Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 10 maj 2007 - Bryssel

8. Röstförklaringar

- Betänkande: Marie-Line Reynaud (A6-0143/2007)

  Richard Corbett (PSE), skriftlig. (EN) Å PSE-gruppens vägnar välkomnar jag verkligen att vår arbetsordning ändras. Ändringen kommer att göra det möjligt för Europaparlamentet att snabbare och mer effektivt behandla förslag om att förenkla EU:s lagstiftning, antingen genom att kodifiera befintlig lagstiftning utan att förändra innehållet eller genom att omarbeta förslag där innehållet ändras i kombination med att befintlig lagstiftning förenklas.

Allt oftare handlar de lagstiftningsförslag vi behandlar i Europaparlamentet om att ändra eller uppdatera redan existerande EU-lagstiftning i stället för att lägga fram ny lagstiftning om nya ämnen. Att ständigt ha uppsättningar av direktiv som ändrar tidigare direktiv utan att texterna någonsin konsolideras i ett enda dokument bidrar i hög grad till att EU-lagstiftningen är så ogenomtränglig och komplex. Kommissionen måste påskynda sitt program för att kodifiera befintlig gemenskapslagstiftning, inte bara som ett sätt att minska antalet sidor i gemenskapens regelverk utan för att skapa bättre insyn och tillgänglighet för alla. Genom att ändra sin arbetsordning ger Europaparlamentet idag en stark signal om att det är redo att bidra till denna process med den snabbhet och flit som krävs.

- Betänkande: Erik Meijer (A6-0131/2007)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Om någon var tveksam till syftet med dessa rekommendationer kunde man bara titta närmare på den information som ges av Europaparlamentet: erkännande ”för första gången” av offentliga myndigheters möjlighet att fritt välja operatör av så kallade ”allmänna tjänster” avseende kollektivtrafik på järnväg och väg oavsett om operatören är offentlig eller privat. Med andra ord är det detsamma som ”beviljande av kollektivtrafiksavtal” inom ramen för konkurrens, det vill säga urholkningen av idén om en kollektivtrafik utförd av offentliga myndigheter, varigenom arbetstagares och kunders rätt till högkvalitativ kollektivtrafik till en rimlig kostnad inte påverkas.

Fastän den innehåller en del värdefulla poänger – som exempelvis att de relevanta myndigheterna kan välja att själva tillhandahålla trafiken eller direkt bevilja kontraktet till en enhet över vilken de har kontroll – är den antagna rekommendationen en del av liberaliseringspolitiken och främjandet av privatiseringar och monopol på bekostnad av en statlig finansiering som grundar sig på förenade resurser från varje land.

Vi är mycket besvikna över att förslagen som vi la fram om att skydda arbetstagares rättigheter i sektorn förkastades. Det gäller till exempel att avtalen ska innehålla bestämmelser om att arbetstillfällen ska skyddas i händelse av ett byte av operatör.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag gav mitt stöd till ändringsförslagen om att införa nya regler för kollektivtrafiktjänster på väg och järnväg. De syftar till att skapa ny balans mellan den offentliga och privata sektorn när det gäller tilldelningen av kontrakt för dessa tjänster. Jag stöder särskilt förlaget om att upphäva gammal EU-lagstiftning och ersätta befintliga nationella konkurrensregler för kollektivtrafiksektorn med europatäckande standardregler.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. (NL) Kommissionens förslag, som var anpassat till den dåvarande politiska situationen, går tillbaka till år 2000. Det innebar att skyldigheten att publicera upphandlingsmeddelanden skulle tillämpas på hela den kollektiva trafiksektorn.. Den gängse uppfattningen var då att regeringen skulle träda tillbaka från ett flertal uppgifter och därigenom kunde skatter sänkas och marknaden organisera allt på ett lämpligt sätt. Detta ingick i de avtal som slöts några månader före detta förslag vid stats- och regeringschefernas toppmöte i Lissabon. Förhoppningen var att en större marknad och större vinst även skulle ge en ökad ekonomisk tillväxt och ännu bättre och billigare tjänster till allmänheten. Denna nyliberala ideologi har sedan dess vederlagts i praktiken. Lissabonstrategin har inte motsvarat förväntningarna. Marknaden ger inte några svar, i synnerhet inte när det gäller kollektivtrafiken eller andra tjänster som både är nödvändiga och förlustbringande. En nyliberal politik skulle leda till att integrerade nätverk försvinner och att endast de linjer som används mest skulle överleva. Under de senaste sju åren har vi fått mer erfarenhet av privatisering och upphandling, och besvikelserna i det sammanhanget har bidragit till ett växande motstånd. Det var delvis på grund av detta som mitt mål som föredragande blev att hålla fast vid tanken att kommunala trafikföretag och valfrihet kan förenas.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Andrabehandlingsrekommendationen om kollektivtrafiken som vi röstade om idag väcker förväntningar om en positiv lösning på en fråga som det har tagit årtionden att lösa. Den rättsliga osäkerheten om den nuvarande situationen har endast gett näring åt diskussioner och hindrat utvecklingen av marknaden för kollektivtrafik.

Vi hoppas därför att denna text slutförs och att den kommer att garantera öppna villkor för marknadstillträde utan artificiella spärrar som endast tjänar till att skydda status quo, där vi belastas av byråkrati och där bättre och mer effektiva regler om medborgarnas kollektivtrafik förhindras.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Förslaget till en förordning om kollektivtrafik på järnväg och väg är ännu en attack mot gräsrötternas inkomster och mot rättigheterna för arbetstagare inom kollektivtrafiken samt passagerare i allmänhet.

Efter liberaliseringen av havs- och kustsjöfarten under den gräsrotsfientliga EU-lagstiftningen i förordning (EEG) nr 3577/92 och flyg- och tågtrafiken, är det nu dags för det lokala vägnätet och järnvägen att privatiseras i syfte att öka storföretagens vinster.

Storföretagen fäller ut sina tentakler över arbetstagarnas dagliga transportsystem av spårvagnar, tunnelbana, lokaltåg och bussar, med höga biljettpriser och ett statligt subventionspaket till privata transportföretag med monopolställning, vilket leder till särskilt negativa konsekvenser för säkerheten och standarden för dem som arbetar eller använder dessa transportmedel, det vill säga gräsrötternas familjer.

Konsekvenserna av kollektivtrafikens privatisering kan bevisas av erfarenheter i de städer där privatiseringar redan har genomförts och genom erfarenheterna av liberaliseringen av kustsjöfarten och luftfarten som slagit särskilt hårt mot isolerade områden samt mot de fattiga i samhället.

Arbetstagarna kämpar även mot Europeiska unionens gräsrotsfientliga politik inom transportsektorn. Vi kämpar för en hög standard på modern kollektivtrafik, med billiga biljetter som kan tjäna behoven hos arbetarklassen och gräsrötterna, vilket är anledningen till att vi har röstat emot denna EU-förordning.

