Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 26 april 2007 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 10.00.)

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill inte ta upp för mycket tid i sammanträdet, men tillsammans med andra har jag lagt fram en text till en skriftlig förklaring om att Europaparlamentets presidium har ändrat sitt beslut att införa ett totalförbud mot rökning i kammaren.

Jag har nu hört från parlamentets tjänsteavdelningar och från talmannen att det inte är tillåtet med en skriftlig förklaring om en intern fråga för parlamentet. Men om man tittar på arbetsordningen är det helt tydligt att en skriftlig förklaring får gälla alla frågor som ligger inom EU:s ansvarsområde, vilket detta helt klart gör. Får jag därför be om att talmannen hänvisar frågan om tolkning av reglerna på denna punkt till det utskott som är ansvarigt för att tolka reglerna, nämligen utskottet för konstitutionella frågor?

  Talmannen. – Ja, vi ska göra så, herr Corbett. Vi ska lyssna noga till alla rekommendationer från er om arbetsordningen! Därför kommer vi att göra som ni säger.

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. Anslagsöverföringar: se protokollet

4. Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Schweiz (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är kommissionens uttalande om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Schweiz.

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (ES) Herr talman! Jag kommer att läsa upp kommissionens uttalande om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Schweiz, och även om ni och jag talar samma språk kommer jag att göra det på engelska.

(EN) Herr talman! Kommissionen gläder sig åt att denna fråga har tagits med på föredragningslistan eftersom det nu är mer än två år sedan vi senast diskuterade Schweiz. Det var 2004, när de 10 nya bilaterala avtalen slöts. Låt mig därför börja med ett allmänt påpekande.

De bilaterala och multilaterala förbindelserna mellan EU och Schweiz är mycket goda. Schweiz är en mycket uppskattad partner för EU på många områden. Våra bilaterala förbindelser har en solid grund med omkring 20 viktiga och mer än 100 mindre sektorspecifika avtal. Dessa avtal gäller allt från frihandel med varor och fri rörlighet för personer till schweiziskt deltagande i vår forskning och i Schengensamarbetet. De olikheter som finns bör inte få någon större inverkan på våra förbindelser.

I februari antog kommissionen ett beslut rörande statligt stöd i fråga om schweiziska kantonala skattefördelar för vissa typer av företag, särskilt holdingbolag. Detta beslut har diskuterats mycket i schweiziska medier och vissa har dramatiskt framställt det som en större konflikt.

Juridiskt sett tvivlar kommissionen inte på att det kantonala skattesystemet kan betraktas som stöd, eftersom dessa skattesystem erbjuder orättvisa skattefördelar för företag som är etablerade i Schweiz, för vinster som har skapats i EU. Intäkter som kommer från Schweiz beskattas högre än vinster som genererats i EU. Denna ojämlika behandling är kärnpunkten i problemet med statligt stöd. De aktuella bestämmelserna kan snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan Schweiz och EU. Alla kriterier i artikel 23 i avtalet från 1972, där sådant statligt stöd förklaras som oförenligt med avtalets effektiva funktion, uppfylls därför.

Politiskt är det också svårt att acceptera att ett grannland som har privilegierad tillgång till vår inre marknad och deltar i många av våra program och andra aktiviteter skulle bevilja sådana skattefördelar. De företag som drar nytta av detta har ofta startats med det enda syftet att undvika beskattning av vinsten i våra medlemsstater. Jag vill påpeka att liknande skattesystem inte tillåts inom EU, i enlighet med de bestämmelser om statligt stöd som föreskrivs i EG-fördraget. Tidigare har kommissionen fattat beslut mot sådana. Vi är inte emot skattekonkurrens, som också finns bland medlemsstaterna, men den måste vara rättvis.

Kommissionen vill ha en ömsesidigt godtagbar lösning. Därför bad vi också rådet i februari om ett mandat för att påbörja förhandlingarna med Schweiz i denna fråga. Medlemsstaterna stöder kommissionen i detta avseende, och ett sådant mandat förbereds nu i rådet. Jag räknar också mycket med parlamentets stöd i frågan. Vi arbetar utifrån övertygelsen att vi kommer att finna en lösning på problemet, på samma sätt som vi alltid tidigare har lyckats lösa problem i våra förbindelser med Schweiz.

När det gäller en annan viktig fråga vill jag säga att kommissionen förväntar sig att man i Schweiz snart förhoppningsvis kommer att vara beredd att förhandla om att inkludera Bulgarien och Rumänien i avtalet om fri rörlighet för personer. Om Schweiz skulle utesluta medborgarna i två medlemsstater från detta mycket viktiga avtal vore detta oacceptabelt av rättsliga, institutionella och politiska skäl.

Bulgarien och Rumänien bör också få ekonomiskt stöd från Schweiz för att minska ekonomiska och sociala skillnader, på samma villkor som de andra 10 nya medlemsstaterna.

Med tanke på den schweiziska synen på en anslutning till EU och till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet finns det för närvarande inget annat sätt att ytterligare stärka de bilaterala förbindelserna. Därför är kommissionen beredd att studera det schweiziska förslaget till förhandlingar om ett allmänt ramavtal, under förutsättning att det innebär ett mervärde för våra förbindelser, till exempel när det gäller att uppdatera de befintliga avtalen i enlighet med gemenskapens regelverk, som ständigt utvecklas.

  Andreas Schwab, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag välkomnar de uttalanden kommissionsledamot Joaquín Almunia har gjort i dag. Jag tror också att min grupp i stor utsträckning instämmer i dessa uttalanden. Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Schweiz har sedan mycket länge varit speciella. Kommissionsledamot Joaquín Almunia berörde de olika avtalen.

I detta avseende kännetecknas vårt partnerskap med Schweiz av ett synnerligen nära samarbete som dock ännu inte har lett till att Schweiz blivit medlem av EU. Icke desto mindre är Schweiz en ytterst viktig handelspartner och därtill vår vän och granne. Jag anser att detta är särskilt tilltalande eftersom mitt valdistrikt direkt gränsar till Schweiz. Jag vill därför vädja till alla parter att inte äventyra dessa goda grannskapsrelationer genom envishet eller genom överdrivna krav från den ena eller den andra sidan.

Skattetvisten har redan berörts. Ämnet Schweiz skulle naturligtvis också förtjäna en omfattande diskussion här i parlamentet. Men som kommissionsledamot Joaquín Almunia har beskrivit det ägnar vi oss i dag uppenbarligen åt ämnet skattepraxis. Till skillnad från våra kolleger från Storbritannien till exempel och de avvikande uppfattningar som kommer från Schweiz vill jag i detta ämne säga att vi anser att denna fråga inte innebär inblandning i ett lands rätt att utkräva skatter utan att det mera är en fråga om huruvida företag som tillhör den europeiska inre marknaden och som kan dra nytta av den inre marknadens fördelar får omotiverade subventioner. Vi talar om principen om lika behandling och avskaffandet av dolda subventioner. I detta avseende har kommissionen rätt i sin uppfattning att schweizarna måste göra vissa finjusteringar här även om det kanske hade varit klokare att inleda förhandlingar i stället för ett rättsligt förfarande. Påståendet att det är en sak för kantonen är enligt min mening varken tillämpligt eller effektivt eftersom det vi talar om är dolda subventioner som måste avskaffas.

EU måste för sin del klargöra att unionens grundläggande principer, som även schweiziska företag drar nytta av, måste gälla alla företag på den inre marknaden, samtidigt som unionen naturligtvis respekterar Schweiz suveränitet i skattefrågor.

Slutligen vill jag påpeka att vi måste finna en lösning på detta problem i både EU-företagens och EU-medborgarnas intresse, en lösning som båda parter har bidragit till. Därför vänder jag mig både till kommissionen och till våra schweiziska grannar.

  Pervenche Berès, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag välkomnar ert uttalande eftersom ni har beaktat vad vi ganska länge har sagt, nämligen att den praxis som håller på att utvecklas i vissa schweiziska kantoner – utan att nämna de viktigaste Zug, Vaud och Schwyz – innebär ett brott mot 1972 års avtal om former av statligt stöd som strider mot reglerna för rättvis konkurrens och som påverkar utformningen av handeln mellan EU och Schweiz. Som vän till EU åtnjuter Schweiz faktiskt samma villkor för tillträde till EU:s inre marknad som varje medlemsstat. Man kan inte både ha kakan och äta den, vilket i detta fall innebär att man inte kan ha både den inre marknaden och undantag för vissa schweiziska kantoner.

Här handlar det inte om att nämna den ena eller den andra mediafiguren bland fysiska personer, utan det handlar faktiskt om att nämna de betydande summor som står på spel på grund av den praxis som vissa juridiska personer har utvecklat. När man väl har identifierat ett problem mellan vänner bör man därför ta itu med det. Detta är vad ni har för avsikt att göra. Ni kommer att ha min grupps fulla stöd i denna fråga, och det gläder mig verkligen att andra grupper i parlamentet delar denna inställning.

När det gäller Schweiz har vi fått höra att det rör sig om en inblandning i Schweiz interna angelägenheter. Men i en internationell handelsmiljö är friheten inte ensidig. Det är nödvändigt att ta hänsyn till andras förhållanden, och den ena partens frihet upphör där den andra partens frihet börjar. Jag anser att det är så vi måste agera när det gäller våra utmärkta förbindelser med Schweiz – och ordförande José Manuel Barroso upprepade detta när han var i Bern häromdagen.

Vid en del tillfällen har Schweiz kunnat söndra och härska bland européerna, och alla minns nog läget efter att Feira-slutsatserna hade offentliggjorts och vi ville anta direktivet om beskattning av inkomster från sparande. I detta läge var det en del som utnyttjade Schweiz för att splittra oss. Det gläder mig mycket att det förhandlingsmandat som kommissionen har fått helt klart kommer att göra det möjligt för medlemsstaterna att visa upp en enad front samtidigt som de visar respekt för Schweiz suveränitet. Detta är enligt min mening ett mycket gott tecken.

Avslutningsvis vill jag helt enkelt göra ett självklart påpekande: när man studerar logiken i det schweiziska skattesystemet finner man att kravet att ett skattesystem ska ta hänsyn till externa kostnader är en hörnsten i den schweiziska synen på beskattning. Enkelt uttryckt bekräftar viss schweizisk praxis att kostnaderna för infrastruktur och anställning av kvalificerade arbetstagare inte behöver räknas in i skattesystemet från och med den tidpunkt då produktionen inte äger rum på schweiziskt territorium. Åtminstone när det gäller handeln med EU måste vi uppmärksamma följande situation: när det skattesystem som har utvecklats i vissa schweiziska kantoner ställs i relation till EU-medlemsstaternas skattesystem förlorar vi skatteinkomster eftersom denna produktion bedrivs på vårt territorium och de kapitalvinster som härigenom uppstår kanaliseras till Schweiz för att man inte ska behöva skapa täckning för dessa externa kostnader. Jag önskar er lycka till i förhandlingarna.

  Diana Wallis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans uttalande.

Här i parlamentet har vi länge velat diskutera våra samlade förbindelser med Schweiz och fira framstegen i Schweiz i tre på varandra följande folkomröstningar i EU-frågor – folkomröstningar som knappast skulle ha hållits i många av våra medlemsstater. Även om Schweiz inte är en medlemsstat, är det schweiziska folket välinformerade européer.

Vi ville diskutera den intressanta regeringsrapporten om europeisk politik förra hösten och insåg att schweizarna för närvarande vill driva sina egna nationella intressen och inte ett medlemskap, men vi ville också kanske bemöta några missuppfattningar om vad som kan erbjudas här. Jag anser att det, som kommissionsledamoten har sagt, handlar om att bygga vidare på de bilaterala avtalen och kanske ett ramavtal, som förenklar administrationen på båda sidor. Men det som vissa av oss skulle kalla ”medlemskap light” finns inte med i bilden, och de aktuella problemen med kantonal skatt kanske har med detta att göra.

Antingen är man medlem i EU eller också är man det inte. Schweiz är inte medlem, och båda sidor bör komma ihåg att Schweiz inte åtnjuter fördelarna med ett medlemskap, och landet är inte heller underkastat alla skyldigheter. Det är svårigheten med en sådan atypisk, avvikande konstruktion: det kommer alltid att dyka upp problem och källor till irritation. Men dessa problem bör lösas med god vilja.

Låt oss gå rakt på sak när det gäller skattefrågan. Om det som kommissionen verkligen vill ha av Schweiz – vilket jag misstänker – är en utvidgning av uppförandekoden för affärsbeskattning – låt oss då tala om det. Också mellan medlemsstaterna är det en frivillig kod. Jag tvivlar inte på att det finns utlandsbaserade skattearrangemang i en medlemsstat som jag bara känner alltför väl, vilka inte skulle tåla någon närmare granskning. Ändå har jag inte märkt att kommissionen vidtar några åtgärder åt det hållet.

Vi behöver en diskussion som gynnar förbindelserna mellan EU och vår närmaste geografiska granne i hjärtat av Europa, ett land som är vår näst största exportmarknad och en inspiration för oss och många andra med tanke på sina demokratiska strukturer och sin internationalism. I stället säger vi åt schweizarna att deras kantonala skattesystem är rovgirigt. Det är ett starkt och obehagligt ord. Om de faktiskt är rovgiriga skulle jag vilja se en rad uppenbara fall där gemenskapens handel lidit verklig skada: praktiska exempel som kunde citeras och visa på att systemet har denna rovgiriga effekt. Jag har inte sett något enda nämnas. Kommissionen förlitar sig i stället på argumentet att man inte behöver bevisa det, utan enbart visa att strukturerna skulle kunna ha denna effekt. Men det finns inga faktiska exempel och jag undrar om det beror på att de vid närmare granskning inte skulle hålla i samband med det ansträngda argument som läggs fram – ett argument mot ett icke-medlemsland och som grundar sig på ett gammalt frihandelsavtal som i första hand utformades för handel med varor.

Låt oss betrakta det på ett annat vis. Kanske undrar mina väljare i Yorkshire varför jag ägnar så mycket tid åt Schweiz. Men om min norra region i England under åren hade åtnjutit den nivå av skatteautonomi gentemot London som de schweiziska kantonerna har i sitt land, skulle vi kanske inte ha betytt en sådan åderlåtning för EU:s strukturfonder.

Schweiz bidrar ekonomiskt till vår utvidgningsprocess med folkets samtycke, och vårt förhållande är djupt och komplicerat och jag har under årens lopp funnit det irriterande och frustrerande, men aldrig, aldrig tråkigt! Man säger ofta åt oss att vi ska vara vänliga mot schweizarna före en folkomröstning. Man frågar oss hela tiden vad vi ska göra om de röstar nej. Svaret är att det alltid är det schweiziska folket som väljer, men om de vill samarbeta med oss så måste vi arbeta med dem på ett respektfullt och lämpligt sätt. Det jag helst skulle vilja är att vi en dag får schweiziska ministrar i rådet, en schweizisk kommissionsledamot och schweiziska kolleger här tillsammans med oss för att diskutera dessa frågor, och inte att vi gör det på avstånd.

  Mario Borghezio, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Denna debatt om förbindelserna mellan EU och Schweiz ger oss ett intressant och lägligt tillfälle att under en stund reflektera över vad vi kan lära oss av den urgamla demokratin i den lilla men historiskt så betydelsefulla edsförbundet Schweiz.

Om det federala schweiziska skattesystemet vore välkänt för skattebetalarna i EU:s medlemsstater skulle det vara en modell som är värd att efterlikna – vilket faktiskt sker – i synnerhet för att skydda den ekonomiska friheten.

Jag vill påminna medlemsstaternas skattebetalare om att den schweiziska lagstiftningen bygger på viktiga principer, som till exempel principen om likhet inför lagen, principen om ekonomisk frihet och framför allt principen om äganderätt.

Principen om likhet inför lagen innebär skyldigheten att utkräva skatt efter ekonomisk förmåga. Tack vare bestämmelser i författningen innebär principen om ekonomisk frihet förbud mot att pålägga vissa skatter på handel som skulle vara till hinder i handelspolitiken. Slutligen är det enligt den viktiga principen om äganderätt, som är inskriven i artikel 26 i den federala författningen, förbjudet att utkräva skatter som innebär expropriering. Rätten till egendom innebär således en gräns för beskattningen.

Detta är någonting att dra lärdom av för de medlemsstater som i likhet med Italien fortfarande förtrycker skattebetalarna med sin skattelagstiftning och sin skattebörda som i Italien överstiger 40 procent. Av denna stora historiska erfarenhet behöver vi lära oss de principer om ekonomisk frihet som den schweiziska författningen innehåller. De av oss som är från Padania har turen att vara närmaste grannar till dessa fria människor i Schweiz.

Låt oss slutligen också tänka på principen om trosfrihet, som innebär att människor inte är skyldiga att betala skatter för att betala kostnaderna för en religion om de inte tillhör denna religion, och även den grundläggande rättigheten att uttrycka sina önskemål direkt genom folkomröstning om skatter. Det är dags att avskaffa medlemsstaternas fiskala diktatur över skattebetalarna! Låt folket få inflytande på skatterna!

  Andreas Mölzer, för ITS-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! När de schweiziska medborgarna avvisade medlemskap i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet 1992 hade ingen kunnat föreställa sig den utveckling som har börjat ske i dag. Å ena sidan drar både EU och Schweiz nytta av samarbete och bilaterala avtal till exempel när det gäller säkerhet och asyl. Å andra sidan har vi oförsonliga förhandlingar, krav och till och med utpressning till exempel i samband med den utökade rörligheten för personer och beskattningen av inkomster från sparande eller i samband med företagsbeskattningen nyligen där avsikten är att som påtryckningsmedel använda inskränkningar av transittrafiken på järnväg som är så viktig för Schweiz.

När Schweiz skärpte sin asyllag för många år sedan höll EU inte inne med sin kritik. Syftet med lagen var att ta hårdare tag mot de 75 procent av asylansökningarna som varje år inges på felaktiga grunder, och detta skedde faktiskt också. Denna helomvändning av Schweiz, som av tradition har tagit emot besökare så gästvänligt, tvingade dem inom vår union som drömmer om det mångkulturella samhället att tänka om, och unionen tvingades faktiskt ta denna schweiziska asyllag till förebild.

Nu är det dags för oss att tillsammans söka lösningar på de gemensamma problem vi står inför både inom skattesektorn och när det gäller migration och integration. Framför allt bör vi använda Schweiz som ett exempel på direkt demokrati, för om vi ska kunna ta oss ur EU:s nuvarande kris är den enda möjligheten att EU-medborgarna ännu en gång får en känsla av att deras önskemål tas på allvar, att de kan påverka utvecklingen.

Meningsskiljaktigheterna kring EU:s konstitution och den fortsatta utvidgningen av EU ger oss ett lämpligt tillfälle att använda Schweiz som exempel.

  James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! EU har många bilaterala avtal med Schweiz. Dessa har gynnat både Schweiz och EU:s medlemsstater. De bilaterala avtalen bör av alla representanter betraktas som en gemensam önskan om välstånd. Det finns fler tecken som visar på det som vi har gemensamt och på den riktning vi går i. Bland annat är Schweiz EU:s näst största handelspartner efter Förenta staterna. 900 000 EU-medborgare bor och arbetar i Schweiz, och ännu fler reser regelbundet över gränsen. Den nuvarande tvisten mellan kommissionen och den schweiziska regeringen är oroväckande och bör lösas snarast.

Jag inser att frågan om den dubbla beskattningen som EU och Schweiz står inför inte är obetydlig, men jag skulle inte vilja att det framförs några hot under de första förhandlingsrundorna, eller under senare rundor heller för den delen. Den dubbla beskattningen erbjuder inte någon smidig väg till investeringar, arbetstillfällen och intäkter för de schweiziska kantoner som tillåter de dubbla normerna. Rådet, kommissionen och parlamentet bör göra sitt yttersta för att skydda medlemsstaternas intressen.

Jag önskar er framgång i era förhandlingar och ser fram emot ett positivt resultat.

  Aloyzas Sakalas (PSE). – (LT) Först av allt vill jag tacka kommissionsledamot Joaquín Almunia för den information han har presenterat om förbindelserna mellan EU och Schweiz.

Jag skulle dock vilja höra vad Joaquín Almunia har att säga om det yttersta politiska målet för dessa förbindelser. Med andra ord: sker utvecklingen av närmare förbindelser mellan EU och Schweiz med siktet inställt på ett framtida schweiziskt medlemskap i EU? Om så är fallet, när kan vi förvänta oss detta och vad måste Schweiz och EU göra dessförinnan? Om utvecklingen av närmare förbindelser inte syftar till schweiziskt medlemskap utan i stället syftar till ett privilegierat schweiziskt partnerskap med EU, vilka principer bör i så fall gälla för ett sådant partnerskap?

Jag tror inte att bilaterala avtal slutgiltigt kan lösa problemet med Schweiz politiska framtid. Därför skulle jag vilja att Joaquín Almunia presenterade någonting som liknar en färdplan av vilken man skulle kunna se i vilken riktning kommissionen arbetar när den utvecklar EU:s förbindelser med Schweiz. Utifrån det material som har presenterats är det svårt för mig att säga om kommissionen har en sådan färdplan eller om tillfälliga avtal är en ersättning för den.

Mitt förslag skulle vara följande: det är nödvändigt att utarbeta en färdplan för utvecklingen av förbindelserna mellan EU och Schweiz, och det yttersta målet för planen skulle vara antingen schweiziskt medlemskap i EU eller ett privilegierat partnerskap i enlighet med det konstitutionsfördrag som ännu inte har godkänts. För att kunna välja mellan dessa lösningar är det viktigt att känna till det schweiziska folkets egen uppfattning om sitt lands framtidsutsikter.

Innan vi löser detta politiska problem kommer vi att fortsätta att ingå olika avtal, och båda förhandlingsparterna kommer att försöka kräva gynnsammare villkor för egen del på den andra partens bekostnad.

När jag studerar befintliga och planerade avtal känner jag starka tvivel och undrar om vi kanske helt enkelt ställer större krav på Schweiz, som ännu inte är medlem av EU, än på EU-medlemsstaterna själva. Enligt min uppfattning borde det vara tvärtom.

Jag hoppas att kommissionsledamot Joaquín Almunia kan skingra det tvivel jag har nämnt genom att svara på de frågor jag har tagit upp.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN). – (PL) Herr talman! Schweiz uppfattas av många människor som ett historiskt exempel på europeisk integration. Vi behöver bara tänka på Jean Jacques Rousseau eller Johannes von Müller. Men landet verkar fortfarande vara en ö, ett särfall, utanför det enade Europa som omger det på alla sidor.

Låt oss komma ihåg att 50,3 procent av de schweiziska medborgarna i en folkomröstning som hölls 1992 röstade emot att deras land skulle anslutas till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Jag vill inte på något sätt blanda mig i Schweiz inre angelägenheter. Med tanke på det goda samarbetet mellan Schweiz och EU på nästan alla områden hoppas jag att det snabbt ska gå att finna rätt lösning också i fråga om beskattning. Detta är ytterst viktigt för att åstadkomma öppenhet och insyn i vårt samarbete.

Som företrädare för de nya medlemsstaterna, bland dem mitt eget land, vill jag särskilt lovorda resultatet av den folkomröstning som hölls den 26 november 2006 som innebar godkännande av inrättandet av ett schweiziskt finansiellt instrument till ett belopp av en miljard schweiziska franc. Dessa länder har för sin del öppnat sina dörrar på vid gavel för schweiziska kapitalinvesteringar. I till exempel Polen ökade importen från Schweiz med 20 procent under denna period samtidigt som exporten bara ökade med 5 procent mindre. Jag är säker på att det schweiziska kapitalet kommer att användas på ett klokt sätt för innovativa syften, däribland vetenskaplig forskning, och att det kommer att användas såväl för att stödja små och medelstora företag som för att skydda miljön och främja regional utveckling.

Slutligen vill jag tillägga att bilden av Schweiz är synnerligen positiv i EU. Enligt mina uppgifter skulle omkring 72 procent av EU-medborgarna gärna hälsa Edsförbundet Schweiz välkommet i vårt gemensamma europeiska hem. Kanske det skulle vara klokt att utnyttja denna positiva inställning så mycket som möjligt.

  Daniel Hannan (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Varför klarar sig schweizarna så mycket bättre än vi gör? Varför är Schweiz rikare, nöjdare, mer välordnat och bättre administrerat än EU? Tillåt mig föreslå en anledning. Schweiz är grundat på det som man skulle kunna kalla ”Jeffersonprincipen”, föreställningen att beslut ska fattas så nära de berörda människorna som möjligt. EU å andra sidan är grundat på motsatt princip. Den allra första raden i den allra första artikeln i Romfördraget förpliktar oss till en allt mer sluten union. Medan makten i Schweiz är utspridd är makten i EU koncentrerad, och större delen av vårt nuvarande missnöje härrör från denna strukturella svaghet, nämligen de oavsiktliga följderna av våra direktiv och förordningar, stelheten i vår politik, känslan av att de som styr har avlägsnat sig från dem som styrs samt våra nationella väljarkårers tendens att rösta nej till Bryssel vid varje tillfälle.

Varför fortsätter vi då att domdera med schweizarna om deras vägran att ansluta sig till oss? Varför angriper vi deras framgång när det gäller att hålla de kantonala skatterna nere? Varför uppmuntrar vi den minoritet av schweiziska lagstiftare som betraktar ett medlemskap i EU precis som ett sätt för att förbigå sina väljare och komma ifrån systemet med direkt demokrati? Är det så att vi avundas våra grannar deras framgång eller är det så att vi är rädda för att våra egna medborgare kan uppmuntras av deras exempel och begära oberoende för sina egna stater?

Låt mig föreslå ett alternativt tillvägagångssätt. Skulle våra medlemsstater inte kunna ansöka om att få bli kantoner i deras konfederation, i stället för att försöka dra in Schweiz i vår union? När allt kommer omkring så har de ju lyckats med något, dessa schweizare!

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Herr talman! Det hålls många folkomröstningar i Schweiz, och detta är en av anledningarna till att jag inte skulle vilja vara en kanton ens i ett så trevligt land. Schweiz är ett rikt land som inte behöver vara medlem av EU och som för närvarande inte heller vill anslutas till unionen. Samtidigt är landet en bra strategisk partner för EU. När man har en sådan partner, herr kommissionsledamot, förhandlar och diskuterar man hellre än att inleda rättsliga förfaranden. Här håller jag med min kollega från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. För mig som polsk ledamot av Europaparlamentet är fallet Schweiz en påminnelse om att vissa tyska och franska politiker, som till exempel Nicolas Sarkozy, har gjort beklagliga och hittills misslyckade insatser för att skapa ett enhetligt skattesystem i EU, vilket i själva verket skulle leda till höjda skatter i mitt land. Detta initiativ kommer jag inte att samtycka till. Det förvånar mig därför inte att schweizarna nu klagar över att EU:s centralmakt i Bryssel blandar sig i deras lands inre angelägenheter. Hela denna fråga visar att unionen bör skärskåda sig själv. Den bör reformera sin egen ekonomi på ett sådant sätt att den blir verkligt konkurrenskraftig, utan att tillgripa rättsliga förfaranden, straffpåföljder och krav som är riktade mot tredjeländer eller mot unionens egna medlemmar.

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Tillåt mig att säga bara några få ord.

För det första vill jag bestämt påpeka att kommissionen anser att förbindelserna mellan EU och Schweiz är mycket goda. Kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner hade tillfälle att möta den schweiziska förbundspresidenten den 3 april. De diskuterade dessa mycket goda förbindelser, vilka inte utesluter vissa juridiska problem, som kan liknas vid dem som finns mellan EU:s medlemsstater.

Varje gång som kommissionen anser att fördragen eller gemenskapens rättsliga villkor inte respekteras fullt ut, är kommissionen som fördragens väktare skyldig att reagera. Detta har varit fallet med den fråga som diskuteras, nämligen de skattebeslut som fattats i några av kantonerna i Schweiziska edsförbundet. Det handlar inte om skattekonkurrens. Det handlar om att upprätthålla de bestämmelser som antogs i vårt avtal med Schweiz från 1972. Det handlar inte om skattekonkurrens utan om statligt stöd. Kommissionen inleder mycket ofta detta slags förfarande på grund av misslyckande med att upprätthålla bestämmelser om statligt stöd i medlemsstaterna, och det är en mycket viktig fråga.

Jag vet inte om ni känner till att mer än 20 000 postboxföretag har startats i Schweiz med det enda syftet att undvika beskattning i EU:s medlemsstater. Vi har diskuterat denna fråga med de schweiziska myndigheterna sedan 2005. Vi har inte hittat någon annan lösning än att inleda detta förfarande. Vi ber rådet om mandat att förhandla med de schweiziska myndigheterna för att få en lösning på denna konflikt. Jag hoppas att rådet under de kommande veckorna kommer att ge oss detta mandat, och att vi får stöd från en stor majoritet av medlemsstaterna. Jag hoppas att dessa frågor, som utgör avsevärda problem för tusentals företag inom EU, kommer att lösas under förhandlingarna.

  Talmannen. Debatten om denna punkt är härmed avslutad.

5. De funktionshindrade kvinnornas situation i Europeiska unionen (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Esther Herranz García, för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om de funktionshindrade kvinnornas situation i EU (2006/2277(INI) (A6-0075/2007).

  Esther Herranz García (PPE-DE), föredragande. – (ES) Herr talman! Jag vill börja detta anförande med att tacka parlamentets tjänsteenheter för deras samarbete och stora professionalism under hela utarbetandet av betänkandet som har tagit synnerligen lång tid innan betänkandet nu går till omröstning.

Jag vill också tacka utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män för uppdraget att utarbeta detta betänkande och även parlamentet och talmanskonferensen som har godkänt uppdraget.

Arbetet med betänkandet om situationen för funktionshindrade kvinnor eller kvinnor som delar sin vardag med funktionshindrade personer ger mig en enorm tillfredsställelse med tanke på hur viktig denna fråga är för dem alla och för alla oss som samhälle.

Detta är resultatet av många bidrag under denna period inte bara från mina kolleger i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män utan också från organisationer för funktionshindrade och från Europeiska kommissionen vid mötet med kommissionsledamot Vladimir Špidla.

Betänkandet godkändes nästan enhälligt i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män med bara en nedlagd röst, och detta visar tydligt att detta är ett välavvägt betänkande. Syftet med betänkandet är inte bara att uppmärksamma de funktionshindrade kvinnornas situation utan också den ytterst viktiga roll som spelas av kvinnor med ansvar för att vårda och bistå människor med olika funktionshinder. Syftet är också att uppmärksamma det arbete som utförs av berörda organisationer.

Betänkandet – som vi kommer att rösta om senare här i parlamentet – innehåller en viktig vädjan: både Europeiska kommissionen och medlemsstaterna måste försöka införa och genomföra flexibla åtgärder och ett stödsystem som återspeglar denna grupp människors heterogena sammansättning så att åtgärderna kan tillämpas och anpassas till varje enskilt fall, eftersom det inte finns utrymme för några stereotyper här och eftersom kvinnor i allmänhet lider under en dubbel diskriminering. Å ena sidan därför att de är kvinnor – vilket tyvärr fortfarande är en belastning i många regioner i EU – och å andra sidan därför att de är funktionshindrade.

Vi måste få fram lämpliga resurser och politiska insatser med innovativa tjänster för att kunna garantera ett så oberoende och självständigt liv som möjligt.

Jag vill också framhålla vikten av att utveckla informations- och kommunikationsteknik, ett grundläggande redskap för att integrera funktionshindrade personer i samhället.

Det är viktigt att öka allmänhetens kunskap redan från barndomen eftersom det är barnen som håller nyckeln till framtiden i sina händer.

Vi måste fortsätta att främja hänsyn och debatt för att successivt komma fram till en situation där lika möjligheter är en realitet för alla oavsett deras kön eller deras sociala, ekonomiska eller politiska ställning.

Slutligen vill jag framhålla den roll som spelas av familjerna – i synnerhet av kvinnor som i de allra flesta fall är ansvariga för vården av funktionshindrade personer – och den ytterst viktiga roll som dagligen spelas av organisationerna för funktionshindrade.

Det är viktigt att stödja och erkänna familjernas och organisationernas arbete, ur både ekonomisk och social synvinkel, eftersom det i många fall är en verksamhet som kräver ett totalt engagemang som leder till isolering.

Även om detta är en underordnad fråga anser jag därför att vi inom EU:s institutioner alla måste tänka på att arbeta tillsammans i detta syfte.

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (ES) Herr talman, herr föredragande, mina damer och herrar! Europeiska kommissionen engagerar sig för de funktionshindrade kvinnorna som är offer för en dubbel diskriminering: både på grund av kön och på grund av funktionshinder.

De olika former av diskriminering som drabbar funktionshindrade kvinnor och ungdomar hindrar dem från att leva ett självständigt liv eftersom dessa hinder ofta innebär att de inte får tillgång till utbildning och till arbetsmarknaden.

Det är helt oacceptabelt att omkring 80 procent av de funktionshindrade kvinnorna är offer för våld. Risken för sexuellt utnyttjande är fyra gånger större för funktionshindrade kvinnor än för kvinnor utan funktionshinder. EU måste skydda dessa människors rättigheter och se till att de får effektiv tillgång till alla former av skydd.

Jag vill tacka Esther Herranz García som har tagit initiativet till betänkandet i syfte att öka allmänhetens kunskap om den dramatiska situation jag nyss har nämnt.

Under Europeiska året för lika möjligheter för alla är det ytterst lämpligt att parlamentet antar en resolution om de funktionshindrade kvinnornas situation i EU. I resolutionsförslaget nämns med all rätt FN:s konvention om funktionshindrade personers rättigheter som på Europeiska gemenskapens vägnar undertecknades av Europeiska kommissionen samma dag som det blev möjligt att underteckna den, den 30 mars i år. Minst 22 medlemsstater har undertecknat konventionen. Dessutom vill jag påpeka att kommissionen gav inspiration till de specifika bestämmelser i konventionen som handlar om respekt för de funktionshindrade kvinnornas mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

Parlamentets antagande av resolutionen ligger också helt i linje med EU:s strategi på området funktionshinder, en strategi som bidrar till genomförandet av de åtgärder som nämns i betänkandet. Kommissionen arbetar därför redan med tillämpningen av de bestämmelser i direktivet som gäller bekämpandet av den diskriminering som särskilt drabbar funktionshindrade personer som vill ha tillgång till anställning och yrkesutbildning. I den nya förordningen om strukturfonderna införs dessutom tillgänglighet för funktionshindrade personer som ett kriterium vid urval av projekt.

Jag noterar också uppmaningen till kommissionen att utarbeta en lagstiftning för att garantera funktionshindrade mäns och kvinnors oberoende. I detta sammanhang avser kommissionen att göra en konsekvensanalys för att undersöka möjligheten att föreslå ny lagstiftning i detta avseende med stöd av artikel 13 i fördraget som gör det möjligt att utvidga de nuvarande direktivens tillämpningsområde.

Till sist vill jag nämna att kommissionen inom kort kommer att inleda en undersökning av de funktionshindrade kvinnornas nuvarande situation med beaktande av bestämmelserna i FN-konventionen. Denna undersökning kommer att ge oss underlag för att definiera specifika insatser och den kommer också att göra det möjligt för kommissionen att samla in uppgifter och information.

  Anna Záborská, för PPE-DE-gruppen. – (SK) I det betänkande som utarbetats av min kollega Esther Herranz García uppmanas vi att ändra vår inställning till funktionshindrade personer. Tillsammans med dem måste vi fråga vilken solidaritet de faktiskt behöver, och dessutom bör vi acceptera allt som dessa människor erbjuder som ett vittnesbörd om deras livs obestridliga värde. Men jag ställer mig frågan om de politiska institutionerna på alla nivåer kan ta detta steg. Som läkare och som kvinna som sympatiserar med de funktionshindrade kvinnorna betraktar jag inte deras situation som ett straff utan som ett område där det mänskliga samhället kan få stor inspiration och som en vacker källa för en värld som bygger på solidaritet, hopp och kärlek.

Personer med funktionshinder är en mycket stor inspirationskälla för oss. Med sina moraliska och andliga resurser har de ett oförytterligt värde för mänskligheten. De visar oss och lär oss att människor har ett värde helt enkelt genom att de finns till och inte genom vad de äger eller genom vad de kan producera. Det europeiska samhället, som ofta är förslavat under den ekonomiska nyliberalismens skadliga inflytande, förstår inte dessa saker. En person med funktionshinder representerar en levande utmaning för den mänsklighet vi alla tillhör.

Betänkandet innebär också en utmaning för oss att vi ska respektera alla dem som formellt eller informellt tar hand om personer med funktionshinder. Alla institutioner bör eftersträva ett formellt erkännande av dem som tar hand om personer med funktionshinder. Avslutningsvis vill jag därför kräva att Europeiska kommissionen ska genomföra en undersökning om erkännandet av det informella arbete som utförs inom vården av personer med funktionshinder.

  Lissy Gröner, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Detta betänkande, som innebär att kvinnor med funktionshinder sätts i centrum för vårt arbete, är ytterst viktigt för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet.

Det finns en rad rättsliga instrument som till exempel FN-konventionen, stadgan om de grundläggande rättigheterna, artikel 13 [i fördraget om Europeiska unionen] och manifestet om kvinnor med funktionshinder som vi bör studera mycket noga. Det är uppenbart på alla nivåer att kvinnor inte är offer. Det är snarare så att de ständigt missgynnas. Denna omfattande diskriminering måste också återspeglas i de åtgärder som EU vidtar.

Vi har utnämnt år 2007 till Europeiska året för lika möjligheter för alla. Men även här utgör kvinnor, särskilt kvinnor med funktionshinder, en marginell grupp. Som kommissionsledamot Joaquín Almunia så otvetydigt har framhållit utsätts 80 procent av kvinnorna med funktionshinder för våld, våld i vardagen. De utsätts ständigt för våld och framför allt utsätts de mycket oftare för sexuellt våld.

I Daphne-programmet måste därför detta våld bekämpas med större eftertryck, och vi måste också stärka nätverken för kvinnor med funktionshinder. I sina arbetsliv har kvinnor dubbelt så stora svårigheter om de lider av ett funktionshinder. De lider under alla omständigheter redan. Arbetslöshetsnivåerna bland kvinnor ligger över genomsnittet, och den sociala utslagningen av funktionshindrade personer ökar i en takt som inte längre är acceptabel.

Därför måste vi använda den bästa modellen från alla EU-länder som exempel och mycket bättre utnyttja Europeiska socialfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden för att främja modellprojekt och påminna medlemsstaterna om deras skyldigheter. Vi har skrivit in integreringen av ett jämställdhetsperspektiv i de strukturella bestämmelserna men vi har inga medel för att vidta sanktioner mot de medlemsstater som inte tillämpar denna integrering. Detta är ett ganska centralt krav. Det är uppenbart att det krävs större påtryckningar här.

Vi kräver integrerad utbildning. Detta är nödvändigt för båda könen. Det är en mycket viktig lärdom för personer både med och utan funktionshinder att redan i förskolan förberedas för att leva ett självständigt liv. För att nå detta mål får vi inte förlita oss på välgörenhet och vi måste avgjort hjälpa män och kvinnor att ta vara på sina rättigheter. Dessutom måste vi se till att de inte bara får obehindrad tillgång till byggnader och lokal kollektivtrafik utan också till nya medier.

Jag hoppas också att Europeiska jämställdhetsinstitutet kan informera organisationerna om bästa praxis. Var och en av oss kan vakna i morgon och lida av ett funktionshinder. Vad som är viktigt är att stärka varje persons egenart och sätta värde på hans eller hennes unika personlighet. Då kommer vi verkligen att vara överens i många frågor.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för ett bra och oerhört viktigt betänkande.

Vi i GUE/NGL-gruppen anser att funktionshindrade kvinnors situation kräver att uppmärksammas och åtgärdas. Funktionshindrade diskrimineras, och kvinnor diskrimineras. Funktionshindrade kvinnor diskrimineras alltså dubbelt, för att inte tala om den ytterligare diskriminering som finns om man råkar vara kvinna, funktionshindrad, av en annan etnisk bakgrund och av en annan sexuell läggning.

Det är medlemsstaterna och samhället som har ett ansvar för att undanröja alla hinder för fullständig delaktighet i samhället för alla människor. Särskilt måste man då beakta funktionshindrade kvinnors situation. Det kan aldrig vara den funktionshindrade eller den funktionshindrades anhöriga som har ansvaret. Vi har ett kollektivt, gemensamt ansvar att forma ett samhälle som är solidariskt och där vi tar ansvar för alla människors fulla delaktighet. Det gäller i alla sammanhang, bland annat vid studier, i arbetslivet och i det sociala och kulturella livet.

I flera medlemsstater är det kvinnorna som bär huvudansvaret för vård av funktionshindrade barn och funktionshindrade anhöriga. Jag såg ett citat av en mamma till ett funktionshindrat barn som var väldigt talande. Hon uttryckte sig så här: ”Jag är inte bara mamma utan till exempel även sjukgymnast, arbetsterapeut, sjuksköterska, neurolog, lärare och bostadsanpassare.”

Kvinnorna är alltså inte endast vårdare utan måste också kämpa för funktionshindrades rättigheter. Jag tycker att det blir väldigt tydligt i detta betänkande att det är kvinnorna som ofta bär huvudansvaret. Det är inte acceptabelt. Det är inte kvinnornas, utan samhällets ansvar att ge alla funktionshindrade och deras familjer förutsättningar för självständiga liv och självbestämmande. Det är naturligtvis också ett jämställdhetskrav.

Fysiskt och psykiskt funktionshindrade flickor och kvinnor är mer utsatta för våld och sexuella övergrepp än andra grupper. Det är alltså inte nog med att de diskrimineras för sitt funktionshinder, utan dessutom utsätts de för övergrepp. Särskilt psykiskt funktionshindrade kvinnor utsätts, ofta av någon i den funktionshindrade kvinnans omedelbara närhet. Det är en fruktansvärd utsatthet dessa kvinnor lever under. Vi måste se och synliggöra detta våld för att kunna stoppa övergreppen.

Det är inte vår medkänsla som funktionshindrade kvinnor behöver eller kräver, det är sina självklara rättigheter att delta fullt ut i samhället.

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Ett samhälle bedöms utifrån dess inställning till svaga, sjuka och funktionshindrade. Alla handlingar som syftar till att ge stöd till funktionshindrade, sjuka eller personer med svårighet att anpassa sig till sin omgivning förhindrar därför inte bara social utestängning och fattigdom, utan främjar även den sociala integrationen. Dessutom förbättrar dessa handlingar livskvaliteten samt den mentala och fysiska hälsan hos personer som har någon form av handikapp och gör det därmed möjligt för dem att leva ett meningsfullt liv.

Alla åtgärder för att informera och öka kunskapen om funktionshinder och som ger de funktionshindrade tillgång till byggnader och utbildningsmöjligheter, minskar byråkratin i stödsystemet och ökar finansieringen, i synnerhet för funktionshindrade kvinnor och barn, bör prioriteras inom program på både nationell och EU-nivå. Det är viktigt att förbättra tillgången till arbetsmarknaden och även till Internet, att använda skatteincitament som syftar till att fler funktionshindrade anställs samt att göra arbetstiden flexiblare, särskilt för mödrar med funktionshindrade barn.

Lika viktigt är det att göra institutionerna mer tillgängliga, att förbättra övervakningen över hur medlen anslås, att tillhandahålla övergripande sjukgymnastik och psykologiskt stöd och att öka antalet certifierade terapeuter och instruktörer.

Emellertid får man inte uppmuntra till egoism genom att ge stöd och hjälp till funktionshindrade som främjar deras fysiska och personliga utveckling. Problemet, särskilt i mitt land och i andra fattiga länder som har anslutit sig till EU, är inte så mycket bristen på att vilja hjälpa personer som har någon form av fysisk eller mental störning, utan snarare att det råder fattigdom och arbetslöshet. Det saknas finansiering till transport, rullstolar och annan utrustning som tillsammans med åtgärder för att tillgängliggöra byggnader för funktionshindrade skulle kunna underlätta deras rörlighet.

Nästan 15 procent av Polens invånare är funktionshindrade. Dessa personer ställs dagligen inför många problem trots att det finns ett stort nätverk av icke-statliga organisationer och massor med frivilliga som vill ägna sin tid till att hjälpa andra. I Polen saknas skolor för autistiska barn, det saknas läroböcker med blindskrift för de blinda, och fattiga funktionshindrade har inte råd att köpa särskilt anpassade bilar. Dessutom har man tagit bort nästan alla skattelättnader för människor som på grund av låga pensioner redan lever i fattigdom och ibland en extrem sådan.

Särskilt de tidigare socialistregeringarna följde makroekonomiska mål när det gällde funktionshindrade. De avskaffade familjevänliga skattelättnader och minskade kraftigt förmånerna för funktionshindrade. Detta hände när Polen anpassade sin lagstiftning till EU-rätten där nyliberal utilitarism är vad som räknas hellre än mänskligt värde och mänsklig värdighet.

De flesta psykiskt sjuka barn går i specialanpassade skolor i stället för vanliga, vilket inte hjälper deras integrering. Därför kommer även de mest väl utarbetade och noggranna rapporter om funktionshinder att förbli teoretiska. På grund av de välbärgades girighet och att de moraliska värderingarna och principerna har ersatts med marknadslagar och kapitalets fria rörlighet i en riktning, nämligen den från de fattiga till de rika, finns det ingen möjlighet att dessa rapporter praktiskt kommer att kunna genomföras. Därför vädjar vi än en gång om solidaritet. Det krävs inte bara solidaritet i EU:s dokument, utan även i de beslut som fattas och de åtgärder som vidtas. Särskilt vädjar vi om solidaritet till de beslutsfattare som ansvarar för skyddet av vår hälsa och vårt samhälle.

  Lydia Schenardi, för ITS-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns ungefär 250 miljoner funktionshindrade kvinnor i världen. Vidare är sysselsättningsgraden i EU bland funktionshindrade kvinnor 2 procent jämfört med 36 procent för funktionshindrade män. Dessa kvinnor är underrepresenterade och finns ibland inte alls med på många områden inom det sociala, yrkesmässiga, kulturella och politiska livet, inte bara i Frankrike utan i hela EU.

Enligt fransk lag måste företag med över 20 anställda uppnå målet att 6 procent av arbetsstyrkan ska utgöras av funktionshindrade. Emellertid är den genomsnittliga sysselsättningsgraden för funktionshindrade i verkligheten endast 4 procent. Det är fullständigt orättvist att företag ska kunna föredra att betala böter och i vissa fall mycket höga böter i stället för att anställa funktionshindrade personer. Av de funktionshindrade kvinnorna söker 40 procent ständigt efter ett arbete. Denna absurda situation måste upphöra.

Sammanfattningsvis förvånas jag över att metoderna för bland annat kvotering och positiv diskriminering, vilka bland andra används flitigt även i parlamentet, samt främjande av utländska medborgares rättigheter i EU och kvinnligt deltagande i politiska partier och beslutsfattande organ varken rekommenderas lika kraftfullt för funktionshindrade kvinnor eller överhuvudtaget tas upp i betänkandet. EU är verkligen ett Europa i flera hastigheter.

  Hiltrud Breyer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Konventionen om funktionshindrade personers rättigheter som trädde i kraft i början av april är en milstolpe för de funktionshindrades rättigheter. Enligt denna konvention har alla de 650 miljoner funktionshindrade i världen samma rättigheter som personer utan funktionshinder. Den omfattar medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och erbjuder därför ett effektivt rättsligt skydd. För första gången erkänns funktionshinder som en fråga på området för mänskliga rättigheter. Det är beklagligt, och jag skulle verkligen uppskatta ytterligare ett uttalande från kommissionen, att EU-kommissionen fick kalla fötter och vägrade att skriva under tilläggsprotokollet enligt vilket personer och organisationer skulle få rätt att överklaga till FN:s expertkommitté.

När vi här i parlamentet talar om funktionshindrade och särskilt om funktionshindrade kvinnor och flickor, måste vi gång på gång fråga oss om vi inte skulle tjäna på att tala om den förhindrande omgivningen. När vi tittar på denna byggnad och på alla andra institutionsbyggnader, även de som tillhör EU-institutionerna, blir det tydligt att vi fortfarande har mycket arbete framför oss för att faktiskt förbättra deras möjligheter. Här i parlamentet skulle till exempel en funktionshindrad kvinna eller flicka endast kunna ta sig till matsalen via godshissen. Detta är mycket beklagligt och vi måste verkligen lösa våra egna problem och inse att vi tyvärr också bidrar till att dessa personer saknar en rimlig rörelsefrihet.

Över hela världen är det i första hand kvinnor som måste stå ut med en dubbel dos diskriminering. Det är emellertid viktigt i fråga om dessa kvinnor och flickor att vi inte bara talar om deras olycka för de har också en självkänsla och, trots sitt handikapp, naturligtvis samma rättigheter när det gäller att forma samhället.

Det är särskilt beklagligt att funktionshindrade flickor och kvinnor får mycket mer än sin beskärda del av sexuellt våld, må det komma från familjemedlemmar, vård- eller annan personal. I synnerhet är det också mycket svårt när det gäller dessa kvinnor att de är utsatta och inte har samma rättigheter när det gäller att gifta sig eller skaffa familj. Det händer fortfarande att funktionshindrade flickor och kvinnor steriliseras och tvingas att genomgå aborter. Det förekommer många fler tvångsaborter och eftersom dessa kvinnor inte ges samma rättigheter när det gäller sexualitet eller moderskap, begränsas även deras rätt till reproduktion kraftigt.

Enligt FN-rapporten förvärvsarbetar endast en fjärdedel av de funktionshindrade kvinnorna. Vi måste genomföra en verklig förändring av detta på EU-nivå. Vi vet också att delar av de funktionshindrade kvinnorna endast tjänar hälften av vad männen gör. Här bör vi också be EU om mer detaljerade uppgifter. Vi vet redan att det trots principen om lika lön för lika arbete råder en påtaglig skillnad mellan män och kvinnor när det gäller funktionshindrade kvinnor. Det är verkligen chockerande.

