Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 14 mars 2007 - Strasbourg

9. Relationerna i Europa-Medelhavsområdet - Inrättande av en frihandelszon för Europa-Medelhavsområdet (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en gemensam debatt om Euromed, som innefattar

– uttalanden av rådet och kommissionen om relationerna i Europa–Medelhavsområdet, och

– ett betänkande av Kader Arif, för utskottet för internationell handel, om skapandet av ett frihandelsområde för EU och länderna kring Medelhavet (2006/2173(INI) (A6-0468/2006).

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Det gläder mig att få tala med er i dag om ämnet förbindelser mellan EU och länderna kring Medelhavet och att få närvara vid debatten om betänkandet från utskottet för internationell handel om skapandet av ett frihandelsområde för EU och länderna kring Medelhavet. Kader Arifs betänkande innehåller mycket av intresse om förbindelserna mellan EU och länderna kring Medelhavet.

Det ligger i EU:s intresse – inte minst av historiska och geografiska skäl, men även på grund av den aktuella utvecklingen, bland annat de ökande farorna med terrorismen och nära ekonomiska band – att Medelhavsområdet är säkert, politiskt stabilt och ekonomiskt välutvecklat. Vi påminns nästan dagligen om att regionerna i Nordafrika och Mellanöstern fortfarande inte har uppnått politisk och ekonomisk stabilitet.

I parlamentets resolutionsförslag skräder man inte orden när man anger huvudproblemen bakom det aktuella läget.

Mellanösternkonflikten har lämnat avtryck på det politiska, ekonomiska och sociala livet och kommer att ha långvarig inverkan på regionen. En tydlig befolkningstillväxt i de södra Medelhavsländerna i kombination med en ekonomisk utveckling som inte kan hålla jämna steg har inneburit att alltfler människor där inte får tillgång till utbildning och sysselsättning. Det är framför allt unga människor, som inte ser någon framtid för sig själva i sina egna länder, som försöker utvandra till EU eller blir lätta offer för personer som erbjuder ”enkla lösningar” i form av radikala idéer. Ibland inträffar båda delarna. Regeringarna i vissa Medelhavsstater ryggar inför de nödvändiga reformerna och förnekar människor chansen att delta politiskt.

I resolutionsförslaget tillstår man dock att Barcelonaprocessen har medfört – citat: ”viktiga framsteg i regionen” genom ”inrättandet av nya och tydligare politiska, ekonomiska, sociala och kulturella band mellan länderna norr och söder om Medelhavet”.

Barcelonaprocessen kunde inte lösa konflikten i Mellanöstern, men det var inte heller dess avsikt, och den skapar mervärde på ett annat sätt som inte bör undervärderas, genom att vara ett av de få forum där Israel och de angränsande arabländerna regelbundet möts vid samma bord. Barcelonaprocessen ger dem ett tak över huvudet där de har möjlighet att utbyta praktiska erfarenheter och samarbeta, till och med vid tillfällen då det finns politiska meningsskiljaktigheter, och det är upp till de deltagande länderna själva att bestämma i vilken utsträckning de vill utnyttja den möjligheten.

Jag ska ge två exempel. I mars 2006 deltog palestinska och israeliska företrädare konstruktivt i mötet med höga tjänstemän från Europa–Medelhavsområdet och Europa–Medelhavskommittén för Barcelonaprocessen, trots dispyterna till följd av valresultatet på de palestinska territorierna.

Det andra exemplet är att både EU och arabländerna kom med konstruktiva förslag vid det särskilda mötet med höga tjänstemän från Europa–Medelhavsområdet och Europa–Medelhavskommittén för Barcelonaprocessen den 22 februari 2006, som hölls för att diskutera karikatyrteckningarna. Även här var det anmärkningsvärt att både de israeliska och arabiska delegationerna var närvarande.

Barcelonaprocessen är följaktligen ett instrument som vi inte kan lägga åt sidan, även om vi inte har uppnått de ambitiösa mål som formellt fastställdes i Barcelonaförklaringen 1995 – bland annat skapandet av ett gemensamt område av fred och stabilitet, fastställandet av en zon av allmänt välstånd och utvecklingen av ett nära partnerskap på det sociala, kulturella och mänskliga området.

Faktum är att förklaringen trots sina brister kan hjälpa Medelhavsområdet att förvandlas från ett ”hav av konfrontationer” till ett ”hav av samarbete” för att citera Tysklands före detta utrikesminister Joschka Fischer.

Tack vare Barcelonaprocessen är det inte bara är företrädare för regeringarna och medlemmar av den akademiska eliten som kan mötas, utan även vanliga människor och personer från det civila samhället på båda sidor av Medelhavet kan komma närmare varandra. Anna Lindhs Europa–Medelhavsstiftelse för kulturell dialog bidrar till att genomföra detta, och dess åtagande ska intensifieras ytterligare i framtiden.

Jag kan tillägga att en viktig institution på området samarbete mellan EU och länderna kring Medelhavet är parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA) som inrättades redan 2003 i syfte att utöva ökat inflytande på främjandet av demokratiska strukturer och mänskliga rättigheter i alla Euromed-länder.

Det framgick tydligt av toppmötet på Barcelonaprocessens tioårsjubileum att EU och länderna kring Medelhavet, trots åsiktsskillnader om omfattning och form, fortsätter att sträva efter ett nära samarbete. I det arbetsprogram för de nästkommande fem åren som antogs vid toppmötet ingår särskilda mål på Barcelonaprocessens samtliga områden, inte bara när det gäller politiskt, ekonomiskt och kulturellt samarbete, utan även invandring. Villkoren för fortsatt samarbete har dessutom fastställts.

Det jag vill säga till er i parlamentet är att det inte blir någon stabilitet utan ekonomiska framsteg – vi vet alla det, och det gäller även för Europa–Medelhavsområdet. Det är därför Euromed-ländernas utrikesministrar vid toppmötet i Tammerfors i slutet av november 2006 upprepade att skapandet av ett frihandelsområde för EU och länderna kring Medelhavet före 2010 var ett fortsatt mål för samtliga Euromed-parter. Är denna ihärdiga strävan efter ett mål som man enats om för tio år sedan rimlig – eller ett utslag av envishet?

Jag vill först och främst säga att datumet 2010 verkar ha blivit en symbol för hur viktigt Euromed-parterna anser att ett frihandelsområde är, men det har dessutom hänt mycket på den ekonomiska fronten som gör att ett frihandelsområde verkar som ett genomförbart förslag. De bilaterala frihandelsområdena i associeringsavtalen mellan EU och nästan alla länder kring Medelhavet – Syrien är det enda undantaget – genomförs på ett tillfredsställande sätt.

Målet är att gradvis ytterligare integrera länderna kring Medelhavet i den europeiska ekonomin. Rådets tyska ordförandeskap kommer att göra allt det kan för att stödja kommissionen så att de aktuella förhandlingarna kan leda till drivkraft och ytterligare framsteg, särskilt på områden som den gradvisa liberaliseringen av tillhandahållandet av tjänster och etableringsfriheten, den gradvisa liberaliseringen av handeln med jordbruksprodukter, bearbetade jordbruksprodukter och fiskeriprodukter samt skapandet av en konfliktlösningsmekanism och tillnärmningen av lagstiftning, med särskild betoning på teknisk lagstiftning.

Målet med detta är att ytterligare underlätta Medelhavsländernas tillgång till EU:s inre marknad, eftersom EU är deras viktigaste handelspartner som svarar för mer än hälften av deras export. Denna utveckling går givetvis hand i hand med framsteg inom genomförandet av det associeringsavtal som jag nämnde förut, som kommer att medföra andra utmaningar och bland annat ge upphov till frågor om huruvida den affärsverksamhet som bedrivs av partnerländerna i Medelhavsområdet är konkurrenskraftig. Bland Medelhavsländerna själva har integrationsförfarandet fått en avsevärd skjuts framåt genom Agadiravtalet som har funnits på plats sedan 2004 och som syftar till att skapa ett frihandelsområde för länderna kring Medelhavet. EU främjar detta samarbete mellan nord och syd bland annat genom att bistå med ekonomiskt stöd till sekretariatet. Vi hoppas att fler länder snart ansluter sig till Egypten, Jordanien, Marocko och Tunisien och undertecknar Agadiravtalet.

Liberalisering och ekonomiska reformer måste påverka ett lands socioekonomiska situation, och exakt hur sådana förändringar påverkar beror framför allt på hur de nödvändiga strukturförändringarna kontrolleras och om de görs med sikte på ett slutmål. EU ger Medelhavsländerna praktiskt stöd för att utföra dem och har till exempel som en del av Barcelonaprocessen i några år bistått med avsevärda belopp till omstrukturering och modernisering av sysselsättning och utbildning, liksom modernisering av transport och infrastruktur.

EU:s regionala stödprogram, till exempel programmet för skapande av en inre marknad i Europa–Medelhavsområdet, Anima, och programmet för innovation i Europa–Medelhavsområdet, bidrar till att förbättra villkoren för investeringsinitiativ och företagsamhet och stärker därmed den privata sektorn. Framför allt små och medelstora företag kan välja att utnyttja Europeiska investeringsbankens facilitet för investering och partnerskap för Europa–Medelhavsområdet, som är ett välutrustat, beprövat stödinstrument som stöder inte bara dessa företag utan även projekt med anknytning till miljö, infrastruktur och utbildning.

Som ni säkert vet är det stora hindret för marknadsekonomier under utveckling att övertyga investerare om att det är en stabil och givande miljö som väntar dem. Detta blir särskilt viktigt på grund av det trängande behovet av direktinvesteringar från utlandet, och länderna kring Medelhavet behöver särskilt stöd från oss när de handskas med detta, vilket de upprepade gånger har bett oss om.

Därför är jag mycket glad över att en särskild arbetsgrupp för investeringar ska sammanträda den 23 april under det tyska ordförandeskapet, då Euromed-parterna ska mötas för att identifiera de svåraste problemen och hitta sätt för att förbättra investeringsflödet till Medelhavsområdet.