- Rekommendation: Jacques Toubon (A6-0144/2007)

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för rådets gemensamma ståndpunkt om förslaget att avreglera förpackningsstorlekar för färdigförpackade produkter. När lagstiftningen är genomförd kommer det att bli möjligt att sälja många vanliga konsumtionsprodukter i ett större antal förpackningsstorlekar än vad som är möjligt för närvarande. Jag anser att detta är ett framsteg för konsumenterna.

  Marianne Thyssen (PPE-DE), skriftlig. (NL) Den nuvarande EU-lagstiftningen om obligatoriska förpackningsstorlekar är 30 år gammal och motsvarar inte längre de nuvarande konsumtionsmönstren. De nya regler som vi har antagit här idag i andra och sista behandlingen – i fullständig enighet med rådet, vilket ger mig anledning att gratulera föredraganden – ligger i linje med konsumenternas krav på fler olikartade förpackningsstorlekar. Konkurrenshinder kommer att undanröjas och innovation kommer att uppmuntras över hela EU. Europeiska tillverkare kommer att kunna bestämma själva vilka förpackningsstorlekar som bäst lämpar sig för deras kunders krav. När det gäller den möjlighet som presenteras i betänkandet att direktivets bestämmelser om jämförelsepriser även skulle gälla vissa småföretag vill jag bara säga, som ett sätt att uttrycka min reservation, att jag är för att konsumenterna ska bli ordentligt informerade och jag har heller ingenting emot att kräva att de stora distributionskedjorna, som svarar för lejonparten av marknaden, ska sätta ut jämförpriser på sina produkter, men att tvinga på små och medelstora företag eller lokala handlare denna skyldighet skulle inte vara bra. Jag kommer därför att kämpa med näbbar och klor för detta när Europaparlamentet ser över den nuvarande konsumentlagstiftningen, vilket den kommer att göra inom kort.

- Rekommendation: Malcolm Harbour (A6-0145/2007)

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag stödde ändringsförslagen om att införa nya regler gällande tillverkningsstandarder för motorfordon. Miljö- och säkerhetsstandarderna kommer att bli högre och det kommer att bli lättare för tillverkarna att sälja sina fordon i hela Europa. Jag är särskild nöjd med att lagstiftningen i högre grad kommer att beakta funktionshindrade fordonsanvändares behov.

  Marianne Thyssen (PPE-DE), skriftlig. (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att Malcolm Harbours andrabehandlingsrekommendation, som vi röstade om i dag förtjänar denna kammares helhjärtade stöd, för i dag gavs det klartecken för ett typgodkännande som kommer att gälla fordon som bussar, turistbussar och lastbilar förutom personbilar. Ömsesidigt erkännande av godkännanden och dessutom för flera olika typer av fordon är verkligen ett viktigt steg framåt mot fullbordandet av den inre marknaden. Dessutom kommer införandet av detta ramdirektiv att gynna säkerheten, delvis för att det troligtvis påskyndar ikraftträdandet av ett antal säkerhetsåtgärder för bussar och turistbussar.

Den förenkling som detta ramdirektiv medför innebär fördelar både för konsumenten och för tillverkaren, eftersom den garanterar en större inre marknad, ökad säkerhet och förmåner för miljön. Dessa skäl har övertygat mig om att ge föredraganden mitt helhjärtade stöd.

- Betänkande: Paolo Costa (A6-0124/2007)

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. (PL) Jag röstar för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om eftermontering av speglar på tunga fordon registrerade i gemenskapen.

Paolo Costa betonade mycket riktigt att eftermontering av speglar på varje tungt fordon som registrerats efter år 2000 för att eliminera den döda vinkeln i förarens siktfält skulle innebära att mer än 1 000 människoliv kunde sparas fram till år 2020. Utan denna obligatoriska lagstiftning och i enlighet med 2003 års direktiv som rekommenderar eftermontering av speglar på lastbilar från år 2007 och framåt skulle fordon utan vidvinkelspeglar endast tas bort från vägarna år 2023. Detta skulle betydligt försena det arbete som måste utföras.

Metoden för att finansiera de extra speglarna beskrevs mycket adekvat. Kostnaden för att eftermontera en spegel borde inte överskrida 100-150 euro, vilket motsvarar en tank med bränsle.

Jag instämmer även i förslaget om att man bör undersöka om andra fordon, till exempel skåpbilar eller andra leveransfordon, också skulle kunna få dessa speglar monterade.

- Resolutionsförslag: (RC-B6-0190/2007)

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Jag välkomnar att majoriteten av Europaparlamentets ledamöter tagit avstånd från de delar i resolutionen om toppmötet mellan EU och Ryssland där vänstern försökte manipulera den europeiska allmänheten till att tro att utplaceringen av amerikanska anti-robotmissiler i Polen och Tjeckiska republiken banar väg för en ny kapprustning. Detta är ett falskt argument från vänsterns sida av två skäl: för det första eftersom det handlar om färdigställandet av ett försvarssystem som ska hindra attacker från fredshotande regimer i öst, och för det andra för att Ryssland dramatiskt har ökat sin militärbudget sedan Putin kom till makten, både i absoluta termer och i fråga om BNP där siffran 4 procent fortfarande motsvarar mer än 30 procent av EU-staternas försvarsbudgetar. Den slutliga resolutionen är ett direkt politiskt budskap att ta med till det nära förestående toppmötet med Ryssland om att vi inte accepterar landets aggressiva politik gentemot Tjetjenien, Estland, Polen och andra länder.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Debatten vi hade i Europaparlamentet före toppmötet mellan EU och Ryssland var ett exempel på vårt samförstånd och vår enighet. Det betonades att Europeiska unionen skulle försvara varje medlemsstats intressen i dess förbindelser med Ryssland. Estland var det flitigast använda exemplet, men även det ryska embargot mot polska köttprodukter nämndes. Dock nämndes inte att vissa medlemsstater har mellanhavanden med Ryssland unilateralt bakom ryggen på de andra EU-medlemsstaterna och i strid med Europeiska unionens intressen. I stället riktades mycket kritik mot Ryssland som helhet utan några försök att skilja mellan den roll som de makthavare som styr politiken spelar och inställningen hos den genomsnittlige ryske medborgaren som utsatts för manipulation från medierna. Det ligger i Europeiska unionens, Rysslands och resten av världens intresse att övertyga det ryska samhället om att stödja värderingar som exempelvis frihet, mänskliga rättigheter, demokrati och internationellt samarbete på lika villkor.

