Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2006/2267(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0067/2007

Ingivna texter :

A6-0067/2007

Debatter :

PV 28/03/2007 - 14
CRE 28/03/2007 - 14

Omröstningar :

PV 29/03/2007 - 8.10
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2007)0097

Debatter
Onsdagen den 28 mars 2007 - Bryssel EUT-utgåva

14. Framtiden för Kosovo och EU:s roll (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Joost Lagendijk, för utskottet för utrikesfrågor, om Kosovos framtid och EU:s roll (2006/2267(INI)) (A6-0067/2007).

 
  
MPphoto
 
 

  Joost Lagendijk (Verts/ALE), föredragande. (NL) Fru talman, mina damer och herrar! Om vi ser tillbaka på den ståndpunkt som parlamentet har antagit när det gäller Kosovo sedan 1999, kan jag bara komma på en enda slutsats. Detta betänkande är den logiska kulmen på en lång förhandlingsprocess här i parlamentet, där vi har nått två huvudsakliga slutsatser under de senaste två åren.

Den första slutsatsen är att det inte är något alternativ att bevara status quo i Kosovo, eftersom detta absolut inte är önskvärt. För det andra, och vare sig vi tycker om det eller inte, är det oundvikligt att Kosovo kommer att åtnjuta en viss form av oberoende, även om den exakta definitionen av detta är öppen för debatt.

I mitt betänkande har jag försökt att sammanfatta de följder som denna allmänna ståndpunkt, denna allmänna slutsats, kommer att få i praktiken. Med andra ord, vilket är det önskvärda resultatet av förhandlingarna om Kosovos status i säkerhetsrådet enligt parlamentets åsikt?

Låt mig betona några viktiga punkter. Kosovo måste få tillträde till institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) för att äntligen kunna ta itu med sina ekonomiska problem och sätta fart på sin ekonomi.

För det andra måste Kosovos mångetniska karaktär bevaras. För närvarande görs detta bäst genom internationell närvaro, både militär och civil, med andra ord EU. Detta leder mig till slutsatsen att EU har en nyckelroll att spela när Kosovos status har fastställts. Det är EU – det vill säga vi – som måste garantera att Kosovos myndigheter leder sitt land vidare mot en demokratisk och mångetnisk stat som slutligen kan ansluta sig till EU, och, förutsatt att vi informeras tillräckligt och i god tid, är vi i parlamentet beredda att tillgängliggöra nödvändiga budgetanslag för denna roll, denna uppgift.

Avslutningsvis är Kosovo ett unikt fall på grund av Natos ingripande 1990, men särskilt för att den delen av Serbien har varit underställd FN:s kontroll i nästan åtta år. Detta innebär även att de lösningar på den rådande situationen som man nu söker är unika och inte kan användas för att lösa konflikter på andra håll i världen.

Så långt är förmodligen majoriteten av parlamentet enig med mig. Det som har skett under den senaste veckan är att diskussionen om detta betänkande inte har inriktats på innehållet, utan på frågan om vilken etikett man bör sätta på den önskvärda situationen, med andra ord vilka ord vi vill använda för att beskriva denna optimala situation efter oberoendet. Är det övervakat oberoende, övervakad suveränitet, eller bör vi kanske undvika att sätta en etikett överhuvudtaget?

Till dem som för tillfället vill behålla sina tankar om hur denna situation bör beskrivas för sig själva vill jag säga att det enligt min åsikt är av yttersta vikt att EU agerar samfällt och uppvisar en enad front, inte bara här i Bryssel, utan även i säkerhetsrådet i New York, och inte minst här i parlamentet. Om vi är eniga om slutmålet, varför inte säga det? Detta kommer att ha en positiv inverkan på de svåra förhandlingarna i Bryssel och New York och gör det svårare för Ryssland – den stora utmanaren när det gäller ett eventuellt oberoende – att spela ut EU:s medlemsstater mot varandra.

Ett annat argument mot att klargöra denna fråga just nu är varför vi här i parlamentet måste gå före och visa vägen, varför vi ska vara den första EU-institutionen som talar klarspråk om slutresultatet, och när det gäller detta vill jag säga att någon annan har tagit över ledningen sedan i måndags, nämligen generalsekreterarens särskilda sändebud Martti Ahtisaari, som i sin rekommendation till säkerhetsrådet förklarar att ”Kosovos status bör vara oberoende, övervakad av världssamfundet”.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon har helhjärtat stött denna slutsats. Med andra ord är det andra som leder, och jag anser att det inte är mer än rätt att parlamentet klart och tydligt förklarar sin önskan. Detta innebär att vi måste stödja Martti Ahtisaaris rekommendationer genom att klargöra att vi anser att det bästa resultatet av processen skulle vara övervakad suveränitet.

Vi i parlamentet är parlamentariker, politiker. Vi är inte diplomater. Jag skulle bli mycket glad om vi kunde räkna med ert stöd för mitt betänkande i plenum i morgon. Jag kommer inte att unna mig någon ro förrän parlamentet tydligt förklarar vilket slutmålet bör bli enligt vår uppfattning. Detta är enligt min mening suveränitet som övervakas av EU. Detta är klarhet om vad kosovanerna har rätt till, vad serberna har rätt till och även vad den europeiska allmänheten har rätt till.

 
  
MPphoto
 
 

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar, herr Lagendijk! Processen att avgöra Kosovos framtida status – det mest brådskande politiska problemet på västra Balkan för närvarande – går in i sitt slutliga, avgörande skede. Den 26 mars vidarebefordrade FN:s generalsekreterare det övergripande förslaget om Kosovos slutliga status som utarbetats av hans särskilda sändebud Martti Ahtisaari till FN:s säkerhetsråd i New York. Det särskilda sändebudet kommer personligen att redogöra för sitt förslag inför medlemmarna i säkerhetsrådet den 3 april.

EU:s utrikesministrar granskade den föreslagna lösningen i detalj vid rådets möte den 12 februari. De uttryckte sitt fulla stöd för Martti Ahtisaari och konstaterade att det övergripande förslaget om Kosovos slutliga status är utformat för att främja ett multietniskt och demokratiskt samhälle i Kosovo som bygger på rättsstatsprincipen. De förklarade även att de var övertygade om att det särskilda sändebudets förslag skapar den nödvändiga grunden för hållbar ekonomisk och politisk utveckling i Kosovo och kommer att bidra till att stärka stabiliteten i regionen.

Belgrad och Priština genomförde en ytterligare förhandlingsrunda om förslagen under februari och mars, först på expertnivå och sedan, den 10 mars, på högsta politiska nivå.

Till följd av förhandlingarna utvidgade Martti Ahtisaari några av de redan långtgående bestämmelserna för skydd av kosovoserberna och den serbiska ortodoxa kyrkan ytterligare.

På det hela taget visade sig meningsskiljaktigheterna dock vara oförenliga mellan de båda sidorna vid förhandlingarna. Priština godkände statuspaketet till slut – medan Belgrad förkastade det. Därefter förklarade Martti Ahtisaari förhandlingarna avslutade den 10 mars och meddelade att han hade för avsikt att omedelbart vidarebefordra sitt förslag till uppgörelse till FN:s säkerhetsråd – vilket han gjorde helt rätt i enligt ordförandeskapets åsikt. Även om förhandlingarna skulle fortsätta i veckor eller månader framöver kommer inte Belgrad och Priština närmare någon kompromisslösning som båda sidor kan stödja, vilket ett års förhandlingar har visat. Tvärtom, under den sista förhandlingsrundan hade de två sidornas olika ståndpunkter befästs ännu starkare.