Det jag avslutningsvis vill lyfta fram för er i parlamentet är att jag liksom ni anser att okontrollerad ekonomisk tillväxt inte är allt, utan att vi också måste ta hänsyn till de sociala och miljömässiga dimensionerna. Detta gäller i högsta grad också EU:s förbindelser med Medelhavsområdet, och därför kommer det tyska ordförandeskapet att anordna attraktiva konferenser om båda frågorna, med högt uppsatta deltagare.

I slutet av veckan kommer vår utrikesminister, Frank-Walter Steinmeier, således att inledningstala på Euromed-konferensen om sysselsättning och social dialog i Berlin. Barcelonaprocessens mål om ett gemensamt område av säkerhet och välstånd kan inte existera på sikt utan en fungerande social dialog och nya arbetstillfällen. I den situationen är det troligare med en större risk för minskad social stabilitet till följd av hög arbetslöshet, särskilt bland unga, och försämrade utsikter för social och ekonomisk utveckling i staterna i södra Medelhavsområdet.

För det andra kommer det den 19 april 2007 att hållas en konferens om energieffektivitet och förnybara energikällor, också den i Berlin. En framtidsinriktad energipolitik är oumbärlig om vi ska få en hållbar ekonomisk utveckling och en klok användning av resurserna. Ministrar från EU:s grannländer i syd och öst, liksom företrädare för näringslivet och internationella finansiella institutioner, kommer att diskutera hur man ska uppnå en säker och miljövänlig energilagstiftning i Europa–Medelhavsområdet.

Som ni ser ligger våra åtgärder helt i linje med resolutionsförslaget, och det står klart att vi på en och samma gång vill sträva efter Barcelonaprocessens samtliga tre huvudmål, det vill säga skapandet av ett gemensamt område för fred och stabilitet, inrättandet av en zon av allmänt välstånd genom ekonomiskt partnerskap samt skapandet av, inte bara ett frihandelsområde för EU och länderna kring Medelhavet före 2010, utan även av en interkulturell dialog genom samarbete på det sociala, kulturella och mänskliga området.

Det ligger i allas intresse att vi inte släpper efter i våra insatser för att uppnå detta mål. Vi kan alla – både regeringar, parlament och andra politiska makthavare – göra något här, och genom att förena våra krafter kan vi verkligen uppnå en hel del.

Tack så mycket för uppmärksamheten.

(Applåder)

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Varje diskussion om förbindelserna mellan Europa och Medelhavsområdet är först och främst en diskussion om en gemensam politisk utmaning. I dag utgör Medelhavsregionen och EU ett strategiskt och ekonomiskt område under uppbyggnad. Samtidigt som vi återupptäcker vårt gemensamma kulturella och politiska arv lägger vi grunden till vårt framtida ekonomiska samarbete, eftersom vi ännu en gång vill spela en nyckelroll för att skapa ett område med stabilitet, fred och välstånd.

Det vidsträckta Europa–Medelhavsområdet rymmer två storheter som är ömsesidigt beroende av varandra: EU med sina 27 medlemsstater och Medelhavsregionen med sina mer än 250 miljoner invånare. Vi är politiskt beroende av varandra som partner som försöker skapa fred i Mellanöstern och på andra håll i Medelhavsområdet och som arbetar för att främja pluralism och demokrati.

Vi är ekonomiskt beroende av varandra. Handelsförbindelserna mellan EU och länderna kring Medelhavet är sunda och de växer. I dag har Medelhavsländernas export till EU 27 vuxit med i genomsnitt 10 procent om året mellan 2000 och 2006. Importen från EU har också ökat, men i den långsammare takten 4 procent. EU:s handelsöverskott har minskats betydligt, och 2006 rådde i stort sett handelsbalans.

Vi är emellertid beroende av varandra också på andra sätt: i miljöfrågor, eftersom vi gemensamt har mer än 26 000 kilometer av Medelhavets kuster och gemensamt måste möta de utmaningar som har samband med klimatförändringen, med vatten och med rening av havet. Vi är beroende av varandra även när det gäller energi, tack vare de flöden av olje- och gasresurser som härrör från eller passerar genom Medelhavsområdet. Vi är också beroende av varandra i demografiskt avseende med tanke på behovet av en dialog med länderna i Nordafrika om hur den legala och illegala invandringen ska hanteras. Slutligen är vi beroende av varandra i kulturellt avseende eftersom det är absolut nödvändigt att föra en djupgående dialog mellan kulturer och religioner.

Som svar på detta ömsesidiga beroende har EU skapat den europeiska grannskapspolitiken och Barcelonaprocessen – kompletterande och sammanhängande ramar för politik och samarbete. Inom dessa ramar har vi handlingsplaner för grannskapspolitiken och associeringsavtal som har ingåtts med nästan alla länder i regionen. Det senaste avtalet, som slöts med Egypten, godkändes av associeringsrådet för EU och Egypten den 6 mars.

Såsom nämnts håller frihandelsområdet för Europa–Medelhavsområdet successivt på att ta form, och det kommer att fungera som en förbindelselänk mellan en alltmer globaliserad värld och EU:s öppna, inkluderande regionalism. Vi bygger vidare på vår liberaliserade varuhandel för att också liberalisera tjänstehandel och företagsetableringar på ett sätt som gynnar välbehövlig regional ekonomisk integration.

Det har skapats aktiva Europa–Medelhavsinstitutioner, som den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet. År 2007 kommer säkert att vara ett viktigt år i våra förbindelser med en region som är stadd i kraftig förändring och har stora förväntningar på EU, en region där nära relationer med unionen har mycket hög prioritet.

År 2007 kommer att vara det första året för europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentets verksamhet. I vårt samarbete med våra partner drivs vi av övertygelsen att förändringar måste komma inifrån samhället om de ska bli bestående.

I samband med grannskapspolitiken bereder det successiva genomförandet av politiska och ekonomiska reformer vägen för ett närmande mellan EU och Medelhavsländerna.

Om vi ska kunna hjälpa våra grannar att genomföra krävande reformprogram måste vi ha någonting lockande att erbjuda dem. Vi har redan erbjudit oss att stärka våra handelsförbindelser. Vi skulle också kunna arbeta på att minska formaliteterna i samband med utfärdande av visum. De förslag som ingår i kommissionens meddelande kräver en betydande politisk vilja men också lika betydande ekonomiska och finansiella åtaganden.

Europaparlamentets medverkan kommer att vara av största vikt för att säkerställa att EU fortsätter att bedriva en konsekvent politik gentemot regionen och för att skapa politiskt och ekonomiskt stöd för ett framgångsrikt genomförande av samarbetspolitiken i Medelhavsregionen.

I samband med Barcelonaprocessen kommer de tyska och portugisiska ordförandeskapen, såsom redan har nämnts, att ha ett nära samarbete med kommissionen för att påskynda den handlingsplan som antogs vid Barcelonatoppmötet i november 2005.

Den verksamhet som har planerats för 2007 omfattar följande: en konferens om sociala frågor i mars i Berlin, vars syfte kommer att vara att tillföra vårt partnerskap en social dimension, en konferens om migration som anordnas av det portugisiska ordförandeskapet under det andra halvåret i år – den första konferensen i sitt slag i regionen som kommer att erbjuda ett forum för att diskutera gemensamma strategier för att bekämpa illegal invandring och hantera den lagliga invandringen på ett effektivare sätt – en konferens om forskning och universitetsutbildning, där kommissionen kommer att tillkännage inrättandet av stipendier för universitetsstuderande i regionen, och slutligen ett möte mellan handelsministrarna i Europa–Medelhavsområdet som anordnas av det portugisiska ordförandeskapet i Lissabon och som har till syfte att bedöma våra framsteg på väg mot den frihandelszon för Europa–Medelhavsområdet som är vårt mål.

År 2007 kommer också att vara viktigt eftersom det kommer att vara det år då vi fastställer och genomför långtgående handlingsplaner för att bidra till att skapa en ljusare framtid för regionen: Horisont 2020-planen, vars syfte är att rena Medelhavet, Istanbulhandlingsplanen om kvinnors roll i samhället, som antogs i november 2006, det praktiska genomförandet av Tammerforsprogrammet, som antogs vid konferensen för utrikesministrarna i Europa–Medelhavsområdet, och handlingsplanen för genomförandet av frihandelsområdet, ämnet för Kader Arifs betänkande som jag nu övergår till.

Jag vill gratulera föredraganden och de ledamöter som har bidragit till att göra detta resolutionsförslag relevant och fullständigt. I betänkandet nämns de blandade resultaten av Barcelonaprocessen när det gäller handelsliberalisering och ekonomisk integration. Samtidigt betonas uppgiftens komplexitet och de socioekonomiska hindren, både strukturella hinder och hinder som har samband med den aktuella internationella situation som präglade denna region i EU:s grannskap.

De blandade resultaten i fråga om välstånd till följd av inrättandet av ett frihandelsområde beror faktiskt inte alltid på själva processen eller dess svagheter utan ofta på ett antal strukturella hinder som är typiska för denna region, begränsningar som på något sätt har förhindrat att den ekonomiska integrationsprocessen har förverkligats fullt ut.

Trots dessa hinder har det dock skett en ökning av handeln efter liberaliseringen genom Barcelonaprocessen. Exporten från Medelhavspartnerna till EU har fördubblats sedan 1995. EU:s export har ökat med 60 procent och Medelhavsländernas bilaterala handelsunderskott har minskat från 20 procent till 10 procent under samma period. Inrättandet av en frihandelszon för Europa–Medelhavsområdet är fortfarande ett mål både för Barcelonaprocessen och för vår grannskapspolitik.

I båda sammanhangen har det tagits olika initiativ för att fördjupa och stödja liberaliseringen, både när det gäller ytterligare tulliberalisering och när det gäller avskaffande av icke-tariffära handelshinder.