Enligt uppskattningar från Unesco kan endast 3 procent av världens funktionshindrade läsa och skriva och denna siffra uppskattas till 1 procent för funktionshindrade kvinnor och flickor. Vi måste göra mycket större insatser på detta område av humanitärt bistånd, men vi måste också återigen sätta ämnet för utbildningsmöjligheter och ökad utbildning högt på agendan, särskilt för funktionshindrade flickor. Medlemsstaterna måste göra mycket mer på detta område.

Därför är det ytterst viktigt att vi kommer i gång med denna fråga på EU-nivå och att frågan ägnas mycket mer uppmärksamhet. Jag anser emellertid att det är mycket viktigt att vår resolution inte hamnar bakom FN-konventionen. Där måste vi verkligen klargöra att dessa kvinnor naturligtvis inte bara vill ses som offer. De vill göra klart att de trots sitt handikapp inte ska diskrimineras på arbetsmarknaden eller när det gäller utbildning. Vi måste fästa större vikt vid att skydda dessa kvinnor mot våld och sända ett mycket tydligt budskap.

Jag hoppas att vi verkligen kan gå framåt med vår resolution och inte hamna bakom FN-konventionen.

  Amalia Sartori, (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Även jag vill först av allt gratulera Esther Herranz García till det arbete hon har utfört och till hennes åtagande att slutföra detta betänkande.

När det gäller dess innehåll tror jag att det ligger i allas intresse om jag nämner ett par huvudpunkter som kännetecknar vårt arbete. Betänkandet har verkligen påverkat mig, och min första punkt är att jag anser att det är viktigt för vår relation med medlemsstaterna att betona att kostnaderna för funktionshindrade ska bäras av hela EU. Den andra punkten är att alla bestämmelser, direktiv, projekt och planer som utarbetas av EU:s institutioner måste ta hänsyn till att det finns funktionshindrade medborgare i våra länder och att de alltid utgör en viktig del när vi ska anta nya bestämmelser. Den tredje punkten gäller behovet av att ge ekonomisk och social värdighet till de anställda inom vården.

Jag är säker på att det nu i varje land råder en känsla av att det rätta svaret på problemet med funktionshinder är att på bästa sätt ta vara på varje persons återstående förmåga och ställa denna till hela gemenskapens förfogande. Det är den bästa lösningen för de funktionshindrade och för oss alla.

Vi arbetar för att våra länder ska kunna få en allt större ekonomisk tillväxt och utveckling eftersom vi anser att endast en kulturellt och ekonomiskt rik gemenskap kan tillhandahålla de lösningar som man förväntar sig i dessa världar.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Under detta europeiska år för lika möjligheter för alla, som vi hoppas gäller för alla oavsett kön, är detta betänkande särskilt viktigt då det uppmärksammar de funktionshindrade kvinnorna vilka är särskilt utsatta för olika former av diskriminering.

Jag gratulerar därför föredraganden till hennes arbete och uttrycker min förhoppning att kommissionen och medlemsstaterna vederbörligen antar förslagen i betänkandet. Vi vet att funktionshindrade och deras familjer dagligen ställs inför många svårigheter. De behöver hjälp och åtgärder som tar hänsyn till deras speciella situation så att de fullt ut kan delta i samhällets olika aktiviteter.

Därför måste man integrera de funktionshindrades behov och kvinnornas rättigheter i all politik på nationell, regional och lokal nivå och framför allt inom stadsplanerings-, utbildnings-, sysselsättnings-, bostads-, transport- och hälsovårdspolitiken samt inom de sociala tjänsterna, inklusive personlig service där det är tillämpbart.

Vad som därför behövs är kraftiga politiska åtgärder som stöds av betydande investeringar inom särskilt känsliga områden för att kunna garantera lika möjligheter för kvinnor och funktionshindrade. De offentliga prioriteringarna måste ändras för att detta ska kunna genomföras.

Vi kan inte fortsätta prioritera det nominella konvergenskriteriet i stabilitets- och tillväxtpakten och sedan skära ned på de offentliga investeringarna som man gjorde i Portugal vilket ledde till nedläggning av förlossningsavdelningar, jourtjänster, sjukvård och skolor. Detta underminerar de mänskliga rättigheterna, särskilt för samhällets mest utsatta grupper som kvinnor och funktionshindrade.

Det är fel att säga att vi vill ha lika möjligheter för alla och att inleda en propagandakampanj endast för att driva en nyliberal politik som förvärrar ojämlikhet och social orättvisa. Utöver avsiktsförklaringar behöver vi en politisk förändring för att kunna prioritera social rättvisa och en riktig politik för social delaktighet samt lika möjligheter för alla, oavsett kön.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för tillfället att hålla en så omfattande debatt om funktionshindrade personer i allmänhet och om funktionshindrade kvinnor i synnerhet.

Ytterligare en EU-resolution om en utsatt social grupp, men i vilken utsträckning genomförs parlamentets förslag? I vilken utsträckning påverkar de politiken som riktas till regionerna? I vilken utsträckning tas specifika och speciella fall av funktionshinder upp? Må det vara ett stort och synligt funktionshinder eller ett litet och osynligt. I vilken utsträckning planeras ny teknik och behandlingsmetoder för funktionshindrade? Hur kan vi garantera dem mänsklig vård? Hur disponeras de europeiska strukturfonderna för att kunna underlätta livet för funktionshindrade? Särskilt när det gäller funktionshindrade kvinnor med tanke på att de har fulla, men speciella, rättigheter till en utbildning, ett arbete och ett liv. Funktionshindrade kvinnor vill också ha ett komplett familjeliv, precis som min vän Hiltrud Breyer helt korrekt nämnde.

För att kunna hjälpa måste vi naturligtvis komma ihåg att det är kvinnor som tar hand om de funktionshindrade och att dessa kvinnor också har rättigheter. Garanterar vi att de kvinnor som tar hand om de funktionshindrade kan utveckla sina meriter från detta arbete så att de kan vidareanvända dem? Erkänner vi kvinnornas arbete i familjen, skolan och samhället? Erkänner vi deras frivilliga arbete? I dag har vi en möjlighet att inte bara rösta, utan även undersöka hur vi med specifika åtgärder kan genomföra allt som vi vill för de funktionshindrade kvinnorna.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Esther Heranz Garcia för hennes arbete som föredragande.

Jag tror att alla här i kammaren håller med om att funktionshindrade kvinnor ofta är de mest sårbara individerna, och EU:s värderingar är en uppmaning för oss att skydda och förbättra möjligheterna för funktionshindrade kvinnor. Ett sätt att ta itu med detta problem är att skapa mer utbildning och möjligheter på arbetsmarknaden för kvinnor med funktionshinder, och därigenom ge dem oberoende och minska trycket på deras vårdare.

Utan ordentlig utbildning är det mycket svårt att komma in på dagens arbetsmarknad och att ha någon framgång. Men om vi infogar utbildningsprogram för personer med funktionshinder i våra skolsystem och uppmuntrar till livslångt lärande för kvinnor med funktionshinder skulle vi göra det möjligt för dessa kvinnor att försörja sig själva och vara oberoende.

Medlemsstaterna bör också uppmuntra arbetsgivarna att anställa medborgare med funktionshinder genom att skapa ekonomiska stimulansåtgärder för detta. Förslaget i utkastet till resolution är ett steg i rätt riktning i det avseendet.

Det finns inte två människor som är lika, och även när vi börjar kategorisera och etikettera människor måste vi komma ihåg att varje mänsklig varelse är individuell och har unika behov. EU:s medlemsstater måste ta hänsyn till detta när de överväger lagstiftning som rör kvinnor med funktionshinder. Dessa kvinnor utgör en mycket mångfaldig grupp och alla åtgärder som görs för att stödja dessa kvinnor måste ta denna mångfald i beaktande.

Slutligen är det i år Europeiska året för lika möjligheter för alla. I går påbörjade vi en europeisk lastbilsturné för att sända detta budskap till alla i EU. Jag anser att det är mycket viktigt att detta prioriteras under Europeiska året för lika möjligheter för alla så att situationen för kvinnor med funktionshinder förbättras.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – Aş dori să felicit raportorul pentru munca depusă şi aş dori să subliniez importanţa acestui subiect pentru dezvoltarea economică şi socială a Uniunii Europene. Avem nevoie de o Europă socială şi, tocmai de aceea, cred că persoanele cu handicap au un rol important şi un loc al lor în Uniunea Europeană. Europa va avea succes doar dacă utilizăm creativitatea tuturor cetăţenilor săi. Anul 2007 este anul egalităţii de şanse, dar, din păcate, deşi una din patru familii are o persoană cu handicap printre membrii săi, nu îi vedem nici pe stradă, nici în sălile de concerte, nici în mijloacele de transport în comun. Tocmai de aceea cred că avem obligaţia să facem mai mult pentru persoanele cu handicap. În acest sens, cred că utilizarea tehnologiei informaţiei şi a comunicării va ajuta persoanele cu handicap să se integreze în viaţa economică şi socială. În special, rolul femeilor este extrem de important şi delicat şi, de aceea, o atenţie deosebită trebuie acordată acestui subiect. Este important, întâi şi întâi, ca femeile cu handicap să poate fi integrate în câmpul muncii, dar, în acelaşi timp, să poată deveni mame şi să poată să aibă grijă de familia lor. Este importantă reconcilierea vieţii profesionale cu viaţa de familie şi, de aceea, cred că rolul femeilor cu handicap este important şi trebuie să protejăm aceşti cetăţeni pentru a se integra în Europa. Felicit încă o dată raportorul şi aş dori ca prin revizuirea pieţei interne, pe care Comisia Europeană o va efectua şi, de asemenea, prin măsurile viitoare pe care le vom lua, să ne gândim la persoanele care îngrijesc oamenii cu handicap, la femeile cu handicap, pentru a le putea oferi condiţii cât mai bune.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

6. Meddelande om rådets gemensamma ståndpunkter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 11.20 och återupptogs kl. 12.00.)

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

7. Meddelande från ordförandeskapet

  Talmannen. Mina damer och herrar! Talmanskonferensen har bett mig att göra ett uttalande i detta sammanhang och jag kan med bestämdhet säga att det inte kommer att bli någon debatt eller några diskussioner i denna fråga. Inte heller får några anföranden hållas.

Talmanskonferensen har bett mig att läsa upp formuleringen av ett pressmeddelande som publicerades i går av parlamentets talman och att framföra ytterligare en kommentar i samband med detta uttalande.

Med en mycket stor majoritet antog talmanskonferensen innehållet i det pressmeddelande som Europaparlamentets talman offentliggjorde i går i frågan om Bronisław Geremeks mandat. Pressmeddelandet från i går lyder:

”Europaparlamentet har ännu inte fått något meddelande från de polska myndigheterna när det gäller Bronisław Geremeks mandat. Bronisław Geremek är en ansedd politiker som alltid har varit förespråkare för demokrati i sitt eget land och för den europeiska integrationen. Vi kommer att undersöka alla rättsliga vägar för att se till att Bronisław Geremek kan fortsätta sitt arbete.”

(Livliga applåder)

Mitt uttalande från i går fortsätter så här: ”Enligt våra uppgifter undersöker den konstitutionella domstolen i Polen nu även den ifrågasatta lag som upphävandet av Bronisław Geremeks mandat är baserat på. Ett beslut från domstolen förväntas komma under nästa vecka. Jag har gett Europaparlamentets rättstjänst i uppdrag att kontrollera den exakta rättsliga ställningen. Denna fråga kommer också att diskuteras i morgon på talmanskonferensen.”

Mina damer och herrar! Detta har nu skett och talmanskonferensen uttrycker sympati och solidaritet med vår kollega Bronisław Geremek.

(Livliga applåder)

8. Omröstning

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

8.1. Att förenkla och rationalisera rapporterna om det praktiska genomförandet av direktiv om hälsoskydd och arbetsmiljö (omröstning)

– Betänkande (A6-0059/2007) av Ilda Figueiredo

8.2. Kompensation för vissa fiskeriprodukter (omröstning)

– Betänkande (A6-0083/2007) av Duarte Freitas

8.3. Ändring av beslut 2004/585/EG om inrättande av regionala rådgivande nämnder inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (omröstning)

– Betänkande (A6-0078/2007) av Elspeth Attwooll

8.4. De funktionshindrade kvinnornas situation i Europeiska unionen (omröstning)

– Betänkande (A6-0075/2007) av Esther Herranz García

8.5. Grunduppgifter om köpkraftspariteter (beräkning och spridning) (omröstning)

– Betänkande (A6-0077/2007) av Sharon Bowles

8.6. Grupper för snabba ingripanden vid gränserna (omröstning)

– Betänkande (A6-0135/2007) av Gérard Deprez

8.7. Bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna (omröstning)

– Betänkande (A6-0085/2007) av Ioannis Gklavakis

8.8. Galileo (omröstning)

– Förslag till resolution: B6-0155/2007

8.9. Årsrapport om de mänskliga rättigheterna i världen 2006 och EU:s politik på området (omröstning)

– Betänkande (A6-0128/2007) av Simon Coveney

– Före omröstningen om ändringsförslag 19:

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag har ett muntligt förslag till ändring av ändringsförslag 19, så att andra hälften av punkten inkluderar orden ”begär en utökning av den temporära internationella mekanismen och”, och sedan fortsätter ”uppmanar rådet och kommissionen att noga övervaka de ändrade förhållandena” etc. Detta muntliga ändringsförslag skulle därför helt enkelt lägga till några ord från den ursprungliga punkten 28 till texten i ändringsförslag 19.

  Simon Coveney (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Som föredragande har jag inga invändningar mot att dessa ord läggs till.

(Det muntliga ändringsförslaget godkändes.)

– Före omröstningen om punkt 94:

  Simon Coveney (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! För att vi ska vara exakta och uppdatera fakta när det gäller punkt 94 föreslår jag att vi i vårt muntliga ändringsförslag lägger till orden ”men välkomnar att detta stöd återinförs från och med februari 2007”.

(Det muntliga ändringsförslaget godkändes.)

– Före omröstningen om ändringsförslag 13:

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag lovar att det här är sista gången. Jag vill föreslå ett litet och effektivt ändringsförslag till ändringsförslag 13, så att det lyder: ”uppmanar sina utskott att göra alla rimliga ansträngningar för att respektera jämställdheten mellan könen”.

Det skulle göra det möjligt för ALDE-gruppen att rösta för detta ändringstillägg. Annars måste vi lägga ned vår röst, eftersom den ursprungliga texten ger alltför stränga föreskrifter. Jag hoppas att detta muntliga ändringstillägg kan godtas och att det kanske till och med gör att föredraganden kan godta ändringsförslaget.

  Simon Coveney (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Som ledamöterna i PPE-DE-gruppen känner till har jag rekommenderat att vi förkastar detta ändringsförslag eftersom jag ansåg att det medförde alltför stränga föreskrifter. Men med det muntliga ändringsförslaget kan jag som föredragande godta ändringsförslaget i dess helhet.

(Det muntliga ändringsförslaget godkändes.)

– Före omröstningen om punkt 150:

  Józef Pinior (PSE). – (EN) Herr talman! Jag föreslår att ordet ”välkomnar” ersätts med ordet ”noterar” i punkt 150. Resten av meningen bibehålls.

(Det muntliga ändringsförslaget godkändes inte.)

8.10. Moratorium för dödsstraff (omröstning)

– Förslag till resolution: B6-0164/2007

– Före omröstningen:

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Herr talman! I den fjärde strecksatsen, där det står att uttalandet undertecknades av 85 länder, vill jag lägga till ordet ”inledningsvis”, så att satsen lyder ”som inledningsvis undertecknades av 85 länder”.

(Det muntliga ändringsförslaget godkändes.)

8.11. Homofobi i Europa (omröstning)

– Förslag till resolution: RC-B6-0167/2007

– Före omröstningen:

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Före omröstningen vill jag kort påpeka en sak. När det gäller semantiken överensstämmer inte innehållet i resolutionen med begreppet homofobi. Ordet i titeln har inte använts korrekt.

– Före omröstningen om punkt 12a:

  Kathalijne Maria Buitenweg (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Efter debatten om kommissionens uttalande vill vi uppdatera resolutionsförslaget genom att lägga till en ny punkt 12a som skulle lyda: ”Europaparlamentet välkomnar att kommissionen har påbörjat förfarandet med ett nytt direktiv som skulle öka omfattningen av direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling när det gäller anställning och social sysselsättning till att även omfatta områden för diskriminering utanför arbetsmarknaden.

(Det muntliga ändringsförslaget godkändes inte.)

8.12. De offentliga finanserna i EMU 2006 (omröstning)

– Betänkande (A6-0076/2007) av Kurt Joachim Lauk

  Talmannen. Omröstningen är avslutad.

9. Röstförklaringar

– Betänkande (A6-0059/2007) av Ilda Figueiredo

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! Det ökade rädslan för förlorade arbetstillfällen förorsakar inte enbart olika sjukdomar som innebär höga kostnader för företag och sjukförsäkningsbolag och risken för fattigdom, utan minskar också möjligheterna och lusten för kvinnor i Europa att skaffa barn. Barn ska nu inte längre vara orsak till fattigdomsfällan och det avsiktliga beslutet att ha ett hem och en familj ska inte längre bestraffas med ett liv som fattighjon. Om vi fortsätter att driva vår politik som handlar om att sätta människor i heltidsarbete och säkra arbetstillfällen minskar vi inte bara sjukfrånvaronivån utan hjälper också till att öka barnafödandet igen.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Frågorna om arbetstagarnas arbetsvillkor och hälsa, organisationen av hälsovård, hygien och säkerhet på arbetsplatsen och listan över arbetsrelaterade sjukdomar trädde i kraft i gemenskapen 1989 med offentliggörandet av ramdirektiv 89/391. Andra direktiv som täcker olika aspekter av hygien och säkerhet på arbetsplatsen har antagits sedan dess.

Antagandet av detta betänkande kommer förhoppningsvis att leda till att man lägger större uppmärksamhet vid att genomföra dessa direktiv på ett effektivt sätt och på arbetsförhållanden som ska minska den årliga siffran på över 4 miljoner arbetsrelaterade olyckor och över 4 500 dödsfall och skador som leder till permanent arbetsoförmåga över hela EU.

Vi är övertygade om att vi behöver en politik som innebär en verklig förbättring av rutinerna i olika medlemsstater. Kommissionen måste snarast lägga fram ett mer utförligt betänkande om den nuvarande situationen när det gäller arbetstagarnas hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. Dessutom måste Internationella arbetsorganisationens konventioner och annan lagstiftning på dessa områden genomföras.

Betänkande (A6-0083/2007) av Duarte Freitas

  Jean-Claude Fruteau (PSE), skriftlig. – (FR) Freitasbetänkandet, som vi ska rösta om i dag, handlar om de yttre randområdena och i synnerhet om Réunion. De yttersta randområdena har geografiska och geopolitiska begränsningar som innebär att de är mer isolerade och att de har svårare att exportera sina varor till Europa.

Detta system, som är konstruerat för att kompensera för extra kostnader, stöder den lokala fiskesektorn genom att man bereder fiskprodukter som sedan transporteras och saluförs i Europa. Det bidrar också till att öka konkurrenskraften hos lokala företag och fiskesektorn på EU-nivå. Att detta kompensationssystem är effektivt kan illustreras av att kompensationen har gjort att Réunion har ökat volymen och värdet av sin export sedan 2000.

En förnyelse av kompensationssystemet gör att vi kan fortsätta våra insatser för att föra in den industriella kustfiskesektorn med långrev i de yttersta randområdena i den inre marknaden. Dessa insatser måste stödjas av andra faktorer, som att ta hänsyn till förändringen av oljepriser, eftersom vi måste komma ihåg att de yttersta regionerna är beroende av olja och att transportkostnader begränsar exporten av lokala varor.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Det gläder oss att betänkandet som antogs i dag innehöll alla förslag som lades fram av det portugisiska kommunistpartiet (PCP). Dessa förslag ingick redan i det yttrande som utskottet för regional utveckling hade utarbetat.

Vi vill med tanke på dess betydelse lyfta fram följande förslag som har lämnats in till parlamentet av PCP när det gäller minskningen av den övergripande budgeten:

- Att öka den övergripande budgeten med 2 miljoner euro från 15 till 17 miljoner euro, varav 570 000 euro är öronmärkta för Azorerna och Madeira.

- Att ta bort den 75-procentiga kompensationsbegränsningen på transporter och andra närliggande kostnader, vilket garanterar 100-procentig täckning av dessa kostnader till Europa och för lokala marknader i de yttersta randområdena.

- Att ta bort sista giltighetsdatum, vilket innebär att kompensationssystemet blir permanent, men att en översyn görs vart femte år.

- Att den lokala beredningsindustrin fortsatt får lov att använda fisk fångad av gemenskapsfartyg där de lokala flottornas fångster inte räcker till för att förse industrin.

- Att positiv diskriminering till förmån för traditionellt, småskaligt kustfiske, får förekomma.

- Att [för kostnader som ska täckas] bevilja transporter inom varje yttersta randområde för att åtgärda problemet med geografisk spridning som i fallet med Azorerna.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag röstade för Freitasbetänkandet av följande skäl:

1. I betänkandet tas hänsyn till de speciella egenskaperna hos fiskesektorn i de yttersta randområden genom att man garanterar kompensation för de extrakostnader som åsamkas av de ekonomiska spekulanter som är inblandade i fisket.

2. I betänkandet föreslås att kompensationsprogrammet bör bli bestående med tanke på de ständiga svårigheter som fiskesektorn ställs inför i de yttersta randområdena.

3. I betänkandet föreslås möjligheten att komplettera gemenskapens kompensationsprogram med nationellt bistånd.

4. I betänkandet föreslås större flexibilitet i den finansiella förvaltningen av programmet genom att åtgärder vidtas när det gäller variationer i de penningmedel som tilldelas varje område eller medlemsstat.

5. I betänkandet föreslås en ökning från 15 till 17 miljoner euro i penninganslag, vilket kommer att finansiera kompensationsprogrammet varje år under perioden 2007–2013.

Med andra ord har parlamentet, även om kommissionens förslag var bra som en början, med sina förslag lyckats göra stora förbättringar genom att man ser behovet av kompensation för extrakostnaderna när det gäller fisket på Madeira och Azorerna, som nu kommer att få en årlig total budget på 5 miljoner euro för detta ändamål.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Slutförandet av den inre marknaden och det gradvisa avlägsnandet av handelshinder har bidragit avsevärt till att stärka ekonomierna i de yttre randområdena. De naturliga handelshinder som kvarstår i dessa områden försätter dock företag som är belägna där i ett klart ofördelaktigt läge jämfört med de företag som till fullo drar nytta av tillträdet till gemenskapsmarknaden. Det är dessa geografiska och strukturella villkor som är speciella för de yttersta randområdena som motiverar den kompensation vi betalar för extrakostnaderna i samband med marknadsföringen av fiskprodukter från de yttersta randområdena för den europeiska marknaden.

Följaktligen innebär ett fortsatt kompensationsprogram för Azorerna, Madeira, Kanarieöarna och de franska departementen Franska Guyana och Réunion under perioden 2007–2013 att vi slutligen måste anta en speciell strategi för utvecklingsbistånd för dessa områden, i synnerhet inom fiskesektorn genom att vi stärker samarbetet. Detta bör därför vara ett bestående program med möjlighet till ett visst mått av flexibilitet med tanke på de speciella villkoren i dessa områden och för att man ska använda detta program på bästa tänkbara sätt.

Det är därför viktigt att vi helhjärtat stöder dessa åtgärder.

  Margie Sudre (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag är mycket nöjd med Duarte Freitas betänkande, i vilket tas full hänsyn till de extrakostnader som några franska departement måste räkna med när de exporterar sina fiskprodukter. Franska Guyanas och Réunions intressen i egenskap av exportörer av denna typ av produkter har blivit ordentligt skyddade. Europaparlamentet har ställt i synnerhet följande fyra krav:

För det första att man slopar det första taket för kompensation för extrakostnader, som godtyckligt har satts till 75 procent. Dels är detta belopp inte grundat på några logiska kriterier, dels finns det inte någon orsak till att fiskprodukter inte skulle kunna dra nytta av ett lika gynnsamt program som jordbruksprodukter.

För det andra ska det vara möjligt att få statligt stöd för framställning, bearbetning och marknadsföring av fiskprodukter som har sitt ursprung i dessa områden och kompensation ska ges för importerade varor, såsom salt och olja, som används under bearbetningen av fiskprodukter.

För det tredje ska man kunna tillgripa importvaror inom gemenskapen, om fångsten från flottorna i de yttersta randområdena inte är tillräckligt stor för att man ska kunna se till att förädlingsindustrin i dessa områden är lönsam.

Slutligen att finansieringsramen för Franska Guyana och Réunion ska höjas till 5 518 000 euro.

Betänkande: Attwooll (A6-0078/2007)

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. (PT) De regionala rådgivande nämnderna (RAC) inrättades efter reformen av den gemensamma fiskepolitiken, som antogs 2002. I rådets beslut 2004/585/EG definieras en allmän ram för hur de regionala rådgivande nämnderna ska skötas för att garantera att de hanteras på ett konsekvent och väl avvägt sätt. Syftet med kommissionens förslag, som stöds till fullo av parlamentets föredragande, är att ge de regionala rådgivande nämnderna ett hållbarare utgångsläge för skötseln av dem genom att man förbättrar villkoren för finansieringen av dem. Avsikten med de ändringsförslag som har lagts fram är att garantera att gemenskapens bidrag inte är avvikande, så som föreslogs från början.

Jag kommer att rösta för detta betänkande.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi stöder detta betänkande, som förbättrar arbetsvillkoren för de regionala rådgivande nämnderna (RAC). Integreringen av dem i budgeten innebär att gemenskapens bidrag inte längre kommer att avvika och att de kommer att lyda under en enda bokföringsmetod.

Huvudfrågan som man måste ta itu med är dock de regionala rådgivande nämndernas långsiktiga lönsamhet. Förutsatt att de regionala rådgivande nämnderna är en integrerad del av den gemensamma fiskepolitiken (GFP), bör gemenskapens fortlöpande finansiering av deras vanliga arbete kunna garanteras.

Det aktuella betänkandet gäller finansiering och inte andra aspekter av rådets beslut, såsom de regionala rådgivande nämndernas antal, sammansättning och verksamhet, vilket man kommer att behandla i en annan översyn av beslut 2004/585/EG. Det är svårt att för närvarande utvärdera de regionala rådgivande nämnderna med tanke på att endast fyra av sju är verksamma.

Vårt stöd för detta förslag grundar sig dock på att man ser de regionala rådgivande nämnderna som ett instrument för att uppmuntra decentraliseringen av GFP, för att kunna garantera att yrkesfiskarna och deras ställföreträdande organ finns med i den beslutsfattande processen avseende GFP – vilket vi anser att så inte riktigt är fallet för tillfället – samt för att kunna garantera att alla medlemsstaters intressen när det gäller fisket är rättvist representerade.

Betänkande: Herranz García (A6-0075/2007)

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Jag röstade för Esther Herranz Garcías betänkande, eftersom det innehåller ett viktigt budskap till människor med funktionshinder, särskilt kvinnor som upplever olika svårigheter i vardagen och inte kan utnyttja sina rättigheter till fullo. Enligt min åsikt återstår fortfarande många förbättringar att göra för att hjälpa funktionshindrade, och därför välkomnar jag Europaparlamentets insatser för att förbättra det sociala skyddet för människor som inte kan klara sig själva och är beroende av hjälp.

Vi ska inte glömma de viktiga insatser som görs av funktionshindrades familjer och organisationer för funktionshindrade, som förser oss med en detaljerad bild av de svårigheter och hinder – däribland hinder i byggnader – som de stöter på, och som föreslår lösningar för att förbättra sin livskvalitet och för att hjälpa dem att fullständigt integreras i samhället. Min fasta övertygelse är att det är viktigt att nå ut till de människor som har blivit fråntagna något, men som har begåvats med förmågan att se och uppfatta världen på ett annat sätt. De uppfattar världen med andra ögon och kan uppfatta saker som vi andra ofta inte lägger märke till, eller vars skönhet vi ofta går miste om. Och det fantastiska är att de kan betala tillbaka till oss med råge med sin gränslösa hängivenhet och förståelse.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Detta betänkande behandlar gemenskapens strategi för att främja det angelägna målet att förbättra funktionshindrade kvinnors situation i EU.

Vi har röstat nej till betänkandet eftersom vi har förtroende för att medlemsstaternas respektive nationella parlament handhar denna viktiga fråga på ett lämpligt sätt. Vi vänder oss principiellt emot den allmänna trenden att EU:s institutioner strävar efter att uppnå inflytande och kompetens inom allt fler områden.

Betänkande: Deprez (A6-0135/2007)

  Koenraad Dillen (ITS). – (NL) Herr talman! År 2006 tog sig 31 000 illegala flyktingar till Kanarieöarna och försökte utvandra därifrån till europeiska fastlandet – vilket är sex gånger fler än året innan. Vi har sett liknande scener i Syditalien och på Lampedusa.

Om den mänskliga tragedi som har drabbat dessa flyktingar ska bemötas, måste det ske genom att man tar itu med den hopplösa situationen i deras ursprungsländer, inte genom att man importerar en kortvarig social spänning.

Följaktligen välkomnar vår grupp Frontex och att man inrättar insatsstyrkor i de länder som står inför problem med massimmigration, under förutsättning att detta nya instrument utvecklas effektivt och inte bara fungerar som ett skådespel för media.

Kontroll av de yttre gränserna faller inom medlemsstaternas ansvarsområde, men de strömmar av flyktingar som är vanliga i dag visar att dessa yttre gränser har blivit för genomträngliga. Den exponentiella tillströmningen av illegala invandrare kan därför endast bemötas genom att man vidtar ytterligare åtgärder, inte genom att man ersätter dem, för att stödja medlemsstaterna och det är här som förhoppningsvis Frontex kommer in.

  Philip Claeys (ITS). – (NL) Herr talman! Jag har röstat för Deprezbetänkandet, eftersom ändringsförslagen till kommissionens text i allmänhet innehåller tekniska justeringar. Frontex snabba insatsstyrkor behövs verkligen, säkert med tanke på de mycket stora bristerna hos olika medlemsstater när det gäller att försvara de yttre gränserna.

Vi får vänta och se hur effektiva dessa styrkor kommer att visa sig vara i praktiken. Hela konceptet beror på medlemsstaternas villighet att uppfylla sina Schengenförpliktelser. Det finns för närvarande alldeles för mycket likgiltighet, alldeles för mycket fördragsamhet, och massnormering av illegala invandrare har satt hela idén med Schengen på spel. Även om Frontex snabba insatsstyrkor fungerar bra och effektivt, kommer allt detta att vara förgäves om några medlemsstater vägrar att leva upp till sitt politiska ansvar.

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! Jag röstade också för Deprezbetänkandet, eftersom jag anser att det denna gång otvivelaktigt är klokt att använda de planerade truppstyrkorna för att stärka de sydliga gränserna för att få bukt med hotet om horder av flyktingar.

I detta sammanhang bör vi dock inte glömma de andra huvudvägarna, framför allt våra yttre gränser i Östeuropa. Jag anser här att de anslag som finns tillgängliga under Frontex bör ökas avsevärt. Samtidigt måste vi ge en realistisk bild av Europa i de illegala invandrarnas ursprungsländer, så att drömmen om landet med guld och gröna skogar inte längre orsakar sådana desperata handlingar och garanterar att samarbetet med dessa länder inom repatrieringsområdet, som faktiskt till stor del finansieras av oss, fungerar effektivare.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi är emot ett inrättande på EU-nivå av vad som kallas snabbinsatsstyrkor längs de olika medlemsstaternas gränser, eftersom det vittnar om EU:s förtryckande, militära natur.

Denna åtgärd utgör en del av den aktuella trenden som innebär säkerhet till varje pris och återspeglar förhållningssättet att invandring ska kriminaliseras, något som illustrerar bristen på respekt för mänsklig värdighet och för de grundläggande mänskliga rättigheterna. Dessa snabbinsatsstyrkor, murarna och interneringscentra för invandrare är instrument för att genomdriva en Fästning Europa-politik, som vi häftigt motsätter oss.

Denna åtgärd motiveras med att man bekämpar illegal invandring. Jag vill belysa det faktum att en av huvuddelarna i den politik som lagts fram handlar om förtryck, samtidigt som man förbiser invandringens egentliga orsaker, nämligen fattigdom, svält, krig, bristen på goda framtidsutsikter för miljontals och åter miljontals människor, däribland portugiser, något som orsakas av kapitalistisk exploatering och brutal centralisering av rikedomar.

Om däremot gränsskydd faller inom en stats behörighet, känner vi att detta förslag – trots några garantier – representerar ytterligare ett steg mot inrättandet av en europeisk kustbevakning som, om det förverkligades, skulle utgöra ett angrepp på den nationella suveräniteten.

Därför röstar vi emot betänkandet.

  Anna Hedh (PSE), skriftlig. Jag röstade för betänkandet, eftersom jag anser att RABIT-mekanismen är nödvändig för att bemöta det extraordinära migrationstryck som vissa av EU:s medlemsstater periodvis utsätts för. RABIT bygger på frivillighet och är inte ett försök att bygga murar mot omvärlden. Snarare tror jag att det är viktigt att medlemsländerna samverkar för att effektivt kunna motverka människohandel och illegal människosmuggling som ofta är förknippat med livsfara för de människor som i desperation har tvingats lämna sina hemländer. Tusentals människor omkommer varje år när de på osäkra sätt försöker nå Europa. RABIT är en del i arbetet att förhindra att människor dör i händerna på cyniska människosmugglare. Som socialdemokrat arbetar jag för en generös och human flyktingpolitik och vill öka möjligheterna för människor att på legal väg söka sig till Europa.

  Carl Lang (ITS), skriftlig. – (FR) Den förordning som lagts fram för oss inrättar en mekanism som är avsedd att hjälpa en medlemsstat som står inför en massiv tillströmning av illegala invandrare, i form av snabbinsatsstyrkor under en begränsad tid. Denna reserv, som består av 250 till 500 gränsvakter inom gränsförvaltningsbyrån (Frontex), kommer att stå till buds för de medlemsstater som behöver det för att skydda sina yttre gränser.

Det är sant att fastän kontrollen av de yttre gränserna åligger medlemsstaterna och lyder under det mellanstatliga ansvarsområdet, visade den massiva tillströmningen av illegala invandrare, till exempel den som inträffade mellan den 15 augusti och den 15 december 2006 när invandrare lämnade Västafrikas kust och reste till Kanarieöarna, just hur vidöppna unionens yttre gränser stod för ett snabbt växande antal invandrare. Samarbete mellan medlemsstaterna verkar därför vara viktigt på detta område. Mer än 31 000 illegala invandrare landade på Kanarieöarna 2006, det vill säga sex gånger så många som föregående år.

Även om vi är för principen att medlemsstaterna samarbetar för att skydda EU:s yttre gränser, kommer vi att förbli mycket vaksamma när det gäller bagatellisering av Frontex, huvudsakligen på grund av media och när det gäller allt federalistiskt och överstatligt missbruk av denna byrå.

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. (DE) Jag röstade för inrättandet av snabbinsatsstyrkor, förutsatt att dessa bara används i undantagsfall och nödsituationer. Jag anser att när en medlemsstat ställs inför en massiv, illegal ström av medborgare från ett tredjeland, skulle detta utgöra en sådan situation. Det måste i detta sammanhang understrykas att invandrarnas människovärde måste respekteras och att människor inte får bli diskriminerade på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller livsåskådning, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, inte heller bör förordningen ha någon negativ inverkan på de rättigheter personerna har som söker skydd.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Olika principer och motiveringar – vilka alla är välgrundade – kan läggas fram som stöd för största tänkbara samarbete när det gäller att övervaka, och vidta åtgärder för att skydda, våra yttre gränser.

EU som helhet avgränsas också av sina gränser. I detta sammanhang är det uppenbart att unionens yttre gränser utgör ett territorium som lyder under medlemsstaternas exklusiva suveränitet, men också territorier vars integritet, övervakning och skydd ligger i allas intresse, förutsatt att problem som uppkommer vid dessa gränser har en benägenhet att få återverkningar på andra medlemsstater. Det man först och främst tänker på är illegal invandring. Men det finns också illegal handel och – på ett helt annat spår, men ett ämne som den logiska grunden fortfarande håller för – miljöhot.

Det är helt rätt och ytterst viktigt att vi delar den oproportionerliga börda som de medlemsstater bär som av geografiska skäl har de mest utsatta yttre gränserna. Förutom att vara ett uttryck för solidaritet bland EU:s medlemsstater, leder framför allt behovet av att göra gränsskyddet så effektivt som möjligt till detta samarbete.

Idén att försvara dessa gränser bör inte förväxlas med protektionism eller isolationism, utan det handlar bara om att följa reglerna.

  Martine Roure (PSE), skriftlig. – (FR) På grund av att flera medlemsstater har ställts inför kritiska situationer i form av massiva tillströmningar av illegala invandrare som anländer sjövägen, har Europeiska unionen ansett det nödvändigt att inrätta snabbinsatsstyrkor. Det är solidariteten mellan medlemsstaterna som är hörnstenen i detta projekt.

Dessa styrkor har inte inrättats med syfte att avvisa dessa människor. Syftet är snarare att ge hjälp från EU till dessa medlemsstater som släpper in en för stor tillströmning av illegala invandrare. Händelserna förra sommaren har verkligen bekräftat det brådskande behovet av att förebygga svåra situationer, lika mycket för de medlemsstater som är destinations- eller transitländer som för invandrarna själva.

Dessa styrkor kommer därför att få till uppgift att patrullera de områden som omger EU:s yttre gränser med tillstånd från värdmedlemsstatens nationella gränsvakter.

Medlemmarna i snabbinsatsstyrkorna kommer att kunna utöva alla nödvändiga maktbefogenheter för att utföra aktiviteter såsom kontroll och övervakning av gränserna. Man har dock fastställt att de till fullo måste respektera människors värdighet när de utför sina aktiviteter, och likaså måste de respektera de grundläggande rättigheter som erkänns av Europeiska unionen.

Slutligen får den oro som uttrycks på visst håll om användningen av dessa snabbinsatsstyrkor med tiden inte bli verklighet.

Betänkande: Gklavakis (A6-0085/2007)

  Jan Andersson, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. Vi har valt att rösta emot betänkandet, eftersom vi anser att de nivåer för omfördelning av tonnage som kommissionen föreslår är tillräckliga. Dessutom ifrågasätter vi ett ökat stöd till en redan överetablerad sektor. EU har redan en stor överkapacitet i fiskeflottan och begränsade fiskeriresurser. De svårigheter att kontrollera att fångstkapaciteten inte ökar vid ombyggnad, vilka har diskuterats i rådet, är därför en av anledningarna till att vi valt att inte stödja en ökning av dessa nivåer.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. (PT) Efter den politiska överenskommelse som nåddes i rådet om den nya europeiska fiskerifonden, fattades i juni 2006 ett beslut att ändra två bestämmelser i grundförordningen om den omarbetade gemensamma fiskepolitiken (nr 2371/2002) som gäller hanteringen av fiskeflottans kapacitet. Syftet med ändringsförslaget är att tillåta viss anpassning av flottan för att förbättra säkerheten, arbetsvillkoren och hygienen samt produktkvaliteten ombord och energieffektiviteten.

Ändringsförslaget kommer att ge medlemsstaterna möjlighet till en begränsad ökning i kapaciteten hos sin flotta med syfte att förbättra säkerheten, arbetsvillkoren, hygienen och produktkvaliteten ombord samt energieffektiviteten.

Jag kommer att rösta för detta betänkande.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Detta betänkande gäller ändringsförslaget till artiklarna 11 och 13 i förordning nr 2371/2002, vilket är det huvudsakliga instrumentet för översynen av 2002 års gemensamma fiskepolitik.

Ett av problemen med Europeiska fiskerifonden (EFF) var att den äventyrade det gemenskapsbistånd till modernisering och upprustning av flottorna som tillhandahölls i det förra finansiella instrumentet.

Det aktuella förslaget från juni 2006, efterföljande Europeiska fiskerifonden, tillhandahåller begränsat bistånd till modernisering av flottan för att förbättra säkerheten, arbetsvillkoren och hygienen. Det omfattar energieffektiviteten och sörjer för användning av 4 procent av det tonnage som tas ut med statsstöd. Vidare fastslås att man inte kan återinföra statsstöd för att ersätta en motor för energiminskningens skull.

Trots våra förbehåll när det gäller kommissionens förslag, grundar sig vår jaröst på föredragandens följande två förslag:

- 10 procent av det utrangerade tonnaget kan användas för modernisering, vilket, med tanke på att det är begränsat, kommer att medföra att man prioriterar modernisering av små kustfartyg, det vill säga fartyg med en total längd av mindre än 12 meter.

- Bistånd till ersättning av motorer i avsikt att spara energi görs mer flexibelt.

Resolutionsförslag: B6-0155/2007

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Galileoprogrammet (det europeiska systemet för satellitradionavigering) kan vara ett viktigt instrument. Genom att man tillhandahåller en offentlig tjänst, kommer det att ge tillfälle till samarbete, vetenskapliga framsteg och utbyte av åtkomlighet och information.

Projektet bör förankras i en strategi för offentlig investering och övervakning. Lösningar som garanterar dess finansiering måste finnas i ett sammanhang med internationellt samarbete.

Länder som Kina och Indien är intresserade av Galileosystemet och dessa skulle kunna bli viktiga partner i projektet. Detta kommer att bidra till att få ett slut på GPS-monopolet och i stället skapa ett projekt som grundar sig på brett internationellt samarbete.

Vi anser att alla användare bör garanteras allmän åtkomst och att allmänheten bör ha åtkomst till tillgänglig information gratis.

När det gäller detta projekt är det dock nödvändigt att på nytt bekräfta att man respekterar medborgarnas rättigheter, garantier och friheter och att det inte används för militära ändamål – förkastandet av militarisering av rymden och dess användning för militära ändamål – och/eller i avsikt att framtvinga överdriven säkerhet, i strid mot vad som för närvarande läggs fram.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Galileoprogrammet är utan tvekan en av hörnstenarna i Lissabonstrategin med tanke på dess tekniska omfattning och det förväntade mervärdet, inte bara när det gäller arbetstillfällen utan också tekniska framsteg. Den ekonomiska tillväxt som programmet kan ge är en mycket viktig faktor för europeisk ekonomi. Vi har ansvaret för att garantera att villkoren för dess genomförande skapas med nödvändig tydlighet, effektivitet och hastighet. Följaktligen delar jag mina kollegers oro över att förhandlingarna om koncessionsavtalet har gått i baklås, eftersom dessa förseningar kommer att få stor inverkan på de totala kostnaderna för projektet.

För tillfället anser jag att det är mycket viktigt att vi satsar på att garantera att kommissionen i juni lägger fram ett tydligt, trovärdigt tidsschema, lösningar på framtida ekonomiska åtaganden och alternativ för att genomföra programmet. Rådet kommer då att ha alla nödvändiga uppgifter för att kunna garantera processens kontinuitet och kompensera för förseningarna. Resolutionen har därför mitt fulla stöd.

  Lydia Schenardi (ITS), skriftlig. – (FR) Vi röstade för resolutionen om Galileoprojektet för satellitnavigering.

Vi har vid flera tillfällen i denna kammare kunnat uttrycka vårt stöd för ett ambitiöst industriprojekt, i vilket för en gångs skull den europeiska dimensionen har haft stor betydelse, även om vi också har belyst projektets fel och brister, såsom dess helt civila dimension och överföring av teknik till icke-europeiska länder, såsom Kina, denna kommunistiska diktatur och representant för orättvis kommersiell konkurrens.

I dag har förhandlingarna om systemets utveckling och användning stannat av. Vidare slår det mig att det var på grund av den politiska viljan hos staterna, som var mycket pragmatiska i sina insatser att samarbeta med varandra, som alla tekniska, mänskliga och finansiella resurser tillhandahölls för byggandet av en europeisk rymdindustri och som Airbus kom till. Eftersom EU-byråkratin har utvidgat sina maktbefogenheter när det gäller Galileo, är det den Brysselcentrerade kommissionen som kämpar med förhandlingarna med privata partners, och diskussionerna kör fast om penningrelaterade frågor.

Tydligen var den första metoden den bästa med råge.

Betänkande: Coveney (A6-0128/2007)

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Vi anser att mänskliga rättigheter är universella och okränkbara, och att de måste vara en av grundstenarna i alla samhällen. Kränkningar förekommer, dessvärre, på många platser runt om i världen, även i EU:s medlemsstater.

En stor del av Europaparlamentet och dess ledamöter ser sig som garanterna för mänskliga rättigheter i världen. Det skall inte falla någon skugga över dem, eftersom de säkert har goda intentioner och det är ett måste att kämpa för dessa grundläggande rättigheter. Problemet uppstår när mänskliga rättigheter används som ett medel för att flytta fram EU:s positioner gällande exempelvis utvecklandet av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Vi har röstat nej till flera ändringsförslag som vi i sak tycker är logiska, rimliga och i vissa fall även önskvärda, men som under inga förhållanden bör uttryckas av eller bestämmas i denna församling.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Ännu en gång har majoriteten i parlamentet satt samman ett betänkande om de mänskliga rättigheterna runt om i världen, vilket, även om det innehåller några punkter som vi håller med om, i huvudsak kännetecknas av en allt överskuggande manipulativ och nedsättande syn på de mänskliga rättigheterna – politiska, sociala, ekonomiska och kulturella – vilka man använder som skäl för interventionism och för utövande av politiska påtryckningar i vissa länder, alltid för EU:s intressen och till EU:s fördel.

Det är en strategi för att använda de mänskliga rättigheterna som inbegriper försök att utnyttja Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna, där det handlar om att isolera de länder som inte kryper för imperialismens befallningar.

Som vi har belyst tidigare, är detta en extremt skenhelig handling, där länder som omnämns som ”vänner” skyddas och ”de andra”, som USA och EU har preciserat som måltavla, kritiseras. Detta är ett bruk som vi inte kan ha något att göra med. Ännu en gång är betänkandet helt försumligt när det gäller Israel, och förbiser helt Israels råa angrepps- och ockupationspolitik i Palestina, och det faktum att Israel systematiskt bryter mot internationell lag och urholkar det palestinska folkets omistliga rättighet till sin egen suveräna, oberoende och livskraftiga stat.

  Carl Lang (ITS), skriftlig. – (FR) Trots att man hävdar att betänkandet om de mänskliga rättigheterna 2006 är uttömmande, nämns inte några av huvudorsakerna till överträdelse av dessa rättigheter, nämligen kommunismen, som fortfarande förtrycker mer än en och en halv miljard människor i Kina, Nordkorea, Vietnam, Laos, Kuba, Zimbabwe, och så vidare. I varje land där kommunisterna sitter vid makten förnekas människor sina grundläggande rättigheter, förföljer de sina motståndare och skickar miljontals av dem till koncentrationsläger.

På vår kontinent har kommunismen förslavat 300 miljoner européer. Trots Berlinmurens fall, fortsätter den i dag att utöva sin intellektuella terrorism. Att Simon Coveney inte vågar nämna ordet i sitt betänkande bevisar detta. Några av våra ledamöter, såsom Daniel Cohn-Bendit, går så långt som att vilja förbjuda folket i Polen att avkommunisera sitt land. Det är en förolämpning mot minnet av arbetarna i Gdansk, av rebellerna i Berlin 1953, i Budapest 1956, i Prag 1968 och av alla frihetskämpar.

Sedan 1917 har kommunismen dödat mer än 100 miljoner människor. Vårt parlament, som har så mycket att säga om de mänskliga rättigheterna, borde kräva att kommunismen ställs inför rätta.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. (EN) Jag kan inte rösta för resolutionen i betänkandet om mänskliga rättigheter av följande skäl:

1. I betänkandet nämns inte sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter och där krävs inte att dessa rättigheter ska behandlas som en prioriterad EU-fråga. Trots att miljoner människor runtom i världen dör av hunger, varken har hem eller arbete och lever i djupaste fattigdom, nämns dessa kränkningar inte i EU:s betänkande. De mänskliga rättigheterna reduceras till enbart civila friheter, och man bortser från principen om de mänskliga rättigheternas odelbarhet, så som de föreskrivs i FN-stadgan.

2. I betänkandet nämns inte kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begås eller stöds av EU:s medlemsstater. För att undvika hyckleri måste dock EU undersöka och ta itu med de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som EU:s medlemsstater är inblandade i eller stöder i tredjeländer eller mot medborgare från tredjeländer.

3. I resolutionen uppmanas till militärt ingripande i Sudan. Detta är fel eftersom skyddet av de mänskliga rättigheterna måste ske genom civila och inte militära åtgärder. Krig är och förblir den allvarligaste kränkningen av de mänskliga rättigheterna, men det nämns ändå inte i betänkandet. Ingenstans nämns de civilpersoner som dödas av styrkor från EU:s medlemsstater i Afghanistan och Irak.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Bland de åtskilliga punkter som togs upp i betänkandet finns det en som bör betonas upprepade gånger. Jag hänvisar till punkt 10: ”Europaparlamentet upprepar att rådet och kommissionen i sina kommande årsrapporter om de mänskliga rättigheterna bör analysera hur mänskliga rättigheter infogas i andra EU politikområden, som den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, politiken för utveckling, handel och invandring och andra relevanta frågor som rör EU:s externa förbindelser…”

EU:s roll i världen, och särskilt i dess omedelbara närhet, inbegriper unionens möjlighet att använda sin ”mjuka makt” för att öka den allmänna respekten för mänskliga rättigheter.