När förslaget till uppgörelse om Kosovos slutliga status vidarebefordrades till FN:s säkerhetsråd i måndags inleddes det avslutande, avgörande skedet i processen att fastställa Kosovos status.

Som Joost Lagendijk nyss påpekade är det mycket viktigt att EU inleder detta skede genom att visa upp en enad front externt och agera samfällt. Ju mer synlig EU:s enighet är, desto mindre är risken för en permanent blockad i säkerhetsrådet. Ordförandeskapet litar på att säkerhetsrådet kommer att fullgöra sitt ansvar, och hoppas på ett lägligt stöd för förslaget.

Jag vill gärna säga ett par ord om EU:s framtida roll i Kosovo.

EU är berett att axla en viktig roll i genomförandet av uppgörelsen. EU:s arbete för att förbereda vårt bidrag till en internationell närvaro i Kosovo efter lösningen på statusfrågan gör goda framsteg.

EU:s förberedande arbete inriktas på följande tre områden. För det första på stöd för den föreslagna civila närvaron. EU:s relevanta förberedande grupp arbetar lokalt, bland annat i nära samarbete med den Natoledda Kosovostyrkan KFOR, FN:s interimistiska uppdrag i Kosovo (Unmik) och Kosovos ledare, med målinriktade förberedelser för inrättandet och invigningen av det internationella civilkontoret (ICO).

För det andra inriktas vårt arbete på förberedelserna för den europeiska säkerhets- och försvarspolitikens (ESFP) uppdrag på rättsstatsområdet. Vi har redan gjort stora framsteg med detta. Vi räknar med att EU kommer att beviljas ett mandat som omfattar övervakning och tillhandahållande av vägledning och råd till de lokala myndigheterna på det bredare rättsstatsområdet. Vi förväntar oss också att mandatet kommer att omfatta verkställande befogenheter inom några områden som har att göra med polisväsendet – däribland upprätthållande av lag och ordning vid oroligheter och folksamlingar – samt domstolsväsendet och tullen. Vår planering är flexibel och kommer att anpassas efter utvecklingen av situationen om det blir nödvändigt.

För det tredje inriktas det förberedande arbetet på att fastställa utsikterna till Kosovos EU-medlemskap och stödja Kosovos ekonomiska och sociala utveckling.

I detta sammanhang välkomnar vi parlamentets intresse för Kosovo, som även återspeglas i detta förslag till betänkande. Joost Lagendijks betänkande om Kosovos framtid och EU:s roll utgör ett värdefullt bidrag till de internationella insatserna för att främja en varaktig lösning på Kosovofrågan.

Jag vill avsluta med att upprepa att processen för att lösa frågan om Kosovos status nu går in i ett avgörande skede. Detta innebär att EU ställs inför en dubbel utmaning. För det första måste vi bevara enigheten i sökandet efter en varaktig lösning för Kosovo, Serbien och hela regionen tillsammans med våra internationella partner, och för det andra måste vi intensifiera förberedelserna genom att främja de internationella insatserna för att genomföra uppgörelsen om Kosovos status.

Förslaget till uppgörelse utgör slutpunkten på upplösningen av det före detta Jugoslavien. Detta är ett unikt fall, och som sådant kan det inte utgöra något prejudikat för andra ”frusna” konflikter. Förslaget om slutlig status är en nödvändig förutsättning för att stabilisera Kosovo, Serbien och hela regionen. Som konflikterna under 1990-talet har visat är hållbar stabilitet på västra Balkan en central, för att inte säga vital fråga för EU:s säkerhet. Som inom andra områden är vår enighet grundläggande för att nå en varaktig lösning.

 
  
MPphoto
 
 

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Först och främst vill jag tacka och gratulera föredraganden, Joost Lagendijk, och ledamöterna för deras väsentliga och intensiva arbete med detta betänkande.

Som jag sa tidigare överlämnades rapporten och förslaget från det särskilda sändebudet, Martti Ahtisaari, till säkerhetsrådet i måndags. Jag stöder, liksom FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och EU:s ordförandeskap, den rapport och det förslag som Ahtisaari har lagt fram.

Jag tror att vi alla kan enas om att de två parterna skulle ha kunnat enas om en godtagbar kompromiss på egen hand i en perfekt värld. Under de senaste 14 månadernas förhandlingar har man funnit en gemensam grund i fråga om ett flertal praktiska aspekter av lösningen. Olyckligtvis står Belgrad och Pristina fortfarande på rakt motsatta sidor när det gäller själva kärnfrågan om statusen.

Martti Ahtisaaris förslag är utformat för att främja uppbyggnaden av ett demokratiskt, multietniskt samhälle i Kosovo som grundas på rättsstatsprincipen. Det innehåller omfattande bestämmelser som syftar till att säkra framtiden för alla samhällen i Kosovo, samt skyddet av religiösa platser och av kulturarv.

Som Joost Lagendijk med rätta betonade är europeisk enighet, här och i New York, väsentlig för ett beslut om Kosovo. Vi måste stödja Ahtisaari och hans förslag med konsekvent beslutsamhet i FN:s säkerhetsråd. Det finns inget att vinna på att fördröja beslutet. FN har styrt Kosovo i åtta år, och det rådande läget är uppenbarligen inte hållbart. Därför förväntar jag mig att säkerhetsrådet ska ta sitt ansvar i den ansvarsfulla multilateralismens anda och leda processen till en snabb och framgångsrik lösning.

När statusfrågan väl har lösts kommer genomförandefasen att inledas, vilket naturligtvis kommer att innebära en egen genesis. Även här måste EU uppträda enat. EU måste spela en ledande roll både vad gäller genomförandet av internationella, civila uppdrag och stödet för de europeiska möjligheterna i Kosovo. Detta kommer att kräva utnyttjande av alla våra instrument och betydande resurser. Vi har ingen utgångsstrategi, bara en ingångsstrategi, i västra Balkan och i Kosovo.

Jag vill understryka att lokalt ägarskap och partnerskap med världssamfundet är nyckeln till framgång för genomförandet av lösningen om slutlig status. EU och dess internationella partner kan inte ersätta Kosovos egna ansträngningar, varken i fråga om politisk vilja eller i fråga om resurser. Men vi kan ge stöd, och beslutet om slutlig status kommer inte att vara kostnadsfritt.

Vi vet ännu inte något bestämt om Kosovos ekonomiska behov efter det att uppgörelsen om dess status har ingåtts, men tidiga uppskattningar visar på att det kan komma att krävas ett internationellt stöd på omkring 1,3 till 1,5 miljarder euro för de första tre åren efter beslutet om status.

Det är fyra huvudsakliga områden som måste täckas: Kosovos del i Jugoslaviens skulder, kostnaden för genomförandet av lösningen om slutlig status, ekonomiska utvecklingsbehov och kostnaden för den internationella närvaron, inklusive det planerade uppdraget för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP), vilket förväntas bli det mest omfattande civila krishanteringsuppdrag som Europeiska unionen någonsin har åtagit sig. EU:s totala närvaro i Kosovo kommer sannolikt att uppgå till en internationell personal på mellan 1 500 och 2 000 personer.