  Mario Borghezio (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Rösterna från Norditalienska ligan till förslaget till en förordning om EU-Ryssland är delvis motiverade av en önskan att uttrycka en stark protest mot EU:s oerhört återhållsamma inställningen när det gäller den estniska krisen. En medlemsstat, en liten ung nation, vars befolkning tappert och bestämt har uppnått frihet från den sovjetiska kommunismens förtryck har utsatts för åtskilliga hot från den forna sovjetiska ockupationsmakten som ett resultat av ett inrikespolitiskt beslut.

Europeiska unionen har i huvudsak nöjt sig med att stå bredvid och stammande framföra en svag protest mot händelserna vid Estlands ambassad i Moskva. Vi borde byta ut de tomma ord med vilka 50-årsdagen av Romfördragets undertecknande firades mot några mycket mer bestämda och modiga ord till försvar för den medlemsstat vars frihet har hotats.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Junilistan anser, som bekant, att varken EU eller dess institutioner ska bedriva utrikespolitik. Ett mönster som upprepar sig i Europaparlamentet är att relationerna till ett tredjeland börjar på det handelspolitiska planet. Detta ställer vi oss positiva till. Problemet uppstår när politikområdena utökas från att bara ha gällt handel till exempelvis utrikes-, bistånds- eller fiskeripolitik. EU ska strikt ägna sig åt handelsfrågor samt gränsöverskridande miljöfrågor.

Ändringsförslag 9 från Verts/ALE-gruppen är i sig önskvärt. Det borde dock inte behandlas av Europaparlamentet, då det är en utrikespolitisk fråga. Ahtisaari har, på FN:s uppdrag, arbetat fram en plan angående Kosovo. Det är emellertid inte denna församlings uppgift att tycka till om vare sig planen eller hur Ryssland bör agera.

Med tanke på de problem som finns i Ryssland, bland annat vad gäller den bristande respekten för de mänskliga rättigheterna och för rättsstatsprincipen, är det positivt att handeln utökas. När det väl kommer till rena utrikespolitiska frågor är det emellertid de nationella parlamenten och regeringarna samt FN som ska leda arbetet.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för denna resolution som erkänner Rysslands betydelse för Europa, särskilt på energiområdet, men som också lyfter fram behovet av demokratiska värden och mänskliga rättigheter. Jag stöder särskilt uppmaningen att Ryssland ”fullt ut ska respektera sina skyldigheter enligt Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser” genom att garantera att diplomater och ambassader skyddas.

  Cristiana Muscardini (UEN), skriftlig. (IT) Ryssland är en viktig partner inom ekonomi och handel för EU, som borde utveckla allt närmare förbindelser med detta land, delvis i syfte att underlätta demokratiseringsprocessen och bidra till respekten för medborgerliga och mänskliga rättigheter.

Vi kan emellertid inte dölja vår oro i samband med vad som har hänt de senaste dagarna i förbindelserna mellan Ryssland och de baltiska staterna, särskilt Estland. Det måste framhållas att det nu har blivit en vana från de ryska myndigheternas sida att använda ekonomiska och handelspolitiska påtryckningsmedel mot grannländer i syfte att nå geopolitiskt herravälde i regionen.

EU måste enigt och samlat försvara Estland och rent generellt varje medlemsstat som utsätts för kommersiella påtryckningar och hot från något land utanför gemenskapen.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Spänningarna mellan Ryssland och Estland kräver en resolution. Det är mycket oroande att svårigheter kring ett lokalt beslut i Estland så snabbt kunde trappas upp och leda till att Ryssland stängde av energitillförseln. Vårt energimässiga beroende av Ryssland bör fortsätta att oroa alla som är intresserade av försörjningstryggheten. 60 procent av Rysslands oljeexport går till EU, vilket motsvarar 25 procent av vår oljeförbrukning. 50 procent av Rysslands naturgasexport motsvarar dessutom till 25 procent av EU:s totala naturgasförbrukning. Jag hoppas att man kommer att lyfta fram och diskutera dessa frågor under toppmötet mellan EU och Ryssland den 18 maj.

- Betänkande: Michel Rocard (A6-0127/2007)

  Frank Vanhecke (ITS). – (NL) Herr talman! Jag röstade emot Rocardbetänkandet, ett dokument som än en gång bevisar EU:s bristande vilja att möta arabvärldens verklighet. Vare sig vi gillar det eller inte finns det i arabvärlden inte det minsta uns av intresse för politiska reformer och än mindre för den kulturella och interkulturella dialog som i så hög grad förhärligas hos oss.

Rocardbetänkandet borde ha varit ett stort fördömande av de avskyvärda förhållanden som råder i arabländerna när det gäller rättsstatsprincipen samt yttrande- och religionsfrihet. I stället har parlamentet och detta betänkande givit den så kallat kulturella definitionen av de mänskliga rättigheterna en ny dimension.

Dessutom känner vi igen EU-byråkraternas återkommande likgiltighet för religiösa minoriteters situation i islamiska länder i samband med EU:s förhållningssätt gentemot Turkiet. Trots de hatkampanjer mot kristna som turkiska imamer har startat och sådana som har bekostats av den turkiska staten med alla de ödesdigra följder som detta innebär, fortsätter anslutningsprocessen som om ingenting hade hänt. Det är denna ryggradslösa eftergiftspolitik gentemot följderna av islams aggressivitet som mitt parti kommer att fortsätta att bekämpa.

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Under debatten och omröstningen bevittnade vi en tvist om ett ändringsförslag som vi lade fram, och vi är mycket nöjda med att det antogs. I betänkandet klargörs att vi eftersträvar ett åtagande för religionsfrihet eller rätten för enskilda personer och samfund att fritt utöva sin religion och tro, och i ändringsförslaget uttrycks även ett krav på att staterna ska ”garantera att institutioner och den politiska makten är oberoende och åtskilda från de religiösa myndigheterna”.

Min uppfattning överensstämmer med Véronique de Keysers muntliga ändringsförslag där det klargörs att detta är tillämpligt på alla demokratier. Jag beklagar att det gjordes en invändning mot detta, men jag anser inte att detta påverkar ändringsförslagets karaktär. I själva verket talar vi inte bara om arabstater, arabiska nationer eller enbart institutioner, när vi talar om arabvärlden, utan om folk, och till följd av detta om arabiska medborgare som lever i Europeiska unionen. När vi talar om att skilja institutioner och den politiska makten från de religiösa myndigheterna talar vi även om oss själva, eftersom problemet på ett mycket speciellt sätt inte bara finns i Mecka utan även i Rom. Om vi ger oss i kast med denna fråga om sekularismen i dessa länder betyder det även att vi måste ta itu med den i våra egna länder.

Jag vill avsluta med att även uttrycka min tillfredsställelse över antagandet av det muntliga ändringsförslaget om den ”demokratiska palestinska staten”, eftersom nationalstaten annars riskerar att förlora den ställning som frihetens utpost som vi vill att den ska ha.

