovsång måste jag ge röst åt min skepticism.
Politiken om klimatförändringar har äntligen införlivats i EU:s ekonomiska politik. Det är bra. Jag minns emellertid Lissabontoppmötet i mars 2000 då Europeiska unionen satte upp som mål att bli världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi senast 2010. Efter fem år har vi sett det medelmåttiga resultatet av detta. Jag skulle inte vilja att det här toppmötet blir ännu en fars och en stor besvikelse.
Jag välkomnar utvecklingen av förnybara energikällor men de är bara en del av lösningen på problemet med den globala uppvärmningen. Vi måste tänka i termer av energieffektivitet och isolering av byggnader. Vindenergin behöver utvecklas men dess inverkan är mycket begränsad och vi kan inte vara beroende av den: det blir ingen el när vinden är för svag eller när den är för stark. Solenergin behöver också utvecklas, men vi har inte tillräckligt med affärsmän som är utbildade inom dessa nya tekniker.
Jag beklagar rådets alltför stora försiktighet när man motvilligt erkänner att kärnkraft är en effektiv lösning när det gäller att minska utsläppen av växthusgaser. Angela Merkel vill att Europeiska unionen ska vara pionjär i kampen mot den globala uppvärmningen. Alla instämmer, men det här är ett fullständigt hycklande när vi vet att vissa medlemsstater, som i dag är emot kärnkraften, köper energi från denna källa när deras ekonomiers överlevnad är beroende av den. Det är också hyckleri att Angela Merkel vill bekämpa koldioxidutsläpp när hon samtidigt vill förbättra sin politik för att el ska produceras av koleldade värmekraftverk, när vi vet vilka katastrofala effekter detta har på miljön. Det är också hyckleri att Tyskland, som inte längre vill ha kärnkraft på sitt territorium, säljer sin kärnkraftverksteknik till Kina. Slutligen är det ett hyckleri, herr kommissionsledamot, att ni förväntar er att industrin ska anstränga sig när det tyska ordförandeskapet skyddar bilar med stora motorer som förbrukar alldeles för mycket energi och släpper ut alldeles för mycket CO2.
Jag instämmer i slutsatserna från toppmötet, men vissa ord måste omvandlas till handlingar, för det kommer att ta trettio år innan dagens åtgärder ger resultat. Europeiska unionen måste återvinna sitt inflytande och införa grön diplomati.
Marek Siwiec (PSE). – (PL) Herr talman! Det var länge sedan vi var så eniga om ett toppmöte inom Europeiska unionen. Det har prisats av nationella ledare och även här i kammaren. Men frågan kräver en naturlig försiktighet: vad har hänt politiskt? Hur har det varit möjligt att efter så många månader äntligen nå en framgång som vi alla kan glädjas åt?
Svaret är att det fanns en stor längtan efter framgång och ett stort behov av att visa på enighet. Det måste emellertid tydligt slås fast att toppmötet den 8 mars faktiskt föregår en mycket viktig debatt om konstitutionen. I skuggan av toppmötets framgång lurar en oavslutad debatt. Det återstående dilemmat från det tidigare toppmötet om vad Europeiska unionen bör vara förblir olöst trots den framgång som uppnåtts.
Vi bör därför fråga oss om den överenskommelse som uppnåtts på energiområdet har gett energi och mod till alla som vill fatta det svåra beslutet om framtidens Europa, eller om i stället motsatsen har skett? Eller kan det vara så, som många av Europas ledare säger, att om vi lyckades uppnå en överenskommelse med hjälp av gamla mekanismer kanske de inte behöver ersättas?
Jag varnar alla dem som utarbetar Berlinförklaringen och som förbereder konstitutionella lösningar att inte tillåta en situation där alla länder, eller de flesta, i verkligheten tänker annorlunda, samtidigt som alla säger samma sak och prisar framgångarna. Om det visar sig att detta toppmöte var Europeiska unionens sista framgång eftersom det bara har följts av problem, då kommer tråkigt nog alla stora ord som har sagts här i kammaren att visa sig vara meningslösa.