Vi känner alla till att EU för närvarande står inför viktiga, utrikespolitiska utmaningar på andra områden, däribland Mellanöstern, Afghanistan och Darfur. Kosovo är inte den enda prioriterade finansieringen. Men Europa har ett särskilt ansvar i Kosovo, som ligger vid våra gränser och som är vårt framtida territorium. Vid mötet för EU:s utrikesministrar i Bremen på fredag, Gymnichmötet, kommer jag att betona att resurserna inte bara kan tas från EU:s budget. EU:s medlemsstater och våra partner i världssamfundet måste dela ansvaret. Kommissionen kommer att sammanställa ett stödpaket som motsvarar omfattningen av vårt ansvar. Jag räknar med ert stöd för detta, för det krävs ett starkt stöd från budgetmyndigheten för en sammanställning av ett trovärdigt stödpaket.

Ett sista ord om Serbien: jag kan försäkra er om att EU fortsätter att engagera sig starkt för Serbiens kandidatur till EU. Vi är redo att samarbeta för detta mål med en ny regering. Nu är det upp till Serbiens regering att uppfylla villkoren för ett återupptagande av förhandlingarna om ett stabiliserings- och associeringsavtal med Europeiska unionen.

Ett starkt samarbete med Serbien är nödvändigt för att en framgångsrik lösning ska kunna uppnås i denna statusprocess. Ett Serbien som känner tillförsikt inför sin europeiska framtid kan hjälpas att övervinna arvet från det förflutna.

 
  
MPphoto
 
 

  Erika Mann (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. – (DE) Fru talman! Jag kommer bara att ta upp några av de punkter som har diskuterats i utskottet för internationell handel. Eftersom jag själv har besökt båda sidorna av Kosovo vid flera tillfällen – både Priština och Mitrovica – är jag relativt väl lämpad att bedöma situationen. En fråga som är särskilt viktig för oss är att det görs en mycket detaljerad analys av den ekonomiska och handelsmässiga situationen, eftersom vi anser att ekonomisk stabilitet är det enda sättet att nå långsiktig säkerhet i hela regionen.

Situationen är ytterst problematisk. Infrastrukturerna är mycket bräckliga, och de viktigaste industrierna är i behov av en fullständig modernisering och upprustning. Det finns många innovativa små och medelstora företag, men de behöver mycket mer finansiellt stöd, och det finns en mycket ung befolkning som måste integreras och behöver arbeten. Allt detta är endast möjligt inom ramen för integration i EU – inte integration i den bemärkelsen att vi vädjar om Kosovos omedelbara medlemskap i EU, utan i den bemärkelsen att vi utvecklar konceptet frihandelsområden fullt ut till ett koncept som verkligen fungerar. Frihandelsavtal har trots allt redan undertecknats med många av Balkanländerna, men de måste verkligen fungera.

Vi förespråkar även starkt att det utmärkta arbete som EU har genomfört, särskilt inom den fjärde pelaren, ska överföras till de nya strukturerna, så att systemen inte måste förnyas fullständigt.

 
  
MPphoto
 
 

  Bernd Posselt, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman! År 1912 annekterades Kosovo, en region vars befolkning till 90 procent var albansk, av Serbien utan någon folkomröstning. Dess öde var skiftande fram till dess att krigsförbrytaren Slobodan Milošević i slutet på 1980-talet upphävde Kosovos autonomi i den jugoslaviska konstitutionen. En brutal apartheidregim infördes: albanerna fick inte tillträde till förskolor, skolor och universitet, och de fick yrkesförbud. De fick inte ens besöka allmänna bad. Systemet var ofattbart grymt, vilket jag har egen erfarenhet av.

Sedan följde massfördrivningen 1998, som inte upphörde förrän Nato ingrep, och då hade redan majoriteten av befolkningsgruppen fördrivits från landet. FN inrättade då en förvaltning, och vi kan nu se början till en ny tid. Hur kan då framtiden te sig? Om vi gör det vi ska, om vi snabbt löser frågan om status, i samförstånd och enighet, och om EU tar ansvar för en internationell närvaro i Kosovo, kan landet inom kort bli en multietnisk demokrati med de mest omfattande minoritetsrättigheterna i världen. Ahtisaarirapporten innehåller faktiskt det mest omfattande minoritetsskyddet i världen och innebär ekonomiska framtidsutsikter och förvisso också utsikter om ett EU-medlemskap.

Jag instämmer med Erika Mann i att landet har försummats under årtionden. Det krävs investeringar för de unga arbetslösa, och det kan inte göras förrän statusfrågan har fått sin lösning och det finns rättssäkerhet. Det är därför vi måste koncentrera oss på rättsliga och inrikes frågor. Dessutom måste det råda fred i landet och goda grannförbindelser med Serbien.

Jag kan bara vädja till de serbiska politikerna: General de Gaulle talade en gång om la paix des braves – de tappras fred. Då skulle serber och albaner kunna komma i åtnjutande av en bra, gemensam europeisk framtid som grannfolk i Europa ...

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 
 

  Csaba Sándor Tabajdi, för PSE-gruppen. (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera föredraganden, Joost Lagendijk, till hans utmärkta betänkande. Att åstadkomma ett stabilt, hållbart och livskraftigt styre av Kosovo är mycket viktigt för stabiliteten på västra Balkan i dess helhet. Ett sådant styre har inte funnits sedan andra världskriget, faktiskt inte sedan fredsfördraget i Paris, angående eventuella förändringar av gränserna.

EU har, och kommer också i fortsättningen att ha, ett avgörande och särskilt ansvar för den internationella närvaron på fältet i Kosovo, i stället för FN. Detta är det största testet av EU:s gemensamma utrikespolitik, som för närvarande håller på att sjösättas.

Det krävs en rättvis och väl avvägd lösning. Det internationella samfundet kan inte favorisera en av parterna – kosovoalbanerna – och straffa den andra, serberna. Man måste hitta en rättvis lösning. I sitt beslut om Kosovos slutliga status måste FN:s säkerhetsråd beakta de problem som Kosovos status kan föra med sig för regionen i dess helhet, för stabiliteten i hela Centraleuropa, för förhållandena i Serbien och för en ny serbisk regering.

Den socialdemokratiska gruppen stöder Joost Lagendijks betänkande, och vi står bakom Ahtisaariplanen, som är en utmärkt grund. Men det är inte EU som ska besluta om Kosovos slutliga status – det är FN:s säkerhetsråds ansvar. Vi socialister menar att den slutliga statusen måste införlivas med Europaparlamentets dokument när säkerhetsrådet väl har fattat sitt beslut. Vi socialister gratulerar Joost Lagendijk och ber parlamentet att stödja vårt förslag att skjuta upp definitionen av slutlig status.

 
  
MPphoto
 
 

  Lapo Pistelli, för ALDE-gruppen. (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Även om EU inte har den utrikespolitiska makt som många av oss skulle önska har vår debatt i dag om Kosovo större politisk betydelse än den skulle ha haft under andra omständigheter, huvudsakligen på grund av att diskussionen om och antagandet av Lagendijkbetänkandet sker vid en tidpunkt då förhållandena fortfarande inte är fastlagda, då händelseförloppet utvecklas vecka för vecka och enskilda aktörer fortfarande kan påverka vad som sker. Jag menar därför att det skulle vara mycket värdefullt om Europaparlamentet gjorde ett tydligt uttalande i morgon – och om EU gjorde det i övermorgon, så att säga. Om möjligt bör detta göras med en stor majoritet i morgon i parlamentet och, eventuellt, enhälligt i rådet inom några veckor.