  Patrick Gaubert (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Michel Rocards betänkande om reformer i arabvärlden har just antagits med stor majoritet och jag vill gratulera föredraganden till kvaliteten och balansen i hans arbete.

I detta betänkande förordas en nyskapande strategi från EU:s sida i förhållande till arabvärlden som bygger på ett väl avvägt partnerskap med en målsättning att uppmuntra till grundläggande reformer som inbegriper förändringar på rättsområdet och en avgörande medverkan av det civila samhället.

Betänkandet har också den förtjänsten att det innehåller påpekanden om den vilja till anpassning som somliga regimer i denna region har dragit nytta av. Samtidigt framhålls initiativen att skapa dialog via de regionala mekanismerna för integration, såsom Barcelonaprocessen.

Slutligen betonas i betänkandet särskilt vikten av att dessa stater hävdar värden som tolerans, respekt för de mänskliga rättigheterna och demokratiska principer, om de ska kunna garantera stabilitet och välstånd. I betänkandet uppmärksammas även det nära samband som finns mellan uppkomsten av extremiströrelser i det politiska klimat och den ekonomiska och sociala verklighet som råder i dessa länder.

Eftersom jag är för detta nya realistiska och balanserade synsätt stödde jag betänkandet vid den slutliga omröstningen i plenum.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Europaparlamentet har idag tagit ställning till hur EU bör agera för att få till stånd reformer i arabvärlden. Vi vänder oss starkt emot detta, eftersom denna typ av fråga måste lösas genom FN:s försorg.

I ändringsförslag 20 från ALDE-gruppen föreslås det att EU inte ska stödja ”fundamentalistiska och extremt nationalistiska” rörelser. Detta är självklart, men EU ska inte över huvudtaget driva utrikespolitik genom att stödja rörelser i andra delar av världen. Därför har vi röstat emot det ändringsförslaget.

Vidare vill liberalerna i ändringsförslag 21 få arabländerna att garantera att ”institutioner och den politiska makten är oberoende och åtskilda från de religiösa myndigheterna”. EU ska definitivt inte som institution ha synpunkter på ett annat lands system.

Då vi inte anser att detta är en EU-fråga har vi röstat emot betänkandet i dess helhet vid dagens omröstning.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag håller i stora drag med föredraganden i denna fråga. Det är nödvändigt att skapa fred i Mellanöstern och EU har goda möjligheter att påverka den processen.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) I denna fråga och i samband med detta betänkande anser jag mig ha rätt att framföra en idé som jag har lagt fram vid åtskilliga tillfällen.

I syfte att främja fred, välstånd, demokrati och mänskliga rättigheter i våra grannländer och med tanke både på EU:s direkta intressen och på universella värden förordar jag ett EU-projekt som bygger på ett partnerskap med våra grannar i Medelhavsområdet, ett partnerskap som under idealiska förhållanden på medellång sikt skulle skapa ett Medelhavsområde med fri rörlighet som så nära som möjligt liknar EU:s modell och som de länder i området som uppfyller kriterierna för demokrati, marknadsekonomi och respekt för de mänskliga rättigheterna – det vill säga kärnan i Köpenhamnskriterierna – kan ansluta sig till. Det skulle vara ett kraftigt förstärkt partnerskap i utbyte mot reformer. Denna lösning skulle även som sidoeffekt ha den förtjänsten att den också skulle kunna gälla för Turkiet, om man kom fram till att anslutningsprocessen hade nått oöverstigliga hinder, och om Marocko, Israel och Tunisien var intresserade.

Att ha välmående och demokratiska grannar som tilltalas av möjligheten till fördelar och har befolkningar som inte till varje pris måste utvandra skulle vara ett konstruktivt EU-projekt, men för all del inte nytt.

  Marc Tarabella (PSE), skriftlig. – (FR) Under omröstningen om Rocardbetänkandet om reformer i arabvärlden hade vi att ta ställning till ändringsförslag 21, enligt vilket de arabländer som ännu inte har gjort det uppmanas till ett mer helhjärtat åtagande för religionsfrihet eller rätten för personer och samfund att fritt utöva sin religion och tro och att dessa länder skulle garantera att institutioner och den politiska makten är oberoende och åtskilda från de religiösa myndigheterna.

Ett muntligt ändringsförslag lades sedan fram, vars syfte var att utsträcka denna grundläggande regel till alla demokratier – något som jag helhjärtat stöder. Ledamöter i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater tog ställning mot denna vidgade innebörd. Jag intog den ståndpunkten att jag till fullo stödde innehållet i den ursprungliga texten till ändringsförslag 21. Jag bestämde mig därför att rösta för detta ändringsförslag, och det gläder mig att det har antagits med 382 röster för, 222 emot och 33 nedlagda röster.

- Betänkande: Filip Adrzej Kaczmarek (A6-0146/2007)

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. (PT) Jag röstade för Filip Adrzej Kaczmareks betänkande (A6-0146/2007) om Afrikas horn: EU:s regionala politiska partnerskap för fred, säkerhet och utveckling, eftersom jag anser att det är nödvändigt att befästa EU:s närvaro i en region som har ödelagts av tre stora konflikter – Sudan, Etiopien/Eritrea och Somalia – och i vilken en betydande andel av befolkningen, över 22 procent, lever under existensminimum.

Partnerskapet för fred, säkerhet och utveckling kommer bara att lyckas om en regional strategi antas enligt vilken man söker få med existerande regionala organisationer såsom Afrikanska unionen och den mellanstatliga utvecklingsmyndigheten (Igad) tillsammans med andra internationella partner inom ramen för FN.

Dessutom måste det internationella samfundet stödja regionen för att öka dess chanser att anpassa sig till klimatförändringens allvarliga återverkningar. När allt kommer omkring är Afrika den kontinent som bidrar minst med utsläpp av växthusgaser samtidigt som den lider mest av den globala uppvärmningen på grund av sin underutveckling och fattigdom.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi anser att de principer som bör vara vägledande när man närmar sig det komplicerade läget i regionen vid Afrikas horn bör vara att handla i strikt överensstämmelse med internationell rätt och Förenta nationernas stadga i en anda av fredlig konfliktlösning och avspänning.

En verklig lösning på de problem som folken och länderna i regionen står inför får inte utgöra en del av den imperialistiska handlingsplanen i regionen eller vare sig direkt eller indirekt främja den. Imperialism av detta slag förstärker de mekanismer som leder till intervention och militarism, vilket USA:s nyligen inrättade särskilda militärkommando för Afrika och installerandet av nya militärbaser på kontinenten ger belägg för.

