Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 10 maj 2007 - Bryssel

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: MORGANTINI
Vice talman

(Sammanträdet öppnades klockan 9.05.)

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

4. Anslagsöverföringar: se protokollet

5. Bostäder och regionalpolitik – Den framtida regionalpolitiken och innovation (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en gemensam debatt om

– betänkandet av Alfonso Andria, för utskottet för regional utveckling, om bostäder och regionalpolitik (2006/2108(INI)) (A6-0090/2007), och

– betänkandet av Mieczysław Edmund Janowski, för utskottet för regional utveckling, om den framtida regionalpolitikens bidrag till Europeiska unionens innovativa kapacitet (2006/2104(INI)) (A6-0096/2007).

  Alfonso Andria (ALDE), föredragande. – (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dag ser vi slutet på den resa som parlamentets initiativbetänkande om bostäder och regionalpolitik har genomfört och för vilket jag är föredragande. Arbetsgruppen Urban Bostäder inledde arbetet. Ordförande för den gruppen är min kollega Jean Marie Beaupuy och jag är dess viceordförande. Tack vare Europeiska stadgan om bostäder har arbetet tagit ett betydande steg framåt. Denna stadga presenterades och utarbetades av min kollega Alain Hutchinson och antogs av arbetsgruppen.

Först och främst vill jag varmt tacka mina kolleger och särskilt skuggföredragandena för deras betydelsefulla och viktiga bidrag. Jag är tacksam mot samordnarna och tjänstemännen som aktivt har samarbetat för att utarbeta betänkandet och som har bidragit med viktiga idéer och nyttiga ändringar. Endast tack vare den förståelse och den sunda och samarbetsvilliga inställning som alla har visat har det varit möjligt att i dag presentera en text som jag anser är välavvägd, men samtidigt innovativ. Jag hoppas att den kommer att få ett positivt gensvar av alla ledamöter.

Det arbete som företrädarna för Europeiska kommissionen, rådets tyska ordförandeskap och Europeiska investeringsbanken har utfört har verkligen varit givande. Vi upprättade mycket effektiva förbindelser med de sektorsförbund och icke-statliga organisationer som uppsökte mig.

Vidare vill jag uttrycka min tacksamhet mot föredragandena för yttrandena, Flo Clucas från Regionkommittén och Angelo Grasso från Ekonomiska och sociala kommittén, för deras stora engagemang och utmärkta texter. Jag vill även tacka dem som har deltagit i det viktiga arbetet med utformningen av betänkandet, nämligen Anu Ahopelto, gruppens tjänsteman, Agneszka Kunat, tjänsteman från utskottet för regional utveckling och min assistent Valentino Izzo.

Innan vi går vidare till nästa text anser jag det nödvändigt att klargöra vilka metoder som använts. Beredningsområdet som jag hade beslutat mig för när jag inledde arbetet med detta initiativbetänkande var att föra upp debatten om bostadspolitik på EU-nivå samtidigt som jag var medveten om de nuvarande problemen. Det är väl känt att fördraget inte tillskriver EU några specifika befogenheter på detta område. I artikel 7 i ERUF-förordningen för programperioden 2007-2013 förutses möjligheten att använda gemenskapsmedel för att stödja projekt som gäller bostadsförsörjning, dock i ett begränsat antal fall och endast i de nya medlemsstaterna. Det ska också sägas att en stor del av den europeiska politiken som exempelvis politiken för energi, miljö, transport, säkerhet, kultur samt socialpolitiken har ett betydande, om än indirekt, inflytande på bostadskvaliteten.

Därför kan inte bostadsfrågan ses som en enskild fråga. Jag ville därför välja en övergripande strategi i initiativbetänkandet och se bostadsfrågan i ett vidare perspektiv för hållbar stadsutveckling med nära samband till den sektoriella och övergripande politiken på de områden som jag nyss nämnde.

Betänkandet har därför utformats kring två huvudsakliga aspekter. Den sociala aspekten som handlar om sambandet mellan bostadsstandarden, försämringen av städerna och den sociala utestängningen, samt miljöaspekten som har att göra med frågor som sträcker sig från energislöseri till brist på byggsäkerhet och från det offentliga rummets kvalitet till skydd mot hydrogeologiska och seismiska risker. Vid sidan av dessa två finns en tredje aspekt – även om ordvalet inte är det bästa – och det är behovet av samordning på tre nivåer, nämligen den horisontella som går igenom EU:s politik för de olika sektorerna, den vertikala som går genom de olika regeringsnivåerna samt en länk mellan de offentliga och privata enheter som arbetar inom bostadssektorn.

Av de viktigaste frågorna vill jag nämna ett par som är grundläggande.

Rätt till en bostad. Om parlamentet, vilket jag hoppas, ger klartecken till detta initiativbetänkande innebär det att man för första gången erkänner rätten till en anständig och överkomlig bostad som en grundläggande rättighet.

Bostadsstandard. Den text som utskottet för regionalpolitik antog den 20 mars handlar om att förbättra bostadsstandarden och att fastställa kvalitetsnormer. Den handlar även om rätten till god bostadskvalitet. Detta är ämnet för ett av de viktigaste ändringsförslagen som vi röstar om i dag.

Lämpliga resurser. Budgetbegränsningar har minskat tillgången på offentliga medel för statsinvesteringar medan den administrativa decentraliseringen och regionaliseringen i många länder samtidigt har ökat städernas befogenhetsområden.

Således måste de lokala myndigheterna få lämpliga finansiella instrument. Vidare måste man se till att rätten till en bostad fullständigt och effektivt kan utnyttjas samt att en lämplig bostadspolitik och, mer allmänt, en politik för stadsutveckling kan utarbetas med hjälp av dessa finansiella instrument. Parlamentet begär att rätten till hjälp att få en bostad förstärks och uppmanar att man särskilt tillmötesgår de unga.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN), föredragande. – (PL) Fru talman! Jag har äran att presentera initiativbetänkandet från utskottet för regional utveckling om den framtida regionalpolitikens bidrag till Europeiska unionens innovativa kapacitet.

EU har två grundläggande mål för regionalpolitiken, nämligen att stärka sammanhållningen på alla håll och att stödja och organisera åtgärder som främjar innovation. Slutsatsen att i princip allt som sker i EU sker i en region, stad eller by är inte en truism. Därför är det inte här, det vill säga inte bara i Bryssel eller Strasbourg för att vara exakt, som vår framtid skapas. Cirka två tredjedelar av EU-rätten genomförs i dag på regional och lokal nivå.

Utskottet för regional utveckling hade en mycket fruktbar diskussion om detta betänkande och det riktas till medlemsstaterna, Europeiska kommissionen och framför allt till de regionala och lokala myndigheterna. Det riktas även till andra organ som kan fungera som effektiva och flexibla förmedlare av innovation, i synnerhet akademiska institutioner, forskningscenter samt små och medelstora företag. Regionalpolitik får inte endast användas för att godkänna projekt och förvalta strukturfonder på ett mer eller mindre tillfredsställande sätt. Den måste även bidra till att förbättra EU:s innovativa kapacitet. Denna kapacitet bör ses som en kompletterande åtgärd inom områden som forskning och teknik, lag och finans, ekonomi och handel, förvaltning och administration, energi och miljö, utbildning, sociala frågor, hälsa och kultur. Åtgärder ska med andra ord vidtas över hela linjen. Vi har oändliga möjligheter att göra något nytt, något bättre. Jag vill kraftigt understryka att samtliga dessa ändamål har en regional aspekt. Åtgärderna som vidtas ska bidra till en verklig sammanhållning inom EU och ska vara ett bevis på samordnad och hållbar tillväxt och solidaritet inom EU, företeelser som ofta nämns här. Syftet är även att minska den nuvarande och tydliga obalansen mellan tillväxtnivåerna i vissa delar i EU.

Vi ska också komma ihåg att en väl genomförd regionalpolitik främjar innovation. Innovation främjar i sin tur ökad tillväxt. Därigenom åstadkoms en mycket lönsam symbios.

Jag vill inte upprepa innehållet i mitt betänkande. Jag vill emellertid tacka alla dem som har bidragit till att skapa det. Tack till mina kolleger i Bryssel, Strasbourg och i Polen. Jag vill tacka alla ledamöter i utskottet och särskilt samordnaren för den givande debatten och för de ändringsförslag som lades fram. Jag vill tacka företrädarna för Europeiska kommissionen, Regionkommittén och ordförandeskapet. Liksom när det gäller Andriabetänkandet har alla bidrag har varit mycket konstruktiva.

Vi måste vara medvetna om att endast 21 av EU:s alla regioner, med andra ord färre än 10 procent, spenderar mer än 3 procent på forskning och utveckling. Därför måste vi investera mer på regional nivå för att genomföra Lissabonstrategin om vi vill att den ska genomföras.

Ytterligare en punkt som jag vill att ni uppmärksammar är frågan om allmän och lika tillgång till utbildning på alla nivåer, även doktorandnivå. Detta är nyckeln till EU:s fortsatta tillväxt.

I går talade Nobelpristagaren Timothy Hunt i parlamentet. Han uttryckte sin oro över att av de tjugo bästa universiteten i världen är femton amerikanska, ett är japanskt, tre är brittiska och ett är schweiziskt. Detta är ett meddelande till EU om vad vi måste uppnå. Billig tillgång till Internet spelar också en mycket viktig roll här liksom finansinstrument, landsbygdsområden samt kriterier för regional innovation.

Under tiden är andra klarvakna. Medan vi diskuterar denna fråga föds 25 000 nya medborgare i Kina och 31 000 barn föds varje dag i Indien. Samtidigt minskar antalet EU-medborgare. Innovation måste för oss även omfatta familjefrågan. Låt oss inte slösa tid, pengar eller energi. Låt oss finna lösningar. Det är inte lätt, men ingen har heller sagt att vi bara ska lösa lätta problem.

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag kommer att försöka fatta mig kort, men frågorna är synnerligen viktiga och jag vill gärna yttra mig om båda betänkandena.

Jag vill inledningsvis säga att jag ser mycket positivt på denna möjlighet att fortsätta den interinstitutionella dialogen om era initiativbetänkanden. De kommer att spela en betydelsefull roll för hur vi tänker oss utformningen av den framtida politiken.

När det gäller Alfonso Andrias betänkande instämmer jag i hans bedömning att allvarliga bostadsproblem kommer att uppstå i många stadscentrum i Europa. Vi förhandlar för närvarande om sammanhållningsprogram med samtliga medlemsstater, och vi kan konstatera att alla nya medlemsstaters nationella strategier och operationella program innefattar åtgärder som syftar till upprustning av de panelhus och flerfamiljshus som uppfördes i dessa länder under 1970- och 1980-talen. Vi har hittills tagit emot 340 av 444 operationella program, och vi bedömer att cirka 900 miljoner euro har avsatts för infrastrukturen för bostäder inom dessa program.

Jag håller även med Alfonso Andria om att vi måste göra mycket mer för missgynnade städer och stadsdelar. I förhandlingarna med medlemsstaterna uppmanar vi faktiskt både dem och regionerna enträget att ägna särskild uppmärksamhet åt denna fråga i alla EU:s medlemsstater. Det förefaller som om de flesta har anammat denna tanke.