Det är intressant att de bedömningar som vi har hört hittills från Joost Lagendijk, rådet och kommissionen i stora drag följer samma linjer. Jag menar att det är en mycket viktig förutsättning. Jag skulle vilja kort nämna fem punkter. För det första: Balkans och Kosovos framtid är en framtid i Europa. Det första tydliga steg som vi kan ta för att få en smula fred i dessa områden är att se till att det finns ett positivt mål för alla – för Serbien och för Kosovo – nämligen medlemskap i EU. Detta är ett mål som passar dem men också oss mycket bra, särskilt för att förändra ett område som annars kommer att vara instabilt till ett område med varaktig fred, ekonomisk tillväxt och multietnisk demokrati.

För det andra: vi måste frigöra oss från det institutionella limbo som uppstod efter 1999. Det är anledningen till att vi bör stödja Martti Ahtisaaris rapport och den ståndpunkt – som vi hoppas blir enhällig – som européerna i FN:s säkerhetsråd kommer att anta.

För det tredje: självständighet är det slutresultat som hela Kosovos befolkning vill se och som också nämns i Lagendijkbetänkandet, delvis som ett resultat av de ändringsförslag vi har lagt fram. Historikerna kanske kommer att tala om för oss att det var ett misstag att inte ha några alternativ. Detta är dock verkligheten i dag, och det känner de serbiska ledarna också mycket väl till. De måste lugnas politiskt och inte förödmjukas. Det är nödvändigt att inse att Serbien, symboliskt, aldrig har gett upp Kosovo men att Kosovo i åratal faktiskt har befunnit sig utom räckhåll för serbiskt inflytande.

Slutligen måste Europaparlamentet ställa sig bakom Ahtisaariplanen – enhälligt, jag säger det igen – med förhoppningen att rådet också gör det de närmaste veckorna.

Jag vill göra en sista kommentar: den debatt om Europaparlamentets budget som vi kommer att ha inom ett par veckor måste erbjuda konsekvens mellan det vi säger på politisk nivå och de finansiella instrument som vi antar för att hjälpa Kosovo mot slutresultatet.

 
  
MPphoto
 
 

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill liksom mina kolleger tacka föredraganden för det arbete som har lagts på detta betänkande. När vi talar om Kosovo tänker vi ofta på det på ett teoretiskt sätt, medan det är den sista grundbulten i den mycket splittrade europeiska regionen på västra Balkan. Jag anser att det ankommer på oss alla att se till att vi sänder starkast möjliga budskap om att den demokratiska vilja som folket i Kosovo ger uttryck för ska respekteras, att denna process ska slutföras och att Europeiska unionen är enig om hur saker och ting bör fortskrida i framtiden.

Vi har redan en färdplan i form av Ahtisaariplanen. Det är en mycket klar och koncis plan när det gäller det slags skydd och mekanismer som kan införas för att garantera att Kosovos rättigheter företräds och upprätthålls. Men det viktigaste är att de kommer att utgöra en garanti för att Kosovos minoriteter också skyddas och företräds och att de inte blir en del av en enskild stat där de inte har något inflytande eller någon roll.

Det viktigaste av allt, om vi har lärt oss någonting av historien – genom exemplet med grundandet av Europeiska unionen eller konfliktlösningen i andra områden på den europeiska kontinenten – är att vi bara genom att få en bättre och närmare förbindelse till våra grannar kan uppnå det som verkligen kan kallas för en rättvis och bestående fred. Det är anledningen till att vi inte får bortse från Serbien. Även om många av oss har kritiserat Serbien för dess tidigare handlingar, och kanske för en viss omedgörlighet i detta skede, har landet berättigade intressen som det måste tas hänsyn till. Likaså har den serbiska minoriteten i Kosovo intressen som måste tas upp.

Vi måste agera som garant för dessa rättigheter. Vi måste visa att vägen framåt är den bästa möjliga vägen för att uppnå den fred och stabilitet som vi alla vill ha i denna del av Europa. För närvarande finns det 213 irländska soldater i den KFOR-styrka som är stationerad i Kosovo. De spelar en ovärderlig roll i skapandet av fred och stabilitet. Som föregående talare sa bör vi, när vi röstar om Europeiska unionens budget i framtiden, ha den gemensamma utrikes- och säkerhetsaspekten i åtanke, för det är ett område som vi är framgångsrika på.

 
  
MPphoto
 
 

  Gisela Kallenbach, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Det finns ingen enkel lösning för framtiden för det s.k. Restjugoslavien, inklusive Kosovo. Det förenklar dock inte lösningen om vi bara skjuter problemen ifrån oss, utan snarare tvärtom. Av den anledningen är jag glad att det finns ett konkret förslag på bordet i FN:s säkerhetsråd, efter åtta års internationell förvaltning. Jag vill vädja till parlamentet att rösta för detta förslag, eftersom det i stora drag motsvarar Joost Lagendijks betänkande. Det måste bli ett slut på den osäkerhet som Kosovobor av alla möjliga etniska ursprung och serber befinner sig i. Först då kommer den angelägna ekonomiska utvecklingen, som ett steg mot EU-integration, att bli möjlig. Varje försening av det nuvarande beslutsfattandet och av Kosovos därmed följande integration i EU kommer att kosta regionen och EU dyra pengar.

 
  
MPphoto
 
 

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Fru talman! Den stora majoriteten i vår grupp kommer att rösta mot betänkandet. Det beror huvudsakligen på att man där inte tar hänsyn till folkrätten – vilket också är fallet med Ahtisaarirapporten. Martti Ahtisaari har föreslagit att EU ska utveckla ett slags efterträdare till UNMIK, Förenta nationernas interimistiska uppdrag i Kosovo, som innebär att UNMIK fortsätter på annat sätt, bland annat genom den s.k. Kosovo Trust Agency, som huvudsakligen har genomfört privatiseringar i Kosovo vilka har orsakat lokala problem.

Vi vill säga rent ut att parlamentets inställning i den frågan är ensidig och sannolikt kommer att trappa upp konflikten. Vi vill återigen fästa uppmärksamheten på punkt 3 i betänkandet från utskottet för utrikesfrågor, och jag citerar: ”Europaparlamentet anser att varje lösning av Kosovos framtida status måste stå i överensstämmelse med folkrätten.” Jag hoppas att denna passus kommer att stå kvar i betänkandet. Jag har hört att det redan finns tidiga ändringsförslag där man vill ta bort den. Vi vet alla att ett av skälen till att det ser ut som det gör i Kosovo är det angreppskrig som Nato har fört mot Jugoslavien. Min fråga kvarstår – jag har redan ställt den till kommissionsledamoten – vad tänker EU göra om Serbien, och särskilt Ryssland, fortsätter att säga nej? Jag måste få ett svar på det, som visar att avsikten verkligen är att handla tvärtemot vad dessa två länder vill. Den stora majoriteten i min grupp vill inte vara delaktiga i detta, och vi kommer därför att rösta mot detta betänkande.

 
  
MPphoto
 
 

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. (NL) Fru talman! Joost Lagendijk har framställt ett opartiskt betänkande om den komplicerade situationen i Kosovo, och en viktig aspekt som han har berört är medborgarskap mot bakgrund av Kosovos flerspråkiga och multietniska karaktär. Det är slående att man i det aktuella betänkandet inte andas en stavelse om Kosovos uttalade status, även om det görs i ändringsförslag 13, som vi stöder.

Det gör i själva verket inte heller FN-medlaren Martii Ahtisaari, som i förrgår överlämnade sin slutrapport till FN:s säkerhetsråd med en enkel rekommendation: självständighet för Kosovo under internationell övervakning. Premiärminister Vojislav Kostunica meddelade dock förra veckan att det aldrig kommer att bli aktuellt för Serbien med självständighet för Kosovo. Han hoppas till och med på ett ryskt veto i FN:s säkerhetsråd. Detta önskemål är diametralt motsatt den albanska rörelsens krav på självbestämmande. Deras ledare, Albin Kurti, accepterar ingenting mindre än villkorslös självständighet. Vad som än sker är risken för bristande etnisk integration och regional instabilitet en realitet.