Snarare än att tillgripa interventioner, dvs. yttre ingripanden i försök att lösa konflikter och bidra till en militarisering av kontinenten och särskilt denna region, är det nu dags att främja diplomatiska insatser – vilkas möjligheter är långt ifrån uttömda, som det nyligen undertecknade fredsavtalet mellan Sudan och Tchad visar – för att lösa de problem som är upphov till den nuvarande allvarliga situationen, inte minst den orättvisa fördelningen av möjligheterna att få tillgång de rika naturresurserna i regionen. Brådskande humanitärt bistånd, verkliga samarbetsstrategier och utvecklingsbistånd behövs också.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. (PL) Herr talman! Jag stödjer Filip Adrzej Kaczmareks betänkande om EU:s strategi för Afrika, som syftar till att skapa ett regionalt politiskt partnerskap med EU för att främja fred, säkerhet och utveckling på Afrikas horn.

Föredraganden har på ett utmärkt sätt belyst behovet av lösningar för att stabilisera situationen på Afrikas horn, som har söndrats av konflikter. Fem av sju länder i denna region befinner sig i krig med sina grannar. Det förslag som föredraganden har lagt fram om att utnämna en särskild EU-företrädare för Afrikas horn är värt vårt stöd. Denna företrädare skulle samordna EU:s initiativ i regionen.

Ett annat aktningsvärt initiativ är uppmaningen till rådet och kommissionen att inleda samråd med andra partner som är involverade i regionen i syfte att arrangera en gemensam konferens om säkerheten i alla länder på Afrikas horn.

Filip Adrzej Kaczmarek betonar att en fokusering på och samordning av initiativ liksom samarbete i denna region skulle kunna bidra till att lösa problem såsom illegala flyktingar, gränssäkerhet, en tryggad livsmedelsförsörjning och miljön, kontroll av vapenhandeln, utbildning och infrastruktur samt till att inleda en politisk dialog mellan länderna på Afrikas horn.

  Cristiana Muscardini (UEN), skriftlig. (IT) Vi röstade för Kaczmarekbetänkandet om Afrikas horn, i vilket fyra av våra ändringsförslag som var utformade för att sätta in tragedin i Somalia i ett sammanhang hade upptagits.

Medan betänkandet som helhet uttrycker stora förhoppningar om ett politiskt partnerskap mellan EU och Afrikas horn ville vi betona att det är nödvändigt att sammankalla en global konferens som är fokuserad inte bara på säkerhet utan även på fred och utveckling och som angriper dessa frågor tillsammans med alla länder på Afrikas horn.

Vi ville betona att kvinnor och barn är de som lider mest vid konflikter, eftersom de är de mest sårbara grupperna i befolkningen, och därför kompletterade vi texten med en viktig hänvisning till Förenta nationernas resolution om kvinnor och väpnade konflikter.

Vi tillade också i ett uttalande att man för att bekämpa fattigdomen och främja den ekonomiska utvecklingen även måste föra en beslutsam kamp mot den fruktansvärda sedvänja som kvinnlig könsstympning innebär.

Slutligen lade vi fram ändringsförslag där vi framhöll den viktiga principen om självbestämmande för det somaliska folket och Somaliland, den enda demokratiska enheten i landet, som splittras av klanrivalitet och infiltrationsförsök av islamiska domstolar, vilkas enda mål är att undergräva fredssträvandena i landet.

- Betänkande: Eugenijus Maldeikis (A6-0129/2007)

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) förutser i motsats till Europeiska kol- och stålgemenskapen inget slut på sin verksamhet. Även om Euratom inte har genomfört alla sina planerade uppgifter eller tagit upp alla sina planerade verksamheter när det gäller atomenergi har dessa uppgifter framgångsrikt genomförts genom samarbete med andra internationella institutioner som har att göra med atomenergi. Den nuvarande situationen på energimarknaderna i EU och i världen och effekterna av klimatförändringen till följd av användningen av fossila och organiska bränslen gör Europeiska atomenergigemenskapen ännu mer betydelsefull. Femton medlemsstater i EU har anläggningar för framställning av atomenergi och produktionen av atomenergi ökar i andra länder i världen. Den påstådda bristen på säkerhet som förknippas med atomenergin är bara en politisk fråga, med tanke på de nu gällande mekanismerna för säkerhetskontroll. Euratom måste förbli oberoende, vilket vi kan uppnå genom att komplettera lagstiftningen så att organisationen får den rättsliga grund att stå på som den behöver. Jag röstade emot förslaget att sammankalla en regeringskonferens, eftersom en sådan sannolikt skulle vara improduktiv. Som diskussionerna om atomenergi har visat finns det än så länge inget behov av att öka parlamentets befogenheter.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill bara tala om hur oerhört nöjd jag är med det beslut som parlamentet har fattat i dag, varigenom det tydligt har bekräftat att Euratomfördraget under de gångna femtio åren har varit behäftat med ett demokratiskt underskott, och att parlamentet nu med stor majoritet krävde rätt till medbeslutande i frågor som gäller fördraget. Det är verkligen på tiden att medlemsstaterna inte ska behöva behandla säkerhets- och skyddsfrågor på egen hand, eftersom säkerhet och hälsoskydd är frågor som är angelägna för EU som helhet, och därför har delegationen beslutat att stödja dessa krav.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag lade ner min röst för detta betänkande. Jag vill inte att man stänger befintliga kärnkraftverk, men jag är heller inte för att man kraftigt ökar deras antal med tanke på alla hälso- och miljöproblem de för med sig. Utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser kanske begränsas men faran med radioaktiva utsläpp illustrerades alltför väl av Tjernobylolyckan och kärnkatastrofen i Ural som Roy Medvedev givit oss en tydlig beskrivning av. Jag invänder också mot att besluten inom Euratom fattas på ett odemokratiskt sätt och att man slösar med resurser i det meningslösa ITER-projektet. Jag ansåg att det hellre borde placeras i Japan än i Frankrike, eftersom japanerna då skulle slösa bort sina pengar i stället för att EU slösar bort våra!

  Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. – (FR) Kärnenergi är en speciell form av energi. Den har militär och strategisk innebörd, är föremål för allvarliga restriktioner när det gäller miljön och befolkningarnas och anläggningarnas säkerhet samt har en politisk, reell och rentav känslomässig dimension. På egen hand kan den inte lösa utmaningarna på energiområdet eller de utmaningar som människor upplever i form av de klimatförändringar som EU:s medlemsstater för närvarande ställs inför, men den förblir oundviklig i många avseenden.

Euratomfördraget möjliggör nu lite valfrihet: De stater som så önskar kan utveckla denna sektor och denna teknik, där EU går i spetsen. De stater som inte vill kan inte bli tvingade att tillägna sig en kärnkraftssektor. Dessutom tillåter fördraget att de olika parterna samarbetar inom en befintlig ram på områden av gemensamt intresse.