Malcolm Harbour (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Rådet har fått mycket beröm, särskilt för energipaketet, men jag vill uppmärksamma en annan betydelsefull milstolpe, som är mycket viktig för mig personligen. Sedan jag kom till Europaparlamentet 1999 har jag regelbundet hållit anföranden efter Brysseltoppmötet och efterlyst att man ger högsta prioritet åt den inre marknaden och fullbordandet av denna. Tack, herr rådsordförande, för att ni inför detta som första åtgärd på första sidan i er kommuniké. Ännu viktigare är att rådet har bekräftat betydelsen av att fullborda den inre marknaden inom ramen för EU:s svar på globaliseringen, och det gläder mig verkligen.
Varför är då detta så viktigt? Jag hade förmånen att vara föredragande vid mötet om hela Lissabonagendan med nationella parlamentariker, där ni deltog, herr rådsordförande. Dessa parlamentariker talade om för oss att vi måste få ut detta budskap till våra väljare. Våra regeringar och premiärministrar hjälper dock inte till särskilt mycket med att förmedla detta budskap om den inre marknadens grundläggande betydelse. De sa samma sak om de fyra friheterna på den inre marknaden, och det har också nämnts här. Jag vill att ni, herr rådsordförande, går tillbaka till ministrarna och säger: ”Hjälp era parlamentariker att förmedla detta viktiga budskap till sina väljare”.
Låt mig också anknyta till två viktiga förslag som nämns här. Det ena är ett förslag som jag känner till väl, nämligen tjänstedirektivet. Det andra är det verkligt viktiga förslaget från Günter Verheugen om att ta itu med frågor om produktmarknader. Jag vill bara säga till rådets tjänstgörande ordförande att premiärministrarna borde åka hem från detta rådsmöte och be om dokumentation över alla de fall som väntar på avgörande i EG-domstolen, där enskilda länder bryter mot fördragen när det gäller den fria rörligheten för varor och tjänster. Allt de behöver göra är att ta itu med alla dessa fall. Det skulle kunna göras fram till nästa toppmöte, och det skulle innebära den största enskilda förbättringen av den inre marknaden utan att vi behöver lagstifta mer. Låt oss se handling, inte ord, i detta fall.
Talmannen. Tack så mycket, herr Harbour! Det är trevligt att se er visa engagemang och känslor.
Marianne Mikko (PSE). – (ET) Förra veckan ägde ett epokgörande möte rum i rådet. Det europeiska energisystemet har kommit på efterkälken. Över 20 procent av generatorerna är över 30 år gamla och måste bytas ut. Det är ett historiskt tillfälle för Europa att göra sig av med gamla attityder som har format vår energipolitik fram till nu.
I stället för att ersätta denna fysiskt gamla femtedel med omoderna men nya generatorer, hade vi under det tyska ordförandeskapet modet att ersätta den med förnybar energi. Ännu mer än detta gillar jag idén med att ersätta energislöseri med energibesparing när det gäller konsumtion.
Energi och säkerhet går hand i hand. Varje kilowattimme som vi inte behöver köpa från odemokratiska regimer är ett bidrag till den globala säkerheten. Tyvärr visar det fortsatta politiska stödet för den planerade pipelinen för gas under Östersjön att man inte tagit lärdom av historien.
Vi bör inte uppmuntra Ryssland att fortsätta sin stalinistiska politik med inflytelseområden. Det kan låta som en hård bedömning, men pipelines för gas under Östersjön är som ett slag i ansiktet för Estland, det är som en Molotov-Ribbentrop-pakt under 2000-talet.
Europa behöver snarast en gemensam energipolitik och en konstitution. Inrättandet av en utrikesminister för Europeiska unionen kommer att innebära att överenskommelser bakom kulisserna för alltid hör till det förgångna i unionen.
