Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 9 maj 2007 - Bryssel

13. Reformerna i arabvärlden: Vilken strategi för Europeiska unionen? (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Michel Rocard, för utskottet för utrikesfrågor, om reformer i arabvärlden: vilken strategi bör EU följa? (2006/2172(INI)) (A6-0127/2007).

  Michel Rocard (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman! Jag vill berömma ministerns och kommissionsledamotens viljekraft. Jag vet hur det är att delta i debatter utan att kunna lämna rummet, och jag hoppas att de inte är alltför uttråkade. Jag kommer nu, med denna debatt, till en fråga som är relativt ny för oss.

Betänkandets titel är inte lämplig. Det handlar inte så mycket om Europeiska unionens relation till reformer i arabvärlden, utan snarare om en relationsprocess mellan EU och arabvärlden för att underlätta reformer.

För att det ska gå snabbare kommer jag att dela upp mina kommentarer i ett antal punkter. Den första punkten är att det, som ni alla vet, inte står så bra till i de olika arabstaterna. Vi får alla mycket information och hör klagomål om att de mänskliga rättigheterna inte respekteras, om ofta diktatoriska regeringar, om enorma, skandalösa finansiella skillnader i de olika länderna och om avsaknaden av ekonomiskt uppsving, till och med i länder där det finns olja. Detta är verkligen en olycka i arabvärlden. En libanesisk författare talade till och med om en arabisk olycka. Bakom denna olycka finns en lång historia av förödmjukelser: kolonialism, oberoende, bristande kontroll över resurser, särskilt olja, intellektuellt förfall och, som en följd av detta, en motsvarande ökning av den religiösa fundamentalismen.

Mitt andra påpekande är att det är i detta sammanhang som tillhörigheten till arabvärlden i de flesta länderna betraktas som ett medvetande om den egna identiteten, ett sökande efter gemensam egenmakt. Detta utvecklades under andra hälften av 1900-talet, särskilt mot slutet. Nu är det Arabförbundet som internationellt tar ställning på de olika staternas vägnar och respekteras. Det är Arabförbundets resolutioner som har lett till en viss utveckling av det som kallas fredsprocessen i Mellanöstern, som fortfarande inte är någon fredsprocess, men som förhoppningsvis kommer att leda till resultat genom Arabförbundets toppmöte. Tack vare medierna finns det nu något av en arabisk folkopinion, som är mycket mer homogen än de olika staternas diplomatiska ståndpunkter. Det är även på panarabisk nivå som många intellektuella, särskilt egyptier, men även libaneser och till och med algerier, får ut sina budskap, snarare än i det nationella sammanhanget. Slutligen måste det sägas att Arabförbundet aldrig har behövt behandla religiösa problem. De hänvisas till Islamiska konferensen, som är en helt annan värld. Den arabiska identiteten är ett sekulärt koncept, som kan underlätta våra förbindelser.

Den tredje punkten som jag vill ta upp är: hur har vi, EU, hanterat den arabiska identiteten? Genom att nonchalera den. Vi har starka, täta förbindelser med Irak, och talar mycket om det. Vi behandlar frågan om konflikten mellan Israel och Palestina, men nämner nästan aldrig den föregående konflikten. Vi talar om Algeriet. Vi har även starka bilaterala förbindelser med Algeriet, Marocko, Tunisien och Egypten. Inom kort kommer vi att ha förbindelser av offentligt, statligt och bilateralt slag med alla dessa länder, men vi bortser från deras arabiska identitet.

Den fråga som ställs till kommissionen och rådet i detta initiativbetänkande är följande: finns det inte goda skäl till att gå ifrån detta och göra något mer, mot bakgrund av de iakttagelser som jag gjorde i mitt andra påpekande? Det finns nu ett intellektuellt, politiskt och ett diplomatiskt liv i arabvärldens samhällen. Ligger det inte i EU:s intresse att knyta förbindelser även på denna nivå? De många hinder som vi stöter på i arabvärlden, som naturligtvis är ekonomiska, finansiella, politiska, institutionella och religiösa, är även i stor utsträckning intellektuella och kulturella.

Det är genom intellektuella och kulturella förbindelser som andra förbindelser kommer att utvecklas, och syftet med detta betänkande är att föreslå att vi funderar på detta. För det första genom att erkänna att den arabiska identiteten är förenlig med demokrati och modernitet, även om fakta inte visar detta. Intellektuellt och politiskt, och i alla uttalanden från Arabförbundet, finns det möjligheter. Det är dessutom Arabförbundet som, genom att lite diskret tvinga många av medlemsstaterna att bekänna färg, har utarbetat en arabisk stadga om mänskliga rättigheter. Vi vet alla att stadgan inte är någon stor framgång; den når inte på långa vägar upp till vår egen konvention om mänskliga rättigheter eller den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Trots detta är stadgan en verklig framgång jämfört med den situation vi hade för en kort tid sedan. Inför det stora samtida problemet med kampen mot terrorismen tror jag dessutom att vi alla vill skapa förbindelser av delaktighet och allians med arabnationerna mot extremister och mördare, i stället för att fördöma dem alla och göra denna kamp omöjlig.

Det är i detta sammanhang som det föreslås i betänkandet att vi, EU, bör stärka våra förbindelser med allt som har en gemensam karaktär i denna fråga, med Arabförbundet naturligtvis, och varför inte med Gulfstaternas samarbetsråd och till och med Arabiska Maghrebunionen om den skulle återupplivas. Genom dessa organ är det möjligt att utveckla ett nätverk av kulturella och intellektuella förbindelser och anordna diskussionsseminarier, som kommer att stärka vårt stöd för reformerna.

Detta betänkande är något subtilt. Vi sträcker ut en vänskapens hand till länder där det till det yttre finns mycket att kritisera. Debatten om ändringsförslagen kommer att handla om den extremistiska inställningen med fördömanden och den sansade utsträckta handen av vänskap. Samtidigt som det naturligtvis ska erkännas att stark kritik är berättigad på många områden skulle vi föredra att tona ned detta så länge som denna utsträckta hand för vänskap kan bidra till den reformprocess som vi alla behöver.

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr talman, herr vice kommissionsordförande, herr Rocard, mina damer och herrar! Denna debatt om arabvärldens ställning i den internationella politiken kommer lägligt. Enligt vår åsikt är en av frågorna i detta sammanhang att samarbetet mellan västvärlden och arabstaterna kan förbättras ytterligare, så att båda sidor kan dra nytta av det. Jag vill varmt tacka Michel Rocard för detta betänkande, där även Europaparlamentet understryker vikten av samarbetet mellan EU och arabstaterna.