Vi förfogar redan över de preliminära beräkningarna av hur mycket pengar som kommer att investeras i olika projekt. För förnyelse av städer och landsbygdsområden kommer det att handla om mer än 8 miljarder euro under de kommande åren. Drygt 4 miljarder euro kommer att satsas på att främja miljövänliga stadstransporter, och för upprustning av industriområden och förorenade områden kommer över 3 miljarder euro att investeras under perioden 2007–2013.

Det finns även två inslag i programmen som vi bedömer som mycket viktiga, och vi kommer att gå igenom dem noggrant i samband med förhandlingarna, eftersom vi anser att de är väsentliga för att programmen ska bli framgångsrika. Först och främst måste vi, vilket ni också föreslår, beakta frågan om partnerskap. Av våra utvärderingar framgår klart – och jag hoppas att ni håller med mig – att programmen får en betydligt bättre genomslagskraft när de utformas och därefter genomförs med inriktning mot lokalsamhället.

För det andra beaktar vi också i hög grad behovet av en integrerad strategi, något som jag anser har varit mycket framgångsrikt i tidigare initiativ för städerna. Vi vill att förhandlingarna ska leda till att de problem som de utsatta stadsområdena drabbas av verkligen ska åtgärdas på ett integrerat sätt och innefatta såväl olika politiska åtgärder och sektorer som krav på deltagande på alla nivåer av samhällsstyrning, från medborgarna till de politiskt ansvariga.

Jag stöder även förslaget att främja utbyte av bästa praxis i såväl bostadsfrågor som när det gäller hållbar stadsutveckling i allmänhet. Jag är övertygad om att regioner och städer har mycket att lära av varandra i fråga om att uppnå balans mellan behovet av bostäder, demografiska trender och trender inom stadsutveckling. Vi har därför i det nya initiativet ”Regioner för ekonomisk förändring” möjliggjort inrättandet av ett nätverk som syftar till att utveckla hållbara och energieffektiva bostadsbestånd, och vi hoppas att detta nätverk kommer att vara i funktion före årsslutet.

Jag vill säga några ord om ”Jessica”, eftersom vi har åstadkommit en hel del under de senaste veckorna, vilket bidrar till att avsevärt öka möjligheterna till en effektiv bostadsfinansiering inom hela EU. Detta initiativ genomförs i samarbete med Europeiska investeringsbanken (EIB) och Europarådets utvecklingsbank (CEB). EIB har redan utsett en grupp där i dagsläget sju experter ingår. Mellan åtta och tio tjänstemän från EIB kommer så småningom att ingå. Vi har också tillsammans med samtliga berörda medlemsstater inlett utvärderingen av Jessica. De inledande mötena med Grekland och Polen har redan ägt rum, och andra beräknas äga rum under de kommande veckorna.

Vi vill följaktligen att en så omfattande utvärdering som möjligt av behoven ska genomföras under hela året, men vi vill också att mötena och betänkandena ska bidra till att vi kan bestämma vilka projekt och förslag till insatser som är bäst lämpade att finansieras genom Jessica, det vill säga vilka åtgärder som är nödvändiga i ett antal medlemsstater. Det kommer som vi ser det att krävas ny lagstiftning, liksom en hel del organisation.

När det gäller Mieczysław Edmund Janowskis betänkande om innovation är sammanhållningspolitiken en av de sällsynta politiska åtgärder i Europa där olika sektorsstrategier integreras inom ramen för en övergripande utvecklingsstrategi. Sammanhållningspolitiken kan i och för sig innebära att skräddarsydda lösningar tillhandahålls för varje enskild region eller varje enskilt territorium, men den är samtidigt helt och hållet beroende av samordning och samverkan med alla andra politikområden inom EU och på nationell nivå. Vi har därför förstärkt kommissionens samordningsmekanism under perioden 2007–2013. Denna politik har i realiteten kommit att betyda att många olika prioriterade frågor inom EU har samlats under ett tak, och forskning och utveckling, liksom innovation, är kanske de bästa exemplen på denna nya strategi.

Vi har institutionaliserat de nya samverkansåtgärderna mellan sammanhållningspolitiken, det sjunde ramprogrammet och ramprogrammen för konkurrenskraft och innovation. I de båda sistnämnda programmen tas särskild hänsyn till de speciella förhållandena i de regioner som utvecklas långsammare, vilket inte skett tidigare, medan sammanhållningspolitiken kommer att medföra en betydande ökning av bidragen till forskning och utveckling och inte minst till innovationsverksamheter.

Vi samarbetar också med två andra kommissionsledamöter om ett meddelande som ska innehålla exakt information samt råd om hur samtliga resurser inom de olika programmen kan kombineras för att öka också dessa programs genomslagskraft. Meddelandet kommer att antas i juli.

Som ni vet har kommissionen dessutom satsat på ökad samordning mellan våra politikområden och de nationella politikområdena när det gäller såväl innovation som Lissabonprioriteringarna i allmänhet. Detta sker genom den årliga rapporteringen och genom mekanismen för intern samordning mellan de båda politikområdena i varje enskild medlemsstat.

Vi har även infört en indelning i kategorier av olika typer av investeringar, som innebär att vi kan se hur mycket som kommer att satsas på innovation och därefter övervaka hur investeringarna utvecklas under perioden som helhet.

Jag är helt enig med er om kärnpunkten i betänkandet, där det sägs att innovation bör få en allt större plats i EU:s sammanhållningspolitik, eftersom vi i dagsläget inte kan uppnå sammanhållning utan investeringar i innovativ kapacitet i Europa inom samtliga sektorer och typer av territorier. Vi gör detta genom att investera i både mänskligt kapital och regional konkurrenskraft. Det är mycket glädjande att medlemsstaternas reaktioner på dessa krav är ytterst positiva, och vi vet redan hur mycket som kommer att investeras i innovation under kommande år.

Vi förbereder också höstens meddelande från kommissionen, där det i detalj framgår i vilken utsträckning innovation har fått genomslag i de operationella programmen.

Det är min förhoppning att vi inom en mycket snar framtid kommer att ha regionala innovationsstrategier i alla regioner i Europa. Jag anser att vi mycket snart kommer att uppnå detta mål.

Till sist framhöll ni mycket klart behovet av att underlätta framför allt mikroföretagens och de små och medelstora företagens tillgång till finansiering. Jag instämmer helt i att detta är nödvändigt. Som ni vet har vi som ett led i detta utvecklat ”Jeremie”, men vi håller också på att ta fram en handlingsplan för mikrokrediter i kombination med övriga tjänster inom kommissionen. Här siktar vi både på att öka tillgången på kapital och på att utveckla mentorskapstjänster och reformera de nationella, institutionella och rättsliga ramarna för att på ett mer effektivt sätt stödja denna typ av kreditmöjlighet för småföretagen.

  Lambert van Nistelrooij, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Fru talman! Globalisering och mer konkurrens på global nivå kräver nya svar. Innovation och regionalpolitik kan tillsammans åstadkomma detta. Kunskapsekonomin behöver europeiska investeringar som är mer långtgående än asfalt och betong. Den behöver nya hjälpmedel och det är här som agendorna från Lissabon och Göteborg är viktiga.

Detta är också temat i Janowskis betänkande som vi debatterar här idag. I betänkandet anges mycket tydligt hur detta kan uppnås: regionala kluster för aktiviteter, specialisering, forskning och utveckling som är inriktade på hållbarhet och sysselsättning. Kort sagt kräver globaliseringen en sammamhållningspolitik där en högre växel lagts i för regional spetskompetens på alla områden. Fokusering är nyckelordet. Som kommissionsledamot Hübner helt riktigt sa alldeles nyss är detta ett sätt att ge ett viktigt bidrag till den ekonomiska tillväxten och konkurrensen. Detta sätter innovation i centrum för regionalpolitiken och jag delar också hennes uppfattning att ett av kraven för att få stöd bör vara att regionerna utvecklar en innovationsstrategi av detta slag.

Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill ta tillfället i akt att i samband med den fjärde sammanhållningsrapporten föra en debatt med utgångspunkt från vad Mieczysław Edmund Janowski har sagt. Det handlar om en integrerad och bättre användning av strukturfonderna och sammanhållningspolitiken. Mer än 300 miljarder euro kommer att frigöras under de kommande åren, vilka kan användas till att visa vad det europeiska mervärdet är värt, inte minst med tanke på framtiden.

Jag vill avsluta med att säga att regionalpolitiken till följd av detta kan bli mer synlig, inte minst i debatten om halvtidsöversynen och kommissionens ekonomiska bedömning av Lissabonagendan i slutet av detta år. Det är tillfällen då vi tillsammans med kommissionen vill rikta särskilt fokus på framtiden och den ökade konkurrenskraften. På PPE-DE-gruppens vägnar kommer Jan Březina att diskutera det andra viktiga betänkandet, Alfonso Andrias betänkande, om en stund.

  Alain Hutchinson, för PSE-gruppen. – (FR) Fru talman! Jag hoppas att det faktum att de båda betänkandena överraskande nog behandlas samtidigt inte innebär att man vill minska betydelsen av ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och som jag är mycket engagerad i, nämligen bostäder. Om jag minns rätt är det första gången som parlamentet kommer att rösta om ett betänkande som rör bostäder i Europeiska unionen. Jag vill med en gång tacka parlamentsledamot Alfonso Andria för hans konstruktiva och användbara arbete.

Till en del personers förvåning lever miljoner EU-medborgare för närvarande under osäkra villkor på grund av svårigheten, eller man kanske bör säga omöjligheten, att hitta någonstans att bo – ett förhållande som är oacceptabelt med tanke på att vi har en demokratisk modell som vi ofta är så stolta över. Detta är därför ett viktigt ögonblick.

Garanterad tillgång till en anständig bostad till rimligt pris för alla är ett mål som bör uppfyllas om vi t.ex. vill att Lissabonstrategin ska ha framgång. Faktum är att innehav av bostad är en tydlig förutsättning för att kunna avsluta sin utbildning och få ett arbete. Även om bostäder strikt talat inte är ett av EU:s behörighetsområden är det helt klart att det är en avgörande faktor som bör beaktas om vi vill fullfölja vårt mål med social, ekonomisk och miljömässig sammanhållning.

I detta sammanhang är jag glad över att kunna betona att i väntan på 2009 års översyn av bestämmelserna inom sammanhållningspolitiken begärs det i betänkandet att debatten inleds på nytt om att utvidga tillträdet till strukturfonderna för alla medlemsstater i syfte att renovera de allmännyttiga bostäderna – och sedan förra reformen av dessa fonder har de medlemsstater som anslöt sig till EU efter den 1 maj 2004 fått tillträde till dem.

Slutligen vill jag betona att parlamentsledamöterna måste vara lyhörda för EU-medborgarnas oro, varav ett ganska stort antal anser - det må vara rätt eller fel - att EU-institutionerna finns på ett alltför stort avstånd från dem. I och med Alfonso Andrias betänkande om bostäder är det som om vi kommer in i miljoner européers hem. Om vi dessutom instämmer i det förslag som finns i betänkandet om att parlamentet ska ta initiativ till att utarbeta en europeisk stadga om bostäder eller en förklaring om betydelsen av den grundläggande rätten till anständig bostad till rimligt pris för alla, är jag övertygad om att vi kommer att lyckas sända en stark signal till allmänheten som kan skapa en närmare kontakt mellan EU-medborgarna och ett EU som sätter deras vardagsbekymmer i centrum.