Av det skälet tror jag att Tyskland, som nu innehar ordförandeskapet i EU och framgångsrikt har styrt detta råd, kommer att väcka liv i det här livsviktiga fördraget. Och Europeiska unionens medborgare kommer att se att det är bra och att det är i tredje årtusendets anda.
Josef Zieleniec (PPE-DE). – (CS) Herr talman! Det är bra för EU att rådet har antagit handlingsplanen för energi för 2007–2009. På så sätt har vi tagit de första stegen i riktning mot att upprätta en gemensam europeisk energipolitik – låt vara i urvattnad form.
Även om man vid toppmötet erkände att vi har en lång väg att gå om EU ska kunna uppnå en konkurrenskraftig och enhetlig inre energimarknad, misslyckades man att stödja den fullständiga bolagiseringen av ägandet av energibolagen som är en grundläggande faktor för att uppnå detta.
Fullständigt obegränsad integration i sektorn kommer att leda till framväxten av stora energikonglomerat som får enorm ekonomisk och politisk inverkan i alla länder. De kommer då att kunna påverka politiska frågor både på nationell och – vilket vi nyligen har blivit medvetna om – internationell nivå. Energisektorn är också mindre konkurrenskraftig och därmed mindre effektiv än den borde vara.
Säkerhetsrisken är också en farlig konsekvens av den här situationen. Om ryskt statskontrollerat ägande skulle göra inbrytningar i dessa stora och mäktiga företag skulle det vara en ekonomisk och framför allt politisk katastrof, särskilt för de nya medlemsstaterna i Central- och Östeuropa.
Bolagiseringen av energiföretagens ägande och antagandet av öppna marknadsregler i hela EU för alla, tillsammans med ett gemensamt synsätt bland EU-länder när det gäller extern energipolitik, skulle förbättra funktionen för energimarknaden, förbättra öppenheten i den interna politiken i de enskilda medlemsstaterna i EU och avsevärt minska riskerna med utrikes- och säkerhetspolitiken inte bara för enskilda medlemsstater utan även för unionen som helhet.
Frank-Walter Steinmeier, rådets tjänstgörande ordförande. (DE) Herr talman! Tack så mycket för er övervägande positiva bedömning av vårtoppmötet med stats- och regeringscheferna. Herr Lambsdorff! Till er vill jag säga att för mig och för den tyska regeringen är varken toppmötet eller de positiva kommentarerna ett skäl till belåtenhet. Jag är emellertid fortsatt övertygad om att ett visst förtroende ändå krävs för den återstående andra hälften av vårt ordförandeskap; det kommer åtminstone inte att göra någon skada. Eller för att uttrycka det annorlunda: i en tid när EU trots allt inte mår som bäst, eller låt oss säga stagnerar – när nu förnyelseprocessen har stannat av – bör den som gör det här jobbet utan ambition, utan vilja, utan tilltro till Europas förmåga att reformera och ändra inte ens fundera på att inleda ett sådant arbete överhuvudtaget, enligt min uppfattning.
Jag kan försäkra er att redan innan vårt ordförandeskap i rådet hade inletts och definitivt när det hade påbörjats fick jag hela tiden frågan, särskilt från journalister: hur tänker ni egentligen fullfölja det här programmet? Med tanke på det första toppmötet frågade de också: hur ska ni kunna lyckas nå en överenskommelse när medlemsstaterna står så långt ifrån varandra?
Jag tror inte att det är en så stor hemlighet. Ni känner alla till detta från ert arbete. Man behöver en mängd tålamod, särskilt med de samarbetspartner som tvivlar, som är tveksamma om vissa resultat. Man behöver den nödvändiga ambitionen och framför allt behöver man vara rättvis, särskilt mot dem som tycker det är betydligt svårare än andra att nå de överenskomna målen. Det fungerade vid det förra toppmötet. Nu ställs naturligtvis samma frågor om den 25 mars. Hur är det egentligen tänkt att fungera när det finns så olika tolkningar av Europeiska unionens historia, när förväntningarna om innehållet i Berlinförklaringen skiljer sig åt så mycket? Jag ska säga er att det kommer att ske på samma sätt.