Den ökade dynamiken i Arabförbundets regionala engagemang har varit märkbar i några år vid det här laget – det fredsinitiativ som antogs i Beirut i mars 2002 är bara ett exempel. Under de senaste dagarna har det särskilt framgått att arabvärlden har ett mycket stort intresse av att nå längre än regionens gränser för närmare samordning och samarbete – även på arabvärldens eget initiativ.

Å ena sidan tycker jag att man kan tolka denna utveckling som resultatet av en återgång, i viss mån, till Arabförbundet som ett samarbetsinstrument som har försummats under en tid. Å andra sidan ser jag den som ett svar på de icke arabiska staternas och organisationernas sökande efter en tillförlitlig regional partner i en instabil region.

Arabförbundets fortgående engagemang i Libanon, som inleddes omedelbart efter förra sommarens krig, är mycket viktigt, och vi uppmuntrar därför Arabförbundet att fortsätta med sina nuvarande insatser.

Trots detta anser jag att den tydligaste illustrationen på Arabförbundets nya internationella engagemang under Saudiarabiens kraftfulla ledarskap var bekräftelsen av arabvärldens fredsinitiativ vid toppmötet i Riyad sent i mars. Detta initiativ visar att det finns förhoppningar om förbindelser mellan Israel och arabstaterna. Den fortsatta debatten inom Arabförbundet styrker uppfattningen att arabvärlden fortfarande måste göra verkliga framsteg.

Även EU har ökat sitt engagemang i Mellanöstern under de senaste åren, och kvartetten förblir EU:s nyckelaktör.

Nyligen har båda sidor – arabvärlden och Europa – utökat diskussionerna om sina förslag för att intensifiera det politiska samarbetet. I detta avseende vill jag bara nämna EU-trojkans möte med en delegation från Arabförbundet i Sharm el-Sheikh, och även påpeka att Frank-Walter Steinmeier, i egenskap av rådets ordförande (allmänna frågor och yttre förbindelser) har inbjudit en ministerdelegation från Arabförbundet till ett möte med alla EU:s utrikesministrar i Bryssel den 14 maj.

Dessa åtgärder kan naturligtvis inte ensamma bidra till att minska de interna, politiska, sociala och kulturella utmaningar som arabvärlden står inför, men jag vill klargöra att EU erbjuder arabländerna och arabsamhällena samarbete på alla områden. Jag hoppas att detta samarbete kan bidra till ökad förståelse och tolerans mellan Europa och arabvärlden. Dessa två värden, förståelse och tolerans – kännetecken som rådets ordförande Angela Merkel beskrev som Europas själ i Strasbourg vid inledningen av det tyska ordförandeskapet – är avgörande inslag för en framgångsrik dialog.

Därför välkomnar jag att Michel Rocard även har tagit med de kulturella aspekterna i sitt betänkande. De kulturella aspekterna spelar en viktig roll när det gäller att fastställa EU:s spelrum för att stödja reformprocesser i arabvärlden. Okunnighet, stereotyper och fientlighet på båda sidor hindrar ett produktivt partnerskap med framtidsutsikter. Dialog och förståelse för den berörda motpartens kultur är en nödvändig förutsättning för att EU ska kunna välja rätt tillvägagångssätt för främjandet av reformprocesser.

I samband med ”karikatyrkonflikten” förra året talades det mycket om behovet av ”mer dialog mellan kulturerna”. Vi måste dock använda denna term med försiktighet, eftersom tanken med dialog mellan kulturer oavsiktligt kan leda till att kulturell relativism främjas. Tanken att normer och värderingar i princip kan tillskrivas en individs kultur strider mot vår egen uppfattning om de allmänna mänskliga rättigheterna. Jag instämmer fullständigt i det som sägs i betänkandet i detta avseende, eftersom man där betonar vikten av interkulturell dialog och samtidigt tydligt uttalar sig för de mänskliga rättigheternas universella värde.

Vi måste undvika att falla i ”kulturismfällan” i alla avseenden, inte bara när det gäller mänskliga rättigheter. Människor har olika identiteter. Vi är inte bara muslimer, kristna eller ateister, utan har också ett yrke, är studenter, fäder, medlemmar i en förening och mycket mer. Problemet med den islamiska fundamentalismen, som med alla typer av fundamentalism, är att en del av den personliga identiteten – den religiösa – sätts framför alla andra, och världens komplexitet reduceras till slut till idén om en motsättning mellan ”islam” och ”västvärlden”. I vår politik måste vi undvika allt som främjar detta inskränkta synsätt. Vi måste betona det som förenar oss i stället för det som splittrar oss. Vi måste välja gemensamma forum för EU och arabvärlden, särskilt Anna Lindh-stiftelsen, för våra diskussioner och projekt.

Politisk islamism är ett uttryck för moderniseringskrisen av de arabiska samhällena, som det också påpekas i Michel Rocards betänkande. Att ge sig i kast med detta är främst en uppgift för de arabiska samhällena. Även där finns det sekulära och liberala krafter. Det som ofta saknas är dock en dialog inom dessa samhällen om hur förhållandet mellan staten, regionen och samhället bör utformas i politiska termer.

Dialog inom samhällena kommer att klargöra att statens religiösa neutralitet och upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna inte är en reformdagordning som ”västvärlden” tvingar på arabvärlden, utan snarare ligger i arabsamhällenas eget intresse. Vi kan stödja denna dialogprocess inom samhällena genom att tillhandahålla forum för dialog. Detta är en viktig uppgift, till exempel för de olika politiska stiftelser som finns i länder som Tyskland.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Kommissionen välkomnar betänkandet av Michel Rocard, där man huvudsakligen diskuterar vilken betydelse utvecklingen i arabländerna har för oss och vilket inflytande vi kan ha på denna utveckling.

När vi nu återupptäcker vårt gemensamma kultur- och historiearv eftersträvar Europaparlamentet en nyckelroll när det gäller att främja närmare förbindelser med våra arabiska grannar. I Europaparlamentets resolution om reformerna i arabvärlden betonas mycket tydligt att vi människor och länder kring Medelhavet är beroende av varandra. Vi är ömsesidigt beroende i politiska termer som partner som vill återställa freden i Mellanöstern och som arbetar för att främja pluralism och demokrati. Vi är också kulturellt beroende när det gäller att främja den fördjupade dialog som verkligen behövs mellan kulturer och religioner. Vi är beroende när det gäller miljön eftersom en gemensam Medelhavskust på 46 000 kilometer innebär att problem som klimatförändringar, föroreningar av havet och utmaningarna med att förbättra miljön är desamma för alla. Vi är slutligen beroende av varandra när det gäller energipolitik på grund av leveranser av olja och naturgas från eller via Medelhavsområdet. Vi är dessutom särskilt beroende av varandra i demografiska termer eftersom det krävs en dialog med de nordafrikanska länderna för att lösa frågan om både laglig och illegal invandring.