(Applåder)

  Jean Marie Beaupuy, för ALDE-gruppen. – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst vill jag att ingen ska tvivla på att min grupp naturligtvis kommer att ge starkt stöd till Alfonso Andrias och Mieczysław Edmund Janowskis betänkanden.

Fru kommissionsledamot! Jag var mycket tydlig i början när jag sa att ni hade beaktat ledamot Mieczysław Edmund Janowskis uppmaningar rörande innovation. Jag fick inte samma känsla när jag lyssnade till er. Låt mig få tala om vad jag tänker, eftersom vi har nära relationer och berättar för varandra vad vi tänker. Ni svarade på frågan om städer, men ni talade inte riktigt om bostäder.

En bostad – och ledamot Alain Hutchinson har nyss talat i dessa termer – är i Maslows behovshierarki alla människors näst viktigaste behov. Behovet av mat kommer direkt efter behovet av skydd. En bostad är grundläggande för varje människas skydd. Bostäder är därför en fråga som kommer upp i alla länder när det är lokala eller nationella val, även om man måste medge att den tar sig många olika uttryck. Vi har sett detta i Frankrike med de hemlösa, och vi ser det i alla andra länder där de många olika faktorerna omfattar problem som rör byggande, städers utbredning, finansiering o.s.v.

Bland de olika faktorer som ska beaktas finns det en som jag skulle vilja ägna några sekunder åt att belysa. Den framkommer i Andrias betänkande, men enligt min åsikt har den inte betonats tillräckligt, och det är frågan om finansiering. Vi ser hur markpriserna har stigit världen över, vilket har gjort att stadsbor har fått söka sig allt längre bort för att få någonstans att bo. Med andra ord slösar de tid varje dag på att resa mellan hemmet och arbetet och lägger en stor del av sin budget på resekostnader. Det innebär att de varje dag förorsakar mer luftföroreningar och att antalet sociala problem ökar för varje dag. Det jag försöker säga är att frågan om bostadskostnader är relevant för oss.

Mot bakgrund av denna situation innehåller Alfonso Andrias betänkande en begäran om att en undersökning ska genomföras. De flesta ledamöter i vår arbetsgrupp och utskottet för regional utveckling begär inte att Europeiska kommissionen eller Europeiska unionen ska ta ansvar för bostäder som inte ligger inom deras behörighetsområde. Det vi omedelbart begär, fru kommissionsledamot, är att vi med hjälp av kommissionens enheter kanske kan få en klarare bild av vilka som har ansvar. Vilket ansvar har var och en – regionerna, distrikten och Europa som helhet? Var finns bostadsorganisationernas ansvar? Vilket ansvar har de finansiella organen och alla andra berörda aktörer? Den undersökning som avses är absolut grundläggande för att vi ska veta vem som gör vad. Tack vare de undersökningar ni genomför och det arbete ni gör förväntar vi oss någon form av klarläggande inom de närmaste månaderna, men vi måste också komma ihåg att många olika enheter inom kommissionen – miljö, transporter etc. – har parallella intressen i bostadsfrågorna.

Slutligen, och för att avrunda det hela, kan ni vara säker på att jag och ledamöterna i arbetsgruppen och utskottet för regionalpolitik, stolta som vi är idag över att ha fått Alfonso Andrias betänkande, inte har för avsikt att stanna vid detta, utan är fast beslutna att göra betydligt fler framsteg i bostadsfrågan på EU-nivå.

(Applåder)

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Jag vill ta till orda i denna debatt för att belysa två frågor.

Först och främst definieras bostäder i Europeiska stadgan om bostäder som en basprodukt och en grundläggande social rättighet, vilket är en grundläggande del av den europeiska sociala modellen. Det är därför bra att Europeiska regionala utvecklingsfonden mellan 2007 och 2013 kommer att ge möjlighet till stöd för bostadssektorn i medlemsstaterna där behoven av bostäder är stora, särskilt för den yngre generationen. Den svåra situationen på bostadsmarknaden i dessa länder förvärras av det faktum att det har skett en plötslig ökning av huspriserna, och den motsvarar flera dussin procent per år, som ett resultat av den objektiva processen att utjämna huspriserna i de gamla och nya medlemsstaterna.

För det andra är regionalpolitikens inflytande på innovation i Europeiska unionen begränsat på grund av de små möjligheter till finansiering som både unionen och medlemsstaterna ger. Hela unionens budget är knappt 1 procent av unionens BNP, varav mindre än 10 procent är öronmärkt för forskning och utveckling. Utgifterna på detta område i medlemsstaterna uppgår dessutom till endast 2 procent, medan de mest utvecklade länderna i världen spenderar detta belopp många gånger om. Till följd av detta ökar klyftan på detta område istället för att krympa. För att avsevärt öka utgifterna på detta område behöver Europeiska unionen göra ytterligare insatser. Vi behöver också ytterligare medel från de nationella budgetarna, finansiering av innovation från regionala och lokala budgetar samt bidrag från den privata sektorn.

  Gisela Kallenbach, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Jag ska nu tala om Alfonso Andrias betänkande medan min kollega senare kommer att tala om Mieczysław Edmund Janowskis betänkande. Båda föredragandena och deras kamrater i arbetsgruppen Urban-Bostäder förtjänar ett varmt tack för deras mod att ta det stora klivet från subsidiaritetsprincipen till ett större europeiskt perspektiv i frågan.

Samarbetet har varit utmärkt och sträckt sig över partigränserna, och det har gett resultat i form av ett förslag till ett förfarande som belyser vad som är avgörande för städers och regioners utveckling, nämligen rätten till lämpligt och anständigt bostadsutrymme, och bestämmelserna om bostadsutrymme för de invånare som behöver det som en del av stödet till sociala bostäder kommer fortfarande att vara medlemsstaternas, de lokala myndigheterna och distriktens ansvar.

Vilka skäl finns det då att inte bemöta liknande problem och oro över hela Europa genom att införa europeiska lägsta sociala standarder och bostadsstandarder i hela EU vilket i slutändan påverkar människors livskvalitet? I detta initiativbetänkande försöker man ta reda på detta och under förfarandet uppmanas kommissionen och rådet att vidta åtgärder.

Jag har noterat de uppmuntrande positiva reaktionerna – trots den inledande oviljan – från Regionkommittén samt kooperativ och hyresgästföreningar, vilka välkomnar det europeiska mervärdet och yrkar på en gemensam förklaring om bostäder som starkt ska betona nationens ansvar och uppmuntra till tillämpning av standarder över hela Europa med hjälp av EU:s stödinstrument.

Avslutningsvis ber jag er, fru kommissionsledamot, att verkligen engagera er för att se till att detta återspeglas i åtgärdsprogrammen, för jag tycker att det är beklagligt att gårdagens presskommuniké om undertecknandet av Tysklands nationella ramprogram inte innehöll några hänvisningar till hållbar utveckling i städerna eller partnerskapsprincipen.

  Pedro Guerreiro, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Jag vill kommentera Alfonso Andrias betänkande som innehåller punkter som förtjänar vårt stöd.

Bostadspolitik är nationell politik och som sådan är det medlemsstaternas ansvar att göra allt de kan för att garantera rätten till anständiga bostäder för sina medborgare. Enligt artikel 65 i Portugals konstitution har alla medborgare och deras familjer rätt till en bostad av lämplig storlek, som är hygienisk och bekväm och som erbjuder personligt utrymme och privatliv för familjen. Denna rättighet är en avgörande faktor för delaktighet och social integration och en nödvändig förutsättning för att garantera att detta grundläggande behov för människors utveckling uppfylls för alla medborgare.

Frågan om bostäder i gemenskapens regionalpolitik har fått ett nytt sammanhang i EU med 27 medlemsstater. Vi får inte glömma att strukturfonderna, trots att de i ökande omfattning kan bidra till upprustning av städer, vilket uppnåddes genom ett gemenskapsinitiativ, är utformade för att garantera regelbundna investeringar och dra fördel av positiva externa faktorer som ger den ekonomiska utvecklingen ett uppsving som t.ex. investeringar i grundläggande infrastruktur och förstärkning av arbetskraftens kompetens. Med detta sagt anser vi att strukturfonderna kan spela en viktig roll för att stödja integrerade projekt i syfte att främja sociala, allmännyttiga eller kooperativa bostäder, som antingen kan köpas eller hyras till rimliga kostnader, med subventionerade sociala inrättningar som syftar till att förnya städerna, bidra till social sammanhållning och främja städernas utveckling. Det finns därför återigen ett behov av ökad finansiering från gemenskapens budget för sammanhållningspolitiken och behov av att mobilisera andra finansiella instrument som t.ex. Europeiska investeringsbanken.

  Hélène Goudin, för IND/DEM-gruppen. – Fru talman! EU:s struktur och sammanhållningspolitik uppvisar stora brister. Därför bör dess existens starkt ifrågasättas, främst av tre skäl. För det första är dessa insatser konstgjord andning som inte alls leder till en långsiktig och hållbar utveckling. Vi måste acceptera att omvärlden förändras till följd av globaliseringen. Den som är konkurrenskraftig idag kan vara ute ur spelet imorgon.

Det andra skälet rör finansieringen. Pengar går från de fattiga i rika länder till de rika i fattiga länder. Detta är inte heller acceptabelt.

För det tredje och sista är reglerna för vart strukturmedlen får gå alldeles för rigida och snäva. Medlemsstaterna, regionerna och de lokala myndigheterna får därför problem med att kunna använda pengarna där de verkligen behövs. Förhållandena i EU:s medlemsstater är vitt skilda. Därför är den nuvarande politiken inte hållbar. Jag anser därför att strukturpolitiken ska åternationaliseras.

  Carl Lang, för ITS-gruppen. – (FR) Fru talman! Det Alfonso Andria säger i betänkandet är helt rätt. Bostäder är ett stort ekonomiskt och socialt problem.

I Frankrike bor mer än 5.5 miljoner människor i undermåliga bostäder. Dessutom är hyror och räntebetalningar en stor börda för de franska familjernas budget. Det är dock tydligt att lösningen inte finns i gemenskapens strukturfonder. För det första skulle det innebära att skattebetalarnas pengar skulle fördelas på ett beklämmande begränsat sätt. För det andra skulle franska regioner som t.ex. Nord-Pas-de-Calais knappast alls få del av ett sådant stöd, trots att regionen är drabbad av arbetslöshet, sociala problem och sjunkande köpkraft. Faktum är att distrikten i franska Hainault sedan sju år tillbaka inte får något stöd enligt mål 1 och EU i Bryssel fortsätter att minska de medel som öronmärks för våra regioner.

Om alla fransmän ska få anständiga bostäder måste en bostadspolitik som grundas på två principer införas i Frankrike. Den första principen är frihet, och att äga sin bostad är nyckeln till det. För närvarande äger endast 57 procent av hushållen sin bostad. För att öka denna siffra måste besparingsplaner för husköp och sparkonton få ett uppsving, räntefria lån ges till familjer och fastighetsskatten sänkas. Den andra principen är att länder ska kunna göra prioriteringar som är till fördel för deras egna medborgare, vilket skulle innebära att man i Frankrike kan ge franska medborgare företräde vid fördelning av allmännyttiga bostäder, inbegripet nödbostäder. Dessutom är det tydligt att politiska åtgärder som syftar till social återhämtning och att stimulera ekonomin kräver ett stopp för invandring från länder utanför Europa. Den exponentiella ökningen av invandringen ruinerar effektiva politiska åtgärder inom bostadspolitiken eller politiska åtgärder som syftar till att bekämpa arbetslösheten.