Tidigare lyssnade vi tålmodigt och jag tror att vi vet mer eller mindre vilka förväntningar människorna har. Jag säger bara detta eftersom någon tidigare sa att resultatet då självfallet skulle bli mycket allmänt. Om vi lyckas åstadkomma en Berlinförklaring behöver denna framgång inte nödvändigtvis vara ett skäl till banalitet. Resultatet som växer fram kan också bli en bra Berlinförklaring. Om vi lyckas ta detta steg kommer det fortfarande inte att vara lösningen, men det kommer inte att vara slutet på vårt ordförandeskap heller, och inte heller slutet på våra ambitioner. Men det är ett viktigt andra steg i riktning mot lösningen som förhoppningsvis kommer att uppnås vid toppmötet i juni, när vi ska försöka lösa upp knuten som nu hindrar den europeiska förnyelseprocessen från att gå framåt. Jag kan försäkra er att när vi förbereder toppmötet i juni kommer vi att göra allt vi kan för att uppnå detta.
Jag skulle vilja göra några slutliga kommentarer om energi och klimat. Många medlemsländer har med rätta påpekat att toppmötet naturligtvis inte innebär att vårt arbete är avslutat. Allt jag kan göra är att bekräfta detta och säga: ja, ytterligare arbete behövs inom många områden. Jag har nämnt energiforskning, jag har nämnt stärkandet av våra energiförbindelser med tredjeländer, och naturligtvis gäller detta även för de ambitiösa målen för förnybar energi, herr Verheugen. De 20 procenten är nu vårt europeiska mål och vi har alltid sagt, även till världen utanför, att det nu är en fråga om att omvandla detta europeiska mål till nationella mål.
Herr Verheugen! Bortsett från att jag är övertygad om att vi kommer att uppnå detta tillsammans, vill jag säga att kommissionen och ordförandeskapet självklart diskuterade om vi skulle ha gått motsatt väg och först kommit överens om nationella mål och sedan satt upp ett europeiskt mål utifrån detta.
Både kommissionen och ordförandeskapet var emellertid övertygade om att vi sannolikt skulle ha diskuterat detta i ytterligare fem år och fortfarande inte ha kunnat identifiera ett gemensamt mål. Vi har därför kommit överens om detta synsätt. Det påpekades att vi européer trots allt inte kan rädda världens klimat på egen hand. Vi behöver hålla ett öga på hur energi- och klimatpolitiken utvecklas inom viktiga länder som Förenta staterna, Kina och Indien. Någon uttalade misstanken att detta var exakt det som vi inte skulle vara oroliga för. Jag vill bara säga att motsatsen är sann, och jag säger detta för Europa, för vår nationella tyska politik och framför allt för vårt ordförandeskap i G8.
På måndag kommer jag att vara i Washington och tillsammans med min amerikanska kollega öppna ett stort gemensamt evenemang med tyska och amerikanska företag, där vi kommer att diskutera hur vi kan stärka det transatlantiska partnerskapet inom teknik, särskilt när det gäller att spara energi. I samband med de satsningar som görs i Förenta staterna vill jag påpeka att under den federala nivån utförs redan ett exemplariskt arbete om klimat- och energipolitik i många amerikanska stater.
När det gäller Kina vill jag säga att vi har det inom synhåll. I anslutning till G8, både på toppmötesnivå och utrikesministernivå, kommer möten för att ”sträcka ut en hand” att hållas, dit inte bara Kina och Indien är inbjudna utan även Mexiko, Sydafrika och Brasilien, och vid båda mötena – både med utrikesministrarna och på toppmötesnivå – kommer frågan om energi och klimat att spela en central roll. Som ni ser bryr vi oss också om dem som inte ingår i Europeiska unionen.