Om vi ser på saken från den andra sidan är det nu dags för oss att på allvar ta itu med det väldiga hot mot spridningen av de mänskliga rättigheterna som Kinas samarbetsstrategi och det internationella biståndet utgör, i och med att Kina är en ny maktfaktor på detta område. Det är dags för oss att ompröva vår strategi så att vi följer den mest effektiva vägen, i enlighet med de värderingar som vi förespråkar och önskar främja.

  Charles Tannock (PPE-DE), skriftlig. (EN) Det brittiska konservativa partiet erkänner EU:s viktiga roll när det gäller att främja de mänskliga rättigheterna och demokratin i världen, så som man belyser den i Coveneybetänkandet. Men det finns flera punkter som vi i grunden motsätter oss, till exempel punkterna 4, 16, 28, 31, 47 och 132.

Därför har de brittiska konservativa helt avstått från den slutliga omröstningen om betänkandet.

Resolutionsförslag: B6-0164/2007

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Som vi har sagt förut välkomnar vi initiativet att lägga fram ett förslag till resolution inför Förenta nationernas generalförsamling för antagande av ett universellt moratorium om dödsstraff, vilket enligt betänkandena har 88 länders stöd.

Avskaffande av dödsstraff är något som miljontals män och kvinnor världen över eftersträvar. Ett växande antal länder har faktiskt tagit bort det från sina nationella lagar eller har inrättat ett moratorium om dess användning.

Vi menar att denna åtgärd är till fördel för civilisationen och att det idealiska vore om den spred sig till andra länder. Detta initiativ skulle kunna vara ett positivt steg i denna riktning.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för denna resolution eftersom jag tror på den mänskliga värdigheten, som aldrig får fråntas människan genom en dödsdom.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Om det är en sak som vi kan och måste hålla fast vid utan tvivel eller utan tvekan, så skulle det vara denna. Anledningarna är självklara. Ett samhälle som inte betraktar livet som det högsta värdet, standarden, fundamentet, kommer alltid att vara ett samhälle som är i stånd till de värsta illdåden. Av detta skäl är jag inte förvånad över de blodtörstiga länder som dömer sina motståndare till döden utan samvetskval. Jag anser att vi är skyldiga, och har kanske förmågan, att stoppa dem. Vad som förvånar mig mer är de demokratiska länder som ådömer dödsstraff, som om de hade drabbats av plötslig oförmåga att skilja på rätt och fel eller kollaps av värderingarna.

Jag vill inte göra en utvikning här, men jag måste säga att jag slås av att man fördömer en vuxen medborgares död, även om denna person är skyldig till ett fruktansvärt brott, samtidigt som ett ofött barns liv inte anses värt att skyddas.

Slutligen vill jag säga att jag stöder detta engagemang från EU:s sida. Jag skulle också vilja uttrycka min önskan att medlemsstaterna och EU i sin helhet går från ord till handling.

Resolutionsförslag: RC-B6-0167/2007

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Jag är helt och hållet mot diskriminering av homosexuella, men jag hoppas att denna kammare en dag kommer att sätta samman en resolution som inte längre behöver förväxlas med detta otillräckliga begrepp om homofobi. Jag har talat om detta förut och vill göra det igen.

Om vi här talar om ett verkligt problem, diskriminering, som vi verkligen måste göra något åt, varför i all världen använder vi det olämpliga ordet ”fobi” i detta sammanhang? Fobier är olika typer av oro: det finns tillstånd av fruktan som betraktas som neurotiska störningar. Terapi behövs för att bota dem, och de kan inte botas genom politisk handling, lika lite som klaustrofobi, rädslan för instängda utrymmen, eller araknofobi, rädslan för spindlar.

Jag beklagar om folk börjar känna sig skyldiga över sina känslor eller fobier. Det resulterar bara i en annan ny form av diskriminering eller manipulation. Jag beklagar också om denna resolution är diskriminerande mot Polen genom att den ger en felaktig bild av händelser och åsikter där. På grund av dessa punkter om Polen och efter noggrant övervägande har jag beslutat mig för att lägga ned min röst. Jag vill dock uttrycka min sympati med alla de homosexuella som har varit tvungna att genomlida verklig diskriminering och orättvisa.

  Koenraad Dillen (ITS). – (NL) Herr talman! Det säger sig självt – och jag känner inte till någon i denna kammare som kommer att tillåta sig att ha en annan uppfattning – att diskriminering av homosexuella på grund av deras läggning är oacceptabelt i våra medlemsstater. Detta innebär dock inte att djupt religiösa människors rätt att uttrycka sina åsikter fritt skall ifrågasättas på grund av en kvävande atmosfär av politisk korrekthet och intellektuell terrorism som har denna kammare i sitt grepp. Som Philip Claeys kort nämnde i går, håller en yttrandefrihetsfobi på att framträda här, en ogrundad rädsla för att låta folk uttrycka sina åsikter fritt. Detta är en fobi som vi måste bekämpa med all vår makt, eftersom denna resolution går för långt. Medan debatter om homofobi förr hölls vid många olika tillfällen, handlar det snarare i dag om att alla hänger sig åt lite trakasserier av Polen. När allt kommer omkring är det så som i Geremekfrågan som ingen i går talade om med auktoritet att inkvisitionen på vänsterkanten i denna fråga om så kallad homofobi i Polen satte sig på sina höga hästar utan någon kunskap om ämnet, eller intellektuell uppriktighet för den sakens skull. Det är därför som jag har röstat mot denna resolution.

  Albert Deß (PPE-DE). – (DE) Herr talman! När det gäller hur jag har röstat vill jag här framföra att jag inte har röstat mot denna resolution för att jag är för diskriminering mot minoritetsgrupper. Jag fördömer också uttalandet av den polske ministern. Jag röstade mot eftersom jag anser att det finns viktigare ämnen som vi borde ta itu med denna vecka, också i form av en resolution, nämligen morden på kristna i Turkiet. Vi borde kunna ta itu med ämnet turkiska kvinnor som tvingas gifta sig, däribland de som bor i Europa, eller det folkmord som begås av muslimsk fordonsburen milis i Darfur, eller brott mot de mänskliga rättigheterna i Venezuela. Jag röstade mot därför att jag anser att vi borde ha behandlat viktigare ämnen.

  Manfred Weber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja göra ett uttalande för hela gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Gruppen för Europeiska folkpartiet avstod i dag från att rösta, eftersom den inte håller med om förfarandet för närvarande. PPE-DE-gruppen förklarar sitt stöd för de beslut som har fattats av Europaparlamentet om homofobi, i synnerhet beslutet av den 16 januari 2006. I denna anda förkastar gruppen för Europeiska folkpartiet med eftertryck såväl all form av homofobi som all form av diskriminering.

Samtidigt har PPE-DE-gruppen yttersta förtroende för Europeiska unionens institutioner, i synnerhet kommissionen som väktare över fördragen. Mot bakgrund av den befintliga rättsliga ståndpunkten, nyckelord – ”antidiskrimineringsdirektiv”, kommer kommissionen att vidta nödvändiga åtgärder, så länge det finns ett behov från EU:s medlemsstaters sida, för att sätta stopp för dessa initiativ som måste förkastas i alla avseenden.

Dessutom stöder vår grupp helt och hållet inblandning av byrån för grundläggande rättigheter för att undersöka homofobi i Europa och skulle vilja vänta på resultaten av denna undersökning innan man vidtar ytterligare åtgärder.

PPE-DE-gruppen litar helt på att det polska samhället kommer att vidta lämpliga åtgärder mot dessa homofobiska trender som har börjat dyka upp.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag avstod från att rösta om förslaget till resolution om homofobi i Europa. Först och främst omfattar inte detta dokument hela Europa genom att det fokuserar på Polen, och resolutionens titel är därför enligt min åsikt alltför allmän. Vidare anser jag att det är förenklat att kampen mot homofobi behandlas huvudsakligen som en kamp mot diskriminering som grundar sig på en persons sexuella läggning. Denna förväxling mellan homofobi, som definieras som ”rädsla för sin nästa”, och motvilja mot homosexualitet är en källa till missförstånd.

Jag är naturligtvis för bekämpning av allt slags diskriminering som grundar sig på en persons sexuella läggning, frånsett giftermåls- och barnrelaterade frågor. Dessa är frågor som man måste utveckla politiska tankar om hand i hand med kraven i samhället. Jag anser dock att frågan om ojämlik behandling av människor och rädsla för våra medmänniskor förtjänar bättre än denna resolution, även om jag håller med om många punkter som tas upp i detta dokument.

  Gerard Batten, John Whittaker och Thomas Wise (IND/DEM), skriftlig. (EN) UKIP kommer inte att stödja denna resolution, eftersom vi anser att det inte är Europaparlamentets sak att fastslå moraliska normer för olika medlemsstater.

  Jens-Peter Bonde (IND/DEM), skriftlig. (DA) I dagens omröstning om homofobi i Europa valde jag att varken rösta för betänkandet i sin helhet eller rösta mot det trots att jag till stor del håller med om det som står i betänkandet. Jag röstade varken för eller emot betänkandet eftersom jag inte tycker att det ska finnas en ”folkets domstol” som fördömer Polen. Jag anser att det i stället borde finnas en riktig domstol. Europaparlamentet har inte behörighet att agera inom detta område.

Om de mänskliga rättigheterna kränks bör frågan tas upp av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi röstade för denna resolution på grund av att den innehåller ett allmänt försvar av de mänskliga rättigheterna i EU:s medlemsstater, även om vi är kritiska till formuleringen av en av punkterna.

Det är oacceptabelt att fortsätta stödja homofobi och alla typer av diskriminering mot människor på grund av deras sexuella läggning. Därför stöder vi uppmaningen till kommissionen om ett antidiskrimineringspaket baserat på artikel 13 i Fördraget om Europeiska unionen, som syftar till att få ett slut på diskriminering på olika grunder, bland annat sexuell läggning. Vi föreslår en rad åtgärder för att uppmuntra främjandet av lika rättigheter och möjligheter för alla, snarare än rent formella uttalanden som saknar rättslig eller budgetmässig grund.

Vi stöder också uppmaningen att öka den praktiska tillämpningen av befintlig lagstiftning inom dessa områden för att försvara och främja de mänskliga rättigheterna. Vi värjer oss mot diskriminerande kommentarer från politiker riktade mot homosexuella eftersom sådana kommentarer ofta uppviglar till hat och våld.

  Jens Holm, Esko Seppänen, Søren Bo Søndergaard och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. Vi röstade för denna resolution eftersom den uttrycker betydelsen av att förhindra diskriminering på grund av sexuell läggning.

Vi stöder inte resolutionens slutsatser i de delar som föreslår ökad makt och beslutanderätt till EU.

Vårt stöd för denna resolution är endast en röst mot en avskyvärd diskriminering av människor på grund av sexuell läggning.

Däremot är vi motståndare till alla slutsatser i resolutionen angående mer makt till EU inom olika områden.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. (EN) Jag har tillsammans med mina brittiska konservativa kolleger avstått från att rösta om detta gemensamma resolutionsförslag. Vi tar avstånd från all diskriminering mot homosexuella personer och alla typer av homofobi, men anser att detta förslag har tagits fram på en politiskt spekulativ grund, med en allvarlig brist på faktisk information.

Vi menar att det vore klokt att avvakta den utveckling i Polen som nämns i förslaget, hellre än att kommentera generaliserade påståenden.

  Jean Lambert (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Jag är stolt över att ha röstat för denna resolution och jag beklagar mycket vissa kollegers negativa syn på att den lagts fram. I år är det Europeiska året för lika möjligheter i en union som berömmer sig av att man engagerar sig för de mänskliga rättigheterna. Men vi har fortfarande vissa medlemsstater, t.ex. Polen, där regeringen fortfarande måste lära sig att inse vad ett sådant åtagande betyder i praktiken. Det betyder att jämlikhet ska främjas i arbetet, det betyder att man inte ska använda ett språk som eggar till hat och angrepp på individer endast på grund av vilka de är, det betyder att respektera andras mänskliga rättigheter, inklusive deras rätt att samlas och skyddas från våld – inklusive våld som utövas av staten. Jag hoppas innerligt att detta är sista gången parlamentet behöver ta upp den här frågan, eftersom jag litar på att medlemsstaterna kommer att uppfylla sina åtaganden enligt lagen och enligt den internationella konventionen. Jag vill uttala mitt tack till ledamöterna från de stater det rör sig om, som också har röstat för denna resolution.

  Marek Siwiec (PSE), skriftlig. (PL) Europaparlamentets resolution skulle ha kunnat vara bättre eller mer konkret. Omsorgen om hur vårt land framställs får dock inte användas som ursäkt för att hålla tyst när det gäller diskriminering på grund av sexuell läggning. Homosexualitet är ingen sjukdom, som några av de polska deltagarna i dagens debatt har hävdat. Homofobin är den riktiga sjukdomen som förpestar många samhällen, även det polska. Resolutionen berör en grundläggande fråga: den allvarliga situation som tusentals europeiska medborgare står inför, inklusive tusentals av mina landsmän.

I Polen, liksom i andra medlemsstater, finns det en känsla av ogillande gentemot homosexuella. Det finns dock ingen annan medlemsstat där regeringsmedlemmar och offentliga personer gör uttalanden som kränker grundläggande medborgerliga rättigheter och därmed även de principer och värderingar som utgör grunden i vårt demokratiska system.

Beklagligt nog utsätts homosexuella människor i Polen för trakasserier och förolämpningar. Om de avslöjar sin sexuella läggning blir de verbalt och till och med fysiskt attackerade. Även om de styrande inte går så långt som att stödja dessa handlingar så fördömer de dem inte heller.

På samma sätt som det inte finns någon plats för rasism i en modern demokrati kan det inte finnas någon plats för diskriminering på grund av sexuell läggning. Särskilt inte på 2000-talet! Av denna anledning kommer jag att följa mitt eget samvete och rösta för resolutionen om homofobi i Europa eftersom den innehåller en uppmaning om att försvara rättigheterna för människor vars rättigheter många andra, särskilt i Polen, annars skulle förneka.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. (PL) Jag röstar mot resolutionen om homofobi i Europa.

Jag håller inte helt och hållet med en del av innehållet i Europaparlamentets resolution. Texten, som baseras enbart på information från Polen, återspeglar inte intentionerna med och titeln på resolutionen (”Resolution om homofobi i Europa”). Tyvärr stöter vi på homofobi överallt i Europeiska unionen. Detta dokument är inte fullständigt eftersom det inte står någonting om kränkningar av homosexuellas rättigheter i andra europeiska länder.

De uttalanden som har gjorts av politiker som Maciej Giertych, Jarosław Kaczyński och Ewa Sowińska kan tyvärr inte omvandlas till specifika lagstiftningsåtgärder. Ingen lagstiftning har utarbetats som kränker homosexuellas rättigheter. Jag är dock rädd att detta kommer att förändras. Det finns inget stöd för åsikten att lärare som främjar homosexualitet bland sina studenter bör avskedas. Denna typ av oansvariga uttalanden är förolämpande för dem som vill leva i ett fritt, tolerant och öppet Polen. De utgör ett hot mot demokratin, och de återspeglar inte åsikterna hos majoriteten av det polska folket.

  Manfred Weber (PPE-DE), skriftlig. (DE) Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har avstått från att rösta om resolutionen mot homofobi i Europa eftersom gruppen för närvarande inte håller med om förfarandet.

PPE-DE-gruppen uttrycker sitt stöd för de beslut som fattades av Europaparlamentet om homofobi (i synnerhet beslutet av den 16 januari 2006). I denna anda motsätter sig gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater eftertryckligt all form av homofobi liksom alla former av diskriminering.

Samtidigt hyser PPE-DE-gruppen stort förtroende till Europeiska unionens institutioner, särskilt Europeiska kommissionen som fördragens väktare. Med tanke på det rådande rättsliga läget (antidiskrimineringsdirektivet) kommer kommissionen att vidta nödvändiga åtgärder, så länge det finns ett behov från EU-ländernas sida, för att sätta stopp för dessa i alla avseenden förkastliga initiativ.

Dessutom stöder PPE-DE-gruppen till fullo att Europeiska byrån för grundläggande rättigheter har fått i uppdrag att undersöka homofobin i Europa, och vi vill inte vidta några ytterligare åtgärder förrän resultaten av denna studie är kända.

Det polska samhället har PPE-DE-gruppens fulla förtroende när det gäller att vidta nödvändiga åtgärder mot dessa homofobiska tendenser som har börjat dyka upp.

  Anna Záborská (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Alla är lika när det handlar om värdighet, vilket måste respekteras och främjas. Denna inställning måste alltid ligga till grund för alla våra handlingar.

I artikel 103.2 i arbetsordningen står det: ”När ett uttalande med debatt har förts upp på föredragningslistan, skall kammaren besluta om debatten skall avslutas med att en resolution antas.” Vad är det för mening med detta förfarande om alla resolutionsförslag måste vara framlagda innan debatten äger rum och tidsfristen för att lägga fram ändringsförslag redan har gått ut? Det blir i så fall en dialog mellan döva.

Denna resolution är inte en upprepning av den interinstitutionella debatten där, vilket jag kanske bör tillägga, endast de invigda fick delta. Förfarandet kan kritiseras ännu mer för att parlamentets enheter, som redan har konsulterats, tillbakavisar de anklagelser som har antagits. Polen svarade redan den 5 mars, på premiärministerns officiella hemsida, på parlamentets nya anklagelser.

Trots att resolutionen enligt titeln ska handla om homofobi i Europa har vi orättmätigt anklagat en oberoende stat och dess demokratiskt valda regering. Denna resolution kommer säkerligen att användas för andra ändamål än vår vilja att visa solidaritet med hela mänskligheten mot alla former av diskriminering.

Betänkande (A6-0076/2007) av Joachim Lauk

  Jonathan Evans (PPE-DE), skriftlig. (EN) Europaparlamentets konservativa parti har konsekvent motsatt sig (och fortsätter att motsätta sig) att Storbritannien ansluts till euroområdet, och avstår vanligen från att rösta om betänkanden som rör förvaltningen av Ekonomiska och monetära unionen (EMU), eftersom dessa frågor rör de länder som hör till euroområdet.

Men vi förstår att det ekonomiska välståndet i de länder som har valt att gå med i EMU är viktigt för välståndet i Storbritannien, och vi stöder alla åtgärder som syftar till att garantera den ekonomiska stabiliteten hos våra större handelspartner.

Vi avstår från att rösta i detta fall, men vill påpeka att vi stöder föredragandens starka engagemang för sunda offentliga finanser och en vederbörlig tillämpning av stabilitets- och tillväxtpakten. Sådana principer är viktiga för sunda ekonomiska villkor och handelsvillkor samt goda förbindelser mellan Storbritanniens ekonomi och ekonomin inom euroområdet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Parlamentets årsrapport om de offentliga finanserna innehöll samma recept oavsett rådande ekonomiska situation. Genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten är ett av de största hindren för ekonomisk och social utveckling inom EU och i de minst utvecklade medlemsstaterna som lider av ekonomiska svårigheter, till exempel Portugal.

Av betänkandet framgår det tydligt att målet är att använda ”den ekonomiska återhämtningen till att minska sina budgetunderskott och genom att göra arbetsmarknaden mer konkurrenskraftig”. Tanken är med andra ord att skära ner på statens sociala funktioner och avreglera arbetsmarknaden när det gäller löner och jobbens säkerhet för arbetare inom offentlig förvaltning.

Det huvudsakliga målet med detta betänkande är inte längre att uppnå ett nollresultat utan ett budgetöverskott. Naturligtvis är föredraganden inte nöjd med 2005 års pseudoöversyn av pakten när det finns tydliga bevis på paktens orimlighet med tanke på den lågkonjunktur EU drabbades av. Detta är som vi alla vet en politisk pakt, resultatet av den rådande nyliberala ideologin, där den ekonomiska motiveringen bara är ett alibi. Detta har varit vår ståndpunkt sedan 1997; sedan dess har vi krävt att stabilitets- och tillväxtpakten ska avskaffas.

Därför röstar vi emot detta betänkande.

10. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 12.50 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

11. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

12. Föredragningslista: se protokollet

13. Zimbabwe (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om Zimbabwe.

  Günter Nooke , rådets ordförande. (DE) Fru talman, ärade ledamöter! Det som skedde i mars har på ett dramatiskt sätt understrukit att den kris som så länge har pyrt i Zimbabwe nu har trappats upp. Den brutala behandlingen av fredliga demonstranter och oppositionspolitiker, liksom hoten mot västliga ambassadörer, visar upp en regim som inte längre kan dölja sig bakom en mask av rättsstatlighet.

President Mugabe kämpar med alla tillgängliga medel för att hålla sig kvar vid makten. Tack vare den beklagliga ekonomiska situationen (såvitt jag minns en arbetslöshet på 80 procent och en inflation över 1 700 procent) och det ökande förtrycket har den allmänna opinionen i landet mer och mer öppet börjat vändas emot honom. Det gäller inte längre enbart folk i allmänhet. Inte ens hans eget parti, Zanu-PF-partiet, står bakom honom helt och hållet. Hans försök att vid partikongressen i december 2006 skjuta upp presidentvalet i två år så att det skulle sammanfalla med parlamentsvalet 2010 återförvisades till utskottet, där förslaget fick avslag.

I vår roll som rådets ordförandeskap i EU har vi under de senaste veckorna varit mycket tydliga med vår ståndpunkt när det gäller det händelserna i Zimbabwe. I två uttalanden den 12 och 14 mars fördömde vi kriminaliseringen av det fredliga ”bönemötet”, som hölls i Harare den 11 mars; vi krävde också att de personer som hade arresterats skulle friges och att rättslig och medicinsk hjälp skulle beviljas.

I ett meddelande daterat den 13 mars 2007 uppmanade den tyska ambassaden i Harare på alla EU-partners vägnar eftertryckligen den zimbabwiska regeringen att hålla sig till rättsstatliga principer. Landets EU-ambassadörer gjorde ett samordnat uttalande till Zimbabwes regering att de var redo att när som helst ta hand om de personer som hade arresterats och skadats av regeringen, och de förberedde sig också på att göra det personligen.

I egenskap av rådets ordförandeskap i EU fördömde vi med all kraft i vårt uttalande av den 18 mars de nya arresteringarna och misshandeln av oppositionsmedlemmar den 17 och 18 mars, liksom att två kvinnliga oppositionella som skadades allvarligt den 11 mars och som ville genomgå en medicinsk undersökning i Sydafrika förbjöds att lämna landet Efter detta ingripande kunde de skadade oppositionsmedlemmarna flyga till Sydafrika. Majoriteten av de oppositionsmedlemmar som hade arresterats släpptes.

På EU:s begäran befattade sig FN:s råd för mänskliga rättigheter uteslutande med Zimbabwe i sin debatt den 29 mars. I en deklaration som stöddes av sammanlagt 50 länder klargjorde EU sin ståndpunkt när det gäller den rådande situationen i Zimbabwe och uppmanade Mugaberegeringen att respektera lag och ordning, försvara de mänskliga rättigheterna och samarbeta med FN:s organ för de mänskliga rättigheterna.

Vi riktar alla stor uppmärksamhet till reaktionerna bland Zimbabwes grannar. Våra ambassader i regionen deltar i en intensiv politisk dialog med värdländernas regeringar. Vi är alla eniga om vår analys om att det finns allt fler tecken på att solidariteten med Mugaberegimen håller på att rasa samman i hela regionen, inte minst tack vare pressen från det civila samhället. I detta avseende hoppas vi särskilt att våra afrikanska partners nu öppet för första gången kommer att visa hur viktig lösningen på Zimbabwekrisen är för dem.

Förutom individuella uttalanden som de som har gjorts av Zambias president Mwanawasa när han jämförde Zimbabwe med en sjunkande Titanic, har den förändrade politiken från Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC) särskilt fångat vår uppmärksamhet. Vid ett särskilt toppmöte den 28 och 29 mars 2007 erkände för första gången dess regeringschefer sitt regionala ansvar i Zimbabwekonflikten. President Mbeki har fått tydligt mandat att inleda en dialog mellan regeringen och oppositionen. Hans verksamhet kommer att stödjas av hans tanzaniska kollega, Jakaya Kikwete i egenskap av nuvarande ordförande för SADC:s organ för politik, försvar och säkerhet. SADC:s generalsekretariat kommer att lägga fram en rapport om den ekonomiska situationen i Zimbabwe.

De principiella krav som SADC ställer på Mugabe är att hålla sig till det datum som har fastställts för presidentvalet 2008 och att upphöra med förtrycket av oppositionen. Den 30 mars bestämde Zanu-PF-partiets centralkommitté att hålla presidentval i mars 2008 och även flytta fram parlamentsvalet, som från början skulle ha hållits 2010, till 2008.

Mugabe har valts till huvudkandidat utan några interna diskussioner. Samtidigt aviserades förändringar som kraftfullt skulle förbättra startpositionen för Mugabe och hans parti i valupptakten. Dessa förändringar innebär bland annat en utökning av antalet valdistrikt samt utnämningen av senatsledamöter i proportion till partiets storlek i parlamentet och inte genom direktval, liksom att den nya presidenten skall väljas av parlamentet och inte genom allmänna val om presidentämbetet blir vakant. För att dessa nya bestämmelser ska träda i kraft måste en ändring i författningen ske.

Regeringen har inte upphört att använda våld mot individuella medlemmar av oppositionen. Den har terroriststämplat medlemmar av Tsvangirai-falangen av oppositionspartiet MDC och försöker på detta sätt slå in en kil mellan oppositionspartierna som enades för första gången efter oroligheterna i mars. Staten har dock avstått från att förbjuda eller avbryta stora aktioner som det så kallade bönemötet som ägde rum i landets näst största stad. Förbudet mot folksamlingar och demonstrationer har också upphört, förutom i en del områden i Harare.

Redan i slutet av 2006 visade Zanu-PF-partiets kongress att Mugabes position inte längre var oomtvistad. Under tiden har Mugabe i allt högre grad utvecklat en bunkermentalitet som inte minst har lett till bildandet av parallellorganisationer som ungdomsmilisen, som faller utanför den militära och politiska hierarkin. Deras imponerande, rentav förtryckande uppvisning framför centralkommitténs sammanträdesbyggnad påverkade med största sannolikhet beslutsfattandet hos politbyråns medlemmar till förmån för Mugabes utnämning till presidentkandidat.

Trots Mugabes taktiska seger vid centralkommitténs sammanträde den 30 mars, som innebar att han blev utnämnd till presidentkandidat 2008 och därigenom försvagade positionen för hans kritiker inom partiet, verkar det råda någon sorts apokalyptisk stämning i Zimbabwe. Inom EU har man därför, bortsett från diskussioner om den nuvarande utvecklingen, börjat rikta tankarna mot tiden efter Mugabe. Under de senaste dagarna har både arbetsgruppen och direktörerna för EU–Afrika ägnat sig intensivt åt Zimbabwe. Under måndagens sammanträde med utrikesministrarnas råd diskuterades krisen i Zimbabwe grundligt.

I sina slutsatser välkomnade rådet SADC:s initiativ och förklarade sin vilja att stödja detta om det ombeds att göra det. Rådet har understrukit sin åsikt att endast en bred, konstruktiv dialog kan utgöra grunden till verkliga reformer och nationell försoning i Zimbabwe. Samtidigt har det betonat att EU också kommer att genomföra humanitära åtgärder i framtiden som kommer att gynna befolkningen direkt.

I sin kommuniké efter det extra toppmötet i mars uppmanade SADC EU att upphöra med sanktionerna. Med tanke på den rådande situationen i landet kommer vi inte att gå med på detta. Vår politik måste vara trovärdig. Som en reaktion på den oro som ägde rum i mars, och detta är något som rådet också beslutade om i måndags, kommer vi att utvidga den lista på personer som är föremål för sanktioner så att den även innehåller de poliser som har det huvudsakliga ansvaret för den rådande krisen och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna.

Det finns en överenskommelse mellan EU-partnerna att en lösning på krisen i Zimbabwe enbart kan åstadkommas med afrikansk hjälp. Efter sin politiska kovändning i mars uppmanade våra afrikanska partners EU att visa tålamod. Vi kommer att fortsätta att övervaka noggrant om och i vilken utsträckning SADC:s eftersträvade politik får någon konkret form.

Vi är dock medvetna om att vi inte kan luta oss tillbaka hur länge som helst. Inom en överskådlig framtid måste EU ta ställning till innehållet i SADC:s initiativ. Vi kommer också att reagera med nödvändig kraft på det som sker i landet. EU kan inte, och kommer inte att, tiga om kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Kommissionen är mycket oroad över den försämring av den politiska och socioekonomiska situationen i Zimbabwe som nu sker. Vi fördömer särskilt den senaste tidens våldsamma förtryck av oppositionen.

Kommissionen har också helt stött uttalandena från det tyska ordförandeskapet, som fördömer det våld som nyligen utövats, arresteringarna och misshandeln av fångar. Regeringen i Zimbabwe har också uppmanats att frige dessa fångar och respektera de grundläggande rättigheterna. Krisen bör lösas genom dialog med alla politiska grupper.

Förra måndagen drog också rådet (allmänna frågor) liknande slutsatser. Kommissionen fäster även i fortsättningen stor vikt vid en förbättrad dialog med Zimbabwes regionala ledare. Vi erkänner fullständigt den viktiga roll dessa kan spela för att bidra till en nationell försoning i landet.

Kommissionen välkomnade därför det extra toppmötet med statscheferna i Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC) som ägde rum den 28–29 mars 2007 i Dar-es-Salaam. De regionala ledarna beslutade att engagera sig för att lösa krisen i Zimbabwe genom att utse Sydafrikas president Thabo Mbeki till medlare. En överenskommelse nåddes med alla EU:s medlemsstater om att ett högnivåbudskap skulle sändas till SADC i frågan för att för det första erkänna den viktiga roll som organisationen kan spela för att lösa krisen och för det andra ge SADC verkligt andrum i deras medlingsansträngningar.

Vi menar därför att vi bör undvika att göra något som kan äventyra SADC-initiativet och att EU bör vara redo att följa SADC:s ansträngningar för att lösa krisen i Zimbabwe.

Vidare enades man om att göra en ansträngning för att ge lämplig information till regionen och till hela Afrika om innehållet i EU:s åtgärder, eller sanktioner, mot Zimbabwe. Dessa består, förutom ett vapenembargo, i att Zimbabwes ledare nekas visum och att vi fryser deras tillgångar. Handel, ekonomiskt samarbete och viktigt biståndssamarbete påverkas inte av EU:s åtgärder. Det stöd som Zimbabwe erhöll enbart under 2006 uppgick till omkring 193 miljoner euro: 86 miljoner euro från kommissionen och 107 miljoner euro från medlemsstaterna. Detta slags stöd, som direkt ska gynna befolkningen i Zimbabwe, måste fortsätta.

  Geoffrey Van Orden, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka kommissionen och rådet för deras uttalanden. Alla ledamöter av parlamentet är säkert medvetna om den skrämmande situationen i Zimbabwe. Vi har gett våra synpunkter i cirka 16 resolutioner de senaste åren, men Mugabes regim påminner oss ständigt om att hur dålig situationen än är, så kan regimen alltid göra saker och ting ännu mer tragiska.

Miljoner människor har flytt ur landet, många av dem som stannat kvar lever på livsmedelsbistånd, hyperinflationen förväntas nå 5 000 procent i slutet av året, arbetslösheten är 80 procent, 300 människor dör varje vecka av hiv/aids, och Zimbabwe har världens högsta andel föräldralösa barn. Detta är den grymma statistiken. När människor försöker samlas eller komma med någon form av protester så angrips de, som vi har sett, brutalt av regimens polis.

Jag håller med om att det har funnits en positiv utveckling. Mugabes senaste brutala övergrepp har till sist framkallat en reaktion från grannländerna i Afrika. Detta måste uppmuntras. Södra Afrikas utvecklingsgemenskap har slutligen insett att Zimbabwe är i kris. Det är en mycket betydande utveckling. Det finns ytterligare tecken på att opinionen i Afrika håller på att svänga. Mugabe betraktas nu av övriga ledare som en diktator som själviskt har utnyttjat sitt eget folk och vars handlingar utgör ett hot mot en mer omfattande ekonomisk utveckling på hela kontinenten. De godtar inte längre Mugabes trötta ursäkt att Zimbabwes problem kommer utifrån.

Alla kan se att det är Mugabe som har fått landet och dess folk på knä. Han kom till SADC:s toppmöte och förväntade sig stöd för sin politik, men fick fara därifrån tillstukad och med Sydafrikas president Mbeki utnämnd till medlare i dialogen mellan Zanu/PF och oppositionen. Mbekis uppgift blir att skapa villkor för fria och rättvisa val.

Men innan friheten har återställts i Zimbabwe får inte pressen på regimen upphöra. Alltför ofta har EU:s regeringar av felaktiga anledningar till och med misslyckats med att tillämpa EU:s egna reseförbud och andra restriktiva åtgärder.

När Mugabe slutligen mister makten måste världssamfundet vara berett att agera utan fördröjning. Jag uppmanar kommissionen och rådet att redan nu verkligen börja planera för ett massivt, omfattande och brådskande stödprogram för Zimbabwe för tiden efter Mugabe.

  Margrietus van den Berg, för PSE-gruppen. – (NL) Fru talman! Det Zimbabwe som jag kände var ett stolt land, ledande i regionen, stolt över sin med möda förvärvade frihet, ett vackert land där svarta och vita zimbabwier trodde på framtiden, där svarta och vita tillsammans försökte läka de smärtsamma såren från Rhodesiatidens rasism, ett land där medborgarna arbetade på att bygga upp en demokrati.

Detta står i skarp kontrast till dagens Zimbabwe med en skrämmande statistik. Den förväntade livslängden i Zimbabwe är för närvarande en av de lägsta i världen: 37 år för män och inte mer än 34 år för kvinnor, 80 procent av zimbabwierna lever under existensminimum, en tredjedel av befolkningen har flytt från landet i och med att miljontals människor har sökt sin tillflykt i grannländerna och deras antal ökar med ytterligare 50 000 flyktingar varje månad.

Ekonomin i det land som en gång var känt som Afrikas kornbod har rasat med 40 procent på ett decennium och det finns inga tecken på någon förbättring. Den zimbabwiska ekonomin krymper fortfarande med 5,7 procent vilket gör att Zimbabwe är det enda landet i Afrika där ekonomin inte växer. Hyperinflationen, som redan har nämnts, innebär att det är omöjligt för alla de zimbabwier som har stannat i Zimbabwe att under den rådande massarbetslösheten uppfylla sina elementära dagliga behov.

Europeiska unionen gjorde rätt i att straffa de zimbabwiska ledarna med ännu mer vittgående personliga sanktioner eftersom de med sin statsterror har åstadkommit denna omfattande ödeläggelse. Som vi alla vet krävs det mycket mer för att hitta en väg ut ur detta. Denna utväg beskrivs i vår gemensamma resolution. Där anges huvuddragen för hur landet skulle kunna gå vidare till en ny era efter Mugabe, där beskrivs konkreta steg och åtgärder, och med rätta görs en dramatisk vädjan till Mbeki och medlemmarna i SADC att spärra vägen för statsterrorn med så hårda tag som det krävs och att bana väg för en dialog under tiden efter Mugabe.

Vi står bakom den bredast tänkbara oppositionen mot Mugabe och är för Zimbabwe. Vi ber rådet att utöka sanktionernas omfattning. Var och en som har ansvar för denna allt brantare negativa spiral i detta land som en gång var så stolt måste ställas till svars, inklusive ministrar, företrädare för landet, arméledare, polisen och underrättelsetjänsten liksom chefen för centralbanken. Vi ber Förenade kungariket att utnyttja sitt ordförandeskap i säkerhetsrådet till att föra upp Zimbabwe på dagordningen. Slutligen hoppas vi verkligen att Mbeki, genom att spela en ännu viktigare roll kommer att få slut på Mugabes regim eftersom det efter nästan tre decennier är dags att göra slut på den för gott.

  Ryszard Czarnecki, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Om ett visst land ofta nämns i parlamentet är det ett dåligt tecken, eftersom det innebär att situationen för de mänskliga rättigheterna i det landet måste vara betänklig. Vi är rädda för att Zimbabwe var, är och kommer att förbli just ett sådant land, inom en överskådlig framtid.

Paradoxen ligger i att vi firar 27-årsdagen av detta lands självständighet. Olyckligtvis innebär inte denna självständighet frihet. Till exempel slogs för en och en halv månad sedan oppositionen ner brutalt. Två människor dödades och 300 arresterades.

Detta är den politiska sidan av situationen och den vi ofta föredrar att diskutera i parlamentet. Men problemet har också en ekonomisk sida som kanske är ännu allvarligare. I Zimbabwe är nästan 4,5 miljoner människor undernärda, av vilka en tredjedel har fått hjälp och livsmedel via Världslivsmedelsprogrammet. Detta är ett land där den genomsnittliga förväntade livslängden är 35,5 år. Som föregående talare nämnde är Zimbabwe en av rekordhållarna i världen (i negativ bemärkelse) i detta hänseende. En femtedel av befolkningen är smittad av hiv och 3 200 nya fall tillkommer varje vecka. Zimbabwe har den högsta andelen föräldralösa barn i världen. Arbetslösheten i detta land ligger på 80 procent! Åttio procent av befolkningen lever även under existensminimum! Varje månad flyr några tusen människor från landet. Mer än 30 procent av medborgarna har redan emigrerat till grannländer.

Zimbabwe är det enda afrikanska land där ekonomin går ned. Under det senaste decenniet sjönk den ekonomiska omsättningen i detta land med 40 procent och i år sjönk den med nästan ytterligare 6 procent. Förra året steg den genomsnittliga inflationsnivån till 2 200 procent. I år kommer den utan tvivel att överstiga 5 000 procent! Sedan 1998 har jordbruksproduktionen minskat med fyra femtedelar! Zimbabwes två viktigaste näringsgrenar, det vill säga tobak och guldbrytning står på gränsen till sammanbrott.

Allt detta är bara statistik, och hur tragisk och talande den än är, är jag rädd för att torra siffror, procenttal och antal kan dölja de individuella tragedier som drabbar miljontals människor. Zimbabwe kan vara långt borta, men låt oss komma ihåg Ernest Hemingways ord: ”Fråga inte för vem klockan klämtar, den klämtar för dig.” Zimbabwe är ett land som har fallit in i ett ”svart hål”. Det försvinner framför ögonen på oss, det upphör att existera ekonomiskt och socialt, och det enda tecknet på en fungerande regering är politiskt förtryck. Vi kan inte fortsätta att tiga. Vi kan inte låtsas att sympati utan politiska beslut kommer att vara tillräckligt.

Därför behöver vi denna debatt, därför behöver vi denna resolution. Vi behöver en gemensam resolution, en resolution som står över politiska skiljelinjer.

  Athanasios Pafilis, för GUE/NGL Group. – (EL) Fru talman! Det låter ganska ironiskt och tragiskt när de som gjorde Zimbabwe till en koloni, de som plundrade landet på dess naturtillgångar under alla dessa år i dag kämpar för dess självständighet och frihet. Varför tar Europaparlamentet ständigt upp frågan om Zimbabwe? Är det för att de mänskliga rättigheterna kränks? Nej, mina damer och herrar! Låt oss tala rent ut. Det är därför att Storbritannien drömmer om att göra landet till en koloni igen och därför att de andra stora länderna i Europeiska unionen åter drömmer om nya kolonier på den afrikanska kontinenten. Så ligger det till. Zimbabwe vann sin självständighet genom en hård och blodig kamp mot de brittiska kolonisterna.

Finns det problem? Naturligtvis gör det det. Är situationen som den har beskrivits? Naturligtvis är den det, men den är resultatet av åratals kolonialism, av de åtgärder som under alla dessa år har påtvingats av Europeiska unionen och andra imperialistländer, åtgärder utformade för att få Zimbabwes regim i ett ekonomiskt järngrepp och politisk isolering. När allt kommer omkring är frågan om och hur situationen förändras i Zimbabwe en fråga för landets folk och varken Europeiska unionen eller någon annan har rätt att blanda sig i landets inre angelägenheter.

I dag föreligger det en plan som har utarbetats under många år. Vad är det för plan? Att finansiera och köpa ut oppositionen. Miljoner ges till olika personer som framträder som politiska motståndare till regimen. Frivilligorganisationer finansieras som består av betalda anställda som inte representerar någonting i det zimbabwiska samhället. Det förekommer sanktioner och samtidigt håller Storbritannien inte de överenskommelser som man har träffat med Zimbabwe. Till och med den illegala vapenhandeln fortsatte och Margaret Thatchers son arresterades, och detta är ett känt faktum som det rapporterades om i alla tidningar.

Vi anser därför inte att Europeiska unionen har någon rätt att blanda sig i Zimbabwes eller något annat lands inre angelägenheter. De problem som kan tänkas förekomma måste lösas av människorna själva när det passar dem. Därför röstade vi mot det gemensamma förslaget till resolution, och vi är ledsna över att ni, trots att ni vet att alla de åtgärder som ni vidtar och det embargo som ni ålägger Zimbabwe gör förhållandena värre och leder till att tusentals människor dör, ändå fortsätter med samma barbariska politik.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Fru talman! Robert Mugabe och råttjägare. Finns det något samband mellan Zimbabwes president och de människor som ägnar sig åt denna ganska underliga sysselsättning? Det finns det i allra högsta grad eftersom det i omedelbar närhet av Mugabes gods – Afrikas största privata residens – finns aktade medborgare som håller sig vid liv genom att varje dag jaga råttor. Dessa djur är enligt dem vad nötkött är för oss. Detta visar hur djupt Zimbabwe, fram till nyligen Afrikas kornbod, har sjunkit under Robert Mugabes tyranniska regim.

Denna regim bygger på en kampanj som är lika absurd som kriminell och som har medfört att tusentals produktiva lantbruk som ägs av vita sedan år 2000 har konfiskerats och lämnats över till Mugabes inkompetenta och ointresserade galjonsfigurer, vilket har lett till en omfattande hungersnöd. För övrigt använder Mugabes Zanu-PF-parti bristen på livsmedel som ett vapen mot oppositionen. Korrespondenten R.W. Johnson riktade nyligen avgörande kritik mot Mugabes tyranni. Han rapporterade att i Zimbabwe likvideras människor som djur i en oerhörd omfattning och att de flesta dödsfallen är en direkt följd av en medveten politik från regeringens sida. Detta folkmord är troligen tio gånger värre än det i Darfur men ändå bortser FN från det.

Arnold Tsunga, ordförande för människorättsorganisationen Crisis in Zimbabwe-koalitionen, använde likalydande ord för att beskriva situationen. Tsunga kallade Mugabes politik ”raffinerat folkmord” eftersom regeringar, hjälporganisationer eller pressen inte lägger märke till det. Mitt budskap till rådet, kommissionen och till parlamentet är att denna anklagelse om ett raffinerat, tyst folkmord inte får lämna oss i fred ett enda ögonblick förrän den tid kommer då den kan tas tillbaka.

  Michael Gahler (PPE-DE). – (DE) Fru talman! För fyra minuter sedan, herr Pafilis, höll ni det mest cyniska tal om Zimbabwe som har hörts här i kammaren sedan 1999. Ni skyr inte några medel och legitimerar en diktatur. Jag rekommenderar att ni åter allvarligt begrundar den starka vädjan som biskop Tutu gjorde eftersom jag anser att han är höjd över alla misstankar.

Det anses ibland att det inte går att sjunka djupare i ett land om det har den lägsta förväntade livslängden i världen, har den högsta inflationen globalt sett, om arbetslösheten ligger på 80 procent, om lika många människor lever under den absoluta fattigdomsnivån och om ekonomin har krympt med 40 procent under det senaste decenniet. Olyckligtvis har regimerna i dessa länder alltjämt tillräcklig makt för att angripa befolkningen, vilket senast skedde den 11 mars. Många arresterades och torterades. Som ledamöter av parlamentet förfäras vi särskilt av den brutala misshandeln av vår kollega, Nelson Chamisa, som på väg till Bryssel för ett utskottssammanträde i vår gemensamma parlamentsförsamling blev brutalt misshandlad på Harares flygplats av regimens ligister, och som då förlorade ett öga.

Mitt tack går till rådet som tydligt framförde sina synpunkter i rådets uttalande om situationen den 13 och 18 mars liksom i det allmänna rådet den 23 april, och även utökade den lista med reseförbud som ålagts ledande anhängare av regimen. I varje fall har SADC insett att det råder en kris i Zimbabwe och har utsett president Mbeki till medlare. Vi är medvetna om att Mugabe olyckligtvis känner sig tämligen uppmuntrad efter SADC-mötet, och förtrycket fortsätter också i hela landet utan att världssamfundet uppmärksammar det.

Sydafrika har alltid en central roll. President Mbeki måste genomföra uppdraget som medlare på ett trovärdigt sätt. Vi vet hur svårt det är att acceptera att en befriare kan utvecklas till en tyrann, men Mbeki kan avgöra om han vill gå till historien som någon som till slut även har bidragit till en framgångsrik utveckling för de mänskliga rättigheterna och demokratin i Afrika genom att ställa sig på de människors sida som har lidit så länge.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (PT) Den katolske ärkebiskopen i Bulawayo, Pius Ncube, fördömde nyligen den fattigdom och det förtryck som Mugabe har orsakat i Zimbabwe på senare år och uppmanade människor att gå ut på gatorna och möta regimens väpnade styrkor. Han sa följande:

(EN) ”Mugabe är maktgalen och han kommer att klamra sig fast vid makten, även om det betyder att han förstör ekonomin och förstör Zimbabwe. Mugabe är en ond man, en översittare och en mördare. Jag vill inte toppridas eller köpas av honom. Jag accepterar att det kan betyda att jag förlorar livet.”

(PT) Får oppositionsledarna, människorättsaktivisterna, de som kämpar för Zimbabwes utveckling och denne modige biskop det rätta stödet från kommissionen och rådet? I det stödet ingår att mobilisera den nödvändiga solidariteten från andra afrikaner i Afrikanska unionen och Södra Afrikas utvecklingsgemenskap. Kommer även de, för att det ska bli en riktig debatt om Afrikas problem och en positiv samverkan mellan Europa och Afrika, att bli inbjudna och hälsas välkomna i Lissabon vid toppmötet mellan EU och Afrika under det portugisiska ordförandeskapet?

Denna parlamentsresolution är viktig och kommer i rätt tid för att vi ska kunna komma med tydliga svar.

  James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag håller helt med om det som Michael Gahler sa om Athanasios Pafilis. Jag har aldrig i hela mitt liv hört en sådan förvanskning av sanningen som det som han just sa här i kammaren.

Först av allt välkomnar jag det gemensamma förslaget där man med kraft vill upprätthålla sanktionerna mot det obarmhärtiga våld som utövas av regimen och som plågar Zimbabwe på värsta tänkbara sätt. Jag tackar dem som har arbetat hårt med detta resolutionsförslag, och jag är nöjd med resultatet.

Det är att största vikt att vi isolerar Mugabe och andra medlemmar av hans styre genom att visa både Världssamfundet och de andra afrikanska länderna att EU:s medlemsstater inte kommer att tolerera dessa flagranta övergrepp på mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet. Vi har konsekvent motsatt oss detta brutala hot och kommer tillsammans att fortsätta att göra det. Mugabe bör komma ihåg sitt löfte att stiga åt sidan och göra det nu. Det är det enda han kan göra för att gynna Zimbabwe. Absolut makt korrumperar absolut.

Medlemmar i Zimbabwes illegitima regering får inte resa in i någon av EU:s medlemsstater, och jag hänvisar särskilt till det toppmöte mellan EU och Afrika som man planerar att hålla i Lissabon i december. Det gemensamma resolutionsförslaget klargör och hävdar åter att detta steg allvarligt skulle underminera EU:s beslut. Det skulle hindra en framtida användning av mjuka maktmedel var vi än behöver dem. EU:s rådande sanktioner sätter Mugabes brutala styre under verklig press. Som sådana behöver de förstärkas och flyttas upp till nästa nivå.

I fråga om nästa nivå känner vi väl till att Mugabe söker ekonomiskt stöd från länder som Kina, som inte alltid är lika nogräknade när det gäller frihet och demokrati som jag och många andra skulle önska. Detta gemensamma förslag visar parlamentets beslutsamhet att föra frågan vidare till FN:s säkerhetsråd.

Slutligen måste de medel som vi ger Zimbabwe användas på rätt sätt och får inte hamna i diktatorns fickor.

Jag vill avsluta med att helt tydligt säga att vi är för folket i Zimbabwe, men vi är inte på något sätt för Robert Mugabe.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Fru talman! Vi blev alla imponerade över den frihetskamp som folket i Zimbabwe förde för tjugosju år sedan. På den tiden sågs det zimbabwiska samhället som en förebild för kolonial frigörelse av andra utvecklingsländer. Denna respekt för det zimbabwiska folket utgör nu den viktigaste grunden för den moraliska skyldigheten att stödja kampen för demokrati och rättsstatsprincipen i Zimbabwe.

För precis en månad sedan, under Europaparlamentets plenarsammanträde, såg vi den demokratiska oppositionsledaren Morgan Tsvangirais blodiga ansikte på tv-rutorna här i huset. Han är nu den verkliga ledaren för det zimbabwiska samhället.

Nu måste de förtryckta ledarna för studentrörelsen, civilsamhället, fackföreningarna, EU, institutionerna och Europaparlamentet alla göra allt vad de kan för att bistå folket i Zimbabwe, för att stödja civilsamhället i landet och hjälpa Zimbabwe att återvända till demokrati, frihet och rättsstatsprincipen. Sydafrika och dess president Thabo Mbeki, har en särskilt viktig roll att spela i denna process. Europaparlamentet stöder alla insatser för att främja demokrati och rättsstatsprincipen i Zimbabwe.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum inom kort.