Den stora utmaningen för det internationella samfundet är därför uppenbar: att kombinera regional stabilitet med multietniskt medborgarskap i ett suveränt Kosovo. Kommissionsledamot Olli Rehn talade förra veckan om att detta är ett viktigt lackmustest för EU. I detta avseende vill jag önska kommissionen och rådet mycken klokhet, stort stöd och all lycka.

 
  
MPphoto
 
 

  Alojz Peterle (PPE-DE). – (SL) Jag vill berömma min kollega i parlamentet, föredraganden Joost Lagendijk, för hans mycket ansvarsfulla insatser för att säkra bredaste möjliga politiska enighet i betänkandet. Här tar Europaparlamentet sin del av ansvaret för beslutet om den slutliga statusen för Kosovo, som har stått under FN-förvaltning sedan 1999. Det är att beklaga att förhandlingarna inte ledde till någon lösning, och det gör EU:s ansvar ännu större.

Kosovo, Serbien, sydöstra Europa och hela Europa behöver fred och stabilitet. Folk i detta område har rätt till fred och stabilitet oavsett etniskt ursprung. Mot bakgrund av de problem och spänningar som har byggts upp i Kosovo måste processen mot dess slutliga status förebygga en kaotisk utveckling. En sådan utveckling skulle, ännu en gång, kunna såra värdigheten hos flera etniska identiteter, leda till destabilisering eller skapa ytterligare hinder för EU-anslutning för länderna i denna region.

Föredraganden och alla vi andra är bundna av våra gemensamma värderingar och principer, särskilt överenskommelsen i Thessaloniki för länderna i sydöstra Europa, som har sitt ursprung i önskan att för alltid utrota konfliktkällorna i denna del av Europa. Vi arbetar tillsammans för en lösning som gör det möjligt för flera etniska grupper i Kosovo att leva sida vid sida och för att, på kortast möjliga tid, skapa möjligheter i Kosovo, där man nu står inför svåra ekonomiska och sociala utmaningar, att gå mot försoning, framsteg och välstånd.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: ROTHE
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Hannes Swoboda (PSE).(DE) Fru talman! I morgon kommer parlamentet att rösta för Lagendijkbetänkandet – med en övervägande majoritet, förmodar jag – men det är i första hand ett uttryck för stöd för det arbete som Martti Ahtisaari och hans medhjälpare har gjort. Jag anser att den ståndpunkt som Martti Ahtisaari föreslår är i princip den väg vi bör välja.

Den fråga som ställs från tid till annan är: självständighet – ja eller nej? Detta beslut kommer att fattas av FN, och jag hoppas att FN:s beslut, efter nödvändiga överläggningar, kommer att bli det rätta. Vi kommer att stödja detta beslut till fullo. Det som verkligen är viktigt är dock vad som kommer att hända efter resolutionen om statusfrågan. Statusfrågan kommer inte att vara lätt att lösa när det gäller Serbien – ingen tycker om att förlora en viktig del av sitt territorium. Vi kan bara tänka oss det med utgångspunkt i vårt eget land.

Inte heller kommer resolutionen i statusfrågan att lösa de problem som Kosovo står inför, eftersom arbetet med att bygga upp ett eget oberoende ekonomiskt och socialt system bara har börjat. Kosovos folk kommer att fråga: hur blir det med mitt jobb, hur ska jag kunna tjäna några pengar och ha råd med ett hus? Detta kommer att bli svårt i det egna landet.

EU:s uppgift – och detta stöds och lyfts fram i det betänkande som vi ska rösta om i morgon – är att hjälpa båda parterna att samarbeta för att denna process ska gå framåt på ett förnuftigt och anständigt sätt med ömsesidig respekt. Detta anser vi vara det viktigaste, också när vi ser på morgondagens beslut. Vi uttalar vårt stöd för ett entydigt beslut i statusfrågan, men vi bekräftar också att EU – och särskilt parlamentet – måste stödja båda parter, så att både Kosovo och Serbien kan se fram mot en ljus framtid.

 
  
MPphoto
 
 

  Jelko Kacin (ALDE). – (SL) I helgen uppmärksammade vi Romfördragets 50-årsdag i Rom och Berlin och firade en lång period av fred. På västra Balkan bröts dock denna period av fred, av extremt grymma och destruktiva krig.

Folkmordet i Srebrenica har lärt oss alla att vi aldrig får riskera att en sådan mänsklig katastrof upprepas i Kosovo. Det var därför som vi, för åtta år sedan, vidtog förebyggande åtgärder i rätt tid genom att ingripa med militära styrkor. Vid den tiden fanns också ett hot om veto i FN, men vi lyckades ändå agera. I dag har Kosovo bara kommit halvvägs, utan status, utan tillgång till internationella medel och utan en effektivt fungerande rättsstat. Enbart en stat kan ge den grund och den ram som krävs för ekonomisk återhämtning, för utländska och inhemska investeringar och för de jobb som så väl behövs. Enbart en stat kan bli medlem i EU.

Förseningar i den process som leder fram till ett fastställande av status kan hota den bräckliga situationen och försena de konstruktiva processer som stabiliserar regionen, främjar ekonomiskt och politisk samarbete mellan grannar och förenar dem i målet att utveckla samarbetet med andra EU-länder och utforma omgivningen med vår som modell. Martti Ahtisaaris dynamiska insatser för att få till stånd ett beslut om Kosovos status hjälper oss att ingjuta mera hopp hos alla invånare i denna region, liksom EU:s anda och metoder.

Det är deras framtid, samexistens och välbefinnande som vi håller på med. Av den anledningen menar jag att politiker i grannländerna Serbien, Montenegro, Albanien och Makedonien, liksom Kroatien och Bosnien, kommer att hitta ytterligare motivation för att komma närmare EU.

 
  
MPphoto
 
 

  Hanna Foltyn-Kubicka (UEN). (PL) Tack, fru talman! Europaparlamentet har, i det betänkande som vi har diskuterat, uttalat sig om den tvistiga frågan om Kosovos framtid. Provinsen ligger i hjärtat av Europa, och därför måste Europa också spela en aktiv roll när det gäller att besluta om dess framtid. Vi kan dock inte bara sätta i gång med det utan FN:s säkerhetsråds samtycke, vilket också betonas i betänkandet. Det kommer inte att gå att nå ett sådant samtycke utan Rysslands medgivande.

Ryssarna ser Kosovo som ett användbart förhandlingsobjekt i kontakterna med väst, som de kan använda i förhandlingarna om Irans kärnkraftsprogram.

Vi måste också komma ihåg att om Kosovo medges självständighet så kommer det att ses som ett prejudikat som Ryssland kan vilja åberopa under förhandlingar om andra regioner såsom Abchazien, Transnistrien eller Nordossetien. Därför måste vi starkt betona att Kosovo är ett unikt fall och ett undantag, och att Ryssland inte kan använda det för att återupprätta sin position som en supermakt.

 
  
MPphoto
 
 

  Erik Meijer (GUE/NGL). – (NL) Fru talman! Kosovo utgjorde en söndrande del i f.d. Jugoslavien. Till och med innan Slovenien och Kroatien blev självständiga hade invånarna i Kosovo mentalt frigjort sig från Serbien. Redan då hade de satt upp sin egen förvaltning och utbildning och bojkottade alla statliga institutioner. De krävde internationellt erkännande av sin självständighet men blev tvungna att ta till krig och ockupation på nytt.