Nya förhandlingar på områdena jordbruk, tjänster och investeringar har inletts sedan handelsministrarnas möte i Marrakech i fjol, och i våra handlingsplaner inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken prioriteras vissa åtgärder, särskilt när det gäller att avlägsna regleringar och icke-tariffära hinder.

Redan från början har man i Barcelonaprocessen förutskickat åtgärder som kompletterar och mildrar effekterna av frihandelszonen för Europa–Medelhavsområdet. Bland dessa åtgärder kan nämnas följande: asymmetri i tullavvecklingen, en successiv strategi i fråga om liberalisering – jordbrukssektorn, till exempel, börjar först nu ingå sedan det har förflutit en rimligt lång tid efter industriliberaliseringen – och sist, men inte minst, bestämmelsen om betydande bistånd för att stödja ekonomiska och strukturella reformer och hållbar landsbygdsutveckling, tidigare genom Meda och för närvarande genom det nya europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENP).

Vår prioritet är fortfarande att stärka hållbar utveckling och konkurrensförmåga i Medelhavsregionen genom att avlägsna handelshinder, genom att främja regional integration, investeringar, regelkonvergens genom anpassning till reglerna för EU:s inre marknad, forskning och innovation och genom att stärka infrastruktur och nätverk i området. I ett nötskal innebär detta att vi ska arbeta för gemensamt välstånd, vilket är målet för Barcelonaprocessen och vår grannskapspolitik. Vi kommer att göra alla tänkbara ansträngningar för att se till att denna vision blir verklighet.

Ärade ledamöter! Själva kärnan i våra förbindelser med våra partner i Medelhavsområdet är vår mycket djupa och starka önskan att främja säkerhet, tillväxt och stabilitet i regionen. Men det finns också en orubblig övertygelse om att vi deltar i ett ännu mer ambitiöst projekt, nämligen att bygga upp en region och att bejaka våra gemensamma mål och värden. Europeiska kommissionen räknar med att Europaparlamentet ska leva upp till dessa stora utmaningar med hjälp av den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet, och jag ser fram emot vårt fortsatta samarbete.

(Applåder)

  Kader Arif (PSE), föredragande. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det gläder mig – särskilt efter vad jag precis har hört – att få presentera detta betänkande för er i dag.

Det vittnar om att EU:s Medelhavspolitik är en prioritering för vår institution och att den måste förbli det. I det betänkande som jag lagt fram för er analyseras resultaten av över tolv års samarbete i enlighet med Barcelonakonferensens mål. Det innehåller en del förslag till stöd för genomförandet av ett ömsesidigt fördelaktigt frihandelsområde för EU och länderna kring Medelhavet. Detta arbete, som tagit flera månader att fullborda, möjliggjordes tack vare ett nära samarbete mellan mig och olika experter, frivilligorganisationer, företrädare för regeringarna i länderna kring Medelhavet och naturligtvis mina kolleger, parlamentsledamöterna. Jag vill tacka dem för deras samarbete.

Den välgrundade kollektiva kunskap som vi har fått genom det konstruktiva arbete som utförts av skuggföredragarna, som jag är innerligt tacksam mot, anser jag har gjort att jag har kunnat åstadkomma en balanserad text som återspeglar alla farhågor och frågor. Denna anda, denna övergripande balans som förstärkts av resultatet av omröstningen i utskottet, måste bli vägledande för morgondagens omröstning i plenum.

Först och främst måste vi fastställa något. Även om varje plats på jorden har sin egen särskilda prägel tyngs förbindelserna mellan EU och länderna i södra Medelhavsområdet av historien – en historia fylld av konflikter, brist på förståelse och instabilitet, en problemfylld och till och med tragisk historia.

Därför har jag försökt att skriva detta betänkande framför allt från ett ytterst politiskt perspektiv. En förhoppning växte fram vid Barcelonakonferensen 1995. Den politiska vilja som uppvisades var att skapa ett globalt partnerskap mellan EU och länderna kring Medelhavet för att göra denna region till ett gemensamt område av fred, stabilitet och välstånd. I dag måste vi dock dra slutsatsen att resultaten inte lever upp till våra förhoppningar och förväntningar.

Sedan dess har vi upplevt politisk instabilitet: kriget i Libanon, dåliga fredsutsikter i Mellanöstern, invecklade förbindelser mellan västvärlden och arab- och muslimländerna sedan den 11 september 2001 och spända förbindelser mellan partnerländerna i syd. Till det läggs uppfattningen – som jag anser felaktig – om att EU inte prioriterar förbindelserna med länderna i södra Medelhavsområdet.

I listan med farhågor kan vi lägga till en rädsla över att filosofin från Barcelonakonferensen och EU:s nya grannskapspolitik ska försvagas. Det skulle innebära slutet på konvergens och införandet av divergens, till följd av konkurrensen mellan länderna.

Till sammanhanget hör också asymmetri på de tre områdena ekonomi, samhälle och demografi. Den slående asymmetri som finns mellan de två parterna i frihandelsområdet, nämligen EU och länderna kring Medelhavet, är precis lika slående mellan länderna i södra Medelhavsområdet och även inom några av de länderna i sig, mellan kustområden och städer och inom landsbygdsområden.

Inför alla dessa svårigheter krävs en stark politisk vilja, men vi måste också visa att vi är realistiska. Av den anledningen och med hänsyn till de stundvis stora förseningarna i genomförandet av de ekonomiska och politiska reformer som krävs för att skapa en äkta inre marknad i Europa–Medelhavsområdet anser jag att vi måste ändra på 2010 som tidsfrist för frihandelsområdets ikraftträdande.

Konsekvenserna av ett sådant område och de förändringar som det kommer att medföra kräver ett försiktigare tillvägagångssätt från samtliga partnerländer, särskilt när de partnerländerna skiljer sig åt. När vi blickar framåt på skapandet av detta frihandelsområde måste huvudtemat förbli målet om en handelsform som främjar utveckling och minskad fattigdom, särskilt i denna region där 30 procent av befolkningen lever på 2 US-dollar om dagen och där massarbetslöshet och okontrollerad invandring är de enda framtidsutsikterna för en allt större mängd unga människor.

Vår prioritering måste vara att skapa ett verkligt socioekonomiskt område för EU och länderna kring Medelhavet och integrera alla de sociala och miljömässiga frågorna i den ekonomiska dimensionen.

Därför förespråkar jag ett frihandelsområde som utvecklas på ett successivt, hanterbart, långsamt och samlat sätt. Det måste också anpassas till den socioekonomiska situationen i vart och ett av länderna.

Marknader får inte öppnas om det skadar länderna i syd och medför en risk för att ett antal av dagens känsliga nyckelsektorer försvagas ytterligare till följd av en konkurrenskamp.

Vi vet alla att deras jordbruk inte är konkurrenskraftigt eller särskilt varierat. En majoritet av småbruken behöver modernisera sina strukturer, och det kräver att vi tittar närmare på en form av integrerad jordbrukspolitik som kretsar kring livsmedelssäkerhet.

Vi vet också att det finns länder där en form av lågteknologi och industri med lågt mervärde har utvecklats, som måste få hjälp genom investeringar inom utbildning och forskning och genom modernisering av produktionsstrukturerna. Vi vet att vi inte ska pressa dessa länder till att plötsligt öppna sina tjänstemarknader, samtidigt som offentliga tjänster hålls utanför förhandlingsramen.

Vi måste hålla ett vakande öga på allt detta, annars kommer vårt arbete att få motsatt effekt jämfört med den utveckling som vi strävade efter, och den berörda befolkningens sociala välbefinnande kommer att ta skada. Därför anser jag att det är av avgörande betydelse att vi ger våra partnerländer rätten att bestämma över i vilken takt som de vill öppna upp för handel och hur de vill organisera sin utvecklingsstrategi.

Det är därför viktigt att stärka den övergripande konkurrenskraften i Medelhavsländernas ekonomier för att garantera deras ekonomiska diversifiering, en lyckad integration i den internationella handeln och en rättvis fördelning av de förväntade fördelarna, bibehålla ett asymmetriskt system som grundar sig på handelsförmåner och fortsatt användning av förvaltningsinstrument på leverantörssidan, locka investerare som det finns få av i området, skapa ett stabilt investeringsområde och regional infrastruktur och transportnätverk mellan EU och länderna kring Medelhavet samt arbeta för en tätare politisk och ekonomisk tillnärmning i länderna i södra och östra Medelhavsområdet för att bidra till att verkligen stärka samarbetet och integrationen.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram det trängande behovet av en förnyad politisk vilja bland samtliga partnerländer och av att EU på nytt gör verkligt samarbete till en av sina prioriteringar, som båda är viktiga förutsättningar för att Barcelonaprocessen och det socioekonomiska området i Europa–Medelhavsområdet ska få nytt liv och blomstra. Utan dessa riskerar frihandelsområdet att bli en symbol för Europa–Medelhavsområdets missförstånd. När det gäller min generation är det viktigt att vi går vidare till en tid av försoning – det är den utmaning som vi står inför. Ett säkerställande av stabiliteten och utvecklingen i detta område innebär ett säkerställande av den demokratiska utvecklingen och vår stabilitet.

  Antonio Tajani (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Utskottet för utrikesfrågor har med stor majoritet antagit ett yttrande över Kader Arifs betänkande, som framför allt inriktar sig på politiska frågor och därmed också tar upp det bredare ämnet om situationen kring Medelhavet.

Utskottet för utrikesfrågor har framför allt tagit upp sex punkter. Den första rör det politiska åtagandet att skapa ett frihandelsområde för att säkerställa fred, demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen och främjandet av interkulturell och interreligiös dialog.