Som en lösning på vårt ömsesidiga beroende inrättade vi Barcelonaprocessen tillsammans, och den kompletteras nu av den europeiska grannskapspolitiken. Samarbetsavtalet med Gulfstaternas samarbetsråd, avtalet med Jemen och Cotonouavtalet med de arabiska staterna söder om Sahara har utvecklat förbindelserna ytterligare.

Tack vare Barcelonaprocessen och grannskapspolitiken har vi gjort framsteg den senaste tiden. Som två exempel kan nämnas att associeringsavtal har slutits med så gott som alla länder i regionen, och handlingsplaner för grannskapet har inletts. Ett frihandelsområde för Europa–Medelhavsområdet tar gradvis form, och det ska fungera som förbindelselänk mellan en alltmer globaliserad värld och den öppna integrerade regionalism som EU tillämpar.

År 2007 skulle definitivt kunna vara ett år för våra förbindelser med en region som genomgår radikala förändringar, en region med stora förväntningar på ett långtgående partnerskap med EU. Arbetet med våra partner bygger på övertygelsen att förändringar endast blir varaktiga om de kommer inifrån samhället, och det gradvisa införandet av politiska och ekonomiska reformer inom ramen för grannskapspolitiken bereder vägen för ytterligare tillnärmning mellan EU och Medelhavsländerna.

I centrum av våra förbindelser med de arabiska länderna står vår strävan efter att främja säkerhet, tillväxt och stabilitet i regionen. Vi tror dessutom bestämt att dessa förbindelser har ett betydligt vidare syfte, nämligen att gemensamt skapa ett område för samarbete och stabilitet samt försvar av våra gemensamma målsättningar och värderingar.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Antonio Tajani, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Förbindelserna mellan EU och arabvärlden är nyckeln till fred i Medelhavsområdet och i Mellanöstern. Vi måste alla delta i dialogen mellan kulturer och religioner de närmaste åren, med den bestämda uppfattningen att vänskapliga förbindelser bygger på ärlighet, lojalitet och försök att förstå varandra utan att fördenskull förneka sin egen identitet. I Michel Rocards betänkande bekräftas att det är av avgörande betydelse att Europeiska unionen har en strategi för reformen i arabvärlden, och ett antal oförytterliga principer fastställs för de framtida förbindelserna.

Europaparlamentets uppgift blir att uppmuntra beslut som ökar demokratin, respekten för de mänskliga rättigheterna och kvinnors roll, inrättandet av ett frihandelsområde, informationsfrihet, ekonomiskt stöd och respekt för religiös frihet.

I Michel Rocards betänkande – och jag kan meddela att gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater kommer att rösta för det – fastställs en grundläggande princip, nämligen ömsesidighet: alla i Europa har rätt att utöva sin religion, och människor i arabländerna borde har samma rättighet. När det gäller den här aspekten uppmanas i Michel Rocards betänkande araber som lever i Europeiska unionen att redogöra för detta. Men även i den här frågan befinner vi oss långtifrån de mål som Europeiska unionen har ställt upp.

Genom att hävda dessa principer och hjälpa de arabiska länderna i deras reformer, samtidigt som deras självständighet respekteras, kan vi hjälpa till att förhindra att fundamentalismen får ännu mer stöd. Hotet om fanatism gäller faktiskt inte bara Europa utan hela arabvärlden. Terrorismen föds ur fundamentalismen, och EU och de arabiska staterna måste därför samarbeta för att bekämpa detta 2000-talets gissel. Attacker som nyligen genomförts visar att al-Qaida just nu riktar in sig på de moderna arabstaterna som försöker upprätta en dialog och underlätta reformerna. EU kan inte förbli tyst och bara se på.

  Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Mina kollega och vän Michel Rocard förlåter mig nog om jag börjar med att ta upp en mycket viktig fråga, en som Véronique De Keyser har arbetat med mycket intensivt de senaste månaderna och åren, nämligen de palestinska territorierna. Jag tror inte att vi kan göra framsteg utan att EU:s politik om den palestinska frågan förändras eller när det gäller många av Michel Rocards berättigade krav.

I dag beslöt min grupp enhälligt att uppmana kommissionen och rådet att grundläggande förändra sin politik om de palestinska territorierna. EU:s politik – som rådet och kommissionen kämpar för – är ohållbar, cynisk och oacceptabel för den arabiska befolkningen. Vissa regeringar kanske anser att den är acceptabel, men folket i de arabiska länderna kan inte godkänna vår nuvarande politik gentemot den palestinska regeringen.

Vi krävde fria val, och fria, rättvisa val ägde rum – vilket Véronique De Keyser är huvudvittne till – men sedan sa vi att vi inte kunde acceptera resultatet. Det är högst odemokratiskt. Vi sa sedan att palestinierna åtminstone borde bilda en samlingsregering, och en samlingsregering har bildats. Vi bad dem också att göra ett tydlig åtagande om fredsprocessen och gränserna från 1967. Den nuvarande palestinska regeringen har gjort ett åtagande när det gäller dessa gränser. Israel har det inte, men vi tycks inte anse att det är ett problem.

Många av våra tjänstemän vägrar fortfarande att ta emot den palestinska utrikesministern, exempelvis rådets ordförande nyligen. Det är oacceptabelt att rådets ordförande Angela Merkel säger att hon kommer att ta emot den israeliska utrikesministern men att det är under hennes värdighet att välkomna den palestinska utrikesministern, som inte har något att göra med Hamas.

Med tanke på den speciella situationen för de palestinska territorierna kräver vi drastiska förändringar i rådets och kommissionens ståndpunkt. Kanske enskilda ledamöter i rådet och kommissionen inte instämmer, men som institutioner är deras politik felaktig och cynisk. Vet människorna hur situationen är på palestinskt territorium? Vet de att vår politik leder till att territorierna hamnar i kaos och att maffiagrupper tar makten där? Vet de att en fortsatt politik i samma riktning är det bästa sättet att bidra till Israels osäkerhet?

Vi måste därför inta en annan ståndpunkt – särskilt i anslutning till det här betänkandet, men även i anslutning till Israels säkerhet, som är nära knuten till säkerheten i de arabiska länderna i Europa. Vi bör göra det genom att verkligen försöka samarbeta med den palestinska regeringen – en regering som röstats fram vid det val vi krävde – om regeringen åtminstone är lika förberedd som Israel på att stödja fredsprocessen. Jag ville säga det här i början av debatten om det som är ett mycket bra betänkande, men som riskerar att inte kunna genomföras om vi inte ändrar vår politik om de palestinska territorierna och mot den palestinska regeringen.

