Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 23 april 2007 - Strasbourg

19. Framtida utvidgningars konsekvenser för sammanhållningspolitikens effektivitet (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Markus Pieper, för utskottet för regional utveckling, om framtida utvidgningars konsekvenser för sammanhållningspolitikens effektivitet (2006/2107(INI)) (A6-0087/2007).

  Markus Pieper (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Strukturpolitiken är det kraftfullaste uttrycket för att EG är en solidaritetens gemenskap, men nu när jordbruksreformen har genomförts är sammanhållningspolitiken den största utgiftskategorin i budgeten. Därmed håller den europeiska allmänheten ögonen på innehållet i och finansieringen av det strukturella stödet och regionalpolitiken.

De regler som vi har satt upp på det här området har fungerat hittills. Från regionalpolitisk synpunkt var anslutningen av de södra medlemsstaterna och Irland stora framgångar, och vi vill ha mer av dessa framgångar, men utmaningarna håller på att bli större. Globaliseringen tenderar att framhäva regionala skillnader, samtidigt som utvecklingen på den demografiska fronten ger utsikter till negativa befolkningspyramider. Situationen har förändrats fullständigt jämfört med hur det såg ut i Västeuropa för 20 år, statsbudgetarna är mycket instabila för närvarande och vi står inför nya utmaningar på västra Balkan och – alldeles särskilt – Turkiet. Aldrig tidigare har ett land av Turkiets storlek, som utgår ifrån en så svag ekonomisk position och har så flagranta inre motsättningar, integrerats med Europeiska unionen.

Det är tydligt att strukturpolitiken står inför enorma utmaningar med tanke på de uppgifter som ska utföras och omständigheterna kring detta, samtidigt som nya medlemsstater ställer växande finansiella anspråk på den. Låt mig bara ge er en siffra som illustrerar detta: om vi tar hänsyn till alla effekter som Rumäniens och Bulgariens anslutning hade på strukturpolitiken och samtidigt tänker oss att alla de länder som får föranslutningsstöd – det vill säga länderna på västra Balkan, Turkiet och Kroatien – redan är medlemmar i gemenskapen, så skulle strukturpolitiken med dagens regler och den period som vi befinner oss i kosta 150 miljarder euro mer än den gör nu, och av den summan skulle hela 63 procent – mer pengar än man kan föreställa sig – behöva gå till Turkiet. Vi vet naturligtvis att de här länderna inte kommer att gå med i EU samtidigt, men de är intresserade av att bli medlemmar i Europeiska gemenskapen så snart som möjligt, och vi måste ta itu med de potentiella konsekvenserna av detta redan i dag.

Jag måste, helt uppriktigt, säga att jag känner mig sviken av kommissionen, som anser att tiden ännu inte är mogen för detta ämne och säger att de finansiella kapitlen inte kommer att bli föremål för förhandlingar förrän senare, trots att den här frågan självfallet måste diskuteras på en gång. Det är inte acceptabelt att vi glatt fortsätter att förhandla om anslutning och inte förrän i slutskedet upptäcker att vi kanske inte längre har råd med en utvidgning av EU på vanligt manér.

Därför är syftet med detta betänkande att röra om litegrann i grytan. Regionalpolitiska intressen kräver att den europeiska utvidgningspolitiken inte fortsätter ”som vanligt”. Vi kräver att få information om vad som väntar oss på den strukturpolitiska fronten. Vi kräver att kommissionen äntligen lägger fram förslag om hur den ser på utvidgningsstrategin från regionalpolitisk synpunkt. Vi kräver också att parlamentet rådfrågas och har lika rättigheter när det gäller innehållet i föranslutningsstödet, eftersom Europas folk endast kommer att godta en tydlig utvidgningsstrategi som deras valda företrädare är delaktiga i.

Parlamentet har lagt grunden på tre områden. För det första har vi kommit fram till den centrala och gemensamma övertygelsen om att det finns viktiga grundläggande principer för den europeiska solidaritetsbaserade gemenskapen som måste bibehållas, att detta förutsätter att strukturfonderna kan tillhandahålla de medel som fordras och att framtida utvidgningar inte finansieras genom att vissa regioner förnekas rätten till stöd innan deras ekonomiska läge har förbättrats.

För det andra måste det till konsekventa reformer på andra områden om strukturpolitiken ska fortsätta att ge EU-regionerna utsikter till likställdhet och tillväxt, genom att man till exempel kräver att regioner och nationer tar ett större ansvar för sig själva, kanske genom större lånefinansiering, genom en översyn av hur medlen används i regioner som har fått långsiktigt stöd, genom att undersöka hur företagen finansieras och till och med genom att koppla EU-subventioner till en vettig nationalekonomisk politik.

Utskottet för regional utveckling föreslår alltså saker som kommer att kräva en del nytänkande i många av EU:s regioner, och det kommer inte alltid att bli lätt. I den mån vi kräver smärtsamma reformer av sammanhållningspolitiken i den befintliga gemenskapen måste det också till en ny utvidgningsstrategi. Vi vill, och kan, ge de länder som får föranslutningsstöd utsikter till att kunna dra nytta av vår regionalpolitik.

Det måste dock sägas att de ändringsförslag som lades fram till mitt betänkande i utskottet för regional utveckling har visat väldigt tydligt att Turkiet har en alldeles egen dimension. För att hantera stora utmaningar av det här slaget föreslår vi därför en progressiv modell för regionalpolitiken, som gör att Turkiet också kan bli mer delaktigt i den europeiska sammanhållningen. I stället för kompensationspolitikens kringströende av pengar ska den progressiva modellen i första hand gå ut på ett riktat främjande av tillväxt, det vill säga att ge stöd till prioriterade regioner och sektorer med utvecklingspotential, och vi kopplar ihop regionalpolitiken med gemensamma värden på till exempel jämställdhetsområdet.

Om detta progressiva koncept blir gångbart beror på de politiska framsteg som görs i kandidatländerna, så det finns inga hinder som inte Turkiet kan undanröja på egen hand, även om anslutningsmekanismerna i regionalpolitiken inte är enkelriktade. Jag är medveten om att detta koncept med förutsättningslösa och progressiva förberedelser för anslutning kritiseras av en del parter i EU, men jag är fast övertygad om att det här är det enda sättet för att se till att Turkiet utvecklar en europeisk koppling, och detta är således långt ifrån en specialbehandling av landet. Det är det enda koncept – åtminstone när det gäller regionalpolitiken – som vi faktiskt kan förhandla om.

Avslutningsvis vill jag tacka de många ledamöter som har bidragit till detta betänkande med sina många ändringsförslag, och även parlamentets vetenskapliga avdelning, som med sina många beräkningar har varit ett kompetent och tillförlitligt stöd i vårt arbete. Vi förväntar oss att också kommissionen kommer att beakta frågorna om ökad effektivitet och utvidgning från regionalpolitisk synpunkt och ser med förväntan fram emot den fjärde sammanhållningsrapporten och den strukturpolitiska utvärderingen i budgetöversynen.

  Danuta Hübner , ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Detta är ett mycket viktigt betänkande och på de tre minuter jag har på mig att framföra mina kommentarer vill jag ta upp fem punkter.

För det första instämmer jag helt i er bedömning av sammanhållningspolitikens betydelse och betydelsen av ett lyckat resultat för att minska skillnaderna genom tillväxtfrämjande investeringar, för att bidra till EU:s sociala, ekonomiska och territoriella sammanhållning och förbättra administrationen och det offentliga styret, särskilt på regional och lokal nivå. I den fjärde sammanhållningsrapporten som kommer att offentliggöras i slutet av maj analyseras situationen och ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningstendenser i EU, och hur EU:s sammanhållningspolitik, den nationella politiken och annan gemenskapspolitik har bidragit till EU:s sammanhållning. På grundval av detta kommer rapporten att innehålla de första reflexionerna om den framtida formen för EU:s sammanhållningspolitik och kommer förhoppningsvis därmed även att bidra till den övergripande översynen utan att några alternativ döms ut på förhand. I den femte sammanhållningsrapporten som beräknas vara klar 2010 kommer man att ta hänsyn till budgetöversynen, och den kommer troligen att innehålla kommissionens detaljerade förslag om en reform av sammanhållningspolitiken.

För det andra delar jag helt och hållet era åsikter om sammanhållningspolitikens nya utmaningar, både internt och till följd av globala tendenser, särskilt era åsikter om konsekvenserna av demografiska tendenser, klimatförändringen och den ökade pressen från dynamiska konkurrenter. Jag vill också försäkra er om att jag anser att er fråga om konsekvenserna av eventuella framtida utvidgningar av sammanhållningspolitikens omfattning är välgrundad. Men jag vill också betona att det är just för att ta itu med dessa utmaningar som vi har reformerat och moderniserat sammanhållningspolitiken för 2007–2013.

För det tredje, och när det gäller konsekvenserna av en eventuell anslutning av Kroatien och länderna på Västra Balkan, vill jag understryka att den potentiella effekten av Kroatiens anslutning förväntas bli ganska liten, med en 0,5-procentig ökning av BNP per capita jämfört med EU-27. De budgetmässiga konsekvenserna av Kroatiens eventuella anslutning kommer att bedömas av kommissionen vid ett senare skede i anslutningsförhandlingarna. I linje med tillvägagångssättet vid tidigare utvidgningar ska det slutgiltiga beslutet om ekonomiska anslag fattas av Europeiska rådet.

För det fjärde vill jag när det gäller Turkiet betona att förfarandet för anslutningsförhandlingarna är öppet och att resultatet inte går att garantera på förhand. Eftersom Turkiets anslutning skulle kunna få avsevärda ekonomiska konsekvenser kan vi inte dra slutsatser om de ekonomiska aspekterna av anslutningsförhandlingarna förrän man har fastställt budgetramen för perioden efter 2013, liksom eventuella medföljande ekonomiska reformer. Alla åtgärder bör ha målet att de ekonomiska kostnaderna delas lika mellan alla medlemsstater. Vi måste dock inse att Turkiets ekonomi kan skilja sig avsevärt vid halvtidsöversynen jämfört med hur den ser ut i dag.

För det femte håller jag med om era förslag om ekonomiska anslag, effektivitet och en sund hantering av sammanhållningspolitiken. Jag anser även att tillräckligt stora ekonomiska anslag är en förutsättning för att politiken ska lyckas. Sammanhållningspolitikens konsekvenser sträcker sig långt bortom finansieringsaspekterna och omfattar styre, nätverk, bästa praxis och tillväxtfrämjande. Reformen av sammanhållningspolitiken har redan inriktats på politikens ökande hävstångseffekt genom att stärka privat samfinansiering och genom att använda innovativa finansieringsinstrument. Jag håller dock med om att det behövs fler sådana insatser för att ytterligare öka sammanhållningspolitikens effekter på ny tillväxtsammanhållning och konkurrenskraft. Vi är också mycket väl medvetna om vikten av att utveckla administrativ kapacitet, genomföra välfungerande kontroll- och styrningssystem och bekämpa korruption för att garantera sammanhållningspolitikens effektivitet.

Jag kommer att lyssna noggrant till er diskussion om betänkandet.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), föredragande för yttrandet från budgetutskottet. – (FR) Herr talman! Budgetutskottets uppgift var att, vid en tidpunkt då hela utskottet var för betänkandet, förutom en ledamot som avstod, överlämna ett yttrande som självfallet främst handlade om hur framtida utvidgningar påverkar sammanhållningspolitikens effektivitet budgetmässigt. Men även om sammanhållningspolitiken, tillsammans med all strukturpolitik, är det högsta uttrycket för det europeiska folkets solidaritet så finns det ett behov av att matcha denna önskan om intelligent solidaritet med tillräckliga budgetresurser.

I detta sammanhang vill jag lyfta fram två tankar som är viktiga för budgetutskottet. För det första vill vi att kommissionen och rådet systematiskt ska lägga fram finansiella scenarier innan man beslutar sig för att inleda förhandlingar med ett kandidatland, och även lägga fram detaljerade finansiella scenarier under hela förhandlingsprocessen. För det andra vill vi betona att inga framtida utvidgningar kan finansieras med det nuvarande systemet för unionens medel utan att den nuvarande politiken blir mindre verkningsfull.

Därför uppmanar jag i kväll rådet och kommissionen att inleda en kontinuerlig, konstruktiv dialog med parlamentet, som också har en del av budgetansvaret, vilket jag vill påminna er om.

  Lambert van Nistelrooij, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman! Markus Piepers betänkande kom i rättan tid. Vi har antagit ensidiga regelverk, som i allmänhet har godtagits av parlamentet, mellan våra institutioner för 2007 till 2013 och arbetet med operativa program är i full gång. Sammanhållningspolitiken är hörnstenen för solidariteten i Europeiska unionen, och även för konkurrenskraften, någonting som alla europeiska regioner kan utnyttja tack vare de tre mål som vi har satt upp. EU ska finnas nära medborgarna i alla regioner. Trots framgångarna finns det dock ett behov av en tidig översyn av politikens hållbarhet. Som kommissionsledamot Danuta Hübner sa nyss måste regionalpolitiken aktivt förberedas för halvtidsöversynen, och det är bara realistiskt när det gäller de erforderliga finansieringsramarna till följd av den föreslagna utvidgningen. Pieperbetänkandet inleder denna debatt och kommissionen uppmanas att lägga fram en detaljerad konsekvensanalys. Enligt betänkandet handlar det inte bara om pengar utan också om större flexibilitet, specifik stegvis planering, mer kreativitet och en annan inställning till samfinansiering.

Jag vill tillägga att gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater är beredd att överväga en annan, mer flexibel linje, under förutsättning att regionalpolitikens grunder kvarstår i medlemsstaterna. Detta är en möjlighet som uppstår i den fjärde sammanhållningsrapporten, som väntas komma redan nästa månad, och senare i den femte sammanhållningsrapporten, men budskapet är klart: Det kommer verkligen inte att bli möjligt att föra en oförändrad politik i alla fall, och därför är det bra att parlamentet blir delaktigt i initiativbetänkandet på det här stadiet och visar dem vilka konsekvenserna blir.

Jag vill avslutningsvis framföra ett önskemål om att parlamentet ska vara mycket mer involverat i den här debatten, i synnerhet under det kommande halvåret, innan vi genomför halvtidsöversynen.

  Gábor Harangozó, för PSE-gruppen. – (HU) Först och främst vill jag gratulera föredraganden Markus Pieper till hans initiativbetänkande. Den här frågan kom upp på dagordningen vid ett mycket lägligt tillfälle. Samtidigt vill jag tacka honom för hans kompromissvilja och för att han har lagt ned så oerhört mycket tid på att utarbeta en text som är godtagbar för oss alla.

Som författare till den socialdemokratiska gruppens skuggbetänkande efter omröstningen i utskottet är jag nöjd med resultatet och anser att slutprodukten kommer att bli ett balanserat betänkande. Men för att vi ska kunna hävda detta måste vi göra några förändringar av originaltexten. Den utgick nämligen ifrån att alla kandidatländer och potentiella kandidatländer skulle gå med i EU på en gång. En analys av följderna ledde till dramatiska ekonomiska konsekvenser som inte alls var realistiska.

Jag har lagt fram många ändringsförslag och försökt uppnå kompromisser som kommer att ge oss en tydlig bild av gränserna för framtida utvidgningar, och göra det möjligt för oss att föra en riktig och lämplig strategi i förhållande till kandidatländerna. Om vi granskar konsekvenserna av kandidatländernas anslutning på den förda sammanhållningspolitiken var för sig så kan vi konstatera följande: Vare sig Kroatiens anslutning eller anslutningen av länderna på Västra Balkan utgör någon omedelbar fara för unionens sammanhållningspolitik. Dessa länders anslutning medför nämligen många fler möjligheter än risker från europeisk sammanhållningssynpunkt. Jag är övertygad om att en så snabb integration av västra Balkan som möjligt kan spela en viktig roll när det gäller att hjälpa de regioner som gränsar till de nuvarande medlemsstaterna att komma ifatt. Vi måste se till att de regioner som nu får stöd genom sammanhållningspolitiken utvecklas ekonomiskt och socialt, det vill säga att de kan komma upp till genomsnittet i unionen. EU måste garantera att dess regioner inte upphör att vara stödberättigade som en följd av de statistiska effekterna av vidare utvidgningar. När det gäller anslutningen av nya medlemsstater måste vi ta hänsyn till unionens förmåga att integrera dem, och om vi kan finansiera vår politik inom den tillgängliga budgetramen.

Turkiet är ett kandidatland, och landets integration beror i första hand på dess förmåga att uppfylla villkoren, och i andra hand på unionens förmåga – inte dess vilja – att integrera nya länder. Därför är alla frågetecken och villkor som tillkommer i efterhand skadliga för EU:s trovärdighet. Jag vill slå fast att syftet med detta initiativbetänkande är att undersöka inverkan och konsekvenserna av framtida utvidgningar på sammanhållningspolitiken, och inte att anta en ståndpunkt om något kandidatland eller potentiellt kandidatlands anslutning eller någon speciell form av medlemskap. Av det skälet föreslog den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet att punkt 14 i betänkandet skulle strykas. Vi måste klart inse att Turkiets anslutning kräver en helt ny omfattning av sammanhållningspolitiken, med tanke på landets storlek, befolkning och ekonomiska utveckling. Jag instämmer i alla initiativ som erbjuder en mer riktad finansiering så att Turkiet kan integreras så snabbt och smidigt som möjligt, och därför stöder jag punkt 13 i betänkandet.

Nu har vi ett betänkande på bordet som innehåller konkreta förslag om i vilken riktning vår sammanhållningspolitik ska utvecklas, så att vi kan fortsätta med de processer som för närvarande pågår.

  Grażyna Staniszewska, för ALDE-gruppen. – (PL) Herr talman! Det är uppenbarligen nödvändigt att fundera över framtida utvidgningars konsekvenser för sammanhållningspolitikens effektivitet, men det vore lämpligt att inte bara se till de negativa konsekvenserna, utan också de positiva. Tyvärr får jag intrycket av att Markus Piepers betänkande i grund och botten är ett uttryck för missnöje och frustration efter de senaste utvidgningarna och att han trots politiska beslut försöker sätta upp ekonomiska barriärer mot eventuella framtida utvidgningar av Europeiska unionen, främst mot Turkiet. Turkiet behandlas särskilt hårt.

I betänkandet betraktas framtida utvidgningar nästan uteslutande som ekonomiska bördor, och man nämner inga positiva aspekter. Frågan om hur sammanhållningspolitiken bäst ska finansieras i framtiden besvaras inte.

Jag tycker att det här är ett mycket kontroversiellt dokument. Utskottet för regional utveckling bemödade sig verkligen om att förändra dess negativa och destruktiva karaktär i sitt arbete. Tyvärr lyckades vi inte helt.

Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa lägger nu fram ett paket med grundläggande ändringsförslag. Om paketet inte röstas igenom kommer vi dock att tvingas rösta emot hela betänkandet. Vi anser inte att hela Europeiska unionens politik kan ändras utan att utskottet för utrikesfrågor tillfrågas. Utskottet är trots allt ansvarigt för utvidgningsprocessen.

  Ryszard Czarnecki, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Det finns ett gammalt polskt ordspråk som säger att man alltid hittar en lämplig käpp om man vill slå en hund. Om EU:s elit, inklusive Europaparlamentet, är emot att utvidga unionen och ta in nya länder så kommer man alltid att lyckas hitta en ursäkt för att förhindra utvidgning.

Det elegantaste sättet att fördröja till och med Balkanländernas anslutning, ”den hårdhänta metoden”, är att på ett smart sätt se till att en reform av EU:s institutioner ställs som villkor för framtida utvidgningar. Jag vill påpeka att vi inte vet någonting om när denna reform kommer att genomföras eller hur den kommer att se ut om den faktiskt alls genomförs. För det andra vill man att framtida utvidgningar ska vara beroende av hur principerna för finansieringen av nya EU-medlemmar ändras. Det är detta som man behandlar i detalj i betänkandet.

Att ta upp frågan om enorma subventioner till Turkiet om landet blir medlem i unionen i framtiden är detsamma som manipulation. Innan vi släpper in Turkiet borde vi naturligtvis välkomna länder som Kroatien, Montenegro, Makedonien, Serbien, Bosnien och Hercegovina och Albanien i vår europeiska familj. Jag vill avsluta med en sista kommentar, nämligen att vi inte bör låta våra käpphästar få lösa tyglar på de här ländernas bekostnad.

  Gisela Kallenbach, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Det är bra att EU förbereder sig för nya utvidgningar i god tid. Detta inkluderar att genomföra de institutionella reformer som har förespråkats i åratal, liksom detaljerade analyser av hur effektivt EU:s medel används. De regler som tillämpades på EU-15 är inte lika tillämpliga på EU med 27 eller ännu fler medlemsstater – det håller vi fullständigt med föredraganden om. Jag vill också framföra mitt tack för ett samarbete som i grunden har varit konstruktivt.

Vi kunde dock inte komma överens på en central punkt, nämligen den mycket speciella, obalanserade synen på Turkiet och i viss utsträckning också länderna i det före detta Jugoslavien. Kommissionsledamot Danuta Hübner betonade nyss än en gång vilken effekt Kroatiens anslutning skulle få. Det görs ett försök att analysera utvidgnings- och integrationsfrågorna från en nästan helt fiskal synpunkt. De framsteg som skulle kunna göras till 2013 tack vare sammanhållningspolitiken nonchalerar man praktiskt taget. Dessutom ska konceptet med ett privilegierat partnerskap återinföras bakvägen, trots påståenden om motsatsen. Jag anser att utskottet för regional utveckling helt klart överskrider sina befogenheter här – och det med ett initiativbetänkande.

Vi anser inte heller att försöket att tillämpa en lag för de nuvarande EU-medlemsstaterna och en annan för framtida medlemmar är acceptabelt. Det stämmer att budgeten behöver ses över, liksom sammanhållningspolitiken – men resultatet måste gälla över hela fältet. Jag vill inte ha ett system med första och andra klassens medlemsstater!

  Kyriacos Triantaphyllides, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Det betänkande som vi diskuterar innehåller vissa sansade politiska punkter, som dock överskuggas av negativa tekniska punkter. Således är en del av budskapen i betänkandet, såsom den radikala reformeringen av sammanhållningspolitiken mitt i programperioden, inte gångbara.

Jag vill också kommentera tre andra negativa punkter. För det första talar man ständigt om unionen som den mest konkurrenskraftiga och dynamiska ekonomin. Bortsett från att det är tröttsamt så är detta osant och paradoxalt, med tanke på att någon ökning av budgeten som skulle göra det möjligt för den europeiska ekonomin att verkligen nå de nivåer som man vill basunera ut inte nämns i själva betänkandet.

För det andra är man inte överens om ökningen av gemenskapens utgifter för sammanhållningspolitiken. I texten talas det om ett ”tak” på 1,18 procent av BNP. Det betyder att parlamentet skulle vara heligare än påven själv, eftersom kommissionen har konstaterat att den kommer att ta 1,24 procent av BNP, på grundval av statistiken för programperioden 2000–2016. Mer Europa med mindre pengar kommer inte att fungera, och det måste vi framhålla.

För det tredje har vi den tekniska delen som innehåller vissa arrangemang som kommer att skapa åtskilliga problem. Texten innehåller nämligen bestämmelser som innebär att unionen i framtiden kommer att gå ifrån nettofinansiering till ett system med lån på gynnsamma villkor. Detta är uppenbarligen ett problem, eftersom det kommer att leda till att de EU-regioner som redan har problem får ännu större ekonomiska problem.

Likaså framförs budskapet om att det är oroande att EU-stödet i vissa regioner inte är tillräckligt målinriktat och att läget i dessa regioner därför inte förbättras trots att de mottagit finansiellt stöd i många år, vilket innebär slöseri med gemenskapens resurser. Man vill att en maximiperiod för hur länge regionerna ska kunna motta strukturstöd ska fastställas, i syfte att undvika situationer där regioner som har tagit emot stöd från gemenskapen under många år står kvar på samma låga utvecklingsnivå. På så sätt främjar vi en taktik som går ut på att de starkaste överlever, där regionerna måste konkurrera om finansiering från gemenskapen. Detta är inte gångbart, och det kan vi verkligen inte stödja.

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Herr talman! Jag kom nyss hem från EU:s fattigaste medlemsstat, Rumänien. Det slog mig än en gång att vänligheten och gästfriheten är störst där nöden är som störst. Faktum kvarstår dock att man inte kan betala ens en blygsam lägenhet med en rumänsk lärarlön på 180 euro. När det gäller rika länder som Storbritannien, Sverige, Nederländerna, Österrike och Tyskland, så håller våra länder just på att ratificera en särskild rabatt på sina bidrag. Fattiga länder som Bulgarien och Rumänien måste hjälpa till att betala de rikaste medlemsstaternas bidrag. Sheriffen i Nottingham har roffat åt sig EU:s kassakistor, men var är Robin Hood?

När Danmark gick med i EG tillsammans med Storbritannien och Irland fick vi en rabatt. Vi betalade 20 procent det första året, 40 procent nästa år, sedan 60 procent och sedan 80 procent och det var inte förrän det femte året som vi betalade 100 procent. Vi var rika, och ändå fick vi rabatter. Rumänien och Bulgarien måste betala fullt, tillsammans med de andra nya medlemsstaterna. I gengäld är de utbetalningar som de får reducerade. De får bara 25 procent av sitt jordbruksstöd det första året, 30 procent nästa år, 35 procent året därefter och så vidare. Hur elaka får vi vara?

Får jag be budgetutskottet att granska fördelningseffekterna av EU:s budget och den europeiska integrationen och lägga fram en budgetreform för att omfördela resurser från de rika till de fattiga i EU? Varför inte erbjuda länder som till exempel har lägre inkomster än 75 procent av genomsnittsinkomsten gratis medlemskap? Varför inte ta bort allt jordbruksstöd över till exempel 40 000 euro? Varför inte stoppa utbetalningarna från strukturfonderna i de länder som utgör EU:s rikaste hälft och på så sätt inrikta stödet på de fattigaste länderna? En sådan budget skulle innebära lägre inkomster för Danmark. Jag är säker på att våra väljare med glädje skulle betala subventioner för att hjälpa de nya medlemsstaterna. I gengäld skulle all hjälp till Rumänien och Bulgarien behöva vara genomblickbar, så att vi kan se om pengarna har spenderats på utveckling eller på ett gammalt garde med korrumperade politiker och deras kumpaner.

Jag läste nyss Cozmin Gusas bok om Rumänien, som alla parlamentsledamöterna har fått på engelska. Det är en chockerande läsning om korruption. Bara några ord till, herr talman. Budgetkontrollutskottet bör snarast undersöka om Cozmin Gusas påståenden är sanna. Att justitieministern sparkades och Cozmin Gusa och hans kollega attackerades våldsamt före helgen tyder tyvärr på att Cozmin Gusa har rätt. Rumänien måste granskas ingående, men också uppmuntras genom en rättvisare budget.

  Dumitru Gheorghe Mircea Coşea, în numele grupului ITS. – Încă de la început, vreau să subliniez utilitatea acestui raport şi vreau să-l felicit pe raportor pentru munca deosebit de interesantă pe care a depus-o. Consider că, în condiţiile în care în numai trei ani Uniunea Europeană s-a lărgit de la 15 state la 27, problema implicaţiilor extinderii devine din ce în ce mai importantă, mai interesantă şi mai presantă din punct de vedere financiar. Este evident că orice extindere costă, este evident că orice extindere costă mai mult şi, din acest punct de vedere, cred că raportul pe care îl discutăm astăzi este interesant nu numai pentru a ne explica ceea ce s-a întâmplat, ci şi pentru a putea preveni anumite dificultăţi în viitor. De aceea, cred că acest raport trebuie să fie sprijinit, trebuie să fie extins şi trebuie să fie în atenţia noastră şi în continuare pentru că, pe parcursul discuţiilor viitoare vom avea poate alte puncte de vedere nu numai în legătură cu Croaţia ci şi cu Turcia. Cred că la acest nivel însă, ar trebui să subliniem câteva elemente pe care eu le consider esenţiale din punct de vedere a ceea ce se va întâmpla în viitor cu ţări pe care antevorbitorii le-au menţionat, pe care le reprezint într-un fel, fiind deputat din partea României. În primul rând, cred că orice extindere trebuie să beneficieze de o analiză prealabilă foarte atentă în legătură cu posibilităţile bugetare şi financiare ale Uniunii, în acelaşi timp corelate cu posibilităţile de fonduri colaterale ale ţării respective. Numai după o astfel de analiză, trebuie să se treacă la o definitivare a actului de aderare. În al doilea rând, cred că trebuie să se realizeze cât mai curând posibil o revizuire a cadrului financiar al Uniunii, în primul rând prin analiza modului în care sunt folosite principalele fonduri şi, mă refer aici la Fondul European de Dezvoltare Regională, la Fondul Social European şi la Fondul de Coeziune. În al treilea rând, cred că trebuie definite sursele proprii bugetare. În al patrulea rând un lucru extrem de important din punctul meu de vedre este urmărirea mai atentă a modului în care sunt folosite fondurile şi aplicarea unui regim mai strict de sancţiuni în cazuri de folosire netransparentă sau coruptă a fondurilor. Această situaţie este încă foarte prezentă în multe ţări şi aduce daune considerabile situaţiei financiare a extinderii.

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Vi diskuterar framtida utvidgningars potentiella konsekvenser för grannskapspolitikens effektivitet. I betänkandet tittar man på unionens utvidgning österut och beräknar hur de nuvarande medlemsstaterna ska betala den om den institutionella strukturen inte förändras och om de ekonomiska tillskotten till den gemensamma budgeten inte ökar.

Det kommer inte att finnas tillräckligt med pengar för att hjälpa de nya medlemsstaterna och det kommer inte att bli någonting över till de rika regionerna. Det är ingen mening med att diskutera hur enskilda BNP-koefficienter sjunker i länder som nu står i kö för att bli EU-medlemmar. Problemet är ett annat, och jag anser att det har att göra med vad unionen erbjuder. Om vi bara expanderar till de fattiga Balkanstaterna så kommer kostnaden för utvidgningen att bli hög, och det kommer att bli medborgarna i EU-27 som får besluta om de ska visa solidaritet och ta hand om räkningen eller inte. Personligen anser jag att de bör göra det. Utvidgningen av EU har inte bara en ekonomisk dimension. Framför allt har den en politisk dimension, och det vill jag understryka.

Jag anser att vi också bör fråga oss varför länder som inte behöver unionen som en källa till utvecklingsstöd inte vill ansluta sig till EU:s värden och politik. Varför kommer till exempel inte Norge, Schweiz och Island rusande och vill gå med i EU? Jag anser att det beror på unionens allomfattande solidaritet, den bolsjevikiska jordbrukspolitiken och det totala misslyckandet med att bygga upp en konkurrenskraft.

Jag är fast övertygad om att snävt inriktade utvidgningar inte kommer att bidra till att stärka vare sig EU:s ekonomi eller dess politiska inflytande på världsscenen. EU kan bara stärkas genom ett grundläggande skifte bort ifrån den uppblåsta tonvikten på solidaritet i dagens politik, och bort ifrån paternalism och regleringar, och att vi i stället går emot en politik med sund fri konkurrens. Tack.

  László Surján (PPE-DE). – (HU) När vi tittar på vilken effekt nya utvidgningar har på unionens sammanhållningspolitik så utgår vi ifrån antagandet att medlemsstaterna är solidariska mot varandra, och att de strävar efter att minska skillnaderna mellan sina regioner. Våra möjligheter begränsar dock denna goda avsikt.

Föredraganden förtjänar alla lovord för att ha lagt fram de verkliga problemen för oss. Den nuvarande nivån på sammanhållningspolitiken kommer att bli omöjlig att finansiera om den ska tillämpas för de nuvarande kandidatländerna också. Men vi kan inte behandla alla kandidatländer som om de vore lika. Kroatiens anslutning medför till exempel inga problem, vare sig på grund av dess storlek eller dess ekonomiska situation. Låt oss vara ärliga! Det är ett problem om kandidatländerna blir besvikna så snart de går med. Det är för att komma ikapp som vi skär ned befintliga program, det är medborgarna i de nuvarande medlemsstaterna som känner att de har blivit svikna. I båda fallen minskar innebörden i sammanhållningen. Dessutom är allt detta inte något framtidsscenario, utan det finns redan omotiverade skillnader. Det finns inga tekniska skäl till att mitt land, Ungern, ska få dubbelt så stort utvecklingsstöd per capita som sitt grannland Rumänien under de första sju åren. Vi ser att den oundvikliga kompromiss som vi gick med på för den nuvarande ramen begränsar alternativen.

Om man ser till framtiden är det en viktig lärdom att unionen inte kan fungera väl på en lägre nivå än den som parlamentet rekommenderar genom att godkänna Bögebetänkandet. Jag hoppas att det inte kommer att vara för sent att förverkliga visionen i Bögebetänkandet efter 2013.

  Constanze Angela Krehl (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! På min grupps vägnar vill jag än en gång slå fast att Pieperbetänkandet inte är ett betänkande om utvidgning, utan om den framtida sammanhållningspolitiken. Dessutom kommer det vid alldeles rätt tidpunkt, för om vi försitter vår chans att reformera sammanhållningspolitiken och väntar till låt säga 2011, 2012 eller 2013 med att fundera på vilket slags politik vi vill ha under det följande året, så kommer det att bli för sent att genomföra reformer.

I det här betänkandet tar man inte heller ställning till Turkiets, eller något annat nuvarande eller framtida kandidatlands anslutning till EU. För att skingra eventuella tvivel på den punkten och eliminera möjliga källor till irritation kommer vi dock att rösta för att punkt 14 stryks från betänkandet. Icke desto mindre måste vi från och med i dag se till att vi är klara över vilket slags sammanhållningspolitik vi vill ha i framtiden. När det gäller detta gör vi rätt i att utarbeta ett koncept som omfattar effektivitet, solidaritet, hållbar utveckling och inriktning på medborgaren. Vi måste samla ihop allt detta och se hur vi kan genomföra det vi vill göra i praktiken.

Föredraganden tar med rätta upp centrala punkter som till exempel översynen av systemet med egna medel, undanröjandet av skillnader i hela EU och inte bara i en liten del, medlemsstaternas enskilda ansvar, frågan om huruvida lånefinansiering ska användas i större utsträckning i framtiden, och frågan om hur användningen av privat samfinansiering ska förstärkas och öka. Vi kommer även att bli tvungna att ta itu med de demografiska förändringarna, vare sig det blir en utvidgning eller inte.

Således stimulerar tankarna i Pieperbetänkandet till debatt, och vi behöver tid eftersom dessa tankar utan tvekan kommer att leda till kontroverser. Jag anser att halvtidsöversynen är ytterligare ett steg mot reformer – men vi har ett trängande behov av reformer, och därför vill jag vädja om ett brett stöd för Pieperbetänkandet.

  Jean Marie Beaupuy (ALDE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Enligt min mening har det här betänkandet en fördel och en nackdel. Det har en fördel i den meningen att det kommer att ge oss en bättre insikt i konsekvenserna av framtida utvidgningar, det hoppas jag verkligen. Det kan ha en nackdel om vi bara ser till de negativa aspekterna av dessa framtida utvidgningar, eftersom vår kollega faktiskt har framhållit ett antal nackdelar som kan vara rätt oroande, och det förstår jag.

Fru kommissionsledamot! Det jag personligen begär av er är att ni inriktar er på tre punkter när ni svarar oss – vilket jag är säker på att ni kommer att göra. Ni måste informera oss om de ekonomiska konsekvenserna, såväl på kostnadssidan som på intäktssidan, och även om andra vinster, till exempel ur ett mänskligt perspektiv. Ni måste också berätta vilka de övriga politiska utsikterna och konsekvenserna är.

Låt oss inte sticka huvudena i sanden: frågan om Turkiet har tagits upp. Jag är inte för att integrera Turkiet, men jag är för att vi granskar den här frågan väldigt snabbt, med klarsyn och realism, och finner de rätta lösningarna i EU:s och Turkiets och hela det turkiska folkets intresse. Jag skulle vara tacksam om ni ville svara oss på de här tre punkterna: intäkter, kostnader och politisk utveckling.

  Jan Tadeusz Masiel (UEN). – (PL) Herr talman! Utvidgnings- och sammanhållningspolitiken är otvivelaktigt två av Europeiska unionens mest värdefulla och inflytelserika instrument, men bara om de används klokt.

Enligt Europeiska rådets beslut från april 2006 måste EU hålla takten i den europeiska integrationen när det gäller anslutningen av nya medlemsstater. Det betänkande som vi nu behandlar visar tydligt att unionen inte är redo för Turkiets anslutning, bland annat av budgetskäl. Jag ska lämna problemet med kulturchocken och EU-medborgarnas motvillighet därhän i dag. Turkiets anslutning skulle minska unionens BNP med 10,5 procent per capita. Det kan inte EU absorbera. Från ekonomisk synpunkt skulle det vara lättare för oss att ta in hela västra Balkan, Ukraina och Vitryssland på en gång än att acceptera Turkiet.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Den ekonomiska och sociala sammanhållningen, som när allt kommer omkring finns inskriven i fördragen, bör vara hörnstenen i gemenskapens politik och genomföras genom att till exempel säkra principen om omfördelning i gemenskapsbudgeten. Således är politiken för regional utveckling ett viktigt instrument för att främja minskade regionala skillnader och verklig konvergens, ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Den ska fungera som ett slags kompensation för de ekonomiskt sett minst utvecklade regionerna för att uppväga effekterna av den inre marknaden, euron, avregleringen av offentliga tjänster och kommersialiseringen av varor och tjänster.

Jag vill framhålla att den nuvarande regionala sammanhållningspolitiken har fått sina mål ändrade och att drastiska ekonomiska nedskärningar i den nuvarande finansieringsramen för 2007–2013 har gjorts. Detta betänkande bidrar till att förvärra dessa negativa tendenser genom att man föreslår riktlinjer som kommer att snedvrida och undergräva en verklig sammanhållningspolitik om de genomförs.

Vi tillbakavisar därför förslagen, som kommer att leda till att sammanhållningsregionernas och sammanhållningsländernas ekonomiska resurser kommer att omfördelas mellan dessa regioner och länder, för att bibehålla de nuvarande ekonomiska resurserna i samband med en framtida utvidgning. Därför kommer det ändå att bli de ekonomiskt minst utvecklade länderna som får betala räkningen för utvidgningen, medan de som har störst nytta av utvidgningen kommer att vara de ekonomiskt mest utvecklade länderna. Man föreslår också att en del av gemenskapsfinansieringen ska ersättas med ökad nationell samfinansiering, tillgång till lån eller privat samfinansiering, att det ska fastställas en maximitid för hur länge regioner kan motta strukturstöd, och att utformandet av en nationell ekonomisk politik på grundval av kriterierna i Lissabonstrategin och stabilitets- och tillväxtpakten ska vara ett villkor för att få tillgång till medel inom ramen för sammanhållningspolitiken.

Vi är starka motståndare till dessa och andra avsikter, och har därför lagt fram ett antal ändringsförslag till det här betänkandet i syfte att verkligen värna om sammanhållningspolitiken. Vi hoppas att dessa ändringsförslag kommer att antas.

  Jan Olbrycht (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Det betänkande som vi diskuterar i dag är särskilt betydelsefullt, eftersom det är ett förslag till Europaparlamentets första ståndpunkt om sammanhållningspolitiken efter 2013. Under debatten har det klart framgått att var och en av oss ser olika saker i det här betänkandet. En del urskiljer uttalanden om sammanhållningspolitiken medan andra bara ser det som att det handlar om utvidgning och därmed om Europeiska unionens utrikespolitik.

I betänkandet ställer man nya frågor. Man vill förmå oss att fastställa den framtida politiken. Än en gång ställs vi inför frågorna om en åternationalisering av EU-politiken och om sammanhållningspolitiken endast bör inriktas på de minst utvecklade länderna eller om den också bör vara en mekanism för att stödja ekonomisk tillväxt och skapandet av nya arbetstillfällen, som den är för närvarande. I det sistnämnda fallet bör den också vara tillgänglig för de aktivare länderna.

Det första alternativet, att inrikta sig på de fattigaste länderna, väcker än en gång frågor om kriterierna för att identifiera de svagaste regionerna. Därför kommer detta också att föra med sig en framtida diskussion om budgetplanen. Ett beslut måste fattas om huruvida man ska börja med att beräkna vilka anslag som krävs på grundval av politiska riktlinjer och de behov som följer av de kriterier som tillämpas eller om man ska börja med att slå fast vilka de tillgängliga resurserna är och sedan anpassa fördelningskriterierna och fördelningsmetoderna efter dem.

Under 2007–2013 kommer det förmodligen att visa sig att det var klokt att öka sammanhållningspolitikens räckvidd till att omfatta åtgärder till stöd för Lissabonstrategin, men det skulle vara svårt att utvärdera denna politik och planera förändringar för närvarande. I politiska beslut om framtida utvidgningar måste man självfallet ta hänsyn till vilken sammanhållningspolitik som ska föras efter sådana utvidgningar.

Framtida utvidgningar kommer att medföra förändringar av sammanhållningspolitiken, dess räckvidd och dess rättsliga och finansiella instrument. Utvidgningar är inget hot mot denna politik. De är inte bara en kostnad. Utvidgningar medför också vissa fördelar för stater som redan tillhör unionen. Sammanhållningspolitikens effektivitet bör tjäna som ett incitament till att föra en konsekvent integrationspolitik genom framtida utvidgningar. Dessa måste förberedas noggrant med finansiella och rättsliga instrument.

  Stavros Arnaoutakis (PSE). – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Femtio års europeisk historia har lärt oss att fred, demokrati, säkerhet, stabilitet och välstånd befästs genom utvidgning. Europeiska unionen har varit och måste förbli öppen för framtida utvidgningar.

Men för att kunna klara denna utmaning måste EU vara effektivt och funktionsdugligt. Det är viktigare än någonsin att gemenskapens politik, och än viktigare sammanhållningspolitiken, den politik som är ett uttryck för principen om solidaritet med de svagaste grupperna i unionens olika delar, fungerar och är verkningsfull.

Hur effektiv och funktionsduglig den framtida sammanhållningspolitiken blir kommer emellertid att bero på de resurser som den har tillgång till. Detta måste stå klart mot bakgrund av halvtidsöversynen av budgetramen för 2008–2009, för sammanhållningspolitiken är en politik som för EU närmare medborgarna och vi måste anslå dessa medel för att göra den verkningsfull.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Det råder inga tvivel om sammanhållningspolitikens betydelse och att genomförandet av denna politik har bidragit till att skapa och fördjupa integrationen av EU-ländernas ekonomier och att den har lett till ökat välstånd för medborgarna. I det betänkande som vi diskuterar i dag beskrivs dock den senaste utvidgningsrundan och nya framtida EU-medlemmar som orsaken till alla EU:s olyckor.

Kravet att motivera konsekvenserna av Bulgariens och Rumäniens intåg i EU på sammanhållningspolitiska grunder, när de redan har blivit medlemmar i EU, strider emot den solidaritetsprincip som man hänvisar till i betänkandet.

Det som är viktigt för EU är inte bara sammanhållningspolitiken utan också de konsekvenser som den gemensamma jordbrukspolitiken har på ekonomin och det sociala välståndet. Storleken på de medel som kan fördelas i enlighet med sammanhållningspolitiken kommer att bero på reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken, EU:s budgetreform och genomförandet av den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken.

I betänkandet föreslår man att nya sammanhållningskriterier ska införas för kandidatländerna. Dessa länder har dock redan inlett medlemskapsförhandlingar på grundval av Köpenhamnskriterierna, som vi alla känner väl till.

I detta betänkande om sammanhållningspolitiken betraktar man sammanhållningen som åtskild från EU:s övriga politik, och det är tendentiöst vinklat mot utvidgning, till skydd för EU:s rika medlemsstaters intressen.

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Sedan oktober 2005 har Europeiska unionen fört anslutningsförhandlingar med Kroatien och Turkiet utan att föregripa utgången av denna process. Den har också erkänt Makedonien som kandidatland och de övriga Balkanländernas önskan att bli kandidatländer. Med undantag för det speciella fallet Turkiet delar jag denna inställning. Jag är övertygad om att Europas enande inte kan bli fullständigt utan Balkanländerna, men icke desto mindre tror jag att vägen kommer att bli lång och full av fallgropar. Framför allt anser jag att utsikterna till vidare utvidgningar tvingar oss att snabbt finna stringenta lösningar på tre centrala frågor, som handlar om de institutionella, politiska och finansiella reformer som unionen har ett trängande behov av att genomföra.

För det första måste vi avsluta en debatt som våra medlemsstater har undvikit alltför länge och fastställa vilka unionens slutgiltiga gränser kommer att vara i framtiden. Detta beslut kommer samtidigt att göra det möjligt för oss att specificera innehållet i det privilegierade partnerskap som kommer att föreslås som en del av en utökad grannskapspolitik.

Den andra frågan måste få oss att klargöra framtiden för principen om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning i unionen. Det är inte acceptabelt att de successiva utvidgningarna leder till att alltfler regioner förlorar rätten till europeisk solidaritet av rent statistiska skäl, utan att de befintliga skillnaderna verkligen har eliminerats. Vi måste fundera på en mer progressiv modell för sammanhållningspolitiken, med längre övergångsperioder, både för de nya mottagarna och för dem som inte längre har rätt till stöd.

Den sista frågan handlar förstås om finansieringsreformen. Med tanke på det nuvarande budgetläget kan framtida utvidgningar inte finansieras utan att effektiviteten hos dagens sammanhållningspolitik äventyras. Unionen behöver nya egna medel och en budget som stämmer överens med dess ambitioner. Alla dessa frågor kan sammanfattas till en: vill vi ge EU det som krävs för att integrera nya medlemsstater? Vi måste fatta ett beslut. Vi har en ansvarsskyldighet gentemot medborgarna och de länder som knackar på vår dörr.

  Miloš Koterec (PSE). – (SK) Jag vill tacka föredraganden för hans grundliga betänkande i den här frågan. Europaparlamentets initiativ på detta område bekräftar bara hur viktigt det är för parlamentet att EU-systemen fungerar som de ska, inklusive sammanhållningspolitiken. Enligt min åsikt är syftet med betänkandet inte att granska någon viss utvidgning, utan snarare utvidgningar i allmänhet. Det område som tas upp i betänkandet bör betraktas ur minst två synvinklar, där den ena är effektiviteten hos EU:s sammanhållningspolitik och den andra hur utvidgningar kan påverka den, det vill säga hur man ska definiera sammanhållningspolitiken i samband med utvidgningsfrågan.

I avsaknad av en tillförlitlig bedömning av konsekvenserna av EU:s finansiering av regional utveckling kan vi bara tala om vilka effekter utvidgningar kan ha på sammanhållningen i generella termer. Men även om vi hade haft en sund metod för att bedriva, genomföra och utvärdera regionalpolitiken så skulle vi inte kunna klara oss utan en professionell hållning från medlemsstaternas sida, som rättvisans garanter, eller utan öppenhet, god administration och restriktioner mot missbruk av medel. Det kommer att bli intressant att se halvtidsöversynen av regionalpolitiken 2008–2009.

Medlemsstaterna måste också hitta lämpliga sätt för att finansiera den europeiska sammanhållningspolitiken ordentligt. Sammanhållningspolitiken får inte leda till att regioner med låga utvecklingsnivåer ska behöva kämpa om varenda euro. EU:s politik måste vara så pass objektiv att den inte reduceras till vem som får vad av vem. Men då krävs det tillräcklig finansiering. I en resolution 2005 klargjorde Europaparlamentet att budgeten för regional utveckling måste ökas betydligt för perioden 2007–2013.

Lösningen är att omvärdera hur EU:s budget är sammansatt. I annat fall kommer det uppenbarligen att krävas en ökad direkt ekonomisk delaktighet från de medlemsstater som är stödmottagare och som kommer att motta stöd även i framtiden. Men vad händer då med vår berömda europeiska solidaritet? Och en sista kommentar: sammanhållningspolitiken får inte bli ett offer för utvidgningen och utvidgningen får inte heller bli sammanhållningspolitikens gisslan. Det enda sättet för att skapa ett fungerande system är i slutändan att beakta kopplingarna mellan alla beståndsdelar, däribland utvidgnings- och sammanhållningsaspekterna.

  Valdis Dombrovskis (PPE-DE). – (LV) Herr talman, mina damer och herrar! När man fattar beslut om utvidgningar av EU är det viktigt att bedöma deras inverkan på budgeten. Om stora och ekonomiskt mindre utvecklade länder, som Turkiet, ansluter sig till EU så kommer det att inverka betydligt på regionalpolitiken: antingen blir det nödvändigt att dela upp resurserna igen till fromma för nya medlemsstater, eller så måste vi öka anslagen till regionalpolitiken betydligt. I båda fallen måste kommissionen ta fram detaljerad information om utvidgningens förväntade budgetkonsekvenser och möjliga lösningar för EU:s regionalpolitik. En viss ökning av anslagen till regionalpolitiken är tänkbar. Europaparlamentet har stött utgifter på 1,18 procent av EU:s BNI i nästa budgetram, inklusive 0,41 procent av EU:s BNI för EU-medlen, vilket är betydligt mer än de nuvarande 0,37 procenten. Jag förmodar att vi måste komma tillbaka till den här frågan i halvtidsöversynen av budgetramen i samband med framtida utvidgningar av EU, såsom Kroatiens anslutning. Föredragandens förslag om differentierad samfinansiering bör välkomnas. Detta innebär ett större stöd till mindre utvecklade regioner och stater. En sådan strategi ligger helt i linje med EU:s regionalpolitiska mål och har redan fått stöd i Europaparlamentets betänkande om budgetramen. I framtiden bör regionernas BNP per capita vara det främsta kriteriet för att avgöra om regioner och stater ska få tillgång till EU-medel. Förslaget att öka andelen finansiering från medlemsstaterna, förmodligen för att förbättra regionalpolitikens effektivitet, är dock oroande. Vi måste inse att medlemsstaternas del av samfinansieringen faktiskt ökade nyligen, när icke återbetalningsbara momsutgifter uteslöts. Det finns redan för stor byråkrati kring EU-finansieringen, så även om föredragandens förslag om en närmare koppling mellan EU:s medel och målen för Lissabonstrategin och ökad öppenhet bör stödjas som helhet, får de inte skapa nya byråkratiska hinder för att motta EU-medel. Tack för att ni lyssnade.

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Herr talman! Vidare utvidgningar av Europeiska unionen är oundvikliga. Hur successiva utvidgningar av unionen påverkar effektiviteten hos den nuvarande sammanhållningspolitiken är en viktig fråga som debatteras på EU-nivå. Åtgärder som syftar till att ta in fler nya medlemmar i den europeiska gemenskapen är utan tvivel viktiga för att fördjupa integrationen på vår kontinent.

Icke desto mindre måste vi hantera frågan om ytterligare utvidgningar med särskild omsorg, med tanke på de krav som ställs på oss enligt Lissabonmålen och att det fortfarande finns stora skillnader mellan de nuvarande EU-medlemsstaternas ekonomiska utveckling och därmed levnadsstandard.

Unionens budget är ingen blancocheck. Den har vissa gränser. Vi är alla medvetna om hur stora anslag regionalpolitiken har fått fram till 2013. Vi bör prioritera frågan om att bibehålla de processer och åtgärder som vidtas i sammanhållningens namn och att utjämna levnadsvillkoren i unionen. Regionerna får inte förlora sin rätt till stöd så snart deras konkurrenskraft och strukturella förändringsnivå bedöms vara tillfredsställande, som en följd av en statistisk effekt. Länder som vill gå med i EU bör erbjudas ett lockande paket med föranslutningsstöd som på ett effektivt sätt kan stimulera deras ekonomiska tillväxt och utveckling, och även strukturella förändringar, innan de till fullo kan omfattas av sammanhållningspolitiken.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Det betänkande som vi diskuterar innehåller förslag till rationalisering av utgifterna för regional utveckling och en bedömning av de möjliga konsekvenserna av att Turkiet, Kroatien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och länderna på västra Balkan går med i Europeiska unionen. Enligt de studier som har gjorts kan framtida utvidgningar av EU å ena sidan leda till att unionens territorium ökar med 35 procent och att antalet medborgare ökar med 27 procent, och å andra sidan till att gemenskapens BNP ökar med bara 4 procent. Detta motsvarar en sänkning av BNP per capita med 18 procent. Det finns alltså för- och nackdelar att ta hänsyn till.

Trots det bör unionen utvecklas. Ett beslut om att inleda institutionella, finansiella och politiska reformer av unionen bör fattas efter översynerna av budgetramen 2008 och 2009. En bedömning av resultatet av den nuvarande sammanhållningspolitiken kommer att göra det möjligt att fastställa när vi kommer att ha råd med ytterligare utvidgningar. Man bör dock komma ihåg att varje utvidgning hittills har gett unionen ett mervärde. Jag är säker på att det kommer att bli så även i framtiden.

  Danuta Hübner , ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill klargöra att jag läste detta betänkande eftersom jag var bekymrad över behovet av att bibehålla eller till och med effektivisera EU:s sammanhållningspolitik när EU:s utvidgningsstrategi genomförs. Diskussionen med er har också gett mig många idéer som jag kommer att ta med mig härifrån.

Jag vill lyfta fram tre frågor som vi måste ha i åtanke när vi diskuterar sammanhållningspolitiken i utvidgningssammanhanget. För det första har budgetramen och kvalifikationsreglerna för 2007–2013 beslutats, och de kommer att tillämpas under hela denna period, oavsett eventuella ytterligare utvidgningar.

För det andra kommer det 2008–2009 enligt Europeiska rådets beslut att göras en översyn av allt som rör EU:s utgifter och tillgångar. Denna översyn kommer att genomföras i nära samarbete med parlamentet, och det kommer också att bli ett brett samrådsförfarande.

För det tredje vill jag när det gäller utvidgningen upprepa att kommissionen – i vårt meddelande om utvidgningsstrategin – och Europeiska rådet från december 2006 bekräftade att utvidgningsstrategin hänger ihop med EU:s kapacitet att integrera nya medlemmar. Hur snabbt anslutningsförfarandet går beror också på resultaten av reformerna i det förhandlande landet. Nya medlemsstaters inträde kommer alltid att bero på deras meriter. Denna princip ska respekteras. Vi håller också med om att EU ska avstå från att fastställa måldatum för anslutning tills förhandlingarna är nära att avslutas. Kommissionen kommer att utarbeta konsekvensanalyser om de viktigaste politikområdena under förhandlingarna.

Jag är öppen för nya idéer, särskilt när det gäller behovet av nya mekanismer för att göra sammanhållningspolitiken mer mottaglig för snabbt skiftande förhållanden och behovet av nya sätt att uppnå ytterligare samverkan mellan utvecklingsstrategier som genomförs på gemenskapsnivå, nationell och regional nivå. Vi måste se till att vår sammanhållningspolitik stämmer överens med denna gynnsamma hållbara nationella tillväxtpolitik, Lissabonstrategin och de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning. Jag håller fullkomligt med er om att vi måste utforska alla dessa kopplingar ytterligare.

Slutligen vill jag säga att ni inte bör förvänta er mitt stöd för idéer som försvagar sammanhållningspolitikens gemenskapsaspekt.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på tisdag kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Antonio De Blasio (PPE-DE), skriftlig. – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att det är oerhört viktigt att Europaparlamentet granskar konsekvenserna av framtida utvidgningar ur ett sammanhållningspolitiskt perspektiv, och att nya budgetmässiga synpunkter och ståndpunkter också kan ingå i debatten om utvidgningen.

I bakgrundsstudien för betänkandet slogs det fast att Kroatien enligt nuvarande regler bara skulle svara för 7 procent av tilläggsfinansieringen via sammanhållningspolitiken i en union med 34 medlemsländer, medan Turkiet skulle få 63 procent av de tillkommande medlen. Därför anser jag att vi kan dra lärdomen att vi omöjligen kan behandla alla anslutningsländer på samma sätt.

Jag vill understryka att med tanke på Kroatiens befolkning och ekonomiska utvecklingsnivå skulle landets anslutning inte innebära någon ytterligare påfrestning på EU:s budget att tala om. Av de potentiella kandidatländer som granskas i betänkandet är det bara Kroatiens anslutning som inte skulle leda till någon statistisk effekt för de stödberättigade områdena på regional och nationell nivå, vilket innebär att ingen av de regioner som för närvarande får stöd skulle förlora sin rätt till finansiellt stöd från EU.

Därför föreslår jag att vi innan varje kandidatland tas in tar hänsyn till hur Europeiska unionen kan integrera staten i fråga och att vi i detalj analyserar hur beredda vi är på en heltäckande finansiell reform med tanke på framtida utvidgningar. Enligt min mening är en heltäckande reform bara meningsfull när vi väl har nått våra nuvarande sammanhållningspolitiska mål.

  Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. – (DE) I egenskap av ledamot av utskottet för regional utveckling vill jag framföra mitt varmaste tack till föredraganden, som har lyckats producera en kritik av den regionalpolitiska aspekt som har med framtida utvidgningar av Europeiska unionen att göra, en aspekt som är viktig politiskt sett men samtidigt oerhört känslig.

Den europeiska regionalpolitiken ska inte bara ta hänsyn till hårt ansträngda budgetar och ökat konkurrenstryck i de 27 medlemsstaterna, utan också uppfylla de förväntningar som följer av den europeiska strukturpolitiken och Lissabonstrategin samtidigt som EU:s handlingsförmåga tryggas.

Jag vill framföra ett särskilt tack till föredraganden för att han mycket tydligt har visat att sammanhållningspolitikens nuvarande mål bara kan nås genom en successiv linje i utvidgningsprocessen och reformer som ökar effektiviteten. I detta speciella sammanhang bör konceptet ”förstärkt grannskapspolitik” definieras mer i detalj, och vi bör ha en öppen diskussion – särskilt när det gäller Turkiet – om huruvida det är anslutning eller ett privilegierat partnerskap som är det bästa för alla berörda parter.

Som parlamentsledamöter och medborgarnas företrädare är vi skyldiga folken i såväl de nya som de gamla medlemsstaterna att föra en regionalpolitik som kommer att fortsätta att leda till jämvikt och tillväxteffekter och därmed garantera sammanhållning i EU också i framtiden.