Den andra handlar om att EU snarast måste arbeta för att skapa ett område av säkerhet och stabilitet i hela regionen, bland annat genom att upprätthålla Libanons fulla suveränitet och sträva efter en fredlig samexistens mellan staten Israel och en framtida palestinsk stat. Den tredje är att vi också ser ett behov av att ge ekonomiskt stöd till återuppbyggnad i dessa områden, som har fått utså riktigt hemska tider med våldsamma sammandrabbningar eller till och med fullskaligt krig. Vi förväntar oss naturligtvis att skapandet av ett frihandelsområde kommer att vara det första steget för att få slut på terrorkrigen i Mellanöstern.

Den fjärde punkten handlar om att understryka vikten av att uppmuntra till politiska, demokratiska och socioekonomiska reformer i EU:s partnerländer så att vi får ett område av gemensamt välstånd, inte minst med hänsyn till den ökade kinesiska närvaron i framför allt Afrika.

I den femte punkten insisterar utskottet för utrikesfrågor på att det är nödvändigt att till slut inrätta en bank för Europa–Medelhavsområdet som är oberoende av Europeiska investeringsbanken, för att kunna tillgodose våra partnerländers ständigt växande efterfrågan på lån och finansiering.

Den sjätte och sista punkten rör det lite känsliga ämnet invandring. Utskottet för utrikesfrågor uppmanar till avtal med partnerländerna för att kontrollera migrationsflödena redan vid källan så att man kan hindra personer som kan utgöra en fara för EU:s stabilitet och även skada bilden av sina hemländer från att gömma sig bland det stora antalet arbetstagare som söker anställning i EU och som kan vara en viktig resurs för vår världsdel.

  Jean-Claude Fruteau (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att lyckönska vår föredragande, Kader Arif, till hans relevanta analys.

Även om öppnandet av dagens marknader erbjuder verkliga utsikter för ekonomisk utveckling på båda sidor av Medelhavet, är det från jordbrukssynpunkt viktigt att denna trend grundar sig på erfarenhet från lokalbefolkningen och aktörerna på plats. Det är av avgörande betydelse att förfarandet genomförs på ett väl avvägt sätt, produkt för produkt och enligt en långsam tidsplan, för att tillgodose behoven hos de små jordbruksföretagen, som är mest utsatta, störst till antalet och bäst rustade för att utveckla en form av multifunktionellt jordbruk som tar hänsyn till naturresurser och lokal utveckling.

Detta lagstiftningsarbete hänger på att man stärker handelsförmånerna på grundval av en asymmetrisk förbindelse som är utformad för att gynna de mest sårbara länderna. Det hänger också på stödåtgärder som gör att vi kan hjälpa dessa länder att modernisera sina produktionsstrukturer och som bidrar till utvecklingen av samverkan, genom tekniskt och ekonomiskt samarbete mellan yrkesgrupper och genom en gemensam politik för märkning.

  Vito Bonsignore, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA) ska sammanträda om några dagar. Målet är att blåsa nytt liv i den för att kunna tillföra en parlamentarisk dimension till dialogen och samarbetet i Medelhavsområdet.

Man redogör helt för Europaparlamentets ståndpunkt i det gemensamma resolutionsförslaget, som jag vill lyfta fram tre punkter ur: uppmaningen till att skapa en utvecklingsbank för EU–Medelhavsländerna, uppmaningen till större uppmärksamhet på miljö- och energifrågor och framför allt frågan om kvinnors status.

Vi förväntar oss att EU:s institutioner agerar tillsammans, och vi uppmanar kommissionen att aktivt stödja insatserna från Europaparlamentet och dess talman, Hans-Gert Poettering, för att blåsa nytt liv i EMPA. Jag anser att detta stöd behöver göras mycket tydligt i Tunis genom att de deltar på högsta nivå.

Diskussionen om frihandelsområdet förtjänar särskilt fokus i dag, eftersom vi är medvetna om att det vid ett eventuellt genomförande mycket väl kan medföra politisk och parlamentarisk verksamhet med praktiska resultat. Vi anslöt oss till Barcelonaprocessen för att göra åtgärderna i Medelhavsområdet mer effektiva. Vi inser att vi inte kommer att uppnå de förväntade målen inom utsatt tid.

Europeiska unionen har inte kunnat uppfylla sina mål, och det är därför integrationsförfarandet mellan Europa–Medelhavsområdet nu blir EU:s nya strategi och politiska prioritering. Vi är medvetna om att världen har förändrats, så vi måste anpassa vår strategi utan att dra ned på våra åtgärder. Vi måste främja handeln mellan nord och syd och utveckla handeln inom syd. Vi måste hitta praktiska och konkreta åtgärder för att gå i den riktningen.

Europeiska kommissionen bör, i överenskommelse med de andra institutionerna, välja och utföra ett stort, symboliskt projekt. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso och kommissionsledamöterna Benita Ferrero-Waldner och Peter Mandelson har all information som behövs för att lägga fram ett förslag. Det är viktigt att åstadkomma fred i området och att alla berörda parter samarbetar – från Israel till palestinierna och från Syrien till Iran – med aktivt stöd från EU i dess nya roll och med intensiva insatser från kvartetten. Europeiska unionen bör inte vara så lättskrämd, utan mer våghalsig: vi måste komma till fredskonferensen så fort som möjligt.

  Pasqualina Napoletano, för PSE-gruppen. – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Jag anser att Kader Arifs betänkande är historiskt för Europaparlamentet. I det tar man upp de kommersiella aspekterna av förbindelserna mellan EU och länderna kring Medelhavet på ett nytt och utförligt sätt. De politiska grupperna har dock beslutat att följa upp betänkandet med en debatt och resolution. Debatten täcker förstås betänkandet, men den handlar också om att utvärdera denna politik.

Jag sticker inte under stol med att vi är lite bekymrade över utsikterna till att arbeta i partnerskap med Medelhavsländerna, eftersom den grannskapspolitik som skulle ha gett dessa förbindelser en medvetet kontinental dimension riskerar att splittra denna politik. Vi har stor respekt för och uppskattar det arbete som kommissionen lägger ned på att förhandla fram handlingsplaner land för land, men vi vill påpeka att handlingsplanerna endast är en del av denna politik och att stora problem som sysselsättning, kampen mot fattigdom, miljön och Medelhavets återhämtning inte bara fysiskt utan också miljömässigt, kulturellt, politiskt och ekonomiskt kräver ett bredare tillvägagångssätt, en multilateral strategi och en mer konkret politisk investering från EU.

Därför ber vi rådet och särskilt det tyska ordförandeskapet, som har visat stor lyhördhet för detta dokument, att vidta ytterligare åtgärder, förhoppningsvis med stöd från den parlamentariska församlingen, som ska sammanträda i Tunis i nästa vecka. Jag vill påminna om att den parlamentariska församlingen är det enda politiska forum där nord och syd kan samtala och också det enda politiska forum där israeler och palestinier fortfarande samtalar.

  Philippe Morillon, för ALDE-gruppen. – (FR) Fru talman! Våra kolleger Vito Bonsignore och Pasqualina Napoletano har precis påpekat att företrädarna för kustbefolkningen på båda sidor av Medelhavet i slutet av veckan ska träffas igen inom detta forum – lyckligtvis nu en parlamentarisk församling – där man sedan grundandet har strävat efter att utveckla förtroendeförhållanden som ni, herr rådsordförande, mycket riktigt har betonat vikten av.

Detta kommer att vara vårt första sammanträde sedan den libanesiska tragedin där jag anser att EU teg för länge och till slut ingrep på ett oorganiserat sätt på initiativ av en eller annan medlemsstat. Vi vet dock mycket väl att det var EU, som arvtagare till de mänskliga och kulturella värden som vi känner till, och understödd av sin ekonomiska makt och demografiska dimension, som förväntades inta rollen som till en början ingripare och sedan som medlare. Då var det kanske fortfarande för tidigt att göra EU:s röst hörd. Nu kanske är en bättre tid att göra det.

Vår höge representant, Javier Solana, var i Beirut i förrgår. I går togs han emot av kung Abdullah av Saudiarabien, och i dag har han ett möte med Syriens president, Bachar Al-Assad.

Jag hoppas att detta kommer att bidra till att stärka det hopp som växte fram ur den senaste tidens diplomatiska initiativ som till slut verkar lova gott för en lugnare situation. En lugnare situation i Libanon efter mötet mellan premiärministern och parlamentets talman, en lugnare situation i Palestina efter den överenskommelse som nåddes i Mecka mellan Fatah och Hamas och de första tecknen på lugn i Mellanöstern efter den första internationella konferensen i Bagdad i lördags.

Med hjälp av dessa framtidsutsikter måste vi fortsätta att utveckla parlamentarisk diplomati i Tunis. En sådan diplomati kommer förhoppningsvis att göra att vi kan sammanföra våra israeliska och palestinska kolleger som, efter vårt senaste sammanträde för ett år sedan, knappt har haft den ovärderliga möjligheten att träffas och utbyta åsikter för att bekämpa det gissel av ömsesidig rädsla som deras invånare så länge har fått utstå.

  Adriana Poli Bortone, för UEN-gruppen. – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Att förstärka grannskapspolitiken med länderna i syd måste vara en strategisk prioritering. Barcelonaprocessen har markerat ett viktigt skede i våra förbindelser med Medelhavsländerna och det fortsätter den att göra.

Vissa pessimister kanske säger att resultaten inte har nått upp till förväntningarna, att det ekonomiska samarbetet mellan länderna i syd fortfarande är i begynnelsestadiet, och att vi fortfarande är långt ifrån att ha uppnått några väsentliga resultat när det gäller den gemensamma hanteringen av invandringen. Vi skulle givetvis ha kunnat göra mycket mer, men vi skulle definitivt inte ha uppnått de nuvarande resultaten utan Barcelonakonferensen och utan de framsteg som följde på den.

