Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 29 mars 2007 - Bryssel

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

2. De politiska gruppernas sammansättning: se protokollet

3. Inkomna dokument: se protokollet

4. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

(Sammanträdet öppnades kl. 9.10.)

5. Framtidsutsikter för Europeiska unionens gemensamma utrikespolitik 2007, inbegripet Förenta staternas utplacering av antimissil-försvarssystem i Europa (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett uttalande av den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken om framtidsutsikterna för Europeiska unionens gemensamma utrikespolitik 2007, inbegripet Förenta staternas utplacering av missilförsvarssystem i Europa.

  Javier Solana, hög representant. (ES) Herr talman! Det är ett nöje för mig att framträda här i parlamentet. Detta är mitt första anförande under ert ordförandeskap. Låt mig gratulera er ännu en gång och önska er all framgång under ert ordförandeskap. Jag hoppas också att den institutionella förbindelse som vi alldeles säkert kommer att upprätthålla sinsemellan, med det parlament ni leder, kommer att bli framgångsrik. Vi kan tydligt konstatera att vi under den korta tid som ni varit parlamentets talman har hållit flera möten som alla varit givande, och jag hoppas att det är så vi kommer att arbeta även i fortsättningen.

Jag vill också gratulera ordföranden för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, som jag redan fått träffa vid ett tillfälle, och även den nye ordföranden för utskottet för utrikesfrågor, som jag också fick ta emot på mitt kontor för en liten stund sedan. Gratulerar, lycka till, och jag hoppas att vi kommer att samarbeta på ett så fruktbart sätt som möjligt.

Jag har just återvänt från Riyad, där Arabförbundet hållit ett mycket viktigt möte och där även EU enligt min mening spelat en betydande roll. Mötet har ännu inte avslutats, och jag hoppas kunna ge er senaste nytt om hur det fortskrider under detta sammanträde.

I detta mitt första framträdande vill jag säga att jag är oerhört glad att vara här hos er för att debattera de utrikespolitiska frågor som jag vet är av yttersta vikt för Europaparlamentet – frågor som intresserar och engagerar er och som jag vill fortsätta att arbeta med största möjliga engagemang, precis som tidigare.

Jag skulle vilja ägna den relativt långa tid vi har på oss denna förmiddag åt att diskutera några av de mest angelägna frågorna med er. Det handlar om några av de viktigaste frågorna inom den globala utrikespolitiken, som också påverkar oss européer.

Jag anser att detta är ett lämpligt tillfälle att göra det. För några dagar sedan i Berlin antog vi en förklaring på EU:s femtioårsdag. Det var ett fantastiskt evenemang då förbundskansler Angela Merkel, som var här i går, lade fram en förklaring som jag ser som betydelsefull och som i framtiden kan bana väg för EU:s fortsatta utveckling på alla områden.

Jag hyser inga som helst tvivel om att en gemensam utrikespolitik är en av de stora utmaningar som EU står inför. Det finns många orsaker till det. Jag behöver bara nämna två av dem. Den första är att man när man reser runt i världen kan se en stor önskan om att EU ska spela en allt mer framträdande roll i utrikespolitiken. Ni har också haft goda möjligheter att bevittna detta när ni rest runt i världen, och ni känner till det.

Vår närvaro efterfrågas på de mest olikartade platser med mycket olika konflikter. Man vill göra saker och ting på det europeiska sättet, med en utrikespolitik som fungerar, och man efterfrågar något som vi alla vill ha. Jag menar att vi alla i slutändan bör inse att det är en framgång att det förhåller sig så.

Men våra egna medborgare efterfrågar också samma sak. En regelbunden titt på Eurobarometern visar klart och tydligt att de europeiska medborgarna också önskar att EU:s utrikespolitik ska vara så europeisk som möjligt, så gemensam som möjligt, så samordnad som möjligt och så synlig som möjligt. Det är dessa saker jag vill tala om, och jag anser att det är en framgång att EU rör sig i den riktningen, och att detta också bör erkännas.

För att ge er en uppfattning kan jag berätta att vi för närvarande har tio uppdrag världen över: från Kinshasa till Bosnien och från Gaza till Irak. Vi förbereder ett uppdrag i Afghanistan och två uppdrag i Kosovo, som säkert kommer att bli de svåraste med tanke på storleken och Kosovos betydelse för den framtida stabiliseringen på Balkan.

Jag är övertygad om att fler uppdrag kommer att tillkomma. Fler uppdrag kommer att efterfrågas längre fram, från både civilt och militärt håll, eller båda. Vi måste därför förbereda oss på vad som förväntas av oss och på vad som förväntas av EU. Det betyder också att vi måste ha tillräckliga resurser, och våra debatter kommer att vara betydelsefulla i det avseendet, för parlamentet kommer otvivelaktigt att spela en viktig roll här.

Nu i förmiddag skulle jag vilja debattera de hetaste internationella frågorna, om ni ursäktar uttrycket. Det handlar t.ex. om Mellanöstern och alla opinionsyttringar där. Jag skulle vilja säga några ord om Iran och de senaste händelserna. Vi måste givetvis tala om Balkan, och jag skulle också vilja diskutera Afrika och helt kort ta upp vissa frågor som gäller Östeuropa och som vi ofta diskuterar sinsemellan.

Jag vill börja med Mellanöstern. Som jag just påpekat anser jag att Arabförbundets toppmöte som inleddes i går och ännu inte avslutats, och där jag hade äran att företräda EU, kan vara ett av de viktigaste i Arabförbundets sextioåriga historia. Sextio år som vi firade för några dagar sedan, den 3 mars, medan vår egen union firade sin femtioårsdag i förra veckan.

Under denna tid har vi definitivt samarbetat nära med Arabförbundet under mer än trettio år. Jag tycker att det är viktigt att påpeka detta och jag vill också framhålla för er att samarbetet mellan EU och Arabförbundet kommer att få allt större betydelse.

Det är två inslag under gårdagens sammanträde som jag skulle vilja diskutera med er. Det kanske mest anslående för mig, som deltagit i många av Arabförbundets möten, var det tydliga ledarskap som Hans majestät kungen av Saudiarabien hela tiden visade.

Saudiarabien har som ni vet varit ett betydelsefullt land i området, men inte ett av mest aktiva länderna i politiskt hänseende. Ekonomiskt sett har det haft större betydelse. I dag har vi en kung, Abdullah, som länge var, låt oss säga, ställföreträdande kung, eftersom hans föregångare var sjuk, och som har vidtagit en del rätt så viktiga åtgärder inom Arabförbundet för att lösa de problem som arabvärlden, dess folk och hela regionen står inför.

Arabförbundet genomgår därför en vitalisering som vi ser som betydelsefull, och man arbetar med oerhört viktiga frågor. Jag vill särskilt ta upp tre av dem i mitt anförande.

Den viktigaste, sett ur fredsprocessens perspektiv, är utan tvekan Arabförbundets förnyade initiativ. Ni minns säkert att det efter toppmötet i Beirut 2002 kom ett arabiskt initiativ som syftade till ömsesidigt erkännande mellan arabländerna och Israel, under förutsättning att Israel helt och hållet drog sig tillbaka till 1967 års gränser. Detta initiativ, som diskuterats i många forum under flera år, godtogs inte helt av Israel, och arabländerna har i dag lagt fram det på nytt med större kraft och beslutsamhet.

Som ni vet lyckades vi européer få med det arabiska initiativet i den berömda färdplanen, och det initiativet är därför en viktig grund för en eventuell slutgiltig lösning av Mellanösternfrågan och framför allt fredsprocessen som helhet, inte bara den israelisk-palestinska fredsprocessen utan även i förhållande till Libyen, Libanon och Syrien. Detta är alltså den första frågan, som fortfarande diskuteras i Riyad nu under förmiddagen. Jag menar att det kan vara av avgörande betydelse för fredsprocessen att initiativet ges ny kraft.

De frågor som gäller Libanon har också debatterats. Det är intressant att notera att Arabförbundet också börjat diskutera frågor som är av gemensamt intresse för både Arabförbundet och Afrikanska unionen – frågor med både en afrikansk och en arabisk aspekt, t.ex. Sudan och Somalia. Jag ska ta upp dessa två frågor helt kort om en stund.

När det gäller Mellanöstern vill jag för det första säga att EU är övertygat om att den arabisk-israeliska konflikten är central för problemen i området. Detta är något som EU varit helt övertygat om länge, så jag kommer inte med något nytt. Vi har ställt oss bakom Meckaavtalet, som också förhandlades fram av Saudiarabiens kung, och vi anser att det bidrar till att få ett slut på palestiniernas konflikt och till att finna en lösning på konflikten som – det vet ni och det har vi sagt många gånger – måste innebära ett slut på den ockupation som inleddes 1967, upprättande av två stater och en bred och övergripande lösning för regionen.

I går morse tillbringade jag en dryg timme tillsammans med president Mahmoud Abbas. Vi stöder till fullo hans outtröttliga ansträngningar för att nå det palestinska folkets mål i enlighet med de principer som han själv har upprepat i oändlighet, framför allt vid två betydelsefulla tillfällen: FN:s senaste generalförsamling och nyligen, när den palestinska regeringen tillträdde den 17 maj.

Som ni vet handlar det om tre principer som presidenten framhållit: för det första, respekt för de avtal som PLO och den palestinska myndigheten ingått tidigare, för det andra, ömsesidigt erkännande och för det tredje, att avstå från våld och förbinda sig att förhandla. EU har inte övergett det palestinska folket och kommer aldrig att göra det, det vet ni. Vi har länge haft den inställningen, och vi kommer att behålla den.

Jag tror verkligen att vi nu har en ny möjlighet att ge förnyad kraft åt försöken att lösa konflikten – att komma ur vad vi skulle kunna kalla en krishanteringsfas och inleda en ny konfliktlösningsfas. Jag anser att de objektiva förutsättningarna är på plats för att inleda denna fas och försöka få processen att gå framåt, med hjälp av medlemmarna i kvartetten.

Inrättandet av den nya palestinska nationella enhetsregeringen ställer oss inför olika problem som vi måste diskutera och lösa. Vi kommer att ställas inför nya svårigheter, t.ex. hur vi ska hantera den regeringen och hur den ska finansieras. Jag vill helt kort redogöra för min ståndpunkt, en ståndpunkt som jag är beredd att försvara i helgen när utrikesministrarna möts i Chemnitz under det tyska ordförandeskapets ledning.

I den nya regeringen finns människor som vi känner sedan länge. Det finns andra människor som vi inte känner därför att de tillhör Hamas, och eftersom Hamas finns med på listan över terroristorganisationer har vi inte med dem att göra och känner dem inte. Men det finns som sagt många människor i regeringen som vi känner sedan länge. – Jag känner dem och det gör även många av er.

Det vore inte sant att säga att den nya finansministern är okänd för oss – vi har haft med honom att göra länge. Vi har samarbetat mycket effektivt med honom, och det vore helt absurt att nu tala om honom som om han vore okänd för oss.

Utrikesministern är från Gaza, jag har haft kontakt med honom i många år. Han tillhör inte någon politisk gruppering. Det är en intellektuell man med pass från ett annat land – inte det som utfärdat de flesta palestiniers pass – som under lång tid har anordnat en mängd möten med många av Europaparlamentets ledamöter och medlemmar av den palestinska myndigheten. Jag anser därför att det vore ett stort misstag att helt bryta all kontakt med människor som ingår i den nya regeringen och som vi samarbetat nära med under lång tid.

Om ni frågar mig vad vi bör göra eller hur vi bör utnyttja finansieringsresurserna, tycker jag inte att vi ska ändra vår ståndpunkt i fråga om finansiering över en natt, men jag anser att ett av våra mål under alla omständigheter bör vara att lyssna till finansministern, som är en gammal vän, en ärlig person och en person vars politiska bana vi känner till. Vi bör ta reda på hur han tänker och hur finansiellt bistånd kan ges på effektivast möjliga sätt, så att det inte bara bidrar till ökat välstånd för palestinierna utan även kan bidra till att föra fredsprocessen framåt.

Jag anser att vår ståndpunkt bör vara den vi fört fram inom kvartetten. Det viktigaste i dag är inte ord utan handling. Att iaktta den palestinska myndighetens agerande i det här skedet, vidta åtgärder och anpassa våra insatser till dess agerande, inte bara de ord den använder.

Jag vill också säga att vi är fast beslutna att ta ett steg framåt mot en lösning av konflikten och att ta oss förbi krishanteringsfasen.

Som ni vet har kvartetten fått ny livskraft på senare tid, sedan årets början. Vi har träffats vid flera tillfällen och haft några mycket viktiga möten, både med Mahmoud Abbas och med Ehud Olmert. Jag vill också berätta att vi under de närmaste veckorna kommer att ha ett möte med de länder i regionen som vi känner störst samhörighet och har de närmaste förbindelserna med, t.ex. Egypten, Saudiarabien, Förenade arabemiraten och Jordanien. Målet är att lösa problemet. Dessa är enligt min mening de länder vi har haft de närmaste förbindelserna med och vi vill gärna träffa dem.

Inom en inte alltför avlägsen framtid, före sommaren, skulle vi vilja att kvartetten tillsammans med de fyra länder jag just nämnt också höll ett möte med parterna, dvs. ett möte med palestinierna och ett möte med Israel. Det skulle bli Israels första möte med kvartetten. Israel har aldrig tidigare haft ett möte med kvartetten. Palestinierna har träffat kvartetten, men Israel har ännu inte gjort det.

Detta är vårt arbetsprogram för de kommande månaderna. Det kommer att bli oerhört betydelsefulla månader, och jag vet att parlamentets talman också kommer att resa till regionen under denna period. Jag ser det som helt nödvändigt att vi samordnar våra insatser.

Jag är övertygad om att många av frågorna och svaren kommer att gälla Mellanöstern, så därför tänker jag inte tala mer om fredsprocessen utan i stället säga några ord om Iran.

I går morse i Riyad fick jag tillfälle att även träffa den iranske utrikesministern Manouchehr Motaki. Jag talade klart och tydligt om för honom att de iranska myndigheternas gripande av de femton brittiska sjömännen var oacceptabelt för EU. Det fanns ingen som helst grund för åtgärden, inget olagligt hade ägt rum, och EU måste visa solidaritet med våra brittiska vänner och kräva att sjömännen friges.

Några ord om kärnkraftsprogrammet: i lördags kväll, den 24 mars när vi var i Berlin, antog FN:s säkerhetsråd som ni vet enhälligt resolution 1747.

Resolution 1747 är nu den tredje resolutionen om Iran som säkerhetsrådet enhälligt har antagit i syfte att få Iran att fullgöra sina skyldigheter – skyldigheter som är en följd av rapporterna och yttrandena från Wien, som Mohammed El Baradei i sin egenskap av chef för Internationella atomenergiorganet överlämnar till styrelsen för omröstning.

Jag vill påpeka att det är mycket betydelsefullt att hela det internationella samfundet, företrätt i säkerhetsrådet, var enhälligt vid omröstningen under detta senaste sammanträde. Med tanke på säkerhetsrådets aktuella sammansättning skulle Iranfrågan i princip ha kunnat vara mer komplex än med den tidigare medlemssammansättningen. Bland de länder som för närvarande ingår i FN:s säkerhetsråd finns t.ex. Qatar, Indonesien, ett viktigt islamiskt land, och Sydafrika, som symboliskt företräder de icke-allierade länderna, och många andra länder, inklusive fem europeiska länder.

Jag anser att vi är skyldiga att förklara vår ståndpunkt mycket tydligt, så att det inte råder några meningsskiljaktigheter oss emellan när det gäller förståelsen för de svårigheter som frågan om icke-spridning innebär för världen – inte bara för ett visst land utan för världen generellt sett – så att alla förstår vår ståndpunkt rätt och vi kan ha en givande diskussion, även med de icke-allierade länderna och länder som dem jag nyss nämnde.

Det var en framgång att det gick så snabbt att nå samförstånd om denna resolution. Det sänder ett tydligt budskap till de iranska myndigheterna om att deras kärnkraftsprogram måste vara förenligt med säkerhetsrådets resolutioner.

Samtidigt som resolutionen offentliggjordes gjorde jag i Berlin ett uttalande för de europeiska medlemmarna och även säkerhetsrådets ständiga medlemmar, enligt vilket vi fortfarande anser att det bästa sättet att lösa problemet med Iran är på politisk väg, och att vi fortfarande är beredda att inleda eller fortsätta en förhandling. En politisk lösning är den enda tänkbara lösningen.

Fyrtioåtta timmar senare fick jag tala med den iranske talesmannen Ali Larajani, inte för att lösa problemet eller inleda en förhandling eller en förberedande förhandling, men för att åtminstone förmedla detta tydliga budskap från oss, som också togs väl emot av Ali Larajani. Låt oss hoppas att de iranska ledarna under de kommande veckorna är kloka nog att inte bara lösa det aktuella problemet med Storbritannien utan även återuppta förhandlingar som kan leda till en slutgiltig lösning på problemet. Förhandling är den enda lösningen, och vi måste återuppta den snarast möjligt.

När vi talar om Iran skulle jag vilja säga några ord om icke-spridning. Som jag sagt håller frågan om icke-spridning på att bli en fråga som kan dela det internationella samfundet. Ingenting skulle kunna vara sämre än att vi intog olika ståndpunkter beroende på om vi är nordliga eller sydliga, utvecklade eller mindre utvecklade länder, när det gäller en så avgörande fråga som icke-spridning. Vi måste därför göra vårt yttersta för att förklara saken ordentligt och dela våra farhågor med övriga länder. Icke-spridning är något som påverkar oss alla och världen som helhet.

Jag anser att en av våra grundläggande skyldigheter som européer är att ta oss an icke-spridningsdebatten från tre olika perspektiv. För det första, icke-spridning i sig själv. För det andra, frågan om nedrustning. Jag menar att vi alltför länge bortsett från nedrustningsfrågan och i stället lagt tonvikten främst på icke-spridning, utan hänsyn till vad som sägs i nedrustningsfördraget. Där står också att kärnvapenmakter måste börja överväga hur en nedrustning ska gå till, så att vi kan börja göra oss av med kärnvapnen på jorden. Vi måste därför vidhålla att nedrustningsfrågan är grundläggande. – Detta ser jag som en huvudprincip som européerna måste förstå till fullo.

För det tredje måste vi också ta upp frågan om tekniköverföring i samband med denna debatt, eftersom den gör att vissa länder menar att användningen av kärnenergi präglas av dubbelmoral.

Att lägga fram ett paket som innehåller dessa tre beståndsdelar och inleda en seriös förhandling med andra länder utanför EU, där EU går i spetsen, kan enligt min mening utgöra EU:s viktiga bidrag till skapandet av en fredlig värld, där man inte längre löser problem med hjälp av vapen utan med ord, dialog och normalt språkbruk, vilket EU förespråkar.

Jag skulle vilja ge er en kort redogörelse för de senaste händelserna på Balkan, särskilt i Kosovo och Serbien.

Som ni vet har Finlands tidigare president Martti Ahtisaari, en fantastisk människa och en stor president, av FN:s generalsekretariat fått i uppdrag att försöka lösa problemen kring Kosovos slutliga status. Han har länge samarbetat med både Serbien och Kosovo för att försöka nå en förhandlingslösning.

Låt mig erinra om att tidsfristen för att inleda slutförhandlingarna förlängdes till den 21 februari, för att invänta valet i Serbien som skulle hållas vid den tiden.

Det framgår rätt klart av president Ahtisaari slutliga ståndpunkt, som nu ingår i det formella dokument som lagts fram för FN:s generalsekreterare, att det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, åtminstone för honom, att komma fram till en förhandlingslösning som godtas av båda parter. Det kan därför bli nödvändigt för det internationella samfundet att försöka tvinga fram en lösning.

Som ni vet är en framtvingad lösning detsamma som en resolution från FN:s säkerhetsråd enligt kapitel 7. Detta kräver medverkan av alla säkerhetsrådets medlemmar, och som ni känner till har vissa svårigheter uppstått med en del av medlemsländerna. Det gäller främst Ryssland och med största sannolikhet även Kina. Processen går därför in i en ny fas. Efter den fas som leddes av Martti Ahtisaari går vi nu in i en fas av debatt inom FN:s säkerhetsråd.

EU har stått i ständig kontakt med Martti Ahtisaari. Vi har samarbetat med honom i flera frågor, dock under hans ansvar, och nu måste vi klargöra vår ståndpunkt.

Hittills har vår ståndpunkt varit att ge vårt fulla stöd till president Ahtisaari och hans process, och vi måste nu fatta beslut om huruvida vi ska stödja den slutliga ståndpunkt han antagit. I det här läget måste vi avvakta utvecklingen i FN:s säkerhetsråd.

Jag vill dock påpeka att EU kommer att ha ett enormt ansvar när Kosovos slutliga status fastställs. Kosovo är en del av vår kontinent. Landet vill närma sig EU, och hur säkerhetsrådets slutliga resolution än ser ut kommer vi att ha vissa grundläggande skyldigheter när det gäller det internationella samfundets representation i Kosovo. Vi kommer också, utöver de ekonomiska aspekter ni är väl medvetna om, att ha en utrikes- och säkerhetspolitisk skyldighet och en skyldighet på det polisiära och rättsliga området i alla frågor som gäller lagstiftningen och dess tillämpning i Kosovo.

Detta blir alldeles säkert EU:s viktigaste uppgift sedan vår utrikes- och säkerhetspolitik upprättades. Vi kommer antagligen att ha mer än 1 500 personer stationerade i de olika områden jag just nämnt.

Parlamentet kommer att ha ett oerhört ansvar när det gäller att ta reda på om vi kan få fram de resurser som krävs. Vi har resurser, men kanske inte så mycket som krävs för att lyckas med denna svåra uppgift, som säkert är den allra besvärligaste EU har ställts inför när det gäller förvaltning på fältet.

Vi får inte misslyckas. Om EU misslyckas med stabiliseringen på Balkan, framför allt i Kosovo och Serbien, kommer det att få enorma konsekvenser och innebära att alla andra möjligheter till EU-insatser i övriga delar av världen begränsas kraftigt. Om vi inte lyckas lösa problemen i vårt närområde snabbt och effektivt kommer det att vara mycket svårare att göra det längre utanför våra gränser.

Jag vill säga något om Serbien. Serbien är ett viktigt land på Balkan som också måste få vårt fulla stöd. Serbien kommer utan tvekan att uppleva svårigheter: folkomröstningen i Montenegro och den slutliga lösningen på Kosovofrågan. Jag anser att vi är skyldiga att hjälpa Kosovo så effektivt som möjligt.

Vi måste fortsätta förhandlingarna om stabiliserings- och associeringsavtalet med Serbien, men jag skulle vilja att vi gjorde en så generös insats som möjligt för att hjälpa Serbien. Det är som sagt ett viktigt land som är ämnat att ingå i den europeiska familjen och som har denna önskan.

I samband med valkampanjen nyligen lade ni kanske märke till att den nuvarande presidenten Boris Tadic, som vi respekterar och har mycket nära förbindelser med, intog en helt och hållet EU-vänlig hållning. Beroende på vad som händer den närmaste tiden anser jag att vi bör göra allt vi kan för hjälpa regeringen, som ännu inte bildats efter valet, att fortsätta att vara EU-vänlig, försvara våra värden och leda Serbien mot dess rättmätiga framtid som en del av Europa.

Vi träffar president Tadic mycket ofta. Han var när nyligen, och han deltog också i firandet av Romfördragens femtioårsdag i Berlin. Han är en stor Europavän och jag träffar honom som sagt ofta. Vi diskuterar alla dessa frågor oerhört uppriktigt och mycket ingående.

Jag har också haft tillfälle att träffa Vojislav Kostunica, som visserligen för närvarande är premiärminister i en tillförordnad regering men ändå är premiärminister, och som president Tadic utan tvivel förr eller senare måste nå en överenskommelse med om en koalition som kan styra landet på bästa möjliga sätt och så stabilt som möjligt tillsammans med G17-gruppen, den koalition som tidigare styrde Serbien.

Ett annat åtagande från Boris Tadic under valkampanjen var fullständigt och effektivt samarbete med Internationella brottmålsdomstolen. Det är av avgörande betydelse att människor som så uppenbart begått brott – vissa förklarades skyldiga av Internationella brottmålsdomstolen i Haag för några dagar sedan – hittas och ställs inför rätta.

Vi måste säkert fortsätta att tala om Kosovofrågorna varje vecka. Från och med nu och fram till sommaren kommer viktiga beslut om Serbien och Kosovo att behöva fattas i stort sett varje vecka. Jag vill att ni ska veta att den europeiska operationen i Kosovo är klar för start, och så snart säkerhetsrådets resolution har antagits kommer den att kunna genomföras.

Vi är alltså inte bekymrade för operationen, men vi är bekymrade för dess varaktighet och för om det kommer att finnas tillräckliga resurser för att genomföra den till fullo och i tid. Jag kan dock försäkra er om att arbetet är klart, och så snart säkerhetsrådet godkänner resolutionen kommer vi att vara redo att göra det vi ska.

Jag skulle vilja kommentera en del viktiga frågor som gäller Östeuropa. Under de senaste dagarna och veckorna har jag haft tillfälle att träffa Ukrainas president och premiärminister. Jag skulle vilja dela mina tankar kring utvecklingen i Ukraina med er.