Sedan 1999 har serbisk militär och statstjänstemän ersatts av andra kolonialister. Invånarna i Kosovo vill bara en enda sak: självbestämmande – ”Vetevendosje” – vilket framgår tydligt av graffitin på varenda vägg. En förlängning av den nuvarande oklara situationen kommer att bidra till stagnation och brottslighet. Ett tvångsinförlivande med Serbien kommer oundvikligen att leda till antingen ett inbördeskrig eller 2 miljoner flyktingar. De utsikterna är värre än att man på nytt bryter mot folkrätten, som inte sanktionerar en separation utan överenskommelse.

Det skulle också vara bättre för Serbiens framtid om landet slutligen befriades från det nationalistiska prestigefyllda slaget om Kosovo. Alla vet att det inte finns någon annan slutlig lösning än ett självständigt Kosovo, men ingen vågar vara den förste som tar ansvar för det. Tyvärr kommer detta att leda till omfattande förseningar av genomförandet av Ahtisaaris försvagade förslag.

 
  
MPphoto
 
 

  Doris Pack (PPE-DE).(DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Joost Lagendijk! Jag behöver faktiskt inte saga någonting, eftersom jag bara kan instämma i vad ni sa, såsom Hannes Swoboda och Gisela Kallenbach har gjort. Jag vill dock framföra några kommentarer.

Jag vill i förväg varna för att vi efter en debatt av detta slag mycket snabbt av omgivningen, och framför allt i den berörda regionen, kan misstänkas för att vara anti-serber eller pro-albaner. Jag vill protestera mot detta. Vi har faktiskt i åratal försökt att hjälpa folket i Serbien och Kosovo att få en fredlig framtid i välstånd. Det är svårt att skapa förutsättningar för detta, och den lösning som Martti Ahtisaari har lagt fram gör det möjligt för folket att slutligen lägga Slobodan Miloševićs besudlade stig bakom sig. Om det är rätt, käre herr Tabajdi, vet jag inte. Det är bara väldigt svårt att komma fram till lösningar. Men jag vet inte om det finns någon annan möjlighet än den som nu har föreslagits.

Det har naturligtvis aldrig förts några verkliga förhandlingar mellan serber och albaner. De extrema åsikterna har varit alltför långt ifrån varandra, och därför har de aldrig tagits upp i några förhandlingar. Låt oss därför för Guds skull inte förlänga förfarandet ytterligare. Jag förstår också att ingen serbisk regering någonsin kommer att gå med på att förlora Kosovo. Om de serbiska politikerna är ärliga – och naturligtvis är några av dem det när man talar med dem – så vet de också att en fredlig framtid inte är möjlig med Kosovo på deras nationella territorium, och folket i Serbien och Kosovo, särskilt de unga, förtjänar verkligen en fredlig framtid. Politikerna borde fråga sig vilka människor i Serbien det är som vill ta konsekvenserna, både de finansiella konsekvenserna och alla politiska konsekvenser, av att Kosovo förblir serbiskt. Albanerna måste göra det möjligt för de serber som vill leva i sin hembygd i Kosovo att göra det och låta dem få återvända om de så önskar.

Jag anser att Ahtisaaris plan är den enda grunden för fredlig samexistens. I diskussionerna bortser man tyvärr ofta från åren med apartheidregim från 1989 till 1998, vilket gjorts även här idag. Jag lade märke till det i Tobias Pflügers kommentarer till exempel. Jag tror inte att Natoattacken var början, utan att allt började med att Kosovos självständiga status upphävdes. Säkerhetsrådet borde verkligen få det goda rådet att slutligen snabbt lösa den gordiska knuten, så att vi kan fortsätta att arbeta och hjälpa både Serbien och Albanien på deras fredliga väg in i Europeiska unionen.

 
  
MPphoto
 
 

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (NL) Fru talman! Jag behöver väl inte säga det, men jag vill också gratulera min vän ledamoten Joost Lagendijk till hans betänkande, även om vi inte har samma åsikter i minsta detalj.

Vi som grupp välkomnar naturligtvis de förslag som förhandlaren Martti Ahtisaari lade fram i New York förra måndagen. Det är också något som tydligt återspeglas i betänkandet som vi ska rösta om imorgon. Vår grupp stöder betänkandet i sin nuvarande form. De förslag som utgår från denna plattform stöds också av rådet och kommissionen.

Det vi tror har störst betydelse är dock att säkerhetsrådet fattar beslut om Kosovos status. Det bör göras utan onödiga förseningar, så att osäkerheten i Kosovo snart kan försvinna och invånarna både i Kosovo och Serbien kan rikta in sig på sin framtid i Europa.

Det är dock inte Europeiska unionens uppgift att ta ställning i denna fråga nu. Mot bakgrund av detta anser vi att det inte är EU:s sak att föregripa säkerhetsrådets slutliga resultat när det gäller status. Kosovos tillfälliga status grundas på säkerhetsrådets resolution, och det bör också Kosovos slutliga status göra. Det är av största betydelse för beslutets internationella legitimitet, och av det skälet har vi förkastat Bernd Posselts ändringsförslag.

Det är också väsentligt för den interna legitimiteten för beslutet om status. EU kommer faktiskt inte att påbörja det verkliga arbetet förrän efter beslutet i New York. EU kommer i stor utsträckning att ha ansvar för att leda genomförandet av statusen. Det är något som EU måste vara noggrant förberedd på, men EU måste framför allt undvika att det redan på förhand kommer att stå emellan de båda parterna. Det är också skälet till varför min grupp kommer att rösta nej till ändringsförslaget om att godkänna statusen utan att det har förts en debatt om det i New York.

I detta hänseende följer vi den linje som ordförandeskapet och också kommissionen har förespråkat, men ingen av dem nämnde godkännande här i eftermiddag.

 
  
MPphoto
 
 

  Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN). – (PL) Fru talman! Debatten om Kosovo har väckt en fråga som är av största betydelse när det gäller internationella förbindelser. För första gången på många år bryter världssamfundet ett europeiskt lands territoriella suveränitet. Det är visserligen sant att det inte finns några förslag om att ge oberoende till denna nya politiska enhet, men denna nya kvasistat förmodas ha en egen nationalsång, flagga och miniarmé. Landet kommer också att vara föremål för internationell kontroll under en icke fastställd tidsperiod.

Detta nya synsätt på internationellt ingripande i en suverän stats interna angelägenheter kommer att bli praxis, vilket i framtiden kan leda till att världssamfundet försöker att manipulera andra länders interna angelägenheter, vilka har betydligt mindre problem.

Den enda förnuftiga lösningen är att formellt låta Kosovo vara kvar i Republiken Serbien och att ge det mer självständig status och också vidta snabba åtgärder för att införliva regionen i Europeiska unionen. Ett självständigt Kosovo kommer fortfarande att ha en betydande serbisk minoritet som kommer att destabilisera landet.

 
  
MPphoto
 
 

  Adamos Adamou (GUE/NGL).(EL) Fru talman! Situationen i Kosovo efter och som resultat av interventionspolitiken är ett annat problem som måste lösas inom FN:s ram. Martti Ahtisaaris förslag, som i huvudsak antas i det betänkande vi behandlar, går emot grundläggande principer inom internationell rätt, själva FN-stadgan, och i det föreskrivs att gränser ska dras tillbaka och att områdets historia ska förvanskas på bekostnad av den serbiska befolkningen.