Eftersom denna ram såsom den fungerar i dag tycks oss tillfredsställande röstade vi emot betänkandet. I betänkandet rekommenderas faktiskt att Euratom ska förvandlas till en särskild bilaga till EEG-fördraget med institutionella förfaringssätt som skulle beröva medlemsstaterna deras valfrihet. Dessutom skulle detta ske under inflytande av en energipolitik som kontrolleras i Bryssel, vilket vi anser inte bara saknar relevans utan även legitimitet. Energipolitiken måste vara medlemsstaternas och ingen annans ansvar.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Man har talat om kärnenergi som en av de energikällor som alstrar minst kol. Kärnklyvning betraktas dessutom som ett av de bättre sätten att möta klimatförändringen på, varvid sparande och effektivitet tillmäts sekundär betydelse.

Vi anser emellertid att energisparande, energieffektivitet och förnybara energikällor bör prioriteras inom all energipolitik. På detta område bör vi främja och genomföra mer offentlig forskning i syfte att få fram verkligt alternativ energi som motsvarar människors behov och kraven på en hållbar politik för utvecklingen av vårt samhälle.

Den tilltagande liberaliseringen av energisektorn, som stöds av ett EU som ger efter för de stora multinationella företagens intressen, undergräver människors rätt till säker energi till överkomliga priser. Med tanke på denna sektors betydelse för alla länders utveckling anser vi att den bör tillhöra den offentliga sektorn och vi är alltså emot dess privatisering.

Dessutom är vi bekymrade över det stöd för kärnenergin som betänkandet ger uttryck för med tanke på att de faror som är förknippade med framställning av denna form av energi – det vill säga faror för miljö och människor, faror för säkerheten i själva anläggningarna och reaktorerna samt de faror som är förknippade med bearbetning och transport av radioaktivt avfall – är välkända.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Betänkandet innehåller några märkliga påståenden. Till exempel noteras att ”32 procent av Europeiska unionens el i dagsläget kommer från kärnenergin, som enligt kommissionens meddelande … är en av de viktigaste koldioxidfria energikällorna i Europa och den tredje billigaste energikällan i Europa”. Sedan dras slutsatsen att ”EU i enlighet med Euratomfördraget bör försvara sitt industriella och tekniska ledarskap gentemot aktörer som kraftigt utökar sin verksamhet på kärnenergiområdet (såsom Ryssland och USA) och nya globala aktörer som dyker upp på kärnenergiområdet (såsom Kina och Indien) och som på medellång sikt kommer att bli konkurrenter till EU”.

Jag inser och tillstår att detta är ett alternativ med väldokumenterade problem, ett alternativ som väcker negativa reaktioner, men jag anser med hänsyn tagen till de kostnader som krävs, miljöpåverkan och de tekniska lösningar som innehåller de minsta riskerna att kärnenergin inte bör uteslutas när det gäller den framtida energiförsörjningen.

Enligt min uppfattning är det genom mångfald och teknisk innovation som vi måste finna svaren på de utmaningar som är aktuella på energiområdet och på områden som har anknytning till energin.

- Betänkande: Diana Wallis (A6-0156/2007)

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Eftersom Europeiska unionen också är en värderingsunion som ska värna om de mänskliga rättigheterna för varje individ inom unionen har vi valt att rösta ja till föreliggande betänkande.

Vi anser att detta är en rimlig avvägning mellan att påpeka vad vi anser vara etiskt-politiskt nödvändigt för en medlemsstat och att respektera medlemsländernas suveränitet.

Vi anser således att det är Danmarks skyldighet att ta medicinskt ansvar för dem som på danska statens order utförde arbeten som kan ha givit strålskador i samband med Thuleolyckan 1968.

- Betänkande: Alfonso Andria (A6-0090/2007)

  John Attard-Montalto (PSE). – (MT) Tack, herr talman! Jag ville tala om bostäder och regionalpolitik. Fördraget ger inte EU särskilda befogenheter när det gäller bostäder. Europeiska regionala utvecklingsfondens bestämmelser för 2007–2013 innebär emellertid att bostäder är stödberättigade i vissa fall. Mönstret för omröstningen var viktigt av fyra orsaker. Den första är den sociala dimensionen som innebär ett erkännande av det problem som finns i mitt eget land, nämligen bristen på anständiga bostäder till rimliga priser. Sedan är det miljöaspekten, som inbegriper en strategisk utveckling av bostäder i städerna snarare än den slags åtgärd som vidtogs i Malta med en utvidgning av utvecklingszonerna. Miljödimensionen innebär även energisäkerhet och rimliga priser för vatten och el. Detta står också i kontrast till det som händer i Malta, där priserna är skyhöga. Den fjärde dimensionen är integration, det vill säga en integrerad process i syfte att förbättra livskvaliteten i motsats till det som för närvarande händer i Malta i byn Marsaskala, där man bygger en återvinningsanläggning. Tack!

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. Vi röstade för betänkandet om bostäder och regionalpolitik. Det är positivt att betänkandet lyfter fram bostadspolitikens roll för att stärka social och territoriell sammanhållning. Bostadspolitiken är ett viktigt instrument för medlemsstaterna att motverka segregation, och rätten till en bostad är grundläggande.

Vi anser att bostadspolitiken är en viktig del av medlemsstaternas välfärdspolitik. I Sverige är allmännyttan en socialt motiverad företagsform, och den svenska hyreslagstiftningen är en social skyddslagstiftning. EU bör betrakta medlemsländernas bostadspolitik som en integrerad del av välfärdspolitiken och därmed undanta den från konkurrensregler gällande statsstöd.

Dessutom anser vi att EU bör definiera begreppet sociala bostäder brett, så att det även omfattar den svenska modellen med allmännyttiga bostäder.

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Bristen på anständiga bostäder till rimliga priser har direkt inverkan på medborgarnas liv, eftersom den begränsar deras förmåga att integreras i samhället liksom deras möjligheter att välja skola, utbildning och yrkesmässig utveckling.

Enligt min uppfattning är bostadsproblem inte begränsade till rena byggnads- och förvaltningsrelaterade frågor. De påverkas också i högsta grad av dålig stadsplanering, som resulterar i att vissa områden som utsätts för miljöskador – luft- och vattenföroreningar, buller, avfall, trafikstockningar osv. – och problem med offentlig service, tillgänglighet och säkerhet blir mindre och mindre attraktiva och sjunker ner i utarmning.

Inför problem med dåliga bostäder är det oftast de lokala myndigheterna som står i främsta ledet. Denna befogenhet har emellertid ännu inte blivit tillräckligt beaktad på europeisk nivå. Praktiskt samarbete måste därför inledas mellan olika nivåer, från lokal till europeisk nivå.

