Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 14 mars 2007 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. Prickning av en ledamot

  Talmannen. Jag vill börja med ett tillkännagivande. Parlamentsledamöterna kommer säkert ihåg den broschyr som vår ledamotskollega Maciej Marian Giertych publicerade med Europaparlamentets logotyp, som har framkallat reaktioner världen över. Jag undersökte frågan så snart jag fick höra talas om detta. Den 1 mars fördömde parlamentets presidium enhälligt innehållet i ett visst avsnitt av denna broschyr. Jag har inlett förfarandet enligt artiklarna 9 och 147 i vår arbetsordning. Detta förfarande omfattar tillämpning av påföljder, förutsatt att den berörda ledamoten hörs. Jag försökte omedelbart kontakta Maciej Marian Giertych, men lyckades inte nå honom eftersom det inte fanns någon på hans kontor på flera dagar. Därefter kontaktade vi honom via e-post för att styrka – även för vår egen skull – att vi hade försökt få kontakt med honom. Maciej Marian Giertych har varit borta från Bryssel den senaste veckan så det var först i går som jag kunde ha en diskussion med honom enligt artikel 147 i närvaro av Europaparlamentets generalsekreterare.

Den andra delen av min underrättelse vidarebefordrades till Maciej Marian Giertych kl. 19.30 i går via flera tekniska kanaler. Jag kommer kortfattat att redogöra för min slutsats inför kammaren. Kl. 8.30 i dag vidarebefordrades denna underrättelse även till parlamentets presidium, till gruppordförandena och de organ där Maciej Marian Giertych är ledamot – dvs. utskottet för utrikesfrågor och delegationen för förbindelserna med Förenta staterna.

Jag kommer nu att lägga fram den andra delen av innehållet i min skrivelse till Maciej Marian Giertych inför parlamentet, som handlar om gårdagens diskussion med honom:

”Vid detta tillfälle beklagar jag djupt vad som objektivt sett är ett allvarligt brott mot de grundläggande rättigheterna och, i synnerhet, människans värdighet, som vår institution med kraft ställer sig bakom. Mot denna bakgrund har jag, i enlighet med det förfarande som fastslås i artikel 147, beslutat att ni ska bli föremål för en prickning, vilket är den första åtgärden i den nämnda artikeln. Kammaren kommer, tillsammans med andra relevanta politiska organ i Europaparlamentet, att informeras i vederbörlig ordning när ni har blivit informerad om denna påföljd. Under mitt talmanskap har jag för avsikt att värna om både yttrandefriheten och ledamöternas uppförandekod liksom parlamentets anseende. Som jag uttalade den 13 februari 2007 i mitt installationstal till kammaren är tolerans och respekt för andra viktiga europeiska värderingar som är centrala i mina politiska prioriteringar och som Europaparlamentet känner ett stort engagemang för. Jag är förvissad om att ni förstår att Europaparlamentet, som mår bra av en livlig politisk debatt och oförtröttligt fördömer alla former av främlingsfientlighet, under inga omständigheter får förknippas med de åsikter som framförs i er broschyr.”

(Applåder)

3. Berlinförklaringen (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalande om Berlinförklaringen.

Jag börjar med att själv göra ett kort uttalande på begäran från ordföranden och samordnarna för utskottet för konstitutionella frågor.

Den förklaring om Europas framtid som kommer att antas den 25 mars 2007 i Berlin kan utgöra en viktig milstolpe på vägen mot ett starkare, mer framsynt EU. Talmanskonferensen har gett mig i uppdrag att företräda Europaparlamentet i förhandlingarna om Berlinförklaringen. Som parlamentets företrädare har jag fört intensiva diskussioner med och kontinuerligt informerat presidiet, gruppordförandena och särskilt ordföranden och samordnarna för utskottet för konstitutionella frågor. Dessutom kommer jag att ha mitt tredje möte med ordföranden för utskottet för konstitutionella frågor och samordnarna i dag för att diskutera dessa frågor.

Avsikten med dagens plenardebatt är att diskutera denna fråga med alla parlamentets ledamöter och även med rådet och kommissionen. Det är också mycket viktigt att jag tar med mig förslag och kommentarer från dagens debatt inför de kommande överläggningarna med det tyska ordförandeskapet.

Berlinförklaringen, som fortfarande är föremål för förhandlingar, kommer att bestå av fyra kapitel. Det första kapitlet innehåller en kortfattad hyllning till de insatser som gjorts sedan 1957, med ett särskilt omnämnande av de grundläggande insatserna för att nå fred, välstånd och stabilitet, befästandet av demokratin och rättsstatsprincipen under utvidgningen och slutet på uppdelningen av Europa.

Det andra kapitlet kommer att ägnas åt de viktigaste inslagen i EU:s integration och samarbete: lika rättigheter och skyldigheter i medlemsstaterna, och även öppenhet och subsidiaritet som grundläggande beståndsdelar i gemenskapsmodellen.

Det tredje kapitlet kommer att vara av central vikt eftersom det handlar om de kärnvärden som den europeiska integrationen bygger på. Det bör särskilt betonas att människan, vars värdighet är okränkbar, står i centrum för all politik. Jag betonade även detta under middagsdiskussionen vid toppmötet för stats- och regeringscheferna i torsdag förra veckan. Människorna är början och slutet på politiken. Solidaritetsprincipen bör också ha en framträdande plats eftersom den är ett grundläggande inslag i den europeiska integrationen och utgör en aktuell utmaning även på energiområdet i det nuvarande perspektivet.

I det fjärde kapitlet stakas slutligen utmaningarna inför framtiden ut, såsom energipolitiken, kampen mot klimatförändringen, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, intern säkerhet, civila rättigheter och bevarande – genom ökade ekonomiska framgångar – av en samhällelig inställning som kännetecknas av socialt ansvarstagande.

När det gäller Berlinförklaringen och den följande diskussionen om framtiden för konstitutionsfördraget måste parlamentet försäkra sig om att ingen tvivlar på att parlamentet stöder konstitutionsfördraget. Vi vill att konstitutionsfördragets innehåll, däribland avsnittet om värderingar, ska bli en rättslig och politisk verklighet.

(Applåder)

Avslutningsvis vill jag betona att toppmötet i Berlin inte bara är ett möte för regeringar, som det var för 50 år sedan, utan en konferens där både Europaparlamentet och kommissionen kommer att delta. Alla de tre institutionerna kommer att företrädas av sin ordförande, som kommer att underteckna förklaringen om EU:s framtid och göra ett uttalande.

Det som uppnåtts de senaste 50 åren är exceptionellt, men så här 50 år senare behöver EU nya idéer. Vi måste tillsammans samla mod och ha viljan att anta 2000-talets utmaningar.

(Applåder)

  Frank-Walter Steinmeier, rådets tjänstgörande ordförande. (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är ett nöje och en stor ära för mig att i dag för första gången tala inför er som ordförandeskapets företrädare vid ett plenarsammanträde i Europaparlamentet.

Som talmannen har påpekat kommer Europeiska unionen att fira 50-årsdagen av undertecknandet av Romfördraget den 25 mars. Detta är en speciell dag, en dag då vi bör stanna upp i några timmar i vårt dagliga politiska arbete för att se tillbaka på den europeiska integrationens historia – en unik framgångshistoria enligt min åsikt – och även se framåt och fråga oss hur vi européer kan finna svar på de angelägna frågorna i vår tid.

Vi kan vara stolta över vad Europas folk har åstadkommit under de senaste 50 åren, och den 25 mars kommer därför framför allt att vara en dag fylld av tillförsikt. Europaparlamentet har på ett avgörande sätt bidragit till att forma den europeiska integrationsprocessen. Många framgångar skulle inte ha varit möjliga utan den uthållighet och det engagemang som Europaparlamentets ledamöter har gett prov på när de har kämpat för ökad integration, demokrati och öppenhet inom EU.

Vårt ordförandeskap stöder ett konstruktivt samarbete med parlamentet som bygger på förtroende. Hittills har parlamentet stött oss efter bästa förmåga, och det vill jag uppriktigt tacka för. Detta stöd gäller även förberedelserna för Berlinförklaringen, som kommer att antas den 25 mars som en gemensam förklaring av de tre EU-institutionerna: Europeiska unionens råd, Europaparlamentet och Europeiska kommissionen. Parlamentet och kommissionen har på ett engagerat och aktivt sätt bidragit till utarbetandet av denna förklaring ända från början.

Jag tackar talmannen och samtliga parlamentsledamöter för det förtroende som ni har visat ordförandeskapet i denna viktiga fråga. Jag är också tacksam för att ni stöder det förfarande som vi har föreslagit. Från mina samtal och diskussioner i utskottet för konstitutionella frågor och utskottet för utrikesfrågor vet jag hur svårt det har varit för en del av er att göra detta. Jag är följaktligen mycket tacksam för ert förtroende för förfarandet.

Vårt ordförandeskap har föresatt sig att stärka allmänhetens förtroende och stöd för EU. För detta ändamål behöver vi dialog, och därför har vi lyssnat mycket noga till allmänheten under de senaste veckorna och månaderna. Vi bjöd in medborgare som valts ut slumpvis till vad som visade sig bli ytterst framgångsrika nationella konferenser i Berlin, för att få höra vilka förhoppningar de har på EU. En sak står klar enligt min åsikt: om vi vill att människor ska bli mer positiva till EU, måste vi ge tydliga exempel på vad de har att vinna på den europeiska integrationen. Vi måste försäkra oss om att EU antar framtidens utmaningar, och vi måste erbjuda övertygande lösningar.

Som talmannen nyss påpekade visade Europeiska rådets möte den 8–9 mars att EU är i stånd att agera även med 27 medlemsstater, även på områden där allmänheten särskilt förväntar sig att EU ska agera, till exempel energifrågan och kampen mot klimatförändringen. Framgången med vårtoppmötet ger oss förtroende när vi fortsätter vårt ordförandeskap. Vi vill dra fördel av denna medvind även för Berlinförklaringen. Vid rådsmötet sände vi helt riktigt ut budskapet att vi européer aktivt kan forma vår framtid, bara vi finner styrkan att agera tillsammans.

Vid middagen för stats- och regeringscheferna den 8 mars – som kommissionens ordförande José Manuel Barroso och ni, herr talman, även deltog i – beskrev förbundskansler Angela Merkel våra idéer som de har utvecklats under de detaljerade diskussionerna med företrädare för parlamentet, kommissionen och de nationella regeringarna. Förklaringens text är naturligtvis inte färdig ännu och jag kan försäkra er om att det som jag har hört i dagens debatt naturligtvis kommer att finnas med i våra överläggningar om den slutliga versionen.

Som jag redan har berättat för utskotten vill vi att texten i vår förklaring, som markerar 50-årsjubileet för undertecknandet av Romfördraget, ska vara kort och sammanhängande, med ett språk som alla medborgare kan ta till sig. Vilka bör nyckelpunkterna vara? Vi vill inleda förklaringen med att hylla de gemensamma bedrifterna under de senaste 50 åren i Europa, som naturligtvis omfattar fred, stabilitet, välstånd och slutet på uppdelningen av kontinenten. Detta skulle inte ha varit möjligt utan människorna i Central- och Östeuropa och deras frihetslängtan, som vi särskilt vill hylla i förklaringen.

(Applåder)

Som jag ser det omfattar framgångarna med den europeiska integrationen även formerna och principerna för vårt samarbete inom EU: demokrati och rättsstatsprincipen, lika möjligheter och skyldigheter i medlemsstaterna, öppenhet och subsidiaritet. Dessa principer utgör en modell för regionalt samarbete i andra delar av världen – vi kan vara lite stolta även över detta. Den följande delen av förklaringen kommer att innehålla en gemensam förklaring om vårt åtagande för kärnvärdena mänsklig värdighet, frihet och ansvar, ömsesidig solidaritet, mångfald och tolerans och respekt i våra förbindelser med varandra. Vi vet när allt kommer omkring att EU är något mer än bara ett gemensamt ekonomiskt område. EU är även en värdegemenskap, och denna grund av gemensamma värderingar, möjligen tillsammans med en gemensam livsåskådning, är en viktig och nödvändig förutsättning för att EU ska kunna fortsätta agera som en politisk enhet.

De utmaningar som vi i EU måste anta och övervinna tillsammans på 2000-talet kommer naturligtvis att stå i centrum för förklaringen. Dessa utmaningar innefattar energifrågan och kampen mot klimatförändringen, de omfattar en fungerande gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och de innebär naturligtvis också att vi effektivt måste bemöta de hot som terrorismen och den organiserade brottsligheten utgör utan att begränsa de mänskliga och civila rättigheterna. Utmaningarna innebär självklart också att vi måste finna gemensamma lösningar för att hantera den olagliga invandringen.

Jag anser emellertid att särskilt ett budskap är viktigt om vi vill förstärka förtroendet bland Europas invånare igen. EU står för en social modell som förenar ekonomisk konkurrenskraft med socialt och miljömässigt ansvar. Fritt företagande och arbetstagarnas rättigheter och deltagande är minst lika viktiga delar av den europeiska modellen. EU har en social sida, och vi anser att även EU:s sociala dimension bör lyftas fram i förklaringen. EU:s stats- och regeringschefer gjorde ett uttryckligt åtagande även på detta område i slutsatserna från förra fredagen.

Vi vet alla att EU måste fortsätta sin reform- och förnyelseprocess. Om ungefär två år kommer nästa val till Europaparlamentet att hållas, och väljarkåren har rätt att veta vilka instrument och hjälpmedel för att agera som EU kommer att ha till sitt förfogande. Därför vill vi att förklaringen innehåller ett gemensamt åtagande för att arbeta med de nödvändiga förutsättningarna för detta.

Låt mig säga några ord som avslutning. 50-årsjubileet ger oss möjlighet att samla krafter inför de utmaningar som vi har framför oss. Låt oss denna dag betona de saker som förenar oss. Låt oss dra fördel av symboliken i denna dag genom att sända ett budskap om enighet. Vårt ordförandeskaps motto är ”Europa – vi lyckas tillsammans”. EU-medborgarna förväntar sig att EU-politikerna ska visa viljan, modet och beslutsamheten att agera tillsammans.

Det är i denna anda som vi vill gå in i andra halvleken av vårt ordförandeskap, och jag ber om ert fortsatta stöd för att göra detta.

(Applåder)

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman, herr rådsordförande, ärade ledamöter! Mötet i Berlin den 25 mars är ett viktigt tillfälle. 50 år av europeisk integration är verkligen värt att fira. Det är ett tillfälle att lyfta fram allt det som förenar oss och betona våra gemensamma värderingar och principer.

Men vi kan göra Berlinmötet ännu viktigare genom att se framåt lika mycket som vi ser tillbaka. Detta är ett tillfälle att lägga fram våra gemensamma mål och ambitioner, att understryka vår ömsesidiga respekt och solidaritet och att upprepa vår beslutsamhet att bygga en bättre och starkare union till gagn för alla européer.

Det är anledningen till att kommissionen i maj förra året tog initiativ till att föreslå en interinstitutionell förklaring i samband med 50-årsdagen av undertecknandet av Romfördraget. Det tyska ordförandeskapet har arbetat hårt för att finna en text som tillgodoser ett antal olika mål. Vi instämmer alla i att texten måste vara kort och tillgänglig, att den ska vara lättläst och ha en hållbarhetstid som är längre än några dagar eller veckor. Vi instämmer alla i att den ska fira 50 år av europeisk integration men också se framåt för att inspirera européer inför framtiden. Vi vill alla se att det som gör Europa så speciellt för oss återspeglas i texten, det som vi värderar och hur vi arbetar. Det är ingen enkel uppgift, men vi är i goda händer med kansler Angela Merkel, utrikesminister Frank-Walter Steinmeier och deras kompetenta medarbetare.

Jag menar att det har visat sig vara helt och hållet motiverat att låta både Europaparlamentet och Europeiska kommissionen vara delaktiga. De diskussioner som vi har fört mellan parlamentet och kommissionen och med företrädare för det civila samhället har visat sig ge värdefulla tankeställare som kan bidra till en allmän reflexion och till ordförandeskapets viktiga arbete. De bilaterala diskussionerna och åsiktsutbytet inom Europeiska rådet förra veckan har visat på ett brett samtycke om förklaringens ändamål, omfattning och ton. Slutresultatet kommer att bli ett genuint europeiskt engagemang för att gå framåt.

Mycket av diskussionerna under dessa avslutande dagar kommer att fokusera på hur vi kan ge texten den rätta tonen om unionens framtida ambitioner. I januari nämnde ordförande José Manuel Barroso här i kammaren några centrala punkter. Förra veckans rådsmöte borde ha gett oss förnyad tillit – vi behöver inte vara blyga. Vi kan vara både ambitiösa och trovärdiga. EU kan vara och kommer att fortsätta att vara en motor för positiva förändringar i Europa och över världen.

Vi menar att texten bör vara konkret utan att bli alltför specifik. Den bör återspegla EU:s anda genom en avvägning mellan det allmänna och det specifika, det gemensamma och det individuella. Vi stöder tillväxt och ekonomisk utveckling inom en stark social ram. Vi förstärker tryggheten och främjar individuella rättigheter. Vi arbetar hårt för att stödja européernas intressen, men med en stark känsla av ansvar inför världssamfundet, som minister Frank-Walter Steinmeier också just förklarade. Detta misstolkas ibland som ett recept för en minsta gemensamma nämnare i Europa. Det är fel. Det är snarare ett praktiskt erkännande av att vi, i en komplicerad värld som rör sig allt snabbare, måste vara lätta på fötterna och hitta nya lösningar för djupgående utmaningar. Det är exakt vad vi gör nu med klimatförändringen och energin.

Det är också viktigt att ge en känsla av att EU inte bara definieras utifrån vad Europa gör utan av hur unionen fungerar. Demokrati, öppenhet och ansvarighet är viktiga vägledande principer för dagens union. Det skulle vara en viktig signal för medlemsstaterna och institutionerna att betona unionens engagemang för ett demokratiskt arbetssätt.

Berlinmötet kommer exakt halvvägs under det tyska ordförandeskapet och utgör ett viktigt steg på vägen för att på nytt göra en översyn av fördraget i syfte att stärka EU:s institutioner. Det följer efter ett enastående framgångsrikt rådsmöte förra veckan, ett rådsmöte som har bevisat att domedagsprofeterna har fel och som har visat att ett EU med 27 medlemmar är lika starkt och kraftfullt som dess tidigare skepnader. Utvidgningen har gett extra mening och dynamik till vårt arbete, och jag är övertygad om att den kan fortsätta att göra det.

Om vi ser framåt kommer Europeiska rådets möte i juni att bli den andra viktiga utmaningen. Kan vi enas om huvuddragen i vägen framåt för den konstitutionella och institutionella debatten? Förra veckans arbete kommer definitivt att vara till god hjälp. Det har absolut hjälpt till att avfärda myten om att EU på något sätt är fixerat vid navelskådning och helt isolerat från det som är viktigt för medborgarna. Budskapet måste höras högt och ljudligt, att om vi bryr oss om våra institutioner så är det därför att vi vill att de ska fungera så väl att vi kan uppfylla våra medborgares förväntningar och tillgodose höga krav på demokrati.

Sammanfattningsvis anser jag att vi är på rätt spår med en Berlinförklaring den 25 mars som uppfyller de mål som skisserades av kommissionen i maj förra året, med stöd av Europeiska rådet och uppbackning från parlamentet. Det kommer att ge drivkraft och tyngd åt ansträngningarna att avgöra den konstitutionella och den institutionella debatten. Det kommer att mobilisera insatserna för de många centrala, prioriterade frågorna. Det kommer att visa ett EU som är enat i sitt engagemang att möta våra medborgares strävanden och att föra unionens framtida arbete framåt med samma dynamik och resultat som vi sett om under 50 år av det europeiska äventyret.

(Applåder)

  Jo Leinen (PSE), ordförande för utskottet för konstitutionella frågor. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Utskottet för konstitutionella frågor har diskuterat Berlinförklaringen vid tre tillfällen. Vi har sänt er en skriftlig kopia av resultaten inför era förhandlingar med det tyska ordförandeskapet.

Jag anser att det är fullt möjligt att enas om tre av de fem kapitlen. Framgångarna och prestationerna i det förflutna talar för sig själva. EU är ett stort fredsprojekt, ett stort projekt för frihet och ett recept för välstånd och säkerhet för medborgarna – och detta uttrycks i förklaringen.

Det bör också vara lätt att enas om våra värderingar, de fastställs trots allt i konstitutionsfördraget. Förutom de klassiska värderingarna demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen anser vi att solidaritet och jämlikhet är särskilt viktiga. I detta sammanhang bör det inte talas om en ”europeisk livsstil” i förklaringen, utan om den europeiska sociala modellen, som vi vill bevara och fortsätta att tillämpa i framtiden. Just denna modell för individuell frihet i förening med kollektiv säkerhet är den särskilda aspekt som definierar de sociala modellerna i EU.

Jag anser att även framtidens utmaningar är uppenbara. De har nämnts, och det är inte nödvändigt att räkna upp dem. Vi står inför ett antal mycket stora problem, och på tal om det gavs det verkligen ett utmärkt svar vid förra veckans toppmöte om klimatförändringen.

Det är svårare att beskriva EU:s utmärkande särdrag. I detta avseende vill utskottet för konstitutionella frågor och parlamentet se att Berlinförklaringen innehåller en slutförklaring om gemenskapsmetoden. Gemenskapsmetoden särskiljer EU från alla andra internationella organisationer, eftersom den ger parlamentet, det direktvalda representativa organet för 500 miljoner medborgare, samma rätt till medbeslutande som ministerrådet när vi stiftar lagar, normer eller regler för folket i våra medlemsstater. Vi vill att gemenskapsmetoden blev standardmetoden, även inom andra och tredje pelaren, så att lagarna inte längre stiftas av regeringarna utan deltagande av medborgarnas representativa organ.

Det avgörande provet för Berlinförklaringen kommer att bli den femte delen om regeringarnas åtaganden. Denna del kommer att utvisa om vi verkligen menade allvar med allt som vi har skrivit ned, och allmänheten kommer särskilt uppmärksamma detta. Jag anser att vi behöver en bekräftelse av att de tidigare fördragen är otillräckliga, och att EU behöver en ny grund och måste ställa nya medel till sitt förfogande. Vi måste förklara vårt åtagande gentemot det nya fördraget. Allt annat än detta övergripande åtagande skulle vara otillräckligt.

Rådets ordförande visade mod vid förra veckans toppmöte om klimatförändringen. Jag hoppas att hon kommer att ge prov på samma mod när det gäller Berlinförklaringen, eftersom detta mod i mars kommer att betala sig vid toppmötet i juni. Jag önskar det tyska ordförandeskapet all framgång.

(Applåder)

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Ända sedan gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater bildades har den alltid förespråkat ett mer integrerat, mer enat EU. Vi har alltid arbetat för att stärka Europa och skapa ett politiskt, ambitiöst EU. Det som alltid har förenat oss är garantin för våra värderingar och främjande av friheterna, inte minst friheten att bedriva affärsverksamhet, arbeta och dra nytta av frukterna av vårt arbete, samt garantin för säkerhet.

Romfördraget ligger till grund för EU:s struktur. Det är Romfördraget som har garanterat att krig mellan våra länder från och med nu inte bara är omöjligt, utan även otänkbart. När jag var barn var kriget helt enkelt en verklighet. Jag är glad och stolt över att krig har blivit ett abstrakt koncept i vår del av världen, och för att vi ville att det skulle bli så. Som jag säger till våra unga: ingenting vinns någonsin för alltid, precis som ingenting är förlorat för alltid.

Vi har emellertid inte nått dessa framgångar samtidigt. Alla Europas nationer kämpade för frihet, fred och välstånd, men ett antal av dem var tvungna att uthärda 50 år av diktatur, förlorad frihet och otrygghet under kommunismens ok. Människorna i länderna i Central- och Östeuropa vilade inte förrän de hade övervunnit denna konstgjorda klyfta, med målet att återintegrera sina födelsefamiljer och äntligen ge Europa en möjlighet att fungera fullt ut.

Jag vill ge ett beundrande och känslosamt erkännande här i parlamentet till nationerna och till medborgarna i dessa länder. Utan dem, utan revolutionerna 1956, 1968 och 1980, skulle Europa aldrig ha fått uppleva ”sammetsrevolutionen” i slutet av 1980-talet. Och Berlinmuren skulle utan tvivel fortfarande vara en skamfläck för vår kontinent.

Vi bör också minnas att år 2007 inte bara markerar 50-årsjubileet för Romfördraget, utan även 60-årsdagen för Marshallplanen. Utan amerikanernas hjälp, utan deras beslutsamma åtagande för att hjälpa européerna, skulle Schumanförklaringen och Romfördraget ha mött ännu fler hinder. De senaste 50 åren har varit en framgång, och denna historia fick ett lyckligt slut med kontinentens återförenande. Icke desto mindre anser jag att även detta århundrade, bara vi vill, till stor del kan bli ett europeiskt århundrade. Grunden för EU, Romfördraget, är historiens mest framgångsrika åtagande för att uppmuntra människor att leva tillsammans. Vår kontinent har följaktligen blivit en plats för likheter och försoning, inte för splittring.

EU handlar självklart om mer än bara export av varor och tjänster. EU ger även uttryck för våra värderingar. Vi agerar som en stabiliserande kraft. Var det inte utsikterna till ett närmare samarbete som ledde till att freden återupprättades i Sydosteuropa? De kommande 50 åren kommer emellertid att vara fulla av nya utmaningar för alla våra länder. Vi börjar inte från noll, långt ifrån.

Den första förutsättningen för framgång är att vi återvinner vårt självförtroende, att vi är medvetna om våra starka sidor och hur vi kan utnyttja våra resurser. Den andra förutsättningen för framgång i en instabil, globaliserad värld är att vara realistiska, att göra beslutsamma, entusiastiska insatser för att anpassa oss och göra detta utan dröjsmål. Att anpassa sig betyder emellertid inte att vi ska ödmjuka oss och ge upp det vi är. Att reformera betyder inte att vi ödmjukar oss och berövas vår identitet. Européerna har en högt utvecklad känsla av mänsklig värdighet och respekt för individen. Med den sociala marknadsekonomin bidrar EU dessutom med ett förslag till samhällsorganisation som är mycket långt bort ifrån inställningen ”rädda sig den som kan” och konsumtionssamhällets överdrifter.

Vid Europeiska rådets möte förra veckan antogs beslutet att fastställa gemensamma och ambitiösa mål på energiområdet och när det gäller klimatförändringen.

Den nuvarande situationen kännetecknas av fem nyckelutmaningar: den demografiska utmaningen, globaliseringen, multipolariteten, energin och den globala uppvärmningen, utan att förglömma kampen mot terrorismen. I en globaliserad värld där nya brännpunkter snabbt uppstår – jag tänker på Asien, och även på Brasilien – måste EU reagera med hjälp av ekonomiska och sociala reformer. Europa måste dra största möjliga fördel av sin historia och utveckla sin sociala modell. I en osäker värld, där terrorism har blivit en vardaglig företeelse, måste EU visa både fasthet och beslutsamhet; EU får inte hållas som gisslan av terrorismen.

Det är dessa värderingar vi lämnar i arv efter 50 år av europeisk integration. Det är dessa utmaningar vi måste ta itu med utifrån ett nytt perspektiv. Vi i PPE-DE-gruppen anser att det endast är genom en tro på sin egen förmåga att skapa och anpassa sig som de framtida generationerna kan utvecklas och blomstra i denna nya värld. Vår roll är onekligen blygsam, men den är även krävande. Låt oss undvika att köra fast under denna övergångsperiod, låt oss välja rätt väg och låt oss, tillsammans, lägga stabila grunder. Denna uppgift kräver inte bara klartänkthet, utan också politiskt mod.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi vet inte hur texten i Berlinförklaringen kommer att se ut ännu, så det är logiskt att diskutera innehållet i förklaringen, inte själva texten. När vi lyssnar till uttalandena från rådets tjänstgörande ordförande, kommissionsledamot Margot Wallström och även Joseph Daul eller Jo Leinen, märker vi alla att denna text omges av ett visst mått av osäkerhet, eftersom förväntningarna på den är mycket höga. Varför är det så? Varför har vi så stora förväntningar på en text som kanske bara blir en i mängden? Svaret är enkelt: det beror på att vi alla har en känsla av att vi står vid en skiljeväg. Den europeiska integrationen kan fortsätta lika framgångsrikt som den har gjort under de senaste 50 åren, eller så kan vi välja en annan väg som leder bort från den europeiska integrationen och in i en osäker framtid av åternationalisering och de risker som detta medför.

Vi har alla en känsla av osäkerhet, och därför måste vi utnyttja denna Berlinförklaring för att göra något som är möjligt med en mycket kort text, nämligen att sända ett budskap om hopp, att det som vi framgångsrikt har gett oss i kast med de senaste 50 åren kommer att fortsätta vara möjligt i framtiden. En sak är emellertid säker, och det är att vi inte längre kan nöja oss med att beskriva de senaste 50 årens framgångar. Detta är beklagligt men sant. Jag ska visa varför jag anser att det är beklagligt genom att hänvisa till något som Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker sa. I sitt tacktal när han mottog Charlemagne-priset i Aachen sa han att Adolf Hitler var lika avlägsen för hans barn som kejsar Vilhelm II var för honom. Detta är faran. När historien går vidare bleknar riskerna alltmer; riskerna med intolerans, hat, etnisk utestängning, alla farorna med de territoriella aspirationer som vi trodde att vi hade fått bukt med, men som inte har försvunnit – alla finns fortfarande kvar. De finns till och med här i parlamentet, propagandisterna för denna onda ande. Likväl måste vi fråga oss varför den unga generationen inte kämpar lika entusiastiskt som Joseph Daul för den integration som har gjort att vi lyckats övervinna detta hat. Skälet till detta är att det är historia.

Om vi vill förhindra att historien upprepar sig måste vi säga till den yngre genrerationen att detta är vad vi har åstadkommit, och det är helt i sin ordning att de ställer dessa krav på oss och att de tar freden för given – men vi behöver nya metoder om vi ska kunna garantera detta på lång sikt. Att garantera detta på lång sikt kommer att betyda att vi måste skydda jordens klimat. Om alltfler områden av världen blir obeboeliga kommer migrationsströmmarna att öka alltmer, vilket i sin tur kommer att destabilisera freden i allt större utsträckning. Förr i tiden betydde fred integration. För att vi ska kunna säkra freden i framtiden måste vi vända på klimatförändringen. Social stabilitet innebär att unga människor kan känna sig trygga i vetskapen om att de har en verklig chans att finna ett anständigt arbete med en hygglig inkomst som gör att de kan leva ett anständigt liv. De yngre generationerna är lika de äldre generationerna på så sätt att de inte hyser några förhoppningar om att bli miljonärer. Det är visserligen en trevlig dröm, men vad folk verkligen vill är att kunna gifta sig eller leva i ett långvarigt samboförhållande och skaffa sig barn i vetskap om att de kommer att växa upp i fred och ha de sociala framtidsperspektiv som vi har. De vill att EU ska erbjuda dem detta i vår globaliserade värld.

De vill ha en tredje sak, och det är utbildning och kvalifikationer. Förr i världen betraktades anständiga pensioner och en hygglig sjukförsäkring som det väsentliga i livet som var värt att trygga, och vi vet alla att tillgång till utbildning och kvalifikationer kommer att fylla samma roll i framtiden. EU kommer inte att lyckas nå målet att bli den mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade kontinenten i världen utan välutbildade personer som lär livet ut. Utbildning och kvalifikationer utgör således byggstenarna för en trygg social framtid. Detta innebär att den roll som integration – territoriell och geografisk, ekonomisk och social – har spelat de senaste 50 åren, måste klimatförändringen, utbildning, kvalifikationer och anständiga arbetstillfällen spela de kommande 50 åren. Detta kan sammanfattas i en kort text. Ju kortare och mer koncis texten är desto lättare kommer det att bli att förmedla budskapet. De senaste 50 årens framgångar skedde på sitt sätt, de kommande 50 årens framgångar kommer att kräva nya metoder. Om vi, med stöd av 27 länders önskan om integration, lyckas ge uttryck för detta i förklaringen, kommer vi att ta av i rätt riktning vid den skiljeväg som vi nu står vid.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! En viktig födelsedag är alltid ett bra tillfälle att göra bokslut. Vad tänkte européerna på för 50 år sedan, då Romfördraget undertecknades? Utan tvivel kände man förhoppningar, kanske optimism, men man var långtifrån säker på framgång. Och ändå finns EU med i grunden för den trygghet, det välstånd och de möjligheter som våra folk nu åtnjuter.

Vi lever i ett fritt och tryggt Europa, med välstånd och möjligheter, med samhällen och ekonomier som är öppnare än någonsin tidigare. Vår generation har strävat efter, och uppnått, mer än vad våra föräldrar någonsin kunde drömma om. Men Berlinförklaringen måste återspegla mindre av vår stolthet från förr och mer av vår beslutsamhet inför framtiden.

Herr rådsordförande! Processen är dystert dunkel. Alla tycker om att bli överraskade på sin födelsedag, men att diskutera en förklaring utan att ens ha ett utkast är bisarrt. Ni har antytt vad det skulle kunna innehålla, herr rådsordförande. Ni försäkrar oss att de så kallade spinndoktorerna på förbundskanslerns kansli fortfarande arbetar hårt, och ändå kommer chansen att diskutera texten i bästa fall att bli begränsad, så var inte förvånad om många av oss känner sig avvisade.

Vi vill ha en förklaring som ser framåt, mot de utmaningar vi står inför, som ger oss en möjlighet att bekräfta vårt engagemang för EU:s värderingar, mål och framtid – en förklaring som får med våra medborgare ombord på Europaprojektet i en tid då det är mer nödvändigt än någonsin att våra nationer agerar tillsammans.

Ett utvidgat och öppet EU kräver större solidaritet mellan dess nationer och medborgare, ekonomiska reformer, vilket framhölls vid Europeiska rådets möte, och ett bredare uppdrag för att föra ut våra värderingar i världen. Inför de globala utmaningarna med befolkningsökningen och migrationen i världen, klimatförändringen, internationellt organiserad brottslighet och terrorism ger deklarationen medlemsstaterna möjlighet att förklara för medborgarna varför EU är viktigare nu än någonsin tidigare och varför vi måste engagera oss tillsammans med länder utanför våra gränser och kulturer bortom vår horisont.

Européerna borde inte vara rädda för detta. Det som har gjort Europa starkt är dess öppenhet. En tillbakagång till fästning Europa, den anakronistiska idén om nationalstater och skyddade ekonomier eller kristen fundamentalism, skulle bara skjuta i väg oss tillbaka i tiden – tillbaka till en tid då européer endast hade ett medborgarskap och endast en nationell identitet.

Vårt råd till det tyska ordförandeskapet är: skriv kortfattat och enkelt – det slags text som man kan sätta upp på dörren till en kyrka i Wittenberg. Eller, om förbundskanslern är alltför upptagen för att åka så långt, åtminstone på Wittenbergplatz!

Jag hör att utkastet för närvarande är på två sidor. Om det är sant, så är det redan en sida för långt. Mina liberala och demokratiska kolleger i Regionkommittén har framställt ett verksamhetsmål på en sida för EU som jag rekommenderar er. I nio punkter sägs allt som behöver sägas: att europeisk integration har varit en framgång och att vi måste fortsätta.

(Applåder)

  Cristiana Muscardini, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den 9 maj 1950, i sin historiska förklaring inför pressen i Salon de l’Horloge i Paris, sa Robert Schuman: ”Europa kommer inte att skapas på en dag, eller enligt en enda plan. Europa kommer att byggas upp genom konkreta prestationer, som först och främst skapar solidaritet.”

De 50 år som har förflutit sedan undertecknandet av fördragen har präglats av många landvinningar och gemensam politik. Det politiska EU saknas dock fortfarande, trots det alltmer uppenbara behovet av att skapa det, med samtidig respekt för nationsstaterna. Utan en utrikes- och säkerhetspolitik kommer EU att förbli försvagat, och EU:s förhandlingsmandat i de internationella förbindelserna motsvarar inte storleken och vikten av vår ekonomi. I dag förblir vårt främsta mål att blåsa nytt liv i debatten om ett nytt fördrag – om det nya fördraget – utan att förglömma att det förkastades av två av grundarstaterna, men har ratificerats av majoriteten av medlemsstaterna.

Ett EU med 27 medlemsstater kan inte fungera med regler som redan begränsade rörelseutrymmet för EU-15. Vi måste förbättra lagstiftningens fungerande, lösa upp knutarna i beslutsprocessen och lagstiftningens överdrivna komplexitet, och klargöra rollerna. Dessutom måste frågan om våra värderingar och deras historiska och kulturella rötter, från den grekromanska historien och de judisk-kristna traditionerna till inrättandet av sekulariserade och liberala stater, granskas och bekräftas på nytt. Garantier för framtiden kan endast skapas genom en dialog mellan kulturerna, men för att vi ska kunna samtala med andra måste vi först känna och erkänna oss själva.

Framtidens EU kan inte undkomma insikten att nutiden är annorlunda än för 50 år sedan. Problemen med invandringen, särskilt den olagliga invandringen, når farliga gränser och har ändrat våra städers utseende. Närvaron av olika kulturer kräver att vi gör ytterligare insatser för att garantera dialog och kräva respekt för de rådande reglerna. En gemensam politik behövs, tillsammans med vilja från medlemsstaternas sida att garantera gränser, intern ordning och respekt för de mänskliga rättigheterna. Problemet med invandringen måste angripas inom ramen för demokrati och laglighet, i respekt för den mänskliga värdigheten och med gemensamma regler: utan erkännande av den mänskliga värdigheten finns det ingen verklig civilisation.

En annan aspekt av vår framtid är ömsesidig respekt för handelsreglerna. Problemen med förfalskning och dumpning, frågan om ursprungsmärkning och ömsesidig respekt för bestämmelserna är frågor som vi måste ta itu med och lösa på ett beslutsamt sätt om vi vill förhindra att orättvisa marknadsförhållanden förstör EU:s produktionssektorer och även orsakar långvariga skador på framväxande ekonomier eller utvecklingsländer, med katastrofala följder i form av arbetslöshet och på det socialpolitiska området.

Avregleringen av världshandeln måste gå hand i hand med en garanti för att välfärdspolitiken, som de europeiska arbetstagarna har uppnått, kommer att upprätthållas och kan tillämpas gradvis men oundvikligen även i de länder som saknar en sådan politik i dag.

”Det bidrag som ett organiserat och levande Europa kan ge civilisationen är oumbärligt för bevarandet av fredliga förbindelser”, förklarade Robert Schuman 1950, och sa, ”världsfreden kan inte tryggas utan kreativa insatser som står i proportion till de faror som hotar den”. Hotet från terrorismen, som jihad-fundamentalismen underblåser, hänger över hela världen: nu mer än någonsin måste våra insatser vara modiga och kreativa.

  Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru vice ordförande, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Jag känner inte till orsaken till er tillförsikt, herr rådsordförande, men jag vet däremot att man kan tala om självförtroende utan att ha något. Vi diskuterar visserligen Europas framgångar, men om vi talar om välstånd och stabilitet, måste vi även tala om fattigdom – som faktiskt finns i Europa. Jag har inte hört någonting om det hittills i dag.

När vi talar om rättsstatsprincipen måste vi också tala om de medborgare som inte har några rättigheter i EU. Detta glöms ofta bort och jag återkommer till det. När det gäller frågan om att ha förtroende för förfarandet tillhör jag faktiskt en grupp som inte har något förtroende för detta förfarande. Hemlighetsmakeri passar inte ihop med dialog och demokratisk öppenhet – det är omöjligt. Jag säger er att jag inte tror på dessa sherpas eller på konfessionella, eller på alla dessa upptåg, eftersom allmänheten ändå till sist kommer att inse var motsägelserna mellan individerna i EU finns.

Vi har sett det med den franska folkomröstningen, vi har sett det i Nederländerna. Om vi inte ser till att vi får EU-medborgarna med oss – det vill säga, att vi offentligt diskuterar problemområdena – kommer de inte att följa oss. Därför menar jag att texten måste vara kort och enkel, men utan att vara banal. Det är faran med er strategi: den banalitet som kommer att bli följden av den. Detta är mitt råd. Ni har talat om klimatet, så var modiga när det gäller denna fråga. Formulera målsättningarna tydligt och klart så vi kan förstå dem. Målsättningarna är som följer. Ett klimatmål på inte mer än två graders uppvärmning för de kommande 50 åren måste tas med, vilket även gäller effektivare användning av resurserna – inte bara energi, utan också vatten, papper, koppar och aluminium – samt att EU ska framställa 100 procent av sin energi från förnybara energikällor om 50 år. Detta är målsättningar som skulle få folk att säga: Aha! Ni har verkligen planer. Det ska bli spännande att se vad det står i er text.

När ni talar om klimatet måste ni dessutom säga att vi behöver en stabilitetspakt. Vi måste ge kommissionen möjlighet att ingripa när länderna underlåter att följa bestämmelserna – som med stabilitets- och tillväxtpakten för den gemensamma valutan. Bindande mål utan sanktioner finns inte ens i min pedagogiska teori – och den är verkligen liberal. Detta är enda sättet att garantera att bestämmelserna följs.

Det var en sak som fick mig att reagera, herr rådsordförande. Ni sa att en av punkterna var kampen mot den olagliga invandringen. Innan ni sa ett enda ord om de 50 miljoner lagliga invandrare som bor i Europa, som behöver samma rättigheter som alla andra européer, började ni direkt tala om de olagliga invandrarna. Det är EU:s problem – vi erkänner inte dessa personer, vi inordnar dem alltid under rubriken ”olaglig”. Tro inte att detta är ett obetydligt problem. Det finns ett litet europeiskt land som är så stolt över den franska revolutionen, och ändå har en av de ledande presidentkandidaterna just föreslagit att ett ministerium för invandring och nationell identitet ska inrättas. Det är den faran som hotar Europa, nämligen att vi ser invandrarna som ett hot mot vår europeiska identitet. Ni skakar på huvudet – men i stället för att bara besöka ministerier bör ni lyssna på diskussionerna om denna fråga på Europas kaféer och barer för en gångs skull. Det är där man finner det europeiska folket. Vi misstar oss om vi bara talar om olaglig invandring i stället för att tala om de personer som kan integreras i det europeiska livet. Jag reagerade på detta, eftersom jag tänkte: ”Oh là là, vad kommer han att säga nu då?”

Jag vill avsluta med att klargöra en sak. Låt oss vara stolta över de grundläggande värderingar som vi har fastställt i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Detta betyder att vi bör vara stolta över följande värderingar: samma rättigheter oavsett sexuell läggning, frihet för minoriteter, frihet för människor. Det är dessa saker som jag vill se i Berlinförklaringen, i stället för någon hänvisning till Gud eller någon annan som inte angår oss här.

(Applåder)

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, fru vice kommissionsordförande! Det är inte bara fullständigt naturligt att vi firar 50-årsjubileet för skapandet av EU enligt min mening, utan det kan också visa sig vara användbart, eftersom vi utnyttjar detta tillfälle för att analysera de framsteg som gjorts och drar lärdom av denna erfarenhet, lärdomar som oundvikligen blir motsägelsefulla. Å andra sidan, om detta jubileum bara skulle bli ett enkelt firande för att höja alla beslut som styrde skapandet av EU till skyarna och glorifiera alla dess resultat, utan åtskillnad, skulle det inte vara till någon nytta för de historiska analyserna och ett fullständigt slöseri med tid när det gäller politisk effektivitet.

Alla tecken tyder dock på att man med den berömda Berlinförklaringen, i dess initiativtagares anda, väljer det senare alternativet, vilket inte minst står klart när det gäller den metod som har använts för att utarbeta texten: där man skulle ha genomfört samråd som till stor del var öppet för medborgarna, beslutade man att ledarna skulle diskutera mer eller mindre bakom stängda dörrar. Detta är ett misstag enligt min mening. En andra faktor är förklaringens innehåll. Det vi kan vänta oss verkar vara en mycket allmän text, som inriktas på en ofrånkomligen mästerlig och föredömlig krönika över 50 år av europeisk integration och en redogörelse för gemensamma värderingar som naturligtvis är mycket generösa samt ofrånkomligen ambitiösa mål, särskilt på det sociala området.

Tror ni verkligen att den verklighet som våra medborgare lever i är så fulländad? För min del är jag fullständigt övertygad om att inga EU-debatter överhuvudtaget kommer att ha några verkliga effekter i dag om de inte åtföljs av en rejäl dos kritik av orsakerna till den förtroendekris som har varit rådande i några år vid det här laget i praktiskt taget alla kretsar av den allmänna opinionen och inom EU-institutionerna.

Min grupp är inte längre ensam om att tycka detta. Det är ansedda politiska tjänstemän som arbetar med att övervaka EU:s verksamhet som, privat eller i små grupper, erkänner att det finns ett problem mellan EU som det utvecklas i dag och européerna. Den senaste personen som erkände detta var ingen mindre än er kollega, herr rådsordförande, det vill säga Peer Steinbrück, den tjänstgörande ordföranden för Ekofin-rådet, som nyligen talade om denna risk – jag citerar – som ”en legitimitetskris för den europeiska ekonomiska och sociala modellen”, och han har rätt. Vi måste följaktligen tala klarspråk om detta om vi ska kunna ge en ny mening till det storslagna europeiska äventyret.

Eftersom jag vill att EU ska utrusta sig med hjälpmedel för att rida ut denna kris med stoltheten i behåll, uppmanar min grupp och jag följaktligen till en omorganisering, så att våra samtal, när vi samlas för att fira 50-årsjubileet för Romfördraget, kommer att övergå till att handla om de förändringar som krävs för att bana väg för ett verkligt återupplivande av det europeiska projektet.

(Applåder)

  Nigel Farage, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Det är en ganska vanlig morgon i Euroland: alla är upptagna med att dunka varandra i ryggen och tala om vilken fantastisk framgång de senaste 50 åren har varit. Det finns en nästan religiös tro på att dessa institutioner kan hantera världsproblemen, så mycket att en eller två talare här menar att Berlinförklaringen till och med ska kunna styra vädret i framtiden!

Jag har emellertid noterat en smärre förändring i betoningen: nu talar ni alla mycket mer om frihet, demokrati, rättigheter och värderingar, som om det var EU som uppfann dessa ting. Jag misstänker att ni gör så därför att ni inte vill göra den verkligt kritiska analysen av om detta projekt fungerar.

Tänk bara på de ekonomiska aspekterna. Amerikas förenta stater nådde EU:s nuvarande nivå för BNP per capita 1985. Vad som kanske är mer betecknande är att USA nådde EU:s nuvarande nivåer för investeringar i forskning och utveckling per capita 1978. Vi ligger en hel ekonomisk generation efter Amerikas förenta stater. Den sociala modellen fungerar inte, och ändå verkar lösningen vara att vi vill ha mera av den – mera lagstiftning, flera regler – och jag befarar att detta projekt ekonomiskt kommer att hamna ännu mer på efterkälken.

När det gäller de politiska aspekterna erkänner jag alltihop: ni har era stora, glänsande byggnader i Bryssel, Strasbourg och Luxemburg, och ni har lyckats ta över mer än 75 procent av nationalstaternas lagstiftningskapacitet. Det verkar dock som om ni har glömt något: ni har glömt bort människorna, ni har glömt bort den allmänna opinionen. Ni har förlorat folkomröstningar, och ni har valt att bortse från resultaten. Detta vilseledande försök från det tyska ordförandeskapets sida att bakom stängda dörrar sätta ihop ett paket som kan pressas igenom i medlemsstaterna utan en folkomröstning är inget framgångsrecept. Om ni fortsätter med det kommer ni att ge näring åt den intolerans och extremism som ni säger att ni vill stoppa. Jag uppmanar er att fråga Europas folk om de vill ha detta projekt eller inte.

(Applåder från IND/DEM-gruppen)

  Bruno Gollnisch, för ITS-gruppen. – (FR) Herr talman! För 50 år sedan undertecknades fördraget mellan de sex grundande EU-medlemsstaterna i Rom med en nästan allmän entusiasm. Det är sant att vi just hade gått ur ett världskrig, ett veritabelt europeiskt inbördeskrig, och att folket längtade efter fred och välstånd. Men vad finner vi 50 år senare?

Det framgår från en bok om mötena mellan Michel Rocard och kommissionsledamot Fritz Bolkestein – en ytterst intressant bok kan jag tillägga – att Michel Rocard inte längre vill att unionen ska kalla sig europeisk. Denna union har i själva verket förrått Europa: fri rörlighet för kapital, varor och personer inom EU innebar att det måste finnas en rimlig gräns runt EU. De uppoffringar som folket i medlemsstaterna gjorde krävde i gengäld att gemenskapens preferenssystem – att alla EU-medlemsstater ger företräde till alla andra EU-medlemsstaters produktion – fungerar. Det motsatta har skett, eftersom EU som helhet har utlämnats på nåd och onåd till internationalistiska intressen, med alltför välbekanta konsekvenser. Vi måste ha modet att säga detta. Antingen handlar vi fritt över hela världen eller så skapar vi ett regionalt block inom EU, vi kan inte göra båda.

Följderna är välkända: våra industrier ruineras den ena efter den andra, vårt jordbruk är dömt att dö ut till 2013, och till och med våra tjänster lever på lånad tid. EU har skapat arbetslöshet, osäkerhet och fattigdom genom att tanklöst öppna sina gränser. Det är mycket betecknande att Martin Schulz talar om att fastställa ett EU-mål för att garantera att unga har ett arbete som gör att de kan bilda familj och nå ett minimum av välstånd. Om Martin Schulz har nått det stadiet att han har sagt detta och har fastställt det som ett mål för EU är det emellertid bra att EU inte har nått detta minimimål på de senaste 50 åren, eftersom det nås mycket mer framgångsrikt överallt annars i världen, där utvecklingen går mycket snabbare än i EU.

Låt oss därför återvinna stoltheten över våra rötter, våra traditioner och våra suveräna nationer! Detta har ingenting med hat att göra, herr Schulz. Låt oss återvinna ett sunt och givande samarbete på alla nivåer och inom alla sektorer. Vår grupps namn – Tradition, Identitet och Suveränitet – är i detta avseende tecknet på att en ny politisk vår för EU närmar sig.

  Roger Helmer (NI). – (EN) Herr talman! Man underlåter i denna Berlinförklaring att erkänna att EU gör oss fattigare, mindre demokratiska och mindre fria. Man strävar efter att väja undan för den enda stora fråga som verkligen upptar tankarna hos regeringsöverhuvuden i hela EU: det finns en elefant i rummet som heter det europeiska konstitutionsfördraget.

Det nederländska och det franska folket röstade definitivt emot EU:s konstitutionsfördrag 2005, och med dess egna ord borde det nu vara dött, slut, kaputt. Men det vägrar att lägga sig ned, likt Dracula eller Frankenstein. Vår tjänstgörande rådsordförande, den tyska förbundskanslern Angela Merkel, är besluten att ta tillbaka det i allt väsentligt, utan att se åt dem som röstade i Frankrike och Nederländerna. Vi känner till planen, och vi kommer att se till att folket vet.

Först kommer rådet att ta bort alla delar som väcker anstöt men som bara är upprepningar av det rådande läget. Varför oroa väljarna med tal om EG-rättens överhöghet, när den överhögheten redan är ett faktum? Själva ordet ”konstitution” har stött på patrull, så de kommer att säga att det bara är ett fördrag, eller till och med ett minifördrag. De kommer att ta till alla tänkbara förfaranden och nationella författningar och regleringar för att se till att inga folkomröstningar hålls, eller att de sker bara i små länder när alla de stora länderna har ratificerat. Vi ser redan hur labourregeringen i Storbritannien håller på att mjuka upp allmänheten innan den bryter sitt högtidliga löfte att hålla en folkomröstning. ”Det handlar bara om administrativa detaljer”, kommer man att säga, ”det motiverar inte en folkomröstning”.

Vi skryter om att vi är en union med värderingar grundade på demokrati och rättssäkerhet, men i detta förfarande visar vi ett halsbrytande förakt för folket och deras åsikter. Vi trampar på deras identitet och deras strävanden. Vi trotsar rättssäkerheten och demokratin, men man kan inte lura alla människor hela tiden. När bakslaget kommer – som det säkert kommer att göra – kommer det att sopa bort detta misslyckade europeiska projekt.

  Talmannen. Herr Helmer, vi önskar er ett långt liv, och era erfarenheter från Europaparlamentet kommer säkert att bidra till ett långt liv, så lycka till.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Jag beklagar att jag avbryter i detta skede. Men innan kommissionen och rådet svarar på förmiddagens debatt vill jag framhålla att inte en enda talare har hänvisat till EU:s icke-sekteristiska karaktär och hur viktigt det är att tydliggöra i förklaringen att EU respekterar alla religioner, att det är en profan organisation och att EU måste bibehålla sin demokratiska och profana natur om sammanhållningen ska bestå.

  Talmannen. Herr De Rossa! Det var ingen ordningsfråga, men det kommer ändå att noteras.

  Frank-Walter Steinmeier, rådets tjänstgörande ordförande. (DE) Herr talman! Tack så mycket för att jag får tillfälle att kort delta i debatten igen. Jag vill inte kommentera den så utförligt, utan tackar först och främst för inläggen.

Herr Leinen! Samtidigt har debatten dock klargjort att det verkligen inte är lätt att enas om innehållet i de värderingar som ska skrivas in i denna Berlinförklaring. De många förväntningarna – från dem som mer handlar om förfarandemässiga frågor, såsom gemenskapsmetoden å ena sidan, till dem som rör ambitiösa klimatmål och lika rättigheter oavsett sexuell läggning å andra sidan, herr Cohn-Bendit – som har framkommit under debatten visar exakt hur svårt det är att få med allt i denna tvåsidiga Berlinförklaring.

Om vi anstränger oss för att återspegla de förväntningar som har uttryckts i denna debatt på ett tämligen rättvist sätt och samtidigt tar hänsyn till EU:s historia, kan jag emellertid försäkra er om att det kommer att finnas något för alla. Vi har utarbetat dokument tillsammans under de senaste 50 åren som vi kan hänvisa till och konsultera. Syftet med diskussionerna mellan parlamentet, rådet och medlemsstaterna är trots allt inte bara att utarbeta Berlinförklaringen, utan ger oss också möjlighet att utnyttja det som vi har lärt oss i vårt ambitiösa försök att göra bokslut över EU och framtidens utmaningar.

Jag vill klargöra en sak för Daniel Cohn-Bendit, som gav oss ett litet prov på demagogi. Jag skulle naturligtvis inte vara så naiv att jag diskuterade kampen mot den olagliga invandringen i mitt uttalande. Jag förstår att ni behövde detta som en modell, vilket det var, som ni kunde bygga ert inlägg på, men jag talade faktiskt om människornas frihet och civila rättigheter, och nämnde behovet av ett gemensamt tillvägagångssätt för att hantera den olagliga invandringen i det sammanhanget – vilket är stor skillnad. Jag vill be er att komma ihåg det i framtiden. Ni kan vara säker på att en person som bor i Berlin, inte av en händelse utan för att hans hjärta finns där, även har någon liten aning om de problem som migration och invandring medför och har någon känsla för vår skyldighet som nationsstater att anpassa vår politik efter dem.

(Applåder)

Till de övriga ledamöterna vill jag säga att det som jag har hört här i dag egentligen inte är så långt ifrån den diskussion som ni, herr talman, hade med medlemsstaternas stats- och regeringschefer vid middagen i förra veckan. Jag har intrycket av att 90 procent av de önskemål och förväntningar som har uttryckts här överensstämmer med de nyckelord och uppmaningar som framfördes vid diskussionen i torsdags kväll, så det finns ingen anledning att frukta att vi utelämnar några viktiga punkter i vårt ambitiösa försök att utforma dessa önskemål och förväntningar till Berlinförklaringen. Vi måste naturligtvis se till att vi utformar förklaringen på ett sätt som motsvarar förväntningarna på att texten blir allmänt lättförståelig.

Detta gäller även gemenskapsmetoden, herr Leinen. Även om jag är väl medveten om att ”gemenskapsmetod” är ett stående uttryck med konnotationer som förstås i expertkretsar inom EU, kan ett uttryck som detta inte tas med i en sådan här text, utan måste ”översättas”. Vi kommer emellertid att försäkra oss om att andemeningen av detta avspeglas i texten.

(Applåder)

  Talmannen. Jag tackar den tjänstgörande rådsordföranden så mycket för det. Om han talar om EU-institutionernas styrka kommer detta att återspeglas.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Jag vill göra två korta tillägg till dessa intressanta bidrag i debatten om innehållet i Berlinförklaringen.

Det första hänger samman med att det europeiska bygget eller det europeiska projektet inte är ”färdigt” – och aldrig kommer att bli helt färdigt. Det är ett bygge som vi arbetar på hela tiden, och jag menar att detta är ett exempel på det. Med alla framgångar och tillkortakommanden är detta vad vi fortfarande håller på med. Vi lägger ännu en bit till pusslet eller till byggandet av Europa. Jag menar att det är mycket viktigt, som flera av er har betonat, att vi inte bara ser tillbaka utan snarare fokuserar på vad vi vill inför framtiden. Hur är det med dagens 20-åringar och deras framtidsdrömmar? Hur kan vi beskriva dem? Hur kan vi åskådliggöra en framtidsvision?

Ni är de direktvalda företrädarna för Europas folk. Ni måste lägga örat mot marken, och det är detta som ni har återgett här i dag: det som ni har hört, ert intryck av vad som är viktigt att ha med i denna förklaring.

För det andra kommer vi inte att kunna bygga ett europeiskt projekt, ett europeiskt samarbete, om vi inte har folket bakom oss, om vi inte arbetar på ett demokratiskt och öppet sätt. Detta är helt uppenbart, och hur mycket ni än kritiserar det är det exakt vad vi gör, eller hur? Det är öppet, det är offentligt, det rapporteras i medierna – det som ni säger här hörs. Vi förstår att man inte kan förhandla om innehållet i en text på två sidor med 450 miljoner människor. Men vi kan se till att det som ni har hört och det som vi anser är viktigast, utifrån olika politiska ståndpunkter, framförs till dem som nu utarbetar texten. Detta är vad debatten handlar om.

Att fortsätta kampen för demokrati måste vara en av våra grundläggande uppgifter, och att hitta moderna sätt att engagera medborgarna måste bli en mycket viktig del i förklaringen – att visa att detta är möjligt.

Vi känner alla att våra nationella identiteter är oerhört viktiga. Men vi ser inte någon motsättning till att vi också känner oss som européer, eller internationella, eller globetrotters eller vad det kan vara. Vi menar att det är möjligt att öppna ögonen och vidga våra perspektiv. Det är därför som vi tror på detta samarbete i det europeiska projektet. Jag hoppas att det är meningen med att vi träffas här och sätter samman det som vi är stolta över i EU:s historia och formulerar våra förhoppningar inför de kommande 50 åren med europeiskt samarbete och integration.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Alexandra Dobolyi (PSE), skriftlig. (HU) Vi måste kunna ge EU-medborgarna framtidsutsikter. Berlinförklaringen måste ha en mycket stor politisk vikt. Det räcker inte längre med att tala om de stora framgångarna under de gångna 50 åren, utan vi måste se framåt, och vi måste visa EU-medborgarna vilken riktning vi väljer för framtiden.

EU:s integration måste fortsätta. Ungern vinner på ett mer integrerat EU, ett EU som kan anta 2000-talets utmaningar och garantera kontinentens varaktiga fred, utveckling och säkerhet.

EU ställs inför allt svårare utmaningar, såväl interna som externa, som hotar vår och våra barns framtid. Fattigdomen, de demografiska problemen, den globala klimatförändringen, den internationella terrorismen, den organiserade brottsligheten, energifrågorna; alla dessa faror kräver lämpliga och sammansatta svar och lösningar. Detta kan endast uppnås om vi européer står starkare, mer enade.

Avslutningsvis är det viktigt att förklaringen avspeglar medlemsstaternas beslutsamhet att skapa en gemensam framtid, att stärka EU:s interna sammanhållning och, framför allt, värna om EU-medborgarnas säkerhet och välfärd.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) De beslut som fattades av Europeiska rådet i mars är bara ännu ett ovedersägligt bevis på EU:s roll som en mekanism för att främja storkapitalets val. I stället för att vidta åtgärder för att skydda miljön, vidtas åtgärder för att skydda företagen och stärka monopolen.

Storkapitalets skövlande exploatering av naturresurserna är den grundläggande orsaken till de avsevärda klimatförändringarna och till den verkliga faran med miljöförstöringen i världen. I stället för att vidta djärva åtgärder för att åtminstone begränsa monopolens ansvarslöshet, beslutar man emellertid att öka konkurrensen på el- och naturgasmarknaderna, avreglera energimarknaden och lämna över hela den strategiska produktionssektorn, kraftöverföringen och distributionen av energi till den privata sektorn.

Centerhöger- och centervänsterregeringar har enhälligt åtagit sig att påskynda genomförandet av gräsrötternas fiende Lissabonstrategin, och deras främsta mål är att kommersialisera utbildningen och hälsovården och attackera försäkringsfonder och pensioner, löner och arbetstagarnas sociala rättigheter. Samtidigt påskyndas främjandet av stränga arbetarfientliga åtgärder, arbetsmarknadens ”anpassbarhet” och ”flexicurity” i avsikt att hålla arbetskostnaderna nere för att öka lönsamheten för det ”euroenande” kapitalet.

Det grekiska kommunistpartiet kämpar mot dessa val, betonar rättvisa krav och kämpar tillsammans med arbetstagarna för att tillgodose gräsrotsklassens moderna behov.

4. Europeiska rådets möte (8-9 mars 2006) (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en rapport från Europeiska rådet och kommissionens uttalande om Europeiska rådets möte (den 8–9 mars 2007).

  Frank-Walter Steinmeier, rådets tjänstgörande ordförande. (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Efter vår debatt om Berlinförklaringen vill jag informera parlamentet om resultaten från rådets vårmöte. Jag gör detta med stort nöje och låt mig allra först säga – även om det just har påpekats att vi är alltför ivriga att tala om hur bra vi är– att ur ordförandeskapets synvinkel – och ur min synvinkel – var detta rådsmöte verkligen framgångsrikt. Rådet gav svar inom de områden där medborgarna – med all rätt enligt min åsikt – förväntar sig ett beslutsamt agerande på EU-nivå. Det visade att EU, trots alla domedagsprofetior, är förmöget att agera även efter utvidgningen, och att medlemsstaterna – med kommissionens och parlamentets stöd och uppmuntran – är i stånd att lösa sina meningsskiljaktigheter och fastställa ambitiösa gemensamma mål – även om de enskilda besluten naturligtvis inte alltid är lätta att fatta.

Toppmötet visade också att EU är berett att ta upp de angelägna uppgifterna inför framtiden, och gav oss drivkraften och modet att tro att vi även kan lyckas blåsa nytt liv i den stillastående processen för att reformera och förnya EU under de närmaste månaderna.

Det var detta budskap som vi förmedlade genom vårt senaste möte, som också ledde till de särskilda interna resultat som jag kommer att ta upp alldeles strax, och vi vill fortsätta att sända detta budskap om två veckor – som vi just har diskuterat – vid firandet av EU:s 50-årsjubileum i Berlin och över hela EU. Det är den impuls vi vill ta med oss in i den andra halvleken av vårt ordförandeskap.

Som ni vet inriktades vårmötet på energi- och klimatpolitiken. Båda dessa frågor hör med rätta till dem som mest oroar EU-medborgarna. De senaste åren och särskilt de senaste månaderna – allra senast oljetvisten mellan Vitryssland och Ryssland – har ännu en gång tydligt visat oss hur beroende vi är av energiimporter och den europeiska ekonomins sårbarhet i frågor som denna.

Lika uppenbara, vilket just har kommenterats, är effekterna av klimatförändringen. Naturkatastrofer, smältande glaciärer, stigande havsnivåer, torka – det är inte abstrakta begrepp längre, utan mycket verkliga hot. Internationella undersökningar har visat hur stort pris vi kommer att få betala för detta – det pris som vi kommer att tvinga våra barn och barnbarn att betala – om vi inte agerar nu.

Ni är insatta i resultatet av diskussionerna vid toppmötet, och jag hoppas att ni instämmer i min slutsats att stats- och regeringschefernas beslut har öppnat dörren för en ambitiös och – i mitt tycke – ansvarsfull europeisk klimat- och energipolitik, en politik där vi inte längre döljer omfattningen av de problem som vi står inför, utan i stället söker effektiva strategier för att bemöta dessa problem.

Vi har tagit ett stort steg framåt mot en integrerad klimat- och energipolitik – integrerad för att den ena inte är möjlig utan den andra, för att den allra största risken för klimatet i dag är människornas produktion och konsumtion av energi. Detta gäller naturligtvis särskilt för utsläppen av växthusgaser. Tack vare de beslut som fattades i Bryssel förblir EU en föregångare i det internationella klimatskyddsarbetet. Dessa beslut ger oss möjlighet att inleda de kommande förhandlingarna om ett nytt avtal efter Kyotoprotokollet på ett trovärdigt sätt.

EU har gjort ett ensidigt och oberoende åtagande att minska sina växthusgasutsläpp med 20 procent jämfört med 1990 fram till 2020. Det är ett ambitiöst mål och det kommer att krävas stora insatser från alla medlemsstater för att nå det.

Stats- och regeringscheferna har dock gått ännu längre. Vi har lovat att minska dessa utsläpp med så mycket som 30 procent under samma period, förutsatt att andra industrialiserade länder och ekonomiskt avancerade utvecklingsländer ansluter sig till oss. Dessa mål kan endast nås om vi tänker långsiktigt även på det energipolitiska området, och därför antogs en omfattande energihandlingsplan i Bryssel tillsammans med klimatmålen.

Två mål står i centrum för denna handlingsplan. Energikonsumtionen inom EU måste minskas med 20 procent jämfört med prognoserna för 2020 genom ökad energieffektivitet och, vilket är särskilt viktigt, andelen förnybar energi av den totala energikonsumtionen ska ökas till minst 20 procent.

Som ni säkert minns var vi inte eniga om huruvida vi skulle göra det senare målet bindande. Ett antal medlemsstater hade reservationer och ansåg att detta mål kunde vara alltför ambitiöst. Jag är glad över att vi enades om att göra det bindande till slut, eftersom de tre förutnämnda målen särskilt klargör det nära inbördes förhållandet mellan klimat- och energipolitiken. Utan insatser på området för förnybar energi och energieffektivitet skulle EU helt klart inte kunna uppfylla sitt eget klimatmål.

Vi kommer att tillämpa samma gemensamma, rättvisa synsätt när vi delar upp EU-målet i nationella mål som vi gjorde när vi enades om att göra målet för förnybar energi bindande. På så sätt tar vi hänsyn till medlemsstaternas olika utgångspunkter och möjligheter, och kommissionen har uppmanats – och samtyckt till – att lägga fram ett förslag om denna uppdelning till årsslutet.

Nu är inte rätt tillfälle att beskriva alla aspekter av energihandlingsplanen. Som jag ser det är det viktigare att ge ett erkännande åt handlingsplanen som helhet här i parlamentet och framför allt även betona – förutom de mål som jag just redogjort för – de strategiska beslut som till exempel har fattats inom följande områden: den inre energimarknadens struktur, trygg energiförsörjning, internationell energipolitik, energiforskning och energitekniker.

Jag vill välja ut ett av dessa fem exempel. Vi kan endast säkra en trygg energiförsörjning på medellång och lång sikt om vi lyckas diversifiera energikällorna och transportvägarna. I specifika termer innebär detta att stärka förbindelserna med de stora producentländerna, utveckla varaktiga externa förbindelser på energiområdet – bland annat med länderna i Centralasien och de länder som gränsar till Svarta havet och Kaspiska havet – och naturligtvis även främja våra energiförbindelser med Gulfstaterna och Nordafrika. Det innebär också tillförlitliga och öppna energiförbindelser, även med Ryssland. Vårt ordförandeskap arbetar följaktligen för att förhandlingarna om ett nytt partnerskaps- och samarbetsavtal med Ryssland ska kunna inledas snart.

Resultaten på det energipolitiska området och kampen mot klimatförändringen är självklart särskilt viktiga, men Europeiska rådet begränsade sig inte bara till dessa områden, som ni kan se i slutsatserna. Läget för Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning brukar diskuteras vid vårmötet, och det viktigaste är att den förnyade Lissabonstrategin börjar ge effekt. Det har gjorts märkbara framsteg, vilket yttrar sig inom hela EU i form av ökade tillväxtsiffror och förbättrade arbetslöshetstal. Budskapet är emellertid även att vi inte får vila på lagrarna, snarare tvärtom. Vi vill utnyttja den positiva drivkraften, som jag ser det finns det inget annat alternativ än att fortsätta med strukturreformerna och kontinuerligt konsolidera de offentliga finanserna.

EU:s inre marknad måste utvecklas och slutföras på viktiga områden, och här lyfter jag återigen fram exemplen gas och el, posttjänster – och även finansmarknaderna. Förra fredagens slutsatser omfattar även ett mål för att undanröja bristerna i införlivandet av gemenskapslagstiftningen. Vi har verkligen gjort goda framsteg med detta under de senaste åren. Jag vill påminna ledamöterna om att bristerna i införlivande var 3 procent så sent som 2000, medan siffran nu bara är 1,2 procent – och vi vet att dessa insatser måste fortsätta. Av detta skäl beslutade rådet i fredags att ytterligare minska denna brist till 1 procent till 2009.

Lissabonstrategin kommer endast att vinna gillande hos allmänheten om den sociala dimensionen kan utvecklas framgångsrikt – detta gäller särskilt positiv utveckling på arbetsmarknaderna. I detta sammanhang betonade stats- och regeringscheferna vikten av rättvisa arbetsförhållanden, arbetstagarnas rättigheter och deltagande, arbetsmiljöfrågor och en familjevänlig organisation av arbetet.