(1) Se protokollet.

14. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (debatt)

14.1. Aktuella ingripanden mot demonstrationer i Ryssland

  Talmannen. Nästa punkt är en debatt om sex resolutionsförslag om aktuella ingripanden mot demonstrationer i Ryssland⁽¹⁾.

  Danutė Budreikaitė (ALDE), författare. – (LT) När EU sköter sina egna angelägenheter och sina affärer med andra länder handlar EU enligt sina grundläggande värderingar, varav den viktigaste är demokrati och de mänskliga rättigheterna och friheterna.

När delegater från den ryska duman talar till Europaparlamentet förklarar de att de har samma värderingar som EU. Men Ryssland vill inte lyssna till någon annans råd om hur det bör sköta sina inre angelägenheter.

Brutaliteten mot fredliga demonstrationer arrangerade av invånare i Moskva, S:t Petersburg och Nizhny Novgorod avslöjar den ryska regeringens intolerans och rädsla för oberoende tänkare, särskilt när presidentvalet 2008 närmar sig.

Så snart som Ryssland åtnjöt den politiska och ekonomiska makten av sitt ”vapen”, energitillgångarna, slutade landet att bekymra sig om den allmänna opinionen internationellt och dess signaler om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i landet. Ryssland är en strategisk partner för EU och för energipolitikens skull tillämpar vi en dubbelmoral: en för Ryssland och en annan för resten av världen.

När vi förhandlar om ett nytt fördrag om samarbete mellan EU och Ryssland uppmanar jag rådet att granska händelserna i Ryssland och inte göra några eftergifter vad gäller detta.

  Michał Tomasz Kamiński (UEN), författare. – (PL) Fru talman! Det är bra att vi i kammaren lyckats komma fram till en kompromissversion av resolutionen om kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Ryssland, eftersom det är viktigt för Europaparlamentet att ha en gemensam ståndpunkt och tala enhälligt till både det ryska samhället och den ryska presidenten Vladimir Putin. Under den sorgliga tid som följt efter den första demokratiskt valda ryska presidenten Boris Jeltsins bortgång är det särskilt viktigt för alla som har sökt efter demokrati i Ryssland och för vilka ett demokratiskt Ryssland borde vara en viktig partner för Europa, att nu erkänna att Ryssland av i dag inte har uppfyllt alla drömmar som vi delade när Boris Jeltsin framträdde på den politiska arenan i det landet. Tyvärr har dessa förhoppningar förblivit ouppfyllda. Vi måste erkänna att det är så och det är just detta som vi ger uttryck för i vår resolution. Jag vill ännu en gång framhålla att jag är glad över att resolutionen är resultatet av en kompromiss mellan många, skilda politiska grupper.

För mig var de bilder som visades på tv av demonstrationer som arrangerats av förespråkare för de mänskliga rättigheterna i Ryssland beklämmande, för att inte säga traumatiska, eftersom de också påminde mig om de värsta tiderna i mitt land när gatuprotester brutalt slogs ned av polisen. Jag vill framhålla att den ryska ombudsmannen för de mänskliga rättigheterna överraskande nog delar denna uppfattning om den ryska polisens brutalitet. Det är därför som vår deklaration innehåller ett vädjande till den ryska duman och till våra kolleger, dvs. de ryska parlamentsledamöterna, att inrätta en särskild kommitté som ska hantera denna fråga.

Genom att uppmana er, ledamöter av denna kammare, att anta denna resolution vill jag också uppmana de ryska medborgarna, som beklagligtvis för närvarande inte har tillgång till verklig information, om att vara medveten om att våra åtgärder inte är ett utslag av ”ryssofobi”, så som ofta påstås i Kremlpropagandan. I själva verket är det tvärtom. Våra åtgärder, vår kamp för att försvara de mänskliga rättigheterna i Ryssland, för att återinföra demokrati i Ryssland bottnar i våra djupa vänskapskänslor mot detta land och vår djupa respekt för den enastående ryska litteraturen och för Ryssland som en stor nation. Vi vill att den nationen ska få åtnjuta samma friheter som vi åtnjuter i EU och jag vill att Europaparlamentet ska bli en institution som är en ledstjärna för ryssarna, som leder dem på vägen mot demokrati.

  Milan Horáček (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Den här veckan har Europaparlamentet tagit upp Ryssland vid flera tillfällen: i underutskottet för mänskliga rättigheter med kommissionsledamoten Andris Piebalgs, vid ett gemensamt möte med delegationen för förbindelserna med Ryssland, Vitryssland och Ukraina, och nu här i kammaren, på grund av de allt mer akuta problemen. Vi noterade med bestörtning de omfattande kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Moskva och S:t Petersburg, där fredliga demonstrationer mot systemets auktoritära tendenser stoppades efter våldsamt ingripande av polisen, som angrep förbipasserande personer som inte var inblandande och västerländska journalister.

Hoten mot och kränkningarna av yttrandefriheten, mötesfriheten och pressfriheten i Ryssland blir alltmer systematiska. Vi känner väl till den här typen av vilseledande information och lögner från kriget i Tjetjenien. Många medier kontrolleras av regimen eller bedriver självsensur. Oberoende journalister som Anna Politkovskaya har mördats. Med tretton journalistmord under president Putins mandattid intar Ryssland tredje plats efter Irak och Algeriet – ett alarmerande facit.

Den politiska oppositionen kan inte finna något språkrör. Pressfriheten och yttrandefriheten är oerhört hotade. Potentiella politiska motståndare till Putin, som exempelvis Chodorkovsky och Lebedev, sitter i fängelse utan rättvis rättegång och Gary Kasparov har upprepade gånger gripits. Icke-statliga organisationer plågas av lagar som inskränker civilsamhällets rättigheter. Det ryska ledarskapet använder inte bara domstolarna utan även hela säkerhetsapparaten för att skrämma de politiska motståndarna. De som har makten i Kreml går till attack. Följden är att framstegen mot rättsstatsprincipen och ett oberoende rättsväsende också hotas. Det är en lömsk strategi att brännmärka människor som kräver verklig demokrati i extremisternas land för att beröva dem deras trovärdighet. Putin är inte en fläckfri demokrat. Han kommer från KGB och hans ursprung sätter sina spår.

Ryssland är medlem av Europarådet, OSSE och FN och ändå kränker landet de grundläggande friheterna och de mänskliga rättigheterna. EU förhandlar om ett nytt partnerskapsavtal. Avtalet måste innehålla ett avsnitt om de mänskliga rättigheterna som också är en väsentlig beståndsdel i alla avtal och fördrag. Vi visar vår solidaritet med våra vänner i Ryssland som kämpar för en fredlig och demokratisk framtid.

  Tunne Kelam (PPE-DE), författare. – (EN) Fru talman! De hårda tagen mot fredliga demonstranter för några veckor sedan ger ett oroande budskap om framtiden för de grundläggande friheterna i Ryssland: yttrandefrihet, pressfrihet och rätt till demonstrationer. Den ryska regeringen åtog sig att garantera dessa friheter som ett villkor för att få gå med i Europarådet 1996. I dag, 11 år senare, känner sig majoriteten av folket i Ryssland otrygg och har inget förtroende för lag och ordning. Sextiofem procent säger att de är olyckliga, och mer än hälften ogillar regeringen, som redan är på väg bortanför det blott auktoritära systemet, som en oppositionsledare uttryckte sig.

Vi förväntar oss att den ryska regeringen reagerar på denna resolution, som är ett samstämt uttryck för allvarlig men vänlig oro. Vi förväntar oss också att rådet och kommissionen vid nästa toppmöte mellan EU och Ryssland gör det absolut klart att ett återställande av dessa grundläggande friheter kommer att bli ett avgörande prov på Rysslands förmåga och vilja att bli en trovärdig internationell partner.

För ögonblicket har Ryssland i allt väsentligt blivit en auktoritär stat. EU:s ledare får dela ansvaret för att situationen förvärras ytterligare där om de inte vill eller kan möta denna nya verklighet med beslutsamhet och skärpa. Att agera samfällt utifrån europeiska värderingar är det enda sättet att hjälpa Ryssland tillbaka till demokratin. Det är mycket viktigt att de ryska medborgarna åtnjuter samma friheter – inklusive frihet från fruktan och polisvåld – som vi gör.

  Erik Meijer (GUE/NGL), författare. – (NL) Fru talman! Under en lång tid har länderna i de tidigare Europeiska gemenskaperna svävat i villfarelsen att den auktoritära enpartistaten och förtrycket av alla former av organiserad opposition i Ryssland var ett resultat av kommunismen. Jag kommer ihåg att den radikala tyske studentledaren Rudi Dutschke, som sedan länge är död och som hade smeknamnet Bürgerschreck, varnade den västeuropeiska vänstern för denna ståndpunkt. Enligt hans mening saknade det som skedde i Ryssland på den tiden helt samband med socialism eller kommunism, utan var snarare förknippat med det som han kallade den asiatiska traditionen. Detta är en tradition där en liten grupp, som använder sig av hårdast möjliga metoder, lyckas hålla sig kvar vid makten i ett stort och glest befolkat land.

Varje gång någon som önskar att göra upp med denna otillfredsställande situation kommer till makten i Ryssland har det fram till i dag varit högst sannolikt att hans efterträdare skulle återgå till de gamla missförhållandena. Chrustjev under 50- och 60-talen och Gorbatjov under 80- och 90-talen misslyckades med att förändra Ryssland i grunden.

Den nuvarande presidenten, Vladimir Putin, liksom tsarerna och Stalin tidigare, passar smidigt in i den gamla ryska modellen. Efter att ha lyckats erövra makten när hans förvirrade företrädare Jeltsin inte längre klarade av att styra landet och efter att ha vunnit popularitet bland ryssarna genom att förgöra Tjetjenien är Putin nu på god väg att utplåna deras demokrati.

Ve det land som äger olja eller naturgas eftersom det innehavet och den rikedom som exporten inbringar ger dess ledare en starkare maktställning och gör inhemska förändringar praktiskt taget omöjliga. Dessutom kommer den kritik som framförs av de flesta i yttervärlden som vill köpa energi snabbt att tystna. Ryssland befinner sig nu i samma läge som Saudiarabien eller Iran. Även i de två största städerna, vilka än så länge erbjuder det största spelrummet för kritik och mångfald, har demonstrationer av oppositionella omöjliggjorts. EU-länderna och deras medborgare borde inte passivt godta detta utan borde handla i solidaritet med dem som vill förvandla Ryssland till en anständig demokrati.

  Panagiotis Beglitis (PSE), författare. – (EL) Fru talman! Behovet av att utveckla förbindelserna mellan EU och Ryssland och upprättandet av ett nytt och dynamiskt strategiskt parterskap, enligt vad de geoekonomiska och geostrategiska förhållandena kräver, kan inte förminska eller tillintetgöra vår kritik av de fortgående kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i Ryssland. Jag förstår och stöder EU:s realpolitik gentemot Ryssland, men vi behöver också försvara de grundläggande principerna för vår gemensamma europeiska demokratiska civilisation. Därför anser jag det nödvändigt att frågan om de mänskliga rättigheterna placeras högt upp på EU:s agenda och inom ramen för den förstärkta politiska dialogen med Ryssland och dess politiska ledare. Toppmötet den 17 maj och mötet med president Putin kommer att vara ett första tillfälle.

Jag skulle dock vilja kommentera en annan sak. Det vore ett allvarligt politiskt misstag för EU att likställa de mänskliga rätigheterna i Ryssland och läget som råder där med enbart vissa kretsar som öppet finansieras av vissa ryska politiska flyktingar inom den välkända klicken av oligarker. Uttalandena nyligen av Boris Berezovsky i London är typiska för de avsikter som man har i vissa kretsar.

  Gabriele Stauner, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Ryssland är ett kulturland. Dess bedrifter inom litteratur, musik och scenkonsten väcker gång på gång beundran och respekt. I detta avseende är Ryssland en sann medlem av den europeiska familjen av nationer.

Ryssland har dock en skuggsida. De åtgärder som den ryska regeringen för närvarande vidtar mot de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna kastar mycket mörka skuggor. Att handla mot sina egna medborgare på det sätt som man gjorde den 14 och 15 april i Moskva och S:t Petersburg är ovärdigt en sann medlem av FN och Europarådet.

Yttrandefriheten och pressfriheten är hörnstenar i en demokratisk stat. De europeiska folken, inbegripet medborgarna i Ryssland, har betalat med sitt blod för dessa rättigheter. Det är därför en skam att Putins regering, som vill framstå som en världsmakt och stoltserande som en påfågel erbjuder sina tjänster som medlare i internationella konflikter, behandlar sitt eget folk på ett så gement och grymt sätt.

En sådan regering kan inte förhandla med oss som en jämlik partner eller som en partner med lika rättigheter. Frihet är alltid frihet att ha en avvikande åsikt. Detta måste inskärpas hos den ryska regeringen.

  Józef Pinior, för PSE-gruppen. – (PL) Fru talman! Jag vill börja med att uttrycka min beundran för den store ryska ledaren Boris Jeltsin. Han är en av de personer vi har att tacka för demokratins seger över diktaturen under 1900-talets senare hälft. Jeltsin representerar det verkliga Ryssland, ett Ryssland som gynnar civilsamhället, ett demokratiskt Ryssland, ett Ryssland som upprätthåller rättsstatssprincipen.

Under veckan här i Strasbourg hölls ett särskilt möte med underutskottet för de mänskliga rättigheterna i utskottet för utrikesfrågor, då vi ingående intervjuade vittnen till vad som sker i Ryssland för närvarande. Alla var överens om att Ryssland är på väg i en farlig riktning. Att valet till duman i december i år och presidentvalet nästa år övervakas noga är mycket viktigt för Europaparlamentet. För vår del har vi gjort allt vi kan för att få civilsamhället i Ryssland närmare demokrati, för att hjälpa dess institutioner att se till att valen blir verkligt fria och rättvisa och att resultaten inte kan förvanskas.

  Marcin Libicki, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Mycket beklagliga händelser har utspelat sig i Ryssland. Försöken att demokratisera Ryssland motarbetas, så även demonstrationer och yttrandefriheten. Vi måste dock vara medvetna om att Ryssland inte har någon demokratisk tradition och att de som likt Alexander I ville demokratisera Ryssland i det förflutna tvingades ge upp eller blev allmänt kritserade, så som var fallet med Boris Jeltsin när han gick bort. Vi måste vara medvetna om att det enligt opinionsundersökningar är fler ryssar som hellre vill ha ordning än demokrati. Det är därför som vi när vi stöder allting som är positivt i Ryssland och som inger hopp måste vara medvetna om att när vi har att göra med den ryska regeringen träffar vi avtal med en regering som har andra värderingar än Europa. Ryssland har ingen demokrati hemma hos sig och ingen erfarenhet av det heller. Inte heller har landet någon erfarenhet av normalt, civiliserat beteende när det gäller yttre förbindelser. Detta borde fungera som en varning till alla dem som vill bygga en framtid för Europa på förhoppningen att Ryssland kommer att visa solidaritet och vara en god partner.

  Witold Tomczak, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Fru talman! Åtgärder för att förtrycka oppositionen, krossa fredliga demonstrationer, begränsa yttrandefriheten och inskränka de mänskliga rättigheterna är oroande företeelser som borde fördömas i vilket land de än förekommer.

Beklagligtvis kan dessa anklagelser riktas mot alla makthavare i dag, både från öst och från väst, som tar sig rätten att dominera världen, som vill vara globala domare, polismän och moralens väktare. Att anklaga Ryssland för antidemokratiska metoder och kränkningar av de mänskliga rättigheterna i dag är som att kasta sten i glashus.

Trakasserierna av politiska motståndare, etniska och religiösa minoriteter och åtgärder som gör det svårt för människor att utöva sin religion – är alla en del av den politiska vardagen i många delar av världen, även om de ofta kamoufleras av lögner som rapporteras av medierna. Alla människors grundläggande rätt till liv, från befruktningen fram till en naturlig död, kränks över hela världen, både i Ryssland och i EU. Det finns inga oskyldiga parter här! Detta brott är roten till allt ont!

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Fru talman! År 1991 lärde jag inte bara känna den mest framträdande estniska frihetskämpen Tunne Kelam, utan även Boris Jeltsin när han kom hit till Strasbourg för att vittna om ett nytt Ryssland. Sedan dess har det skett en massiv tillbakagång. Ryssland är en auktoritär stat med en alltmer aggressiv utrikespolitik. Jag anser att vi mycket tydligt måste framhålla att fisk alltid börjar lukta från huvudet. Att sätta in inrikestrupper, Omon-milisen, mot demonstranter och utländska journalister som till exempel tyska tv:s korrespondenter hade inte varit möjligt utan uttryckliga instruktioner från Kreml. Vi måste vara klara över att president Putin bär det övergripande ansvaret för undertryckandet av de första trevande demokrati- och frihetsstegen i Ryssland.

Vi måste tala klarspråk här och inte bara prata om fadäser. Putin är ansvarig. De ryska ledarna är ansvariga. Det handlar om vår trovärdighet eftersom Ryssland har skrivit under på de europeiska principerna i Europarådets deklaration om de mänskliga rättigheterna, vars iakttagande vi samfällt och tydligt måste insistera på.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Under de senaste åren har Ryssland blivit ekonomiskt starkare och opinionsundersökningar visar ett resultat till förmån för den nuvarande regimen. Därför är det särskilt svårt att förstå den ryska regeringens åtgärder mot oppositionen i mitten av april.

Oppositionspartier och icke-statliga organisationer som inte kunde komma till tals i massmedierna försökte uppmärksamma brotten mot demokratin i Ryssland. Den otillbörliga reaktionen mot demonstranterna, som endast bestod av ett par tusen personer, liksom militärens och Omon-milisens åtgärder, minskar Rysslands redan falnande auktoritet i väst och komplicerar de kommande förhandlingarna om ett nytt fördrag mellan EU och Ryssland.

Endast några få ämbetsmän i Moskva vågar medge att makthavarnas handlingar har passerat gränsen för det tillåtna. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna och tilltagande spänning mellan regeringen och oppositionen i Ryssland redan när valkampanjen bara befinner sig i sin linda, grusar förhoppningarna om en öppen och demokratisk kampanj.

  Günter Nooke, rådets ordförande. (DE) Fru talman, ärade ledamöter! Först av allt vill jag tacka för att ha fått möjlighet att delta i debatten för andra gången och få tala som Tysklands talesman för de mänskliga rättigheterna.

Vi blev alla klart oroade över händelserna i Moskva och S:t Petersburg den 14 och 15 april. Många av oss undrar om mötesfriheten är i farozonen i Ryssland, med tanke på dessa händelser. Den ryska konstitutionen garanterar de ryska medborgarna rätten att fredligt samlas utan att bära vapen för att hålla valmöten, parader och demonstrationer.

Detta är uppenbart raka motsatsen till hur de ryska myndigheterna agerande nyligen mot demonstranter i Moskva, S:t Petersburg och Nizhny Novgorod. Gary Kasparov rapporterade personligen om dessa åtgärder till mig per telefon. Vi bör också komma ihåg att demonstrationerna den 14 och 15 april skilde sig från tidigare marscher genom att militären denna gång agerade på ett mer hårdfört sätt och att ackrediterade journalister både kvarhölls tillfälligt och attackerades.

De rapporter som förekom i flera tidningar efter händelserna var genomgående kritiska. Kommersant talade om ”Att göra slarvsylta av dem som inte samtycker” och Moskovskiy Komsomolets om ”All makt till Omon”, medan Novaya Izvestiya talade om ”Ett belägrat fort och en råhet utan motstycke”.

Det förekom dock även andra rapporter där händelserna tonades ner. En liknade bild kan ses när det gäller den ryska regeringens reaktion. Medan en del regeringsföreträdare försvarade agerandet, medgav exempelvis talesmannen för de mänskliga rättigheterna, Vladimir Lukin, att polisen kraftigt överträtt sina befogenheter. S:t Petersburgs guvernör Valentina Matvienko gav order om att alla klagomål om angrepp från de ryska polisstyrkorna skulle utredas. Sergej Yastrzhembsky, den ryska presidentens rådgivare i EU-frågor, ställde samma krav, medan kommissionsordförande Ella Pamfilova påpekade att militärens handlingar skadat Rysslands anseende över hela världen.

Tysklands regering reagerade också på tilldragelserna och framförde den 16 april offentligt sina farhågor i ett uttalande som framfördes av EU:s ordförandeskap. Dessutom uttalade Tysklands talesman Thomas Steg i Berlin den 16 april att det överdrivna bruket av våld under veckoslutet gav anledning till oro. Behandlingen av journalister var också oacceptabel.

Den tyska regeringen emotser en fullständig redogörelse av händelserna från de ryska myndigheterna. Efter händelserna i Moskva och S:t Petersburg framförde den tyska ambassaden i Moskva omedelbart klagomål på hög ort och begärde en omedelbar och fullständig förklaring. Vi kommer naturligtvis också att med ett visst eftertryck tala med de ryska myndigheterna om läget i fråga om yttrande- och mötesfrihet vid de kommande överläggningarna mellan EU och Ryssland om de mänskliga rättigheterna, som planeras äga rum den 3 maj.

Vi måste fortsätta att mycket uppmärksamt följa utvecklingen av läget i fråga om de mänskliga rättigheterna i Ryssland. Detta gäller särskilt yttrande- och mötesfriheten samt fri och rättvis tillgång till medierna. Som medlem av FN, inbegripet dess roll som medlem av det nya rådet för de mänskliga rättigheterna, Europarådet och OSSE, är Ryssland skyldigt att respektera de grundläggande rättigheterna. Respekt för dessa grundläggande rättigheter är också ytterst viktigt med hänsyn till det kommande valet i Ryssland.

Vi kommer att göra klart för Ryssland att det är i landets eget intresse att göra allt vad som står i dess makt för att se till att yttrande- och mötesfriheten stärks, och inte försvagas ännu mer.

Enligt min mening har en betydande del av de värderingar och mänskliga rättigheter som EU grundades på ryska intellektuella och konstnärer som upphovsmän. Vi bör påminna oss själva om detta och se till att vi fortsätter att följa den vägen och inte någon annan.

(Applåder)

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Kommissionen är också oroad över det oproportionerliga våldet mot fredliga demonstranter och journalister av de ryska styrkor som ska upprätthålla lag och ordning, särskilt i Moskva och Sankt Petersburg den 14 och 15 april. Vi är också oroade över ett antal godtyckliga anhållanden som gjordes vid samma protester av oppositionen.

Yttrandefrihet och församlingsfrihet – inklusive rätt till demonstrationer – är grundläggande mänskliga rättigheter. De är hörnstenarna i en pluralistisk demokrati. Ryssland har åtagit sig att respektera dessa friheter genom sitt medlemskap i FN, OSSE och Europarådet. Under perioden fram till de ryska parlaments- och presidentvalen är denna respekt desto viktigare.

EU nämnde denna oro i ett uttalande från ordförandeskapet den 16 april. Vi noterar att ordförandeskapets vice talesman öppet deklarerade att en viss överreaktion hade ägt rum från kravallpolisens sida.

Kommissionen fortsätter att noga följa utvecklingen under tiden fram till valet i Ryssland. Vi kommer också att fortsätta att ta upp dessa frågor i våra bilaterala samtal med de ryska myndigheterna, till exempel i de kommande regelbundna samråden om mänskliga rättigheter mellan EU och Ryssland den 2–3 maj.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum inom kort.

(1) Se protokollet.

14.2. Bortförandet av journalisten Alan Johnston i Gaza

  Talmannen. Nästa punkt är en debatt om sex resolutionsförslag⁽¹⁾ om bortförandet av journalisten Alan Johnston i Gaza.

  Richard Howitt (PSE), författare. – (EN) Fru talman! Med er tillåtelse vill jag börja med att säga att mer än ettusen personer ur BBC:s personal, vänner och kolleger till Alan Johnston samlades till en vaka för honom vid BBC-byggnader i hela världen. Jag vill välkomna den BBC-personal som arbetar här i Strasbourg och som i dag, som en hyllning till sin saknade kollega, sitter på åhörarläktaren för att lyssna till vår debatt.

(Applåder)

När ett bortförande av en person äger rum någonstans i världen räknar offrets vänner och familj alltid med att medierna ska se till att deras käras öde inte glöms bort av allmänheten eller av oss politiker. När de bortförda personerna själva är journalister är det vårt ansvar att följa deras öde, så som de följer andras.

Detta är fallet med BBC:s journalist Alan Johnston, som bortfördes i Gaza för 46 dagar sedan. Alans karriär är en personlig symbol för BBC:s utmärkta rykte för integritet och objektivitet. Han hade tidigare arbetat i Uzbekistan och Afghanistan, och är mycket engagerad i att rapportera om det palestinska folket, som han har nära förbindelser med och djup respekt för. Detta har gett resonans bland hans lyssnare, av vilka 50 000 denna vecka har undertecknat den framställning online som kräver att han släpps fri.

Våra första tankar går naturligtvis till Graham och Margaret Johnston och de andra medlemmarna av hans familj, som vi ger vår sympati och vårt stöd.

Jag vill ge ett erkännande åt BBC:s ledning och personal och till journalister, fackföreningar i Storbritannien och i hela världen som har fört kampanjen för att frige Alan.

En av kollegerna här i dag sa till mig att Alan helt enkelt är känd som någon som ger liv åt en historia. I dag är hans liv vår historia. Alan Johnstons modiga närvaro, som den ende permanent stationerade västerländske journalisten i Gaza, har gjort det möjligt för honom att just rapportera om det palestinska folkets lidanden, och nu har han blivit det verkliga fallet med en journalist som fångats i sin egen historia – ett offer för själva lidandet.

Man har sagt oss att Alan lever och är trygg, men inte vem som håller honom fängslad. Vi kan spekulera om huruvida bortförandet hade politiska motiv eller hade med pengar eller igenkännande att göra, men vi vet inte om det skedde av någon av dessa anledningar. Vi kan inse att för att förhindra att det som har skett Alan också händer andra krävs det politisk förståelse och en politisk lösning.

I dag är vår reaktion emellertid inte politisk – den är humanitär, och vi vill säga till alla som lyssnar: Frige Alan Johnson oskadad och utan förbehåll. Europaparlamentet bör välkomna den försäkran om hjälp som EU:s utrikesministrar denna vecka har erbjudit, och den ”permanenta kontakt” som vår egen höge representant har lovat. Vi är säkra på att ni kommer att agera enligt dessa löften. Jag förstår också att kommissionsledamot Almunia, som svar på dagens debatt, kommer att utlova att hans kollega Louis Michel detta veckoslut kommer att sätta press på president Abbas och representanter för den palestinska myndigheten med avseende på Alan Johnstons fall.

Europaparlamentet erkänner det stöd och det samarbete som den palestinska myndigheten ger, och vi är stolta över EU:s stöd för att bistå er personal och de viktiga tjänster som de utför, men det är er säkerhetstjänst som har kunnat ta kontakt med dem som har fört bort Alan, och det är på er vi hoppas för ett genombrott.

I radiokretsar säger man att det största brottet är att säga ingenting i mikrofonen. Bortförandet av Alan Johnston är den radiotystnad som måste upphöra.

(Applåder)

  Marcin Libicki (UEN), författare. – (PL) Fru talman! Det finns reportrar som utför sitt arbete på ett mer eller mindre tillfredsställande sätt, precis som det finns bättre och sämre medier. Alan Johnston var en bra journalist, som arbetade för ett välkänt, populärt och respekterat medium, nämligen BBC. Alan Johnston kidnappades trots eller kanske på grund av att han uttryckligen ville arbeta för och bland folken i Mellanöstern, ett område i kris. Han arbetade för dessa människor genom att informera världen om deras situation, och genom att förse oss med information gjorde han det möjligt för oss politiker att också försöka lösa krisen, en kris som vi dessvärre har mycket litet inflytande över.

Fru talman! Kidnappningar, terrorism och mord är sorgligt nog företeelser som förekommer i dagens värld, en värld där det inte finns några principer kvar, inte ens – om man får lov att beskriva det så – principerna för krigföring. Dessa krig förs på det mest omoraliska sätt. Alan Johnston föll offer för detta. I viss mån är vi alla offer. Jag hoppas att de behöriga myndigheterna kommer att göra allt vad som står i deras makt för att Alan Johnston ska släppas fri.

  Marios Matsakis (ALDE), författare. – (EN) Fru talman! Det råder inget tvivel om att palestinierna i Gaza lider svårt därför att deras mänskliga rättigheterna överträtts våldsamt på grund av det förfärliga belägringstillstånd som de utsatts för genom den israeliska regeringens aggressiva åtgärder, och den tolerans som västerländska regeringar visat för sådana åtgärder.

Samtidigt råder det inget tvivel om att det palestinska folkets dagliga svåra belägenhet har kommit till allmänhetens kännedom genom journalisternas arbete. Dessa journalister riskerar sina liv för att tjäna informationsfrihetens sak och följaktligen bidra till att stödja det palestinska folkets kamp för rättvisa. Bortförandet av journalister som Alan Johnston strider därför mot det palestinska folkets intressen, och skadar allvarligt deras rimliga krav. Vi uppmanar det palestinska folket att fördubbla sina ansträngningar för att se till att Alan Johnston friges. Vi menar att när de gör det så hjälper de sig själva i första hand.

  Erik Meijer (GUE/NGL), författare. – (NL) Fru talman! Gaza är ett litet, men mycket urbaniserat område som bokstavligen är avskuret från yttervärlden. Motstånd från det angränsande Israel har inneburit att den hamn och den flygplats som hade planerats med EU-finansiering inte har blivit av, och inte heller den öppna förbindelsen med den betydligt större delen av den framtida palestinska staten utmed Jordanfloden. Israel var under lång tid en plats som erbjöd arbetstillfällen, men landet har till stor del dragit in denna möjlighet av rädsla för attacker och släpper in betydligt färre personer i landet vid gränsposteringen i Erez.

Israel kontrollerar också gränsen mot Egypten. I detta isolerade område lever en stor del av den palestinska befolkningen packade som sardiner, utan arbete, utan inkomster och utan ordentliga bostäder. Det kloka beslutet att riva de israeliska bosättningarna utmed denna kustremsa kan ha gynnat dem som levde där och som hatades av omgivningen, men knappast någon annan.

Gaza är ett katastrofområde fullt med människor utan någon framtid att se fram mot och det gör Gaza till ett slags fängelse eller grogrund för desparata handlingar. Under en lång tid har dessa desperata handlingar främst bestått i självmordsattacker mot israeliska mål, men även i kidnappningar. Alan Johnston är den femtonde journalisten som kidnappas i Gaza och under månaden efter hans kidnappning hördes under lång tid inga nyheter om honom.

Alla palestinska ledare, president Mahmoud Abbas, premiärminister Ismail Haniya och PLO:s fängslade partiledare Marwan Barghouti, fördömer enhälligt skändliga handlingar av detta slag. Bristen på övertygande exempel på framgång på vägen mot en egen stat och bristen på förnödenheter och inkomster för deras folk har betytt att de förlorat kontroll över utvecklingen. I avsaknad av framtidsutsikter griper okända kriminella makten. Detta förbättrar knappast läget i Palestina eller Israel. Journalister i till exempel Irak och Afghanistan har allt mindre möjligheter att följa händelserna på plats. Det är därför vi måste bli mer vaksamma och det är därför de kidnappade journalisterna måste friges.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), författare till resolutionsförslaget. – Fru talman! Förra året kidnappades och dog rekordmånga journalister över hela jorden. Det är nu vår skyldighet att se till att det rekordet inte slås 2007. Det är vår skyldighet att hjälpa Alan Johnston att bli frigiven.

Jag riktar mig till hans familj, anhöriga och kolleger, och jag måste säga att mina förhoppningar att han skall bli frigiven är stora. Vi vet att palestinska ledare fördömer kidnappningen. Vi vet att kidnapparna inte har det palestinska folkets stöd. Vi vet att de förstår att Alan Johnston har gjort mer än någon annan för att rapportera om deras lidanden under 16 års tid. Med dessa faktorer i ryggen kan också vi bidra till att han blir frigiven.

Jag har själv varit i Gaza och vet hur svårt det är där. Dess bästa möjlighet att få oss alla att hjälpa folket till en bättre situation är dock att se till att så många journalister som möjligt finns där och att så många som möjligt skriver om vad som händer där. Eftersom det palestinska folket vet att denna kidnappning är emot deras intresse är jag säker på att kidnapparna inte kommer att få något stöd och till slut måste frige Alan Johnston.

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE), författare. – (EL) Fru talman! Låt mig beklaga det inträffade. Ännu en journalist som vågade arbeta under svåra och farliga omständigheter har fallit offer för kidnappare. Därmed fråntas också vi politiker och den internationella allmänna opinionen möjligheten att få information om de tragiska omständigheter som råder i området.

Jag hoppas att det faktum att den allmänna opinionen har eggats av detta och det politiska ledarskapet på palestinskt territorium samt den nationella enhetsregeringens effektivitet, som blir allt synligare för var dag, kommer att bidra till att journalisten Alan Johnston släpps, de ansvariga utpekas och ansvar utmäts.

En delegation ledamöter, mig och en del av mina vänner i parlamentet inbegripna, ska resa till Palestina nästa vecka. Om frågan ännu inte har lösts kommer vi då att framföra våra farhågor och utöva alla möjliga påtryckningar inom ramen för internationella konventioner och våra bilaterala förbindelser med den palestinska myndigheten för att Alan Johnston ska släppas och för att säkra så många garantier som möjligt för de lokala medborgarnas och besökarnas säkerhet i området.

  Simon Coveney, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag hoppas att denna debatt och resolutionen på något sätt kommer att bidra till de internationella påtryckningarna för att få Alan Johnston frigiven, efter att han bortfördes för två veckor sedan.

Vi måste här i parlamentet uttala oss bestämt för att sända ett tydligt budskap om att vi fördömer de våldsdåd som har ägt rum, och bortförandet av en man som har fått rykte om sig att vara en av världens ledande rapportörer i medierna. Han har byggt upp ett rykte under många år – men särskilt under de senaste tre åren i Gaza – som en reporter som är objektiv och balanserad när han rapporterar om en mycket svår situation.

Vi uppmanar alla som har något inflytande eller makt över hans kidnappare att göra allt de kan för att se till att han friges. För det palestinska folket självt förstärker denna kris den redan tragiska situationen. Man sänder ut ett budskap till resten av världen att inte ens erfarna journalister är välkomna eller trygga i Gaza.

Detta är en man som har informerat resten av världen om det lidande, den orättvisa och den tragedi som pågår där. Att föra bort honom och använda honom som måltavla är inte bara ett hemskt brott i sig självt, utan det är kontraproduktivt när det gäller det palestinska folkets sak.

Gaza är tillräckligt isolerat utan att man skär av en omsorgsfull rapportering i medierna. Vi uppmanar särskilt den palestinska myndigheten att prioritera arbetet för att han ska friges och uppmanar rådet och kommissionen att maximera sina ansträngningar i det avseendet.

Slutligen vill jag till Alan Johnstons familj och vänner uttrycka mitt uppriktiga stöd från PPE-DE-gruppen i parlamentet. Jag hoppas att deras svåra prövning snart kommer att få ett positivt och lyckligt slut.

  Elizabeth Lynne, för ALDE-gruppen. – (EN) Även jag vill erbjuda mitt och ALDE-gruppens stöd till Alan Johnston och hans familj.

Jag tror inte någon av oss kan föreställa sig varför han hålls fången. Han är en man som konsekvent har talat för det palestinska folket. Att någon som han skulle kidnappas är otroligt. Vad hoppas man uppnå? Det bidrar helt säkert inte till den palestinska saken, som många palestinier själva har påpekat. Hans enda förseelse är hans tro på att historien om Gaza och dess folk bör berättas på ett rättvist och balanserat sätt, och det har han gjort på ett exempellöst sätt under de senaste tre åren. Han var den enda utrikeskorrespondent som bodde permanent i Gazaremsan.

Vi hade alla hoppats att han skulle ha frigetts nu, eftersom de 14 andra personer som bortförts sedan 2005 frigetts, och vi förenar oss i dag med dem som uppmanar den palestinska myndigheten att fördubbla sina ansträngningar för att se till att Alan Johnston snabbt friges. Vi kräver också att alla angrepp på journalister upphör. Vad mera kan någon av oss säga? Jag är säker på att människor i hela EU hoppas på och ber för att han friges. Allt vi gör i dag är att försöka höja våra röster tillsamman med hans föräldrar och hans kolleger, och att säga till hans kidnappare: inse att om någonting händer honom så kommer ni att ha förlorat en stark röst som berättar er historia för världen. Allt ni uppnår är att isolera er och det palestinska folket ännu mer. Det kan inte vara det som ni vill. Ni vill att er röst ska höras, inte att den ska marginaliseras ytterligare. Dessa gärningar gör det svårare för dem av oss som alltid har stött den palestinska saken att övertyga människor om giltigheten i argumentet, och det är därför detta är fullständigt självförgörande och förråder det palestinska folket, som fortsätter att lida.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Mina damer och herrar! Jag har undertecknat ledamotens brev där palestinska myndigheter och andra organisationer uppmanas att omedelbart inrikta allt arbete på att få till stånd BBC-journalistens ovillkorliga frigivning.

Nu riktar vi en brådskande uppmaning till kommissionen och rådet om att göra detsamma och att införa sanktioner om de diplomatiska förhandlingarna misslyckas. Kidnapparna som har hållit journalisten fången i 46 dagar och president Abbas måste få veta att de håller tillbaka hela Palestina på dess väg mot utveckling och att de förpassar det till isolering.

Jag vill betona att frisläppandet av Alan Johnston är nödvändigt för säkerheten för alla journalister som arbetar i Mellanöstern. Här i parlamentet vill jag säga hur mycket jag uppskattar Johnstons arbete under de senaste tre åren i Gaza och lovorda hans journalistkollegers och deras familjers heroism när det gäller att upprätthålla journalistisk frihet i konfliktdrabbade områden runt om i världen. De utgör en viktig källa av hopp för lokalbefolkningar som lever med ett förskräckligt våld som inte skulle kunna föras inför rätta utan journalistisk frihet.

EU måste göra allt som står i dess makt för att kunna garantera journalisternas säkerhet i området.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Fru talman! Alan Johnston har varit BBC-journalist i 16 år och har arbetat i många olika länder, däribland Afghanistan och Uzbekistan, och har alltså inte direkt valt något bekvämt liv! Under sina tre år i Gaza har han visat stort intresse för den sociala och politiska utvecklingen i området och han har i sina reportage beskrivit folkets situation i Gaza. Precis som andra har påpekat skadar det därför palestinierna att han nu inte kan göra det jobb han älskar och utför så skickligt.

Bara under 2005 och 2006 dödades 181 journalister och medhjälpare, 1 678 arresterades, 56 kidnappades och 2 780 angreps eller hotades fysiskt. År 2006 uppnåddes de högsta dödssiffrorna sedan 1994, då 103 personer dödades framför allt i Rwanda, Algeriet och före detta Jugoslavien. Censur och medieförbud existerar förstås fortfarande och är mycket utbrett.

I detta gemensamma resolutionsförslag uppmanar vi alla EU:s institutioner – de diplomatiska representanterna för EU:s medlemsstater, den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt kommissionen – att öka och samordna sina insatser för att få Alan Johnstons frigiven. Vi uppmanar även den palestinska myndigheten att stärka sina insatser, och ärendet kommer utan tvekan att prioriteras högre om myndigheterna utsätts för påtryckningar från det palestinska folket. Jag tackar alla i Gaza – journalister och medborgare av alla slag – för att de har framfört muntliga krav om Alan Johnstons frigivning. De vet att de behöver en journalist med integritet och engagemang som kan ge dem ett fönster mot världen.

Fria demokratier kan inte blomstra utan pressfrihet. Samtidigt som vi kräver att Alan Johnstons friges, välkomnar vi modet hos alla journalister som sätter sin egen säkerhet på spel för att sprida sanningen i världen och göra det möjligt för oss alla att leva i demokrati.

  Günter Nooke, rådets ordförande. (DE) Fru talman och ledamöter! Låt mig komma in med en kort kommentar från rådet och säga hur hemskt nedslående detta ämne är för oss alla. BBC-korrespondenten Alan Johnston fördes bort i Gaza den 12 mars. Vid utrikesministrarnas rådsmöte i måndags uttrycktes stor oro för Alan Johnston som redan har varit försvunnen i sex veckor. Vi kräver hans omedelbara och ovillkorliga frigivning.

Alan Johnston är en internationellt respekterad journalist med många vänner i Gaza. Han har alltid varit angelägen om att världen skulle se hur det ligger till där med egna ögon. Hans bortförande är en brottslig handling som jag bara kan fördöma i de allra strängaste ordalag. I dag vill jag också uttrycka min medkänsla med hans familj som kämpar för honom och som redan har levt i rädsla och orolig osäkerhet i mer än en och en halv månad vid det här laget.

(Applåder)

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Det har gått mer än sex veckor sedan Alan Johnston kidnappades och kommissionen har uttryckt sitt stöd till hans familj, vänner och kolleger i denna mycket svåra tid.

Kommissionens vice ordförande Margot Wallström har gjort ett offentligt uttalande om Alan Johnstons kidnappning på hela kommissionens vägnar där hon uttrycker vår djupa oro över hans svåra situation och kräver att han frigivs omgående. Denna vecka fördömdes kidnappningen av rådet som krävde att Alan Johnston frigivs villkorslöst. Dessutom tog min kollega Louis Michel i går upp frågan om bortrövandet av BBC-journalisten under ett möte med den palestinske vice premiärministern Azzam al-Ahmad. Han bad honom att utnyttja sitt inflytande och sina kontakter och göra allt som står i hans makt för att ta reda på var Alan Johnston befinner sig. Vice premiärministern försäkrade Louis Michel att han ska göra allt vad han kan för att få till stånd en snabb frigivning.

Kommissionsledamot Louis Michel upprepade samma krav vid sitt möte med andra palestinska ledare under sin resa i området. Intensiva samordnade diplomatiska insatser pågår för en omedelbar frigivning av Alan Johnston. Vår personal i Jerusalem följer utvecklingen noga och har informerat oss om att de palestinska myndigheterna i samarbete med säkerhetsstyrkorna diskuterar alla tänkbara alternativ med Storbritanniens regering för att få till stånd ett framgångsrikt resultat.

Ärendet är högt prioriterat av president Mahmoud Abbas, och vi konstaterar att offentliga uttalanden även har gjorts av premiärminister Ismael Haniyeh liksom av Marwan Barghouti, på uppdrag av palestinska fångar, samt av palestinier över hela världen som fördömer denna kidnappning.

Det är tydligt att kidnappningen av en framstående journalist som Alan Johnston, som har gjort så mycket för att rikta världens uppmärksamhet mot palestiniernas situation, är särskilt beklämmande. De som bär ansvaret för bortförandet gör det palestinska folket och fredsprocessen i Mellanöstern en björntjänst.

(Applåder)

  Talmannen. Tack för dessa uttalanden.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum inom kort.

(1) Se protokollet.

14.3. Situationen för de mänskliga rättigheterna i Filippinerna

  Talmannen. Nästa punkt är en debatt om sex resolutionsförslag⁽¹⁾ om Filippinerna.

  Karin Scheele (PSE), författare. – (DE) Fru talman! Genom dagens resolution ger vi uttryck för vår stora oro när det gäller det tilltagande antalet politiska mord som har begåtts de senaste åren i Filippinerna. Människorättsorganisationen Karapatan har registrerat 839 fall av summariska avrättningar sedan 2001. Alla offer har varit individer som har stött viktiga frågor för folket i Filippinerna: bönder som kämpar för sin jord, arbetare och fackföreningsledare som kämpar för rättvisa löner och bättre arbetsvillkor samt engagerade präster.

Tyvärr har godtyckliga avrättningar, ett överallt närvarande förtryck, en tilltagande militarisering och straffrihet för och skydd av förövare från paramilitära och militära enheter, blivit regeringens varumärke. Andra länder har vänt bort blicken alltför länge. Enligt den internationella domstolen i Haag är okunskap och en felbedömning av situationen i lika hög grad att beskylla för det faktum att andra länder har vänt bort blicken under lång tid som Förenta staternas godkännande, vilket regeringen i Manila kunde, och kan fortsätta att, förlita sig på.

Vi fördömer de grova och systematiska kränkningarna av medborgarnas rättigheter, bortförandena, försvinnandena och de politiska morden. Vi uppmanar kraftfullt de statliga myndigheterna i Filippinerna att genomföra nödvändiga utredningar och lagföra de ansvariga. Vi uppmanar de statliga myndigheterna att ratificera FN:s konvention om påtvingade försvinnanden och att verkställa genomförandebestämmelserna. Alla dessa åtgärder krävs som ett första steg i en nedtrappning så att val som i de närmaste är demokratiska kan garanteras om några veckor.

  Marios Matsakis (ALDE), författare. – (EN) Fru talman! Situationen för de mänskliga rättigheterna i Filippinerna är dålig och blir allt sämre. Rapporter om utomrättsliga avrättningar, olagliga kvarhållanden, tortyr, hot och trakasserier mot politiker, fackföreningsmän, studenter, personer inom kyrkan och människorättsaktivister mottas allt oftare av internationella människorättsorganisationer.

Filippinernas regering visar sig oförmögen och många gånger ovillig att handla med nödvändig beslutsamhet, både när det gäller att utreda dessa brott mot de mänskliga rättigheterna och när det gäller att åtala gärningsmännen kraftfullt och effektivt. I detta resolutionsförslag vill vi för den filippinska regeringen uttrycka vår djupaste oro över den sorgliga och besvärliga situationen i dess land. Samtidigt vill vi sända en tydlig signal om att EU inte passivt kommer att se på när situationen för de mänskliga rättigheterna fortsätter att försämras i Filippinerna. Vi kommer att vidta nödvändiga åtgärder om förhållandena inte förbättras så snart som möjligt.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), författare. – (DE) Fru talman! FN:s särskilda rapportör Philip Alston förklarade i otvetydiga ordalag i sin rapport av den 22 mars till FN:s råd för mänskliga rättigheter vad dessa summariska avrättningar i Filippinerna handlar om. Vilket har tagits upp i den gemensamma resolutionen, inbegriper offren för dessa summariska avrättningar medlemmar av oppositionspartierna, präster, fackföreningsledare, bönder, journalister, advokater, människorättsaktivister och så vidare, såväl som vittnen till andra summariska mord som anklagades av regeringen för att vara en front för illegalt beväpnade grupper.

Arroyoregeringen bär till en stor del ansvaret för mer än 800 politiska mord sedan hon kom till makten 2001. Inom ramen för den så kallade antiupprorsinsatsen tar Filippinernas armé och polis också till politiska mord. I ett kapitel i rapporten ”Orders of Battle”, med hänsyn tagen till dokument från försvarsmakten i Filippinerna, framgår det tydligt att summariska avrättningar är arméns och polisens strategi. Denna rapport som försvarsmakten i Filippinerna agerar utifrån och som också ofta genomförs av den nationella polisen ger utrymme för en militär strid mot politiska motståndare.

Nu vill den konservativa gruppen tydligen stryka alla hänvisningar till den roll försvarsmakten spelar i dessa mord från den gemensamma resolutionen. Detta är skandalöst helt enkelt. Detta skulle inte bara innebära ett slag i ansiktet för FN och deras särskilda rapportör men också ett slag i ansiktet för offren och deras vänner och familjer. I rapporten från FN:s särskilda rapportör måste man också lyfta fram det som står om att tidningarna innehåller nästan dagliga rapporter om höga militärer som manar till att sådana grupper ska oskadliggöras och uppmanar befolkningen att inse att ett stöd för deras kandidater i det kommande valet är ett stöd för fienden. Detta lämnar inget övrigt att önska när det gäller tydlighet och jag ber att det nämnda stycket inte ska strykas från resolutionen så att parlamentet ger ett tydligt budskap.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), författare. – (ES) Fru talman! På tröskeln till viktiga val, lokalval och parlamentsval, i Filippinerna är det lämpligt och passande att vi diskuterar några av landets huvudproblem, i synnerhet den oroväckande upptrappningen av utomrättsliga brott och mord. Nu är det uppe i mer än 800 sedan president Arroyo tog makten i öriket 2001. Det stora flertalet av dessa brott har förblivit ostraffade.

Den aktuella situationen visar på ett tydligt mönster av politiska mord i Filippinerna och därför måste vi uppmana regeringen i Manila att vidta lämpliga åtgärder för att sätta stopp för hoten och trakasserierna mot medlemmar av oppositionen, journalister, lantarbetare som kräver sin rätt till respekt inom ramen för den jordreform som är på gång, människorättsaktivister och till och med vittnen i rättegångar mot plågoandarna.

Flera människorättsorganisationer, som Food First Information och Action Network (FIAN), har länge varnat för att till exempel de nationella jordreformprogrammen inte genomförs, vilket innebär att många markägare vägrar att överlämna mark till bönderna. Våldsklimatet i samband med denna situation har nu lett till att minst 38 ledare för lantarbetarna (campesino) mördats.

Vi borde välkomna att presidenten har förbundit sig till principen om ”nolltolerans” när det gäller brott mot de mänskliga rättigheterna men omfattningen kräver mer långtgående åtgärder, i synnerhet med tanke på att flera nationella och internationella rapporter visar på att delar av armén och polisen är direkt inblandad i kränkningarna. Framstående bland dessa rapporter är uttalandena av det särskilda sändebudet från FN:s råd för mänskliga rättigheter i frågor som gäller utomrättsliga, summariska eller godtyckliga avrättningar, Philip Alston, och av Melokommissionen.

Situationen är särskilt oroväckande på Bontochalvön där hundratals bönder utsätts för trakasserier och fysiskt våld från privata beväpnade grupper.