Det som har uppnåtts är en djupgående politisk dialog mellan de båda parterna om en hel rad frågor. Detta framgår av de ofta förekommande mötena mellan ministrarna från länderna i Europa–Medelhavsområdet och ingåendet av en rad bilaterala associeringsavtal mellan EU och dess partner, vilket skulle kunna ses som en grund för att utveckla en mer övergripande ekonomisk integration. Den nya grannskapspolitiken tillhandahåller instrument för ett närmare samarbete i Medelhavsregionen. Denna handlingsplan gör det möjligt för oss att i större utsträckning precisera och anpassa våra åtgärder efter våra partners behov. Planerna bör emellertid inte utgöra ett alternativ till Barcelonaprocessen, utan ytterligare instrument som gör det möjligt att genomföra och uppnå Barcelonamålen på ett mer effektivt sätt.

Dessa är gemensamma frågor som förändras med tiden samtidigt som nya behov uppstår, och de kräver ett gemensamt tillvägagångssätt som är till nytta för samtliga berörda parter i regionen. De omfattar möjligheten att gradvis integrera energimarknaderna i Europa och Medelhavsområdet för att genomföra gemensamma energiprogram och utveckla hållbara energikällor inom ramen för ett aktivt samarbete. Samarbetet syftar också till att garantera en tryggad energiförsörjning, en mångfald av energikällor, främjande av energieffektivitet, utveckling av ny teknik, forskningsprogram, samt utveckling av gemensamma projekt på det här området.

En följd av allt detta har varit en djupare ömsesidig förståelse, som torde leda till en mer allmän och öppen kontakt samt en möjlighet att rätta till eventuella tidigare misstag, så att stabilitet, fred, demokrati och framsteg blir de resultat som vi alla kan dela.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman! Huvudaspekterna i förbindelserna mellan Europa och Medelhavsområdet, och i samtliga resolutioner och deklarationer med anknytning till dessa förbindelser, är fredsprocessen i Mellanöstern, kampen mot terrorismen, samarbete på asyl- och invandringspolitikens område samt främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter. Men hur lång är inte vägen och hur bred är inte klyftan mellan deklarationerna och de oansenliga resultaten!

I Mellanöstern har EU stora svårigheter när det gäller stödet för den genuint opartiska tillämpningen av internationell lagstiftning. Den retorik som EU hittills har använt sig av när det gäller respekten för de grundläggande rättigheterna i kampen mot terrorismen har inte varit direkt positiv sedan Favabetänkandet om invandring lades fram. Som ett omedelbart resultat av EU:s politik har migranter och flyktingar fängslats i sina ursprungsländer eller i transitländerna, i strid mot dessa personers grundläggande rättigheter. Vad värre är, det mediokra resultatet på området för demokrati och mänskliga rättigheter står varje dag i bjärt kontrast till de människorättsaktivister – journalister, politiska motståndare och till och med samvetsfångar eller fackföreningsfolk – som går under i fängelse.

I Tunisien, där den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet kommer att mötas för ett plenarsammanträde, har samtliga projekt som EU finansierar för att bistå det civila samhället lagts på is. Inte en enda journalist kan uttrycka sig fritt. Den tunisiska människorättsorganisationen, journalistförbundet och andra organisationer har fortfarande inte tillåtelse att hålla sina kongresser. Advokaten och människorättsaktivisten Mohamed Abou, vars frisläppande vi begärde redan i juni 2006, har just inlett sitt tredje år i fängelse.

Vi vet att det är det civila samhällets deltagande i processen och den demokratiska och parlamentariska övervakningen av Europa–Medelhavspolitiken som är nyckeln till att återuppliva en rättmätig dynamisk kraft, en kraft för fred, för en hållbar utveckling och för mänskliga rättigheter.

Den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet måste därför göra vad den kan för att stödja, främja och involvera nätverk och aktörer från det civila samhället i sitt arbete. Den bör också utveckla en verkligt oberoende, autonom kapacitet för regeringar, en kapacitet för att kunna göra bedömningar, gå i spetsen för arbetet samt lägga fram förslag inom ramen för Europa–Medelhavspolitiken.

  Luisa Morgantini, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Kader Arif till hans komplexa och välstrukturerade betänkande. Jag ska bara ta upp en fråga under den minut som står till mitt förfogande, nämligen att det inte kommer att vara möjligt att uppnå Barcelonaprocessens mål och resultat såvida vi inte snabbt och beslutsamt tar itu med konflikten mellan palestinier och israeler.

Det är nu 2007. De palestinska territorierna har varit ockuperade sedan 1967, och det innebär 40 års berövande av frihet och rättvisa, och 40 år av brott mot FN:s resolutioner och mänskliga rättigheter. Som det tyska ordförandeskapet sa behöver vi en dialog, och varje initiativ för att främja en sådan dialog är välkommet. Vi behöver också förhandlingar som kan leda till en lösning på konflikten, så att palestinier och israeler kan leva tillsammans i ömsesidig säkerhet.

Det s.k. arabinitiativet och utformandet av en nationell enhetsregering är möjligheter som bör utnyttjas utan ytterligare dröjsmål för att få palestinierna och israelerna att återvända till förhandlingsbordet inom ramen för en internationell konferens. Vi måste få till stånd en sådan konferens om vi vill att Barcelonaprocessen inte bara ska omfatta retoriska uttalanden utan även verkliga, praktiskt genomförbara åtgärder i ett Medelhavsområde präglat av förbindelser och handel. Därför anser jag att vi behöver en politik för ett verkligt partnerskap med fri rörlighet för varor och personer.

  Derek Roland Clark, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Min grupp förespråkar frihandel och upprättandet av goda förbindelser. Utan tvivel vill EU-medborgarna ha detta för Medelhavsländerna, och under förmiddagen i dag uttryckte rådsordföranden Frank-Walter Steinmeier åsikten att EU bör göra insatser på de områden där människor önskar det. Men de har också rätt att fråga hur deras pengar används, bland annat de 5350 miljoner euro som har anslagits till Euromed under perioden fram till 2007. Med tanke på alla andra krav på resurser skulle de kunna ifrågasätta värdet av detta, i synnerhet om vi anslår ytterligare medel för att bekämpa klimatförändringen. Här ska en enorm summa pengar användas för att jaga hjärnspöken, eftersom de vetenskapliga beläggen är tvivelaktiga och ytterligare misskrediteras genom det ovetenskapliga, känsloladdade och teatraliska sätt de presenteras på.

Om detta gör att jag klassificeras som kättare hoppas jag att jag inte drabbas av samma öde som Abdel Karim som dömdes till fyra års fängelse i Egypten för att ha kritiserat både sin regering och de våldsamma radikalerna i sitt land.

Med tanke på att vi tidigare i dag ombads att stödja EU:s insatser mot den fasansfulla Mugaberegimen kanske de som har ansvar för Euromeds tillgångar kunde betänka att en del av dessa pengar går till länder där det finns betydande grupper som ännu inte har avstått från att använda våld.

  Philip Claeys, för ITS-gruppen. – (NL) Fru talman! Problemet med invandringen är viktigt, och det ges alltför lite uppmärksamhet under debatterna om partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet. Eftersom Euromed-länderna står för det högsta antalet invandrare i de flesta av EU:s medlemsstater är det bara logiskt att detta borde tas upp för diskussion inom ramen för Euromed. Det bör också hållas fler diskussioner om vissa specifika problem. Vi har till exempel problemet med den olagliga invandringen, med de asylsökande som har nått vägs ände, men som bara svårligen tas tillbaka av sina hemländer – som i vissa fall är Euromeds partnerländer. Vi behöver också tala om det samarbete som vi bör kunna förvänta oss från Medelhavsområdets andra sida för att försvåra och försöka förhindra denna olagliga invandring.

Vi måste också föra upp problemet med den växande muslimska fundamentalismen på dagordningen, som är ett problem både för våra Euromed-partner och för EU självt. En annan angelägenhet är många invandrares bristande integrering i EU, och även här bör ursprungsländerna göra något avseende de frågor som t.ex. rör invandrare som blir medborgare i gästlandet, samtidigt som de önskar eller snarare är tvungna att behålla sitt ursprungliga medborgarskap, vilket bör tas upp för diskussion.

Kommissionsledamot Peter Mandelson talade för en stund sedan om att hantera och kontrollera den lagliga invandringen. Nåväl, jag anser att det är hög tid att vi sticker ut hakan och säger att vi inte behöver någon mer invandring, och det bör inte längre vara tabubelagt att föreslå att personer som har svårt att etablera sig återvänder till den plats de kom ifrån.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Fru talman! Jag anser att vi alla bör glädjas åt att vi håller denna debatt dagen före den konferens som den parlamentariska församlingen för Europa-Medelhavsområdet ska hålla i Tunis, och att vi samtidigt godkänner denna resolution som har antagits av parlamentets samtliga politiska grupper och av utskottet för internationell handel.

Det gläder mig att kommissionen sa att vi står inför en gemensam politisk utmaning. Utöver de aspekter som rör handel, energi, vatten, kultur och invandring anser jag att det finns ett grundläggande problem som ligger bakom denna debatt, nämligen det politiska problemet.

Jag anser att Europeiska unionen bör ägna stor uppmärksamhet åt Arabförbundets kommande toppmöte som ska hållas i slutet av denna månad i Riyadh, där en ny plan för regionen kommer att läggas fram. EU bör genom sina institutioner, herr kommissionsledamot, vara noga med att se till att våra kommentarer och åsikter i detta hänseende förs fram.

Jag anser också att vi bör ta stor hänsyn till de saudiska diplomaternas nuvarande aktiva ställning, besöken av Förenta staternas utrikesminister och andra internationella ledare, det senaste mötet i Mecka mellan den palestinske presidenten och ledarna för Hamas i avsikt att utforma en nationell enhetsregering, samt besöket av Iraks president.

Jag anser därför att det är helt riktigt att beakta alla de faktorer som tillsammans utgör EU:s Europa–Medelhavspolitik och därvid ta hänsyn till alla de möjligheter som ges i form av instrument för den nya grannskapspolitiken och särskilt de betydande ekonomiska medel som står till vårt förfogande. Jag anser dock, herr kommissionsledamot, att politiken måste prioriteras. I detta hänseende anser jag att de beslut som fattades vid det förra toppmötet i Barcelona, och närmare bestämt uppförandekoden för kampen mot terrorism, bör utgöra en grundläggande faktor som är knuten till vårt arbete inför Arabförbundets kommande toppmöte i Riyadh i slutet av denna månad.