Det finns ytterligare en viktig förutsättning. EU i Bryssel måste upphöra med att utsätta Europas industrier för illojal internationell konkurrens, vilket medför social dumpning i stor skala. Faktum är att tid inte får gå till spillo för att bygga ett annat Europa – ett nationernas Europa som grundas på frivilligt samarbete mellan medlemsstaterna och företräde för gemenskapen, varvid man visar vederbörlig respekt för suveräniteten och nationernas identitet.

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Vid sidan av den obestridliga framgången i att stödja de mindre utvecklade regionerna i EU har strukturpolitiken också en del brister. Erfarenheten har visat att skattebetalarnas pengar inte alltid används på bästa sätt, nationella utvecklingsstrategier har inte alltid synergieffekter, enskilda länders operationella planer är inte alltid genomtänkta och resurserna leder inte alltid till förbättrad konkurrenskraft, ökad sysselsättning och hållbar utveckling.

Till de instrument som är avsedda att förbättra dessa förhållanden hör den så kallade Europeiska veckan i Bryssel, med andra ord Europeiska veckan för regioner och städer, som varje år arrangeras av kommissionen och Regionkommittén. I oktober genomförs dessa megaevenemang för femte året i rad. Återigen kommer tusentals regionala företrädare och tjänstemän att träffas i Bryssel tillsammans med hundratals talare och journalister medan massor med seminarier och otaliga cocktailpartys och mottagningar äger rum. Parallellt med dessa workshops och evenemang i Bryssel kommer enligt arrangörerna en rad evenemang att genomföras i hela EU med anknytning till Europeiska veckan och med inriktning på allmänheten för att sprida budskapet från denna vecka till regionerna och städerna.

Jag tvivlar starkt på hela arrangemanget och på om det är ett effektivt sätt att använda skattebetalarnas pengar för att förbättra regionalpolitiken. Undersökningar visar klart och tydligt att Europeiska veckan tidigare endast har uppfyllt förväntningarna hos knappt hälften av deltagarna. Dessutom har det aldrig offentliggjorts hur mycket detta veckolånga megaparty kostar. Jag hade inte räknat med att Danuta Hübner skulle tala om för oss precis hur många regionala möten våra skattebetalare går på. Fram till dess att vi klart och tydligt kan säga hur mycket strukturpolitikens marknadsföring och PR kostar, och kan jämföra kvaliteten på resultaten med kostnaderna för hela arrangemanget kommer vi att få berättigad kritik från allmänheten att Europeiska veckan i Bryssel inte är något annat än en fin utflykt till unionens huvudstad.

  Jan Březina (PPE-DE). – (CS) Fru talman, mina damer och herrar! Det betänkande om bostäder som vi behandlar är resultatet av mycket hårt arbete från föredragandens sida, som jag vill tacka tillsammans med hela utskottet för regional utveckling som har behandlat frågan mycket ingående. Med hänsyn till att betänkandets text på grund av ändringsförslagen alltjämt kan genomgå betydande förändringar är det kanske bäst att avvakta omröstningsresultatet innan man gör en slutgiltig bedömning. Men jag är glad över att nu kunna göra en grundläggande bedömning.

Det har från början varit tydligt att detta är ett känsligt politiskt område, och en fråga som kan bli explosiv. Det centrala i detta sammanhang är om bostadsfrågan bör tas upp på EU-nivå eller inte. Personligen vill jag säga att när det gäller denna fråga bör unionen i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen uttrycka sin uppfattning så lite som möjligt och då endast när unionens åtgärder kan tillföra ett mervärde i förhållande till medlemsstaternas. Konkret innebär detta stöd till renoveringen av höghus eller byggandet av hus för socialt utsatta grupper som funktionshindrade och unga familjer med barn. Så långt anser jag att betänkandet är ett användbart dokument som kan ge nya och välbehövliga impulser.

Under inga omständigheter får åtgärder på EU-nivå ersätta medlemsstaternas bestämmelser. Men jag fruktar att det är just detta som är betänkandets syfte, till exempel när man efterlyser ett system med kvalitetsindikatorer på EU-nivå. EU, och det gäller även Europaparlamentet, bör inte ta på sig fler rättigheter än de som följer av de grundläggande fördragen. Medlemsstaterna är garanter för rätten till bostad och bör så förbli, trots att bostadsfrågan från början kopplades samman med regional utveckling snarare än med socialt ansvar. I det här sammanhanget vill jag nämna kravet på att stärka rätten till bostad inom ramen för den sociala dimensionen i Lissabonstrategin, som enligt min uppfattning inte hör hemma i det här betänkandet. I Lissabonstrategin nämns inte bostäder, och vi bör inte ändra på det. Som skuggföredragande för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater välkomnar jag att det förhandlades om de centrala ändringsförslagen mellan grupperna och att det fanns en beredvillighet att korrigera uppfattningar som i början försvarades på det bestämdaste. Om den resulterande ordalydelsen återspeglar en anda av samförstånd mellan de största grupperna så anser jag att det är ett godtagbart resultat.

  Bernadette Bourzai (PSE). – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tala om Alfonso Andrias initiativbetänkande om bostäder och regionalpolitik. Jag vill först av allt gratulera honom till hans utmärkta arbete och gratulera den tvärpolitiska gruppen för bostäder till dess bedömning av strukturfondernas bidrag till bostadspolitiken i medlemsstaterna.

För min del som vald företrädare för en lantlig valkrets i ett bergigt område som människor håller på att lämna är jag mer intresserad av problemet med bostäder på landsbygden. Därför la jag fram två ändringsförslag på temat som delvis har antagits. I dag är jag följaktligen nöjd eftersom jag fruktade att bostäder endast sågs som ett tätortsproblem. För mig var det en fråga om att lyfta fram kombinationen av olägenheter på landsbygden – låga privata inkomster, spridd och ofta vanvårdad bebyggelse, otillräckliga kommunala eller privata hyresbostäder – och utmaningarna i fråga om att återuppliva landsbygden genom att nya befolkningsgrupper flyttar in. Därefter var det viktigt att framhäva den avgörande karaktären av åtgärder för att uppmuntra förvärv, återställande och renovering av gamla byggnader, att stödja allmänna och privata organisationer som erbjuder omfattande rådgivning och personligt stöd för att hjälpa enskilda eller fackfolk att etablera sig, och att förbättra tillgången på nya eller renoverade sociala, allmänna eller privata bostäder.

Initiativbetänkandet kommer i rätt tid när det gäller att lyfta fram den särskilda karaktären på bostadsproblemet i småstäder som går samman för att bilda regionala nätverk och som har en viktig roll för landsbygdens utveckling.

När det gäller Janowski-betänkandet talar jag för min kollega Brigitte Douay, som inte kan närvara här på förmiddagen. Hon vill framhålla att hon är mycket nöjd med det betänkande som antagits i utskottet för regional utveckling om den framtida regionalpolitikens bidrag till Europeiska unionens innovativa kapacitet. Hon välkomnar särskilt antagandet av ändringsförslagen om små och medelstora företag och deras roll i den innovation som äger rum på regional nivå, liksom ändringsförslagen om de särskilda kännetecknen i bergsområden och på landsbygden. Men hon anser att det är farligt att ändra ordalydelsen i punkt 14, som är resultatet av en kompromiss som vann ganska stor anslutning i de olika politiska grupperna och som inte borde ändras.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Fru talman! Tack för att jag har beretts tillfälle att yttra mig om Janowski-betänkandet.

Jag vill börja med att lyckönska Mieczysław Edmund Janowski till hans förtjänstfulla arbete och förtroendefulla samarbete. Detta är ett viktigt betänkande genom att en kartläggning görs av hur regionalpolitiken kan bidra till den innovativa kapaciteten inom EU. Det påstås ofta att innovation samt forskning och utveckling bör koncentreras till stadsområden, teknikkluster och områden där den kritiska massa kan uppnås som utgör en garanti för investeringar. I betänkandet klargörs däremot att innovation samt forskning och utveckling i själva verket bidrar till att förstärka de regionalpolitiska målen och underlätta sammanhållningen såväl mellan som inom regionerna. Det är min bestämda övertygelse att starka regioner bidrar till en stark nationell tillväxt. Det kan liknas vid pusselbitar som faller på plats och där det färdiga motivet är större än summan av delarna. Om några bitar fattas och den regionala utvecklingen och innovationen uteblir är också helhetsbilden ofullständig.

I betänkandet framhålls de små och medelstora företagens avgörande roll för uppkomsten av innovativ kapacitet inom EU och betonas nyttan av finansieringsinstrumenten Jaspers, Jeremie och Jessica. Medlemsstaterna uppmanas dessutom att öka den andel av BNP som avsätts för forskning och utveckling. En del medlemsstater anslår mer än 3 procent av sin BNP till forskning och utveckling, medan andra, som mitt eget land Irland, ligger långt efter med mindre än 1,5 procent. Som Mieczysław Edmund Janowski konstaterade i anslutning till några av de synpunkter som nobelpristagaren Tim Hunt delgav oss i går är det ställt utom varje tvivel att ökade investeringar i såväl utbildning och universitet som forskning och utveckling samt innovation är av avgörande betydelse om EU ska kunna konkurrera på världsmarknaden.

Avslutningsvis gladde det mig mycket att tidigare höra kommissionsledamoten säga att kommissionen kommer att informera om hur man kan skapa samverkanseffekter genom att kombinera resurser från olika program. Detta är en viktig förutsättning för att regional utveckling ska främjas. Det gladde mig också att kommissionen kommer att övervaka hur investeringarna i innovation utvecklas. Förhoppningsvis kommer övervakningen att leda till att lämpliga åtgärder vidtas.

  Seán Ó Neachtain (UEN). – A Uachtaráin, tá sé rí-thábhachtach go bhfaigheadh grúpaí atá curtha fútha i gceantair imeallacha, in Éirinn agus ar fud na hEorpa, sciar den airgead atá ar fáil faoin gClár Taighde, Teicneolaíochta agus Gnóthaí Forbartha.

Ba mhaith liom comhghairdeas a dhéanamh leis an Uasal Janowski as ucht a chuid oibre ar an tuarascáil seo.

Níor chóir go mbeadh aon cheantar imeallach ar fud na hEorpa fágtha gan áiseanna Theicneolaíocht an Eolais rud, faraoir, atá fíor i gcás an bhanda leathain mar shampla.

Caithfear an banda leathan a chur ar fáil do chuile cheantar, go háirithe do na ceantair imeallacha. Caithfear a chinntiú go mbeidh áis an bhanda leathain ar fáil do na ceantair seo chun go mbeadh siad in ann infheistíocht a tharraingt chucu féin mar aon le fostaíocht a chruthú ins na ceantair seo. Mura mbeidh an infheistíocht seo ag teacht isteach do na ceantair mar seo, gheobhaidh siad bás.

Mar sin, caithfidh Coimisiún na hEorpa tarraingt le Rialtaisí na mBallstát, lena chinntiú go bhfuil an banda leathan ar fáil do chuile pharóiste, is cuma beag nó mór iad, ar phraghas réasúnta.

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar, fru kommissionsledamot! Jag anser att Janowski-betänkandet, när det gäller att framställa innovationens roll, inte fokuserar tillräckligt på de verkligt centrala problemen, även om där påpekas att det inte går att överbetona den roll som innovation spelar i sammanhållningspolitiken, eftersom programmen – även de nya – fortfarande domineras av fullständigt föråldrade koncept.

Till dem hör den felaktiga uppfattningen att bildandet av stora kluster i ekonomiska center också kan åstadkomma sammanhållning i de eftersatta regionerna kring dem, medan det förhåller sig tvärtom, eftersom de stora klustrens dragningskraft skärper skillnaderna i fråga om utveckling. Innovation måste också bli möjlig i små regioner och i små eller medelstora städer. Vi behöver inte sträva efter en kritisk massa i fråga om storlek. Verklig innovation innebär så mycket innovation som möjligt överallt, och det innefattar regioner med lantlig karaktär.

Stöd till innovation måste inte enbart ha unga och framgångsrika affärsmän som förebild. Företagsamma kvinnor behöver stöd på precis samma sätt, även om det stöd de får måste vara av en annan karaktär, och här finns det ett stort behov av nytänkande inte bara från medlemsstaternas, utan också från kommissionens sida. Mycket mer uppmärksamhet måste ägnas åt lika möjligheter i fråga om innovation, annars kommer värdefull potential att gå till spillo.

Jag vill utnyttja detta tillfälle till att ge kommissionen en bestämd påminnelse om att den, om den vill fullfölja detta, måste undersöka programmen på ett mer kritiskt sätt och inte bara ge sin välsignelse till föråldrade koncept.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

  Graham Booth (IND/DEM). – (EN) Herr talman! ”Lägg er inte i detta!” är enligt min uppfattning det bästa sättet att bemöta denna resolution. Bostadspolitiken och regionalpolitiken i medlemsstaterna är uteslutande en sak för de demokratiskt valda nationella regeringarna, och kommissionen ska låta bli att lägga näsan i blöt. Texten vimlar av pseudointellektuell rappakalja, och man lyckas dessutom med konststycket att framstå som ofattbart nedlåtande genom de fullkomligt självklara uttalanden som framförs, till exempel ”betonar att följande säkerhetsrelaterade frågor är viktiga”. Det är som om en läkare skulle undervisa en patient om vikten av att inte sluta andas.

Den brittiska regeringen säger att vi måste bygga en halv miljon hus, framför allt med sikte på förstagångsköpare och lägre avlönade köpare. Jag håller kanske inte helt med om detta, men jag har lättare att acceptera detta synsätt som mer förenligt med våra behov än de floskler som har framförts i EU-betänkandet. Trots det ständigt återkommande bruket av det magiska ordet ”subsidiaritet” är resolutionen en handbok i bostadspolitisk mikrostyrning från Bryssel och ännu ett exempel på grov inblandning i medlemsstaternas förvaltning. Vi som bor i Storbritannien känner inget behov av att Bryssel talar om för oss vilken sorts hus vi ska ha eller när och var de ska byggas.

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! Avfolkningsspöket hemsöker Europa. Om vi inte lyckas skapa hållbar sysselsättning på landsbygden kommer köpkraften att sjunka ytterligare, och i sin tur ge upphov till nedstängning av lokala livsmedelsleverantörer, postkontor, läkarmottagningar, skolor och arrestrum, så att landsbygdsområdena förlorar det sista av det som göra dem attraktiva.

Det är inte bara vår jordbrukspolitik som har uppmuntrat denna negativa utveckling, även om det är allmänt känt att antalet jordbruksföretag och arbetare hela tiden minskar, utan andra EU-stödprogram har också slagit slint. Resultatet av önskan att hjälpa företagen att skapa arbetstillfällen har varit att ett antal stora företag har lyckats driva våra små och medelstora företag som tidigare haft en stark ställning in i väggen, och efter att ha gjort tillräckligt stor skada flyttar de helt enkelt till ett grannland och får ännu mer bidrag.

Att bryta sig ur denna djävulskt ondskefulla cirkel är naturligtvis svårt. EU vill nu bidra till utvecklingen av byar, återuppliva lokala centra och stärka landsbygdsområden, men om Interact II blir ett program för att hantera regionala program och inrätta utbildningscentra för de egna byråkraterna är det verkligen höjden av absurditet, och kommissionen bör tänka tillbaka på de ursprungliga problemen och målsättningarna.

  Rolf Berend (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Varje gång vi debatterar frågor som hör samman med bostadspolitiken bör vi vara trogna våra principer om subsidiaritet och närhet till medborgarna. Som vi alla vet är de befogenheter som EU har enligt fördraget mycket begränsade, och vi bör inte försöka blanda oss i detta bakvägen, men när det gäller rätten till bostadsbidrag enligt ERUF-förordningen under planeringsperioden 2007–2013 vill jag argumentera för att bidrag ska ges till återuppbyggnaden av de höga hyreshus som finns i Östeuropa och i de östra delarna av Tyskland.

Många européer bor i fastigheter som består av block av till stor del industriellt byggda bostäder som restes mellan 1960- och 1980-talet. Utvidgningen av EU österut ledde till att man betonade en europeisk strategi för en hållbar utveckling av denna typ av bostäder. Medan framtiden för storskaliga fastigheter i västra Europa främst ligger i uppfyllandet av sociala funktioner är den viktigaste uppgiften i de östeuropeiska staterna reparation och modernisering av prefabricerade byggnader för att göra lägenheterna i dem uthyrbara samtidigt som den strukturella förändringen av bostadssektorn från statligt reglerade institutioner som fördelar bostäder till företag i den privata sektorn eller samhällsbaserade företag som verkar på marknaden bara är i sin linda.

I detta avseende är den pågående utvecklingen av bostäder i städer i stor skala i länderna i östra Europa främst en uppgift för de tekniska experterna och de verksamma inom bostadssektorn. I Tyskland är problemet dock ett nytt och annorlunda problem, som – med tanke på att den demokratiska förändringen över hela Europa är vad den är – kommer att nå andra länder förr eller senare, eftersom fastigheter står tomma, då det finns färre personer som är tillgängliga för att bo i dem. Detta händer inte bara med gamla fastigheter, utan även med nya, inte bara med bostäder i innerstäderna utan även med bostäder i städernas ytterområden, och det är ett skäl till varför ett program har utvecklats för de östliga provinserna i Tyskland, vars syfte är att främja inte bara rivning av bostäder för vilka det inte har funnits någon efterfrågan på en tid, utan även restaurering av de återstående bostäderna för att anpassa stadsstrukturerna och bostäderna till den minskade efterfrågan.

Det är av denna anledning – av denna anledning! – som framtiden för massbostäder måste bli viktigare som område för EU-politiken.

  Jamila Madeira (PSE). – (PT) Jag vill börja med att gratulera Alfonso Andria för detta betänkande. I EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, som vi alla vill ge konstitutionell, bindande status, anges i den allra första artikeln att människans värdighet är okränkbar. Denna artikel omfattar, a fortiori, rätten till en anständig bostad.

Trots att EU, såsom tidigare talare har sagt, inte har direkta befogenheter inom detta område, har unionen en viktig roll att spela. I nära samarbete med de nationella, regionala och lokala myndigheterna måste Europa åta sig att utrota getton i stadsbostadsprojekt och hemlöshetens gissel, som är utbrett inte bara i våra stora huvudstäder, utan även i små och medelstora städer. Det är därför dags att ge nytt liv åt städernas centrum, för att säkerställa bevarandet av historiska byggnader och se till att den lokala ekonomin återhämtar sig samt för att ge en skjuts åt stadscentra, där det nu finns dussintals förfallna byggnader. Denna vision har utvecklats så mycket att vi nu anser att de finansiella EU-instrument som är tillgängliga för medlemsstaterna bör bidra till att skapa offentlig-privata partnerskap och att det bör finnas strukturerade investeringar i uppbyggnaden av intelligenta hem där energieffektivitet och miljövänliga konstruktioner är nyckelkriterier.

Mycket återstår att göra, men jag anser att detta initiativbetänkande och Europeiska bostadsstadgan som har antagits av parlamentets arbetsgrupp Urban-Bostäder är två nyckelelement i hanteringen av bostadsfrågan inom EU, vilka gav upphov till detta betänkande och denna stadga.

  Jorgo Chatzimarkakis (ALDE). – (DE) Herr talman! Jag är mycket tacksam att kommissionsledamoten är här och vill börja med att gratulera Mieczysław Edmund Janowski varmt till det betänkande som han har lagt fram, och som visar att det finns några mycket kreativa sätt att hantera denna gamla principkamp som kretsar kring om vi behöver mer EU-finansiering för regionala strukturer och jordbrukssubventioner eller om vi måste göra mer när det gäller innovation, forskning och teknik.

Jag anser att det är denna tvist som tillräckligt ofta har lamslagit vår budget och vår union, och genom ert initiativbetänkande, herr Janowski, visar ni med vår hjälp den nya tendens som vi talar om, behovet av att så att säga ”Lissabonisera” budgeten, ändra innehållet i tunnan samtidigt som vi behåller etiketten ”regionalt stöd”. Detta har till stor del uppnåtts under påtryckningar från detta parlament, men även – och här vänder jag mig till kommissionsledamot Hübner – från kommissionen.

Det är därför som detta program har inslag som ”Jaspers”, ”Jeremy” och ”Jessica” –instrument som är nya och viktiga när det gäller att stödja innovation, vilket i sig handlar om att tillämpa kunskap i form av produkter. Vi kommer i framtiden mer och mer att utnyttja de resurser vi har – Europeiska investeringsbanken, Europeiska investeringsfonden – för att få riskkapital till folket, och jag är helt för det.

Vi ser även mycket positivt på uppmaningen att bilda innovationskluster, som det finns banbrytande och mycket goda exempel på. Innovation är inte något som sker centralt – det sker i regionerna, där det exempel som jag är väl bekant med är staden Dresden i Sachsen, som genom stöd från EU och regionerna har lyckats locka stora utländska direktinvesteringar, vilket har lett till inrättandet av ett innovationskluster.

Apropå det har jag en mycket positiv syn på hänvisningen i detta betänkande till Europeiska tekniska institutet (ETI). Jag är glad över att se att kommissionsledamoten är så mycket för Polens bud på 1 miljard euro för att vara värd för ETI. Det är rätt väg för oss i framtiden, och jag vill varmt gratulera alla berörda.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN). – (PL) Herr talman! Till att börja med vill jag gratulera Mieczysław Edmund Janowski till hans utmärkta betänkande. De problem som tas upp i dokumentet är otroligt viktiga för Europeiska unionens framtid och för dess roll i den globala ekonomin.

Vi måste ställa oss själva den grundläggande frågan om vi med den nuvarande forskningsinvesteringen i medlemsstaterna och den nuvarande BNP-tillväxten i EU-länderna kommer att kunna konkurrera med utvecklingsländerna över hela världen. Vi måste fråga oss själva om ideologin har triumferat över de ekonomiska processerna i EU.

Det är uppenbart att de begränsningar som denna förnämliga kammare ständigt inför inte bidrar till att skapa hållbara förutsättningar för dynamisk tillväxt av våra ekonomier. Innovation kan inte programmeras, men vi kan skapa de rätta förutsättningarna för att samhället aktivt ska kunna främja den. Om vi inte vidtar lämpliga åtgärder och om vi inte befriar EU från den överdrivna byråkratin kommer vi inte att kunna uppnå Lissabonstrategins mål, som anger att EU:s ekonomi senast 2010 ska vara den mest konkurrenskraftiga i världen.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Jag är övertygad om att initiativet om bostäder är välment från vår sida. Att ha en bostad är när allt kommer omkring livsviktigt för familj och samhälle. Bostadspolitiken ingår emellertid inte i vår behörighet, och dilemmat för medborgarna är att finansiering alltid är välkommen på nationell nivå, medan riktlinjer och strategier däremot antas eller förkastas efter behag. Särskilt på Irland är detta ett problem. Trots våra urbana strategier får familjer som är berättigade till subventionerat boende vänta i genomsnitt åtta år på bostad, eftersom det byggs alltför få subventionerade bostäder.

Betänkandet innehåller många bra rekommendationer. Trots att EU i de befintliga strategierna till exempel rekommenderar att man skapar grönområden, har de lokala myndigheterna använt dessa till att klämma in bostäder. De har därmed förstört de grönområden där barnen kan leka och uppfört betongkomplex där väggarna är fullklottrade med graffiti och drogerna flödar.

Ibland är EU:s rekommendationer inte i fas med den lokala verkligheten. Det har numera blivit mycket svårt för en ung familj att få byggnadstillstånd för ett hus på den irländska landsbygden. Stadsplanerarna – de är nämligen stadsplanerare, inte landsbygdsplanerare – hävdar bestämt att alla nya bostäder på landsbygden ska föras ihop till bostadskaserner. Detta avskräcker unga människor från att bosätta sig i dessa områden.

Som vanligt måste vi respektera subsidiariteten och bedriva jämförande forskning för att få fram bästa praxis, som vi inom EU kan erbjuda som vägledning. Vi måste emellertid också göra det som ankommer på oss och allvarligt fråga de olika nationerna vad detta får för följder för människorna.

  Konstantinos Hatzidakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag har begärt ordet för att kommentera min goda vän Alfonso Andrias betänkande, särskilt frågan om att förbättra energieffektiviteten i byggnader, vilket är en skyldighet i enlighet med bestämmelserna i direktiv 2002/91.

Detta direktiv medför betydande utgifter för de intyg ägarna behöver när de säljer eller hyr ut sina fastigheter, eftersom de först måste förbättra fastighetens energieffektivitet. När vi diskuterar detta är sanningen den att just denna fråga inte är särskilt allmänt känd, trots att den nu är en källa till betydande oro för fastighetsägare över hela Europa. Jag anser därför att vi bör debattera frågan genom att bredda de aktuella prognoserna för de nya medlemsstaterna så att översynen 2009 även omfattar de gamla medlemsstaterna.

Vi har erfarenhet från att förbättra husfasaderna i Aten, där vi i samarbete med EU och delvis med EU-finansiering genomförde detta program med goda resultat med teknik assistans på central nivå och med partiell täckning av kostnaderna. Enligt min mening bör vi följa samma strategi och se på frågan i det alleuropeiska perspektivet av att förbättra byggnaders energieffektivitet. Detta är en mycket viktig fråga som påverkar ett stort antal människor. Vi talar inte nu om att täcka hela kostnaden. Jag tror dock att vi behöver diskutera den på allvar och se hur vi kan bredda de berättigande kostnaderna så att denna viktiga fråga inbegrips.

  Stavros Arnaoutakis (PSE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Under den nya programperioden förväntas regionalpolitiken inte bara minska ojämlikheterna utan också utveckla unionens förmåga till innovation. Med tanke på att allt som görs på innovationsområdet måste vara inriktat på människan och på att förbättra livskvaliteten för alla medborgare är vår förmåga att möta denna utmaning i hög grad beroende av om vi uppnår lika möjligheter för alla att få tillgång till utbildning på alla nivåer.

Det som särskilt behöver betonas är att innovation inte är något enbart för forskare, utan något som är av grundläggande betydelse för alla medborgare. En hel del beror på om vi kommer att klara av att främja införandet av innovation i små och medelstora företag och, ännu viktigare, i mikroföretag på lokal och regional nivå, och om produktion och förädling av jordbruksprodukter och levnadsförhållandena i landsbygdsområden kommer att ingå bland målen för innovationspolitiken. De mål som vi har satt upp är ambitiösa och vi behöver alla arbeta tillsammans om vi ska kunna uppnå dem.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Först av allt vill jag tacka föredraganden Mieczysław Edmund Janowski för ett utmärkt betänkande. Regionalpolitik är enligt min mening en av de mest centrala politikområdena för oss i EU, och bostadspolitik som en del av regionalpolitiken är självklart också mycket viktig, så som nämnts här tidigare. Precis som med innovation bidrar detta till att regionerna fortsätter att vara starka och vitala.

Det är naturligtvis viktigt att regionalpolitiken beaktas, inte bara för företagen i EU och nationalstaterna, utan framför allt som någonting förknippat med folkets och medborgarnas välfärd och lycka. Människor måste alltid ligga EU-politiken närmast om hjärtat.

Enligt min mening måste vi försöka att se dessa frågor som en helhet, och vårt mål måste vara att garantera lika möjligheter baserat på hållbar utveckling inom bostäder och innovation inom hela EU. Detta innebär att vi framför allt behöver måna om våra glest befolkade områden, däribland randområdena, så att de också kan bli delaktiga av utvecklingen och få sin beskärda del av innovationerna, och så att människor där kan leva ett gott, harmoniskt och lyckligt liv.

  Roberta Angelilli (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tacka Mieczysław Edmund Janowski och Alfonso Andria för det utmärkta arbete de har utfört. Jag värdesätter särskilt deras engagemang för en lämpligare bostadspolitik. Det är värt att komma ihåg att bostäder är ett akut problem, framför allt i de europeiska storstäderna, där kostnaden för bostäder är extremt hög och tvingar familjer att lägga över 50 procent av sina inkomster på bostadslån eller hyra. Detta trots att bostäder borde vara ett primärt behov och därmed en grundläggande social rättighet.

Jag hoppas att vi är på väg mot en uppvärdering av allmännyttiga bostadsföretag, som i många fall faktiskt håller på att raseras, och mer allmänt på väg mot en strategi av att ge underprivilegierade områden i Europas storstäder nytt liv.

  Oldřich Vlasák (PPE-DE). – (CS) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi diskuterar en fråga som berör oss alla. Hyggliga bostäder till ett överkomligt pris blir en allt viktigare fråga, med betydelse för var och ens individuella behov, möjligheter och alternativ. Alfonso Andrias betänkande om bostäder i samband med regionalpolitiken kommer helt visst att ge ett positivt bidrag.

Innan vi beslutar om gemenskapens nästa åtgärder bör vi erinra oss att varken EU eller dess institutioner har direkt behörighet inom bostadspolitikens område. Förstärkningen av social och ekonomisk sammanhållning, ett av huvudmålen i Maastrichtfördraget som ska uppnås inom hela unionens regionalpolitik, är dock nära förknippad med hur vi reagerar på behovet av bostäder till ett tillräckligt överkomligt pris, löser de hemlösas problem och förnyar tätbebyggda områden och övergiven industrimark.

En av de viktigaste frågorna som vi står inför är därför var de yttre gränserna för EU:s behörighet och ansvar går inom bostadspolitiken, och i detta sammanhang talar vi om subsidiaritet. Vi måste därför tänka på var vi ska inrikta våra ansträngningar. Jag anser att vi har två alternativ. Det första alternativet är att vi främjar EU-medborgarnas rätt till bostäder, vilket med hänsyn till de varierande förhållandena i olika medlemsstater, regioner och samhällen, tillsammans med våra begränsade befogenheter, alltid kommer att vara mycket svårt att definiera. Följaktligen löper vi risken att väcka förväntningar bland medborgarna som vi inte kan uppfylla och därmed förlorar vi vår trovärdighet. Det andra alternativet är att hjälpa samhällen, städer och regioner att lösa bostadsproblemen genom att ge dem stöd till bostadsbyggande och renovering av bostadshus som en av våra huvudprioriteter, och genom att ge de lokala myndigheterna lämpliga förutsättningar och resurser inom ramen för strukturfonderna, samtidigt som vi inte alltför mycket begränsar deras förmåga att besluta om hur bostadsproblemen ska lösas i deras område. Allmänheten kommer att uppleva att EU ger ett direkt bidrag till människors liv. Jag, om någon, är helt säker på att vi bör följa den andra av dessa två vägar.

  Catherine Stihler (PSE). – (EN) Herr talman! Inom hela EU börjar tillgången på bostäder bli en het politisk fråga. För allt fler människor är bostadsmarknadens priser för höga, de riskerar att stängas ute och det är förstagångsköparna som särskilt marginaliseras.

Därför är punkt 6 där man önskar att nationella och lokala beslutsfattare ska vidta åtgärder för att hjälpa unga människor att få sitt första hem en så viktig angelägenhet. Viktigt är också att man tar upp frågan om bostäder på landsbygden. I Skottland har många människor som fötts och vuxit upp i idylliska småstäder och byar inte längre råd att bo kvar i sina samhällen på grund av bristen på subventionerade bostäder till överkomliga priser. Bostäder i dag måste kunna möta morgondagens behov. De måste inte bara vara tillgängliga utan också miljövänliga.

Jag tackar föredraganden och hoppas att vi får mer diskussion på EU-nivå om hur vi kan lära av varandra att få fram bostäder som är anständiga, överkomliga och tillgängliga för alla.

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att lyckönska de två föredragandena Alfonso Andria och Mieczysław Edmund Janowski.

EU:s regionalpolitik måste bidra till att förbättra regionernas innovationskapacitet i syfte att dels minska skillnaderna i utveckling, dels stödja ett slags hållbar och balanserad ekonomisk tillväxt med bibehållen respekt för principerna om subsidiaritet och solidaritet.

Byggnader, transportnät och bostäder i de yttersta randområdena är exempelvis i de flesta fall illa åtgångna och otillräckligt anpassade till risken för naturkatastrofer och till specifika klimatförhållanden. EU-initiativ samt nationella och regionala initiativ i förening med privata investeringar bidrar till att insatser i dessa avseenden, som grundas på verkliga offentlig-privata partnerskap, möjliggörs i de yttersta randområdena.

Sådana insatser skulle medverka till att påskynda forskningen om billiga, jordbävningssäkra och högisolerande byggnadsmaterial som är motståndskraftiga mot väder och vind, liksom till att arbetet kan inledas med att bygga billigare bostäder som kan stå emot oförutsedda händelser. Ett sådant projekt skulle också ha fördelen att främja en mer rationell energianvändning genom att gynna rena energikällor och utnyttja lokala förhållanden samt öka andelen förnybara energikällor.

Randområdena kan mycket väl bli spetsforskningsenheter i fråga om innovation, såväl när det gäller vetenskap och teknik som arkitektur, med den dubbla målsättningen att dels tillförsäkra de utomeuropeiska befolkningarna säkra och ändamålsenliga bostäder, dels underlätta den hållbara utvecklingen i dessa regioner. Jag vill att kommissionen och medlemsstaterna ska stimulera inrättandet av spetsforskningsenheter, eftersom dessa fungerar som regelrätta broar mellan forsknings- och undervisningsinstitutioner, små och medelstora företag samt lokala myndigheter.

Målet för regionalpolitiken är inte att ännu fler åtgärder ska koncentreras på ett litet antal uppseendeväckande projekt eller att hjälpinsatserna ska urholkas. Regionalpolitiken kan också vara ändamålsenlig och effektiv om den bidrar till att stödja småskaliga innovativa åtgärder i de mest underutvecklade regionerna och om den syftar till att garantera en harmonisk och polycentrisk utveckling inom EU:s territorium.

  Gábor Harangozó (PSE). – (HU) Sammanhållningspolitikens viktigaste mål är att upprätta en enhetlig välståndsnivå i alla EU:s regioner. För att detta ska uppnås måste en god sammanhållningspolitik koncentreras till två områden. Vi måste säkerställa tillväxt och bibehålla konkurrenskraften i ett globalt perspektiv genom en finansiell utveckling som innebär att 2000-talets utmaningar kan mötas. Innovationsfrämjande åtgärder är centrala i detta sammanhang. Samtidigt får vi emellertid inte glömma bort kärnan i sammanhållningspolitiken.

Klyftan är avgrundsdjup mellan de olika regionerna i Europa. Otaliga struktur- och infrastrukturproblem väntar på att få sin lösning. Vi kan göra oerhört mycket för att avhjälpa dessa genom bostadspolitiken. Vi måste ge de människor som bor i de fattigaste och eländigaste bostadsområdena en möjlighet att tro på att deras boendeförhållanden kan förbättras. Eftersom extrem fattigdom och gettofiering ofta är typiska företeelser i byarna i de central- och östeuropeiska medlemsstaterna är det viktigt att bostadsstödet inte begränsas endast till städerna. Vi måste i stället skapa lika möjligheter även när det gäller jordbrukstillväxt och se till att landsbygdsbefolkningen också får tillträde till högre utbildning. Vi måste dessutom hitta ett sätt att också göra människorna i underprivilegierade områden delaktiga i utvecklingen på innovationsområdet. Vi kommer på så sätt att kunna föra en politik som innebär en garanti för medborgarna att deras möjligheter inte avgörs av födelseorten.

  Sérgio Marques (PPE-DE). – (PT) Jag vill börja med att lyckönska Mieczysław Edmund Janowski till det utomordentliga betänkandet. EU:s regionala utvecklingspolitik skulle kunna spela en avgörande roll när det gäller att främja innovativ kapacitet i regionerna, framför allt i de minst gynnade regionerna.

I alla regioner finns en innovationspotential som måste tas tillvara, och jag håller med föredraganden om att innovation ska ses i vidast möjliga bemärkelse. Den bör med andra ord innefatta både den innovation som uppkommer till följd av verksamheter vid forskningscentrum, universitet och företag och den innovation som är resultatet av ständig finslipning och förbättring inom ramen för dynamiska samhällen, där varje enskild människas, liksom varje arbetstagares, tjänstemans och företags insatser kan visa sig avgörande. Endast på detta sätt kan en ekonomis produktionsnivåer öka, som är den bästa mätaren av en regions innovativa kapacitet.

För att regional utveckling ska ha någon avgörande betydelse för innovationen måste den följaktligen i första hand bidra till skapa ett klimat och en kultur i regionerna som medverkar till att främja innovation och till att initiativförmåga, entreprenörskap, sund konkurrens och äventyrslusta värdesätts. Vi måste medge att i en del regioner främjas inte alltid dessa värden av åtgärder som härrör ur strukturfonderna. Långt därifrån, och risken att en stödberoende kultur skapas är mycket påtaglig och måste till varje pris undvikas om vi ska gynna verklig innovation i regionerna.

  Miloš Koterec (PSE). – (SK) Jag vill tacka föredraganden för ett uttömmande betänkande om bostäder i de nya och gamla medlemsstaterna.

Jag anser att problemet med att få fram lämpliga bostäder för framför allt unga människor är särskilt påtagligt i de nya medlemsstaterna. Den sammanhållningspolitik som antagits om upprustning av det subventionerade boendet och som syftar till att spara energi och skydda miljön, är ett viktigt men otillräckligt bidrag från EU:s sida när det gäller att hantera denna situation. Målet att tillhandahålla ett subventionerat boende bör inte leda till att bostadsenklaver bildas, där mycket av det som utmärker ett civiliserat samhälle saknas och kan utgöra en grogrund för problem för städerna och regionerna.

Jag menar att en EU-politik som grundas på undersökningar som genomförts av enskilda städer, samhällen, regioner och stater bör kunna bidra till att ge en överblick över den bästa praxis som tillämpas i de olika EU-medlemsstaterna och därmed kommer att leda till bättre lösningar på problemet med subventionerat boende utifrån erfarenheterna från ett stort antal städer och regioner i EU:s gamla medlemsstater.

Jag hoppas att strukturfonderna och möjligheten att utnyttja EU-medel kommer att bidra till en bättre spridning av bästa praxis. Det är nämligen angeläget att dessa erfarenheter erkänns inom EU som helhet och blir till nytta för de nya medlemsstaterna när de ska lösa sina problem – detta gäller framför allt tillhandahållandet av bostäder för låginkomstgrupperna i befolkningen.

  James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag måste lovorda föredraganden för hans förutseende sätt att gripa sig an EU:s framtida finansiering. Innovation är helt klart en av nyckelkomponenterna till ekonomisk utveckling och om EU inte fullt ut satsar på det kommer vi inte att kunna konkurrera på global nivå.

Särskilt välkomnar jag varje initiativ som erkänner den roll som små och medelstora företag bör spela i den ekonomiska utvecklingen. Ofta associerar vi innovation med stora multinationella företag med oerhört stora forskningsanläggningar. Ryggraden i europeisk ekonomi har emellertid alltid varit våra små, ofta familjebaserade, affärsföretag. Jag välkomnar förslag som gör det möjligt för de små och medelstora företagen att samarbeta med den storskaliga industrin och med universiteten. När nu den pågående programperioden för strukturfonderna sammanfaller med det sjunde ramprogrammet är det logiskt att undersöka hur de ska kunna komplettera varandra.

När det gäller min egen valkrets på Nordirland har jag tidigare ofta kraftigt propagerat för att våra strukturfondsutgifter används till ekonomisk förnyelse. Jag skulle varmt välkomna varje tillfälle att låta vår för närvarande sjudande ekonomi dra nytta av förnyelsebaserad strukturfinansiering. Queen’s University i Nordirland är känt för sin utomordentliga forskning, och jag är angelägen om att sådana universitet ska kunna utnyttja EU-finansiering till fullo, samtidigt som de också får lämpligt stöd av landets regering.

Samtidigt som det är förnuftigt att främja utvecklingen av regionala, akademiska och vetenskapliga forskningscentrum är det ytterst viktigt att framhålla att vi alla har utomordentliga centrum inom våra egna länder vilka borde komma i första hand för att få stöd. Att skaffa sig ett gott anseende för forskning och utveckling tar tid, och jag skulle vilja känna mig förvissad om att det vi nu avser att göra först och främst stöder våra väletablerade universitet.

Det är viktigt att vi på ett område av det här slaget, där möjligheterna till gränsöverskridande samarbete är oändliga, inte gör misstaget att komma med alltför många föreskrifter. Det värsta Bryssel skulle kunna göra för förnyelsen inom EU är att bestämma hur, när och var nationella och regionala regeringar ska främja förnyelse. Det är vår sak att tillhandahålla medel, inte metod.

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Herr talman! Vi bör välkomna förslaget att låta bostadsfrågan bli en del av EU:s regionalpolitik. Bostadsproblemet berör ett stort antal medlemsstater, och det är dags att vidta lämpliga åtgärder på EU-nivå. Problemet innebär att en av medborgarnas grundläggande rättigheter kränks, nämligen rätten till ett värdigt liv i ett eget hem. Det bidrar även till att de sociala och ekonomiska möjligheterna urholkas. Vi kan därför inte på allvar tala om solidaritet och Lissabonstrategin om vi inte också tillhandahåller lämpliga paketlösningar.

Vi bör komma ihåg att uppdelningen av bostadsområdena i områden som bebos av mer välbärgade eller ekonomiskt sämre ställda samhällsskikt, liksom problemet med hemlöshet, kommer att förvärras i framtiden. En ökande invandring går inte att undvika i Europa till följd av den åldrande befolkningen och den ökande produktionskapaciteten inom ekonomin, och det är invandrarna som framför allt kommer att bidra till den sociala uppdelningen. Genom att ta itu med bostadsfrågan skulle vi till stor del kunna motverka denna negativa företeelse som är en skam för Europa.

Vi har i många år talat om innovation inom EU. Vi har tagit upp frågan ur olika synvinklar och diskuterat den på olika nivåer inom institutionerna. Vad bör vi göra för att se till att diskussionerna inte än en gång endast leder till tomma ord och löften? Genom att genomföra innovativa strategier på regional nivå kommer alla medborgare att få möjlighet att känna att innovation kan medverka till att deras levnadsförhållanden och livskvalitet förbättras. Detta är en besvärlig uppgift. Det kan emellertid till syvende och sist vara det enda sättet att se till att de rätta idéerna förverkligas och tillämpas.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Jag vill tacka min kollega Mieczysław Edmund Janowski för att han har uppmärksammat oss på de missgynnade regioner som på grund av sin bristande tekniska infrastruktur inte ter sig särskilt lockande för investerare.

Förekomsten av infrastruktur på forsknings- och utvecklingsområdet är viktig för att vetenskapsmän och forskare ska stanna kvar i avlägsna regioner. Medlemsstaterna och de regionala myndigheterna måste därför främja innovativa projekt som innebär att partnerskap mellan den privata och den offentliga sektorn gynnas och innefattar företag, särskilt små och medelstora företag, samt universitet, tekniska högskolor och även civilsamhället. Jag förordar samtidigt att erfarenheterna från euroregionerna ska tas tillvara, där en gränsöverskridande organisation ingår och där man framgångsrikt har genomfört projekt med hjälp av strukturfonderna, som är viktiga instrument för EU:s innovationskapacitet.

Jag anser att fullständig tillgång till information är helt avgörande för innovationsverksamhet. Näringslivet och de regionala myndigheterna i de nya medlemsstaterna har inte fått tillräcklig information om kommissionens nya initiativ, exempelvis ”Jaspers”, ”Jeremie” och ”Jessica”. Saknas relevant och aktuell information kommer innovationsverksamheten inte att inriktas på människorna och på att förbättra deras levnadsstandard, och målet för EU:s innovationsstrategi, det vill säga ett konkurrenskraftigt EU med framgångsrika små och medelstora företag samt välmående europeiska regioner, kommer inte att uppnås.

Fru kommissionsledamot! Tack för att ni är här och ger tyngd åt debatten.

  Adam Gierek (PSE). – (PL) Herr talman! En politik som främjar innovation är beroende av ett allmänt tillgängligt utbildningssystem som gynnar nyskapande, avancerad vetenskaplig forskning, en väl fungerande inre marknad, den synergi som uppkommer genom utvidgning, gemenskapsstrategin för patent och licenser, inrättandet av ett europeiskt innovationscentrum och ett europeiskt tekniskt institut samt ett kreativt genomförande av EU-lagstiftningen om kemiska ämnen, energi, miljö, etc. Emellertid baseras den regionala dimensionen när det gäller genomförandet av innovationsfrämjande åtgärder, i synnerhet när den är beroende av regionala utvecklingsfonder, huvudsakligen på skapandet av regionala, specialiserade kunskapsområden. För det första kommer ett sådant steg att effektivt fördjupa samarbetet mellan regionerna för att utbyta nyskapande idéer och erfarenheter som rör genomförandet av Lissabonstrategin. För det andra kommer man därigenom att säkerställa samarbetet med specialister utanför dessa regioner. Slutligen kommer det också därigenom bli möjligt att utnyttja den lokala nyskapande potentialen på ett av de mycket viktiga områden som nämndes i dag, nämligen moderniseringen av uppvärmningssystemen i byggnader av prefabricerad betong liksom inom andra områden, inklusive turismen.