Ahtisaaris förslag innebär generellt stöd för inrättandet av en självständig stat i så måtto att den kan vara oberoende med hjälp av Natos militära närvaro och tillämpning av den europeiska säkerhetspolitiken. Jag är rädd att det kommer att fungera som ett protektorat snarare än som en självständig stat.

Vi är och ska fortsätta att vara förespråkare för staters självbestämmande, men inte när det tillämpas godtyckligt på grundval av dubbla standarder. Vi behöver bara tänka på att efter upplösningen av kolonialväldet och före Jugoslaviens sammanbrott har världssamfundet endast erkänt utbrytning vid ett tillfälle – och det var av mycket särskilda skäl – nämligen Bangladeshs utbrytning ur Pakistan. Vi måste varna för att om Kosovo blir självständigt blir det som att öppna Pandoras ask, vilket kommer att leda till att alla former av utbrytningsaktiviteter kommer att öka.

 
  
MPphoto
 
 

  Francisco José Millán Mon (PPE-DE). – (ES) Fru talman! Kosovofrågan är komplicerad och har många olika följder på olika nivåer. Den påverkar de grundläggande principer som reglerar hur världssamfundet fungerar. I denna fråga är det därför nödvändigt att agera försiktigt, söka så brett samförstånd som möjligt och beakta internationell rätt.

Kosovo är också ett exceptionellt fall. FN:s särskilda sändebud och en stor majoritet av världens länder har erkänt detta. Med tanke på att det är ett exceptionellt fall blir det inte något prejudikat för andra eventuella fall i Europa. Det uppges i den resolutionstext som vi ska rösta om imorgon.

Som kontaktgruppen uppgav i sina slutsatser från januari 2006 beror Kosovoproblemets särskilda egenskaper bland annat på Jugoslaviens uppdelning och de konflikter som följde därefter, den etniska rensningen och händelserna 1999, och bland dem vill jag betona Natos militära ingripande det året. En annan faktor som gör fallet Kosovo speciellt är den långa perioden som landet ska stå under internationellt styre i enlighet med resolution 1244.

Jag skulle ha velat att Martti Ahtisaari hade hittat en lösning som båda de aktuella parterna hade godkänt: Serbien och Kosovo. Med tanke på att frågorna är mycket känsliga och rör grundläggande principer, och att det gäller en region som under lång tid har gått igenom konflikter och haft en instabil situation, skulle en förhandlingslösning som båda parter ömsesidigt anser vara acceptabel ha varit den bästa lösningen. Tyvärr har man dock vid förhandlingarna under 2006 och i början av 2007 inte lyckats att föra samman de olika ståndpunkterna.

Det är nu upp till säkerhetsrådet att diskutera Martti Ahtisaaris förslag och att med utgångspunkt från detta anta lämpliga beslut. Det är tydligt att varken Europaparlamentet eller några andra institutioner har behörighet att fatta beslut om territoriets slutliga status, och det ska fastställas av säkerhetsrådet inom en rimlig tidsperiod för att försöka få till stånd ett avtal mellan parterna.

Jag hoppas under alla omständigheter att ledamöterna i rådet, särskilt dess permanenta ledamöter, kommer att spela en konstruktiv roll i ett så avgörande ögonblick som detta, och vi begär i texten att vi ska rösta imorgon.

 
  
MPphoto
 
 

  Adrian Severin (PSE).(EN) Fru talman! Varje gång vi hittar en rättvis, rimlig och hållbar lösning för att hantera en krissituation vill vi att den ska bli prejudicerande. Det faktum att vi inte vill att vår lösning för Kosovo ska bli prejudicerande denna gång tyder på att vi erkänner att lösningen är misslyckad eller åtminstone förhastad. Och det är önsketänkande att tro att ingen kommer att använda den som prejudikat. Därför måste vi hitta sätt för att minska de medföljande riskerna.

Med hänsyn till detta kan vi överväga fyra förslag. Det första är att acceptera och konstatera att lösningen för Kosovo grundar sig på och bör vara förenlig med principen om regional säkerhet. Det andra är att samtycka till att Kosovo endast kan bli självständigt inom EU efter att ha uppfyllt kraven för medlemskap. Det tredje är att omedelbart erbjuda Serbien en tydlig handlingsplan för anslutning till EU utan några förhandsvillkor. Och det fjärde är att sammankalla till en internationell konferens om västra Balkan för att införliva lösningen för Kosovo i ett regionalt avtalspaket.

Utan ett tillvägagångssätt som ser bortom Kosovos gränser och bortom nutid kanske planen inte ger den väntade effekten.

 
  
MPphoto
 
 

  Ioannis Kasoulides (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Föredraganden Joost Lagendijk och vår skuggföredragande Bernd Posselt har verkligen gjort ett utmärkt arbete. Jag kommer dock inte att rösta för detta betänkande av ren princip. Jag anser att en sådan här dispyt måste lösas genom lösningar som ömsesidigt förhandlats fram och överenskommits av de berörda parterna och inte genom unilaterala åtgärder eller påbud utifrån. En varaktig lösning kräver vilja hos dem som ska genomföra den.

Jag accepterar inte idén om en självständig stat med begränsad suveränitet. Ett självständigt land är helt suveränt, annars är det något fel med att det blev självständigt.

Jag är medveten om att det enda realistiska resultatet för Kosovo varken är en återgång till serbisk suveränitet eller en delning eller union med något annat land. Förhandlingsprocessen kanske har tagit lång tid, men Martti Ahtisaaris rapport offentliggjordes bara för några veckor sedan. Varför drar vi så snabbt slutsatsen att parternas ståndpunkter är orubbliga? Vi bör uppmuntra dem till att förstå att det inte finns någon annan väg än att förhandla inom rimlig tid och med denna rapport som grund.

Kommissionsledamoten sa att åtagandet gentemot Serbien kan utgöra ett diplomatiskt verktyg för att uppmuntra Belgrad till att integrera sin ståndpunkt med Martti Ahtisaaris förslag. Jag tror att tålamod är en viktig faktor i internationell diplomati.

 
  
MPphoto
 
 

  Józef Pinior (PSE). (PL) Fru talman! Att lösa Kosovos status är ett bra test för Europeiska unionens nya utrikespolitik.

För det första vill vi uttrycka vår uppskattning för Martti Ahtisaaris arbete, FN:s generalsekreterares sändebud för statusförhandlingarna, och hans plan.

För det andra betonar Europaparlamentet att en eventuell överenskommelse om Kosovos framtida status måste vara förenlig med de demokratiskt uttryckta önskemålen bland Kosovos invånare samtidigt som de mänskliga rättigheterna och internationell lag följs.

För det tredje måste Kosovos problem ses i ett bredare sammanhang som rör situationen på Balkan.

I denna tid då vi firar femtioårsminnet av undertecknandet av Romfördragen vill jag särskilt betona Europeiska unionens ansvar för att fastställa villkoren och öppna vägen för ett framtida medlemskap i unionen för Serbien. Europeiska unionen måste spela en historisk roll genom att hjälpa till att främja demokrati och välstånd för alla människor på västra Balkan.

 
  
MPphoto
 
 

  Peter Šťastný (PPE-DE). – (EN) Fru talman, herr kommissionsledamot, ärade ledamöter! Trots att jag inte tror att vi vände på alla stenar i våra gemensamma insatser för att få den serbiska sidan att stödja det slutgiltiga avtalet ser jag positivt på Joost Lagendijks betänkande eftersom man där lyfter fram behovet av att uppnå samtycke från båda berörda parter.