  Carlos Carnero González (PSE). – (ES) Fru talman, mina damer och herrar! Vi ska sända ett optimistiskt budskap, för varje gång vi diskuterar Medelhavsområdet ger vi intryck av att situationen i denna region är helt förskräcklig, och så är inte fallet. Givetvis har vi många problem, men vi har också många möjligheter. När det gäller Medelhavsområdet sätts vi i själva verket på prov, för att se huruvida vi kan göra mesta möjliga av dessa möjligheter. Konflikter är ett exempel. I exempelvis fallet med Mellanöstern är vi tvungna att genomföra en andra internationell fredskonferens i Madrid, och dra fördel av de gynnsamma tillfällen som har uppkommit, såsom det delvis accepterade initiativet från Arabförbundet och de möten inom denna organisation som snart kommer att äga rum.

Vi har problemet med fattigdomen, som är upphovet till invandringen. Vi har också utvecklingsproblemet, om än med förhoppningar om att kunna hantera det. Vi har Doharundan, som måste återupptas, de multilaterala avtalen, associeringsavtalen och millenniemålen.

Vi har problemen med energiförsörjningen, miljön och klimatförändringen. Men vi har också Barcelonaprocessen till hjälp i dessa frågor.

Vi har kampen mot terrorismen, men det finns en uppförandekod för att bekämpa terrorismen som godkändes i Barcelona+10.

Vi har demokrati och mänskliga rättigheter, men det finns associeringsavtal och överenskommelser som utgör en del av dessa grannskapsplaner och som kan utnyttjas för dessa ändamål.

Det finns således både problem och möjligheter. Medelhavsområdet är inte ett problem eller en svag punkt för Europeiska unionen. Det är en del av lösningen på flera av våra problem. Vi måste därför återuppta och förstärka Europa–Medelhavsprocessen såväl ur ett politiskt, ekonomiskt, socialt, miljömässigt, mänskligt som kulturellt perspektiv. Vi måste genomföra slutsatserna från Barcelona+10 och se till att man inte glömmer Barcelonaprocessen i EU:s grannskapspolitik.

Denna region kan finna en lösning för regionen som helhet. Vi bör inte uppmana varje enskilt land att sträva efter en individuell lösning. Det är omöjligt, det skulle vara negativt för människorna och även för unionen som partner.

Jag anser därför att en associering mellan jämlikar, som måste vara asymmetrisk, utgör en bra utgångspunkt. Den är också grundvalen för Barcelonaprocessen, som främjar en politisk dialog och som tillhandahåller en ram för en ekonomisk dialog, vilket tydligt betonas i det fantastiska betänkandet av Kader Arif samt i den resolution som vi står i begrepp att anta.

Den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet, som ska sammanträda i Tunis, kommer att utgöra en grundläggande faktor i detta hänseende, och parlamentet – som var med när församlingen inrättades – måste fortsätta att vara fullständigt delaktig i dess verksamhet.

  Gianluca Susta (ALDE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Låt mig först tacka Kader Arif för det sätt på vilket han har skött utarbetandet av detta förslag till betänkande som vi ska rösta om.

Sex tusen år efter att de första större civilisationerna uppstod i Medelhavsområdet är denna världsdel fortfarande en medelpunkt för spänningar, möjligheter och problem som måste hanteras varsamt. I och med Barcelonadeklarationen för 12 år sedan lade EU och de 12 Medelhavsländer som omfattas av Medaprogrammet grunden för en genuin politisk pakt, vars syfte – dvs. att skapa ett frihandelsområde – utgjorde en del av ett större mål, nämligen att skapa ett område av fred och säkerhet. Att uppnå detta mål innebär också att stabilisera Mellanöstern och att hitta en lösning på Palestinafrågan i enlighet med principen om ”två folk, två stater”. Detta är avgörande om vi vill liberalisera förbindelserna inte bara mellan dessa länder och Europeiska unionen, utan också mellan länderna själva.

Arifbetänkandet visar hur man kan gå till väga för att skapa ett frihandelsområde, där EU:s önskan om konkurrenskraft kan förenas med förväntningarna hos folket i Nordafrika och Mellanöstern, och där EU:s insatser inte slösas bort genom att man själviskt försvarar sina egna intressen.

  Tokia Saïfi (PPE-DE). – (FR) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera min kollega Kader Arif till det utmärkta betänkande som han har utarbetat och presenterat här i dag. Som mina kolleger har nämnt kommer den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet att sammanträda i Tunis i slutet av denna vecka. Det arbete som församlingen har utfört under de senaste tre åren har banat väg för en ännu mer konstruktiv politisk framtid, men konflikten i Mellanöstern fortsätter att vara det främsta problemet. I detta hänseende kommer församlingen att hålla ett extra sammanträde om denna fråga i Kairo i juni.

Politiker från länder längs Medelhavets båda kuster, som ingår i församlingen, vill hjälpa till att åstadkomma en bestående fred. Faktum kvarstår att EU måste bli mer aktivt i denna konflikt, och det är helt avgörande att unionen återinför det ekonomiska biståndet till palestinierna, såsom Världsbanken rekommenderar i sin senaste rapport.

När det gäller upprättandet av frihandelsområden måste EU och dess partnerländer fördubbla sina insatser. EU måste uppmuntra genomförandet av reformer i länderna i syd genom att effektivt utnyttja det nya grannskapsinstrumentet. Unionen bör också stödja EU–Medelhavsländernas investerings- och partnerskapsinstrument, och dess nödvändiga omvandling till en genuin utvecklingsbank ägnad åt Medelhavsområdet. Länderna i syd måste för sin del ta ansvar för partnerskapet och arbeta mot en förstärkt regional integration i avsikt att skapa ett ömsesidigt fördelaktigt område av välstånd.

Det krävs därför att EU och dess partnerländer vidtar åtgärder om de ska kunna bemöta utmaningen med en ambitiös och effektiv avreglering av handeln. I enlighet med detta måste EU också hjälpa till att minska en av huvudorsakerna till obalansen, nämligen arbetslösheten i länderna i södra Medelhavsområdet. Varje år kommer fyra miljoner unga människor från länderna i syd in på arbetsmarknaden utan att hitta ett jobb. Samtidigt uppgår handelsbalansen till EU:s fördel till åtskilliga tiotals miljarder euro. Denna situation förvärras för varje år, den motsvarar inte den fria handelns filosofi, utan är en källa till växande utarmning och en omständighet som skapar oro.

Avslutningsvis måste vi alla tillsammans stärka dialogen bland civilisationerna i en region där det finns alldeles särskilda historiska och mänskliga tillgångar. Den kulturella frågan är utan tvivel den viktigaste, eftersom det är en hjärtesak för män och kvinnor att önskan om fred uppfylls.

  Jamila Madeira (PSE). – (PT) Jag vill först tacka Kader Arif för det innehållsrika betänkande som han har lagt fram i dag, och som kommer att utgöra ett väsentligt bidrag till debatten.

Samarbetet mellan EU och Medelhavsområdet om en strategi för Medelhavsområdet bör alltid bidra till genomförandet av millennieutvecklingsmålen som helhet. Som tidigare talare har sagt är frånvaron av fattigdom inte ett utopiskt ideal, utan inom räckhåll i denna region. I detta sammanhang kommer huvudmålet i det förslag som jag, som vice ordförande för utskottet för ekonomi och valutafrågor ska presentera i Tunis nästa helg, att bli att utarbeta en särskild plan för administrativ, social och ekonomisk omstrukturering. Denna omstrukturering är tänkt att leda till en effektiv fattigdomsbekämpning, antingen i absoluta eller relativa termer, i Medelhavsområdet.

År 2010 skulle vi kunna ha ett framgångsrikt område som delas av omkring 750 miljoner medborgare i vår omedelbara närhet. Politisk stabilitet i detta område är definitivt avgörande, inte bara för EU utan också för resten av världen. Vi känner alla till att det här är känsliga frågor i de olika medlemsstaterna och att rådets ordförandeskap har ett ansvar för att ta itu med dessa känsliga frågor. Peter Mandelson sa just detta när han gav uttryck för sitt obestridliga åtagande som företrädare för kommissionen.

Vi vet emellertid att ingen av de berörda aktörerna kommer att hjälpa till i detta avseende utan ett starkt tekniskt och politiskt åtagande från själva kommissionen. Om inte annat kommer de berörda aktörerna att förvandla de handlingsplaner som vi har förhandlat fram till tomma ord, och kräva en helt och hållet individuell strategi.

Herr Mandelson! Utvecklingen i detta område och dess politiska stabilitet ligger i era händer. Det står helt klart att vi måste uppfylla vår roll när det gäller att fördela nya sociala och finansiella instrument, ge ett större och absolut otvetydigt stöd till mikrokrediter och göra ett orubbligt åtagande se till att detta partnerskap – och de centrala avtal som utgör en del av det – fungerar. Vi måste entydigt försvara våra värderingar.

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (ES) Fru talman! I och med Barcelonaprocessen inleddes ett ytterst ambitiöst projekt där man fortfarande, som det mycket tydligt påpekas i betänkandet, har lång väg att gå. Projektet är fortfarande bristfälligt i flera avseenden. Det råder inget tvivel om att skapandet av ett frihandelsområde i Medelhavsregionen var ett avgörande resultat av det som var avsikten med Barcelonaprocessen.

Vi bör välkomna denna resolution och gratulera föredraganden till att ha kunnat gå längre än till fina politiska uttalanden och till att ha utarbetat en realistisk, förnuftig och konstruktiv analys av situationen och de svårigheter som man har ställts inför. Våra resolutioner innehåller ofta alltför många utsvävningar. Så är inte fallet med denna.