Som ni vet tog det lång tid att bilda regering i Ukraina efter valet. En oväntad koalition kunde åstadkommas, och den har nu till slut stabiliserats. Koalitionen börjar fungera, men frågan om reformer och frågan om konstitutionell stabilitet är fortfarande problem som vi bör ta på allvar. Ukraina är ett oerhört viktigt land för oss. Det är ett stort land geografiskt sett, ett mäktigt land ekonomiskt sett och dessutom ett viktigt land strategiskt sett. Vi måste därför fästa oerhört stor vikt vid Ukraina. Vi måste ägna en del av vår kraft åt landet. Jag försöker ägna samma kraft åt det landet som jag ägnade åt att lösa en del av de fastlåsta konflikterna i området.

Det problem vi ägnar mest uppmärksamhet åt är det som gäller Transnistrien. Vid det förra toppmötet nådde vi en överenskommelse med president Vladimir Putin. Jag hoppas att den överenskommelsen kommer att få ny livskraft vid nästa toppmöte, också i samarbete med Ryssland, som kommer att äga rum i maj, så att vi får se om vi inom en relativt kort tidsperiod kan ge impulser till en lösning av problemet med Transnistrien. Det finns en ny plan för hur det ska gå till och ett större engagemang från de båda parterna, även från den ukrainska regeringen, och jag hoppas att vi ska lyckas nå en del framgångar när det gäller att lösa dessa fastlåsta konflikter i Europas östra del.

Detsamma kan sägas om Vitryssland. Förbundskansler Angela Merkel talade med stor skicklighet och värme om Vitryssland i går. Det gjorde hon också i samband med femtioårsfirandet. Jag håller helt med henne om vad hon sa.

Enligt min mening kan vi inte i dag diskutera utrikespolitik utan att tala om Afrika, och framför allt om två stora problem som kan få enorma humanitära konsekvenser. Det första är det gamla, som det håller på att bli, problemet med Darfur som vi ägnade en hel del tid åt i Riyad i går, för det är ett problem som gäller Afrika, som jag sa tidigare, men som också rör Arabförbundet. Det är av avgörande betydelse att dessa två stora organisationer, Afrikanska unionen och Arabförbundet, medverkar tillsammans med det internationella samfundet.

Vi européer kan kanske inte känna oss stolta, för ingen kan känna stolthet över vad som händer där, men åtminstone i viss mån nöjda med att vi redan från början engagerat oss för att finna en lösning på Darfurfrågan. Vi arbetade hårt för att nå Abujaavtalen och vi har så generöst som möjligt bidragit med finansiering till den styrka från Afrikanska unionen som finns på fältet, men som ni vet är situationen fortfarande oerhört bekymmersam.

I går bad vi återigen Sudans president Omar al-Bashir att överväga möjligheten att FN tar över i stället för Afrikanska unionens säkerhetsstyrka i Darfur. Någon fullständig överenskommelse kunde inte nås, men min förhoppning, med tanke på att FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon också var i Riyad i går, är att de beslut som fattas där ska gå i rätt riktning.

Darfurfrågan måste under alla omständigheter ha högsta prioritet för oss européer ur humanitär synvinkel, men även när det gäller att söka en lösning som leder till fred. Detta gäller det öst-västliga problemet i Darfur, om jag får kalla det så, men det finns ett annat grundläggande problem som kommer att aktualiseras på nytt: det nord-sydliga problemet.

När det gäller det nord-sydliga problemet har som ni vet en överenskommelse nåtts, men vi väntar fortfarande på en folkomröstning som kan komma att dela landet i två delar. Om det blir den slutliga lösningen kommer vi att få se en splittring av det stora, viktiga landet Sudan som har så betydelsefulla energitillgångar, och det vore en stor katastrof för oss alla.

Förbindelserna med Kina är av grundläggande betydelse i detta sammanhang, liksom förbindelserna med Indien. Dessa två länder får huvuddelen, eller åtminstone en mycket stor del, av sin oljeförsörjning från Sudan. De två ländernas bidrag till stabilisering i Sudan är helt och hållet avgörande, och vår utrikespolitik i förhållande till Kina och Indien måste därför införlivas i alla övriga förhandlingar om denna fråga som är av så stor betydelse för de mänskliga rättigheterna och stabiliteten i en betydelsefull region i Afrika.

Jag vet inte riktigt hur mycket tid jag har kvar, men jag skulle helt kort vilja ta upp två frågor: för det första, den krishanteringsstruktur vi bygger upp, och för vilken rådet genomför en av de mest moderna strukturåtgärderna för krishantering. Vi har redan testat den i viss mån i fallet med Kinshasa, då våra tyska vänner var generösa nog att leda operationen, men vi försöker skapa en struktur som redan från början innefattar alla tänkbara aspekter av krishantering, både civil och militär. Vi måste därför inrätta ett organ som kan planera operationerna, med beaktande, som sagt, av alla faktorer, så att vi inte hamnar i den situation vi tidigare sett på andra platser, där den civila aspekten inte är förenlig med den militära eller den ekonomiska aspekten med den sociala uppbyggnaden. Allt måste redan från början vara väl genomtänkt.

Det vore värdefullt att vid ett särskilt sammanträde, om ni så vill, eller i utskottet för utrikesfrågor närmare redogöra för något som prioriteras av EU i dag och som är mer långtgående än det som vissa EU-medlemsstater eller tredjeländer utanför EU försöker göra på detta område.

Det framgår av titeln på denna debatt att ni ville att jag skulle redogöra för mina synpunkter i frågan om missilförsvarssystemet. Jag ska gärna korthet tala om hur jag ser på detta. EU har ännu inte fattat något beslut. Frågan kommer med stor sannolikhet att debatteras vid kommande rådsmöten, men jag skulle vilja sammanfatta mina synpunkter i tre punkter som jag anser är mycket tydliga.

För det första är EU inte en militär allians – det är vi väl medvetna om – men EU har en utrikes- och säkerhetspolitik, och vi kan och måste diskutera denna fråga. Jag stöder därför en debatt om frågan inom EU. Jag anser att den bör diskuteras.

För det andra är EU, som jag sa tidigare, inte en försvarsallians och definitivt inte rätt forum för ett beslut i denna fråga, eftersom det är en fråga som uteslutande rör en militärallians. Jag menar dock att det vore ett misstag att inte ta upp och diskutera dessa frågor sinsemellan på ett så tydligt och öppet sätt som möjligt.

För det tredje kan hela systemet påverka våra förbindelser med ett tredjeland, nämligen Ryssland. Lyckligtvis hände det något positivt i förbindelserna mellan Ryssland och Förenta staterna i går. President George W. Bush och president Vladimir Putin diskuterade denna fråga för första gången.

Det sista jag vill säga är att säkerhetsfrågor enligt de gällande fördragen fortfarande omfattas av ländernas suveränitet, men jag anser att det under alla omständigheter är viktigt att ländernas suveränitet görs förenlig med EU:s allmänna intresse på det säkerhetspolitiska området. Jag rekommenderar därför att vi diskuterar frågan om missilförsvarssystemet inte bara här, utan vid behov också inom Atlantpakten.

Jag tror att detta är vad de flesta av EU:s politiska ledare vill, och jag anser att det är vad vi bör göra.

Jag ska sluta här. Det utrikes- och säkerhetspolitiska programmet för 2007 kommer att vara fullspäckat. Månaderna från och med nu och fram till sommaren kommer att vara oerhört betydelsefulla, om det så bara gäller de fyra eller fem frågor jag har tagit upp med er – enormt betydelsefulla. Jag anser dessutom att vi, om vi med ordförandeskapets och förbundskanslerns hjälp kan driva på även de institutionella frågorna, också måste göra en stor insats för att ge utrikes- och säkerhetspolitiken starkast möjliga stöd.

Jag vill avsluta med att säga att vi tillsammans med Europaparlamentet kommer att göra allt som står i vår makt för att säkra en lycklig utgång i alla dessa viktiga frågor som utan tvivel påverkar oss i allt högre grad. EU grundades för femtio år sedan som ett fredsprojekt, och det måste det fortsätta att vara. Det grundades som ett fredsprojekt oss emellan, och i framtiden måste det innefatta inte bara oss utan hela världen. Vi har värden, vi har resurser, vi har förmåga, vi har ett tillräckligt välstånd, och vi får därför inte blunda för vad som händer i världen.

Vi har en grundläggande skyldighet att bli alltmer aktiva och samspelta aktörer inom det internationella samfundet, i den globala värld vi lever i. Om vi inte lyckas med det skulle det enligt min mening vara ett stort misslyckande för EU, och det är något som ingen av oss vill se – vi vill alla ha framgång.

(Applåder)

  Talmannen. Er rapport har varit omfattande, herr Solana, och den visade tydligt vilken enorm uppgift ni har framför er, och vi önskar er lycka till. Eftersom ni nämnde de 15 brittiska sjömännen vill jag på Europaparlamentets vägnar vädja till Irans president och landets ledarskap att frige dessa 15 brittiska sjömän och avstå från att ytterligare undergräva förtroendet för dem som styr Iran. Vi i Europaparlamentet stöder de 15 sjömännen och Storbritannien.

  Meglena Kuneva, kommissionsledamot. (EN) Herr talman! Jag ber till att börja med om ursäkt för att ha missat de första minuterna av den höge representantens mycket intressanta och mycket viktiga tal. Vi i kommissionen instämmer i de synpunkter som den höge representanten framför i det årsprogram han har lagt fram.

EU-medborgare kan ibland vara tveksamma till EU. Men i en värld med ökande hot mot fred och säkerhet och där våra värderingar ifrågasätts kan enskilda medlemsstater åstadkomma föga på egen hand. När vi nu firar 50-årsdagen av Romfördraget har EU blivit en global aktör med en halv miljard invånare i 27 länder. Tillsammans står de för en fjärdedel av världens inkomster, över en femtedel av världshandeln och ungefär 60 procent av det globala utvecklingsbiståndet. Vi har verktygen för att spela vår roll i världspolitiken.

Den gemensamma marknaden har varit huvudkällan till vår styrka. Den har också varit den avgörande faktorn för utvidgningen, det mest framgångsrika freds- och säkerhetsinitiativ som någonsin genomförts i Europa, och för EU:s grannskapspolitik som syftar till att föra både de östeuropeiska länderna och Medelhavsländerna närmare oss och våra värderingar.

För att ta oss an de nya utmaningarna på lång sikt, i synnerhet kampen mot terror och vapenspridning, fattigdom och sjukdomar, organiserad brottslighet och olaglig invandring, klimatförändringar och hot mot våra energitillgångar, behöver vi en helt integrerad utrikespolitik, som inte bara omfattar gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiska aspekter utan sträcker sig långt därutöver.

Utgångspunkten måste vara ökad samstämmighet i bruket av våra styrmedel. Som vi sa i kommissionens skrivelse “EU i världen” beror EU:s totala genomslagskraft och därmed också globala inflytande på optimal användning av alla tillgängliga maktmedel till stöd för yttre mål.

Kommissionen praktiserar redan detta. Erfarenheten har visat att krishantering inte bara handlar om att skicka soldater och poliser. Det gäller att återuppbygga och stärka institutioner, förbättra styrelseformer, förstärka mänskliga rättigheter och demokrati och fastställa villkoren för näringslivet. Detta är uppgifter på lång sikt och de måste leda till säkerhet, humanitär hjälp och utvecklingsstöd, handel, investeringar och alla dithörande yttre aspekter av inre politik.

Vi är närvarande i nästan alla konfliktområden. Vi kommer att fortsätta som betydelsefull aktör i Afghanistan där vi lagt ut mer än en miljard euro under de fem sista åren, i Mellanöstern där vi använder oss av den tillfälliga internationella mekanismen för att stödja palestinierna och i Irak där vi förbereder oss på ett långvarigt engagemang.

När det gäller institutioner finns det många aktuella exempel på positiva synergier: EU:s bidrag till fredsprocessen i Aceh är en blandning av gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och gemenskapsinstrument. Gränsövervakningsuppdraget i de palestinska områdena och i Moldavien och Ukraina illustrerar hur gemenskapens bistånd bidrar till att förstärka verkan av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och vice versa. I Kosovo och Afghanistan kommer de viktiga gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiska insatser som förbereds att stödjas av gemenskapsinitiativ. Vi ska också hjälpa till att finansiera det framtida internationella civilkontoret i Kosovo.

När detta sagts ligger de största utmaningarna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken fortfarande framför oss. Det är mycket lättare att komma överens om att upprätta mekanismer för att åtgärda instabilitet i utvecklingsvärlden och stödja en effektiv multilateralism än att ta gemensamma beslut som påverkar medlemsstaternas viktiga bilaterala relationer utanför EU. Risken för splittring finns alltid. Vi måste lita på vår egen styrka.

Min slutsats är enkel: ju konsekventare vi är och ju tydligare vi framför samma åsikt, desto starkare blir vi.

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, Herr Solana, fru Kuneva, mina damer och herrar! Vi är fast beslutna att lägga grunden till fred och säkerhet och att säkerställa stabiliteten på vår kontinent.

Utvidgningarna har varit bland de största framgångarna för vår utrikespolitik eftersom de har uppmuntrat de nya länderna att bryta sig loss från decennier av totalitärt styre.

Vi är mycket nöjda med takten i förhandlingarna med Kroatien och vi är övertygade om att både Kroatien och EU kommer att vara redo att göra det möjligt för kroaterna att rösta i Europavalet 2009.

Efter tio år med etniska konflikter i Balkan har EU en skyldighet att bidra till fred och stabilitet i denna region. Vår grupp stöder den plan som Martti Ahtisaari har lagt fram, en plan av avgörande betydelse för att skapa ett politiskt stabilt och ekonomiskt livskraftigt Kosovo som också respekterar minoriteternas rättigheter.

Vi måste också göra alla tänkbara insatser för att bistå den demokratiska oppositionen i Vitryssland. Jag är särskilt bekymrad över de väpnade styrkornas agerande i Minsk i söndags och över den hårdhänta behandlingen både av Europaparlamentets Sacharovpristagare Alexander Milinkevitch och av hans hustru. När jag väl har sagt detta vet Alexander att han kan lita på vårt stöd.

EU måste fortsätta att kämpa för de mänskliga rättigheterna. Vår grupp är djupt oroad över de ständiga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Nordkorea och fördömer det faktum att det finns fler än 200 000 politiska fångar i landet. Nordkorea håller på att utveckla vapen och syftar till att uppnå militär överlägsenhet genom kärnvapen i en tid när folket i landet lider av undernäring. Framför allt måste vi ständigt vara på vår vakt.

Vad som pågår i fallet Darfur är ett veritabelt folkmord. Sudans regering måste avväpna miliserna och samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen och det internationella samfundet. EU måste också snarast överväga att sända betydande truppförstärkningar till landet.

Dessutom är det nödvändigt att vi ägnar full uppmärksamhet åt krisen i Zimbabwe. Den brutala behandlingen av företrädarna för Rörelsen för demokratisk förändring är en skymf mot oss alla. Om vi inte reagerar finns det risk för att hela Zimbabwe hamnar i kaos.

Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater förespråkar ett starkare EU i en tryggare värld. Kärnvapenspridningen håller på att göra vår planet ännu farligare. Vi måste fortsätta våra ansträngningar att åstadkomma en förhandlingslösning när det gäller det iranska kärnkraftsprogrammet. Iran kommer att bli fullvärdig medlem av det internationella samfundet endast om landet fullt ut följer säkerhetsrådets resolutioner.

De iranska truppernas tillfångatagande av 15 brittiska sjömän i förra veckan är en oacceptabel och mycket oroväckande händelse. Allt måste göras för att alla de brittiska sjömännen ska friges så snabbt som möjligt. Till sist måste vi stärka partnerskapet med USA, ta ytterligare steg på vägen mot en transatlantisk marknad och framför allt slutföra Världshandelsorganisationens Doharunda. Denna runda måste verkligen slutföras eftersom det är en utvecklingsrunda för världens fattigaste människor, och jag vill att vi mycket snart ska finna en lösning när det gäller denna förhandlingsrunda.

Herr Solana! Vi har förtroende för er och vi stöder er i er strävan att göra mycket större framsteg för att åstadkomma en fredlig lösning av Palestinafrågan. Som ni sa nu under förmiddagen är detta mycket viktigt för oss.

På alla EU-medborgares vägnar vill jag tacka er för era insatser.

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Låt mig börja med ett kort påpekande till Joseph Daul. Även vi vill att Kroatien ska kunna delta i Europavalet 2009, men den grundläggande förutsättningen för detta – en förutsättning som jag tror att vi fortfarande är överens om nu under förmiddagen eftersom vi var överens i går eftermiddag – är att EU bör reformeras på det sätt som är nödvändigt om det över huvud taget ska bli några fler anslutningar. Vad detta innebär är att de som vill att Kroatien ska kunna anslutas 2009 och således delta i Europavalet måste säga åt herrar Kaczyński och Klaus att de måste ge vika i debatten om konstitutionsförslaget. Annars kommer detta helt enkelt inte att ske. Jag hoppas att vi under denna förmiddag fortfarande uppfattar situationen på detta sätt.

(Applåder)

Ett stort tack, herr Solana, vår höge representant, för att ni så utförligt har redogjort för den roll EU spelar i internationell politik. Som företrädare för vår grupp vill jag lyfta fram två punkter och försäkra er om vår fullständiga solidaritet och vårt helhjärtade stöd. För det första kommenterade ni händelsen med de brittiska soldater som för närvarande befinner sig i iransk fångenskap, och jag är tacksam mot er för den solidaritet ni så tydligt gav uttryck för. Vad jag – som företrädare för min grupp – vill säga till Iran är att värdet av alla verbala utfästelser om att skapa fred, oavsett hur de framförs, är helt avhängigt av om dessa soldater friges eller inte. Att visa er villighet att medverka i en konstruktiv internationell politisk dialog kommer inte att ta någon tid alls.

Ni påpekade också att EU inte är en försvarsunion utan en allians som i första hand försöker lösa internationella konflikter genom dialog. En utrikespolitik som vi kan utarbeta för EU är en politik som ger oss en känsla av identitet, en politik som betraktar prioriteringen av civila och diplomatiska lösningar – till skillnad från militära – som den ”europeiska modellen”. Ert uttryckliga engagemang för denna utrikespolitik visar att er strategi förtjänar stöd, åtminstone från min egen grupp.

Det betyder emellertid också att det måste finnas en dialog med alla, om det ska finnas en dialog och om dialogen ska ha företräde framför allt annat, och därför gladde det mig verkligen att höra er tala om för parlamentet att vi inte kan avvisa möjligheten till dialog med den nya regeringen för nationell enighet i Palestina vars finansminister och utrikesminister ni nämnde vid namn, personer som vi har fört samtal med i flera år. Hur skulle vi då kunna säga att vi är ovilliga att tala med dem därför att de tillhör en regering som innehåller företrädare för Hamas? Vi är mycket tacksamma mot er för att ni talade klartext om detta. Vår grupp kommer att sända en delegation till Palestina som kommer att föra en dialog med dessa partner bland andra.

Ni nämnde en mängd olika frågor. Ni rapporterade om Riyad, ni talade om Kosovoproblemet, om situationen i Balkan, om Iran, Ukraina och Darfurkrisen. Ni beskrev en uppsjö av oroväckande händelser som på ett eller annat sätt berör oss i EU. Samtidigt som jag lyssnade uppmärksamt på er, herr Solana, ställde jag mig följande fråga: vilka av dessa problem kommer egentligen att lösas genom installerandet av ett missilförsvarssystem i Polen och Tjeckien? Inget av dem!

(Applåder)

Men väldigt mycket av det som leder till problem har att göra med att vi – och då menar jag västvärlden – accepterar att spendera miljarder på allt annat utom på att avlägsna orsakerna till dessa konflikter, och dessa orsaker är som alltid fattigdom, hunger, epidemier, sjukdomar och underutveckling. Vi har pengar till vad som helst, och enligt vad jag läste i morse erbjuder den amerikanske presidenten sin ryske kollega dialog. Jag tycker att detta är fantastiskt. Detta är någonting som vi verkligen uppskattar, men i stället för att tala om var var och en av dem ska placera sina missilförsvarssystem borde de tala om att dessa system över huvud taget inte bör placeras ut någonstans. Att fördöma installerandet av ett missilförsvarssystem som det inte är någon större mening med är nämligen lika viktigt som att fördöma och förbjuda ryska klusterbomber.

Även om er redogörelse för ert arbete var imponerande, herr höge representant, är det enda som står klart för oss att varenda missilförsvarssystem oavsett hur det installeras, bilateralt, under överinseende av Nato eller EU eller på något annat sätt, bara leder till en ny ökning av en kapprustning som kostar pengar – de pengar som saknas för att lösa de konflikter som ni har beskrivit.

(Applåder)

  Graham Watson, representant för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Den höge representanten satte redan från allra första början av sitt mandat Mellanöstern i centrum för sitt arbete. Det var ett utomordentligt beslut, herr höge representant! Vi beundrar er outtröttliga energi och diplomatiska skicklighet och vi hoppas att EU med en ny regering i Palestina verkligen kommer att kunna hjälpa till med att få landet på stadig kurs mot långvarig fred och fredlig samexistens med Israel.

Ni säger att gärningar är viktigare än ord och att vi måste avgöra hur vi uppträder gentemot den nya palestinska regeringen beroende på hur den handlar, men jag skulle snarare vilja uppmana er att ta första steget när det gäller den nya regeringen. Den har ett stort behov av att etablera en fungerande administration på sitt område. Den tillfälliga genomförandemekanismen är både dyrbar och besvärlig och staten Israels utfästelse att tillåta den nya regeringen att arbeta är långt ifrån säkert. Vi måste ta initiativet, för om vi tvekar kan vi förlora möjligheten att säkra en varaktig fred och fredlig samexistens.

Herr höge representant, ni saknar verkligen inte mod. Era ansträngningar att säkra freden i Mellanöstern och utvecklingen av demokrati och rättssäkerhet sker förmodligen under svårast tänkbara förhållanden. Min grupp är enig med er om att en politisk lösning är den bästa i våra relationer med Iran angående kärnkraftsfrågan. Vi lovordar ert beslut att ta upp förhandlingar på nytt med Ali Larijani. Vi ser FN-sanktioner som en sista utväg och vi vill uppmana er att i de kontakter och relationer som ni bygger upp använda alla EU:s resurser för att få de brittiska sjömän och marinsoldater som hålls kvar där fria. HMS Cornwall har sin bas i min valkrets. Många av de inblandade är mina väljare. Vi är mycket angelägna om att se dem frigivna så snart som möjligt. Kanske kan ni också återigen ägna er uppmärksamhet åt Libyen för att se om vi inte kan få de bulgariska sjuksköterskorna tillbaka till Bulgarien i tid för att de ska kunna rösta i EU-valet den 20 maj.

(Applåder)

Ni talade om Darfur. Det måste stå överst på vår agenda, inte bara på grund av de säkerhetsskäl ni nämnde utan därför att vår oförmåga att förhindra det första folkmordet i detta århundrade skulle sända fel signaler om EU:s roll och resurser i världen. Jag ber er enträget att arbeta tillsammans med USA och med andra viktiga stater för att försöka få fram en lösning där, framför allt att sätta in EU-trupp för att skapa säkerhet, något som Afrikanska unionen inte lyckas åstadkomma.

Vi välkomnar att ni åter lägger tonvikten på ickespridningsavtalet. Om Storbritannien och Frankrike förnyar sina kärnvapen och om USA bygger en missilsköld, då är det budskap vi sänder till ryssarna och andra att vi går in i en ny kapprustning. Helt bortsett från att denna “son till stjärnornas krig” skulle kunna visa sig vara en Maginotlinje i skyn borde vi inte inlåta oss på detta slags diplomati.

Ni säger att EU inte har någon laglig makt men att vi måste diskutera missilskölden. Men om ni inte uttryckligen tar initiativet och sätter dagordningen kommer den att bestämmas av de enskilda medlemsstaternas agerande. Vi välkomnade kommissionsledamoten Olli Rehns initiativ när han, ställd inför de växande svårigheterna med Turkiet, upprättade sanktioner genom att frysa förhandlingskapitel och då fick medlemsstaterna över på sin sida. Vi skulle vilja att ni gjorde likadant för att se till att vi har ett gemensamt svar på utvecklingen av denna missilsköld.

Herr höge representant, ni ansvarar för tillträde till dokument. Vi har talat mycket om behovet av en överenskommelse om tillträde till dokument inom den andra och tredje pelaren. Dessa dokument ligger inte inom de nationella parlamentens behörighetsområde och Solana/Brok-överenskommelsen ger oss ingen solid laglig grund. När vårt tillfälliga utskott för extraordinära överlämnanden förra året bad er om protokollet för medlemsstaternas lagexpertskommitté fick de ett tvåsidigt dokument. Vi upptäckte senare att det finns ett fylligare sexsidigt dokument, och därför ber jag er här i dag att ni i den anda av lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 10 klargör för detta parlament – kanske för talmanskonferensen – huruvida det protokoll som ordföranden för vårt tillfälliga utskott mottog verkligen var en fullständig eller bara en partiell redogörelse för det mötets göranden och låtanden. Ni inser säkert hur viktig denna fråga är.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Det är uppenbart att EU:s utrikespolitik kanske kommer att utsättas för en del påfrestningar under 2007. Men orsaken till dessa påfrestningar är inte själva programmet för missilförsvaret. Problemet består i att vissa medlemsstater har anslutit sig till Rysslands ståndpunkt i denna fråga. Ryssland använder avsiktligt falska argument.