Vi behöver visa att Europeiska unionen inte är ett historiskt seminarium utan en workshop om framtiden, såsom vi gjorde vid det senaste toppmötet, och här instämmer jag med Günther Verheugen. Vi har visat exempel på detta.
(Applåder)
Talmannen. Tack, herr rådsordförande. Efter det framgångsrika toppmötet i Bryssel behöver vi nu ett framgångsrikt resultat i form av Berlinförklaringen. Europaparlamentet kommer att göra allt det kan för att se till att vi blir framgångsrika tillsammans.
Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Herr talman! Jag vill uttrycka en enda tanke, som snarare är en begäran.
Det finns en spänning mellan ekonomisk konkurrenskraft, hög social standard och skydd för miljön och här bör vi sluta att polariserande titta bakåt, och ställa ekonomi mot ekologi och ekologi mot ekonomi. Det är helt enkelt inte sant att människor är emot att skydda klimatet och miljön om de säger att vi också har ett ansvar för arbetstillfällena. Det är helt enkelt inte sant att om människor säger att vi behöver göra mer för att skydda miljön säger de också att de inte är intresserade av arbete.
Sanningen är att vi definitivt nu har lärt oss att vi kan koppla ihop de två. Sanningen är att den europeiska industrin som är världsledande på detta område – inte bara när det gäller miljöteknik, utan även miljövänliga produkter och tjänster – sannolikt kommer att skapa arbetstillfällen för människor och ge dem en framtid.
Det är vad allt detta handlar om – och det är den övertygelsen som kommissionens politik bygger på: solidaritet med den generation som lever i dag, som vill leva och ha arbete i dag, och solidaritet med kommande generationer, som vill ha en jord där de kan leva, motsäger inte varandra. Det är precis det vi vill visa med den här politiken!
Talmannen. Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum om några minuter.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vid Europeiska rådets möte bekräftades på nytt ståndpunkterna i den så kallade Lissabonstrategin med avregleringar och privatiseringar, arbetsflexibilitet och den planerade attacken mot arbetarnas rättigheter, och i anslutning till denna vill jag betona det aviserade meddelandet om flexicurity.
I slutsatserna från rådet står det tydligt: ”För att de kommande tre åren med en förnyad Lissabonstrategi ska kunna utarbetas uppmanar Europeiska rådet kommissionen att lägga fram en rapport i halvtid under hösten 2007 med tanke på dess förslag om integrerade riktlinjer för tillväxt och sysselsättning (2008–2011). Europeiska rådet uppmanar dessutom medlemsstaterna att i tid lägga fram sina nationella rapporter om genomförandet av de nationella reformprogrammen.”
Med andra ord bibehålls påtryckningarna att fortsätta med privatisering och attacker mot arbetarnas rättigheter.
Det finns ingen information om den så kallade europeiska konstitutionen, även om vi vet att påtryckningarna fortsätter för att det ska bli en regeringskonferens under det portugisiska ordförandeskapet. Rådet har därför på nytt upprepat sitt underförstådda stöd till planerna på en konstitutionell konsolidering av denna nyliberalism, som åtföljs av en centralisering av makten, federalism och militarism.
Gyula Hegyi (PSE), skriftlig. – (HU) Under de senaste månaderna har alltfler människor i Ungern också oroats över de globala klimatförändringarna. Många inser fortfarande inte kärnan i detta begrepp medan andra förnekar att det kan vara resultatet av mänsklig verksamhet. Fler och fler människor inser emellertid att vår civilisations nuvarande vanor, våra transporter och vår konsumtion är ohälsosam. Framsteg är inte hållbart eftersom det inte finns tillräckliga naturresurser för att tillfredsställa vår nuvarande efterfrågan, samtidigt som gasutsläpp och avfall leder till miljöföroreningar som inte går att åtgärda. Det tyska ordförandeskapet har med rätta erkänt behovet av åtgärder för att minska takten i klimatförändringarna. Att öka andelen hållbara energikällor inom den totala europeiska energimixen är lovvärt. Det skulle emellertid vara ett allvarligt misstag att glömma att den globala klimatförändringen inte är den enda källan till miljöhoten. Luftföroreningar, närvaron av cancerogena ämnen i vårt dagliga liv, överanvändning av insektsmedel och bekämpningsmedel, utrotning av vissa djur- och växtarter och den ökande mängden avfall är alla hot mot vår framtid och mot en hållbar utveckling. Om vi vill ha en mer mänsklig framtid för oss och för våra ättlingar måste vi vidta åtgärder för en miljövänlig, hälsosam och hållbar framtid.