Slutligen anser jag att det är viktigt att beakta det arbete som förhandlingsgruppen i fredsprocessen har gjort såväl som regeringens kungörande om att garantera fullständigt självbestämmande för Mindanaofolket.

Därutöver måste jag återigen uttrycka de förbehåll många av oss har när det gäller uppförandet av vissa grupper, som Ejercito del Nuevo Pueblo [det nya folkets armé], på EU:s lista över terroristgrupper, eftersom detta inte underlättar för framtida fredsförhandlingar utan lägger hinder i vägen för dem.

Vi hoppas i likhet med vad flera internationella organisationer och institutioner som försvarar och främjar mänskliga rättigheter att den brådskande resolutionen ska bidra till att övertyga Filippinernas regering om att inta en mycket mer beslutsam hållning i kampen mot politiska mord och att garantera säkerheten för de människor som hotas, i synnerhet bönder och politiska människorättsaktivister.

  Thomas Mann (PPE-DE), författare. – (DE) Fru talman! Om två veckor är det val i Filippinerna. Risken ökar för att interna politiska konflikter trappas upp. Sedan 2006 har, som mina kolleger har nämnt, journalister, människorättsaktivister, advokater, bönder och präster mördats. Det som är oklart är vilka förövarna är. Emellertid är det klart att morden alltid följer samma mönster. Myndigheterna är oförmögna att genomföra tillräckligt grundliga utredningar. Domstolarna är överbelastade, underfinansierade och ineffektiva. Antalet fällande domar är så litet att man nästan kan tala om att straffrihet råder.

President Arroyo och hennes regering är medvetna om allvaret i situationen. En specialpolisgrupp och den oberoende Melokommissionen inrättades. Deras rekommendationer ledde till att statspresidenten gav order om att förundersöknings- och åtalsförfarandena skulle stärkas, specialdomstolar inrättas och slutligen att även program för vittnesskydd skulle inrättas. I februari kunde FN:s särskilda rapportör Philip Alston fråga ut de ansvariga och de drabbade på ett omfattande sätt. Jag sluter upp bakom hans begäran om att anklagelserna om att delar av militären eller enskilda militärer är inblandade skall undersökas. EU borde erbjuda både tekniskt stöd och stöd i form av personal för att göra det möjligt att klara upp dessa mord och att förbättra rättsväsendet på ett hållbart sätt.

  Michał Tomasz Kamiński (UEN), författare. – (PL) Fru talman! Situationen i Filippinerna ger anledning till stor oro. Om två veckor är det val. Detta kommer delvis att innebära att nya senatorer väljs. Tyvärr är situationen i Filippinerna återigen sådan att medan val i andra länder i viss utsträckning är ett tecken på demokrati och är uppfriskande även om de skapar spänningar, så skriver tidningarna i Filippinerna bara om hur många människor som kommer att dö och hur våldsamma de kommande valen blir. Så har det sett ut i mer än ett halvår och jag har följt detta noga. Det är illavarslande för landet.

Jag har besökt Filippinerna i år och försökt förstå situationen. Jag vill säga att man lyssnar mycket uppmärksamt till EU i Filippinerna och det är bra att vårt parlament är mycket kritiskt till allt våld som kan tänkas följa i den politiska processens kölvatten. Vi borde klart och tydligt be Filippinernas regering att öka arbetet med att se till att politiska mord slutar att vara ett ständigt inslag i landets valkampanjer. Tyvärr är det ett mycket extremt exempel på den politiska verkligheten i detta vackra land, vars invånare förtjänar att leva i en demokrati, som vi gör. Jag är glad över att så många ledamöter i parlamentet delar denna åsikt och stöder vår gemensamma förklaring.

  Charles Tannock, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Efter att Gloria Arroyo efterträdde Filippinernas tidigare president Josef Estradas, som åtalats för korruption, och efter att hon återvaldes i maj 2004 har förbättringar genomförts i landet, framför allt på säkerhetsområdet. Filippinernas regering har degraderat den militära effektiviteten hos islamiska terrorister i landets sydöstra delar och har förhandlat fram en fredsuppgörelse med en grupp och en pågående vapenvila med en annan. Men nu har sedan en tid säkerhetsstyrkorna enligt vad som påstås utfört ett antal misstänkta utomrättsliga avrättningar. Regeringen har med rätta erkänt detta som ett mycket allvarligt problem och har givit order om adekvata utredningar.

Detta resulterade i ett antal rekommendationer i februari i år från den oberoende kommission som leds av domaren José Melo och som har etablerats särskilt i detta ärende, följt av en sexpunktsplan utfärdad av regeringen för att få slut på kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och det rådande straffrihetsklimatet. Jag välkomnar varmt dessa ansatser och framför allt inrättandet av polisens Usig-arbetsgrupp i syfte att ställa de makthavare som har beordrat kränkningarna av de mänskliga rättigheterna inför rätta.

  Günter Nooke, rådets ordförande. (DE) Fru talman! Filippinerna har ratificerat de centrala internationella fördragen och konventionerna om de mänskliga rättigheterna. Filippinernas regering respekterar sina medborgares mänskliga rättigheter i princip. Ytterligare en positiv sak är avskaffandet av dödsstraffet i juni 2006. EU har från och till arbetat för att uppnå detta.

Emellertid finns det orsak till oro. År 2006 tilltog dödandet och bortförandet av journalister, vänsterpolitiska aktivister, medborgarrättsaktivister och företrädare för kyrkan betydligt i hela landet. Oppositionen har rapporterat om avrättningar utan rättegång och håller regeringen och dess säkerhetsapparat ansvariga för detta. Som minst anklagas regeringen för att underlåta att lösa brott med nödvändig kraft. Regeringen tillbakavisar för sin del dessa anklagelser och misstänker, i alla fall till en del, upprensningar inom det militanta vänsterlägret.

Det mest framträdande offret på senaste tiden var biskop Alberto Ramento som var oerhört kritisk mot regeringen. Redan samma dag han mördades sades det att mordet hade klarats upp. Man påstod att det var rånmord begånget av en ung man. Alberto Ramentos anhängare uttryckte allvarliga tvivel och kritiserade den otillräckliga och oprofessionella bevishanteringen.

Strax innan hon gav sig ut på sin Europaresa sommaren 2006 utsåg president Arroyo en kommission, ledd av den tidigare domaren i högsta domstolen José Melo, med uppdrag att utreda morden på politiskt aktiva regeringskritiker. Melokommissionens rapport offentliggjordes i februari 2007 efter massiva påtryckningar från allmänheten. Rapporten bekräftade anklagelsen om bristande villighet att ta fram klargörande bevis och lade ansvaret på försvarsmakten i första hand. En utredning av FN:s särskilda rapportör Philip Alston har nått samma slutsats.

EU har upprepade gånger vänt sig till Filippinerna för att ta upp detta problem på ett otvetydigt sätt genom sina ambassader i landet och i politiska möten inom ramen för dialogen om mänskliga rättigheter. Som en följd av detta och efter offentliga påtryckningar från det aktiva civila samhället i Filippinerna gav regeringen en offentlig framställning av de åtgärder som hittills har vidtagits. Regeringen erkände sina brister och bad EU om stöd i upprättandet av specialdomstolar och särskilda allmänna åklagare, med att befästa vittnesskyddet, stärka den tekniska och kriminaltekniska kunskapen i säkerhetsstyrkorna och med att se till att säkerhetsstyrkorna förstår vikten av att respektera de mänskliga rättigheterna.

En EU-delegation befinner sig just nu i landet på inbjudan av Filippinernas regering för att granska förutsättningarna för denna begäran. Därutöver bör den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter och civilsamhället stärkas för att kunna övervaka situationen. Förutom morden och bortförandena av regim- och regeringskritiker har det framförts allvarliga anklagelser i Filippinerna om tortyr, försvinnanden, olagligt frihetsberövande, människohandel och övergrepp mot kvinnor och barn. Framför allt i den militära konflikten med flera kommunistiska och separatistiska rebellgrupper och i kampen mot terrorism kränker polisen och militären regelbundet de mänskliga rättigheterna och även medlemmar av extremistgrupperna begår våldshandlingar.

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! EU-kommissionen följer utvecklingen i Filippinerna mycket noga. I högnivåkontakter nyligen – däribland under mötet mellan ordförande José Manuel Barroso och president Gloria Arroyo i september förra året och mellan kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner och utrikesminister Alberto Romulo i mars i år – har vi uppmuntrat de filippinska myndigheterna att påskynda de ekonomiska och sociala reformerna, men samtidigt uttryckt vår djupaste oro över den våldsamma ökningen av utomrättsliga avrättningar. Vi har även framfört vårt stöd för fredsprocessen i Mindanao.

Vi är i första hand angelägna om att de utomrättsliga avrättningarna ska få ett slut, att de brott som har begåtts ska utredas vederbörligt och att gärningsmännen ska åtalas i laga ordning, mot bakgrund av slutsatserna i rapporterna av domare José Melo och professor Philip Alston.

Kommissionen tillsammans med medlemsstaterna har därför svarat positivt på en begäran från den filippinska regeringen om tekniskt stöd för utredningarna. Eftersom de områden där man har begärt stöd är vitt skilda, förbereder vi en behovsbedömningsdelegation bestående av personer från medlemsstaterna och kommissionen, som kommer att besöka Filippinerna i maj för att diskutera direkt med myndigheterna och andra intressegrupper, däribland grupper i det civila samhället. Kommissionen finansierar huvuddelen av delegationens kostnader och har spelat en ledande roll i förberedelserna.

Delegationens slutsatser ska fungera som utgångspunkt så att EU kan stödja utredningarna effektivt. Vi kommer naturligtvis att sträva efter ett nära samarbete med FN:s särskilde rapportör i frågor som gäller utomrättsliga avrättningar, professor Philip Alston. Jag är mycket glad över att parlamentet har uttryckt sitt stöd. Vi måste fortsätta att uppmuntra myndigheterna att säkerställa att utredningarna utförs på rätt sätt och att gärningsmännen ställs inför rätta snarast möjligt.

Kommissionen anser att framsteg har gjorts i Mindanao-fredsprocessen. Ett formellt fredsavtal kan inte vara långt borta. För närvarande ger vi omfattande indirekt stöd genom bistånd inom jordbruksutveckling, hälsa samt försörjningsförbättringar. Vi har framfört att vi gärna ger omfattande direkt bistånd när parterna närmar sig ett underskrivande av ett formellt fredsavtal.

När det gäller de andra upproren där NPA har varit inblandade, bör vi fortsätta att uppmuntra de filippinska myndigheterna att återuppta fredssamtalen och tillåta dem som är villiga att välja politik i stället för vapen att göra det, samtidigt som vi säkerställer att den nya säkerhetslagstiftningen genomförs med full hänsyn till de mänskliga rättigheterna.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum inom kort.

  Simon Coveney (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Innan vi går vidare till omröstningen skulle jag mycket kort vilja ta upp en ordningsfråga. På min grupps vägnar erkänner jag och välkomnar det faktum att vi för första gången i brådskande debatter har kunnat glädja oss över rådets inblandning och bidrag.

(Applåder)

Jag hoppas att detta positiva precedensfall kommer att fortsätta. Det är extremt välkommet och jag vet att i synnerhet den tyska delegationen har arbetat hårt för att få det att lyckas. Jag tackar rådet för att ni har varit här och jag hoppas att ni vill fortsätta.

  Talmannen. Tack för det och tack även till Günter Nooke.

(1) Se protokollet.

15. Omröstning

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

15.1. Aktuella ingripanden mot demonstrationer i Ryssland (omröstning)

– Gemensamt resolutionsförslag: RC-B6-0172/2007

15.2. Bortförandet av journalisten Alan Johnston i Gaza (omröstning)

– Gemensamt resolutionsförslag: RC-B6-0159/2007

15.3. Situationen för de mänskliga rättigheterna i Filippinerna (omröstning)

– Gemensamt resolutionsförslag: RC-B6-0160/2007

15.4. Zimbabwe (omröstning)

– Gemensamt resolutionsförslag: RC-B6-0162/2007

16. Röstförklaringar

– Gemensamt resolutionsförslag: RC-B6-0162/2007

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. (NL) Athanasios Pafilis talade om Zimbabwe för min grupp nu på eftermiddagen. Jag är medveten om att vad han och hans grekiska parti framför allt vill är att understryka den långsiktiga konflikten mellan det före detta brittiska koloniala imperiet och den före detta självständighetsrörelsen som leddes av Mugabe, landets nuvarande president. Detta framställs som en konflikt mellan den absoluta ondskan och den absoluta godheten. Liksom min kollega Athanasios Pafilis är jag för 70-talets Mugabe och mot kolonialism, men han och jag har mycket olika uppfattningar om nuläget, vilket jag också har klargjort i tidigare debatter om brådskande resolutioner. Jag är för en jordreform, det vill säga att de stora jordbrukarnas mark ska avstyckas till förmån för de små jordbrukarna. Emellertid har de metoder man har använt i Zimbabwe för att göra detta lett till våld, hot och livrädda människor, inte minst svarta jordbrukare och lantarbetare. Därefter blev även städerna utsatta för denna typ av våld. Mugabe hjälper inte längre sitt folk mot koloniala exploatörer utan han störtar landet i kaos, förtryck och fattigdom. Eftersom en dylik regim grundar sig på våld och hot och inte förtjänar att få fortsätta kommer jag att rösta ja till resolutionen om Zimbabwe.

17. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

18. Parlamentets sammansättning: se protokollet

19. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

20. Valprövning: se protokollet

21. Beslut om vissa dokument: se protokollet

22. Skriftliga förklaringar införda i registret (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet

23. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

24. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

25. Avbrytande av sessionen

  Talmannen. Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 17.00.)

Tysklands utbildningsminister Annette Schawann har föreslagit att EU-länderna skall införa en gemensam europeisk historiebok. Denna skall användas i skolundervisningen i samtliga EU-länder. Målet rapporteras vara att stärka elevernas europeiska identitet. Kan ordförandeskapet motivera varför det stödjer förslaget om att utarbeta en gemensam europeisk historiebok? Är det överhuvudtaget en uppgift för politiker att ha synpunkter på hur medlemsländernas historieböcker skall utformas, t.ex. när det gäller känsliga historiska frågor, där skilda synsätt råder mellan medlemsstaterna, såsom kolonialismen? Skall inte medlemsstaterna självständigt bestämma över vilka läroböcker de använder inom sina respektive utbildningssystem?

Vid rådets (utbildning) informella möte i början av mars framkastade ordförandelandets minister tanken på en gemensam lärobok i historia, som skulle användas i alla medlemsstater. Tänker ordförandelandet ta upp den här frågan på nytt och vilka planer finns det på utarbetande av gemensamt material och i fråga om projektets tidsplan?

Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

Rådet påpekar att den aktuella frågan inte har behandlats vid något formellt rådsmöte och att den inte heller tas upp på någon av de redan upprättade dagordningarna för rådets kommande möten.

Inser rådet att det finns en koppling mellan stigande världspriser på vegetabiliska oljor och den ökande efterfrågan på biobränslen i EU?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

Jag skall inte kommentera ledamotens antydan att det finns en koppling mellan världspriserna på vegetabiliska oljor och den växande efterfrågan på biodrivmedel i Europa, eftersom dessa frågor är ärenden för kommissionen.

Jag skall i detta svar begränsa mig till att rikta er uppmärksamhet mot några viktiga fakta när det gäller energi. Vid sitt senaste sammanträde banade Europeiska rådet väg för en avgörande förändring genom att anta en omfattande handlingsplan för energi som lade grunden för en europeisk energipolitik.

I denna handlingsplan anges särskilt den bindande målsättningen att öka andelen biodrivmedel i EU:s totala bensin- och dieselförbrukning till 10 procent till 2020. Det anges dock uttryckligen att det kan finnas konkurrens mellan de olika tänkbara sätten att använda de råmaterial som berörs av denna politik. Europeiska rådet har därför uppmanat kommissionen att föreslå kringgående åtgärder i år för att säkra en hållbar produktion och användning av biodrivmedel och undvika konflikter mellan olika användningsområden för biomassa.

Det kommer att ta tid innan allt detta beslutas och genomförs. Jag tror dock att hänsyn kommer att tas till ledamotens uppenbara oro.

Genom att sätta upp ökad arbetstid utan ökade löner och ökad flexibilitet som villkor för att arbetet i Volkswagen Forests fabrik skall fortsätta har ledningen vid Volkswagen Forest använt sig av utpressningstaktik med sysselsättningen som vapen mot sina anställda. De anställda hade inget annat val än att acceptera antingen företagets villkor eller nedläggning av fabriken. I sin resolution av den 14 mars 2006 om omlokaliseringar i ett regionalt utvecklingsperspektiv begärde Europaparlamentet att åtgärder skulle utformas för att kunna motarbeta den här typen av utpressningstaktik. Fenomenet skulle kunna benämnas omvänd omlokalisering, eftersom det innebär att arbetsvillkoren försämras utan att företagens verksamhet omlokaliseras.

Kan rådet tala om för mig vilka åtgärder det planerar att vidta för att undvika fenomenet med omvänd omlokalisering, vilket innebär försämrade arbetsvillkor utan att företagsverksamheten omlokaliseras?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

Rådet skulle endast kunna överväga att vidta åtgärder inom detta område som svar på ett förslag i detta avseende från kommissionen. Inget sådant förslag har ännu lämnats.

Afghanistan står för närvarande för uppskattningsvis 90 procent av världens opiumhandel och man fruktar att 2007 kommer att bli ett rekordår för produktionen, och en stor del av den produktionen kommer i slutändan att säljas som heroin på Europas gator.

Har rådet, med tanke på att lokalbefolkningen inte går med på att förstöra skörden, diskuterat att köpa upp hela skörden direkt från odlarna för att på så sätt kunna kontrollera den lagliga medicinska användningen av drogen och eliminera talibanernas inblandning i handeln?

Vad har rådet diskuterat med de närliggande EU-länderna som befinner sig på leveransvägen från Afghanistan?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

Rådet tar de problem som hör samman med odling av opiumvallmo i Afghanistan på stort allvar. Såsom rådet angav i sina slutsatser den 5 mars 2007 erkänner det den stora och skadliga effekt som produktion av och handel med narkotika har på stabiliteten och säkerheten i Afghanistan och dess omgivningar samt internationellt, däribland på EU:s medlemsstater själva.

I maj 2006 godkände rådet ett åtgärdsinriktat dokument om ”ökat EU-stöd för att bekämpa narkotikaframställning i och olaglig handel från Afghanistan, inbegripet transitvägar” (dok. 9370/1/06), som innehåller en konsoliderad ram för EU:s politik till stöd för Afghanistan och dess grannar.

I sina slutsatser från maj 2007 bekräftade rådet på nytt sitt åtagande att stödja Afghanistans regering i dess arbete för att hantera narkotika. Det uppmanade även medlemsstaterna att fortsätta sitt stöd, särskilt genom ett snabbt genomförande av rekommendationerna i EU:s åtgärdsinriktade dokument.

Rådet har inte diskuterat huruvida jordbrukares skörder bör köpas upp.

Det för en regelbunden dialog om narkotika med Ryska federationen, som är en viktig partner i arbetet med att kontrollera narkotika, särskilt från Afghanistan. Dessutom hölls en expertkonferens om narkotika och narkotikamissbruk i Warszawa den 12–14 november 2006, där praktiska åtgärder för att främja samarbetet mellan dessa två partner diskuterades (slutsatserna finns i dokument 16379/06). De slutsatser som man enades om vid konferensen genomförs för närvarande. Frågan om hur narkotika smugglas ut från Afghanistan var huvudämnet för den andra ministerkonferensen om leveransvägar för narkotika från Afghanistan (”Paris 2–Moskva 1”), som fortsättning på Parispakten den 26–28 juni 2006 i Moskva, där Moskvaförklaringen och Moskvarekommendationerna antogs. Dessutom förekommer narkotikafrågan regelbundet på dagordningen för sammanträdena i det ständiga partnerskapsrådet mellan EU och Ryssland om frihet, säkerhet och rättvisa.

Det tyska ordförandeskapet har även för avsikt att hålla ett trojkasammanträde om narkotikafrågor med länderna på västra Balkan.

Är kränkningar av egendomsrätten i en av EU:s medlemsstater och respekten för domstolsbeslut som fattats i denna fråga något som faller under EU:s behörighetsområde?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

Rådet vill upplysa ledamoten om att förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I) antogs av rådet den 22 december 2000.

Utöver vissa exakt angivna rättsliga områden täcker denna förordnings tillämpningsområde de viktigaste delarna av privaträtten. Förordningen innehåller regler om domstols behörighet som specifikt avser egendomsrätt in rem i fast egendom samt hyra av fast egendom. I artikel 22.1 finns de regler om domstols behörighet som en person kan åberopa för att väcka talan i en domstol i en medlemsstat.

För att domar skall kunna spridas fritt skall de domar som meddelas i en medlemsstat som är bunden av denna förordning erkännas och verkställas i en annan medlemsstat som är bunden av denna förordning, med förbehåll för regler som tydligt föreskrivs i förordningen. Egendomsrätten är en fråga som omfattas av medlemsstaternas nationella behörighet.

Vidare innehåller 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser bestämmelser om fastställandet av den tillämpliga lagen när det finns ett påvisningsbart samband med lagen i olika stater. I artikel 4.3 föreskrivs särskilt vilken lag som skall vara tillämplig när avtalet avser en egendomsrätt in rem på en tomt eller rätten att använda en tomt.

Med detta i åtanke vill rådet upplysa ledamoten om att arbete utförs för att införa denna konvention under gemenskapens behörighet.

Förklaring 38 i Amsterdamfördraget erkänner det viktiga bidrag som det frivilliga arbetet utgör, och gemenskapen åtar sig att främja dess europeiska dimension. De internationella Lions- och Rotary-föreningarna är erkända av FN där de har en fast representation. Dessa organisationer har inget vinstsyfte och finansieras genom medlemsbidrag. Deras världsomspännande arbete är integrerat med institutionernas verksamhet. I provinsen Imperia i Italien har den lokala tullmyndigheten skaffat sig tillgång till Rotarys medlemsförteckning, eventuellt för att stämma av den mot skatteregistret.

Har rådet för avsikt att undersöka vad som ligger bakom detta och att vidta lämpliga åtgärder för att se till att sådana försök kvävs i sin linda och att man på ett mer effektivt och konstruktivt sätt inom EU ger erkännande åt dessa föreningar i överensstämmelse med förklaringen i Amsterdamfördraget?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

De frågor som ledamoten nämner faller inte inom rådets ansvarsområde.

Enligt FN:s nya beräkningar kommer jordens befolkning fram till 2050 att öka med 2,5 miljarder, vilket innebär ett invånarantal om 9,2 miljarder. Den största befolkningsökningen förväntas äga rum i de fattigaste länderna och i vissa fall kommer befolkningen att fördubblas eller till och med tredubblas, till exempel i Afghanistan, Kongo, Uganda och Nigeria. I de utvecklade länderna ser bilden dock annorlunda ut. En kvinna kommer 2050 att föda 2,05 barn i genomsnitt jämfört med 2,75 i dag. Samtidigt ökar medellivslängden och befolkningen kommer snabbt att bli allt äldre. Forskarna understryker att det största problemet blir livsmedelsförsörjningen i utvecklingsländerna, där redan två miljarder människor lider av undernäring och 854 miljoner av svält.

Jag vill fråga rådet vilken utvecklingspolitik EU kommer att föra när det gäller att hantera de illegala flyktingströmmarna från utvecklingsländerna och hur man tänker medverka till att bekämpa fattigdom och epidemier i dessa länder?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

När det gäller vidareutvecklingen av EU:s invandringspolitik (den övergripande strategin för migration), särskilt den intensivare dialogen med tredjeländer, har rådet varit mycket aktivt det senaste året.

Vid konferensen mellan europeiska och afrikanska ministrar om migration och utveckling, som hölls den 10–11 juli 2006 i Rabat och var inriktad på västra, centrala och norra Afrika, antogs Rabatförklaringen om ett partnerskap mellan Europa och Afrika inom migration och utveckling och även en handlingsplan med angivna åtgärder och rekommendationer för samarbete inom migrationsområdet. Åtgärder för att bekämpa olaglig invandring var ett viktigt inslag i båda dessa dokument.

Vid konferensen mellan europeiska och afrikanska ministrar om migration och utveckling, som hölls den 22–23 november 2006 i Tripoli, och som var inriktad på den afrikanska kontinenten som helhet, antogs en gemensam förklaring för Afrika och EU om migration och utveckling och även för handlingsplanen från Ouagadougou för att bekämpa människohandel, särskilt handel med kvinnor och barn.

EU:s dagordning för migration och utveckling angavs i slutsatsen från sammanträdet i Europeiska rådet i december 2006. Stats- och regeringscheferna ansåg att det var viktigt att unionens politik inom detta område, som blir allt viktigare, bör vara omfattande och sammanhängande för att ge rättvisa åt frågans allt större betydelse i de yttre förbindelserna. Europeiska unionens avsikt är att kombinationen av åtgärder för att bekämpa den olagliga invandringen och åtgärder för att utnyttja de möjliga fördelarna med migrationen och hantera dess orsaker bör få till följd att fördelarna med migrationen maximeras och dess nackdelar reduceras till ett minimum. Beslut fattades om följande specifika handlingsvägar:

genomförande av de gemensamma åtaganden som avtalades vid konferenserna i Rabat och Tripoli,

en mer intensiv dialog med Afrika om migrationsfrågor genom att EU-delegationer sänds till viktiga afrikanska länder de kommande åren.

Medlemsstaterna och kommissionen bör integrera migrations- och utvecklingsfrågor i sina biståndsåtgärder och programplaneringen (och även i de landsspecifika strategidokumenten), förbättra samordningen mellan sig och utöka den gemensamma programplaneringen.

Landspecifika samarbetsplattformar bör upprättas för migration och utveckling.

Förberedelserna av det globala forumet om internationell migration och utveckling (ska hållas den 9–11 juli i Bryssel).

Förbättring av det praktiska samarbetet med tredjeländer inom återresor och ett påskyndande av förhandlingarna om EG:s avtal om återresor med tredjeländer.

Utveckling av åtgärder för att bekämpa smuggling av invandrare och människohandel, särskilt avseende skydd för kvinnor och barn.

Undersökning av olika sätt och metoder för att minska den cirkulerande och tillfälliga migrationen mellan EU och tredjeländer på grundval av förslag som skall lämnas in av kommissionen senast i juni 2007.

Tillämpningen av den globala synen på migration på Europeiska unionens västra och östra grannregioner på grundval av förslag som skall lämnas in av kommissionen till juni 2007.

Utöver detta kommer ett djupare samarbete inom migrationsfrågor att vara ett av de viktigaste ämnena i de diskussioner som vi för närvarande för med våra afrikanska partner i syfte att anta en ny gemensam strategi för EU och Afrika vid toppmötet i Lissabon i november 2007. Vi är övertygade om att Europaparlamentets bidrag till denna process kommer att bli mycket värdefullt.

Avskaffande av fattigdom i utvecklingsländerna, och därmed en av orsakerna till flykt och olaglig invandring, är inte en fråga som rådet skall hantera självt. Den 20 december 2005 undertecknade Europaparlamentet, rådet och kommissionen det europeiska samförståndet om utveckling, i vilket det anges att det framstående och övergripande målet för EU:s utvecklingssamarbete är avskaffandet av fattigdom med hjälp av hållbar utveckling, tillsammans med uppnåendet av millennieutvecklingsmålen. Genomförandet av EU:s samförstånd om utveckling och det nya finansiella instrumentet för utveckling, tillsammans med den tionde europeiska utvecklingsfonden och ett framgångsrikt slutförande av de pågående förhandlingarna om ekonomiska partnerskapsavtal, kommer utan tvekan att bidra till att uppnå dessa mål, och det bör betonas att EU har gått med på att ge mer och bättre bistånd. En målsättning som anges i det europeiska samförståndet om utveckling är att medlemsstaterna bör sträva efter att öka sitt utvecklingsbistånd med 0,7 procent av bruttonationalinkomsten till 2015 och ställa upp det kollektiva mellanliggande målet med en ökning med 0,56 procent till 2010.

När det gäller kriget mot epidemier i utvecklingsländerna och särskilt mot det som kallas fattigdomssjukdomar (hiv/aids, malaria och tuberkulos) är de långsiktiga bedömningarna optimistiska på så sätt att antalet dödsfall till följd av dessa tre sjukdomar förväntas minska under förutsättning att de rådande ansträngningarna och trenderna i kampen mot dem fortsätter. Rådet är fast beslutet att placera sig i förtruppen när det gäller kampen mot aids/hiv, tuberkulos och malaria, samt att fördubbla sitt arbete inom områdena förebyggande, vård, behandling och forskning.

Det var med stor bestörtning som jag på radionyheterna fick höra chefen för inspektionerna av Iraks påstådda massförstörelsevapen, Hans Blix, intyga att myndigheter i en medlemsstat har förvanskat innehållet i hans rapport genom att byta ut frågetecken mot utropstecken.

Kan rådet ge besked om vilka åtgärder det har vidtagit för att bestraffa detta fullständigt ohederliga agerande från en medlemsstats sida, ett agerande som har skapat och fortsätter att skapa en mängd problem?

Kan rådet ge besked om det åtminstone har vidtagit åtgärder för att noga undersöka alla de uppgifter som de ansvariga myndigheterna i denna medlemsstat har lämnat i detta ärende?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

Rådet saknar inte bara möjlighet att bekräfta de rapporter som nämns av ledamoten – rådet har inte heller för vana att kommentera uttalanden som har gjorts av enskilda personer till massmedia.

När det gäller den andra frågan är ledamoten utan tvekan medveten om att EG-fördraget inte innehåller några bestämmelser som ger rådet möjlighet att granska all information som lämnas in av myndigheterna i en medlemsstat.

Den svenska journalisten Dawit Isaak har i dag, den 14 mars 2007, suttit fängslad i Eritrea i 2 000 dagar. Han har inte fått någon rättegång och flera andra journalister har mördats. Situationen i Eritrea är mycket allvarlig. EU ger inom ramen för ”Country Strategy Paper and National Indicative Programme” (avseende perioden 2002–2007) bistånd till Eritrea. Totalt 96,8 miljoner euro har avsatts till stöd för Eritrea genom den Europeiska utvecklingsfonden (EDF 9).

Jag vill fråga rådet om man verkligen tycker att det är lämpligt att EU ger bistånd till en stat som behandlar sina egna och andra länders medborgare på det sätt som i fallet Dawit Isaak.

Bör inte EU avbryta utbetalningarna av detta bistånd tills Eritrea visar respekt för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter?

Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under parlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i april 2007.

Rådet är fullt medvetet om den kritiska människorättssituation som råder i Eritrea och som har tagit sig uttryck bland annat i att Dawit Isaak och andra journalister och politiker hållits fängslade i landet sedan september 2001. EU har därför med anledning av femårsdagen av dessa personers gripande riktat en brådskande vädjan till den eritreanska regeringen om att antingen åtala de fängslade och ge dem en rättvis och offentlig rättegång samt tillgång till adekvat rättslig representation eller frige dem villkorslöst. EU har dessutom med kraft uppmanat den eritreanska regeringen att uppge exakt var och under vilka förhållanden de berörda personerna hålls fängslade samt att lämna uppgifter om deras hälsotillstånd. EU:s representanter i Asmara har dessutom gjort demarcher hos de eritreanska myndigheterna om denna situation.

Huvudmålet med det bistånd som kommissionen beviljar Eritrea inom ramen för landstrategidokumentet och det vägledande programmet med prioriteringar för samarbetet under perioden 2002–2007 är att minska fattigdomen i Eritrea och att främja landets ekonomiska och sociala utveckling. Detta arbete inbegriper humanitärt bistånd och återställande av infrastruktur på det sociala området och på trafikområdet, stöd till demobilisering och till återintegrering av den krigsdrabbade befolkningen, samt stöd till utformning av långsiktiga strategier på områdena livsmedelsförsörjning, trafik och utbildning.

Ett avbrott i utbetalningarna av gemenskapsstödet till Eritrea skulle förutsätta att artikel 96 i Cotonouavtalet tillämpades, vilket i sin tur skulle kräva samråd mellan parterna. Inget förslag om detta har lagts fram för rådet.

Förseningarna i samband med Galileoprojektet skadar hela unionen, såväl industrin som allmänheten, och gagnar därför Europas konkurrenter.

Vilka åtgärder tänker rådet vidta för att snarast möjligt bryta dödläget?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

Galileo är ett viktigt europeiskt avancerat teknologiskt projekt, och ytterligare förseningar skulle därför vara oacceptabla. Till följd av de misslyckade anslutningsförhandlingarna höll ordförandeskapet, representerat av den federala ministern för transport, byggnader och stadsfrågor, Wolfgang Tiefensee, i februari personliga samtal med både kommissionen och alla partner i konsortiet, då det framkom att förhandlingarna hade kört fast sedan åtminstone året slut. De åtta inblandade företagen hade inte genomfört de interna arrangemang som angavs i december 2005 avseende de viktigaste organisatoriska aspekterna och har hittills inte kunnas enas om en gemensam infallsvinkel.

Eftersom detta är fallet beslutade rådet vid sitt sammanträde den 22 mars 2007 att tydligt betona att den rådande situationen inte längre kan tolereras. I sina slutsatser krävde det att det bjudande konsortiet skulle genomföra överenskommelsen från december 2005 och starta om förhandlingarna med Europeiska tillsynsmyndigheten för GNSS senast den 10 maj 2007. Den ville se stora framsteg – och därmed tydliga utsikter till ett framgångsrikt slutförande av förhandlingarna – till sitt sammanträde i juni. Kommissionen ombads därför rapportera till rådet i juni om framstegen med förhandlingarna och dessutom upprätta alternativa genomförandescenarier för Galileoprojektet för att göra det möjligt för rådet att fatta beslut i juni om de kommande stegen i projektet med full insikt om det aktuella tillståndet.

När det gäller de andra utestående frågorna om genomförande av projekt har rådet vidare bett kommissionen att lämna in förslag till sitt sammanträde i juni i syfte att säkra de långsiktiga ekonomiska åtaganden som projektet medför och sätta Egnos i drift så snart som möjligt.

Egypten står inför viktiga förändringar av grundlagen, vilket skall sätta stopp för det undantagstillstånd som rått i 26 år. Dock varnar oppositionen och människorättsgrupper för att den nya lagen leder till brott mot de mänskliga rättigheterna. Egyptiska oppositionsledamöter protesterade framför ingången till parlamentet i Kairo mot president Mubaraks ”grundlagsstatskupp”. Presidenten avser att denna vecka genomdriva 34 ändringar av grundlagen. Dessa åtgärder kommer att underlätta valfusk och stärka presidentens makt. Dessa ändringar av grundlagen gör Egypten till en konstitutionell polisstat. Presidenten kan i framtiden låta ”varje terroristbrott” behandlas i militärdomstolar vars domslut inte kan överklagas. Dessutom förbjuds religiösa partier och den rättsliga övervakningen av valen avskaffas.

Vad anser rådet om den nuvarande utvecklingen i Egypten? Hur kommer dessa egyptiska reformer att påverka förbindelserna mellan EU och Egypten? Vad anser rådet om att religiösa partier avskaffas? Är detta en positiv åtgärd för att motverka extremism eller en odemokratisk och diktatorisk strategi?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

EU har aktivt följt den konstitutionella reformprocessen i Egypten, som slutfördes den 26 mars 2007 med en folkomröstning.

Den 3 april 2007 utfärdade ordförandeskapet, på Europeiska unionens vägnar, ett uttalande om den konstitutionella reformen i Egypten, i vilket EU uppmärksammade att folkomröstningen hade hållits bara några dagar efter att parlamentet hade samtyckt till den, så att det knappt fanns någon tid för en offentlig debatt.

Uttalandet innehöll en uppmaning till ytterligare reformer i syfte att förbättra allmänhetens inblandning i den politiska processen och fortsatte med en notering att EU kommer att följa utvecklingen i samband med den planerade nya lagen mot terrorism med stor uppmärksamhet och förväntar sig att ny lagstiftning kommer att ligga i linje med internationella normer.

Uttalandet avslutades med ett betonande av att de prioriteringar som är gemensamma för EU och Egypten, och som angavs i den nyligen antagna handlingsplanen mellan EU och Egypten, var centrala i förbindelserna mellan dessa två länder och att EU var fast beslutet att samarbeta med Egypten i syfte att uppfylla dem helt. EU:s beredskap att bidra till reformprocessen genom stöd och tekniskt bistånd i enlighet med bestämmelserna i handlingsplanen upprepades också.

Den 26 oktober 2006 tillstyrkte Nicaraguas parlament en ändring av artikel 165 i landets strafflagstiftning, vilket innebär en skärpning av abortlagstiftningen. Till följd av detta har bland annat den tyska biståndsministern Wieczorek- Zeul förklarat att detta kommer att få omedelbara konsekvenser för utvecklingssamarbetet. En tjänsteman vid rådets generalsekretariat, Karl Buck, hotade Nicaraguas EU-ambassadör med att landet kommer att isoleras i världssamfundet.

På vilken rättslig grund baserar sig Karl Buck när han uttalar hot mot Nicaraguas ambassadör med anledning av landets strafflagstiftning och detta i rådets och medlemsstaternas namn? I vad mån är hot från en sådan tjänsteman bindande för EU-institutionerna, EU:s medlemsstater och tredjeland?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

Rådet har inte tagit emot något klagomål från de nicaraguanska myndigheterna med avseende på några påstådda hot av någon tjänsteman på rådets sekretariat. Jag vill påpeka att tjänstemännen på rådets sekretariat är bundna av EU:s tjänsteföreskrifter att avstå från handlingar eller beteenden som kan vara misskrediterande för deras ämbete.

Diskussioner på kommissionsnivå visade att det fanns en oro över den aktuella lagen. Jag vill dock informera er om att rådet inte har någon inställning i abortfrågan.

I Ryssland förbereds för närvarande återupptagandet av rättegången mot Mikhail Khodorkovsky och Platon Lebedev, som 2005 fälldes för skattefusk. Enligt den ryska lagstiftningen har dömda när hälften av straffet är avtjänat rätt att ansöka om benådning vid gott uppförande. Mikhail Khodorkovsky och Platon Lebedev kan således hoppas att de kommer att släppas vid en viktig tidpunkt, nämligen hösten 2007 strax före det ryska parlaments- och presidentvalet.

Att det nu riktas nya anklagelser mot Mikhail Khodorkovsky och Platon Lebedev ger anledning till välgrundade misstankar om att rättegången, som redan innan den inleds har stor politisk betydelse, kan bli ett spel för gallerierna. Anser rådets ordförande att man kan vara säker på att Mikhail Khodorkovsky och Platon Lebedev får en rättvis och opolitisk rättegång? Har Ryska federationen fått tydliga signaler om att ett brott mot de rättsstatliga principerna och de mänskliga rättigheterna ovillkorligen kommer att påverka förbindelserna mellan EU och Ryska federationen?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

Rådet vill tacka ledamoten för hans frågor. Det delar förbehållslöst hans oro över den senaste utvecklingen när det gäller de rättsstatliga principerna och de begränsningar som läggs på det civila samhällets aktiviteter i Ryssland. Rådet anser att det strategiska partnerskapet med Ryssland måste grunda sig på gemensamma värderingar, särskilt när det gäller den respekt som Ryssland har förpliktat sig att visa som medlem i Europarådet och OSSE.

I sina mellanhavanden med Ryssland betonar rådet med kraft att större stabilitet och framgång i Ryssland är beroende av att det finns en levande demokrati på alla nivåer i Ryska federationen, av tillämpningen av de rättsstatliga principerna, oberoende domstolar och en ovillkorlig respekt för de mänskliga rättigheterna, fria och oberoende medier och ett aktivt civilt samhälle.

Rådet övervakar noggrant utvecklingen inom dessa områden och uttrycker regelbundet sin oro under den politiska dialogen med Ryssland, särskilt vid de samråd om de mänskliga rättigheterna som har hållits två gånger per år sedan mars 2005.

En lag som införts av Polens president och den polska regeringen trädde nyligen i kraft. Enligt denna lag åläggs 700 000 medborgare i olika yrkeskategorier, som exempelvis lokala företrädare för regeringen, akademiker, lärare, rektorer, politiker, diplomater, jurister och journalister, födda före den 1 augusti 1972, att inkomma med uppgifter om sina åsikter till det nationella minnesinstitutet (IPN) för kontroll och för att man skall kunna utröna huruvida samarbete med säkerhetstjänsterna förekommit under den period då landet leddes av socialister. Sådana personer som av ovannämnda institut betraktas som ”skyldiga” får räkna med att bli avskedade från sitt arbete och under en period på tio år varken beredas offentlig anställning eller inneha annat offentligt ämbete.

Hur ställer sig rådet till att denna typ av odemokratisk lagstiftning genomförs av en av unionens medlemsstater? Ställer sig rådet bakom dessa rättsliga åtgärder, som inte bara innebär uppenbara kränkningar av tankefriheten och yttrandefriheten utan även införandet av bestraffning av medborgarna för deras politiska och ideologiska åsikter?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

Eftersom denna fråga inte ligger inom rådets ansvarsområde har rådet inte diskuterat den.

Det påpekar dock att främjandet av de mänskliga rättigheterna är en av Europeiska unionens prioriteringar, och att EU-medlemsstaternas skyldigheter att respektera de grundläggande rättigheterna också anges i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Eftersom EU:s medlemsstater också är medlemmar i Europarådet omfattas de även av de skyldigheter som följer av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter bidrar genom att öka EU:s övervaknings- och informationskapacitet till att garantera en oinskränkt respekt för de grundläggande rättigheterna.

En domstol i Frankfurt vägrade nyligen att döma i ett mål där en tysk medborgare av marockanskt ursprung boende i Tyskland anmält sin marockanske make för våld inom äktenskapet (dödshot) och begärt skilsmässa. Domaren ville inte pröva frågan om skilsmässan skall träda i kraft inom mindre än ett år på grundval av artikel 1565 i civillagen. Som skäl anfördes att de båda parterna är av marockanskt ursprung och att tillämpningen av denna artikel därför saknar stöd eftersom makens beteende inte strider mot Koranen.

Vad anser rådet om att en medborgare i en av EU:s medlemsstater får sina grundläggande rättigheter kränkta på detta vis och att rättvisa inte skipas i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning och gemenskapens regelverk? I den senaste årliga rapporten om migration och integration⁽¹⁾ nämns ingenting om våld i hemmet, hedersbrott, tvångsäktenskap och andra former av diskriminering som invandrarkvinnor utsätts för.

Tänker rådet föreslå att dessa frågor undersöks och inbegrips i nästa årliga rapport? Har rådet ägnat sig åt frågan om korrekt tillämpning av gemenskapens regelverk på invandrare som bor i EU?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

Kommissionens funktion, i dess egenskap av fördragens väktare, är att övervaka medlemsstaternas tillämpning av gemenskapsrätten. Det ankommer dessutom inte på rådet att kommentera avgöranden av en medlemsstats domstolssystem.

Främjandet av de mänskliga rättigheterna är dock en av Europeiska unionens prioriteringar, och den skyldighet som vilar på medlemsstaterna att respektera de grundläggande rättigheterna ingår även i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. EU:s medlemsstater är samtidigt också medlemmar i Europarådet och de är som sådana bundna av de skyldigheter som följer av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter bidrar genom att öka EU:s övervaknings- och informationskapacitet till att garantera en oinskränkt respekt för de grundläggande rättigheterna.

Mot bakgrund av det kommande ministermötet i maj 2007 om uppföljningen av Bolognaprocessen skulle jag vilja veta om det finns en gemensam ståndpunkt i frågan om uteslutande av universitet i norra Cypern från Bolognaprocessen.

Min fråga är om rådets ståndpunkt att isoleringen av norra Cypern måste upphöra också gäller unga studenter vid universitet som önskar ta del av Bolognaprocessen samt utbytesprogram i EU och utbildningsprogram såsom Erasmus och Sokrates?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

När det gäller Bolognaprocessen vill rådet för det första informera ledamoten om att denna process inte sattes igång av EU, utan att den är ett initiativ som togs gemensamt av 45 stater i hela Europa. Eftersom det är fallet ligger den utanför Europeiska gemenskapens formella beslutsram, och det ankommer därför inte på rådet att lägga fram gemensamma ståndpunkter av det nämnda slaget.

För att övergå till EU:s deltagande i utbytes- och utbildningsprogram vill rådet betona att turkcyprioterna betraktas som medborgare i Europeiska unionen och att de därför har rätt att delta i sådana program utan några begränsningar. Som ledamoten bör känna till erkänner republiken Cypern dock i praktiken inte universiteten på de delar av ön där regeringen inte har någon faktisk kontroll, och följden av det är att de studenter som är inskrivna på dessa institutioner inte kunde delta i dessa program. Rådet kommer i samarbete med kommissionen och myndigheterna i republiken Cypern att fortsätta att undersöka tänkbara lösningar på detta problem.

Rådet vill dessutom uppmärksamma att det genom förordning 389/2006/EG av den 27 februari 2006 inrättades ett stipendieprogram för gemenskapen i vilket studenter i högre utbildning och deras lärare kunde studera i ett år vid ett universitet i EU. Trots att det antal studenter som deltar i detta program inte motsvarar antalet deltagare i program som Erasmus gör stipendieprogrammet det möjligt för turkcyprioter att studera vid ett universitet i EU.

Anläggningen av motorvägar är av särskild vikt för utvecklingen av kommunikationsleder och den ekonomiska tillväxten i östeuropeiska länder. Anläggningen av vattenreservoarer motiveras av de pågående klimatförändringarna, som leder till att vatten, som så väl behövs, måste samlas in samt skydd mot översvämningar anläggas. Reservoarer kan också användas för ren och miljövänlig energiproduktion.

Anläggningen av motorvägar, som ur ett långsiktigt perspektiv är en miljövänlig verksamhet av stor betydelse för samhället och näringslivet, leder till lägre bensinförbrukning, större säkerhet och bättre miljövillkor i de städer och byar som vägarna nu går igenom. Trots detta angrips motorvägsbyggen av människor som inte direkt berörs av dem, och protesterna höjs först då projekten redan inletts.

Hur ser rådet på möjligheterna att dra och anlägga framtida vägkorridorer och samtidigt undvika protester från miljöaktivister som missbrukar gällande rättsliga bestämmelser?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

När en strategisk miljöundersökning med allmänhetens deltagande skall utföras för att fastställa de vägkorridorer som tillhör de transeuropeiska näten har detta i stor utsträckning till effekt att skapa acceptans bland allmänheten.

Ledamotens frågor om bygget av motorvägar och vattenreservoarer faller dock inom de enskilda medlemsstaternas ansvarsområde, och det ankommer därför inte på rådet att kommentera det.

Berlindeklarationen har inte undertecknats av medlemsstaternas stats- och regeringschefer, utan enbart av Tysklands regeringschef som innehar ordförandeskapet i rådet, vilket har orsakat stora meningsskiljaktigheter.

Avser rådet att fortsätta enligt denna linje, vilket orsakar både invändningar och upprördhet?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

Berlindeklarationen, som är ett politiskt dokument, undertecknades på tre EU-institutioners vägnar – rådet, kommissionen och Europaparlamentet – specifikt av förbundskansler Angela Merkel på rådets vägnar, på kommissionens vägnar av José Manuel Barroso, dess ordförande, och på parlamentets vägnar av dess talman Hans-Gert Pöttering.

Denna unika handling motiverades av firandet av femtioårsjubileet av undertecknandet av Romfördragen och ger inte upphov till tvekan när det gäller de förfaranden för beslut och ratificering som föreskrivs av folkrätten och gemenskapsrätten.

Kan Europeiska rådet uttala sig om vilka de viktigaste politiska frågorna är på det kommande toppmötet mellan EU och Förenta staterna, och vad man enligt Europeiska rådet förväntas uppnå inom ramen för detta politiska toppmöte?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

De villkor som kringgärdar det kommande toppmötet mellan EU och Förenta staterna den 30 april 2007 i Washington är gynnsamma – förbindelserna mellan EU och Förenta staterna är goda. Det finns en politisk vilja på båda sidorna att engagera sig konstruktivt och ha ett nära samarbete.

Det kommande toppmötet mellan EU och Förenta staterna har följande målsättningar:

För det första skall ett gemensamt initiativ för att stärka handeln över Atlanten sättas igång. Kärnan i initiativet är ett gemensamt politiskt åtagande att fördjupa samarbetet i syfte att uppnå konvergens mellan reglerna och att ytterligare intensifiera de ekonomiska kopplingarna.

För det andra skall samarbetet inom klimatfrågor och energipolitik intensifieras, liksom om nya energiformer och ny miljöteknik.

För det tredje har vi för avsikt att använda toppmötet för att signalera en så bred överenskommelse som möjligt om de nuvarande utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna.

Samarbetet inom internationell krishantering skall intensifieras ytterligare. Vårt nära samarbete med Förenta staterna i Kosovo och Afghanistan ger en solid grund.

Att bekämpa terrorism fortsätter att vara en viktig aspekt på vårt samarbete. I detta sammanhang kommer EU att understryka betydelsen av våra internationella förpliktelser, däribland mänskliga rättigheter, flyktingars rättigheter och humanitär folkrätt.

Flygtransportavtalet mellan EU och Förenta staterna skall undertecknas vid toppmötet, vilket är ett viktigt steg på vägen mot ytterligare avreglering av det transatlantiska flyget.

En annan nyckelfråga för EU är programmet för viseringsundantag med Förenta staterna. EU har tagit upp denna fråga i sina kontakter med Förenta staterna på många olika nivåer och kommer att göra det på nytt vid toppmötet. Vi kommer att fortsätta att begära att eventuella nya amerikanska regler skall tillåta viseringsfria resor för alla EU:s medlemsstater inom en nära framtid.