Jag vet att människorna i Kosovo inte kan leva i ingenmansland särskilt mycket längre. De betalar ett mycket högt pris för varje dag som förhandlingarna dras ut. Vi måste dock dra lärdom av historien och tänka på vad som händer när en tredje part bestämmer slutresultatet av en konflikt mellan två länder utan tydligt samtycke från de primära inblandade parterna. Detta är exakt den riktning som Martti Ahtisaaris rapport har, som i högsta grad saknar serbiskt stöd.

För närvarande verkar det som om alla beslut har fattats och att Kosovo snart kommer att få sin egen status. Men om vi verkligen önskar varaktig fred och välstånd på västra Balkan måste vi fortsätta att uppmuntra Belgrad till att skriva på papperen. Vi har EU:s resurser och de internationella institutionerna för att uppnå ett sådant mål. Jag fortsätter att hoppas på det bästa, och jag kommer därför att rösta för Joost Lagendijks betänkande men samtidigt ha i åtanke att arbetet från samtliga berörda parter inte får upphöra när Kosovos slutliga status utropas. Ju fortare vi får Serbien att acceptera avtalet, desto bättre är det för Balkan och för hela Europa.

 
  
MPphoto
 
 

  Monika Beňová (PSE).(SK) Precis som mina kolleger vill också jag lovorda det arbete som föredraganden genomfört och de insatser som skuggföredraganden, Csaba Sandor Tabajdi, har gjort. Jag tycker att vi har behandlat detta länge i utrikesutskottet och har mött företrädare både från Priština och Belgrad. FN:s säkerhetsråd ska nu fastställa status och särskilt framtiden för de människor som nu bor i Kosovo. Denna bestämmelse kommer att påverka serber och kosovoalbaner i lika hög grad. Bestämmelsen kommer också att ha lika betydelse för kristna och muslimer. Den kommer också att påverka kristna och muslimer på samma sätt. Den kommer att påverka utvecklingen av livskvaliteten.

Som ledamot av Europaparlamentet beklagar jag mycket att vi har drivit Serbien in i en situation där landet endast kan förlita sig på Ryssland och ser Ryssland som ett ess för att försvara Serbiens intressen i FN:s säkerhetsråd. Jag måste säga att jag inte tror att ledamöterna, om vi uppmanades att rösta om betänkandet imorgon, skulle stödja ändringsförslag som dramatiskt undergräver någon av parternas legitimitet. Jag tror att ledamoten endast skulle stödja förslag som behandlar de båda inblandade parterna på ett jämlikt och rättvist sätt.

 
  
MPphoto
 
 

  Olli Rehn , ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman, ärade ledamöter! Jag vill tacka er för denna självständiga och ansvarsfulla diskussion. Jag anser att ert betänkande och förhoppningsvis era röster i morgon kommer att förstärka den europeiska enigheten ytterligare för att förfarandet med Kosovos status ska få ett framgångsrikt slut.

I och med att president Martti Ahtisaaris förslag lades fram till FN:s säkerhetsråd har förfarandet nu gått in i sin avgörande fas. Jag litar på att FN:s säkerhetsråd kommer att ta sitt ansvar, och jag hoppas att det kommer att stödja förslaget inom rimlig tid.

Sedan kommer vi in i den svåraste fasen, nämligen genomförandet av statusen, som ni här i parlamentet i dag har sagt är ett verkligt avgörande prov för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Därför uppskattar jag verkligen det stöd för vår gemensamma utmaning som har getts av parlamentet och föredraganden om Kosovo, Joost Lagendijk.

Avslutningsvis är jag glad att alla tre institutioner delar ståndpunkten om att vi fortfarande behöver europeisk enighet och EU:s ledarskap för att uppnå en hållbar lösning som bidrar till ett demokratiskt och multietniskt Kosovo och säkerställer fortsatt stabilitet i regionen. Samtidigt erbjuder vi Serbien ett konkret EU-perspektiv som bör hjälpa Serbien att lämna den nationalistiska historien bakom sig och vända sig mot en europeisk framtid.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum imorgon kl.11.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Marianne Mikko (PSE) , skriftlig. (ET) Under en period på åtta år har världssamfundet blivit övertygat om att oberoende för Kosovo är det bästa sättet att garantera stabilitet i regionen. FN:s särskilde representant Martti Ahtisaari har lagt fram en rapport med rekommendationen att Kosovo blir självständigt i alla avseenden utan att ordet självständighet i sig används.

I betänkandet som vår kollega Joost Lagendijk har utarbetat upprepas alla välkända fakta, och Martti Ahtisaaris rekommendation som grund för att fastställa Kosovos status får stöd. Jag skulle dock vilja fråga om systematisering och parafrasering är det enda mervärde som parlamentet kan erbjuda.

I ändringsförslaget, som Lagendijk själv är en av författarna till, rekommenderas att begreppet övervakad suveränitet, som verkligen är kärnan i betänkandet, läggs till. Detta är den tydlighet som förväntas av oss.

Det vanligaste argumentet mot ändringsförslaget är fruktan för ryskt missnöje. I flera månader har regeringen i Moskva varnat för att oberoende för Kosovo kommer att skapa prejudikat för att också Transnistrien, Abchazien och Ossetien skulle försöka bli självständiga.

Kreml är dock mycket väl medvetet om att det inte kan uppstå något rättsligt prejudikat. Kosovo är det enda territorium där FN har tillräckligt mandat för att rekommendera självständighet. Som medlem av FN:s säkerhetsråd beviljade Ryssland självständighet för Kosovo den 10 juni 1999.

Ryssland vill bara undvika att dess inflytandesfär i Europa ska krympa. Jag tvivlar på om Ryssland är villigt att ta ansvar för att nya blodsutgjutelser bryter ut i Kosovo om området inte beviljas självständighet.

Vårt slutliga mål är att förhindra lidande och att garantera demokrati och ekonomisk utveckling. Det kräver ibland mod.

 
  
MPphoto
 
 

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL).(EL) Genom att godkänna Martti Ahtisaaris rapport om inrättande av ett ”oberoende” protektorat för Kosovo med övervakning av EU- och Natostyrkor skapar Europeiska unionen och Europaparlamentet en tydlig utbrytning i världens ögon och en ny stat. Detta undergräver och är en överträdelse av överenskommelser och principer som inrättats genom FN och internationell rätt sedan andra världskriget. Det betänkande som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, liberalerna och socialdemokraterna röstat för innebär stöd för en ny utstakning av gränserna i Balkan, vidmakthållande av europeiska länders och Natos militära ockupationsstyrkor och kan likställas med en uppenbar utpressning mot Serbien samtidigt som den serbiska befolkningen i Kosovo anklagas och fördöms med fräcka förolämpningar, liksom Serbien självt. Detta öppnar Pandoras ask med upptrappat nationalistiskt motstånd och konflikter på hela Balkan, rörelser som förespråkar utbrytning stimuleras och europeiska länders och Natos ockupationsstyrkors närvaro i området godtas och legaliseras.

Vi ser nu de verkliga målen för Natos kriminella krig mot Jugoslavien, där EU och dess medlemsstaters regeringar har deltagit, både mitten-vänster och mitten-höger-regeringar, däribland Pasok-regeringen som då hade makten i Grekland. Regeringen som leds av Ny demokrati fortsätter med denna politik, vilket bekräftar att båda parter i tvåpartistaten deltar i och stöder EU:s, Natos och Förenta staternas kriminella och imperialistiska planer i området och i hela världen.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy