Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 26 april 2007 - Strasbourg

5. De funktionshindrade kvinnornas situation i Europeiska unionen (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Esther Herranz García, för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om de funktionshindrade kvinnornas situation i EU (2006/2277(INI) (A6-0075/2007).

  Esther Herranz García (PPE-DE), föredragande. – (ES) Herr talman! Jag vill börja detta anförande med att tacka parlamentets tjänsteenheter för deras samarbete och stora professionalism under hela utarbetandet av betänkandet som har tagit synnerligen lång tid innan betänkandet nu går till omröstning.

Jag vill också tacka utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män för uppdraget att utarbeta detta betänkande och även parlamentet och talmanskonferensen som har godkänt uppdraget.

Arbetet med betänkandet om situationen för funktionshindrade kvinnor eller kvinnor som delar sin vardag med funktionshindrade personer ger mig en enorm tillfredsställelse med tanke på hur viktig denna fråga är för dem alla och för alla oss som samhälle.

Detta är resultatet av många bidrag under denna period inte bara från mina kolleger i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män utan också från organisationer för funktionshindrade och från Europeiska kommissionen vid mötet med kommissionsledamot Vladimir Špidla.

Betänkandet godkändes nästan enhälligt i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män med bara en nedlagd röst, och detta visar tydligt att detta är ett välavvägt betänkande. Syftet med betänkandet är inte bara att uppmärksamma de funktionshindrade kvinnornas situation utan också den ytterst viktiga roll som spelas av kvinnor med ansvar för att vårda och bistå människor med olika funktionshinder. Syftet är också att uppmärksamma det arbete som utförs av berörda organisationer.

Betänkandet – som vi kommer att rösta om senare här i parlamentet – innehåller en viktig vädjan: både Europeiska kommissionen och medlemsstaterna måste försöka införa och genomföra flexibla åtgärder och ett stödsystem som återspeglar denna grupp människors heterogena sammansättning så att åtgärderna kan tillämpas och anpassas till varje enskilt fall, eftersom det inte finns utrymme för några stereotyper här och eftersom kvinnor i allmänhet lider under en dubbel diskriminering. Å ena sidan därför att de är kvinnor – vilket tyvärr fortfarande är en belastning i många regioner i EU – och å andra sidan därför att de är funktionshindrade.

Vi måste få fram lämpliga resurser och politiska insatser med innovativa tjänster för att kunna garantera ett så oberoende och självständigt liv som möjligt.

Jag vill också framhålla vikten av att utveckla informations- och kommunikationsteknik, ett grundläggande redskap för att integrera funktionshindrade personer i samhället.

Det är viktigt att öka allmänhetens kunskap redan från barndomen eftersom det är barnen som håller nyckeln till framtiden i sina händer.

Vi måste fortsätta att främja hänsyn och debatt för att successivt komma fram till en situation där lika möjligheter är en realitet för alla oavsett deras kön eller deras sociala, ekonomiska eller politiska ställning.

Slutligen vill jag framhålla den roll som spelas av familjerna – i synnerhet av kvinnor som i de allra flesta fall är ansvariga för vården av funktionshindrade personer – och den ytterst viktiga roll som dagligen spelas av organisationerna för funktionshindrade.

Det är viktigt att stödja och erkänna familjernas och organisationernas arbete, ur både ekonomisk och social synvinkel, eftersom det i många fall är en verksamhet som kräver ett totalt engagemang som leder till isolering.

Även om detta är en underordnad fråga anser jag därför att vi inom EU:s institutioner alla måste tänka på att arbeta tillsammans i detta syfte.

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (ES) Herr talman, herr föredragande, mina damer och herrar! Europeiska kommissionen engagerar sig för de funktionshindrade kvinnorna som är offer för en dubbel diskriminering: både på grund av kön och på grund av funktionshinder.

De olika former av diskriminering som drabbar funktionshindrade kvinnor och ungdomar hindrar dem från att leva ett självständigt liv eftersom dessa hinder ofta innebär att de inte får tillgång till utbildning och till arbetsmarknaden.