Kan Europeiska rådet ange vilka åtgärder det nyligen har vidtagit eller troligtvis kommer att vidta för att minska byråkratin för irländska och europeiska fiskare i samband med det praktiska genomförandet av EU:s gemensamma fiskeripolitik?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

Att förbättra och förenkla bestämmelserna, vilket nämns av ledamoten, är en fråga som EU:s institutioner bär ett gemensamt ansvar för. När det gäller den gemensamma fiskeripolitiken utgör förenklingen en del av det reformpaket som rådet antog i december 2002. I det interinstitutionella avtalet från december 2003 om bättre lagstiftning⁽¹⁾ infördes en omfattande EU-strategi, med syfte att ge praktiska resultat genom att förenkla gemenskapsrätten inom alla sektorer.

I april 2005 välkomnade rådet kommissionens meddelande ”Förenklig och förbättring av lagstiftningen om den gemensamma fiskeripolitiken” och enades enhälligt om att en flerårig handlingsplan behövdes, vilken bör omfatta kortsiktiga och långsiktiga åtgärder samt en halvtidsöversyn. Rådet uppmanade även kommissionen att föreskriva åtgärder för att omarbeta gemenskapslagsrätten.

I december 2005 uppmärksammade rådet kommissionens meddelande ”Handlingsplan 2006–2008 för förenkling och förbättring av den gemensamma fiskeripolitiken”. När denna handlingsplan lades fram enades rådet om att framstegen med att förenkla den gemensamma fiskeripolitiken skulle ses över minst en gång per halvår och ordförandeskap. Sedan slutsatserna från december 2005 har rådet regelbundet uppmärksammat kommissionens rapporter om de framsteg som har gjorts i detta avseende under de österrikiska, finländska och tyska ordförandeskapen.

Dessutom har rådet det senaste året antagit en rad lagstiftningsbestämmelser som har förenklat och förbättrat den gemensamma fiskeripolitiken. Bland dessa finns exempelvis rådets förordning (EG) nr 1198/2006 om Europeiska fiskerifonden⁽²⁾ och rådets förordning (EG) nr 1966/2006 om elektronisk registrering och rapportering av fiskeverksamheter och om metoder för fjärranalys⁽³⁾, samt ett snabbt antagande av rådets förordning (EG) nr 1941/2006 om fastställande för år 2007 av fiskemöjligheter och därmed förbundna villkor för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i Östersjön⁽⁴⁾.

Rådet ser fram emot nya förslag och åtgärder för att förenkla regelramen för den gemensamma fiskeripolitiken, exempelvis ett förslag från kommissionen om att förenkla insamlande och övervakning av uppgifter samt att reformera de tekniska åtgärderna för att skydda unga exemplar av marina organismer.

Kan Europeiska rådet redogöra för de åtgärder som vidtas inom EU för att främja nyttan av att utöva sport?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

Rådet vill för det första påpeka att det enligt fördragen – där idrott eller idrottsaktiviteter inte uttryckligen nämns – inte har någon specifik befogenhet när det gäller initiativ av det slag som nämns i ledamotens fråga.

Rådet känner naturligtvis till att idrott kan spela en värdefull roll, särskilt för att främja utbildning och hälsa, bekämpa diskriminering och bevara ett samhälle för alla. Vid Europeiska rådet i Nice i december 2000 erkändes idrottens utbildningsvärde, vilket bekräftade tidigare uttalanden, särskilt den förklaring som bifogas Amsterdamfördraget, där idrottens sociala betydelse och dess roll för att föra människor samman betonas. Dessutom antog rådet en resolution i maj 2003 om idrottens sociala värde för ungdomar.

Samtidigt måste rådet dock betona att praktiska åtgärder och initiativ för att främja idrott och sprida dess fördelar är en fråga som först och främst vilar på de nationella myndigheterna.

Kan Europeiska rådet uttala sig om vilka initiativ det för närvarande tar för att se till att en större skuldlättnad medges för länder i tredje världen?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

Rådet delar ledamotens oro för att stora skulder i utvecklingsländerna är ett stort hinder för tillväxt, eftersom de minskar möjligheten till åtgärder för att bekämpa fattigdom. Det internationella samfundet har bemött detta problem på senare år och bidragit till att minska det med hjälp av gemensamma åtgärder som HIPC och MDRI.

I det europeiska samförståndet om utvecklingspolitiken, som Europaparlamentet, rådet och kommissionen undertecknade den 20 december 2005, erkänns skuldlättnader som ett sätt att genomföra utvecklingsbistånd. Skuldlättnader, som motsvarar indirekt budgetstöd, medför låga transaktionskostnader och tenderar att främja samarbete och samordning mellan givare och kan hjälpa länder att minska sin sårbarhet för chocker utifrån när det anses nödvändigt och lämpligt.

När det gäller AVS-länderna i synnerhet innehåller AVS–EG-partnerskapsavtalet (Cotonouavtalet), i syfte att minska dessa länders skuldbörda och betalningsproblem, särskilda bestämmelser för att stödja skuldlättnader och strukturella anpassningar, enligt vilka resurser som föreskrivs i avtalet kan användas för att bidra till internationellt avtalade skuldlättnadsinitiativ till förmån för AVS-länderna.

Rådet stöder helt internationella skuldlättnadsinitiativ, exempelvis initiativet för skuldlättnad för kraftigt skuldtyngda fattiga länder (HIPC), som nu omfattar 49 länder, och det multilaterala initiativet för skuldlättnad (MDRI), som sattes igång 2006 efter 2005 års G8-möte i Gleneagles och har till syfte att helt avlägsna HIPC-ländernas skulder till IMF, Världsbankens dotterbolag IDA (Internationella utvecklingsfonden) och Afrikanska utvecklingsfonden. Ytterligare finansiering som ställs till förfogande av G8 ser till att de internationella finansinstitutens finansieringskapacitet inte minskar. Parisklubbens traditionella instrument för skuldlättnad är också tillgängliga. Enligt Evianstrategin kan skräddarsydda lösningar erbjudas för att ge länder som inte omfattas av HIPC omfattande skuldlättnad.

Galileo, det europeiska globala satellitsystemet, utvecklades av Europeiska kommissionen för att säkra ett europeiskt satellitnavigeringssystem som, till skillnad från det nuvarande GPS-systemet, inte omfattas av den amerikanska militärens restriktioner. Det finns nu stor risk för att projektet inte blir klart i tid eftersom det inte har inletts några förhandlingar mellan medlemsstaternas regeringar och de företag som är intresserade av att delta i Galileoprogrammet.

Vilka åtgärder avser rådet att vidta för att driva på förhandlingarna? Har rådet någon alternativ lösning om Galileoprogrammet inte skulle komma igång i tid? Hur kommer den troliga förseningen att påverka genomförandet av Galileoprogrammet, och vilka konsekvenser kommer den att få för EU:s medlemsstater?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

Efter att förhandlingarna med konsortiet av sökande till Galileoprogrammet hade strandat sammanträdde rådets ordförandeskap med kommissionen i februari och hade samtal med konsortiepartnerna, där det avslöjades att de företag som är inblandade i projektet inte hade agerat utifrån de beslut som hade fattats i december 2005 om viktiga organisatoriska frågor och att de trots att ordförandeskapet pressade dem att skyndsamt uppfylla sina skyldigheter inte hade kunnat enas om en gemensam handlingsväg.

Rådet beslutade därför vid sitt sammanträde den 22 mars 2007 att klargöra för alla parter i förhandlingen och för allmänheten att denna situation var ohållbar. I sina slutsatser ställde rådet upp den 10 maj 2007 som tidsfrist för återupptagandet av förhandlingarna mellan konsortiet av sökande och tillsynsmyndigheten för GNSS på grundval av överenskommelsen från december 2005, och uppmanade dem kraftfullt att göra stora framsteg i tid före dess sammanträde i juni. Följden av detta är att det finns definitiva utsikter att förhandlingarna skall slutföras. Efter detta ombads kommissionen rapportera till rådet om förhandlingarnas tillstånd och kostnaderna för och finansieringen av Galileoprojektet.

Kommissionen uppmanas även att upprätta alternativa scenarier för ett framtida genomförande av Galileoprojektet för att rådet skall få en solid grund för att fatta ett beslut i juni. Rådet har för avsikt att fatta ett beslut utifrån dessa scenarier för att förhindra ytterligare dröjsmål i Galileoprocessen.

Bulgariens parlament har nyligen beslutat om att det skall tillsättas en särskild kommission med nio medlemmar, med uppgift att undersöka den nationella säkerhetstjänstens arkiv från den socialistiska regimens tid.

Enligt uttalanden av ordföranden för denna kommission skulle kommissionen i första hand ha som uppgift att undersöka och offentliggöra arkiven om alla kandidater som ställer upp i kommande Europaparlamentsval samt alla de handlingar som finns i arkiven om offentliga personer, politiker, offentliga tjänstemän, domare och journalister. Man väntar sig, och detta ger upphov till indignation, att dessa uppgifter kommer att användas för förföljelse, diskriminering och antidemokratisk skrämseltaktik.

Hur ser rådet på sådan antidemokratisk verksamhet i en stat som är medlem av Europeiska unionen? Ställer rådet upp bakom åtgärder som helt uppenbart kränker åsikts- och yttrandefriheten och innebär att medborgare kommer att straffas för sina politiska och ideologiska åsikters skull?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

Eftersom denna fråga inte ligger inom rådets ansvarsområde har rådet inte diskuterat den.

Det påpekar dock att främjandet av de mänskliga rättigheterna är en av Europeiska unionens prioriteringar, och att EU-medlemsstaternas skyldigheter att respektera de grundläggande rättigheterna också anges i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Eftersom EU:s medlemsstater också är medlemmar i Europarådet omfattas de även av de skyldigheter som följer av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter bidrar genom att öka EU:s övervaknings- och informationskapacitet till att garantera en obegränsad respekt för de grundläggande rättigheterna.

Förenta staternas planer på att installera en ”antirobotsköld” i Centraleuropa går ut på att det skall inrättas tio robotbaser i Polen och ett radarsystem i Tjeckien fram till 2011 och att Förenta staterna samtidigt skall engagera sig i Ukraina och Kaukasus. Detta har mobiliserat arbetarklassen och mer allmänt taget de berörda folken inom regionen. När man hör de motsägelsefyllda uttalandena från Javier Solana, Europeiska unionens höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, kommer man att tänka på oraklet i Delfi, men de fungerar i själva verket som täckmantel för vad Förenta staterna gör och späder således på oron och reaktionerna bland folket.

Vilka åtgärder tänker rådet vidta för att förhindra att den antirobotsköld som Förenta staterna planerar installeras på Europeiska unionens territorium, i medvetenhet om att detta skulle innebära början till en ny kapprustning, med ökade militära utgifter, och skapa ökad spänning på det internationella planet och rubba jämvikten inom Europa och framkalla häftiga motreaktioner bland folken och fredsrörelserna?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

Tjeckiens eller Polens bilaterala samarbete med Förenta staterna med avseende på installationen av ett antirobotsystem är en fråga som faller inom den nationella behörigheten för de berörda staterna och den har därför inte diskuterats av rådet, och rådet har faktiskt inte heller genomfört någon utvärdering av dessa avtal. Konsekvensen av detta är att det inte har skett någon undersökning av huruvida de är förenliga med de principer som ligger bakom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. På samma sätt har det inte genomförts några samtal mellan EU och Förenta staterna eller transatlantiska avtal om något samarbete inom detta område. Inga sådana samtal eller avtal har heller planerats. Rådet har inte tagit någon hänsyn till möjligheten att ta upp frågan om strategiska antirobotsystem i samtal med Förenta staterna eller Nato.

År 1996 antog EU en gemensam ståndpunkt om Kuba som hade som mål att främja politiska förändringar i landet. Attityden i ståndpunkten kan beskrivas som en tydlig inblandning i politiken i detta självständiga land som för närvarande är ordförande för den alliansfria rörelsen med mer än ett hundratal medlemsländer. Det har kommit till allmänhetens kännedom att det tyska ordförandeskapet ämnar utarbeta en ”medel- och långfristig strategi” för Kuba, i vilken det vid sidan av att bekräfta det ofrånkomliga målet i den ”gemensamma ståndpunkten” ämnar införa en ”hemlig” bilaga med en rad åtgärder för direkt inblandning i likhet med den strategi som Förenta staterna infört för detta land.

Vilka åtgärder ämnar rådet vidta mot Kuba och vilka mål har det?

(DE) Detta svar som utarbetades av ordförandeskapet och som inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, togs inte upp muntligen vid rådets frågestund under Europaparlamentets plenarsammanträde i april 2007 i Strasbourg.

Rådet beklagar spridningen av felaktig information eller feltolkningar avseende dess inställning till Kuba, vilket inte hjälper vare sig de nuvarande interna överläggningarna eller förbättringen av de bilaterala förbindelserna. Rådet har alltid vägrat att använda tvångsåtgärder för att skapa förändring, och denna inställning uttrycks tydligt i den gemensamma ståndpunkten, där det föreskrivs att samarbete och dialog skall erbjudas. Tvärtemot det som antyds i ledamotens fråga kan en dialog med alla delar av det kubanska samhället inte på något sätt tolkas som en ”inblandning i politiken i ett självständigt land”. Såvitt vi vet har Kubas ambassader en regelbunden och obehindrad kontakt med alla delar av samhällena i medlemsstaterna och med Europeiska unionens institutioner, och detta betraktas inte som en inblandning i demokratiska samhällen.

EU har haft upprepade möjligheter att påpeka för den kubanska regeringen att tillståndet för de mänskliga rättigheterna i landet är otillfredsställande, och då även krävt att alla politiska fångar skall friges. Det är Kubas ansvar att skapa förändringar under dessa omständigheter, eftersom detta land är medlem i rådet för mänskliga rättigheter, och dess handlingar kan därför förväntas vara exemplariska. Rådet noterar med tillfredsställelse att denna politik får ett starkt stöd av en överväldigande majoritet av Europaparlamentets ledamöter.

Det är helt normalt att EU försöker ompröva sin politik mot bakgrund av den nya situation som har skapats genom större förändringar i den kubanska ledningen. EU:s politik är autonom och inte jämförbar med Förenta staternas strategi, vilket till och med Förenta staterna medger.

Är de senaste arresteringarna av tjänstemän från kommissionen ett resultat av att kontrollen över administrationen i Bryssel har stärkts? Kommer de att följas av nya förhör och arresteringar? Hur många liknande fall har inträffat under 2006 och hittills under 2007?

(EN) Kommissionen vill tacka ledamoten för möjligheten att ge kommissionens syn på korruptionsfallet som nyligen fick stor uppmärksamhet i media.

Vi talar om undersökningar av anbud i samband med leasingen och upphandlingen av kommissionsdelegationsbyggnader och deras anläggningssäkerhet i länder utanför EU. Dessa undersökningar har utförts av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) i nära samarbete med de belgiska och italienska rätts- och polisväsendena. Den 27 mars 2007 ledde genomsökningar av kommissionens och parlamentets lokaler samt flera hem och företag till att ett stort antal dokument beslagtogs, och tre gripanden har utförts i Belgien. De huvudsakliga påstådda brotten från det belgiska rättsväsendets sida var korruption, överträdelse av tystnadsplikt och konspiration. Ännu senare, den 11 april 2007, beslutade den belgiska domstolen att behålla de tre misstänkta i skyddsligt förvar. Kommissionen ämnar samarbeta i den här frågan och beslutade snabbt att anmäla sitt deltagande i domstolen.

En av de här tre personerna är en av kommissionens medarbetare, en är en affärsman och den tredje är en parlamentsassistent. Enligt de belgiska myndigheterna är det verkliga antalet offentliga anbud och deras ekonomiska konsekvenser för tillfället okänt. Därför är det inte möjligt att avgöra den exakta omfattningen av skadorna.

När det gäller ledamotens fråga var dessa gripanden inte ett resultat av några nya vare sig administrativa eller andra åtgärder från kommissionens sida. OLAF-undersökningen har varit vaksam på att inte tolerera några felsteg från personalen under många år och alla anklagelser följs noga upp. Trots denna nolltoleransinställning från kommissionen är det omöjligt att förhindra alla bedrägerier.

Men det nuvarande fallet visar att vårt bedrägeriupptäcknings- och undersökningssystem, som har förfinats efterhand sedan 1999, har fungerat effektivt, och OLAF har bekräftat att de har haft ett utmärkt samarbete med alla EU:s institutioner. Programmet om rörlighet för innehavare av ekonomiskt känsliga tjänster, som infördes som en del av den administrativa reformen, gjorde det dessutom möjligt för kommissionen att flytta personen under undersökningen till en annan tjänst utan att den pågående utredningen skadades.

Kommissionen kommer noga att bedöma om fallet avslöjar några svagheter i systemet då vidare information blir tillgänglig och kommer därifrån att dra lämpliga slutsatser för framtiden.

Slutligen frågade ledamoten om hur många fall som har förekommit sedan början av 2006. Under 2006 fanns det ett jämförbart fall som gällde gripandet av en kontraktsanställd för passiv korruption inom ramverket för offentliga upphandlingar. Det fallet undersöks fortfarande av den behöriga nationella myndigheten. Under perioden från den 1 januari 2006 till den 31 december 2006 påbörjade OLAF 17 interna undersökningar som gällde anklagelser om eventuell korruption.

Ett av de grundläggande målen för sammanhållningspolitiken är att den skall bidra till Lissabonstrategin. Likaså anses forskning, teknik och innovation vara nyckelinstrument för regional utveckling och konvergens.

Vilket är det förväntade bidraget från den nationella strategiska referensramen 2007–2013 till de nationella och regionala Lissabonindikatorerna i Grekland? På vilket sätt tänker kommissionen ge städerna och regionerna incitament för att uppnå Lissabonmålen? Vilka andra former av stöd planerar kommissionen för att skapa en innovativ miljö i EU:s regioner?

(EN) Den första frågan gäller det förväntade bidraget från den grekiska nationella strategiska referensramen 2007–2013 till de nationella och regionala Lissabonindikatorerna. I den här frågan vill kommissionen betona att Grekland har fått en bra början genom att anslå omfattande summor för gemenskapsbidrag till Lissabonliknande åtgärder. När det gäller det totala planerade gemenskapsbidraget för konvergensområden i Grekland har 62 procent att göra med Lissabonrelaterade åtgärder. För den regionala konkurrensen och sysselsättningsfrågorna är motsvarande siffra 67 procent. Prioriterade områden är bland andra utvecklingen av personalresurser, stöd till projekt inom forskning och teknisk utveckling för företag och universitet och främjandet av digital konvergens genom stöd av infrastrukturen för bredband och digitala tjänster i den privata och offentliga sektorn. För att uppskatta resultaten föreslås det i den nationella strategiska referensramen ett antal indikatorer, bland annat ”Lissabonindikatorerna” som andelen av befolkningen med avslutad högre utbildning, arbetsproduktivitet, inhemska insatser på forskning och teknik och en syntetisk innovationsindikator.

Att öronmärka finansiella medel för Lissabonrelaterade aktiviteter är särskilt berättigat när man undersöker Greklands innovationsprestanda utifrån den senaste europeiska resultattavlan för innovation 2006. Enligt denna anses Grekland prestera alldeles för dåligt enligt många innovationsindikatorer, bland annat affärsmässiga FoU⁽¹⁾-utgifter, utfärdade patent, riskkapitalsunderhåll på ett tidigt stadium, livslångt lärande och bredbandsutbredning.

Finansiella anslag måste vägas upp av lämpliga strukturer och förmånstagare för att genomföra de samfinansierade åtgärderna. Faktiskt har redan den nuvarande tredje gemenskapsstödsramen blivit väldigt ”Lissaboniserad”: omfattande bidragssummor anslogs till Lissabonliknande åtgärder, särskilt enligt åtgärdsprogrammen ”Konkurrenskraft” och ”Informationssamhälle”, men även i de regionala programmen. Tyvärr har det visat sig problematiskt att genomföra många sådana åtgärder, och därför har pengarna slutligen förts bort från dem. Så den huvudsakliga frågan som måste lösas för att lyckas genomföra Lissabonstrategin i Grekland kommer att vara införandet av anpassade projektgenomförandestrukturer som kommer att se till att de tillängliga finansiella medlen används på ett effektivt och lämpligt sätt.

Kommissionen är överens med ledamoten om att den lokala och regionala dimensionen inte bör spela en viktig roll i detta perspektiv. Det finns stora ojämlikheter i Grekland när det gäller ”Lissabonindikatorerna”. Därför fäster kommissionen särskild vikt vid inbegripandet av realistiska regionala strategier för Lissabonkänsliga områden i de nuvarande förhandlingarna om åtgärdsprogrammen. När det gäller den specifika rollen för städer vill kommissionen betona att för perioden 2007–2013 har man föreslagit Jessica (gemensamt europeiskt stöd till hållbara investeringar i stadsområden) som ett instrument för städerna att förbereda och finansiera integrerade urbana utvecklingsplaner. De grekiska myndigheterna ämnar använda detta instrument och de samarbetar med Europeiska investeringsbanksgruppen om bedömningen av den nuvarande situationen och utvärderingen av behoven. Dessutom kommer stöd att ges genom Europeiska socialfonden (ESF) för att främja och likrikta innovativa aktiviteter inom utbildning och anställbarhetsprogram med fokus på utsatta socialgrupper (ungdomar, kvinnor, invandrare, etniska minoriteter osv.) för att minimera ojämlikheterna i städer och urbana områden.

När det gäller EU:s stöd för etableringen av en innovativ miljö vill kommissionen betona att sammanhållningspolitiken stöder innovation på två huvudsakliga sätt: a) samfinansieringen som tillhandahålls genom strukturfonderna och b) utvecklingen av ett system för regional förvaltning som grundas på strategisk utveckling, partnerskap, programplanering, övervakning och utvärdering. Program som samfinansieras genom sammanhållningspolitiken bör vara sträva efter att vara inriktade på resurser och på att uppmuntra innovation, entreprenörskap och tillväxten på kunskapsekonomin genom att stärka kapaciteten för forskning och innovation och informations- och kommunikationstekniker. I många fall är förvaltningssystemet i sig ett innovativt program. På detta sätt främjar sammanhållningspolitiken kapacitetsuppbyggnaden för innovation: det finns ett delat ansvar för regionala myndigheter, stora och små företag, universitet och forskningsinstitut. Vidare kommer de grekiska politiska myndigheterna på hög nivå att bjudas in under de kommande månaderna för att delta i ett europeiskt initiativ kallat ”Europeiskt gruppavtal” som är ämnat att utveckla starkare regionala grupper för innovation för att göra dem världsledande på sitt område. Detta kommer att uppnås genom transnationella samarbetsaktiviteter och genom att likrikta gemensamma, nationella och regionala bidrag till stöd för innovationsgrupper.

Skulle kommissionen vilja ange i vilken grad som de nya medlemsstaterna, särskilt Litauen, har utnyttjat medel från strukturfonderna fram till slutet av 2006?

Vad gör kommissionen för att underlätta erfarenhetsutbyte och information om bästa praxis mellan medlemsstaterna när det gäller administration av strukturfonderna?

(EN) Om vi tar andelen gjorda utbetalningar med tanke på den beslutade (avsatta) summan som en indikation på absorptionsförmågan avseende strukturfonderna speglar det genomsnittliga utnyttjandet den 11 april 2007 på 46,7 procent en ganska tillfredställande prestation när det gäller strukturfondernas genomförande i de nya medlemsstaterna med tanke på att EU-10 faktiskt började det verkliga införandet först 2005, efter att programhandlingarna antogs 2004.

Utnyttjandet av strukturfonderna varierar mellan 38,6 procent (Cypern) och 64,7 procent (Slovenien). Litauen ligger strax över snittet på 46,7 procent med ett utnyttjande på 47,5 procent. Per fond är det genomsnittliga utnyttjandet i EU-10 som följer: ESF⁽¹⁾ 40,0 procent, ERUF⁽²⁾ 46,8 procent, FFU⁽³⁾ 48,1 procent och EUGFJ⁽⁴⁾ 57,2 procent.

Litauen ligger kvar under genomsnittet när det gäller ESF-programmen (29,7 procent). För de andra tre fonderna ligger utnyttjandet i Litauen respektive genomsnittskurs i EU-10: EUGFJ 62,6 procent, FFU 58,1 procent och ERUF 49,5 procent.

Förutom att nära övervaka framstegen i genomförandet av programmen och fondutnyttjandet och att föreslå aktiva lämpliga initiativ organiserar kommissionen regelbundet konferenser för att förenkla utbytet av erfarenheter och bästa metoder i förvaltningen av strukturfonderna bland medlemsstaterna. En serie på tre konferenser med mål att åter föra samman partners för att utbyta bästa metoder startade i januari 2006.

Den första konferensen i den här serien, ”Innovation genom regionalpolitik”, ägde rum i juni 2006. Den andra, i januari 2007, behandlade ”lösningar för regionalpolitik på demografiska utmaningar” och den tredje, ”Utveckling av konkurrenskraft genom innovativa tekniker, produkter och friska samhällen”, ägde rum i mars 2007. Alla tre konferenserna gav utmärkta möjligheter för regionala partner att lära av varandras erfarenheter både genom att delta i arbetsgrupper och genom att skapa nätverk.

Den tredje konferensen var också den första årliga vårkonferensen för initiativet för regioner för ekonomisk förändring, vars målsättning är att ta itu med några av de kärnfrågor som EU står inför och skapa en starkare koppling mellan utbytet för bästa praxis som utvecklats i nätverksprogrammen för interregionalt samarbete och urban utveckling och det huvudsakliga organet för finansieringen.

I och med det här initiativet tar kommissionen helt nya steg mot att stödja utbytet av erfarenheter och bästa praxis. Förutom den årliga vårkonferensen som redan har nämnts vill kommissionen särskilt belysa följande tre åtgärder.

För det första har en webbplats för ”Regioner för ekonomisk förändring” startats för att fungera som ett informationsverktyg för de prioriteringsteman som har fastställts i meddelandet om ”Regioner för ekonomisk förändring”, och för nätverk kring dessa teman, liksom för att ge kopplingar till andra viktiga informationskällor om sammanhållningspolitiken, som Regionkommitténs övervakningsplattform för Lissabonstrategin.

För det andra instiftades priser för att fastställa bra innovativa metoder för regional utveckling – ”RegioStars” – vid konferensen i mars 2007 med målet att belysa originella och innovativa projekt som kunde vara attraktiva och inspirerande för andra regioner. Temana för den här första omgången priser, vars vinnare kommer att tillkännages vid nästa vårkonferens för ”Regioner för ekonomisk förändring”, är att ”stödja grupper och affärsnätverk”, ”överföra teknik från forskningsinstitut till små och medelstora företag”, ”energieffektivitet och förnybara källor” och ”miljövänlig teknik”.

För det tredje kommer kommissionen genom det snabba alternativet att ge aktivt stöd och expertis till nätverken för ”Regioner för ekonomisk förändring” som för samman en stor mängd regionala områden och erfarenheter, har både entusiaster och de som kan göra grovjobbet i sina delegationer, kan garantera en koppling till de likriktande programmen och som har ett särskilt fokus på spridning.

Förmågan hos EU:s nya medlemsstater att utnyttja de medel som EU tillhandahåller på det regionalpolitiska området kommer i stor utsträckning att påverka deras ekonomiska och sociala utveckling. Tyvärr utnyttjar hittills flertalet nya medlemsstater de medel som tillhandahålls i Bryssel endast i begränsad omfattning. Till exempel kunde Litauen i början av 2007 inte ta i anspråk mer än ungefär 30 procent av det strukturstöd som landet tilldelades under åren 2004–2006. Tydligast är man på efterkälken inom områden som miljöskydd, industriell ekonomi, främjande av sysselsättningen, kunskapsbaserad ekonomi och andra områden som omfattar investeringar i människor samt i utbildning och vetenskap.

Av vilka skäl, enligt kommissionen, utnyttjas de medel som EU tillhandahåller endast i begränsad omfattning? Vilka lärdomar skulle kommissionen kunna dra av de metoder som använts i fall av framgångsrikt respektive mindre framgångsrikt utnyttjande av EU-medel sedan EU:s inledningsfas, och vilka av dessa lärdomar skulle nu kunna komma till användning? Vilka ytterligare åtgärder har kommissionen för avsikt att vidta för att se till att EU:s nya medlemsstater under beaktande av sina respektive särdrag under åren 2007–2013 tidigare och med större framgång kan utnyttja de medel som EU tillhandahåller?

(EN) Historien har visat att utnyttjandet av resurserna har en tendens att vara långsammare under de första åren efter ett beslut att tilldela gemenskapsresurser till program på nationell eller regional nivå, vilket sedan följs av en period då man jobbar ikapp. Detta ligger i själva övningen genom att förberedandet av projekt enligt EU-programmen ofta är en komplicerad uppgift när det gäller finansiering, teknik och förvaltning. Dessutom har EU alltid insisterat på att projekten skall förberedas enligt bästa standard, till exempel när det gäller respekt för gemenskapsrätt och gemenskapspolitik inom områden som konkurrensregler, offentlig upphandling och miljö.

De nya medlemsstaterna befinner sig i den här inledande fasen när de nya reglerna och förfarandena fastställs. I vissa fall finns det fortfarande ett behov av att satsa på kvalificerad personal.

Det måste även erkännas att de nya medlemsstaterna som gick med 2004 står inför den specifika utmaningen att genomföra två programperioder samtidigt: 2004–2006 och 2007–2013. Det är en av andledningarna till varför kommissionen beslutade att erbjuda dem särskild hjälp genom Jaspers tekniska bistånd för att stödja de nya medlemsstaterna i deras förberedelser av större projekt för gemenskapsstöd. Vidare blir det en särskild prioritet för Europeiska socialfondens ingripanden för programperioden 2007–2013 att stärka den institutionella kapaciteten och effektiviteten i offentliga förvaltningar och offentliga tjänster.

Den administrativa kapaciteten att genomföra projekt, i synnerhet större projekt, kan vara särskilt utmanande, inte bara i de nya medlemsstaterna utan även i EU-15. Så är till exempel fallet inom området för transport, där projekt har en tendens att vara storskaliga, långvariga och kräva en hög nivå av samordning. Sådana projekt kan försenas av utdragna förhandlingar om finansiering, rättsliga frågor, kontrakt och planeringsfrågor, som är svåra att förutse från början. Utvärderingar har haft en tendens att bekräfta att de nya medlemsstaterna har lyckats etablera förvaltningsramen för att genomföra sammanhållningspolitiken. Dessutom finns det redan bevis på framsteg när det gäller lärandecykeln för att förvalta programmen. Till exempel i Estland och Tjeckien har utvärderingarna visat att man hade tillgodogjort sig en omfattande kapacitet när det gäller att övervaka data och definiera indikatorer, baslinjer och målsättningar.

Å andra sidan behövs större personalinvesteringar, särskilt i de nya medlemsstaterna. I detta avseende står mindre länder med mindre förvaltningar inför en särskild utmaning. Utbildningar måste göras tillgängliga inom alla aspekter av programförvaltningen, i projektutarbetandet för eventuella förmånstagare och för externa organ som till exempel deltar i övervakningen av utskotten. Programmen för 2007–2013 har en särskild tyngd på detta i detta avseende.

För EU-15 finns det förbättringar i förvaltningen av de europeiska programmen för sammanhållningspolitik under perioden 2000–2006. Bland exemplen finns Italien där man har infört en förbättrad projektutvärdering, revision och övervakningskapacitet. Österrike har experimenterat med ett originellt tillvägagångssätt för utvärderingen, som innebär att man samlar detaljerad information om inkomster och utgifter som kritiskt har granskats av intressenterna. Dessutom har sådana förbättringar ofta påverkat andra sektorer inom offentliga ingripanden. Effektiviteten angående förvaltningen av sammanhållningspolitiken kan också förbättras genom att man främjar utbytet av erfarenheter och bästa metoder mellan medlemsstaterna, och kommissionen har aktivt uppmuntrat detta genom publikationer, seminarier och andra evenemang.

När det gäller institutionell och administrativ kapacitetsuppbyggnad har kommissionen flera gånger upprepat behovet av att använda sammanhållningsprogrammen för att förstärka den administrativa och institutionella kapaciteten bortom införandet av sammanhållningspolitiken. Det är särskilt viktigt i de konvergensområden och sammanhållningsländer där administrativa och institutionella hinder utgör en viktig börda för den socioekonomiska utvecklingen. Investeringar i den institutionella kapaciteten för den offentliga förvaltningen och offentliga tjänster kommer även att ge stöd åt införandet och genomförandet av Lissabonstrategin. De program som har lämnats in än så länge från medlemsstaterna visar att en summa på nästan 3,8 miljarder euro kommer att avsättas för perioden 2007–2013 till aktiviteter med målsättningen att ”förbättra en god utformning av politik och program, övervakning och utvärdering, kapacitet i införandet av politik och program”.

När det gäller tekniskt bistånd har sammanhållningsprogrammen konsekvent strävat efter att förstärka förvaltningskapaciteten hos förvaltningsmyndigheterna genom att använda strukturfonderna och sammanhållningsfonden. Kommissionen ställde till exempel ytterligare ett särskilt tekniskt bistånd till de litauiska myndigheternas förfogande för att hjälpa dem bedöma flaskhalsarna och hitta lösningar i samband med utarbetandet och genomförandet av sammanhållningsfondsprojektet. Detta kommer även att gälla för perioden 2007–2013.

Vilka blir de specifika konsekvenserna av de förseningar som den bulgariska regeringen aviserat när det gäller att utveckla och förhandla om de nationella strategiska referensramarna och det nationella operativa programmet för regional utveckling för 2007–2013? Kommer detta inte att leda till en minskning av de finansiella medel som öronmärkts för Bulgarien för landets första år av fullt medlemskap (2007) och för hela referensperioden (2007–2013)?

(EN) Det officiella utkastet för de nationella strategiska referensramarna för Bulgarien överlämnades till kommissionen den 16 januari 2007, långt innan tidsfristen på fem månader gick ut, den 6 oktober 2006, efter antagandet av de gemensamma strategiska riktlinjerna för EU:s sammanhållningspolitik 2007–2013.

Den 29 januari 2007 tillåtligförklarade kommissionen dokumentet. Alla kommissionens tjänsteavdelningar har rådfrågats för att bedöma huruvida man tagit hänsyn till kommissionens kommentarer under de tidigare informella diskussionerna med de bulgariska myndigheterna.

Den 5 mars 2007, väl inom den fastställda tidsfristen, lämnade de bulgariska myndigheterna även formellt in de sju verksamhetsprogrammen.

Kommissionen förhandlar för närvarande om Bulgariens nationella strategiska referensram och verksamhetsprogram. I detta sammanhang är störningar i godkännandeprocessen inte ovanliga. Detta är det vanliga förfarandet man följer i medlemsstatsförhandlingar i alla sådana fall där det fortfarande finns olösta frågor. Godkännandet av Bulgariens nationella strategiska referensram kommer antagligen att ske under mitten av 2007.

I vilket fall som helst har de finansiella medlen för Bulgarien fastställts inom ramen för budgetplanen och de finansiella medlen för Bulgarien (6 853 miljoner euro) kan ej reduceras under Bulgariens första år av fullt EU-medlemskap (2007), eller för hela programperioden 2007–2013.

När det gäller tillämpningen av den automatiska frigörelseregeln så kommer den första risken för Bulgarien inte att inträffa förrän den 31 december 2010.

Dessutom är det så att datumet för antagandet av ett verksamhetsprogram inte påverkar början av stödberättigade utgifter: i artikel 56 i förordning 1083/2006 fastställs att utgifter är berättigade till stöd från fonden om de har utbetalats mellan det datum från och med att man lämnat in verksamhetsprogrammet till kommissionen, eller efter den 1 januari 2007, beroende på vad som skedde först. I Bulgariens fall blev man stödberättigad den 1 januari 2007.

Avslutningsvis har kommissionen redan uppmanat de bulgariska myndigheterna att vidta åtgärder i förväg för genomförande, som att begära in förslag för att inte förlora värdefull förberedelsetid. Detta kommer även att bidraga till ett snabbare genomförande av strukturfonderna.

Det gränsöverskridande samarbetet mellan Europas regioner är mycket viktigt, eftersom vissa områden inom politiken, såsom handel, turism eller transporter bättre kan behandlas på regionsöverskridande nivå, så att tillväxt och livskvalitet i EU-regionerna kan främjas.

Detta gäller också samarbetet mellan regioner inom EU och regioner utanför EU, eftersom detta samarbete ger ett bidrag till den sociala och ekonomiska utvecklingen av dessa gränsområden och således också stöder EU:s grannskaps- och säkerhetsstrategi.

Eftersom det gränsöverskridande samarbetet är så pass viktigt behövs det också en klar och tillförlitlig rättslig ram för det på europeisk nivå, så att det skapas klarhet i frågor som i dag är osäkra i detta sammanhang. Vilka åtgärder har kommissionen hittills genomfört med tanke på detta eller planerat för den närmaste framtiden?

(EN) Kommissionen delar ledamotens åsikter om vikten av gränsöverskridande samarbete, beviset för detta är den avsevärt höjda finansieringen för 2007–2013 som är tillgänglig till stöd för denna verksamhet, i enlighet med EU:s sammanhållningsfond, instrumentet för föranslutningsstöd, och det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet.

Kommissionen är också i hög grad medveten om behovet av en stark rättslig ram för att stödja gränsöverskridande verksamhet och detta är skälet till att kommissionen lagt fram tanken om europeiska grupperingar för territoriellt samarbete, som en del av förhandlingarna om de nya strukturfondsförordningarna. Kommissionen blev särskilt glad när en specifik förordning som omfattade dessa grupperingar antogs som en del av det nya paketet för sammanhållingspolitiken 2006.

En europeisk gruppering för territoriellt samarbete kommer att bli ett frivilligt verktyg för nationella, regionala och lokala myndigheter som gör det möjligt för dem att inrätta en tydlig rättslig enhet som är behörig att verka över EU:s gränser. En sådan gruppering kommer att kunna hantera samarbetsprogram eller -projekt på ett unikt och integrerat sätt.

Medlemsstaterna håller för närvarande på med att fastställa de nödvändiga nationella reglerna för att styra inrättandet av dessa grupperingar och kommissionen ser fram emot att de första grupperingarna formellt kommer att inrättas under senare delen av 2007.

Dessutom, vad gäller transeuropeiska transport- och energinät så kan kommissionen, i samråd med de berörda medlemsstaterna, och efter att ha rådgjort med Europaparlamentet, utse en europeisk samordnare, vars roll ska vara att främja den europeiska dimensionen i projektet och den gränsöverskridande dialogen mellan projektfrämjarna och de olika berörda parterna (som till exempel lokala och regionala myndigheter) och för att bidra till samordningen av de nationella förfarandena, för att underlätta genomförandet av sådana projekt.

Förhandlingarna om ett slutgiltigt antagande av de operationella programmen och om genomförandet av de planerade projekten för den nya programperioden 2007-2013 befinner sig i ett avgörande skede. På vilket sätt garanterar kommissionen samarbetet mellan medlemsstaterna och de behöriga myndigheterna på nationell, regional och lokal nivå för att utarbeta det nödvändiga underlaget? Hur säkerställer kommissionen att erforderliga anslag kommer att avsättas för att kunna skapa infrastruktur och system som möjliggör att programmen för den nya perioden kommer att kunna genomföras snabbt och effektivt? Hur långt har man kommit med att fastställa bestämmelserna om tillämpnings- och genomförandemekanismerna för dessa program? Hur kommer kommissionen, framför allt när det gäller Grekland, att kunna garantera att det nya system som inrättas kommer att vara flexibelt, effektivt och verkningsfullt?

(EN) I förordningen som styr strukturfonderna (artikel 11) fastställs att programdokument måste utarbetas i partnerskap mellan nationella, regionala och lokala myndigheter, arbetsmarknadens parter och andra organ (som till exempel icke-statliga organisationer) i enlighet med nationella regler och arbetssätt.

Utformningen av hanteringssystemet och programkontrollen som medfinansieras av EU 2007–2013 är medlemsstaternas ansvar, inom ramen för rådets förordning (EG) 1083/2006⁽¹⁾ och kommissionens förordning (EG) 1828/2006⁽²⁾.

Under förhandlingsfasen koncentrerar sig kommissionen i synnerhet på hur det nationella strategiska referensramverket (NSRF) och de operationella programmen utarbetats i varje medlemsstat. Som en del av analysen av dokumentsutkasten, analyserar kommissionen hur partnerskapsprincipen i linje med artikel 11 tillämpats. Även om kommissionen inte befinner sig i en ställning där man kan harmonisera organiserandet av partnerskapsprincipen i varje medlemsstat, så ser kommissionen i kvalitetsanalysen av varje programdokument på vissa aspekter, som till exempel urvalskriterier för involvering av parter, lämpliga kommunikationsmedel och strukturer för att garantera största möjliga partnerskap bland alla relevanta aktörer, vilken öppenhet och insyn som finns i partnerskapet. Exempel på bästa metoder meddelas till relevanta myndigheter. Programdokumenten får endast antas om partnerskapsprincipen respekterats.

Än så länge visar erfarenheten att de flesta medlemsstaterna förbättrar tillämpningen av partnerskapsprincipen och överväger att involvera olika nationella, regionala eller lokala aktörer som en naturlig del av utarbetandeprocessen. Enligt en intern GD REGIO⁽³⁾-undersökning (hösten 2006) så har man fått ett välavvägt deltagande av alla aktörer som omnämns i artikel 11 i den allmänna förordningen för förberedelseprocessen för de nationella strategiska referensramarna och operationella programmen, till största delen via flera olika pr- och informationsevenemang.

I enlighet med artikel 71 i ovan nämnda rådsförordning måste medlemsstaterna tillhandahålla en beskrivning av hanteringen av och kontrollsystemet för varje program, innan den första ansökan för en interimbetalning överlämnas till kommissionen, eller senast inom tolv månader efter det att varje operationellt program godkänts.

Under analysen av de operationella programmen betonar kommissionen att strukturer och organ utformas i enlighet med artiklarna 37 och 59 i den allmänna förordningen. Dokumenten ska innehålla:

- ett tydlig fastställande av myndigheterna och organen på ett otvivelaktigt sätt.

- en kort beskrivning av deras roll och ansvar för hanteringen och kontrollen av de operationella programmen.

- en förklaring till hur principen om separerande av funktioner mellan och inom myndigheterna och organen ska respekteras.

På grundval av tidigare revisioner, finns information om svagheter i det nuvarande systemet och detta kommer att användas av kommissionen i förhandlingarna för att undvika att det återupprepas. När det gäller Grekland, lämnades de grekiska operationella programmen in i mars 2007 och granskas för närvarande av kommissionen. Beskrivningen av hanteringen och kontrollsystemen har ännu inte lämnats in, så för tillfället kan inget svar ges angående det.

Förfogar kommissionen över tillräckliga medel, framför allt via den europeiska gränsförvaltningsbyrån (Frontex), för att övervaka Europeiska unionens havsgränser och eventuellt förebygga och minska de massiva flyktingströmmarna från i fjol?

(EN) Kommissionen arbetar kontinuerligt på en europeisk modell för en integrerad gränsförvaltningspolitik. Den behöver vara dynamisk och kunna hantera nya utmaningar. Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex) är en nyckelkomponent i den politiken.

Efter det att Frontex inrättats har många gränskontrollsoperationer framgångsrikt samordnats av Frontex. De gemensamma operationerna har bevisat sitt mervärde på EU-nivå och kommer att utökas ytterligare i och med inrättandet av enheterna för snabba ingripanden vid gränserna. Rådet och Europaparlamentet har för avsikt att anta denna nya förordning i juni 2007. Den kommer att göra ändringar i de nuvarande bestämmelserna om gemensamma operationer och tillhandahålla rättssäkerhet för alla deltagande aktörer, som till exempel gästofficerare, gränsvakter, samtidigt som operationerna blir mer effektiva.

Frontex har under 2007 aktiverat artikel 7 i förordningen om inrättandet av byrån som gör det möjligt att på EU-nivå samordna och insamla teknisk utrusting som kan tillgängliggöras till en medlemsstat som begär det.

Gemensamma operationer är ett viktigt verktyg, men inte det enda. Därför stöder kommissionen att Frontex påbörjar fungerande samarbeten med tredjeland som ett sätt att stärka den yttre dimensionen i gränskontrollerna.

För år 2007 har Frontex finansiella och personella resurser utökats. Det gör det möjligt för Frontex att fortsätta att utveckla enastående operationer med syfte att bekämpa olaglig invandring på EU-nivå. Dessutom kommer kommissionen att arbeta för att förbättra samordningen av de olika tjänsterna som har till uppgift att upprätthålla säkerheten vid de yttre gränserna på nationell nivå, och även på EU-nivå, dvs. mellan Frontex och andra organ som till exempel Europol.

På grundval av slutsatserna från rådsmötet i december 2006 kommer Frontex, så som kommissionen rekommenderade i sitt meddelande i november 2006, att påbörja inrättandet av ett europeiskt nätverk för kustpatrullering. En inledande diskussion ägde rum vid rådets sammanträde (rättsliga och inrikes frågor) i april.

Kommissionen kommer att återvända till frågan om hur Frontex ytterligare kan stärkas i den kommande utvärderingsrapporten av byrån som kommer att läggas fram i slutet av 2007, vilken kommer att följas av en politisk diskussion i EU:s institutioner.

Enligt de senaste uppskattningar om antalet aidsoffer som gjorts bärs viruset i dag av 47 miljoner människor världen över. I 25 års tid har man, i Europa och runtom i världen, understrukit behovet av att reagera och driva kampanjer i förebyggande syfte, för att upplysa medborgarna, särskilt ungdomen, om sjukdomen och det faktum att fallen hela tiden blir allt fler, överallt. Det här är ett problem som i högsta grad även rör Europeiska unionen där viruset sprider sig snabbt i flera medlemsstater. I dag står vi inför utmaningen att blåsa nytt liv i gemenskapsprogrammen för bekämpning av viruset som förorsakar aids, inte minst med tanke på de fyra miljoner européer som årligen smittas av viruset.

Inom ramarna för EU:s försök att bekämpa viruset, och med tanke på de bristfälliga gemenskapsresurserna, vill jag fråga kommissionen om den har för avsikt att föreslå att man i medlemsstaterna skulle ge ut ett frimärke som skulle hänföra sig till aids och frågorna kring sjukdomen, och till det bifoga broschyrer om hur sjukdomen bäst kan förebyggas och sedan låta intäkterna gå till införskaffande av läkemedel och utbildning av vetenskapligt specialiserad personal?

(EN) Kommissionen har under årens lopp i hög grad stöttat dagordningen för hiv och aids på medlemsstatlig nivå, EU-nivå och global nivå.

Kommissionen har arbetat intensivt med både rådet och parlamentet för att främja EU:s röst och verksamhet i kampen mot hiv/aids.

EU:s bidrag till kampen mot hiv/aids kan inte och bör inte mätas endast i pengar.

EU antog 2004 ett strategiskt politiskt system för att ta itu med hiv/aids, tuberkulos och malaria genom åtgärder utanför unionen, och 2005 ett handlingsprogram för utvecklingsländerna.

Vidare antog kommissionen 2005 meddelandet om kampen mot hiv/aids inom EU och i grannländerna. Detta meddelande innefattar en särskild handlingsplan.

En del av handlingsplanen handlar om att öka medvetenheten hos allmänheten. För att genomföra denna uppgift har kommissionen utvecklat samarbetet med regeringar, mediaföretag och det civila samhället. Ledamotens förslag skulle kunna övervägas i detta sammanhang som en åtgärd att främja medborgarnas medvetenhet.

Med tanke på att det är de nationella postkontorens ansvar att utfärda frimärken, har kommissionen inte någon befogenhet att genomföra ett sådant initiativ.

Kommissionen anser likväl att förslaget är intressant och värt att fullfölja inom ramen för ovannämnda behörighetsområden.

Stämmer det inte att den brittiska regeringen, med hänsyn till allmänhetens oro i Förenade kungariket till följd av det senaste utbrottet av fågelinfluensa, på grundval av försiktighetsprincipen helt legitimt hade kunnat välja att under en kort period dra in importerna av fjäderfä från Ungern, tills omfattningen av sjukdomsutbrottet i landet bekräftats, utan att kommissionen var tvungen att dra Förenade kungariket inför rätta?

(EN) Ett stort antal harmoniserade åtgärder finns redan på gemenskapsnivå för att kontrollera utbrott av fågelinfluensa. Reglerna inbegriper restriktioner på förflyttning av fjäderfä och fjäderfäprodukter från smittade områden.

Ungern följde dessa skyddsåtgärder när ett utbrott av fågelinfluensa bekräftades den 24 januari 2007 på en gåsfarm på dess territorium.

EU:s rättsmekanismer ger kommissionen, med stöd av medlemsstaternas experter i ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa, befogenhet att bedöma situationen och besluta huruvida extra säkerhetsåtgärder är nödvändiga vid ett utbrott med hänsyn till försiktighetsprincipen, vilket är riktigt.

Den 26 januari 2007 undersökte kommissionen de åtgärder som vidtagits av Ungern i ständiga kommittén och bedömde att de var lämpliga för att förhindra spridning av fågelinfluensa. Ett förbud inom gemenskapen mot handel med fåglar från hela Ungerns territorium ansågs inte nödvändigt.

Vidare har ingenting framkommit av undersökningarna i Storbritannien och Ungern som tyder på att strängare åtgärder för det ungerska utbrottet skulle ha förhindrat utbrottet i Storbritannien.

Eftersom handeln med fjäderfä inom gemenskapen utgör ett harmoniserat område enligt gemenskapsrätten, kan medlemsstaterna endast vidta säkerhetsåtgärder i enlighet med denna (artikel 10 i direktiv 90/425 eller artikel 54 i förordning 178/2002), något som bör remitteras till kommissionen utan dröjsmål för beslut under kommittéförfarandet.

Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit för att förbättra och förstärka kontrollen av de olika generaldirektoraten från de ansvariga kommissionsledamöternas sida och kontrollen av kommissionens tjänstemän från kommissionskollegiets sida? Vilka ytterligare åtgärder planeras?

(FR) Kommissionen anser att den befintliga regelramen och de gällande förfarandena utgör en solid kontrollmiljö med en tydlig definition av ledningsstrukturen.

Det är i själva verket kommissionen som fastställer sina politiska prioriteringar och antar ett årligt arbetsprogram som omvandlar den politiska strategin och de politiska målsättningarna till ett operativt program med beslut som skall antas. I arbetsprogrammet anges de lagstiftningsinitiativ och de genomförandeakter och andra akter som kommissionen har för avsikt att anta för att uppfylla dessa prioriteringar. Kommissionens ordförande lägger fram kommissionens arbetsprogram för parlamentet och rådet. Kommissionens tjänsteavdelningar är å sin sida ansvariga för att genomföra detta arbetsprogram och särskilt för att upprätta sin årliga förvaltningsplan. Denna plan finns för att se till att de prioriteringar som kollegiet beslutar om genomförs mer effektivt inom deras respektive ansvarsområden.

I kommissionens arbetsordning och kommissionsledamöternas uppförandekod⁽¹⁾, som antogs av kommissionen i början av dess mandatperiod, fastställs förbindelserna mellan kommissionens ledamöter och deras tjänster. De är grundade på lojalitet, förtroende och öppenhet. Kommissionens ledamöter måste få information från sina egna tjänster och de centrala tjänsterna för att utöva sitt politiska ansvar och sin övervakande roll, och det är deras ansvar att se till att de riktlinjer och politiska prioriteringar som de själva har ställt upp genomförs på ett sammanhängande sätt med kollegiets arbetsprogram och principen om kollegialt ansvar. I detta syfte har kollegiet och dess ledamöter möjlighet att ge instruktioner till sina respektive tjänster.

I enlighet med kommissionens arbetsordning och kommissionsledamöternas uppförandekod skapas arbetsmönster mellan varje kommissionsledamot och deras underlydande generaldirektörer. I dessa regler föreskrivs särskilt skyldigheten för tjänsteavdelningarna att till kommissionsledamoten rapportera all information som kan undergräva hans eller kollegiets ansvar.

Dessutom föreskrivs i artikel 11 i tjänsteföreskrifterna att en tjänsteman skall ”fullgöra sina arbetsuppgifter på ett opartiskt och objektivt sätt och i överensstämmelse med sin skyldighet att vara lojal mot gemenskapen”. Enligt artikel 21 i tjänsteföreskrifterna skall en tjänsteman bistå och råda sina överordnade och ansvara för att de uppgifter som tilldelats honom utförs. Samma principer gäller för övriga tjänstemän inom gemenskapen.

Den 23 januari 2007 lämnade jag, i enlighet med artikel 110.4 i arbetsordningen, in en fråga riktad till kommissionen för skriftligt besvarande. Jag frågade om kommissionen någonsin officiellt har beslutat om nedläggning av enheterna 1, 2, 3 och 4 vid kärnkraftverket i Kozloduj och - om så var fallet - när, och på initiativ av vem, ett sådant beslut har fattats. Den 27 februari 2007, två veckor senare, fick jag ett svar från kommissionsledamot Piebalgs. Svaret innehöll inte den information jag begärt.

Så tidigt som 2002 meddelade kommissionsledamot Verheugen, i ett tal inför Bulgariens nationalförsamling å kommissionens vägnar, att kommissionen krävde att de mindre enheterna vid kärnkraftverket Kozloduj läggs ner. Det här uttalandet av kommissionsledamot Verheugen har ifrågasatts i ett senare beslut i Förstainstansrätten i Luxemburg, efter att bulgariska kärnkraftsarbetare lämnat in ett klagomål.

Med hänvisning till Kozlodujs enorma betydelse för en oberoende energiförsörjning i Europa uppmanar jag ännu en gång kommissionen att kort och koncist svara på denna min fråga: har kommissionen någonsin fattat ett beslut som förpliktigar Bulgarien att stänga enheterna 1, 2, 3 och 4 vid kärnkraftverket Kozloduj? Om så är fallet, när – vid vilket av kommissionens sammanträden – och på vems initiativ har ett sådant beslut fattats?

(EN) Kommissionen har inte fattat något beslut när det gäller nedläggningen av kärnkraftverket Kozloduj. Man förhandlade om nedläggningen av detta kärnkraftverk som en del av villkoren för Bulgariens anslutning till Europeiska unionen och detta finns med i anslutningsfördraget.

Kommissionen kommer – i egenskap av fördragens väktare – att kontrollera att relevanta klausuler fullföljs på ett korrekt sätt.

Närmare bestämt fastslås följande i artikel 30 i protokollet till anslutningsfördraget angående villkoren och förberedelserna för Bulgariens anslutning till Europeiska unionen, vilket undertecknades den 25 april 2005: ”Bulgarien förbinder sig − i enlighet med sina åtaganden − efter definitiv nedläggning och efterföljande avveckling av enheterna 1 och 2 vid kärnkraftverket i Kozloduj före år 2003, till definitiv nedläggning av enheterna 3 och 4 vid detta kärnkraftverk 2006 och till efterföljande avveckling av dessa enheter”.

Bulgarien fullföljde sina åtaganden och stängde enheterna 1 och 2 den 31 december 2002, i princip vid slutet av deras trettioåriga livslängd. Enheterna 3 och 4 som anslöts till kraftledningsnätet 1980 respektive 1982 har lagts ned, i genomsnitt endast fem år före beräknad livslängd.

I samma artikel 30 i protokollet beskrivs också det ekonomiska bistånd som tillhandahålls Bulgarien som stöd till dess insatser att avveckla och bemöta konsekvenserna av nedläggningen och avvecklingen av enheterna 1 och 4 vid kärnkraftverket Kozloduj.

Genom detta bistånd har penningmedel tillhandahållits för en omfattande modernisering av de återstående två enheterna 5 och 6 vid Kozloduj genom gemenskapens föranslutningsstöd PHARE och ett Euratomlån.

Den 22 februari dömdes en egyptisk bloggare, Abdel Karim Nabil Suleiman, till fyra års fängelse på grund av så kallad ringaktning av islam. Enligt egen utsago är försvaret av muslimska kvinnors rättigheter mot varje form av diskriminering och våld hans viktigaste mål.

Egypten ratificerade konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter 1982, och detta utan förbehåll. I denna konvention, där egyptiska medborgare tillerkänns rättigheter direkt, fastslås yttrandefriheten i artikel 19. I artikel 2 i associeringsavtalet av den 25 juni 2001 fastställts att respekten för grundläggande mänskliga rättigheter är ”en väsentlig beståndsdel” i detta avtal. Enligt artikel 86 kan lämpliga åtgärder vidtas om en part bryter mot avtalet.

Anser kommissionen att det ovannämnda fallet utgör en överträdelse av artikel 2? Vilka åtgärder kommer i så fall kommissionen att vidta?

(EN) Kommissionen tackar ledamoten för frågan om begränsning av yttrandefriheten i Egypten och fallet med kvarhållandet av Internetbloggaren Karim Sulaiman. Kommissionen följer genom sin delegation i Kairo och tillsammans med medlemsstaterna denna utveckling mycket ingående.

Som ledamoten vet, ägnar kommissionen stor uppmärksamhet åt situationen för demokratin och de mänskliga rättigheterna i Egypten. Den är särskilt oroad över att man begränsar yttrandefriheten, däribland på Internet. Kommissionen använder alla medel den förfogar över för att uppmuntra egyptiska myndigheter att göra framsteg på detta område. Kravet på en mer omfattande politisk reform och respekten för de mänskliga rättigheterna utgör verkligen en del av EU:s partnerskap med Egypten.

I enlighet med bestämmelserna i artikel 2 i associeringsavtalet lyfter EU fram vikten av att respektera de mänskliga rättigheterna i bilaterala kontakter, däribland på högsta nivå med Egypten. I synnerhet diskuteras den politiska utvecklingen i Egypten, däribland de mänskliga rättigheterna, under den politiska dialogen vid associeringsrådet.

Som ledamoten vet, antog associeringsrådet den EU-egyptiska handlingsplanen under den europeiska grannskapspolitiken (ENP) den 6 mars 2007. Denna handlingsplan markerar ett nytt språngbräde i våra förbindelser med Egypten, eftersom den tillhandahåller en omfattande politiskt ram grundad på ett program med ömsesidiga åtaganden när det gäller politiska, sociala och ekonomiska frågor, som fokuserar på gemensamma värderingar som delas av Egypten och EU. En av de huvudsakliga prioriteringarna i agerandet är att främja skyddet av de mänskliga rättigheterna i alla dess former, däribland yttrandefriheten och mediernas mångfald.

Dessutom tillhandahåller handlingsplanen etablering av en formell och regelbunden dialog om de mänskliga rättigheterna och demokratin inom ramen för underutskottet för politiska frågor, nämligen de mänskliga rättigheterna och demokratin samt internationella och regionala frågor, vilket nyligen har inrättats.

Kommissionen är fast övertygad om att en dialog med Egypten inom ramen för de politiska förberedelser som läggs fram i associeringsavtalet och i ENP:s handlingsplan, är det effektivaste sättet att hos den egyptiska regeringen inskärpa EU:s oro när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna och internationell rätt. Hotet om inställande av delar av associeringsavtalet minskar troligen, snarare än ökar, vår förmåga att få den att påverka Egypten.

I sin resolution av den 14 december 2006 (P6_TA(2006)0604) om en strategi för biomassa och biobränsle (2006/2082(INI)) hänvisar Europaparlamentet i skäl U till att det saknas tydliga miljönormer, särskilt när det gäller biobränsle, och befarar därför att det skulle kunna få negativa konsekvenser för miljön. Exempelvis uppmanas kommissionen i punkt 46 att ställa krav på att palmoljebaserade produkter som importeras till EU skall uppfylla kriterier för hållbar produktion och att utveckla ett certifieringssystem.

Håller kommissionen med om att man måste utveckla kvalitetsnormer, t.ex. genom certifieringssystem, för att beakta och genomföra ekologiska parametrar i samband med framställning eller import av biomassa för energiproduktion från tredjeländer?

Om svaret är ja, vilka minimikrav planerar kommissionen vid odling av biomassa? Vilka parametrar (markanvändning/klimatbalans/gödselanvändning) kommer kommissionen att prioritera?

(EN) Som framgår av kommissionens lägesrapport om biodrivmedel⁽¹⁾, anser kommissionen att ett hållbarhetsprogram för biodrivmedel behövs för att motverka användning av lågpresterande biodrivmedel och uppmuntra användning av biodrivmedel som är bra för miljön. För att garantera att detta mål uppnås och undvika all handelsdiskriminering, kommer systemet att behöva gälla både importerade och inhemskt producerade biodrivmedel.

Tanken är att detta program skall utgöra en del av kommande lagstiftningsförslag om förnybara energikällor.

Kommissionen håller för närvarande på att utveckla detaljerna i ett sådant program. Man gör just nu insatser där man fokuserar på i synnerhet tre områden som omfattar följande:

a) att garantera att biodrivmedel släpper ut minimalt med växthusgaser;

b) att undvika omvandling av mark med hög kolhalt för produktion av biodrivmedel;

c) att undvika att den biologiska mångfalden går förlorad, exempelvis genom omvandling av områden med stor biologisk mångfald för produktion av biodrivmedel.

Det bör uppmärksammas att framställning och användning av gödningsmedel leder till utsläpp av växthusgaser, och dessa skulle man behöva ta hänsyn till under punkt a) ovan.

Man tittar också närmare på annan miljöpåverkan (t.ex. jordmån och vatten).

Vid sammanträdet med Europaparlamentets underutskott för säkerhet och försvar den 28 februari 2007 medgav ambassadör Martin Erdmann, ställföreträdande generalsekreterare i NATO, att NATO har ett nära samarbete med EU i Afghanistan, då kommissionen finansierar grupper för återuppbyggnad på landsbygden i Afghanistan.

Med vilka medel stöder kommissionen årligen de 25 grupperna för återuppbyggnad på landsbygden i Afghanistan? Skulle kommissionen vilja fördela detta sitt ekonomiska stöd till de enskilda grupperna för återuppbyggnad på landsbygden i Afghanistan.

(EN) Kommissionen finansierar helt riktigt ett projekt, ”stöd till landsbygden” i Afghanistan, som uppgår till 10,3 miljoner euro och som stöder de civila aktiviteter dessa grupper för återuppbyggnad på landsbygden (Provincial Reconstruction Teams, PRT) i Afghanistan bedriver, vilka antingen leds av en EU-medlemsstat eller har fått omfattande stöd från en medlemsstat. Antalet grupper för återuppbyggnad på landsbygden som är stödberättigade är för närvarande elva. Finansieringen till projektet kommer från budgetposten för Afghanistan i den allmänna budgeten, och det sköts tillsammans med Internationella organisationen för migration, som har erfarenhet av att arbeta med grupper för återuppbyggnad på landsbygden.

Avsikten med projektet är att stärka stödet för styrelsesätt, särskilt offentlig förvaltning och offentliga institutioner som omfattas av rättsstatsprincipen på regional nivå.

Projekten kommer att ligga på en nivå mellan 100 000 och 500 000 euro och kan genomföras av nationella byråer för utveckling samt statliga och icke-statlig organisationer.

Förslag kommer att granskas noggrant, där principen ”först till kvarn” råder, av en arbetsgrupp som består av experter från kommissionsdelegationen, EU:s särskilda representationskontor samt EU:s ordförandeskap. Man kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt ”övergivna” provinser, som har fått mindre bistånd.

Enligt en ny rapport av FN:s livsmedelsorgan FAO (Livestock’s Long Shadow – Environmental Issues and Options, 2006) är boskapssektorn en av världens största miljöbovar. Boskapssektorn står bakom hela 18 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Det är faktiskt mer än de samlade utsläppen av växthusgaser från transportsektorn. Boskapsdjurens matsmältning och gödsel ger upphov till utsläpp av de kraftfulla växthusgaserna metan och dikväveoxid. Utsläpp uppkommer också när skog huggs ned till att bli betesmark vilket leder till utsläpp av koldioxid som tidigare var bunden som kol i skogens träd. Produktionen och transporterna av boskap, foder och kött orsakar också en betydande mängd utsläpp.

FAO understryker att det är mycket viktigt att ta krafttag mot boskapssektorns miljöpåverkan och ett sätt att göra det är att se till att priset på livsmedel avspeglar de miljömässiga kostnaderna. Även andra ekonomiska styrmedel kan vara möjliga, exempelvis miljöbonus till vegetabilisk produktion. Att minska EU:s jordbrukssubventioner skulle vara en effektiv åtgärd. Köttet skulle sannolikt bli dyrare och därmed skulle köttkonsumtionsökningen hejdas.

Delar kommissionen de slutsatser som presenteras i rapporten från FAO om boskapssektorns påverkan på utsläpp av växthusgaser? Vilka åtgärder är kommissionen redo att vidta för att kraftfullt reducera boskapssektorns negativa påverkan på vår miljö?

(EN) Kommissionen medger att FAO:s rapport tar upp viktiga frågor på global nivå. Den kommer emellertid att koncentrera sitt svar på situationen i EU.

Nästan all ekonomisk aktivitet förorsakar utsläpp av växthusgaser. EU:s mål är att göra den ekonomiska verksamheten mer hållbar, även ur ett klimatperspektiv. Jordbruket, inklusive boskapsuppfödning, stod 2004 för 9 % av EU:s totala utsläpp av växthusgaser, av vilka över 5 % utgjordes av dikväveoxid och 4 % av metan (i första hand från boskap).

Metanutsläppen minskade med omkring 14 % under perioden 1990–2004, framför allt som ett resultat av avsevärt minskade boskapsbestånd (med 22 %). Denna trend är i första hand en följd av flera på varandra följande ändringar av den gemensamma jordbrukspolitiken. I nästan alla medlemsstater minskade utsläppen från boskapsuppfödning, och de största minskningarna noterades i de nya medlemsstaterna.

De totala utsläppen från jordbruket under perioden 1990–2004 (13 %) minskade avsevärt mer än de totala utsläppen från samtliga ekonomiska sektorer (5 %). Jordbruket har därför redan på ett betydelsefullt sätt bidragit till åtagandena i Kyotoprotokollet. Dessutom förutses utsläppen från jordbruket att fram till 2010 minska till en nivå som ligger 18 % under 1990 års nivåer. Den förutsedda minskningen av boskapsbestånden och produktivitetsökningen kommer sannolikt att bidra till att metanutsläppen minskar ytterligare.

Kommissionen håller med om att ytterligare insatser kan göras för att minska utsläppen från boskapsuppfödningssektorn. I samband med de senaste reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken har kommissionen vidtagit viktiga åtgärder för att ändra stöden till boskapsuppfödningssektorn. En total eller partiell frikoppling av stödet från produktionen och tvärvillkor är nyckelåtgärder som avsevärt minskar incitamenten för intensiv produktion. Mål för att mildra klimatförändringarna har också införts i landsbygdsutvecklingspolitiken för perioden 2007–2013.

Ändrade boskapsuppfödningsmetoder och justerad markanvändningsförvaltning, t.ex. förbättrad kosthållning eller integrerad gödselhantering, skulle kunna leda till ytterligare en minskning av metan- och dikväveoxidutsläppen. Sådana åtgärder är i linje med slutsatserna i FAO-rapporten. Medlemsstaterna skulle mycket väl kunna införliva sådana åtgärder i sina landsbygdsutvecklingsprogram för perioden 2007–2013, i linje med EU:s strategiska riktlinjer för landsbygdsutvecklingen, enligt vilka klimatförändringar är en av EU:s tre miljöprioriteringar.

Det måste noteras att boskapsuppfödningssektorn, i synnerhet när det rör sig om betande boskap, även utför viktigt miljöarbete, såsom underhåll av betesmark och diversifiering av EU:s landskap. Boskapsuppfödningssektorn bidrar även stort till den ekonomiska verksamheten på landsbygden. Därför är det viktigt att inte undergräva den europeiska boskapsuppfödningssektorns konkurrenskraft, vilken utsätts för en ökande internationell konkurrens. Med tanke på att den internationella efterfrågan på animalieprodukter (kött, mjölk, ägg) sannolikt inte kommer att minska, måste det beaktas att mildrande åtgärder som vidtas i EU inte kommer att leda till en global minskning av utsläppen eftersom boskapsuppfödningen kommer att flyttas till andra länder. Utmaningen är att förena efterfrågan på animalieprodukter med miljöskydd, vilket tas upp i FAO:s rapport.

Estlands parlament har antagit en lag med krav på att ett monument på Tönismägi som hyllar minnet av de sovjetsoldater som stupat i kampen mot fascismen i Tallinn skall bort.

Hur ser kommissionen på den planerade förstöringen av antifascistiska monument i Estland – och framför allt den planerade förstöringen av monumentet över stupade sovjetsoldater i Tallinn – vilka erinrar om segern över den tyska fascismen? Hur ser kommissionen på estniska politikers uttalanden om att monumentet över stupade sovjetsoldater måste förstöras, också fastän det inte finns någon rättslig grund för detta?

(EN) Kommissionen inser att striden kring den så kallade bronssoldatstatyn i Tallin är en extremt känslig historisk fråga. Det är dock medlemsstaternas sak att själva bestämma hur de bäst skall hantera sitt förflutna med full respekt för sina internationella åtaganden, däribland under Genèvekonventionerna av den 12 augusti 1949 med tillhörande tilläggsprotokoll. Kommissionen anser också att sätta press utifrån inte är till någon hjälp när man söker lösningar på sådana känsliga frågor.

Låt kommissionen få påminna ledamoten om att det lagförslag som ledamoten nämner – förslaget om olagliga strukturer – inte undertecknades av Estlands president och har därför inte blivit någon lag. Det är lagen om skydd av krigsgravar som antogs i januari 2007 som ger Estland den rättsliga grunden att hantera denna fråga.

Fjärrförbindelsen ”Via Baltica” kommer att förbinda Helsingfors och Warszawa och gå genom tre baltiska länder – Estland, Lettland och Litauen. Dess betydelse för en bättre fungerande inre marknad står utom alla tvivel.

På grund av protester från de polska gröna, som hävdar att en förbifartsled skulle förstöra den unika naturen i Rospudadalen, har byggnadsarbetena med motorvägen stannat upp. Kommissionen har förbjudit Polen att fortsätta byggnadsarbetena med motorvägen. Invånarna i den polska staden Augustów skyndar sig att blockera trafiken när arbetena inte pågår.

Vilken lösning föreslår kommission med anledning av att den har förbjudit arbetena? Vad skulle det kosta att förbereda ett nytt projekt, vem skulle finansiera det och hur mycket tid skulle genomförandet av ett alternativ ta?

(EN) Som kommissionen redan angett i sitt svar på de muntliga frågorna H-0157/07 och H-0158/07⁽¹⁾, stöder den i hög grad förbättringen av väginfrastrukturen i Polen, däribland längs vägsträckan mellan Helsingfors och Warsawa i nordöstra delen av landet. Det är dock viktigt att uppnå rätt balans mellan målen att förbättra infrastrukturen för transporter och att garantera skyddet av naturarv.

Kommissionen har inte befogenhet att fatta beslut om en medlemsstats inrikesfrågor, såsom byggande av ett specifikt projekt. I enlighet med artikel 211 i EG-fördraget är det dock kommissionens skyldighet att kontrollera att gemenskapsrätten efterlevs.

När det gäller förbifartsleden Augustów har kommissionen starka skäl att tro att de polska myndigheterna i förfarandena för godkännande av detta specifika projekt har brutit mot EG:s miljölag. Följaktligen skickade kommissionen en formell skrivelse (den 15 december 2006) till de polska myndigheterna, där man bad om klargörande, och därefter ett motiverat yttrande (den 1 mars 2007), där man uppmanade Polen att följa bestämmelserna i EG:s miljölag. Eftersom kommissionen fann svaret från de polska myndigheterna otillräckligt, fattade den beslutet den 21 mars 2007 att vidarebefordra målet till EG-domstolen.

När det gäller specifika frågor om kostnader, val av tidpunkt och eventuella lösningar för förbifartsleden Augustów, skulle kommissionen vilja understryka att kommissionen enligt subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EG-fördraget inte har möjlighet att tvinga på speciella lösningar på en medlemsstat eller ange kostnader.

Om projektet i fråga följer gemenskapsrätten är det berättigat till finansiering från gemenskapen.

Den europeiska arresteringsordern, se rådets ramavtal 2002/584/RIF⁽¹⁾ av den 13 juni 2002, innebär att en medlemsstat kan begära att en annan medlemsstat griper och överlämnar en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

Hur ser kommissionen på arresteringsordern – har den blivit en framgång? Hur många personer har överlämnats och i hur många fall har begäran om överlämning nekats? Som exempel kan nämnas den danske f.d. SS-officeren Søren Kam som i Danmark anklagas för mord och som domstolen i tyska Bayern vägrar att överlämna, eftersom brottet enligt tysk lag är preskriberat. Kan kommissionen uttala sig allmänt om eventuella problem kring arresteringsordern som detta kan vara ett exempel på?

(FR) Den europeiska arresteringsordern, som skapas genom rådets ramavtal 2002/584/RIF⁽²⁾ (nedan kallat ”ramavtalet”) visar sig bli en växande framgång.

Ramavtalet har införts i de 27 medlemsstaterna, och den volym europeiska arresteringsorder som utfärdas varje år fortsätter att växa. På grundval av den tillgängliga statistiken, som ännu inte är fullständig, kan några ungefärliga siffror lämnas. Antalet europeiska arresteringsorder som utfärdades för 2005 är därmed 6 800, det vill säga mer än dubbelt så många som 2004. Dessutom arresterades inte mindre än 1 700 personer 2005 på grundval av en europeisk arresteringsorder, varav 1 532 utlämnades till den utfärdande medlemsstaten.

Mer än hälften av dessa personer utlämnades med sitt medgivande, vilket innebar att mycket korta tidsfrister för verkställandet kunde uppfyllas (i genomsnitt 11 dagar efter arresteringen av den berörda personen). Även med antagandet att personen inte medger att utlämnas är den europeiska arresteringsordern ett anmärkningsvärt framsteg när det gäller att öka taken på hans eller hennes förfarande, eftersom det sker på knappt fem veckor i genomsnitt, medan ett utlämningsförfarande tidigare tog i genomsnitt ett år från start till slut. Den europeiska arresteringsordern har även gjort det möjligt för medborgare i ett allt högre antal länder att utlämnas. Mer än en femtedel av de personer som utlämnades på grundval av en europeisk arresteringsorder var faktiskt medborgare eller bosatta i den medlemsstat som verkställde den europeiska arresteringsordern.

Den europeiska arresteringsordern korrekta funktion möter dock vissa hinder som har ställts upp av medlemsstaterna, hinder som fortfarande måste överbryggas.

Den största svårigheten är möjligheten att lämna ut en person som är medborgare i den verkställande medlemsstaten. Dessutom har ett antal medlemsstater vägrat att genomföra avskaffandet av en del av villkoret om dubbel bestraffning⁽³⁾, i enlighet med ramavtalet. En sista punkt som har gett upphov till många problem under införandet är den förteckning över skäl att vägra verkställighet som föreskrivs i artikel 4 i ramavtalet. Samtidigt som en del medlemsstater har infört alla skälen att vägra verkställighet, och upphöjt dem till tvingande skäl att vägra verkställighet har andra medlemsstater inte bedömt det som nödvändigt att införa denna artikel.

Enligt tysk rätt, där artikel 4.4 i ramavtalet har införts som ett tvingande skäl att vägra verkställighet, kan den verkställande myndigheten för Tyskland därmed vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, som i fallet med Søren Kam, på grund av att ett åtal eller en dom enligt tysk rätt föreskrivs när gärningarna ligger inom dess behörighet enligt den tyska genomförandelagen, trots att de gärningar för vilka den berörda personen åtalas ändå skulle kunna leda till en fällande dom i den utfärdande medlemsstaten.

Kan kommissionen bekräfta att det för närvarande inte finns någon märkning som garanterar att regnskog eller torvmarker i Sydostasien inte förstörs för att anlägga palmoljeodlingar för produktion av biobränsle avsett för EU-marknaden eller för produktion av matolja som sedan trängs undan av efterfrågan på biobränsle?

(EN) Kommissionen kan bekräfta för ledamoten att det för närvarande inte finns något certifieringssystem. Kommissionen håller på att förbereda ett lagstiftningsförslag som skulle leda till en stor ökning av biobränsleförbrukningen i EU från ungefär 3 miljoner ton år 2005 till över 30 miljoner ton år 2020, och kommissionen har meddelat att ett hållbarhetsprogram för biobränslen verkligen kommer att utgöra en del av lagstiftningsförslaget.

Kommissionen arbetar just nu med att utforma detta program. Den tänker inbegripa åtgärder i programmet för att hindra omvandling av både regnskog och torvmarker för framställning av biobränsle samt åtgärder för att hindra användningen av framställningsmetoder som är ineffektiva ur växthusgassynpunkt. Dessa åtgärder kommer att gälla såväl inhemskt framställda biobränslen som importerade biobränslen.

Säkert kommer införandet av sådana åtgärder för råmaterial som används vid framställning av biobränsle inte att förhindra ytterligare omvandling av regnskog och torvmarker för palmoljeframställning för livsmedel och liknande användning. Kommissionen hoppas dock att genom att den på detta sätt antar en ledande roll, kommer energisektorn att bidra till att uppmuntra andra användare av palmolja att vidta liknande åtgärder som bygger på befintliga frivilliga initiativ, såsom rundabordssamtalen om hållbar palmolja.

Andra vegetabiliska oljor (särskilt rapsolja) ger biobränsle med högre kvalitet än palmolja. Men tillgången på dessa oljor förblir troligen begränsad. Om det nya lagstiftningsförslaget inte skulle åtföljas av ett hållbarhetsprogram för biobränslen, skulle det därför finnas risk att trycket ökade på grund av den allt större palmoljeanvändning och det skulle ytterligare bidra till att öka trycket på regnskog och torvmarker i Sydostasien.

Den globala framställningen av palmolja har ökat med mer än 10 miljoner ton (41 procent) mellan 2002/2003 och 2006/2007. Förutom användning i livsmedel och ett stort antal dagligvaror, har också efterfrågan på bioenergi (inte bara från Europa) ökat. Biobränslen bidrog endast med en liten andel (30 000 ton år 2005). En ökning av efterfrågan när det gäller användning i livsmedel och i hushållet samt som energikälla kan förväntas fortsätta. Ingen obligatorisk certifiering finns för närvarande som garanterar att regnskog eller torvmarker i Sydostasien inte förstörs vid framställning av palmolja, oavsett dess användning.

I rådets direktiv 93/119/EG⁽¹⁾ fastställs klart och tydligt att för att säkerställa djurens väl måste allt onödigt lidande undvikas vid avlivning av boskap. Djuren skall skonas från all onödig upphetsning, smärta och lidande under slakt eller avlivning och annan aktivitet i det sammanhanget, såväl i som utanför slakterier.

2004 fastslog Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet att i EU är bedövning före slakt ett lagstadgat krav (i vissa medlemsstater görs undantag för religiös slakt) för att få djuren att förlora medvetandet och känseln (så att de inte reagerar på något), så att de skonas från all onödig rädsla, oro, smärta, lidande och vånda vid slakten.

Hur försvarar kommissionen att 40 000 tjurar dödas vid tjurfäktningar, med tanke på att detta uppenbarligen strider mot EU:s bestämmelser på alla dessa punkter?

(EN) Slakt av djur har alltid varit något som orsakat befogad oro.

Direktiv 93/119/EG är i grunden EU:s lagstiftning om djurskydd vid slakt eller avlivning.

I artikel 1.2 i detta direktiv anges dock att det inte gäller ”djur som avlivas i kultur- eller idrottsevenemang”.

Vidare konstateras i det protokoll om djurskydd och djurens välbefinnande som är bilagt EG-fördraget att gemenskapen och medlemsstaterna helt och hållet skall ta hänsyn till kraven på djurens välbefinnande, samtidigt som man skall respektera religiösa riter, kulturella traditioner eller religiöst arv.

Villkoren för välbefinnande under vilka tjurar dödas vid tjurfäktningar omfattas därför för närvarande inte av gemenskapsrätten och kommissionen har ingen möjlighet att agera i denna fråga.

Eurostats rapport om EU:s energikonsumtion från september 2006, konstaterar att EU är till 56 % importberoende för sin energiförsörjning. (Med vissa reservationer för hur biomassa skall räknas.) Vid raffinering och användning av olja räknas denna som importerad, vid anrikning och användning av uran räknas utvunnen energi som nationell produktion trots att uranet är importerat. För att få en riktig bild av importberoendet bör man inkludera uranet vilket innebär en ökning av importberoendet till över 2/3. I kommissionens kommunikation om energipolitik rapporteras däremot kärnkraften som totalt importberoende på grund av uranimport i tabellen i bilaga 1. För övrigt finns ett fel i den svenska versionen där det står kärnsäkerhet istället för kärnkraft.

För att inte få en falsk bild av EU:s och kärnkraftens importberoende kommer EU-kommissionen att ändra sin praxis gällande hur energi producerad från uran räknas så att importberoendet av uran alltid framgår?

(FR) Det naturliga uran som fortfarande produceras i två av EU:s medlemsstater (Tjeckien och Rumänien) motsvarar cirka två procent av EU:s behov. Alla andra urangruvor i EU har stängts ner, eftersom de inte var tillräckligt konkurrenskraftiga. Under de senaste åren har priserna emellertid stigit avsevärt, vilket gjort att prospekteringsprojekt inletts i ett flertal medlemsstater (Slovakien, Ungern, Sverige, Finland, Spanien). Tillsammans med andra, inhemska försörjningskällor (upparbetning, återanrikning, etc.), är EU till närmare 85 procent beroende av råmaterial från externa källor för att täcka sina behov.

Den totala kostnaden för bränsle, det vill säga det naturliga uranet, omvandlingen, anrikningen, framställningen samt ekonomiska reserver för den framtida hanteringen av använt bränsle, utgör för närvarande 25-30 procent av produktionskostnaden för kärnkraftsel, varav cirka 5-10 procent avser själva råmaterialet.

I ekonomiska termer utgör således detta importerade råmaterial mindre än 10 procent av produktionskostnaderna. Som jämförelse kan nämnas att gasförsörjningen utgör 75-85 procent av motsvarande kostnad vid elproduktion.

För övrigt besitter EU både lämplig och konkurrenskraftig industrikapacitet för hela den resterande tillverkningskedjan av kärnbränslen, och denna sektor befinner sig i en tillväxtfas med såväl import som export.

Kommissionen avser inte att ändra de beräkningsprinciper som används vid upprättandet av energibalansräkningarna.

Ett lands energibalansräkning innehåller värdefull information som möjliggör en utvärdering av flera olika energipolitiska aspekter, bland annat försörjningstryggheten.

Det beräkningssystem som används vid upprättandet av energibalansräkningarna tar hänsyn till att kärnenergi (i form av värme som genereras i en kärnenergianläggning) är av inhemskt ursprung.

Kommissionen och medlemsstaterna betraktar kärnenergi som ett positivt bidrag till energiförsörjningstryggheten i händelse av försörjningsavbrott eller energikriser tack vare den lilla mängd uranmalm som behövs och förvaringsmöjligheten, och räknas därför inte som importerad kärnenergi.

I en skrivelse av den 14 februari 2007 till Europaparlamentarikern Emine Bozkurt (en skrivelse som jag fått ta del av i min egenskap av medlem i ”kontaktgruppen” för turkcyprioterna) använder kommissionsledamoten Jan Figel' den helt felaktiga benämningen ”Turkish Cypriot universities”. Denna benämning lanseras internationellt av Turkiet, som med sin armé har ockuperat 40% av Cypern och som av de ockuperade områdena har skapat en pseudostat vars så kallade universitet har byggts på egendom som stulits från Cyperns grekiska befolkning.

Hur kan en ledamot av Euroepiska kommissionen använda denna fullständigt felaktiga benämning som med all rätt väcker bitterhet hos alla dem vars egendom – under den turkiska ockupationsarméns fulla beskydd – stulits för att hysa de kvasiuniversitet som byggts i de ockuperade delarna?

(EN) Användningen av benämningen ”Turkish Cypriot universities” av kommissionsledamoten med ansvar för utbildning, kultur och ungdom var en hänvisning till ”Turkish Cypriot Community”, som är en allmänt erkänd benämning, däribland i texten i Republiken Cyperns konstitution. Den innebär inte något erkännande av någon offentlig myndighet på områden där Republiken Cyperns regering inte utövar faktisk kontroll, annan än Republiken Cyperns regering.

Enligt kommissionens uppgifter är Eastern Mediterranean University (EMU) erkänt som medlem i den europeiska universitetsföreningen (European University Association, EUA) sedan april 2005 samt den internationella universitetsföreningen (International Association of Universities, IAU) sedan november 2005.

Ledamotens fråga visar hur brådskande det är att finna en lösning på problemet med Cypern. Helt i linje med sin gamla ståndpunkt förblir kommissionen till fullo engagerad när det gäller att stödja ett återupptagande av FN⁽¹⁾-ledda förhandlingar om en allsidig överenskommelse om Cypernfrågan så snart som möjligt.

Den 22 februari i år meddelade styrelsen för företaget Delphi Automotive España S.L. att man avsåg att lägga ner sin anläggning i Puerto Real (Cádiz). Detta beslut drabbar 1 600 direkta arbetstillfällen, liksom ett stort antal indirekta arbetstillfällen eftersom det dessutom rör sig om ett industriföretag av strategisk betydelse för Cádizbukten. Detta meddelande innebär att Delphi handlar i strid med de avtal som företaget ingått med de lokala myndigheterna och företrädarna för de anställda, och att det även handlar i strid med den spanska arbetslagstiftningen. Det finns en industriell plan som undertecknades 2005, enligt vilken Delphi åtar sig att upprätthålla både industriverksamheten och sysselsättningen fram till den 31 december 2010.

Med tanke på att det är nödvändigt att modernisera den europeiska ekonomin och föreslå hållbara lösningar som grundar sig på en sund makroekonomisk politik som gör det möjligt att garantera den europeiska sociala modellen, tillfrågas kommissionen om den planerar att vidta några åtgärder för att försvara företaget Delphis anställda?

Med tanke på att det i gemenskapens Lissabonprogram föreslås åtgärder som särskilt avser olika huvudmål såsom att attrahera mer investeringar och underlätta arbetet, samt skapa fler arbetstillfällen och förbättra arbetskvaliteten, tillfrågas kommissionen om den kommer att tillåta att 1 600 direkta och 2 500 indirekta arbetstillfällen avskaffas genom Delphis beslut att lägga ner företaget?

Andalusien (Spanien) befinner sig i en svår situation efter att det varslats om nedläggning av företaget Delphi Automotive España SL, som ligger i Puerto Real (Cádiz) och som under hela sin 26-åriga verksamhetstid har beviljats stöd och förmåner för att upprätthålla verksamheten och sysselsättningen.

Varslet om nedläggning av Delphi är inte bara en överträdelse av den spanska arbetsmarknadslagstiftningen utan också av de avtal som Delphi har ingått med den regionala regeringen i Andalusien och med arbetstagarnas företrädare. Det finns nämligen en verksamhetsplan från 2005 där Delphi åtar sig att upprätthålla sin verksamhet och sysselsättning fram till den 31 december 2010.

Det kommer eventuellt att ske en omlokalisering av verksamheten, och det är nödvändigt att beakta strategin till stöd för den europeiska industrin och Europaparlamentets betänkande om ”omlokaliseringar och regional utveckling”, där man understryker nödvändigheten av en europeisk strategi för att förhindra omlokaliseringar och påföljder för de företag som inte följer bestämmelserna.

Avser kommissionen att göra något för att hindra nedläggningen av Delphi och därmed bidra till att näringsverksamheten och sysselsättningen i området kan upprätthållas?

(FR) Kommissionen är medveten om den negativa effekt som omstrukturering kan ha på de berörda arbetstagarna, deras familjer och deras region. Det är dock inte kommissionens ansvar att blanda sig i beslutsprocessen i företag om inte gemenskapsrätten har åsidosatts.

I detta avseende måste vi påpeka att gemenskapens ram innehåller många bestämmelser som avser rättfärdigande och lämplig hantering av omstruktureringar, särskilt direktiv 98/59/EG om kollektiva uppsägningar⁽¹⁾, direktiv 2001/23/EG om överlåtelse av företag⁽²⁾, direktiv 94/45/EG om europeiska företagsråd⁽³⁾, direktiv 2002/74/EG om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens⁽⁴⁾, och direktiv 2002/14/EG om inrättande av en allmän ram för information till och samråd med arbetstagare⁽⁵⁾.

Den 21 och 22 mars 2007 sammanträdde kommissionsledamoten för sysselsättning, socialpolitik och lika möjligheter med företrädare för provinsen Cadiz och regionen Andalusien. Vid detta tillfälle uttryckte han kommissionens villighet att hjälpa de behöriga nationella myndigheterna att kontrollera att gemenskapens regler uppfylldes och hans avsikt att skicka ett brev till företaget Delphi i syfte att påminna om dess skyldighet att uppfylla den gällande gemenskapslagstiftningen. Slutligen uppmuntrade kommissionsledamoten för sysselsättning, socialpolitik och lika möjligheter de andalusiska myndigheterna att använda strukturfonderna,och särskilt Europeiska socialfonden, för att öka investeringarna i mänskligt kapital och förbättra möjligheten att förutse och anpassa sig till förändringar.

Inom ramen för företagens sociala ansvar tas initiativ för att åstadkomma mer rättvisa och varaktiga handelsförbindelser med utvecklingsländerna. Det är framföra allt FLO (Fair Trade Labelling Organisation) som genom att garantera minimipriser vill förbättra situationen för producenter. De senaste initiativen, såsom Utz kapeh och Rainforest alliance, vill åstadkomma varaktighet på en fri marknad. Inom kaffebranschen finns flerpartsinitiativet 4C (Common Code for the Coffee Community) som uppstod på initiativ av GTZ (Tysklands myndighet för tekniskt samarbete) och som strävar efter varaktighet i den så kallade ”vanliga” kaffebranschen.

Har kommissionen gjort någon kostnads- och nyttoanalys av det ekonomiska stöd som betalats ut till sådana projekt? Vad är i så fall de viktigaste resultaten?

Har kommissionen, förutom stöd till organisationer, också givit stöd till projekt i utvecklingsländerna som vill främja rättvis/varaktig handel?

Kan kommissionen tala om huruvida man i sin biståndspolitik har tänkt att behandla nya initiativ såsom Utz kapeh, Rainforest alliance och 4C på samma sätt som de gamla initiativen?

(EN) Kommissionen har inte företagit någon kostnads- och nyttoanalys av det ekonomiska stöd som den har betalat ut till projekt som syftar till att uppnå hållbarhet på en fri marknad.

Projekt för rättvis handel finansieras genom icke-statliga organisationer. Flera icke-statliga organisationer som arbetar med rättvis handel har fått samfinansiering de senaste åren. Avgjort finansieras merparten av projekten med pengar från budgetposten ”samfinansiering med europeiska icke-statliga organisationer” som sköts av byrån för samarbete (EuropeAid). Det finns dock även några projekt som finansieras med penningmedel från budgeten för generaldirektoratet för handel. När det gäller andra finansieringskällor är det för närvarande svårt att identifiera dem, eftersom det inte finns några projekt som enbart inriktar sig på rättvis handel. Till exempel finns det ingen särskild information om stöd för rättvis handel i de ”konventionella programmen”, såsom nationellt och regionalt vägledande program. Det skulle kunna finnas finansiering inom landsbygdsutvecklingen eller jordbruket. Det kan finnas inslag av rättvis handel i större projekt, men dessa har för närvarande inte identifierats enskilt och kan därför inte tas fram. Arbete pågår för att utvidga informationssystemet för att göra det möjligt att inhämta information om projekt för rättvis handel.

Kommissionen har inte ändrat sin policy när den ger stöd till nya initiativ jämfört med den policy den har följt när den har gett stöd till gamla initiativ.

Kan, enligt kommissionens tolkning, en medlemsstat fritt sälja uran som skall brytas inom medlemsstatens område både på den inre marknaden inom EU och till länder utanför EU utan att ändå bryta mot bestämmelserna i Euratomfördraget?

(EN) Försäljning av uran som utvunnits inom gemenskapen lyder under bestämmelserna i kapitel VI i Euratomfördraget. Alla avtal för försäljning/inköp av kärnmaterial måste slutas, dvs. undertecknas tillsammans med Euratoms försörjningsbyrå (inrättad genom artikel 52 i Euratomfördraget) om en av parterna i avtalet är etablerad i gemenskapen.

Man fastställde från början i Euratomfördraget att producenter av kärnmaterial i gemenskapen skulle erbjuda Euratoms försörjningsbyrån sin produktion, vilken sedan skulle fördela materialet mellan konsumenterna i gemenskapen av sådant material. Euratoms försörjningsbyrås regler⁽¹⁾ i dess ändrade lydelse⁽²⁾ − om hur efterfrågan skall vägas mot tillgången på malmer, råvaror och särskilda termiskt klyvbara material − innebär dock att producenter och användare av kärnmaterial fritt kan förhandla om sina handelsavtal. Sådana avtal måste dock lämnas in till Euratoms försörjningsbyrå för gemensamt undertecknande.

Euratoms försörjningsbyrå kontrollerar att avtalen inte strider mot Euratomfördraget, dess sekundärlagstiftning, gemenskapens internationella förpliktelser eller dess försörjningspolicy. Försäljning av uran som utvunnits inom gemenskapen till en legitim användare som också är stationerad i gemenskapen skulle normalt sett inte väcka någon oro, förutsatt att de rättsliga kraven är uppfyllda. Försäljning av uran som utvunnits i gemenskapen till en användare utanför gemenskapen kräver dock enligt artikel 59 i Euratomfördraget inte bara gemensamt undertecknande av Euratoms försörjningsbyrå, utan också exporttillstånd som utfärdas av Europeiska kommissionen. Avsikten med denna bestämmelse är att garantera att användare inom gemenskapen vid eventuell brist på material bör få förtur till gemenskapsproduktionen. Förutom marknadssituationen tar man hänsyn till bestämmelselandet och avsedd användning av materialet när man överväger exporttillstånd.

Dessutom måste även transaktioner som inbegriper kärnmaterial följa säkerhetsbestämmelserna under kapitel VII i Euratomfördraget, och underlåtenhet att göra detta kan leda till sanktioner från kommissionen.

Förklaring 38 i Amsterdamfördraget erkänner det viktiga bidrag som det frivilliga arbetet utgör, och gemenskapen åtar sig att främja dess europeiska dimension. De internationella Lions- och Rotary-föreningarna är erkända av FN där de har en fast representation. Dessa organisationer har inget vinstsyfte och finansieras genom medlemsbidrag. Deras världsomspännande arbete är integrerat med institutionernas verksamhet. I provinsen Imperia i Italien har den lokala tullmyndigheten skaffat sig tillgång till Rotarys medlemsförteckning, eventuellt för att stämma av den mot skatteregistret.

Har kommissionen för avsikt att undersöka vad som ligger bakom detta och att vidta lämpliga åtgärder för att se till att sådana försök kvävs i sin linda och att man på ett mer effektivt och konstruktivt sätt inom EU ger erkännande åt dessa föreningar i överensstämmelse med förklaringen i Amsterdamfördraget?

(EN) Frivilligorganisationers behandling av personuppgifter om deras medlemmar omfattas av direktiv 95/46/EG⁽¹⁾. Offentliga myndigheters tillträde till behandlade uppgifter kan endast äga rum under de förutsättningar som fastställs av detta direktiv (artikel 13). Därför föreslår kommissionen att ledamoten som en första åtgärd kontaktar den italienska myndigheten för skydd av personuppgifter⁽²⁾, vilken har befogenhet att undersöka denna fråga och att vidta nödvändiga åtgärder.

Omfattningen hos och innehållet i förklaring 38, genom vilken man uppmanar gemenskapen att främja frivilligorganisationernas europeiska dimension har inte något samband med de italienska myndigheternas bruk som ledamoten nämner.

Det bör dock uppmärksammas att det i kommissionens meddelande från 1997 om främjande av frivilligorganisationernas och stiftelsernas roll i Europa betonas hur viktigt frivilligarbetet är.

Kommissionen främjar också frivilligorganisationernas europeiska dimension enligt förklaring 38 genom utbyte av information och bästa metoder, som stöds av flera av gemenskapens åtgärdsprogram, till exempel programmen ”Ett Europa för medborgarna” samt ”Ung och aktiv i Europa”.

Redan har portugisiska arbetare avskedats och andra permitterats inom det brittiska företaget Bernard Matthews, som är ett av företagen i Norfolk i Storbritannien som drabbats av fågelinfluensavirus. Fyrahundra eller femhundra arbetstagare i samma situation hotas nu av arbetslöshet. Det finns hundratals portugisiska anställda inom Bernard Matthews fågeluppfödningsfabriker, och jag vill därför fråga kommissionen följande:

Vilka åtgärder har vidtagits för att hindra negativa följder för arbetarnas anställningar vid de nämnda företagen? Vilka åtgärder vidtas för att garantera de portugisiska arbetstagarnas rättigheter, och särskilt förebyggande åtgärder, hälsoåtgärder och åtgärder för att skapa arbetstillfällen med rättigheter?

(EN) Kommissionen är medveten om de konsekvenser detta utbrott kan få för de drabbade arbetstagarna, deras familjer och regionen. Förutom den ekonomiska kompensation från staten som företaget kan få för förluster i affärsverksamheten, kan EU-finansierade program användas för att bistå arbetstagarna som kan bli, eller har blivit, friställda, i synnerhet invandrade arbetstagare från Bulgarien, Polen, Portugal och Spanien samt företag som står inför nedläggning, nedskärning eller omstrukturering.

Kommissionen känner till att 130 arbetstagare, som en följd av försäljningsnedgången, blev friställda den 20 februari 2007 för en period av 20 dagar och ytterligare 40 den 27 februari 2007. Arbetstagare som har varit anställda i minst en månad i sträck har lagstadgad garanti att få fem dagars lön med en övre gräns på 18,90 brittiska pund om dagen. Vidare har företaget Bernhard Matthews kommit överens med fackföreningen för transportanställda och andra att ge en engångsutbetalning på 100 pund till varje arbetstagare, och förhandlingar mellan företaget och fackföreningarna pågår. Kommissionen påminner också om att företagen måste följa Storbritanniens lagstiftning som överför relevant gemenskapslagstiftning på kollektiva avskedanden⁽¹⁾ och på skydd av anställda i händelse av bristande betalningsförmåga⁽²⁾.

Förutom de allmänna reglerna om skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet, däribland direktiv 2000/54⁽³⁾ om skydd av arbetstagare från risker avseende exponering för biologiska medel på arbetet, har speciella åtgärder vidtagits för att hantera detta utbrott. En poster med ”råd om fågelinfluensa” på engelska, polska och portugisiska⁽⁴⁾ har delats ut av grevskapsrådet i Norfolk. Information om situationen och konsekvenserna av utbrottet av H5N1 vid företaget Bernhard Matthews i Norfolk år 2007 samt om arbetstagarnas rättigheter har gjorts tillgänglig genom statens och fackföreningarnas webbplatser och jourlinjer⁽⁵⁾. Råd om skydd för arbetstagarna⁽⁶⁾ har getts ut av ministeriet för miljö, livsmedel och landsbygdsfrågor (Department of Environment, Food and Rural Affairs, DEFRA), där man påminner om att arbetsgivarna är juridiskt skyldiga att skydda sina arbetstagare mot hälsorisker och att på ett korrekt sätt bedöma sådana risker. Under ett utbrott vidtar DEFRA alla nödvändiga åtgärder för att förse arbetstagarna med nödvändig medicin och utrustning.