  Marco Cappato, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Michel Rocard vars betänkande, precis som han själv sa, är avsett att vara ett stöd för att inleda en dialog och en debatt. Eftersom detta är något som berör oss och vår politik inom Europeiska unionen tror jag emellertid att vi med ett sådant uttalande först måste klargöra att vi avser att genomföra dialogen och debatten med de enskilda människorna, inte med staterna.

Det är desto mer sant när vi talar om en i huvudsak kulturell – och därför också politisk och institutionell – satsning, eftersom diskussionerna i detta fall först måste ske med enskilda personer, snarare än med Arabförbundet eller med enskilda stater. Särskilt som jag tror att två av de största problemen i arabvärlden – nationalism och fundamentalism – nu också berör våra europeiska städer, som ur demografisk synvinkel i allt större utsträckning blir städer i arabvärlden. Jag tycker därför att dessa problem måste tas upp av Europeiska unionen själv. Detta sakernas tillstånd påverkar även våra institutionella system och hur religionen uppfattas inom Europeiska unionen.

Islamistiska fundamentalister finns utan tvekan. Vi har därför tagit oss friheten att lägga fram två ändringsförslag i frågan om icke-diskriminering på grund av sexuell läggning och om en tydlig distinktion mellan politiska och religiösa myndigheter. Jag tycker inte att det är en provokation. Jag har bara tid att påpeka att när vi exempelvis tillsammans med andra ledamöter reste till Jerusalem för Gay Pride noterade vi att under de ibland våldsamma demonstrationer som syftade till att hindra demonstrationen från att äga rum, var fundamentalister bland ortodoxa judar, muslimer och katoliker enade. Det är därför en fråga som berör även oss, och det är tanken bakom ändringsförslagen som jag hoppas kommer att antas.

  Mario Borghezio, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! De goda avsikterna i betänkandet bereder vägen för det jag fruktar kan bli några felaktiga steg. Exempelvis kan eftergifterna och definitivt framåtblickandet mot en panarabisk rörelse leda till det som föregående talare med rätta pekade ut som en fara: arabisk nationalism. Jag för min del skulle inte betrakta det så lugnt.

Jag är inte stormförtjust över att vi bakom detta erbjudande om dialog kan skymta planerna på det som en inflytelserik arabisk intellektuell förskräckt beskrev som ”Eurabien-projektet”, ett uttryck som senare mycket effektivt togs upp av den italienska författaren Oriana Fallaci. Det som framför allt oroar mig i betänkandet är emellertid hur tvivlen om en arabisk stadga om mänskliga rättigheter uttrycks, där man slår fast att vissa av bestämmelserna i stadgan är skrivna så att olika tolkningar kan göras. Det finns emellertid inte mycket att tolka annorlunda i texten! Den islamiska stadgan om mänskliga rättigheter är mycket tydlig: den innebär att mänskliga rättigheter för muslimer omfattas av sharia. Det står mycket tydligt både i inledningen och i alla övriga artiklar.

För de arabiska stater som har undertecknat stadgan – 1948 års stadga om mänskliga rättigheter som vi hänvisar till – är den bara giltig så länge den överensstämmer med Allahs påbud. I motsats till vad som sägs i betänkandet behöver det i stället göras mycket tydligt inte bara för människorna utan även för de arabiska regimer vi diskuterar med att religiösa regler är en sak, lagar är en annan och principen om samvetsfrihet är ytterligare något annat – även om det inte är tydligt hur entusiastiska de är över att ta sig an och stödja Barcelonaprocessen som det talas om i mycket optimistiska ordalag, med tanke på att de inte deltar i mötena. Stadgan om grundläggande rättigheter bygger på den filosofiska principen att lagar inte är detsamma som andliga och religiösa regler.

Det är ett begrepp som återigen måste bekräftas mycket tydligt, annars kommer Europa att fortsätta låtsas att det inte finns några särskilt allvarliga faror, exempelvis de tv-program som sänds av Hamas, där Musse Pigg berättar för arabiska barn om kampen mot terrorism, kampen mot Israel och självmordsbombarnas offer. Det är vad människor i den arabiska världen ser.

  Caroline Lucas, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Också jag vill be Michel Rocard att ha överseende med att jag kommer att fokusera på en enda fråga – Palestina. Jag tror också att vi just undergräver möjligheterna till goda förbindelser med arabvärlden om vi inte förändrar vår nuvarande ståndpunkt och erkänner den nationella enhetsregeringen i Palestina. Med vår nuvarande ståndpunkt förvärrar vi fattigdomen och lidandet i de ockuperade områdena, vi riskerar att omintetgöra själva den palestinska myndigheten och vi omintetgör utan tvekan redan nu det palestinska folkets hopp.

Vi agerar också totalt inkonsekvent och hycklande, för de palestinier som jag har träffat har med rätta ställt frågan: Hävdar inte EU att demokrati är bättre än våld? Jo, det gör vi faktiskt. Bedömde inte EU:s valobservatörer valet i Palestina som fritt och rättvist? Jo, det gjorde de faktiskt. Omvandlade inte den lagenligt valda Hamasregeringen sig trots detta, när den ombads att göra det, till en riktig regering av nationell enhet? Jo, det gjorde den. Har inte regeringen godtagit kvartettens tre krav, att avstå från våld, att respektera tidigare överenskommelser och att erkänna staten Israel? Jo, det har den. De har frågat mig, och jag i min tur frågar rådet här i kväll, vad väntar EU på nu?

Jag har precis kommit tillbaka från ett besök med en parlamentarisk delegation till Palestina där vi träffade premiärminister Ismail Haniyeh och många av hans ministrar, och budskapet var detsamma från alla: de har uppfyllt kvartettens krav, de accepterar lösningen med två stater, baserad på gränserna från 1967, och de är beredda och ivriga att delta i fredsförhandlingar. De förstår inte varför EU inte svarar på detta och varför vi t.ex. insisterar på att kanalisera stöd via den tillfälliga internationella mekanismen vilket, även om det hjälper några av de fattigaste omöjligt kan förhindra den växande humanitära och politiska krisen: detta undergräver den palestinska statens apparat och auktoritet och, vilket är mycket viktigt, berövar EU det inflytande som vi skulle kunna – och borde – ha på de israeliska myndigheterna att utöva påtryckningar på dem att överföra de palestinska skatteintäkter som de fortfarande olagligt undanhåller. Vi träffade informationsminister Mustafa Barghouti, och han gjorde oss villrådiga när han sa: ”Om EU vill att den palestinska myndigheten ska kollapsa så borde man säga det. Låt oss tala klarspråk: det är dit vår politik leder. Jag är övertygad om att varken vi eller rådet vill att den palestinska myndigheten ska kollapsa, och därför frågar jag återigen rådet: vad väntar vi på nu?