Det är helt oacceptabelt att omkring 80 procent av de funktionshindrade kvinnorna är offer för våld. Risken för sexuellt utnyttjande är fyra gånger större för funktionshindrade kvinnor än för kvinnor utan funktionshinder. EU måste skydda dessa människors rättigheter och se till att de får effektiv tillgång till alla former av skydd.

Jag vill tacka Esther Herranz García som har tagit initiativet till betänkandet i syfte att öka allmänhetens kunskap om den dramatiska situation jag nyss har nämnt.

Under Europeiska året för lika möjligheter för alla är det ytterst lämpligt att parlamentet antar en resolution om de funktionshindrade kvinnornas situation i EU. I resolutionsförslaget nämns med all rätt FN:s konvention om funktionshindrade personers rättigheter som på Europeiska gemenskapens vägnar undertecknades av Europeiska kommissionen samma dag som det blev möjligt att underteckna den, den 30 mars i år. Minst 22 medlemsstater har undertecknat konventionen. Dessutom vill jag påpeka att kommissionen gav inspiration till de specifika bestämmelser i konventionen som handlar om respekt för de funktionshindrade kvinnornas mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

Parlamentets antagande av resolutionen ligger också helt i linje med EU:s strategi på området funktionshinder, en strategi som bidrar till genomförandet av de åtgärder som nämns i betänkandet. Kommissionen arbetar därför redan med tillämpningen av de bestämmelser i direktivet som gäller bekämpandet av den diskriminering som särskilt drabbar funktionshindrade personer som vill ha tillgång till anställning och yrkesutbildning. I den nya förordningen om strukturfonderna införs dessutom tillgänglighet för funktionshindrade personer som ett kriterium vid urval av projekt.

Jag noterar också uppmaningen till kommissionen att utarbeta en lagstiftning för att garantera funktionshindrade mäns och kvinnors oberoende. I detta sammanhang avser kommissionen att göra en konsekvensanalys för att undersöka möjligheten att föreslå ny lagstiftning i detta avseende med stöd av artikel 13 i fördraget som gör det möjligt att utvidga de nuvarande direktivens tillämpningsområde.

Till sist vill jag nämna att kommissionen inom kort kommer att inleda en undersökning av de funktionshindrade kvinnornas nuvarande situation med beaktande av bestämmelserna i FN-konventionen. Denna undersökning kommer att ge oss underlag för att definiera specifika insatser och den kommer också att göra det möjligt för kommissionen att samla in uppgifter och information.

  Anna Záborská, för PPE-DE-gruppen. – (SK) I det betänkande som utarbetats av min kollega Esther Herranz García uppmanas vi att ändra vår inställning till funktionshindrade personer. Tillsammans med dem måste vi fråga vilken solidaritet de faktiskt behöver, och dessutom bör vi acceptera allt som dessa människor erbjuder som ett vittnesbörd om deras livs obestridliga värde. Men jag ställer mig frågan om de politiska institutionerna på alla nivåer kan ta detta steg. Som läkare och som kvinna som sympatiserar med de funktionshindrade kvinnorna betraktar jag inte deras situation som ett straff utan som ett område där det mänskliga samhället kan få stor inspiration och som en vacker källa för en värld som bygger på solidaritet, hopp och kärlek.

Personer med funktionshinder är en mycket stor inspirationskälla för oss. Med sina moraliska och andliga resurser har de ett oförytterligt värde för mänskligheten. De visar oss och lär oss att människor har ett värde helt enkelt genom att de finns till och inte genom vad de äger eller genom vad de kan producera. Det europeiska samhället, som ofta är förslavat under den ekonomiska nyliberalismens skadliga inflytande, förstår inte dessa saker. En person med funktionshinder representerar en levande utmaning för den mänsklighet vi alla tillhör.

Betänkandet innebär också en utmaning för oss att vi ska respektera alla dem som formellt eller informellt tar hand om personer med funktionshinder. Alla institutioner bör eftersträva ett formellt erkännande av dem som tar hand om personer med funktionshinder. Avslutningsvis vill jag därför kräva att Europeiska kommissionen ska genomföra en undersökning om erkännandet av det informella arbete som utförs inom vården av personer med funktionshinder.

  Lissy Gröner, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Detta betänkande, som innebär att kvinnor med funktionshinder sätts i centrum för vårt arbete, är ytterst viktigt för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet.

Det finns en rad rättsliga instrument som till exempel FN-konventionen, stadgan om de grundläggande rättigheterna, artikel 13 [i fördraget om Europeiska unionen] och manifestet om kvinnor med funktionshinder som vi bör studera mycket noga. Det är uppenbart på alla nivåer att kvinnor inte är offer. Det är snarare så att de ständigt missgynnas. Denna omfattande diskriminering måste också återspeglas i de åtgärder som EU vidtar.

Vi har utnämnt år 2007 till Europeiska året för lika möjligheter för alla. Men även här utgör kvinnor, särskilt kvinnor med funktionshinder, en marginell grupp. Som kommissionsledamot Joaquín Almunia så otvetydigt har framhållit utsätts 80 procent av kvinnorna med funktionshinder för våld, våld i vardagen. De utsätts ständigt för våld och framför allt utsätts de mycket oftare för sexuellt våld.

I Daphne-programmet måste därför detta våld bekämpas med större eftertryck, och vi måste också stärka nätverken för kvinnor med funktionshinder. I sina arbetsliv har kvinnor dubbelt så stora svårigheter om de lider av ett funktionshinder. De lider under alla omständigheter redan. Arbetslöshetsnivåerna bland kvinnor ligger över genomsnittet, och den sociala utslagningen av funktionshindrade personer ökar i en takt som inte längre är acceptabel.

Därför måste vi använda den bästa modellen från alla EU-länder som exempel och mycket bättre utnyttja Europeiska socialfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden för att främja modellprojekt och påminna medlemsstaterna om deras skyldigheter. Vi har skrivit in integreringen av ett jämställdhetsperspektiv i de strukturella bestämmelserna men vi har inga medel för att vidta sanktioner mot de medlemsstater som inte tillämpar denna integrering. Detta är ett ganska centralt krav. Det är uppenbart att det krävs större påtryckningar här.

Vi kräver integrerad utbildning. Detta är nödvändigt för båda könen. Det är en mycket viktig lärdom för personer både med och utan funktionshinder att redan i förskolan förberedas för att leva ett självständigt liv. För att nå detta mål får vi inte förlita oss på välgörenhet och vi måste avgjort hjälpa män och kvinnor att ta vara på sina rättigheter. Dessutom måste vi se till att de inte bara får obehindrad tillgång till byggnader och lokal kollektivtrafik utan också till nya medier.

Jag hoppas också att Europeiska jämställdhetsinstitutet kan informera organisationerna om bästa praxis. Var och en av oss kan vakna i morgon och lida av ett funktionshinder. Vad som är viktigt är att stärka varje persons egenart och sätta värde på hans eller hennes unika personlighet. Då kommer vi verkligen att vara överens i många frågor.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för ett bra och oerhört viktigt betänkande.

Vi i GUE/NGL-gruppen anser att funktionshindrade kvinnors situation kräver att uppmärksammas och åtgärdas. Funktionshindrade diskrimineras, och kvinnor diskrimineras. Funktionshindrade kvinnor diskrimineras alltså dubbelt, för att inte tala om den ytterligare diskriminering som finns om man råkar vara kvinna, funktionshindrad, av en annan etnisk bakgrund och av en annan sexuell läggning.

Det är medlemsstaterna och samhället som har ett ansvar för att undanröja alla hinder för fullständig delaktighet i samhället för alla människor. Särskilt måste man då beakta funktionshindrade kvinnors situation. Det kan aldrig vara den funktionshindrade eller den funktionshindrades anhöriga som har ansvaret. Vi har ett kollektivt, gemensamt ansvar att forma ett samhälle som är solidariskt och där vi tar ansvar för alla människors fulla delaktighet. Det gäller i alla sammanhang, bland annat vid studier, i arbetslivet och i det sociala och kulturella livet.

I flera medlemsstater är det kvinnorna som bär huvudansvaret för vård av funktionshindrade barn och funktionshindrade anhöriga. Jag såg ett citat av en mamma till ett funktionshindrat barn som var väldigt talande. Hon uttryckte sig så här: ”Jag är inte bara mamma utan till exempel även sjukgymnast, arbetsterapeut, sjuksköterska, neurolog, lärare och bostadsanpassare.”

Kvinnorna är alltså inte endast vårdare utan måste också kämpa för funktionshindrades rättigheter. Jag tycker att det blir väldigt tydligt i detta betänkande att det är kvinnorna som ofta bär huvudansvaret. Det är inte acceptabelt. Det är inte kvinnornas, utan samhällets ansvar att ge alla funktionshindrade och deras familjer förutsättningar för självständiga liv och självbestämmande. Det är naturligtvis också ett jämställdhetskrav.

Fysiskt och psykiskt funktionshindrade flickor och kvinnor är mer utsatta för våld och sexuella övergrepp än andra grupper. Det är alltså inte nog med att de diskrimineras för sitt funktionshinder, utan dessutom utsätts de för övergrepp. Särskilt psykiskt funktionshindrade kvinnor utsätts, ofta av någon i den funktionshindrade kvinnans omedelbara närhet. Det är en fruktansvärd utsatthet dessa kvinnor lever under. Vi måste se och synliggöra detta våld för att kunna stoppa övergreppen.

Det är inte vår medkänsla som funktionshindrade kvinnor behöver eller kräver, det är sina självklara rättigheter att delta fullt ut i samhället.

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Ett samhälle bedöms utifrån dess inställning till svaga, sjuka och funktionshindrade. Alla handlingar som syftar till att ge stöd till funktionshindrade, sjuka eller personer med svårighet att anpassa sig till sin omgivning förhindrar därför inte bara social utestängning och fattigdom, utan främjar även den sociala integrationen. Dessutom förbättrar dessa handlingar livskvaliteten samt den mentala och fysiska hälsan hos personer som har någon form av handikapp och gör det därmed möjligt för dem att leva ett meningsfullt liv.

Alla åtgärder för att informera och öka kunskapen om funktionshinder och som ger de funktionshindrade tillgång till byggnader och utbildningsmöjligheter, minskar byråkratin i stödsystemet och ökar finansieringen, i synnerhet för funktionshindrade kvinnor och barn, bör prioriteras inom program på både nationell och EU-nivå. Det är viktigt att förbättra tillgången till arbetsmarknaden och även till Internet, att använda skatteincitament som syftar till att fler funktionshindrade anställs samt att göra arbetstiden flexiblare, särskilt för mödrar med funktionshindrade barn.

Lika viktigt är det att göra institutionerna mer tillgängliga, att förbättra övervakningen över hur medlen anslås, att tillhandahålla övergripande sjukgymnastik och psykologiskt stöd och att öka antalet certifierade terapeuter och instruktörer.

Emellertid får man inte uppmuntra till egoism genom att ge stöd och hjälp till funktionshindrade som främjar deras fysiska och personliga utveckling. Problemet, särskilt i mitt land och i andra fattiga länder som har anslutit sig till EU, är inte så mycket bristen på att vilja hjälpa personer som har någon form av fysisk eller mental störning, utan snarare att det råder fattigdom och arbetslöshet. Det saknas finansiering till transport, rullstolar och annan utrustning som tillsammans med åtgärder för att tillgängliggöra byggnader för funktionshindrade skulle kunna underlätta deras rörlighet.

Nästan 15 procent av Polens invånare är funktionshindrade. Dessa personer ställs dagligen inför många problem trots att det finns ett stort nätverk av icke-statliga organisationer och massor med frivilliga som vill ägna sin tid till att hjälpa andra. I Polen saknas skolor för autistiska barn, det saknas läroböcker med blindskrift för de blinda, och fattiga funktionshindrade har inte råd att köpa särskilt anpassade bilar. Dessutom har man tagit bort nästan alla skattelättnader för människor som på grund av låga pensioner redan lever i fattigdom och ibland en extrem sådan.

Särskilt de tidigare socialistregeringarna följde makroekonomiska mål när det gällde funktionshindrade. De avskaffade familjevänliga skattelättnader och minskade kraftigt förmånerna för funktionshindrade. Detta hände när Polen anpassade sin lagstiftning till EU-rätten där nyliberal utilitarism är vad som räknas hellre än mänskligt värde och mänsklig värdighet.

De flesta psykiskt sjuka barn går i specialanpassade skolor i stället för vanliga, vilket inte hjälper deras integrering. Därför kommer även de mest väl utarbetade och noggranna rapporter om funktionshinder att förbli teoretiska. På grund av de välbärgades girighet och att de moraliska värderingarna och principerna har ersatts med marknadslagar och kapitalets fria rörlighet i en riktning, nämligen den från de fattiga till de rika, finns det ingen möjlighet att dessa rapporter praktiskt kommer att kunna genomföras. Därför vädjar vi än en gång om solidaritet. Det krävs inte bara solidaritet i EU:s dokument, utan även i de beslut som fattas och de åtgärder som vidtas. Särskilt vädjar vi om solidaritet till de beslutsfattare som ansvarar för skyddet av vår hälsa och vårt samhälle.

  Lydia Schenardi, för ITS-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns ungefär 250 miljoner funktionshindrade kvinnor i världen. Vidare är sysselsättningsgraden i EU bland funktionshindrade kvinnor 2 procent jämfört med 36 procent för funktionshindrade män. Dessa kvinnor är underrepresenterade och finns ibland inte alls med på många områden inom det sociala, yrkesmässiga, kulturella och politiska livet, inte bara i Frankrike utan i hela EU.

Enligt fransk lag måste företag med över 20 anställda uppnå målet att 6 procent av arbetsstyrkan ska utgöras av funktionshindrade. Emellertid är den genomsnittliga sysselsättningsgraden för funktionshindrade i verkligheten endast 4 procent. Det är fullständigt orättvist att företag ska kunna föredra att betala böter och i vissa fall mycket höga böter i stället för att anställa funktionshindrade personer. Av de funktionshindrade kvinnorna söker 40 procent ständigt efter ett arbete. Denna absurda situation måste upphöra.

Sammanfattningsvis förvånas jag över att metoderna för bland annat kvotering och positiv diskriminering, vilka bland andra används flitigt även i parlamentet, samt främjande av utländska medborgares rättigheter i EU och kvinnligt deltagande i politiska partier och beslutsfattande organ varken rekommenderas lika kraftfullt för funktionshindrade kvinnor eller överhuvudtaget tas upp i betänkandet. EU är verkligen ett Europa i flera hastigheter.

  Hiltrud Breyer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Konventionen om funktionshindrade personers rättigheter som trädde i kraft i början av april är en milstolpe för de funktionshindrades rättigheter. Enligt denna konvention har alla de 650 miljoner funktionshindrade i världen samma rättigheter som personer utan funktionshinder. Den omfattar medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och erbjuder därför ett effektivt rättsligt skydd. För första gången erkänns funktionshinder som en fråga på området för mänskliga rättigheter. Det är beklagligt, och jag skulle verkligen uppskatta ytterligare ett uttalande från kommissionen, att EU-kommissionen fick kalla fötter och vägrade att skriva under tilläggsprotokollet enligt vilket personer och organisationer skulle få rätt att överklaga till FN:s expertkommitté.

När vi här i parlamentet talar om funktionshindrade och särskilt om funktionshindrade kvinnor och flickor, måste vi gång på gång fråga oss om vi inte skulle tjäna på att tala om den förhindrande omgivningen. När vi tittar på denna byggnad och på alla andra institutionsbyggnader, även de som tillhör EU-institutionerna, blir det tydligt att vi fortfarande har mycket arbete framför oss för att faktiskt förbättra deras möjligheter. Här i parlamentet skulle till exempel en funktionshindrad kvinna eller flicka endast kunna ta sig till matsalen via godshissen. Detta är mycket beklagligt och vi måste verkligen lösa våra egna problem och inse att vi tyvärr också bidrar till att dessa personer saknar en rimlig rörelsefrihet.

Över hela världen är det i första hand kvinnor som måste stå ut med en dubbel dos diskriminering. Det är emellertid viktigt i fråga om dessa kvinnor och flickor att vi inte bara talar om deras olycka för de har också en självkänsla och, trots sitt handikapp, naturligtvis samma rättigheter när det gäller att forma samhället.

Det är särskilt beklagligt att funktionshindrade flickor och kvinnor får mycket mer än sin beskärda del av sexuellt våld, må det komma från familjemedlemmar, vård- eller annan personal. I synnerhet är det också mycket svårt när det gäller dessa kvinnor att de är utsatta och inte har samma rättigheter när det gäller att gifta sig eller skaffa familj. Det händer fortfarande att funktionshindrade flickor och kvinnor steriliseras och tvingas att genomgå aborter. Det förekommer många fler tvångsaborter och eftersom dessa kvinnor inte ges samma rättigheter när det gäller sexualitet eller moderskap, begränsas även deras rätt till reproduktion kraftigt.

Enligt FN-rapporten förvärvsarbetar endast en fjärdedel av de funktionshindrade kvinnorna. Vi måste genomföra en verklig förändring av detta på EU-nivå. Vi vet också att delar av de funktionshindrade kvinnorna endast tjänar hälften av vad männen gör. Här bör vi också be EU om mer detaljerade uppgifter. Vi vet redan att det trots principen om lika lön för lika arbete råder en påtaglig skillnad mellan män och kvinnor när det gäller funktionshindrade kvinnor. Det är verkligen chockerande.

Enligt uppskattningar från Unesco kan endast 3 procent av världens funktionshindrade läsa och skriva och denna siffra uppskattas till 1 procent för funktionshindrade kvinnor och flickor. Vi måste göra mycket större insatser på detta område av humanitärt bistånd, men vi måste också återigen sätta ämnet för utbildningsmöjligheter och ökad utbildning högt på agendan, särskilt för funktionshindrade flickor. Medlemsstaterna måste göra mycket mer på detta område.

Därför är det ytterst viktigt att vi kommer i gång med denna fråga på EU-nivå och att frågan ägnas mycket mer uppmärksamhet. Jag anser emellertid att det är mycket viktigt att vår resolution inte hamnar bakom FN-konventionen. Där måste vi verkligen klargöra att dessa kvinnor naturligtvis inte bara vill ses som offer. De vill göra klart att de trots sitt handikapp inte ska diskrimineras på arbetsmarknaden eller när det gäller utbildning. Vi måste fästa större vikt vid att skydda dessa kvinnor mot våld och sända ett mycket tydligt budskap.

Jag hoppas att vi verkligen kan gå framåt med vår resolution och inte hamna bakom FN-konventionen.

  Amalia Sartori, (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Även jag vill först av allt gratulera Esther Herranz García till det arbete hon har utfört och till hennes åtagande att slutföra detta betänkande.

När det gäller dess innehåll tror jag att det ligger i allas intresse om jag nämner ett par huvudpunkter som kännetecknar vårt arbete. Betänkandet har verkligen påverkat mig, och min första punkt är att jag anser att det är viktigt för vår relation med medlemsstaterna att betona att kostnaderna för funktionshindrade ska bäras av hela EU. Den andra punkten är att alla bestämmelser, direktiv, projekt och planer som utarbetas av EU:s institutioner måste ta hänsyn till att det finns funktionshindrade medborgare i våra länder och att de alltid utgör en viktig del när vi ska anta nya bestämmelser. Den tredje punkten gäller behovet av att ge ekonomisk och social värdighet till de anställda inom vården.

Jag är säker på att det nu i varje land råder en känsla av att det rätta svaret på problemet med funktionshinder är att på bästa sätt ta vara på varje persons återstående förmåga och ställa denna till hela gemenskapens förfogande. Det är den bästa lösningen för de funktionshindrade och för oss alla.

Vi arbetar för att våra länder ska kunna få en allt större ekonomisk tillväxt och utveckling eftersom vi anser att endast en kulturellt och ekonomiskt rik gemenskap kan tillhandahålla de lösningar som man förväntar sig i dessa världar.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Under detta europeiska år för lika möjligheter för alla, som vi hoppas gäller för alla oavsett kön, är detta betänkande särskilt viktigt då det uppmärksammar de funktionshindrade kvinnorna vilka är särskilt utsatta för olika former av diskriminering.

Jag gratulerar därför föredraganden till hennes arbete och uttrycker min förhoppning att kommissionen och medlemsstaterna vederbörligen antar förslagen i betänkandet. Vi vet att funktionshindrade och deras familjer dagligen ställs inför många svårigheter. De behöver hjälp och åtgärder som tar hänsyn till deras speciella situation så att de fullt ut kan delta i samhällets olika aktiviteter.

Därför måste man integrera de funktionshindrades behov och kvinnornas rättigheter i all politik på nationell, regional och lokal nivå och framför allt inom stadsplanerings-, utbildnings-, sysselsättnings-, bostads-, transport- och hälsovårdspolitiken samt inom de sociala tjänsterna, inklusive personlig service där det är tillämpbart.

Vad som därför behövs är kraftiga politiska åtgärder som stöds av betydande investeringar inom särskilt känsliga områden för att kunna garantera lika möjligheter för kvinnor och funktionshindrade. De offentliga prioriteringarna måste ändras för att detta ska kunna genomföras.

Vi kan inte fortsätta prioritera det nominella konvergenskriteriet i stabilitets- och tillväxtpakten och sedan skära ned på de offentliga investeringarna som man gjorde i Portugal vilket ledde till nedläggning av förlossningsavdelningar, jourtjänster, sjukvård och skolor. Detta underminerar de mänskliga rättigheterna, särskilt för samhällets mest utsatta grupper som kvinnor och funktionshindrade.

Det är fel att säga att vi vill ha lika möjligheter för alla och att inleda en propagandakampanj endast för att driva en nyliberal politik som förvärrar ojämlikhet och social orättvisa. Utöver avsiktsförklaringar behöver vi en politisk förändring för att kunna prioritera social rättvisa och en riktig politik för social delaktighet samt lika möjligheter för alla, oavsett kön.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för tillfället att hålla en så omfattande debatt om funktionshindrade personer i allmänhet och om funktionshindrade kvinnor i synnerhet.

Ytterligare en EU-resolution om en utsatt social grupp, men i vilken utsträckning genomförs parlamentets förslag? I vilken utsträckning påverkar de politiken som riktas till regionerna? I vilken utsträckning tas specifika och speciella fall av funktionshinder upp? Må det vara ett stort och synligt funktionshinder eller ett litet och osynligt. I vilken utsträckning planeras ny teknik och behandlingsmetoder för funktionshindrade? Hur kan vi garantera dem mänsklig vård? Hur disponeras de europeiska strukturfonderna för att kunna underlätta livet för funktionshindrade? Särskilt när det gäller funktionshindrade kvinnor med tanke på att de har fulla, men speciella, rättigheter till en utbildning, ett arbete och ett liv. Funktionshindrade kvinnor vill också ha ett komplett familjeliv, precis som min vän Hiltrud Breyer helt korrekt nämnde.

För att kunna hjälpa måste vi naturligtvis komma ihåg att det är kvinnor som tar hand om de funktionshindrade och att dessa kvinnor också har rättigheter. Garanterar vi att de kvinnor som tar hand om de funktionshindrade kan utveckla sina meriter från detta arbete så att de kan vidareanvända dem? Erkänner vi kvinnornas arbete i familjen, skolan och samhället? Erkänner vi deras frivilliga arbete? I dag har vi en möjlighet att inte bara rösta, utan även undersöka hur vi med specifika åtgärder kan genomföra allt som vi vill för de funktionshindrade kvinnorna.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Esther Heranz Garcia för hennes arbete som föredragande.

Jag tror att alla här i kammaren håller med om att funktionshindrade kvinnor ofta är de mest sårbara individerna, och EU:s värderingar är en uppmaning för oss att skydda och förbättra möjligheterna för funktionshindrade kvinnor. Ett sätt att ta itu med detta problem är att skapa mer utbildning och möjligheter på arbetsmarknaden för kvinnor med funktionshinder, och därigenom ge dem oberoende och minska trycket på deras vårdare.

Utan ordentlig utbildning är det mycket svårt att komma in på dagens arbetsmarknad och att ha någon framgång. Men om vi infogar utbildningsprogram för personer med funktionshinder i våra skolsystem och uppmuntrar till livslångt lärande för kvinnor med funktionshinder skulle vi göra det möjligt för dessa kvinnor att försörja sig själva och vara oberoende.

Medlemsstaterna bör också uppmuntra arbetsgivarna att anställa medborgare med funktionshinder genom att skapa ekonomiska stimulansåtgärder för detta. Förslaget i utkastet till resolution är ett steg i rätt riktning i det avseendet.

Det finns inte två människor som är lika, och även när vi börjar kategorisera och etikettera människor måste vi komma ihåg att varje mänsklig varelse är individuell och har unika behov. EU:s medlemsstater måste ta hänsyn till detta när de överväger lagstiftning som rör kvinnor med funktionshinder. Dessa kvinnor utgör en mycket mångfaldig grupp och alla åtgärder som görs för att stödja dessa kvinnor måste ta denna mångfald i beaktande.

Slutligen är det i år Europeiska året för lika möjligheter för alla. I går påbörjade vi en europeisk lastbilsturné för att sända detta budskap till alla i EU. Jag anser att det är mycket viktigt att detta prioriteras under Europeiska året för lika möjligheter för alla så att situationen för kvinnor med funktionshinder förbättras.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – Aş dori să felicit raportorul pentru munca depusă şi aş dori să subliniez importanţa acestui subiect pentru dezvoltarea economică şi socială a Uniunii Europene. Avem nevoie de o Europă socială şi, tocmai de aceea, cred că persoanele cu handicap au un rol important şi un loc al lor în Uniunea Europeană. Europa va avea succes doar dacă utilizăm creativitatea tuturor cetăţenilor săi. Anul 2007 este anul egalităţii de şanse, dar, din păcate, deşi una din patru familii are o persoană cu handicap printre membrii săi, nu îi vedem nici pe stradă, nici în sălile de concerte, nici în mijloacele de transport în comun. Tocmai de aceea cred că avem obligaţia să facem mai mult pentru persoanele cu handicap. În acest sens, cred că utilizarea tehnologiei informaţiei şi a comunicării va ajuta persoanele cu handicap să se integreze în viaţa economică şi socială. În special, rolul femeilor este extrem de important şi delicat şi, de aceea, o atenţie deosebită trebuie acordată acestui subiect. Este important, întâi şi întâi, ca femeile cu handicap să poate fi integrate în câmpul muncii, dar, în acelaşi timp, să poată deveni mame şi să poată să aibă grijă de familia lor. Este importantă reconcilierea vieţii profesionale cu viaţa de familie şi, de aceea, cred că rolul femeilor cu handicap este important şi trebuie să protejăm aceşti cetăţeni pentru a se integra în Europa. Felicit încă o dată raportorul şi aş dori ca prin revizuirea pieţei interne, pe care Comisia Europeană o va efectua şi, de asemenea, prin măsurile viitoare pe care le vom lua, să ne gândim la persoanele care îngrijesc oamenii cu handicap, la femeile cu handicap, pentru a le putea oferi condiţii cât mai bune.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.