Slutligen uppmanar kommissionen ledamoten att titta på svaret på Joel Hasse Ferreiras fråga H-0106/07⁽⁷⁾ om samma ämne.

Det har uppstått en diskussion i media om huruvida sträckningen på den rysk-tyska gasledningen redan är bestämd i detalj. Det har hävdats att man i Europaparlamentets och rådets beslut nr 1364/2006/EG⁽¹⁾ av den 6 september 2006 skall ha fastslagit ledningens sträckning.

Med anledning av det vill jag fråga om det är kommissionens uppfattning att den rysk-tyska gasledningens sträckning i detalj redan är fastslagen i och med ovannämnda beslut? Är det dessutom kommissionens uppfattning att ledningens sträckning är helt låst till vattnet? Kan inte ledningen lika gärna gå över land för att kunna sättas upp som TEN-E projekt?

De transeuropeiska energinäten (TEN-E) är en integrerad del av Europeiska unionens allmänna energipolitiska mål, som omfattar bland annat förbättringen av försörjningssäkerheten, ökningen av konkurrenskraften samt miljöskyddet. Byggandet av en ny ledning för gasleveranser från Ryssland till Förenade kungariket och norra Centraleuropa – inklusive Tyskland, Polen, Danmark, Sverige, Nederländerna och Belgien – motsvarar den prioriterade TEN-E-förbindelsen NG1⁽²⁾, och i de reviderade riktlinjerna för transeuropeiska energinät⁽³⁾ som frågeställaren hänvisar till tas ledningen upp som ett av de tio gasprojekt som är av europeiskt intresse.

Kommissionen anser att investeringsbeslut, bland annat rörande den optimala sträckningen, antingen under vatten eller på land, måste fattas av investerarna på grundval av deras egna kommersiella intressen och bedömningar. Därför uttrycker kommissionen inga preferenser för ett särskilt projekt i detta sammanhang. Tillbörlig respekt för miljölagstiftningen och politisk konsensus mellan alla berörda parter är naturligtvis en grundläggande förutsättning för gemenskapens eventuella medverkan i projektet. En miljökonsekvensbedömning håller på att utföras enligt UNECE:s⁽⁴⁾ konvention om miljökonsekvensbeskrivningar i gränsöverskridande sammanhang (Esbokonventionen), och i samband med denna bedömning lämnas miljöinformation till de ansvariga miljömyndigheterna i Danmark, Finland, Tyskland, Ryssland och Sverige. Information lämnas också till Estland, Lettland, Litauen och Polen. Enligt konventionens krav kommer allmänna samråd att äga rum om den nordeuropeiska gasledningen i enlighet med nationell lagstiftning i de berörda länderna. Slutligen har Helcom⁽⁵⁾ utvecklat krav beträffande utförandet av miljökonsekvensbedömningar och dessa krav bör också beaktas.

Kommissionen har inte fått någon information om läget när det gäller investerarnas beslut om den nordeuropeiska gasledningens slutgiltiga sträckning (Nord Stream).

Är kommissionen beredd att lägga fram ett förslag om att införa ett obligatoriskt system med varningsmärken för livsmedel i hela unionen?

(EN) Varningsmärken för livsmedel gäller frivilliga system för uppgifter om näringssammansättningen i ett livsmedel som har införts av statsmakterna eller enskilda företag.

Om sådana märken gäller hela näringsinnehållet i en produkt, måste man ta hänsyn till bestämmelserna i den nyligen antagna förordningen om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel⁽¹⁾. Denna förordning gäller endast för frivilligt ställda krav, och den är begränsad till meddelanden om hälsosamma näringsegenskaper. Man har inte fastställt någon harmonisering av användning av system med varningsmärken i hela gemenskapen i lagstiftningen.

System med varningsmärken används också för enskilda näringsämnen. I det fallet kanske direktivet om märkning⁽²⁾ av näringsämnen måste övervägas i stället.

Att se över lagstiftningen för märkning av näringsämnen är något som kommissionen ger hög prioritet. Man hade ett offentligt samråd 2006 och nu reflekterar man över resultaten av detta. Frågan om eventuell presentation av information om näringsinnehållet på förpackningens framsida, såsom ett system med varningsmärken, kommer att utgöra en del av övervägandena vid revideringen av lagstiftningen. Det förväntas att kommissionen antar ett förslag omkring utgången av 2007.

Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta för att upprätta förbindelser mellan EU:s regioner och regionerna i utvecklingsvärlden, i syfte att dela erfarenheter och låta regionerna i utvecklingsländerna få tillgång till våra kunskaper?

(EN) De lokala myndigheterna inom EU och i utvecklingsländerna är berättigade till gemenskapens många olika externa instrument, däribland utvecklingssamarbetets budgetinstrument (Development Cooperation Instrument, DCI) och Europeiska utvecklingsfonden (EUF). Det bör uppmärksammas att gemenskapen inte skiljer på olika skikt av regionala styren och hänvisar till ”lokala myndigheter” för alla slags regionala styren – ”regioner” inbegrips därför i denna benämning. Varning: DCI (artikel 24) skiljer tydligt, och för första gången, på länder, kommuner, provinser, departement och regioner.

I detta sammanhang finns det möjlighet att skapa band mellan EU:s regioner och deras motsvarigheter i utvecklingsländerna genom utbyte av bästa metoder och medverkan av EU:s regioner i genomförandet av program och projekt. Ett antal initiativ är faktiskt på gång, däribland till exempel följande:

Urb-Al är ett regionalt program som vänder sig till de lokala myndigheterna i Latinamerika och EU:s medlemsstater och som har finansierat 188 projekt och 13 nätverk. Ungefär 500 lokala myndigheter medverkade i programmet. Gemenskapen överväger för närvarande att 2008 skapa ett nytt program vars teman, förvaltningssätt och budget ännu inte har bestämts.

Asia Urbs är ett regionalt program i Asien som har finansierat 58 projekt till ett belopp av 156 miljoner euro. Asia Urbs slogs samman med programmet ”Asia Wide” för att skapa programmet ”Asia Pro Eco” som ägnar sig åt miljön och ekologin i städerna i samma samarbetsanda mellan de lokala myndigheterna i Asien och EU.

Vidare avser det nya tematiska programmet ”Icke-statliga aktörer och lokala myndigheter under utveckling” (DCI artikel 14) kapacitetsbyggande genom stöd till ”egna” initiativ från stödberättigade aktörer från EU och från partnerländer. År 2007 har man öronmärkt ungefär 30 miljoner euro för lokala myndigheter inom programmet. Aktiviteter kan inbegripa stöd till samordning, kommunikation och utbyte av erfarenheter mellan de lokala myndigheterna i Europa och deras motsvarigheter i partnerländerna.

Att främja samarbete mellan de regionala och lokala myndigheterna i EU och partnerländerna är ett viktigt mål för den europeiska grannskapspolitiken. Särskild uppmärksamhet har i detta sammanhang ägnats gränsöverskridande samarbete. Det nyligen antagna europeiska instrumentet för grannskap och partnerskap (ENPI) inbegriper inslag av ett avsevärt förbättrat gränsöverskridande samarbete. Detta kommer att möjliggöra samfinansierade projekt som syftar till att främja hållbar utveckling, bemöta gemensamma utmaningar, förbättra gränsförvaltningen och främja utbyte mellan människor. Under detta inslag har 15 samarbetsprogram inrättats som omfattar land- och sjögränserna mellan EU och grannländerna och som inbegriper relevanta gränsområden. Den totala budgeten för detta inslag kommer att uppgå till 1,1 miljarder euro under sju år.

Dessutom kommer ENPI även att finansiera ett litet samarbetsprogram mellan de lokala och regionala myndigheterna i partnerländerna och EU, som bygger på erfarenheter av program, såsom Tacis-partnerskapsprogrammet för institutionsuppbyggnad, Tacis-partnersamverkan i städerna och MED-PACT under MEDA⁽¹⁾. Detta kommer även att möjliggöra samarbete mellan aktörer som inte finns i gränsområdena.

Slutligen kan även de regionala och lokala myndigheterna stödjas inom ramen för landsprogram och regionala program, där detta är relevant för att uppnå målen med programmen.

Den 26 oktober 2006 antog Nicaraguas parlament en ändring av artikel 165 i strafflagen som innebär en skärpning av abortlagstiftningen. På uppdrag av Benita Ferrero Waldner, kommissionär med ansvar för yttre förbindelser, bad Francesca Mosca parlamentets talman att stoppa det parlamentariska förfarandet. Marc Litvine, tjänsteman vid kommissionen i Bryssel, förklarade att för EU ingår fri abort i kampen mot fattigdom.

Vilken rättslig grund har Benita Ferrero Waldner för sitt hot att stoppa EU:s utvecklingsbistånd i syfte att få till stånd en förändring av abortlagstiftningen i ett tredje land? På vad grundar sig Marc Litvine såsom ”ambassadör för Europeiska kommissionen” när det gäller att ge uttryck för ståndpunkter om abort? I vilken grad är en EU-tjänstemans ståndpunkter bindande för EU:s institutioner, medlemsstaterna och tredje land?

(EN) Kommissionen tackar ledamoten för hans fråga och skulle vilja framhålla att den information som ledamoten nämner inte är riktig och återspeglar inte alls kommissionens och dess företrädares ståndpunkt. Ingen av ovannämnda tjänstemän har gjort några tillkännagivanden eller uttryckt några åsikter om abort.

Kommissionen tar inte ställning för eller emot abort, eftersom det inte finns någon gemenskapslagstiftning om detta.

Kommissionen har endast uttryckt sina funderingar när det gäller huruvida Nicaragua uppfyller vissa av sina internationella åtaganden inom ramen för några viktiga konventioner som gäller de mänskliga rättigheterna, särskilt den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (International Convention on Civil and Political Rights, ICCPR) och konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (Convention on the Elimination of all Forms of Discrimination against Women, CEDAW), i synnerhet när det gäller rätten till hälsa och tillträde till läkarvård.

Skrivelsen till talmannen för Nicaraguas parlament som nämns i frågan är en gemensam skrivelse som satts samman av FN:s ställföreträdare och som gemensamt undertecknats av beskickningschefen för alla medlemsstaters ställföreträdare (den tyska utvecklingsministern sände ett personligt brev) och andra bilaterala givare och nästan alla ställföreträdare på orten för internationella organisationer. Brevet uppmanar endast till diskussion om kriminaliseringen av medicinsk abort, inget annat, och kan inte på något sätt tolkas som ett hot.

Australien och Chile avser att förbjuda traditionella glödlampor inom fyra år. Detta skulle innebära en energibesparing på 66 procent för hushållen. Enligt vissa källor skulle ett globalt förbud innebära en besparing med 51 miljarder EUR per år i elektricitetskostnader och en sänkning av koldioxidutsläppen med 273 miljoner ton.

I sitt meddelande av den 10 januari 2007⁽¹⁾ anger kommissionen olika åtgärder för att begränsa koldioxidutsläppen, bland annat genom att minska utsläppen från transporter, använda förnybara energikällor och göra byggnader energieffektiva. I slutsatserna från vårtoppmötet den 9 mars i år uppmanar Europeiska rådet kommissionen att lägga fram förslag om krav på ökad energieffektivitet för kontors- och gatubelysning och för belysning i privata hushåll. Hur ställer sig kommissionen till ett EU-förbud mot traditionella glödlampor, nu när stora producenter och Europeiska rådet säkert skulle stödja ett sådant förslag. Vilka andra åtgärder planerar kommissionen och vilken är tidsplanen?

(EN) Kommissionen känner till att det finns stora möjligheter till energibesparing när det gäller hushållsbelysning.

Inom ramen för direktivet för ekodesign⁽²⁾ håller kommissionen på att undersöka 20 grupper av produkter (däribland belysning) för att förbättra deras allmänna miljöutförande och med särskild uppmärksamhet på deras energieffektivitet. Inom denna ram kommer det att vara möjligt för kommissionen att besluta om obligatoriska krav för produkter, vilket skulle utesluta de produkter som har sämst prestanda från den europeiska marknaden. När det gäller hushållsbelysning skulle krav på energieffektivitet i praktiken kunna resultera i en gradvis avveckling av ineffektiva glödlampor (inte nödvändigtvis till förbud mot glödlampstekniken som helhet).

De flesta av undersökningarna som skall förse oss med tekniska och ekonomiska uppgifter för att vi skall kunna bestämma vilka krav man skall ha på ekodesign kommer att avslutas 2007 för 15 produktgrupper, vilket gör det möjligt för kommissionen att vidta åtgärder från 2008 och framåt. De första utkasten till åtgärder förväntas komma ut för överläggning med berörda parter före utgången av 2007, däribland om gatubelysning och kontorsbelysning. Undersökningar för ytterligare åtgärder kommer att påbörjas kommande veckor, däribland en om hushållsbelysning, och skulle kunna leda till vidtagande av åtgärder så snart som 2009, vilket slutligen skulle leda till en gradvis avveckling av ineffektiva glödlampor, om det är lämpligt⁽³⁾.

I undersökningen om hushållsbelysning kommer man även att undersöka annan teknik för att bestämma huruvida man kan finna meningsfulla alternativ till de konventionella glödlamporna, såsom effektiva halogenlampor, kompakta lysrörslampor och lysdioder⁽⁴⁾.

Vissa åtgärder när det gäller olika belysningars effektivitet har redan vidtagits. Rådets och parlamentets direktiv 2000/55/EG⁽⁵⁾ tillhandahåller krav på energieffektiviteten hos förkopplingsdon för lysrör. Sedan 1998 krävs i ett direktiv⁽⁶⁾ från kommissionen att ett EU-energimärke på förpackningarna till hushållslampor talar om för konsumenterna att glödlampor är särskilt dåliga. Även om märket var mycket effektivt för andra anordningar, lyckades man inte att med märket inrikta marknaden på en större marknadsandel för ekonomiska lampor. Detta verkar ha att göra med de stora skillnaderna i inköpspris för konsumenterna, och också med estetiska och prestandarelaterade överväganden.

Kommissionen bedrev forskning 2006 om ”Elförbrukning avseende belysning i hemmen och möjlighet till besparing i ett utvidgat EU”, däribland en ingående granskning av befintlig politik och befintliga program på nationell nivå i hälften av alla medlemsstaterna⁽⁷⁾. Det stora flertalet av medlemsstaterna har gjort satsningar, som mestadels har bestått av reklamkampanjer riktade till konsumenterna och inbegripit olika marknadsaktörer, i syfte att öka användningen av energibesparande kompakta lysrörslampor som ersättning för konventionella glödlampor.

I sitt meddelande om reformen av vinsektorn – KOM(2006)0319 – föreslår kommissionen att destilleringsstödet skall avskaffas, eftersom det ”fungerar mer som en permanent avsättningsmöjlighet för det överskott som inte kan säljas”. Kommissionen gör här ingen åtskillnad mellan å ena sidan krisdestillering och å andra sidan destillering av bordsvin till etanol, dvs. en destillering som genererar en produkt med verkliga avsättningsmöjligheter på marknaden och som orsakar betydligt lägre kostnader för gemenskapsbudgeten. Denna destillering orsakar inga överskott, tvärtom genererar den avsättningsmöjligheter för 12 miljoner hektoliter vin om året. Av denna volym produceras över hälften i Spanien. Avskaffandet av detta stöd skulle vara till stor nackdel för de traditionella avsättningsmöjligheterna, såsom produkterna brandy och sherry, som framställs med hjälp av över tre miljoner hektoliter vinalkohol. Kostnadsökningen för producenterna skulle uppgå till 50 miljoner per år, vilket innebär att många skulle kunna välja leverantörer i tredje land eller t.o.m. bestämma sig för att utlokalisera produktionen. Detta skulle omedelbart ge upphov till ett verkligt överskott på marknaden och i slutändan leda till nedläggning av vinodlingar i många spanska regioner där alternativa odlingsmöjligheter saknas, vilket skulle få allvarliga återverkningar på miljön.

Har kommissionen mot bakgrund av förslaget till rättsakt planer på att ändra sin ursprungliga ståndpunkt vad gäller möjligheten att destillera vin till etanol?

Har kommissionen för avsikt att utarbeta någon undersökning för att utreda vilka konsekvenser avskaffandet av detta stöd skulle få?

(EN) I sitt meddelande om reformen av vinsektorn föreslog mycket riktigt kommissionen att det ekonomiska stödet till destillering av vin till drickbar alkohol skulle avskaffas. Detta gjordes av två huvudsakliga skäl. För det första såsom det förhåller sig för alla åtgärder för subventionerad destillering gynnar såväl den kortfristiga saneringen på marknaden som det inkomststöd de ger överproduktion på lång sikt. För det andra kommer en betydande del av denna destillering att ske oberoende av bidrag.

Kommissionen överväger fortfarande alla de argument som framförts av berörda parter, i synnerhet de som framkommit genom det egna initiativbetänkandet och resolutionen som antogs av parlamentet den 15 februari 2007⁽¹⁾. Ett slutligt beslut om vad som kommer att föreslås när det gäller reformen av vinsektorn har ännu inte fattats. Vad de olika delarna kommer att få för inverkan kommer dock att grundligt bedömas i detta kommande förslag i bifogad rapport om konsekvensbedömning.

En domstol i Frankfurt vägrade nyligen att döma i ett mål där en tysk medborgare av marockanskt ursprung boende i Tyskland anmält sin marockanske make för våld inom äktenskapet (dödshot) och begärt skilsmässa. Domaren ville inte pröva frågan om skilsmässan skall träda i kraft inom mindre än ett år på grundval av artikel 1565 i civillagen. Som skäl anfördes att de båda parterna är av marockanskt ursprung och att tillämpningen av denna artikel därför saknar stöd eftersom makens beteende inte strider mot Koranen.

Vad anser kommissionen om att en medborgare i en av EU:s medlemsstater får sina grundläggande rättigheter kränkta på detta vis och att rättvisa inte skipas i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning och gemenskapens regelverk? Håller kommissionen med om att denna aspekt måste undersökas grundligare inom ramen för den så kallade tvåvägsprocessen för invandrarintegration (respekt för invandrarnas rättigheter – respekt för medlemsstaternas bestämmelser och värderingar)?

I kommissionens senaste årliga rapport om migration och integration⁽¹⁾ nämns ingenting om våld i hemmet, hedersbrott, tvångsäktenskap och andra former av diskriminering som invandrarkvinnor utsätts för. Tänker kommissionen undersöka och inbegripa dessa frågor i nästa årliga rapport?

(EN) Jämställdhet mellan könen är en grundläggande rättighet och en gemensam värdering i Europeiska unionen och rättspraxis eller praxis som är diskriminerande mot kvinnor kan inte godtas. Kommissionen arbetar för att avlägsna all slags diskriminering mot kvinnor och att främja jämställdhet mellan män och kvinnor i alla sina aktiviteter. Jämställdhet mellan könen främjas därför aktivt på kommissionens olika politikområden, däribland kampen mot våld mot kvinnor samt invandring och integration.

Kommissionen har företagit många initiativ för att bekämpa våld mot kvinnor utifrån olika vinklar, däribland mänskliga rättigheter, människohandel, brottförebyggande, jämställdhet mellan könen och folkhälsa, samt genom användning av olika strategiska och finansiella instrument. Ett exempel är Färdplan för jämställdhet mellan kvinnor och män (2006–2010), där man fastställer utrotning av könsrelaterat våld som ett av sex högprioriterade områden. Daphneprogrammet, som inrättades 1997, är ett annat viktigt inslag i kommissionens engagemang när det gäller att bekämpa våld mot kvinnor. Programmet stöder projekt som tar itu med alla former av könsrelaterat våld när det gäller förebyggande, skydd, stöd och rehabilitering. Daphneprogrammet kommer att stärkas i framtiden för att kommissionen skall kunna skärpa sin kamp mot våld.

Ledamoten ber om kommissionens åsikt i ett nyligen inträffat domstolsförfarande, där en tysk domare verkar ha tolkat tysk lag om skilsmässa mot bakgrunden av vissa regler i Koranen. Kommissionen måste dock upplysa ledamoten att den inte kan ingripa i rättsförfaranden i medlemsstaterna, där gemenskapsrätten inte gäller.

Av detta framgår att vi behöver tydliga regler när det gäller frågan om tillämplig lag för skilsmässa, där den nuvarande bristen på gemensamma regler leder till rättslig osäkerhet och risk för ”forum shopping” för de tusentals ”internationella par” som skiljer sig varje år i Europeiska unionen. För att råda bot på dessa brister antog kommissionen ett förslag den 17 juli 2006 som för närvarande är under förhandling. Förslaget harmoniserar inte den nationella lagstiftningen om skilsmässa, vilken förblir olika av kulturella och historiska skäl, men inrättar gemensamma regler för att bestämma tillämplig lag vid skilsmässa och lagenlig separation. Det huvudsakliga målet med förslaget är att skapa rättssäkerhet och göra det möjligt för par att i förväg veta vilken lag som kommer att gälla vid deras skilsmässoförfarande. Det ger makarna begränsad möjlighet att välja tillämplig lag som lyder under vissa procedurmässiga garantier för att garantera att båda makarna är medvetna om vilka följder deras val kan få. Finns det inget val, skulle tillämplig lag bestämmas utifrån en gemensam regel som i första hand grundas på makarnas vanliga hemvist. Ett par som bor i Tyskland skulle följaktligen lyda under tysk skilsmässolag om det inte har valt en annan lag. För att sådana situationer som beskrivs av ledamoten skall kunna undvikas, har kommissionen inbegripit en så kallad klausul för offentlig policy i sitt förslag. Denna regel gör det möjligt för en domstol att vägra att tillämpa utländsk lag, delvis eller helt och hållet, om en sådan tillämpning uppenbarligen strider mot den offentliga policyn i forumstaten. En domstol i en medlemsstat skulle kunna åberopa denna klausul om den anser att tillämpningen av lagen av en viss lag, t.ex. en lag som inspirerats av sharialag, strider mot dess offentliga policy. Kommissionen anser att sådana klausuler för offentlig policy, som traditionellt används i privata internationella rättsliga instrument, är lämpliga verktyg för att hantera denna typ av situationer.

Med hänvisning till ledamotens fråga om integration som en tvåvägsprocess, önskar kommissionen att förtydliga att detta begrepp lades fram i november 2004 av rådet inom ramen för gemensamma grundläggande principer för integration. Kommissionen utvecklade detta begrepp in sin gemensamma dagordning för integration som offentliggjordes i september 2005. I den gemensamma grundläggande principen nr 1 fastslås att integration är en dynamisk tvåvägsprocess av ömsesidig anpassning för alla invandrare och bofasta i medlemsstaterna.

Slutligen har årsrapporterna om migration och integration offentliggjorts av kommissionen på uppdrag av Europeiska rådet i Thessaloniki 2003 ”för att lägga fram en årsrapport om migration och integration i Europa, i syfte att kartlägga migrationsuppgifter samt politik och praxis för invandring och integration för hela EU”. Kommissionen gav ut sin första årsrapport 2004, sin andra 2006 och den tredje årsrapporten om migration och integration planeras till andra halvan av 2007. Den förestående rapporten kommer, liksom den föregående, att i stor utsträckning bygga på svar från medlemsstaterna på kommissionens frågeformulär om olika aspekter på politik och utveckling när det gäller integration, däribland lika rättigheter, gemensamma värderingar, antidiskriminering, kvinnors ställning osv. Denna metod gör det möjligt för kommissionen att skaffa sig en uppfattning om den senaste utvecklingen avseende politik och program för integration.

I ett och ett halvt år har exportblockaden av polskt kött och andra polska livsmedel till den ryska marknaden pågått. Polska livsmedelsproducenter förlorar hundratals miljoner euro på grund av detta. Dessutom har den bortfallna ryska marknaden förorsakat ett kraftigt prisfall för grisar, vilket i sin tur lett till ekonomiska problem för hundratusentals polska jordbruk.

Den 30 mars i år lämnade Europeiska kommissionen en rapport till Ryssland där man ger svar på alla reservationer som hittills framförts från rysk sida när det gäller export av polskt kött till den ryska marknaden och fastslår att Ryssland på grundval av denna information bör upphäva embargot. Tyvärr tillkännagav Ryssland efter att ha analyserat rapporten i blott två dagar att den information som erhållits var otillräcklig och man avser att föreslå att kommissionen skall genomföra ytterligare inspektioner vid polska köttanläggningar.

Allt som har skett under den tid denna sak pågått visar allt tydligare på att det ryska embargot mot livsmedel uteslutande är av rent politisk karaktär. Mot bakgrund av detta, vidhåller kommissionen sin ståndpunkt och är den beredd att kräva av Ryssland att denna tvist med Polen avklaras i samband med förhandlingarna om Rysslands anslutning till WTO?

(EN) Kommissionen lägger största tänkbara vikt vid att kunna häva den ryska exportblockaden av polska kött- och växtprodukter. Kommissionsledamöterna med ansvar för hälso- och handelsfrågor har regelbundet gjort detta klart för sina ryska kollegor. Kommissionen vidmakthåller sin ståndpunkt att den ryska exportblockaden av polska kött- och växtprodukter är illa avvägda och därför måste hävas utan vidare dröjsmål.

I mötet mellan kommissionsledamoten med ansvar för hälsofrågor och Alexej Gordejev, den ryske jordbruksministern, i januari 2007, förband sig Ryssland och EU till ett antal åtgärder och därmed inleddes processen att häva blockaden. Som ett led i den processen utförde Ryssland inspektioner i Polen i februari 2007. Kommissionen, tillsammans med de polska myndigheterna, följde de ryska inspektörerna vid detta tillfälle. De utarbetade också slutligen ett uttömmande svar på kommentarerna från den ryska sidan om det som inspekterades. Detta svar skickades till Ryssland den 29 mars 2007. I sitt svar den 11 april 2007 på veterinärrelaterade frågor, erkände de ryska myndigheterna åtgärderna som Polen vidtagit för att bemöta de frågor som uppkommit som en följd av den ryska av veterinärer ledda inspektionen. De ställde även vissa ytterligare frågor som kommissionen svarade på i nära samarbete med de polska myndigheterna. Slutligen erbjöd de ryska myndigheterna nya gemensamma inspektioner som ett steg mot hävande av blockaden på köttprodukter. Man väntar fortfarande på det ryska svaret på fytosanitära frågor.

Kommissionen fortsätter också sina insatser på politisk nivå. Efter diskussionerna på högsta nivå mellan kommissionen, EU:s ordförandeskap och Polen den 3 april 2007, gav Polen en positiv signal genom att häva sin reservation om förhandlingsdirektiven för det nya ramavtalet mellan EU och Ryssland, en gest som välkomnades av kommissionen. Kommissionen fortsatte därefter sina insatser för att försäkra sig om att detta leder till att blockaden hävs och att man kommer överens om att inleda förhandlingar om det nya avtalet.

Mot denna bakgrund mötte kommissionsledamoten med ansvar för hälsofrågor den ryske jordbruksministern, Alexej Gordejev, den 21 och 22 april 2007 och en ny förhandlingsrunda inleddes om exportblockaden mot polska kött- och växtprodukter. Tyvärr ledde inte dessa förhandlingar till önskat resultat, eftersom den ryska sidan inte var villig att gå vidare med att häva importblockaden mot polska kött- och växtprodukter. Båda sidor kom överens om att fortsätta att arbeta tillsammans mot en lösning.

Denna fråga utgör också en del av diskussionerna om sanitära och fytosanitära åtgärder⁽¹⁾ inom ramen för förhandlingarna om Rysslands anslutning till Världshandelsorganisationen (WTO). Säkert kan bristen på en nöjaktig lösning, eller en nöjaktigt form, på denna fråga inverka på Rysslands anslutning till WTO.

Kan Europeiska kommissionen ange hur stort det ekonomiska biståndet från EU till folket i Palestina var under 2006, och vilken nivå det indikativa ekonomiska biståndet från EU till folket i Palestina förmodligen kommer att ligga på under 2007?

(EN) Europeiska unionen (Europeiska gemenskapen och medlemsstaterna) tillhandahöll nästan 700 miljoner euro i stöd till det palestinska folket 2006. Beloppet 340 miljoner euro tillhandahölls från gemenskapens budget. På grund av de omständigheter som rådde under 2006, gick merparten av detta stöd till krisåtgärder och humanitära insatser för att mildra det palestinska folkets lidande i kölvattnet av den socioekonomiska krisen. Stöd gavs huvudsakligen för humanitära insatser, till de palestinska flyktingarna genom UNRWA⁽¹⁾, och genom den tillfälliga internationella mekanismen (Temporary International Mechanism, TIM). TIM, som inrättats av medlemsstaterna och kommissionen, har gett stöd för att garantera tillhandahållande av nödvändiga nyttosaker till det palestinska folket även i fortsättningen och har också betalat socialbidrag till utsatta och fattiga palestinier.

I detta skede är det för tidigt att med stor precision uppskatta nivån på det förväntade biståndet från medlemsstaterna till palestinierna under 2007. Kommissionen har redan planerat ett sammanlagt bistånd till ett belopp av 256 miljoner euro för 2007. Merparten av detta kommer att gå via TIM (100 miljoner euro) och UNRWA (73 miljoner euro). Detta belopp inbegriper också 43 miljoner euro för humanitära insatser och 28 miljoner euro för livsmedelsbistånd och livsmedelsförsörjning. Ytterligare beslut kan fattas allteftersom den politiska och ekonomiska situationen utvecklas, och med tanke på behoven.

Kan Europeiska kommissionen göra ett uttalande där man anger vilka åtgärder som har införts på EU-nivå för att sänka eller ta bort nuvarande roamingavgifter inom EU? Kan Europeiska kommissionen uppge huruvida dessa åtgärder har varit framgångsrika för att uppnå målet att sänka mobiltelefonikostnaderna för EU:s konsumenter?

(EN) Kommissionen antog parlamentets och rådets förslag till förordning om roaming den 12 juli 2006. Detta förslag, vars syfte var att avsevärt minska de avgifter konsumenterna måste betala för att använda sina mobiltelefoner utomlands, lämnades in till parlamentet och rådet den 20 juli 2006.

Parlamentsutskotten röstade om förslaget i mars och april 2007. Omröstningen i utskottet för ekonomi och valutafrågor⁽¹⁾ ägde rum den 21 mars 2007, medan utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd⁽²⁾ samt utskottet för kultur och utbildning⁽³⁾ röstade följande dag. Utskottet för industrifrågor, forskning och energi⁽⁴⁾ röstade och framförde sitt yttrande den 12 april 2007. Parlamentet planerar rösta om förslaget i plenarsammanträde i maj och rådet kommer att överväga denna åtgärd den 7 juni 2007.

Kommissionen kommer att övervaka resultaten av förordningen högst noggrant i enlighet med bestämmelserna i förordningen när den träder i kraft.

Kan Europeiska kommissionen uttala sig om den exakta statusen för ett särskilt bevarandeområde i Crosswood Bog i Athlone, County Westmeath i Irland? Numret för detta särskilda bevarandeområde är SAC 002337. Föreligger ett undantag för denna våtmark fram till 2008 eller är det fram till 2015? Detta är en mycket känslig fråga för lokalbefolkningen som vill veta hur länge de har tillåtelse att bryta torv i denna våtmark.

(EN) Kommissionen kan bekräfta att Irland formellt har föreslagit att ett område som kallas Crosswood Bog skall skyddas enligt rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter⁽¹⁾. Platsen är viktig för europeiskt bevarande, eftersom den innehåller en aktiv upphöjd mosse, vilken är en livsmiljö av det slag som prioriteras under detta direktiv.

Denna plats innefattades i förteckningen över platser av betydelse för gemenskapen för det biogeografiska området vid Atlanten, vilken antogs genom kommissionens beslut av den 7 december 2004⁽²⁾. Det lyder därmed under de skyddsåtgärder som definieras i artikel 6 i direktiv 92/43/EEG. Därför måste Irland vidta lämpliga åtgärder för att undvika att denna livsmiljö för den upphöjda mossen förstörs.

Ansvaret för skydd och skötsel av Crosswood Bog inom ramen för skyldigheterna enligt rådets direktiv 92/43/EEG ligger hos de irländska myndigheterna, som måste inrätta nödvändiga åtgärder för platsens bevarande. Någon inskränkning av skyddskraven i direktivet har varken eftersträvats av Irland eller beviljats av kommissionen.

Kommissionen skulle bli bekymrad om det förekom okontrollerad torvbrytning på denna plats, eftersom torvbrytning utgör en av de huvudsakliga aktiviteter som kan orsaka skada på denna livsmiljö. Detta gäller särskilt kommersiell torvbrytning i stor skala som, tillsammans med åtföljande dräneringsarbete, kan orsaka allvarliga rubbningar i mossens hydrologiska och ekologiska funktion.

Det är dock de irländska myndigheternas sak att fatta beslut i enlighet med direktivet om särskilda förslag och aktiviteter när det gäller torvbrytning, på så sätt att det allmänna kravet på att undvika förstörelse av den aktiva upphöjda mossen i Crosswood Bog garanterat uppfylls.

Flera olika faktorer, som neddragningar i besättningen, att besättningen måste delta i flera arbetsmoment som lastning och lossning och att arbetstiden utökats till 12 eller t.o.m. 14 timmar om dagen under svåra förhållanden gör arbetet till sjöss tungt, ohälsosamt och farligt. I den övergripande översynen av STCW-konventionen och STCW-koden (STW 38/2/4-14/11/2006) som kommissionen och EU:s medlemsstaters regeringar lagt fram för Internationella sjöfartsorganisationen föreslås att ett certifikat skall utfärdas till sjöfolk med flera arbetsuppgifter. Förslaget, som innebär att samma certifikat utfärdas för befälhavare, mekaniker och andra specialister, nedvärderar sjöfolkets utbildning, ökar arbetsbördan och riskerna i arbetet och har skadliga effekter på miljön. Förlisningen av fartyget Sea Diamond utanför den grekiska ön Santorini den 5 april 2007, fartyget Napolis grundstötning utanför Storbritanniens kust, kollisionen mellan fraktfartyget Susan Borchard och det snabbgående passagerarfartyget Segesta Jet utanför Messina i Italien m.m. bekräftar min uppfattning.

Anser kommissionen att personalstyrkan till sjöss behöver utökas och att arbetstiderna behöver anpassas till sjöfartens verkliga behov? Kommer kommissionen, med tanke på protesterna från sjöfolkets fackföreningar, att tillsammans med medlemsstaternas regeringar begära att Internationella sjöfartsorganisationen drar tillbaka förslaget? Kommer de föreskrifter som nu reglerar byggandet av fartyg för persontrafik, kustfart och turism som rymmer tusentals passagerare att fortsätta att tillämpas? Föreskrifterna är farliga eftersom de inte anger vilken infrastruktur som krävs för landstigning vid fara eller utrymning av fartyget.

(FR) Kommissionen uppmärksammar den oro som uttrycks av ledamoten när det gäller besättningars arbetstid, men vill belysa att gemenskapen i åtta år har haft specifik lagstiftning om arbetstiden för sjömän⁽¹⁾ och infört specifika åtgärder för att övervaka denna lagstiftning i de europeiska hamnarna⁽²⁾.

I direktivet om sjömän anges exempelvis att den normala arbetstiden i princip är åtta timmar per dag, även om ett högsta antal arbetstimmar (som inte får överstiga 14 timmar per dygn) är möjligt. I direktivet anges även att vid avgörandet av fartygsbesättningar måste hänsyn tas till behovet av att så långt som möjligt förhindra eller begränsa en alltför lång arbetstid. Arbetsgivare måste föra ett register över sjömäns dagliga arbetstider, för att uppfylla dessa bestämmelser.

Ansvaret för att övervaka en sträng tillämpning av dessa regler ligger naturligtvis hos medlemsstaterna.

När det mer allmänt gäller sjömännens arbetsvillkor lägger kommissionen stor vikt vid ett snabbt ratificerande och genomförande av ILO-konventionen⁽³⁾ om standarder för arbete till sjöss, däribland, naturligtvis, i Europa, och detta genom ett avtal mellan arbetsmarknadens parter, ett avtal som för närvarande är under förhandling.

När det gäller den omarbetning av STCW-konventionen⁽⁴⁾ som genomförs av Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) och det gemensamma inlägg som har gjorts i detta sammanhang av medlemsstaterna och kommissionen bör det klargöras att detta inlägg har som enda mål, i detta skede i förhandlingarna, att föreslå ämnen som skulle kunna ingå i denna omarbetning. I detta sammanhang innefattar de ämnen som skulle kunna undersökas möjligheten till en bättre fördelning mellan besättningsmedlemmarna av faktiska navigeringsuppgifter och mer administrativa uppgifter. Ingen ståndpunkt har ännu beslutats i detta avseende.

Kommissionen stöder inte ledamotens påstående att de nuvarande regler som styr konstruktionen av passagerarfartyg, som har fastställts på internationell nivå, är farliga. I alla händelser övervakar kommissionen mycket noga de diskussioner som pågår i IMO när det gäller dessa reglers utveckling.

Europaparlamentet har fått ökade granskningsbefogenheter över det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI) och är berett att aktivt delta i genomförandet av EU:s externa bistånd.

När kommer de preliminära årliga handlingsprogrammen för EU:s stöd till länder som omfattas av grannskaps- och partnerskapsinstrumentet att delges Europaparlamentet?

Kommissionen utarbetar för närvarande ett icke-officiellt dokument om stödordning för god samhällsstyrning. Hur skall kommissionen se till att stödordningen belönar framsteg i fråga om mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen och demokratiska reformer och inte ingåendet av frihandels- och återtagandeavtal?

Kommissionen utarbetar också ett icke-officiellt dokument om grannskapsinvesteringsfonden, som beräknas bli klart till mitten av april. Kommer kommissionen att se till att EU:s miljökrav och sociala standarder tillämpas i de projekt som finansieras av grannskapsinvesteringsfonden?

(EN) Kommissionen och parlamentet sammanträdde i december 2006 för att utbyta åsikter om utkastet till strategidokumenten för länder och regioner. Kommissionen har tagit emot parlamentets iakttagelser och kommer att ta vederbörlig hänsyn till dem vid genomförandet av biståndet.

Samtidigt som denna åtgärd uppfyller kommissionens engagemang (under avtalet mellan institutionerna om budgetdisciplin och sund finansiell förvaltning) för dialog om strategidokumenten, kommer utbyte mellan parlamentet och kommissionen att fortsätta på redan upptrampade vägar. Kommissionen kommer automatiskt att via förteckningen över kommittéförfaranden skicka de årliga handlingsprogrammen till parlamentet samtidigt som de skickas för yttrande från utskottet för ENPI⁽¹⁾. Dessa dokument är för närvarande under utarbetande och kommer att bli tillgängliga kommande månader.

Mekanismen för gott styre kommer att ge ytterligare stöd till de partnerländer som har gjort störst framsteg när det gäller genomförandet av den överenskomna agendan för reform som fastställts i handlingsplanen. I utvärderingen kommer man i första hand att titta på politiskt styre, i synnerhet på genomförande av det speciella kapitlet om ”Förbättrad politisk dialog och reform” i handlingsplanen. Framsteg när det gäller andra aspekter på handlingsplanen som har med styre att göra kommer också att tas i beaktande.

Grannskapsinvesteringsfonden (NIF) syftar till att stödja investeringar i grannländerna från finansinstitut för utveckling, såsom EIB (Europeiska investeringsbanken) och EBRD (Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling). I linje med bestämmelserna i ENPI:s förordning kommer kommissionen att garantera att de investeringsprojekt som stöds av grannskapsinvesteringsfonden följer miljöstandarder och EU:s policy även inom miljösektorn och den sociala sektorn. Dessutom har båda dessa institutioner undertecknat EU:s principer för miljön⁽²⁾.

För att nå fram till en kompromiss för en överenskommelse vid andra behandlingen av Reach kom de tre institutionerna överens om ordalydelsen i kommissionens förklaring om Europaparlamentets ändringar om tillsatsämnen i tobak. Dessa ändringsförslag vann ursprungligen brett understöd vid första behandlingen i parlamentet samt vid miljöutskottets omröstning inför andra behandlingen. Man utgick från att den överenskomna lydelsen skulle ingå i rättsaktstexten. Dock har det inte sagts något om denna förklaring i den text som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 396, 30.12.2006, s. 1) och den överenskomna lydelsen har heller inte offentliggjort.

Anser kommissionen att denna förklaring verkligen innebär att åtagande från kommissionens sida och är bindande? I så fall: varför har den inte offentliggjorts? Om inte: kan kommissionen då förklara vad det är för mening, politiskt sett, med sådana förklaringar?

Kommer Europeiska kemikaliemyndighetens test av kemikalier i tobaksrök att ingå

som ett led i deras godkännande av några som helst kemiska tillsatsämnen som skall ingå i tobaksprodukter?

(EN) Kommissionens förklaring om tillsatsämnen i tobak utgör inte en del av texten i Reach-förordningen⁽¹⁾. Tillsammans med andra förklaringar som gjorts om denna förordning, innefattas den i mötesprotokollet till rådet (miljö) av den 18 december 2006, vid vilket Reach antogs⁽²⁾. Inbegripandet av sådana förklaringar i protokollet till ett relevant rådsmöte är i enlighet med normal praxis.

Även om förklaringarna inte offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning (EUT), är de tillgängliga för allmänheten på rådets webbplats: http://register.consilium.europa.eu/pdf/en/06/st16/st16908-ad01.en06.pdf (Reach är punkt 30, förklaringen om tobak börjar på sidan 16).

Kommissionen håller helt och hållet fast vid de åtaganden som görs i denna förklaring. I detta sammanhang skall man komma ihåg att sådana åtaganden huvudsakligen avser det arbete som skall utföras under direktivet för tobaksprodukter⁽³⁾, och insisterandet i förklaringen på att bevisbördan ligger hos industrin när det gäller de effekter på hälsan som innehållet i och utsläpp av tobaksprodukter har.

När det gäller Reach betonar man i förklaringen att ingredienser täcks av Reach-förordningen liksom andra kemiska ämnen och att vissa av deras effekter i bränd form borde omfattas av all obligatorisk säkerhetskontroll av kemiska ämnen.

Inom ramen för Reach-förordningen är det inte byrån som sådan som skall utföra tester, vare sig för kemikalier i tobaksrök eller i något annat syfte. Däremot är det det berörda företagets ansvar att göra nödvändig testning när man förbereder registrering. Byrån kan utvärdera testdata och om nödvändigt kräva ytterligare testning inom ramen för utvärderingen.

Det kommunala vatten- och avloppsföretaget i storområdet Volos har lagstridigt sagt upp ett flertal anställda. Fastän företaget anställt arbetstagare, bland dem också två fackligt anslutna, med avtal på obestämd tid, så blev de fackligt anslutna uppsagda utan att ens få i lag föreskriven lön för uppsägningstiden. Sådana uppsägningar är olagliga och oskäliga eftersom de a) strider mot lag 1264/82 som ger fackligt anslutna särskilt uppsägningsskydd, b) laglig fackföreningsverksamhet inte är någon uppsägningsgrund och c) styrelsemedlemmar i en fackförening inte kan sägas upp.

Anser kommissionen det förkastligt, såsom olagligt och odemokratiskt tillvägagångssätt, att företag förföljer och säger upp fackligt anslutna personer? Tänker kommissionen vidta åtgärder för att de bägge ovannämnda skall återfå sina anställningar med alla de rättigheter och skyldigheter de enligt arbetslagstiftningen har?

(EN) Kommissionen skulle vilja påminna om att Europeiska gemenskapen inte har någon behörighet när det gäller föreningsrätten.

I Bosmandomen meddelade EG-domstolen att ”föreningsfriheten, […] som innefattas i artikel 11 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och som härrör från de konstitutionella traditioner som är gemensamma för medlemsstaterna, är en av de grundläggande rättigheter […] som skyddas i gemenskapens stadgar”.

Vidare framgår det av artikel 12 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna att alla har rätt till föreningsfrihet, i synnerhet när det gäller fackföreningarna. Gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter innehåller en liknande bestämmelse (avsnitt 13) ⁽¹⁾.

Kommissionen har dock inte behörighet att vidta åtgärder mot enskilda företag som skulle bryta mot föreningsrätten. Det är de nationella myndigheterna, i synnerhet domstolarna, som skall garantera att de nationella regler som styr föreningsrätten och allmänna principer i gemenskapsrätten efterlevs.

Det finns inte någon gemenskapslagstiftning om enskilda avskedanden. Ett antal av gemenskapens direktiv svarar dock för skydd av fackföreningsrepresentanter i vissa fall, i synnerhet direktiv 94/45/EG om europeiskt företagsråd⁽²⁾, direktiv 2002/14/EG om ett allmänt system för att informera och rådfråga anställda⁽³⁾ och direktiv 2001/23/EG om flyttning av företag⁽⁴⁾.

Det är vetenskapligt bevisat att användning av föråldrad teknik i städernas transportinfrastruktur (trådbussar och tåg som innehåller asbest och högspänningstransformatorer som innehåller kemiska ämnen såsom Clophen) framkallar sjukdomar – t.ex. cancer och missbildningar – som är ett mycket allvarligt hot mot hälsan hos miljontals arbetstagare och resenärer.

Vilka åtgärder föreslår kommissionen för att garantera att föråldrade och farliga transportmedel och infrastrukturanläggningar omedelbart tas ur bruk eller ersätts, både i tätorterna och i transportsektorn i stort?

(EN) Folkhälsan prioriteras högt i EU och kommissionen känner till detta allvarliga spörsmål när det gäller olika farliga material som användes förr i de allmänna transportmedlen. Offentliga myndigheter som har denna typ av transportutrustning och transportinfrastruktur bör förnya den i enlighet med lämpliga nationella bestämmelser.

Frågor som rör tillbakadragande och ersättning av utrustning och infrastruktur omfattas i sig inte av direktivet om byggprodukter⁽¹⁾. Målet med detta direktiv är faktiskt att garantera att korrekt produktinformation tillhandahålls avseende produktens karaktär, det (de) avsedda användningsområde(n) som produkten kan tillämpas på samt egenskaper när det gäller produktens prestanda med tanke på att den skall ut på marknaden. Detta gäller inte utbyte av dessa produkter på grund av deras gammalmodighet och icke-överensstämmelse med krav på hälsosäkerhet och folkhälsa. Medlemsstaterna förblir ansvariga när det gäller att garantera att byggnads- och anläggningsarbete på deras territorium planeras och verkställs samt att de använda byggnadsprodukterna är lämpliga för denna användning, att de införlivas, monteras, påförs eller installeras och underhålls på ett sätt som inte äventyrar säkerhet, hälsa och miljö samt annat som rör skydd av allmänt intresse. Medlemsstaterna måste tillämpa, förbättra och genomdriva lagar, förordningar och administrativa bestämmelser som är nödvändiga för att efterleva detta ansvar.

När det gäller skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet mot riskerna att utsättas för asbest eller kemiska ämnen, bör det uppmärksammas att ramdirektiv 89/391/EEG⁽²⁾, dess enskilda direktiv 98/24/EG⁽³⁾ om kemiska ämnen och 2004/37/EG⁽⁴⁾ om cancerogena och mutagena ämnen samt direktiv 83/477/EEG⁽⁵⁾ om asbest är tillämpliga.

I detta sammanhang skall arbetsgivarna utföra en ordentlig riskanalys och vidta nöjaktiga förebyggande skyddsåtgärder, i synnerhet minska och ersätta riskabla och/eller cancerogena ämnen.

EU:s direktiv måste införlivas i nationell lagstiftning och det är de behöriga nationella myndigheternas sak att på ett korrekt sätt genomdriva nationella bestämmelser om hälsa och säkerhet för arbetstagarna.

Vid toppmötet i Bryssel den 9 mars undertecknade de europeiska stats- och regeringscheferna det beslut om energipolitik enligt vilket byggandet av Nabucco-gasledningen är unionens viktigaste gasprojekt. Både med tanke på en säker energiförsörjning och en diversifiering av försörjningskällor och transitvägar skulle byggandet av gasledningen, med en kapacitet på 30 miljarder kubikmeter per år, kunna vara ett mycket stort framsteg för Europeiska unionen, som står inför utmaningar på energiområdet.

Med tanke på att Nabucco-projektet för närvarande inte har några verkliga konkurrenter när det gäller att utvidga EU:s naturgaskällor, vilka former av stöd önskar kommissionen att ge för att främja att Nubucco-gasledningen byggs inom kort? Vad är kommissionens preliminära tidsplan för byggandet av projektet? Jämfört med andra europeiska gasförsörjningsprojekt, hur stor anser kommissionen att sannolikheten är att Nabucco-gasledningen byggs? Hur avser kommissionen att se till att projektet får ett enhetligt europeiskt stöd?

(EN) Nabucco-gasledningen har identifierats som ”projekt av europeiskt intresse” i riktlinjerna för transeuropeiska energinät⁽¹⁾. Därför kan det dra fördel av största möjliga stöd under bestämmelserna för transeuropeiska nät (TEN-E). I överensstämmelse med de berörda medlemsstaterna och efter det att man rådfrågat parlamentet, kommer kommissionen inom kort att utse en europeisk samordnare för detta projekt för att garantera att projektet fortskrider med optimal hastighet, stöd samordnas på ett korrekt sätt och eventuella svårigheter övervinns utan dröjsmål.

Kommissionen har dock inte möjlighet att själv styra projektets tidsplan, eftersom den inte är projektets ”ägare”. Utnämningen av en europeisk samordnare och möjligheten att bevilja ekonomiskt stöd enligt rådets förordning nr 2236/95⁽²⁾ kommer dock att bidra till projektets snabba fortskridande. Anläggandet planeras börja vid utgången av 2008 och gasledningen borde kunna tas i bruk kring 2010–2011.