  Kyriacos Triantaphyllides, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Om jag var palestinsk medborgare och entusiastiskt blickade mot Europeiska unionen för att ta mig ur den återvändsgränd jag befann mig i skulle jag hålla med Hannes Swoboda och Caroline Lucas, och jag skulle bli väldigt orolig över vissa aspekter i Michel Rocards betänkande.

Det första problemet med betänkandet är att man där uppvärderar Europeiska rådets och Europeiska kommissionens strategi i Mellanöstern, där man kräver att vi enbart ska tala till hälften av ledamöterna i den palestinska regeringen och bortse från det faktum att regeringen är resultatet av demokratiska val, att det är en nationell samlingsregering som stöds av 96 procent av det palestinska folket.

Vi har alla sett resultatet av denna katastrofala politik. Det finns en legitim regering på palestinsk mark som Europeiska rådet och Europeiska kommissionen har satt i karantän, och därmed förstört varje möjlighet som denna regering ger oss för att inleda egentliga diskussioner. Om unionen missar denna avgörande skiljeväg kommer vägen framåt att bli mycket svår.

I ett annat stycke i betänkandet noteras att eventuella fördjupade förbindelser mellan Europa och arabvärlden beror på hur stor energi och talang som EU kan uppbåda när det gäller att försona sina historiska åtaganden och skyldigheter gentemot staten Israel och det judiska folket. Men var finns de historiska åtagandena och ansvaret gentemot palestinierna? Vi måste sluta att stoppa huvudet i sanden. Det finns en lagligt vald regering på palestinsk mark som vi inte får isolera och med vilken Europeiska unionen omedelbart måste inleda en direkt dialog.

  Philip Claeys, för ITS-gruppen. – (NL) Herr talman! Michel Rocards betänkande innehåller många positiva punkter. I dessa tider av politisk korrekthet innebär det exempelvis ett visst mått av mod att öppet tala om ett arabiskt ont. Man gör rätt i att välja ut ett antal smärtsamma områden. Det finns ett behov av större demokrati, mer frihandelsekonomi, respekt för mänskliga rättigheter och lika rättigheter för kvinnor, medan icke-muslimer måste kunna utöva sin religion fritt.

Begreppet ömsesidighet är mycket tillämpligt här, och det är bra att det nämns särskilt i betänkandet. Europeiska unionen kan och måste verkligen spela en roll när det gäller att främja dessa principer i arabvärlden. Om det ger resultat är en annan fråga, men vi måste åtminstone försöka.

I betänkandet slås fast att västs inflytande på de arabiska samhällena inte är det enda sättet att införa nödvändiga reformer. Jag kan hålla med om det, men jag vill betona att arabiseringen eller islamiseringen av Europa inte heller ska vara en möjlighet. En konsekvens av upploppen efter de danska karikatyrerna är att vi tvingats dra slutsatsen att ett antal grundläggande friheter, såsom rätten till yttrandefrihet, också har utsatts för påtryckningar i Europa. Europeiska unionens reaktioner på detta var ganska – för att inte säga mycket – kraftlösa. Jag vill därför lugnt och stillsamt säga att våra friheter och rätten att förbli oss själva i Europa och i alla EU:s medlemsstater bör förbli intakt.

  Francisco José Millán Mon (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Det är ingen lätt uppgift att åstadkomma ett betänkande om reformer i arabvärlden eftersom det omfattar en ganska heterogen grupp av länder.

Vi är emellertid överens om att det behövs reformer i de arabiska länderna, ett begrepp som tas upp redan i titeln till betänkandet. De arabiska ledarna erkände också detta vid toppmötet i Tunis 2004. Vid toppmötet i Riyadh nyligen insisterade man också på modernisering, även om jag noterar att man i texten mindre betonar idén med reformer.

De arabiska länderna står inför en rad utmaningar som de behöver ta sig an genom avsevärda förbättringar på det politiska, ekonomiska och sociala området. Det innebär reformer som leder till demokratisering och större respekt för mänskliga rättigheter som vi i väst inte har exklusiv äganderätt till utan som är universella.

I många fall innefattar demokratisering utmaningen att införliva måttfulla islamistiska möjligheter i det politiska livet, möjligheter som vänder sig emot användningen av våld.

Det krävs också ekonomiska och sociala reformer. Ur ekonomisk synvinkel är staten alltför närvarande, men man deltar inte tillräckligt i internationell handel och ekonomin är inte tillräckligt diversifierad. Rent allmänt har en majoritet av dessa länder en svag ekonomisk utveckling och en låg tillväxttakt, och de kan inte generera sysselsättning för en snabbt växande befolkning. Hög arbetslöshet och brist på framtidsutsikter orsakar socialt missnöje, vilket ger näring åt politiska krafter.

Stabilitet och välstånd i de arabiska länderna är mycket viktigt för Europeiska unionen. Vi behöver ha goda förbindelser med dem som kommer oss båda till godo. Vi måste beakta betydelsen av deras olja och gas för Europeiska unionen som importerar mycket av sina energiresurser från länder utanför unionen. Flera medlemsstater har dessutom arabiska länder som grannar, och många arabiska medborgare lever i våra städer.

Under de senaste åren har dessutom ett extremt jihadistiskt hot växt fram både mot våra länder och de muslimska länderna själva.

Det finns helt enkelt många områden där vi måste samarbeta. Vi måste också uppmuntra dem och hjälpa dem att genomföra politiska, ekonomiska och sociala reformer. Att upprätthålla status quo är ingen garanti för stabilitet i längden, snarare tvärtom, vilket också påpekas i betänkandet.

  Véronique De Keyser (PSE). – (FR) Herr talman! Vissa sa när de läste detta betänkande att det är konstigt. Det är konstigt eftersom det inte nämner, eller knappt nämner, den regionala och internationella politiken i denna del av världen, konflikterna i Mellanöstern, terrorismen, den radikala islamismen eller olaglig invandring. Vissa stormakters förflutna som kolonialmakter nämns inte heller, eller det ständiga inflytande som de vill fortsätta att utöva. Vad är då poängen med detta välmenta betänkande, som förresten är ett verkligt motgift till Muhammedkarikatyrerna?

Till att börja med är det inte ett välment betänkande, utan ett djärvt uttalande och ett fantastiskt budskap om förtroende för arabvärldens demokratiska potential, dess mångfald och dess icke-statliga aktörer, för styrkan hos dess civila samhälle och dess kultur. Vidare anges tydligt vilken roll EU måste spela: EU måste stödja och främja lokala endogena demokratiska processer och påminna dem om vikten av mänskliga rättigheter, men utan att någonsin tvinga sig på arabländerna som en ledarskapsmakt.