Det är uppenbart att tio övervakningsstationer på polskt territorium inte utgör något hot mot Rysslands försvar. I motsats till vad som har hävdats har det skett samråd med Ryssland, samråd som fortfarande äger rum. Genom att använda dessa falska argument vill Ryssland uppenbarligen bara skapa splittring inom EU. Paradoxalt nog kanske utplaceringen av delar av missilförsvarssystemet i EU bara påskyndar Natos genomförande av liknande planer på detta område. Detta skulle vara ett oavsiktligt men mycket positivt resultat.

Polen kommer att vara lika öppet för detta slags initiativ som det är i dag. Därför är jag så förvånad över att det tyska SPD – förre förbundskanslern Helmut Schröders parti – är så ivrigt att upprepa de argument som president Vladimir Putin använder i denna fråga. Det skulle vara mer naturligt för socialdemokraterna att lyssna på sina EU-partner från Danmark, Tjeckien, Storbritannien och Polen.

  Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Först av allt vill jag upprepa min solidaritet med de tillfångatagna brittiska sjömännen och med de bulgariska sjuksköterskorna. Vi bör inte bara sätta press på Iran utan också på Libyen så att alla dessa människor kan friges.

(FR) Herr talman! Jag övergår nu till att tala franska så att vår kollega Javier Solana lätt kan förstå mig.

Vi måste säga ja till kärnvapennedrustning. Alla vet att varje stort land som har kärnkraft för civila ändamål också kommer att vilja ha den för militära syften. Nyckeln till kärnvapennedrustning är avveckling av de civila kärnkraftsanläggningarna, för utan det senare kommer det förstnämnda inte att ske. Vi har sett detta i fallet Korea, och vi ser det i till exempel Iran, Indien och Pakistan.

I många länder hänger de två användningsområdena samman, och detta har man inte alltid insett. Jag kan försäkra er om att det är detta problem vi står inför.

Jag övergår nu till Darfur där EU måste ta initiativet. Både jag själv och vår grupp instämmer med vår tidigare kollega Chris Patten som har skrivit en mycket bra artikel om ämnet, och jag håller med de intellektuella som har uppmanat EU att ta initiativet. Nu är det dags att handla. Vi måste förhindra de sudanesiska truppernas dagliga massaker på hundratals människor. Detta måste betonas. Ju mer tid vi använder på att tala om situationen desto fler dödsfall inträffar. Därför håller jag med Graham R Watson om att vi måste ta initiativet i FN. För att förhindra det dödande och de våldtäkter som äger rum mellan helikoptrarnas landning och avfärd måste vi åtminstone skydda flyktinglägren och inrätta en flygförbudszon som vi gjorde för kurderna i Irak. Detta är det minsta vi kan och bör göra för Darfur. Samtidigt är det också nödvändigt att finna en lösning.

Det är i dessa termer vi måste tala med kineserna som accepterar alla massakrerna eftersom de så gärna vill ha olja. Människoliv säljs för en liter olja. Detta är oacceptabelt för EU.

Jag övergår nu till missilförsvarssystemet. Även i denna fråga måste vi vara tydliga. Jag vet inte om detta missilförsvar är riktat mot Ryssland. Jag vet inte vem det är riktat mot, men om det är riktat mot Iran är detta fullkomligt löjligt. I högsta grad löjligt. Om iranierna vill anfalla oss i dag, hur kommer de att gå till väga? Svaret är: genom självmordsbomber. Vilket försvar mot självmordsbomber i bästa star wars-stil tänker ni uppfinna? Det kommer avgjort inte att fungera. Det skulle kosta miljarder, och till vilken nytta? Ingen alls. Problemet är att amerikanerna ännu en gång ensidigt definierar vad som är nödvändigt för en del av EU, och däri ligger det politiska problemet. EU-medborgare, polacker, tjecker, fransmän och tyskar måste förstå att i strävan att skapa en multipolär värld är en europeisk politisk union nyckeln till vårt oberoende och den enda möjligheten att uppnå det.

Denna debatt är politisk därför att det faktiskt är fråga om EU:s själva existens. Jag hänvisar er till artikel 16 i våra fördrag. Vi måste samråda med varandra i utrikespolitiken för att förhindra att EU påtvingas en unilateral utrikespolitik.

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Solana! Jag ska inskränka mig till ett enda ämne men ett som är av central betydelse, nämligen Mellanöstern.

Ända tills för några veckor sedan fanns det anledning att befara det värsta mot bakgrund av dels det fullständiga politiska dödläget i fråga om en ockupation som hade blivit outhärdlig för det palestinska folket, dels den överhängande risken för inbördeskrig. Den fruktansvärda risken för detta kunde avvärjas, men tyvärr inte genom det internationella samfundets eller EU:s agerande. Det embargo som Mellanösternkvartetten beslutat om bidrog i stället endast till att tillfoga offren ytterligare lidande och till att provocera extremisterna.

Den oväntade strimman av hopp har vi i själva verket – som ni redan konstaterat – upphovsmännen till fångarnas dokument att tacka för, bland dem i första hand Marouane Barghouti, liksom president Mahmoud Abbas oförtröttliga arbete. De palestinska demokratiska styrkornas samlade insatser har också bidragit, liksom – vilket ni också nämnt – de förnyade diplomatiska initiativ som tagits av arabländerna. Detta har gett resultat. Meckaavtalet har banat vägen för bildandet av den nationella enhetsregeringen.

Bassam al-Salhi, generalsekreterare i Palestinska folkpartiet, tillika en framstående företrädare för de demokratiska styrkorna och numera minister i denna regering, hedrar oss dessutom just nu med ett besök i Europaparlamentet. Han följer debatterna från åhörarläktaren, och jag vill hälsa honom och därmed hela enhetsregeringen välkommen.

(Applåder)

Regeringsavtalet grundades på långtgående politiska åtaganden från regeringen i sin helhet. Åtagandena, som återspeglar kvartettens villkor, har tyvärr ingen motsvarighet på den israeliska sidan.

Enligt min – och vår – uppfattning, som jag tror delas av många av mina kolleger i Europaparlamentet, skulle det vara ett allvarligt misstag att inte gripa detta tillfälle att inge nytt hopp. Vi uppmanar därför EU att återuppta det direkta biståndet till den palestinska myndigheten, att erkänna den nya nationella enhetsregeringen och att inom ramen för kvartetten förespråka ett sådant erkännande.

Denna begäran är kärnpunkten i ett upprop från ett antal ledamöter av Europaparlamentet, där de ursprungliga undertecknarna företräder ett mycket brett politiskt spektrum och i många fall påtar sig ett betydande ansvar när det gäller de politiska utmaningarna i Mellanöstern.

I förhoppningen om att EU:s 27 medlemsländer efter antagandet av Berlinförklaringen kommer att vara angelägna om att ge konkret uttryck för sin strävan att vara en global aktör i fredens tjänst har jag äran att direkt till er, herr Solana, överlämna detta upprop.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Europas säkerhet gagnas endast av en saklig och objektiv debatt om Förenta staternas beslut att placera ut tio försvarsmissiler i Polen och ett tillhörande radarsystem i Tjeckien. De starka negativa reaktionerna från EU:s sida grundas framför allt på rädsla för Vladimir Putins Ryssland och innebär både att vår egen sårbarhet ökar och att nya politiska spänningar uppstår mellan medlemsstaterna. I kölvattnet av krisen mellan Europa och Irak bör detta säkerligen vara ett skräckscenario för den höge representanten Javier Solana.

Vilka är fördelarna med missilprojektet? Vi har till att börja med Islamiska republiken Irans hårdnackade beslutsamhet att inom en nära framtid förfoga över en arsenal av moderna ballistiska missiler med en räckvidd på upp till 550 mil. Till detta kan läggas Teherans tveeggade kärnvapensatsningar som innebär att inte minst Europa står inför ett verkligt och överhängande hot.

Ett kraftfullt transatlantiskt budskap till Iran är kort sagt absolut av nöden. Ett missilförsvarssystem på vår kontinent är en legitim förebyggande åtgärd mot riskabla persiska maktdemonstrationer. Teheran är för sina nationella ambitioner i sin tur i högsta grad beroende av teknisk sakkunskap från Ryssland och Kina.

Jag litar på att ni, herr höge representant, kommer att hänvisa till detta ärende och påminna Moskva och Peking om det ansvar de som medlemmar av FN:s säkerhetsråd har för världsfreden.

  Daniela Buruiană-Aprodu, în numele grupului ITS. – Uniunea Europeană a încheiat la 1 ianuarie 2007, prin aderarea României şi Bulgariei, o importantă etapă a dezvoltării sale, sporindu-şi influenţa pe plan internaţional, ceea ce impune şi o regândire a organizării sale instituţionale, care să permită dezvoltarea statelor membre într-o lume aflată în plin proces de globalizare. Apariţia şi acutizarea în viaţa internă a Uniunii Europene a unor probleme cum ar fi energia şi mediul impun o regândire a strategiilor care să întărească rolul său de super-putere pentru promovarea intereselor cetăţenilor statelor membre.

O Uniune Europeană puternică şi influentă la nivel internaţional implică, pe de o parte, o regândire a mijloacelor şi metodelor de obţinere a informaţiilor necesare, asigurării securităţii cetăţenilor statelor membre şi, pe de altă parte, protejarea intereselor acestora. În prezent, ameninţările asimetrice nu mai vizează o ţară, un obiectiv anume sau o categorie socială, ci au devenit globale, urmărind distrugerea instituţiilor şi valorilor democratice în ansamblul lor. Terorismul, traficul de persoane şi arme, precum şi cel de narcotice şi de substanţe de distrugere în masă necesită răspunsuri colective, care să permită identificarea cu anticipaţie a ameninţărilor la adresa statelor membre.

Apreciez, domnule preşedinte, oportunitatea lansării unor teme de analiză asupra modului de redimensionare a inter-operabilităţii între serviciile de informaţii naţionale, eventual într-o structură de comunitate de informaţie, cu o componentă preventivă puternică, fapt ce ar determina creşterea capacităţilor comune de acţiune, pentru a face faţă cu eficienţă magnitudinii şi complexităţii ameninţărilor asimetrice. Urmare a înfiinţării acestei structuri informative, apreciez că s-ar face mari economii de resurse umane şi materiale, care ar putea fi redirecţionate spre alte sectoare deficitare.

  Jana Bobošíková (NI) – (CS) Mina damer och herrar! Jag är tjeckisk ledamot av Europaparlamentet, och mitt land överväger nu att placera ut amerikanska missilförsvarssystem på sitt territorium. Jag vill understryka att jag i denna fråga ser mycket positivt på Javier Solanas synpunkt nyligen att de enskilda länderna själva måste besluta om det amerikanska missilsystemet.

Det är min bestämda övertygelse att det i dagsläget inte finns något alternativ till det amerikanska försvarssystemet. Händelserna i Jugoslavien var ett tydligt bevis på att EU saknade politisk eller militär förmåga att få slut på dödandet. Därtill kommer det som utspelade sig under förra århundradet, som innebar att mitt land av ett antal europeiska länder överlämnades till nazisterna. Allt detta gör att såväl Tjeckien som Polen har en laglig rätt att själva besluta om det egna landets försvar.

Jag vill följaktligen uppmana våra grannländer som hotar att splittra Europa med anledning av radarbaserna att hålla i minnet vilka som en gång för länge sedan splittrade Europa och hur detta gick till. För de andra, som vill läxa upp oss när det gäller detta, vill jag citera president Jacques Chiracs ord och be dem att komma ihåg att hålla tand för tunga. Tack så mycket.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Att den höge representanten Javier Solana deltar i Arabförbundets toppmöte är enligt min uppfattning en framgång i sig.

Framgången kommer lägligt, som EU:s ordförande meddelade i går, vid en tidpunkt när EU dels strävar efter att befästa sin ställning internt genom diskussionerna om författningen, dels, som Javier Solana har nämnt, försöker göra sig gällande utåt genom en tydlig och effektiv politik.

Med anledning av den bild som Javier Solana har målat upp vill jag framföra en del synpunkter och ställa några frågor som gäller de problem han har tagit upp.

Jag anser att hans åsikter om den nationella enhetsregeringen och den nya situationen i Palestina andades stor försiktighet. Jag anser också att vi bör tillämpa den evangeliska maximen ”På deras frukt skall ni känna igen dem” och inte från en dag till en annan förändra EU:s inställning utan fortsätta att vara öppna och lyhörda för vad den nya situationen kan innebära.

Utöver frågan om Kososvo och Serbien kan ni kanske under diskussionen om planerna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken mycket kort redogöra för EU:s planer för länderna i västra Balkan. Jag vet att vi inte har särskilt lång tid på oss, men det vore kanske bra om ni kunde säga något om detta.

När det gäller frågan om missilförsvarssystemet har ni välkomnat gårdagens samtal mellan presidenterna George W. Bush och Vladimir Putin, och inte minst med tanke på EU:s bristande befogenheter, som ni har nämnt i diskussionen, skulle det vara bra att få reda på om EU tänker anordna den typ av samråd som har ägt rum mellan Ryssland och Förenta staterna.

Jag vill också att ni redogör för er uppfattning om de synpunkter som i går i närvaro av gemenskapens troika framfördes av den kazakstanske ministern, vilka handlade om att om länderna i väst tror att de kan öppna en energikorridor i Kaspiska havet utan Moskvas och Teherans medgivande skulle det leda till enorma komplikationer.

Avslutningsvis – och här ska jag sätta punkt – vill jag gärna veta när riktlinjerna för förhandlingarna med Andinska gemenskapen och de centralamerikanska gemenskaperna om anslutningsavtalen kommer att föreligga. Jag vill också veta om rådet liksom tidigare tänker bjuda in Europaparlamentet till Riogruppens kommande ministermöte, eftersom någon inbjudan ännu inte har kommit.

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! Jag vill tacka Javier Solana för hans synpunkter på missilförsvarssystemet och särskilt för hans slutsats att det ständigt är föremål för diskussion inom EU, eftersom det ju även kan ha betydelse för den säkerhetsstrategi som de senaste åren legat Javier Solana så varmt om hjärtat. Vi anser att missilförsvarssystemet har stor betydelse i just detta avseende.

Förhandlingarna mellan Förenta staterna och två EU-medlemsstater om utplaceringen av ett missilförsvarssystem i Europa inger oss stark oro. Vi är inte övertygade om behovet av ett sådant system. Vi är i själva verket rädda för att planerna kommer att orsaka splittring och att det internationella arbetet med att stoppa kärnvapenspridningen undergrävs. Spridningen av massförstörelsevapen får till följd att hotet mot den internationella freden och säkerheten ökar, och jag välkomnar de allmänna synpunkter som Javier Solana framfört i frågan.

EU har gjort icke-spridningen till en av sina viktigaste prioriteringar, och vi är fullt på det klara med att det inte är möjligt att bibehålla icke-spridningssystemet om vi inte agerar på enad front och multilateralt. Ett multilateralt samarbete är inte ett alternativ utan en nödvändighet, och det är framför allt mot denna bakgrund som vi är mycket bekymrade över Washingtons planer. Att framhärda med utvecklingen av ett missilförsvarssystem som på felaktig eller korrekt grund uppfattas som en provokation av andra erkända kärnvapenmakter får rakt motsatt effekt. Detta kan till och med leda till en ny kapprustning.

Eftersom de kärnvapenambitioner som länder som Nordkorea och Iran ger uttryck för också inger stark oro stöder vi självklart EU:s och FN:s insatser för att genom dialog, men också medelst ekonomiska och politiska sanktioner stävja dessa planer. Amerikanarna hävdar att missilförsvarssystemet utgör ett skydd mot attacker från Iran. Bidrar detta emellertid inte till att undergräva det internationella samfundets trovärdighet vid förhandlingsbordet? Detta går ju faktiskt stick i stäv med föresatsen att hindra Iran från att utveckla ny kärnvapenarsenal.

Vi är kort sagt mycket bekymrade över Förenta staternas senaste försvarsplaner och över den ensidighet som kännetecknar hanteringen av frågan, men vi är också mycket bekymrade över Polens och Tjeckiens beredvillighet att inlåta sig i en sådan ensidig dialog. Förbundskansler Angela Merkel handlade helt rätt när hon bjöd in de båda länderna till en diskussion om detta inom Nato. Vi stöder det tyska ordförandeskapets förslag, men vi vill också be Javier Solana att ta upp frågan till fortsatt diskussion med kollegerna i rådet.

Vissa har uppfattningen att medlemsstaterna har frihet att på försvarsområdet bilateralt göra gemensam sak med tredjeländer. De politiska verkningarna av ett sådant förfaringssätt är emellertid inte begränsade till Polen och Tjeckien, och utplaceringen av detta missilförsvar kommer att påverka hela EU:s säkerhet negativt.

  Annemie Neyts-Uyttebroeck (ALDE). – (NL) Herr talman, herr höge representant, mina damer och herrar! Herrar Chamberlains och Daladiers återkomst från München 1938 och de ord som då uttalades där: ”We bring you peace in our time” hör till den mörkaste tiden inte bara i den europeiska historien utan i hela världen. Det får inte råda någon tvekan om att vi alltför väl inser detta.

Jag vill tacka den höge representanten och alla kammarens ledamöter för den här debatten som är mycket intressant, eftersom den genom den ena eller den andra partens ingripande visar hur stor risken är att utnyttjas som ett instrument av Washington å ena sidan och av Ryssland å den andra. Det är bara att välja.

Oavsett vad vi väljer finns det en avsevärd risk för att dessa två supermakter spelar ut oss mot varandra. Det viktiga nu är att förhindra att det händer. Vi måste förhindra att det slutar med en situation där vi genast måste välja sida utan manöverutrymme, och där vi lutar oss tillbaka och ser ytterligare en händelsespiral utvecklas som skulle kunna kulminera i ännu en kapprustning. Vi befinner oss på en punkt där vi kan undvika det, om vi bara ser till att vi inte utnyttjas som brickor i spelet och ser vad som är bäst för oss alla tillsammans och vad som är bäst för världen och världsfreden.

Även om jag inte direkt är någon pacifist hör jag ändå till en generation där ord som nedrustning, vapenkontroll och icke-spridning var mycket viktiga, och där vi också försökte agera i enlighet med detta. Jag vill därför tacka er för att ni som hög representant talat så fritt om ämnet. Jag önskar er allt gott och vill att ni ska veta att ni kan räkna med vårt stöd.

En sak noterade jag i presentationen, nämligen hur elegant ni gled förbi diskussionerna i FN:s säkerhetsråd om den kommande resolutionen om Kosovo. Kan ni kanske säga något mer om det?

  Ģirts Valdis Kristovskis, (UEN) . – (LV) Herr talman, herr Solana! Jag vill tacka er för att ni nämnde att de högsta organen inom EU planerar att diskutera placeringen av ett missilförsvarssystem i Europeiska unionen, men samtidigt kommer enligt min mening dessa planer redan alltför sent, eftersom det inte är någon hemlighet att processen redan har börjat i Europa och att allmänheten börjar bli irriterad.

Jag anser att ni måste vara mycket mer aktiv när det gäller att opponera mot de argument eller spekulationer som Ryssland har fört fram i frågan. Det talas om ett kallt krig, och påtryckningar utövas mot Polen och Tjeckien. Detta är fullständigt oacceptabelt och EU måste anta en tydlig ståndpunkt. Annars kommer sådana misslyckade politiker som Gerhard Schroeder, som naturligtvis är i Putins tjänst, att dyka upp och göra uttalanden som irriterar den europeiska allmänheten. Jag anser att det också är otillfredsställande att låta frågan hanteras av Natos generalsekreterare eftersom Förenta staterna otvivelaktigt talar om att försvara Europa och mycket mindre om att försvara Förenta staterna. Förenta staterna talar om att försvara Europa! Vad Europas invånare därför förväntar sig av er herr Solana, som den person som är ansvarig för att genomföra EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, är en tydligt ståndpunkt. Och det är vad jag personligen också förväntar mig av er. Tack.

  Angelika Beer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Javier Solanas intressanta tal gjorde klart för mig vad det europeiska dilemmat faktiskt består av, för vi har mycket att säga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, men när allt kommer omkring lyckas vi faktiskt till slut inte anta någon gemensam ståndpunkt. Herr Solana! Jag välkomnar det ni hade att säga om Mellanöstern. Om vi försöker förhandla med stater som Iran eller Arabförbundet bör vi göra detsamma med Hamas som åtminstone har valts.

Kärnvapennedrustningen som ni hänvisar till är en fråga som ligger kammaren varmt om hjärtat, men var finns den gemensamma röst som kritiserar Förenade kungariket för dess förnyande av Tridentprogrammet? Även om regeringarna i två länder – USA och Förenade kungariket – inom kort ska bytas ut vill de fortfarande upprusta och skapa nya hot för världen. När vi nu talar om Kosovo nämnde ni att ni stöder Martti Ahtisaari, men vilken form tar det stödet? Varför är EU inte tillräckligt modigt för att säga vad som nu behöver göras? Varför kan inte EU stiga fram? Övervakat oberoende är det som behövs och ändå skyr vi begreppet som pesten. Det är hög tid att EU och parlamentet – som kommer att rösta i frågan i dag – äntligen säger att det inte finns någon återvändo, att Kosovo inte kommer att återlämnas till Serbien, att status quo inte längre fungerar och att vi måste gå den här svåra vägen i stället för att organisera polisuppdrag och vänta på att andra ska klargöra var de står.

Det behövs en ny resolution från FN:s säkerhetsråd och den tidigare resolutionen 1244, som fortfarande gäller, måste avskaffas. Uppdraget inom ramen för den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken behöver också sitt mandat. Det räcker inte med att vänta på att andra ska klargöra frågor på den punkten, och samtidigt som jag välkomnar ert tal vill jag be er att säga huruvida ni stöder Martti Ahtisaaris skrivelse till FN:s säkerhetsråd där han talar om ”övervakat oberoende” och uttalandet av Ban Ki-Moon. Varför försöker EU slippa ifrån sitt ansvar i det här fallet?

  Jiří Maštálka (GUE/NGL) . – (CS)Mina damer och herrar! Jag skulle säga att spridningen av amerikanska militärbaser är den mest splittrande frågan i tjeckisk politik för närvarande. Det finns två aspekter på frågan. För det första finns det en tydlig vilja från regeringens sida att acceptera basen trots allmänhetens betänkligheter: Vid de senaste undersökningarna var 60 procent av de tillfrågade emot basen och 25 procent för. Den andra punkten är splittringen inom partilinjerna där vänsteroppositionen är för en folkomröstning och emot basen, medan högern inom regeringen är emot folkomröstningen och positiv till basen.

Jag nämner detta eftersom jag anser att det är avgörande att EU har en tydlig inställning i frågan. Att ta sin hand ifrån frågan för att den rör bilaterala förbindelser mellan Tjeckien eller Polen och Förenta staterna är detsamma som att undvika en fråga som mycket snart kommer att beröra hela Europa. Unionen måste kunna säga obehagliga saker. Man säger att förhandlingarna med Ryssland pågår. Men det mesta tyder i dag på att dessa förhandlingar endast används för att dölja att det globala missilförsvarssystemet redan har byggts. Javier Solana förhandlade också innan man gav order om att Jugoslavien skulle bombas. Det förekom även förhandlingar före ingripandet i Irak. Erfarenheterna har visat att förhandlingar är verkningslösa när det inte finns någon kompromissvilja. Vi ska inte glömma att Ryssland och Nato undertecknade en instiftelseakt 1997, där man åtog sig att avstå från hot eller från att använda tvång.

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Jag förstår att Javier Solana letar efter ett nytt uppdrag. På ett personligt plan önskar jag er lycka till i vilken ny karriär som helst som ni behagar välja, herr Solana, men jag är tacksam för att rollen som EU:s utrikesminister inte längre existerar på grund av att den föreslagna EU-konstitutionen förkastades 2005.

Tanken var dödsdömd redan från början. Det kan aldrig bli tal om en gemensam utrikespolitik för EU eftersom vi alla har olika historiska bakgrunder, internationella engagemang, intressen och allierade. Ta Storbritannien till exempel. Vi delar inte nödvändigtvis våra europeiska grannars perspektiv på de internationella kriser vi konfronteras med i dag. Som ni torde vara väl medvetna om står Storbritannien inför en mycket allvarlig situation i Iran som olagligt har kvarhållit brittiska trupper. Det vore löjligt om en EU-utrikesminister skulle försöka förhandla fram frisläppandet av medlemmar i Hennes Majestäts väpnade styrkor. Men Storbritannien befinner sig nu också i ett lika löjligt läge till följd av vårt medlemskap i EU. Om diplomatiska ansträngningar misslyckas med att få de brittiska trupperna fria, måste Irans olagliga handlingar kanske mötas med sanktioner. Men Storbritannien skulle inte kunna anta sanktioner mot Iran även om det ville, för Storbritannien har inte längre kontroll över sina egna handelsregler. Handelspolitiken står nu under kontroll av EU.

Det här är bara ytterligare ett exempel, om något sådant skulle behövas, på varför Storbritannien måste lämna EU och återta kontrollen över sina egna angelägenheter.

  Talmannen. Ni borde uppskatta EU:s solidaritet med de 15 sjömännen.

  Ashley Mote (ITS). – (EN) Herr talman! Mahatma Gandhi, denne modige, fredligt sinnade och högst beslutsamme man som låg bakom Indiens självständighet, traskade en gång på väldets tid in på generalguvernörens kontor och sa honom rakt upp i ansiktet att britterna var herrar i någon annans hus. Vi britter vet nu hur han kände sig, och några av er kanske till och med känner viss självbelåten tillfredställelse vid blotta tanken.

När vi nu ser hur EU och dess tjänstemän använder sitt inflytande runt om i världen, likt uppkomlingar som struttar omkring på en allt större scen, känner vi dock till slutet. Vi vet vart en sådan självutnämnd självtillräcklighet till sist leder.