Magda Kósáné Kovács (PSE), skriftlig. – (HU) Vi ledamöter i den socialdemokratiska gruppen är glada över att stats- och regeringscheferna vid mötet i mars erkände de första resultaten av den förnyade Lissabonstrategin. Huvudresultatet var ekonomisk tillväxt i kombination med minskad arbetslöshet. Vi är särskilt glada över att nio medlemsstater, däribland Ungern, åstadkom en stark utveckling av denna positiva trend genom att underteckna förklaringen som förespråkar ytterligare utveckling av det sociala Europa och främjande av dess roll.
Reformer är grundläggande för att göra det mesta av de positiva aspekterna av globaliseringen, för innovation, för ekonomisk omstrukturering liksom för ytterligare framsteg för EU:s politik. Vårt gemensamma mål är att åstadkomma välfärd för Europas medborgare och att öka deras tilltro. Vägen mot detta mål går via ökad sysselsättning, förbättrad yrkesskicklighet och skydd av sociala rättigheter. Dessa unika europeiska traditioner innebär emellertid inte att befintliga legala strukturer konserveras utan att europeiska principer bevaras.
När det gäller sysselsättningen är det viktigt att flexibiliteten åtföljs av säkerhet. De relevanta förordningarna måste ändras så att vi kan erbjuda framtida arbetstagare inte bara lämpliga löner utan även användbar kunskap. Samtidigt måste vi överge barriärer som i onödan hämmar affärerna i deras arbete för att möta globaliseringens efterfrågan. På vägen mot att omsätta begreppet flexicurity i praktiken måste vi vara säkra på att detta verkligen innebär praktiska fördelar och garantier för de anställda. Vi socialister måste vara särskilt uppmärksamma på detta på alla stadier av reformen av arbetarnas rättigheter.
David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar kommissionens uttalande med ambitiösa mål om en minskning av koldioxidutsläppen med 20 procent senast 2020 och om en ökad användning av förnybara energiformer. Klimatförändringen är en global fråga, och vi måste arbeta tillsammans för att minska den globala uppvärmningen, inte bara i Europa utan också tillsammans med Nordamerika och Asien. Jag anser att dessa mål kan uppnås, men de måste kontrolleras regelbundet. Jag tror att det bästa sättet att göra det är genom noggrann tillsyn och årlig rapportering. Medlemsstaterna måste också vara ansvariga för att utarbeta detaljerade åtgärdsplaner för hur de ska uppfylla dessa mål.
Péter Olajos (PPE-DE), skriftlig. – (HU) Efter att som ungersk parlamentsledamot ha tittat på rekordet från förra veckans vårtoppmöte noterar jag sorgset att den ungerska regeringen – som i sina reklamkampanjer gärna kallar sig framstegsvänlig – ännu en gång har gett prov på kortsiktig provinsialism. I detta fall är deras inställning emellertid till skada inte bara för Ungern utan även för hela Europeiska unionen.
Det framgår av uttalandet från premiärminister Ferenc Gyurcsány i Bryssel att den ungerska regeringen bidrog med sin röst för att dämpa målsättningarna som ställts upp för klimat- och energipolitiken. Det finns verkligen ingen anledning att slå fast andelen förnybar energi till 20 procent av EU:s totala energiförbrukning före år 2020 om det inte är tvingande för alla medlemsstater. På det här sättet kan stater som har ett bra resultat kompensera för svaga eller lata stater som underpresterar. Tyvärr är detta vad den ungerska regeringen också kämpar för.