Jag vill betona ytterligare en faktor i besluten: bättre lagstiftning och undanröjande av byråkrati. Även på detta område har vi gjort en del framsteg tidigare – om än med svårighet. Även här – eller särskilt här – får våra insatser inte upphöra i framtiden. Vi vill särskilt se en minskning med 25 procent av de administrativa bördor – byråkrati – som orsakas av EU-lagstiftning till 2012, och medlemsstaterna har uppmanats att fastställa lika ambitiösa nationella mål under nästa år.

Vid den avslutande presskonferensen i fredags hade kommissionens ordförande José Manuel Barroso några mycket – enligt min mening – vänliga, nästan smickrande ord att säga om det rådsmöte som just hade avslutats. Han sa att detta rådsmöte, när det gäller de resultat och mål som har fastställts, var det viktigaste han hade deltagit i under sin ämbetsperiod. Jag vill också förklara här i parlamentet, herr kommissionsledamot, att dessa framgångar inte skulle ha varit möjliga utan kommissionens utmärkta förarbete, och inte heller utan Europaparlamentets stöd – på vars vägnar ni, herr Pöttering, deltog i ert första rådsmöte som nyvald talman.

EU är på väg att utarbeta en modern, hållbar klimat- och energipolitik. Stats- och regeringscheferna har visat att EU kan axla en ledande roll i viktiga globala frågor. Enligt min åsikt sänder vi genom detta rådsmöte en signal om att vi européer, om vi förenar oss, om vi agerar tillsammans, framgångsrikt kan forma vår framtid. Detta överensstämmer helt med det tyska ordförandeskapets motto, den vägledande princip som vi använde som rubrik för våra slutsatser, som jag även nämnde under den föregående debatten: ”Europa – vi lyckas tillsammans!”

(Applåder)

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar!

Kommissionen tackar rådet och det tyska ordförandeskapet för de långtgående, djärva mål som fastställdes vid Europeiska rådets möte förra veckan. Vi är också tacksamma mot er för den otvetydiga signal ni har sänt till resten av världen, som uppmärksammades stort världen över, nämligen att vi i EU menar allvar med kampen mot klimatförändringen, utvecklingen av en gemensam energipolitik och bevarandet av vår konkurrenskraft. Ett särskilt viktigt resultat av detta rådsmöte var att det visade att de som sa att ett EU med 27 medlemsstater inte längre skulle kunna agera hade fel. Detta var det första testet för EU-27, och jag anser att vi har fått godkänt.

Toppmötet var lyckat när det gäller EU:s politik för tillväxt och sysselsättning inom ramen för Lissabonstrategin. Stats- och regeringscheferna konstaterade att den nya strategin leder till de önskade resultaten och har bidragit stort till den ekonomiska återhämtningen, som återspeglas genom en uppåtgående tendens för BNP, med en tillväxttakt på 2,9 procent 2006. Det förväntas nu att sju miljoner nya arbetstillfällen kommer att skapas i EU bara under de två närmaste åren, och vi kommer att vara mycket nära att nå de ursprungliga Lissabonmålen från 2000.

Stats- och regeringscheferna klargjorde dock att vi inte får nöja oss med de första tecknen på en starkare ekonomisk dynamik. Jag instämmer i det som Frank-Walter Steinmeier just sa: EU har nu ett utmärkt tillfälle att ytterligare öka reformtakten. Vi har inte lyckats vända tendensen ännu. Nedåttendensen har visserligen saktats av, men vi har inte lyckats vända den ännu. Allt vi kan säga är att vi är på rätt spår.

Detta framgick även genom Europeiska rådets stöd för de landsspecifika rekommendationer som kommissionen utfärdade för första gången. Vikten av att medlemsstaterna godtog landsspecifika rekommendationer från kommissionen för sina nationella dagordningar på ett område där de har ensam behörighet, och att Europeiska rådet antog dessa rekommendationer enhälligt, utan argument, bör inte underskattas. Detta visar att vi för första gången har en fungerande mekanism för samordning av den ekonomiska politiken inom EU.

I år kommer den andra treårscykeln för politiken för tillväxt och sysselsättning att utarbetas, och kommissionen ser redan tre tydliga behov.

För det första måste vi integrera klimat- och energipolitiken fullständigt i EU-politiken för tillväxt och sysselsättning. Detta måste vara en samordnad politik.

För det andra kommer det att bli nödvändigt att stärka den tredje pelaren i denna strategi, nämligen sysselsättning och den sociala dimensionen, med särskild betoning på att förbättra EU-medborgarnas anställbarhet. Det som vi nu bevittnar är trots allt en helt ny utveckling. Vi kommer att få se en ökande brist på lämpligt utbildade arbetstagare inom vissa regioner och sektorer. Anställbarheten måste förbättras, särskilt genom att förbättra utbildningen och yrkesutbildningen.

Den tredje stora uppgiften inom ramen för översynen av Lissabonstrategin kommer att vara att göra den synligare. Som ordspråket säger, ”man ska inte sätta sitt ljus under en skäppa”. Vi kanske talar alldeles för lite om att utforma ett svar på EU-nivå på den globala ekonomiska utvecklingen. Det faktum att den europeiska integrationen och en gemensam europeisk ekonomisk politik är det svar på frågan om hur vi ska bevara vår konkurrenskraft på global nivå som vi har letat efter borde uppmärksammas mycket mer i de nationella politiska debatterna.

Jag vill bara säga ett par korta ord om frågan om bättre lagstiftning – och minskning av byråkratin – som jag känner särskilt varmt för. Europeiska rådets uppmaning till parlamentet och rådet att tillämpa konsekvensbedömningar i ännu större utsträckning i framtiden är viktig. Lagstiftningens kvalitet är A och O för hela projektet.

En nödvändig förutsättning för detta är goda kostnadsanalyser. Alla delar av projektet för bättre lagstiftning har nu verkligen kommit i gång. Jag är mycket tacksam för att rådet har stött kommissionens mål att minska de administrativa bördor som orsakas av EU-lagstiftning med 25 procent till 2012 för EU-företagen. Medlemsstaternas åtagande om att göra samma sak inom sina egna ansvarsområden är emellertid minst lika viktigt. Detta har varit omtvistat, och det faktum att vi har lyckats med det är en stor framgång. Målet att nå en samlad minskning av de administrativa bördorna för företag på 25 procent till 2012 förefaller nu påtagligt nära.

Jag vill återigen klargöra för parlamentet att vi när vi talar om att minska administrativa bördor helt enkelt menar mindre pappersarbete för företagen. Vi talar om krav på rapportering, att föra statistik, information och dokumentation. Normer för konsumentskydd, kvalitet, miljö, säkerhet eller sociala aspekter kommer inte att röras under några omständigheter. Syftet är inte att ändra innehållet i kraven utan att utforma dem så att de frigör energi inom företagen i stället för att lägga en onödig börda på dem.

(Applåder)

När Tony Blair för en tid sedan sa att man skulle ha behövt uppfinna EU om det inte hade funnits, avsåg han förmodligen det slags beslut som fattades av Europeiska rådet bara några veckor efter det att den senaste FN-rapporten om klimatförändringen hade offentliggjorts.

Med parlamentets stöd, och på grundval av kommissionens förslag från januari, har Europeiska rådet prioriterat klimatförändringen och övergången till hållbara energistrukturer i EU:s politik, och antagit en energihandlingsplan för de närmaste tre åren.

Styrkan i dessa beslut ligger i att vi har kunnat koppla samman klimat- och energipolitiken. Minskningarna av utsläppen av växthusgaser går hand i hand med en konkurrenskraftig, trygg och hållbar energipolitik. Styrkan i besluten ligger också i deras trovärdighet, eftersom de inte kommer att existera i ett tomrum, utan är kopplade till ett konkret åtgärdspaket.

Bindande mål för förnybar energi och målinriktat främjande av energibesparing och den nya tekniken för avskiljning och lagring av koldioxid, kommer att anpassa EU-ekonomin till 2000-talets globala utmaningar på det klimatpolitiska området. Vi kommer att fortsätta att undanröja de återstående hindren för förnybar energi och energieffektivitet inom alla industrisektorer, för att nå en andel förnybar energi på 20 procent av EU:s totala energikonsumtion, och även en andel biobränslen på minst 10 procent till 2020.

Jag hörde rådsordförandens kommentar om att kommissionen ska lägga fram ett förslag till årsslutet. Jag kan försäkra er om att kommissionen kommer att lägga fram ett rättvist och välavvägt förslag för att dela upp bördan inom hela EU, och att hänsyn kommer att tas till vad de enskilda medlemsstaterna tidigare utfört, deras utgångspunkt och vad de behöver för att uppfylla dessa mål. Jag är övertygad om att vi kan genomföra detta.

Det viktiga är att vi ser till att den inre marknaden för gas och el fungerar en gång för alla till förmån för konsumenterna, vilket kommer att stimulera till investeringar och bygga upp ett verkligt europeiskt linjenät.

Dessa åtgärder kommer att öppna nya globala marknader för oss och sänka alla medborgares och alla företags energiräkningar. För närvarande betalar vi för mycket för vår energi i EU – och detta beror inte bara på den globala situationen, utan även på dålig organisation av vår egen energiförsörjning. Ett av Lissabonmålen är därför att konsekvent genomföra EU:s nya klimatpolitik.

Vi har föreslagit att de högt utvecklade länderna enas om att gemensamt minska sina koldioxidutsläpp med 30 procent jämfört med 1990 fram till 2020. Dessutom har EU redan åtagit sig att minska sina koldioxidutsläpp med 20 procent till 2020. Detta försätter oss i en utmärkt position inför de kommande klimatförhandlingarna.

Jag anser att detta dubbla beslut i klimatfrågan kommer att leda till en ny global dynamik – vilket vi verkligen behöver. Vi kan inte längre stå bredvid och se på när länder som Förenta staterna och Kina pekar finger åt varandra och kräver att den andra ska ta första steget. Någon av dem måste ju göra något till slut! Detta blir utan tvivel en viktig diskussionspunkt även vid toppmötet mellan EU och Förenta staterna den 30 april i år. Denna punkt nämndes av stats- och regeringscheferna tillsammans med de andra externa frågorna.

Jag vill gärna säga ett par ord till EU:s näringsliv. De målsättningar som rådet har satt upp ger vårt näringsliv en tydlig ram och även en investeringssäkerhet för de kommande åren. Näringslivet kan nu planera sina investeringar, man vet vad politikerna kräver och kan utarbeta strategier. Vi vill att EU exporterar de bästa och de renaste produkterna, inte sina arbetstillfällen. Jag vill inte bara höra om vad EU:s näringsliv inte kan göra och vad man anser vara omöjligt, jag vill även slutligen höra vad man kan göra och vad som är möjligt. Vi kommer att märka att mycket mer är möjligt än vad näringslivet tror.

Men vi får inte glömma att vi hittills bara sett startsignalen. Vi måste gå vidare med strategin genom särskilda EU-projekt och enskilda rättsliga projekt – tills denna mandatperiod är över. Dessutom har vi den europeiska allmänhetens stöd. Vi vet att den senaste Eurobarometer-undersökningen visade att EU-medborgarna är väl medvetna om att en kursändring är absolut nödvändig. Jag är säker på att de också är medvetna om att beslutsamt agerande inte är gratis.

Sammanfattningsvis är Lissabonstrategin en öppen, dynamisk process. Vi behöver en marknadsplats för idéer, som sedan kommer att leda till specifika politiska beslut.

Som det uttrycktes i en rapport från Centre for European Reform: det finns knappast ett enda europeiskt land som inte studerar den danska ”flexicurity”-modellen, det finska universitetssystemet eller den brittiska avregleringsstrategin. Jag kan nämna fler exempel, som de franska ”Pôles de Compétitivité”, den nederländska standardkostnadsmodellen eller skattereformer i några av de nya medlemsstaterna. Att lära av varandra är en nyckelfaktor i denna reformprocess.

Nu handlar det om att tillsammans klargöra att det europeiska partnerskapet för tillväxt och sysselsättning är EU:s svar på vår tids två stora frågor, nämligen den viktiga sociala frågan om hur ett tillräckligt antal bra arbetstillfällen ska tillhandahållas i globaliseringens tidsålder, och den stora miljöfrågan om hur vi ska se till att vår jord förblir beboelig.

När allt kommer omkring vet vi att folk frågar saker som: Kommer jag att få behålla mitt arbete? Kommer jag att fortsätta att få ersättning om jag blir sjuk? Kommer mina barn att kunna vidareutbilda sig? Kommer jag att bli omhändertagen när jag blir gammal? Vi vet också att de frågar sig: Hur kommer levnadsvillkoren för mina barn och barnbarn se ut i framtiden?

Detta är svaret på de frågorna – och det är viktigt att påpeka för EU-medborgarna att det endast kan vara ett europeiskt svar. Om det någonsin fanns ett behov av att visa varför vi behöver europeisk integration är det dessa två frågor som visar att integrationen är nödvändig även på 2000-talet. Tack så mycket.

(Applåder)

  Marianne Thyssen, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr Steinmeier, kommissionsledamot Verheugen, mina damer och herrar! Ett rådsmöte följs vanligen av långrandiga slutsatser där vi måste gräva djupt för att finna ambitioner som stöds av de 27 medlemsstaterna. Denna gång är slutsatserna dock relativt kortfattade och utgör utan tvekan ett stort steg framåt. Europeiska rådets vårmöte har överträffat våra vildaste förväntningar. Visioner förenas med politiskt mod, ambitioner med genomförbarhet, trovärdighet och – vilket inte är något litet konststycke – beslutsamhet.

Vi i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill först av allt gratulera rådets ordförande, den tyska förbundskanslern Angela Merkel och hennes medarbetare och även kommissionen under ledning av sin ordförande José Manuel Barroso, särskilt kommissionsledamot Stavros Dimas och kommissionsledamot Andris Piebalgs, som har fört fram energi- och klimatpaketet och har gjort allt som har stått i deras makt för att nå ett gott resultat. Jag måste faktiskt säga att vi är stolta över att vår egen grupps kombinerade insatser i täten för våra institutioner, naturligtvis i samarbete med andra partner, har lett till så positiva framtidsutsikter.

Vi väntar dock fortfarande på den stora belöningen. Åtagandena har gjorts, men vi måste fortfarande skilja mellan glädjeämnena och bördorna och jag vill önska kommissionen all lycka i denna svåra uppgift. Jag hoppas att alla medlemsstater och alla samhällssektorer kommer att vara beredda att göra sitt i de outtröttliga insatser som krävs.

När världen observerar EU ser den att EU tar sitt ansvar och väljer att spela en trovärdig, banbrytande roll. Som europeiska partner har vi en skyldighet att samfällt utöva maximala påtryckningar på våra globala partner för att de ska ansluta sig till oss på detta ambitiösa, men framför allt nödvändiga, område.

När jag jämför vår grupps utgångspunkt före vårmötet med resultaten, kommer jag till slutsatsen att vi skulle ha föredragit att se genomförbara, bindande överenskommelser i stället för orealistiska, högtflygande löften om guld och gröna skogar och detta är vad vi har fått genom 20-20-20-beslutet, så detta är en stor framgång.

Forskning och utveckling på området för förnybara energikällor och kampen mot klimatförändringen går hand i hand med Lissabonmålen när det gäller tillväxt och sysselsättning. Dessa mål bör absolut tas med, kommissionsledamot Verheugen. Majoriteten av min grupp anser att det finns utrymme för kärnenergi i energimixen, även om vi, precis som Europeiska rådet, fullständigt respekterar subsidiaritetsprincipen i detta avseende. Eftersom vi inte vill att parlamentet ska stå bredvid i frågan om klimatförändringen, vill vi ge inrättandet av ett effektivt, tillfälligt parlamentsutskott för klimatändring vårt fulla stöd.

Under detta vårmöte låg betoningen på energi- och klimatfrågorna, även om det naturligtvis handlar om mycket mer än så, eftersom det trots allt är mycket viktigt att hålla grytan kokande när det gäller de socioekonomiska reformerna. Vi anser att Lissabonprocessen börjar ge resultat, men det finns absolut ingen anledning att vila på lagrarna i detta skede, särskilt inte i de medlemsstater som har dragit på sig statsskulder, har låg sysselsättningsgrad eller har pensionssystem som inte täcks fullt ut.

Vi i PPE-DE-gruppen försöker undvika alla former av självbelåtenhet. Eftersom de ekonomiska utsikterna har förbättrats något får de nationella reformerna inte skjutas upp, utan bör, om något, påskyndas. Vi förväntar oss att kommissionen fortsätter att visa ledarskap och att den, vid behov, kommer att konfrontera medlemsstaterna med deras knep och underskott öppet och utan betänkligheter.

Vi välkomnar helhjärtat besluten om mätbara minskningar av den administrativa bördan och möjligheten till en oberoende konsekvensbedömning för ny lagstiftning.

Visioner och ambitioner för klok politik är en sak, att övertyga människor om detta och få med dem är en annan. Den centrala frågan, vilket även kommissionsledamot Günter Verheugen så riktigt påpekade, är fortfarande hur vi ska se till att européerna blir mer delaktiga i hela denna Lissabonprocess. Det är visserligen berömvärt att slutsatserna från rådsmötet innehåller en uppmaning till ytterligare insatser i ett försök att förbättra kommunikationen, men med det kommer vi naturligtvis ingenstans. Sådant händer bara, och på det här området har väldigt många möjligheter gått oss förbi de senaste åren.

Jag uppmanar därför ordförandena för våra tre politiska institutioner att ge dessa 500 miljoner EU-medborgare, som hoppas på en blomstrande och social framtid i en behaglig levnadsmiljö för sina barn och barnbarn, en plats i Berlinförklaringen, och att se till att de får ett förnyat förtroende och kan tro på mervärdet i vårt gemensamma europeiska projekt.

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Detta rådsmöte har varit en framgång – detta måste betonas eftersom man inte kan säga detsamma om alla våra rådsmöten de senaste åren. Kommissionens vice ordförande hade rätt när han med anledning av förra helgens händelser sa att EU har visat att det kan agera. Vi kan göra det om vi försöker.

De 27 stats- och regeringscheferna som lyckades samarbeta framgångsrikt under helgen fattade ett beslut som visar vägen framåt, men jag lämnar den detaljerade beskrivningen av detta till vår grupps experter när de talar. Detta gör att jag kan koncentrera mig på det vi behöver göra – nämligen att få allmänheten att förstå att detta inte bara är en klubb för odågor – utan att det verkligen är genomförbart, och att EU inte bara tar upp de stora utmaningarna utan även tar fram och beslutar om de nödvändiga svaren och förhoppningsvis också genomför dem i praktiken.

Utifrån att jag nu står här och talar om Europeiska rådet, har jag ofta funderat över hur man bäst kan beskriva Europeiska rådets möte för stats- och regeringscheferna. En dag kom jag att tänka på ett avsnitt ur Matteusevangeliet – och jag är säker på att även talmannen mycket väl känner till detta – nämligen kapitel 6, vers 26: ”Se på himlens fåglar: de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?” Jag behöver inte fortsätta: ni sår och jag hoppas att ni kommer att skörda, jag hoppas att ni kommer att samla in i lador, och vad er himmelske fader sedan gör återstår att se.

Hur som helst är det sant att det har gjorts framsteg. Fru Thyssen, det ligger i allas intresse att kalla detta en gemensam insats från EU-institutionerna. Jag tyckte inte att Angela Merkel agerade som företrädare för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, jag hade fått höra att hon var där som rådets ordförande. Jag anser inte heller att parlamentets talman deltog som företrädare för PPE-DE-gruppen – detta skulle betyda att han hade missförstått sitt ämbete – och José Manuel Barroso ska officiellt inte veta någonting om vad PPE-DE-gruppen gör. Var därför snäll att avstå från att göra anspråk på framgången för någon särskild grupp.

(Applåder)

Vad handlar detta om? EU har beskrivit och gett sig själv en enorm utmaning. Dessutom har vi lärt oss något som vi inte visste förut – eller herr Steinmeier kanske visste det – nämligen att kärnenergi nu räknas som förnybar energi. Detta är så att säga Jacques Chiracs idé, för att markera slutet på hans ämbetstid. Vi har åtminstone lärt oss något!

I alla händelser är det ytterst viktigt att vi antar denna utmaning och utövar påtryckningar för att se till att dessa beslut genomförs i praktiken. Till och med Tony Blair förtjänar beröm för en gångs skull. Direkt efter rådsmötet sa den brittiska regeringen: 20 procent är bra, men vi vill ha något ännu mer ambitiöst. Sådant behöver vi mer av i EU.

(Applåder)

Jag vill tillägga att situationen i Afrika kommer att behandlas vid G8-toppmötet. I detta sammanhang måste vi även inse att klimatförändringen är ett annat markant exempel på orättvisorna i världen. Den kontinent som bidrar minst till föroreningen av vår miljö – Afrika – är den som drabbas värst av klimatförändringen. Detta innebär att vi européer, när vi till exempel säger att vi vill garantera att rättvisa och solidaritet härskar i världen, har en moralisk skyldighet att verkligen ta itu med klimatförändringen och – vilket så riktigt har påpekats – utöva påtryckningar på andra regioner i världen.

Att skydda människosläktets existens, överlevandet av liv på denna jord, är det stora mål som vi alla måste ta ställning för – varenda en av oss, inklusive Förenta staterna, Japan, Australien och Kina. Men vi kan inte ställa krav på andra om vi inte själva föregår med gott exempel, och det var det historiska steg som togs i helgen. Jag tackar även Frank-Walter Steinmeier, som spelade en betydande roll för att åstadkomma detta. Angela Merkel hade utan tvivel också en avgörande roll, men Frank-Walter Steinmeier förtjänar ett omnämnande för sin envishet i arbetet som rådets ordförande.

(Applåder från vänster)

  Talmannen. Herr Schulz! Det gläder mig att se att ni är mycket mer bevandrad i Bibeln än vad jag är.

  Alexander Lambsdorff, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman! När Matteus (Matthäus) nämndes var jag inte riktigt säker på om det kanske var Lothar Matthäus som Martin Schulz talade om. Det gläder mig att så inte var fallet.

Martin Schulz har helt rätt i att det var ett framgångsrikt rådsmöte. Ni vill göra framsteg på den inre energimarknaden, ni vill sakta ned den globala uppvärmningen, minska koldioxidutsläppen och öka användningen av förnybara energikällor, och ni vill stärka solidariteten i energifrågor. Detta är i linje med parlamentets krav. En del av parlamentets krav var till och med ännu mer långtgående, men trots detta är ni värda beröm, och det är vad ni får från gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa.

Det finns emellertid ingen anledning att vara belåtna riktigt ännu, eftersom ni fortfarande har den mycket svårare delen av arbetet framför er. Huruvida rådsmötet verkligen blir en framgång beror på om projekten genomförs snabbt och förhoppningsvis leder till verkliga resultat innan året är över. Detta är också min grupps centrala budskap: vi vill att man agerar snabbt när det gäller de överenskomna målen. I detta avseende har kommissionen redan börjat dra i de rätta spakarna. Rådet uppmanas att stå fast vid åtagandena när kommissionen väl lägger fram sina resultat.

Låt mig ta upp en eller två enskilda frågor lite närmare. För det första klimatskyddet. Ni har helt rätt. Klimatskydd fungerar på EU-nivå eller inte alls. Vid närmare eftertanke är det emellertid så att klimatskyddet egentligen inte fungerar på EU-nivå heller, utan på global nivå. Endast om vi kan få de andra stora koldioxidutsläppande länderna med oss kommer vi att åstadkomma den globala förändring som är nödvändig för att verkligen sakta ned klimatförändringen. Att sola sig i glansen i rollen som föregångare kommer man inte så långt med. En föregångare som ingen följer påminner mig lite om Don Quijote, som vi inte bör ta efter.

Klimatpolitiken i EU måste nu därför följas av klimatdiplomati från EU, eftersom den övergripande framgången med hela detta företag till sist beror på det. En del ser G8 som det lämpliga forumet för detta och anser att det är möjligt att finna en lösning om frågan tas upp inom G8. Ta det med er till Heiligendamm, men vi måste också inse en sak; det står klart att G8 inte är lämpligt. Kina och Indien är inte med där. Detta kan också vara ett skäl till att fundera på de globala institutionernas uppbyggnad.

När det gäller frågan om en inre energimarknad är detta inte ett självändamål för oss, utan något som vi verkligen behöver. Som kommissionsledamot Günter Verheugen sa är marknadsmisslyckanden något som direkt påverkar EU-medborgarna. Det gläder mig att kommissionens handlingsplan har antagits och jag gratulerar Günter Verheugen, och särskilt hans kolleger Neelie Kroes och Andris Piebalgs, som inte har sparat någon möda i detta sammanhang. Nu handlar det om att bygga vidare på detta, och min grupp vill uttryckligen uppmana kommissionen att göra detta snabbt.

Byråkrati kräver bättre lagstiftning. Kommissionsledamot Günter Verheugens förslag är korrekta och det är också rätt att de har antagits. Vi välkomnar följaktligen de framsteg som har gjorts i detta avseende, men anser att medlemsstaterna är skyldiga att följa exemplet. Det är en myt att all byråkrati kommer från Bryssel.

Rådet har visat att det kan enas om en verkligt viktig fråga. Det gratulerar vi till! Nu måste det även lyckas med ordförandeskapets näst viktigaste fråga. Berlinförklaringen och toppmötet i juni väntar oss. Ni har vårt stöd för detta.

  Michał Tomasz Kamiński, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Inledningsvis är det ett stort nöje för mig att sammanföra de två åsikter som har lagts fram här. Det gläder mig att kunna förlika de åsikter som våra vänner från den socialistiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater hyser.

Vi tackar det tyska ordförandeskapet för framgången med rådsmötet. Jag tänker både på de rådsmedlemmar som är från SPD och de som är medlemmar i CDU. Detta positiva resultat väcker förhoppningar om framgångar för Tyskland och det tyska ordförandeskapet, och det gläder oss. Vi gläder oss över att det systematiska och praktiska tillvägagångssätt som det tyska ordförandeskapet har valt har gett resultat.

Jag vill också tacka parlamentets talman för den positiva, pratiska roll som han hade vid rådsmötet – vi tackar er, herr talman. Detta är ett utmärkt exempel på den viktiga funktion som parlamentet fyller i den europeiska integrationsprocessen, och det inger hopp. Rådsmötet blev en framgång och en viktig signal sändes till resten av världen i två avseenden: om vår enighet och om vår organisations praktiska, långsiktiga inställning.

Alla länder runt EU har nu sett att vi kan enas om energifrågorna. EU sänder ett tydligt budskap om att vi vill ha solidaritet, och att vi vill att framtiden för vår organisation ska grundas på ett samlat synsätt i frågan om att trygga energiresurserna.

Jag anser att de händelser om inträffade för drygt ett år sedan har bidragit till att alla i EU har insett hur viktigt det är med energitrygghet, inte bara för våra ekonomier, utan i sista hand även för de enskilda medborgarnas levnadsstandard.

Rådsmötet har också sänt en tydlig signal om klimatförändringen. Detta har visat att vi även kan enas i denna fråga, och det gläder mig att kunna stödja resultaten från detta toppmöte. Det är rätt att EU har ställt upp ambitiösa mål om en fråga som är av yttersta vikt för Europas framtid.

Avslutningsvis vill jag betona att det första toppmötet för den nu ytterligare utvidgade unionen även har visat att utvidgningen inte är något problem. Enligt min åsikt har våra vänner från de gamla medlemsstaterna en benägenhet att överdriva problemen med utvidgningen. Som polack vill jag påpeka att de senaste utvidgningarna av EU, både den för två och ett halvt år sedan och den senaste, är en gemensam framgång för oss alla. Det är så medborgarna från de nya medlemsstaterna ser det. Jag skulle vilja att vi alla såg det på det viset.

EU-utvidgningen är en framgång, och vi gör rätt i att minnas detta. Detta rådsmöte har visat att vi kommer att lyckas om vi samarbetar.

  Talmannen. Tack, herr Kamiński, och tack för era vänliga ord till mig.

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns ett uppenbart samband mellan den föregående debatten om Berlinförklaringen och denna debatt, eftersom ett EU som ger resultat måste kunna agera och det kan inte EU göra särskilt effektivt utan en konstitution. Vi håller med om att det tyska ordförandeskapet lyckades få rådet att anta tydliga, synliga åtaganden för utsläppsminskningar och förnybara energikällor och förkasta den kärnkraftsvänliga offensiven från president Jacques Chirac. Herr Chirac är på väg ut och ni kan vara säkra på att vi inte kommer att sakna honom överhuvudtaget.

Även om vi välkomnar det resultat som nåddes vid rådsmötet – eftersom det kunde ha gått mycket värre – anser vi att svårigheterna bara har börjat, eftersom det sannerligen kommer att finnas gråzoner som gör att vi får problem med att uppfylla målen när det är dags att omsätta våra ord till handling. Vi bör till exempel redan nu vara medvetna om att en ensidig minskning av utsläppen med 20 procent från och med nu fram till 2020 inte kommer leda till att vi kan uppfylla målen för att begränsa temperaturhöjningen till mindre än 2 °C. Herr Verheugen, jag anser inte att detta är en stor och djärv insats, eftersom utsläppen redan skulle ha minskat med 24 procent om vi hade uppfyllt våra åtaganden för rättvis energieffektivitet och förnybara energikällor. Ett ensidigt mål för utsläppsminskningar med 30 procent skulle ha varit fullständigt genomförbart och skulle radikalt ha ökat vår trovärdighet på den internationella arenan.

Om jag dessutom tänker på den roll som ni har spelat gällande utsläppsminskningar, förnybara energikällor och bilar, och de enorma stridigheter som har funnits inom kommissionen om alla dessa frågor, måste jag säga att ert tal i dag uppriktigt sagt lät lite som en ”greenwash”.

För att nå dessa mål måste en lång rad motståndare besegras, först och främst många av våra nationella statsförvaltningar, som utgör EU:s verkliga administrativa börda, tillsammans med kommissionens personal. Därefter kommer naturligtvis de stora lobbygrupperna från EU:s näringsliv som, trots sina vackra ord, fullständigt motsätter sig all verklig utveckling av miljömässigt effektiva förnybara energikällor, eftersom Enel, E.ON och EdF är alltför väl medvetna om att en minskning av vårt beroende av fossila bränslen betyder att EU-konsumenterna blir mindre beroende även av dem.

Vi emotser naturligtvis kommissionens förslag med intresse, men även med en viss oro, eftersom vi är övertygade om att det nu är dags att vara revolutionära och radikala. Det är därför vi kommer att mötas i Berlin – och jag hoppas att ni kommer att kunna ansluta er till oss, herr Steinmeier – för att utarbeta en hållbar plan som bygger på tio idéer som vi ofta har fört fram. Den viktigaste av dem är en klimatpakt med samma ingredienser som stabilitets- och tillväxtpakten, där tydliga regler, bestämda och snabba påföljder och ytterst realistiska incitament fastställs.

Avslutningsvis vill jag tillägga att vi är ytterst oroade över de rykten som cirkulerar inom rådet och kommissionen om att de nya bestämmelser som härrör från det åtagande som gjordes vid Europeiska rådets möte i Bryssel skulle kunna antas enligt förfarandet i artikel 175.2, vilket utestänger Europaparlamentet och kräver enhällighet i rådet. Om detta skulle ske skulle det vara ett slag i ansiktet för alla EU-medborgare som är så entusiastiska i dag. Jag hoppas att det inte blir så.

  Gabriele Zimmer, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Alla talar först och främst om den historiska vikten av det nyligen genomförda rådsmötet när det gäller klimat- och miljöskydd, men då förbiser de att man inte har enats om några initiativ överhuvudtaget inom andra viktiga områden, såsom sysselsättningspolitiken och den europeiska sociala modellen, och till följd av detta har tillfällen gått förlorade.

Jag anser att Lissabonstrategins inriktning på EU:s globala konkurrenskraft och andra globala aktörer hindrar oss från att anta en effektiv strategi för både kampen för klimatskydd och kampen mot fattigdom och social utslagning. Men jag uppskattar naturligtvis att man går åt rätt håll på klimatskyddsområdet.

Trots detta är det uppenbart att dessa framsteg är begränsade och att de fortfarande riskerar att tappa i fart och stoppas. EU är återigen själv sin värsta fiende, och åsidosätter sina egna undersökningar som visar att det krävs en minskning med 30 procent av utsläppen av växthusgaser för att verkligen förhindra den globala uppvärmningen, och tillsammans med den upp till 86 000 ytterligare klimatrelaterade dödsfall per år inom EU. Skillnaden mellan 30 och 20 procent kan sammanfattas som att vi har två alternativ, antingen utnyttjar vi tillfället för att förhindra en klimatkatastrof eller så fortsätter vi likadant oberoende av vad som sker.

Problemet är inte att vänsteroppositionen i princip anser att de som har makten inte gör de rätta sakerna. Problemet är att vi har slagit in på fel politisk kurs och att dessa beslutsamma initiativ inte tas i verkligheten.

Det är inte heller särskilt förvånande att kampen mot fattigdom, social utslagning och sociala splittringar återigen åsidosattes vid rådsmötet och inte alls kopplades ihop med konsekvent agerande för att ta itu med den globala uppvärmningen och miljöförstörelsen.

Herr Verheugen, det är just denna nära sammankoppling av sociala och ekologiska frågor som man inte lyckades fastställa vid rådsmötet, oavsett vad ni har sagt här i dag. Kommissionen har lagt fram rapporter i åratal som visar de potentiella arbetstillfällen som skulle kunna skapas genom användning av förnybara energikällor, som visar de externa kostnaderna, men även klargör effekterna av miljöskatter. Att ta ut miljöskatter skulle kunna öka EU:s inkomster, pengar som behövs för viktiga sociala och miljömässiga åtgärder.

Denna marknadslogik förklarar till exempel varför arbetet med att ta itu med klimatförändringen först finns med i slutet av listan över viktiga mål i handlingsplanen ”En energipolitik för Europa”. Detta förklarar även varför Europeiska rådet uppmanar till att snabba framsteg ska göras i förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen (EPA), trots de klagomål som framfördes under mötet om den ökade andelen utsläpp av växthusgaser från utvecklingsländer. Enligt min åsikt är dessa frihandelsavtal inget annat än en brutal form av nykolonialism, som är socialt och miljömässigt destruktiv.

Man kan dra minst tre slutsatser av allt detta. För det första måste vi prioritera arbetet med att utforma en modern politik för att ta itu med fattigdomen, den sociala utslagningen och den globala uppvärmningen, för det andra måste vi stoppa de ekonomiska partnerskapsavtalen, och slutligen måste de avsnitt i konstitutionsfördraget som handlar om främjande av ekonomisk avreglering, privatisering och upprustning strykas.

  Nils Lundgren, för IND/DEM-gruppen. – Herr talman! Utsläppen av växthusgas oroar. De ser ut att leda till snabba förändringar av jordens klimat. Vad kan EU göra åt detta på egen hand? Det är en svår avvägning. Genom att gå i spetsen ökar våra möjligheter att trycka på Kina, Indien, USA och Ryssland, och Europa kan få ett miljöteknologiskt försprång. Men vi får inte gå för snabbt fram och därmed underminera vår konkurrenskraft.

Rådet enades om en hygglig avvägning i denna fråga. En sällsynt framgång i EU, där de allra flesta beslut innebär att friheten undermineras, demokratin försvagas, ländernas självständighet undergrävs och våra liv byråkratiseras. Men notera samtidigt att denna framgång krossar det officiella argumentet för författningsförslaget, som ju är att enskilda medlemsländer måste kunna köras över i EU:s beslutsfattande och att demokratin måste vika för effektiviteten. Annars blir EU impotent, sägs det. Detta är som synes inte sant, och det var inte heller sant om tjänstedirektivet.

Det dolda argumentet för författningsförslaget är att det krävs för att skapa en EU-stat en maktens plattform för en ny europeisk elit. Den politiska makten måste tas ifrån de nationalstater som är den europeiska demokratins ursprung och grundval. Nu har rådet än en gång visat att det går att fatta stora beslut även när alla medlemsländer har veto. Tack för det. Praeterea censeo constitutionum esse repudiendam.

  Andreas Mölzer, för ITS-gruppen. – (DE) Herr talman! Vi anser också att EU-toppmötet var positivt, men mer vad gäller önskemålen än resultaten. Å ena sedan är det bra och viktigt för framtiden för oss alla att vi kom överens om klimatmålen vid EU-toppmötet, men å andra sidan är tyvärr sådana uttalanden ofta inte ens är värda det papper de är skrivna på. Vad är det för mening med att komma överens om att minska CO2-utsläppen med en femtedel senast år 2020 om de praktiska och problematiska detaljerna i vanlig EU-stil skjuts upp till senare? Jag tror inte heller att vi har gjort några som helst framsteg när det gäller kärnkraften. Frågan om hur vi ska göra oss av med radioaktivt avfall är fortfarande olöst, säkerheten för kärnkraftverken är inte garanterad och effekterna av radioaktiv strålning förstår vi inte helt. EU-toppmötet lyckades emellertid inte sända ut någon tydlig signal genom att minska kärnenergin. Faran med den globala uppvärmningen förväntas i stället motarbetas med en kärnkraftsrisk, vilket jag tycker är riskabelt.

Det är naturligtvis gott och väl om EU vill spela en ledande roll när det gäller klimatskydd. Vi står emellertid för endast 15 procent av jordens koldioxidutsläpp, vilket bara motsvarar toppen på isberget. Utan de största klimatsyndarna Indien, Kina, Sydkorea, Japan, Australien och Förenta staterna, som står för nästan hälften av jordens växthusgaser, kommer vi knappast att göra några framsteg när det gäller att bekämpa klimatförändringarna. Vi kommer tvärtom att betala ett rejält pris för alla våra insatser. Det behövs ingen profet för att förstå det.

Att utvecklingsländerna, men också och framför allt energislösande Förenta staterna, fullständigt struntar i miljön är välkänt. Inte ens på de amerikanska armébaserna i Europa visar man någon respekt för miljön, och övergivna amerikanska baser är nästan lika riskabla som avfallsanläggningar. Det är en skandal inte bara för amerikanerna som verkligen ser ut att behöva tas i handen här, utan framför allt för EU:s medlemsstater som inte har ställt några tekniska miljökrav. Detta är ett annat sammanhang där kritiska frågor behöver ställas om transatlantiska förbindelser, på samma sätt som när det gäller CIA:s överflygningar och vår övergripande tendens att vara amerikanernas tjänare, och helt förblindade av eufori.

Redan 1997 åtog sig industriländerna att minska mängden växthusgaser som de åstadkommer. Vid FN:s klimatkonferens 2005 lovordade man åter satsningar på att investera mer i sol-, vind- och vattenenergi i fortsättningen. Dessa vackra ord har självfallet återigen följts av skrala åtgärder. EU hade som mål att öka andelen förnybar energi till 12 procent men har endast uppnått 8 procent. Vi behöver därför inte fira förnyade verbala uttalanden, i likhet med det vi just hörde, som en stor framgång. Vi erinras i stället om EU:s andra initiativ som hittills har misslyckats, exempelvis Lissabonmålsättningarna, som vi fortfarande befinner oss ljusår ifrån, helt bortsett från den knappt genomförda Alpkonventionen som är ytterligare en handling i denna tragedi. Om vi vill minska klimatförändringarna och mildra de överhängande allvarliga konsekvenserna måste vi alla anstränga oss för att uppnå de målsättningar vi har ställt upp.

  Jim Allister (NI). – (EN) Herr talman! Ända sedan jag kom in i Europaparlamentet har jag hört löftena upprepas om minskad byråkrati, från kommissionen, från rådet och framför allt från parlamentet självt.

Efter detta toppmöte har nu ännu ett krig mot byråkratin deklarerats. Det är bra. Man önskar verkligen att den ryktbara tyska effektiviteten skulle driva på den frågan. Jag befarar dock att detta inte kommer att ske utan misstänker att löftena, liksom tidigare, inte kommer att uppfyllas. Det beror på att vi har att göra med EU-institutioner som är rena lagstiftningsfabriker. Vid samma toppmöte öppnades en helt ny lagstiftningsfront under förevändningen att man ska ta itu med klimatförändringen – och man vill till och med gå så långt att man dikterar vilken typ av glödlampor som nationalstater och medborgare får använda! Man frågar sig var dessa glödlampor ska tillverkas. Troligen i Kina, delvis tack vare den överreglering som tvingar våra tillverkare att fly österut, där de oreglerade fabriker som tillverkar dem kommer att spy ut ännu mer koldioxidutsläpp. Ärligt talat, vi driver aldrig igenom begränsningar av sådant slag i våra handelsavtal med Kina. Vi verkar snarare förbehålla vår egen industri sådana straff. Sådan är den kontraproduktiva karusellen i det lagstiftningsfixerade EU.

På tal om karuseller kommer jag in på finterna vid toppmötet om det avvisade konstitutionsfördraget. Förbundskansler Merkel menar alltså att EU-medborgarna kan förbigås och föras bakom ljuset: om rubriken ”konstitution” tas bort kan vi låta bli att ens fråga väljarna. Vilken kupp för demokratin! Vilket lumpet spel! Vilken kommentar till EU-eliten och dess arroganta förakt för de människor vars intressen den påstår sig tjäna. EU är på väg bort från sina egna medborgare, och det säger allt vi behöver veta om dess värde och värderingar när vi närmar oss 50-årsdagen för Romfördraget som, naturligtvis, var upphovet till Bryssels omättliga hunger efter att styra och kontrollera.

  Werner Langen (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill tacka rådets tjänstgörande ordförande för rapporten. Det var mycket riktigt ett framgångsrikt toppmöte och som vanligt har framgången flera orsaker, medan misslyckandet ofta bara har en. I det här fallet hade vi i första hand Tysklands förbundskansler Angela Merkel att tacka för framgången, som ändå var miljöminister i fyra år för många år sedan och känner till europeiska miljörådet.

Fokus låg på energi- och klimatpolitik. Tyvärr har den offentliga debatten efter det framgångsrika toppmötet endast beskrivit de interna diskussionerna om förnybar energi. Precis som framgår av rådets slutsatser beslutades betydligt mer i frågorna om säker energitillförsel och klimatpåverkan. De lämnade förslagens inverkan på samhället är också viktig och om vi sätter upp mål, exempelvis 20 eller 30 procent, måste de vara realistiska.

Martin Schulz lovordade Tony Blair för hans mål på 60 procent. Tony Blair kommer som ni vet inte att behöva genomföra det och jag är säker på att hans konservativa utmanare kommer att kräva 70 procent senast i morgon. Målsättningarna måste därför vara realistiska, annars har de inget värde.

För det andra har vi trots alla framgångar fortfarande några utestående frågor, såsom frågan om att dela bördan. Jag hoppas att kommissionen och det tyska ordförandeskapet kommer att kommentera detta före halvårsskiftet.

Vilken roll spelar kärnenergin? Vi kan inte fortsätta så här vilket också slogs fast i den interna tyska diskussionen. När man producerar en kilowattimme från kärnenergi åstadkoms 15 gram CO2 medan en kilowattimme från brunkol ger 970 gram. Vi måste därför vara öppna när vi diskuterar detta.

Jag är helt säker på att när allt kommer omkring kommer det tyska ordförandeskapets framgång att bedömas utifrån om det är möjligt att i internationella förhandlingar med Förenta staterna, Ryssland, Indien och Kina omvandla denna europeiska standard till en internationell sådan. I så fall kommer det tyska ordförandeskapet att lämna ett bestående avtryck.

  Linda McAvan (PSE). – (EN) Herr talman! För några månader sedan mötte jag några ungdomar i min valkrets, och de frågade mig vad EU gör åt klimatförändringen. Jag måste säga att jag gav dem en lista med de olika lagstiftningsdelarna och hur vi tar itu med det, men det lät lite tunt i mina öron. Jag kunde se på deras min att de också tyckte att det var lite tunt.

Om jag fick frågan i dag igen skulle jag vara mer säker på mitt svar. EU har något att berätta om klimatförändringen. Vi har till exempel en politik för ändamålet, för att möta utmaningen. Jag vill också framföra mina gratulationer till rådet för dess framgång förra veckan och till kommissionen – kommissionsledamöterna Verheugen och Dimas – för att de har satt ihop ett omfattande paket.

Nu måste vi leva upp till det paketet, och det kommer inte att bli lätt. De mål som vi enades om är svåra. Det finns många frågor att lösa. Man har just talat om att dela på bördorna. Jag förstår att det också handlar om den rättsliga grunden för de förnybara målen. Jag vill säga att parlamentet vill vara delaktigt fullt ut i alla samtal om dessa mål.

Vi vill ha biobränsle, men inte på bekostnad av utvecklingsländerna. Att ta itu med klimatförändringen måste också utgöra en del i kampen mot fattigdomen, inte försvåra den kampen. Vi måste också ta itu med investeringarna i forskning och utveckling.

Vi måste alltså vara konsekventa, vi måste samarbeta och också fortsätta att arbeta för att möta denna utmaning. Jag anser att EU den senaste veckan har funnit en ny mening i det gemensamma ändamålet. EU visade att man kunde agera bestämt i en central fråga som är viktig för våra medborgare. I den meningen började EU få grepp om den svårgripbara kontakten med medborgarna som folk talar om hela tiden.

Vi firar i år vår 50-årsdag. När vi en dag firar vår 100-årsdag hoppas jag att framtida generationer kommer att se tillbaka på förra veckans toppmöte som en vändpunkt då EU började arbeta tillsammans, ta itu med vår tids stora frågor och återvinna medborgarnas förtroende.

  Talmannen. Fru McAvan! Ni kan naturligtvis mycket väl få uppleva vår hundrade födelsedag.

  Karin Riis-Jørgensen (ALDE). – (DA) Herr talman! Resultaten från förra veckans toppmöte var ett historiskt genombrott. Vi är nu på väg att få ett grönare Europa. För bara några veckor sedan verkade det ganska orealistiskt att tro på bindande mål för en ökad användning av hållbara energiresurser för en femtedel av EU-ländernas totala energiförbrukning före 2020. Vi har verkligen gjort framsteg. Nu finns det politiska ramverket och ska ges ett praktiskt innehåll. Det är här problemen uppstår och här vi måste kämpa för det som vi tror på. Alla måste spela en konstruktiv roll – både industrin och vi själva som lagstiftare. Vi behöver emellertid också gå längre och ställa högre miljökrav på exempelvis bilar och flygplan. Kommissionen måste ta täten på det här området och vara säker på sin egen attityd. Är det inte så, herr Verheugen? Vi behöver också vara väldigt ambitiösa för att åstadkomma en fullständig avreglering av den europeiska energimarknaden. Vi behöver ha en ordentlig inre energimarknad och det är här som det tyska ordförandeskapet verkligen måste agera.

Det finns stora möjligheter att verkligen bli nöjd med att EU framstår som en ledare i världen, och vi arbetar för att åstadkomma en ersättning för Kyotoavtalet. Om vi står sida vid sida i Europa kommer vi också att kunna uppnå en världsomfattande överenskommelse om klimatpolitiken som omfattar osäkra länder som Förenta staterna och snabbt utvecklade länder i Asien som Kina och Indien. I och med genombrottet vid toppmötet får EU på allvar visa vad det duger till efter ett antal besvärliga år. Det började med det franska och nederländska avvisandet av konstitutionsfördraget, som ledde till att EU ansågs sakna föresatser. Det är som väl är något som nu hör till det förgångna. EU visar nu att vi kan vidta politiska åtgärder. Vi kan bekämpa gemensamma nämnare som binder oss samman, även inom områden där starka nationella intressen står på spel, och det är till stor del tack vare det skickliga tyska ordförandeskapet. EU har fått tillbaka sin optimism och det är grundläggande om vi ska hamna på rätt spår igen när det gäller konstitutionsfördraget.

  Guntars Krasts (UEN). – (LV) Tack, herr talman. Jag vill gratulera ordförandeskapet till det framgångsrika resultatet av rådets arbete, för att ha satt upp ett tydligt, ambitiöst arbetsprogram och uppnått i stort sett allt i det.

Till att börja med ska jag tala om det som inte uppnåddes. Det är en stor skam att kommissionens förslag om en uppdelning av vertikalt integrerad verksamhet stoppades. De stora energiföretagen, som dikterar villkoren för nationella regeringar, har hittills visat litet intresse för gränsöverskridande förbindelser. Uppenbarligen har inrättandet av en verklig europeisk energimarknad återigen skjutits upp.

Nu vill jag övergå till de beslut som fattades. Ambitiösa mål för att öka andelen förnybara energikällor och för att minska utsläppsvolymerna är ett modigt och välkommet steg. Det som är viktigast nu är att regeringsrepresentanterna förstår vad de har gett sig in på. Det kommer att förhindra att samma sak händer som med Lissabonmålen. Beslutet fattades inte på grundval av beräkningarna om tillgängligheten för förnybara energikällor eller deras placering i medlemsstaterna eller tillgängligheten till tekniken, och de fattades oavsett kostnaden. Detta kommer att kräva mycket ansvarsfulla åtgärder från medlemsstaternas sida, ett nära samarbete och ömsesidig solidaritet. Det är ett av de beslut som allmänheten i EU litar på och stöder. Åtagandet måste i likhet med Lissabonplanerna uppfyllas och politikerna får inte bli vilseledda när de slår fast uppgifter för att uppnå detta mål. Tack.

  Claude Turmes (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, herr Steinmeier! Denna eufori är i viss utsträckning motiverad, men samtidigt är det här och nu exakt rätt tillfälle att se om det finns något som underbygger dessa ädla mål.

Den här helgen i Berlin kommer vi att inom det europeiska gröna partiet föreslå tio punkter med åtgärder för att göra EU mer klimatvänligt. Vi kommer att göra det med större entusiasm än Günther Verheugen, som i förmiddags ännu en gång visade att han betraktar klimatskyddet som en börda för EU:s ekonomi och inte som en drivkraft för innovation.

Leveranssäkerhet är viktigt, särskilt när det gäller naturgas. Att bygga nya pipelines är emellertid inte den bästa åtgärd som vi i Europa kan vidta. Det skulle vara bäst att använda den framgångsrika modellen från den tyska banken för återuppbyggnad och överföra medel till Europeiska investeringsbanken för att modernisera våra bostäder! Över 40 procent av den europeiska energin slösas bort i dåligt isolerade bostäder, och över 70 procent av den ryska naturgasen används i byggnader inom EU. En åtgärd för att förbättra effektiviteten i våra bostäder är därför mycket viktigare än något annat som vi kan göra på leveranssidan.

Det är exakt samma sak med oljan. Det är inte pipelines som kommer att hjälpa oss att göra framsteg, utan modernare bilar. Jag vet inte om Jean-Claude Juncker har några barn. Martin Schulz verkar bättre informerad. Det jag säkert vet är att han får en ny tjänstebil och att han som övertygad europé berättade för pressen i Luxemburg i måndags att han snart skulle köpa en japansk hybridbil om inte den europeiska bilindustrin byggde mer miljövänliga bilar.

Vi behöver därför effektivitetsstandarder för 2020, eftersom de bilar som vi kommer att färdas i år 2020 redan finns. Vi behöver också en hastighetsbegränsning i Tyskland eftersom de många hundratals kilometrarna med ”fri fart för fria medborgare” inte bara är ett tyskt problem utan ett globalt sådant och eftersom bilarna av den här anledningen är alltför tekniskt utvecklade men inte tillräckligt effektiva.

  Umberto Guidoni (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Åtagandet att minska koldioxidutsläppen ensidigt med 20 procent är ett steg i rätt riktning, men vi borde ha tagit sikte på det mer ambitiösa målet med obligatoriska 30 procent före 2020. Förnybar energi utgör i dag endast 7 procent av EU:s energimix och det frivilliga målet på 12 procent före 2010 har uppenbarligen inte fungerat. Det är därför viktigt att sikta mot obligatoriska mål och fastställa regler för hur de ska genomföras.

Vi måste säga till dem som klagar på kostnaderna för att utveckla rena tekniker att den här investeringen kommer att vara till fördel för europeiskt ledarskap inom sektorn och skapa nya och bättre arbetstillfällen enligt Lissabonstrategin. Femtio år efter Romfördraget är det nu dags att lansera en gemensam energipolitik, inte minst för att minska EU:s beroende av andra länder. Vi har fattat ett beslut: nu måste vi vara beredda att hålla det, även om vi vet att det blir svårt. Kostnaden för att inte göra någonting skulle emellertid bli mycket högre, både för EU och för resten av världen, och detta skulle framför allt betalas av de svagaste i samhället.

  Johannes Blokland (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Det faktum att Europeiska rådet arrangerade ett vårtoppmöte under vintern visar att klimatförändringarna är något som rådet känner till, och jag är mycket glad över att rådet accepterar kommissionens förslag om kampen mot detta. Det innebär emellertid att rådet är berett till en minskning med 30 procent endast om övriga industriländer tar sin del av ansvaret för att nå målet, och ändå är en minskning med 30 procent av växthusgaserna över hela världen före 2020 nödvändig för att temperaturökningen inte ska överstiga 2 °C.

Parlamentet röstade därför för några veckor sedan för 30 procent, som ett första steg. Jag är högst medveten om att en 30-procentig minskning inte är okomplicerad. I Nederländerna har planeringsbyrån för miljö och natur sagt att detta är omöjligt om inte stora förändringar äger rum när det gäller tekniken och hur allmänhet och företag uppträder. Trots detta har den nederländska regeringen åtagit sig det här målet, vilket är helt rätt. För att uppnå dessa ambitiösa mål måste alla tillgängliga möjligheter tillgripas samtidigt, för vi kan inte vara fixerade vid en enda lösning.

Rådets slutsatser är inte tydliga om vilka energikällor som ska användas för att garantera säkra leveranser. Det finns därför risk för att folk endast kommer att beakta energibehoven i termer av gas, olja och kol. Att hålla fast vid fossila energikällor kommer att hindra utvecklingen av förnybara källor.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera alla berörda till ett framgångsrikt toppmöte. Det är ganska sällsynt att ledaren för den brittiska konservativa delegationen kommer med sådana lovord efter ett möte med Europeiska rådet, men denna gång är det motiverat och jag är glad över att kunna göra det.

Genom att nå en överenskommelse om att på detta sätt reducera utsläppen av växthusgaser från EU har rådet visat på ledarskap i den förmodligen viktigaste fråga som vår planet står inför, nämligen den hotande klimatförändringen. Jag hoppas uppriktigt att det ledarskap som har visats av medlemsstaterna i denna fråga kommer att leda till mer omfattande internationella åtgärder.

Min partiledare, som har gjort mycket för att sätta denna fråga i centrum för den politiska debatten i Storbritannien, välkomnar också denna överenskommelse och gläder sig åt att se Tony Blairs och Gordon Browns nyfunna entusiasm. Genom att ta täten i denna fråga sänder Europa inte bara en stark signal till världssamfundet utan också ett budskap till vårt eget folk om att EU kan spela en roll. Nyheterna från Bryssel handlar ofta om svårbegripliga institutionella frågor som inte berör människors liv. Överenskommelsen om klimatförändringen är bra, och jag hoppas att ledamöterna kommer att notera den nästa gång vi för en debatt om det institutionella maskineriet.

I detta sammanhang vill jag fråga vilka förslag som finns om att förbättra planen för EU:s utsläpp och även be om en bekräftelse om att detta inte kommer att kräva några större institutionella förändringar. När får vi se en analys land för land av fördelningen av målen för förnybar energi som en andel av energikonsumtionen?

Med hänvisning till slutsatserna välkomnar jag också framstegen i fråga om bättre lagstiftning. Jag vill bara tillägga att jag skulle vilja se mera handling, särskilt i fråga om avreglering. Kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, ska hyllas för att han har tagit täten i denna viktiga fråga för europeisk konkurrenskraft.

Slutligen vill jag uttrycka mitt stöd för betoningen i slutsatserna av de transatlantiska ekonomiska och politiska förbindelserna, särskilt för förbundskansler Merkels personliga engagemang för nya transatlantiska ekonomiska förbindelser.

  Poul Nyrup Rasmussen (PSE). – (EN) Herr talman, herr rådsordförande! Först av allt vill jag säga ”bra gjort” om det som inte har varit någon enkel uppgift. Detta är ett lovvärt arbete som utförts av Frank-Walter Steinmeier, en man med rykte om sig att vara uthållig och beslutsam. Jag välkomnar denna insats som jag menar är en viktig milstolpe för EU och som gör Europa till en föregångare när det gäller att ta itu med den globala klimatförändringen.

Min förhoppning är nu självfallet att detta inte bara är en text som Europeiska rådet har antagit, utan någonting som kommer att genomföras i medlemsstaterna. Jag tar därför för givet att detta, som den brittiske konservative ledamoten sa, kommer att genomföras även i Storbritannien, tillsammans med brittiska företag och de konservativa under Tony Blairs ledning – tack ska ni ha för den!

(Skratt)

Det andra jag vill ta upp är att klimat- och energipolitik inte är en kostnad utan en ny konkurrensfaktor och ett tillfälle att skapa flera och bättre arbetstillfällen, vilket efterlystes i Lissabonagendan. Jag vill understryka att ny, smart, grön tillväxt kan och bör bli en ny generator i Lissabonprocessen, som kommissionsledamot Verheugen sa själv, och som också rådets tjänstgörande ordförande underströk.

Jag instämmer med det som kommissionsledamot Verheugen sa, men det fattades ett litet ord, och det är ”samordning” – samordning av ekonomiska investeringar på detta område, för att vi ska kunna genomföra de enorma investeringsuppgifter vi står inför. Man uppskattar att de totala investeringar som kommer att behövas de kommande åren uppgår till 1 000 miljoner euro, och det krävs samordning för att få fram den extra synergi som EU kan generera.

Vi framför våra varmaste lyckönskningar i denna strävan. Vi i de europeiska socialdemokraternas parti är här för att hjälpa er.

  Chris Davies (ALDE). – (EN) Herr talman! Rådet beslut var ambitiösa, och enigheten anmärkningsvärd. Det svåra ligger i detaljerna, och jag misstänker att enigheten inte kommer att vara lika stor när förslagen om att dela på bördorna tillkännages. Dessutom kan vissa av de specifika målen ifrågasättas, inte minst av miljövänner.

Målet om biobränslen, till exempel, måste vara ett misstag när det finns så många bevis för att det är bättre att använda biogrödor för att generera elektricitet än för att driva bilar. Låt oss inte låtsas att vår efterfrågan på biobränslen inte kommer att påverka de tropiska regnskogarna. Vi kan inte ens förbjuda import till landet av illegala träslag, ännu mindre stoppa utbredningen av oljepalmsplantager. Det kommer att få konsekvenser, och jag hoppas att alla energiförslag i detta paket kommer att gå igenom medbeslutandeförfarandet så att parlamentsledamöterna får en chans att påverka dem på något sätt.

Bortsett från allt gnäll är den generella inriktningen bra och målen ädla. EU har iklätt sig förkunnarens roll och försöker väcka upp resten av världen till insikt om farorna med klimatförändringen och få till stånd en internationell överenskommelse efter 2012 som omfattar åtminstone Kina, Indien och Förenta staterna.

Vi måste försöka pressa fram denna överenskommelse som ska gälla efter 2012 senast vid partskonferensen 2009, och en omfattande attitydförändring i dessa andra länder kommer att krävas om vi ska uppnå detta. Vi måste försöka påverka alla opinionsbildare, medierna, alla parlamentariker, företagsledare och ministrar om vi ska kunna ro det i hamn. Jag anser att de resurserna inte finns, särskilt inte i GD Miljö, kanske inte ens i hela kommissionen. De finns dock i Europa, om vi slår samman våra resurser i alla 27 medlemsstater, våra diplomater, våra politiker och våra företag i en samlad kampanj för att få människor att ändra uppfattning och garantera att vi lyckas.

Vi måste tänka på det så och försöka formulera det i dessa drastiska ordalag för att koncentrera oss mentalt. Vi har mindre än 1 000 dagar på oss att rädda världen och säkra en internationell överenskommelse av detta slag. Detta är vår uppgift, och för det kommer alla våra resurser att krävas. Vi måste bygga vidare på rådets beslut och ingjuta en känsla av glöd, passion och brådska i vårt arbete, om vi ska nå det målet.

  Mario Borghezio (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Europas företrädare ställer inte bara rätt frågor utan börjar också tillhandahålla praktiska svar och satsa på energibesparingar och alternativa energikällor, och på hur man ska ta sig an de brådskande klimatförändringarna. Under tiden har ett stort, tekniskt avancerat område mitt i Europa som är av avgörande betydelse för den sociala och ekonomiska framtiden för en av medlemsstaterna – jag talar om Podalen – under lång tid förgäves krävt infrastrukturåtgärder för att lösa det föroreningsproblem som orsakas av det tilltäppta transportnätverket, en situation som nu har nått kritiska proportioner.

Under rusningstid morgon och kväll visar satellitbilder hur Podalen är en lång kö av bilar och lastbilar som släpper ut tonvis med förorenande avgaser och förbrukar absurda mängder bränsle. Det har pågått och vi har efterlyst dessa åtgärder i årtionden, men ”tjuvaktiga Rom” – inte för att dess invånare är tjuvar, de är exceptionella, ärliga människor, men den gamla statens centrala maktområden är det – breder ut sig som i Bysans när valsystemet reformerades och det gör att situationen förvärras ytterligare.

Det finns också en annan aspekt av klimatkrisen: vatten. Det är inte bara södra Italien som riskerar att dö av törst, utan även Podalen. Jag vill uppmärksamma Europa på vattensituationen i Podalen på grund av de extremt allvarliga konsekvenser som det kan få för Europas kornbod, som den här makroregionen kallas, som är så viktig för vårt lands framtida produktion.

  Ian Hudghton (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Toppmötet kom fram till att den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning ”börjar ge resultat”. Det börjar bli dags, för de fanfarer som ackompanjerade lanseringen av den strategin har inte precis motsvarats av några spektakulära resultat hittills. De flesta företag, särskilt småföretag, som utgör majoriteten arbetsgivare, klagar med all rätt över att överdriven byråkrati hämmar deras verksamhet och utveckling. Jag välkomnar därför toppmötets åtagande om en 25-procentig minskning av EU-byråkratin senast 2012, och jag hoppas att detta kommer att uppfyllas. Men det är synd att medlemsstaterna inte åtog sig att på samma sätt minska den byråkrati som orsakas av inhemsk lagstiftning.

Mest uppmärksamhet har ägnats åt toppmötets åtaganden om energieffektivitet och förnybar energi och beundransvärda mål för energisparande har satts upp. Jag hoppas dock att man i all ny lagstiftning kommer att vara lyhörd för de lokala förutsättningarna. Vid transporter måste man till exempel ta vederbörlig hänsyn till att det, i de trakter som jag kommer ifrån och på större delen av Skottlands landsbygd, inte finns några realistiska alternativ till godstransporter på väg.

  Vladimír Remek (GUE/NGL). – (CS) Mina damer och herrar! Lösningen på problemet med global uppvärmning är oupplösligt kopplat till inte bara användningen av förnybara energikällor utan även till vårt synsätt på etablerade energikällor. Jag för min del är glad att EU-toppmötet innebar ett genombrott när det gäller unionens inställning till kärnenergi. Inställningen till kärnenergi under det tyska ordförandeskapet har hittills varit tvetydig; det handlar om att försöka undvika frågan av rädsla för att bränna fingrarna samtidigt som man vet att man förr eller senare måste böja sig för den ekonomiska nödvändigheten och vidta åtgärder. Men ju längre vi väntar desto allvarligare blir det.

Förändringen kan noteras genom att delegaterna vid toppmötet slutligen erkände att medlemsstaterna med tanke på energisäkerhet och minskade utsläpp kan ha nytta av kärnenergi. Jag är emellertid övertygad om att energimixen inte bara bör vara välavvägd utan även demokratiskt öppen för alla tillgängliga resurser, samtidigt som man självfallet gör allt för att kunna garantera de högsta säkerhetsnivåerna.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Naturligtvis tog Europeiska rådet inte bara upp klimatfrågan. Det var i rätt riktning. Vi européer kommer att få dras med våndan och kostnaderna. Om vi inte får Förenta staterna, Kina och Indien med oss är det detsamma som att tillverka sin egen bil och betala en massa pengar för det, samtidigt som grannen åker runt med ett trasigt avgassystem. Vad försöker vi göra? Gräva ett hål i en damm? Vi behöver därför ett nytt Kyotoavtal som undertecknas av dessa tre länder, vilka tillsammans står för hälften av befolkningen och 65 procent av energin. Det är en fråga som vi måste bedöma på detta sätt.

Å andra sidan talar vi om utveckling när det gäller ekonomi, arbete och sociala frågor. Jag förstår inte. Vilka sociala klasser är det vi talar om? Om de som efter Lissabon bytte in sin BMW mot en Mercedes? Det finns 100 miljoner européer som lever under fattigdomsgränsen. Vad gör vi för dem? Vad kommer vi att göra? De är de outnyttjade medborgarna. Det är dessa som kommer att blockera varje folkomröstning vi kan behöva senare om konstitutionen. Låt oss därför titta på de fattiga och inte bara hålla oss till ivriga idéer och ord som till slut inte övertygar någon.

  Antonio Tajani (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det här var ett positivt möte i Europeiska rådet eftersom det ägnades åt de viktigaste problemen som drabbar våra medborgare. I en tid av globalisering behöver våra folk alltmer ett EU som på ett tillfredsställande sätt kan ta upp den fråga som medlemsstaterna inte längre har möjlighet att svara på.

Endast Europeiska unionen kan ta upp stora frågor som klimatförändringarna, kampen mot terrorism och organiserad brottslighet, invandring, energisäkerhet, inbegripet vitalisering av kärnenergin, arbetslöshet, och hur man ska hantera de stora nya ekonomiska handelsmakterna i östra Asien, för att inte tala om fred i Medelhavsområdet och Mellanöstern. Vi behöver därför ett nytt konstitutionsfördrag som slår fast våra befogenheter och möjligheter att vidta åtgärder.

Jag instämmer därför i förslaget att åstadkomma en text som bevarar innebörden och införlivar värderingarna i det dokument som undertecknades i Rom och sedan förkastades i Frankrike och Nederländerna. En text som hänvisar till de judiska och kristna rötterna som ger näring åt unionens åtgärder och är koncentrerade på den enskildes och medborgarens rättigheter.

Herr Steinmeier! Jag vill gärna lämna ett konkret förslag till det tyska ordförandeskapet, som jag verkligen vädjar till. Under de kommande månaderna föreslår jag att medlemsstaterna, tillsammans med parlamentet och kommissionen, inleder en stor mediekampanj för att berätta för folk vad Europeiska unionen verkligen är, för att få dem att inse att unionen inte bara är den kostsamma, besvärliga byråkratin i Bryssel utan en institution som representerar förvissningen om en bättre framtid för en halv miljard människor, något som också framgick under toppmötet den 8 och 9 mars.

  Harlem Désir (PSE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! I sina debatter och slutsatser om Lissabonstrategin har rådet nu även inriktat sig på de sociala frågorna.

Jag välkomnar detta, och i linje med det ni båda sa tror jag att stats- och regeringscheferna blir medvetna om att vi inte kommer att kunna vinna tillbaka medborgarnas förtroende om vi inte visar att EU försöker skydda den europeiska sociala modellen. I slutsatserna anges därför behovet av att inte bara skapa fler arbetstillfällen och bibehålla tillväxten utan även att garantera jobbens kvalitet, arbetsvillkoren, arbetstagarnas delaktighet och kombinationen av yrkes- och familjeliv. Detta kräver två kommentarer.

Den första är att om vi inte vill att detta nya sociala synsätt ska förbli ouppmärksammat måste det åtföljas av en handlingsplan, av en nylansering av den europeiska sociala agendan och kanske även av ett råd som är engagerat i genomförandet av dessa sociala målsättningar – som det senaste var i energimålsättningar och frågor om förnybar energi. Mätbara målsättningar bör ställas upp, exempelvis inom de områden som fastställts som mål i Lissabonstrategin: sysselsättning för ungdomar, arbetstillfällen för dem över 50 och tillgång till livslångt lärande. Medlemsstaterna bör förmås att skaffa sig resurser för att åstadkomma resultat, exempelvis genom att utbyta bästa tillämpningar och genom att se till att de som inte fullföljer det straffas. Vi bör dessutom frigöra ett antal texter som bromsas av samma råd som är ansvarigt för att stärka unionens sociala dimension: arbetstidsdirektivet, översynen av direktivet om europeiska företagsråd och direktivet om tillfälligt arbete.

Min andra kommentar är att det måste finnas en linje mellan detta nya fokus på unionens sociala dimension och den politik som bedrivs inom andra områden. Är skyddet av den sociala modellen helt i linje med vår önskan att fullständigt avreglera postsektorn, tillsammans med el- och gassektorerna? Kan vi ge oss på dessa offentliga sektorer enbart ur perspektivet med en inre marknad? Ger avregleringen oss garantier när det gäller offentlig service, service till alla territorier och kontroll av avgifter? Jag tror att vi även i detta fall måste föreslå en ny balans. Därför kräver den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet att vi ska titta på ett förslag till ramdirektiv för tjänster i allmänhetens intresse.

  Bronisław Geremek (ALDE). – (PL) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Tillåt mig att påpeka att det senaste mötet under det tyska ordförandeskapet inte bara är ett exempel på effektiva åtgärder utan också på hur man kan kombinera värderingar, eller trohet mot värderingar, med en pragmatisk politik.

EU betyder frihet, solidaritet och innovation – mål som vår energipolitik också bör sträva mot. Solidaritet när det gäller energi kommer och kan vara till nytta för friheten. Hur kan innovation kombineras med solidaritet när det gäller energipolitik? Jag vill påpeka att de länder som nyligen blev medlemmar i EU efter en lång separationsperiod är fattiga länder som inte har möjlighet att genomföra 3 x 20-programmet. Genomförandet av programmet kan därför snart öka den inre splittringen.

Jag vädjar till kommissionsledamot Verheugen att inte glömma att gemenskapens politik bör vara till nytta för gemenskapens mål.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). - (PL) Herr talman! Toppmötet utgör ytterligare ett steg framåt i byggandet av EU. För att undvika att bli alltför säker låt oss emellertid ta en mer kritisk titt på det status quo som råder inom utvalda områden. BNP på 3 procent för forskning i Lissabonstrategin som ändå är en förbättring kommer inte att vara tillräckligt för att vi ska hålla jämna steg med Förenta staterna. Vi har fortfarande lång väg att gå innan Europas intellektuella potential utnyttjas fullt ut.

När det gäller energipolitiken bör målet att bemöta 20 procent av vårt behov med hjälp av förnybar energi, och utnyttja gruvdrift inklusive kolgruvor, inte göra att vi blundar för de nuvarande energiproblemen. I bilagan talas om en gemensam europeisk politik för samordning av medlemsstaterna. De senare bör emellertid inte agera på bekostnad av europeisk sammanhållning vilket vi nyligen har sett dem göra.

Den nuvarande situationen när det gäller gasleveranser från Ryssland – gaskriserna i Vitryssland och Ukraina – är ytterligare ett test för vår energipolitik och säkerhet som helhet, och vi bör se det som en lärdom i målsättningar, inte bara ett avbrott som försvinner. Ryssland har ingen lätt utmaning, men EU kan undvika att bli ett lätt byte under förutsättning att vi talar med en röst, vilket sällan är fallet. Förhoppningsvis kommer det här toppmötet att ändra på saker och ting.

Kommissionens åtgärder nyligen för att skydda miljön i Rospudafloddalen, samtidigt som ingen sådan omröstning ägde rum när det gällde att bygga en pipeline för gas under Östersjön, visar hur selektiva, osammanhängande och inkonsekventa dessa åtgärder är. Vi ser floder av tårar när en ros torkar ut eller när vår skog brinner, samtidigt som strategiska händelser förbigås med tystnad och vi i stället fokuserar på petitesser.

Avslutningsvis vill jag nämna EU:s största svaghet, nämligen den fortsatta bristen på solidaritet på regeringsnivå och nationell nivå. Det är en fråga inte så mycket om formella tillhandahållanden som att erkänna vårt gemensamma öde som är rotat i tradition, särskilt kristen tradition, och bygger på gemensamma mål som hela tiden behöver definieras. För närvarande är energifrågan ett test på europeisk solidaritet, och denna solidaritet kommer att stärka Europas framtida utveckling.

  Gianni Pittella (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Efter detta senaste möte i Europeiska rådet kan vi ärligt säga att det här är det Europa vi vill ha: ett Europa av valmöjligheter och framsynthet, ett Europa som tar hand om sina intressen och framhäver sin roll i världen. Det var en välbehövlig, om än oväntad, slutspurt men verkligen en välkommen sådan. Det är inte första gången som vi har varit på väg att rulla bakåt men tagit oss upp igen genom att verkligen satsa: vi gjorde så när det gällde tullunionen, den gemensamma marknaden och euron. I dag gör vi det med energin och kampen mot klimatförändringarna. Vi får inte sluta nu. Det skulle vara ett oförlåtligt självmål.

Kommissionen måste sköta sin del genom att omvandla rådets beslut till lagstiftningsförslag som parlamentet kan arbeta med på djupet. Rådet bör bedöma nationella planer på majoritetsbasis. Vi får framför allt inte stanna upp på vägen mot ett politiskt Europa. Precis som Italiens president Giorgio Napolitano sa här i kammaren under det senaste sammanträdet så är konstitutionen inte bara ett infall, en nyck eller en utsmyckning. Utan nya regler, en rättslig personlighet, en politisk och social själ och stadgan om de grundläggande rättigheterna riskerar EU att förfalla igen.

Det är anledningen till att vi oroligt inväntar uttalandet den 25 mars. Angela Merkel sa i går att uttalandet inte kommer att handla om Gud och det är OK, eftersom Gud bevarar alla som är uppriktigt katolska eller kristna i sitt hjärta. Men konstitutionen måste ändå nämnas i uttalandet. Efter förra veckans framgångar skulle det vara en besvikelse om vi åstadkom ett vagt uttalande som inte talar om EU:s framgångar eller nämner de stora framstegen de senaste 50 åren eller framför allt inte skissar upp detta stora mål för den europeiska konstitutionen.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag ska använda min tilldelade tid till att diskutera Berlinförklaringen. För det första är det 50-åriga partnerskapet mellan Europas stater en anledning att fira. Partnerskapet har gett resultat, även om det naturligtvis finns områden där vi är missnöjda.

Tyskland har utarbetat en särskild förklaring tillfället till ära. Tyvärr utarbetades den bakom stängda dörrar. När våra gruppordförande talade i förmiddags var de tvungna att erkänna att de inte hade sett texten. Det säger mycket om EU:s nuvarande tillstånd, öppenheten och det interinstitutionella samarbetet inom EU.

Förklaringen får bara ha ett syfte: den måste tydligt och kortfattat ange varför vi kommer att behöva samarbete inom EU det här årtusendet. Med andra ord måste den tydligt definiera vilka våra gemensamma mål i EU är.

  Markus Ferber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag vill först av allt säga hur förvånad jag är över intensiteten och den höga nivån på många av diskussionerna om att uppnå en verklig minskning av CO2-utsläppen. I min medlemsstat får jag intrycket att klimatkatastrofen skulle kunna kontrolleras om vi körde lite saktare, ersatte våra glödlampor och planterade träd varje gång vi reste på semester till Afrika. Att ge människor det intrycket är att göra dem besvikna.

Vi måste absolut titta mycket noga på när utsläppen av CO2 är störst. Det är när elektricitet framställs. Vi måste därför fundera över hur vi kan minska de största susläppen av CO2. Det är intressant att se att ordföranden i det tyska SPD nu också reser runt i landet som en vetenskaplig expert och beräknar hur mycket CO2 som släpps ut vid kärnkraftsproduktion. Han borde överlåta det åt en fysiker som den tyska förbundskanslern. Då skulle vi vara på rätt spår.

Den första fråga som vi måste beakta är därför hur vi också kan sätta upp mål för energiproduktionen när det gäller biltransporter. Hur många gram CO2 bör det vara tillåtet att släppa ut per kilowattimme? Då kommer vi att vara på rätt spår och först då kan vi ta hänsyn till ytterligare åtgärder. Jag betonar att vi måste fundera över den roll som kärnenergin ska spela under de kommande åren och decennierna. Här är det viktigt för oss som européer att diskutera kärnenergin objektivt och fritt från ideologier, och minnas det ansvar vi har, och på så sätt också bidra till att göra det möjligt att bedriva den här debatten objektivt i medlemsstaterna.

  Adrian Severin (PSE). – (EN) Herr talman! Energisäkerhet och hanteringen av klimatförändringen är de två mest dramatiska utmaningarna i vår tid. Genom att angripa dessa frågor på ett djärvt och allsidigt sätt har Europeiska rådet erkänt att globala utmaningar kräver globala svar och att gränsöverskridande hot kräver gränsöverskridande åtgärder. Detta är frågor som gäller vanliga människor, och genom att ta itu med dem sänder rådet ut budskapet att EU är lyhört för europeiska medborgares förväntningar och motiverar på så sätt deras lojalitet gentemot EU:s institutioner. Detta är dock bara toppen av ett isberg. En gemensam energimarknad kräver att energipolitiken blir en gemenskapsfråga, vilket borde omfatta eller kopplas samman med en gemensam ansträngning för teknisk utveckling liksom samordnade riktlinjer för investeringar, sysselsättning och tillväxt.

Den politiska vilja som har uttryckts i vår kommer varken att bli hållbar eller effektiv utan en rättslig grund på EU-nivå. En gemensam politik kräver också en särskild budget, och man måste säkra medel för att finansiera den, eventuellt genom att beskatta vissa energiaffärer och genom att skapa egna finansiella resurser inom EU. Utformningen av EU:s strategier för utvidgning, grannskapspolitik och utveckling måste följa det sätt som våra utländska partner – grannar eller inte – samarbetar på för att främja europeiska energi- och miljöstrategier. Å andra sidan måste de bilaterala avtalen mellan EU-medlemsstater och tredjeländer på energiområdet utformas så att de gynnar förstärkningen av vår gemensamma energistrategi.

I vår har Europeiska rådet bevisat att det finns ett ljus i slutet av tunneln. Det återstår att bevisa för Berlintoppmötet att det finns en tunnel som leder fram till det ljuset.

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Herr talman! Det gläder mig att rådet har enats om att den administrativa börda som EU-lagstiftningen ger upphov till ska minskas med 25 procent senast 2012, som en annan talare påpekade.

Jag välkomnar också att rådet har efterlyst en oberoende expertgrupp för rådgivning om bättre lagstiftning. Detta är mycket viktigt. Jag skulle dock vilja gå ännu längre och låta oberoende konsekvensanalyser vara ett naturligt inslag vid all lagstiftning.

På sysselsättningsområdet bör lagstiftning genomföras på EU-nivå endast om detta inte kan göras på lokal eller nationell nivå. En genomsnittlig småföretagare lägger redan ned omkring 28 timmar per månad på att fylla i blanketter till följd av lagstiftning. Lagstiftning om hälsa och säkerhet bör utvecklas endast om det av medicinska och vetenskapliga bevis framgår att det behövs, som i fallet med ändringen av direktiv 2000/54/EG om biologiska agens, för att skydda arbetstagare i sjukvården från att skadas av nålstick.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herrar ordförande, mina damer och herrar! Det första steget har tagits i riktning mot en gemensam politik för energi- och klimatskydd och inget tomt skryt har förekommit: det välkomnar vi. Sammanhanget för politiska beslut har förbättrats, men vi befinner oss fortfarande långt ifrån vår målsättning. De flesta svårigheterna har vi ännu inte sett. Den första handlar om att fullt ut integrera de överenskomna målsättningarna i programmen för tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft och vid behov ändra dem. Klimat- och energipolitiken måste stärka Lissabonstrategin, inte förminska den.

För det andra kommer det att ta tid för de specifika europeiska programmen, projekten och åtgärderna att läggas fram och för de nödvändiga åtgärdsplanerna som bör vara öppna för granskning att utarbetas. Alla behöver veta vem som gör vad, när och hur, så att vi kan uppnå våra gemensamma mål. Det är grundläggande, för även om mål som sätts upp vid toppmöten inger hopp är det enbart påtagliga resultat som åstadkommer förtroende. Jag vill därför att en årsrapport lämnas från medlemsstaterna till de nationella parlamenten och från kommissionen till Europaparlamentet om resultatet av genomförandet.

För det tredje: när kommer vi att få det nödvändiga forskningsprogrammet, de nödvändiga stödinitiativen och den energibesparande färdplanen från kommissionen och de nationella regeringarna? Vi behöver fortfarande visa vad vi duger till både internt och internationellt. Vi har ännu inte gjort det. Som Katarina av Siena en gång sa är det inte början som belönas, utan enbart uthålligheten.

  Riitta Myller (PSE). – (FI) Herr talman! Vi bör vara nöjda med att Europeiska unionen har tagit ett viktigt steg för att skydda livet på jorden och har bekräftat sitt globala ledarskap i kampen mot klimatförändringarna.

När vi nu är överens om målsättningarna och engagemanget behöver vi titta närmare på hur vi ska genomföra målen. Det var nödvändigt att åta sig att använda förnybara energikällor för att tillfredsställa våra framtida energibehov. Många förnybara källor är emellertid fortfarande i utvecklingsstadiet, och samtidigt väntar en hel del energieffektiva tillämpningar bara på att införas. Medlemsstaterna har nu ett arbete att utföra och vi behöver vi göra stora investeringar i energieffektivitet.

Biobränsle och bioenergi behöver också utvecklas även om vi samtidigt måste se till att miljövänligheten för sådana energikällors hela livscykel också beaktas på global nivå, vilket har sagts här. För detta behöver vi ett certifieringssystem som fungerar som en guide för de rätta produktionsmetoderna.

På det hela taget har vi som européer möjlighet att bli ledande inom energiteknik. Som kommissionsledamot Verheugen sa behöver vi svar från näringslivet på frågan om vad som är möjligt. För det är mycket som är möjligt.

  Françoise Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Kommissionsledamoten för miljöfrågor, Stavros Dimas, talade i slutet av toppmötet om revolutionerande beslut. Jag önskar att jag kunde instämma i hans entusiasm men mitt i denna kör av lovsång måste jag ge röst åt min skepticism.

Politiken om klimatförändringar har äntligen införlivats i EU:s ekonomiska politik. Det är bra. Jag minns emellertid Lissabontoppmötet i mars 2000 då Europeiska unionen satte upp som mål att bli världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi senast 2010. Efter fem år har vi sett det medelmåttiga resultatet av detta. Jag skulle inte vilja att det här toppmötet blir ännu en fars och en stor besvikelse.

Jag välkomnar utvecklingen av förnybara energikällor men de är bara en del av lösningen på problemet med den globala uppvärmningen. Vi måste tänka i termer av energieffektivitet och isolering av byggnader. Vindenergin behöver utvecklas men dess inverkan är mycket begränsad och vi kan inte vara beroende av den: det blir ingen el när vinden är för svag eller när den är för stark. Solenergin behöver också utvecklas, men vi har inte tillräckligt med affärsmän som är utbildade inom dessa nya tekniker.

Jag beklagar rådets alltför stora försiktighet när man motvilligt erkänner att kärnkraft är en effektiv lösning när det gäller att minska utsläppen av växthusgaser. Angela Merkel vill att Europeiska unionen ska vara pionjär i kampen mot den globala uppvärmningen. Alla instämmer, men det här är ett fullständigt hycklande när vi vet att vissa medlemsstater, som i dag är emot kärnkraften, köper energi från denna källa när deras ekonomiers överlevnad är beroende av den. Det är också hyckleri att Angela Merkel vill bekämpa koldioxidutsläpp när hon samtidigt vill förbättra sin politik för att el ska produceras av koleldade värmekraftverk, när vi vet vilka katastrofala effekter detta har på miljön. Det är också hyckleri att Tyskland, som inte längre vill ha kärnkraft på sitt territorium, säljer sin kärnkraftverksteknik till Kina. Slutligen är det ett hyckleri, herr kommissionsledamot, att ni förväntar er att industrin ska anstränga sig när det tyska ordförandeskapet skyddar bilar med stora motorer som förbrukar alldeles för mycket energi och släpper ut alldeles för mycket CO2.

Jag instämmer i slutsatserna från toppmötet, men vissa ord måste omvandlas till handlingar, för det kommer att ta trettio år innan dagens åtgärder ger resultat. Europeiska unionen måste återvinna sitt inflytande och införa grön diplomati.

  Marek Siwiec (PSE). – (PL) Herr talman! Det var länge sedan vi var så eniga om ett toppmöte inom Europeiska unionen. Det har prisats av nationella ledare och även här i kammaren. Men frågan kräver en naturlig försiktighet: vad har hänt politiskt? Hur har det varit möjligt att efter så många månader äntligen nå en framgång som vi alla kan glädjas åt?

Svaret är att det fanns en stor längtan efter framgång och ett stort behov av att visa på enighet. Det måste emellertid tydligt slås fast att toppmötet den 8 mars faktiskt föregår en mycket viktig debatt om konstitutionen. I skuggan av toppmötets framgång lurar en oavslutad debatt. Det återstående dilemmat från det tidigare toppmötet om vad Europeiska unionen bör vara förblir olöst trots den framgång som uppnåtts.

Vi bör därför fråga oss om den överenskommelse som uppnåtts på energiområdet har gett energi och mod till alla som vill fatta det svåra beslutet om framtidens Europa, eller om i stället motsatsen har skett? Eller kan det vara så, som många av Europas ledare säger, att om vi lyckades uppnå en överenskommelse med hjälp av gamla mekanismer kanske de inte behöver ersättas?

Jag varnar alla dem som utarbetar Berlinförklaringen och som förbereder konstitutionella lösningar att inte tillåta en situation där alla länder, eller de flesta, i verkligheten tänker annorlunda, samtidigt som alla säger samma sak och prisar framgångarna. Om det visar sig att detta toppmöte var Europeiska unionens sista framgång eftersom det bara har följts av problem, då kommer tråkigt nog alla stora ord som har sagts här i kammaren att visa sig vara meningslösa.

  Malcolm Harbour (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Rådet har fått mycket beröm, särskilt för energipaketet, men jag vill uppmärksamma en annan betydelsefull milstolpe, som är mycket viktig för mig personligen. Sedan jag kom till Europaparlamentet 1999 har jag regelbundet hållit anföranden efter Brysseltoppmötet och efterlyst att man ger högsta prioritet åt den inre marknaden och fullbordandet av denna. Tack, herr rådsordförande, för att ni inför detta som första åtgärd på första sidan i er kommuniké. Ännu viktigare är att rådet har bekräftat betydelsen av att fullborda den inre marknaden inom ramen för EU:s svar på globaliseringen, och det gläder mig verkligen.

Varför är då detta så viktigt? Jag hade förmånen att vara föredragande vid mötet om hela Lissabonagendan med nationella parlamentariker, där ni deltog, herr rådsordförande. Dessa parlamentariker talade om för oss att vi måste få ut detta budskap till våra väljare. Våra regeringar och premiärministrar hjälper dock inte till särskilt mycket med att förmedla detta budskap om den inre marknadens grundläggande betydelse. De sa samma sak om de fyra friheterna på den inre marknaden, och det har också nämnts här. Jag vill att ni, herr rådsordförande, går tillbaka till ministrarna och säger: ”Hjälp era parlamentariker att förmedla detta viktiga budskap till sina väljare”.

Låt mig också anknyta till två viktiga förslag som nämns här. Det ena är ett förslag som jag känner till väl, nämligen tjänstedirektivet. Det andra är det verkligt viktiga förslaget från Günter Verheugen om att ta itu med frågor om produktmarknader. Jag vill bara säga till rådets tjänstgörande ordförande att premiärministrarna borde åka hem från detta rådsmöte och be om dokumentation över alla de fall som väntar på avgörande i EG-domstolen, där enskilda länder bryter mot fördragen när det gäller den fria rörligheten för varor och tjänster. Allt de behöver göra är att ta itu med alla dessa fall. Det skulle kunna göras fram till nästa toppmöte, och det skulle innebära den största enskilda förbättringen av den inre marknaden utan att vi behöver lagstifta mer. Låt oss se handling, inte ord, i detta fall.

  Talmannen. Tack så mycket, herr Harbour! Det är trevligt att se er visa engagemang och känslor.

  Marianne Mikko (PSE). – (ET) Förra veckan ägde ett epokgörande möte rum i rådet. Det europeiska energisystemet har kommit på efterkälken. Över 20 procent av generatorerna är över 30 år gamla och måste bytas ut. Det är ett historiskt tillfälle för Europa att göra sig av med gamla attityder som har format vår energipolitik fram till nu.

I stället för att ersätta denna fysiskt gamla femtedel med omoderna men nya generatorer, hade vi under det tyska ordförandeskapet modet att ersätta den med förnybar energi. Ännu mer än detta gillar jag idén med att ersätta energislöseri med energibesparing när det gäller konsumtion.

Energi och säkerhet går hand i hand. Varje kilowattimme som vi inte behöver köpa från odemokratiska regimer är ett bidrag till den globala säkerheten. Tyvärr visar det fortsatta politiska stödet för den planerade pipelinen för gas under Östersjön att man inte tagit lärdom av historien.

Vi bör inte uppmuntra Ryssland att fortsätta sin stalinistiska politik med inflytelseområden. Det kan låta som en hård bedömning, men pipelines för gas under Östersjön är som ett slag i ansiktet för Estland, det är som en Molotov-Ribbentrop-pakt under 2000-talet.

Europa behöver snarast en gemensam energipolitik och en konstitution. Inrättandet av en utrikesminister för Europeiska unionen kommer att innebära att överenskommelser bakom kulisserna för alltid hör till det förgångna i unionen.

Av det skälet tror jag att Tyskland, som nu innehar ordförandeskapet i EU och framgångsrikt har styrt detta råd, kommer att väcka liv i det här livsviktiga fördraget. Och Europeiska unionens medborgare kommer att se att det är bra och att det är i tredje årtusendets anda.

  Josef Zieleniec (PPE-DE). – (CS) Herr talman! Det är bra för EU att rådet har antagit handlingsplanen för energi för 2007–2009. På så sätt har vi tagit de första stegen i riktning mot att upprätta en gemensam europeisk energipolitik – låt vara i urvattnad form.

Även om man vid toppmötet erkände att vi har en lång väg att gå om EU ska kunna uppnå en konkurrenskraftig och enhetlig inre energimarknad, misslyckades man att stödja den fullständiga bolagiseringen av ägandet av energibolagen som är en grundläggande faktor för att uppnå detta.

Fullständigt obegränsad integration i sektorn kommer att leda till framväxten av stora energikonglomerat som får enorm ekonomisk och politisk inverkan i alla länder. De kommer då att kunna påverka politiska frågor både på nationell och – vilket vi nyligen har blivit medvetna om – internationell nivå. Energisektorn är också mindre konkurrenskraftig och därmed mindre effektiv än den borde vara.

Säkerhetsrisken är också en farlig konsekvens av den här situationen. Om ryskt statskontrollerat ägande skulle göra inbrytningar i dessa stora och mäktiga företag skulle det vara en ekonomisk och framför allt politisk katastrof, särskilt för de nya medlemsstaterna i Central- och Östeuropa.

Bolagiseringen av energiföretagens ägande och antagandet av öppna marknadsregler i hela EU för alla, tillsammans med ett gemensamt synsätt bland EU-länder när det gäller extern energipolitik, skulle förbättra funktionen för energimarknaden, förbättra öppenheten i den interna politiken i de enskilda medlemsstaterna i EU och avsevärt minska riskerna med utrikes- och säkerhetspolitiken inte bara för enskilda medlemsstater utan även för unionen som helhet.

  Frank-Walter Steinmeier, rådets tjänstgörande ordförande. (DE) Herr talman! Tack så mycket för er övervägande positiva bedömning av vårtoppmötet med stats- och regeringscheferna. Herr Lambsdorff! Till er vill jag säga att för mig och för den tyska regeringen är varken toppmötet eller de positiva kommentarerna ett skäl till belåtenhet. Jag är emellertid fortsatt övertygad om att ett visst förtroende ändå krävs för den återstående andra hälften av vårt ordförandeskap; det kommer åtminstone inte att göra någon skada. Eller för att uttrycka det annorlunda: i en tid när EU trots allt inte mår som bäst, eller låt oss säga stagnerar – när nu förnyelseprocessen har stannat av – bör den som gör det här jobbet utan ambition, utan vilja, utan tilltro till Europas förmåga att reformera och ändra inte ens fundera på att inleda ett sådant arbete överhuvudtaget, enligt min uppfattning.

Jag kan försäkra er att redan innan vårt ordförandeskap i rådet hade inletts och definitivt när det hade påbörjats fick jag hela tiden frågan, särskilt från journalister: hur tänker ni egentligen fullfölja det här programmet? Med tanke på det första toppmötet frågade de också: hur ska ni kunna lyckas nå en överenskommelse när medlemsstaterna står så långt ifrån varandra?

Jag tror inte att det är en så stor hemlighet. Ni känner alla till detta från ert arbete. Man behöver en mängd tålamod, särskilt med de samarbetspartner som tvivlar, som är tveksamma om vissa resultat. Man behöver den nödvändiga ambitionen och framför allt behöver man vara rättvis, särskilt mot dem som tycker det är betydligt svårare än andra att nå de överenskomna målen. Det fungerade vid det förra toppmötet. Nu ställs naturligtvis samma frågor om den 25 mars. Hur är det egentligen tänkt att fungera när det finns så olika tolkningar av Europeiska unionens historia, när förväntningarna om innehållet i Berlinförklaringen skiljer sig åt så mycket? Jag ska säga er att det kommer att ske på samma sätt.

Tidigare lyssnade vi tålmodigt och jag tror att vi vet mer eller mindre vilka förväntningar människorna har. Jag säger bara detta eftersom någon tidigare sa att resultatet då självfallet skulle bli mycket allmänt. Om vi lyckas åstadkomma en Berlinförklaring behöver denna framgång inte nödvändigtvis vara ett skäl till banalitet. Resultatet som växer fram kan också bli en bra Berlinförklaring. Om vi lyckas ta detta steg kommer det fortfarande inte att vara lösningen, men det kommer inte att vara slutet på vårt ordförandeskap heller, och inte heller slutet på våra ambitioner. Men det är ett viktigt andra steg i riktning mot lösningen som förhoppningsvis kommer att uppnås vid toppmötet i juni, när vi ska försöka lösa upp knuten som nu hindrar den europeiska förnyelseprocessen från att gå framåt. Jag kan försäkra er att när vi förbereder toppmötet i juni kommer vi att göra allt vi kan för att uppnå detta.

Jag skulle vilja göra några slutliga kommentarer om energi och klimat. Många medlemsländer har med rätta påpekat att toppmötet naturligtvis inte innebär att vårt arbete är avslutat. Allt jag kan göra är att bekräfta detta och säga: ja, ytterligare arbete behövs inom många områden. Jag har nämnt energiforskning, jag har nämnt stärkandet av våra energiförbindelser med tredjeländer, och naturligtvis gäller detta även för de ambitiösa målen för förnybar energi, herr Verheugen. De 20 procenten är nu vårt europeiska mål och vi har alltid sagt, även till världen utanför, att det nu är en fråga om att omvandla detta europeiska mål till nationella mål.

Herr Verheugen! Bortsett från att jag är övertygad om att vi kommer att uppnå detta tillsammans, vill jag säga att kommissionen och ordförandeskapet självklart diskuterade om vi skulle ha gått motsatt väg och först kommit överens om nationella mål och sedan satt upp ett europeiskt mål utifrån detta.

Både kommissionen och ordförandeskapet var emellertid övertygade om att vi sannolikt skulle ha diskuterat detta i ytterligare fem år och fortfarande inte ha kunnat identifiera ett gemensamt mål. Vi har därför kommit överens om detta synsätt. Det påpekades att vi européer trots allt inte kan rädda världens klimat på egen hand. Vi behöver hålla ett öga på hur energi- och klimatpolitiken utvecklas inom viktiga länder som Förenta staterna, Kina och Indien. Någon uttalade misstanken att detta var exakt det som vi inte skulle vara oroliga för. Jag vill bara säga att motsatsen är sann, och jag säger detta för Europa, för vår nationella tyska politik och framför allt för vårt ordförandeskap i G8.

På måndag kommer jag att vara i Washington och tillsammans med min amerikanska kollega öppna ett stort gemensamt evenemang med tyska och amerikanska företag, där vi kommer att diskutera hur vi kan stärka det transatlantiska partnerskapet inom teknik, särskilt när det gäller att spara energi. I samband med de satsningar som görs i Förenta staterna vill jag påpeka att under den federala nivån utförs redan ett exemplariskt arbete om klimat- och energipolitik i många amerikanska stater.

När det gäller Kina vill jag säga att vi har det inom synhåll. I anslutning till G8, både på toppmötesnivå och utrikesministernivå, kommer möten för att ”sträcka ut en hand” att hållas, dit inte bara Kina och Indien är inbjudna utan även Mexiko, Sydafrika och Brasilien, och vid båda mötena – både med utrikesministrarna och på toppmötesnivå – kommer frågan om energi och klimat att spela en central roll. Som ni ser bryr vi oss också om dem som inte ingår i Europeiska unionen.

Vi behöver visa att Europeiska unionen inte är ett historiskt seminarium utan en workshop om framtiden, såsom vi gjorde vid det senaste toppmötet, och här instämmer jag med Günther Verheugen. Vi har visat exempel på detta.

(Applåder)

  Talmannen. Tack, herr rådsordförande. Efter det framgångsrika toppmötet i Bryssel behöver vi nu ett framgångsrikt resultat i form av Berlinförklaringen. Europaparlamentet kommer att göra allt det kan för att se till att vi blir framgångsrika tillsammans.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Herr talman! Jag vill uttrycka en enda tanke, som snarare är en begäran.

Det finns en spänning mellan ekonomisk konkurrenskraft, hög social standard och skydd för miljön och här bör vi sluta att polariserande titta bakåt, och ställa ekonomi mot ekologi och ekologi mot ekonomi. Det är helt enkelt inte sant att människor är emot att skydda klimatet och miljön om de säger att vi också har ett ansvar för arbetstillfällena. Det är helt enkelt inte sant att om människor säger att vi behöver göra mer för att skydda miljön säger de också att de inte är intresserade av arbete.

Sanningen är att vi definitivt nu har lärt oss att vi kan koppla ihop de två. Sanningen är att den europeiska industrin som är världsledande på detta område – inte bara när det gäller miljöteknik, utan även miljövänliga produkter och tjänster – sannolikt kommer att skapa arbetstillfällen för människor och ge dem en framtid.

Det är vad allt detta handlar om – och det är den övertygelsen som kommissionens politik bygger på: solidaritet med den generation som lever i dag, som vill leva och ha arbete i dag, och solidaritet med kommande generationer, som vill ha en jord där de kan leva, motsäger inte varandra. Det är precis det vi vill visa med den här politiken!

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum om några minuter.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vid Europeiska rådets möte bekräftades på nytt ståndpunkterna i den så kallade Lissabonstrategin med avregleringar och privatiseringar, arbetsflexibilitet och den planerade attacken mot arbetarnas rättigheter, och i anslutning till denna vill jag betona det aviserade meddelandet om flexicurity.

I slutsatserna från rådet står det tydligt: ”För att de kommande tre åren med en förnyad Lissabonstrategi ska kunna utarbetas uppmanar Europeiska rådet kommissionen att lägga fram en rapport i halvtid under hösten 2007 med tanke på dess förslag om integrerade riktlinjer för tillväxt och sysselsättning (2008–2011). Europeiska rådet uppmanar dessutom medlemsstaterna att i tid lägga fram sina nationella rapporter om genomförandet av de nationella reformprogrammen.”

Med andra ord bibehålls påtryckningarna att fortsätta med privatisering och attacker mot arbetarnas rättigheter.

Det finns ingen information om den så kallade europeiska konstitutionen, även om vi vet att påtryckningarna fortsätter för att det ska bli en regeringskonferens under det portugisiska ordförandeskapet. Rådet har därför på nytt upprepat sitt underförstådda stöd till planerna på en konstitutionell konsolidering av denna nyliberalism, som åtföljs av en centralisering av makten, federalism och militarism.

  Gyula Hegyi (PSE), skriftlig. – (HU) Under de senaste månaderna har alltfler människor i Ungern också oroats över de globala klimatförändringarna. Många inser fortfarande inte kärnan i detta begrepp medan andra förnekar att det kan vara resultatet av mänsklig verksamhet. Fler och fler människor inser emellertid att vår civilisations nuvarande vanor, våra transporter och vår konsumtion är ohälsosam. Framsteg är inte hållbart eftersom det inte finns tillräckliga naturresurser för att tillfredsställa vår nuvarande efterfrågan, samtidigt som gasutsläpp och avfall leder till miljöföroreningar som inte går att åtgärda. Det tyska ordförandeskapet har med rätta erkänt behovet av åtgärder för att minska takten i klimatförändringarna. Att öka andelen hållbara energikällor inom den totala europeiska energimixen är lovvärt. Det skulle emellertid vara ett allvarligt misstag att glömma att den globala klimatförändringen inte är den enda källan till miljöhoten. Luftföroreningar, närvaron av cancerogena ämnen i vårt dagliga liv, överanvändning av insektsmedel och bekämpningsmedel, utrotning av vissa djur- och växtarter och den ökande mängden avfall är alla hot mot vår framtid och mot en hållbar utveckling. Om vi vill ha en mer mänsklig framtid för oss och för våra ättlingar måste vi vidta åtgärder för en miljövänlig, hälsosam och hållbar framtid.

  Magda Kósáné Kovács (PSE), skriftlig. – (HU) Vi ledamöter i den socialdemokratiska gruppen är glada över att stats- och regeringscheferna vid mötet i mars erkände de första resultaten av den förnyade Lissabonstrategin. Huvudresultatet var ekonomisk tillväxt i kombination med minskad arbetslöshet. Vi är särskilt glada över att nio medlemsstater, däribland Ungern, åstadkom en stark utveckling av denna positiva trend genom att underteckna förklaringen som förespråkar ytterligare utveckling av det sociala Europa och främjande av dess roll.

Reformer är grundläggande för att göra det mesta av de positiva aspekterna av globaliseringen, för innovation, för ekonomisk omstrukturering liksom för ytterligare framsteg för EU:s politik. Vårt gemensamma mål är att åstadkomma välfärd för Europas medborgare och att öka deras tilltro. Vägen mot detta mål går via ökad sysselsättning, förbättrad yrkesskicklighet och skydd av sociala rättigheter. Dessa unika europeiska traditioner innebär emellertid inte att befintliga legala strukturer konserveras utan att europeiska principer bevaras.

När det gäller sysselsättningen är det viktigt att flexibiliteten åtföljs av säkerhet. De relevanta förordningarna måste ändras så att vi kan erbjuda framtida arbetstagare inte bara lämpliga löner utan även användbar kunskap. Samtidigt måste vi överge barriärer som i onödan hämmar affärerna i deras arbete för att möta globaliseringens efterfrågan. På vägen mot att omsätta begreppet flexicurity i praktiken måste vi vara säkra på att detta verkligen innebär praktiska fördelar och garantier för de anställda. Vi socialister måste vara särskilt uppmärksamma på detta på alla stadier av reformen av arbetarnas rättigheter.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar kommissionens uttalande med ambitiösa mål om en minskning av koldioxidutsläppen med 20 procent senast 2020 och om en ökad användning av förnybara energiformer. Klimatförändringen är en global fråga, och vi måste arbeta tillsammans för att minska den globala uppvärmningen, inte bara i Europa utan också tillsammans med Nordamerika och Asien. Jag anser att dessa mål kan uppnås, men de måste kontrolleras regelbundet. Jag tror att det bästa sättet att göra det är genom noggrann tillsyn och årlig rapportering. Medlemsstaterna måste också vara ansvariga för att utarbeta detaljerade åtgärdsplaner för hur de ska uppfylla dessa mål.

  Péter Olajos (PPE-DE), skriftlig. – (HU) Efter att som ungersk parlamentsledamot ha tittat på rekordet från förra veckans vårtoppmöte noterar jag sorgset att den ungerska regeringen – som i sina reklamkampanjer gärna kallar sig framstegsvänlig – ännu en gång har gett prov på kortsiktig provinsialism. I detta fall är deras inställning emellertid till skada inte bara för Ungern utan även för hela Europeiska unionen.

Det framgår av uttalandet från premiärminister Ferenc Gyurcsány i Bryssel att den ungerska regeringen bidrog med sin röst för att dämpa målsättningarna som ställts upp för klimat- och energipolitiken. Det finns verkligen ingen anledning att slå fast andelen förnybar energi till 20 procent av EU:s totala energiförbrukning före år 2020 om det inte är tvingande för alla medlemsstater. På det här sättet kan stater som har ett bra resultat kompensera för svaga eller lata stater som underpresterar. Tyvärr är detta vad den ungerska regeringen också kämpar för.

Jag är övertygad om att det krävs ett internationellt samarbete för att effekterna av den globala klimatförändringen framgångsrikt ska kunna minskas. Detta samarbete ser emellertid ut att bli ganska besvärligt.

Ändå kan Europa som politisk aktör ta ledningen i den här processen. Men hur kan EU föregå med gott exempel för hela världen om ett fåtal små medlemsstater kan ta loven av samarbetet även inom EU?

Ingen europeisk stat kan glädja sig över att de i stället för att vidta åtgärder knappast behöver göra något alls.

På så sätt vinner de ingen tid utan missar snarare en möjlighet. En möjlighet till ett modernt, konkurrenskraftigt EU.

Tack.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) De beslut som Europeiska rådet fattade i mars är ytterligare ett obestridligt bevis på ΕU:s funktion som en mekanism för att främja kapitalets beslut. I stället för att agera för att skydda miljön, vidtar man åtgärder för att skydda företagen och stärka monopolen.

Kapitalets ödeläggande exploatering av naturtillgångarna är den främsta orsaken till de kraftiga klimatförändringarna och den överhängande risken för miljöförstöring av vår planet. Men i stället för att vidta slagkraftiga åtgärder för att åtminstone begränsa monopolens ansvarsfrihet väljer man att öka konkurrensen inom el- och naturgasmarknaderna, avreglera energimarknaden och överlämna hela den strategiska sektorn för produktion, överföring och distribution av energi till den privata sektorn.

Center/höger- och center/vänster-regeringar har enhälligt förbundit sig att påskynda genomförandet av den gräsrotsfientliga Lissabonstrategin. Deras målsättning är att kommersialisera områdena utbildning och hälsa och att angripa försäkringskassorna och arbetarnas pensioner, löner och sociala rättigheter. Samtidigt driver man på införandet av strängare arbetstagarfientliga åtgärder, arbetsmarknadens ”anpassningsförmåga” och ”flexicurity” i syfte att hålla nere arbetskostnaderna och på så sätt öka det euroenande kapitalets lönsamhet.

Det grekiska kommunistpartiet kämpar mot dessa beslut, betonar vikten av rimliga krav och kämpar tillsammans med arbetarna för att tillgodose gräsrotsklassernas moderna behov.

  Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Det är helt korrekt att beskriva resultatet av EU-toppmötet som ett viktigt steg i rätt riktning. För vår egen och våra barns framtid är det oerhört viktigt att vi med alla medel bekämpar en genomsnittlig temperaturökning på mer än två grader Celsius. Därför var det nödvändigt att sätta upp mål om att 20 procent av vår energi ska vara förnybar och att koldioxidutsläppen inom EU ska minska med 20 procent senast 2020. Jag välkomnar särskilt det faktum att våra stats- eller regeringschefer nu har lyckats nå ett sådant beslut.

Jag är medveten om att dessa åtgärder bara är början och att vi måste göra mer för att säkerställa ett bestående och hållbart klimatskydd, vilket jag tror att mina kolleger håller med om. För det krävs naturligtvis att den övergripande strategin är balanserad. Jag är dock övertygad om att nya och strängare miljönormer inte blir ekonomiskt ofördelaktiga för EU, utan att EU tvärtom kommer att bli världsledande när det gäller ny teknik. På så sätt gynnar vi miljön och tryggar samtidigt högkvalitativa arbetstillfällen inom EU för lång tid framöver.

Jag uppmanar också till förnyade insatser för att övertyga de länder som förorenar mest, bland andra Förenta staterna och Kina, om vikten av att skydda klimatet, eftersom vi måste samarbeta för att nå varaktiga framgångar.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

5. Omröstning

  Talmannen. Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

5.1. Statistik över migration och internationellt skydd (omröstning)

- Före omröstningen:

  Ewa Klamt (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Sedan 1999 har vi här i kammaren diskuterat lagstiftningsförslag om migration utan att ha tillgång till uppgifter att basera besluten på, medan omfattningen av de ansvarsområden som faller inom ramen för invandringspolitiken har blivit betydligt större. Därför behöver vi mer och bättre information för att effektivt kunna planera, genomföra, utvärdera och övervaka politiska åtgärder. Kommissionen har under ledning av kommissionsledamot Franco Frattini bemött parlamentets krav genom att lägga fram ett förslag till förordning om statistisk övervakning av migrationsströmmar, vilket har blivit nödvändigt på grund av medlemsstaternas oförmåga att tillhandahålla all relevant statistik, eller någon statistik alls, på tidigare frivillig basis.

Uppgifter samlas dessutom in på olika sätt, vilket gör att de hittills inte har varit jämförbara. Genom förordningen är medlemsstaterna förpliktigade att tillhandahålla alla uppgifter som kan behövas. Den skapar också harmonisering och gör det möjligt att jämföra uppgifterna. Det var ganska svårt att få rådets godkännande, medan samtliga partier i parlamentet i princip var eniga om behovet av förordningen.

Den allmänna enigheten bland grupperna innebar att parlamentets uppfattning kunde antas genom kommittéförfarandet. Det utmärkta samarbetet med skuggföredragandena, som jag vill passa på att tacka, spelade en viktig roll för att vi skulle kunna avsluta detta ärende på ett tillfredsställande sätt. Tack ännu en gång för det.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag ber om kammarens överseende. Jag vill fästa parlamentets uppmärksamhet på den fruktansvärda situationen i Zimbabwe. Vi ser med fasa och enorm frustration bilderna av hur man brutalt behandlade en fridsam folksamling i Mugabes land. Jag har hört att oppositionsledaren, Morgan Tsvangirai, har släppts fri, men han har en skallfraktur. Grace Kwinjeh, oppositionsföreträdaren i Bryssel, har fått en del av sitt öra avskuret när hon satt häktad.

Jag vet att rådets tjänstgörande ordförande har fördömt det som har skett, men kan vi agera mer konkret? Jag uppmanar särskilt ordförandeskapet att använda sitt inflytande för att övertala den sydafrikanska regeringen och de andra regeringarna inom SADC att inta en mer principiellt grundad ståndpunkt för att snarast åstadkomma förändringar till det bättre i Zimbabwe. Det räcker inte att vi vrider våra händer i förtvivlan.

(Applåder)

  Talmannen. Tack så mycket, herr Van Orden. Vi noterar ert inlägg.

5.2. De interparlamentariska delegationernas antal och antal ledamöter (omröstning)

5.3. Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (omröstning)

- Före omröstningen:

  Jörg Leichtfried (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman! Jag vill nämna översättningen av ändringsförslag 10, som gäller artikel 1, led 5 i artikel 6b, punkt 4, där ett fel tycks ha smugit sig in i det slutliga betänkandet som gick till omröstning i plenum genom överföring av omröstningen i utskottet. I den ursprungliga texten står det i ändringsförslaget – och jag citerar det på engelska:

(EN) ”de som utför kommersiell trafik skall inneha ett certifikat som avses i”

(DE) men i den text som antogs av utskottet står det:

(EN) ”de som utför kommersiell trafik skall inneha ett certifikat enligt den inledande beskrivningen i”

(DE) och så vidare, och jag ber att detta tas i beaktande.

(Parlamentet biföll begäran.)

- Före omröstningen om bilaga II:

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL). – (CS) Herr talman! I utskriften tycks av misstag en rad ha tagits bort från punkt E i bilaga II, nämligen del 7, och jag citerar: ”600 kg för ultralätta flygplan för icke-kommersiell drift.”

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

5.4. Saluföring av kött från nötkreatur som är högst tolv månader (omröstning)

5.5. Ratificering av ILO:s konvention om sysselsättning till sjöss från 2006 (omröstning)

5.6. Sociala tjänster av allmänt intresse i Europeiska unionen (omröstning)

5.7. Ingående av luftfartsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Amerikas förenta stater, å andra sidan (omröstning)

5.8. Icke-spridning och nedrustning av kärnvapen (omröstning)

- Före omröstningen:

  Monica Frassoni (Verts/ALE). – (IT) Herr talman! Min grupp gjorde misstaget att inte i tid begära två omröstningar med namnupprop. Om ingen har några invändningar vill jag vänligen be er att låta oss göra det nu, trots att tidsfristen har gått ut.

I den ursprungliga texten skulle det påverka punkt 1, den andra delen av den delade omröstningen på omröstningslistan, och punkt 9, också i den ursprungliga texten, där omröstningen ska ske i två olika delar. Med er tillåtelse begär vi omröstning med namnupprop även i detta fall och ber er att ha överseende med vårt misstag.

(Parlamentet biföll begäran.)

- Före omröstningen om punkt 2:

  Vytautas Landsbergis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Vi kan förbättra punkt 2 genom att lägga till några få ord.

Det gäller vår uppmaning till ”alla stater som inte är parter till icke-spridningsavtalet att ansluta sig till detta”. Det görs regelbundet, som rutin. Vi skulle dock kunna uppmana dem att först ”frivilligt rätta sig efter” och sedan ansluta sig till fördraget, och på så sätt uppmuntra dem på ett nytt sätt.

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

  Talmannen. Omröstningen är avslutad.

6. Röstförklaringar

- Betänkande: Klamt (A6-0004/2007)

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. (PT) Mot bakgrund av hur EU:s politik och lagstiftning om migration och asyl har utvecklats, är det nödvändigt att få tillgång till statistisk information som är av mycket högre kvalitet än i dag.

Jag stöder därför detta initiativ, som följer av Europeiska rådets möte i Thessaloniki 2003, där man enades om behovet av mer effektiva verktyg för att samla in och analysera information om migration och asyl inom EU.

Jag välkomnar Ewa Klamts betänkande, som syftar till att skapa en gemensam ram för att samla in och sammanställa gemenskapsstatistik på detta område. Detta gör att medlemsstaterna bättre kan utnyttja tillgängliga uppgifter för att upprätta statistik som i så stor utsträckning som möjligt överensstämmer med harmoniserade definitioner.

Detta bör leda till ett förbättrat utbyte av statistik och gemensamma analyser, vilket i sin tur underlättar för oss att skapa en rättvis och effektiv EU-politik för migration och fri rörlighet för personer.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Betänkandet är att se som ett ytterligare steg mot en total harmonisering av gemenskapslagstiftningen. Att upprätta en myndighet som skall övervaka och föra data över migrationsströmningar till och från EU är enligt vår mening helt onödigt och belastar ytterligare EU:s budget. Föredraganden har utan respekt för befintlig nationell lagstiftning, definierat juridiska begrepp såsom ”medborgarskap” och ”illegal invandrare”. Faktum är att det redan idag finns noggrann och pålitlig expertanalys och data om migration, inte bara inom EU utan i hela i världen som FN står för. Medborgarskap, flyktingsstatus och invandrare är andra begrepp som är väl definierade i FN-stadgan för mänskliga rättigheter.

Junilistan vill inte bidra till uppbyggandet av ett övervakningssamhälle där människors fria rörlighet kan påverkas av beslut fattade på överstatlig nivå och röstar därför nej till betänkandet i dess helhet.

  Martine Roure (PSE), skriftlig. – (FR) Genomförandet av en asyl- och immigrationspolitik inom EU kräver global och jämförbar europeisk statistik om en rad migrationsrelaterade frågor. Genom förslaget om gemensamma regler för insamling och utarbetande av statistik på detta område bör vi kunna få fram jämförbara uppgifter, så att vi kan få en bild av migrationsströmmarna i Europa.

Det gladde mig särskilt att uppgifterna kopplas till förslagets så kallade påskyndade förfaranden. Vi måste se till att dessa inte tillämpas systematiskt och att behovet av internationellt skydd, rätten till asyl och principen om non-refoulement, dvs. principen om icke-avvisning, respekteras.

Slutligen efterfrågade vi separat statistik om överförda personer, i enlighet med Dublin II-förordningen om avgörande av vilken medlemsstat som ansvarar för en ansökan om asyl. Det tycks som om medlemsstaterna vid unionens yttre gränser tvingas ta ett oproportionerligt stort ansvar genom denna förordning. I avsaknad av kommissionens bedömning, som ursprungligen var beräknad till slutet av 2006, kommer vi genom denna statistik att kunna bekräfta den utvecklingen.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. Ett direktiv är inte det bästa sättet att reglera komplicerad statistikinhämtning, utan detta sköts bättre genom överenskommelser mellan ansvariga myndigheter som har den kompetens som krävs. Därför lägger jag ned min röst i omröstningen om detta betänkande.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. – (PL) Jag röstade för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om gemenskapsstatistik över migration och internationellt skydd.

Ewa Klamt har utarbetat ett utmärkt betänkande om viktiga frågor när det gäller effektiva verktyg för att samla in och analysera information om migration och asyl inom EU. Utvidgningen av unionen har lett till ett ökat behov av harmoniserad och jämförbar statistik. Korrekt information är avgörande för utvecklingen och övervakningen av EU-lagstiftningen och EU-politiken när det gäller invandring och asyl.

- Betänkande: Leichtfried (A6-0023/2007)

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag röstade visserligen för betänkandet, men vill ta tillfället i akt att ta upp EU-byråernas situation, som nu är 33 till antalet. Dessutom har kommissionen nyligen offentliggjort att en 34:e ska inrättas. Kostnaderna för byråerna är nu uppe i över en miljard euro per år. De har 2 700 anställda och mellan 60 och 70 procent av kostnaderna går till administration. Något är fel här, och det vill jag uppmärksamma.

Jag kräver att byråernas arbete, kompetens och nytta ska granskas, och att vi sedan överväger att avveckla de byråer som inte innebär något mervärde för EU:s tjänster. Först då kan vi se över möjligheten att öppna en ny byrå om behovet skulle uppstå.

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Leichtfriedbetänkandet om gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk byrå för luftfartssäkerhet.

Jag anser att förslaget om att utvidga den roll som Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) har, med syfte att fastställa gemensamma bestämmelser om den civila luftfarten som ska tillämpas av samtliga flygbolag som är verksamma i Europa, oavsett om de är baserade i EU eller inte, är ett steg i rätt riktning. EU-medborgarna är i dag mycket angelägna om att de regler som garanterar maximal säkerhet efterlevs.

I detta avseende har EASA tilldelats befogenhet att ålägga böter och löpande viten då säkerhetsbestämmelserna inte följs på ett korrekt sätt.

Vidare stödde jag förslagen om att utvidga EASA:s behörighet när det gäller pilotcertifiering, för att se till att piloterna uppfyller kraven om utbildning, yrkeskompetens och språkkunskaper.

Jag gav också mitt stöd till ett liknande ändringsförslag om att kabinbesättningen ska inneha samma kvalifikationer.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Gemensamma regler för lufttransporter är nödvändiga och önskvärda, inte minst ur ett säkerhetsperspektiv. Det finns därmed goda skäl att diskutera hur det nuvarande samarbetet inom luftfartsfrågor skall fortlöpa och utvecklas. Som vanligt försöker dock Europaparlamentet att lyfta in andra förslag som syftar till att utöka EU:s makt på områden som bör förbehållas nationalstaterna. Vi anser dock att det aktuella betänkandet föreslår att den Europeiska byrån för luftsäkerhet (EASA) skall få ett alltför omfattande mandat. Vi har förtroende för att behöriga nationella myndigheter är förmögna att se till att piloterna har en tillfredsställande yrkeskompetens och fullgoda språkkunskaper. Vi delar inte heller uppfattningen att EU-länderna skall ha en gemensam företrädare inom FN:s organ för globala luftfartsfrågor (ICAO). Vi har således röstat nej till detta betänkande.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Medlemsstaternas befogenheter på det civila luftfartsområdet har successivt förts över till ”gemenskapen”, och den föreslagna ändringen av förordning (EG) nr 1592/2002 är ytterligare ett steg i den riktningen. Överföringen och omläggningen av dessa befogenheter gör ännu mer skada när det sker inom en ram vars gränser inte har fastställts tydligt.

I detta fall skulle EASA ansvara för att utfärda certifikat för flygplan och piloter, vilket för närvarande är de nationella myndigheternas ansvar.

De nationella myndigheterna uppfyller och garanterar efterlevnaden av de krav som gäller för den civila luftfarten i enlighet med internationella avtal. Det pågår redan samarbete mellan medlemsstater och tredjeländer. Detta samarbete skulle kunna främjas och utvecklas ytterligare, samtidigt som man respekterar varje lands suveränitet, arbetstagarna och deras rättigheter – en social harmonisering uppnås genom mer gynnsamma arbetsvillkor – och användarnas rättigheter.

Initiativet innebär i grund och botten ännu ett ”steg framåt” i arbetet med att skapa vad som kallas det gemensamma europeiska luftrummet, vilket vi motsätter oss. I och med att förhandlingarna om att ändra förordningen nu pågår kommer vi att fortsätta att följa denna fråga för att se till att den nationella suveräniteten skyddas.

  Fernand Le Rachinel (ITS), skriftlig. – (FR) Fortfarande inträffar alltför ofta flygkatastrofer som inte bara beror på att vissa flygplan är i dåligt skick, utan också på att säkerhetskraven inte följs.

Fördelen med parlamentets och rådets förslag är att det ökar medlemsstaternas skyldigheter när det gäller inspektioner, inte bara av flygplan från tredjeländer utan även av EU:s flygplan.

Dessutom får EASA befogenhet att påföra straff och förbjuda flygbolaget i fråga att transportera passagerare inom EU om en inspektion av ett flygbolag eller av civila luftfartsmyndigheter visar på avvikelser eller brott mot gängse säkerhetsbestämmelser. Jag anser att detta är ett betydande steg framåt för att minska risken för flygolyckor.

Slutligen kommer byråns arbete och behörighetsområde att göra det möjligt att färdigställa EU:s svarta lista över flygbolag, så att den blir användbar.

Även om inte alla frågor på området flygsäkerhet har lösts tycks det ändå som om förebyggande och förhindrande åtgärder äntligen har sammanförts på ett användbart sätt genom denna text. Vi kommer att rösta för betänkandet.

  Luca Romagnoli (ITS), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Leichtfriedbetänkandet syftar till att utöka EASA:s befogenheter genom att ge byrån kontroll inte bara över luftfarten, utan även över lufttrafikföretagens verksamhet. Byrån kommer att ansvara för att förnya och utfärda certifikat och licenser och för att övervaka genomförandet av enhetliga säkerhetskrav. Den kommer dessutom att kunna ålägga böter om dessa krav inte efterlevs ordentligt.

I betänkandet uppmärksammas också de rekryteringsproblem som EASA har erfarit sedan 2002. Av olika anledningar har det varit svårt att rekrytera kunnig och erfaren personal, bland annat på grund av bristande språkkunskaper. Föredraganden uppmanar därför EASA och kommissionen att tackla detta problem genom nyskapande lösningar, till exempel genom att utnyttja de möjligheter som erbjuds via EU:s tjänsteföreskrifter.

Det förvånade mig mycket att det bara finns fyra italienare anställda inom EASA, men att det finns 45 fransmän och 37 tyskar. Jag uppmanar EASA och kommissionen att också uppmärksamma och lösa detta representationsproblem, eftersom denna obefogade obalans missgynnar Italien.

- Betänkande: Bourzai (A6-0006/2007)

  Jim Allister (NI), skriftlig. (EN) Jag har i dag röstat för ändringsförslag 12 beträffande ovan nämnda betänkande, för att undanta kött som är 8–12 månader gammalt och säljs som nötkött från reglerna i denna lagstiftning. Ett sådant undantag borde beviljas för att gynna brittiska köttproducenter genom kostnadsminskningar och lättnader i fråga om betungande förfaranden genom att man inte behöver separera olika satser vid varje etapp i produktionen. Jag kan inte se något motiv för detta extra krav och hoppas därför att ett undantag beviljas.

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. (DE) Jag röstade mot Bernadette Bourzais betänkande om saluföring av nötkött från djur på högst tolv månader. Genom märkningen måste slutkonsumenten inte bara kunna få reda på vid vilken ålder djuret slaktades och sedvanliga uppgifter om produkt, vikt, pris och sista förbrukningsdag, utan måste också få information om hur många kilometer djuren har transporterats levande på väg till slakt. De europeiska konsumenterna måste snabbt och enkelt kunna se hur länge köttet har transporterats före slakt, så att de sedan kan besluta om de ska köpa produkten eller inte.

- Betänkande: McDonald (A6-0019/2007)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Antagandet av detta betänkande utgör ett viktigt steg för att säkerställa respekten för arbetstagarnas rättigheter inom sjöfartssektorn.

ILO-konventionen från 2006 om arbete till sjöss syftar till att säkerställa goda arbets- och levnadsvillkor ombord på fartyg. Konventionen innebär att alla de konventioner och rekommendationer om arbete till sjöss som ILO antagit sedan 1919 samlas i en enda text, som ska utgöra grunden för de första allmänt gällande reglerna för arbete till sjöss.

Det är mycket viktigt att medlemsstaterna ratificerar konventionen så att alla ansträngningar görs för att se till att den efterlevs på ett effektivt sätt.

Med tanke på den strategiska betydelsen av denna sektor, som står för 90 procent av världshandelns leveranser och 40 procent av handeln inom EU, och det antal personer som är sysselsatta inom den, borde denna åtgärd ha genomförts för länge sedan. Därför röstade vi för betänkandet och hoppas att konventionen ratificeras och efterlevs av medlemsstaterna.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för betänkandet som innebär en förenkling av alla befintliga ILO-konventioner och ILO-rekommendationer sedan 1919 i en enda text. Jag är glad att en eventuell tidsfrist för medlemsstaternas ratificering har fastställts till 2010, eftersom EG inte är anslutet till ILO eller till denna konvention och det är viktigt att alla medlemsstater ratificerar ILO:s rekommendationer.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Genom ILO-konventionen om arbete till sjöss läggs arbetsrättigheterna för sjöfolk på lägsta möjliga nivå, långt under nivån för deras faktiska rättigheter och krav. Vi vänder oss mot vissa av bestämmelserna, till exempel de som erkänner rätten för de slavdrivare som påstår sig finna arbete för sjöfolk att verka och idka handel.

Betänkandet om Europaparlamentets och rådets förslag om att låta medlemsstaterna ratificera konventionen vittnar om motstridigheter och hård konkurrens mellan de olika fraktionerna av fartygsägande kapital.

Konventionen motarbetas kraftigt av grekiska fartygsägare, som vill ha kvar dessa bristfälliga arbets- och levnadsvillkor, så att de kan bevara den nykoloniala rättsliga ram för sjöfart som har skapats av Ny demokrati- och Pasokregeringarna ”intakt” och obehindrade fortsätta sin förfärliga exploatering av sjöfolk från Grekland och andra länder och därigenom öka vinsten.

Det grekiska kommunistpartiet uppmanar sjöfolket att stärka klasskampen inom sjöfarten, att intensifiera kampen och att gå till motanfall för att skydda och skaffa sig rättigheter och för att uppfylla sina behov oberoende av EU:s, Ny demokratis och Pasoks gräsrotsfientliga politik, som gynnar kapitalet och krafterna bakom EU:s enkelriktade väg.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag instämmer i behovet av dessa första allmänt gällande regler för arbete till sjöss.

I och med antagandet av ILO-konventionen från 2006 kommer det att finnas minimivillkor för arbete till sjöss när det gäller hälsa, utbildning, arbetsförhållanden och social trygghet, som säkerställer goda arbets- och levnadsvillkor ombord på internationella fartyg.

Nu är det upp till medlemsstaterna att ratificera konventionen. Därför uppmanar jag de portugisiska myndigheterna att ratificera ILO-konventionen för att trygga mer likvärdiga minimivillkor för arbete till sjöss.

Jag välkomnar de nyskapande mekanismerna i konventionen, till exempel intyget för arbete till sjöss som en stat utfärdar till fartyg som för dess flagg, efter att ha kontrollerat att arbetsförhållandena ombord uppfyller kraven i nationell lagstiftning och i konventionen.

Jag hoppas att konventionen kan bidra till att stabilisera sjöfartssektorn, som hotas av internationell konkurrens från de aktörer som ställer lägst arbetsrättsliga krav och av rekryteringen av sjöfolk från andra länder på bekostnad av europeiska arbetstillfällen, även vid transporter inom EU.

- Betänkande: Hasse Ferreira (A6-0057/2007)

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Vår åldrande befolkning, med andra ord den ökande andelen äldre människor, och den sociala utslagningen är några av EU:s viktigaste utmaningar under de närmsta åren.

Jag välkomnar Hasse Ferreiras proaktiva betänkande, som syftar till att fastställa tydliga regler för sociala tjänster inom hela EU, särskilt eftersom att de på grund av sin speciella karaktär uteslöts ur det nyligen antagna tjänstedirektivet. Jag stöder till fullo tillämpningen av subsidiaritetsprincipen. Eftersom det finns 27 olika modeller och begrepp för att tillhandahålla och finansiera sociala tjänster, måste medlemsstaterna ha rätt att definiera vilka uppgifter de sociala tjänsterna har i enlighet med normala rutiner i varje medlemsstat, och att anpassa dem till varje enskild medborgare.

Medborgarna väntar på en tydlig signal från oss som bekräftelse på att EU kommer att ge alla medborgare, framför allt dem som är utsatta och svaga, möjlighet till rimlig bekvämlighet och ekonomisk trygghet. Jag anser att parlamentet genom detta betänkande också kommer att bidra till att skapa en hållbar europeisk social modell.

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! Jag röstade mot Hasse Ferreiras betänkande av den anledningen att vi är på väg mot en social kraschlandning, för samtidigt som en allt mindre summa pengar anslås till försäkringskassorna, ökar antalet personer som är beroende av staten trots att de har arbete.

När vi förnedrar mödrar genom att göra dem till permanenta socialbidragstagare, när det inte är möjligt att klara sig på hederligt arbete och när barnafödande utan undantag leder till fattigdom, kan vi inte förvånas över den bristande entusiasmen för EU eller över de dystra framtidsutsikterna om minskande födelsetal. Jag anser att det är mycket hög tid för oss att ta reda på och offentliggöra de faktiska kostnaderna inom EU till följd av ekonomisk migration och de ekonomiska migranter som utger sig för att vara asylsökande och dem som vistas här olagligt, framför allt med tanke på att de utgör en belastning för våra sociala trygghetssystem.

Mångkulturalistiska drömmare måste en gång för alla överge den orealistiska förhoppningen att utländska invandrare skulle kompensera för vår oförmåga att sätta barn till världen och skulle ta hand om våra gamla. Annars kommer de sociala utgifterna att öka explosionsartat och sätta igång en flodvåg där den inhemska europeiska befolkningen sakta men säkert kommer att gå under.

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. Vi gav vårt stöd till betänkandet. Sociala tjänster har en speciell karaktär och skiljer sig från kommersiella tjänster. Det är upp till medlemsländerna själva hur tjänsterna ska finansieras och tillhandahållas, men det är viktigt att tjänsterna har hög kvalitet och att de är tillgängliga för alla medborgare.

För att skydda de sociala tjänsterna från bestämmelserna på den inre marknaden är det önskvärt med ett sektorspecifikt direktiv, där de sociala och kommersiella tjänsterna särskiljs med en klar definition.

Vi ställer oss dock frågande inför begreppet ”kvinnoarbeten”, som är ett okänt ord för oss. Vi förmodar att föredraganden avser att många kvinnor arbetar inom den sociala tjänstesektorn och att det är viktigt att deras deltagande på arbetsmarknaden främjas, samtidigt som osäkra anställningsförhållanden bekämpas. Vad gäller ”deltidsarbete” anser vi att heltid är en rättighet och deltid en möjlighet. Vi vill även förtydliga att ”oavlönat frivilligt arbete” inte finns inom den offentliga sektorn, men kan finnas i en kompletterande social ekonomi. Oavlönat hemarbete tillhör emellertid inte de sociala tjänsterna.

Vi tolkar begreppet ”offentlig-privata partnerskap” som att det inom den sociala tjänstesektorn finns olika tjänster som är offentligt finansierade och utförs av olika aktörer, såsom allmänna bolag, ideella organisationer, kooperativ och privata företag.

  Roselyne Bachelot-Narquin (PPE-DE), föredragande. – (FR) Det var på tiden! Det var på tiden att det utarbetades ett betänkande där de särskilda särdragen hos sociala tjänster av allmänt intresse beaktas. Definitionen av uppgifter och organisationsprinciper när det gäller sociala tjänster av allmänt intresse, som bör särskiljas från andra tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, behövde förtydligas. Å andra sidan utgör dessa tjänster en grundsten i den europeiska sociala modell som vi inte bara vill skydda, utan också främja. Därför är det bra att parlamentet tar upp denna mycket viktiga fråga.

Vi har kommit fram till en tillfredsställande kompromiss här i kammaren, och därför röstade jag för Ferreirabetänkandet.

Detta beslut verkar överensstämma med hur parlamentet har röstat sedan Gebhardt/Harbour-kompromissen om tjänstedirektivet och nyligen Rapkay/Hökmark-kompromissen om Rapkaybetänkandet. Jag vill återigen klargöra att detta beslut inte på något sätt förpliktigar oss att utarbeta ett ramdirektiv om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

Detta betänkande är dock inte tillräckligt. Jag talar om det nödvändiga sektorsspecifika direktivet om hälso- och sjukvårdstjänster.

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om sociala tjänster av allmänt intresse.

Jag välkomnar kontinuiteten och konsekvensen i parlamentets omröstning, i den meningen att man kräver rättslig klarhet och ett förtydligande av gemenskapsramen när det gäller sociala tjänster av allmänt intresse.

Jag anser att betänkandet möjliggör en balans mellan tillämpningen av gemenskapslagstiftningen i strikt mening och utförandet av uppgifter på området sociala tjänster av allmänt intresse.

Detta är ett första steg för att utarbeta ett sektorsspecifikt direktiv om sociala tjänster av allmänt intresse, vilket parlamentet tydligt efterfrågade i Rapkaybetänkandet om vitboken om sociala tjänster av allmänt intresse.

Dessutom välkomnar jag förslaget om att parlamentet ska sammankalla ett forum om sociala tjänster av allmänt intresse och uppmanar till att detta forum upprättas under det portugisiska ordförandeskapet.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. (PT) Jag röstade för betänkandet eftersom det handlar om en fråga som är viktig för EU-medborgarna och eftersom jag delar föredragandens uppfattning. Sociala tjänster av allmänt intresse utgör en av grundpelarna för den europeiska sociala modellen och är ett särskilt sätt att stärka Lissabonstrategins sociala dimension och möta utmaningar såsom globaliseringen, förändringar i näringslivet, tekniska framsteg, demografiska förändringar, migration eller nya sociala och arbetsmässiga modeller.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Direktivet om den inre marknaden för tjänster (det beryktade Bolkesteindirektivet), som banade väg för angrepp på de offentliga tjänsterna, utlöste en häftig debatt som nu fortsätter i och med detta betänkande om sociala tjänster av allmänt intresse.

Ett tydligt bevis på detta är uppdelningen av tjänsterna av allmänt intresse i tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och sociala tjänster av allmänt intresse.

I betänkandet underlåter man att tydligt värna om medlemsstaternas rätt att utforma, organisera och finansiera offentliga tjänster på det sätt som de finner lämpligt.

Privata företag får också möjlighet att tillhandahålla sociala tjänster av allmänt intresse, vilket leder till privatisering av viktiga offentliga tjänster. Detta får till följd att man undergräver principerna om jämlikhet, universalitet och social sammanhållning och framför allt möjligheten att i praktiken upprätthålla de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Låt mig slutligen påpeka att alla våra förslag förkastades. Ett förslag var att medlemsstaterna för det första bör upphäva de så kallade reformer som har institutionaliserat deras sociala trygghetsmodeller som är marknadsbaserade, konkurrensutsatta och tvingade att konkurrera, och för det andra bör upphöra med att främja offentlig-privata partnerskap och lägga ut sociala tjänster till den privata sektorn, eftersom deras strategier är missvisande.

  Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. – (FR) I punkt 6 i betänkandet om sociala tjänster av allmänt intresse står det att ”medlemsstaternas myndigheter är fria att utforma, organisera och finansiera de sociala tjänsterna av allmänt intresse efter eget tycke” enligt subsidiaritetsprincipen.

Trots gemenskapens så kallade medansvar gör denna enda mening resten av texten meningslös. De offentliga tjänsterna är medlemsstaternas privilegium, och måste så förbli. Varje medlemsstat måste besluta huruvida dessa tjänster ska vara beroende av marknaden eller av nationell solidaritet för att sörja för allmänhetens bästa, eller kanske av en kombination av de båda.

Ansvaret för att utforma, än mindre besluta om, offentliga tjänster ligger alltså inte hos kommissionen eller EG-domstolen i Luxemburg. Vi vet alltför väl vad som skulle hända i så fall. Det skulle leda till privatisering av vinster i ultraliberalismens och konkurrensens namn, till förmån för internationellt kapital, och ”nationalisering” av förluster utan hänsyn till det allmänna intresset eller till medborgarnas intresse, i synnerhet de fattigaste.

Man kan aldrig nog betona att dessa strategier är orsaken till den sociala misär som nu råder i våra länder.

  Carl Lang (ITS), skriftlig. – (FR) Hasse Ferreira har rätt i att sociala tjänster av allmänt intresse utgör en grundpelare för den europeiska sociala modellen, eftersom den bygger på att de mest utsatta i samhället ska skyddas: barn, äldre, sjuka, funktionshindrade, arbetslösa och så vidare.

Denna sociala modell skadas i dag av tre olika händelseförlopp. Den första är den okontrollerade invandring som håller på att förstöra våra sociala trygghetssystem. I Frankrike kostar den statliga utdelningen av gratis medicin till illegala invandrare 600 miljoner euro per år. Den andra är upphävandet av gränser som förstör substrukturen i den sociala modellen genom att utsätta våra företag för internationell konkurrens och social dumpning, framför allt i Kina. Den tredje är den successiva avvecklingen av offentliga tjänster, som man beslutade om vid EU-toppmötet i Lissabon 2000.

Betänkandet från vår kollega Hasse Ferreira innehåller inga förslag på lösningar, eftersom dessa händelseförlopp är en följd av den ultraliberala ideologi som tillämpas av Bryssels Europa.

Endast genom ett annat Europa, nationernas Europa, där den nationella suveräniteten respekteras, genom gemenskapspreferensen och genom gränser för att förhindra en okontrollerad invandring och orättvis internationell konkurrens, kan våra länder bygga upp en ny europeisk social modell.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för betänkandet där kommissionen uppmanas att överväga förslaget om ett sektorspecifikt direktiv på området sociala tjänster av allmänt intresse, med tanke på att dessa inte kan sättas i samband med de regler som styr de kommersiella tjänsterna inom EU. De sociala tjänsterna måste även i fortsättningen hålla en hög kvalitet och vara tillgängliga för alla, och reglerna för tillhandahållande måste fastställas genom lagstiftning.

  Bairbre de Brún and Mary Lou McDonald (GUE/NGL), skriftlig. (EN) Trots våra förbehåll i fråga om vissa delar av betänkandet beslutade vi att på det hela taget rösta för det. Vi är inte övertygade om att det behövs ett rättsligt regelverk och vi är inte heller nöjda med det sätt på vilket vissa sociala tjänster har betecknats som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, men vi är nöjda med att det i betänkandet framförs ett kraftfullt stöd för värdena jämlikhet och solidaritet och principerna om tillgänglighet och tjänster riktade till alla.

Vår röst för betänkandet bör inte på något sätt uppfattas som ett godkännande av partnerskap mellan myndigheter och privata företag.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Bortsett från betänkandets ogrundade utläggningar om tjänsternas ”särskilda karaktär”, banar det väg för tjänsternas privatisering och integrering med direktivet om avreglering av tjänstesektorn (Bolkesteindirektivet).

I och med kapitalistiska omstruktureringar överlämnas viktiga delar av sociala trygghetstjänster till den ”fria marknaden” och den ”fria konkurrensen”, dvs. till företagsvärldens ansvarslöshet, så att de nu knappt fungerar inom ramen för nuvarande begränsade sociala kriterier, utan i stället genererar vinst åt plutokratin.

Både Europeiska kommissionens meddelande och Europaparlamentets betänkande om sociala tjänster syftar till att genomdriva gräsrotsfientliga förändringar.

De begränsar på ett dramatiskt sätt begreppet tjänster av allmänt intresse. De främjar överföringen av tjänster från den offentliga till den privata sektorn (så att de statliga myndigheterna förpassas till att ”passa upp på” den ”fria konkurrensen”) och upprättandet av offentlig-privata partnerskap som utgör ”murbräckan” för företagsgrupper med monopol som vill ta sig in i sektorn för tjänster av allmänt intresse.

Arbetarna måste bekämpa denna mardrömslika framtid genom att stärka klassklampen och gräsrotsrörelsen och intensifiera kampen, så att de kan bidra till att förändra detta politiska samspel mellan olika krafter i vårt hemland och i Europa för att på så sätt stoppa denna reaktionära och mycket gräsrotsfientliga politik.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) EU har inget att vinna på en strikt modell för att utforma den ekonomiska verksamheten och för att fastställa om den ska vara offentlig eller privat. Dagens ekonomi, framför allt EU:s, behöver flexibilitet. Med det sagt behöver den europeiska integrationen en modell som ger utrymme för varje medlemsstat att välja vilka vägar medborgarna vill ta och som ger medlemsstaterna själva utrymme att begå misstag. Möjligheten att få begå misstag är en väsentlig del av valfriheten.

Därför accepterar jag att det måste finnas en tydlig rättslig definition av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och tjänster av allmänt intresse. Det är viktigt att kunna identifiera dem korrekt så att EU inte antar normer som ålägger eller förbjuder något som inte ligger inom unionens befogenheter. Jag stöder således stora delar av innehållet i betänkandet och instämmer med föredraganden om att sociala tjänster av allmänt intresse bör tilldelas tillräckliga medel. Detta är ett obestridligt faktum, även om vi kan ha olika åsikter om hur finansieringen ska gå till och även om varje medlemsstat har en egen uppfattning om sina förpliktelser gentemot medborgarna.

  Bernadette Vergnaud (PSE), skriftlig. – (FR) Sociala tjänster av allmänt intresse utgör en grundpelare för den europeiska sociala modellen.

Kommissionens meddelande om dessa tjänster omfattar möjligheten att tydliggöra den funktion som sociala tjänster av allmänt intresse har inom EU i fråga om sociala aspekter, begrepp som tillämpas i samband med dessa tjänster och den rättsliga säkerhet som de bör ha. Modellerna för att organisera och administrera tjänsterna ser annorlunda ut i olika medlemsstater.

En av de frågor som kommissionen måste överväga är upprättandet av ett rättsligt instrument och ett sektorsspecifikt direktiv, för att tillförsäkra en politisk tydlighet i förfarandena och rättslig säkerhet för berörda sociala organisationer. Detta mål kan uppnås genom att parlamentet under det portugisiska ordförandeskapet leder ett forum, i samarbete med våra sociala partner.

Sociala tjänster av allmänt intresse är mycket viktiga för att konkretisera Lissabonstrategins sociala dimension, genom att på olika sätt skapa arbetstillfällen och social sammanhållning inom EU. Av dessa anledningar valde jag att rösta för Hasse Ferreiras betänkande.

Förslag till resolution (B6-0077/2007)

  Robert Evans (PSE). – (EN) Herr talman! Mina kolleger i det brittiska Labourpartiet och jag stödde inte ett antal punkter i resolutionen, och vi röstade emot den i slutomröstningen eftersom vi anser att utkastet till avtal kännetecknas av bristande balans genom att gynna USA i alltför hög grad.

Om utkastet godtas av rådet i sin nuvarande form kommer USA:s lufttrafikföretag att ha praktiskt taget fullständig tillgång till EU:s inre marknad, samtidigt som EU:s lufttrafikföretag fortfarande inte kommer att kunna flyga inom USA. USA-intressenterna kommer dessutom att kunna äga upp till 49 procent av de röstberättigade aktierna i EU:s lufttrafikföretag samtidigt som det ömsesidiga avtalet bara tillåter EU-intressenterna att äga 25 procent av de röstberättigade aktierna i USA:s lufttrafikföretag. Därför är utkastet till avtal enligt min uppfattning föga bättre än det från november 2005, som både rådet och kommissionen sa kännetecknades av bristande balans.

Eftersom amerikanerna uppnådde sina primära förhandlingsmål i detta utkast till avtal antar jag att de inte kommer att vara särskilt motiverade att genomföra ytterligare liberaliseringar i framtiden. Jag är rädd att det är Storbritannien som betalar priset för denna uppgörelse. Den garanterar USA:s lufttrafikföretag omfattande rättigheter med fullt tillträde till Heathrow, som redan svarar för 40 procent av den transatlantiska marknaden, trots att fyra lufttrafikföretag – inte bara amerikanska – redan flyger över Atlanten från Heathrow. Jag anser därför att detta är en mycket dålig överenskommelse både för Storbritannien och för EU som helhet.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Junilistan accepterar att EU företräder medlemsländerna inom handelspolitiska frågor. Till detta område hör det aktuella luftfartsavtalet med USA, vilket syftar till att göra det möjligt för flygbolag i EU att flyga fritt till vilken plats som helst i USA.

Vi är kritiska till att Europaparlamentet har synpunkter på amerikanska flygbolags ägarstrukturer. Detta är en fråga för behöriga amerikanska myndigheter. Vi delar dock de allmänna ståndpunkter som framförs i resolutionen. Luftfartsavtalet är dessutom positivt för den inre marknaden, ett område som vi värnar och vill utveckla. Vi har således röstat ja vid slutvoteringen.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Ett av målen med detta preliminära avtal om luftfart mellan Europeiska gemenskapen och Förenta staterna är att avhjälpa den bristande jämlikhet som nu råder på olika nivåer mellan företag i EU och Förenta staterna.

Vi ser med oro på ingåendet av detta preliminära avtal. Att förutsätta att det är gemenskapen och inte medlemsstaterna som har befogenhet att ingå sådana avtal undergräver medlemsstaternas suveränitet i denna strategiskt viktiga fråga, särskilt med tanke på att den ledande principen i avtalet är att ”vara en förebild för ytterligare liberalisering och konvergens på lagstiftningsområdet runt om i världen”, vilket vi anser vara oacceptabelt.

Det finns väldokumenterade fördelar med att ingå multilaterala avtal. De är fördelaktiga förutsatt att de bidrar till att förbättra villkoren när det gäller tillhandahållandet av tjänsten, framför allt för passagerarna, tillgängliga rutter och priset, att de förenklar förfarandena och minimerar miljöeffekterna, att de värnar om och främjar arbetstagarnas rättigheter inom sektorn och att de säkerställer respekten för ländernas lagstiftning och suveränitet.

  Stanisław Jałowiecki (PPE-DE), skriftlig. – (PL) EG-domstolens domar med beslut om översyn av luftfartsavtalen mellan Europeiska unionen och tredjeländer har inneburit helt nya utmaningar för oss, särskilt när det gäller länder som Ryssland och i synnerhet Förenta staterna. Vi bör också komma ihåg att EG-domstolens domar är bindande för en part, nämligen EU. EU måste därför förhandla fram ett nytt avtal. Vi är skyldiga att göra det, vilket försätter EU:s förhandlare i en svårare situation redan från början.

Därför är det särskilt lyckosamt att Europeiska kommissionen för två veckor sedan, efter ännu en svår förhandlingsomgång, lyckades uppnå en delöverenskommelse, om än inte en helt tillfredsställande sådan. Det bör betraktas som ett viktigt framsteg. Men när vi går framåt är det viktigt att vi inte sätter upp orealistiska mål. Jag anser att bestämmelserna om harmonisering av socialpolitiken inom luftfartssektorn på båda sidor av Atlanten, som faktiskt skulle vara ett försök att tvinga på den europeiska sociala modellen på Förenta staterna, är ett exempel på ett sådant orealistiskt tillvägagångssätt. Skulle inte detta vara ett utslag av fåfänga?

Å andra sidan stöder jag bestämt påtryckningar för att utbyta bästa praxis inom miljöskydd. Även om den globala uppvärmningen visade sig vara en global myt är själva miljön trots allt en ovärderlig tillgång.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. (EN) Storbritanniens konservativa förespråkar att flygmarknaden ska öppnas för ytterligare konkurrens och att man ska komma överens med USA om en öppen luftfartspolicy. Men de förslag som har diskuterats under den senaste tidens förhandlingar innebär att man permanentar en obalans till USA:s favör. Avtal av detta slag bör vara fullständigt ömsesidiga och ge EU:s lufttrafikföretag samma rättigheter på andra sidan Atlanten som USA:s lufttrafikföretag har i EU. Kommissionen har gjort framsteg men vi behöver mer – och det snart. Av denna anledning har den brittiska konservativa gruppen lagt ned sina röster.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för denna resolution där säkerhet och hållbarhet framhålls som två viktiga mål för avtalet mellan EU och USA. Jag anser att det är viktigt att återställa en lämplig balans mellan EU:s och USA:s intressen efter transportdepartementets beslut att dra tillbaka sina regler om faktisk kontroll av USA:s lufttrafikföretag.

Resolutionsförslag (RC-B6-0078/2007)

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag har stött resolutionen eftersom det förberedande arbetet med översynskonferensen är mycket viktigt och det nu är rätt tid att genomföra den. Men eftersom kvaliteten på fördraget om icke-spridning av kärnvapen och tilläggsprotokollen kommer att bedömas utifrån vilka framsteg som har gjorts bör vi ta vara på den möjlighet som nu har dykt upp i och med återupptagandet av sexpartssamtalen för att arbeta för en kärnvapennedrustning i Nordkorea. Europeiska unionen – och framför allt vi här i parlamentet – har starkt bidragit till att få igång dessa samtal igen och till att upprätta den så kallade Pekingöverenskommelsen med konkreta åtgärder.

Nu måste vi dock ge praktiskt stöd till genomförandet av de beslutade åtgärderna för att avveckla Nordkoreas kärnvapen. Jag förväntar mig att EU ger sitt fulla stöd till åtgärder med inriktning på livsmedelssäkerhet, det vill säga jordbruksutvecklingsstöd, till regional säkerhet, som medför en förbättring av de diplomatiska förbindelserna i regionen, och till åtgärder för att förverkliga mänskliga rättigheter.

Vårt mål måste vara att ett kärnvapenfritt Nordkorea ska ha tillräckligt att leva på och att det rent allmänt ska ske ett maktskifte i Nordkorea för att uppnå fred och stabilitet i regionen som helhet.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Kärnvapen utgör ett globalt hot mot världens befolkning. Den utveckling vi nu ser, med fler länder som skaffar kärnvapenteknologi, är mycket oroväckande. Varje suverän stat har självfallet rätt att försvara sig och sina medborgare, men rent principiellt anser vi att kärnvapen inte är berättigade. Historien har visat vilken förödelse dessa vapen kan leda till.

Föreliggande resolution innehåller såväl bra som dåliga formuleringar. Exempelvis anser vi att alla hänvisningar till den europeiska säkerhetsstrategin bör strykas. Faktum är att den här frågan är ett ypperligt exempel på varför vi inte bör ha en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) i EU. Flera medlemsstater har betydande kärnvapenarsenaler, medan andra upplåter sitt territorium till icke-europeiska kärnvapenmakter. I ett framtida EU där en gemensam säkerhetspolitik har trätt i kraft skulle medlemsstater som inte har kärnvapen oavsiktligt kunna dras in i konflikter med den typen av vapen.

Vidare är världen större än EU och ett globalt problem måste lösas på global nivå. FN har kunskap och erfarenhet och är den behöriga institution som kan stoppa spridningen av kärnvapen i världen.

Vi anser att resolutionens underliggande mening innebär en förstärkning av GUSP och parlamentets inflytande i dessa frågor. Därför röstar vi nej.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Icke-spridning och nedrustning av kärnvapen är bland de viktigaste frågorna i vår tid, i en internationell miljö som utmärks av instabilitet och osäkerhet som uppstår på grund av den ökande aggressiviteten och interventionsinriktade imperialismen, som leds av Förenta staterna med stöd av de stora kapitalistmakterna.

Det är Förenta staterna som främjar kapprustningen, detta land som utvecklar egna kärnvapen och strävar efter att införa nya system i Europa som är aggressiva till sin natur och bland annat består av de nya robotsystemen i Polen och Tjeckien.

När Förenta staterna sätter allt större fokus på det militära hotar man andra suveräna länder med sina ingripanden och sin militära aggressivitet.

Mot bakgrund av detta är det mycket avslöjande att en majoritet i parlamentet röstade nej till de förslag som lagts fram av vår grupp. Det var följande förslag:

– ”insisterar på att man måste finna en fredlig politisk lösning på konflikten kring Irans kärnprogram” och ”upprepar även sitt motstånd till alla eventuella militära ingripanden eller hot om brukande av våld”,

– ”motsätter sig användningen av nya ballistiska och anti-ballistiska missilsystem på EU-medlemsstaternas territorier”,

– och ”uppmanar stater med kärnvapen att dra tillbaka sina arsenaler från ett läge av hög beredskap och att försäkra att de inte går till angrepp med kärnvapen mot länder utan kärnvapen”.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för resolutionen eftersom det råder allvarlig oro över risken för spridning, och det är viktigt att återuppliva och stärka icke-spridningsavtalet (NPT). EU har antagit en gemensam ståndpunkt om icke-spridning som utgör en positiv plattform för kraftfullare insatser på detta område, särskilt genom att verka för en effektiv multilateralism.

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL), skriftlig. (EN) Sinn Féin motsätter sig förbehållslöst kärnvapenspridning och välkomnar det motstånd som Europaparlamentet i dag har gett uttryck för.

Irland är ett kärnvapenfritt land och måste förbli det. Men kärnkraftsindustrin påverkar fortfarande vår miljö och hälsa eftersom utländska kärnkraftverk har påverkat våra hav och vår landsbygd och skapat hälsoproblem för vår befolkning.

Alla länder bör, oavsett storlek, inflytande eller statsskick, börja en process för att avveckla sina kärnvapenarsenaler så snart som möjligt. Vi motsätter oss att andra länder ansluter sig till kärnvapenklubben, eller att de länder som redan är utrustade med kärnvapen utökar sin kärnvapenkapacitet.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) När Europaparlamentet röstar om sin fastställda årliga önskelista med icke-spridning av kärnvapen och nedrustning vägrar det att fördöma införandet av nya ballistiska och anti-ballistiska system i EU.

I själva verket är detta beslut detsamma som att acceptera och delta i Förenta staternas nationella missilförsvarssystem vars mål är att upprätta ett globalt nätverk för angrepp med kärnraketer. Man har redan förberett för införandet av nya amerikanska baser i Tjeckien och Polen, och Europaparlamentet ger sitt samtycke i resolutionsförslagen från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och genom en övervägande majoritet av socialdemokraterna och liberalerna.

Vi parlamentsledamöter i det grekiska kommunistpartiet har lagt ned våra röster eftersom vi vägrar att delta i detta självbedrägeri när det gäller EU:s karaktär som var och fortfarande är aggressiv även i denna sektor. De politiska krafter som stöder detta försöker framställa det som ”anti-kärnkraft”. Det finns medlemsstater (Storbritannien och Frankrike) som har kärnvapen. Det finns andra amerikanska kärnvapen även på europeiskt territorium. Nu förbereder man sig för att delta i Förenta staternas nationella missilförsvarssystem som leder till ny kapprustning och nya motsättningar.

Trots de vackra förklaringarna bevisar det återigen att EU står på Förenta staternas sida och går emot medborgarna i strategiska frågor. Syftet med Förenta staternas nationella missilförsvarssystem är att nå imperialistisk suveränitet genom kärnvapenterrorism.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag stöder helhjärtat innehållet i detta gemensamma resolutionsförslag. Fördraget om icke-spridning är vårt bästa vapen mot kärnvapenspridningen, detta allvarliga hot mot världssäkerheten. Det måste sägas att det inte bara är viktigt vilka kärnvapen som finns utan också vem som har dem. Som vi har sett agerar inte alla länder på samma sätt i denna fråga.

Följaktligen vill jag visa mitt samtycke genom att rösta ja, men jag vill också lyfta fram idén om att vi har ansvar utöver rent formella handlingar. När det gäller världspolitiken är vi framför allt intresserade av att garantera en utbredd, varaktig säkerhet. På detta område är jag inte längre säker på vad vi egentligen har gjort. Vi får hoppas att för tillfället oklara tecken som orsakar rädsla visar sig vara ogrundade.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE), skriftlig. (EN) Innehav av kärnvapen har varit en hörnsten i Storbritanniens försvarspolitik under de senaste 54 åren. Med tanke på att dagens värld är farlig och att det är omöjligt att förutsäga framtida hot skulle det vara dåraktigt att fatta några beslut som skulle försvaga vår förmåga att vidmakthålla en oberoende brittisk kärnvapenstyrka med syfte att avskräcka eller som skulle innebära att trovärdigheten i vår avskräckningspolitik kan ifrågasättas. För den relativt lilla investeringen av mindre än tre procent av Storbritanniens försvarsbudget under en 20-årsperiod kan Storbritannien behålla en livsviktig försvarskapacitet. Storbritannien erkänns som legitim kärnvapenstat enligt icke-spridningsavtalet (NPT), och de konservativa stöder målet slutgiltig global kärnvapennedrustning, så som det formuleras i artikel VI i NPT.

Vi motsätter oss emellertid kraftfullt varje form av ensidig kärnvapennedrustning som skulle utsätta vår nation och vårt folk för risker och överlåta vårt strategiska försvar helt och hållet till andra. Beslut som gäller säkerheten för Storbritannien, dess territorium och medborgare hör till den brittiska regeringens och inte EU:s ansvarsområde. Det mesta i dagens resolution är förvånansvärt okontroversiellt, och de extrema ändringsförslag som lades fram av vänstern avvisades.

Vi skulle dock inte kunna stödja någon text som välkomnar de insatser som görs av internationella medlöpare i den så kallade kampanjen för kärnvapennedrustning, till exempel det globala parlamentariska nätverket för kärnvapennedrustning (skäl E). I omröstningen om resolutionen som helhet lade vi därför ned våra röster.

7. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 13.10 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: ROTHE
Vice talman

8. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

9. Relationerna i Europa-Medelhavsområdet - Inrättande av en frihandelszon för Europa-Medelhavsområdet (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en gemensam debatt om Euromed, som innefattar

– uttalanden av rådet och kommissionen om relationerna i Europa–Medelhavsområdet, och

– ett betänkande av Kader Arif, för utskottet för internationell handel, om skapandet av ett frihandelsområde för EU och länderna kring Medelhavet (2006/2173(INI) (A6-0468/2006).

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Det gläder mig att få tala med er i dag om ämnet förbindelser mellan EU och länderna kring Medelhavet och att få närvara vid debatten om betänkandet från utskottet för internationell handel om skapandet av ett frihandelsområde för EU och länderna kring Medelhavet. Kader Arifs betänkande innehåller mycket av intresse om förbindelserna mellan EU och länderna kring Medelhavet.

Det ligger i EU:s intresse – inte minst av historiska och geografiska skäl, men även på grund av den aktuella utvecklingen, bland annat de ökande farorna med terrorismen och nära ekonomiska band – att Medelhavsområdet är säkert, politiskt stabilt och ekonomiskt välutvecklat. Vi påminns nästan dagligen om att regionerna i Nordafrika och Mellanöstern fortfarande inte har uppnått politisk och ekonomisk stabilitet.

I parlamentets resolutionsförslag skräder man inte orden när man anger huvudproblemen bakom det aktuella läget.

Mellanösternkonflikten har lämnat avtryck på det politiska, ekonomiska och sociala livet och kommer att ha långvarig inverkan på regionen. En tydlig befolkningstillväxt i de södra Medelhavsländerna i kombination med en ekonomisk utveckling som inte kan hålla jämna steg har inneburit att alltfler människor där inte får tillgång till utbildning och sysselsättning. Det är framför allt unga människor, som inte ser någon framtid för sig själva i sina egna länder, som försöker utvandra till EU eller blir lätta offer för personer som erbjuder ”enkla lösningar” i form av radikala idéer. Ibland inträffar båda delarna. Regeringarna i vissa Medelhavsstater ryggar inför de nödvändiga reformerna och förnekar människor chansen att delta politiskt.

I resolutionsförslaget tillstår man dock att Barcelonaprocessen har medfört – citat: ”viktiga framsteg i regionen” genom ”inrättandet av nya och tydligare politiska, ekonomiska, sociala och kulturella band mellan länderna norr och söder om Medelhavet”.

Barcelonaprocessen kunde inte lösa konflikten i Mellanöstern, men det var inte heller dess avsikt, och den skapar mervärde på ett annat sätt som inte bör undervärderas, genom att vara ett av de få forum där Israel och de angränsande arabländerna regelbundet möts vid samma bord. Barcelonaprocessen ger dem ett tak över huvudet där de har möjlighet att utbyta praktiska erfarenheter och samarbeta, till och med vid tillfällen då det finns politiska meningsskiljaktigheter, och det är upp till de deltagande länderna själva att bestämma i vilken utsträckning de vill utnyttja den möjligheten.

Jag ska ge två exempel. I mars 2006 deltog palestinska och israeliska företrädare konstruktivt i mötet med höga tjänstemän från Europa–Medelhavsområdet och Europa–Medelhavskommittén för Barcelonaprocessen, trots dispyterna till följd av valresultatet på de palestinska territorierna.

Det andra exemplet är att både EU och arabländerna kom med konstruktiva förslag vid det särskilda mötet med höga tjänstemän från Europa–Medelhavsområdet och Europa–Medelhavskommittén för Barcelonaprocessen den 22 februari 2006, som hölls för att diskutera karikatyrteckningarna. Även här var det anmärkningsvärt att både de israeliska och arabiska delegationerna var närvarande.

Barcelonaprocessen är följaktligen ett instrument som vi inte kan lägga åt sidan, även om vi inte har uppnått de ambitiösa mål som formellt fastställdes i Barcelonaförklaringen 1995 – bland annat skapandet av ett gemensamt område av fred och stabilitet, fastställandet av en zon av allmänt välstånd och utvecklingen av ett nära partnerskap på det sociala, kulturella och mänskliga området.

Faktum är att förklaringen trots sina brister kan hjälpa Medelhavsområdet att förvandlas från ett ”hav av konfrontationer” till ett ”hav av samarbete” för att citera Tysklands före detta utrikesminister Joschka Fischer.

Tack vare Barcelonaprocessen är det inte bara är företrädare för regeringarna och medlemmar av den akademiska eliten som kan mötas, utan även vanliga människor och personer från det civila samhället på båda sidor av Medelhavet kan komma närmare varandra. Anna Lindhs Europa–Medelhavsstiftelse för kulturell dialog bidrar till att genomföra detta, och dess åtagande ska intensifieras ytterligare i framtiden.

Jag kan tillägga att en viktig institution på området samarbete mellan EU och länderna kring Medelhavet är parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA) som inrättades redan 2003 i syfte att utöva ökat inflytande på främjandet av demokratiska strukturer och mänskliga rättigheter i alla Euromed-länder.

Det framgick tydligt av toppmötet på Barcelonaprocessens tioårsjubileum att EU och länderna kring Medelhavet, trots åsiktsskillnader om omfattning och form, fortsätter att sträva efter ett nära samarbete. I det arbetsprogram för de nästkommande fem åren som antogs vid toppmötet ingår särskilda mål på Barcelonaprocessens samtliga områden, inte bara när det gäller politiskt, ekonomiskt och kulturellt samarbete, utan även invandring. Villkoren för fortsatt samarbete har dessutom fastställts.

Det jag vill säga till er i parlamentet är att det inte blir någon stabilitet utan ekonomiska framsteg – vi vet alla det, och det gäller även för Europa–Medelhavsområdet. Det är därför Euromed-ländernas utrikesministrar vid toppmötet i Tammerfors i slutet av november 2006 upprepade att skapandet av ett frihandelsområde för EU och länderna kring Medelhavet före 2010 var ett fortsatt mål för samtliga Euromed-parter. Är denna ihärdiga strävan efter ett mål som man enats om för tio år sedan rimlig – eller ett utslag av envishet?

Jag vill först och främst säga att datumet 2010 verkar ha blivit en symbol för hur viktigt Euromed-parterna anser att ett frihandelsområde är, men det har dessutom hänt mycket på den ekonomiska fronten som gör att ett frihandelsområde verkar som ett genomförbart förslag. De bilaterala frihandelsområdena i associeringsavtalen mellan EU och nästan alla länder kring Medelhavet – Syrien är det enda undantaget – genomförs på ett tillfredsställande sätt.

Målet är att gradvis ytterligare integrera länderna kring Medelhavet i den europeiska ekonomin. Rådets tyska ordförandeskap kommer att göra allt det kan för att stödja kommissionen så att de aktuella förhandlingarna kan leda till drivkraft och ytterligare framsteg, särskilt på områden som den gradvisa liberaliseringen av tillhandahållandet av tjänster och etableringsfriheten, den gradvisa liberaliseringen av handeln med jordbruksprodukter, bearbetade jordbruksprodukter och fiskeriprodukter samt skapandet av en konfliktlösningsmekanism och tillnärmningen av lagstiftning, med särskild betoning på teknisk lagstiftning.

Målet med detta är att ytterligare underlätta Medelhavsländernas tillgång till EU:s inre marknad, eftersom EU är deras viktigaste handelspartner som svarar för mer än hälften av deras export. Denna utveckling går givetvis hand i hand med framsteg inom genomförandet av det associeringsavtal som jag nämnde förut, som kommer att medföra andra utmaningar och bland annat ge upphov till frågor om huruvida den affärsverksamhet som bedrivs av partnerländerna i Medelhavsområdet är konkurrenskraftig. Bland Medelhavsländerna själva har integrationsförfarandet fått en avsevärd skjuts framåt genom Agadiravtalet som har funnits på plats sedan 2004 och som syftar till att skapa ett frihandelsområde för länderna kring Medelhavet. EU främjar detta samarbete mellan nord och syd bland annat genom att bistå med ekonomiskt stöd till sekretariatet. Vi hoppas att fler länder snart ansluter sig till Egypten, Jordanien, Marocko och Tunisien och undertecknar Agadiravtalet.

Liberalisering och ekonomiska reformer måste påverka ett lands socioekonomiska situation, och exakt hur sådana förändringar påverkar beror framför allt på hur de nödvändiga strukturförändringarna kontrolleras och om de görs med sikte på ett slutmål. EU ger Medelhavsländerna praktiskt stöd för att utföra dem och har till exempel som en del av Barcelonaprocessen i några år bistått med avsevärda belopp till omstrukturering och modernisering av sysselsättning och utbildning, liksom modernisering av transport och infrastruktur.

EU:s regionala stödprogram, till exempel programmet för skapande av en inre marknad i Europa–Medelhavsområdet, Anima, och programmet för innovation i Europa–Medelhavsområdet, bidrar till att förbättra villkoren för investeringsinitiativ och företagsamhet och stärker därmed den privata sektorn. Framför allt små och medelstora företag kan välja att utnyttja Europeiska investeringsbankens facilitet för investering och partnerskap för Europa–Medelhavsområdet, som är ett välutrustat, beprövat stödinstrument som stöder inte bara dessa företag utan även projekt med anknytning till miljö, infrastruktur och utbildning.

Som ni säkert vet är det stora hindret för marknadsekonomier under utveckling att övertyga investerare om att det är en stabil och givande miljö som väntar dem. Detta blir särskilt viktigt på grund av det trängande behovet av direktinvesteringar från utlandet, och länderna kring Medelhavet behöver särskilt stöd från oss när de handskas med detta, vilket de upprepade gånger har bett oss om.

Därför är jag mycket glad över att en särskild arbetsgrupp för investeringar ska sammanträda den 23 april under det tyska ordförandeskapet, då Euromed-parterna ska mötas för att identifiera de svåraste problemen och hitta sätt för att förbättra investeringsflödet till Medelhavsområdet.

Det jag avslutningsvis vill lyfta fram för er i parlamentet är att jag liksom ni anser att okontrollerad ekonomisk tillväxt inte är allt, utan att vi också måste ta hänsyn till de sociala och miljömässiga dimensionerna. Detta gäller i högsta grad också EU:s förbindelser med Medelhavsområdet, och därför kommer det tyska ordförandeskapet att anordna attraktiva konferenser om båda frågorna, med högt uppsatta deltagare.

I slutet av veckan kommer vår utrikesminister, Frank-Walter Steinmeier, således att inledningstala på Euromed-konferensen om sysselsättning och social dialog i Berlin. Barcelonaprocessens mål om ett gemensamt område av säkerhet och välstånd kan inte existera på sikt utan en fungerande social dialog och nya arbetstillfällen. I den situationen är det troligare med en större risk för minskad social stabilitet till följd av hög arbetslöshet, särskilt bland unga, och försämrade utsikter för social och ekonomisk utveckling i staterna i södra Medelhavsområdet.

För det andra kommer det den 19 april 2007 att hållas en konferens om energieffektivitet och förnybara energikällor, också den i Berlin. En framtidsinriktad energipolitik är oumbärlig om vi ska få en hållbar ekonomisk utveckling och en klok användning av resurserna. Ministrar från EU:s grannländer i syd och öst, liksom företrädare för näringslivet och internationella finansiella institutioner, kommer att diskutera hur man ska uppnå en säker och miljövänlig energilagstiftning i Europa–Medelhavsområdet.

Som ni ser ligger våra åtgärder helt i linje med resolutionsförslaget, och det står klart att vi på en och samma gång vill sträva efter Barcelonaprocessens samtliga tre huvudmål, det vill säga skapandet av ett gemensamt område för fred och stabilitet, inrättandet av en zon av allmänt välstånd genom ekonomiskt partnerskap samt skapandet av, inte bara ett frihandelsområde för EU och länderna kring Medelhavet före 2010, utan även av en interkulturell dialog genom samarbete på det sociala, kulturella och mänskliga området.

Det ligger i allas intresse att vi inte släpper efter i våra insatser för att uppnå detta mål. Vi kan alla – både regeringar, parlament och andra politiska makthavare – göra något här, och genom att förena våra krafter kan vi verkligen uppnå en hel del.

Tack så mycket för uppmärksamheten.

(Applåder)

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Varje diskussion om förbindelserna mellan Europa och Medelhavsområdet är först och främst en diskussion om en gemensam politisk utmaning. I dag utgör Medelhavsregionen och EU ett strategiskt och ekonomiskt område under uppbyggnad. Samtidigt som vi återupptäcker vårt gemensamma kulturella och politiska arv lägger vi grunden till vårt framtida ekonomiska samarbete, eftersom vi ännu en gång vill spela en nyckelroll för att skapa ett område med stabilitet, fred och välstånd.

Det vidsträckta Europa–Medelhavsområdet rymmer två storheter som är ömsesidigt beroende av varandra: EU med sina 27 medlemsstater och Medelhavsregionen med sina mer än 250 miljoner invånare. Vi är politiskt beroende av varandra som partner som försöker skapa fred i Mellanöstern och på andra håll i Medelhavsområdet och som arbetar för att främja pluralism och demokrati.

Vi är ekonomiskt beroende av varandra. Handelsförbindelserna mellan EU och länderna kring Medelhavet är sunda och de växer. I dag har Medelhavsländernas export till EU 27 vuxit med i genomsnitt 10 procent om året mellan 2000 och 2006. Importen från EU har också ökat, men i den långsammare takten 4 procent. EU:s handelsöverskott har minskats betydligt, och 2006 rådde i stort sett handelsbalans.

Vi är emellertid beroende av varandra också på andra sätt: i miljöfrågor, eftersom vi gemensamt har mer än 26 000 kilometer av Medelhavets kuster och gemensamt måste möta de utmaningar som har samband med klimatförändringen, med vatten och med rening av havet. Vi är beroende av varandra även när det gäller energi, tack vare de flöden av olje- och gasresurser som härrör från eller passerar genom Medelhavsområdet. Vi är också beroende av varandra i demografiskt avseende med tanke på behovet av en dialog med länderna i Nordafrika om hur den legala och illegala invandringen ska hanteras. Slutligen är vi beroende av varandra i kulturellt avseende eftersom det är absolut nödvändigt att föra en djupgående dialog mellan kulturer och religioner.

Som svar på detta ömsesidiga beroende har EU skapat den europeiska grannskapspolitiken och Barcelonaprocessen – kompletterande och sammanhängande ramar för politik och samarbete. Inom dessa ramar har vi handlingsplaner för grannskapspolitiken och associeringsavtal som har ingåtts med nästan alla länder i regionen. Det senaste avtalet, som slöts med Egypten, godkändes av associeringsrådet för EU och Egypten den 6 mars.

Såsom nämnts håller frihandelsområdet för Europa–Medelhavsområdet successivt på att ta form, och det kommer att fungera som en förbindelselänk mellan en alltmer globaliserad värld och EU:s öppna, inkluderande regionalism. Vi bygger vidare på vår liberaliserade varuhandel för att också liberalisera tjänstehandel och företagsetableringar på ett sätt som gynnar välbehövlig regional ekonomisk integration.

Det har skapats aktiva Europa–Medelhavsinstitutioner, som den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet. År 2007 kommer säkert att vara ett viktigt år i våra förbindelser med en region som är stadd i kraftig förändring och har stora förväntningar på EU, en region där nära relationer med unionen har mycket hög prioritet.

År 2007 kommer att vara det första året för europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentets verksamhet. I vårt samarbete med våra partner drivs vi av övertygelsen att förändringar måste komma inifrån samhället om de ska bli bestående.

I samband med grannskapspolitiken bereder det successiva genomförandet av politiska och ekonomiska reformer vägen för ett närmande mellan EU och Medelhavsländerna.

Om vi ska kunna hjälpa våra grannar att genomföra krävande reformprogram måste vi ha någonting lockande att erbjuda dem. Vi har redan erbjudit oss att stärka våra handelsförbindelser. Vi skulle också kunna arbeta på att minska formaliteterna i samband med utfärdande av visum. De förslag som ingår i kommissionens meddelande kräver en betydande politisk vilja men också lika betydande ekonomiska och finansiella åtaganden.

Europaparlamentets medverkan kommer att vara av största vikt för att säkerställa att EU fortsätter att bedriva en konsekvent politik gentemot regionen och för att skapa politiskt och ekonomiskt stöd för ett framgångsrikt genomförande av samarbetspolitiken i Medelhavsregionen.

I samband med Barcelonaprocessen kommer de tyska och portugisiska ordförandeskapen, såsom redan har nämnts, att ha ett nära samarbete med kommissionen för att påskynda den handlingsplan som antogs vid Barcelonatoppmötet i november 2005.

Den verksamhet som har planerats för 2007 omfattar följande: en konferens om sociala frågor i mars i Berlin, vars syfte kommer att vara att tillföra vårt partnerskap en social dimension, en konferens om migration som anordnas av det portugisiska ordförandeskapet under det andra halvåret i år – den första konferensen i sitt slag i regionen som kommer att erbjuda ett forum för att diskutera gemensamma strategier för att bekämpa illegal invandring och hantera den lagliga invandringen på ett effektivare sätt – en konferens om forskning och universitetsutbildning, där kommissionen kommer att tillkännage inrättandet av stipendier för universitetsstuderande i regionen, och slutligen ett möte mellan handelsministrarna i Europa–Medelhavsområdet som anordnas av det portugisiska ordförandeskapet i Lissabon och som har till syfte att bedöma våra framsteg på väg mot den frihandelszon för Europa–Medelhavsområdet som är vårt mål.

År 2007 kommer också att vara viktigt eftersom det kommer att vara det år då vi fastställer och genomför långtgående handlingsplaner för att bidra till att skapa en ljusare framtid för regionen: Horisont 2020-planen, vars syfte är att rena Medelhavet, Istanbulhandlingsplanen om kvinnors roll i samhället, som antogs i november 2006, det praktiska genomförandet av Tammerforsprogrammet, som antogs vid konferensen för utrikesministrarna i Europa–Medelhavsområdet, och handlingsplanen för genomförandet av frihandelsområdet, ämnet för Kader Arifs betänkande som jag nu övergår till.

Jag vill gratulera föredraganden och de ledamöter som har bidragit till att göra detta resolutionsförslag relevant och fullständigt. I betänkandet nämns de blandade resultaten av Barcelonaprocessen när det gäller handelsliberalisering och ekonomisk integration. Samtidigt betonas uppgiftens komplexitet och de socioekonomiska hindren, både strukturella hinder och hinder som har samband med den aktuella internationella situation som präglade denna region i EU:s grannskap.

De blandade resultaten i fråga om välstånd till följd av inrättandet av ett frihandelsområde beror faktiskt inte alltid på själva processen eller dess svagheter utan ofta på ett antal strukturella hinder som är typiska för denna region, begränsningar som på något sätt har förhindrat att den ekonomiska integrationsprocessen har förverkligats fullt ut.

Trots dessa hinder har det dock skett en ökning av handeln efter liberaliseringen genom Barcelonaprocessen. Exporten från Medelhavspartnerna till EU har fördubblats sedan 1995. EU:s export har ökat med 60 procent och Medelhavsländernas bilaterala handelsunderskott har minskat från 20 procent till 10 procent under samma period. Inrättandet av en frihandelszon för Europa–Medelhavsområdet är fortfarande ett mål både för Barcelonaprocessen och för vår grannskapspolitik.

I båda sammanhangen har det tagits olika initiativ för att fördjupa och stödja liberaliseringen, både när det gäller ytterligare tulliberalisering och när det gäller avskaffande av icke-tariffära handelshinder.

Nya förhandlingar på områdena jordbruk, tjänster och investeringar har inletts sedan handelsministrarnas möte i Marrakech i fjol, och i våra handlingsplaner inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken prioriteras vissa åtgärder, särskilt när det gäller att avlägsna regleringar och icke-tariffära hinder.

Redan från början har man i Barcelonaprocessen förutskickat åtgärder som kompletterar och mildrar effekterna av frihandelszonen för Europa–Medelhavsområdet. Bland dessa åtgärder kan nämnas följande: asymmetri i tullavvecklingen, en successiv strategi i fråga om liberalisering – jordbrukssektorn, till exempel, börjar först nu ingå sedan det har förflutit en rimligt lång tid efter industriliberaliseringen – och sist, men inte minst, bestämmelsen om betydande bistånd för att stödja ekonomiska och strukturella reformer och hållbar landsbygdsutveckling, tidigare genom Meda och för närvarande genom det nya europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENP).

Vår prioritet är fortfarande att stärka hållbar utveckling och konkurrensförmåga i Medelhavsregionen genom att avlägsna handelshinder, genom att främja regional integration, investeringar, regelkonvergens genom anpassning till reglerna för EU:s inre marknad, forskning och innovation och genom att stärka infrastruktur och nätverk i området. I ett nötskal innebär detta att vi ska arbeta för gemensamt välstånd, vilket är målet för Barcelonaprocessen och vår grannskapspolitik. Vi kommer att göra alla tänkbara ansträngningar för att se till att denna vision blir verklighet.

Ärade ledamöter! Själva kärnan i våra förbindelser med våra partner i Medelhavsområdet är vår mycket djupa och starka önskan att främja säkerhet, tillväxt och stabilitet i regionen. Men det finns också en orubblig övertygelse om att vi deltar i ett ännu mer ambitiöst projekt, nämligen att bygga upp en region och att bejaka våra gemensamma mål och värden. Europeiska kommissionen räknar med att Europaparlamentet ska leva upp till dessa stora utmaningar med hjälp av den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet, och jag ser fram emot vårt fortsatta samarbete.

(Applåder)

  Kader Arif (PSE), föredragande. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det gläder mig – särskilt efter vad jag precis har hört – att få presentera detta betänkande för er i dag.

Det vittnar om att EU:s Medelhavspolitik är en prioritering för vår institution och att den måste förbli det. I det betänkande som jag lagt fram för er analyseras resultaten av över tolv års samarbete i enlighet med Barcelonakonferensens mål. Det innehåller en del förslag till stöd för genomförandet av ett ömsesidigt fördelaktigt frihandelsområde för EU och länderna kring Medelhavet. Detta arbete, som tagit flera månader att fullborda, möjliggjordes tack vare ett nära samarbete mellan mig och olika experter, frivilligorganisationer, företrädare för regeringarna i länderna kring Medelhavet och naturligtvis mina kolleger, parlamentsledamöterna. Jag vill tacka dem för deras samarbete.

Den välgrundade kollektiva kunskap som vi har fått genom det konstruktiva arbete som utförts av skuggföredragarna, som jag är innerligt tacksam mot, anser jag har gjort att jag har kunnat åstadkomma en balanserad text som återspeglar alla farhågor och frågor. Denna anda, denna övergripande balans som förstärkts av resultatet av omröstningen i utskottet, måste bli vägledande för morgondagens omröstning i plenum.

Först och främst måste vi fastställa något. Även om varje plats på jorden har sin egen särskilda prägel tyngs förbindelserna mellan EU och länderna i södra Medelhavsområdet av historien – en historia fylld av konflikter, brist på förståelse och instabilitet, en problemfylld och till och med tragisk historia.

Därför har jag försökt att skriva detta betänkande framför allt från ett ytterst politiskt perspektiv. En förhoppning växte fram vid Barcelonakonferensen 1995. Den politiska vilja som uppvisades var att skapa ett globalt partnerskap mellan EU och länderna kring Medelhavet för att göra denna region till ett gemensamt område av fred, stabilitet och välstånd. I dag måste vi dock dra slutsatsen att resultaten inte lever upp till våra förhoppningar och förväntningar.

Sedan dess har vi upplevt politisk instabilitet: kriget i Libanon, dåliga fredsutsikter i Mellanöstern, invecklade förbindelser mellan västvärlden och arab- och muslimländerna sedan den 11 september 2001 och spända förbindelser mellan partnerländerna i syd. Till det läggs uppfattningen – som jag anser felaktig – om att EU inte prioriterar förbindelserna med länderna i södra Medelhavsområdet.

I listan med farhågor kan vi lägga till en rädsla över att filosofin från Barcelonakonferensen och EU:s nya grannskapspolitik ska försvagas. Det skulle innebära slutet på konvergens och införandet av divergens, till följd av konkurrensen mellan länderna.

Till sammanhanget hör också asymmetri på de tre områdena ekonomi, samhälle och demografi. Den slående asymmetri som finns mellan de två parterna i frihandelsområdet, nämligen EU och länderna kring Medelhavet, är precis lika slående mellan länderna i södra Medelhavsområdet och även inom några av de länderna i sig, mellan kustområden och städer och inom landsbygdsområden.

Inför alla dessa svårigheter krävs en stark politisk vilja, men vi måste också visa att vi är realistiska. Av den anledningen och med hänsyn till de stundvis stora förseningarna i genomförandet av de ekonomiska och politiska reformer som krävs för att skapa en äkta inre marknad i Europa–Medelhavsområdet anser jag att vi måste ändra på 2010 som tidsfrist för frihandelsområdets ikraftträdande.

Konsekvenserna av ett sådant område och de förändringar som det kommer att medföra kräver ett försiktigare tillvägagångssätt från samtliga partnerländer, särskilt när de partnerländerna skiljer sig åt. När vi blickar framåt på skapandet av detta frihandelsområde måste huvudtemat förbli målet om en handelsform som främjar utveckling och minskad fattigdom, särskilt i denna region där 30 procent av befolkningen lever på 2 US-dollar om dagen och där massarbetslöshet och okontrollerad invandring är de enda framtidsutsikterna för en allt större mängd unga människor.

Vår prioritering måste vara att skapa ett verkligt socioekonomiskt område för EU och länderna kring Medelhavet och integrera alla de sociala och miljömässiga frågorna i den ekonomiska dimensionen.

Därför förespråkar jag ett frihandelsområde som utvecklas på ett successivt, hanterbart, långsamt och samlat sätt. Det måste också anpassas till den socioekonomiska situationen i vart och ett av länderna.

Marknader får inte öppnas om det skadar länderna i syd och medför en risk för att ett antal av dagens känsliga nyckelsektorer försvagas ytterligare till följd av en konkurrenskamp.

Vi vet alla att deras jordbruk inte är konkurrenskraftigt eller särskilt varierat. En majoritet av småbruken behöver modernisera sina strukturer, och det kräver att vi tittar närmare på en form av integrerad jordbrukspolitik som kretsar kring livsmedelssäkerhet.

Vi vet också att det finns länder där en form av lågteknologi och industri med lågt mervärde har utvecklats, som måste få hjälp genom investeringar inom utbildning och forskning och genom modernisering av produktionsstrukturerna. Vi vet att vi inte ska pressa dessa länder till att plötsligt öppna sina tjänstemarknader, samtidigt som offentliga tjänster hålls utanför förhandlingsramen.

Vi måste hålla ett vakande öga på allt detta, annars kommer vårt arbete att få motsatt effekt jämfört med den utveckling som vi strävade efter, och den berörda befolkningens sociala välbefinnande kommer att ta skada. Därför anser jag att det är av avgörande betydelse att vi ger våra partnerländer rätten att bestämma över i vilken takt som de vill öppna upp för handel och hur de vill organisera sin utvecklingsstrategi.

Det är därför viktigt att stärka den övergripande konkurrenskraften i Medelhavsländernas ekonomier för att garantera deras ekonomiska diversifiering, en lyckad integration i den internationella handeln och en rättvis fördelning av de förväntade fördelarna, bibehålla ett asymmetriskt system som grundar sig på handelsförmåner och fortsatt användning av förvaltningsinstrument på leverantörssidan, locka investerare som det finns få av i området, skapa ett stabilt investeringsområde och regional infrastruktur och transportnätverk mellan EU och länderna kring Medelhavet samt arbeta för en tätare politisk och ekonomisk tillnärmning i länderna i södra och östra Medelhavsområdet för att bidra till att verkligen stärka samarbetet och integrationen.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram det trängande behovet av en förnyad politisk vilja bland samtliga partnerländer och av att EU på nytt gör verkligt samarbete till en av sina prioriteringar, som båda är viktiga förutsättningar för att Barcelonaprocessen och det socioekonomiska området i Europa–Medelhavsområdet ska få nytt liv och blomstra. Utan dessa riskerar frihandelsområdet att bli en symbol för Europa–Medelhavsområdets missförstånd. När det gäller min generation är det viktigt att vi går vidare till en tid av försoning – det är den utmaning som vi står inför. Ett säkerställande av stabiliteten och utvecklingen i detta område innebär ett säkerställande av den demokratiska utvecklingen och vår stabilitet.

  Antonio Tajani (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Utskottet för utrikesfrågor har med stor majoritet antagit ett yttrande över Kader Arifs betänkande, som framför allt inriktar sig på politiska frågor och därmed också tar upp det bredare ämnet om situationen kring Medelhavet.

Utskottet för utrikesfrågor har framför allt tagit upp sex punkter. Den första rör det politiska åtagandet att skapa ett frihandelsområde för att säkerställa fred, demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen och främjandet av interkulturell och interreligiös dialog.

Den andra handlar om att EU snarast måste arbeta för att skapa ett område av säkerhet och stabilitet i hela regionen, bland annat genom att upprätthålla Libanons fulla suveränitet och sträva efter en fredlig samexistens mellan staten Israel och en framtida palestinsk stat. Den tredje är att vi också ser ett behov av att ge ekonomiskt stöd till återuppbyggnad i dessa områden, som har fått utså riktigt hemska tider med våldsamma sammandrabbningar eller till och med fullskaligt krig. Vi förväntar oss naturligtvis att skapandet av ett frihandelsområde kommer att vara det första steget för att få slut på terrorkrigen i Mellanöstern.

Den fjärde punkten handlar om att understryka vikten av att uppmuntra till politiska, demokratiska och socioekonomiska reformer i EU:s partnerländer så att vi får ett område av gemensamt välstånd, inte minst med hänsyn till den ökade kinesiska närvaron i framför allt Afrika.

I den femte punkten insisterar utskottet för utrikesfrågor på att det är nödvändigt att till slut inrätta en bank för Europa–Medelhavsområdet som är oberoende av Europeiska investeringsbanken, för att kunna tillgodose våra partnerländers ständigt växande efterfrågan på lån och finansiering.

Den sjätte och sista punkten rör det lite känsliga ämnet invandring. Utskottet för utrikesfrågor uppmanar till avtal med partnerländerna för att kontrollera migrationsflödena redan vid källan så att man kan hindra personer som kan utgöra en fara för EU:s stabilitet och även skada bilden av sina hemländer från att gömma sig bland det stora antalet arbetstagare som söker anställning i EU och som kan vara en viktig resurs för vår världsdel.

  Jean-Claude Fruteau (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att lyckönska vår föredragande, Kader Arif, till hans relevanta analys.

Även om öppnandet av dagens marknader erbjuder verkliga utsikter för ekonomisk utveckling på båda sidor av Medelhavet, är det från jordbrukssynpunkt viktigt att denna trend grundar sig på erfarenhet från lokalbefolkningen och aktörerna på plats. Det är av avgörande betydelse att förfarandet genomförs på ett väl avvägt sätt, produkt för produkt och enligt en långsam tidsplan, för att tillgodose behoven hos de små jordbruksföretagen, som är mest utsatta, störst till antalet och bäst rustade för att utveckla en form av multifunktionellt jordbruk som tar hänsyn till naturresurser och lokal utveckling.

Detta lagstiftningsarbete hänger på att man stärker handelsförmånerna på grundval av en asymmetrisk förbindelse som är utformad för att gynna de mest sårbara länderna. Det hänger också på stödåtgärder som gör att vi kan hjälpa dessa länder att modernisera sina produktionsstrukturer och som bidrar till utvecklingen av samverkan, genom tekniskt och ekonomiskt samarbete mellan yrkesgrupper och genom en gemensam politik för märkning.

  Vito Bonsignore, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA) ska sammanträda om några dagar. Målet är att blåsa nytt liv i den för att kunna tillföra en parlamentarisk dimension till dialogen och samarbetet i Medelhavsområdet.

Man redogör helt för Europaparlamentets ståndpunkt i det gemensamma resolutionsförslaget, som jag vill lyfta fram tre punkter ur: uppmaningen till att skapa en utvecklingsbank för EU–Medelhavsländerna, uppmaningen till större uppmärksamhet på miljö- och energifrågor och framför allt frågan om kvinnors status.

Vi förväntar oss att EU:s institutioner agerar tillsammans, och vi uppmanar kommissionen att aktivt stödja insatserna från Europaparlamentet och dess talman, Hans-Gert Poettering, för att blåsa nytt liv i EMPA. Jag anser att detta stöd behöver göras mycket tydligt i Tunis genom att de deltar på högsta nivå.

Diskussionen om frihandelsområdet förtjänar särskilt fokus i dag, eftersom vi är medvetna om att det vid ett eventuellt genomförande mycket väl kan medföra politisk och parlamentarisk verksamhet med praktiska resultat. Vi anslöt oss till Barcelonaprocessen för att göra åtgärderna i Medelhavsområdet mer effektiva. Vi inser att vi inte kommer att uppnå de förväntade målen inom utsatt tid.

Europeiska unionen har inte kunnat uppfylla sina mål, och det är därför integrationsförfarandet mellan Europa–Medelhavsområdet nu blir EU:s nya strategi och politiska prioritering. Vi är medvetna om att världen har förändrats, så vi måste anpassa vår strategi utan att dra ned på våra åtgärder. Vi måste främja handeln mellan nord och syd och utveckla handeln inom syd. Vi måste hitta praktiska och konkreta åtgärder för att gå i den riktningen.

Europeiska kommissionen bör, i överenskommelse med de andra institutionerna, välja och utföra ett stort, symboliskt projekt. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso och kommissionsledamöterna Benita Ferrero-Waldner och Peter Mandelson har all information som behövs för att lägga fram ett förslag. Det är viktigt att åstadkomma fred i området och att alla berörda parter samarbetar – från Israel till palestinierna och från Syrien till Iran – med aktivt stöd från EU i dess nya roll och med intensiva insatser från kvartetten. Europeiska unionen bör inte vara så lättskrämd, utan mer våghalsig: vi måste komma till fredskonferensen så fort som möjligt.

  Pasqualina Napoletano, för PSE-gruppen. – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Jag anser att Kader Arifs betänkande är historiskt för Europaparlamentet. I det tar man upp de kommersiella aspekterna av förbindelserna mellan EU och länderna kring Medelhavet på ett nytt och utförligt sätt. De politiska grupperna har dock beslutat att följa upp betänkandet med en debatt och resolution. Debatten täcker förstås betänkandet, men den handlar också om att utvärdera denna politik.

Jag sticker inte under stol med att vi är lite bekymrade över utsikterna till att arbeta i partnerskap med Medelhavsländerna, eftersom den grannskapspolitik som skulle ha gett dessa förbindelser en medvetet kontinental dimension riskerar att splittra denna politik. Vi har stor respekt för och uppskattar det arbete som kommissionen lägger ned på att förhandla fram handlingsplaner land för land, men vi vill påpeka att handlingsplanerna endast är en del av denna politik och att stora problem som sysselsättning, kampen mot fattigdom, miljön och Medelhavets återhämtning inte bara fysiskt utan också miljömässigt, kulturellt, politiskt och ekonomiskt kräver ett bredare tillvägagångssätt, en multilateral strategi och en mer konkret politisk investering från EU.

Därför ber vi rådet och särskilt det tyska ordförandeskapet, som har visat stor lyhördhet för detta dokument, att vidta ytterligare åtgärder, förhoppningsvis med stöd från den parlamentariska församlingen, som ska sammanträda i Tunis i nästa vecka. Jag vill påminna om att den parlamentariska församlingen är det enda politiska forum där nord och syd kan samtala och också det enda politiska forum där israeler och palestinier fortfarande samtalar.

  Philippe Morillon, för ALDE-gruppen. – (FR) Fru talman! Våra kolleger Vito Bonsignore och Pasqualina Napoletano har precis påpekat att företrädarna för kustbefolkningen på båda sidor av Medelhavet i slutet av veckan ska träffas igen inom detta forum – lyckligtvis nu en parlamentarisk församling – där man sedan grundandet har strävat efter att utveckla förtroendeförhållanden som ni, herr rådsordförande, mycket riktigt har betonat vikten av.

Detta kommer att vara vårt första sammanträde sedan den libanesiska tragedin där jag anser att EU teg för länge och till slut ingrep på ett oorganiserat sätt på initiativ av en eller annan medlemsstat. Vi vet dock mycket väl att det var EU, som arvtagare till de mänskliga och kulturella värden som vi känner till, och understödd av sin ekonomiska makt och demografiska dimension, som förväntades inta rollen som till en början ingripare och sedan som medlare. Då var det kanske fortfarande för tidigt att göra EU:s röst hörd. Nu kanske är en bättre tid att göra det.

Vår höge representant, Javier Solana, var i Beirut i förrgår. I går togs han emot av kung Abdullah av Saudiarabien, och i dag har han ett möte med Syriens president, Bachar Al-Assad.

Jag hoppas att detta kommer att bidra till att stärka det hopp som växte fram ur den senaste tidens diplomatiska initiativ som till slut verkar lova gott för en lugnare situation. En lugnare situation i Libanon efter mötet mellan premiärministern och parlamentets talman, en lugnare situation i Palestina efter den överenskommelse som nåddes i Mecka mellan Fatah och Hamas och de första tecknen på lugn i Mellanöstern efter den första internationella konferensen i Bagdad i lördags.

Med hjälp av dessa framtidsutsikter måste vi fortsätta att utveckla parlamentarisk diplomati i Tunis. En sådan diplomati kommer förhoppningsvis att göra att vi kan sammanföra våra israeliska och palestinska kolleger som, efter vårt senaste sammanträde för ett år sedan, knappt har haft den ovärderliga möjligheten att träffas och utbyta åsikter för att bekämpa det gissel av ömsesidig rädsla som deras invånare så länge har fått utstå.

  Adriana Poli Bortone, för UEN-gruppen. – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Att förstärka grannskapspolitiken med länderna i syd måste vara en strategisk prioritering. Barcelonaprocessen har markerat ett viktigt skede i våra förbindelser med Medelhavsländerna och det fortsätter den att göra.

Vissa pessimister kanske säger att resultaten inte har nått upp till förväntningarna, att det ekonomiska samarbetet mellan länderna i syd fortfarande är i begynnelsestadiet, och att vi fortfarande är långt ifrån att ha uppnått några väsentliga resultat när det gäller den gemensamma hanteringen av invandringen. Vi skulle givetvis ha kunnat göra mycket mer, men vi skulle definitivt inte ha uppnått de nuvarande resultaten utan Barcelonakonferensen och utan de framsteg som följde på den.

Det som har uppnåtts är en djupgående politisk dialog mellan de båda parterna om en hel rad frågor. Detta framgår av de ofta förekommande mötena mellan ministrarna från länderna i Europa–Medelhavsområdet och ingåendet av en rad bilaterala associeringsavtal mellan EU och dess partner, vilket skulle kunna ses som en grund för att utveckla en mer övergripande ekonomisk integration. Den nya grannskapspolitiken tillhandahåller instrument för ett närmare samarbete i Medelhavsregionen. Denna handlingsplan gör det möjligt för oss att i större utsträckning precisera och anpassa våra åtgärder efter våra partners behov. Planerna bör emellertid inte utgöra ett alternativ till Barcelonaprocessen, utan ytterligare instrument som gör det möjligt att genomföra och uppnå Barcelonamålen på ett mer effektivt sätt.

Dessa är gemensamma frågor som förändras med tiden samtidigt som nya behov uppstår, och de kräver ett gemensamt tillvägagångssätt som är till nytta för samtliga berörda parter i regionen. De omfattar möjligheten att gradvis integrera energimarknaderna i Europa och Medelhavsområdet för att genomföra gemensamma energiprogram och utveckla hållbara energikällor inom ramen för ett aktivt samarbete. Samarbetet syftar också till att garantera en tryggad energiförsörjning, en mångfald av energikällor, främjande av energieffektivitet, utveckling av ny teknik, forskningsprogram, samt utveckling av gemensamma projekt på det här området.

En följd av allt detta har varit en djupare ömsesidig förståelse, som torde leda till en mer allmän och öppen kontakt samt en möjlighet att rätta till eventuella tidigare misstag, så att stabilitet, fred, demokrati och framsteg blir de resultat som vi alla kan dela.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman! Huvudaspekterna i förbindelserna mellan Europa och Medelhavsområdet, och i samtliga resolutioner och deklarationer med anknytning till dessa förbindelser, är fredsprocessen i Mellanöstern, kampen mot terrorismen, samarbete på asyl- och invandringspolitikens område samt främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter. Men hur lång är inte vägen och hur bred är inte klyftan mellan deklarationerna och de oansenliga resultaten!

I Mellanöstern har EU stora svårigheter när det gäller stödet för den genuint opartiska tillämpningen av internationell lagstiftning. Den retorik som EU hittills har använt sig av när det gäller respekten för de grundläggande rättigheterna i kampen mot terrorismen har inte varit direkt positiv sedan Favabetänkandet om invandring lades fram. Som ett omedelbart resultat av EU:s politik har migranter och flyktingar fängslats i sina ursprungsländer eller i transitländerna, i strid mot dessa personers grundläggande rättigheter. Vad värre är, det mediokra resultatet på området för demokrati och mänskliga rättigheter står varje dag i bjärt kontrast till de människorättsaktivister – journalister, politiska motståndare och till och med samvetsfångar eller fackföreningsfolk – som går under i fängelse.

I Tunisien, där den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet kommer att mötas för ett plenarsammanträde, har samtliga projekt som EU finansierar för att bistå det civila samhället lagts på is. Inte en enda journalist kan uttrycka sig fritt. Den tunisiska människorättsorganisationen, journalistförbundet och andra organisationer har fortfarande inte tillåtelse att hålla sina kongresser. Advokaten och människorättsaktivisten Mohamed Abou, vars frisläppande vi begärde redan i juni 2006, har just inlett sitt tredje år i fängelse.

Vi vet att det är det civila samhällets deltagande i processen och den demokratiska och parlamentariska övervakningen av Europa–Medelhavspolitiken som är nyckeln till att återuppliva en rättmätig dynamisk kraft, en kraft för fred, för en hållbar utveckling och för mänskliga rättigheter.

Den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet måste därför göra vad den kan för att stödja, främja och involvera nätverk och aktörer från det civila samhället i sitt arbete. Den bör också utveckla en verkligt oberoende, autonom kapacitet för regeringar, en kapacitet för att kunna göra bedömningar, gå i spetsen för arbetet samt lägga fram förslag inom ramen för Europa–Medelhavspolitiken.

  Luisa Morgantini, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Kader Arif till hans komplexa och välstrukturerade betänkande. Jag ska bara ta upp en fråga under den minut som står till mitt förfogande, nämligen att det inte kommer att vara möjligt att uppnå Barcelonaprocessens mål och resultat såvida vi inte snabbt och beslutsamt tar itu med konflikten mellan palestinier och israeler.

Det är nu 2007. De palestinska territorierna har varit ockuperade sedan 1967, och det innebär 40 års berövande av frihet och rättvisa, och 40 år av brott mot FN:s resolutioner och mänskliga rättigheter. Som det tyska ordförandeskapet sa behöver vi en dialog, och varje initiativ för att främja en sådan dialog är välkommet. Vi behöver också förhandlingar som kan leda till en lösning på konflikten, så att palestinier och israeler kan leva tillsammans i ömsesidig säkerhet.

Det s.k. arabinitiativet och utformandet av en nationell enhetsregering är möjligheter som bör utnyttjas utan ytterligare dröjsmål för att få palestinierna och israelerna att återvända till förhandlingsbordet inom ramen för en internationell konferens. Vi måste få till stånd en sådan konferens om vi vill att Barcelonaprocessen inte bara ska omfatta retoriska uttalanden utan även verkliga, praktiskt genomförbara åtgärder i ett Medelhavsområde präglat av förbindelser och handel. Därför anser jag att vi behöver en politik för ett verkligt partnerskap med fri rörlighet för varor och personer.

  Derek Roland Clark, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Min grupp förespråkar frihandel och upprättandet av goda förbindelser. Utan tvivel vill EU-medborgarna ha detta för Medelhavsländerna, och under förmiddagen i dag uttryckte rådsordföranden Frank-Walter Steinmeier åsikten att EU bör göra insatser på de områden där människor önskar det. Men de har också rätt att fråga hur deras pengar används, bland annat de 5350 miljoner euro som har anslagits till Euromed under perioden fram till 2007. Med tanke på alla andra krav på resurser skulle de kunna ifrågasätta värdet av detta, i synnerhet om vi anslår ytterligare medel för att bekämpa klimatförändringen. Här ska en enorm summa pengar användas för att jaga hjärnspöken, eftersom de vetenskapliga beläggen är tvivelaktiga och ytterligare misskrediteras genom det ovetenskapliga, känsloladdade och teatraliska sätt de presenteras på.

Om detta gör att jag klassificeras som kättare hoppas jag att jag inte drabbas av samma öde som Abdel Karim som dömdes till fyra års fängelse i Egypten för att ha kritiserat både sin regering och de våldsamma radikalerna i sitt land.

Med tanke på att vi tidigare i dag ombads att stödja EU:s insatser mot den fasansfulla Mugaberegimen kanske de som har ansvar för Euromeds tillgångar kunde betänka att en del av dessa pengar går till länder där det finns betydande grupper som ännu inte har avstått från att använda våld.

  Philip Claeys, för ITS-gruppen. – (NL) Fru talman! Problemet med invandringen är viktigt, och det ges alltför lite uppmärksamhet under debatterna om partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet. Eftersom Euromed-länderna står för det högsta antalet invandrare i de flesta av EU:s medlemsstater är det bara logiskt att detta borde tas upp för diskussion inom ramen för Euromed. Det bör också hållas fler diskussioner om vissa specifika problem. Vi har till exempel problemet med den olagliga invandringen, med de asylsökande som har nått vägs ände, men som bara svårligen tas tillbaka av sina hemländer – som i vissa fall är Euromeds partnerländer. Vi behöver också tala om det samarbete som vi bör kunna förvänta oss från Medelhavsområdets andra sida för att försvåra och försöka förhindra denna olagliga invandring.

Vi måste också föra upp problemet med den växande muslimska fundamentalismen på dagordningen, som är ett problem både för våra Euromed-partner och för EU självt. En annan angelägenhet är många invandrares bristande integrering i EU, och även här bör ursprungsländerna göra något avseende de frågor som t.ex. rör invandrare som blir medborgare i gästlandet, samtidigt som de önskar eller snarare är tvungna att behålla sitt ursprungliga medborgarskap, vilket bör tas upp för diskussion.

Kommissionsledamot Peter Mandelson talade för en stund sedan om att hantera och kontrollera den lagliga invandringen. Nåväl, jag anser att det är hög tid att vi sticker ut hakan och säger att vi inte behöver någon mer invandring, och det bör inte längre vara tabubelagt att föreslå att personer som har svårt att etablera sig återvänder till den plats de kom ifrån.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Fru talman! Jag anser att vi alla bör glädjas åt att vi håller denna debatt dagen före den konferens som den parlamentariska församlingen för Europa-Medelhavsområdet ska hålla i Tunis, och att vi samtidigt godkänner denna resolution som har antagits av parlamentets samtliga politiska grupper och av utskottet för internationell handel.

Det gläder mig att kommissionen sa att vi står inför en gemensam politisk utmaning. Utöver de aspekter som rör handel, energi, vatten, kultur och invandring anser jag att det finns ett grundläggande problem som ligger bakom denna debatt, nämligen det politiska problemet.

Jag anser att Europeiska unionen bör ägna stor uppmärksamhet åt Arabförbundets kommande toppmöte som ska hållas i slutet av denna månad i Riyadh, där en ny plan för regionen kommer att läggas fram. EU bör genom sina institutioner, herr kommissionsledamot, vara noga med att se till att våra kommentarer och åsikter i detta hänseende förs fram.

Jag anser också att vi bör ta stor hänsyn till de saudiska diplomaternas nuvarande aktiva ställning, besöken av Förenta staternas utrikesminister och andra internationella ledare, det senaste mötet i Mecka mellan den palestinske presidenten och ledarna för Hamas i avsikt att utforma en nationell enhetsregering, samt besöket av Iraks president.

Jag anser därför att det är helt riktigt att beakta alla de faktorer som tillsammans utgör EU:s Europa–Medelhavspolitik och därvid ta hänsyn till alla de möjligheter som ges i form av instrument för den nya grannskapspolitiken och särskilt de betydande ekonomiska medel som står till vårt förfogande. Jag anser dock, herr kommissionsledamot, att politiken måste prioriteras. I detta hänseende anser jag att de beslut som fattades vid det förra toppmötet i Barcelona, och närmare bestämt uppförandekoden för kampen mot terrorism, bör utgöra en grundläggande faktor som är knuten till vårt arbete inför Arabförbundets kommande toppmöte i Riyadh i slutet av denna månad.

  Carlos Carnero González (PSE). – (ES) Fru talman, mina damer och herrar! Vi ska sända ett optimistiskt budskap, för varje gång vi diskuterar Medelhavsområdet ger vi intryck av att situationen i denna region är helt förskräcklig, och så är inte fallet. Givetvis har vi många problem, men vi har också många möjligheter. När det gäller Medelhavsområdet sätts vi i själva verket på prov, för att se huruvida vi kan göra mesta möjliga av dessa möjligheter. Konflikter är ett exempel. I exempelvis fallet med Mellanöstern är vi tvungna att genomföra en andra internationell fredskonferens i Madrid, och dra fördel av de gynnsamma tillfällen som har uppkommit, såsom det delvis accepterade initiativet från Arabförbundet och de möten inom denna organisation som snart kommer att äga rum.

Vi har problemet med fattigdomen, som är upphovet till invandringen. Vi har också utvecklingsproblemet, om än med förhoppningar om att kunna hantera det. Vi har Doharundan, som måste återupptas, de multilaterala avtalen, associeringsavtalen och millenniemålen.

Vi har problemen med energiförsörjningen, miljön och klimatförändringen. Men vi har också Barcelonaprocessen till hjälp i dessa frågor.

Vi har kampen mot terrorismen, men det finns en uppförandekod för att bekämpa terrorismen som godkändes i Barcelona+10.

Vi har demokrati och mänskliga rättigheter, men det finns associeringsavtal och överenskommelser som utgör en del av dessa grannskapsplaner och som kan utnyttjas för dessa ändamål.

Det finns således både problem och möjligheter. Medelhavsområdet är inte ett problem eller en svag punkt för Europeiska unionen. Det är en del av lösningen på flera av våra problem. Vi måste därför återuppta och förstärka Europa–Medelhavsprocessen såväl ur ett politiskt, ekonomiskt, socialt, miljömässigt, mänskligt som kulturellt perspektiv. Vi måste genomföra slutsatserna från Barcelona+10 och se till att man inte glömmer Barcelonaprocessen i EU:s grannskapspolitik.

Denna region kan finna en lösning för regionen som helhet. Vi bör inte uppmana varje enskilt land att sträva efter en individuell lösning. Det är omöjligt, det skulle vara negativt för människorna och även för unionen som partner.