Jag har tre frågor till er, Javier Solana. Vem har sagt till Europeiska unionen att den kan döma utländska företag till böter utan hänsyn till följderna för handeln, välståndet och skyddet av arbetstillfällen i länder som inte ens hör till EU? Vidare orsakar EU:s avtal om ekonomiskt partnerskap stor skada för familjerna i länderna i tredje världen: och samtidigt som deras ledare åker snålskjuts på dessa avtal, kämpar lokala producenter och köpmän för att kunna konkurrera med billiga importvaror. Samma sak gäller för fiskarna utanför Afrikas kust: samtidigt som ministrarna i de lokala regeringarna skor sig, har våra trålare minskat fiskarnas kustfarvatten, och lokala fiskare kan inte längre tjäna sitt levebröd.

Gandhi hade rätt. Det är inte EU:s sak att spela herre i andras hus.

  Roger Helmer (NI). – (EN) Herr talman! Jag föddes 1944 under andra världskrigets sista månader. Under hela mitt liv har Nato och Atlantpakten kunnat behålla freden i Europa. Det var inte EU eller kommissionen som besegrade Sovjetunionen och fick Berlinmuren att falla. Det var modet och beslutsamheten hos ledare som Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och dess militära hållning hotar att urholka Atlantpakten. Detta bottnar i avundsjuka, ovilja och antiamerikanism. Trots att man har många strategier, planer och krigshögskolor, har man verkligen ont om manskap, fartyg, stridsvagnar, kanoner och flygplan. GUSP är ett hot mot själva grundvalarna i västerländsk säkerhet och lämnar oss alla farligt utsatta i en oförutsägbar värld. Detta är ytterligare ett skäl till att mitt land skulle må bättre av att stå utanför Europeiska unionen.

  Karl von Wogau (PPE-DE) . – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Debatten om missilförsvarssystemet ger mig alltid ett intryck av människor som famlar i dimman, och om det är på det sättet som debatten bedrivs är det alltid en bra ursäkt för polemik.

Till att börja med är det inte ett antimissilsystem vi diskuterar utan två. Ett av dem är det som tillhör Förenta staterna, ett system där redan 100 miljarder dollar har använts och där anläggningarna som planeras i Polen och Tjeckien ingår. Antimissilsystemet har kostat nio miljarder hittills i år, och vi måste fråga oss vad det innebär för EU:s säkerhet, något som vi som valda företrädare är ansvariga för. Frågan är huruvida systemet kan skydda de europeiska länderna och om det i så fall kan skydda dem alla. Det som inte får hända är att EU delas upp i två zoner, där den ena är mindre säker än den andra. Det är något som vi måste förhindra.

Ytterligare en fråga uppstår i anslutning till Natos missilförsvarssystem som hittills inte har kommit längre än till en genomförbarhetsstudie. Vad ska Nato – och EU – göra på grundval av den genomförbarhetsstudien? Utan tvekan är det Nato snarare än EU som bär ansvaret för detta, men om vi vill fortsätta på den här vägen måste vi tänka på hur de europeiska länderna förväntas agera inom Natos nätverk. Om vi exempelvis på grundval av detta förväntas fatta beslut som rör utveckling eller industri har vi valet att ha att göra med USA i egenskap av 27 enskilda länder inom Natos nätverk eller som ett gemensamt EU. I det första fallet blir vi definitivt inte partner till Förenta staterna. I det andra blir vi det, men endast i en underordnad position, låt vara med en möjlighet att bli deras samarbetspartner.

  Véronique De Keyser (PSE) . – (FR) Herr talman, herr Solana! Den överenskommelse som träffades i Mecka mellan Fatah och Hamas skulle ha varit otänkbar i december, när en delegation från parlamentet besökte Palestina och Israel.

Inrättandet av en nationell enhetsregering är nästan ett mirakel men har uppenbarligen inte skett av en tillfällighet mot bakgrund av allt det vi vet om flera av medlemmarna i denna regering.

Många har välkomnat det här politiska framsteget. Även Europaparlamentet har reagerat. Förra veckan röstade utrikesutskottet för ett förslag till yttrande där man krävde att de ekonomiska sanktionerna mot Palestina skulle hävas. Utskottet antog även Michel Rocards betänkande om förbindelserna mellan EU och arabvärlden som vi kommer att rösta om kl. 12 i dag och som återigen förespråkar dialog och öppenhet.

I går överlämnade ett antal ledamöter i Europaparlamentet en skrivelse om att den nya palestinska regeringen bör erkännas till den palestinska kulturministern som besökte Bryssel. Undertecknarna, bland dem Europaparlamentets tidigare talman Josep Borell, är varken hetsporrar eller fiender till Israel. De är synnerligen fredsälskande män och kvinnor som vet att strimmorna av hopp är så sällsynta att de inte får förloras ur sikte.

Visserligen låg premiärminister Haniyehs invigningstal inte helt i linje med de villkor som kvartetten slagit fast, men det återspeglade andan i villkoren. Det här är ett tillfälle vi måste fånga. Alla vägar leder till fred när den vilja som krävs finns. Det spelar ingen roll om det handlar om ”färdplanen” eller Beiruts initiativ som visar vägen.

Ni har just återvänt från Riyad, herr Solana, och vi tackar er för det ni har gjort. Ni vet att den här gången handlar det om ett seriöst erbjudande och vi behöver kunna ta tillvara på det här tillfället. Det är nödvändigt att övertyga Israel och amerikanerna, och vi vill be er att göra det.

Det skulle inte vara rätt att använda selektiva åtgärder mot den nya palestinska regeringen och på så sätt försöka skilja agnarna från vetet och isolera Hamas från Fatah. Det skulle återigen vara att hota den palestinska enheten som är en garanti mot inbördeskrig.

Herr Solana! Jag ska inte dölja för er att vi det senaste året har blivit förvirrade av EU:s politik när det gäller de palestinska territorierna. Vi ville inte att det skulle ske. Vi ville inte ha så mycket kaos, så mycket meningslöst lidande och så mycket förstörelse. Det var ibland svårt att se sig själv i spegeln på morgonen. Vi vill kunna vara stolta igen över Europeiska unionen. Var snäll och framför det till rådet.

  István Szent-Iványi (ALDE). – (HU) En av de viktigaste utrikespolitiska utmaningarna i år är att lägga grunden till en gemensam utrikespolitik på energiområdet. Det skulle vara ett misstag att tro att det kortfristiga intresset i någon medlemsstat kan skilja sig från eller äventyra EU:s gemensamma intressen när det gäller energisäkerhet. Vi behöver ett harmoniserat synsätt, en effektiv samordning och en beslutsfattande mekanism.

En viktig uppgift är att inrätta och stärka det nödvändiga partnerskapet för att diversifiera våra energikällor. Vi behöver inte bara stärka vår utrikespolitik gentemot de traditionella regionerna, det vill säga Främre Orienten och Östeuropa, utan även när det gäller Kaukasus, Centralasien, Afrika och Latinamerika.

Vi har talat om Nabucco-gasledningen i flera år nu. Sedan i mars har den betraktats som ett prioriterat projekt. Det är hög tid att äntligen gå in i den sista fasen med konkret planering och genomförande. Alla medlemsstater har ett stort ansvar för att inte äventyra detta mycket viktiga projekt med sina ensidiga åtgärder, eftersom det främjar en diversifiering av EU:s energiresurser.

Det ligger i EU:s grundläggande intressen att utveckla eller förbättra lämplig kompetens för att försvara sitt territorium och avvärja potentiella hot. För närvarande kan vi inte eller är inte beredda att göra det. Till dess att vi kan det har medlemsstaterna rätt att agera självständigt. Denna rättighet kan inte förnekas varken Polen eller Tjeckien. Det skulle naturligtvis vara bättre om vi kunde hitta gemensamma lösningar för att avvärja dessa allvarliga hot.

Den viktigaste grunden för EU:s utrikespolitik är avslutningsvis solidariteten. Det är mycket viktigt att vi alla här har uttryckt vår solidaritet med de 15 brittiska sjömännen och kravet på deras omdelbara frigivande, men det här måste uttryckas inte bara i ord utan även i handling.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (UEN) . – (PL) Herr talman! När det gäller frågan om missilförsvarssystemet har Förenta staterna nu lämnat ett förslag till vissa Nato-medlemmar. Det har analyserats ingående. Det måste emellertid betonas att ett beslut i den här frågan endast kan fattas av berörda länder och regeringar, något som Javier Solana redan har talat om i dag.

Frankrikes och Nederländernas definitiva avvisande av konstitutionsfördraget har kullkastat planerna på att införa en gemensam utrikes- och försvarspolitik för EU. Det skulle vara olyckligt om vissa medlemsstater som inte accepterar detta och vill gömma sig bakom EU skulle försöka påverka de suveräna regeringsbesluten i de länder som förslaget har lämnats till.

Jag vill också varna för att antiamerikanska stämningar av det slag som nyligen bevittnades som ett resultat av den underliga rapporten om CIA-flygningarna återuppväcks i Europa.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Inrättandet av nya missilförsvarssystem på europeisk mark måste förebyggas. Det kommer att skada EU och freden. Det kommer att leda till en ny kapprustning. Det kommer att återuppväcka det kalla kriget. USA-administrationen struntar i EU och det är en förolämpning. Det är till och med att gå bakom ryggen på Nato.

Jag instämmer i det som framkommit av alla undersökningar. En överväldigande del av medborgarna, även i Polen och Tjeckien, är oroade och är radikalt emot denna lättsinniga utmaning av ödet. Javier Solanas försenade förhalande räcker inte. Man kan inte inom rådet låtsas vara blind och döv eller agera som Pontius Pilatus. EU måste tydliggöra sin ståndpunkt genast. Europeiska rådet kan då reagera snabbt och övertygande.

Jag är mycket glad över att så gott som alla politiska grupper instämmer i den gemensamma ståndpunkten och är emot dessa planer från Bushadministrationens sida. Min politiska grupp vill ha en resolution om detta.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar för det nya italienska socialistpartiet. I går presenterade förbundskansler Angela Merkel resultatet av förra helgens samtal i Berlinsom ledde till att samtliga medlemsstater och de tre europeiska institutionerna förband sig att förnya den rättsliga grunden för unionen senast 2009. I dag har Javier Solana berättat om planerna för att stärka unionens roll på den internationella arenan, planer som huvudsakligen är värda att stödjas.

Jag är övertygad om att de två frågorna måste hanteras tillsammans och att en trovärdig utrikespolitik måste åtföljas av en stark rättslig grund som stöds av alla aktörer som hänvisar till den. Jag tror därför att årtalet 2009 inte kan skjutas upp. En hållbar lösning kanske till och med behöver formuleras tidigare.

Utmaningen med energiförsörjning, liksom de olika nuvarande geopolitiska oroshärdarna, varav några ligger vid våra gränser, kräver ett EU som talar med en enda beslutsam röst inom FN och inom alla andra internationella forum.

  Jacek Saryusz-Wolski (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag träffade den höge representanten för första gången när han var Spaniens utrikesminister, och sedan när han företrädde ordförandeskapet. Vad som än händer med konstitutionsfördraget, så är du, Javier Solana, vår utrikesminister.

Tack för er omfattande presentation och fördjupade analys. Vi måste verkligen satsa på att få EU:s genuina gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik att motsvara EU:s ambitioner och betydelse som global aktör och på ett relevant sätt motsvara unionens värderingar så som de uttrycks i Berlinförklaringen inför femtioårsdagen av Romfördraget. I detta sammanhang bör vår utrikespolitik bygga på utvecklingen och konsolideringen av demokratin, rättsstatsprincipen samt respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Det bör vara en utrikespolitik som bygger på värderingar, om den verkligen ska vara europeisk. Vår parlamentariska diplomati bidrar till denna dimension. I våra debatter i parlamentet bör vi sträva efter möjliga samförstånd, snarare än efter att skapa ytterligare motsättningar, som vi har sett i denna debatt. Vi bör inte bara uttrycka våra åsikter i denna fråga, utan vi måste agera gemensamt och snabbt när det är nödvändigt.

Just nu borde vi sända Vitryssland en tanke. Vi är skyldiga att reagera på det som hände förra helgen. När vi firade femtioårsdagen av den europeiska integrationen, blev vitryska demokrater slagna och satta i fängelse alldeles inpå knutarna.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är i dag en mångfasetterad fråga. Den omfattar inte bara klassiska utrikes- och säkerhetspolitiska aspekter, däribland kärnvapenfrågan, utan också ett mycket stort antal icke-konventionella hot mot demokratin, freden och säkerheten, såsom terrorismen, fattigdomen, energisäkerheten, klimatförändringen och så vidare. Men i det stora hela, och utan att nämna alla de punkter som ni tog upp, herr höge representant, – vilket skulle vara omöjligt på utsatt tid – delar och stöder vi era åsikter om alla de brännande utrikespolitiska frågorna runtom i världen.

Det budskap jag skulle vilja framföra till rådet och till er personligen är följande: Parlamentet vill hävda ett starkt inflytande i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, vilket ligger i unionens och inte bara i parlamentets intresse. Vi strävar inte efter nya maktbefogenheter. Vi skulle snarare vilja bygga på våra tidigare erfarenheter och stärka vårt inflytande på det utrikespolitiska området i överensstämmelse och samarbete med er och kommissionen genom att ge EU:s utrikes- och säkerhetspolitik större rättmätighet och föra den närmare EU-medborgarna samt göra den mer begriplig och ge den en bredare och mer demokratisk förankring.

Vi vill göra detta i samarbete med EU-institutionerna – rådet och kommissionen. Som ni vet håller vi på att utveckla nära kontakter med rådet med ert och kommissionens stöd. Vi skulle vilja använda detta tillfälle till att försäkra båda våra partner om att smidiga och effektiva förbindelser är mycket viktiga för oss och att vi bör arbeta tillsammans, bygga upp samverkansfördelar, komplettera varandra och hjälpas åt på detta ytterst viktiga, svåra och mycket känsliga område när det gäller EU:s politik.

Kort sagt vad beträffar det missilförsvar som ni nämnde, har vi inte befogenhet att fatta några beslut i försvarsfrågor, men vi har faktiskt befogenhet att diskutera försvar. Av denna anledning föreslår utrikesutskottet en debatt om missilförsvar och krishantering den 7 maj, i er närvaro, med ordförandena i alla de nationella parlamentens utrikes- och försvarsutskott, och eventuellt Jakob Gijsbert De Hoop Scheffer. Den 28 juni kommer utrikesutskottet samt underutskottet för säkerhet och försvar att hålla ett annat möte om missilförsvarssystem, denna gång med general Obering från Förenta staterna.

  Hannes Swoboda (PSE) . – (DE) Herr talman! Jag vill gratulera den höge representanten till hans engagemang för Mellanöstern. Herr Solana! Er uppgift på det området är absolut avgörande, och jag önskar er all framgång med den. Vi ledamöter i kammaren kan naturligtvis tänka mer flexibelt och mer fritt och jag vill därför ta upp det som Véronique De Keyser sa. Vi representerar demokratin. Valet står mellan demokrati eller delar av den. Det är anledningen till att det vi gjorde efter valet i Palestina –som vi hade krävt – måste betraktas mycket kritiskt. Jag är helt överens med dem som säger att vi måste kräva att den palestinska regeringen engagerar sig i fredsprocessen och är villig att avstå från terrorism.

Vi har nu en möjlighet att få just detta slags regering. Vi kräver inte att Israel för alltid ska överge alla försök till bosättningar. Men Israel erkänner inte heller 1967 års gräns som en gräns mellan två stater som erkänner varandra. Eftersom Israel trots våra uppmaningar inte gör det, måste vi anta ett rättvist och opartiskt synsätt och be respektive sida att bidra till freden och stödja båda sidor när de försöker göra det. Det är anledningen till att EU måste göra klart att det är i denna riktning som vi går. Oavsett hur obehagliga vi tycker att vissa företrädare är – och jag måste säga att jag inte direkt är någon beundrare av Israels Avigdor Liebermann – ger den här regeringen oss en möjlighet som vi inte får missa. Inte minst för EU:s skull måste vi ta tillvara på detta tillfälle att åstadkomma fred, oavsett hur illa vi kan tycka om vissa enskilda personer.

När jag nu talar om demokrati har vi för det andra allvarliga svårigheter med att arbeta tillsammans för freden med länder som inte är uppbyggda enligt demokratiska principer. Saudiarabien är ett som har nämnts i dag, och jag hoppas att landet lyckas bidra avsevärt till freden. Jag skulle vilja säga samma sak om Egypten. Vi får emellertid inte ta detta som ett skäl till att överge vår kamp för demokratin. Vi måste exempelvis göra det fullständigt klart för Egypten att vi anser det helt oacceptabelt att konstitutionen skulle ändras genom så kallade folkomröstningar som aviseras bara några dagar i förväg – vilket har hänt de senaste dagarna – och i vilket fall som helst endast ger ett valdeltagande på 30 procent. Vi måste uttala oss för både fred och demokrati i Mellanöstern. De båda måste hållas ihop och det är EU:s uppgift.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE) . – (FI) Herr talman! 50 år efter att Romfördraget undertecknades tar EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik sina alla första steg framåt. Detta område av mellanstatligt samarbete begränsar samtliga EU-aktörers befogenhet. Uppfattningen om USA:s missilsystem är för närvarande en mycket viktig faktor som påverkar framtiden för EU och de europeiska länderna. Är EU:s svar enhälligt eller är det så att utrikesminister Condoleezza Rice får flera olika svar när hon talar till EU? Det är på detta sätt som EU låter Förenta staterna besluta vad som är bra för EU och dess medlemsstater. Det skulle inte ens hjälpa oss om en ny konstitution trädde i kraft och EU hade en gemensam utrikesminister, för om det inte finns någon gemensam vilja finns det ingen gemensam politik.

Jag vill också ta upp det andra ämnet, nämligen frågan om olaglig invandring och invandringspolitik. Det har nyligen funnits förväntningar på ett närmare samarbete inom EU för att förhindra att olagliga invandrare tar sig in vid gränskontroller. Det är inte särskilt förvånande att antalet personer – olagliga invandrare – som dog förra året i Atlanten i närheten av Kanarieöarna var större än antalet döda under kriget i Libanon. Mycket behöver därför göras när det gäller grannskapspolitiken så att den välfärd och säkerhet som finns i EU kan spridas till vår omvärld.

  Seán Ó Neachtain (UEN). - A Uachtaráin, is pobal seacht mBallstát agus fiche an tAontas Eorpach anois agus dá réir, tá seasamh níos láidre againn ar an ardán idirnáisiúnta. Creidim gur chóir go mbeadh ról mar idirghabhálaí macánta ag an Aontas Eorpach in aighneas an Mheánoirthir agus go háirithe sna hiarrachtaí atá á ndéanamh chun síocháin a chothú idir muintir na Palaistíne agus muintir Iosrael.

Ar an gcuma chéanna, ba chóir dúinn súil a choinneáil ar an bpolaitíocht san Iaráin, mar tá sí sin ag déanamh imní agus mioscaise sa Mheánoirthear trí chéile. Níos gaire do bhaile, caithfimid ár ndóigh cabhair a thabhairt do na tíortha balcánacha lena chinntiú go ndéanfar dul chun cinn eacnamaíochta agus polaitíochta iontu agus go neartófar an ceangal eadrainn. Caithfidh an tAontas Eorpach a bheith ina cheannródaí i gcur chun cinn spriocanna forbartha na Mílaoise, agus sa chomhthéacs seo a chinntiú go mbeidh muintir na hAfraice neamhspleách i gcúrsaí forbartha agus i gcearta daonna.

(Bualadh bos)

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar Javier Solanas omnämnande av Afrika och Darfur och bristen på mänskliga rättigheter i Darfur, men tyvärr glömde han Zimbabwe.

Arabförbundet i Riyad, som han besökte så sent som i går, lovade ett nytt initiativ om den arabisk-israeliska konflikten, men man insisterar fortfarande på att alla palestinska flyktingar ska få rätt att återvända – så detta innebär ingenting nytt vad jag kan se.

När det gäller Kosovo, är jag rädd att man orsakar ytterligare instabilitet i regionen genom att ensidigt rycka bort landområdet från Serbiens suveränitet – ett land som fortfarande smälter delningen från Montenegro – och man skapar ett prejudikat som Ryssland kommer att utnyttja maximalt i de fastlåsta konflikterna i södra Kaukasus, och också i Krim. Ukraina är ett land som nu behöver mer stöd, och är det inte hög tid nu att rådet ger det status som möjligt kandidatland, i likhet med länderna på västra Balkan?

I fråga om Mellanöstern skulle jag vilja uppmana till försiktighet när det gäller att återuppta direkt stöd till den nya palestinska enhetsregeringen, innan Hamas uttryckligen godtar de tre villkorenoch bland annat erkänner staten Israels existensberättigande.

Jag skulle också vilja tacka alla dem i denna kammare – i synnerhet detta parlaments talman – som har visat solidaritet med de 15 överfallna brittiska marinsoldater som fördes bort från irakiskt territorialvatten, där de hade full rätt att befinna sig både enligt FN:s resolutioner och den irakiska regeringen, som givit sitt uttryckliga samtycke.

Iran förblir ett allvarligt problem, eftersom landet trotsar världssamfundet i sin beslutsamhet att skaffa kärnvapen, och öppet kommer att hyckla i denna fråga, som det gjorde nyligen när det krävde att få veta exakt var de brittiska marinsoldaterna befann sig när de tillfångatogs.

Är det inte hög tid nu att EU, tillsammans med Förenta staterna, inför betydande ekonomiska sanktioner mot denna brutala regim som offentligt avrättar människor för sexuella förseelser och vars president Ahmadinejad har svurit på att han ska sopa bort Israel från jordens yta? Att stoppa Tysklands exportkreditgarantier skulle vara en mycket god början.

  Ana Maria Gomes (PSE) . – (PT) Herr Solana! Var är den effektiva multilateralism som ni kämpade för med parlamentets hjälp, om USA:s ensidiga planer på att utveckla missilförsvarssystemet på EU:s territorium snarast är en bilateral fråga eller, som ni sa i dag, en del av en försvarsallians?

Dessa planer syftar till att försvaga Europas yttre politik och försvarspolitik. Även om de fördes samman under Natos paraply – vilket fortfarande ska ske – skulle det få en menlig inverkan på försvarsindustrin i EU. Hur kan då rådet förkasta ett harmoniserat synsätt på frågan mellan alla medlemsstater? Hur kan rådet acceptera planer som går ut på att skydda EU och som bygger på tvivelaktig teknik och splittrar EU genom att utesluta vissa medlemsstater? Vilket hot är mer hotfullt för Polen och Tjeckien än för Grekland, Cypern, Spanien eller Portugal?

Som ni påpekade i dag, herr Solana, vill vi inom EU bekämpa spridning av massförstörelsevapen, men dessa planer kommer – helt skilt från andra komplikationer när det gäller förhållandet till Ryssland – endast att bidra till att uppmuntra detta. Många i Förenta staterna och i den amerikanska kongressen avvisar därför också planerna. Det är dessa människor vi behöver samarbeta med.

  Jan Zahradil (PPE-DE). – (CS) Tack, herr talman. Jag lyssnade med intresse till Javier Solanas detaljerade tal som jag vill tacka honom för. Det var ett kraftfullt och intressant inlägg. Om ni tillåter skulle jag vilja göra några kommentarer:

Till att börja med betonade Javier Solana att när det gäller Kosovo har EU inte råd att misslyckas i sitt eget grannskap. Jag instämmer helt och skulle vilja säga så här: EU måste först visa att vi kan lösa problem i närområdet och att vi kan bidra till stabilitet och välstånd i den omgivande regionen och på så sätt visa i praktiken att vi kan uppnå bredare och globala mål – i annat fall återstår bara tomma ord.

När det gäller USA:s antimissilbaser, eller radarbaser i fallet med Tjeckien, godkände den tjeckiska regeringen i går officiellt att man skulle inleda förhandlingar med USA om att uppföra radarbasen som ett försvarssystem. Den tjeckiska regeringen är självfallet villig att informera sina kolleger och partner i EU om den fortsatta utvecklingen, men det råder inga tvivel om att det slutgiltiga beslutet ligger hos den tjeckiska regeringen.

Jag är helt övertygad om att när basen är operativ kommer säkerheten att öka inte bara för Centraleuropa utan även för Europa som helhet. Vi vet alla att den här basen inte har Ryssland som mål och det vet Ryssland också. Det argumentet är därför ett villospår. Jag anser att genomförandet av denna åtgärd också kommer att bidra till att stärka de transatlantiska förbindelserna.

Naturligtvis kommer det även att leda till att Tjeckiens och Polens internationella profil förstärks. Jag tror inte att det kommer att oroa någon. Jag vill erinra kammaren om att EU har sina gränser i fråga om säkerhet och politik och att man i det här fallet har stött på en av dessa gränser. Tack.

  Libor Rouček (PSE) . – (CS) Mina damer och herrar! Javier Solana sa i förmiddags här i kammaren att våra medborgare vill se en samordnad utrikes- och säkerhetspolitik för EU. Jag instämmer helt. Människor i EU – även i de nya medlemsstaterna – förväntar sig att EU ska samordna utrikes- och säkerhetspolitiken, också i frågor som handlar om att utveckla USA:s missilförsvarssystem på EU:s territorium. Detta är emellertid inte en bilateral övning mellan USA och Polen eller Tjeckien, vilket vissa parlamentsledamöter vill få oss att tro. I själva verket berör det den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, förbindelserna inom EU, EU:s förbindelser med USA, Nato och Ryssland och olika nedrustningsprocesser och processer för att stoppa spridningen av massförstörelsevapen.

Jag vill därför be Javier Solana att analysera alla dessa aspekter för parlamentet och berätta hur dessa frågor kan lösas utifrån den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken. Det är min bestämda uppfattning att det är exakt vad våra medborgare förväntar sig av den höge representanten för den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken.

  Stefano Zappalà (PPE-DE) . – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Javier Solana för den information han gav i förmiddags. Vår debatt visar omigen tydligt att EU saknar en utrikespolitik och därför saknar en gemensam säkerhets- och försvarspolitik.

Jag vill därför uttrycka min fullständiga solidaritet med Förenade kungariket i fråga om sjömännen som hålls kvar i Iran, en solidaritet som också måste uttryckas i andra länder. Jag vill emellertid påpeka att om vi hade en gemensam utrikes- och försvarspolitik skulle vi utan tvekan ha betydligt större inflytande när det gäller att lösa internationella frågor. Avsaknaden av en gemensam försvarspolitik innebär också att i vissa stater – inbegripet min egen – får till och med inrikespolitiska frågor relativt stor tyngd på grund av enskilda länders ställningstaganden. Om vi fortsätter den väg fram mot konstitutionsfördraget som inleddes av förbundskansler Angela Merkel, tror jag att vi gör något mycket positivt.

Jag vill påpeka ett grundläggande faktum för Javier Solana. Flera gånger i förmiddags har man nämnt frågan om de eventuella amerikanska missilförsvarssystem som ska placeras på Polens och Tjeckiens territorium. Det förefaller mig – jag vet emellertid inte om det är sant – som att vissa stater i unionen sannolikt inte kommer att beaktas när det gäller sådana missilförsvarssystem, exempelvis Italien och Grekland. Jag har hört olika uppfattningar i frågan, och det med rätta.

Herr Solana! Även om jag personligen är för systemet tror jag att det är viktigt att få verklig information, inbegripet den som ni valt att undanhålla. Jag uppmanar er därför att ge vårt underutskott all tillgänglig information utan dröjsmål.

  Adrian Severin (PSE). – (EN) Herr talman, herr höge representant! Jag har fyra tankar av telegramkaraktär som jag vill framföra på en minut.

Nummer ett: det är hög tid att man ersätter den nya konservatismen i utrikesärendena med realism, och att man ersätter det extrema ideologiska synsätt som vi har fått lyssna till här i dag med pragmatism som styrs av våra principer och värderingar.

Nummer två: multilateralism är något vi ständigt eftersträvar och vi får inte misslyckas i denna strävan.

Nummer tre: de många fastlåsta kriserna i vårt östliga grannskap är endast en del av ett enda sammanhängande problem som är Rysslands postsovjetiska status. Vi måste äntligen skaffa oss en klar bild av situationen.

Nummer fyra: Europeiska unionen är inte en försvarsallians, men vi måste skapa den politiska miljö som skulle kunna förmå Ryssland och Förenta staterna att främja ett globalt partnerskap för försvar mot aktuella hot, och följaktligen förkasta bilaterala antimissiluppgörelser som kommer att splittra oss och utsätta oss för fara mer än att försvara oss.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr höge representant, mina damer och herrar! Ni, herr Solana, har på ett intelligent sätt klargjort precis var krigszonerna är och var EU:s intressen ligger. Jag ska ge bara några exempel: Mellanöstern, Kosovo, Iran, energisäkerhetsfrågan och ett antal andra frågor. Nu måste vi dock fundera över hur vi ska gå framåt. För det första kommer vi på många av dessa områden inte att uppnå någonting med den ”mjuka makt” som vi påstår oss ha om vi inte gör vår gemensamma och bestämda röst hörd i utrikespolitiska frågor för att påverka våra partner runt om i världen, och då tänker jag framför allt på de transatlantiska förbindelserna.

För det andra kommer vi ingenstans om vi behandlar EU som om det vore uppbyggt av zoner med olika säkerhetsgrader. När det gäller energisäkerheten måste vi se till att varje land har samma skyddsnivå, men det är lika oacceptabelt att någon av EU:s medlemsstater skulle vara sämre skyddad av ett antimissilsystem.

För att uttrycka det annorlunda kan sådana här frågor inte diskuteras bilateralt. Tvärtom måste det tydliggöras att konstitutionen ger EU stärkta befogenheter och gör att EU kan tala med en gemensam röst, och när vi talar med den gemensamma rösten måste vi i vår tur vara beredda att vägleda Nato mot strategiska debatter. Vi kommer inte att få inflytande genom enskilda lösningar, utan endast genom dessa två tillsammans. Jag får ibland intryck av att det finns de som – med all rätt – kräver solidaritet för sig själva i energifrågor, men de som gör det måste också visa samma solidaritet på andra områden om vi på så vis ska enas om en gemensam europeisk ståndpunkt. Det är vår enda chans att överleva i denna värld.

  Talmannen. Tack så mycket, herr Brok! Det är inte upp till mig att bedöma, men jag anser att det ni har sagt är centralt för EU:s sammanslagningspolitik.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Den nuvarande regeringen i Washington har bråttom med att sätta upp en ”missilsköld”. Den skulle täcka en del av EU om försvarsmissiler och radaranläggningar skulle inrättas i Tjeckiska republiken och Polen. Allt detta förväntas kosta 58 miljarder dollar. Dessa pengar hade kunnat användas till att hjälpa miljontals svältande människor och ändra förhållandena i de länder som utgör oförutsedda faror.

EU:s regeringar och medborgare har stora betänkligheter mot sådana planer som skulle kunna leda till en ny kapprustning och risker i hela området. Litauen ligger i området, men vi har inte haft särskilt mycket offentlig debatt om ämnet i de nya medlemsstaterna. Washingtons planer bör diskuteras öppet och ärligt av Nato och EU-länderna, och även Ryssland bör delta i diskussionerna.

Unilaterala strategier utan hänsyn till eventuella risker och följder har mer än en gång skapat situationer som varit svåra att ta sig ur. Ett exempel är de projekt som kallades Stjärnornas krig och som var en produkt av det kalla kriget. Att sätta igång med dem nu skulle innebära att man erkände att världen fortfarande är uppdelad i oförsonliga läger och att vi återigen försöker hitta lösningar som grundar sig på våld och vapen.

  Bogdan Klich (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Min ursprungliga avsikt i dag var att tala om de nödvändiga förutsättningarna för att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ska fungera effektivt, men Martin Schulz och Daniel Cohn-Bendits demagogiska anföranden kräver ett svar och tvingar mig att rätta vissa fel.

För det första omvandlade amerikanerna för några år sedan det ursprungliga projektet Nationellt missilförsvar till projektet Missilförsvar. Syftet var att inte bara Förenta staternas territorium, utan även EU:s och Natos medlemsstater skulle omfattas av denna skyddande sköld (eller paraply). Det gjordes på tydlig begäran av västeuropeiska länder, bland annat Tyskland. Varifrån kommer då denna våg av kritik?

För det andra har vi européer under några år hållit på att bygga vår egen europeiska sköld, nämligen programmet för skydd av stridsområdet mot robotanfall (TBMD). Om ni har några tvivel angående detta skulle jag vilja hänvisa er till uttalandet vid Natos senaste toppmöte i Riga. Programmet beräknas vara klart 2010, och av någon anledning verkar varken Martin Schulz eller Daniel Cohn-Bendit protestera mot det.

För det tredje är ryssarnas invändningar mot missilförsvarssystemet bara ytterligare ett exempel på den kritik som landet har riktat mot flera olika amerikanska strategiska initiativ. Vi måste komma ihåg den våg av kritik som riktades mot Strategiska försvarsinitiativet (SDI) under Reagans regering eller mot amerikanerna när de drog sig ur ABM-avtalet.

Jag stöder ivrigt samtal med Ryssland angående frågan om missilförsvaret, men jag uppmanar er att bibehålla lugnet.

För det fjärde är jag också för att frågan diskuteras i Europaparlamentet, men vi måste komma ihåg att besluten kommer att fattas av de suveräna regeringarna i EU:s medlemsstater. Jag vill be vänstergrupperna och de gröna att inte använda argument som inte är sanna i denna debatt och att inte vilseleda den offentliga opinionen. Ett sådant tillvägagångssätt kan få beklagliga konsekvenser. Det skulle kunna leda till djupare klyftor inom EU och till ett uppsving av antiamerikanska sympatier liknande dem som rådde 2002 och 2003.

  Giulietto Chiesa (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Uppmaningen till europeisk enighet för att stärka unionens externa åtgärder är helig men tautologisk. Det vi måste förstå är vilka krafter som står i vägen för den europeiska enigheten och var de är, för det är tydligt att de finns, både i och utanför EU. Vi har hört några av dem i denna debatt.

De missiler som Washington avser att inrätta i Polen – missiler som ska användas för att skjuta ned icke-existerande iranska missiler – riktar sig egentligen mot den europeiska enigheten i sig, och avsikten är att undergräva eller till och med att tillintetgöra den. Det finns inget oavsiktligt med detta. Det är inget misstag, utan snarare en plan som är utformad av extremistkrafterna bland eliten i Förenta staterna. Sådana provocerande åtgärder skulle aldrig ens ha kunnat påbörjas om det inte vore för krafter i EU som var villiga att gå med på dem.

Att identifiera och neutralisera dessa krafter är nyckeln till starka internationella EU-åtgärder.

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). – Domnule Preşedinte, doamnelor şi domnilor, doresc în primul rând să mulţumesc Înaltului Reprezentant pentru informarea cuprinzătoare cu privire la perspectivele politice externe comune în 2007. Fără îndoială, una din priorităţile noastre este stimularea creării unui spaţiu de stabilitate, securitate şi democraţie în vecinătatea Uniunii Europene.

În ceea ce priveşte frontiera de est, provocările sunt legate în primul rând de gestionarea problemei conflictelor îngheţate. În afară de eforturile existente, instrumentele de cooperare regională, inclusiv cooperarea cu şi în cadrul zonei Mării Negre, trebuie dezvoltate şi implementate încă din 2007. Succesul politicii externe comune depinde în primul rând de succesul nostru în securizarea frontierei noastre externe şi zonei de vecinătate, iar implicarea noastră mai activă în 2007 este nu numai o prioritate, dar şi o obligaţie.

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Herr talman! Antimissilsystemet hotar att skapa en ny järnridå och är därför ingen garanti för internationell fred och säkerhet. Det kan faktiskt leda till en upptrappning av befintliga konflikter runt om i världen. Vi får inte starta en ny kapprustning – antimissilsystemet är till för att skydda Förenta staterna i första hand.

Om någon skulle fråga mig om vi skulle försvara freden och försvara Förenta staterna mot till exempel terrorister skulle jag svara ja. Men antimissilsystemet ger upphov till många frågor. Vi kan inte tillåta att nya klyftor skapas i EU, och vi måste söka en fredlig kompromiss snarare än en konflikt med Ryssland.

Jag har uppmärksammat den polska regeringen på denna fråga vid ett flertal tillfällen och föreslagit en offentlig debatt om frågan i Polen och EU. Den nuvarande högerregeringen i Polen står dock fast vid sin antieuropeiska och okonstruktiva hållning, som den gjorde med konstitutionsfördraget. Trots att EU inte är en försvarsallians bör det klargöras offentligt huruvida frågan om missilförsvarssystemet bör ingå i de gemensamma politiska beslut som fattas av EU och Nato.

  Jana Hybášková (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Vi vet vad det iranska revolutionära gardet gör: de bär ansvaret för AMIA-bombningen i Argentina, bombningen av Khobartornen, Shehab III och tillfångatagandet av 15 brittiska marinsoldater som svar på arresteringen i Erbil av fem medlemmar av Pasdaran. Hizbollahs internationella ledare Imad Mughniyah är iranier.

Ett missilförsvarssystem handlar helt och hållet om bedömningen av hot och hur detta prioriteras. Hotet finns här. Vi måste skydda och stärka Europa. Sydvästra Europa behöver skydd mot terrorismen. Sydöstra Europa behöver ett aktivt försvar med ballistiska missiler på flera operationsområden. Inom Nato måste vi bygga nationella missilförsvarssystem, men vi måste anpassa den tredje pelaren. När det gäller norra Europa, Tjeckien, Polen och USA:s östkust, kan vi uppnå en komplex struktur för missilförsvar genom att dela uppgifter och information inom Natos kommando och kontroll. Det vet ni. Det är utförbart. Att dela information kostar mindre än 1 miljard euro. För att göra detta, behöver vi bilaterala överläggningar och överläggningar med Nato, och då menar jag beslut inom suveräna stater. Mest av allt behöver vi ansvarstagande: mitt och ert ansvarstagande.

  Javier Solana, hög representant. (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla ledamöter för deras bidrag. Det har varit en lång debatt med många anföranden. Alla var inte närvarande hela debatten, men jag tycker att många viktiga punkter har förts fram. Jag vill även tacka för den konstruktiva inställningen hos merparten av parlamentsledamöterna. Jag vill än en gång uttrycka min önskan om att fortsätta diskutera de viktiga frågor som vi strategiskt har börjat diskutera denna morgon.

Jag ska fatta mig kort i min sammanfattning, eftersom jag vet att ni har en viktig omröstning klockan 11.30.

Vi måste tydligt fördöma Irans bortförande av de brittiska sjömännen och vi måste kräva att de släpps fria omedelbart. Jag tror att vi är helt eniga efter dagens debatt, och vi har gjort detta fullständigt klart.

Jag vill nämna Mellanösternfrågan, eftersom jag tror att den kommer att bli en av de viktigaste mellan i dag och september. Jag tror att något kan komma att hända under den här perioden om det finns god vilja, gott samarbete med Förenta staterna, gott samarbete med arabländerna och gott samarbete bland oss själva.

Det har uppstått en ny situation. För några timmar sedan åt jag middag i Riyad. Jag har nyss kommit tillbaka. Jag skulle ha velat se några av er där så att ni kunde se EU:s utrikespolitik i aktion. Tro mig, när vi är där, när vi är där på de mötena, räknar vi och vi räknar ordentligt. Det ska ni veta. Om jag kunde skulle jag erbjuda er att följa med mig.

(Applåder)

För ett par timmar sedan var jag fortfarande där och debatterade mycket viktiga frågor som kommer att kommenteras i tidningarna i morgon. Jag hoppas att resultaten av förhandlingarna ska förverkligas under de kommande dagarna.

För det andra vill jag än en gång ta upp Libanonfrågan här i parlamentet. Vi har ett verkligt ansvar gentemot Libanon. Det har inte påpekats tillräckligt. Jag vill än en gång upprepa att för oss är premiärminister Fouad Sinioras regering den lagenliga regeringen i Libanon och vi måste fortsätta att hjälpa den regeringen.

(Applåder)

Jag tror att samarbetet som vi erbjuder Libanon genom närvaron av FN:s europeiska interimstyrka i Libanon i den södra delen av landet, och konferensen som ägde rum i Paris för inte så länge sedan för att bidra till återbyggandet av Libanon, är bevis på vårt engagemang för landet. Detta är grundläggande. Det är också grundläggande att fortsätta att stödja regeringen i Libanon, en regering som kan åstadkomma resultat, och inte en blockerad regering vilket vissa vill ha.

Det är viktigt att upprätta en internationell tribunal för att hantera avrättningarna av de libanesiska ledarna, till att börja med premiärminister Rafik Hariri som dödades för tre år sedan. Vi måste nå en framförhandlad lösning. Vi ska göra vårt yttersta för att åstadkomma det. Vid de förhandlingarna kommer det att finnas företrädare för de fem permanenta ledamöterna i säkerhetsrådet plus någon från EU som företräder er alla – hela EU. Något sådant har aldrig någonsin tidigare ägt rum.

Vi har även skyldigheter gentemot Afrika. De skyldigheterna kommer att vara grundläggande från och med nu och fram till sommaren. Så fram till dess har vi en agenda som är väldigt intensiv och fulltecknad. Om ordföranden för utskottet för utrikesfrågor så önskar ska jag gärna fortsätta att informera om den här agendan här i parlamentet. Det är en intensiv agenda. Den är grundläggande för stabilitet och fred, inte bara på det globala planet, utan också i våra grannländer.

Tack än en gång, herr talman! Detta är den första gången som jag har bidragit till en debatt i det här parlamentet under er ledning. Ni kan lita på mitt stöd till den här institutionen som jag har största respekt för närhelst det behövs. Någon sa att jag letade jobb, vilket jag inte gör, men ni kanske kommer att bjuda in mig hit oftare ändå.

(Applåder)

  Talmannen. Höge representant! Tack så mycket för ert anförande och ert bidrag i denna långa debatt. Vi är tacksamma för att ni kom direkt till Europaparlamentet från ert besök i Saudiarabien.

Ni ansvarar för ett av de svåraste områdena i EU – ni ger ansikte åt vår utrikespolitik. Bägaren är inte halvtom, utan halvfull, och det är vår gemensamma ambition att fylla bägaren. Därför har ni Europaparlamentets fulla stöd och bästa lyckönskningar.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL) , skriftlig. – (PT) Utplaceringen av amerikanska missilförsvarssystem i Europa är bara ytterligare ett bevis på USA:s ställningstagande för kapprustning och en avsevärd ökning av militärautgifterna för att stödja sin interventionistiska, aggressiva och imperialistiska ockupationspolitik med stöd av sina allierade, särskilt Nato.

Detta initiativ måste ses i relation till Natos förändrade strategiska koncept, dess utvidgning fram till Rysslands gränser och den allt aggressivare imperialism, som vi såg i samband med interventionerna i Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Mellanöstern, liksom de nya hoten mot andra suveräna stater. Det är ett tillvägagångssätt som trots rådande skillnader inom EU kommer att förvärra den politiska splittringen i vår världsdel.

Ryssland ger tydliga signaler om att ”den röda linjen” är passerad sedan länge.

Förenta staternas planer på att inrätta ett ”globalt” missilförsvarssystem som omfattar utplacering av nya baser i Europa – radaranläggningar i Tjeckiska republiken och missiler i Polen – stöter på allt större motstånd. Tjeckernas och polackernas avvisande av Förenta staternas avsikter framgår allt tydligare.

Vi måste mobilisera fredsrörelsen.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Jag vill särskilt fokusera på frågan om Förenta staternas utplacering av missilförsvarssystem i Europa. I egenskap av den som har studerat den identiska frågan om Japans utplacering av missilförsvarssystem för att ”försvara sig” mot det påstådda hotet från Nordkorea, kan jag bara säga att vi låter oss luras av ordet ”försvar”. De här utplaceringarna i Japan och Europa är tänkta att ge Förenta staterna möjlighet att starta ett avskräckande anfall mot antingen Nordkorea eller Iran. De kan inte försvara mot ett storskaligt anfall från Kina eller Ryssland – inte för att jag menar att det skulle hända – utan enbart mot enstaka kvarvarande missiler och stridsspetsar efter ett avskräckande anfall mot ett land med ett begränsat antal missiler och stridspetsar. Utplaceringen av sådan teknik i Europa kommer att göra Europa till ett farligare, snarare än säkrare ställe och ligga i Förenta staternas nykonservativa utrikespolitiska intressen.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Några dagar efter firandet av EU:s 50-årsjubileum får vi genom Javier Solanas förklaringar i Europaparlamentet om utsikterna för EU:s gemensamma utrikespolitik 2007 bekräftelse på EU:s imperialistiska anda. Representanten för EU:s utrikespolitik upprepade avsikten att stärka EU:s imperialistiska roll runt om i världen. Man stärker militärväldet genom att organisera de militära strukturerna och de snabba interventionsstyrkorna. Inom denna ram främjar man skapandet av ett ”oberoende” protektorat i Kosovo och förbereder sig för att stärka den europeiska ockupationen genom att skicka en styrka på 1 500 man. Man fortsätter att dra åt den ekonomiska snaran runt halsen på det palestinska folket. Man planerar en ny våg av imperialistisk inblandning i Vitryssland och Ukraina. Man stärker sin interventionistiska politik i Afrika för att skapa sig bättre förutsättningar för att plundra dess värdefulla resurser och hantera den ökade handeln med Kina och Indien, särskilt inom energisektorn.

För att ta itu med gräsrotsreaktionerna på inrättandet av missilförsvarssystem i Förenta staterna, försöker Tjeckiska republiken och Polen att manövrera undan genom att hänvisa frågan till medlemsstaterna och låta beslutet om inrättandet fattas inom ramen för Nato, bakom ryggen på folk.

Människors vaksamhet och en ökad mobilisering i kampen kan och måste sätta stopp för EU:s, Natos och Förenta staternas imperialistiska planer.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

6. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

7. Valprövning av nya ledamöter i Europaparlamentet

  Giuseppe Gargani (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag måste säga direkt att utskottet för rättsliga frågor vid sammanträdena den 26–27 februari och 19–20 mars genomförde prövningen av de 56 parlamentsledamöters behörighet vars namn finns med i bilagan till protokollet. Med tanke på antalet prövningar som skulle göras och den begränsade parlamentstiden, ansåg vi att det var lämpligt att ordföranden för utskottet för rättsliga frågor lade fram en muntlig rapport.

Förfarandet för prövningen av behörighet gäller de 18 ledamöter som har utsetts av Bulgarien och de 35 ledamöter som har utsetts av Rumänien. Utöver dessa nya ledamöter finns det ytterligare tre som utsetts av de berörda nationella myndigheterna och som ska ersätta andra som har lämnat sina ämbeten. Utskottet för rättsliga frågor har därmed godkänt sammanlagt 56 mandat.

Det är naturligtvis särskilt glädjande för mig att kunna meddela att alla dessa ledamöter fått sina mandat godkända, och jag anser att inte bara ordföranden för utskottet för rättsliga frågor utan även hela parlamentet kan se positivt på tillträdet av parlamentsledamöterna från de nya medlemsstaterna.

(Parlamentet bekräftade att ledamöternas mandat var giltiga.)

8. Omröstning

  Talmannen. Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

8.1. Medling i civilrättsliga tvister (omröstning)

- Före omröstningen:

  Arlene McCarthy (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! Lite respekt för en föredragande från mina kollegers sida skulle uppskattas.

Jag ska fatta mig väldigt kort. Det var omöjligt att planera in en debatt om det här betänkandet. Det finns inga ändringsförslag, och vi röstar för att vi nu vill starta diskussionerna med rådet och kommissionen.

Jag ville också säga att än är inte sista ordet sagt, och vi förbehåller oss rätten att ta upp vissa av dessa kompromisser med rådet och kommissionen igen om det är nödvändigt, för att se till att medlingen verkligen fungerar för våra medborgare och att vi når våra mål. Vi kan nu gå vidare till omröstningen.

8.2. Gemenskapens medverkan i Europeiska investeringsfondens kapitalökning (omröstning)

8.3. Begäran om fastställelse av Giuseppe Garganis parlamentariska immunitet (omröstning)

8.4. Översyn av direktiven om medicintekniska produkter (omröstning)

- Före omröstningen:

  Thomas Ulmer (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill ta tillfället i akt och tacka alla som har arbetat så oerhört bra tillsammans – skuggföredragandena, utskottets personal, administrationen, kommissionen och ordförandeländerna Finland och Tyskland. Vi har lyckats åstadkomma de viktiga förbättringar vi hade beslutat att godkänna, det vill säga ett förtydligande i fråga om återvinningen, där kommissionen har lovat oss ett direktiv som ska handla specifikt om detta samt ett förtydligande av ställningen för programvara, databaser, gradvis avveckling och märkning av cancerframkallande och mutagena ämnen.

Jag har två tekniska kommentarer. För det första finns det ett ändringsförslag till punkt 4 där en del av en mening inte har strukits, trots att vi enats om det. På engelska lyder den så här:

(EN) ”och en jämförelsetabell mellan de bestämmelserna och detta direktiv”

(DE) och siffran ”12” som måste bytas till ”15”. För det andra har vi ändringsförslag 87 där jag ber er rösta nej till första halvan eftersom ett fel har smugit sig in här. Innehållet påverkas inte om vi röstar bort den här delen.

8.5. Statistiken rörande företagsstrukturer (omröstning)

- Före omröstningen:

  Elisa Ferreira (PSE), föredragande. – (PT) Det är kanske inte så lämpligt att jag uttalar mig, men jag tänkte passa på att kommentera två saker. För det första vill jag tacka skuggföredragandena och kommissionens ledamöter för deras samarbete och de tre ordförandeländer som deltagit i medbeslutandeförfarandet, det vill säga Österrike, Finland och Tyskland, för deras goda samarbete. Jag vill särskilt nämna det tyska ordförandeskapet som hjälpte till att hitta en slutlig lösning på ett kommittérelaterat problem. För det andra ville jag påpeka att de 170 ändringsförslagen ger en bra bild av parlamentets roll, eftersom de på olika sätt minskar den administrativa belastningen på företagen: mindre relevanta variabler tas bort, vissa små och medelstora företag undantas från kravet att ingå i undersökningar och användningen av administrativa källor uppmuntras.

Det här är bara en av flera synpunkter som jag hoppas kan få parlamentet att anta förslaget vid första behandlingen.

- Efter omröstningen om ändringsförslag142:

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Ni har rätt när ni påpekar att vi har väldigt många omröstningar att klara av. Det är ganska uppenbart att vi nu har omröstningar som i stort sett genomgående kommer att antas enhälligt. Vem var det som insisterade på att vi skulle ha särskilda omröstningar i dag? Eller, annorlunda uttryckt, kan vi inte hålla gemensamma omröstningar?

  Talmannen. Om den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet samtycker kan vi hålla gemensam omröstning om ändringsförslagen, men vi måste ha gruppens godkännande.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Vi kan gå med på det, men om det gäller ändringsförslag som vi har nått enighet om tillsammans med rådet föreslår jag att utskottet sammankallar till ett snabbt möte för att anta dem på rätt sätt, så är frågan löst på några minuter. Vi kan inte göra utskottets arbete.

  Talmannen. Ni begär alltså en minuts paus?

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman, även om vi kan samtycka till en gemensam omröstning måste utskottet nästa gång diskutera och fatta beslut i ärendet innan det når plenum så att vi sedan kan klara av affären på någon minut. Jag ber att detta meddelas utskottsordförandena.

(Parlamentet samtyckte till förslaget från Reinhard Rack.)

(Applåder)

8.6. Fullgörande av flaggstatsförpliktelser (omröstning)

8.7. Fartygsägares skadeståndsansvar och finansiella säkerheter (omröstning)

8.8. Ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter (omröstning)

- Efter omröstningen om ändringsförslag 111:

  Roberta Angelilli (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I enlighet med artikel 155 och med tanke på att hela ändringsförslag 167 från min egen grupp ingår i ändringsförslag 171 från den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, och eftersom jag tycker det är viktigt att vi samlar största möjliga antal röster för att undanröja oavsiktlig kontaminering av GMO på organiska grödor skulle jag för min grupps räkning vilja återkalla vårt ändringsförslag om vi kan underteckna ändringsförslag 171 tillsammans med den socialdemokratiska gruppen.

(Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet samtyckte till att ändringsförslag 167 från Gruppen Unionen för nationernas Europa infogades i ändringsförslag 171 från den socialdemokratiska gruppen.)

- Före slutomröstningen:

  Marie-Hélène Aubert (Verts/ALE), föredragande. – (FR) Herr talman! Jag skulle vilja att betänkandet återförvisades till utskottet i enlighet med artikel 53 i arbetsordningen.

Ändringsförslag 1 med begäran om en dubbel rättslig grund, det vill säga artiklarna 37 och 95, fick ett väldigt brett stöd i kammaren och antogs med 585 röster. Kommissionsledamoten svarade i går att hon inte godkände ändringsförslaget och jag anser därför att vi måste gå vidare i förhandlingarna med kommissionen och behålla det här betänkandet som är konstruktivt i dess nuvarande form. Men vi måste gå vidare och jag begär därför att betänkandet återförvisas till utskottet.

(Applåder.)

(Parlamentet beslutade att betänkandet skulle återförvisas till det ansvariga utskottet.)

8.9. Säkerhet i samband med fotbollsmatcher (omröstning)

8.10. Framtiden för Kosovo och EU:s roll (omröstning)

8.11. Framtiden för EU:s egna medel (omröstning)

8.12. Budgetriktlinjer för 2008 (omröstning)

8.13. Framtiden för professionell fotboll i Europa (omröstning)

8.14. Integrering av de nya medlemsstaterna i den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) (omröstning)

  Talmannen. Omröstningen är härmed avslutad.

9. Röstförklaringar

Betänkande: Thomas Ulmer (A6-0332/2006)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet från min kollega Thomas Ulmer om översynen av olika direktiv om medicintekniska produkter.

Termen ”medicintekniska produkter” omfattar en lång rad produkter, bland annat injektionssprutor, glasögon, diagnosutrustning, små implantat, medicinsk bildåtergivningsteknik osv. och det har blivit absolut nödvändigt att öka konkurrenskraften och den medicinska säkerheten på området. För att åstadkomma detta behövde den nuvarande rättsliga ramen med tre direktiv med grundläggande krav för medicinteknisk utrustning förbättras, särskilt vad gäller kliniska utvärderingar, insyn, övervakning av marknader, skräddarsydda föremål, användning av mänsklig vävnad och samordning mellan oberoende organ.

De praktiska bestämmelserna som vi har antagit i det här dokumentet kommer att öka harmoniseringen av denna mycket komplexa och skiftande bransch i och med att bestämmelserna blir tydligare och enklare. Det är värt att notera att många tillverkningsföretag i branschen är verksamma på den globala marknaden. Därför måste insatser göras för att uppmuntra processen för internationellt samarbete, särskilt i form av harmonisering av standarder.

  Hiltrud Breyer (Verts/ALE), skriftlig. (DE) Med dagens samtycke i första behandlingen om medicintekniska produkter går vi miste om den stora möjligheten att förbjuda mycket farliga ämnen som kan ingå i dem. Det är sorgligt att EU-medlemsstaternas förhalningspolitik inneburit att carcinogena, mutagena och reproduktionstoxiska ämnen kan fortsätta att användas trots att det sedan länge finns tillgängliga säkra alternativ.

De här tydliga gränserna för användning av farliga och mjuka PVC i magsonder, respirator- och droppslangar har dröjt alldeles för länge eftersom dessa material innehåller höga halter av mjukgöraren DEHP som är reproduktionstoxiskt och särskilt farligt för spädbarn, barn och dialyspatienter. Prematura spädbarn får upp till 200 gånger högre DEHP-doser än rekommenderad mängd.

Det finns en glimt av hopp i och med att kravet på märkning av farliga mjukgörare har antagits. Därmed kan medicinsk personal fatta ett medvetet beslut om de vill använda produkter som inte innehåller mjuk PVC, och konsumenterna kan aktivt begära det. Tillverkarna ska också omfattas av striktare krav på att motivera varför medicintekniska produkter med mjuk PVC ska kunna användas för barn och gravida kvinnor.

Hur som helst är detta ändå bara tillfälliga lösningar eftersom kommissionen den här veckan äntligen, på grundval av en riskbedömning som gjordes redan 2001, rekommenderar att användningen av DEHP i medicintekniska produkter ska förbjudas för vissa riskgrupper. Förbudet kan mycket väl dröja, men i det här fallet gäller regeln bättre sent än aldrig, och kommissionen måste senast vid årets slut lägga fram förslag till lagstiftning.

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade ja till översynen.

Det är visserligen beklagligt att förslaget till förbud mot medicintekniska produkter som innehåller carcinogena, mutagena eller reproduktionstoxiska ämnen inte gick igenom. Men den här kompromissen är ändå ett avgörande första steg som bidrar till att stoppa användningen av giftiga kemikalier i medicintekniska produkter, ämnen som sedan återfinns i patienternas kroppar. Lagstiftningen kräver att tillverkarna av medicinteknisk utrustning märker dem när de innehåller ftalater som ingår i den grupp kemiska ämnen som används för att mjukgöra plaster.

EU har klassificerat ftalaten DEHP som ett reproduktionstoxiskt ämne, och det finns en stor oro att ämnet kan överföras från utrustning till patienter, framför allt spädbarn och dialyspatienter.

Märkningen av produkter kommer att göra läkare medvetna om att deras patienter riskerar att utsättas för ämnena. De som ansvarar för inköp av utrustning till sjukhusen kan lätt avgöra vilka plastartiklar utan DEHP som redan finns på marknaden. Tillverkarna kommer att tvingas förklara vilka risker utsatta patienter löper vid användningen av utrustning med giftiga kemikalier och föreslå försiktighetsåtgärder.

  Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. (DE) När nu EU:s direktiv om medicintekniska produkter ses över vill jag meddela att jag stöder Europaparlamentets linje om att dela upp bestämmelserna logiskt och att reglera ”återvinningen” i ett eget direktiv. I egenskap av folkets företrädare måste vi göra mer för att förordningar blir rationella och begripliga och motstå frestelsen att fösa samman olika bestämmelser under samma rubrik. Kommissionen måste nu – och det snarast, inte inom tre år – lägga fram ett förslag om ett eget direktiv.

Vår föredragande Thomas Ulmer, som jag för övrigt tackar för ett utmärkt arbete, har bidragit till att en rimlig och opartisk kompromiss kunde uppnås i fråga om farliga kemikalier i medicintekniska produkter. Jag är säker på att alla håller med mig om att läkemedel inte ska innehålla farliga ämnen. Om de gör det ska de innehålla så få sådana ämnen som möjligt. Vi måste därför arbeta för att alla carcinogena, mutagena och reproduktionstoxiska ämnen på ett effektivt sätt gradvis upphör att användas.

Med särskild hänvisning till dessa farliga ämnen betonar jag än en gång att det är absolut nödvändigt att ha en korrekt produktmärkning. Jag tror inte att kommissionen har gjort rätt val när den valt märkning med koderna från Global Medical Device Nomenclature (GMDN). Koderna kommer oundvikligen att leda till högre kostnader som huvudsakligen drabbar europeiska tillverkare och allmänheten, vilket hämmar konkurrenskraften och inte gynnar patienterna i någon större utsträckning.

Betänkande: Marta Vincenzi (A6-0058/2007)

  Bruno Gollnisch (ITS). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Marta Vicenzis betänkande gäller harmonisering av bestämmelser, framför allt bestämmelser om vilka undantag EU:s flaggstater kan bevilja från ILO:s och IMO:s normer.

Målet må vara högst lovvärt, men I realiteten löser det inte alla de problem som vi måste ta itu med. Det är allmänt känt att bekvämlighetsflaggning är det största problemet med handelsskepp. Man tänker särskilt på hur en stat som Liberia, där fullständig anarki råder, samtidigt kan ha en av världens största flottor som man uppenbarligen inte kan utöva någon reell kontroll över.

Denna fullkomligt abnorma situation måste få ett slut. Den leder till social dumpning. Hänsyn måste också tas till vilka säkerhetsvillkor som egentligen finns. För säkerhets skull avgör den aktuella staten fortfarande vilka villkor som ska gälla för om den ska godkänna eller neka till att dess flagga används och de regler den tillämpar för de fartyg som använder dess flagg och för dess besättning. Men den friheten ska också vägas mot staternas rättighet att vägra tillträde till sina territoriella vatten, sina exklusiva ekonomiska zoner och inhemska vatten för fartyg som uppenbarligen inte följer minimibestämmelserna och som utgör en fara för kuststater.

Det är i den riktningen vi vill att parlamentet ska resonera.

  Jim Allister (NI), skriftlig. (EN) Jag röstade emot direktivet om flaggstatsförpliktelser eftersom det enbart utgör ett tillägg som ger ökad tyngd åt EU:s sjöfartsförordning utan att man tar itu med det egentliga problemet, som ligger i stora flottors registrering i tredje land. EU-staterna lyder under den internationella sjöfartsorganisationen (IMO) och utgör därmed inte problemet.

Jag avslår också detta direktiv på grund av att det underminerar medlemsstaternas suveränitet genom att överföra kompetens till gemenskapen. Varje medlemsstat har redan skyldigheter i egenskap av parter i IMO:s konventioner. Det räcker, och så bör det förbli.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PL) Det här betänkandet ingår i det tredje lagstiftningspaketet för sjöfartssäkerhet som i grova drag syftar till att förhindra olyckor och att bekämpa konsekvenserna av dessa olyckor.

Medlemsstaterna ska garantera att de fartyg som förts upp i de nationella registren respekterar de internationella bestämmelserna. Den förpliktelsen får inte undergrävas av något initiativ som tas på EU-nivå och som syftar till att främja förebyggandet och bekämpningen av sjöolyckor.

På dessa premisser samtycker vi i stora drag med de föreslagna åtgärderna. Till exempel måste medlemsstaterna kontrollera att internationella regler och normer uppfylls när de för in fartyg i sina register med hjälp av styrkande handlingar. De måste utarbeta och genomföra ett övervaknings- och inspektionsprogram för fartyg under medlemsstatens flagg och se till att inspektörer och utredare utbildas och övervakas.

Men gemenskapen måste bidra till de ekonomiska resurser som behövs för att genomföra och driva igenom dessa åtgärder, vilket inte framgår tydligt i det här förslaget.

Med den senaste tidens olyckor med Erika och Prestige i färskt minne anser vi att förslagen som läggs fram på området måste bli föremål för viktiga diskussioner där såväl arbetstagare inom sektorn som hela allmänheten deltar.

Betänkande: Gilles Savary (A6-0055/2007)

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. (PT) Efter olyckorna med Erika och Prestige, varav den senare inträffade 2002 nära utkanten av Portugals exklusiva havsområde, har EU utarbetat ett antal lagstiftningsförslag i syfte att förhindra liknande olyckor, eller åtminstone minska konsekvenserna av dem så mycket som möjligt, samt att utreda vad som hände och vem som bar ansvaret.

I Gilles Savarys utmärkta betänkande, som jag röstade för, behandlas ett av dessa förslag. Jag anser att det är viktigt, eftersom det fastställer en miniminivå för gemensamma regler för alla medlemsstater när det gäller fartygsägares skadeståndsansvar och finansiella säkerheter (som kan utökas till alla övriga ansvariga) samt andra regler som syftar till att förebygga olyckor och ratificera vissa internationella konventioner, som konventionen om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar, den internationella konventionen om ansvar och ersättning för skada i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen och den internationella konventionen om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom bunkerolja.

Jag välkomnar även förslaget om att inrätta en solidaritetsfond i syfte att se till att även fartyg som inte har tecknat någon ekonomisk säkerhet erbjuder lämpligt skydd och ekonomisk ersättning.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Det här betänkandet ingår i det tredje lagstiftningspaketet för sjöfartssäkerhet som omfattar en rad lagstiftningsåtgärder som syftar till att förhindra olyckor och föroreningar och att ta itu med konsekvenserna av dessa olyckor

Syftet med förslaget är att inrätta ett system för fartygsägares skadeståndsansvar om skada drabbar tredje part samt att fastställa regler för att förhindra olyckor.

Framförallt är det en uppmaning till alla medlemsstater att bli parter till olika internationella konventioner och att införa bättre ersättning för dem som drabbas av olyckor samt för personal ombord. I betänkandet föreslår man även att det ska inrättas en solidaritetsfond för utbetalning av ersättning till dem drabbas av skador orsakade av fartyg som saknar intyg om ekonomisk säkerhet, eftersom sådan ersättning inte ska behöva betalas ut av den medlemsstat där olyckan inträffade. Det är medlemsstaternas ansvar att se till att alla kriterier uppfylls och att införa sanktioner om de inte gör det.

Detta är grundläggande positiva åtgärder som vi stöder. Men risken finns fortfarande att kontrollansvaret i framtiden hamnar under det gemenskapsorgan som man föreslår i betänkandet – gemenskapskontoret – i stället för under medlemsstaterna, och detta är vi mycket tveksamma till.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. (EN) Även om man kan vara överens om att ansvaret för tredje part ska vara den generella strategin, finns det uppenbara motsättningar som måste tas upp innan man kan gå vidare.

Den främsta bland dessa är att konventionen om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar inte har ratificerats av medlemsstaterna, och därför måste EU omedelbart agera. Rådet måste bekräfta anslutningen till konventionen på medlemsstatsnivå genom att ratificera den innan man själv kan kritisera EU:s befogenheter på detta område, vilket man ifrågasätter.

Betänkande: Marie-Hélène Aubert (A6-0061/2007)

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Herr talman! När det gäller organisk odling sätter konsumenterna större värde på användningen av naturliga ämnen än syntetiska. Syntetiska kvävegödselmedel bör inte användas.

Men det finns ingen anledning över huvud taget att förbjuda naturliga mineralgödselmedel eller andra sorters mineraliska gödselmedel som kvävegödselmedel. Det är därför som jag beklagar att ändringsförlagen 168 och 169 i betänkandet som lades fram av Marc Tarabella inte antogs. Det försvagar kraftigt logiken i den ståndpunkt som vi har antagit, och jag hoppas att utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling kommer att se över den här frågan igen, då frågan återförs till utskottet.

  Jan Andersson och Anna Hedh (PSE), skriftlig. Vi har röstat emot vissa ändringsförslag om sänkta procentsatser för GMO märkning av ekologiska produkter. Även om vi i sak anser att ekologiska produkter skall vara GMO-fria så är vi oroliga för att olika gränser för ekologiska och andra livsmedel kommer att innebära en nackdel för den ekologiska produktionen.

Vi anser att GMO skall behandlas med försiktighet och att man skall vidta åtgärder för att minska risken för oavsiktlig kontaminering, men vill inte skapa en onödigt tung bevisbörda som skulle kunna leda till minskad ekologisk odling.

  Luis Manuel Capoulas Santos, Fausto Correia, Edite Estrela, Emanuel Jardim Fernandes, Elisa Ferreira, Jamila Madeira och Manuel António dos Santos (PSE), skriftlig. (PT) Även om kommissionens förslag till förordning och det betänkande som antagits i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling totalt sett är ett positivt bidrag till fastställandet av de gemensamma principer och regler som ska gälla för ekologisk produktion, vilka främst syftar till att öka konsumenternas förtroende, anser vi fortfarande att det finns en del brister.

Men eftersom vi anser att kontamineringen av ekologiska produkter med genetiskt modifierade organismer är en viktig fråga, och eftersom parlamentet antog ändringsförslaget från den socialdemokratiska gruppen – ett känsligt realistiskt förslag om att fastställa en högsta toleransnivå för oavsiktlig kontaminering på bara 0,1 procent – röstade vi trots detta för betänkandet.

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag har röstat för förslaget att Aubertbetänkandet om ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter ska återförvisas till utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.

Toleransnivån för oavsiktlig kontaminering av GMO får inte vara densamma som för traditionellt jordbruk, det vill säga 0,9 procent, eftersom man därmed faktiskt skulle erkänna att det inte längre går att undvika kontaminering och att det inte kan garanteras att en produkt är fri från GMO även om den är certifierad som ekologisk.

Därför stödde jag förslaget från den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, enligt vilket förekomsten av GMO i ekologiska produkter måste begränsas till att enbart gälla oförutsedda och tekniskt oundvikliga mängder om högst 0,1 procent och att termen ”ekologisk” inte skulle få användas för produkter som oavsiktligt kontaminerats med mer än den spårbara toleransnivån av GMO om 0,1 procent.

Slutligen stöder jag förslaget om att man ska hitta en annan rättslig grund för frågan om ekologiskt jordbruk. Efter att hittills ha haft en rådgivande roll har Europaparlamentet nu för avsikt att bli ”medbeslutande” i problem som detta, och det kommer att innebära ett steg framåt.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Man vet att 70 procent av Europas konsumenter inte vill köpa genetiskt modifierade organismer, GMO. Det faktum att man i den här förordningen tillåter en förekomst av upp till 0,9 procent GMO i ekologiska produkter är oacceptabelt och ett hårt slag för det ekologiska jordbruket. Att tolerera kontaminering med 0,9 procent GMO som föreslås i betänkandet (eller 0,1 procent som några föreslog och som kammaren godkände) innebär att man godkänner GMO-kontaminering av ekologiska produkter, vilket utan tvekan kommer att få konsekvenser för konsumenterna och utgör ett allvarligt och oacceptabelt hot mot industrin för ekologiska produkter.

Konsumenterna väljer ekologiska produkter därför att de har producerats på ett mer hållbart sätt utan användning av pesticider och helt utan GMO. Om man godkänner användningen av GMO, även i mycket små mängder, för man konsumenterna bakom ljuset och det kommer att få allvarliga konsekvenser för miljön och för människors hälsa i allmänhet.

I motsats till det som föreslås i betänkandet, med dess ”produktivistiska” modell, behöver vi i stället mer hållbara former av jordbruksproduktion som bygger på mångsidig produktion i de olika länderna och regionerna och på att man i högre grad värdesätter små och medelstora jordbruk och familjejordbruk.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag anser inte att produkter som är ekologiskt märkta ska innehålla någon andel genetiskt modifierade organismer (GMO) överhuvudtaget. Konsumenterna har rätt till denna garanti när de köper en produkt som är ekologiskt märkt.

Och framförallt, om produkter som innehåller 0,9 procent GMO skulle märkas som ekologiska skulle det finnas en risk för ytterligare en märkning, GMO-fri, vilket skulle undergräva det ekologiska jordbrukets ställning.

Därför röstade jag för de ändringsförslag där man föreslog ett fullständigt förbud mot användning av GMO inom ekologiskt jordbruk och vid märkning av ekologiska produkter.

Jag röstade även för ändringsförslaget om att införliva produkter som salt, ull, fiskkonserver, kosmetika, kosttillskott och eteriska oljor i förordningen, eftersom dessa produkter har anknytning till den naturliga miljön under åtminstone en av bearbetningsfaserna.

  Mathieu Grosch (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Den nya förordningen kommer att ersätta förordning (EEG) 2092/91 om ekologiskt jordbruk.

Det största orosmomentet är fortfarande förekomsten av GMO i produkter som är ekologiskt märkta. Kommissionen hade angett en toleransnivå för förekomsten av GMO på 0,9 procent, trots att det går att spåra GMO-innehållet redan från 0,1 procent. Vi måste vara försiktiga med GMO i allmänhet, och framförallt måste konsumenter få korrekt information om vad det är de konsumerar och använder. Därför är det absolut nödvändigt att man tar tillräcklig hänsyn till förväntningarna hos de konsumenter som väljer en ekologisk produkt. De måste med andra ord kunna vara säkra på att deras produkt inte innehåller några GMO.

Därför gläder det mig att det här parlamentet har infört toleransnivån 0,1 procent i Aubertbetänkandet, och jag uppmanar jordbruksministrarna i rådet att reagera på resultatet av den här omröstningen genom att göra en grundlig översikt av förordningen.

Jag vill tillägga att jag även ställer mig bakom parlamentets begäran om att förordningen ska antas genom medbeslutande med rådet och parlamentet, vilket jag förväntar mig att kommissionen ställer sig bakom, eftersom de folkvalda representanternas åsikter måste vara mer värda än statstjänstemännens.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Ekologisk produktion är mycket viktigt ur såväl miljö- som hälsosynpunkt. Vi har emellertid röstat nej till betänkandet eftersom vi anser att jordbruksprodukter ska säljas på en fri marknad utan inblandning på EU-nivå. Det är vår övertygelse att de fria marknadskrafterna, med medvetna europeiska konsumenter i spetsen, själva klarar den angelägna omställningen till ett ekologiskt och långsiktigt hållbart jordbruk. Vi tror vidare att denna utveckling påskyndas, och att genomslagskraften blir större, om märkningen av ekologiska produkter överlåts till de nationella parlamenten.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande, eftersom det stärker föreskrifterna i kommissionens förslag om märkning och produktion av ekologisk mat. Jag stöder användningen av EU-logotypen (EU-EKOLOGISK) för produkter som innehåller 95 procent organiska ingredienser och kravet på att producenter i tredjeländer ska förse sina nationella myndigheter med ett certifikat som utfärdas av ett behörigt kontrollorgan från gemenskapen.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Majoriteten av allmänheten i Europa (58 procent) hyser fortfarande misstankar mot genetiskt modifierade livsmedel. Europeernas skepsis över förekomsten av GMO inom traditionellt jordbruk kan tolkas som ett stöd för ekologiskt jordbruk.

Därför är det viktigt att EU uppmuntrar ekologiskt jordbruk som svar på konsumenternas ökade efterfrågan, för det innebär även ett steg närmare den genomgripande reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken i riktning mot en verkligt hållbar utveckling.

Marie-Hélène Auberts betänkande påminner oss om att det måste finnas vissa förnuftiga regler om man ska främja ekologiska produkter. Till att börja med måste man motsätta sig kommissionens förslag till förordning som syftar till att fastställa en och samma nivå för oavsiktlig kontaminering – 0,9 procent – för de olika sektorerna.

Sedan måste man som en motåtgärd – som den ekologiska sektorn kräver och som redan finns i flera europeiska länder och regioner – fastställa en så låg toleransnivå som möjligt för oavsiktlig förekomst av GMO, det vill säga 0,1 procent, vilket motsvarar den längsta nivån vid vilken det är möjligt att spåra dem.

Slutligen måste man tillämpa principen ”förorenaren betalar”, eftersom det är helt uteslutet att de ekologiska jordbrukarna ska behöva betala notan för de risker som det innebär att ha två parallella typer av jordbruk.

Betänkande: Giusto Catania (A6-0052/2007)

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! När jag röstar för Cataniabetänkandet tänker jag på det faktum att fotbolls-EM 2008 kommer att spelas i Österrike, för jag anser att mycket som är beklagligt sker inom proffsfotbollen. Det förekommer inte bara bedrägerier, tvivelaktiga ekonomiska rutiner och orättvis konkurrens, vilket vi nu på ett målinriktat sätt måste bekämpa på EU-nivå. Våldstendenserna i samband med fotbollsevenemang överskrider alla gränser när några så kallade supportrar håller hundratals poliser på helspänn – poliser som kanske behövs på andra platser och som kostar väldigt mycket pengar.

Det vettigaste vore att stoppa huliganerna vid gränsen, och arenorna borde ha separata ingångar och utgångar för de olika supportergrupperna. Man skulle inte bara behöva förbjuda våldsframkallande banderoller och plakat. Det skulle dessutom behövas betydligt strängare straff för dessa bråk.

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. (PT) Tyvärr är våld i samband med fotbollsmatcher inte isolerade händelser utan snarare ett fenomen som upprepats flera gånger under de senaste åren, till exempel vid fotbolls-VM 2006 i Tyskland och den senaste tidens bråk i samband med nationella ligamatcher i Italien, Spanien, Kroatien och England.

Därför är det nödvändigt att anta lämpliga åtgärder för att se till att sådana idrottsevenemang kan arrangeras så fridfullt som möjligt, utan meningslöst våld och rasism.

Jag stöder därför Österrikes initiativ att uppdatera beslutet som innehåller bestämmelser om att varje medlemsstat ska inrätta ett nationellt informationsställe för fotboll som ska fungera som kontaktpunkt för utbyte av polisiär information i samband med internationella fotbollsmatcher.

Det är viktigt att de behöriga organen stärker sitt samarbete och gör informationsutbytet mer professionellt. Vidare borde varje medlemsstat få möjlighet att genomföra en effektiv riskbedömning.

Man måste prioritera förebyggande i stället för repressiva åtgärder och användning av kravallpolis på arenorna, vilket har blivit den vanligaste metoden för att försöka få bukt med fotbollsvåldet.

  Stephen Hughes (PSE), skriftlig. (EN) I och med omröstningen om Giusto Catanias betänkande (A6-0052/2007) hoppas jag verkligen få se en markant förbättring i det internationella samarbetet mellan polisstyrkor för att motverka våld i samband med fotbollsmatcher.

Oskyldiga supportrar och familjer från Middlesborough hamnade mitt i våldsamheterna i Rom i mars 2006 i samband med matchen mellan Middlesborough och Roma under UEFA-cupen. Tre supportrar knivhöggs under oprovocerade angrepp av Roma-supportrar. Parlamentets utskott för framställningar behandlade en framställning från Middlesborough-supportrar förra hösten. Jag beklagar verkligen att ordföranden av utskottet för framställningar ett år efter våldsamheterna i Rom fortfarande inte har fått svar på ett brev som han skickade till Italiens inrikesminister där han bad om garantier för att de misstag som gjorde att våldet kunde hända ska kunna undvikas i framtiden.

Även vid detta sena stadium hoppas jag verkligen att ministern kommer att ta tillfället i akt och svara och framföra en tydlig ursäkt till befolkningen i Middlesborough.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för Giuesto Catanias betänkande om att förbättra polissäkerheten vid fotbollsmatcher. Jag stöder att de nationella informationsställena får en utökad roll som kontaktpunkter för utbyte av polisinformation i samband med våldsamheter vid internationella fotbollsmatcher. Men jag anser bestämt att allt utbyte av personinformation måste skyddas av nuvarande sekretesslagar och aldrig användas för andra syften.

  Martine Roure (PSE), skriftlig. – (FR) Dagens fotboll har reella problem med säkerheten vid internationella matcher, och det är ett faktum att Europa måste ta itu med våldet på fotbollsarenorna, särskilt i samband med att europeiska och internationella matcher spelas. För att undvika tragedier och slagsmål mellan huliganer har EU haft tankar på att skapa ett nätverk för informationsutbyte om risker för våldsutbrott av det har slaget, så europeisk solidaritet och framsynthet kommer att spela en mycket viktig roll när det gäller att trygga säkerheten för den europeiska allmänhet som går på matcher.

Vi får inte tillåta att ”falska” supportrar sätter fotbollens värden i en dålig dager, och det här betänkandet underlättar inrättandet av nationella fotbollsinformationsställen på platser där man kan utbyta information i syfte att förbereda sig och vidta lämpliga åtgärder för att upprätthålla ordningen vid fotbollsmatcher. Sådan information kan gälla individer som utgör eller kan utgöra en risk för den allmänna ordningen och säkerheten.

Många utbrott av återkommande och ihållande våld vid fotbollsmatcher har förändrat dessa idrottsevenemangs funktion som någonting man går och tittar på. EU kan inte låta detta ske opåtalt.

Betänkande: Joost Lagendijk (A6-0067/2007)

  Eugen Mihăescu (ITS). – Marele Napoleon spunea: „Dacă este posibil, este ca şi făcut, iar dacă este imposibil, se va face oricum.” Aşa este şi cu Serbia, şi cu Kosovo. Sunt naţionalist şi mă interesează Serbia mai mult decât politica. Kosovo este inima naţiunii şi nu poate fi smulsă din pieptul Serbiei decât cu riscuri nebănuite.

Filozoful francez Régis Debray a vorbit primul, fiind martor la tragedia Serbiei în momentul atacului de către forţele care erau împotriva ei. Europa nu poate să rişte o instabilitate în Balcani. Monsieur Athisaari nu ne spune adevărul. După cel de-al doilea război mondial, în Kosovo erau 15% albanezi şi 85% (majoritatea) erau sârbi. Albanezii erau veniţi de peste munţi, din Albania. Thaçi şi ai lui, maoişti crescuţi de Enver Hoxha şi Mehmet Shehu, se folosesc de doctrina divide et impera. Este paradoxal, pentru că vor să întemeieze o Albanie compusă din bucăţi rupte din teritoriul Serbiei, Macedoniei şi Greciei. Americanii care învaţă geografia făcând războaie ştiu mai bine unde se găseşte America, dar nu ştiu unde se găseşte Kosovo. Din fericire, trecutul nu vrea să treacă.

  Димитър Стоянов (ITS). – Гласувах против доклада относно бъдещето на Косово, защото ми омръзна да слушам колко зле и дискриминирани са албанците. Никой не е пресметнал колко много сърби бяха избити и изхвърлени от Косово от албанските главорези. Колко православни църкви бяха унищожени и превърнати в складове и в конюшни от тези наркотрафиканти, които това е основното нещо, с което се занимават, трафик на наркотици.

Аз искам да ви припомня `99 година, защото в момента сме пред най-светлия християнски празник за православните християни, Великден. `99 година натовските бомбардировачи потъпкаха и се погавриха с този християнски празник, като не спряха своите бомбардировки, а продължиха да хвърлят своите клъстерни бомби, предназначени не срещу инфраструктурата, а да убиват хора и при това ги надписаха с обидни надписи спрямо православното християнство.

Европа трябва да спре да се меси на Балканите, защото предизвиква само по-лоши неща. Оставете Балканите на мира.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Jag röstade för Joost Lagendijks betänkande om Kosovos framtid och Europeiska unionens roll. Jag håller med föredraganden om att Europaparlamentet bör agera enhetligt och tydligt, eftersom det är våra framtida EU-gränser och vårt framtida EU-territorium som står på spel. Alla inser att den aktuella situationen är ohållbar och att det behövs fortsatta taktfulla och tålmodiga förhandlingar, med stor delaktighet från EU:s sida.

Jag betraktar Ahtisaaridokumentet som en utgångspunkt för diskussioner och bemödanden att nå fram till en kompromiss. EU måste anta en ståndpunkt som otvetydigt siktar mot en överenskommelse. Jag är fast övertygad om att den slutliga lösningen inte kan påtvingas under hot om radikalisering i Kosovo eller Serbien, utan att den måste återspegla det serbiska folkets liksom kosovoalbanernas intressen.

Dessa två folk får inte leva i hat, eftersom hat leder till våld och utgör ett hinder för stabilitet och säkerhet i regionen. Jag anser att Europaparlamentets betänkande kommer att skicka ut ett kraftfullt budskap, erbjuda västra Balkan ett europeiskt perspektiv och leda till en godtagbar kompromiss som bygger på respekt för internationell rätt och europeiska demokratiska värden. Vi ledamöter från de nya medlemsstaterna är särskilt medvetna om att utsikterna till EU-medlemskap gjorde våra länder mycket motiverade att genomföra många politiska och ekonomiska reformer. Det går inte att gå tillbaka till perioden före mars 1999, och därför tror jag på ett framtida avtal som tryggar fred och stabilitet i västra Balkan.

  Árpád Duka-Zólyomi (PPE-DE). – (SK) Jag röstade för dokumentet om Kosovo av flera skäl. Förslaget om ett kontrollerat självstyre som backas upp av en permanent internationell närvaro när väl säkerhetsrådet har fattat ett slutligt beslut är en särskilt viktig lösning. Samtidigt är det enda rätta att skapa ett samhälle som består av medborgare med lika rättigheter.

Jag stöder helt tanken på lika rättigheter för etniska minoriteter och grupper, liksom klart definierade rättigheter för dessa minoriteter att bevara och utveckla sin identitet och sin egen offentliga administration. Samtidigt stöder jag med kraft tanken på att trygga den serbiska befolkningens rättigheter och säkerhet i maximal utsträckning, det vill säga ett omfattande självstyre.

Europeiska unionen kommer att spela en avgörande roll i processen, och därför måste en tydlig strategisk handlingsplan upprättas. Å andra sidan bör vår uppgift vara att understryka utsikterna till en framtid inom EU för länderna på Balkan, eller Serbien och Kosovo. För att vi ska kunna nå detta mål måste dock freden och stabiliteten i regionen tryggas. Vi måste arbeta för att se till att länderna på Balkan blir medlemmar i Europeiska unionen. Om vi misslyckas med det kommer vår gemenskap att förbli ofullständig.

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! Jag röstade också emot Joost Lagendijks betänkande, och det gjorde jag eftersom jag anser att det är mycket farligt att säga att förhandlingsmöjligheterna nu är uttömda och att det är dags att kräva självständighet för Kosovoprovinsen. Det betraktar jag som ett farligt experiment.

Dagens situation påminner mig starkt om läget i början av kriget i Kroatien, som just började med att Kroatien förklarade sig självständigt. Om vi inte går mycket försiktigt fram här, och i synnerhet om vi inte har några färdiga och konkreta lösningar till hands inför möjligheten att FN-administrationen upphör och ett maktvakuum uppstår, så kommer antingen serberna att vilja skydda sina landsmän eller så kommer kosovoalbanerna att kräva självstyre, och då kommer vi på nolltid att både ha omintetgjort de framsteg och det närmande som har gjorts och kanske också ha destabiliserat hela regionen. Det var därför jag röstade nej.

  Jan Andersson och Anna Hedh (PSE), skriftlig. Vi står bakom FN:s fredssträvanden i Kosovo och Matti Ahtisaaris arbete. Vi valde att rösta emot en formulering om att suveränitet för Kosovo är den bästa vägen för att uppnå stabilitet och en politisk lösning för Kosovo. Vi menar att det inte är rätt betänkande att ta upp detta i och att det är dumt att låsa sig vid en sådan formulering i dagsläget, även om det är ett önskvärt mål framgent.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Junilistan anser att frågan om Kosovo måste lösas genom FN:s försorg, vilket också är på väg att ske. Om sedan FN ber EU att spela en viktig roll i frågan ställer vi oss positiva till det.

Detta betänkande innehåller en del bra formuleringar men även många dåliga. Vi vänder oss bland annat emot att Europaparlamentet vill ha ett övervakningsansvar när det gäller frågan att fastställa Kosovos status. Detta är inte en fråga för EU.

Det uttrycks även en förhoppning om att det ska bildas en proeuropeisk regering i Serbien. Det är möjligt att det är önskvärt, men det är det serbiska folket som väljer sin regering och detta måste, i demokratins namn, respekteras, oavsett utfall.

Vidare ska inte Europaparlamentet ha synpunkter på medlemsstaternas hållning i ministerrådet, eller hur medlemsstater ska agera i FN:s säkerhetsråd.

Då vi funnit att det finns för många dåliga komponenter i betänkandet har vi röstat emot det i dess helhet vid dagens omröstning.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Den extremt allvarliga situationen på Balkan, och i synnerhet i den serbiska Kosovoprovinsen, är följden av en lång process med interventionism, aggression och militär ockupation stödd av EU och USA, som har påtvingat regionen sin dominans genom att exploatera genuina konflikter och problem.

Situationen i Kosovo är särskilt betecknande. Efter Natos militära aggression skapade USA och EU ett protektorat och upprättade strategiska militärbaser i denna serbiska provins, vilket var ett flagrant brott mot FN:s säkerhetsråds resolution 1244.

Den lösning för Kosovos framtid som Martti Ahtisaari, FN:s generalsekreterares särskilda sändebud, har framtvingat går i samma stil. Han föreslår att den serbiska överhögheten över en del av landets territorium ska upphöra och (pseudo-)självständighet för Kosovo under ockupation av EU och USA. Detta ska åstadkommas genom en så kallad civil närvaro från EU:s sida inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, understödd av Natotrupper och ett ”internationellt civilbefäl” med fulla befogenheter.

Vi anser att lösningen på Kosovoproblemet bör vara förenlig med internationell rätt och respektera Serbiens suveränitet, som vi inte får glömma tryggas enligt resolution 1244. En annan (felaktig) lösning kan medföra oförutsebara konsekvenser i denna strategiska region.

Därför röstade vi emot betänkandet.

  Richard Howitt (PSE), skriftlig. (EN) Labourpartiets grupp i parlamentet stöder den här resolutionen, särskilt det starka stödet till FN-processen och det speciella sändebudet för Kosovo, Martti Ahtisaari, och hans vägledande principer för en lösning av frågan om Kosovos status. Men vi lade ner vår röst om ändringsförslag 13, eftersom framställningen inte ligger i linje med Ahtisaaris plan och därför inte är till någon hjälp medan diskussionerna pågår i FN:s säkerhetsråd.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande om Kosovos framtid och EU:s roll. För att nå målen om ett fredligt och självförsörjande Kosovo bör EU ha en roll i de nuvarande internationella förhandlingarna om en lösning. Jag stöder framför allt det FN-ledda initiativet för att avgöra Kosovos slutliga status, och i synnerhet Martti Ahtisaaris förslag.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. (NL) Kosovofrågan kan splittra politiska partier, men gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster som jag tillhör, och de partier som ingår i den var enhälligt emot Natos krig mot Jugoslavien 1999, eftersom syftet med detta krig inte var att befria Kosovo, utan att ge omvärlden utökat inflytande över Serbien och Montenegro. En del av mina kolleger fruktar till och med att USA utnyttjar Kosovoproblemet för att splittra europeiska länder i små militärprotektorat, och citerar internationell rätt som stadgar att inga nya stater kan bildas utan förhandsgodkännande av den stat som blir av med sitt territorium.

Om vi godtar det resonemanget är många av de nuvarande europeiska staterna också olagliga, däribland Grekland, Belgien, Bulgarien, Irland, Polen, Tjeckien och Slovenien. Jag skulle hellre göra en jämförelse med när tidigare europeiska kolonier som Indonesien, Algeriet och Angola blev självständiga och stöddes av den europeiska vänstern i sin kamp. Om Kosovos invånare måste bli självständiga för att få demokrati och lika rättigheter så bör vänstern gå före och visa vägen, inte gå i sista ledet. Jag erkänner också att de serbiska invånarna har rätt till självbestämmande. De är i majoritet i Kosovska Mitrovica och i den norra spetsen av Kosovo, och vill återvända till Serbien permanent.

Betänkande: Ville Itälä (A6-0069/2007)

  Astrid Lulling (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag röstade emot det här betänkandet om riktlinjer för budgetförfarandet eftersom det, i likhet med sina föregångare om EU:s budget, innehåller kommentarer om våra arbetsorter som jag inte instämmer i. Jag vill påminna kammaren om att dessa fastställs i fördraget. Jag tillhör inte dem som ”beklagar den geografiska spridningen” av vår förvaltning till tre arbetsorter, som det överdrivet sägs i det här betänkandet. Jag anser inte att parlamentets geografiska arrangemang har haft några negativa konsekvenser – alldeles tvärtom, faktiskt.

Jag invänder emot punkt 33, och särskilt förslaget om antalet tjänsteresor som personalen gör mellan de tre arbetsorterna. Jag vet att förvaltningen är mycket försiktig i fråga om dessa utgifter. Jag tycker inte att generalsekreteraren ska uppmanas att före den 1 juli lägga fram en rapport om de resor som personalen har gjort mellan de tre arbetsorterna. I likhet med oss har han annat att göra, och jag är inte med på det här.

Den bakomliggande avsikten hänger samman med det som beskrivs som ett försök till rationalisering, i syfte att ta ifrån Luxembourg och Strasbourg deras betydelse som arbetsorter. Jag kan inte annat än understryka att jag inte tycker om det absurda system som nämns i punkt 40 för att hejda den ytterligare tillväxten i vårt fastighetsbestånd och för att parlamentet ska avstå från att bygga ut sina fastigheter. Vår fastighetspolitik, som går ut på att vi köper de fastigheter vi behöver för att kunna fungera ordentligt i stället för att hyra dem, har sparat en hel del pengar åt skattebetalarna – tusentals euro faktiskt – och jag kan bara säga att det förvånar mig att de flesta av budgetutskottets ledamöter inte tycks förstå eller inte vill förstå att vi 2008 kommer att tvingas använda oss av manöverutrymmet kring 20-procentstaket för att tidigarelägga fastighetsutgifter. Herr talman! Ni är medveten om att detta system med reella fastighetsutgifter möjliggör omfattande besparingar och att det är skattebetalarna som får glädje av dem. Det är viktigt att säga det.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för betänkandet och ändringsförslagen om stadgan för ledamöternas assistenter och ändringsförslagen som kräver minskade energikostnader för bland annat, Europaparlamentets bilpark. Tyvärr förkastades det. Jag skulle vara intresserad av att veta om de som röstade för ändringsförslaget och som har viss kontroll över vilka fordon de använder, nämligen gruppledarna, lever upp till sina ideal eller om de fortsätter att använda de nuvarande “bränsleslukarna”.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Även om dessa riktlinjer inte avser det man skulle kunna kalla EU:s huvudbudget – kommissionens budget – så ger de ändå en fingervisning om prioriteringar och prognoser för nästa år.

När det gäller riktlinjerna för institutionernas budget för 2008 så förväntas inte personalkostnaderna förändras så mycket jämfört med tidigare år.

Trots att parlamentet har krävt en rad rapporter om hur rekryteringspolitiken utvecklas och den rekryterade personalens anställningsförhållanden så har något konkret ännu inte framkommit. Med oro har vi sett att man i ökande omfattning ersätter tillsvidareanställningar med tjänstekontrakt, att anställda inte har tillsvidareanställningar efter dussintals års tjänst och att många anställda ”överförs” till tillfälliga anställningar.

Faktum är att det man främjar är otrygga arbetsförhållanden med raserade rättigheter för arbetstagarna, det stort utbasunerade (och falska) ”Nya sociala Europa” som ska gälla för anställda i Europaparlamentet ... och det ytterst oacceptabla ”flexicurity”.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för betänkandet om riktlinjerna för 2008-års budget som fokuserar på hur kommunikationen i Europaparlamentet ska bli mer effektiv för att på så sätt öka EU-medborgarnas medvetande. I synnerhet stöder jag den särskilda vikt som läggs vid att informera lokala och regionala medier. En annan nyckelaspekt i betänkandet var antagandet av en verklig och meningsfull stadga för ledamöternas assistenter. Jag anser att en sådan stadga kommer att bidra till en kvalitetsförbättring av ledamöternas aktiviteter.

Betänkande: Alain Lamassoure (A6-0066/2007)

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Dagens omröstning var slutet på det första stadiet i arbetet med att trygga framtiden för våra egna medel. Enligt min mening är det allra första steget i denna process och även om jag inte instämmer i många av de åsikter som har framförts så röstade jag för betänkandet, eftersom jag anser att mycket kan ändras längre fram.

Det föreslagna systemet med egna medel bör vara insynsvänligt och rättvist. Vi bör verkligen dra lärdom av den översyn av Europeiska unionens budget som ska göras 2008 och 2009, och de prioriteringar som vi kommer att sätta upp för unionen för 2013 och framåt. Slutligen måste vi hålla fast vid unionens grundprincip, nämligen sammanhållning, och därmed höja utvecklingsnivåerna i de minst utvecklade regionerna. Vi måste särskilt uppmärksamma systemet för finansiering av livsmedels- och energisäkerhet samt miljöproblem.

  Jim Allister (NI), skriftlig. (EN) Jag röstade emot Lamassourebetänkandet om egna medel eftersom det försöker föra fram tanken om en EU-stat, genom att påbörja en process av suverän finansiering som ytterst skulle leda till en absurd EU-skatt. Dessutom innebär angreppet på den helt berättigade “brittiska rabatten” att mina väljare skulle bli ännu mer frikostiga givare till det giriga EU, med allt sitt enorma slöseri. Eftersom Storbritannien redan förlorar mer än fyra miljarder pund varje år i betalningar till EU så har vi inget kvar att ge.

  Jan Andersson och Anna Hedh (PSE), skriftlig. Vi tycker att betänkandet är bra på det stora hela. Dock har vi valt att rösta emot alla skrivningar om en EU-skatt. Vi valde också att stödja samfinansiering inom ramen för unionens jordbrukspolitik.

  Liam Aylward, Brian Crowley, Seán Ó Neachtain och Eoin Ryan (UEN), skriftlig. (EN) Vi i Fianna Fáil- delegationen har förkastat Lamassourebetänkandet av följande skäl:

För det första, reformen som diskuteras av föredragande är ett tydligt steg på väg mot en EU-harmoniserad skatt, vilket den irländska regeringen totalt motsätter sig.

Faktum är att en majoritet i Europaparlamentet i dag röstade för att ge EU befogenhet att när som helst för en begränsad tid upphäva medlemsstaternas skattesuveränitet, vilken finns inskriven i fördragen. Detta kan vi inte acceptera. Fianna Fáil-delegationen tillsammans med 153 andra parlamentariker röstade tvärtemot detta och betonade varje medlemsstats okränkbara rätt till självbestämmande i skattefrågor, noterade att enhällighet krävs bland medlemsstaterna innan man kan införa någon typ av EU-skatt och betonade att alla medlemsstater har rätt att lägga in sitt veto i den här frågan.

Dessutom var det nuvarande finanspaketet en svårvunnen överenskommelse som var gynnsam för Irland, och genom detta betänkande skulle man försöka att i framtiden reformera denna typ av finansiering. Irland har enbart gynnats av tidigare budgetavtal. Dessutom skulle fattigare länder missgynnas, och vi tror att en direkt EU-skatt som dras direkt ur medborgarnas plånböcker skulle ogillas av både irländska och andra EU-medborgare.

  Luis Manuel Capoulas Santos, Fausto Correia, Edite Estrela, Emanuel Jardim Fernandes, Elisa Ferreira, Jamila Madeira and Manuel António dos Santos (PSE), skriftlig. (PT) Vi röstade emot den tredje delen av punkt 25 i Lamassourebetänkandet av främst två skäl:

För det första kan vi som portugisiska socialister inte acceptera några försök att trappa ned den mest gemensamma EU-frågan, och det man föreslår här är liktydigt med att åternationalisera den gemensamma jordbrukspolitiken.

Förslaget om samfinansiering, det vill säga att medlemsstaterna delvis ska finansiera budgeten för den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare, är inte motiverat eftersom det finns andra lösningar som gör att rådets ekonomiska åtaganden i oktober 2002 kan genomföras utan tillskott från de nationella budgetarna i de 15 länder som var medlemmar i EU före utvidgningen 2004.

Genom ett alternativ till samfinansiering kan man sätta upp tak för stöd till enskilda jordbrukare – i linje med den amerikanska modellen där gränsen har satts till 250 000 dollar – tillsammans med ”obligatorisk modulering”, varigenom det sker en procentuell minskning av stödet till de största mottagarna av direkt stöd inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, så att de besparingar som behövs för att klara åtagandena genereras.

För det andra finns det en irreparabel motsägelse i formuleringen på den här punkten. Samtidigt som man avlägger ett heligt löfte att inte åternationalisera den gemensamma jordbrukspolitiken föreslår man att det nuvarande systemet med fullständig gemenskapsfinansiering ska ersättas med nationell samfinansiering, vilket är just huvudinstrumentet för att åternationalisera den gemensamma jordbrukspolitiken, eftersom jordbrukare från de medlemsstater som har de största budgetarna kommer att få fördelar framför jordbrukare från de medlemsstater som har de minsta budgetarna.

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Lamassourebetänkandet om framtiden för Europeiska unionens egna medel.

Det nuvarande systemet har till följd att EU:s budget blir alltför beroende av vad nationalstaterna vill, och jag stöder föredragandens analys som säger att detta system med tiden har blivit för komplicerat och framför allt inte lämpar sig för att klara EU:s nya utmaningar. Därför är det nödvändigt att återgå till ett riktigt system för egna medel i enlighet med EU:s grundfördrag.

Jag välkomnar förslaget att i detta syfte som ett första steg avskaffa alla former av rabatt och kompensation till medlemsstaterna och att EU:s budget ska finansieras direkt genom att man tillfälligt använder den skatt som redan finns i medlemsstaterna, vilket skulle vara det bästa sättet att se till att EU finansieras på ett gångbart sätt som också de nationella parlamenten kan acceptera.

Jag röstade emellertid emot punkt 25 i resolutionen som tillbakavisades med knapp majoritet. Jag vill inte ta upp en debatt om skapandet av ett nytt finansieringssystem igen, men jag anser inte att man ska överväga att i EU-15 dra igång en process med obligatorisk samfinansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det skulle sluta med att det främsta gemensamma europeiska politikområdet återfördes till nationell nivå.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. (EN) Jag stöder Lamassourebetänkandet om framtiden för EU:s egna ekonomiska medel eftersom jag anser att det är ett bra bidrag till den ytterst nödvändiga bredare debatten om EU-utgifter. En budget på 1 procent av BNP är helt enkelt otillräckligt för att möta EU:s politiska utmaningar, däribland främjandet av en stark social- och forskningsdimension. Det krävs minst 3 procent. Dessa frågor bör stå i centrum för de förnyade ansträngningarna för att reformera fördragen.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. (PT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det nuvarande systemet för EU:s egna medel brister i öppenhet, effektivitet och rättvisa, eftersom det nästan helt bygger på bidrag från medlemsstaterna. Det finns ett trängande behov av reformering. Annars riskerar vi att förvärra den budgetmässiga obalans och ojämlikhet som skapas genom att man inte inser att en bättre union bara kan åstadkommas genom mer och bättre politik, också på budgetnivån, tillsammans med tillräckliga resurser.

Efter att ha talat om detta med utskottet för regional utveckling, som överlämnade sitt yttrande till budgetutskottet, la jag fram några ändringsförslag som sedan antogs av en stor majoritet. Syftet med dessa ändringsförslag var för det första att skapa en direkt koppling mellan EU och dess medborgare genom utbetalning av en del av intäkterna från en befintlig skatt för att inte öka den tunga skattebördan på de europeiska skattebetalarna och för det andra att sätta stopp för de skatterabatter som en del länder får. Somliga av dessa, t.ex. Förenade kungariket, har ett högre välstånd än genomsnittet i EU.

Slutligen föreslog jag också att man i framtida diskussioner om EU:s egna medel ska ta hänsyn till de speciella skattebestämmelserna för EU:s yttersta randområden i fördragen.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Parlamentet vill ta upp debatten om EU:s egna medel och tidigarelägga den diskussion som skulle äga rum 2008–2009. Detta är möjligt på grund av översynsklausulen i det interinstitutionella avtalet om budgetplanen för 2007–2013.

Parlamentet kritiserar det nuvarande systemet, som det tidigare har sanktionerat, ifrågasätter rådets regel att en förändring kräver enhällighet och föreslår i slutändan att hela eller en del av intäkterna från redan befintliga skatter i medlemsstaterna direkt ska matas in i EU:s budget, samtidigt som möjligheten att införa nya skatter i detta syfte hålls öppen – detta eftersom de nationella parlamenten anser att ”tiden på kort sikt ännu inte är mogen för en verklig ny EU-skatt”.

Vi tillbakavisar alla försök att införa EU-skatter, direkt eller förtäckt, och på kort eller lång sikt.

Vi anser att ett rättvist system med egna medel bör bygga på nationella bidrag som står i proportion till varje lands relativa välstånd (baserat på BNI), så att skattebördan blir likvärdig för alla medborgare i EU:s medlemsstater, och gemenskapens budget därmed verkligen kan få en omfördelningsfunktion, där verklig konvergens och faktisk ekonomisk och social sammanhållning prioriteras.

  Anne E. Jensen and Karin Riis-Jørgensen (ALDE), skriftlig. (DA) Vi röstade för betänkandet eftersom det är ett praktiskt sätt att komma bort från det komplicerade system som i dag styr EU:s egna medel med dess rabatter och specialarrangemang. Ländernas rätt till självbestämmande på skatteområdet måste naturligtvis respekteras i ett nytt system. Dessutom är det viktigt att en ny inkomstkälla för EU inte innebär högre skatter.

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. – (FR) Jag avstod i omröstningen om Alain Lamassoures betänkande eftersom jag inte är för den samfinansiering av den första pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken som man nämner i punkt 25 och som öppnar dörren för en oundviklig åternationalisering av ett av de verkligt gemensamma politiska sakområdena. Jag kan tillägga att denna tanke redan framfördes – men med all rätt tillbakavisades – vid tidpunkten för Berlinöverenskommelsen 2000.

Jag tycker inte att det verkar vara tillrådligt att ge den gemensamma jordbrukspolitiken – som ska vara mer rättvis och mer förenlig med en hållbar utveckling – en ny inriktning på grundval av att den samfinansieras av medlemsstaterna.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) I betänkandet om framtiden för Europeiska unionens egna medel förbereder sig EU för att bidra till den politik med skyhöga skatter som medlemsstaternas regeringar för. Större delen av kostnaderna för att främja Europeiska unionens gräsrotsfientliga politik kommer arbetstagarna att få betala.

De grundläggande åtgärder som föreslås, som att höja momsen och energiskatten från 2014 och framåt, kommer att göra att arbetstagarna får det ännu sämre. I Grekland har momshöjningen med en procentenhet och de ständiga energiprishöjningarna gjort det ännu svårare för gräsrotsfamiljer att få ekonomin att gå ihop.

Enligt betänkandet ska de budgetmässiga obalanserna främst korrigeras genom minskade utgifter på jordbruksområdet, vilket innebär att ännu fler små och medelstora jordbruk kommer att gå omkull. Detta framställs som en rättvisare resursfördelning. Samtidigt påstås det att EU håller på att förstärka sin politik i fråga om terrorism, när man i själva verket håller på att förstärka sin attack mot folkens personliga fri- och rättigheter.

EU:s kommunikationspolitik läggs på kunskapsbehovsbasis i ett försök att odla ett ”europeiskt samvete”, med andra ord att underkuva arbetstagarna med gräsrotsfientliga politiska åtgärder.

I betänkandet talar man om de indirekta intäkter som medlemsstaterna får genom EU:s politiska åtgärder. Detta är en gåva från det kapitalistiska EU till kapitalet. Arbetstagarna får bara uppleva att deras levnadsstandard försämras.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för det här betänkandet som innehåller förslag till en reform av systemet för egna medel som kommer att leda till större jämlikhet mellan medlemsstaterna. Det nuvarande systemet är komplicerat och innebär ingen öppenhet och insyn för allmänheten, och därför är jag glad över att det kommer att reformeras.

  Jean-Claude Martinez (ITS), skriftlig. – (FR) Till skillnad mot EKSG, som finansierade sig själv med egna medel i ordets verkliga mening, finansieras EU:s budget på samma sätt som vilken annan obetydlig statsfinansierad mellanstatlig organisation som helst, det vill säga genom kontantbidrag på grundval av BNP som utgör 73,8 procent av gemenskapens resurser, nu när Europeiska unionen praktiskt taget har slutat att ta upp tullavgifter, vilka nu inte uppgår till mer än 9,8 procent av resurserna, som en följd av den globala frihandeln.

I dag har medlen nått taket på 1,24 procent av BNP, och där ska de stanna. Man har bara föranstaltat om att ett nytt system ska införas från 2014, ett system som bygger på den traditionella federala lösningen att intäkterna från en skatt delas mellan EU och nationalstaterna. Det har föreslagits att tolv utvalda skatter ska delas upp på detta sätt, från momsen till Tobinskatten och miljöskatten på företag.

Det är det system som användes i Frankrike mellan 1791 och 1917, med procentuella pålägg på den statliga skatten för att finansiera kommunerna.

Om EU skulle ha en politik med storskaliga investeringar i hälso- och sjukvård, forskning, universitet och järnvägar i stället för den malthusianska linjen i artikel 104 c i Maastrichtfördraget, så skulle allmänhetens stöd på nationalstatsnivå göra det möjligt att antingen finansiera dem med lån eller till och med en öronmärkt skatt som blir tilltalande genom att den gagnar samhället.

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. Jag avstod från att rösta på Lamassoures betänkande om framtiden för EU:s egna medel. Jag håller med om att EU:s system för inkomster och utgifter måste reformeras och göras mer transparent, men detta betänkande går dock för långt. Jag vidhåller att EU ska finansieras via medlemsavgifter och vill inte se en utveckling mot en EU-skatt.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. (PL) Jag röstade för Alain Lamassoures betänkande om framtiden för Europeiska unionens egna medel.

Det är en viktig del av förberedelserna för en genomgripande översyn av alla delar av EU:s finansiering och kostnader, eftersom det nuvarande systemet med egna medel är bristfälligt i grunden.

Det här systemet omfattar fyra olika finansieringskällor och en rad rabattmekanismer. Man bör hålla i minnet att nästan 70 procent av EU:s intäkter inte kommer från egna medel, utan i stället från medel som betalas in direkt från de nationella budgetarna. Dessutom kan vi, med tanke på de nuvarande budgetunderskotten särskilt i de större medlemsstaterna, inte garantera att EU har tillräckliga resurser för att genomföra alla de strategier som hänger samman med dess politik.

Europeiska unionen behöver ett verksamt och genomblickbart finansieringssystem. Syftet med reformeringen av gemenskapens intäkter bör vara att skapa verkligt egna medel för EU. Dessa resurser bör bygga på befintliga skatter som tas ut i medlemsstaterna, vilka ska bidra till unionens budget. Jag anser att vi också bör överväga möjligheten att införa en reell EU-skatt.

Betänkande: Ivo Belet (A6-0036/2007)

  Jaroslav Zvěřina (PPE-DE). – (CS) Tack, herr talman. Tillsammans med de andra parlamentsledamöterna från det tjeckiska civildemokratiska partiet (ODS) röstade jag emot Beletbetänkandet eftersom jag anser att det är ett alldeles för tidigt steg mot en debatt om en möjlig harmonisering av det komplicerade området professionell fotboll i medlemsstaterna.

I betänkandet lovar man att upprätta något som man kallar en europeisk fotbollsmodell. Någon sådan modell finns dock knappast. Det kan inte råda några tvivel om att proffsfotbollen nuförtiden är en enorm globaliserad företeelse, och jag anser inte att det är någon särskilt god idé att på något sätt försöka reglera den ur ett europeiskt perspektiv. Parlamentet är ännu inte någon slags global ledningsorganisation som kan lösa världsproblemen.

Jag instämmer helt i de delar av betänkandet som handlar om kollisionen mellan den professionella fotbollen och våra administrativa och ekonomiska regler. Jag kan dock inte acceptera de delar av betänkandet där man vill reglera områden som inte faller inom EU:s kompetens. Detta gäller främst förslaget att skapa specifikt inriktade övervakningsorgan. Tack för att ni lyssnade.

  Richard Corbett (PSE). - (EN) Herr talman! Trots vissa reservationer om ett par frågor röstade de brittiska Labour-parlamentsledamöterna för Beletbetänkandet. Anledningen till detta är för att själva grundidén i betänkandet går ut på att hjälpa fotbollsmyndigheterna att hantera vissa mycket konkreta problem som de ställs inför, genom att garantera att EU-lagar som antagits av andra skäl inte sätter käppar i hjulet för dem när de försöker lösa dessa problem. Med andra ord så är det raka motsatsen till vad den tidigare talaren sa. Vi försöker inte harmonisera reglerna som gäller fotboll eller att ta kontroll över fotbollen. Vi försöker ge fotbollsmyndigheterna lite extra spelrum så att de kan lösa sina problem på egen hand.

I detta sammanhang skulle jag vilja tillägga att jag blev mycket förvånad över att Chris Heaton-Harris lade fram ett ändringsförslag som han fått av en lobbyist från Real Madrid. Effekten av att tillåta enskilda klubbar att sälja individuella tv-rättigheter, istället för en samlad försäljning av en liga med återdistribuering till alla klubbar, kommer nu endast att märkas i Spanien, inte i de andra 27 medlemsstaterna. Det förstör inte bara idrottens konkurrenskraft inom spanska ligan – eftersom Barcelona och Real Madrid kommer att få en miljard euro var under de kommande åren - det snedvrider idrottens konkurrenskraft även på EU-nivå genom att dessa klubbar får ett orättvist övertag gentemot klubbar i alla andra ligor i Europa. Jag är förbluffad över att Chris Heaton-Harris kunde lägga fram ett sådant ändringsförslag.

  Jan Andersson och Anna Hedh (PSE), skriftlig. Vi gav vårt stöd till betänkandet om framtiden för professionell fotboll i Europa. Det är i huvudsak ett bra betänkande, som bland annat tar upp problematiken med de små fotbollsklubbarnas behov av bättre ekonomiska förutsättningar för att bedriva ungdomsverksamhet. Betänkandet tar också upp att de nationella landslagen ska kunna använda spelare utan kostnad. Andra viktiga aspekter i rapporten rör kampen mot exploateringen av unga spelare, läktarvåld, rasism, dopning och korruption. Vi anser att EU bör samarbeta med de styrande fotbollsorganen på nationell och europeisk nivå (fr.a. UEFA) för att lösa dessa problem.

Dock kan vi idag inte se att det behövs några nya rättsliga instrument för att lösa problemen, med undantag för ett eventuellt direktiv gällande spelaragenter. Vi kan inte heller se att medlemsstaterna ska behöva ändra sin social- och skattelagstiftning på grund av att skillnaderna länderna emellan skapar problem vid gränsöverskridande övergångar av fotbollsspelare. Dessutom tolkar vi begreppet ”tvångsprostitution” i betänkandet som omfattandes all prostitution, eftersom all prostitution sker under någon form av tvång.

  Derek Roland Clark (IND/DEM), skriftlig. (EN) Det brittiska oberoende partiet (UKIP) accepterar inte att EU har befogenhet på idrottsområdet och motsätter sig detta betänkande i dess helhet för att på så sätt försvara rättigheterna för alla EU:s medlemsstater och dess klubbar och supportrar, och för att hålla politiken utanför idrotten.

Accepterar att intäkter från sändningsrättigheter till största delen avgörs av storleken på de nationella sändningsmarknaderna.

Förkastar fackförbund, ”supporterorganisationer” och EU-regler för idrott. Supportrar stöder vinnande lag, inte lag med bra styrelser.

Motsätter sig inblandning i FIFA:s och UEFA:s beslutsfattande.

Stöder försäkring för landslagsspelare.

Motsätter sig att EU-flaggan hissas och att EU-hymnen spelas vid fotbollsmatcher. Det finns inget EU-lag. Schweiz kommer att vara med som värdland för EM 2008.

Motsätter sig EU-inblandning i klubbarnas ekonomi.

Stöder förbättrad utbildning för unga spelare utanför EU:s jurisdiktion.

Stöder att nationer inom medlemsstaterna har sina egna lag (t.ex. Skottland).

Förkastar den oberoende översynen av europeisk idrott.

Stöder medlemsstaternas samarbete för att bekämpa fotbollsvåld, men förkastar kategoriskt en EU-jurisdiktion, eftersom EU inte har någon befogenhet i inrikes- och rättsliga frågor.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Det här betänkandet innehåller ett antal positiva saker, men vi har vissa invändningar mot de slutgiltiga formuleringarna på en del punkter.

Vi anser att man måste ta hänsyn till inställningen till professionell fotboll. Det är fel att reducera det hela till organiserade tävlingar och därmed åsidosätta de viktigaste aspekterna av fotbollen, nämligen att det är en lek som bidrar till barns och ungdomars utveckling när det gäller att kunna planera, använda sin fantasi, arbeta tillsammans med andra och uttrycka sig, liksom när det gäller kunskap och medvetenhet om sig själv och andra.

Den artificiella åtskillnaden mellan idrott på professionell nivå och amatörnivå (som framkommer i en del idrotter, också konkurrensbetonade sådana, där deltagarna har olika yrken och sysselsättningar) underminerar de rättigheter som på ett naturligt sätt borde följa av det ansvar som den professionella fotbollen medför, med alla dess klubbar, supportrar, styrelser, idrottsföreningar, regler, bestämmelser och strukturer. Detta händer just nu och medan det pågår får vi inte sticka huvudena i sanden och låtsas att allt är bra.

Vi måste sträva efter att utan någon förmyndarmentalitet skapa förutsättningar som gör att professionella spelare kan försvara sina rättigheter i en bransch där det finns risker för stort slitage på kroppen och för tidig social utslagning.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag kommer att rösta för Ivo Belets betänkande, som jag anser har idrottens bästa för ögonen, det överensstämmer till största delen med UEFA:s egna åsikter i frågan. Jag gör detta trots att UEFA nyligen grovt diskriminerade landet Gibraltar, som jag representerar. Det senaste UEFA-mötet förkastade Gibraltars ansökan om medlemskap trots att dess befolkning är lika stor som San Marinos – ett land som sedan länge är UEFA-medlem – och att de Nederländska Antillerna, som är en koloni, deltog i finalen i det tredje världsmästerskapet som hölls 1938.

Jag ställer mig även bakom nationella ligors blockförsäljning av tv-rättigheter för att på så sätt minska de ekonomiska klyftorna mellan klubbarna, men inte att sådana rättigheter köps i block på ett sådant sätt så att det ger monopol till en enskild utsändare som utnyttjar detta monopol på bekostnad av tv-tittarna.

På samma sätt kan fotboll inte undantas från EU-lagstiftning för att göra det möjligt för ett begränsat antal klubbar att utöka sina vinster på bekostnad av de andra. En förenkling av reglerna måste gynna det allmännas bästa och inte främja privat vinst.

  Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Detta betänkande borde inte ha behandlats i EU-parlamentet över huvudtaget. Detta är en fråga för de nationella fotbollsförbunden och deras samarbetsorganisationer samt för respektive nationellt parlament.

Vi vänder oss också emot att det i förslaget till betänkandet bland annat refereras till förslaget till EU-konstitution, som redan fallit i två folkomröstningar i Europa, att en rättslig ram på EU-nivå skall utarbetas för fotboll samt att det skall övervägas att införa en EU-rättslig status för idrottsbolag.

Junilistan röstar därför nej till detta betänkande.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för det här betänkandet om framtiden för professionell fotboll. I synnerhet stöder jag kravet på att kommissionen ska förtydliga fotbollens rättsliga status, och jag ställer mig bakom rekommendationen att man bör göra ansträngningar för att kunna garantera större insyn och bra styrelseformer inom den europeiska proffsfotbollen. Jag anser att det är viktigt att det finns separata organ som styr skotsk fotboll – dvs. den skotska fotbollsföreningen (Scottish Football Association). Jag stödjer Verts/ALE-gruppens ändringsförslag för att garantera att sådana oberoende styrande organ finns kvar som de är och inte införlivas med en fotbollsorganisation som är gemensam för hela Förenade Kungariket.

  Eoin Ryan (UEN), skriftlig. (EN) Jag stöder UEFA:s tidigare ordförande Lars Olsens inställning som när han sa att de största utmaningarna som proffsfotbollen står inför är spelarnas agenter. Om man tar hänsyn till de rekommendationer som nyligen lades fram i Stevensrapporten i Förenade Kungariket, så anser jag att det är nödvändigt att stränga standarder och kriterier införs för transaktioner som utförs av spelaragenter. Det nuvarande systemet tillåter dubbel representation och saknar ekonomisk öppenhet och insyn, i synnerhet för förflyttningar utanför EU. Därför är det grundläggande att UEFA reglerar och ändrar den nuvarande situationen, eller att man kräver att kommissionen lägger fram ett direktiv för ett gemensamt licensieringssystem för agenter.

En av huvudmålsättningarna med detta betänkande är att belysa hur man kan stimulera en konkurrenskraftig balans inom fotbollen. Jag anser att om Charleroifallet som just nu tas upp i EG-domstolen är framgångsrikt, kommer det att få stora negativa effekter för konkurrenskraften för mindre, internationella fotbollsorganisationer i EU. Jag anser verkligen att klubbar bör släppa sina spelare till landslagen utan rätt till ersättning. Därför stöder jag kravet på att kommissionen ska ställa sig bakom utvecklingen av ett kollektivt försäkringssystem för spelare.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. (PT) Fotboll är en global passion, såväl i de moderna sofistikerade metropolerna i väst som i bushen i Australien, på Stilla havets mest avlägsna öar, i små byar i Centralasien och i mörkaste Afrika.

Vid sidan av att vara en passion är fotbollen ett av våra mäktigaste universella språk.

Det är dessa särdrag – passionen och det universella språket – som ger fotbollen dess styrka och dess extraordinära förmåga att föra människor samman.

Fotbollen har en enorm potential att kanalisera denna styrka till ett skådespel och en egen legitim ekonomi, men också till sociala ändamål med samma universella skala och omfattning. Detta kan man inte bortse ifrån.

Jag stöder det här betänkandet och vill framhålla att fotbollens styrande organ visserligen kan ha en fullt legitim önskan att försvara sina idrottsrättsliga förfaranden men att en hänvändelse till civila domstolar, även om den är obefogad i just det aktuella fallet, inte kan bestraffas genom disciplinära bestämmelser.

Därför vill jag uppmana fotbollens styrande organ att se över sina stadgar för att söka en riktig balans mellan alla idrottsmäns legitima rätt att vända sig till civila domstolar å ena sidan, och normala tävlingsförhållanden å den andra.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. (EN) Det finns många utmaningar för proffsfotbollen inom EU. Det finns ett behov av större öppenhet och demokrati inom idrottens ledningsstrukturer. Stöd bör ges till system för inhemska spelare. Dock anser jag att vi bör erkänna idrottens autonomi och dess rätt till självbestämmande.

  Jeffrey Titford (IND/DEM), skriftlig. (EN) Det brittiska oberoende partiet (UKIP) accepterar inte att EU har befogenhet på idrottsområdet och motsätter sig detta betänkande i dess helhet för att på så sätt försvara rättigheterna för alla EU:s medlemsstaters och dess klubbar och supportrar och för att hålla politiken utanför idrotten.

Accepterar att intäkter från sändningsrättigheter till största delen avgörs av storleken på de nationella sändningsmarknaderna.

Förkastar fackförbund, ”supporterorganisationer” och EU-regler för idrott. Supportrar stöder vinnande lag, inte lag med bra styrelser.

Motsätter sig inblandning i FIFA:s och UEFA:s beslutsfattande.

Stöder försäkring för landslagsspelare.

Motsätter sig att EU-flaggan hissas och att EU-hymnen spelas vid fotbollsmatcher. Det finns inget EU-lag. Schweiz kommer att vara med som värdland för EM 2008.

Motsätter sig EU-inblandning i klubbarnas ekonomi.

Stöder förbättrad utbildning för unga spelare utanför EU:s jurisdiktion.

Stöder att nationer inom medlemsstaterna har sina egna lag. (t.ex. Skottland)

Förkastar den oberoende översynen av europeisk idrott.

Stöder medlemsstaters samarbete för att bekämpa fotbollsvåld, men förkastar kategoriskt en EU-jurisdiktion, eftersom EU inte har någon befogenhet i inrikes- och rättsliga frågor.

Betänkande: Csaba Tabajdi (A6-0037/2007)

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) När EU utvidgades 2004 och tio nya medlemsstater kom in kom man överens om diskriminerande villkor när det gäller genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken. En övergångsperiod på nio år infördes för de nya medlemsstaterna. Det första året uppgick stödet bara till 25 procent av det stöd som de gamla medlemsstaterna fick. Detta har fått återverkningar på konkurrensen mellan de nya och gamla EU-länderna på marknaden för jordbruksprodukter.

Det kraftfullaste budskapet i betänkandet var att de nya länderna inte har haft någon negativ inverkan på jordbruksproduktionen i de gamla länderna på marknaden. Hur är det då med effekten på de nya länderna? Polen var det enda land som nämndes – och kommissionen är ovillig att rätta till dess problem.

Litauen har förlorat sin traditionella linmarknad på grund av den gemensamma jordbrukspolitiken. Litauen har tvingats sänka stödet till linodlare mosvarande en och en halv gång det tidigare stödet. Linskörden sjönk med det dubbla.

De gamla medlemsstaterna fick fördelaktiga villkor för tillträdet till de nya medlemsstaternas produktmarknader. Jag anser inte att betänkandet i tillräcklig omfattning återspeglar den aktuella situationen, och därför röstade jag emot genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken i de nya medlemsstaterna.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Vi anser att den gemensamma jordbrukspolitiken ska avskaffas. Det är orimligt att lotsa in nya medlemsländer i ett föråldrat system och vänja dem vid detta systems regler och subventioner. Vi tillstyrker däremot ekonomiskt stöd till unionens nya medlemsländer, men detta måste kanaliseras till eftersatta regioner och inriktas på utbildning, infrastruktur och rättsliga institutioner.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) När de tio nya medlemsstaterna anslöt sig var de tvungna att avskaffa sina exportsubventioner och tullar på import från de 15 medlemsstaterna i ΕU samt öppna sina marknader för export och investeringar från ΕU-15. Som en följd av detta har handeln och industrin i EU-15 utvidgat sina marknader och investeringar till jordbruks- och livsmedelssektorerna i de tio nya medlemsstaterna.

Konsekvenserna framgår av betänkandet, dvs. framtida sänkningar av jordbruksutgifterna, vilket innebär att mängder av små och medelstora jordbruk i de nya medlemsstaterna kommer att gå i konkurs. Självfallet minskar man samtidigt subventionerna till små och medelstora jordbruk i de gamla medlemsstaterna.

Således är utvidgningens vinnare handeln och industrin, huvudsakligen i de gamla medlemsstaterna, och förlorarna, kanske i en annan omfattning, små och medelstora jordbruk i både de nya och de gamla medlemsstaterna i EU.

I betänkandet säger man att antalet kooperativ är otillräckligt och att deras roll inte är den rätta i de nya medlemsstaterna samt att det finns en brist på producenter i livsmedelsindustrin. Man underlåter medvetet att nämna att en av de grundläggande förutsättningar för anslutning som EU ställde upp för de gamla socialistländerna var att de producentkooperativ som dominerade i landsbygdsekonomin skulle stängas och att statliga/kooperativa industrier för bearbetning av jordbruksprodukter skulle privatiseras, en förutsättning som direkt tjänar handelns och industrins intressen på de små och medelstora jordbrukens och konsumenternas bekostnad.

Därför röstade vi emot förslaget.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för betänkandet som kräver att kommissionen tar större hänsyn till de nya medlemsstaternas behov i sina beslut om den gemensamma jordbrukspolitiken. De nya medlemsstaternas behov varierar från stora ansträngningar för att efterleva gemenskapsregler för hälsa och hygien till högre produktionskostnader. Jag anser att den låga nivån på direktstödet till dessa länder skapar ojämlika konkurrensvillkor och jag är glad över att vi tvingar kommissionen att se över detta.

10. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

11. Meddelande om rådets gemensamma ståndpunkter: se protokollet

12. De interparlamentariska delegationernas sammansättning: se protokollet

13. Parlamentets sammansättning: se protokollet

14. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

15. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

16. Avbrytande av sessionen

  Talmannen. Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 13.15)