Som fransk ledamot av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet är det av avgörande betydelse för mig att alla européer har god tillgång till sociala tjänster, hälsovård och utbildning samt handel och offentlig förvaltning. Det är deras rättighet.

  Den Dover (PPE-DE), skriftlig. (EN) De brittiska konservativa ledamöterna lade ner sina röster i slutomröstningen om Alfonso Andrias betänkande.

Vi stöder många av betänkandets syften, och vi ser särskilt positivt på informationsutbyte om bästa praxis för bostadsbyggande och bostadsteknik som ett sätt att uppmuntra till energieffektivitet.

Vi insisterar dock på att bostäder och bostadspolitik ska regleras enligt närhetsprincipen och därmed är sådana frågor enbart nationsstaternas angelägenhet och måste så förbli.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Det gläder oss att vi har fått gehör för våra förslag, som fäster uppmärksamheten på vikten av subventionerade bostäder och ger prioritet åt problemet med de hemlösa i medlemsstaternas bostadspolitik.

Investeringar i subventionerade bostäder spelar en avgörande roll för att göra bostäder tillgängliga för många som annars inte skulle ha tillgång till fastighetsmarknaden, människor som normalt ser sina möjligheter att få en bostad stängda.

Subventionerade bostäder är ett sätt att bekämpa spekulation på fastighetsmarknaden, att säkerställa byggandet av sociala inrättningar och att främja en hållbar stadsplanering. I detta sammanhang kan stöd från strukturfonderna och åtgärder på regionalpolitisk nivå visa sig vara betydelsefulla faktorer.

Vi anmäler därför vår besvikelse över att vårt förslag att stödja bostadskooperativ inte togs med. Den modell som framställs i betänkandet fortsätter tyvärr att främja partnerskap mellan den offentliga och privata sektorn till nackdel för den kooperativa sektorn.

Efter att ha sagt detta vill jag framhålla att prioriteringen av frågan om de hemlösa i bostadspolitiken är livsviktig när det gäller att garantera anständiga bostäder för alla och för att effektivt bekämpa denna växande form av social utslagning.

När det gäller idén att på europeisk nivå fastställa kvalitetsindikatorer för att definiera begreppet ”lämplig bostad” är det nödvändigt att vi ”siktar högt”.

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. – (FR) Jag ser positivt på att Europaparlamentet är intresserat av den viktiga frågan om bostäder i Europeiska unionen. Detta är ett första steg, men det är ett steg som långt ifrån handlar om själva huvudfrågan: att garantera rätten till bostad för alla som lever i Europeiska unionen.

Det var nödvändigt att bekräfta denna rättighet i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som i dag åtminstone gör det möjligt för medlemsländerna att hjälpa de mycket fattiga. Detta är ett begränsat sätt att se på rätten till bostad – en rättighet som borde bli allmän och gälla för alla. Vad mera är, principen att låta konkurrensen breda ut sig på den inre marknaden har skadliga effekter på genomförandet av politiken för subventionerade bostäder, som är av avgörande betydelse i alla våra länder.

Jag är särskilt bekymrad över att insamlingen till Livret A – ett system som garanterar pågående finansiering till lågkostnadsbostäder – ifrågasätts i Frankrike. Vi anser därför att detta betänkande kräver ett nytt steg och att vi måste gå längre för att säkerställa att de krav som de specifika omständigheterna kräver tillgodoses genom bostadspolitiken.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Det här betänkandet tar upp det viktiga ämnet bostäder. EU har inte så stora befogenheter på detta område men man bör ändå ingripa när det är möjligt, som t ex genom Europeiska regionala utvecklingsfonden, för att se till att man tillhandahåller anständiga bostäder.

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. Idag har vi i Europaparlamentet röstat om ett betänkande som beskriver behovet av bostäder åt alla med rimlig kvalitet och rimlig hyra. För mig som liberal är det givetvis mycket viktigt att människor har tak över huvudet, men detta är en fråga som ska behandlas lokalt eller regionalt, inte på EU-nivå. Därför lade jag idag ner min röst.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. (NL) Om vi vill göra livskvaliteten i Europa verkligt hållbar är (subventionerade) bostäder ett viktigt medel. Det är rätt och riktigt att Andriabetänkandet om bostäder och regionalpolitik är utformat så att ämnet presenteras mot bakgrund av den europeiska sociala modellen, energipolitiken, sysselsättningen, städernas utveckling och den inre marknaden. Alla dessa ämnen täcker delvis varandra, låt vara med den spänning som detta oundvikligen innebär. När allt kommer omkring går dåliga bostäder och fattigdom hand i hand och fattigdomen ökar fortfarande. Bostadsmarknaden har genomgått stora förändringar de senaste åren på grund av tillgång och efterfrågan, men även på grund av sociala och demografiska förändringar i vårt samhälle. Bristen på subventionerade bostäder är massiv, trots att tillgången till bostad inte bara är en grundläggande rättighet utan även ligger till grund för regional utveckling, såväl i städerna som på landsbygden.

I betänkandet hänvisas uttryckligen till den sociala aspekten av boendet, den energifattigdom som ofta går hand i hand med den sociala situationen, och sysselsättningen som kan skapa hälsosamma, miljövänliga bostäder. I betänkandet behandlas även behovet av ett integrerat synsätt och ett mer fördjupat stöd till lokala regeringar. Fastän bostäder är och alltid kommer att vara en nationell angelägenhet borde förutsättningarna kunna garanteras på EU-nivå. Detta är syftet med detta betänkande och därför har det mitt fulla stöd.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Alfonso Andrias betänkande är viktigt för att föra upp frågan om bostäder på EU:s politiska dagordning. Eftersom allt fler människor utesluts från bostadsmarknaden måste vi göra allt vi kan för att finna lösningar på bostadsbristen. Om vi i samtliga 27 medlemsländer lär oss av varandra, delar med oss av bästa praxis och hittar gemensamma lösningar kan det hjälpa oss att lösa detta växande problem.

- Betänkande: Mieczysław Edmund Janowski (A6-0096/2007)

  John Attard-Montalto (PSE), skriftlig. (EN) Frågan om regionalpolitik berör den maltesiska ögruppen direkt. Jag anser att ett helt land och inte en del av det bör vara berättigat till regionstatus under vissa omständigheter. Detta bör utesluta att vissa avlägsna eller isolerade områden i samma land dessutom blir föremål för ytterligare stödåtgärder.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Att definiera ett så vagt begrepp som innovation och att beskriva det bidrag som detta begrepp har skänkt den ekonomiska utvecklingen är ingen lätt uppgift.

I detta betänkande presenteras, i överensstämmelse med många dokument från kommissionen och rådet, innovation som ett botemedel mot allt ont och som en ny modell för tillväxt, varvid innovation förväxlas med teknisk utveckling.

Även om betänkandet innehåller några förslag som vi instämmer i innehåller det varken ett avståndstagande från eller kritik av den nyliberala Lissabonstrategin med dess strävan att kommersialisera kunskap, forskning och utbildning. Långt därifrån förespråkas i själva verket (gemenskaps)patent, koncentration av forskningen till så kallade forskningscentrum, offentlig-privata partnerskap och en ohelig allians mellan företag med forskningscentrum och offentliga universitet. Det innehåller hänvisningar till det sjunde ramprogrammet men saknar kritik av programmets prioriteringar och de nedskärningar som gjordes inom den nuvarande budgetramen. Det finns antydningar om att kollektivtrafiken på regional och lokal nivå bör privatiseras och målet att använda strukturfonderna för att finansiera Lissabonstrategin lyfts än en gång fram.

Vi kunde därför inte rösta för detta betänkande.

Slutligen vill jag med hänvisning till de förslag som vi tidigare har lagt fram nämna behovet av att garantera tillgång till Internet via bredband i de mest avlägsna regionerna, vilket förs fram i betänkandet, låt vara i urvattnad form.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Det här betänkandet tar upp två nyckelområden inom EU:s verksamhet i kombination: regionalpolitik och innovativ kapacitet. Jag stöder föredragandens inställning.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Innovation och framtida regionalpolitik har avgörande betydelse för att EU ska bli den mest dynamiska kunskapsbaserade ekonomin före 2010. Föredraganden citerar nobelprisvinnaren professor Hunt som säger att av de 20 främsta universiteten finns bara tre i EU och dessa tre ligger i Storbritannien. Därigenom pekar han på att det behövs en mer strategisk inställning till att finansiera forskning vid EU:s universitet. Om vi vill ha innovation måste vi investera i Europas institutioner för högre utbildning.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. (PL) Jag röstar för betänkandet om den framtida regionalpolitikens bidrag till Europeiska unionens innovativa kapacitet.

Regionalpolitiken bör inom ramen för Europeiska unionens innovativa kapacitet kombinera gemenskapens sammanhållning med behovet av innovationsfrämjande åtgärder. Utan specifika lösningar kommer emellertid innovationer i allmänhet och Lissabonstrategins ambitiösa utmaningar i synnerhet bara att finnas på papperet. Goda exempel på detta är de resultat som enskilda länder har åstadkommit när det gäller att genomföra Lissabonstrategin. Vi bör komma ihåg att USA inte är EU:s enda konkurrent i dag och att länder som Kina, Indien med flera också ligger i startgroparna.

Resultaten av införandet av innovationsprincipen kommer först att bli synliga efter många år, och många av oss kommer då kanske inte längre att vara kvar här i parlamentet. Andra beslutsfattare kommer att skörda frukterna av det som kan bli en framgångsrik politik, varför beslut som fattas på detta område bör vara långsiktiga. Det är något som medborgarna väntar sig av oss.

- Förslag till resolution: RC-B6-0189/2007

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Vid en tidpunkt när arbetsrätten är föremål för debatt i Europaparlamentet och tretton år efter antagandet av direktivet om europeiska arbetsråd är antagandet av denna resolution en viktig förutsättning att bygga vidare på.

Som fransk ledamot av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet anser jag att det är nödvändigt att snabbt göra slut på de inkonsekvenser och motsägelser som finns i olika EU-texter när det gäller information till och rådslag med arbetstagare i syfte att förhindra missbruk från ohederliga företags sida.

Om anställda inte längre ska behöva hållas som gisslan i omåttliga omstruktureringsprojekt måste de tillåtas att i realiteten göra sin röst hörd i beslutsprocessen i företagens styrelser. Företagen måste förmås att handla ansvarsfullt och bestraffas om de inte gör det.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Det finns gällande direktiv om arbetstagares rätt till information och deltagande i samråd och om europeiska arbetsråd, och allt detta stipulerar att viss information ska lämnas till arbetstagarna, särskilt när det gäller företags ekonomiska och sociala frågor och beslut som leder till omfattande förändringar i fråga om arbetets organisation och anställningsavtal. Den bistra verkligheten är emellertid att dessa direktiv antingen helt enkelt inte följs eller när de följs detta ofta ändå inte kan garantera arbetstagarnas rättigheter – till exempel till anställning – i en oändlig process av utlokaliseringar, omstruktureringar, sammanslagningar och nedläggningar av företag, vilket har allvarliga ekonomiska och sociala konsekvenser.

Vi har länge förespråkat behovet av att garantera att arbetstagarna hålls fullt informerade och att deras fackliga organisationer tillåts delta i de viktiga besluten vid sådana tillfällen. Detta skulle förbättra rätten till information och ge reell delaktighet i beslutsfattandet och även omfatta rätten till veto, möjligheten att upphäva beslut om nedläggning av företag och rätten att sätta stopp för avskedanden.

Det är även nödvändigt med åtgärder som villkorar gemenskapens stöd till företagen med krav om investeringar och avtalsvillkor som garanterar en stabil och varaktig sysselsättning och hållbar ekonomisk utveckling. Det är också viktigt att vi avvisar ”flexicurity” och liberaliseringar.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Åtgärder för att arbetstagarna ska få bättre information och samråd krävs snarast. Nuvarande lagstiftning måste ses över och moderniseras och man måste se till att medlemsstaterna verkligen genomför gällande regler för information och samråd. Tillägget där kommissionen erinras om behovet av en sammanhängande industripolitik och den roll som arbetsmarknadens parter måste ha bör noteras.

  Marianne Thyssen (PPE-DE), skriftlig. (NL) I dag har parlamentet med stor majoritet antagit en resolution i vilken ny lagstiftning förordas när det gäller information till och samråd med de anställda. Tyvärr har det nu gällande direktivet inte ens införlivats i mitt land. Den belgiska regeringen har länge underlåtit att göra detta och det har faktiskt nyligen renderat den en fällande dom i EG-domstolen. När kommissionen lade fram detta förslag 1999 visade det sig snart att frågan var politiskt känslig. Trots detta kan den reduceras till det enkla kravet att alla anställda genom lämplig representation i en passande institution ska bli informerade och konsulterade om sitt företags åtgärder. Detta ligger både i de anställdas och företagets eget intresse. De instrument som används för att få denna ekonomiska demokrati och delaktighet till stånd kan naturligtvis variera med hänsyn till företagets storlek. Det är självklart att små och medelstora företag inte ska behandlas på samma sätt som multinationella företag. Detaljerna om hur dialogen mellan arbetsgivare och anställda ska genomföras är dessutom en fråga för arbetsmarknadens parter att besluta om, och i den resolution som vi har röstat om i dag ges dessa i själva verket stort ansvar i det hänseendet. Jag lägger stor vikt vid detta.