Detta budskap kan tyckas banalt. Det är dock avgörande för en verklig allians mellan civilisationerna, eftersom det äntligen gör arabvärlden till en partner för fred, utveckling och kultur. I många betänkanden från Europaparlamentet beskrivs hoten mot oss från öster. Michel Rocard har valt att påpeka att vi har skäl att hysa förhoppningar, och det tackar jag honom för.

Det är dock ett ämne som Rocard inte har behandlat fullständigt. I betänkandet nämns med rätta Europas skyldigheter mot Israel och dess säkerhet. Vi accepterar denna skyldighet och kommer att fortsätta att acceptera den, men den är oskiljaktig från vår skyldighet mot Palestina, som i dag genomgår en kris utan motstycke. Vi kommer aldrig att kunna offra den ena för den andra. Redan i Balfourdeklarationen från 1917 angavs att ”inrättandet av ett hem för judar i Palestina inte får inverka på rättigheterna för icke-judiska grupper i Palestina”. Vart har vi nått ett sekel efter denna deklaration?

Därför stöder jag och instämmer bestämt i begäran från inte bara socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, men också från alla de som har talat här i kväll, som har sagt att sanktionerna mot Palestina måste avskaffas och att vi måste förhandla med Palestinas nationella unionsregering, som godkänner det arabiska fredsinitiativet, vilket också är en oerhörd garanti för Israels säkerhet med hänsyn till arabvärlden. Detta är ett steg framåt och en växande förhoppning. Det är en växande förhoppning för personer från båda sidor av gränsen 1967 som fortfarande tror på internationell rättvisa och vill uppmuntra hoppet.

Vad kommer vi i Europa därför att göra, i dessa värderingars namn, och på de rättfärdiga mäns vägnar som deltog på båda sidor av gränsen? Vänta? Jag säger er, mina damer och herrar, och jag säger till rådet och kommissionen: låt oss sluta att vänta! I morgon är det för sent, och vi kommer att bära det förkrossande ansvaret för det.

  Luisa Morgantini (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag kommer inte att tala om Palestina, eftersom jag instämmer fullständigt i yttrandena från Hannes Swoboda, Kyriacos Triantaphyllides, Caroline Lucas och Véronique De Keyser, och jag kommer därför att bespara er mina kommentarer om Palestina i dag.

Jag vill i stället tacka Michel Rocard för att han utarbetat ett betänkande med många viktiga inslag – ”förhoppningar”, som De Keyser sa. Dessa inslag omfattar konstaterandet att många arabiska intellektuella har gjort en klarsynt analys av missförhållandena i arabvärlden. Jag anser dock att Rocards betänkande saknar en klarsynt analys av missförhållandena i det europeiska samhället, inte bara med hänsyn till behovet av reformerna i den demokratiska arabvärlden, men också till vår politik.

I ändringsförslagen från Rocard själv finns ett antal korrigeringar som jag stöder fullständigt, även om jag anser att vi inte kan tala om reformer i arabvärlden utan att beakta de tragedier som inte orsakats av EU-politiken, utan genom kriget i Irak och avsaknaden av en lösning av den israelisk–palestinska konflikten. Jag anser därför att vi också måste börja med en kritik av hur förödande och obstruktiv vår politik i Irak har varit, till exempel när det har gällt att hindra en reformprocess som är avgörande inte bara för arabvärlden utan också för oss, när det gäller att förändra vår politik.

  Simon Busuttil (PPE-DE). – (MT) Tack, herr talman! Frågan om en reform i arabvärlden är oerhört komplex. Man behöver bara läsa Michel Rocards betänkande för att förstå denna komplexitet. Föredraganden frågar sig faktiskt om det egentligen finns ett arabsamfund som sådant, och påpekar att det finns ett skäl till varför vi talar om arabvärlden, och inte om den arabiska nationen eller den arabiska unionen. Det är uppenbart att det betyder att vi måste förstå arabvärlden bättre innan vi börjar diskutera den och erbjuda lösningar. Därför är det grundläggande att vi inte är nedlåtande när vi talar om reformer i arabvärlden och att vi inte dikterar lösningar som om vi hade mer kunskap än alla andra. Det råder ingen tvekan om att reformer krävs för att göra det möjligt för arabländerna att i högre grad dra nytta av moderniserings- och globaliseringsprocessen. Vår uppgift är att erbjuda vår unions erfarenheter och ge vårt stöd i en anda av partnerskap mellan två jämlika parter. Vi får inte skapa ett sammanhang där vi talar om för andra vad de ska göra.

Barcelonaprocessen var avsedd att vara ett partnerskap, men som vi alla vet slutade det med en situation där Europeiska unionen dikterade vad som skulle hända, och när och hur. Vi måste också dra större nytta av våra samtalspartner i arabvärlden, som till exempel Arabförbundet, som trots sina egna problem har vunnit nog med trovärdighet för att ge arabvärlden en röst. Malta tog initiativ till att föreslå en strukturerad dialog mellan Europeiska unionen och Arabförbundet, en dialog som var avsedd att ta itu med frågan om de reformer som måste genomföras på båda sidor av Medelhavet. Detta är ett bra initiativ, och ett som har tagits väl emot av Arabförbundet, och jag hoppas att både ministerrådet och kommissionsledamoten kan stödja det. Tack.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Jag vill gratulera Michel Rocard till hans enastående betänkande, som enligt min åsikt verkligen behövs, både i Arabvärlden och Europa. Jag tror att behovet av detta betänkande kan betraktas i sammanhanget med den något inskränkta tendensen under senare år, inte bara i USA utan också i Europa, att betrakta arabvärlden och den islamiska världen endast i termer av kampen mot terrorism.

Samtidigt som man i förbindelserna mellan Europa och arabvärlden måste beakta kampen mot terrorism, måste man också beakta frågor som ekonomisk och social utveckling, sysselsättning, en korrekt hantering av offentlig verksamhet, ett förstärkt civilt samhälle, mänskliga rättigheter och interkulturellt och interreligiöst utbyte och dialog. Förbindelserna mellan Europa och arabvärlden borde bygga på en verklig dialog med lika villkor utan att en känsla av överlägsenhet eller underlägsenhet skapas.

Dialogen och partnerskapet med EU skulle enligt min åsikt i högre grad kunna inriktas på samarbete med arabvärlden i sin helhet. Med andra ord borde vi, utöver de bilaterala förbindelserna, också inrikta oss på särskilda organisationer, varav några redan har nämnts, som Arabförbundet, det persiska Gulfstaternas samarbetsråd och Arabiska Maghrebunionen.