Jag anser därför att en associering mellan jämlikar, som måste vara asymmetrisk, utgör en bra utgångspunkt. Den är också grundvalen för Barcelonaprocessen, som främjar en politisk dialog och som tillhandahåller en ram för en ekonomisk dialog, vilket tydligt betonas i det fantastiska betänkandet av Kader Arif samt i den resolution som vi står i begrepp att anta.

Den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet, som ska sammanträda i Tunis, kommer att utgöra en grundläggande faktor i detta hänseende, och parlamentet – som var med när församlingen inrättades – måste fortsätta att vara fullständigt delaktig i dess verksamhet.

  Gianluca Susta (ALDE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Låt mig först tacka Kader Arif för det sätt på vilket han har skött utarbetandet av detta förslag till betänkande som vi ska rösta om.

Sex tusen år efter att de första större civilisationerna uppstod i Medelhavsområdet är denna världsdel fortfarande en medelpunkt för spänningar, möjligheter och problem som måste hanteras varsamt. I och med Barcelonadeklarationen för 12 år sedan lade EU och de 12 Medelhavsländer som omfattas av Medaprogrammet grunden för en genuin politisk pakt, vars syfte – dvs. att skapa ett frihandelsområde – utgjorde en del av ett större mål, nämligen att skapa ett område av fred och säkerhet. Att uppnå detta mål innebär också att stabilisera Mellanöstern och att hitta en lösning på Palestinafrågan i enlighet med principen om ”två folk, två stater”. Detta är avgörande om vi vill liberalisera förbindelserna inte bara mellan dessa länder och Europeiska unionen, utan också mellan länderna själva.

Arifbetänkandet visar hur man kan gå till väga för att skapa ett frihandelsområde, där EU:s önskan om konkurrenskraft kan förenas med förväntningarna hos folket i Nordafrika och Mellanöstern, och där EU:s insatser inte slösas bort genom att man själviskt försvarar sina egna intressen.

  Tokia Saïfi (PPE-DE). – (FR) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera min kollega Kader Arif till det utmärkta betänkande som han har utarbetat och presenterat här i dag. Som mina kolleger har nämnt kommer den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet att sammanträda i Tunis i slutet av denna vecka. Det arbete som församlingen har utfört under de senaste tre åren har banat väg för en ännu mer konstruktiv politisk framtid, men konflikten i Mellanöstern fortsätter att vara det främsta problemet. I detta hänseende kommer församlingen att hålla ett extra sammanträde om denna fråga i Kairo i juni.

Politiker från länder längs Medelhavets båda kuster, som ingår i församlingen, vill hjälpa till att åstadkomma en bestående fred. Faktum kvarstår att EU måste bli mer aktivt i denna konflikt, och det är helt avgörande att unionen återinför det ekonomiska biståndet till palestinierna, såsom Världsbanken rekommenderar i sin senaste rapport.

När det gäller upprättandet av frihandelsområden måste EU och dess partnerländer fördubbla sina insatser. EU måste uppmuntra genomförandet av reformer i länderna i syd genom att effektivt utnyttja det nya grannskapsinstrumentet. Unionen bör också stödja EU–Medelhavsländernas investerings- och partnerskapsinstrument, och dess nödvändiga omvandling till en genuin utvecklingsbank ägnad åt Medelhavsområdet. Länderna i syd måste för sin del ta ansvar för partnerskapet och arbeta mot en förstärkt regional integration i avsikt att skapa ett ömsesidigt fördelaktigt område av välstånd.

Det krävs därför att EU och dess partnerländer vidtar åtgärder om de ska kunna bemöta utmaningen med en ambitiös och effektiv avreglering av handeln. I enlighet med detta måste EU också hjälpa till att minska en av huvudorsakerna till obalansen, nämligen arbetslösheten i länderna i södra Medelhavsområdet. Varje år kommer fyra miljoner unga människor från länderna i syd in på arbetsmarknaden utan att hitta ett jobb. Samtidigt uppgår handelsbalansen till EU:s fördel till åtskilliga tiotals miljarder euro. Denna situation förvärras för varje år, den motsvarar inte den fria handelns filosofi, utan är en källa till växande utarmning och en omständighet som skapar oro.

Avslutningsvis måste vi alla tillsammans stärka dialogen bland civilisationerna i en region där det finns alldeles särskilda historiska och mänskliga tillgångar. Den kulturella frågan är utan tvivel den viktigaste, eftersom det är en hjärtesak för män och kvinnor att önskan om fred uppfylls.

  Jamila Madeira (PSE). – (PT) Jag vill först tacka Kader Arif för det innehållsrika betänkande som han har lagt fram i dag, och som kommer att utgöra ett väsentligt bidrag till debatten.

Samarbetet mellan EU och Medelhavsområdet om en strategi för Medelhavsområdet bör alltid bidra till genomförandet av millennieutvecklingsmålen som helhet. Som tidigare talare har sagt är frånvaron av fattigdom inte ett utopiskt ideal, utan inom räckhåll i denna region. I detta sammanhang kommer huvudmålet i det förslag som jag, som vice ordförande för utskottet för ekonomi och valutafrågor ska presentera i Tunis nästa helg, att bli att utarbeta en särskild plan för administrativ, social och ekonomisk omstrukturering. Denna omstrukturering är tänkt att leda till en effektiv fattigdomsbekämpning, antingen i absoluta eller relativa termer, i Medelhavsområdet.

År 2010 skulle vi kunna ha ett framgångsrikt område som delas av omkring 750 miljoner medborgare i vår omedelbara närhet. Politisk stabilitet i detta område är definitivt avgörande, inte bara för EU utan också för resten av världen. Vi känner alla till att det här är känsliga frågor i de olika medlemsstaterna och att rådets ordförandeskap har ett ansvar för att ta itu med dessa känsliga frågor. Peter Mandelson sa just detta när han gav uttryck för sitt obestridliga åtagande som företrädare för kommissionen.

Vi vet emellertid att ingen av de berörda aktörerna kommer att hjälpa till i detta avseende utan ett starkt tekniskt och politiskt åtagande från själva kommissionen. Om inte annat kommer de berörda aktörerna att förvandla de handlingsplaner som vi har förhandlat fram till tomma ord, och kräva en helt och hållet individuell strategi.

Herr Mandelson! Utvecklingen i detta område och dess politiska stabilitet ligger i era händer. Det står helt klart att vi måste uppfylla vår roll när det gäller att fördela nya sociala och finansiella instrument, ge ett större och absolut otvetydigt stöd till mikrokrediter och göra ett orubbligt åtagande se till att detta partnerskap – och de centrala avtal som utgör en del av det – fungerar. Vi måste entydigt försvara våra värderingar.

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (ES) Fru talman! I och med Barcelonaprocessen inleddes ett ytterst ambitiöst projekt där man fortfarande, som det mycket tydligt påpekas i betänkandet, har lång väg att gå. Projektet är fortfarande bristfälligt i flera avseenden. Det råder inget tvivel om att skapandet av ett frihandelsområde i Medelhavsregionen var ett avgörande resultat av det som var avsikten med Barcelonaprocessen.

Vi bör välkomna denna resolution och gratulera föredraganden till att ha kunnat gå längre än till fina politiska uttalanden och till att ha utarbetat en realistisk, förnuftig och konstruktiv analys av situationen och de svårigheter som man har ställts inför. Våra resolutioner innehåller ofta alltför många utsvävningar. Så är inte fallet med denna.

Av alla intressanta faktorer som tas upp vill jag särskilt betona en enda: behovet av att stärka handeln mellan länderna i syd. Behovet av att Europeiska kommissionen är direkt delaktig i insatserna för att stärka handeln mellan länderna i syd. Vi har Agadiravtalet, som behöver utvidgas, och det undertecknades på denna grundval, men vi behöver göra förstärkandet av handeln mellan länderna i syd till ett särskilt mål, för annars kommer vi inte att kunna gå framåt i den riktningen.

  Edward McMillan-Scott (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag gratulerar föredraganden till att ha presenterat detta betänkande i plenum.

Frågan om handeln i Medelhavsområdet är naturligtvis en ytterst viktig och historisk fråga, och kommissionsledamoten reflekterade med all rätt över den vidare dimensionen i våra förbindelser med Medelhavet södra kuster. Som han nämnde – och detta är faktiskt mycket viktigt – undertecknades nyligen avtalet med Egypten, som är det viktigaste landet i regionen men där det förekommer ett omfattande förtryck.

I slutet av januari försökte jag besöka dr Ayman Nour i fängelset. Han är en av två parlamentariker som för närvarande sitter fängslade i Kairo – faktiskt i samma fängelse. Det visar på sätt och vis mycket tydligt att EU har misslyckats att hålla fast vid de principer vi ska företräda här i parlamentet. Jag nämner detta eftersom den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA) nu i helgen kommer att hålla ett möte i Tunis, vilket har påpekats, och som vice talman för Europaparlamentet har jag förmånen att få arbeta med denna fråga.

En av de frågor vi skulle kunna börja tänka på i samband med denna parlamentariska församling är att utveckla ett mer reellt parlament. Jag är ordförande för en arbetsgrupp som sysslar med finansiering och organisering av EMPA, och reformförslag kommer förvisso att behandlas vid mötet i Tunis. Men ett av de områden där vi ännu inte har kunnat göra några framsteg är frågan om att skapa politiska familjer i den parlamentariska församlingen för att normalisera den politiska debatten i riktning bort från de viktiga men ändå existentiella Mellanösternfrågorna och styra över debatten till de mer triviala men ändå ytterst viktiga frågorna om handel, miljö, varuutbyte och transport – dessa många vardagsfrågor som jag anser att vi bör ta itu med i våra gemensamma ansträngningar att göra våra förbindelser med Medelhavsländerna meningsfulla.

På detta sätt skulle vi kunna börja minska inflytandet för de radikaliserade islamiska partier som nu är föremål för så mycket uppmärksamhet i denna del av världen.

  Béatrice Patrie (PSE). – (FR) Fru talman! Invandringen är en svår fråga inom ramen för Barcelonaprocessen; det är en komplex företeelse, och samtliga aspekter måste hanteras, inte bara säkerhetsaspekten, som alltför ofta träder i förgrunden.

I själva verket är det EU som alltför ofta har beslutat vilka frågor som ska tas med på dagordningen för Europa–Medelhavsområdet, genom att ge företräde till en salig blandning av ämnesområden, däribland terrorism, massförstörelsevapen, narkotikahandel och invandring. Vi bör inte längre tillämpa denna strategi, eftersom migrationsströmmar och skiftande befolkningar är en ekonomisk nödvändighet och en mänsklig resurs för värdländerna. I detta avseende vill jag föra fram tre förslag. Vi bör öppna lagliga invandringskanaler och bekämpa de olagliga invandringkanalerna, där man utnyttjar fattigdomen och skapar en ny och modern form av slaveri. Vi bör förstärka partnerskapets politiska dimensioner, eftersom faktorer som demokrati, respekt för de grundläggande friheterna, kvinnors ställning och god förvaltning bidrar väsentligt till utvecklingen, och även till att hindra fattigdomsspridningen till andra regioner.

Avslutningsvis är det nödvändigt att upprätta ett operativt samarbete mellan de myndigheter som ansvarar för hanteringen av migrationsströmmar i länderna längs Medelhavets båda kuster, och i detta hänseende välkomnar jag initiativet Frontex, för vilket det krävs ökade resurser.

  Francisco José Millán Mon (PPE-DE). – (ES) Fru talman! Under de senaste åren har EU ägnat särskild uppmärksamhet åt den östra delen av kontinenten. Tänk bara på Balkan, den femte utvidgningen, de politiska förändringarna i Ukraina och Georgien och de inte alltid så enkla förbindelserna med Ryssland. Å andra sidan har vi ofta tenderat att begränsa våra diskussioner om förbindelserna med länderna i Medelhavsområdet till att gälla konflikten i Mellanöstern. Vi bör emellertid prioritera hela Medelhavsområdet och se till att det blir ett område av fred, välstånd, frihet och stabilitet.

Vi talar om grannländer som har talrika och uråldriga förbindelser med EU:s stater, och länder som står inför allvarliga problem. Till exempel deras otillräckliga demokratiska och institutionella utveckling och låga ekonomiska tillväxt, samt den ständiga oförmågan att skapa sysselsättning för den växande yngre befolkningen. Dessa länder är den olagliga invandringens ursprungs- och transitländer.

Så alla dessa problem som våra grannländer står inför får nu konsekvenser för länderna i EU. Vi är ömsesidigt beroende. Vi måste därför, till förmån för oss alla, samarbeta och öka våra ekonomiska och kommersiella förbindelser, däribland att eventuellt upprätta ett frihandelsområde.

Våra grannländer måste också ha möjlighet att genomföra viktiga reformer för att kunna hantera sina problem. Att låta situationen förbli oförändrad kommer inte att medföra stabilitet. Det krävs politiska, sociala och ekonomiska reformer. Dessa behövs också för att locka betydande utländska investeringar. För detta ändamål krävs en väsentlig ökning av handeln mellan länder i syd.

Tyvärr blev 2005 års toppmöte, som markerade att det var tio år sedan Barcelonaprocessen inleddes, ett missat tillfälle att visa upp behovet av samarbete med EU, i synnerhet för folkopinionen i Medelhavsländerna. Antalet företrädare från länderna längs Medelhavets södra kust var en besvikelse. Vi måste emellertid fortsätta med våra insatser. Beloppet på 12 000 miljoner euro till EU:s grannskapspolitik är en blygsam summa i jämförelse med andra belopp i unionens budget och mot bakgrund av våra södra grannländers omfattande behov. Det blir allt svårare för medborgarna i dessa länder att godta kontrasten mellan välståndet hos deras europeiska grannar och de allvarliga brister som de tvingas utstå.

Kort sagt måste EU prioritera förbindelserna mellan Europa och Medelhavsområdet. Detta kommer att gynna båda parter.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Först vill jag gratulera Kader Arif till den utmärkta analysen och till de förslag som finns med i hans betänkande.

Vi bör naturligtvis inte inta en onyanserad inställning till resultaten av Barcelonaprocessen. Vi bör emellertid vara ärliga och realistiska. Tolv år efter Barcelonadeklarationen anser jag sammanfattningsvis att resultaten är negativa och att vi tyvärr är långt ifrån att ha genomfört de mål som fastställdes i november 1995.

Jag anser att man i dagens EU inte har någon tillförlitlig och integrerad strategi för Medelhavsområdet för att unionen ska kunna spela en ledande roll i Mellanöstern och Maghreb, och det finns en särskild anledning till detta: kommissionsledamot Peter Mandelson sa att grannskapspolitiken kompletterar EU:s politik för Europa–Medelhavsområdet. Han får tillåta mig att komma med invändningar. Jag anser att en av orsakerna till att samarbetet mellan Europa och Medelhavsområdet inte utvecklas och visar negativa resultat är just denna europeiska grannskapspolitik. Vi har gått från att ha varit strategiska partner till Medelhavsområdets tredjeländer till att bli deras grannländer. Vi har gått från ett strategiskt partnerskap till en grannskapsstrategi. Problemet är inte bara semantiskt, problemet handlar om EU:s grundläggande politiska frånvaro i detta område som helhet.

Jag har också något annat att säga, nämligen att vi i och med EU:s grannskapspolitik i grund och botten har upphävt den regionala politiska, ekonomiska och sociala dimensionen av samarbetet mellan Europa och Medelhavsområdet, något som har varit kraftigt bidragande till EU:s närvaro i området.

  Simon Busuttil (PPE-DE). – (MT) Som kommissionsledamot Peter Mandelson med rätta sa utgör Medelhavsområdet en gemensam utmaning för oss alla. Jag anser att kommissionsledamoten slog huvudet på spiken när han sa att om vi inte till fullo inser att vi står inför en gemensam utmaning kan vi inte ens börja ta itu med denna utmaning, och än mindre bemöta den.

Jag anser att den strategi som vi tillämpade för att bygga EU även bör tillämpas för Medelhavsområdet. Därför behöver vi ytterligare förstärka samarbetet och den ekonomiska integrationen, och sedan kommer övriga faktorer att följa på detta nästan helt automatiskt. För att stärka det ekonomiska samarbetet måste vi givetvis öka våra ansträngningar för att uppnå målet med ett frihandelsområde till 2010. Vi kan emellertid inte bara göra insatser för att uppnå ett frihandelsområde utan att ta hänsyn till de negativa konsekvenser som detta kan få för flera olika sektorer, däribland arbetstillfällen och sysselsättning, livskvalitet, social utveckling och miljö. För att minimera dessa konsekvenser måste vi göra ytterligare åtaganden, både ekonomiskt sett och när det gäller att vara mer tillgängliga för länderna i Medelhavsområdet, till exempel genom initiativet om en bank för Medelhavsområdet. Jag välkomnar helhjärtat detta initiativ och hoppas att få se en förbättrad utveckling på det här området inom en nära framtid. Genom ett sådant initiativ skulle vi inte bara hjälpa till ekonomiskt, utan också sända ett viktigt politiskt budskap.

Det finns ett stort antal andra frågor som jag inte har tid att diskutera närmare, men invandring och vattenresurser i regionen är två av dessa frågor. Det är väl känt att vatten är något livsnödvändigt, men ändå saknas i hög grad långsiktiga investeringar inom denna sektor. Förbättrade förbindelser i Medelhavsområdet kräver dessutom mycket tålamod och uthållighet från vår sida. Trots de utmaningar vi står inför är jag optimistisk och tror att vi kommer att lyckas skapa ett område av välstånd, på samma sätt som vi successivt byggde upp Europa efter kriget. Nu måste vi fortsätta att vara tålmodiga och hålla ut.

  John Attard-Montalto (PSE). – (MT) Det är sant att Barcelonaprocessen var alltför ambitiös. Men det är också sant att vi under många års tid inte tillmätte Medelhavsområdet den betydelse det förtjänade. Nu tycks det som om vi helt plötsligt vill ta igen den tid som gått förlorad, och det är sannolikt därför som det här projektet blev alltför ambitiöst. Det gladde mig mycket att höra kommissionsledamot Peter Mandelson på ett så kärnfullt sätt teckna en positiv bild av situationen i Medelhavsområdet och fästa uppmärksamheten på flera viktiga frågor, däribland export och handel.

Om man emellertid går igenom betänkandet är den bild som målas upp helt annorlunda. Det finns problem inom varje sektor. Ekonomin, industrin och utvecklingen är bara några exempel på dessa. Inte desto mindre finns det utan tvekan sådana frågor som t.ex. energi och invandring som vi gemensamt försöker finna lösningar på för att kunna leva tillsammans på ett mer konstruktivt sätt. Avslutningsvis vill jag bara säga att det helt klart är avgörande att vi litar på varandra. Om vi återgäldar varandras förtroende på båda sidor om Medelhavet kommer vi definitivt att kunna börja, och även fortsätta, att utvidga de positiva faktorer som finns mellan oss.

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Herr talman! Jag befinner mig i den tacksamma situationen att inte behöva använda alla mina fem minuter. Jag får en känsla av att det finns ett brett samförstånd om denna punkt – samförstånd om behovet av att ta emot betänkandet från Kader Arif med stor respekt och tacksamhet – jämte en tydlig förståelse för att Barcelonaprocessen, även om det saknas alternativa verktyg för att försöka bygga ett område av fred och stabilitet, inte på egen hand kan åstadkomma allt som behöver göras i regionen på fredspolitikens område. Det är förvisso inte heller anledningen till att den existerar. Jag vill också betona det omfattande arbete som rådets ordförandeskap har lagt ned på att få parterna att återuppta den formella fredsprocessen och att gå vidare med förhandlingarna inom ramarna för kvartetten.

Det fanns också en allmän enighet om behovet av att inte överge målet om att inrätta ett frihandelsområde till 2010. Det är dock just på grund av att detta kan uppnås endast om en sådan frihandelsram i sista hand grundas på möjligheten att konkurrera, som det måste stå klart för oss precis hur viktig EU:s grannskapspolitik – med dess konkreta handelsplaner – kan vara, samt hur värdefull den erfarenhet som har uppnåtts genom denna politik kan bli när den överförs till Barcelonaprocessen. Det var detta som jag avslutningsvis ville påpeka. Det finns förvisso ett nära samarbete mellan rådets nuvarande ordförandeskap och det kommande ordförandeskapet, dvs. det portugisiska. Vi vill långt ifrån spela ut dessa olika regioner mot varandra, utan vi vill i stället – när vi inriktar oss på länderna i syd – använda oss av den erfarenhet som vi har fått – och kommer att fortsätta att få – från Östeuropa. Det är nämligen häri som Barcelonaprocessens stora möjligheter ligger när det gäller att göra positiva framsteg.

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla ledamöter som har givit kommentarer och förslag om förbindelserna mellan EU och länderna kring Medelhavet. De vittnar om det intresse och den vikt som parlamentet och även kommissionen fäster vid partnerskapet och dess framtid.

Debatten har bekräftat vikten av en frihandelszon för EU och länderna kring Medelhavet, och särskilt dess potential för att främja handeln nord/syd, men även handeln syd/syd, om denna frihandelszon införs på ett genomtänkt sätt, vilket har uppmärksammats under debatten.

Trots svårigheterna och motgångarna med fredsprocessen i Mellanöstern har Barcelonaprocessen fortsatt att göra enastående framsteg. Den fortgående konflikten har inte ändrat vår tro på behovet av partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet och grannskapspolitiken. Sedan utrikespolitikskonferensen i maj 2005 i Luxemburg har vi lyckats med att nå gemensamma slutsatser vid alla ministermöten mellan EU och Medelhavsländerna. Detta är bevis på en gemensam politisk vilja att gå framåt och främja Barcelonaprocessen.

Migrationsfrågan togs upp av flera ledamöter. Jag skulle vilja hänvisa till ministermötet för EU och Medelhavsländerna som planeras äga rum i november 2007. Vid detta ministermöte bör man enas om en handlingsplan kring de tre kärnfrågor som har fastställts: laglig migration, olaglig migration samt utveckling.

Det som händer i Nordafrika och Mellanöstern är av största vikt för EU:s framtid. Låt oss skapa möjligheter i morgon där det råder tvekan i dag genom att grunda vårt partnerskap på respekt, genom att bekräfta vårt engagemang för en region som ligger geografiskt nära och som är strategiskt viktig för EU, och slutligen genom att se till att politiken alltid blir synlig genom handling.

  Talmannen. Jag har avslutningsvis mottagit sju resolutionsförslag⁽¹⁾ i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142 i arbetsordningen)

  Alessandro Battilocchio (NI), skriftlig. – (IT) Idén om att skapa ett frihandelsområde utgör en verklig möjlighet till tillväxt för länderna i Medelhavsområdet. Att förstärka Medelhavsområdets roll är i själva verket ett av de huvudmål som bör eftersträvas av hela den europeiska gemenskapen, eftersom regionen befinner sig i centrum av en viktig blandning av olika kulturer och av ett starkt ekonomiskt intresse på den internationella arenan.

I detta sammanhang utarbetade man vid toppmötet i Barcelona 1995 en ambitiös ram för ett samarbete mellan länderna längs Medelhavets båda kuster, som grundade sig på ett uppfyllande av de tre huvudmålen för att skapa ett gemensamt område av välstånd, nämligen följande:

– politisk dialog och säkerhet,

– användning av ekonomiska partnerskap,

– samarbete i sociala, kulturella och mänskliga frågor.

För att insatserna ska bli effektiva bör EU öka det tekniska och finansiella stödet till ekonomiska åtgärder på lokal nivå, skapa en ram för långsiktig ekonomisk och social utveckling, reglera frihandelsområdet i syfte att förhindra att det uppstår obalanser mellan de olika arbetsmarknaderna, samt införa en uppförandekod för företagen.

Att främja en utveckling i Medelhavsområdet innebär att uppmuntra till dialog mellan olika kulturer, samt att skapa en känsla av fred och ömsesidig förståelse, tillsammans med respekten för de mänskliga rättigheterna.

  Bogdan Golik (PSE), skriftlig - (PL) Jag vill uttrycka mitt stöd för idén om ett partnerskap mellan Europa och Medelhavsområdet och om inrättandet av ett frihandelsområde mellan Europa och Medelhavsområdet till 2010, enligt vad som anges i Barcelonadeklarationen. Som ledamot av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling vill jag uppmärksamma vissa aspekter av avregleringen av handeln med jordbruksprodukter med länderna i Europa och Medelhavsområdet. Jag anser att marknaderna mellan EU och Medelhavsområdets södra och östra delar bör öppnas på ett gradvis och planerat sätt. Förhandlingar om tillträde till marknaderna bör föras individuellt och separat för varje produkt, och hänsyn bör tas till jordbrukssektorns utmärkande drag i Euromed-länderna. Det är viktigt att se till att känsliga produkter som t.ex. frukt och grönsaker, socker, etanol och tomatkoncentrat undantas från den planerade avregleringen. EU måste också se till att behålla möjligheten att åberopa särskilda undantagsklausuler som unionen skulle kunna använda för att bemöta de eventuella hot som ett överflöd av importerade varor till låga kostnader skulle kunna innebära. Det är också viktigt att uppmuntra Euromed-länderna att förbättra kvaliteten på de produkter som exporteras och att iaktta de normer för kvalitet och växtskydd som gäller i EU.

  Dominique Vlasto (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Projektet för ett frihandelsområde mellan Europa och Medelhavsområdet har försenats och det är osannolikt att det kommer att bli klart till 2010. Det finns emellertid ett brådskande behov av att anta initiativ i denna del av världen, där unionen borde vara mycket mer närvarande.

Vår huvudprioritet bör vara att via EU:s grannskapspolitik anta en mer riktad strategi anpassad till de enskilda länderna. Det beror inte på att det ligger i det gemensamma intresset att strategin måste vara global. Vi måste utveckla ett slags skräddarsytt samarbete, så att varje land blir tillräckligt ekonomiskt starkt för att kunna delta i frihandelsområdet. Detta samarbete måste öppnas för de lokala myndigheterna i länderna längs Medelhavets båda kuster, för att etablera stadiga förbindelser på samtliga politiska nivåer.

Vårt andra mål måste vara att gynna handeln mellan länderna i syd, för den fortsätter att vara bristfällig. Som en följd av unionens utvidgningar har EU en unik expertis att dela med sig av till sina partnerländer när det gäller att hjälpa dem att förbereda sig för en ekonomisk övergång inom viktiga områden, såsom utbildning, forskning, vidareutbildning, förberedelse av ekonomiska aktörer och förvaltning, samt ett närmande av ländernas lagstiftningar.

Det är framför allt genom att stödja en sann gemensam marknad i Medelhavsområdet som vi kommer att kunna genomföra frihandelsområdet mellan Europa och Medelhavsområdet.

(1) Se protokollet.

10. Bosnien och Hercegovina (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Doris Pack, för utskottet för utrikesfrågor, med förslag till Europaparlamentets rekommendation till rådet om Bosnien och Hercegovina (2006/2290 (INI)) (A6-0030/2007).

  Doris Pack (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, kommissionsledamot Rehn! Ingen av oss har glömt misslyckandet med konstitutionsreformen förra året, de gälla och ofta nationalistiska valparollerna, det resultat som dessa val utmynnade i, eller planen på att stänga den höge representantens kansli, vilket allt fick oss att i december förra året sammanställa ett betänkande om Bosnien och Hercegovina.

Sedan början på detta år har emellertid ett antal förhållanden ändrats snabbare än vi vågat hoppats, för man har en fungerande regering för hela landet, parlamentet har börjat arbeta, EU har beslutat att minska antalet Eufor-trupper, frågan om vad det ska bli av den höge representanten och ”Bonn-makten” diskuteras igen, och man kan hoppas att det snart går att finna ett sätt för att genomföra en polisreform, som Republika Srpska fram till helt nyligen motsatte sig. Vi bortser därför från alla ömsesidiga beskyllningar och förenar oss med landets rationella element och ser fram emot förbättringar och politiska genombrott.

Den högröstade valkampanjen och hoten om en folkomröstning har bleknat, och det är uppenbart att de betydde något annat än vi trodde.

I vårt betänkande försöker vi tydligt ange vilka problemen faktiskt är, och ett av dem är att en konstitutionell reform – som är oumbärlig som ett medel för att förstärka statens makt – skulle ha genomförs för länge sedan. Den rådande nollsummementaliteten, alltså att ”det som är bra för andra är dåligt för mig”, kan inte tolereras, och kan aldrig leda till att man uppnår en gemensam politik.

Att Daytonavtalet är ett ogenomförbart monster är inte politikernas fel, utan beror på dem som efter kriget delade Bosnien och Hercegovina i två enheter, och menade att det var den enda möjligheten att skapa fred. Men i dag är denna delning bara motiverad om båda parterna verkligen kan stödja staten som helhet och inte hindrar dess funktion, och därför är en konstitutionell reform oundgänglig om Bosnien och Hercegovina ska kunna komma in i EU.

Men det är också tydligt att denna konstitutionella reform inte är ett jobb för oss eller för några andra så kallade ”internationella parter”, utan ett ansvar som de valda politikerna av alla tre nationaliteter måste ta på sig. Även om Venedigkommissionen, eller amerikanska eller kanadensiska experter, kan hjälpa till, är det parlamentet – och det håller Bosnien och Hercegovinas nyvalde premiärminister med om – som måste vara den plattform där detta sker. I agendan för den konstitutionella reformprocessen måste uttryckliga åtgärder och mål definieras. Det finns också en påfallande motsägelse mellan hur den ena enheten, Republika Srpska, fungerar jämfört med den andra enheten, federationen, och detta måste avhjälpas till gagn för staten som helhet.

Europaparlamentet är mycket intresserat av utvecklingen i Bosnien och Hercegovina. Vi vill att landet ska bli en väl fungerande fullständig stat, som kan sörja för sina egna medborgare och skapa de rättsliga och ekonomiska ramvillkor som särskilt dess ungdomar litar på som den enda grund som de – och de fördrivna personer som är villiga att återvända – kan bygga sig en framtid på.

Jag vädjar i allvarliga ordalag till Republika Srpska att tillsammans med den kroatiska regeringen söka efter möjligheter att göra det lättare för dess tidigare invånare att återvända till Posavina, i norra Bosnien, som fortfarande är obebott och ödelagt av kriget.

I betänkandet tas de nuvarande spänningarna i Srebrenica inte upp, men jag vill göra det nu. Förhoppningsvis kommer resultatet av dem inte att bli att man försöker bryta sig ut. Jag vädjar till alla att söka efter möjligheter till försoning för att garantera en samexistens utan hat, inte minst för den unga generationen, ty separation och isolering gagnar inte någon. Men en framgångsrik försoning beror också på om krigsförbrytaren Radovan Karadzic utlämnas till krigsförbrytartribunalen i Haag, och detta har ännu inte skett. Det är hög tid att detta kapitel avslutas, och jag måste säga att jag hade hoppats att Esfor, och senare Eufor, skulle ha spelat en verkligt stor del i detta – mer än vad de faktiskt har gjort.

Jag vill erinra parlamentet om att Bosnien och Hercegovina är omslutet av EU, och att dess öde är nära sammanlänkat med vårt eget och med dess grannländers. Det är därför som vår politik i fråga om detta land och dess grannländer måste vara en central del av våra ansträngningar. Utsikten till medlemskap i EU är en sporre för människorna där att inte längre vänta med att fatta många svåra beslut.

Jag vill avsluta mitt inlägg med några ord som riktar sig till alla som har ansvarsfulla positioner i Bosnien och Hercegovina, och påminna dem om att våra utbildningsprogram nu står öppna för unga bosnier, och att deras regering därför nu måste göra allt den kan för att organisera den nödvändiga administrationen, med en nationell byrå för att förvalta programmen. Ju snabbare detta sker, desto tidigare kan deras ungdomar delta i Erasmus, Leonardo och Comenius.

Vi är alla mycket angelägna om att Bosnien och Hercegovina under de närmaste månaderna ska ta initiativet och börja arbeta på de reformer landet behöver. Jag vill tacka mina kolleger för deras stöd.

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Vi välkomnar parlamentets initiativ för ett förslag till rekommendation från Europaparlamentet till rådet. Vi har läst detta omfattande betänkande och rekommendationen med stort intresse, och instämmer i stort sett i analysen av situationen i Bosnien och Hercegovina och de åtgärder som nu måste vidtas av Sarajevo och det internationella samfundet.

Vid sitt senaste möte den 5 mars välkomnade rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) bildandet av den nya regeringen i Bosnien och Hercegovina, som efter svåra förhandlingar installerades den 9 februari som en bred koalition av de större partierna från de tre etniska grupperna, under en ny premiärminister, Nikola Spiric, en bosnienserb. Rådet uppmanade också Nikola Spiric att se till att alla kvarstående reformer genomförs snabbt och effektivt, inte minst därför att detta är en förutsättning för att stabiliserings- och associeringsavtalet ska kunna slutas.

Förhandlingar om tekniska frågor i avtalet avslutades framgångsrikt i slutet av 2006. De tre villkor som återstår för att avtalet ska slutas är reformer i fråga om polisväsendet, allmänna radio- och tv-sändningar och offentlig administration. Det fjärde villkoret är samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien. Om landet gör framsteg på dessa områden kan Nikola Spirics nya regering öppna dörren ännu en bit mot EU.

EU:s uppmärksamhet fokuseras för närvarande i synnerhet på reformeringen av polisväsendet. Ett avtal om detta slöts i oktober 2005, där det bekräftades att de underliggande principerna för de önskade förändringarna var att hela staten skulle ha domsrätt i polisfrågor, att politiskt inflytande skulle uteslutas och att fungerande polisdistrikt var ett krav. Direktoratet för polisreformen lade fram sin slutliga rapport den 27 december 2006, och den måste nu godkännas på politisk nivå av statens och enheternas regeringar och parlament.

Huvudpunkterna i tvisten är Republika Srpskas begäran att få behålla sin egen polis och sitt inrikesministerium samt polisdistrikt som sträcker sig utanför enhetens gränser. Rådet har uppmanat den nya regeringen att utnyttja den nuvarande drivkraften för att göra framsteg när det gäller polisreformer, vilket är och förblir ett villkor för att stabiliserings- och associeringsavtalet ska undertecknas.

EU välkomnar samtalen om rapporten från direktoratet för polisreformen, men noterar fortfarande med oro att man inte kommer att lyckas hålla tidsfristen den 2 mars, då avtalet om en reform av polisväsendet skulle ha slutits. EU förväntar sig att alla parter annullerar de åtaganden de åtog sig inom ramen för det politiska avtalet från oktober 2005.

Vi uppmanar parterna att sluta ett avtal som omfattar de tre grundläggande principer som specificerats av kommissionen. För det första att staten ska inneha all makt när det gäller polisen och vara ansvarig för finansieringen av den. För det andra att fungerande polisdistrikt måste upprättas på grundval av tekniska polisarbetskriterier. För det tredje att det inte får förekomma någon politisk inblandning i polisarbetet.

Som Doris Pack just klargjort är det också viktigt med framsteg i den konstitutionella reformen, om statens förmåga att fungera ska kunna stärkas och den aktuella konstitutionen anpassas till EU:s normer. Det framgångsrika bildandet av en regering har banat väg för nya framsteg.

Det skulle betraktas som ett positivt första steg om det paket med ändringsförslag till konstitutionen som överenskommits av sex politiska partier i mars 2006 snart kunde antas. Det skulle lägga grunden för inledandet av en mer ambitiös process i mitten av 2007, som skulle bidra till att göra Bosnien och Hercegovina till en ännu mer effektivt fungerande stat.

Av den anledningen har rådet beslutat att utsträcka mandatet för EU:s särskilde representant i Bosnien och Hercegovina, vilket får till följd att doktor Schwarz-Schilling från och med den 1 mars på den grundvalen kommer att delta i den konstitutionella reformen som rådgivare och medlare.

I juni förra året beslutade Daytons fredsgenomförande råd i princip att stänga den höge representantens kansli den 30 juni och avskaffa hans tjänst, men man omprövade sitt beslut i slutet av februari, eftersom utvecklingen efter sommaren 2006 tyvärr inte hade motsvarat förväntningarna.

Den nationella retorikens återuppståndelse och det märkbara avstannandet av reformprocessen gör ingenting för att underlätta påbörjandet av en hållbar process, medan oförutsägbara regionala faktorer efter förseningarna när det gäller att besluta om Kosovos status också spelar in. Det var i själva verket dessa som fick det fredsgenomförande rådet att skjuta upp tidsfristen. Det fredsgenomförande rådet har exakt samma åsikter om situationen i Bosnien och Hercegovina som de som uttrycks i parlamentets förslag till rekommendation, särskilt i punkt 32 i förslaget. Avsikten är att ståndpunkten ska granskas på nytt i oktober 2007 och februari 2008 i syfte att underlätta överföringen av den höge representantens kansli till EU:s särskilde representant den 30 juni 2008.

Ryssland har hittills inte ansett sig kunna stödja detta tillvägagångssätt därför att tidsfristen sträcker sig längre än november 2007, och man har meddelat att man vill dra sina egna slutsatser.

Låt mig gå tillbaka till frågan om Internationella domstolens utslag rörande Srebrenica. Med tanke på att Bosnien och Hercegovinas krav gentemot Serbien inte godkändes var det bara väntat att detta skulle hälsas med skiftande reaktioner, där vissa serber nonchalerar domstolens varningar och uttrycker lättnad, medan bosniernas reaktion snarare var besvikelse och frustration.

Vårt önskemål – och vår förhoppning – är att domstolens utslag slutligen, trots de olika reaktioner som det framkallade, kommer att resultera i att detta smärtsamma kapitel avslutas på ett rättvist sätt, för detta är också ett mycket viktigt villkor för att Bosnien och Hercegovina ska kunna utvecklas och blomstra i framtiden.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Doris Pack till hennes utmärkta betänkande, som är ett viktigt bidrag till vårt gemensamma arbete om Bosnien och Hercegovina.

År 2006 var inte ett framgångsrikt år för Bosnien och Hercegovina. Till följd av en utdragen valkampanj stagnerade reformagendan och det politiska klimatet surnade, vilket avspeglade en nollsummetolerans som Doris Pack påpekade, som ledde till nationalistisk retorik och spänningar. Ärligt talat har vi fått nog av det!

Låt mig informera er om läget för samtalen om stabiliserings- och associeringsavtalet. Bosnien och Hercegovina har fortsatt att göra framsteg, även om det har gått långsamt. I december kunde vi slutföra de tekniska samtalen om stabiliserings- och associeringsavtalet.

Men vi kommer inte att avsluta förhandlingarna om stabiliserings- och associeringsavtalet förrän det har skett påtagliga framsteg i nyckelfrågorna, särskilt när det gäller polisreformer och samarbetet med krigsförbrytartribunalen. Detta blir mitt huvudsakliga budskap när jag besöker Sarajevo i morgon och på fredag.

För det första behöver Bosnien och Hercegovina och dess medborgare en kompetent och effektiv polis. Det är viktigt att de statliga och lokala myndigheterna tillsammans med de politiska partierna till slut enas om en reform i linje med förslaget från direktoratet för omstrukturering av polisväsendet liksom de tre EU-principerna som Christian Ehler hänvisade till.

För det andra behöver Bosnien och Hercegovina också visa att de menar allvar med sitt åtagande att samarbeta med den internationella krigsförbrytartribunalen. Nyligen genomförda insatser från Republika Srpskas sida för att vidta kraftåtgärder mot vissa av de förrymda krigsförbrytarnas stödnätverk är uppmuntrande i detta avseende. Myndigheterna måste nu vara fortsatt aktiva och gå vidare i sina ansträngningar för att nå påtagliga resultat genom att gripa och överlämna dessa personer.

Det är viktigt att den nya domen i Internationella domstolen i fallet Bosnien och Hercegovina mot Serbien godtas och respekteras av alla parter. Domen understryker enskildas individers ansvar för folkmordet och därmed det totala behovet av fullständigt samarbete med Internationella domstolen, bland annat för att gripa och överlämna de personer som flytt undan rättvisan.

Det har gjorts vissa försök att politisera Internationella domstolens utslag, vilket är beklagligt eftersom det förhindrar försoning och för uppmärksamheten bort från viktigare politik och politiska sakfrågor, som att lösa frågan med polisreformer, vilken borde ha högsta prioritet. Detta gynnar varken landet eller dess invånare.

Vi behöver även en se påtagliga framsteg i reformerna för public service-radio/tv och offentlig förvaltning innan vi kan skriva på stabilitets- och associeringsavtalet, vilket rådets ordförande nämnt.

För Bosniens och Hercegovinas framtid är det nödvändigt med konstitutionella reformer. Detta är nödvändigt för att landet ska bli funktionellt och effektivt och erbjuda medborgarna rimliga levnadsvillkor. Denna process bör skötas av Bosnien och Hercegovina själva, på grundval av samförstånd och stöd från myndigheterna och folken. Antagandet av aprilpaketet från förra året är ett viktigt steg mot mer ambitiösa mål. Kommissionen är redo att stödja arbetet för konstitutionell utveckling genom att tillhandahålla både expertis och ekonomiskt stöd.

Kommissionen fortsätter att stödja och främja personliga kontakter mellan Bosnien och Hercegovina och EU. Förhandlingarna kring förenklade viseringsförfaranden har gått bra, och vi bör kunna avsluta dem mycket snart. Vårt mål är att de förenklade viseringsförfarandena och återtagandeavtalen ska gälla för alla länder på västra Balkan innan året är slut.

Andra åtgärder innefattar stipendier genom Erasmus Mundus-programmet, liksom ökat stöd för forskning, utbildning, kultur och dialogen i det civila samhället.

Den internationella närvaron i Bosnien och Hercegovina är och bör vara föränderlig. Som övergångsåtgärd kan kommissionen stödja det fredsgenomförande rådets beslut att skjuta upp stängningen av den höge representantens kansli i ytterligare tolv månader.

Vi har kritiska månader framför oss med Bosnien och Hercegovina, och även med tanke på Kosovos ställning. Landets ledare måste för sin del ställa sig över provinsiella partiintressen och visa verkliga statsmannaegenskaper för landets och medborgarnas skull.

År 2007, detta år, är och bör ses som ett möjligheternas år för Bosnien och Hercegovina. Så länge alla drar sitt strå till stacken kan vi lyckas med att föra Bosnien och Hercegovina mot landets europeiska framtid. Det gläder mig att kunna räkna med Europaparlamentets starka stöd i denna viktiga fråga.

  Alojz Peterle , för PPE-DE-gruppen. – (SL) Detta betänkande, som jag vill gratulera min kollega Doris Pack hjärtligt till, erbjuder ett partnerskap till Bosnien och Hercegovina och representerar, i kölvattnet av president- och parlamentsvalen, vår fasta önskan och förväntning om framsteg i detta land, som för närvarande gör dåligt ifrån sig på många områden.

Jag anser att det är viktigt att Bosnien och Hercegovina släpper loss sin politiska potential efter valen och accepterar sitt ansvar för den utveckling som måste ske på vägen mot stabiliserings- och associeringsavtalet.

Att acceptera ansvaret betyder emellertid att öppna dörren för reformer. Det är bara möjligt om landet ser mera till det som enar landet, än till det som delar det. Utan en konstitutionell reform kan man inte göra några framsteg på denna väg.

Jag stöder också betänkandet därför att det har en övergripande syn på de befintliga problemen och är realistiskt, konstruktivt och skrivet i en mycket försonlig anda. Jag anser att förslagen till ett utbildningssystem är särskilt bra. Avsikten med dem är naturligtvis att hjälpa den nya generationen att ta ett politiskt ansvar.

Jag är särskilt positiv till att man betonar brådskan med att anta och genomföra en polisreform. Det kan också tjäna som en modell för att överbrygga skillnaderna mellan enheterna på andra områden.

Avslutningsvis vill jag upprepa det man betonar i betänkandets sammanfattning: några framsteg är inte möjliga utan enighet inom det internationella samfundet och bland dess representanter. Jag anser att det är mycket viktigt att den höge representantens mandat har utökats, eftersom han naturligtvis måste få ett enhälligt stöd för sin övervakning av Bosnien och Hercegovina.

  Libor Rouček, för PSE-gruppen. – (CS) Som medföredragande vill jag gratulera Doris Pack till hennes utmärkta betänkande. Det är ett objektivt och välbalanserat betänkande, som syftar till fortsatta framsteg med de politiska och sociala reformerna i Bosnien och Hercegovina, och till att föra landet närmare EU.

I betänkandet tar man också hänsyn till de framsteg som gjorts på flera områden, samtidigt som man varnar för de många problem som måste lösas innan stabiliserings- och associeringsavtalen kan slutas. Ett av dessa problem, vilket tidigare talare har nämnt, är den konstitutionella reformen. I det avseendet är jag fast övertygad om att EU, huvudsakligen genom sin särskilde representant, bör erbjuda Bosnien och Hercegovina en hjälpande hand genom att stärka den politiska dialogen mellan individuella deltagare och erbjuda tekniskt stöd och expertis.

Ett avtal om genomförande av polisreformer är ytterligare ett villkor för att kunna sluta stabiliserings- och associeringsavtalet, som tidigare talare har nämnt. Jag menar också att det är viktigt att man i betänkandet beaktar och betonar en mängd frågor som hänger samman med utbildning. Europas erfarenheter efter kriget har lärt oss att ett utbildningssystem som grundar sig på värderingar som rör mänskliga rättigheter, medborgarskap, jämställdhet, tolerans och demokrati gradvis kan bidra till att övervinna religiös och etnisk fientlighet och successivt leda till försoning.

Jag är övertygad om Bosnien och Hercegovinas framtid ligger i europeisk integration, trots de många besvärliga problem som landet fortfarande har. Sammanfattningsvis, och jag talar som parlamentsledamot från ett land som endast varit anslutet till EU under en kortare tid, vill jag ge våra vänner i Bosnien och Hercegovina några råd. Samarbete mellan alla politiska krafter, oavsett etnisk, politisk och religiös tillhörighet, är ett viktigt villkor för att framgångsrikt kunna uppnå detta mål. Jag vill önska inte bara bosnierna utan också serberna och kroaterna all framgång på denna svåra väg.

  Philippe Morillon, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Det är nästan på dagen 15 år sedan jag kom till Sarajevo strax före den tragedi som skulle göra staden till den drabbade stad som vi ett ögonblick befarade inte skulle överleva. Jag kom till ett Sarajevo som var en modell för samexistens mellan tre kulturer. Kroater, serber och muslimer. Den stad där klockorna i den katolska katedralen ringde i kör med klockorna i de ortodoxa kyrkorna och tillsammans med böneutroparen, och den extremt skiftande stad, utan några ghetton, där serbiska, kroatiska och muslimska invånare levde tillsammans i samma grannskap och samma byggnader, utan att ens veta vem som var serb, vem som var kroat eller vem som var muslim.

Den 4 april 1992 blev jag i den staden vittne till det desperata försöket från en hel befolknings sida, män och kvinnor, unga och gamla, serber, kroater och muslimer, som marscherade genom staden för att riva de barrikader som de som stödde den etniska rensningen hade börjat uppföra. Jag såg hur dessa barrikader gav vika, den ena efter den andra, innan folkmassan i slutet av demonstrationen, som ni minns, konfronterades av Karadzics galna milismän. Jag uppskattar den staden, den provinsen, den republiken för att de erkände sina fördelar och framför allt för att de delade sitt lidande som kom sig av en fruktan för andra, en fruktan för att utplånas och en fruktan för att förlora sin identitet, ja all den fruktan som oansvariga brottslingar hade utlöst här.

När jag tänker tillbaka på detta kan jag inte nog säga hur mycket jag värdesätter betänkandet av vår kollega Doris Pack, vars engagemang parlamentet erkänner och hyllar därför att hon alltid hängivet har arbetat för att åstadkomma försoning i detta land som, vilket hon påpekar i betänkandet, en gång var fredligt och mångetniskt. Det här landet bör vi uppmuntra på dess väg till europeisk integration genom att driva på så att det antar konstitutionella ändringar vilka, som ni sa, herr rådsordförande, är mycket viktiga, trots att en del av dess politiska klass framhärdar i radikala resonemang som fortfarande är alltför genomsyrade av ultranationalism.

  Ryszard Czarnecki, för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Jag vill tacka Doris Pack för det välgrundade betänkande som vi diskuterar i dag. Det visar tydligt de framsteg som Bosnien och Hercegovina har gjort för att uppfylla demokratiska normer.

För att dessa framsteg ska fortsätta måste medborgarna och eliten av de tre nationaliteter som landet består av få en klar möjlighet till EU-medlemskap. Inte i dag, inte i morgon eller i övermorgon, men i en realistiskt definierad framtid. Naturligtvis måste Bosnien och Hercegovina innan dess uppfylla alla grundläggande normer för mänskliga rättigheter, bekämpa korruptionen och genomföra en rättslig och administrativ reform. Men framför allt måste landet genomföra en äkta interreligiös dialog, och en dialog mellan nationaliteterna i detta land, som har varit scenen för den största väpnade konflikten i Europa sedan andra världskriget.

Bosnien och Hercegovina får inte hållas som gisslan för vår interna debatt om institutionella reformer. Låt oss tillåta Doris Packs betänkande att tjäna som ett grönt ljus för detta lands anslutning till Europeiska gemenskapen.

  Gisela Kallenbach, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Doris Pack förtjänar vårt tack för detta utmärkta betänkande. Ärligt talat kunde vi knappast ha förväntat oss något annat från henne. Min grupp välkomnar att det pågår en förändringsprocess i Bosnien och Hercegovina, även om det måste sägas att det tolv år efter Dayton är hög tid för det, och också hög tid för de lokala politikerna att axla ett större ansvar och – oavsett sitt etniska ursprung – stödja ett gemensamt Bosnien och Hercegovina, och upphöra att försöka att genom verbala attacker åstadkomma det som de inte kunde uppnå genom krig.

Med utsikter till en gemensam, demokratisk och fredlig framtid i enlighet med rättsstatsprincipen bör alla ansträngningar göras för att ta itu med det gemensamma förgångna i en process som utan tvekan blir smärtsam men som också blir läkande, och därför välkomnar vi att det inrättas en nationell sannings- och försoningskommission, som det meddelas i betänkandet. Ett viktigt steg i denna riktning var erkännandet av Republika Srpskas parlament av folkmordet på bosniska muslimer. Som vi har hört många gånger i dag förväntar vi oss samarbete med Haag och inte bara ord, och jag vill också se det civila samhället involverat i denna diskussion. Jag talar som tysk, och vet mycket väl vad jag talar om.

Det jag slutligen förväntar mig av det internationella samfundet är att det ska fortsätta att vara en betydande pålitlig partner, och det måste sägas att ständig växling av personalen på den höge representantens kansli inte bidrar till detta i någon högre utsträckning. Jag önskar kommissionsledamot Olli Rehn verklig framgång i behandlingen av visumproblemet, där vi behöver en snabb lösning.

  Erik Meijer, för GUE/NGL/gruppen. – (NL) Herr talman! Alla som vill tvinga på Bosnien och Hercegovina en regeringsmodell mot folkmajoritetens vilja kommer att behöva använda sig av hårdföra medel. Enda möjligheten vore att göra landet till ett permanent protektorat med en stark hög representant från EU och en permanent militär närvaro.

Min grupp skulle vilja att utvecklingen går åt ett annat håll, mot en fredlig och demokratisk lösning där man respekterar att Bosnien är ett Jugoslavien i miniatyr och att majoriteten av folket känner sig som serber och kroater snarare än som bosnier. Den turkiska perioden var gynnsam för bosnierna, den österrikiska perioden för kroaterna och den jugoslaviska perioden för serberna. Människorna vill nu slippa ifrån den gamla bristen på jämställdhet och ifrån att en nationell grupp ska bestämma till skada för de andra.

En federal lösning enligt belgiskt eller schweiziskt mönster är bästa sättet att hålla samman de tre folken i landet, samtidigt som man erkänner olikheterna och bibehåller varma relationer mellan dem. Det överensstämmer med principen att makten över den regionala polisen ska ligga hos enheterna och absolut inte hos centralstaten. Tyvärr löser förslaget inte de verkliga problemen, och det finns fortfarande inga utsikter till något som är bättre än Daytonavtalet.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Föredraganden har rätt när hon säger att inlemmandet av Bosnien och Hercegovina i EU är avhängigt av grundläggande konstitutionella förändringar. Föredraganden har också rätt när hon betonar att interna problem, till exempel etnisk segregation, utgör ett hot mot nationell stabilitet.

I betänkandet nämns inte ett ord om externa hot, men man får inte bortse från tidigare händelser och oroligheterna nyligen i den centrala bosniska staden Kalesija, som ett litet antal radikala wahabiter låg bakom. Det var inte för intet som den högste polistjänstemannen i den muslimska kroatiska federationen, Zlatco Miletic, utfärdade en varning den 10 mars om det inflytande som denna radikala, förhållandevis nya, strömning hade bland muslimerna i Bosnien och Hercegovina.

Följaktligen vill jag fråga rådet och kommissionen om de satt sig in i denna utveckling med pågående islamisering. Jag hoppas att ni, både med avseende på de interna och externa problemen, kommer att göra allt för att åstadkomma nationell stabilitet i Bosnien och Hercegovina, eftersom utsikterna att ansluta länderna på västra Balkan till EU, som det uttrycktes i Thessalonikiagendan 2003, är klara. Men hur kan associerings- och stabiliseringsprocessen lyckas om inte alla problem, både interna och externa, uppmärksammas på allvar? Här finns en uppgift för den nya, och som jag hoppas beslutsamma, höga representanten.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag var också i Sarajevo och i Mostar då skott avlossades varje sekund, och det gör mig tacksam för att det tack vare Dayton inte pågår något krig där nu, men frånvaron av krig är inte samma sak som fred. Eftersom mycket viktiga villkor återstår att uppfylla innan det blir fred är det med oro som jag noterar det nära förestående utbytet av Christian Schwarz-Schilling, en beprövad internationell representant som utövade rätt politik.

Jag noterar med oro den alltför snabba reduceringen av vår militära närvaro, något som sänder ut fel signaler för närvarande, och jag är särskilt oroad över att märka att intresset för hur Bosnien och Hercegovina utvecklas håller på att falna.

Detta sker vid en tidpunkt när ett mödosamt återuppbyggande just har påbörjats, och det som framför allt behövs är att själva landet reformerar sin konstitution, något som vi bara kan övervaka och stödja, men någon långsiktig stabilitet kommer inte att åstadkommas där om landet inte omvandlas till en federation med tre folkslag med lika rättigheter. Det finns ingen annan väg till målet än en lång och stenig väg som leder fram genom tålmodig dialog, kultur och utbildning.

Jag är tacksam mot Libor Rouček för att han liksom Doris Pack och Christian Schwarz-Schilling har betonat vikten av mångreligiösa, mång-konfessionella skolor, vilket är enda sättet att åstadkomma framsteg. En dag kanske Sarajevo kommer att bli sätet för det stora, mångreligiösa europeiska universitet som också kommer att förebåda gryningen för en europeisk islam, som kanske faktiskt kan bli resultatet av EU:s större möte i maj med de religiösa samfunden. I så fall skulle det få betydelse inte bara i sydöstra Europa utan också långt bortom detta område som har utstått ett sådant lidande.

Vi behöver ett europeiskt universitet, europeiska skolor. Vi behöver ett djupgående samarbete mellan folken, och framför allt behöver vi pengar. Det är därför som den höge representantens funktioner och EU:s särskilde representants funktioner måste fortsätta att utövas på samma sätt som nu, med andra ord inte diktatoriskt, dvs. enligt Ashdown-metoden, utan med sunda bedömningar och försök till verklig opartiskhet på ett sätt som läker såren, får människor och etniska grupper att växa tillsammans, och möjliggör landets styrka till förnyelse och självläkning, utan vilka Bosnien och Hercegovina inte har någon framtid. Om Bosnien och Hercegovina störtas in i en kris riskerar deras grannar också att dras med.

Kommissionsledamoten har rätt. Det är 2007 nu, ett ödesmättat år för regionen. Vi måste åtfölja Kosovo på vägen mot oberoende, leda ett stärkt Kroatien – under noggrann uppsikt från Världssamfundet – i riktning mot anslutning till EU, och stabilisera Bosnien och Hercegovina, samtidigt som vi gör Serbien demokratiskt och stärker landet på den grundvalen. Det är vår tids stora utmaning.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Jag vill naturligtvis varmt gratulera Doris Pack till hennes mycket engagerade och ytterst opartiska betänkande, som fullständigt återspeglar parlamentets åsikter.

Låt oss vara uppriktiga: det finns i Bosnien och Hercegovina i dag två starka män, nämligen Milorad Dodik och Haris Silajdžić. Den förstnämnde har – med delvis riktiga argument – försvårat reformen av polisväsendet, medan den senare har gjort saker och ting problematiska för dem som ville reformera konstitutionen, med i viss mån lika träffande argument. Båda dessa starka män måste nu arbeta tillsammans med alla andra för att se till att reformen av polisväsendet och konstitutionen sätter i gång. Jag är säker på att kommissionsledamoten under de närmaste dagarna kommer att upplysa dem och alla andra, bland dem den nye premiärministern, om att dessa är de uppgifter som de måste genomföra om de vill att historiens dom över dem ska bli mild.

För det andra – även om jag vänder mig särskilt till Gernot Erler när jag säger att vi i Bosnien och Hercegovina måste tala klarspråk när det handlar om att utse EU:s höge representant – är dessa ord naturligtvis också avsedda för kommissionsledamoten, eftersom det inte står klart för människorna där exakt vem det är som talar för EU:s räkning. Varje representant från EU måste föra med sig ett tydligt budskap.

Slutligen vill jag säga något om visum. Om vi inte genom ett enklare visumsystem gör det möjligt för människorna i regionen att lära känna EU:s värderingar, EU:s sätt att agera och EU:s sätt att kommunicera med varandra, kan vi kanske besluta en hel del, men vi kommer inte att kunna genomföra det. Därför bör vi utan dröjsmål förenkla visumarrangemangen för att föra människorna i området, till själ och hjärta, närmare EU.

  Jelko Kacin (ALDE). – (SL) Jag vill gratulera Doris Pack så hjärtligt till hennes utmärkta betänkande, och samtidigt tacka henne för hennes samarbetsvilja.

Domen från Internationella domstolen i Haag förra månaden blottade gamla sår och återuppväckte krigets och konflikternas spöke på den bosniska politiska arenan. Domstolen har rätt. Det kan inte finnas något kollektivt ansvar, utan endast individuellt, konkret ansvar, som ligger hos politiker och befälhavare. Av den anledningen vill jag som Europaparlamentets föredragande för Serbien uppmana ledamöterna i Serbiens parlament att lyssna till sin president Boris Tadićs uppmaning att möta det förflutna och fördöma folkmordet i Srebrenica. Genom att officiellt fördöma folkmordet skulle Belgrad lämna ett viktigt bidrag till att mildra spänningarna i Bosnien och ta ett steg in i framtiden. Det är oacceptabelt och chockerande att de två missdådarna till de värsta brotten i Europa efter andra världskriget fortfarande är på fri fot.

Myndigheterna i Republika Srpska måste inta en mycket mer konstruktiv ståndpunkt när det gäller polisreformen, inklusive att godkänna polisens nya ansvarsområden. Som sagts många gånger tidigare här i kammaren kan stabiliserings- och associeringsavtalet inte undertecknas utan ett sådant deltagande.

Slutligen vill jag informera er alla om att Neil Parish, min kollega i Europeiska folkpartiet, och jag har tagit initiativ till ett uppdrag för parlamentsledamöter, oavsett grupptillhörighet, till Sarajevo och Srebrenica, som vi ska besöka nästa vecka. Vårt besök kommer att ägnas åt problemet med de flyktingar som återvänder till denna känsliga region på vår kontinent.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! När jag talade använde ni inte er ordförandeklubba, och det hände också med andra, och därför överskred vi vår talartid. Jag vill be er att knacka i bordet strax innan talartiden går, på samma sätt som de andra vice talmännen gör.

  Talmannen. Herr Posselt! För det första är detta ingen ordningsfråga, och för det andra har jag suttit ordförande för institutioner i många år, och jag har alltid litat på att mina kolleger klarar av att se när signalen lyser, eftersom de vanligen tittar på sina klockor.

Från och med nu kommer jag alltid att använda klubban när ni talar, eftersom ni talar dubbelt så lång tid som föreskrivet, men jag ska sluta nu eftersom jag inte vill uppehålla mikrofonen. Men jag ska beakta det som ni sagt när ni har ordet.

  Bogusław Rogalski (UEN). – (PL) Herr talman! Efter att ha genomlevt den blodigaste konflikten i Europa efter andra världskriget är Bosnien och Hercegovina nu på väg mot integration med EU, vilket kommer att kräva att detta mångetniska land genomför förändringar på många områden inom det politiska och sociala livet, och däri ingår att reformera konstitutionen. Endast när dessa förändringar gjorts kommer landet att vara berett att uppfylla de kriterier som krävs för att genomföra ett stabiliserings- och associeringsavtal, och i framtiden slutligen ansöka om medlemskap i EU.

För att komma så långt måste de politiska ledarna i Bosnien och Hercegovina genomföra snabba och påtagliga administrativa och ekonomiska reformer.

Rådet måste för sin del uppmana Bosnien och Hercegovina att genast lösa alla gränstvister med grannländerna, och särskilt ratificera ett avtal om respekt för land- och flodgränser. Bosnien och Hercegovina måste också stoppa segregationen av de etniska grupperna i skolorna. Dessa ändringar kan bara genomföras om rådet utövar en beslutsam press om detta.

Låt oss minnas att det internationella samfundet måste ge ett enhetligt budskap om Bosnien och Hercegovina om det ska kunna åstadkomma en varaktig fred på Balkan.

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). – În primul rând, daţi-mi voie să mă alătur tuturor celorlalţi colegi pentru a o felicita pe dna Doris Pack pentru munca depusă la realizarea acestui raport şi, de ce nu, pentru oportunitatea de a avea o discuţie despre Bosnia-Herţegovina în plenul Parlamentului European.

Iată că, la 4 luni de la alegeri, Bosnia-Herţegovina a reuşit să instaleze un nou guvern. Cabinetul condus de prim-ministrul Nikola Špirić şi-a propus să semneze, în prima jumătate a anului 2007, acordul de asociere şi stabilizare şi să finalizeze reforma constituţională. Astfel, Consiliul de miniştrii şi-a asumat o agendă care conţine reforme importante şi sperăm ca, în cel mai scurt timp, să înregistreze rezultate concrete.

Bosnia-Herţegovina trebuie să-şi asume treptat întreaga responsabilitate asupra politicii interne. Din nefericire, naţionalismul etnic încă se manifestă puternic şi, de aceea, prelungirea mandatului Biroului Înaltului Reprezentant cu încă un an reprezintă o opţiune corectă care oglindeşte realitatea.

Uniunea Europeană trebuie să acorde o atenţie specială modului în care autorităţile din Bosnia-Herţegovina implementează reformele asumate. Finalizarea reformei constituţionale, încetarea segregării educaţionale, crearea unui spaţiu economic comun, restructurarea poliţiei şi întreaga cooperare cu Tribunalul Internaţional sunt obiective care astăzi nu pot fi atinse fără o prezenţă europeană puternică.

Trebuie să subliniem una din provocările căreia trebuie să-i facă faţă Bosnia-Herţegovina în următoarea perioadă: decizia finală asupra statutului provinciei Kosovo va reprezenta un test pentru soliditatea construcţiei politice a acesteia. Situaţia din Bosnia-Herţegovina, ca şi aceea din Kosovo, nu pot fi privite separat, ci doar în contextul regional. De aceea, eforturile noastre trebuie continuate în direcţia consolidării stabilităţii regiunii.

În concluzie, Bosnia-Herţegovina se află pe drumul european, susţinerea noastră fiind absolut necesară pentru dezvoltarea economică şi socială si pentru stabilitatea politică a ţării.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Till stöd för föredraganden Doris Pack vill jag tillägga att Bosnien och Hercegovina fortfarande slits sönder av etniska och andra konflikter, och partiretorik tvingar landet in i en nationalistisk återvändsgränd.

Det som räddar landet ut ur konfliktspiralen är EU:s dragningskraft. Det är just denna kraft som kan påskynda reformprocessen och stärka demokratin och de mänskliga rättigheterna, samtidigt som den förbättrar medborgarnas liv. Det bör med kraft betonas att möjligheten till medlemskap i EU skulle stoppa landet från att glida in i splittring och nationalism.

I Sarajevo och Mostar såg jag vilken viktig roll som EU:s fredsbevarande styrkor spelade i landet. Det är medborgarna själva, inte de fredsbevarande styrkorna, som måste skapa en administration och polisstyrka för hela nationen, och även en bra lagstiftning.

Det är bara ungdomarna som kommer att kunna bygga upp ett starkt, enat land. Skolorna och universiteten där bosnier, serber och kroater skulle studera tillsammans skulle bli smedjor för försoning mellan etniska folkgrupper. Man måste vara mycket försiktig när man behandlar landets blodiga historia, som inte ligger så långt tillbaka i tiden. Men sanningen måste ändå sägas utan snedvridning eller emotioner.

Genom att öka det regionala samarbetet kan Bosnien och Hercegovina visa hur europeisk dess utrikespolitik är. Det är viktigt att reglera konflikten och ratificera fördragen om gränsdragning.

Jag vill uppmana till att man så snabbt som möjligt finner en lösning för att underlätta visumbestämmelserna. Bättre möjligheter att besöka EU-länderna skulle ge exempel som man kan söka efterlikna, och skulle stimulera den inre enigheten.

Att landet förhandlar om ett stabiliserings- och associeringsavtal, och tar del av de nya EU-ländernas erfarenheter, bör hjälpa Bosnien och Hercegovina att få europeisk vind i seglen. Det skulle bekräfta EU:s magnetism, som kan kväva nationalismen och hatet och främja nationernas samexistens och välfärd.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! Jag gratulerar Doris Pack mycket varmt till ett utsökt betänkande. Kanske arbetet nu kan påbörjas med en sockel till ett monument åt henne. I en så svår situation som denna är det riktigt att bygga in så många konstruktiva beståndsdelar i betänkandet, för det finns en paradox – EU tar varje tänkbart tillfälle i akt att bekräfta sitt åtagande enligt Thessalonikiförklaringen, medan tåget i Bosnien går åt exakt motsatt håll, mot mer nationalism, om man ska döma av det som landets ledande politiker säger. Denna debatt är också – det tror i alla fall jag – en väckarklocka. När till och med kommissionsledamot Rehn, som är en sådan försiktig och ansvarsfull person, sätter ned foten, så kan debatten inte vara något annat.

Det som finns i betänkandet är exakt rätt: ja till sannings- och försoningskommissionen och ja till enighet i det internationella samfundet. Vi bör tillåta den höge representanten att stanna kvar på sin tjänst. Fokus på lättare tillgång till visum och särskilt på utbildning och ungdomar är exakt det som önskas. Ungdomarna måste lära känna EU, det är viktigt. Betänkandet är verkligen ett konstruktivt bidrag, och jag hoppas att människorna i detta land kommer att betrakta det på så sätt, och också notera denna debatt. Det anser jag är viktigt.

Jag vill tillägga att jag anser att detta är ytterligare en debatt som vi bör hålla i Bryssel snarare än i Strasbourg.

  Brian Crowley (UEN). – (EN) Herr talman! Liksom mina kolleger vill jag tacka Doris Pack för hennes betänkande, rådets ordförande för hans kommentarer och kommissionsledamot Olli Rehn för hans pågående arbete på ett väldigt komplicerat område.

Jag vill ta upp tre nyckelfrågor. För det första gäller det den höge representanten. Liksom vissa kolleger har jag också varit i Bosnien och Hercegovina och Republika Srpska, och har sett vad både den nuvarande höge representanten och den föregående höge representanten, Lord Ashdown, har uträttat. På många sätt lät de politiker i Bosnien och Hercegovina komma undan genom att säga till dem att om de inte genomförde vissa förändringar skulle de genomföras åt dem. Så om politikerna var politiskt oförmögna att genomföra förändringarna steg den höge representanten in och gjorde jobbet åt dem.

Jag vill betona att om vi verkligen vill arbeta mot ett införande av ett fredligt och stabilt Bosnien och Hercegovina som visar respekt och tolerans mot alla olika befolkningsgrupper inom det enade landet måste vi se till att de tar ansvar för sig själva och för de lagar och beslut som måste komma till stånd.

För det andra är en maktdelning nödvändig för alla stater, särskilt när det gäller polisväsende och domstolar. Det kan bara finnas ett polisväsende i Bosnien och Hercegovina. Detta måste vara en nyckelfråga.

Slutligen, när det gäller förenklingen av viseringsförfaranden: låt oss först föra över ungdomarna – studenter och utexaminerade från skolor och universitet i Bosnien och Hercegovina. Låt dem komma först för att sedan öppna upp den mer omfattande viseringsprocessen, eftersom ungdomarna är framtiden för utvecklingen av ett fredligt Bosnien och Hercegovina och ett fredligt Balkan.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Det är tio år sedan Dayton, men Bosnien och Hercegovina är fortfarande inte en stabil stat. Den håller inte på att explodera, men det lugn som förefaller råda bör inte lura någon. Dödläge i fråga om polisreformen, stagnationen i fråga om reformer, en krånglande beslutsprocess och dagliga verbala aggressioner mellan bosnienserber och bosnier är alla varningstecken. Det är viktigt att mandatet för det internationella samfundets höge representant har utsträckts till 2008. Det skulle ha varit alltför tidigt att avsluta det. Jag håller med om den grundläggande principen att medborgarna i Bosnien och Hercegovina måste besluta om sitt eget öde. Under vissa omständigheter måste det internationella samfundet ingripa. Jag hoppas att det inte var för tidigt att inskränka operation Althea, eftersom det fortfarande har en viktig roll att spela i denna spända situation. Att uppnå normalisering i Kosovo, som är på gång i år, är ett annat test, en annan utmaning. EU måste hålla mycket noggrann uppsikt över Bosnien och Hercegovina.

  Димитър Стоянов, от името на групата ITS. – През 1878 г. Берлинският договор определи 30-годишен протекторат над Босна и Херцеговина като част от Австро-Унгария. След като този срок изтече, Австро-Унгария анексира Босна и Херцеговина. Според Парижкия мир, сложил край на Първата световна война, тези територии бяха прехвърлени в рамките на Югославия.

С тази кратка ретроспекция исках да ви кажа, че всички проблеми на Балканите се дължат на слепотата на Великите сили, които защитават собствените си интереси. Ние не можем да налагаме на суверенната босненска нация как да си изменя конституцията. Не можем пряко волята на народа да им налагаме чужд генерал-губернатор, който да насочва пътя на тази държава. Освен това, искам да ви напомня, че този доклад е за Босна и Херцеговина и насилието, което беше там преди десет години, беше и от двете страни. Не са само сърбите виновни. Имаше насилие и атентати от страна на босненците. Ние трябва да бъдем обективни и да виждаме всички страни на един конфликт, ако наистина искаме да направим разликата.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig första tacka er för en mycket relevant och ansvarsfull debatt, och för ert tydliga stöd för Doris Packs utmärkta betänkande. Jag vill också tacka er för ert stöd för kommissionens politik i fråga om västra Balkan, som grundar sig på ett långsiktigt åtagande att stödja den europeiska omvandlingsprocessen i länderna i regionen. Det gläder mig att denna politik fick ett klart stöd hos Europeiska rådet i december. Rådet beslutade att hålla EU:s dörrar öppna för länderna i sydöstra Europa, och vart och ett av dem kan anslutas när de uppfyller alla villkor för medlemskap.

Vid mitt besök i Sarajevo i morgon och på fredag kommer jag särskilt att nämna de frågor som ni har tagit upp i denna debatt, och som Europaparlament självt fäster stor vikt vid. Enigheten inom Bosnien och Hercegovina är mycket viktig för att landet ska lyckas på sin väg mot EU, vilket betonades i er diskussion. Vi behöver samarbete tvärs över det politiska spektrumet. Det är en vattentät slutledning som vi kan dra rent allmänt om framgången för små länder inom EU, och det måste helt säkert också gälla för Bosnien och Hercegovina.

Det viktigaste nu är att Bosnien och Hercegovinas politiska ledare förstår sitt ansvar och genomför dessa viktiga reformer, så att landet kan göra framsteg på väg mot EU och ge sina medborgare bättre levnadsvillkor.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

11. Den europeiska flygindustrins framtid (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en debatt om uttalanden av rådet och kommissionen om den europeiska flygindustrins framtid.

  Peter Hintze, rådets ordförande. (DE) Herr talman, herr vice kommissionsordförande, ärade ledamöter! Det gläder mig att se att ämnet för dagens debatt ä framtiden för den europeiska flygindustrin, för denna industri konkretiserar EU:s långsiktiga taktik, dess högteknologi och dess potential för framtida tillväxt, och bidrar avsevärt till att uppnå Lissabonmålen för tillväxt och sysselsättning. Airbus är dess mest framstående projekt. Airbus är namnet på en stor idé – idén om att sammanföra den tekniska kapaciteten i flera EU-länder för att bygga ett starkt flygföretag som kan konkurrera på världsmarknaden. Airbushistorien är en nervkittlande framgång. Dess flygplan – 4 600 har hittills levererats – representerar europeisk högteknologi på alla flygplatser i världen, och spelar en viktig roll för att etablera en identitet för EU.

Men Airbus har också allvarliga problem. År 2006 innebar både framgång och en kris. Under det året kunde Airbus inte bara vara stolta över framgången att vara nummer ett på världsmarknaden, utan bolaget upplevde också en massiv nedgång av intäkterna som resultat av allvarliga leveransförseningar för dess nya jumbojet A380, och problem som hängde samman med den svaga dollarn, eftersom Airbus byggs för euro och säljs för dollar.

Det kommer också att bli nödvändigt att minska gapet i utveckling mellan A350 XWB och dess amerikanska konkurrent. Byggandet av flygplan befinner sig när allt kommer omkring på tröskeln till en teknisk revolution, då vi går från metallåldern till plaståldern, och det har man insett tidigare på andra sidan av Atlanten än hos oss. Det är den sortens flygplan som det finns efterfrågan på på marknaden.

Airbus vill nu bygga upp sin styrka. Företaget måste bli mer konkurrenskraftigt och berett att möta framtiden, en framtid som bara kan garanteras genom ständigt förnyade ansträngningar och vilja och förmåga till innovationer. Airbus ska genomgå en omstrukturering, och hur mycket det än kan intressera oss i den politiska världen är detta en fråga som bolaget självt ska hantera. Airbus ledning bör tänka på att diskutera de nödvändiga åtgärderna i en djupgående dialog med sin arbetsstyrka, som när allt kommer omkring är alla företags viktigaste tillgång. Medan det naturligtvis säkert är så att rekrytering av starka industripartner, som kan bidra med eget kapital och know-how, och dela både möjligheter och risker med Airbus, erbjuder en möjlighet till att göra jobben säkrare, så är beslutet om att göra detta något som är företagets ensak.

Det politikerna ska göra är att skapa ramvillkor. De ska se till att det finns en rättvis jämvikt mellan de deltagande EU-länderna när det gäller möjligheter och ansvar, när det gäller jobb och teknisk kapacitet, och denna rättvisa fördelning av möjligheter och ansvar bland de deltagande europeiska länderna förefaller fungera bra.

Samarbete mellan olika länder har också visat sig vara ett lyckat sätt att utnyttja de enskilda partnernas tekniska know-how när det gäller att utveckla och producera konkurrenskraftiga produkter för världsmarknaden i samband med andra EU-projekt, till exempel Augusta Westland, Eurofighter och Eurocopter. Europeiskt samarbete förekommer inte bara bland systemtillverkare, utan också bland leverantörer och tillverkare av jetmotorer, till exempel Thales, Diehl, Rolls Royce, MTU, Snecma, Alenia och andra, för att bara ge några få exempel. Alla dessa företag, och de som arbetar för dem, hjälper EU:s flygindustri att klara av den allt hårdare internationella konkurrensen.

Kanske får jag avslutningsvis också säga något om klimatförändringar och miljöförenlighet, vilket jag anser har att göra med vårt samhälles förmåga till innovation. EU:s flygindustri ställdes inför de tekniska utmaningar som hör samman med dem redan år 2000, när industrin, forskarna och politikerna i ”Vision 2020” gemensamt definierade ambitiösa mål för ett hållbart flygtransportsystem, i avsikten att till 2020 reducera både specifik bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp med 50 procent, specifika svaveldioxidutsläpp med 80 procent, och minska bullret vid start och landning med hälften.

Detta är ambitiösa mål, och om de ska uppnås på föga mer än ett decennium måste de berörda parterna göra gemensamma ansträngningar.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Herr talman, herr rådsordförande, ärade ledamöter! EU:s fortsatta industriella och tekniska prestationer i fråga om transporter, kommunikationer, jordobservationer, säkerhet och försvar kan vi i hög utsträckning tacka vår flygindustri för, eftersom det enbart är denna industris globala konkurrensförmåga som gör det möjligt för EU att uppnå sina ekonomiska och politiska mål.

Den europeiska flygindustrin är världsledande inom flera viktiga marknadssegment. Den har drygt en tredjedel av världsmarknaden. 2005 – det senaste år vi har några siffror för – uppnådde flygindustrin en omsättning på 86 miljarder euro och tillhandahöll arbetstillfällen för 457 000 arbetstagare. Sektorn fortsätter att växa trots svårigheterna på senare tid, med en växande marknad särskilt för stora civila flygplan.

Som Peter Hintze just betonade utgjorde Airbus förmåga att leverera 434 nya flygplan förra året ett rekord. Man har fått order på fler än 2 500 flygplan, vilket ger arbete i mer än fem år. Med en beräknad tillväxt om 5 procent per år för persontransporter med flyget, och med 6 procent per år inom flygfraktssektorn, kommer de närmaste tjugo åren att innebära en efterfrågan på mer än 22 500 nya stora flygplan, vilket uppgår till ett totalt värde om 2 miljarder euro i dagens priser.

Men det måste sägas att Airbus under de senaste veckorna och månaderna har orsakat den sorts rubriker som det helst hade sluppit. Vi skulle alla föredra att läsa om större framgångar inom företagets del av marknaden än om förluster och friställningar, men faktum är att den europeiska flygindustrin arbetar på en global marknad som kännetecknas av skarp konkurrens och måste klara av väl förberedda konkurrenter – till exempel Boeing – inom alla segment, och industrin behöver därför hela tiden investeringar och innovation om dess produkter ska motsvara kundernas krav. Airbus utgör en större del av EU:s flygindustri, ett äkta europeiskt företag som för närvarande har 57 000 egna och 30 000 externa medarbetare och som utnyttjar många företag för de produkter och tjänster man behöver.

Liksom alla andra företag måste Airbus anpassa sig till de förändrade förhållandena, och anta sådana procedurer och strukturer som gör det möjligt för företaget att så förmånligt som möjligt producera de artiklar som marknaden efterfrågar. Det gör verkligen saken mer komplicerad att Airbus måste sälja sina produkter i dollar, medan kostnaderna räknas i euro, och euron är den starkare valutan. Detta gör det så mycket viktigare att Airbus kan fatta svåra affärsbeslut rationellt för att därigenom återta sin ställning på marknaden.

Det är olyckligt att Airbus beslut att förbättra sin effektivitet genom ett program med nedskärningar och omstrukturering, inklusive outsourcing av vissa aktiviteter, kommer att leda till en minskning av antalet anställda, vilket orsakar osäkerhet och krav på politiskt ingripande.

Även om politiker inte kan och inte ska ingripa i de beslut som företag fattar i ett försök att återställa sin egen konkurrensförmåga – eftersom de beslut som fattas av företagens ledning inte är några politiska frågor – finns det sätt att hjälpa övertaliga arbetstagare, och kanske till och med en moralisk plikt att hjälpa dem att omskola sig och hitta nya arbetstillfällen i andra företag, kanske inom annan industri. För detta ändamål kan medlemsstaterna till exempel få bidrag från Europeiska socialfonden.

Kommissionen noterar med tillfredsställelse att Airbus redan, någon tid före den omstrukturering som pågår nu, har inkluderat arbetarnas representanter i de beslut som måste fattas. Det är särskilt värt att nämna att man noga har rådfrågat de europeiska arbetstagarrepresentanterna och att effekterna av omstruktureringen av Airbus underleverantörer också har diskuterats.

Med tanke på den förväntade tillväxten, som många andra industrier avundas dem, är det också viktigt att man vidtar åtgärder i dag för att garantera, till gagn för oss alla, en långsiktig framgång för den europeiska flygindustrin. Det är en av anledningarna till att kommissionen vidtar åtgärder när så är möjligt – genom att exempelvis inrätta ett europeiskt rymdprogram eller skapa en europeisk marknad för vapenindustrin och ett gemensamt europeiskt luftrum – för att skapa villkor som är gynnsamma för den fria konkurrensen.

EU tillhandahåller också, genom sitt sjätte ramprogram för forskning, avsevärda medel för forskning och utveckling inom flygtransportområdet och rymdforskningen. Alla företag som deltar i sådant forskningsarbete uppmanas att lägga fram förslag till projekt med delade kostnader, som kommer att väljas ut för finansiering på grundval av ett urvalsförfarande.

Jag vill belysa den enorma betydelsen av det gemensamma teknikinitiativet ”Clean Sky” i detta avseende, som gör det möjligt för den europeiska flygindustrin att anta den utmaning som den fått genom debatten om klimatförändringar. Jag vill ta tillfället i akt att i direkt vädja till de europeiska flygplanstillverkarna och även till flygbolagen, som borde vara mycket angelägna om att inte skada sitt rykte på samma sätt som den europeiska motorindustrin gjort de senaste veckorna genom att alltför sent reagera på vår tids krav. Modernitet och innovation, forskning och utveckling, är brådskande nödvändigt på detta område, och med ”Clean Sky” erbjuder EU en effektiv och stark plattform för detta.

  Christine De Veyrac, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman! Som vice borgmästare i Toulouse kan jag, efter att vid flera tillfällen ha besökt företagets anläggningar, intyga att Airbus omstruktureringsplan är en prövning, en prövning för alla anställda som berörs, och för att få bukt med detta måste orsakerna identifieras korrekt.

Det stämmer att euron steg i värde och att förseningar var kopplade till tillverkningsfel med A380, men framför allt har koncernen styrts på ett mellanstatligt sätt snarare än industriellt, och vi måste dra rätt slutsatser av detta inför framtiden.

Vi känner alla till att Airbus problem inte var brist på ingripande från de offentliga myndigheternas sida i affärerna. Airbus problem var snarare störningar som uppstod genom politiker som lade sig i hur företaget skulle skötas, vilket slutade med att det drevs mer som en internationell organisation än som ett integrerat företag. När det gäller dess framtid behöver Airbus en ny aktieägarpakt, som lägger större vikt vid industriella aktieägare. Det betyder att de nuvarande aktieägarna måste lämna klara deklarationer om sin avsikter. Vill de fortsätta att vara aktieägare, eller måste man finna nya finansiella och industriella partner?

Var avsikten, när detta sades, att offentliga myndigheter inte längre skulle intressera sig för frågan? Naturligtvis inte, och det gläder mig att EU har vidtagit åtgärder. Kommissionsledamot Barrot och ni själv, kommissionsledamot Verheugen, har meddelat att EU ska stödja Airbus ansträngningar genom att stärka dess forskningsprogram.

Men jag skulle uppskatta om ni kunde klargöra möjligheten att få tillgång till Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter och till Europeiska socialfonden, vilket skulle gynna de anställda. Medlemsstaterna å sin sida kan också hjälpa Airbus, och särskilt dess underleverantörer, genom att bevilja stöd till forskning och utbildning av dessa anställda.

Om man å andra sidan föreställer sig att Airbus skulle räddas av aktieinvesteringar i några regioner i Frankrike – jag förmodar att 0,6 procent av kapitalet skulle kunna uppbådas – är det helt och hållet orealistiskt!

Avslutningsvis vill jag inte att någon ska glömma bort att Airbus, även om företaget har svårigheter, har haft stora framgångar. Jag tror på dess framtid, på framgångar för A380 och A350. I tider av kriser och svårigheter måste vi övervinna nationella egenintressen och visa att vi är pålitliga och eniga – pålitliga därför att vi är eniga.

  Matthias Groote, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Denna fråga sattes upp på föredragningslistan under den mycket neutrala rubriken ”Den europeiska flygindustrins framtid”, men vad vi huvudsakligen talar om i dag är krisen inom Airbus.

Reformprogrammet ”Power 8”, som ledningen har planerat för att avhjälpa bristen i företagets finansiering, omfattar stora friställningar och försäljning av en anläggning. Airbus är en juvel i den europeiska industriella kronan, med högt utbildade arbetstagare, fulla orderböcker, en fabrik som arbetar med full kapacitet och bra produkter. Att sälja av en anläggning skulle tyda på motsatsen. Det är fel budskap att sända när man försöker avhjälpa ett finansiellt underskott. Som vi ser från exemplet med BenQ i Tyskland innebär försäljningen av en fabrik i allmänhet en långsam men säker död för en industri, och leder till förstöring av arbetstillfällen och know-how.

Jag vill be er, herr Hintze, att som representant för rådet och den tyska förbundsregeringens samordnare för flygindustripolitiken kräva att Airbusanläggningarna behålls i Europa och motsätta er att ”Power 8”-omstruktureringskonceptet genomförs. Det är inte Airbus anställda som ska ta emot stöten på grund av företagets kris och dess lednings felbedömningar och det är inte EU som ska förlora industrianläggningar på grund av dem.

  Anne Laperrouze, för ALDE-gruppen. – (FR) A380 förväntas bli en framgång, och ett tecken på det är att staden Los Angeles, i konkurrens med New York, just har frågat Airbus om man kunde få bli den första att välkomna den europeiska jumbojeten, men företaget befinner sig i kris på grund av brist på ordentlig ledning, och den välkända följden av detta är ”Power 8”-planen för ekonomi och omstrukturering.

Airbus ledning bör lära sig sin läxa av den misskötsel av industrin som orsakade förseningar i flygplansleveranserna. Medlemsstaterna å sin sida måste ge den europeiska flygindustrin en säker framtid, medan aktieägarna måste göra något åt företagets ledning genom att granska den dubbla organisationsmodellen och omförhandla aktieägarnas avtal. De måste också agera i solidaritet genom att bibehålla och utveckla den europeiska flygindustrin, vilket bland annat innebär att göra ytterligare lån tillgängliga för forskning, placera offentliga order, förskottera medel för de investeringar som behövs i industrianläggningarna eller öka staternas aktieinnehav – vilket är exakt det som den amerikanska staten gjorde med Boeing.

Det som industrin nu brådskande behöver är att omförhandla ”Power 8”-planen med fackföreningarna, och acceptera deras argument om strategin. Hur kan man när allt kommer omkring acceptera det obalanserade sätt på vilket man i denna plan föreslår att arbetet ska delas mellan de franska och tyska anläggningarna? Hur ska man kunna acceptera idén att Toulouse, på vars två löpande band tjugo plan i månaden kan produceras, skulle begränsas till fjorton i månaden, och konstruktionen av de andra A320 skulle flyttas till Hamburg, vilket skulle nödvändiggöra investering i ett nytt löpande band? Hur ska man kunna acceptera effekten på jobben hos leverantörer och underleverantörer, effekten på regionala ekonomier och förlusten av know-how och expertis om anläggningarnas aktiviteter flyttas någon annanstans? Hur ska människor kunna anförtro innovation och utveckling åt några andra?

Airbus har order på 2 589 flygplan, så företaget har ett fullt program för många år, och kvaliteten på de flygplan som företaget bygger bör hjälpa företaget ur denna kris. I själva verket är det bara en sak att sikta på: att främja Airbus som ett europeiskt projekt som ger arbetstillfällen, åstadkommer innovation och är överlägset i hela världens ögon, och som är byggt av män och kvinnor i EU.

  Gérard Onesta, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Det kan hända att Airbus är i kris, men det har funnits tecken på att en kris var i antågande förut. Eftersom jag bor sida vid sida med Airbus i Toulouse har jag i åratal försökt att varna för detta, men jag har gjort det förgäves. I många år har jag utfärdat varningar om att folkvalda politiker har brustit i sitt ledarskap och bara riktat in sig på A380, och nu är de med i den grupp som klagar på resultaten av de handlingar som de själva deltagit i.

I åratal har jag varnat för chefer som har tappat grepp om verkligheten, t.ex. Noel Forgeat som, det kommer ni ihåg, lämnade Airbus med resväskor fulla av miljontals euro och som för sin del inte hade några betänkligheter om priser och tidsfrister. Jag vill påminna kommissionsledamoten om att jag i många år har varnat kommissionen och föreslagit alternativa förfaranden, som att transportera vingar till Airbus med luftskepp, och inte vid något tillfälle har någon hjälp kommit från kommissionen.

Den kris som vi nu går igenom är en industriell kris, men framför allt också en katastrof mänskligt sett för arbetstagarna vid Airbus och dess underleverantörer. Det råder inget tvivel om att Europa har ambitioner för flygindustrin, men heller inte om att det amerikanska militärindustrikomplexet, som agerar genom Boeing, nu får herraväldet över luftfarten.

Återhämtning är möjlig på fem olika villkor. Ett är att produkten förs tillbaka dit där den hör hemma och omfattas av industriell logik och miljölagstiftningen. För det andra måste Airbus få nytt kapital genom användning av offentliga medel. För det tredje måste Airbus arbetssätt omorganiseras. Företaget behöver frigöra sig från de franska och tyska regeringarnas snaror som både hindrar Airbus och Europaparlamentet från att gå framåt. För det fjärde måste Airbus industriella bas rationaliseras genom att man sätter stopp för att flygplansbyggandet sprids ut på dussintals anläggningar. För det femte och slutligen behöver flygelektroniksektorn diversifiera produktionen med tanke på att den är en skör sektor med höga risker, och även ägna sig åt konstruktion av andra transportmedel och andra energikällor.

Airbus är ett rikt företag – mycket rikt – men endast med hjälp av arbetstagarnas kunskaper, så låt oss se till att vi inte berövas denna rikedom.

  Jacky Henin, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Airbus var den spetsteknologiindustri som fick oss att acceptera att vi förlorade vår järn- och stålindustri och tiotusentals arbetstillfällen inom textilindustrin, och samma Airbus förbereder sig nu på att göra sig av med sina arbetstagare och underleverantörer – det är då verkligen en bedrift för ett företag vars orderböcker är fulla för sex år framåt och som har 4 miljarder euro på banken.

Airbus skulle kunna möta framtiden med tillförsikt om det inte drabbades av den svulst som fri marknadsliberalism är, och jag kan tala om för parlamentet att jobben och utvecklingen inte är tryggad med en politik som går ut på att hålla euron stark, och framför allt inte med det begär efter aktieutdelningar som är typiskt för privata aktieägare som skär ned på investeringar i nödvändiga mänskliga och materiella resurser och sätter sin tilltro till finansmän istället för till arbetstagarnas kompetens.

Faktum är att ”Power 8”-planen, som innebär att 10 000 arbetstillfällen försvinner tillsammans med fem av sex underleverantörer, berövar Airbus allt som gör det till ett rikt företag: arbetstagarnas kunskaper och nätverket av underleverantörer vars samarbete Airbus kan lita på. Det var det samarbetet som gjorde Airbus till ett framgångsrikt företag och det är denna verklighet som ”Power 8”-planen kommer att förstöra genom att se till att arbetstagarna, anläggningarna och nationaliteterna konkurrerar med varandra, och arbetstagarna gör helt rätt i att förkasta denna plan. ”Power 8”-planen möter inte företagets nuvarande och framtida behov och bör därför dras tillbaka. Om Airbus ska övervinna sina svårigheter behövs en återgång till ett övervägande offentligt ägande och offentlig finansiering, för faktum är att endast medlemsstaterna kan åta sig flygindustriella projekt av denna storlek.

Kommissionen måste dessutom bestämt försvara systemet med återbetalningsskyldiga förskott inför Världshandelsorganisationen, genom vilket det är möjligt att helt finansiera A350 och NSR, och kommissionen måste också försäkra sig om att företaget får lån med låg ränta från EIB. Om vår flygindustri ska ha en framtid måste en europeisk fond för forskning, sysselsättning och utbildning snabbt inrättas. Inom loppet av tio år kommer 30 procent av EADS personal att gå i pension. Om deras kompetens inte ska förloras måste en massiv plan för rekrytering och utbildning upprättas. Flygindustrin kommer att stå inför oerhört stora utmaningar – från revolutionen inom kompositmaterialen till oljans död – och det är vår skyldighet att hjälpa flygindustrin att möta dessa utmaningar.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Paul Marie Coûteaux, för IND/DEM-gruppen. – (FR) Herr talman! Frågan rörande EADS är typisk för vad vi anser vara bedrägligt med idén om den europeiska integrationen.

Det är häpnadsväckande att vissa hävdar att idén med ett Europa som grundas på samarbete – vilket framförts av förespråkarna för nationell suveränitet – har blivit ett misslyckande, och detta vid en tidpunkt då vi alltsedan Airbus köptes upp av EADS har fått se det logiska med samarbetet, som gjorde de första Airbusmodellerna så framgångsrika, överges för ett integrationistiskt synsätt som genom privatiseringar, konsolideringar och slutligen fusioner skapade EADS. En av de första konsekvenserna av det har varit att Airbusprogrammet och de många arbetstillfällen som programmet gav har äventyrats, särskilt i Frankrike.

Jag kanske ska tillägga att Frankrike lydigt samtyckte till att Tyskland fick del i den kunskap landet hade skaffat sig under många år, ja faktiskt ända sedan flygets tidiga år och även i de många – offentliga – investeringar landet hade gjort inom sektorn, vilket därmed gjorde det möjligt för Europa att förhindra att flygindustrin monopoliserades av de två stora jättarna, amerikanska Boeing och ryska Tupolev.

Det är också värt att notera att Tyskland inte delade Frankrikes överlägsenhet inom maskinverktygsindustrin, men samarbetet gav ändå bra resultat tills den dominerande ideologin, som förordade frihandel snarare än liberalism, till slut privatiserade de stora industriella flaggskeppen, både i Frankrike och på andra håll, särskilt inom flyg- och rymdindustrin, och de företag som drog nytta av detta var engelsktalande med huvudkontor i Nederländerna och omfattades av den nederländska lagstiftningen. Saker och ting gick snabbt fel, och jag ska avsluta med att säga att jag anser att om någonting har visat sig vara helt åt skogen, så är det den integrationsidé som EADS företräder.

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Vi diskuterar två frågor här i dag, och de bör inte blandas ihop. Den ena frågan är problemet med arbetslösheten, vilken bör hanteras av medlemsstaterna med tillbörligt stöd från EU och de olika socialfonderna, vilket kommissionsledamoten tidigare påpekade, men inte genom ytterligare politisk inblandning i den europeiska flygplansindustrin.

Den andra frågan är den europeiska flygplansindustrins framtid. Ska den ha en framtid måste den framtiden grundas på affärsmässiga beslut och marknadens nödvändiga förutsättningar, inte på politiska diskussioner i parlament eller regeringar. Problemen skapas av att för många regeringar, parlament och politik blandas in, vilket hindrar beslut som skulle skapa bästa möjliga förutsättningar för den europeiska flygplansindustrin.

Airbus uppdrag måste bli att producera och leverera de bästa flygplanen i världen, inte att leverera politiska löften från olika länder eller regeringar, oavsett vilka. Jag menar att det bara finns ett sätt att se till att vi bidrar till detta. Självklart ska vi stödja forskning och vetenskap på bästa möjliga sätt, men vi ska även se till att vi kan ha en fungerande marknad, och en fungerande transatlantisk marknad, för det är helt nödvändigt. Det är viktigt att se till att flygplansindustrins och Airbus ansvar, vilket vi diskuterar nu, hålls inom företaget och inom företagsledningen. I annat fall blir allt beslutsfattande splittrat, invecklat och byråkratiskt och kommer att leda till nya misslyckanden. Jag tycker att vi bör satsa på nya framgångar och ge företaget bättre möjligheter genom att låta det vara oberoende och stå utanför det politiska beslutsfattandet.

  Karin Jöns (PSE). – (DE) Herr talman! Fulla orderböcker och ställningen som Boeings konkurrent om första platsen på världsmarknaden vittnar om den stora skickligheten hos Airbus anställda och att de identifierar sig med sin produkt. Det är inte arbetstagarna som bär ansvar för de misstag som har begåtts. De har gjort ett mycket bra arbete och fortsätter med det.

Den europeiska flyg- och rymdindustrin kommer inte i framtiden att kunna klara sig utan denna kompetens – som den fått från Frankrike, Storbritannien, Spanien och Tyskland – mer än vad den har kunnat göra tidigare. Utveckling och montering av vingar för högteknologiska flygplan – som Airbus gör i Bremen där jag bor – kräver särskilda kunskaper. Man kan inte förfara hur som helst med flygplan.

Det vi nu diskuterar gäller allvarliga brister i ledarskap. Högt avlönade chefers misslyckanden att se långt in i framtiden kan inte vara skäl för att anläggningar ska spelas ut mot varandra, vilket är det som sker just nu. Det är inte heller acceptabelt att Airbus varken ger sina anställda eller det europeiska företagsrådet godtagbara förklaringar till sina beslut. För mig blir det allt mer tydligt att det snabbt behövs en översyn av direktivet om europeiska företagsråd. Det minsta man kan säga är att det har behövts länge.

Jag vill återigen säga till Peter Hintze att det inte är acceptabelt att utvecklingstiderna för ny luftfartsteknik skärs ner godtyckligt, och de som endast ser till marknadens villkor kommer att få betala ett högt pris.

  Gabriele Zimmer (GUE/NGL). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Hur länge kommer kommissionen och rådet att sitta stillatigande medan de som leder stora företag kompenserar sina egna misslyckanden med att göra sig av med anställda? Både den franska och den tyska regeringen var ovilliga att göra något åt det och också nu är deras protester och motstånd mot nedskärningen av jobben endast halvhjärtade, och i den slutliga analysen fungerar de mer som ett sätt att visa upp attityder än att finna lösningar.

Vi begär därför att ”Power 8”-planen, som beskrevs som ett förnyelseprogram, dras tillbaka. De anställda vid Airbus i Frankrike och Tyskland får inte spelas ut mot varandra. Rymdfartsindustrin är så viktig att inte bara finansieringen av den måste säkerställas, utan också den offentliga kontrollen över den.

EU måste beslutsamt försvara Airbus. Lån med låg ränta vilka garanteras av EIB kan användas till att anställa fler arbetstagare, utveckla deras kunskaper samt stödja forskning och utveckling. Vi stöder i alla fall arbetstagarnas och fackföreningarnas europeiska dag för åtgärder, vilken kommer att äga rum på olika platser den 16 mars, och bekräftar vår solidaritet med dem i deras kamp.

  Kader Arif (PSE). – (FR) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att uttrycka mitt stöd till alla som arbetar för Airbus eller Airbus underleverantörer och som har fått veta att de nu kommer att bli övertaliga. De betalar nu priset för företagsledningens och administrationens misstag och de fel som begåtts av oengagerade aktieägare som lät finansiella överväganden gå före industrins intressen, men solidariteten bland arbetarna i Europa är stark och kommer att leda till att omstruktureringsplanen revideras.

Detta ärende visar också vilka brister som finns i den europeiska sociala dialogen, där företrädare för arbetstagarna står helt utanför de beslutsfattande strukturerna. Dessa förhållanden är visserligen inte EU:s ansvar, men Airbus ställning som flaggskepp och symbol för Europas och världens industri innebär att EU förväntas komma med ett svar som innebär ett ja till tillförsel av offentligt kapital till dessa företag, ja till återbetalningsskyldiga förskott, ja till lån för forskning och utveckling, ja till att beakta problemen med växelkursen mellan euro och dollar och ja till reformer av företagsstyrning och överenskommelser mellan aktieägare. Som verktyg för ingripande måste vi använda EIB och Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter. För närvarande är det arbetstagarnas kunskaper som garanterar företagets framtid, så låt oss göra på samma sätt genom att stödja dem.

(Applåder)

  Inés Ayala Sender (PSE). – (ES) Herr talman! Vi är djupt oroade över den aktuella Airbus-krisen och vill visa solidaritet med de drabbade anställda som förtjänar vårt fulla stöd.

Jag vill också säga att vi hyser förhoppningar om att omstruktureringsprogrammet Power 8 kan bli en nystart för företaget och återupprätta konkurrenskraften för ett europeiskt projekt som har varit en symbol för den industriella innovationens framtid i Europeiska unionen.

Vi rekommenderar också att vi drar lärdom av misstagen i ledarskapet, den illojala konkurrensen och munhuggandet mellan regeringarna. Villkor för företagande, industriell effektivitet och moderna uppfinningar måste få företräde framför gammalt politiskt käbbel.

Vi vill också kunna säga till de Airbus-anställda i alla delar av Europa - också de som finns i Puerto Real, Getafe och Illescas — att Europaparlamentet vill arbeta tillsammans med fackföreningarna och företagsledningen för att ge dem all hjälp de behöver och uppmuntra dem att klara vardagen.

Vi uppmanar kommissionen och rådet att samla krafter för att finna en tydlig och hållbar lösning för dem.

  Peter Hintze, rådets ordförande. (DE) Herr talman, herr vice kommissionsordförande, ärade ledamöter! Jag har med intresse följt denna debatt. Den fråga som debatteras är viktig. Den handlar om hur vi i Europa ska kunna behålla en stark flyg- och rymdindustri och den princip som måste gälla är att företag ägnar sig åt företagande och politiker ägnar sig åt politik, och det är viktigt att göra denna åtskillnad om vi ska kunna behandla den aktuella frågan rättvist.

Olika talare har påpekat att Airbus för närvarande går med vinst, men företaget har ändå problem som det måste hantera. Det är faktiskt så, men vi måste också tänka på framtiden. Under lång tid har nu Förenta staterna underskattat Europas förmåga att bygga flygplan och nu när de har kastat bort sin konkurrensfördel för avsevärd tid framöver ångrar de nog att de har gjort det, medan vi i Europa måste vara försiktiga om samma sak händer oss till följd av att vi underskattar Asien. Det innebär att när den europeiska flyg- och rymdindustrin fortfarande har vissa starka sidor – inom innovation och finansiering – måste Europa också utvecklas på ett sådant sätt att det behåller sin konkurrenskraft och kan möta framtida utmaningar och också hantera de aktuella problemen med försenade leveranser av A380, den försenade utvecklingen av A350 och de problem som uppstått på grund av den svaga dollarn.

Företaget självt måste besluta vad som är rätt och vad som inte är rätt. Jag måste säga till den parlamentsledamot som talade tidigare att jag aldrig skulle komma på tanken att säga att politiker ska fastställa den tid som krävs för att utveckla ett flygplan. Det skulle vara absurt om de gjorde det. Det är ett beslut som företaget ska fatta. Det är en teknisk fråga och ett affärsmässigt beslut, och verkligen inte en politisk fråga. Jag skulle aldrig någonsin heller tala om för ett företag vad det bör och inte bör släppa ut på marknaden, men det är klart, om ett företag inte bedömer marknaden korrekt, om det inte ständigt gör nya bedömningar av marknaden, så kommer det att få problem.

Eftersom många av er har haft något att säga om arbetstagarna vill jag påpeka att företaget har sagt till oss att de nedskärningar det har för avsikt att göra kommer att genomföras på ett socialt ansvarsfullt sätt. Det kommer inte att bli några omedelbara uppsägningar och processen kommer att pågå i flera år. Jag vill tillägga att det ligger i Airbus intresse att föra djupgående diskussioner med sina högt kvalificerade arbetstagare om den nödvändiga omstruktureringen.

Företaget kan vinna endast om det ser projektet som ett gemensamt projekt mellan företagsledningen och arbetstagarna, om det eftersträvar dialog och om det fortsätter på den vägen.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Kommissionen delar den oro som uttryckts idag över att det inte kan vara bra för den europeiska flyg- och rymdindustrins framtid om kompetens och erfarenhet går till spillo på grund av att det största företaget inom denna sektor skär ned på sysselsättningen. Som vi redan har sagt kommer naturligtvis kommissionen att använda de instrument som finns tillgängliga på europeisk nivå för att hjälpa de personer som drabbas att hantera konsekvenserna av omstruktureringen.

Ledamöter av Europaparlamentet har haft helt rätt när de idag har sagt att företagets problem faktiskt inte har något att göra med arbetstagarnas kompetens. Det råder inte några som helst tvivel om att de har hög kompetens.

Utöver de åtgärder som vi kan vidta – och kommer att vidta om det skulle visa sig nödvändigt – håller vi för närvarande på att genomföra mycket beslutsamma åtgärder för att skapa likvärdiga och rättvisa konkurrensförhållanden för den europeiska flygindustrin.

Den 22 mars kommer kommissionen att inge ett klagomål mot USA till Världshandelsorganisationen i protest mot USA:s subventioner till Boeing, som uppgår till oräkneliga miljarder. Det är också ett stort tecken på vår vilja att trygga framtiden för den europeiska flyg- och rymdindustrin.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

12. Frågestund (frågor till rådet)

  Talmannen. Nästa punkt är frågestunden (B6-0012/2007).

Följande frågor har ställts till rådet:

Fråga nr 1 från Laima Liucija Andrikienė (H-0174/07)

Angående: Fortsatt ratificering av EU:s konstitution

Till det tyska EU-ordförandeskapets prioriteringar hör att fortsätta ratificeringsprocessen för EU:s konstitution.

Har det tyska ordförandeskapet redan den färdplan för den fortsatta konstitutionella processen som behövs för att en konstitution ska kunna antas före de nästa valen till Europaparlamentet 2009?

Vilka konkreta åtgärder tänker det tyska ordförandeskapet vidta för att uppnå sitt mål när det gäller en snabb ratificering av konstitutionen?

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Med hänvisning till det mandat som rådet gav det tyska ordförandeskapet vid sitt möte i juni 2006 kommer ordförandeskapet att lägga fram en rapport under det första halvåret 2007. Europeiska rådet ville att rapporten skulle innehålla en utvärdering av de framsteg som gjorts under överläggningarna om konstitutionsfördraget och belysa möjlig framtida utveckling.

Under utarbetandet av denna rapport samråder ordförandeskapet för närvarande med företrädare för alla medlemsstater och kommer under de kommande veckorna att ta kontakter på olika nivåer. Med tanke på det stadium som ordförandeskapets arbete nu befinner sig i kan vi för närvarande inte exakt uppge vad rapporten kommer att innehålla och vill inte föregripa den.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Jag tackar rådets ordförande för svaret, men jag är inte nöjd med svaret, eftersom det är en av Tysklands prioriteringar. Jag har ställt några mycket specifika frågor och jag vill ändå be rådets ordförande att kommentera det dokument som idag håller på att utarbetas (åtminstone de viktigaste och mest huvudsakliga punkterna).

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Den enda möjlighet jag har att besvara er fråga, fru Andrikienė, är att hänvisa till förfarandet. Vi har fått mandat att utarbeta denna rapport med utgångspunkt från djupgående samråd med alla medlemsstater.

Denna process har ännu inte avslutats. Rapporten kommer att läggas fram vid toppmötet i juni och det är först i juni som det blir möjligt att göra den sista finputsningen av den. Det skulle verkligen minska våra möjligheter till verkliga framsteg om jag i dag skulle avslöja några detaljer för parlamentet om vad vi eventuellt kommer att ta upp i rapporten. Allt jag kan säga är att vi deltar i samråd och kommer att fortsätta med det tills i juni, och att vi då kommer att lägga fram en omfattande rapport i vilken det naturligtvis kommer att anges vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas, men det är självklart att detta måste vara ett beslut som Europeiska rådet ska fatta.

  Talmannen. Mina damer och herrar! Det finns en ordningsfråga som jag anser att vi måste klargöra från början. Beträffande denna fråga har vi fått en begäran om fem tilläggsfrågor. Jag har ungefär 100 frågor till rådet, och alla kommer inte att besvaras, men jag strävar efter att rådet ska svara på så många som möjligt. Jag kan därför endast låta två parlamentsledamöter per fråga få ordet och naturligtvis ska jag använda det vanliga kriteriet att försöka växla mellan de politiska grupperna.

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Tack till rådets ordförande för ert svar! Jag blev personligen väldigt nöjd med det, men valde att inte säga för mycket.

Ni talar om en samrådsprocess, men accepterar ni då att ni bör lyssna på dem som anser att det inte är en särskilt bra idé att återvända till en konstitution, eller ett konstitutionsfördrag för den delen, som en del av samrådet? Vi ser fram emot er rapport, men jag ber er vara öppen för att stryka och även inkludera vissa saker. Accepterar ni det?

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Samrådsprocessen gör att vi måste komma med ställningstaganden på mycket bred grund och godta förslag och rapporter som vi får från de enskilda länderna. Den enda frågan är vad som kommer att ingå i vår övergripande rapport, men vi kan besluta det först när vi har fullständig överblick.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Vid ledarnas toppmöte uttryckte Polen missnöje över metoden för beslutfattande och ansåg att den inte tar hänsyn till Polens intressen. Vissa länder är också missnöjda över hur ledamöter av kommissionen utses liksom antalet kommissionsledamöter. Kan detta ses över och kommer det att påverka den fortsatta översynen och förändringen av konstitutionen?

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Vi skulle naturligtvis föredra att arbeta i en situation där ledamöter från alla håll var nöjda, men den fråga jag ska besvara gäller samrådet och den rapport som vi har fått ett enhälligt mandat att utarbeta, vilket även Polen – såvitt jag förstår – var delaktigt i, så det finns inga problem med mandatet och inte heller några motsättningar.

Vi hoppas att alla de 27 medlemsstaterna kommer att finna att deras synpunkter återspeglas i den rapport som vi ska lägga fram och att vi då ska kunna utbyta synpunkter om de åtgärder som måste vidtas för att processen rörande konstitutionen ska vara godtagbar.

  Talmannen. Fråga nr 2 från Claude Moraes (H-0077/07)

Angående: Framsteg avseende rambeslutet om kampen mot rasism och främlingsfientlighet

Vilka framsteg kan rådet redogöra för när det gäller rambeslutet om kampen mot rasism och främlingsfientlighet?

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Förslaget till rambeslut om kampen mot rasism och främlingsfientlighet är en av det tyska ordförandeskapets prioriteringar på området rättsliga och inrikes frågor. Artikel 36-kommittén behandlade i januari 2007 detta instrument på grundval av ett tyskt kompromissförslag som till stor del grundas på Luxemburgs kompromissförslag från 2005, vilket den övervägande majoriteten av delegationen ansåg som en potentiellt god grund för en överenskommelse om rambeslutet. Denna fråga togs dessutom upp inofficiellt i samband med rådsmötet den 15 februari 2007 i Bryssel, då den diskuterades under lunchen. Ordförandeskapet har för avsikt att med utgångspunkt från överläggningarna lägga fram en reviderad text och presentera den för rådet vid mötet den 19 april 2007.

  Emine Bozkurt (PSE), suppleant för frågeställaren. – (NL) Även om jag bör tacka er för att ni har svarat på frågan vill jag att ni svarar på ytterligare en fråga. Ni sa att frågan skulle tas upp igen den 17 april, men kan ni ge oss en sammanfattning av vilka konkreta åtgärder vi kan förvänta oss av det tyska ordförandeskapet de kommande tre månaderna? Om vi inte kan förvänta oss några sådana, vad tror ni att överlämnandet av ärendet till Portugal kan betyda i fråga om framsteg?

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Jag kan faktiskt inte göra mer än att upprepa att den åtgärd som vi avser att vidta den 19 april – att lägga fram det reviderade förslaget till rambeslut – är ett viktigt framsteg. Texten i rambeslutet kommer att tydliggöra precis vilka uppgifter som åligger medlemsstaterna för att mer kraftfullt bekämpa rasism och främlingsfientlighet.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Jag vill ställa en ganska praktisk fråga som har kommit upp under debatten om denna punkt. Den gäller krocken mellan två filosofier. Å ena sidan finns det, som i Österrike och Tyskland, lagar med vissa föreskrifter om straffrättsliga åtgärder, medan yttrandefriheten å andra sidan har företräde framför sådana bestämmelser i andra europeiska länder. Vilket stadium har diskussionerna i rådet nått i denna fråga?

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Jag tror faktiskt att ni har rätt, herr Leichtfried. Det finns ingenting som motsäger ert påstående att det inte råder någon konflikt mellan dessa båda intressen och att det är svårt att förena dem. Av det skälet kommer rambeslutet att ge de enskilda medlemsstaterna ganska stort spelrum då de fattar sina praktiska beslut i enlighet med det egna landets rättsliga kultur.

I rambeslutet kommer man exempelvis att avstå från att uttala sig om särskilda historiska händelser, eftersom förnekande av sådana kan bli föremål för straffrättsliga åtgärder. I denna fråga måste varje land självt fatta beslut, även om det i rambeslutet säkert på något sätt måste fastslås att offentligt godkännande, förnekande eller bagatelliserande av folkmord, krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten ska vara straffbart.

Den exakta formuleringen och motiveringen till vad som utgör ett sådant brott och hur det ska bestraffas enligt ett enskilt lands ståndpunkt kommer säkert också i fortsättningen att vara en fråga för medlemsstaterna, och det kan inte fastställas några särskilda lagar om detta i rambeslutet.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Jag försöker fortfarande att få en klar bild av vad man avser att uppnå under det tyska ordförandeskapet. Under Luxemburgs ordförandeskap var det möjligt att nå en överenskommelse. Har jag uppfattat det rätt att åtgärder kommer att vidtas för att åtminstone minimalt harmonisera bestämmelserna om straffrättsliga åtgärder vid spridning av rasistiska och främlingsfientliga uppgifter, eller kommer det att bli något annat?

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Beträffande våra avsikter hänvisar jag ledamoten till det svar jag just har gett. Jag kan inte göra något annat än att upprepa att då vi diskuterar rasism och främlingsfientlighet talar vi om definitionen av ganska abstrakta begrepp, och att avsikten är att rambeslutet ska leda till en överenskommelse om vad begreppen innebär. Jag vill inte återigen upprepa det jag just har sagt. Genomförande och beslut om detaljfrågor kommer också i fortsättningen att ligga inom medlemsstaternas behörighetsområde.

  Talmannen. Fråga nr 3 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0080/07)

Angående: Åldersgräns för elektroniska spel

Vilka direkta initiativ tänker det tyska ordförandeskapet ta för att stävja spridningen av video och elektroniska spel med våldsinnehåll eftersom detta är något som oroar hela det europeiska samhället och med tanke på de ökade risker som är förenade med dess utbredning?

Anser ordförandeskapet att stävjande av våld och utbredningen av de medel som stimulerar det kan strida mot bestämmelserna om fri konkurrens eller yttrandefriheten?

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Vid det informella mötet mellan den 14 och 16 januari i Dresden kom justitie- och inrikesministrarna överens om att frågan om videor och spel med våldsinnehåll till en början skulle behandlas genom att de olika nationella bestämmelserna och lagarna på detta område skulle ses över. Avsikten var att den planerade genomgången av de gällande nationella bestämmelserna skulle vara en utgångspunkt för att jämföra de skyddsbestämmelser, åtgärder och straffrättsliga åtgärder som finns tillgängliga, och medlemsstaterna skulle därigenom få viss insyn i vilket system som är bäst.

Sedan dess har rådets ordförandeskap utarbetat ett frågeformulär. Syftet med det är att sammanfatta den rättsliga ställningen i medlemsstaterna för medier – särskilt videor, dataspel och filmer – som glorifierar våld. Frågeformuläret är innehållsrikt och omfattar bestämmelserna för skydd av barn samt de allmänna förbuden i den straffrättsliga lagstiftningen och annan lagstiftning, både sådan som särskilt är avsedd att skydda barn och systemen för åldersgränser.

Frågeformuläret rör också den problematiska aspekten om i hur stor utsträckning yttrandefriheten garanteras i de olika nationella rättsystemen. Slutligen syftar frågeformuläret till att bedöma vilka spel med våldsinnehåll som är förbjudna i medlemsstaterna och föra upp dem på en lista. Avsikten är att frågeformuläret ska sändas till medlemsstaterna inom en snar framtid och att deras svar – såsom begärts – ska komma in i april, samt att utvärderingen av undersökningen i slutet av första halvåret 2007 ska bidra till att nå målet med säkerhetsnormer på detta område som omfattar hela EU.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag tackar rådsordföranden för svaret och önskar honom lycka till med att samla in svaren på frågeformuläret, och jag gratulerar honom till den korta tidsfristen.

Min fråga gäller inte åldersgränserna, precis som rådsordföranden sa, utan sambandet mellan förbud och den inre marknaden. Jag har ett exempel från mitt land, som har förbjudit spel och som har dömts av EG-domstolen för detta av skäl som rör den inre marknaden. Ni har också väckt frågan om yttrandefrihet, som också är en fråga som hindrar förbud.

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Jag tror, fru Panayotopoulos-Cassiotou, att ni till fullo förstår vad vi vill göra, nämligen få till stånd en enhetlig gemensam skyddsnorm för hela EU. För närvarande kan jag dock bara beskriva hur vi ska göra. Huvudsakligen ska vi titta på de bästa metoderna. Hittills har bestämmelserna i EU verkligen varit mycket olika och vår tanke är att detta frågeformulär ska användas till att fastställa vad som fungerar och hur, samt vilka erfarenheter man haft – och var – för att få till stånd en enhetlig skyddsnorm i hela EU genom att helt enkelt göra jämförelser och se vilken gemensam grund som framkommer.

Med tanke på de stora skillnaderna mellan praxis i de olika länderna tror vi inte att det finns något praktiskt sätt att göra detta utom att till en början genomföra en sådan undersökning och att sedan titta på exempel på de bästa metoderna.

  Inger Segelström (PSE). – Frågeställaren efterfrågar åldersgränser på spel. Det finns en delvis EU-finansierad PG-märkning idag. I mitt land Sverige är alla dataspel åldersmärkta med ett samarbete mellan branschen och mellan staterna: +3 år, +7 år, +12 år, +16 år, +18 år. Dessutom har alla dataspel innehållsbeskrivning om diskriminering, om droger, det som är skrämmande och otäckt, grovt språk, sex och nakenhet och våld. Det finns idag ett väldigt bra system och EU är som sagt med och finansierar det. Jag skulle önska att både rådet och parlamentet tog del av detta, så att vi kan diskutera det när vi kommer till barnrapporten som kommissionen kommer med just nu.

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Ni har besvarat hela formuläret praktiskt taget med en gång och propagerat för det svenska systemet. Det är naturligtvis tillåtet, och vi tittar gärna på det, men vi måste – och jag är säker på att ni förstår det – få information om andra system, och vissa av dem fungerar medan andra inte gör det, innan vi kan fatta något beslut om en lämplig strategi för hela EU. Vi kommer dock att undersöka era erfarenheter med stort intresse.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag vill påpeka att det finns ett fel i översättningen av titeln i min fråga. Jag frågar inte om åldersgränser, utan om sambandet mellan förbud och bestämmelser på den inre marknaden.

  Talmannen. Klargörandet ska naturligtvis noteras.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Jag skulle vilja veta om det är möjligt att inrätta en underrättelseenhet som omfattar hela EU och till vilken vi med elektroniska hjälpmedel kan rapportera sådant som vi anser vara särskilt förkastligt.

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Jag hänvisar till mitt uttalande nyss om att vi för närvarande befinner oss i vad som kan kallas inventeringsstadiet, och jag lägger helt enkelt till ert förslag till de olika exempel som vi just nu samlar in och säger att jag är mycket tacksam för det.

  Talmannen.

Fråga nr 4 från Sarah Ludford (H-0083/07)

Angående: Att bekämpa korruption

Enligt artikel 9 i rådets rambeslut 2003/568/RIF⁽¹⁾ av den 22 juli 2003 om kampen mot korruption inom den privata sektorn ska medlemsstaterna, före juli 2005, till rådet och kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna införlivas med deras nationella lagstiftning. På grundval av en rapport som utarbetats med hjälp av denna information och en skriftlig rapport från kommissionen ska rådet före den 22 oktober 2005 bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna har följt bestämmelserna i detta rambeslut. Har rådet gjort denna bedömning?

Framför allt är det viktigt att få veta om rådet har fått all information om införlivandet av bestämmelserna i Förenade kungarikets nationella lagstiftning enligt 2003 års rambeslut och varför rådet tror att det inte har förekommit några åtal i Förenade kungariket om utländska mutor? På vilket sätt tror rådet att den brittiska regeringens beslut i december 2006 om att lägga ned undersökningen om eventuella mutor i Al Yamamah-affären, vapenaffären mellan BAE System och Saudiarabien, är a) förenlig med Förenade kungarikets skyldigheter enligt rådets rambeslut, b) är förenlig med Förenade kungarikets skyldigheter enligt OECD-konventionen om bekämpande av bestickning, och c) bidrar till EU:s försök att få bukt med korruption i affärskontrakt runt om i världen?

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Rådet har ännu inte fått kommissionens rapport om införlivande i medlemsstaternas lagstiftning av rambeslut 2003/568/RIF om kampen mot korruption inom den privata sektorn, och kommissionen har därför ännu inte behandlat frågan om huruvida medlemsstaterna har gjort det som begärs enligt bestämmelserna i rambeslutet.

Rådet har dock fått information om införlivande i Förenade kungarikets lagstiftning av rambeslutet från 2003 om kampen mot korruption inom den privata sektorn. I enlighet med artikel 9 i rambeslutet håller rådet på att granska i vilken utsträckning medlemsstaterna har antagit lagstiftning om genomförande av beslutet.

Rådet är dock inte skyldigt att undersöka på vilket sätt förfarandena genomförs i medlemsstaterna eller att yttra sig om de skyldigheter som medlemsstaterna har enligt den OECD-konvention som ledamoten hänvisar till.

  Chris Davies (ALDE), suppleant för frågeställaren. – (EN) Det påstås att ett brittiskt företag, BAE Systems, på ett korrupt sätt har betalat ut mutor för att vinna konkurrensfördelar gentemot andra europeiska försvarsindustrier i Saudiarabien, och att en oberoende utredning har stoppats av den brittiska regeringen. Detta bryter säkerligen inte bara mot flertalet av EU:s principer, utan även mot konkurrensreglerna. Har rådet funderat på att ge kommissionen i uppdrag att vidta åtgärder mot den brittiska regeringen med anledning av dessa överträdelser, och om inte, varför? Vad krävs det för att få rådet att peka ut en av de egna medlemsstaterna?

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Herr Davies! Vi måste mycket noggrant beakta vilka rättigheter rådet har i detta hänseende. Enligt den information vi har fått gäller fallet BAE Systems, som ni hänvisar till, eventuellt mutbrott bland utländska tjänstemän, men rambeslutet omfattar inte detta. Även om det finns bestämmelser om mutbrott inom den privata sektorn finns det inga bestämmelser som kan tillämpas på mutbrott bland tjänstemän, och inte några som helst bestämmelser om utländska tjänstemän. Av det skälet är inte rådet skyldigt att göra någonting alls i detta ärende.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (DE) Jag vill fråga er, herr minister, om ordförandeskapet anser att det vore lämpligt att diskutera nya åtgärder med kommissionen, för att kanske kunna göra mer för att bekämpa korruptionen.

Vi vet att korruptionen i de olika EU-länderna varierar mycket och det skulle vara bra om vi kunde göra något för att minska den i alla länder.

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Det är självklart, herr Paleckis, att det nuvarande ordförandeskapet, precis som dess företrädare, mycket gärna vill föra en intensivare kamp och genomföra mer omfattande kampanjer mot korruptionen i alla dess former i alla länder.

Som jag sa i den första delen av mitt svar har vi förstås ännu inte fått kommissionens rapport om genomförandet av rambeslutet i skriftlig form. Jag tror att det vore förnuftigt att invänta denna rapport och att sedan undersöka och analysera den för att se om och i så fall var åtgärder inte har genomförts tillräckligt eller nya insatser måste göras, och att sedan fatta beslut, men jag anser att ert påpekande är viktigt och att det är mycket möjligt att vi kommer att finna att detta försummats och att vi sedan måste vidta åtgärder.

  Talmannen.

Fråga nr 5 från Glenis Willmott (H-0084/07)

Angående: Europeiskt upprop om livmodershalscancer

Jag skulle vilja uppmärksamma på den Europeiska temaveckan för förebyggande av livmodershalscancer som anordnas i januari och uppropet för att stoppa livmodershalscancer. Uppropet innehåller fyra element:

För det första införande av effektiva befolkningsbaserade gynekologiska hälsokontroller för upptäckt av livmoderscancer i enlighet med ”Guidelines on Quality assurance in Cervical Cancer screening” (riktlinjerna för kvalitetssäkring inom screening av livmoderhalscancer) i kombination med av specialister sammanställda folkhälsoprogram för att säkerställa att alla kvinnor får del av de hälsokontroller som står till deras förfogande.

För det andra underlätta utbytet av bästa praxis mellan medlemsstaterna så att den sakkunskap i världsklass som finns i en del medlemsstater kan komma hela EU till godo.

För det tredje främja oberoende befolkningsbaserad forskning i syfte att kunna fastställa bästa metoder för att tillämpa tillgänglig ny teknik i samband med folkhälsoprogrammen och därmed garantera största möjliga minskning av antalet livmodershalscancerfall i unionen.

För det fjärde betona den ytterst stora betydelse som välgörenhet, ideella organisationer och frivilliga har och stödja deras pågående kamp för att minska antalet fall av livmodershalscancer i Europa.

Stödjer det tyska ordförandeskapet detta upprop och om så är fallet vad kommer det att göra för att programmet genomförs på ett effektivt sätt i hela EU?

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Jag tackar ledamoten för att hon uppmärksammar denna viktiga fråga. Jag hänvisar henne också till rådets svar på Jolanta Dičkutės skriftliga fråga E-2552/06.

I slutsatserna om kvinnors hälsa av den 2 juni 2006, vilka offentliggjordes i EUT C 146 av den 22 juni 2006, konstaterar rådet att livmoderhalscancer är en sjukdom som enbart drabbar kvinnor, vilket också nämns i texten till yttrandet. Rådet har betonat att det är viktigt med målinriktade strategier för att bekämpa sjukdomar bland kvinnor och kommissionen ber om stöd för att utbyta information och erfarenheter om de bästa metoderna för könsinriktade kampanjer och förebyggande av sjukdom.

Insamling av uppgifter och utbyte av information och bästa metoder rörande livmoderhalscancer är bland de åtgärder som man planerar att finansiera inom ramen för gemenskapens åtgärdsprogram för folkhälsa för perioden 2003–2008, och detta program håller för närvarande på att diskuteras. Det tyska ordförandeskapet är inställt på att få fram en slutlig överenskommelse mellan rådet och Europaparlamentet som garanterar att programmen genomförs och träder ikraft den 1 januari 2008.

  Glenis Willmott (PSE). – (EN) Tack för ert svar, herr rådsordförande!

Rådet känner säkert till att det nu finns ett nytt vaccin som kan skydda tusentals kvinnor mot livmoderhalscancer. Det uppskattas faktiskt att omkring 32 000 cancerfall hos kvinnor kan förhindras genom detta vaccin.

Kan rådet med tanke på detta försäkra parlamentet att ett vaccinationsprogram kommer att införas i så stor skala som möjligt i EU:s alla 27 medlemsstater, och kan ni även försäkra om att ett omfattande program för utbildning och information kommer att införas för att se till att alla föräldrar är fullt medvetna om fördelarna med ett sådant program?

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Ledamoten har rätt. Beviljandet av licens för detta vaccin för att skydda mot humant papillonvirus är verkligen ett viktigt framsteg för att förebygga livmoderhalscancer. Det påstås faktiskt att vaccinet skyddar mot cancer i 96–100 procent av fallen. Vaccinet är dock fortfarande mycket nytt och – som ledamoten också sa – vaccinations- och informationsstrategierna befinner sig ännu i det tidiga utvecklingsskedet. Av det skälet betonas för närvarande fortfarande utbyte av kunskap och erfarenheter.

Vi anser dock att skyddet kan förbättras betydligt genom informationskampanjer och genomförande av de befintliga riktlinjerna för screening.

  Talmannen.

Fråga nr 6 från Bernd Posselt (H-0086/07)

Angående: Kroatiens anslutningsförhandlingar

Hur ser rådet på det aktuella läget när det gäller anslutningsförhandlingar med Kroatien? Vilka framsteg förväntas under innevarande år som exempelvis inledande eller avslutande av behandlingen av kapitel?

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Herr Posselt! I sina slutsatser av den 11 december 2006 erkände rådet Kroatiens framsteg, och betonade att anslutningsförhandlingarna hade börjat bra och att resultat hade börjat visa sig. Samtidigt underströk rådet att Kroatien nu måste bygga vidare på de framsteg som hittills uppnåtts. De framsteg som kandidatlandet gör bestämmer tempot i anslutningsförhandlingarna. Som ordförandeskapet har sagt till Kroatien, bland annat vid stabiliserings- och associeringsrådets tredje möte den 6 mars, bör den kroatiska regeringen lägga särskild vikt vid att påskynda sina reformer av rättsväsendet och den offentliga förvaltningen.

Bland Kroatiens utmärkta åtaganden, som var resultatet av stabiliserings- och associeringsavtalet, har rådet betonat statliga stöd och förvärv av egendom. Rådet välkomnar att Kroatien fortsätter att samarbeta villkorslöst med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien och betonar att landet måste göra det också i framtiden. Samtidigt måste Kroatiens rättsväsende förbättra lagföringen och bestraffningen av krigsförbrytare. Kroatien måste också öka sina insatser inom området för goda förbindelser med grannländerna, däribland de insatser som måste göras för att lösa oavgjorda frågor, särskilt gränstvister.

Rådet har redan avslutat undersökningsförfarandet av 22 förhandlingskapitel. För sju av dessa kapitel har riktmärken fastställts vilka Kroatien ska uppfylla för att förhandlingarna ska inledas. Kroatien har direkt uppmanats att lägga fram sin förhandlingsposition för vart och ett av de återstående 15 kapitlen för anslutningskonferensen.

Beträffande inledande och avslutande av förhandlingskapitlen i anslutningsförhandlingarna måste två kapitel – vetenskap och forskning samt utbildning och kultur – inledas och avslutas igen tillfälligt. Ytterligare tre kapitel – ekonomisk och monetär politik, företags- och industripolitik samt tullunionen – har inletts. Dessutom har båda parternas förhandlingspositioner om kapitel 7 – immaterialrätt – lagts fram och det kapitlet förväntas inledas inom kort.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr rådsordförande! Som föredragande för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater om Kroatiens anslutning hoppas jag att det kommer att vara möjligt att avsluta förhandlingarna senast då nästa val till Europaparlamentet äger rum, så att Kroatien kan delta.

Jag har följande särskilda fråga: Anser rådsordföranden att det är möjligt att ytterligare cirka åtta kapitel kan inledas under det tyska ordförandeskapet, och kan ni verkligen försäkra mig om att man inte kommer att inta en hårdare hållning till Kroatien än till andra kandidatländer? Parlamentet får ibland intrycket att man försöker kompensera för att man inte var tillräckligt noggrann under de föregående anslutningarna.

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Herr Posselt! Ni kan åtminstone vara säker på att Kroatien absolut kommer att behandlas rättvist. Om ni tänker på ramvillkoren för förhandlingarna med Turkiet t.ex., så har ni naturligtvis rätt i att förhandlingsinstrumentet har förändrats genom åren, och om ni tänker på exempelvis de riktmärken som nyligen införts är det sant att ramen och instrumenten har utvecklats.

Detta är dock inte något som är speciellt för Kroatien, utan kommer naturligtvis att gälla alla framtida anslutningsförhandlingar, också dem med länderna på västra Balkan – som också hoppas få inleda förhandlingar någon gång. Det är inte fråga om att tillämpa någon särskild lag på Kroatien, utan detta återspeglar istället utvecklingen av instrumenten för utvidgning av Europeiska unionen som helhet.

Beträffande ledamotens fråga om framtidsutsikterna måste jag säga att det är svårt att göra förutsägelser. Jag kan bara i allmänna ordalag berätta för er att vi har kommit fram till att Kroatien på det hela taget är en mycket noggrann och engagerad förhandlingspartner och att vi oavsett andra tankar rörande de politiska ramarna eller tidsplanen eftersträvar snabba framsteg under förhandlingarna.

Jag har naturligtvis nämnt det nuvarande läget i förhandlingarna – som är utmärkt. Om ni betänker att Kroatien lämnade in sin ansökan om medlemskap så sent som 2003, fick status som kandidatland 2004 och inledde förhandlingar i oktober förra året är detta en förvånansvärt snabb utveckling – också jämfört med de senaste anslutningsförfarandena med de 12 länder som har anslutit sig till EU. Vi utgår från att båda sidor är intresserade av att fortsätta att göra snabba framsteg.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Rådsordföranden nämnde också Turkiet och gjorde till och med en direkt jämförelse. Här har några förhandlingskapitel skjutits upp eller så har det beslutats att de inte ska inledas igen. Anser rådet att förhandlingarna verkligen går framåt i olika takt eller är detta huvudsakligen en formell åtgärd vars konsekvenser kommer att synas senare?

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Herr Rack! Som ni vet fanns det särskilda skäl till att förhandlingarna sköts upp för vissa kapitel. Att lösa detta problem så att vi kan återgå till en normal rytm är Turkiets ansvar.

En sak är naturligtvis sann. Hela strategin för förhandlingar med Turkiet styrs av andra regler än de övriga förhandlingar som hittills har genomförts – däribland de som nu genomförs parallellt – vilket innebär att ett enhälligt beslut måste fattas varje gång ett kapitel inleds eller avslutas. Beslutet från oktober 2005 gör det möjligt för alla medlemsstater att själva spela en särskilt stark, ja till och med kontrollerande, roll i förhandlingarna – något som faktiskt från början var skälet till att det fattades ett enhälligt beslut att inleda förhandlingar. Turkiet förstår också detta och har godkänt detta förfarande och tillvägagångssätt.

Man kan därför inte säga att Turkiet behandlas orättvist. Det är snarare så att enhällighet inte hade kunnat uppnås på annat sätt. Båda sidor har godtagit detta enhälliga beslut.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (DE) Det är känt att regionalt samarbete och bra förbindelser med grannländer utgör en del av EU:s politik. Rådets ordförande har nämnt att det förekommer en rad problem rörande Kroatiens förbindelser med andra länder, till exempel gränstvister. Vem har, som rådets ordförande ser det, störst ansvar för att dessa gränsavtal ännu inte har undertecknats, Kroatien eller dess grannländer?

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Herr Paleckis! Jag vill helst undvika att lägga skulden på någon. Det har varit vår politik under alla andra anslutningsförfaranden. Vi har alltid sagt att det i ett av Köpenhamnskriterierna fastslås att bra förbindelser med grannländer måste upprättas. En förutsättning för det är att alla problem med ett lands grannländer löses. Så länge som ett land inte ber oss att ingripa på något sätt antar vi att landet försöker lösa dessa problem på egen hand, eftersom det är en förutsättning för själva utvidgnings- och anslutningsförfarandet. Vi bör inte i detta skede ha en annan politik gentemot Kroatien än vi tidigare hade gentemot de andra 12 länderna, som alla löste sina grannskapsproblem och gränsproblem på eget ansvar. Detta gäller även Östersjöstaterna, även om det olyckligtvis återstår några saker att reglera där nu. Men detta är en god praxis och den bör inte frångås.

  Talmannen. Eftersom följande frågor rör samma ämne kommer de att tas upp tillsammans.

Fråga nr 7 från Sajjad Karim (H-0089/07)

Angående: Zimbabwe

De nuvarande EU-sanktionerna mot Robert Mugabes regim upphör den 20 februari 2007.

Till följd av ”Operation Murambatsvina”, som innebar att hundratusentals människor i hela landet tvingades lämna sina informella bostäder under 2005, har Zimbabwes regering vid upprepade tillfällen hindrat FN:s insatser för att tillhandahålla tillfälliga bostäder för dessa människor och tvingat några av de mest utsatta människorna att lämna sina hem flera gånger.

Kan rådet, mot denna bakgrund och med hänsyn till de väldokumenterade kränkningar av de mänskliga rättigheterna som motståndare till Mugabes regim har utsatts för, ge garantier för att EU vägrar att acceptera dessa kränkningar och visar detta genom att förlänga sanktionerna?

Fråga nr 8 från Eoin Ryan (H-0169/07)

Angående: EU:s förbindelser med Zimbabwe

Kan rådet ange vilka åtgärder det tänker vidta gentemot Zimbabwes regering med hänsyn till de uppenbara kränkningarna av mänskliga rättigheter i landet? Är rådet medvetet om att Zimbabwe hotas av hungersnöd? Känner rådet till att Zimbabwes regering har fått både politiskt och ekonomiskt stöd av Sydafrikas regering under de senaste åren?

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Herr talman! Tack så mycket för att jag får besvara dessa frågor tillsammans, eftersom de rör samma ämne.

Mitt svar är följande. Rådet kan bekräfta att restriktionerna mot Zimbabwes regering kommer att förlängas i sin nuvarande form. Den 19 februari 2007 förlängdes de med ett år till. Rådet följde situationen i Zimbabwe noggrant under det senaste året, men kunde inte se några förbättringar i fråga om de kriterier som det hade fastställt som ett villkor för att återuppta dialogen.

Rådet följer den humanitära och sociala situationen i Zimbabwe mycket noggrant. Humanitärt bistånd, däribland livsmedelsbistånd, tillhandahålls där det behövs. Rådet ägnar särskild uppmärksamhet åt situationen för de mänskliga rättigheterna i Zimbabwe. I september 2006 utfärdades, efter våldsamma attacker på demonstrerande fackföreningsmedlemmar, ett uttalande där Zimbabwes regering uppmanades att ”upphöra med hot och övervåld och att respektera sina medborgares mänskliga rättigheter och grundläggande friheter”. I samband med det nämnde EU uttryckligen den afrikanska stadgan om mänskliga rättigheter och folkens rättigheter, som även Zimbabwe har undertecknat.

Ordförandeskapet reagerade omedelbart med ett uttalande på den våldsamma upplösningen av ett fredligt möte i Harare som anordnats av kyrkan den 11 mars 2007, då en deltagare dödades, flera skadades och många arresterades. Det uttryckte sin oro för att de zimbabwiska myndigheterna kriminaliserade detta fredliga möte och krävde att de personer som arresterats skulle friges omedelbart och att de skulle få tillgång till juridiskt bistånd och läkarvård.

Det råder inget tvivel om att krisen i Zimbabwe har haft ett negativt ekonomiskt och socialt inflytande på hela regionen under flera år. När det gäller Sydafrikas roll så antar rådet att landet följer den politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen i Zimbabwe mycket noggrant och arbetar med att lösa problemet med de medel som landet förfogar över.

  Fiona Hall (ALDE), suppleant för frågeställaren. – (EN) Herr ordförande! Utvidgningen av restriktionerna i Zimbabwe välkomnas verkligen, men med tanke på tidigare brott mot de mänskliga rättigheterna, och bland annat hur man nyligen har behandlat Morgan Tsvangirai och hans kolleger, och med tanke på att den nuvarande regimen mycket väl kan sitta kvar efter valet i slutet av den här månaden, hur tänker rådet behandla Afrikanska unionens krav på att alla dess medlemsstater deltar vid toppmötet mellan EU och Afrika som är tänkt att hållas i Lissabon i december?

  Brian Crowley (UEN), suppleant för frågeställaren. – (EN) Tack till rådets ordförande för svaret.

Efter gripandet av Morgan Tsvangirai förra söndagen, dröjde det ända till i går, tisdag, innan han ställdes inför domstol och fick möjlighet till läkarvård.