Av alla intressanta faktorer som tas upp vill jag särskilt betona en enda: behovet av att stärka handeln mellan länderna i syd. Behovet av att Europeiska kommissionen är direkt delaktig i insatserna för att stärka handeln mellan länderna i syd. Vi har Agadiravtalet, som behöver utvidgas, och det undertecknades på denna grundval, men vi behöver göra förstärkandet av handeln mellan länderna i syd till ett särskilt mål, för annars kommer vi inte att kunna gå framåt i den riktningen.

  Edward McMillan-Scott (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag gratulerar föredraganden till att ha presenterat detta betänkande i plenum.

Frågan om handeln i Medelhavsområdet är naturligtvis en ytterst viktig och historisk fråga, och kommissionsledamoten reflekterade med all rätt över den vidare dimensionen i våra förbindelser med Medelhavet södra kuster. Som han nämnde – och detta är faktiskt mycket viktigt – undertecknades nyligen avtalet med Egypten, som är det viktigaste landet i regionen men där det förekommer ett omfattande förtryck.

I slutet av januari försökte jag besöka dr Ayman Nour i fängelset. Han är en av två parlamentariker som för närvarande sitter fängslade i Kairo – faktiskt i samma fängelse. Det visar på sätt och vis mycket tydligt att EU har misslyckats att hålla fast vid de principer vi ska företräda här i parlamentet. Jag nämner detta eftersom den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA) nu i helgen kommer att hålla ett möte i Tunis, vilket har påpekats, och som vice talman för Europaparlamentet har jag förmånen att få arbeta med denna fråga.

En av de frågor vi skulle kunna börja tänka på i samband med denna parlamentariska församling är att utveckla ett mer reellt parlament. Jag är ordförande för en arbetsgrupp som sysslar med finansiering och organisering av EMPA, och reformförslag kommer förvisso att behandlas vid mötet i Tunis. Men ett av de områden där vi ännu inte har kunnat göra några framsteg är frågan om att skapa politiska familjer i den parlamentariska församlingen för att normalisera den politiska debatten i riktning bort från de viktiga men ändå existentiella Mellanösternfrågorna och styra över debatten till de mer triviala men ändå ytterst viktiga frågorna om handel, miljö, varuutbyte och transport – dessa många vardagsfrågor som jag anser att vi bör ta itu med i våra gemensamma ansträngningar att göra våra förbindelser med Medelhavsländerna meningsfulla.

På detta sätt skulle vi kunna börja minska inflytandet för de radikaliserade islamiska partier som nu är föremål för så mycket uppmärksamhet i denna del av världen.

  Béatrice Patrie (PSE). – (FR) Fru talman! Invandringen är en svår fråga inom ramen för Barcelonaprocessen; det är en komplex företeelse, och samtliga aspekter måste hanteras, inte bara säkerhetsaspekten, som alltför ofta träder i förgrunden.

I själva verket är det EU som alltför ofta har beslutat vilka frågor som ska tas med på dagordningen för Europa–Medelhavsområdet, genom att ge företräde till en salig blandning av ämnesområden, däribland terrorism, massförstörelsevapen, narkotikahandel och invandring. Vi bör inte längre tillämpa denna strategi, eftersom migrationsströmmar och skiftande befolkningar är en ekonomisk nödvändighet och en mänsklig resurs för värdländerna. I detta avseende vill jag föra fram tre förslag. Vi bör öppna lagliga invandringskanaler och bekämpa de olagliga invandringkanalerna, där man utnyttjar fattigdomen och skapar en ny och modern form av slaveri. Vi bör förstärka partnerskapets politiska dimensioner, eftersom faktorer som demokrati, respekt för de grundläggande friheterna, kvinnors ställning och god förvaltning bidrar väsentligt till utvecklingen, och även till att hindra fattigdomsspridningen till andra regioner.

Avslutningsvis är det nödvändigt att upprätta ett operativt samarbete mellan de myndigheter som ansvarar för hanteringen av migrationsströmmar i länderna längs Medelhavets båda kuster, och i detta hänseende välkomnar jag initiativet Frontex, för vilket det krävs ökade resurser.

  Francisco José Millán Mon (PPE-DE). – (ES) Fru talman! Under de senaste åren har EU ägnat särskild uppmärksamhet åt den östra delen av kontinenten. Tänk bara på Balkan, den femte utvidgningen, de politiska förändringarna i Ukraina och Georgien och de inte alltid så enkla förbindelserna med Ryssland. Å andra sidan har vi ofta tenderat att begränsa våra diskussioner om förbindelserna med länderna i Medelhavsområdet till att gälla konflikten i Mellanöstern. Vi bör emellertid prioritera hela Medelhavsområdet och se till att det blir ett område av fred, välstånd, frihet och stabilitet.

Vi talar om grannländer som har talrika och uråldriga förbindelser med EU:s stater, och länder som står inför allvarliga problem. Till exempel deras otillräckliga demokratiska och institutionella utveckling och låga ekonomiska tillväxt, samt den ständiga oförmågan att skapa sysselsättning för den växande yngre befolkningen. Dessa länder är den olagliga invandringens ursprungs- och transitländer.

Så alla dessa problem som våra grannländer står inför får nu konsekvenser för länderna i EU. Vi är ömsesidigt beroende. Vi måste därför, till förmån för oss alla, samarbeta och öka våra ekonomiska och kommersiella förbindelser, däribland att eventuellt upprätta ett frihandelsområde.

Våra grannländer måste också ha möjlighet att genomföra viktiga reformer för att kunna hantera sina problem. Att låta situationen förbli oförändrad kommer inte att medföra stabilitet. Det krävs politiska, sociala och ekonomiska reformer. Dessa behövs också för att locka betydande utländska investeringar. För detta ändamål krävs en väsentlig ökning av handeln mellan länder i syd.

Tyvärr blev 2005 års toppmöte, som markerade att det var tio år sedan Barcelonaprocessen inleddes, ett missat tillfälle att visa upp behovet av samarbete med EU, i synnerhet för folkopinionen i Medelhavsländerna. Antalet företrädare från länderna längs Medelhavets södra kust var en besvikelse. Vi måste emellertid fortsätta med våra insatser. Beloppet på 12 000 miljoner euro till EU:s grannskapspolitik är en blygsam summa i jämförelse med andra belopp i unionens budget och mot bakgrund av våra södra grannländers omfattande behov. Det blir allt svårare för medborgarna i dessa länder att godta kontrasten mellan välståndet hos deras europeiska grannar och de allvarliga brister som de tvingas utstå.

Kort sagt måste EU prioritera förbindelserna mellan Europa och Medelhavsområdet. Detta kommer att gynna båda parter.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Först vill jag gratulera Kader Arif till den utmärkta analysen och till de förslag som finns med i hans betänkande.

Vi bör naturligtvis inte inta en onyanserad inställning till resultaten av Barcelonaprocessen. Vi bör emellertid vara ärliga och realistiska. Tolv år efter Barcelonadeklarationen anser jag sammanfattningsvis att resultaten är negativa och att vi tyvärr är långt ifrån att ha genomfört de mål som fastställdes i november 1995.

Jag anser att man i dagens EU inte har någon tillförlitlig och integrerad strategi för Medelhavsområdet för att unionen ska kunna spela en ledande roll i Mellanöstern och Maghreb, och det finns en särskild anledning till detta: kommissionsledamot Peter Mandelson sa att grannskapspolitiken kompletterar EU:s politik för Europa–Medelhavsområdet. Han får tillåta mig att komma med invändningar. Jag anser att en av orsakerna till att samarbetet mellan Europa och Medelhavsområdet inte utvecklas och visar negativa resultat är just denna europeiska grannskapspolitik. Vi har gått från att ha varit strategiska partner till Medelhavsområdets tredjeländer till att bli deras grannländer. Vi har gått från ett strategiskt partnerskap till en grannskapsstrategi. Problemet är inte bara semantiskt, problemet handlar om EU:s grundläggande politiska frånvaro i detta område som helhet.

Jag har också något annat att säga, nämligen att vi i och med EU:s grannskapspolitik i grund och botten har upphävt den regionala politiska, ekonomiska och sociala dimensionen av samarbetet mellan Europa och Medelhavsområdet, något som har varit kraftigt bidragande till EU:s närvaro i området.

  Simon Busuttil (PPE-DE). – (MT) Som kommissionsledamot Peter Mandelson med rätta sa utgör Medelhavsområdet en gemensam utmaning för oss alla. Jag anser att kommissionsledamoten slog huvudet på spiken när han sa att om vi inte till fullo inser att vi står inför en gemensam utmaning kan vi inte ens börja ta itu med denna utmaning, och än mindre bemöta den.

Jag anser att den strategi som vi tillämpade för att bygga EU även bör tillämpas för Medelhavsområdet. Därför behöver vi ytterligare förstärka samarbetet och den ekonomiska integrationen, och sedan kommer övriga faktorer att följa på detta nästan helt automatiskt. För att stärka det ekonomiska samarbetet måste vi givetvis öka våra ansträngningar för att uppnå målet med ett frihandelsområde till 2010. Vi kan emellertid inte bara göra insatser för att uppnå ett frihandelsområde utan att ta hänsyn till de negativa konsekvenser som detta kan få för flera olika sektorer, däribland arbetstillfällen och sysselsättning, livskvalitet, social utveckling och miljö. För att minimera dessa konsekvenser måste vi göra ytterligare åtaganden, både ekonomiskt sett och när det gäller att vara mer tillgängliga för länderna i Medelhavsområdet, till exempel genom initiativet om en bank för Medelhavsområdet. Jag välkomnar helhjärtat detta initiativ och hoppas att få se en förbättrad utveckling på det här området inom en nära framtid. Genom ett sådant initiativ skulle vi inte bara hjälpa till ekonomiskt, utan också sända ett viktigt politiskt budskap.

Det finns ett stort antal andra frågor som jag inte har tid att diskutera närmare, men invandring och vattenresurser i regionen är två av dessa frågor. Det är väl känt att vatten är något livsnödvändigt, men ändå saknas i hög grad långsiktiga investeringar inom denna sektor. Förbättrade förbindelser i Medelhavsområdet kräver dessutom mycket tålamod och uthållighet från vår sida. Trots de utmaningar vi står inför är jag optimistisk och tror att vi kommer att lyckas skapa ett område av välstånd, på samma sätt som vi successivt byggde upp Europa efter kriget. Nu måste vi fortsätta att vara tålmodiga och hålla ut.

  John Attard-Montalto (PSE). – (MT) Det är sant att Barcelonaprocessen var alltför ambitiös. Men det är också sant att vi under många års tid inte tillmätte Medelhavsområdet den betydelse det förtjänade. Nu tycks det som om vi helt plötsligt vill ta igen den tid som gått förlorad, och det är sannolikt därför som det här projektet blev alltför ambitiöst. Det gladde mig mycket att höra kommissionsledamot Peter Mandelson på ett så kärnfullt sätt teckna en positiv bild av situationen i Medelhavsområdet och fästa uppmärksamheten på flera viktiga frågor, däribland export och handel.

Om man emellertid går igenom betänkandet är den bild som målas upp helt annorlunda. Det finns problem inom varje sektor. Ekonomin, industrin och utvecklingen är bara några exempel på dessa. Inte desto mindre finns det utan tvekan sådana frågor som t.ex. energi och invandring som vi gemensamt försöker finna lösningar på för att kunna leva tillsammans på ett mer konstruktivt sätt. Avslutningsvis vill jag bara säga att det helt klart är avgörande att vi litar på varandra. Om vi återgäldar varandras förtroende på båda sidor om Medelhavet kommer vi definitivt att kunna börja, och även fortsätta, att utvidga de positiva faktorer som finns mellan oss.

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Herr talman! Jag befinner mig i den tacksamma situationen att inte behöva använda alla mina fem minuter. Jag får en känsla av att det finns ett brett samförstånd om denna punkt – samförstånd om behovet av att ta emot betänkandet från Kader Arif med stor respekt och tacksamhet – jämte en tydlig förståelse för att Barcelonaprocessen, även om det saknas alternativa verktyg för att försöka bygga ett område av fred och stabilitet, inte på egen hand kan åstadkomma allt som behöver göras i regionen på fredspolitikens område. Det är förvisso inte heller anledningen till att den existerar. Jag vill också betona det omfattande arbete som rådets ordförandeskap har lagt ned på att få parterna att återuppta den formella fredsprocessen och att gå vidare med förhandlingarna inom ramarna för kvartetten.

Det fanns också en allmän enighet om behovet av att inte överge målet om att inrätta ett frihandelsområde till 2010. Det är dock just på grund av att detta kan uppnås endast om en sådan frihandelsram i sista hand grundas på möjligheten att konkurrera, som det måste stå klart för oss precis hur viktig EU:s grannskapspolitik – med dess konkreta handelsplaner – kan vara, samt hur värdefull den erfarenhet som har uppnåtts genom denna politik kan bli när den överförs till Barcelonaprocessen. Det var detta som jag avslutningsvis ville påpeka. Det finns förvisso ett nära samarbete mellan rådets nuvarande ordförandeskap och det kommande ordförandeskapet, dvs. det portugisiska. Vi vill långt ifrån spela ut dessa olika regioner mot varandra, utan vi vill i stället – när vi inriktar oss på länderna i syd – använda oss av den erfarenhet som vi har fått – och kommer att fortsätta att få – från Östeuropa. Det är nämligen häri som Barcelonaprocessens stora möjligheter ligger när det gäller att göra positiva framsteg.

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla ledamöter som har givit kommentarer och förslag om förbindelserna mellan EU och länderna kring Medelhavet. De vittnar om det intresse och den vikt som parlamentet och även kommissionen fäster vid partnerskapet och dess framtid.

Debatten har bekräftat vikten av en frihandelszon för EU och länderna kring Medelhavet, och särskilt dess potential för att främja handeln nord/syd, men även handeln syd/syd, om denna frihandelszon införs på ett genomtänkt sätt, vilket har uppmärksammats under debatten.

Trots svårigheterna och motgångarna med fredsprocessen i Mellanöstern har Barcelonaprocessen fortsatt att göra enastående framsteg. Den fortgående konflikten har inte ändrat vår tro på behovet av partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet och grannskapspolitiken. Sedan utrikespolitikskonferensen i maj 2005 i Luxemburg har vi lyckats med att nå gemensamma slutsatser vid alla ministermöten mellan EU och Medelhavsländerna. Detta är bevis på en gemensam politisk vilja att gå framåt och främja Barcelonaprocessen.

Migrationsfrågan togs upp av flera ledamöter. Jag skulle vilja hänvisa till ministermötet för EU och Medelhavsländerna som planeras äga rum i november 2007. Vid detta ministermöte bör man enas om en handlingsplan kring de tre kärnfrågor som har fastställts: laglig migration, olaglig migration samt utveckling.

Det som händer i Nordafrika och Mellanöstern är av största vikt för EU:s framtid. Låt oss skapa möjligheter i morgon där det råder tvekan i dag genom att grunda vårt partnerskap på respekt, genom att bekräfta vårt engagemang för en region som ligger geografiskt nära och som är strategiskt viktig för EU, och slutligen genom att se till att politiken alltid blir synlig genom handling.

  Talmannen. Jag har avslutningsvis mottagit sju resolutionsförslag⁽¹⁾ i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142 i arbetsordningen)

  Alessandro Battilocchio (NI), skriftlig. – (IT) Idén om att skapa ett frihandelsområde utgör en verklig möjlighet till tillväxt för länderna i Medelhavsområdet. Att förstärka Medelhavsområdets roll är i själva verket ett av de huvudmål som bör eftersträvas av hela den europeiska gemenskapen, eftersom regionen befinner sig i centrum av en viktig blandning av olika kulturer och av ett starkt ekonomiskt intresse på den internationella arenan.

I detta sammanhang utarbetade man vid toppmötet i Barcelona 1995 en ambitiös ram för ett samarbete mellan länderna längs Medelhavets båda kuster, som grundade sig på ett uppfyllande av de tre huvudmålen för att skapa ett gemensamt område av välstånd, nämligen följande:

– politisk dialog och säkerhet,

– användning av ekonomiska partnerskap,

– samarbete i sociala, kulturella och mänskliga frågor.

För att insatserna ska bli effektiva bör EU öka det tekniska och finansiella stödet till ekonomiska åtgärder på lokal nivå, skapa en ram för långsiktig ekonomisk och social utveckling, reglera frihandelsområdet i syfte att förhindra att det uppstår obalanser mellan de olika arbetsmarknaderna, samt införa en uppförandekod för företagen.

Att främja en utveckling i Medelhavsområdet innebär att uppmuntra till dialog mellan olika kulturer, samt att skapa en känsla av fred och ömsesidig förståelse, tillsammans med respekten för de mänskliga rättigheterna.

  Bogdan Golik (PSE), skriftlig - (PL) Jag vill uttrycka mitt stöd för idén om ett partnerskap mellan Europa och Medelhavsområdet och om inrättandet av ett frihandelsområde mellan Europa och Medelhavsområdet till 2010, enligt vad som anges i Barcelonadeklarationen. Som ledamot av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling vill jag uppmärksamma vissa aspekter av avregleringen av handeln med jordbruksprodukter med länderna i Europa och Medelhavsområdet. Jag anser att marknaderna mellan EU och Medelhavsområdets södra och östra delar bör öppnas på ett gradvis och planerat sätt. Förhandlingar om tillträde till marknaderna bör föras individuellt och separat för varje produkt, och hänsyn bör tas till jordbrukssektorns utmärkande drag i Euromed-länderna. Det är viktigt att se till att känsliga produkter som t.ex. frukt och grönsaker, socker, etanol och tomatkoncentrat undantas från den planerade avregleringen. EU måste också se till att behålla möjligheten att åberopa särskilda undantagsklausuler som unionen skulle kunna använda för att bemöta de eventuella hot som ett överflöd av importerade varor till låga kostnader skulle kunna innebära. Det är också viktigt att uppmuntra Euromed-länderna att förbättra kvaliteten på de produkter som exporteras och att iaktta de normer för kvalitet och växtskydd som gäller i EU.

  Dominique Vlasto (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Projektet för ett frihandelsområde mellan Europa och Medelhavsområdet har försenats och det är osannolikt att det kommer att bli klart till 2010. Det finns emellertid ett brådskande behov av att anta initiativ i denna del av världen, där unionen borde vara mycket mer närvarande.

Vår huvudprioritet bör vara att via EU:s grannskapspolitik anta en mer riktad strategi anpassad till de enskilda länderna. Det beror inte på att det ligger i det gemensamma intresset att strategin måste vara global. Vi måste utveckla ett slags skräddarsytt samarbete, så att varje land blir tillräckligt ekonomiskt starkt för att kunna delta i frihandelsområdet. Detta samarbete måste öppnas för de lokala myndigheterna i länderna längs Medelhavets båda kuster, för att etablera stadiga förbindelser på samtliga politiska nivåer.

Vårt andra mål måste vara att gynna handeln mellan länderna i syd, för den fortsätter att vara bristfällig. Som en följd av unionens utvidgningar har EU en unik expertis att dela med sig av till sina partnerländer när det gäller att hjälpa dem att förbereda sig för en ekonomisk övergång inom viktiga områden, såsom utbildning, forskning, vidareutbildning, förberedelse av ekonomiska aktörer och förvaltning, samt ett närmande av ländernas lagstiftningar.

Det är framför allt genom att stödja en sann gemensam marknad i Medelhavsområdet som vi kommer att kunna genomföra frihandelsområdet mellan Europa och Medelhavsområdet.

(1) Se protokollet.