Till sist, och eftersom vi befinner oss här i Europaparlamentet, skulle jag också vilja betona den roll som den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet har som ett demokratiskt organ som för samman parlamentsledamöter från båda sidor av Medelhavet. Den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet borde enligt min åsikt spela en mycket större roll, och bland annat försöka lösa den arabisk–israeliska konflikten.

  Pierre Schapira (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka Michel Rocard för hans betänkande, där han behandlar Europeiska unionens exklusiva bilaterala förbindelser med arabvärlden med stor objektivitet. I betänkandet krävs dock särskilt en ny dialog som måste omfatta problemen med utveckling och goda styrelseformer. Det är detta ämne som jag skulle vilja ta upp.

Europeiska unionen har i sin utvecklingspolitik delat in arabvärlden i två delar: Medelhavsområdet och Kaukasus, som kallas grannskapsområdet, och Mellanöstern inom ramen för utvecklingspolitiken. Denna konstgjorda uppdelning tillåter inte en mer balanserad omfattande strategi, vilket skulle göra det möjligt att genomföra grundläggande reformer.

Vad beträffar frågan om styrelseformer betonar Rocard partnerskapsstrategin och det civila samhällets roll. Detta är en innovativ synvinkel ur vilken man måste beakta de lokala myndigheternas roll – det är därför jag nämner detta. Ett mycket omfattande samarbetsnätverk mellan städer har faktiskt utvecklats i arabvärlden, med en organisering av arabstäder som dessutom omfattas av en mer utbredd organisation, världsorganisationen för städer, som omfattar palestinska och israeliska städer i samarbete. Det finns samarbetsprojekt för fred, för kulturellt och religiöst utbyte, för mänskliga rättigheter och för kampen mot all slags diskriminering.

Dessa transnationella åtgärder är ett uttryck för sambandet mellan Europa och arabvärlden på understatlig skala, nämligen skalan med civila samhällen under utveckling. De erbjuder också mer omfattande ramar för analys än ramarna för kampen mot terrorism som infördes efter den 11 september.

  Richard Howitt (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera min värderade kollega, Michel Rocard, till hans betänkande. Liksom det betonas i betänkandet är det enda meningsfulla gensvaret i vår önskan om reformer i arabvärlden ett gensvar som omfattar och grundas på gemensamma värderingar – något som alltför ofta går förlorat i talet om kriget mot terrorismen.

Vi måste, som flera socialdemokratiska kolleger har sagt, göra verkliga framsteg i fråga om att finna en fredlig och långsiktig lösning på konfliktproblemen, inte minst mellan det israeliska och det palestinska folket. Men jag vill betona det absoluta behovet av att begränsa följderna av allt direkt eller indirekt stöd från EU eller våra medlemsstater för auktoritärt styre i regionen. Förbindelserna mellan europeiska säkerhetstjänster och deras motsvarigheter måste omvärderas, så att dessa byråer fortsätter att samarbeta när det gäller åtgärder mot gemensamma hot, inklusive terrorism, samtidigt som alla åtgärder är otvetydigt förenliga med internationell rätt avseende mänskliga rättigheter, inklusive bestämmelser om tortyr. Det behövs hårdare kontroller av förflyttning av vapen och militär till regionen för att säkerställa att dessa inte används till internt förtryck eller i aggressivt syfte mot ett annat land. I alla gemenskapsprogram för stöd till områden utanför EU behövs vidare omvärdering av tillhandahållande av stöd till länder i regionen för att främja utveckling och ekonomisk rättvisa och för att stödja reformatorerna själva i reformprocessen.

  Michel Rocard (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman, herr Gloser, herr Verheugen! På bara två minuter kommer jag inte att hinna svara alla.

Jag vill först betona den betydelse som gjorde att fyra av våra talare inte tog upp frågan direkt, utan före denna fråga påminde oss om att den olösta tragedin med den israelisk–palestinska konflikten, icke-erkännandet av den nya palestinska regeringen och de olika hinder vi infört utgör ett hinder för goda förbindelser mellan Europa och arabvärlden. De har rätt. Det var inte min poäng. Jag vill absolut stödja denna synpunkt. Jag har ofta gett den mitt stöd vid andra tillfällen. Jag vill uppmärksamma er på att det är detta som är lösningen.

Jag vill också hylla den stora förståelsen av tillvägagångssättet i betänkandet, som var lika tydlig i Günter Glosers anförande som i kommissionsledamot Günter Verheugens anförande, och jag tror inte att hans efterträdare kommer att vara av en avvikande åsikt: det finns en samstämmighet i tänkesättet mellan ett parlamentariskt tillvägagångssätt, som jag företräder här, och ministerrådets uppfattning, såväl som kommissionens. För mig är det absolut grundläggande.

Till våra kolleger på de olika bänkarna vill jag bara säga att jag tycker att bidraget från Simon Busuttil, som stöder idén med ett partnerskap, är viktigt. Jag vill säga att Marco Cappato gör rätt i att betona att vi genom alla dessa ansträngningar vill göra oss delaktiga i de civila samhällena för att i slutändan naturligtvis samarbeta med individer, men vi kan inte enbart samarbeta med individer; vi måste göra det genom institutionerna, medierna etc., och det är det som är tillvägagångssättet i det här betänkandet.

Antonio Tajani fokuserade på ömsesidighet. Jag är också bekymrad över ömsesidigheten. Jag vill påpeka att skärpan hos vårt tillvägagångssätt kommer att vara beroende av vår förmåga att anpassa ömsesidigheten i enlighet med nivåskillnaderna för den ekonomiska och kulturella utvecklingen. Det viktiga är att stödja en process som måste föra arabländerna närmare värderingarna hos våra demokratier, utan att låtsas och utan att anklaga dem för att inte dela dessa värderingar från början av processen. Det är därför jag, liksom Marco Cappato mycket väl vet, skjuter upp vissa ändringsförslag. Det är inte för att jag inte delvis håller med om kritiken, utan snarare för att jag inte håller med om att det är lämpligt att lägga fram dem nu, vid en tidpunkt då vi ger oss in i en process där vi sträcker ut en hand till människor som är långt bakom oss när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna.

En stödprocess innebär inte nödvändigtvis att problemet har lösts på förhand. Vi kommer inte att öka våra krav. Jag är till och med frestad att i detta sammanhang uppmuntra er att rösta emot ett ändringsförslag från min egen grupp. Vi har diskuterat det i detalj. Min grupp är omedgörlig angående vissa abstrakta principer som jag har kämpat för i femtio år. I den här frågan måste vi gå framåt med måtta. Jag föreslår att vi använder oss av finess i våra diplomatiska förbindelser. Inom politiken är finess sällsynt, men jag föreslår det i alla fall.

(Skratt)

  Günter Gloser, rådets ordförande. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill bara diskutera ett antal punkter. Vilket är alternativet till att föra en dialog med våra grannar?

Under senare år har EU antagit en hel rad åtgärder, inte unilateralt utan i samarbete med många arabländer. De centrala åtgärderna har redan nämnts: Barcelonaprocessen, till exempel, och också den vidare utveckling av grannskapspolitiken som för närvarande äger rum. Vi noterar dock att utvecklingen skiljer sig åt i olika länder.

Vem skulle till exempel ha trott att Marockos kung skulle ha tillsatt en sanningskommission för att försöka omvärdera vilka brott som begåtts tidigare? Denna undersökningskommission är naturligtvis inte i närheten av att uppfylla EU-medlemsstaternas kriterier för sådana kommissioner. Vem skulle också ha trott att vissa avlägsna länder skulle utvidga rösträtten?

Mycket har hänt, men det är uppenbart att vi kunde ha gjort mer i vissa frågor. Folket i arabländerna skulle också ha hoppats på en större del i den ekonomiska utvecklingen än vad de fått. Det finns dock inget alternativ till dialog.

Michel Rocard talade om behovet av att utarbeta en strategi: det kan endast fungera om vi gör det i samarbete med arabländerna. Det är möjligt att strategin för ett särskilt land kan skilja sig åt från strategin för en gulfstat. Men det är också viktigt att konstatera att Arabförbundet har återfått sin styrka. Arabförbundet ser ofta till EU, som är en sammanslagning mellan de europeiska staterna, men Arabförbundet har inte någon sådan enande funktion. I stället har dess medlemmar ofta en mycket nationell inställning och föredrar att reglera sina egna frågor. Nu har man dock kommit till insikt om att när det i synnerhet gäller konfliktlösning är en sammanslutning bättre och därför ett bättre sätt att hävda ett lands egenintressen.

Jag vill också diskutera de olika kommentarer som gjorts i debatten om den israelisk–palestinska konflikten. Jag är naturligtvis medveten om att den olösta konflikten mellan Israel och de palestinska territorierna ofta stör många av samtalen och forumen för dialog. Men jag vill säga tämligen avsiktligt att många problem i arabländerna också skulle ha kunnat lösas utan att denna konflikt först fått en lösning.

Vi borde dock komma ihåg hur utvecklingen skildrats i hela den här debatten, och beakta kommentarerna från Hannes Swoboda och andra. Vi har aldrig sagt att valet i de palestinska territorierna var orättvist. Tvärtom konstaterade vi att det genomfördes på ett mer rättvist sätt än i många andra länder. En annan viktig aspekt är dock att den nyvalda regeringen underlät att deklarera sin avsikt att uppfylla den tidigare regeringens åtaganden, åtminstone inte från början, herr Swoboda, utan endast gradvis, och nu endast till följd av Saudiarabiens initiativ.

Många arabstater har följt deras exempel och tillsatt en nationell unionsregering.

Jag vill säga tämligen klart – eftersom detta ibland är oklart, och så att ni inte förebrår mig det i slutet av processen – att vid tidpunkten för blockaden gav EU ett avsevärt finansiellt stöd till Palestina: det är något som kommissionsledamoten med ansvar för yttre förbindelser, Benita Ferrero-Waldner, alltid har klargjort. De summor som betalades ut var ofta större än under perioden före ”blockaden”.

Nu måste vi, tillsammans med Arabförbundet och naturligtvis med de två aktörerna Israel och Palestina, arbeta för att göra framsteg med att återuppliva fredsprocessen, vilket var något som EU och kvartetten bidrog till, och med att uppfylla de krav vi hört i dag.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. - (FR) Herr talman! Jag vill bara tacka parlamentet och naturligtvis dess föredragande Michel Rocard för det arbete som utförts i en fråga som är viktig för oss alla. Jag vill ge Günter Verheugen, som lagt fram kommissionens ståndpunkt, en redogörelse över kvaliteten hos de debatter jag kunnat delta i istället för honom. Jag tror faktiskt att parlamentet är stolt över att det utarbetat strategier för viktiga frågor. Jag hyllar naturligtvis det tyska ordförandeskapet och hoppas att detta betänkande gör det möjligt att utarbeta denna fredsstrategi som vi alla så innerligt behöver.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. – (FI) Herr talman! Jag tycker att Michel Rocards betänkande är tämligen lovvärt: i betänkandet betonas att unionens roll är att främja och delta i försöken att reformera arabländerna. Denna roll kräver en aktiv interkulturell dialog.

Vi måste uppmärksamma vad dialogen ska bygga på. I betänkandet anges att ”Denna nya dialog mellan kulturerna måste ha humanismen som ledord, en humanism som är allmängiltig och som överskrider dogmer och gemenskapspolitik”. Detta får inte tolkas som en rent sekulär grund, vilket mycket väl skulle kunna öka de kulturella spänningarna.

Ett liberaliserat samhälle uppvisar en blandning av två tänkesätt: etisk pluralism och kulturell relativism, vilket skulle kunna kallas sekulär relativism.

Eftersom relativism bygger på antagandet att det inte finns någon religiös sanning innebär den pluralistiska synen bara att vi kan nå enighet om detta genom förnuftsmässiga medel. Relativism betyder därför att värde- och trossystem inte helt har utelämnats ur de politiska besluten.

Pluralism å andra sidan syftar till dialoger om värderingar och innebär att olika värde- och trossystem måste förstås när besluten fattas, av det enkla skälet att de utgör en viktig del av människors liv. Man måste inse att en dialog enligt dessa förutsättningar inte bara möjliggör förståelse och interagerande, utan också kritik.

Relativism leder faktiskt till ökade spänningar, eftersom man undflyr de viktiga frågorna och förbigår dem. Pluralism kan bidra till att lindra spänningarna eftersom det i grunden handlar om att beakta de mänskliga värdena och deras olikheter.

Religion är inte nödvändigtvis orsaken till spänningarna, det vill säga problemen. Det kan också vara en del av lösningen.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag ger mitt stöd till betänkandet om EU:s strategi för arabvärlden. Båda sidor bär skuld för den israelisk-arabiska konflikten, men det gläder mig att EU har intagit en mycket mer balanserad ställning i frågan än vad Bushadministrationen i USA har gjort.

Våra möjligheter att bidra har nyligen åskådliggjorts i och med den i vissa avseenden liknande Acehkonflikten i Indonesien, som är världens fjärde folkrikaste land och världens största muslimska stat. Här har EU:s insatser lett till ett fredsavtal och en fredsprocess som innebar slutet på 30 år av inbördeskrig till samma kostnad som några timmar i Irak. Detta exempel borde vara vägledande för EU:s insatser inom vår framtida gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.