Vi känner alla till de brott mot de mänskliga rättigheterna som har ägt rum, eftersom de har dokumenterats väl under de senaste månaderna, men det finns även effekter för invånarna: 3,5 miljoner flyktingar har lämnat Zimbabwe. Dessutom var priset på en limpa bröd 3000 zimbabwiska dollar förra lördagen, och i dag är det 9000. Arbetslösheten är uppe i 80 procent. Är det inte dags nu för grannländer, som Sydafrika, att tydligt ta ställning mot Zimbabwe och Robert Mugabes korrupta regim?

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Era följdfrågor är mycket uppskattade. Eftersom detta är så aktuellt kan jag kanske börja med vad som hänt oppositionsledaren Morgan Tsvangirai. Enligt den senaste informationen har de 14 personer som arresterades utan att skadas – efter att de som krävts inställt sig i rätten – sedan skickats hem igen, eftersom domstolen uppenbarligen insåg att det inte fanns någon talan med tillräcklig grund mot dem.

Men Morgan Tsvangirai, som tydligen är allvarligt skadad, har ännu inte skickats hem. Enligt den senaste informationen har han fått en spricka i skallen, han har förlorat en hel del blod och är för närvarande under intensivvård. Ytterligare elva personer skadades också när de blev arresterade, och kunde därför inte infinna sig till häktningsförhandlingarna, om man nu ska använda sig av så modern terminologi för att beskriva det. Vad som har hänt dem är fortfarande oklart. Vi arbetar naturligtvis med antagandet att de, i likhet med de oskadade, också har frigivits.

Jag vill ta tillfället i akt att upprepa att rådets ordförandeskap har gett uttryck för sin stora oro för denna dåliga behandling och för de allvarliga skador som oppositionsledare fått utstå, i följande ordalag: ”Ordförandeskapet framhåller än en gång den zimbabwiska regeringens ansvar för de arresterades säkerhet och för att de inte utsätts för kroppsskador, och det kommer att fortsätta att noggrant ge akt på vad som händer i Zimbabwe”. Vi är alltså fast beslutna att visa ett aktivt intresse för området med tanke på den dramatiska utvecklingen.

Medan jag är alltjämt är inne på detta ämne vill jag ta upp två andra frågor, först reaktionerna i de andra afrikanska staterna, där människor naturligtvis vet hur Mugabes regim är, och är väl medvetna om att det dramatiska händelseförloppet i Zimbabwe – där arbetslösheten är uppe i 80 procent och inflationen har passerat 5 000 procent – kommer att ha en skadlig effekt på hela regionen.

Men det är just därför att den här utvecklingen är så hotande som olika stater reagerar på olika sätt. Reaktionen från de afrikanska staternas gemenskap är inte enhetlig. Sydafrika till exempel, som säkerligen påverkas av vad som pågår, förlitar sig på tyst diplomati, som det vill använda sig av som en väg för att undvika en brytning mellan landet och en stat som är en granne, och en mycket viktig sådan dessutom. Detta motiveras utan tvekan av ekonomiska intressen.

Här ser vi också en växelverkan i det att ju kraftigare de internationella påtryckningarna och ju starkare fördömandet av Mugabes regim i Zimbabwe är, desto försiktigare blir de afrikanska staterna och desto mer visar de vad de mycket väl skulle kunna kalla för afrikansk solidaritet. Vi måste helt enkelt komma ihåg detta och försöka att hantera situationen på ett intelligent sätt – vilket leder in mig på den andra följdfrågan, som har att göra med förberedelserna inför toppmötet mellan EU och Afrika i Lissabon, som är planerat till december.

För tillfället prioriterar vi förberedelserna av de frågor som ska behandlas vid detta viktiga toppmöte, och vi anser förvisso att detta är den viktigaste uppgiften för vårt ordförandeskap. Det finns naturligtvis fortfarande en rad andra problematiska afrikanska frågor som kommer att kräva vår uppmärksamhet under det här året, och därför anser vi att vi under de första sex månaderna måste genomföra en hel del av arbetet med att förbereda underlagen för detta toppmöte om Afrika.

Beslutet om vem som ska bjudas in att delta vid toppmötet kommer därför snarare att fattas senare under året, och därför kommer vi att noga ge akt på vad som för närvarande händer i Zimbabwe, men ett beslut har ännu inte fattats om vem som faktiskt ska bjudas in, och därför kan jag inte besvara den frågan just nu.

  Jim Allister (NI). – (EN) Herr minister! Jag tror att vi alla välkomnar ett förnyande av sanktionerna mot Zimbabwe, men det är uppenbart att det krävs mer än så, inte minst med tanke på de godtyckliga brotten mot de mänskliga rättigheterna som framkom i samband med förra veckans agerande mot oppositionen. Kommer rådet att utöva maximala påtryckningar på Zimbabwes grannländer? Är inte de nyckeln i den här frågan? Ni talar förskönande om att Sydafrika använder tyst diplomati, men är inte sanningen den att Sydafrika har utrustat den här regimen i flera år och att ni är alldeles för timida i ert svar till Sydafrika och behöver förstärka påtryckningarna ordentligt där?

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Jag har just behandlat den här frågan ganska ingående, visserligen på ett ganska beskrivande sätt, genom att förklara relevanta hänsyn inom de afrikanska ländernas sfär, särskilt i Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC), som omfattar den här regionen. Vi för en dialog med länderna i SADC i frågan, och det ska vi fortsätta med. Men vår erfarenhet är att enbart ökade påtryckningar inte bidrar till att stärka det sätt som de afrikanska länderna behandlar Zimbabwe på – utan att det nästan blir tvärtom: det väcker instinktivt den afrikanska solidariteten.

Vi har ännu inte hittat ett svar på hur man ska ta itu med frågan, men vi ska naturligtvis fortsätta vår intensiva dialog med länderna i SADC – däribland naturligtvis med Sydafrika – eftersom vi än så länge inte vet vilka reaktionerna på de senaste händelserna kommer att bli. Detta mot bakgrund av Robert Mugabes tillkännagivande att han nu kanske kandiderar igen. Inga reaktioner på detta föreligger ännu från Afrika, men dessa reaktioner kommer att vara mycket viktiga för att bidra till ett beslut om hur vi ska förhålla oss.

  Talmannen.

Fråga nr 9 från Dimitrios Papadimoulis (H-0090/07)

Angående: Artikel 301 i den turkiska strafflagen

Under processionen inför begravningen av den mördade armeniske journalisten Hrant Dink (Istanbul, 23 januari 2007) krävde de tusentals demonstranter som följde den dödes kista att den turkiska strafflagens artikel 301 om ”offentligt förtal av den turkiska identiteten” skall upphävas. Alla påtryckningar för att få till stånd en ändring av artikeln har hittills varit fruktlösa.

Håller rådet med om att rättegångar om brott mot denna artikel bland annat bidrar till att göra de anklagade till måltavla, vilket tydligt visas av mordet på Hrant Dink? Vilka omedelbara åtgärder tänker rådet vidta för att artikel 301 i den turkiska strafflagen skall ändras?

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Europeiska unionen reagerade omedelbart på den tragiska nyheten om mordet på Hrant Dink. I sitt uttalande uttryckte ordförandeskapet övertygelsen att de turkiska myndigheterna kommer att identifiera och arrestera de personer som är ansvariga för detta avskyvärda mord så snart som möjligt, och att Turkiet stadigt kommer att fortsätta på sin väg mot ett fullständigt genomförande av yttrandefriheten.

Som frågeställaren utan tvekan är medveten om har rådet upprepade gånger betonat hur viktigt det anser att yttrandefrihet är. Det krävs fler fortsatta ansträngningar för att garantera att det råder yttrandefrihet i Turkiet i överensstämmelse med EU:s konvention om de mänskliga rättigheterna och relevant rättspraxis i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

EU har systematiskt tagit upp den särskilda frågan om artikel 301 i den turkiska strafflagen och andra vagt formulerade artiklar på alla nivåer inom ramen för den pågående reformprocessen i Turkiet.

Vid det senaste mötet i associeringsrådet EU–Turkiet klargjorde EU att Turkiet måste ändra de vagt formulerade artiklarna i överensstämmelse med relevanta EU-regler, om domare och allmänna åklagare håller fast vid en restriktiv tolkning av dessa bestämmelser. Vi förväntar oss att det tragiska mordet på Hrant Dink ska utgöra en vändpunkt som leder till påtagliga förändringar i strafflagen.

Frågeställaren kan också vara förvissad om att unionen kommer att fortsätta att följa utvecklingen uppmärksamt på det här området och ta upp frågan på alla nivåer om så krävs. Framsteg på detta centrala område är av avgörande betydelse för de allmänna framstegen i anslutningsförhandlingarna.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL), suppleant för frågeställaren. – (EL) Herr talman! Jag vill informera er om att just igår inledde allmänna åklagaren förfaranden om förtal av den turkiska identiteten mot Attila Yayla, en professor i statsvetenskap, som blev avstängd från universitetet Gazi i Ankara för att han kallade Kemalismen en reaktionär ideologi. Åklagarsidan gör de svarande till tydliga måltavlor för kritik. I Dinks fall hindrade den omständigheten att han frikändes av domstolen inte fanatiker från att mörda honom. Följaktligen kan inte rådet vänta på domstolsbeslut för att kräva att den turkiska strafflagen ska ändras.

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Herr Triantaphyllides! Ni förstår säkert att jag här idag inte i detalj kan gå in på något som hände igår, även om de saker ni säger olyckligtvis bekräftar det fortsatta behovet av de saker jag nämnde. Det finns ett tydligt behov av att föra den här dialogen på alla nivåer – och jag har förklarat att vi gör det – och även att sätta press på Turkiet att anpassa sina regler och sin lagstiftning på det här området till europeiska normer.

Detta är avgörande för möjligheterna till framsteg i anslutningsförhandlingarna. För närvarande är detta det viktigaste instrument som står till rådets förfogande och vi använder oss av det.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Jag har lyssnat noga till det svar som rådets ordförande gav Dimitrios Papadimoulis. Jag fruktar att vi begränsar frågan till enbart det tragiska fallet med mordet på Hrant Dink. Jag anser att Europeiska unionen och medlemsstaterna – och här måste det tyska ordförandeskapet spela sin roll – tillsammans måste se de farliga dimensioner som utvecklingen av det nationalistiska klimatet i Turkiet antar.

Med början i området Trapezounta håller idag ett allt mer utbrett nationalistiskt klimat på att utvecklas som skär tvärsigenom de politiska partierna och inte bara äventyrar livet för intellektuella, journalister, författare och journalister utan också den känsliga interna demokratiska balansen och naturligtvis Turkiets utveckling mot Europeiska unionen.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Gernot Erler, rådets ordförande. (DE) Ledamotens ord belyser ytterligare problemet med vagheten i den turkiska lagstiftningen. Detta gäller inte bara artikel 301 i den turkiska strafflagen, utan också lagstiftningen mot terrorism. Denna vaghet är inte bara ett juridiskt utan också ett politiskt problem, eftersom den plötsligt kan användas på ett annat sätt beroende på den rådande stämningen eller på den politiska utvecklingen. Av den anledningen uppmanar vi våra turkiska motparter att genomföra förändringar på just dessa områden för att åstadkomma en viss grad av rättssäkerhet och för att undvika en situation där viss oro eller vissa tendenser i turkisk politik leder till förändringar av människors rättssäkerhet. Detta är vårt viktiga mål. Ledamoten kan vara förvissad om att vi kommer att fortsätta att arbeta för det här målet med stort engagemang.

  Talmannen. De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

Frågestunden är härmed avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.05 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

(1) EUT L 192, 31.7.2003, s. 54.

13. Nomineringar inom de interparlamentariska delegationerna (talmanskonferensens förslag): se protokollet

14. Hepatit C (skriftlig förklaring): se protokollet

15. Reform av EU:s handelspolitiska instrument (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en muntlig fråga till kommissionen från Enrique Barón Crespo för utskottet för internationell handel om kommissionens grönbok och offentligt samråd om en eventuell reform av EU:s handelspolitiska instrument (O-0002/2007 B6-0009/2007).

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE), suppleant för frågeställaren. – (EN) Herr talman! Vi har bett om den här debatten för att undersöka bakgrunden och syftet med grönboken som antogs av kommissionen den 6 december 2006.

Med grönboken ämnar kommissionen stimulera debatten om användningen av handelsskyddsåtgärder i EU: utjämningstull, antidumpningstull och skyddsåtgärder. Jag menar att det är ett berömvärt initiativ och jag är övertygad om värdet av den här debatten. Vi behöver tala mycket mer om handelspolitiken och om de val som Europeiska kommissionen och rådet gör, och vi behöver se till att besluten diskuteras ordentligt här i parlamentet. Vi måste ge parlamentet mer makt och se till att handelspolitiken synas mer demokratiskt.

Vi genomlever alla ett ögonblick som många anser vara en sorts krisperiod. Vi genomlever en tid då EU-medborgarna frågar sig själva vad EU står för och varför de behöver något så komplicerat som EU överhuvudtaget? Och när dessa rimliga frågor tas upp, är vikten av rollen för ett enat EU i den globaliserade världen och vikten av att ha en gemensam röst som företräder och försvarar 500 miljoner medborgares intressen vid förhandlingar med andra handelspartners på världsmarknaden centrala faktorer att ta hänsyn till.

Den globala handeln och dess inverkan på medborgarnas liv och på framtiden för våra stora, mellanstora och små företag har en avgörande roll i den oro som många känner över det som vi vanligtvis kallar globalisering. Och även om många av oss menar att en del av kritiken inte är mer än simpel demagogi, måste vi förstå den oron och vi måste motsätta oss en rent deterministisk syn på det sätt som den här nya världen utvecklas, på det sätt som handeln genomförs och på det sätt som välstånd och fattigdom sprids.

EU-medborgare som mister sina jobb när ett företag plötsligt beslutar sig för att flytta österut i jakt på större förtjänster kan inte bara få höra att tiderna har förändrats och att de inte kan stå i vägen för utvecklingen. De vill veta vad som pågår, och de som slutligen fattar besluten måste lyssna på deras åsikter.

Vi bör inte glömma att det finns mer än ett recept för ekonomisk tillväxt och handelsutveckling. Det handlar om huruvida politiska alternativ när det gäller om EU:s framtid enbart tillhör enorma detaljhandelsbolag och importörer, eller om vi kan bevara en modell som är anpassad till våra mest grundläggande sociala och miljömässiga hänsynstaganden.

Vår starka tro på frihandel är perfekt anpassad till behovet av att kräva lika villkor. Till och med de mest fredliga länderna i världen, däribland EU, vet att ett fullständigt engagemang för fred inte nödvändigtvis innebär att arméer avskaffas och att alla försvarsmekanismer ska förstöras.

Vi säger alltså ja till de enorma fördelar som den fria handeln ger vår öppna värld, och vi säger ja till det rättvisa införandet av de regler som denna globala handel grundas på.

Vi välkomnar grönboken, vars förtjänst det är att debatten i det här ämnet inleds. Texten och de frågor som den ger upphov till ger redan en antydan om att någonting måste göras för att modifiera det nuvarande gemensamma handelsskyddssystemet.

Detta kan vara sant. Det aktuella fallet med skodon har visat att risken för dödlägen är reell. En sådan situation gagnar absolut inte någon. Ingen här försvarar blint en ineffektiv europeisk produktion eller stöder en protektionistisk inställning i denna högst känsliga fråga. Reformer av handelsskyddet kan tas i åtanke om systemet görs mer effektivt och ökar insynen.

Grönboken kan vara en bra utgångspunkt om man verkligen tar hänsyn till alla intressenters åsikter och om kommissionen och rådet inte gräver ner sig bakom förutfattade ideologiska ståndpunkter. Beslutsprocessen kan också förbättras och vi måste se till att besluten fattas av medlemsstaterna utifrån den välgrundade forskning som har genomförts av oberoende gemenskapsorgan, snarare än utifrån nationella intressen, eller nationell själviskhet om ni föredrar att kalla det så.

Därför är det viktigt att förbättra och förstärka handelsskyddsåtgärderna istället för att vattna ur dem. Å andra sidan kan man på nytt ta itu med de mindre traditionella hoten mot en balanserad och fri världshandel. Metoder som så kallad social eller miljömässig dumpning måste även diskuteras, och vid behov bör nya metoder för att hantera dessa problem verkligen övervägas som en fråga som ligger i gemenskapens intresse.

Jag skulle vilja att Peter Mandelson svarade på följande frågor i kväll: För det första har Dohaförhandlingarna återupptagits, och jag hoppas verkligen att de ska leda till klara framsteg. Med hänsyn till detta, skulle det inte ha varit bättre att vänta på ett framgångsrikt slutförande av de multilaterala förhandlingarna innan man startade den här processen, som kan försvaga vår ställning i Genève?

För det andra, kan Peter Mandelson förklara varför hans tjänstemän redan tillämpar flera diskutabla innovationer som nämns i grönboken, redan innan det offentliga samrådet har avslutats och utan att några diskussioner ägt rum i rådet eller parlamentet?

För det tredje, eftersom det nya handelsskyddssystem som kommissionen har föreslagit ger alla eventuella intresserade parter en roll, inklusive de intressenter som saknar koppling till produktionen av varor som omfattas av undersökningen, tror ni inte att det är dags att låta fackföreningarna lägga fram ett klagomål, vilket förutsågs genom Världshandelsorganisationens (WTO) antidumpningsavtal?

Jag avslutar genom att formellt be Peter Mandelson lämna garantier för att Europaparlamentet kommer att hållas underrättat under alla steg av processen och att man till fullo tar hänsyn till ledamöternas åsikter då man diskuterar denna högst känsliga fråga.

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag tror inte att jag i något parlament där jag har varit rådsordförande någonsin har blivit ombedd att svara på en inledande fråga eller ett anförande som jag instämmer mer med än det anförande som jag just har hört. När det gäller beskrivningen av andan, syftet och sammanhanget i den här processen måste jag säga att jag tycker att ledamoten på alla sätt lyckades fånga vad vi gör mest rätt och bra.

Det enda tillfälle då jag måste säga att vi delvis har olika uppfattning är när han frågar mig varför de som sköter våra tjänster, generaldirektoratet för handel, tillämpar nya regler innan översynen har avslutats. Jag har ingen aning överhuvudtaget vilka instanser eller vilka frågor han menar, men jag skulle gärna höra det eftersom jag inte känner till några.

Den 29 maj förra året informerade jag Europaparlamentet om behovet av att se över våra handelsskyddsåtgärder. Det gläder mig att kunna vara tillbaka här och informera er om den här processen. Vi närmar oss nu slutet av samrådsförfarandet som vi inledde i december. Under samrådsförfarandet bad man medlemsstater, frivilligorganisationer, privatpersoner och självklart även Europaparlamentet att bidra med sina åsikter. Vad man inte på något sätt gjorde var att ifrågasätta vikten av handelsskyddsåtgärder. Handelsskyddsåtgärderna är nödvändiga för att bekämpa orättvis handel i en internationell ekonomi som saknar internationell motsvarighet till de konkurrensregler som vi tar för givet i våra egna inhemska ekonomier. Som jag ser det, är handelsskyddsåtgärder den andra sidan av en öppen ekonomi. De garanterar att andra inte missbrukar den öppenheten genom att bedriva orättvis handel. I grönboken ställs frågan om vi skulle kunna använda handelsskyddsåtgärderna bättre, om våra åtgärder har anpassats till en föränderlig global ekonomi och om våra regler skulle kunna vara tydligare och fungera med mer insyn.

Jag tycker att berättigandet för ett sådant tillvägagångssätt är ganska uppenbart. Den senaste översynen av våra handelsskyddsåtgärder gjordes 1996, och mycket har förändrats i sättet på vilket företag i EU verkar och när det gäller rollen för globala leveranskedjor i vår ekonomi. Många fler företag i EU producerar nu varor helt eller delvis utanför EU för import till EU. Dessa förändringar utmanar den traditionella uppfattningen av vad som utgör EU-produktion och EU:s ekonomiska intressen. De gör det svårare att skriva en definition av EU-arbetstagarnas intressen, eftersom fallen är mer invecklade. Eftersom dessa intressen på det stora hela finns där handelsskyddet tillämpas sedan länge är det en bra anledning att bedöma vårt arbetssätt och sättet på vilket de reglerna fungerar.

Men grönboken gav upphov till ett samråd. Den innehåller inga rekommendationer för reformer och det är inte heller meningen. Den förmedlar många frågor. Jag har flera gånger betonat att detta är en öppen process och jag har inga förutfattade idéer. Det ställdes en fråga till mig om avsikterna bakom de sex kategorierna i samrådsdokumentet. De är enbart tänkta att sätta de olika frågorna i sitt sammanhang. Vissa är kopplade till globaliseringens inverkan på vårt handelsskyddssystem. Andra, särskilt de som har med öppenhet att göra, togs upp av intressenter och experter som jag höll informella samtal med i juli förra året.

Det finns alltså inga avsikter mer än en önskan om en intelligent debatt och om att återskapa det samförstånd och den solidaritet som har legat till grund för handelsskyddsåtgärderna och som har satts under press i vissa fall nyligen. Jag instämmer till fullo med ledamotens första iakttagelse: vi måste ersätta nationell själviskhet med europeisk solidaritet, och det är vad jag hoppas kunna återskapa under arbetet med den här översynen.

Jag kommer inte hit till er i dag med konkreta förslag, eftersom det inte är min roll att göra det vid detta stadium. Just nu lyssnar vi. Omfattningen av eventuella föreslagna ändringar kommer att vara beroende av vad vi får höra. Någon frågade hur den här översynen passar in i våra försök att reformera antidumpningsreglerna i WTO. Ledamoten tog upp den frågan. Det är faktiskt en ganska bra fråga. Det är viktigt att vi trycker på WTO för att se till att andra motsvarar den sorts standard som vi tillämpar på oss själva. Vi gör det och vi kommer att fortsätta att göra det under Dohaförhandlingarna.

Men EU:s lagstiftning om handelsskyddsåtgärder går redan längre än vad WTO kräver på många sätt. De mest tydliga exemplen är de obligatoriska reglerna om lägsta tull och gemenskapens intressetest som vi tillämpar vid alla utredningar. Det är regler som vi införde för att de får systemet att fungera bättre i ett vidare EU-sammanhang. Självklart kommer vi att trycka på andra om att anta liknande regler, men reformer på internationell nivå är svåra och vissa av våra viktigaste partners är ärligt talat envisa. Varför skulle vi inte sträva efter ytterligare reformer så länge våra förbättringar inte ställer oss i en sämre konkurrensmässig ställning och så länge de avspeglar EU:s ekonomiska intressen?

Den punkten har koppling till frågan om EU:s generella inställning till antidumpning. Är vi protektionister eller följer vi en ”svars- och försvarstaktik”? Som jag ser det är protektionism att skydda en inhemsk industri från utländsk konkurrens – från rättvis konkurrens. Det må vara hård konkurrens, men den är likväl rättvis. Det är inte tanken med EU:s handelsskyddsåtgärdspolitik och jag kommer självklart att fortsätta att vara vaksam på detta. Vi kommer inte att se våra handelsskyddsåtgärder förvandlas till åtgärder för att skydda industrin i EU:s från en rättvis och berättigad konkurrens. En protektionist ser ingen skillnad på hård konkurrens och orättvis konkurrens. Det gör vi. Det gör vårt system. Det är skillnaden mellan skydd och protektionism.

EU-processen drivs framåt av klagomål. Vi agerar först när industrin i EU kan tillhandahålla tillräckliga bevis på att de hotas av orättvis handel, men vi försvarar europeisk produktion enbart mot orättvis handel och måste enligt lag se till att alla eventuella handelsskyddsåtgärder verkligen verkar för EU:s större ekonomiska intressen. Vi är försiktiga och vi är behärskade, men framför allt är vi objektiva och opartiska. Ett flertal frågor har precis om den här frågan handlat om att se till att handelsskyddsåtgärderna är effektiva och gagnar EU:s tillväxt- och konkurrensplan.

Som ni vet är den här översynen en del av EU:s globala rampolitik som jag startade förra året och som har som uttalat syfte att göra EU:s handelspolitik till ett redskap för den här tillväxt- och jobbstrategin. Förutom det tycker jag att handelsskyddsåtgärderna kan och bör vara en del av vår bredare strategi för att se till att företag i EU konkurrerar på lika villkor internationellt. Jag tycker att det är intressenternas sak att tala om hur väl systemet fungerar för det syftet, och det är målet med översynen.

Frågan om våra åtgärders effektivitet är bra. Möjligheten till översyn av handelsskyddsåtgärder finns alltid, och åtgärderna kan inte förlängas utan klara bevis på att de fungerar som tänkt. Kommissionen genomför även en intern analys för att garantera effektiviteten i dess arbete. Generaldirektoratet för handel har nyligen börjat analysera vilken inverkan handelsskyddsåtgärderna har på vissa företag och områden. Ett trovärdigt handelsskyddsåtgärdssystem måste grundas på den här sortens analys.

Det ställdes en fråga om information till allmänheten och om resultaten från samrådsprocessen. Som ni vet har kommissionen mycket tydliga regler om insynen i beslutsfattandet. Vissa av er kanske har deltagit vid seminariet om grönboken som ägde rum så sent som i går i Bryssel. Denna tillställning var öppen för allmänheten och sändes på webbplatsen. Om inte en bidragsgivare begär anonymitet publicerar vi alla svar om grönboken på generaldirektoratet för handels webbplats. Hela processen har varit fullständigt öppen.

Slutligen, när det gäller samarbete och dialog med parlamentet vet ni att jag alltid har talat med er om alla viktiga handelspolitiska frågor, och det kommer jag att fortsätta göra. Parlamentet har en mycket viktig roll i diskussionerna om handelsskyddsåtgärderna. Ert betänkande kommer att ha en central plats i den fortgående översynsprocessen, och jag kommer att studera rekommendationerna i det mycket noga.

Tack för att ni har lyssnat på mig igen i dag. Jag ser fram emot att komma tillbaka hit igen snart för att diskutera varenda handelspolitisk fråga. Jag gläder mig åt att även i fortsättningen stå till tjänst och svara på parlamentets frågor på detta område.

  Christofer Fjellner, för PPE-DE-gruppen. – Herr talman! Kommissionär Mandelson! Handelspolitiska skyddsinstrument –, namnet är ganska avslöjande, ett instrument för att skydda sig mot handel. Men att skydda sig mot handel är både dyrt och dumt och därför finns det få ekonomer som brukar stöda användandet av detta instrument. Jag har själv också flera gånger här i kammaren berättat om t.ex. hur konsumenter tvingas betala ett skyhögt pris för ett begränsat producentintresse. Faktum är dock att vi även i fortsättningen kommer att ha någon form av handelspolitiska skyddsinstrument. Till dess att vi har en gemensam konkurrenslagstiftning internationellt kommer nog alla länder att känna ett behov av att kunna skydda sig mot vad de uppfattar som illojal handel. Därför tror jag att vi måste utforma instrumentet nu, så att det blir legitimt och uppfattas så av alla –producenter, importörer, konsumenter och alla medlemsstater.

Vi måste bort från de förutsägbara konflikter där nord står mot syd och producenter mot importörer och konsumenter, för konflikterna i sig undergräver förtroendet för instrumentet och i förlängningen för EU:s handelspolitik. Skall vi ha någon konsensus kring dessa handelspolitiska skyddsinstrument måste vi efterlikna konkurrenslagstiftningen mer. Alla jag möter kräver t.ex. mer transparens, mer förutsägbarhet och framför allt mindre politiskt kohandlande i frågan. Jag förstår dem, för det är ärligt talat inte seriöst att medlemsstaterna bara ges några dagar på sig att utvärdera tusentals sidor inför beslut om antidumpingtullar. Att vi i Bryssel har en armé av konsulter som springer runt och jagar på rykten om förslag från kommissionen om nya skyddsåtgärder är inte heller seriöst, och inte heller det politiska kohandlandet, där skotullar kan bytas mot undantag mot arbetstidsdirektiv, som i sin tur kan bytas mot tullar på norsk lax. Allt detta visar att vi behöver en grundläggande översyn.

Världen har dessutom förändrats. I takt med att de globala tullarna blir bundna och lägre använder fler av våra handelsparter instrument för att stoppa import av varor på traditionellt sätt och Europa är den största aktören på världsmarknaden, därför måste vi visa ledarskap. Jag skulle därför vilja avsluta med att fråga dig hur vi skall kunna se till att denna reform faktiskt på allvar inte längre blir en reform som Frédéric Bastiat t.ex. skulle säga ”kastar sten i våra hamnar bara för att andra råkar ha steniga kuster”.

  David Martin, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar grönboken eftersom det är tydligt att våra handelsskyddsåtgärder behöver reformeras.

Den stora majoriteten intressenter är missnöjda med den rådande situationen. Som det ser ut nu saknar antidumpnings- och antisubventionsundersökningarna insyn, kontinuitet och objektivitet, och de är överpolitiserade och otidsenliga i en modern ekonomi som anpassar sig till globaliseringens krafter.

Även om det antagligen är omöjligt att skapa en fullständigt objektiv process, kan och måste det finnas förbättringar av nuvarande undersökningsförfarande för att kunna avpolitisera den och se till att alla EU-medborgares intressen tas tillvara på bästa sätt.

För att kunna göra det måste vi, som kommissionsledamoten nämnde, omdefiniera och fästa större vikt vid gemenskapens intresse. Om EU ska bli mer relevant för människors liv måste EU vidta ordentliga åtgärder för att se efter medborgarnas intressen. Detta betyder självklart att man måste skydda jobben mot orättvisa och konkurrensbegränsande beteenden. Men alltför ofta har en frispråkig grupp producenters intressen gagnats mer än alla de miljoner konsumenter som ännu inte har tjänat på globaliseringsprocessen och vars röst ofta inte har hörts.

Dessutom måste man ta mer hänsyn till den eventuella skada som kan drabba företag i EU som har globala leveranskedjor för att kunna fortsätta vara konkurrenskraftiga i en globaliserad ekonomi när man diskuterar de gemensamma intressena. När det gäller antidumpningsundersökningarna finns det ett utbrett missnöje hos intressenterna om deras nuvarande möjligheter att få tillgång till dokument, även icke-konfidentiella sådana, och till information.

Användandet av jämförbara länder måste också ifrågasättas. Jag tänker särskilt på förra årets skofall där den brasilianska ekonomin användes för jämföranden med Kina, då de båda ekonomierna egentligen är lika jämförbara som deras fotbollslag.

Jag skulle också vara angelägen om att kommissionen undersöker möjligheten att utvidga handelsskyddsåtgärderna för att avskräcka från miljömässig och social dumpning. Syftet med detta skulle vara att förhindra att vissa får ett orättvist övertag genom att missbruka miljön eller genom att underlåta att säkerställa rimliga arbetsförhållanden.

  Gianluca Susta, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den fråga som vi debatterar och vars innebörd jag stöder, är en stark vädjan till EU:s verkställande organ att garantera att unionen inte, utan att svika sitt åtagande att återuppliva den multilaterala dialogen, att öppna marknader och fastställa regler som stimulerar utveckling snarare än att hindra den med icke-tariffära handelshinder, vidtar ensidiga åtgärder som straffar oss mer än vi skulle önska i förhållande inte bara till tillväxtländer utan även till de stora industriländerna, framförallt Förenta staterna.

Återupplivande av konkurrenskraft och överensstämmelse med Lissabonstrategin, öppnande av marknader, skydd av konsumenter, däribland genom att införa obligatorisk ursprungsmärkning på importerade varor, framgång för åtgärder som antagits för att försvara den fria konkurrensens effektivitet, alla dessa element hänger oupplösligt samman. Vi betonar att vi är mot en snedvriden användning av antidumpingsåtgärder och former av förtäckt och osanktionerad protektionism som ges sken av att bekämpa orättvis konkurrens, vilket våra globala konkurrenter anklagar oss för. Men vi begär att EU:s reform av antidumpingsregler inte får fungera som ett indirekt stöd till de länder i världen som inte har visat sig stödja liberalisering.

I det här skedet och ett bra tag till anser jag att liberalisering och reglering mer än någonsin måste hänga fast samman i marknadens eget intresse. Men reglerna måste vara objektiva, såsom fallet var när de regler formulerades som gäller konkurrensen, vilka är klart avgränsade, tillgängliga, effektiva och enkla att tillämpa. Av den anledningen måste vi minimera det inslag av godtycklighet som förekommer när det gäller att tillämpa skyddsåtgärder, och små och medelstora företag måste faktiskt kunna upprätthålla reglerna när priserna är föremål för onormala förändringar.

Herr kommissionsledamot! Vi hoppas att EU:s verkställande organ kommer att ta hänsyn till dessa överväganden i medvetenhet om att Europas realekonomi måste upplevas som del av en stark gemenskap som stimulerar och sporrar den att anta utmaningarna i en allt mer globaliserad värld, men ändå skyddar den mot dem som bryter mot reglerna för att på ett orättvist sätt gynna sin egen utveckling på andras bekostnad.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk, för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det gläder mig att diskussionen om reformen av de handelspolitiska instrumenten har inletts.

Det nuvarande systemet för handelspolitiska instrument, som har varit oförändrat i flera decennier, är inte längre tillräckligt effektivt för att motverka de negativa effekterna av den växande globaliseringen. Eftersom detta ämne är alltför omfattande för att diskutera ingående här, vill jag rikta uppmärksamheten mot de områden där det krävs reformer.

För det första brukar kommissionen införa antidumpningsavgifter på produkter baserat på bevis för att priset på EU-marknaden inte är högre än produktionskostnaderna. För att avgöra detta tar kommissionen främst hänsyn till produktionsfaktorer som löner, material- och energikostnader. Kommissionen kontrollerar dock inte om företaget bär kostnaderna för de anställdas socialförsäkring, eller för miljöskyddsåtgärder. Detta gör det svårt att avgöra om de anmälda kostnaderna är ofullständiga, och ett pris som har fastställts för en produkt utan hänsyn till dessa faktorer har alltså sänkts på ett konstgjort sätt.

För det andra beror de förhållandevis höga priserna på vissa produkter med ursprung i EU – och därmed den bristande konkurrensförmågan på världsmarknaden – på den mycket höga standard som krävs, till exempel i fråga om djurskydd. EU måste kräva att produkter från tredjeländer som säljs på EU-marknaden också uppfyller dessa krav.

För det tredje är Europeiska kommissionen mycket försiktig när det gäller att tillämpa så kallade skyddsklausuler som ska förhindra att EU-marknaden plötsligt översvämmas av en viss produkttyp. Dessa instrument är dock mycket snabbare och lättare att använda än antidumpningsavgifter.

Slutligen bör kommissionen också se till att det tar så kort tid som möjligt från det att ett visst förfarande inleds tills det relevanta skyddsinstrumentet tillämpas. För närvarande tar detta flera månader, och för antidumpningsavgifter kan det ta så mycket som nio månader, vilket utsätter EU-producenterna för enorma förluster.

  Carl Schlyter, för Verts/ALE-gruppen. – Herr talman! Frihandel duger inte om den är orättvis, och handelspolitiska skyddsåtgärder är ett försök att göra den mera rättvis. Jag tycker att kommissionen lägger lite för mycket fokus på multinationella bolag och jag är orolig för en omdefiniering av gemenskapsintresse. Jag vill förtydliga att om ett EU baserat transnationellt företag är inblandat i social dumpning eller miljödumpning, själv eller via dotterbolag och underleverantörer, så kan de inte räknas som ett gemenskapsintresse enbart för att de är EU registrerade. De måste straffas för en sådan praxis.

I övrigt innehåller grönboken många intressanta frågor som vi skall diskutera, t.ex. ökad öppenhet och mer inflytande för småföretag och frivilligorganisationer: En viktig dimension saknas dock: Grönboken är inte tillräckligt grön. Jag saknar hela dimensionen om miljödumpning, låt mig påminna om punkt 11 i Muscardini-betänkandet från oktober: ”Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga om det skulle vara lämpligt med en genomgripande översyn av bestämmelserna för användning av handelspolitiska skyddsåtgärder inom ramen för WTO”. Detta med syftet att inkludera icke efterlevnad av globala överenskommelser och avtal om miljö och sociala frågor som en form av dumpning eller subvention.

Länder som har en svag miljölagstiftning eller saknar miljöskatter som konkurrenter har måste nämligen anses subventionera eller dumpa produktionskostnader precis som er traditionell dumpning. Detta kommer att bli ett växande problem när den globala ambitionsnivån ökar. Då skall det inte finnas några frizoner för miljöförstörelse som underminerar det globala miljöarbetet. Vi måste t.ex. införa en Kyototariff för länder som inte lever upp till Kyotoavtalet. Sedan får andra dras inför WTO och kanske vinner vi, kanske förlorar vi. Många anser WTO vara mäktigt, men en sak är säker: Klimatet struntar fullständigt i WTO och kommer att förändras oavsett vad WTO tycker, om vi inte inför klimatåtgärder i handelspolitiken.

En slutkommentar: Om vi nu skall ha solidaritet och vi har en 1 procentgräns, när skall då Malta kunna tillämpa dessa skyddsåtgärder, när uppnår de mer än en procent av den interna handeln?

  Béla Glattfelder (PPE-DE). – (HU) Frihandeln fungerar bra om reglerna följs. Men så är inte alltid fallet. Orättvisa handelsförfaranden och dumpning används i allt högre utsträckning mot EU och våra producenter. I flera dumpningsfall har det gått att visa att det är försäljarna, inte konsumenterna, som gynnas. Det finns ingen anledning för EU att urvattna de nuvarande handelsreglerna. Det är inte acceptabelt att vi ska straffa de företag som har stannat kvar i EU och som har bevarat arbetstillfällen i EU, och belöna dem som har flyttat sin produktion utomlands.

Vi behöver skydd mot orättvis konkurrens. Vi bör inte släppa på reglerna mot orättvis handel, utan tillämpa dem. Detta gäller särskilt de länder som inte är marknadsekonomier, där staten till exempel använder komplexa och slutna förfaranden för att ge stöd till företag som producerar för export. Dessutom använder Kina sina växande handelsintäkter inte till att utöka demokratin, minska fattigdomen, skydda miljön eller minska koldioxidutsläppen, utan till att köpa vapen. I år ökar Kina sina försvarsutgifter med 18 procent. Enligt officiell statistik kommer dessa utgifter att uppgå till 45 miljarder US-dollar. Enligt vissa säkerhetspolitiska experter kommer det belopp som de i verkligheten kommer att satsa på upprustning dessutom att vara tre gånger så högt som denna summa.

Herr kommissionsledamot! Det finns ingen anledning för oss att stödja Kinas militära upprustning genom att skära ned på arbetstillfällen i EU.

  Kader Arif (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Enrique Barón Crespo och Ignasi Guardans Cambó för deras initiativ att ställa denna muntliga fråga till kommissionen.

Hela frågan med våra handelspolitiska skyddsinstrument är ytterst viktig, inte bara för att dessa instrument ger producenterna i EU ett effektivt skydd mot olika former av orättvis konkurrens, utan också inom ramen för den bredare diskussionen om EU:s ställning i en globaliserad ekonomi och om de regler EU vill ska gälla för den ekonomin.

Även om EU alltid har försvarat WTO:s multilaterala system tycker jag det är minst sagt förvånande att kommissionen inleder ett offentligt samråd av det här slaget och överväger en eventuellt genomgripande reform av våra försvarsinstrument samtidigt som WTO-förhandlingarna om antidumpnings-, antisubventions- och skyddsåtgärder ännu inte är avslutade och när resultatet av dessa förhandlingar kommer att påverka hur dessa instrument används.

Låt mig påminna kommissionen om att den själv beställde en undersökning med en utvärdering av EU:s handelspolitiska skyddsinstrument, och att slutsatserna från den undersökningen var att status quo var den förnuftigaste lösningen och även den lösning som var bäst lämpad att lösa alla parters problem. Undersökningen stödde också tanken på att det i dagsläget inte finns något synbart eller trängande behov av att se över eller ändra kommissionens befintliga handelspolitiska skyddsinstrument.

Därför undrar jag vilka konkreta ändringar kommissionen har planer på och hur parlamentet ska involveras i alla led i processen, och jag uppmanar kommissionen att ta hänsyn till de här olika faktorerna i sina diskussioner på rådsnivå, och även ta hänsyn till parlamentsledamöternas åsikter och resultatet av det offentliga samråd som kommissionen själv har inlett för att utarbeta sina förslag.

  Leopold Józef Rutowicz (UEN). – (PL) Grönboken och diskussionen om de handelspolitiska instrumenten är mycket viktiga för vår ekonomi och skulle kunna ge oss stora mervärden.

EU:s utrikeshandelspolitik måste göra det möjligt att hantera alla förändringar som sker i tillverkningen och försäljningen av varor på de inre och yttre marknaderna på ett bra sätt. När det till exempel gäller avtal kan vår marknad främja inköp av råvaror till biobränslen, en försäljning som har goda utvecklingsmöjligheter, och begränsa importen för att till exempel minska sockerindustrins produktion. Genom våra ömsesidiga relationer bör vi hjälpa de av våra leverantörer som skulle kunna starta en produktion som är förenlig med våra behov inom ramen för säljfrämjande avtal eller associeringsavtal.

När det gäller dumpningen drar våra svar ut på tiden, de är obeslutsamma och gör större skada än nytta. När det till exempel gäller frysta jordgubbar från Kina tog det flera år att införa antidumpningsåtgärder och då hade flera jordbruk hunnit lägga ned och gå i konkurs. En analys av den operativa effektiviteten och en radikal minskning av de nuvarande byråkratiska förfarandena skulle kunna leda till tydliga, fungerande förordningar och ansvarsområden, vilket skulle göra det möjligt att behandla ansökningar snabbt.

Ett annat problem för EU är hur principerna för vår gemensamma handelspolitik ska definieras för att undvika orättvis konkurrens på den yttre marknaden. De frågor jag har tagit upp kräver ständig bevakning. Jag tackar de andra ledamöterna för deras engagemang i denna diskussion.

  Daniel Caspary (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! EU måste noga tänka över hur vi ska kunna försvara våra intressen bättre. Strategin med att göra tidiga medgivanden i förhoppningen om senare fördelar kommer säkerligen inte att fungera. I stället måste reglerna följas i den fria, rättvisa konkurrensens intresse. Orättvisa handelsförfaranden får inte accepteras och därför är effektiva handelspolitiska skyddsinstrument utan tvekan en viktig del i EU:s strategi för konkurrenskraft. I detta avseende är jag helt enig med Béla Glattfelder: skyddsinstrumenten får inte urvattnas ytterligare.

Som jag ser det är tidpunkten för grönboken mycket olycklig eftersom resultaten av de pågående multilaterala förhandlingarna om de handelspolitiska skyddsinstrumenten inte får föregripas. Det bör inte göras några reformer inom EU innan dessa förhandlingar har avslutats, oavsett om de avslutas framgångsrikt – vilket jag hoppas – eller ej.

Det andra jag vill säga är att de nuvarande instrumenten i grunden har bevisat sitt värde. Om det ska göras några reformer över huvud taget, bör dessa inriktas på att förbättra det befintliga systemet.

Vi måste göra tydlig åtskillnad – vilket kommissionsledamoten mycket riktigt påpekade – mellan verklig dumpning å ena sidan och prissättning i enlighet med konkurrenslagstiftningen å andra sidan. Antidumpningsåtgärderna får inte missbrukas för protektionistiska ändamål. Men å andra sidan får det långsiktiga bibehållandet av produktionen i EU inte offras för uppenbart kortsiktiga konsumentintressen. När det gäller förfaranden måste det finnas en garant för att ärendebedömningen är så objektiv som möjligt och inte påverkas av särskilda nationella intressen i rådet. Det är min fasta övertygelse att så länge tredjeländer intensivt utnyttjar – ofta missbrukar – handelspolitiska skyddsinstrument mot oss, får vi inte släppa på våra egna instrument.

Allt detta är möjligt inom ramen för de befintliga reglerna, om de bara tillämpas korrekt, och därför uppmanar jag kommissionsledamoten att vara mycket försiktig i detta avseende, och jag rekommenderar honom en stimulerande läsning i form av mitt senaste förslag till betänkande om den externa handelsstrategin, där jag också tar upp frågan om de handelspolitiska skyddsinstrumenten.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Jag vill särskilt tacka Peter Mandelson.

Jag anser att kvällens diskussion lyfter fram en intern strategisk klyfta inom EU. Jag anser, i likhet med Christofer Fjellner, att vi å ena sidan har ett EU med stora kommersiella nätverk för konsumentskydd, och å andra sidan ett EU med produktionskrafter, skydd för produktionen och industrin, samt skydd för sysselsättningen och arbetstagarna. Vi måste förena dessa båda strategier för EU:s bästa. Ingen vill förstås göra EU till en protektionistisk fästning. Men å andra sidan är det en illusion att tro att EU kan klara sig obeväpnat mot utmaningarna och de negativa konsekvenserna av globaliseringen, och att EU kan klara sig obeväpnat inför de orättvisa internationella handelsförfarandena och mot den sociala och miljömässiga dumpningen i vissa framväxande ekonomier i utvecklingsländerna.

Jag anser att Peter Mandelsons grönbok kan vara en god utgångspunkt för vidare diskussioner. Vi behöver handelspolitiska skyddsåtgärder under den grundläggande förutsättningen att de är effektiva, hjälper oss att försvara EU:s kommersiella intressen och bidrar till att försvara principen om öppenhet och snabbare beslutsfattande. Herr Mandelson! Under förutsättning att ert förslag leder till förbättrade handelspolitiska skyddsmekanismer i EU kan vi verkligen föra en diskussion och bidra positivt till den diskussionen.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) I dag diskuterar vi kommissionens grönbok, som är inriktad på EU:s handelspolitiska skyddsinstrument i en föränderlig världsekonomi. I meddelandet uttrycktes farhågor i fråga om handelspolitiska skyddsinstrument som inte skulle påverka hög produktivitet. Frågan om samordning av gemenskapens intressen togs också upp, liksom hög produktivitet, importörer, konsumenter och till och med utvecklingsländernas intressen.

De redovisade siffrorna visar att USA och Indien för att skydda sina marknader har inlett fler studier av hur de ska tillämpa skyddsinstrumenten än vad EU har. EU har svårt att genomföra Lissabonstrategin och skapa nya arbetstillfällen och det råder katastrofal brist på kvalificerad arbetskraft inom ingenjörsyrkena och på vetenskapsmän som skulle kunna skapa ny konkurrenskraftig teknik.

I dagsläget bör vi inte lätta på skyddsinstrumenten på något sätt, eftersom detta skulle hämma den nuvarande produktiviteten inom EU, särskilt för små och medelstora företag och framför allt i de nya medlemsstaterna.

Dessutom uppmanar jag kommissionen att snabbt genomföra antidumpningsutredningar eftersom förseningarna i detta redan har lett till att den litauiska teleskoptillverkaren Ekranas har gått i konkurs.

  Francisco Assis (PSE). – (PT) Herr Mandelson! Detta initiativ från kommissionen har redan fört det goda med sig att det har främjat diskussionen om en fråga som det helt enkelt inte finns några enkla svar på. Det finns sektorer inom EU som är mer mottagliga för demagogiska och populistiska svar från dem som anser att de har enkla svar på denna fråga. Det kanske finns enkla svar, men de är felaktiga.

Nyckelfrågan är hur EU bör använda de handelspolitiska skyddsinstrument som står till vårt förfogande för att garantera att reglerna för rättvis handel efterlevs och för att spela en aktiv roll i processen för att reglera den internationella handeln.

EU:s ekonomiska och sociala modell måste försvaras, men vi får aldrig gå över gränsen till protektionism. Detta är den viktigaste fråga som EU står inför idag.

Vi har redan sett att det finns naturliga meningsskiljaktigheter och motstridiga intressen inom EU. Tillverkarnas intressen sammanfaller inte nödvändigtvis med de stora importörernas, och konsumenternas direkta intressen sammanfaller inte heller nödvändigtvis med varandra. Det som behövs är en riktlinje som alltid betonar en nyckelprincip – principen om att EU ska delta aktivt, seriöst och intelligent i processen med att reglera den internationella handeln. I detta sammanhang måste EU inom ramen för Världshandelsorganisationen försöka överföra några av de grundläggande värderingar som EU står för till den internationella scenen, nämligen konkurrenskraft i kombination med ett samhälle som visar större solidaritet och ökad sammanhållning och som är mycket angeläget om att bevara vissa grundläggande miljövärden.

Det är den utmaningen EU står inför och därför anser jag att kommissionen gjorde rätt som tog upp den här diskussionen.

  Benoît Hamon (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Även jag tackar kommissionen för att den har inlett den här diskussionen om EU:s handelspolitiska skyddsinstrument och jag vill också tacka Ignasi Guardans Cambó för att han har gett oss möjlighet att diskutera detta idag.

Det som slår mig i kommissionens enkät, eller mer allmänt, i kommissionens tankegångar kring handelspolitiken, är den totala bristen på hänvisningar till frågan om eurons växelkurs gentemot våra största handelspartners valutor. Jag undrar hur Peter Mandelson tror att EU:s handelsintressen kan försvaras effektivt när euron står som den gör i förhållande till valutor som US-dollar, yuan och yen?

Om jag får ta exemplet med rymd- och luftfartsindustrin, som står i centrum av uppmärksamheten idag, med sina planer på friställningar och nedskärningar och sina hot om att lägga ut arbete på entreprenad och flytta verksamheten till andra anläggningar, skulle en förändring på tio cent i växelkursen euro/US-dollar motsvara en förlust eller en vinst på en miljard euro i årsbokslutet för Airbus. Är det inte våra konkurrenters valutadevalveringar för att stärka konkurrensförmågan som är de mest skriande exemplen på dumpning, som leder till att Airbus – flaggskeppet i EU:s industri – nu tycker att det är bättre att producera vissa av sina flygplan utanför euroområdet för att kunna konkurrera med Boeing. Precis vad vi alltid har velat!

Jag uppmanar Peter Mandelson att vända sig till Europeiska centralbanken och att göra något, idag, för att göra banken ansvarig, inte bara när eurons värde sjunker utan också när det stiger, för nu är det dags att rådet och kommissionen med hjälp av de befogenheter som de tilldelas genom artikel 111 i fördraget äntligen tar sitt ansvar och ger oss möjlighet att skaffa något som vi inte klarar oss utan, nämligen allmänna riktlinjer för en växelkurspolitik.

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Enligt min uppfattning har ungefär 85 procent av dem som har talat välkomnat den här översynen, och därför känner jag mig tillfreds med att ha tagit initiativet till att föreslå den för kommissionen. Jag hoppas att detta och de mycket intelligenta och i stort sett välavvägda inlägg som har gjorts i debatten kommer att uppfattas av rådet och av ordförandeskapet. Jag vet inte om de är representerade här i kväll. Det verkar inte så. Men jag är i alla fall säker på att dessa fakta kommer att nå fram av egen kraft.

Efter att ha välkomnat översynen har folk nu skilda åsikter om huruvida de vill använda den för att försvaga de nuvarande handelsskyddsåtgärderna eller inte. Jag tänker göra båda sidorna besvikna, både de som vill ha ett urvattnat handelsskydd och de som inte vill det, genom att säga att målet med översynen varken är att stärka eller försvaga våra nuvarande handelsskyddsåtgärder. Istället är syftet att se till att vi har regler som är tydliga och konsekventa och som alla i EU kan enas om. Jag är inte säker på att vi har den rätta balansen för tillfället. Därav denna polemik, denna brist på samförstånd och denna brist på solidaritet bland och mellan medlemsstaterna som vi har bevittnat på senare tid. Det är mitt ansvar att göra vad som krävs, om något kan göras, för att återställa solidariteten och se till att vi återskapar samförståndet.

Självklart står vi inför ständiga dilemman med att utöva och tillämpa de här reglerna. En persons berättigade skydd är en annan persons protektionism, och det är där omdömet måste användas utifrån den objektiva analys som kommissionen har genomfört.

Men jag har hört kraven från många här i parlamentet om att vi måste se till att vårt antidumpningssystem är tydligt, öppet och objektivt. Jag har hört oron uttryckas om längden och bristen på effektivitet i processen, och jag har hört de som har sagt att de vill att miljöaspekterna ska synas bättre.

Jag är inte säker på om jag någonsin kommer att kunna skapa en uppsättning åtgärder som låter oss använda handelsskyddet för att hantera klimatförändringen eller tillgodose klimatskyddet till världen. Om detta är en utmaning som ledamöterna i parlamentet vill ge oss ska vi självklart ta oss an den, men jag är inte säker på att vi kommer att lyckas, precis som jag inte är helt säker på att vi kommer att kunna använda handelsskyddsåtgärder för att ta itu med valutapolitiken heller.

Jag är mycket tacksam till dem som har talat och tagit upp verkligt väsentliga frågor. Min egen åsikt, för att gå tillbaka till öppningsanförandet i den här debatten, är att om ni vill skapa och stödja ekonomisk öppenhet i EU, vilket jag vill, då måste medborgarna i EU känna sig säkra på att de har någon på sin sida när de behandlas orättvist eller skadas av andras konkurrensbegränsande beteenden, och denna någon är vi. Det är den viktigaste och växande rollen för EU och Europeiska kommissionen i vår globala tid. Det gör inte uppgiften enklare, men det gör den desto mer nödvändig och viktig, och det är en uppgift som jag för egen del tänker genomföra på ett rättvist, objektivt och opartiskt sätt.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Tokia Saïfi (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Kommissionen har antagit en grönbok och inlett ett offentligt samråd om användningen av EU:s handelspolitiska skyddsinstrument i en föränderlig global ekonomi. Detta offentliga samråd bör bereda vägen för förslag från kommissionen i syfte att reformera dess handelspolitiska skyddsinstrument (antidumpning, antisubventioner och skyddsklausuler).

Men detta reformprojekt bör utformas med försiktighet. EU får inte agera ensidigt eller i förtid, eftersom alla översyner av EU:s instrument måste genomföras inom den rättsliga ramen för de pågående förhandlingarna om de multilaterala ordningar som ska tillämpas för de handelspolitiska skyddsinstrumenten, inom ramen för Doharundan. Bortsett från behovet av att följa WTO:s dagordning är det också mycket viktigt att kommissionen tar hänsyn till att liberaliseringen av handeln gör det nödvändigt att använda handelspolitiska skyddsinstrument.

Handelspolitiska skyddsinstrument ska i huvudsak användas med måtta och ska inte på något sätt fungera som de tvångströjor som frihandelsförespråkarna kallar dem, eller som vapen för protektionisterna. Som reglerande instrument är de effektiva för att återupprätta rättvis konkurrens på de internationella handelsmarknaderna och för att begränsa de olagliga förfarandenas negativa effekter på industrin, tillväxten och sysselsättningen i EU.

16. Iakttagande av stadgan om de grundläggande rättigheterna i kommissionens lagstiftningsförslag: metod för systematiska och strikta kontroller (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Johannes Voggenhuber, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om hur respekten för stadgan om de grundläggande rättigheterna ska upprätthållas i kommissionens lagstiftningsförslag: Metoder för en systematisk och strikt kontroll (2005/2169(INI)) (A6-0034/2007).

  Johannes Voggenhuber (Verts/ALE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! På bästa sändningstid i morse, under diskussionen om Berlindeklarationen, hyllade vi EU som ett gemensamt rättssystem och vi var alla överens om att det som i grunden får detta system att hålla samman är mänsklig värdighet och grundläggande fri- och rättigheter.

Sent nu i kväll diskuterar vi den dagliga verksamheten i detta gemensamma rättssystem: tillämpningen – en krävande uppgift – och skyddet av dessa grundläggande fri- och rättigheter. De som har arbetat länge med grundläggande rättigheter i EU är medvetna om tre irritationsmoment. För det första har EU hård lagstiftning, fastställda mål, straffåtgärder vid behov, stora pengabelopp och tuffa insatser att sätta in för att uppnå EU:s ekonomiska och monetära politiska mål, medan de grundläggande fri- och rättigheterna på EU-nivå endast omfattas av mjuk lagstiftning.

Stadgan om de grundläggande rättigheterna är fortfarande inte bindande. Vissa medlemsstater kräver till och med att den ska tas bort ur konstitutionen. EU är inte medlem i Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna. Organisationer som Europol, Eurojust och Frontex omfattas inte av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Polissamarbetet omfattas fortfarande inte av gemenskapslagstiftningen och undgår granskning av nationella parlament och av Europaparlamentet. Det håller på att växa fram en gråzon för grundläggande rättigheter i EU.

Det andra irritationsmomentet – som jag stöter på allt oftare i mina diskussioner om konstitutionen – är att det har uppstått sprickor i det ursprungliga förtroendet hos EU-medborgarna för EU:s vilja och förmåga att tillämpa grundläggande fri- och rättigheter utan kompromisser. CIA-affären, de olagliga kidnappningarna, de olagliga överflygningarna och bristen på samarbete hos regeringarna har varit bidragande orsaker, liksom de negativa avgörandena från EG-domstolen i fråga om överföringen av passageraruppgifter och bankuppgifter från SWIFT-systemet, samt bristen på rättsliga grunder för EU:s åtgärder. Allt detta har skadat allmänhetens förtroende för EU:s vilja och möjlighet att skydda de grundläggande rättigheterna utan kompromisser.

Det tredje irritationsmomentet handlar om kommissionens övervakning. Herr kommissionsledamot! Jag vet inte hur ofta parlamentet ska behöva kräva att kommissionens arbete och förslag om skyddet för de grundläggande rättigheterna ska utföras mer systematiskt, mindre restriktivt, mer offentligt; eller att kommissionen ska låta det civila samhället och oberoende experter och organisationer delta i högre utsträckning. Vi gjorde detta i betänkandet om artikel 7, vi gjorde det i betänkandena om byrån för mänskliga rättigheter, vi gjorde det i fråga om anslutningsfördragen. Ändå ger kommissionen intryck av att vara osäker och obeslutsam inom detta område. Kommissionens val är ofta obegripliga och dess tryck på rådet och medlemsstaterna är ofta otillräckligt. Vi välkomnar förfarandet för att tillämpa stadgan om de grundläggande rättigheterna i kommissionens lagstiftningsförslag: det är ett framsteg. Men det är inte tillräckligt, och det har alla de brister som parlamentet redan har pekat på så många gånger.

Kontrollen av att stadgan om de grundläggande rättigheterna följs kan inte smugglas in via sociala, miljömässiga eller ekonomiska kriterier, utan måste utgöra ett kriterium i sig. Vart och ett av kommissionens lagstiftningsinitiativ måste kontrolleras i förhållande till stadgan om de grundläggande rättigheterna, och denna kontroll måste vara underbyggd och dokumenterad i samtliga fall. Hur ofta har vi inte begärt – som vi gör på nytt – att kommissionen ska visa större respekt för Europaparlamentets särskilda ansvar som EU-medborgarnas förkämpe för skyddet av de grundläggande rättigheterna? Vi gjorde detta när vi behandlade artikel 7, byrån och anslutningsförhandlingarna. Vi begärde att icke-statliga organisationer, internationella organisationer och byrån för mänskliga rättigheter skulle involveras i högre utsträckning. Hur mycket längre ska vi behöva fortsätta med det här? Hur mycket längre måste vi fortsätta att kräva en fortlöpande dialog mellan institutionerna?

Den iögonenfallande delen av kommissionens förslag är talet om utvecklingen av en kultur för att värna om de grundläggande rättigheterna. Vi delar denna ambition och stöder den. Men en sådan utveckling kräver en systematisk, kontinuerlig och öppen dialog mellan institutionerna, den kräver rapporter, den kräver att institutionerna får rätt att påpeka missbruk och misstag i medlemsstaterna. Kommissionens övervakningssystem måste också utvidgas till att omfatta mellanstatligt samarbete och kommittéförfarandena.

Herr kommissionsledamot! Vi upprepar våra krav. Detta gör vi sent på kvällen, utan offentlig exponering, utan någonting. Jag anser ändå att kommissionen nu måste svara på parlamentets önskemål och krav inom detta område.

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag välkomnar varmt detta betänkande och vill tacka parlamentet för dess positiva mottagande av kommissionens meddelande den 27 april 2005 om en metod för att kontrollera att kommissionens egna lagstiftningsförslag inte strider mot de grundläggande rättigheterna.

Låt mig kort erinra er om varför kommissionen antog detta meddelande om en metod om iakttagande av de grundläggande rättigheterna, den första produkten från kommissionsledamotens grupp för grundläggande rättigheter, antidiskriminering och lika möjligheter.

Vi, EU:s organ, måste vid alla tillfällen visa att vi värnar om de grundläggande rättigheterna, inte bara i ord, utan i handling, och framför allt i våra egna lagstiftande handlingar. Detta är avgörande för att EU ska vara trovärdigt och berättigat i medborgarnas ögon. Stadgan, som alla organ skrev under 2000, måste uppmuntra oss att förbättra respekten för individuell frihet i alla avseenden. Detta innebär att klassiska civila friheter måste upprätthållas, särskilt i våra nuvarande försök att bekämpa terrorism. Det innebär även skydd för ekonomiska och sociala rättigheter, och sist men inte minst ingår i detta den nya generationen rättigheter som dataskydd, god förvaltning och bioetiska garantier. Men det måste alltså bli tydligt för våra medborgare att EU befäster en verklig rättighetskultur när den egna politiken utformas. Det är därför synnerligen tillfredsställande och uppmuntrande för kommissionen att se att vårt meddelande från 2005 har fått ett så påtagligt gensvar i er resolution i dag, och att detta parlament också engagerar sig för att inkludera interna regler för att bevaka de grundläggande rättigheterna. Att ta rättigheterna på allvar måste vara den gemensamma utgångspunkten för alla organ under EU:s hela lagstiftningsprocess.

Jag vill också tacka parlamentet för de konstruktiva praktiska förslag som Johannes Voggenhubers betänkande ger kommissionen i syfte att ytterligare utveckla vår metod för iakttagande av de mänskliga rättigheterna. Som ni vet har vi planerat in en översyn av vår metod som ska inledas senare i år, och kommissionen kommer att presentera resultaten av översynen för parlamentet. Kommissionen är angelägen om att utbyta erfarenheter med parlamentet i det avseendet.

I samband med den här översynen kommer kommissionen naturligtvis att ta största hänsyn till era förslag. Vi har till exempel lagt märke till att vi inte bara bör hänvisa till stadgan som referenspunkt, utan också till europeiska och internationella konventioner för de mänskliga rättigheterna, och att parlamentet betonar kommissionens rätt att dra tillbaka sina förslag när det görs förändringar i lagstiftningsprocessen som skulle kunna riskera en grundläggande rättighet. Vi är även öppna för att göra de grundläggande rättigheterna mer synliga i våra konsekvensbedömningar.

Slutligen kommer ett viktigt tema i den planerade översynen att vara hur man kan involvera den nyetablerade byrån för grundläggande rättigheter när man förbereder nya politiska initiativ som är känsliga för de grundläggande rättigheterna.

När det gäller kravet om en ny årlig rapport från kommissionen om de grundläggande rättigheterna i EU tycker vi att det kunde vara bra att ha en årlig diskussion i frågan. Den kunde äga rum i samband med vår årliga diskussion om framsteg på området för frihet, säkerhet och rättvisa. Vi är mindre övertygade om att ha en ny formell och särskild årsrapport, i synnerhet eftersom den nyligen inrättade byrån för grundläggande rättigheter som sitt kanske viktigaste uppdrag kommer att anta en sådan årsrapport om frågor kring de grundläggande rättigheterna inom EU. Den rapporten, och därigenom vår nya byrå för grundläggande rättigheter, bör få all offentlig uppmärksamhet som den förtjänar. Rapporten bör därför stå i centrum för diskussionerna om frågorna om grundläggande rättigheter i alla de tre organen, och vi bör undvika att dubblera den.

Men trots den varningen vill jag betona att vi lovordar det här betänkandet för dess innehåll och lägger stor vikt vid det.

  Riccardo Ventre (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för konstitutionella frågor. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera kommissionen till denna nya inställning till skyddet av de grundläggande rättigheterna. Jag vill tacka kommissionsledamoten för att han i kväll har informerat oss om att en stor del av förslagen från utskottet för konstitutionella frågor kommer att införlivas av kommissionen i den ändrade texten.

Vi hoppas att Europaparlamentet kommer att bli allt mer involverat i att skydda dessa rättigheter och det gläder oss framför allt att vi kan stödja förslaget om kontinuerlig övervakning av alla lagstiftningsaktiviteter som leder till ett sådant skydd, vilket, som kommissionsledamoten sa, skulle kunna utmynna i en slutgiltig rapport. Men detta blir knappast viktigt om övervakningen är inträngande, konsekvent och kontinuerlig.

För det andra anser jag i fråga om att involvera den nyinrättade byrån för grundläggande rättigheter – vilket redan har sagts i utskottet – att byråns aktiviteter också behöver diversifieras för att förhindra onödiga överlappningar eller onödigt dubbelarbete. Därför anser jag att det bör vara alltmer meningsfullt och viktigt att låta byrån, icke-statliga organisationer och sammanslutningar delta fullt ut, som föredraganden sa, eftersom det finns ett antal viktiga sammanslutningar som arbetar med skyddet för de mänskliga rättigheterna.

Slutligen anser vi att systematiska interna kontroller bör göras på alla nivåer när förslag till rättsakter utarbetas. Därför hoppas jag att förslagen i föredragandens tydliga och åskådliga betänkande – kvaliteter som han har visat här i kväll – kommer att införlivas i kommissionens egen verksamhet.

  Kinga Gál, för PPE-DE-gruppen. – (HU) Respekten för våra grundläggande rättigheter och för alla mänskliga rättigheter, och upprätthållandet av dessa rättigheter, är under alla omständigheter en av hörnstenarna i varje europeisk demokratisk stat som styrs enligt rättsstatsprincipen. De går inte att kringgå eller att åsidosätta dem. Det är när svåra, konfliktfyllda situationer uppstår som det står särskilt klart att vi ständigt på nytt måste bekräfta dessa rättigheter som i dag verkar självklara, att de inte respekteras automatiskt och att vi måste kämpa gång på gång för att våra grundläggande rättigheter ska respekteras.

Respekten för och försvaret av våra grundläggande rättigheter var Europeiska unionens utgångspunkt och mål, men hittills har deklarationen åtföljts av få konkreta rättsliga och praktiska åtgärder. Ett av de konkreta resultaten är tillkomsten av stadgan om de grundläggande rättigheterna i sig, och även om stadgan är långt ifrån fullständig, skulle det vara ett mycket välbehövligt steg i gemenskapens försvar av de grundläggande rättigheterna om den kunde kompletteras av rättsliga befogenheter – till exempel genom att förankra Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. De svårigheter som uppstår dagligen i fråga om mänskliga rättigheter, och komplexiteten i dessa frågor, visar att mycket återstår att göra inom detta område

Därför kan jag bara välkomna Johannes Voggenhubers betänkande, det vill säga kommissionens initiativ, eftersom det riktar vår uppmärksamhet mot den grundläggande frågan, nämligen att den faktiska respekten för de grundläggande rättigheterna börjar när respekten för stadgan om de grundläggande rättigheterna ingår i kommissionens lagstiftningsförslag, när regelbundna och stränga kontroller för att övervaka respekten för de mänskliga rättigheterna har utvecklats, och när byrån för de grundläggande rättigheterna kan arbeta effektivt. Och även om ett fåtal punkter är föremål för en rättslig diskussion stöder jag som skuggföredragande betänkandet, och det kommer även folkpartiet att göra vid omröstningen i morgon.

  Giovanni Claudio Fava, för PSE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag måste på en och en halv minut erkänna att varje gång parlamentet ombeds att diskutera mänskliga rättigheter får man en gnagande känsla av att diskussionen inte kommer att utmynna i någonting annat än en retorisk övning. Detta säger jag samtidigt som jag är medveten om att varken kommissionen eller rådet, trots att vi här parlamentet för en månad sedan diskuterade resultatet av ett års arbete i tillfälliga utskottet för CIA:s påstådda användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar, denna månad på något sätt har erkänt det arbete som Europaparlamentet utfört och överlämnat till dem för deras synpunkter.

Vi vill verkligen inte se samma sak hända med det viktiga meddelande vi har framför oss och som, vilket Johannes Voggenhuber påpekar, är ägnat att förtydliga och förbättra det som har varit standardförfarandet här i parlamentet sedan 2001, nämligen att kontrollera att alla lagstiftningsprocesser som utvecklats av institutionerna är förenliga med EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Det tog lång tid att få erkännande för denna praxis och vi hoppas att tillämpningen inte kommer att läggas på hyllan.

En sak måste göras klar: vi uppmanar kommissionen att varje år överlämna en rapport till parlamentet med en sammanfattning av hur de grundläggande rättigheterna har tillämpats inom EU:s politikområden. Vi tycker att det verkar ganska konstigt att man kan planera årliga rapporter om tillämpningen av gemenskapslagstiftningen och av konkurrenspolitiken, men inte en rapport om de grundläggande rättigheterna som kommissionen ska överlämna till Europaparlamentet.

Detta är vår ståndpunkt eftersom den här politiken har så stor betydelse för 500 miljoner EU-medborgare och för att vi anser att detta är en känslig fråga som EU:s institutioner måste ta ansvar för om de ska kunna återupprätta värdigheten och innehållet i de mänskliga rättigheter som vi ofta uppmanas att inrikta oss på.

  Sophia in ‘t Veld, för ALDE-gruppen . – (EN) Herr talman! Jag vill först och främst säga att jag inte kommer att uppehålla mig vid Johannes Voggenhubers utmärkta betänkande utan jag konstaterar endast att min grupp helhjärtat kommer att stödja det.

Vi är i princip ytterst positiva till kommissionens förslag, men min viktigaste invändning handlar om att de riskerar att bli som kejsarens nya kläder. De innehåller en mängd goda föresatser, men risken är stor att de blir en uppvisning i passivitet och byråkrati, eftersom avståndet är så stort mellan verkligheten och förslagen i ert dokument.

Jag har ett problem. Hur förklarar jag era fantastiska förslag för mina väljare när kommissionen stillatigande åser att en utbildningsminister i en EU-medlemsstat går till storms mot de homosexuella? Varför tiger kommissionen om CIA-flygningarna, vilket Giovanni Claudio Fava alldeles nyss påminde oss om? Varför tiger kommissionen om den uppenbara diskrimineringen och den avskyvärda behandlingen av romerna? I en lång rad fall förhåller sig kommissionen passiv och gömmer sig till och med i vissa fall bakom reglerna. Nu senast har vi varje gång vi frågar om dessa fall fått höra att vi endast ska se tiden an och vänta tills Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter inrättas. Varför uppfyller inte kommissionen, som är en förkämpe för de grundläggande rättigheterna, José Manuel Barrosos löfte i oktober 2004 och försöker utvidga gränserna för sina befogenheter? Varför gömmer ni er bakom reglerna? Människorna förväntar sig att ni ska värna om och lyfta fram deras grundläggande rättigheter. Även jag vill gärna ha årsrapporten, men jag anser ärligt talat att det är mycket viktigare att ni agerar och gör er röst hörd. Detta är kännetecknet på politiskt ledarskap.

Ett av ordförande Barrosos favorituttryck är ”ett resultatinriktat Europa”, och jag är mycket förtjust i denna formulering. Men varför används den endast på det ekonomiska området? Varför tillämpas den inte på området för grundläggande rättigheter? Vi kommer snart att fira 50 år av europeisk integration. Inställningen efter det andra världskriget var att människor aldrig mer skulle behöva frukta för sitt liv och att alla skulle leva i frihet, säkerhet, jämlikhet och demokrati. De grundläggande rättigheterna bör alltså vara den utan jämförelse viktigaste frågan för kommissionen och utgöra kärnpunkten i ”ett resultatinriktat Europa”. Jag hoppas att kommissionen under de närmaste två åren kommer att få till stånd detta resultatinriktade och på de mänskliga rättigheterna inriktade Europa. Jag uppfattar endast förslaget som en utgångspunkt för detta, men jag förväntar mig att något händer nu.

  Sylvia-Yvonne Kaufmann, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Stadgan om de grundläggande rättigheterna har funnits i mer än sex år nu och den är grundläggande när det gäller respekten för de medborgerliga rättigheterna, men ändå är den ännu inte rättsligt bindande. Därför kan vi bara hoppas att rådets ordförandeskap lyckas ge konstitutionsprocessen nytt liv, eftersom det tveklöst är så att EU-medborgarnas enskilda rättigheter ligger i kärnan av konstitutionen och att stadgan är dess hjärta.

Det är framför allt mot bakgrund av detta som vi inte kan göra annat än att stödja kommissionens initiativ. Här talar vi om utvecklingen av en äkta kultur för att skydda de grundläggande rättigheterna. Jag vill uttala mitt uttryckliga stöd för denna metod och lyfta fram två frågor i detta sammanhang.

För det första måste den systematiska övervakningen av de grundläggande rättigheterna i alla lägen innebära att fokus läggs på de specifika grundläggande rättigheter som berörs i varje enskilt fall, och denna kontroll måste dokumenteras i detalj i varje lagstiftningsförslag.

För det andra räcker det inte med enbart en granskning för att upptäcka eventuella juridiska fel vid bedömningen av vilken betydelse den enskilde individens frihet har i förhållande till det allmänna intressets krav. Det vi behöver är en optimering av grundläggande rättigheter, det vill säga en politisk analys för att undersöka vilken av de olika lösningarna som balanserar dessa intressen korrekt och skapar bästa möjliga balans mellan det fastställda målet och begränsningen av de grundläggande rättigheterna.

En sådan metod skulle kunna prägla den kultur för skyddet av de grundläggande rättigheterna som kommissionen talar om och på så sätt stärka EU:s identitet som en union för medborgarna.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! I princip är det av avgörande betydelse att garantera de grundläggande rättigheterna för alla medborgare, även om vi har olika åsikter om hur detta bör åstadkommas. Det är slående att EU än en gång försöker skapa sig en tydlig profil med hjälp av de grundläggande rättigheterna. Samtidigt har EU nu en stadga och en byrå för grundläggande rättigheter – och ingendera har inrättats enhälligt.

En tämligen stor minoritet, inte minst här i parlamentet, har stora invändningar mot stadgan om de grundläggande rättigheterna och hur den utvecklas. Får jag göra er uppmärksamma på att stadgan om de grundläggande rättigheterna är en onödig återupprepning av Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna? Detsamma gäller faktiskt för byrån för de grundläggande rättigheterna. Båda dubbleringarna går att undvika och medborgarnas rättigheter skulle inte påverkas av det.

Detta är något som Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna här i Strasbourg kan garantera, under förutsättning att den kan räkna med den arbetskraft och de finansiella resurser som krävs. Dessutom respekterar den de nationella rättssystemen. Jag anser att detta är en tillräcklig garanti för våra friheter och grundläggande rättigheter. Därför förespråkar jag att EU:s befogenheter i fråga om grundläggande rättigheter ska begränsas. Vi borde låta EU ansluta sig till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna; detta skulle utan tvekan följas av en diskussion om hur skyddet för de grundläggande rättigheterna efterlevs och övervakas i kommissionens lagstiftningsarbete.

  Daniel Hannan (PPE-DE). – (EN) Herr talman, kolleger! Ni förlorade. Europeiska stadgan om de grundläggande rättigheterna skulle ha fått rättslig verkan genom EU-konstitutionen, men det förefaller som om parlamentet med jämna mellanrum behöver påminnas om att konstitutionen förkastades. Av de franska väljarna röstade 55 procent nej och av de nederländska 62 procent. Att helt enkelt bortse från dessa resultat och gå vidare som om stadgan hade trätt i kraft skulle vara upprörande, men det är precis det ni föreslår att vi ska göra. Det är ju just det ni gör. Som Johannes Voggenhuber glatt medger i sitt betänkande agerar EU:s olika institutioner som om stadgan redan hade trätt i kraft. Betänkandet kan sammanfattningsvis ses som ett försök att reglementera en olaglig och odemokratisk utvidgning av EU:s rättsliga behörighet.

Jag hoppas att vi kan utgå från att alla här närvarande är anhängare av grundläggande medborgerliga rättigheter. Alla stöder yttrandefrihet, religionsfrihet, mötesfrihet och så vidare. Vissa av oss har emellertid invändningar mot att våra nationella regeringar på detta sätt fråntas ansvaret för dessa frågor och att frågorna i stället drabbas av europeiska domares nyckfullhet.

EU brister inte i respekten för grundläggande mänskliga rättigheter utan i respekten för demokratin. Rättigheter som finns nedskrivna men som inte följs upp av en demokratisk ansvarsskyldighet är meningslösa. De principer som skisseras i stadgan om de grundläggande rättigheterna ingick också i exempelvis Östtysklands eller Sovjetunionens författning, men folken i dessa olycksaliga stater var helt på det klara med att skriftliga stadgor är av noll och intet värde om man inte kan utkräva ansvar av de styrande.

Behöver vi inom EU verkligen få bakläxa på detta?

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill lyckönska Johannes Voggenhuber till betänkandet.

Den heliga Teresa brukade tala om trivialiteternas tyranni. Givetvis kommer kommissionen aldrig någonsin att godkänna en rättsakt som innebär en uppenbar kränkning av de grundläggande rättigheterna. Ingen förväntar sig detta. Vi har emellertid situationer, exempelvis när det gäller begränsningar av vätskemängderna ombord på flygplan, där kommittéförfaranden skändligen har utnyttjats för att i en hemlig förordning – jag understryker att det rör sig om en hemlig förordning – påtvinga medborgarna skyldigheter som inte kan prövas av någon enda nationell europeisk domstol eller EU-domstol.

Detta handlar inte om att kommissionen bevittnar en kränkning av de grundläggande rättigheterna utan om att kommissionen själv inför en lagstiftning som strider mot såväl respekten för de grundläggande rättigheterna som de mest elementära reglerna om öppenhet och insyn. Sådant händer, och låt oss därför få ett slut på allt högstämt tal och börja ställa samma krav på oss själva som vi anser oss kunna ställa på alla andra, såväl våra grannländer som våra partner världen över.

  Giusto Catania (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Behovet av att lagstiftningsförslag alltid ska vara förenliga med de grundläggande rättigheterna kan vara ett bra sätt att på allvar återuppta diskussionen om EU:s verkliga konstitutionsprocess, utan några klumpiga försök att återuppliva ett fördrag som dog i kollisionen med medborgarna. Jag anser att inför den nära förestående och fortfarande mystiska Berlindeklarationen kan detta vara ett seriöst sätt att återuppta diskussionen och låta EU stå för något igen, och för detta tackar jag Johannes Voggenhuber.

På senare år har vi sett CIA-flygningar och CIA-kidnappningar på EU:s territorium, en systematisk övervakning av EU-medborgare och kränkningar av deras integritet, och invandrare som hålls i förvar på omänskliga och förnedrande platser. Allt detta är ett tydligt exempel på de svårigheter EU står inför när det handlar om att skydda de grundläggande rättigheterna. Vi anser att EU:s lagstiftningsförslag alltid ska vara helt förenliga inte bara med stadgan för de grundläggande rättigheterna utan också med andra europeiska och nationella instrument som handlar om grundläggande rättigheter. Jag tänker på Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Europeiska sociala stadgan.

Vi anser att detta är ett bra sätt att påbörja en ingående diskussion för att återuppliva EU.

  Maria da Assunção Esteves (PPE-DE). – (PT) Herr talman! De grundläggande rättigheterna är själva ryggraden i alla politiska åtgärder inom EU. Ända sedan Romfördraget har demokrati varit villkoret för denna union av nationer och utgångspunkten för samförstånd. Demokrati innebär tveklöst att alla institutioner måste följa en etik för rättigheter. Det var just en sådan etik som gav upphov till demokratin.

Stadgan för de grundläggande rättigheterna, som inrättades formellt genom Nicefördraget, är helt enkelt en tydlig framställning av EU:s DNA-kod, och skingrar därmed alla eventuella tvivel och tvetydigheter.

EU har alltid haft en inneboende koppling till de grundläggande rättigheterna och det är bara genom denna koppling som EU har kunnat vara troget mot sig självt. Den metod för egenkontroll som kommissionen har lagt fram för oss – med respekten för de grundläggande rättigheterna som en integrerad del i den rättsliga kontrollen av lagstiftningsförslagen och en helt ny analys av lagstiftningens konsekvenser för de grundläggande rättigheterna – är alltså välkommen. Detta kommer att skapa friska vindar och öka öppenheten i kommissionens arbete. Detta är en mer strukturerad och positiv lösning än den nya byrån för de grundläggande rättigheterna, eftersom den metod som föreslås av kommissionen förutsätter att de mänskliga rättigheterna ingår i alla politikområden i EU. Det är förslagets styrka.

I ett demokratiskt samhälle börjar övervakningen av rättigheter med att institutionerna övervakar sin egen politiska praxis. Ändå är fördelarna med denna metod begränsade, eftersom den inte omfattar Europeiska unionens råd eller beslut om mellanstatligt samarbete, där kommissionen inte tar initiativ. Om man skulle nämna några frågor där uppmärksamheten brister i dag i fråga om en kultur för att skydda rättigheter, skulle det gälla frågor som omfattas av den tredje pelaren, det vill säga straffrätt och straffprocesser.

Terroristhot och oro hos allmänheten innebär att medlemsstaterna frestas att glida mot att ägna oproportionerligt stor uppmärksamhet åt säkerheten, vilket ibland innebär att friheter och rättssäkerhet kränks. Kommissionens metod har öppnat dörren, men fönstret måste också vara öppet.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Först vill jag gratulera Johannes Voggenhuber till hans betänkande och också säga att jag stöder honom i hans kamp för fler rättigheter för våra medborgare. Som företrädare för näringslivet måste jag säga att det är sant att Europaparlamentets och de andra EU-institutionernas rättigheter har tillämpats till fullo när det gäller den inre marknaden. På det området har vi kunnat genomföra en rationaliseringsprocess för våra 27 medlemsstater och 500 miljoner medborgare och se till att vi i stället för 27 olika förordningar har en enda, som har antagits genom ett konstruktivt samarbete.

Men jag vill också betona att jag är mycket angelägen om att en lika solid grund ska läggas för de grundläggande rättigheterna. När Daniel Hannan säger att Frankrike och Nederländerna röstade emot konstitutionen kan jag bara bemöta detta genom att säga att en direkt rådgivande folkomröstning i Spanien gav en klar majoritet till stöd för detta projekt. Om vi dessutom läger ihop befolkningsgrupperna i de tre länderna får vi en tydlig majoritet.

Vi har stöd av de flesta EU-medborgarna. I parlamentet gav en överväldigande majoritet sitt stöd till detta och EU:s regeringar har enhälligt förklarat sitt stöd. Hur många fler omröstningar behöver vi innan vi kan skapa demokrati i EU i stället för att stanna vid geografiska gränser och mäta demokrati i kilometer, när vi borde bedöma den efter dess principer?

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

17. Associeringsavtal mellan Europeiska unionen och centralamerikanska stater - Associeringsavtal mellan Europeiska unionen och Andinska gemenskapen (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en gemensam debatt om

- betänkandet av Willy Meyer Pleite, för utskottet för utrikesfrågor, med ett förslag till Europaparlamentets rekommendation till rådet om förhandlingsmandatet för ett associeringsavtal mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater å ena sidan och de centralamerikanska staterna å andra sidan (2006/2222(INI)) (A6-0026/2007), och

- betänkandet av Luis Yañez-Barnuevo García, för utskottet för utrikesfrågor, med ett förslag till Europaparlamentets rekommendation till rådet om förhandlingsmandatet för ett associeringsavtal mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater å ena sidan och Andinska gemenskapen och dess medlemsstater å andra sidan (2006/2221(INI)) (A6-0025/2007).

  Luis Yañez-Barnuevo García (PSE), föredragande. – (ES) Herr talman! Vid det fjärde toppmötet mellan EU:s, Latinamerikas och Västindiens stats- och regeringschefer förra våren i Wien gavs klartecken för att inleda förhandlingar om ett strategiskt associeringsavtal mellan EU och Andinska gemenskapen. I mitt betänkande föreslår jag ett trettiotal rekommendationer som rådet och kommissionen bör ta hänsyn till när de utarbetar förhandlingsdirektiven. Vi vill att denna associering ska vara ambitiös, bred och omfattande, i linje med associeringen med såväl Mercosur som Centralamerika, eftersom vi anser att detta är ett strategiskt krav för båda regionerna.

Med hänsyn till Latinamerikas och EU:s historia, språk, kultur, värderingar och gemensamma syn på världen, samt deras stöd till multilateralism och FN-systemet, måste de bli strategiska allierade i en globaliserad värld. Detta gäller särskilt för de andinska länderna där det på sina håll förekommer extrem fattigdom och där kontinentens största ojämlikheter återfinns.

Avtalet måste vila på tre pelare: en politisk och institutionell pelare, en samarbetspelare och en handelspelare. Inom området för politik och säkerhet bör vi inrätta en freds- och säkerhetsstadga för EU och Andinska gemenskapen, föra en ständig politisk dialog, främja demokratisk kvalitet, social sammanhållning, stöd till god förvaltning, fattigdomsminskning, utbytesverksamhet, terroristbekämpning, konfliktförebyggande arbete och samordning i fråga om reformen av FN, samt civil och militär krishantering.

Den andra pelaren är att främja hållbar mänsklig utveckling och ett progressivt ökat tillträde för andinska produkter till de europeiska marknaderna, på konkurrenskraftiga villkor, med hänsyn till de enorma ekonomiska skillnaderna och graden av integration mellan EU och Andinska gemenskapen, vilket kommer att kräva en översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken och EU:s subventioner.

Den tredje pelaren är handeln i sig, men till skillnad från andra modeller med tredjeländer, som de andinska ländernas avtal med Förenta staterna, får det inte handla om frihandelsavtal i strikt bemärkelse, eller enbart frihandelsavtal, utan hänsyn måste tas till den enorma klyftan mellan de båda regionerna. Utan ekonomiska åtgärder för att skapa stöd, samarbete och finansiering, kommer en rent kommersiellt politik inte att kunna bidra till utvecklingen.

Arbetstagarrättigheter, särskilt för urbefolkningar och stamfolk, skydd av värdiga arbetsförhållanden, icke-diskriminering och jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden samt avskaffande av barnarbete måste ingå i avtalet. Vi måste också särskilt betona vikten av europeiska investeringar som en avgörande faktor för utvecklingen i dessa länder, liksom behovet av att europeiska företag tillämpar samma normer för arbetsförhållandena som de tillämpar i europeiska länder.

Invandring, som fenomen och som källa till möjligheter, måste ingå i avtalet, med skydd för invandrares rättigheter, och valutaöverföringar måste bli enklare, billigare, öppnare och säkrare.

Kapitlet om miljön, som måste få en framträdande plats i avtalet, måste omfatta utarbetandet av en gemensam politik som syftar till att åstadkomma energibesparingar, diversifiering, främjande av alternativa och förnybara energikällor och minskning av förorenande utsläpp, i enlighet med den strategi som antogs vid Europeiska rådets senaste möte.

Sammanfattningsvis anser jag att vårt mål måste vara att kunna ingå detta ambitiösa strategiska associeringsavtal mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater å ena sidan och Andinska gemenskapen och dess medlemsstater å andra sidan vid det femte toppmötet mellan EU, Latinamerika och Västindien i Lima år 2008.

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

  Willy Meyer Pleite (GUE/NGL), föredragande. – (ES) Herr talman! Det är uppenbart för alla att denna debatt som ska hållas i parlamentet äger rum vid en viktig tidpunkt för Latinamerika i allmänhet. Den äger rum vid en tidpunkt då Latinamerikas befolkning kraftfullt verkar ifrågasätta den politik som har gjort dem fattiga. De ifrågasätter nu den nyliberala formeln för politiken. President George Bush besök i Latinamerika är ett talande bevis för detta.

När det gäller associeringsavtalet med Centralamerika står EU i historisk skuld till den regionen. Vi spelade en mycket viktigt roll under 1980-talet i Centralamerikas freds- och demokratiseringsprocess – San Joséavtalen, Esquipulasavtalen – där EU distanserade sig från Förenta staterna, intog en självständig ståndpunkt och spelade en avgörande roll.

Läget i Centralamerika i dag är mycket tydligt: den ekonomiska tillväxten är mycket låg – för närvarande 0,6 procent – fattigdomen är ungefär lika stor som under 1990-talet och orättvisorna ökar.

Fredsavtal har ännu inte godkänts. Detsamma gäller i fråga om mänskliga rättigheter, straffrihet och korruption samtidigt som den regionala integrationen fortfarande är mycket låg.

I detta sammanhang valde jag en viss typ av betänkande för att fastställa vilket slags associering vi ville ha. Jag byggde det på tre grundläggande pelare: politisk dialog för att skapa god förvaltning, utvecklingssamarbete för att bidra till att undanröja de strukturella orsakerna till fattigdom och orättvisor samt handel under rättvisa och ömsesidigt fördelaktiga förhållanden som bygger på att man kompletterar varandra och visar solidaritet. Ett avtal som syftar till att skapa regional integration för att bidra till en balanserad och rättvis omfördelning av Centralamerikas inkomster och välstånd. Detta var sammanhanget. Vi ville ha ett avtal som inte förvandlas till ett avtal om ett frihandelsområde och om privatisering av offentliga tjänster. Vi ville kort sagt inte att politisk dialog och samarbete skulle dränkas i frihandelsformler.

Jag är övertygad om att ett avtal med en uttalad nyliberal prägel mellan ojämlika regioner – ojämlika i ordets alla bemärkelser – bara skulle spä på denna ojämlikhet och bana väg för näringslivselitens exploatering, som skulle leda till en ännu större cirkel av beroende, utestängning, fattigdom och extremt höga sociala och miljömässiga kostnader.

Jag anser att handel och samarbete måste inriktas på hållbar utveckling på regional nivå, och komma folket till godo, i stället för på en rad projekt som gynnar det transnationella kapitalet, i likhet med Puebla-Panama-planen eller Europeiska investeringsbanken.

Det var i den avsikten jag utarbetade mitt betänkande, i samarbete med många civila samhällsorganisationer från EU och Centralamerika. Parlamentets utskott för utveckling och utskott för internationell handel har därefter naturligtvis yttrat sig över betänkandet. Jag vill förstås tacka er alla för era bidrag som har förbättrat texten i fråga om den inställning jag ville upprätthålla under hela denna process.

Jag vill särskilt tacka Miguel Ángel Martínez för hans alltid lika rättvisa och samarbetsvilliga bidrag, i det här fallet från utskottet för utveckling. I yttrandet från utskottet för internationell handel har Gianluca Susta lagt fram några mycket genomgripande ändringsförslag till texten, som verkligen snedvrider det betänkande jag hade för avsikt att lägga fram för parlamentet.

Min verkliga avsikt var att skapa ett balanserat betänkande utifrån de tre pelare jag beskrev tidigare, men i praktiken skapade ändringarna som helhet ett dokument som i grund och botten eftersträvade att ett frihandelsområde skulle inrättas.

I det avseendet hade jag för avsikt att försöka tona ned den strategin så mycket som möjligt. Jag talar om strategin som går ut på att ge Centralamerika intryck av att vi i EU i första hand vill skapa ett frihandelsområde. Vi kom överens om sju kompromissändringar tillsammans med Ignacio Salafranca från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, Raimon Obiols i Germà från socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och Gianluca Susta från gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, och jag vill än en gång tacka dem varmt för deras ansträngningar för att nå en överenskommelse om hur betänkandet kunde tonas ned och inte förstöras.

Jag vill naturligtvis också tacka Raimon Obiols i Germà och Véronique De Keyser från socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och Raül Romeva i Rueda från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen för deras ändringsförslag, som förbättrade och utvecklade denna önskan om att göra mandatet till ett tydligt mandat för ett associeringsavtal som inte omfattar ett frihandelsområde.

Detta har till viss del varit bra, eftersom vi – som jag sa – har lyckats tona ned så viktiga punkter som v), där det uttryckligen rekommenderas att frihandelsområdet ska vara ett prioriterat strategiskt mål och det hänvisas till Cafta, och vi har förstås kunnat tona ned det, men inte tillräckligt mycket.

Jag vet inte om detta har inträffat tidigare, men jag kommer att rekommendera min grupp att avstå från att rösta om detta betänkande, eftersom jag inte anser att det har nått fram till mitt mål, vilket var att utarbeta ett balanserat betänkande.

I varje fall tycker jag att det ska bli mycket intressant att höra åsikterna från det centralamerikanska parlamentet, Parlacen, och även från de politiska organisationerna i Centralamerika, och min förhoppning är att Europeiska kommissionen när förhandlingarna inleds kommer att hålla i minnet att det Centralamerika frågar efter inte är en kopia av Förenta staternas ståndpunkt, utan en motsatt, annorlunda och självständigt ståndpunkt.

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill inleda med att också på min kollega Benita Ferrero-Waldners vägnar välkomna det synnerligen förtjänstfulla arbete som de båda föredragandena har utfört samt den konstruktiva analys och de positiva synpunkter som utskottet för utrikesfrågor, utskottet för utveckling och utskottet för internationell handel har framfört i anslutning till de olika aspekterna av och utsikterna för kommande avtal med dessa regioner.

Att ingå associeringsavtal med Centralamerika och Andinska gemenskapen är ett långsiktigt strategiskt mål för de båda regionerna och har getts upprepat stöd av stats- och regeringscheferna vid toppmötena i Guadalajara och Wien.

Genom att förhandla om dessa avtal visar EU sitt engagemang i regionen och sin beslutsamhet att stärka förbindelserna med samtliga latinamerikanska länder. Europa och Latinamerika är naturliga partner, och starkare band med Centralamerika och Andinska gemenskapen kommer att innebära att grunden läggs för ett såväl politiskt som ekonomiskt förstärkt partnerskap.

Avtalsförhandlingarna kommer att föras regionsvis i syfte att ge ytterligare stimulans åt de regionala integrationsprocesserna i både Centralamerika och inom Andinska gemenskapen. Såsom också Europaparlamentet upprepade gånger framhållit är den regionala integrationen nyckeln till politisk och social stabilitet. Integrationen kommer dessutom att innebära att regionerna inlemmas mer effektivt i världsekonomin genom att ekonomierna blir allt större och stabilare och därmed kan locka till sig investeringar. Det är trots detta viktigt att avliva myten om att EU försöker ”pådyvla” någon sin egen modell, eftersom den fortsatta regionala integrationen är en angelägenhet för de enskilda regionerna utifrån de egna målsättningarna och den egna agendan.

Associeringsavtalen är tänkta att vara övergripande avtal och innefatta hela skalan av EU:s mångfacetterade förbindelser med de båda regionerna, det vill säga såväl politisk dialog som samarbete och handel.

Respekten för och främjandet av de demokratiska principerna, de grundläggande mänskliga rättigheterna, rättsstatsprincipen och goda styrelseformer kommer fortsatt att vara grundbulten i våra förbindelser med Centralamerika och Andinska gemenskapen. Kommissionen anser dessutom att associeringsavtalen bör medverka till att särskild uppmärksamhet ägnas åt att effektivt genomföra internationellt överenskomna standarder på området för mänskliga rättigheter, liksom på det sociala området och området för grundläggande arbetsnormer samt på miljöområdet i syfte att främja en hållbar utveckling.

När det gäller den politiska dialogen kommer avtalen att medföra att ett brett spektrum av ämnen tas upp, exempelvis klimatförändringen, energi, migration och narkotikabekämpning. Dessa är livsviktiga för såväl våra regioner som hela vår planet. En fördjupad dialog med Centralamerika och Andinska gemenskapen syftar till att få till stånd ett konstruktivt engagemang i en effektiv multilateralism och en internationell förvaltning, som innebär att vi kan möta 2000-talets utmaningar.

Det politiska kapitlet i associeringsavtalen kommer att följas upp av åtgärder som syftar till att på ett välavvägt och rättvist sätt främja biregional handel och biregionala investeringar. Detta bör ske genom en stegvis och ömsesidig avreglering av handeln med varor och tjänster och genom inrättandet av ett rättvist och öppet regelverk. Asymmetrierna mellan våra regioner bör också beaktas. Handelsdelen av avtalet kommer att stå helt i överensstämmelse med Världshandelsorganisationens (WTO) bestämmelser och åtaganden men ändå vara mer långtgående än de grundläggande bestämmelserna i syfte att vinna största möjliga ömsesidiga och långsiktiga fördelar av den biregionala avregleringen av handeln.

Samarbetet mellan de båda sidorna ska vara ordentligt förankrat i de globala mål och principer som ingår i vår utvecklingspolitik, exempelvis Europeiskt samförstånd för utveckling, liksom i de internationella avtal där vi är part, bland annat millennieutvecklingsmålen och Parisdeklarationen om biståndseffektivitet. Den sociala sammanhållningen kommer att prioriteras. Samarbetskapitlet bör återspegla viljan att arbeta tillsammans och att utbyta erfarenheter. Kapitlet bör även återspegla solidariteten med de fattigaste och mest marginaliserade människorna.

Jag vill avsluta med en sammanfattning av förhandlingsförberedelserna. Utkasten till förhandlingsdirektiv antogs av kommissionen den 6 december 2006 och diskuteras för närvarande med medlemsstaterna. Det är kommissionens förhoppning att förhandlingsdirektiven ska antas och att förhandlingar med de två latinamerikanska underregionerna om möjligt ska inledas redan under det första halvåret i år. Om vi lyckas hålla den ambitiösa tidsplanen kommer vi till stor del att ha ert stöd att tacka för detta, liksom er beslutsamhet att stärka förbindelserna mellan EU och Latinamerika och i första hand med dessa båda regioner.

  Miguel Angel Martínez Martínez (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. – (ES) Herr talman! Det betänkande som Willy Meyer Pleite ursprungligen lade fram för oss om associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och länderna i Centralamerika utgjorde grunden för det yttrande vi utarbetade i utskottet för utveckling. Vi höll i mycket generella drag med om hans förslag och vi kom också överens om en rad rekommendationer från utskottet för utveckling i fråga om dessa. Willy Meyer Pleite visade sig vara mycket lyhörd och vi undertecknade tillsammans sju ändringsförslag som införlivade de särskilda frågeställningarna från utskottet för utveckling.

Jag måste påpeka att jag tycker att den text som har lagts fram inför kammaren är mycket blekt jämfört med de ursprungliga förslagen. Dessa har omarbetats i en i stort sett nyliberal anda, vilket kanske avspeglar åsikterna hos majoriteten i parlamentet.

Sanningen är att vi kan leva med dessa texter, tack vare kompromisserna. Vi kommer att rösta för dem, men vi kommer inte att rösta med någon entusiasm, eftersom de inte uppfyller Centralamerikas behov, eller ambitionerna hos folken i Centralamerika, och dessutom kommer denna text inte att förbättra EU:s anseende i dessa samhällen.

Av de sju ändringsförslag som lades fram av utskottet för utveckling har tre godkänts. I dessa ändringsförslag betonas att associeringsavtalet mellan EU och Centralamerika måste omfatta utvecklingssamarbete och därför ta upp de prioriteringar som fastställts i EU:s samsyn på samarbete, som kommissionsledamoten sa: utrota fattigdomen och uppfylla millennieutvecklingsmålen. Som ett resultat av dessa erkännanden och den vikt vi lägger vid att detta avtal utarbetas, innehåller den text som vi kommer att rösta om just det minimum som krävs för att vi ska stödja den.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag tackar föredraganden för ett omfattande och balanserat betänkande som är oerhört viktigt i dagens värld. Det är ett viktigt tecken och ett stöd för förhandlingarna om associeringsavtalet mellan EU och Andinska gemenskapen i ett avgörande skede med politiska och ekonomiska förändringar i regionen.

Andinska gemenskapen är ett produktivt och sammanhängande system som integrerar enskilda latinamerikanska länder. Båda parterna – Europeiska unionen och Andinska gemenskapen – kommer att gynnas av de fördjupade ömsesidiga politiska och ekonomiska förbindelserna. Förhandlingsdirektiven till rådet är ett sammanhängande och omfattande dokument som innehåller alla delar som krävs för ett tillfredsställande samarbete. Föredraganden lyfter fram den avgörande betydelsen av politisk dialog, främjande av hållbar utveckling, utbildning samt mänskliga rättigheter. Han betonar också vikten av att bekämpa narkotika, vapenhandel och organiserad brottslighet och poängterar att detta samarbete måste bygga på frihandel. Associeringsavtalet måste progressivt liberalisera handeln och utveckla de politiska förbindelserna samtidigt som det främjar demokrati och de sociala och kulturella rättigheter som är utmärkande för regionen.

Det gläder mig att små och medelstora företags roll i associeringsprocessen har tagits med i förhandlingsdirektiven, något jag betonade i mitt yttrande för utskottet för internationella handel. Som vi alla vet är sektorn för små och medelstora företag en av de viktigaste källorna till ekonomisk tillväxt och har avgörande betydelse för levnadsstandard och minskad fattigdom. Därför anser jag att vi särskilt måste betona främjandet av denna sektor genom att göra det lättare för små och medelstora företag att få tillgång till lån, undanröja onödiga handelshinder och genomföra program för innovation och utveckling.

  Gianluca Susta (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ska inrikta mig på Meyerbetänkandet, som tar upp ett viktigt initiativ för EU, som måste börja betrakta Centralamerika som en möjlighet, uppmuntra handeln och gradvis minska tullhindren, men inte minska den fria rörligheten för personer, varor och tjänster, och därmed på bästa sätt utnyttja dessa länders specifika särdrag.

Detta innebär ökat samarbete och ökad utveckling, skydd av social värdighet och personlig värdighet hos de svagaste medlemmarna i samhället och att gradvis öppna våra marknader, främst för dessa länders lokala jordbruksprodukter, som fortfarande utgör en stor andel av deras BNP.

Utskottet för internationell handel har som vanligt utarbetat sitt bidrag i enlighet med sin sakkunskap, men en ökad konkurrenskraft i länderna i Centralamerika är tveklöst en förutsättning för att skapa politisk stabilitet i ett område som fortfarande lider av följderna av den våldsamma sammandrabbningen mellan de tyranniska institutionerna och de revolutionära krafterna för några år sedan, en sammandrabbning som krävde hundratusentals dödsoffer och som skakade detta geopolitiska område.

Betänkandets kulturella och politiska strategi är därför positiv och jag anser inte att den har urvattnats av förslagen från utskottet för internationell handel. Dessutom har det faktum att innehållet i vissa av förhandlingsdirektiven har godkänts bidragit till att kombinera frågan om att inrätta ett frihandelsområde med de mer allmänna frågor som hänger samman med utvecklingen av demokrati i detta geopolitiska område.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! De betänkanden som Willy Meyer Pleite och Luis Yañez-Barnuevo García har lagt fram är ett svar på parlamentets krav sedan länge att de andinska och centralamerikanska länderna också ska ha associeringsavtal, i likhet med dem som vi har med andra länder i regionen, och därmed dra nytta av de bästa och mest utvecklade instrument som EU använder i sina förbindelser med tredjeländer.

Dessa är tydligen inte de enda länderna med vilka EU förhandlar om associeringsavtal. Eftersom kommissionsledamoten med ansvar för handelsfrågor är närvarande i eftermiddag skulle jag vilja ta tillfället i akt att uppmana honom att anstränga sig särskilt när det gäller vissa förhandlingar som har pågått alltför länge, nämligen EU:s förhandlingar med Mercosur.

Jag kan förstå att det finns svårigheter i samband med dessa förhandlingar. De är naturligtvis inte helt och hållet avhängiga EU:s vilja, men jag anser att vi måste anstränga oss för att sätta fart på dem så att något blir gjort.

Herr talman! Jag vill påpeka att man i första och andra generationens avtal mellan EU och de latinamerikanska länderna lade tonvikten på forskning och utveckling, i den tredje generationen lades tonvikten på den demokratiska klausulen och i denna fjärde generation av associeringsavtal läggs vikten på en gradvis och ömsesidig liberalisering av handeln.

Detta innebär naturligtvis inte att de kommersiella aspekterna är de viktigaste. Som kommissionsledamoten sa för en stund sedan lägger denna associering grunden för förbindelserna när det gäller politisk dialog, respekt för de mänskliga rättigheterna, för demokratiska värderingar och för rättssäkerheten samt kampen mot korruptionen.

Det är emellertid tydligt att vi inte kan nonchalera frihandelns betydelse, vilket är något som de centralamerikanska och andinska länderna vill ha, och i detta avseende är min enda rekommendation att denna ambitiösa tidsplan som kommissionsledamoten har tagit upp – med hänsyn till att kommissionen har godkänt förhandlingsdirektiven och att även parlamentet kommer att godkänna dem i morgon – kan omsättas i praktiken så snart som möjligt, för vi har redan väntat för länge på associeringsavtalen med dessa andinska och centralamerikanska länder, samma typ av avtal som vi har med Mexiko och Chile, som förresten har gett utmärkta resultat.

  Raimon Obiols i Germà, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Vår grupp har försökt att nå samförstånd om betänkandena av Luis Yañez-Barnuevo García och Willy Meyer Pleite. Kompromissändringsförslag har eftersträvats eftersom vi anser att det är viktigt att skicka ett budskap till de aktuella latinamerikanska underregionerna att det som EU föreslår inte bara är ett frihandelsavtal, utan ett avtal med bredare räckvidd som i grunden tar hänsyn till politiska avtal och utvecklingssamarbete.

Om jag har förstått den viktiga diskussionen i parlamentet om dessa två betänkanden rätt så verkar det som att man i PPE-DE:s yttrande lägger större vikt vid frihandelsaspekterna av dessa förhandlingar, samtidigt som andra, däribland vår PSE-grupp, fäster större vikt vid politiska avtal, solidaritet, stöd för demokratiska institutioner, kampen mot fattigdomen och kampen mot våldet.

Om vi beaktar de faktiska förhållandena för de kommersiella förbindelserna mellan EU och t.ex. Centralamerika ser vi att EU:s handel med Centralamerika uppgår till omkring 0,3 procent av vår utrikeshandel och att, även i Centralamerika, handeln med EU inte uppgår till mer än 9 eller 10 procent av deras utrikeshandel.

Om vi tillämpar den klassiska maximen primum vivere, deinde philosophare (lev först och främst, filosofera senare), kommer vi med hänsyn till situationen i dessa länder snart att dra slutsatsen att den viktigaste aspekten av våra förbindelser inte har att göra med handel i lika hög grad som med kampen mot fattigdomen, kampen mot bristen på säkerhet, kampen mot våldet och, i vissa länder, kampen mot det allt större problemet med narkotikasmuggling och organiserad brottslighet. Detta är den grundläggande sakfrågan.

För ett kort tag sedan sa en berömd europeisk journalist, polacken Ryszard Kapucinski, att vi bara uppmärksammar dessa länder när blodsutgjutelse äger rum, och han tillade: ”detta är tråkigt, men så är fallet”. Det är tydligt att vi står inför en situation där vi, efter att ha slutat bry oss och efter tio år av undertecknande av fredsavtal i Centralamerika, nu i högre grad måste börja bry oss och dra största möjliga nytta av de möjligheter som erbjuds genom förhandlingarna om ett associeringsavtal, som vi anser måste få största möjliga samförstånd och majoritetsstöd i parlamentet.

  Leopold Józef Rutowicz, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag vill tacka föredragandena Willy Meyer Pleite och Luis Yañez-Barnuevo García för deras utmärkta arbete i samband med associeringsavtalen med de centralamerikanska länderna. I betänkandena tar de på ett bra sätt upp de politiska mål som ett utvidgat samarbete vilar på.

De centralamerikanska länderna delar vår europeiska och latinska kultur. De står nära oss och det är bara naturligt att vi bör förhandla om associeringsavtal med dem. Avtalet syftar till att stärka båda parters ställning i en globaliserad värld. För närvarande är vårt stöd till denna region huvudsakligen av humanitär karaktär. Vi ger dem en fisk istället för ett fiskespö. Det är Kina, Indien och världskapitalet som hjälper dessa länder att hjälpa sig själva genom att bygga vägar, gruvor, fabriker, skapa arbetstillfällen och framgångsrikt sälja sina produkter där.

Våra förhandlingar om associeringsavtalen bör säkra ekonomiska kopplingar som kommer att främja både EU och övriga centralamerikanska länder med associeringsavtal. Det är endast på denna grund som vi kan bygga ett hållbart system av ekonomiska och politiska förbindelser mellan våra samhällen. Man kan bara hoppas att det europeiska kapitalet kommer att spela en större roll i de länder med vilka vi vill ingå associeringsavtal, tillsammans med kinesiskt och indiskt stöd.

Associeringsavtalen mellan andra länder och EU är av stor politisk betydelse och om de visar sig vara framgångsrika när det gäller att säkra det pågående ekonomiska samarbetet kommer de att klara av sin uppgift med glans.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill också börja med att gratulera de två föredragandena till deras ansträngningar att försöka nå samförstånd mellan grupperna för att upprätta ett mandat för förhandlingar om associeringsavtalen med de centralamerikanska och andinska länderna.

Något som också har sagts är att man under utarbetandet av dessa betänkanden har avslöjat djupa och betydande meningsskiljaktigheter mellan grupperna. Trots föredragandenas ansträngningar uppvisar den slutliga texten en verklig brist på balans när det gäller de tre grundläggande delarna i detta avtal: politisk dialog, samarbete och handel.

Vi anser inte att ett frihandelsområde är ett realistiskt eller lämpligt mål för regioner som är så sårbara som dem som vi diskuterar här.

Vi anser därför att vi har missat ett bra tillfälle att främja mellanregionala förbindelser som gör det möjligt att stärka dessa förbindelsers många dimensioner och säkra en hållbar människorättslig utveckling för de andinska och centralamerikanska folken. Vår grupp kommer därför att avstå från att rösta i morgon. Vi beklagar detta. Vi vill påpeka att vi vill fortsätta att arbeta, men vi beklagar att man inte har nått ett bättre resultat när det gäller de både betänkandena.

  Jens Holm, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! Dessa betänkanden kräver att utvecklingsländerna skall avreglera, ge europeiska företag makten vid offentlig upphandling, skydda europeiska och nordamerikanska patent, göra allt för att europeiska storföretags investeringar skall skyddas. I ett av betänkandena kräver man t.o.m. att det skall upprättas ett frihandelsområde och nu citerar jag ”utan att exkludera någon sektor”. Sug på den formuleringen. Nej, det är inte denna väg vi skall gå. Ju mer man avreglerar desto bättre blir det kanske för storföretagen, men desto sämre för dem som skall skyddas av de lagar man tar bort, dvs. arbetarna, miljö och lokala småföretag.

Två exempel: Det är bra för Monsanto om de lyckas patentera grödor i Sydamerika, men dåligt för bönder och miljön och bra för europeiska vårdbolag om vårdsektorn konkurrensutsätts, men dåligt för dem som inte har råd att betala för vården. Det finns ett alternativ: rättvis handel istället för otyglad frihandel, samarbete och trygghet istället för konkurrens och marknadsvansinne. Det är både vad Europas och Latinamerikas folk behöver. Nu ska jag avsluta med den förenade vänstergruppens hållning, nämligen att vi avstår från att rösta.

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Vilket är det bästa sättet att höja levnadsstandarden och främja de medborgerliga och mänskliga rättigheterna i Centralamerika och länderna inom Andinska gemenskapen? Frågan skulle lika gärna kunna gälla samtliga länder i Central- och Sydamerika samt övriga utvecklingsländer.

Det ligger i de demokratiskt styrda industriländernas eget långsiktiga intresse att utnyttja sin ekonomiska styrka till att främja demokrati och ekonomisk tillväxt i utvecklingsländerna. Detta åstadkoms bäst genom en begränsning av handelshindren världen över och genom handels- och samarbetsavtal som ska träda i kraft under förutsättning att respekten för rättsstaten, respekten för egendom och avtalade rättigheter samt för de mänskliga och medborgerliga rättigheterna upprätthålls.

Vi har sett hur Kina till och med under kommunistdiktaturens ok lyckas uppnå en förbluffande ekonomisk utveckling genom att ge de kapitalistiska marknadskrafterna fritt spelrum. Kapitalismen fungerar trots alla brister. Den ger upphov till välstånd och valfrihet och bidrar till att tillhandahålla de villkor som är nödvändiga för demokrati och civiliserade värderingar. Socialismen i all dess idealism fungerar inte. Den ger upphov till förtryck, bristande valmöjligheter och varubrist samt politisk stagnation.

Vad världens utvecklingsländer följaktligen inte är betjänta av är att följa det kvasimarxistiska EU:s exempel. De klarar sig utan de rekommendationer i betänkandena som innebär att EU:s sämsta inslag ska gå på export, nämligen ekonomisk och politisk integration samt en harmoniserad lagstiftning.

Det som länderna minst av allt behöver är att ta efter en sviktande ekonomisk modell och ett alltmer centraliserat EU med dess tilltagande odemokratiska och ansvarslösa institutioner. I betänkandena uppmanas till frihandel, vilket i och för sig är positivt, men detta får inte villkoras av att länderna också måste införa EU:s fallfärdiga strukturer.

  Marcello Vernola (PPE-DE) . – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera föredraganden Luis Yañez-Barnuevo García till betänkandet om avtalet med Andinska gemenskapen. Eftersom det grundas på de tre pelarna ger det en ram som inte bara begränsas till ekonomiska aspekter. Alla institutioner hade i själva verket avsikten att ta med frågor som t.ex. arbetslöshet, säkerhet, migration, social utveckling, miljö, hållbar utveckling och därmed politisk stabilitet i det kommande associeringsavtalet.

Vi är intresserade av att bevara skyddet för mänskliga, medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter och t.o.m., i linje med EU:s politik, den biologiska mångfalden och skyddet för ekosystemen. Det finns ett behov av att bekämpa barnarbete och att investera i utbildning, forskning, vetenskap och teknik. De stora skillnaderna i Andinska gemenskapen kräver ett engagemang för att minska fattigdomen. Vi vill också betona behovet av att bekämpa gisslet narkotikaterrorism och göra allt vi kan för att utrota den organiserade brottsligheten, korruptionen, straffriheten, terrorismen, penningtvätten och vapensmugglingen. Genom detta avtal måste vi därför främja sysselsättningen och, framför allt, odlingen av andra grödor än narkotika.

Vi hoppas också att associeringsavtalet sätter fart på handels- och marknadsavregleringen genom frihandelsområdet, såväl som på de kontrollerade tulltaxorna och på förenklingen och harmoniseringen av tullförfarandena. Vi måste dessutom garantera rättssäkerhet för investerarna genom att inte bara utan vidare acceptera de påtvingade förstatligandena som har ägt rum under den senaste tiden.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill först och främst tacka Willy Meyer Pleite för att han har utarbetat ett betänkande som innehåller Europaparlamentets rekommendationer till rådet om riktlinjer för förhandlingarna om ett associeringsavtal mellan EU och länderna i Centralamerika, och Luis Yañez-Barnuevo García för hans betänkande om riktlinjer för förhandlingarna om ett associeringsavtal mellan EU och Andinska gemenskapen.

I Europaparlamentets rekommendationer betonas att associeringsavtalen, samtidigt som de syftar till en gradvis avreglering av handeln och till politisk dialog och samarbete, också har som mål att stödja en fortsatt social utveckling, social sammanhållning, stärkande av demokratin, rättssäkerheten och respekten för mänskliga, politiska, medborgerliga, ekonomiska och sociala rättigheter och sist men inte minst de kulturella och miljömässiga dimensionerna i samband med dessa rättigheter.

Länderna i Andinska gemenskapen och i Centralamerika har under de senaste 20 åren genomgått en fredlig övergång från auktoritära regimer till demokrati. Under 1980-talet spelade EU en viktig roll i denna process. Genom sina rekommendationer bevarar Europaparlamentet denna tradition.

Nuförtiden kan handelsavreglering inte vara ett mål i sig. Jag betonar: det kan inte vara ett mål i sig, utan bara ett steg i riktning mot ett genomförande av demokrati och rättssäkerhet samt social och hållbar utveckling i Latinamerika. Associeringsavtalen med länderna i Centralamerika och i Andinska gemenskapen måste innefatta politik, handel och utveckling.

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Herr talman! I Centralamerika har termen ”Europeiska unionen” gradvis börjat att överföras till ordboken för ovanliga uttryck. Det europeiska politiska inflytandet i regionen håller på att minska även om samma europeiska länder var mycket viktiga för demokratiseringen av regionen under 1980-talet.

Under elva år föll handelsomsättningen mellan Europeiska unionen och Centralamerika med 11 procent till den nuvarande nivån på 13 procent, trots ensidiga förmånliga villkor från vår sida. Associeringsavtalet bör förändra denna situation i någon mån.

Det andra associeringsavtalet med Andinska gemenskapen sammanfaller med en spännande politisk period i regionen. Den antiamerikanska vänsterns seger i Venezuela och Bolivia och den ändrade maktbalansen i regionen är en utmaning för Europeiska unionen. Detta är i själva verket en fördel för den ekonomiska och politiska integrationen för hela Latinamerika i högre grad än Mercosur.

Jag vill tacka föredragandena Willy Meyer Pleite och Luis Yañez-Barnuevo García och beklagar bara att vi diskuterar dessa viktiga frågor strax före midnatt.

  Willy Meyer Pleite (GUE/NGL). – (ES) Herr talman! Denna gång vill jag använda min talartid till att redovisa min grupps inställning, dvs. gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, till Luis Yañez-Barnuevo Garcías betänkande.

Han kommer att förstå att vi kommer att rösta på samma sätt som vi röstade om det betänkande som jag hade nöjet att lägga fram för parlamentet. Vi kommer att lägga ned våra röster. Vi gör detta av samma anledningar och i vetskapen om att Luis Yañez-Barnuevo García verkligen har ansträngt sig för att lägga fram ett mycket välavvägt betänkande med betoning på de grundläggande aspekter som Latinamerika just nu efterlyser, dvs. politisk dialog och samarbete. Med hänsyn till samarbetsaspekten kan vi spela en mycket betydelsefull roll jämfört med den roll som Förenta staterna spelar i Latinamerika, men tyvärr har andra ledamöter, framför allt i utskottet för internationell handel, ändrat detta förhållningssätt avsevärt.

Vi kommer att lägga ned våra röster. Sanningen är den att våra instinkter ibland uppmanar oss att gå lite längre. Men vi lägger ned våra röster därför att vi anser att vi också måste lyssna på Latinamerikas åsikter och, i detta fall, även på dess sociala organisationer. Vi kommer att se till att vårt agerande i detta fall bidrar till den grundläggande diskussionen om associeringsavtalet med Centralamerika och vi kommer att vara mycket kritiska om det rör sig om ett associeringsavtal som inte innebär ett frihandelsområde.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Trots EU:s obestridliga insatser för att stärka fredsprocessen och skapa demokratiska strukturer i Centralamerika har dess roll i området minskat betydligt under det senaste decenniet.

Som vi redan har hört kan samma trend observeras inom handeln, som minskade med 24 procent till knappt 13 procent 2001. Denna situation visar tydligt hur viktigt det är att ett nytt associeringsavtal sluts mellan EU och länderna i Centralamerika.

Ett sådant avtal, förutom dess obestridliga ekonomiska fördelar, kommer också att omfatta vissa skyldigheter för EU, huvudsakligen när det gäller stödet för demokratiserings- och decentraliseringsprocessen, och förbättra den administrativa effektiviteten i samband med kampen mot våld, korruption och överträdelser av de mänskliga rättigheterna. Dessa skyldigheter är skälet till varför det framtida associeringsavtalet bör vara något mer än bara ett handelsavtal. Det måste också omfatta politiskt och socialt samarbete. Kampen mot fattigdomen och sociala orättvisor kan bli ett mycket användbart verktyg när det gäller att stärka demokratin, skapa förtroende för offentliga institutioner och även för den politiska eliten, som borde vara dem som värnar om dessa värderingar.

Ytterligare en mycket viktig del i ett framtida associeringsavtal är upprättandet av obligatoriska miljöskyddsnormer. Systemet med incitament som provats tidigare kanske kan visa sig vara användbart i detta sammanhang.

Alla de delar som jag har nämnt bör ingå i ett framtida associeringsavtal och på samma gång utgöra pelare i samarbetet mellan EU och länderna i Latinamerika. Det är bara genom att spela en aktiv och engagerad roll i denna region som vi kan bidra till en faktisk ekonomisk utveckling, social och politisk stabilitet och till upprättandet av demokratiska värderingar.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

18. Saknade personer i Cypern (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är kommissionens uttalande om saknade personer i Cypern.

Jag vill i detta sammanhang välkomna ledamöterna i FN:s kommitté för saknade personer i Cypern, som sitter på åhörarläktaren för att följa debatten om denna fråga, och särskilt Christophe Girod, ordförande för FN-utskottet, Elias Georgiadis, grekcypriotisk ledamot i kommittén, och Gülden Plümer Küçük, turkcypriotisk ledamot i samma kommitté.

(Applåder)

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Kommissionen välkomnar och stöder förslaget till resolution om kommittén för saknade personer. Liksom parlamentets ledamöter anser vi att de anhöriga har en obestridlig rätt att få veta vad som hände de saknade personerna. Omkring 1 500 grekcyprioter och 500 turkcyprioter saknas och antas vara döda efter oroligheterna på 1960- och 1970-talen.

Kommittén för saknade personer har i uppdrag att återfinna och identifiera kvarlevorna efter de saknade, att återbörda dem till deras familjer och att bistå de sörjande. Kommittén har stöd av båda sidor på ön och av det internationella samfundet. Detta är den för närvarande mest betydelsefulla och framgångsrika förtroendeskapande försoningsgesten, och den har stöd av båda befolkningsgrupperna på Cypern. De gravöppningar som nyligen ägt rum samt inrättandet av ett antropologiskt laboratorium i buffertzonen visar att om den politiska viljan finns hos de båda befolkningsgrupperna kan mycket åstadkommas.

Kommittén för saknade personer kan påräkna såväl politiskt stöd från kommissionen som finansiellt stöd från EU. I biståndsprogrammet för den turkcypriotiska befolkningsgruppen har 1,5 miljoner euro öronmärkts för detta ändamål. Programmet bör kunna komma i gång inom kort, allt efter kommitténs behov, och det är min förhoppning att kommittén kommer att hjälpa till att jämna vägen för en övergripande lösning på den långvariga konflikten på Cypern.

Jag vill passa på att påminna om att Europarådets ministerkommitté är ansvarig för övervakningen av att domarna i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna verkställs. Kommissionen bevakar noga den uppföljning som sker av dessa domar.

  Panayiotis Demetriou, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman! Jag vill först och främst tacka ordförandena för de politiska grupperna som satte upp frågan om saknade personer i Cypern som en extraordinär punkt på föredragningslistan och alla de politiska grupper som undertecknade förslaget i fråga, som torde antas i morgon. Mitt särskilda tack riktas också till Ignasi Guardans Cambó, Joost Lagendijk och Sylvia-Yvonne Kaufmann, som från första början har stött mitt förslag att debattera frågan och anta en relevant resolution.

Mina damer och herrar, herr kommissionsledamot! I dag debatterar vi en rent humanitär fråga, dvs. frågan om saknade personer. Vi debatterar inte Cypernfrågan i kväll. Vi debatterar inte problemet med Turkiets militära ockupation av Cypern. Vi politiserar inte denna fråga. Vi debatterar en mänsklig tragedi – den tragedi det innebär att medmänniskor saknas. Det finns över 2 000 personer i registret över saknade personer, grekcyprioter, turkcyprioter och andra. Ungefär ett lika stort antal familjer, av vilka en del saknar två eller tre familjemedlemmar, har i årtionden levt med oron och smärtan som det innebär att sakna sina nära och kära. Tidpunkten har till sist kommit för dem att få reda på – och de har den omistliga rätten att få reda på detta – om deras nära och kära lever eller är döda och, om de är döda, var de är begravda. Tidpunkten har kommit för alla berörda parter att dämpa den politiska opportunismen, fruktan och skulden och samarbeta med kommittén för saknade personer.

Särskilt Turkiet uppmanas att överlämna den information man har till kommittén och därmed följa beslutet av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Tiden är emellertid också inne för EU att spela en mer aktiv roll. Genom den resolution som förväntas bli antagen i morgon förnyas kommissionens och Europaparlamentets deltagande i denna humanitära fråga.

Jag vill slutligen uttrycka min djupa uppskattning till ledamöterna i kommittén för saknade personer för det svåra arbete de utför. Jag välkomnar deras närvaro i Europaparlamentet i kväll och hoppas att den tragedi som släktingarna till de saknade personerna har drabbats av kommer att dämpas så snart som möjligt.

  Panagiotis Beglitis, för PSE-gruppen. – (EL) Herr talman! Jag vill först och främst säga att jag också har den särskilda äran att få uttala mig på min vän Mechtild Rothes vägnar, som inte är närvarande i kväll. Jag vill gratulera kommissionsledamot Peter Mandelson till hans uttalande, min vän Panayiotis Demetriou till hans initiativ och alla mina vänner från alla de politiska partier som spelade en avgörande roll för att få med denna viktiga fråga, den tragiska frågan om saknade personer i Cypern, på föredragningslistan.

Under omröstningen i morgon tror jag att alla ledamöter, oavsett vilken politisk grupp de tillhör, gärna kommer att delta och rösta för förslaget till resolution, som är en handling för att bekräfta försvaret av humanitära principer och för det allvarliga problemet med saknade personer i Cypern.

År 1981 inrättades kommittén för saknade personer under beskydd av FN:s generalsekreterare. År 1995 fick vi den första resolutionen här i parlamentet, ett viktigt steg för att höja medvetandegraden hos allmänheten i EU och världen. I maj 2001 avgav Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna sitt beslut om Cyperns överklagande mot Turkiet. I sitt beslut – och jag anser att vi alla har intresse av att läsa igenom det – bekräftade den att Turkiet har gjort sig skyldig till klara överträdelser av de grundläggande mänskliga rättigheterna och av konventionen om mänskliga rättigheter, särskilt av artikel 2 om rätten till liv, av artikel 3 om rätten till frihet och säkerhet och av artikel 4 om rätten att inte bli behandlad illa. Trots allt detta är det nu 2007 och dessvärre har man nått få resultat i undersökningen av detta problem.

Jag anser att vi, i egenskap av EU och, vilket är ännu viktigare, Europaparlamentet, åtminstone har ett humanitärt ansvar att försvara – som Peter Mandelson har sagt – den grundläggande rätten för familjerna till de saknade personerna att få reda på sina släktingars öde, och vi måste å det bestämdaste uttrycka detta ansvar i morgon.

Jag anser att det är särskilt viktigt att Europaparlamentet kommer ihåg allas skyldigheter därför att de saknade personerna är ett humanitärt problem som berör grekcyprioter och turkcyprioter, greker och turkar. Det är resultatet av tragiska händelser i Cypern under 1960-talet, från 1964 och framåt till följd av sammanstötningar mellan de två folkgrupperna och det är naturligtvis resultatet av den turkiska invasionen 1974.

Jag anser, som Peter Mandelson helt riktigt har sagt, att inrättandet av kommittén för saknade personer är ett mycket viktigt steg, precis som kommissionens finansiering av dess verksamhet är ett viktigt steg. Jag vill påpeka att medlemsstaterna också har en skyldighet att bidra med medel till kommitténs verksamhet. Jag välkomnar det faktum att Peter Mandelson stöder behovet av finansiering och återigen har bekräftat kommissionens beredvillighet att finansiera denna verksamhet.

Jag anser att vi i och med debatten i dag inte bara håller det historiska minnet vid liv, utan även – vilket är desto viktigare – även hjälper de två folkgrupperna på Cypern, grekcyprioterna och turkcyprioterna, att komma närmare varandra. Det är därför jag tror att vår debatt kan utgöra en bro för skapandet av förtroendebyggande åtgärder som resulterar i försoning och återförening för de två grupperna inom ramen för ett förenat Cypern inom EU. Jag tror också att vi alla i parlamentet, i och med vår filantropiska ådra som vi är kända för, kommer att fortsätta att visa vårt intresse och, som anges i förslaget till resolution, det är mycket viktigt för Europaparlamentet att bidra till utvecklingen eller, om man så vill, övervaka den genom de återkommande rapporter som kommittén måste lägga fram.

  Ignasi Guardans Cambó, för ALDE-gruppen. – (ES) Herr talman! Problemet med saknade personer är ett drama som är en del av historien i många länder i världen. Cypern är inte det enda landet, men det är förvisso det land som ligger närmast oss, där detta drama fortfarande är en påtaglig del av vardagen och inte något som tillhör det förflutna.

Det är därför viktigt att vi uppmärksammar det arbete som utförs av kommittén för saknade personer som inrättats inom FN och som nyligen fått ny stimulans av organisationen. Kommittén utför ett oerhört berömvärt arbete som måste uppmärksammas och stödjas. Detta är det verkliga syftet med den resolution som vi ska rösta om i morgon. Detta arbete gynnar de saknade personernas familjer och sträcker sig långt bortom konflikten, långt bortom den politiska konflikt och det historiska drama som har splittrat denna ö och splittrar den än i dag.

Syftet med resolutionen är därför att ta itu med denna fråga helt och hållet utifrån denna synvinkel. Från den humanitära synvinkeln riktad mot familjerna och lidandet hos dem som har rätt att återfå kvarlevorna av dem som de älskade och som, till följd av konflikten, inte har någon möjlighet att veta – utan hjälp av experterna och kriminalteknikerna i kommittén för saknade personer – var de finns eller vilka de är, och de kan inte identifieras. Detta är syftet med resolutionen. Att uppmana till stöd från institutionerna, inbegripet det ekonomiska stöd som vi vet att kommittén för saknade personer behöver, och det är detta budskap vi avser att sända ut.

Detta kommer inte att läka Cyperns sår. Det kräver för mycket arbete. Vi vet att det kommer att ta lång tid för såren att läka trots den senaste tidens åtgärder. Det är emellertid viktigt att vi inte fördärvar denna debatt om gemensamt stöd från de två grupperna för denna institution med den politiska konflikt som fortsätter att finnas kvar, men som på inget sätt får förväxlas med allas vårt stöd för kommitténs arbete.

  Cem Özdemir, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Frågan om saknade personer på Cypern har varit ett öppet sår i över 30 år. Enligt offentliga siffror saknas fortfarande 2 000 personer från båda sidor. Respektive sida anklagar den andra för att vara icke-samarbetsvillig när det gäller att nå en lösning i fallen med de saknade personerna. Jag uppmanar parlamentet att avhålla sig från att uttala sådana anklagelser, åtminstone i denna kammare. Samtidigt vet inte familjerna till de saknade personerna vad som har hänt med dem. Mödrarnas tårar är likadana antingen deras söner var av grekiskt eller turkiskt ursprung: de var alla cyprioter och dog på grund av enosis (unionen med Grekland) och taksim (delningen). Detta är en av sanningarna när vi uttrycker våra åsikter om denna konflikt.

Arbetet i kommittén för saknade personer spelar en viktig roll i detta sammanhang och vi kan inte tacka den tillräckligt. Detta är först och främst en humanitär fråga och vi bör inte komplicera kommitténs arbete ytterligare genom att politisera den. Kommitténs arbete är inte bara viktigt för släktingarna till de saknade personerna, utan hjälper också till med att föra de två grupperna närmare samman. Detta samarbete mellan de två grupperna om massgravarna stimulerar en gemensam kultur för hågkomst och förståelse av det trauma som den andra sidan tidigare har gått igenom. Det är därför det ekonomiska stödet är så viktigt – jag håller med mina kolleger om detta.

EU-stöd till fler samarbetsprojekt mellan de två grupperna på ön är också önskvärt. Jag tänker på projekt av filmskapare och intellektuella som t.ex. Panikos Chrysanthou och Niyazi Kizilyürek, och även på samarbetsprojektet Manifesta 6 och många andra projekt som vi måste stödja om alla de hemska bilder av Cypern som vi har sett tidigare ska stanna kvar i det förflutna och inte dyka upp igen i framtiden.

Rivningen av bron på Ledra Street är ett hoppfullt tecken. Gensvaret på detta, dvs. rivningen av muren som går genom Nicosia, är ett annat hoppfullt tecken. Låt oss samarbeta för att se till att hoppfulla tecken åtföljs av fler tecken av samma slag. Båda sidor måste uppföra sig på ett konstruktivt, Europasinnat sätt för att denna konflikt ska kunna förpassas till det förflutna.

Vi kanske inte kan föra tillbaka de döda till livet, men vi kan se till att nationalismen aldrig mer får en chans i Cypern.

  Kyriacos Triantaphyllides, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Vi har nu under många år erfarit den tragiska ovetskapen om ödet för omkring 2 000 av våra saknade turkcypriotiska och grekcypriotiska vänner i Cypern.

Den kompetenta kommittén för saknade personer, som utgörs av företrädare för turkcyprioter, grekcyprioter och FN, har redan har redan gjort framsteg när det gäller gravöppningar och identifiering av kvarlevor. Dess arbete måste emellertid påskyndas och man måste få ett slut på våra vänners lidande så snart som möjligt.

Detta är en rent humanitär fråga som påverkar hela vårt folk, både turkcyprioter och grekcyprioter, och som ingen ska få använda i politiska eller andra syften. Vi anser att medlemsstaterna bör stödja kommitténs arbete genom att öka det ekonomiska stödet till den, och vi uppmanar alla sidor att samarbeta för att fastställa ödet för alla saknade personer.

Fallet med den unga grekcypriot som nämndes och som fördes till Turkiet 1974 är en möjlighet att främja samarbetet. Vi anser att vi genom att lösa denna humanitära fråga tar ytterligare ett steg i våra ansträngningar för att hitta en lösning på Cypernproblemet.

  Françoise Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Frågan om de saknade personerna i Cypern illustrerar bättre än något annat det mänskliga drama som utspelades på ön för mer än 30 år sedan. Det är en fråga för både grek- och turkcyprioter och handlar inte bara om de saknade personerna utan också om deras familjer, som fortfarande bor på ön.

När jag nu uttalar mig i egenskap av samordnare för högnivåkontaktgruppen för förbindelserna med den turkcypriotiska folkgruppen på den norra delen av ön, kan jag försäkra parlamentet att detta fortfarande är en levande fråga för befolkningen och att dess effekter fortfarande märks hos många som bor på platsen. Jag har också meddelat min avsikt att ta upp bl.a. denna fråga under talmanskonferensen när vi lägger fram vår skriftliga rapport för den i morgon förmiddag.

Frågan om saknade personer i Cypern är en del av ett gemensamt förflutet som de två grupperna nu försöker att förstå och övervinna. Även om frågan är svår och känslig har man nu inlett ett gemensamt projekt som symboliserar båda gruppernas önskan om att skapa en gemensam framtid.

Det projekt som jag tänker på är kommittén för saknade personer. Den existerar under FN:s beskydd och det humanitära arbete den utför är mycket viktigt med hänsyn till den hjälp den ger till båda grupperna när de letar efter 2 000 personer som fortfarande är registrerade som försvunna.

Jag kan inte vara något annat än mycket nöjd över det intresse som mina kolleger i parlamentet har visat för problemet med saknade personer i Cypern. Jag håller med om att politiskt stöd på högsta nivå är oundgängligt om detta projekt ska bli en framgång. Arbetet med problemet avseende saknade personer måste främst betraktas som humanitärt till sin karaktär, som detta parlament alltid har påpekat. Projektet måste grundas på båda gruppernas goda vilja och vara ett gemensamt företag, naturligtvis med lämpliga material-, penning- och personalresurser.

Sedan dess tillblivelse har denna kommitté stött på många hinder, men den har nu inträtt i en ny fas och vidtagit beslutsamma och användbara åtgärder som får mig att välkomna och uppmuntra de insatser som har gjorts på båda sidor av den gröna linjen för att öppna nya gränsövergångar på olika platser, bl.a. på Ledra Street i Nicosias historiska hjärta.

Av detta följer sålunda att kommittén för saknade personer inte bara är symbolisk utan ett medel för dialog mellan de två grupperna och därmed ett viktigt bidrag till den övergripande lösningen på Cypernfrågan.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag ska inskränka mig till att i korthet ta upp ett par fall som gäller barn som saknas efter de tragiska händelserna på Cypern 1974.

Femårige Christakis Georgiou sårades lätt efter att under invasionen 1974 i hemmet ha träffats av ett skott från en turkisk soldat. Han fördes till ett turkiskt militärsjukhus, och därefter har hans mor inte sett till honom. Bevis som kom fram 33 år senare och innefattar ögonvittnesskildringar av turkiska soldater tyder klart på att han fördes till Turkiet, där han adopterades av en barnlös turkisk arméofficer. Den nu till åren komna moderns innerligaste önskan är att få återse honom innan hon dör.

Femårige Andreas Kyriakou och hans treåriga tvillingsystrar Maria och Kika skildes med tvång från sin mor av turkiska soldater som anföll deras by. Tillsammans med en annan grupp civila fördes de till ett närbeläget fält i den nu ockuperade delen av Cypern, varifrån skottlossning kort därefter kunde höras. Man befarar att de kan ha avrättats under en rasande vedergällningsaktion.

Den turkiska armén har aldrig gett någon som helst information om deras öde. Deras mor hoppas och ber att de fortfarande ska vara i livet. Skulle så inte vara fallet bönar hon om att kvarlevorna ska överlämnas till henne så att hon kan ge dem en riktig begravning.

Detta är fyra av de trettio barn och de drygt 1 500 personer som försvunnit under liknande omständigheter sedan de 1974 fängslades av den turkiska armén. Den turkiska regeringen tiger om deras öde eller om omständigheterna kring deras försvinnande, trots avgörandet i Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter den 10 maj 2001, där Turkiet fördöms i skarpast möjliga ordalag för sitt handlande som enligt formuleringen i domstolens avgörande ”är av så allvarlig art att det tveklöst måste betecknas som en omänsklig behandling”.

Ärendet med de saknade personerna handlar inte om deras dödsrunor. De anhöriga fortsätter att hoppas att deras nära och kära ännu ska befinna sig i livet.

  Karin Resetarits (ALDE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Alla saknade personer är inte grekcyprioter, det finns även saknade personer från den turkcypriotiska gruppen. Parlamentets högnivåkontaktgrupp för förbindelserna med den turkcypriotiska folkgruppen har med egna ögon sett det exemplariska samarbete som har ägt rum i kommittén för saknade personer. Detta är det enda initiativet mellan de två grupperna i Cypern som fungerar på ett friktionsfritt sätt. Cyprioter på båda sidor har ett starkt intresse av att omvärdera det som faktiskt är ett mycket mörkt kapitel i deras gemensamma historia. Samtida vittnen tipsar forskarna om möjliga platser. Vi har med egna ögon sett den professionalism med vilket den internationella forskargruppen, ledd av en argentinare, har arbetat för att identifiera de mänskliga kvarlevorna.

Det är bra att vi nu uppmärksammar denna kommitté och förhoppningsvis ger den ytterligare ekonomiskt stöd. Jag vill emellertid varna för att missbruka denna fråga i politiskt syfte, eftersom det skulle vara alltför lätt att störa den mödosamma och känsliga harmoniseringsprocessen mellan de två grupperna och göra stor skada. Det skulle inte vara första gången, eftersom de verkligt nödvändiga tekniska kommittéer som man skulle inrätta för länge sedan för att garantera ett friktionsfritt samarbete mellan de två grupperna om viktiga vardagsfrågor, t.ex. hälsa, brottsbekämpning och underlättande av handel, ännu inte har blivit någon framgång efter tre år. Hur kommer det sig? Cyprioterna är verkligen inte ovilliga. Orsakerna finns i den negativa maktpolitikens anda, den obstruktionspolitik som har stått i vägen för ett lagarbete på båda sidor i decennier.

  Talmannen Jag har avslutningsvis mottagit ett resolutionsförslag om saknade personer i Cypern.⁽¹⁾

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

(1) Se protokollet.

19. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

20. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.40.)