Jag är övertygad om att det krävs ett internationellt samarbete för att effekterna av den globala klimatförändringen framgångsrikt ska kunna minskas. Detta samarbete ser emellertid ut att bli ganska besvärligt.
Ändå kan Europa som politisk aktör ta ledningen i den här processen. Men hur kan EU föregå med gott exempel för hela världen om ett fåtal små medlemsstater kan ta loven av samarbetet även inom EU?
Ingen europeisk stat kan glädja sig över att de i stället för att vidta åtgärder knappast behöver göra något alls.
På så sätt vinner de ingen tid utan missar snarare en möjlighet. En möjlighet till ett modernt, konkurrenskraftigt EU.
Tack.
Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) De beslut som Europeiska rådet fattade i mars är ytterligare ett obestridligt bevis på ΕU:s funktion som en mekanism för att främja kapitalets beslut. I stället för att agera för att skydda miljön, vidtar man åtgärder för att skydda företagen och stärka monopolen.
Kapitalets ödeläggande exploatering av naturtillgångarna är den främsta orsaken till de kraftiga klimatförändringarna och den överhängande risken för miljöförstöring av vår planet. Men i stället för att vidta slagkraftiga åtgärder för att åtminstone begränsa monopolens ansvarsfrihet väljer man att öka konkurrensen inom el- och naturgasmarknaderna, avreglera energimarknaden och överlämna hela den strategiska sektorn för produktion, överföring och distribution av energi till den privata sektorn.
Center/höger- och center/vänster-regeringar har enhälligt förbundit sig att påskynda genomförandet av den gräsrotsfientliga Lissabonstrategin. Deras målsättning är att kommersialisera områdena utbildning och hälsa och att angripa försäkringskassorna och arbetarnas pensioner, löner och sociala rättigheter. Samtidigt driver man på införandet av strängare arbetstagarfientliga åtgärder, arbetsmarknadens ”anpassningsförmåga” och ”flexicurity” i syfte att hålla nere arbetskostnaderna och på så sätt öka det euroenande kapitalets lönsamhet.
Det grekiska kommunistpartiet kämpar mot dessa beslut, betonar vikten av rimliga krav och kämpar tillsammans med arbetarna för att tillgodose gräsrotsklassernas moderna behov.
Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Det är helt korrekt att beskriva resultatet av EU-toppmötet som ett viktigt steg i rätt riktning. För vår egen och våra barns framtid är det oerhört viktigt att vi med alla medel bekämpar en genomsnittlig temperaturökning på mer än två grader Celsius. Därför var det nödvändigt att sätta upp mål om att 20 procent av vår energi ska vara förnybar och att koldioxidutsläppen inom EU ska minska med 20 procent senast 2020. Jag välkomnar särskilt det faktum att våra stats- eller regeringschefer nu har lyckats nå ett sådant beslut.
Jag är medveten om att dessa åtgärder bara är början och att vi måste göra mer för att säkerställa ett bestående och hållbart klimatskydd, vilket jag tror att mina kolleger håller med om. För det krävs naturligtvis att den övergripande strategin är balanserad. Jag är dock övertygad om att nya och strängare miljönormer inte blir ekonomiskt ofördelaktiga för EU, utan att EU tvärtom kommer att bli världsledande när det gäller ny teknik. På så sätt gynnar vi miljön och tryggar samtidigt högkvalitativa arbetstillfällen inom EU för lång tid framöver.
Jag uppmanar också till förnyade insatser för att övertyga de länder som förorenar mest, bland andra Förenta staterna och Kina, om vikten av att skydda klimatet, eftersom vi måste samarbeta för att nå varaktiga framgångar.