Jag vill gratulera Mieczysław Edmund Janowski till hans betänkande.

  Jan Olbrycht (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Dagens debatt är ett bevis på att Europaparlamentet är medvetet om att det delar ansvaret för att genomföra sammanhållningspolitiken som ett av gemenskapens politikområden. Europaparlamentet spelar inte bara en roll för att utarbeta lagstiftningsförslag utan är också engagerat i genomförandefasen. Parlamentet ägnar särskild uppmärksamhet åt att belysa vikten av ett integrerat tillvägagångssätt och i denna roll stöder det kommissionen. Europaparlamentet betonar att sammanhållningspolitiken inte bara är ett bidragssystem. Det inbegriper också riktat stöd, inte bara till investeringar i infrastruktur, utan också till olika former av nyskapande verksamheter. Dessutom och på grundval av de antagna förordningarna bör vi stödja byggandet av nya bostäder, vilket som vi alla vet är drivhjulet i det ekonomiska tillväxtmaskineriet och ett sätt att förbättra levnadsstandarden och skydda vårt kulturarv.

Dagens debatt bevisar att regional- och sammanhållningspolitiken, som för närvarande är under ändring, alltid bör behandlas som ett viktigt EU-politiskt område.

  Wolfgang Bulfon (PSE). – (DE) Herr talman! Överkomliga bostäder för alla samhällsklasser har alltid varit en viktig fråga för mig. I sitt betänkande betonar föredraganden nödvändigheten av rätt till hjälp med bostad och efterlyser en förstärkning av andra sociala rättigheter för att säkerställa verklig rörlighet för arbetstagare. Han uttrycker också sin förhoppning att de nationella beslutsfattarna ska kunna vidta åtgärder för att hjälpa unga att få sin första bostad, och jag stöder helt båda dessa åsikter.

Jag skulle emellertid vilja ta detta tillfälle i akt för att framhäva risken av att det kan skapas ghetton, något som kan hända när principen om subventionerat boende definieras alltför snävt och hjälp endast ges på grundval av kriterier för socialt behov. Jag anser att det är mycket viktigt att bostadsprojekt blir socialt blandade, eftersom det bidrar till att förhindra uppkomsten av de källor till konflikt som är oundvikliga när det uppstår ghettobildning.

I Österrike är man orolig för att en överdrivet bred harmonisering inom bostadssektorerna till slut skulle kunna underminera det system vi har, och som för närvarande fungerar mycket bra, på så sätt att vi har en mycket hög standard när det gäller rätten att hyra, och den måste under alla omständigheter upprätthållas.

  Maria Badia i Cutchet (PSE). – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill först säga att jag välkomnar detta betänkande som belyser ett av de problem som för närvarande oroar de europeiska medborgarna i hög grad: svårigheten att finna bostad. Detta är ett problem som inskränker många arbetstagares möjligheter till social integrering och rörlighet, vilket är en källa till mycket stor social ojämlikhet, och som gör det svårt för unga att bli oberoende och bilda egna hem, ett problem som sträcker sig utanför det sociala området och hamnar inom det vidare sammanhang som rör stadsplanering.

I detta avseende måste medlemsstaterna använda de Europeiska regionala utvecklingsfonderna inom bostadsområdet och dessutom de finansiella instrumenten Jessica och Jeremie för att göra framsteg när det gäller att lösa dessa problem i nära samarbete med de lokala och regionala myndigheterna, de socioekonomiska operatörerna och det civila samhället – allt detta i kombination med främjande av utbytet av god praxis.

Slutligen vill jag betona betydelsen av utbildning i stadsplanering inom ramen för Europeiska socialfonden för att främja spridningen av nya tekniker och effektivare byggnadsprodukter som gör det möjligt att förbättra energieffektiviteten inom bostadssektorn.

  Alfonso Andria (ALDE), föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill bara kommentera det mycket rika innehållet i allt som har sagts bl.a. av kolleger som inte alltid har haft samma uppfattning om det arbete vi har utfört, vilket kan bero på svårigheten att ta itu med frågan eller bristande medvetenhet om var vi befinner oss när det gäller att förtydliga EU:s befogenheter på detta område. Det betänkande vi debatterar i dag innebär avgjort ett steg framåt, och därför uppskattar jag i hög grad alla inlägg och den mycket givande debatten som naturligtvis har gällt både mitt eget betänkande och betänkandet av min kollega Mieczysław Edmund Janowski som jag personligen vill gratulera.

Jag vill därför uttrycka min uppskattning av den öppenhet som visats av kommissionsledamot Danuta Hübner som vi nu har vant oss vid att samarbeta med. Särskilt med tanke på den ursprungliga utgångspunkten och den svårighet som jag har nämnt vid flera tillfällen måste jag säga att kommissionen har visat tecken på framsteg i detta avseende, tecken som bl.a. stämmer väl överens med de finansiella instrument som nämndes och som presenterats av kommissionen i samråd med Europeiska investeringsbanken. Det är tecken på framsteg att kommissionen inriktar sig på att utnyttja bästa praxis, att lösa landsbygdsområdenas problem och att genom att bryta den negativa utvecklingen ge nytt liv åt de historiska stadskärnorna, vilket innebär att man särskilt tar sikte på det befintliga bostadsbeståndet.

Jag vill att parlamentet reflekterar över dessa frågor och över energifrågan som Konstantinos Hatzidakis behandlade ganska utförligt och dessutom tar ställning till frågan om social utslagning, ghettobildning och social segregering. Detta är en fråga som har ett mycket nära samband med andra frågor som jag sa i min inledning: bostadsproblem, social segregering och ghettobildning är faktorer av helt avgörande betydelse när det gäller social utslagning. För en stund sedan nämnde Maria Badia i Cutchet med rätta också yrkesutbildningsfrågor, och jag skulle vilja tillägga frågor som gäller transport, tjänster, hälso- och sjukvård och en hel rad frågor som gäller kultur och strukturer för kultur och sociala tjänster. Det är av denna anledning vi måste ta ställning till detta ämne med större öppenhet, vilket parlamentet försöker göra.

Vi måste börja med att påpeka att vi inte har för avsikt att inkräkta på nationalstaternas eller de regionala och lokala organens beslutanderätt eller handlingsfrihet. Med stor respekt för subsidiaritetsprincipen ber vi EU att ta ett lite mer beslutsamt steg framåt i denna riktning. Mina damer och herrar! Detta innebär att parlamentet i dag har ett enastående tillfälle, dvs. ett tillfälle att visa EU-medborgarna att vi förstår deras behov eftersom bostäder är ett primärt behov. Detta bör göras utan onödig inblandning och utan någon inskränkning av nationalstaternas eller de lokala eller regionala organens självständiga beslutanderätt utan i samarbete med dem, vilket också påpekades av Oldřich Vlasák och Margie Sudre. De påpekade med rätta att EU måste ingripa och genom regionalpolitiken stödja även de andra medlemsstaterna och inte bara staterna från den senaste utvidgningen i enlighet med artikel 7 i förordningen om Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERDF).

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN) , föredragande. – (PL) Herr talman! Jag vill tacka er alla för denna intressanta debatt. Ni har tydligt visat att innovation inte bör vara ett mål i sig.

I mitt betänkande nämnde jag också innovation på bostadsområdet. Jag vill därför tacka Alfonso Andria för att han riktat uppmärksamheten mot denna punkt. Regionala innovationsstrategier, något som nämndes av kommissionsledamoten, kommer att bli mycket viktiga. Vi bör fästa särskilt stor vikt vid de kriterier vi avser att använda för att mäta innovation. Som ni påpekade är partnerskap mellan den offentliga och den privata sektorn ett bevis för att det arbete vi tillsammans har utfört inte har varit förspillt. Detta var någonting som också Lambert van Nistelrooij framhöll när han talade om poler och punkter som förbinder helheten. Mina kolleger på denna sida i kammaren som beaktade de sociala aspekterna nämnde också denna punkt. Jag vill ännu en gång tacka er för denna fruktbara debatt.

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Först vill jag påminna alla om att vi givetvis arbetar inom regelverket. Inom ramen för regelverket försöker kommissionen att vara så mottaglig som möjligt för nya idéer när det gäller att skapa nya instrument som skulle kunna hjälpa oss att bättre möta alla utmaningar. Vi försöker också vara så flexibla som föreskrifterna tillåter. Vi arbetar också inom budgetramen, som är stor för somliga och alltför liten för andra, men som onekligen fick oss att försöka finna andra finansieringskällor, för att som sagt ha större kapacitet att möta utmaningarna.

Den tid vi lever i kräver emellertid att vi gör bådadera. Å ena sidan måste vi väsentligt förbättra våra medborgares livskvalitet. Å andra sidan måste vi skapa en grund för långvarig hållbar utveckling för vilken förnyelse naturligtvis är central och den absolut viktigaste faktorn.

När det gäller bostäder är föreskrifterna generösare i fråga om fattigare medlemsstater, men det finns fortfarande många områden i EU-15 där vi kan stödja bostadsrelaterad verksamhet. Det här gäller framför allt återuppbyggnaden av offentliga utrymmen i eftersatta innerstadsområden, inklusive säkerhetsåtgärder, och anslutningen av flerfamiljshus till vatten och avlopp, el- och TV-nät. Europeiska investeringsbanken och Europarådets utvecklingsbank har varit viktiga källor utanför Jessica för att finansiera investeringar i bostadssektorn. Inom ramen för Jessica analyserar vi nu hur vi kan göra vårt yttersta för att öka investeringar i bostäder genom billiga lån och krediter.

Ministermötet i Leipzig i maj kommer att ägna en dag åt frågor som rör stadsområden. Det kommer också att utfärdas en Leipzig-stadga om hållbara europeiska städer. En av punkterna rör de utmaningar på bostadsområdet som man måste ta itu med, särskilt i energisammanhang. Kommissionen ska vid detta möte lägga fram en analys av framtida program som speciellt rör bostadsfrågan. Jag vill påminna er om att kommissionens enhetsövergripande grupp som arbetar med stadsfrågor nyligen har förberett en inventering av den urbana dimensionen i gemenskapens politik. Den tar fram alla program som påverkar boendet inom ramen för offentlig hälso- och sjukvård, energi, socialpolitik och stadstrafik. Den enhetsövergripande gruppen kan säkert ytterligare framhäva bostadsfrågorna i sitt arbetsprogram. Jag överväger fortfarande hur vi ska kunna åstadkomma detta, men vi kommer att beställa den undersökning som ni kräver i ert betänkande. Jag är säker på att dessa undersökningar kommer att bli användbara och vi försöker naturligtvis hela tiden att vara mer mottagliga för nya idéer. Vi måste vara mer uppfinningsrika i fråga om finansieringslösningar och kombinationer av olika finansieringskällor. Vi kommer inte att lyckas utan sådana ansträngningar.

När det gäller förnyelse och Mieczyslaw Edmund Janowskis betänkande betonar många av er något som jag anser som absolut nödvändigt, nämligen en vidare tolkning av begreppet förnyelse som inte bara begränsas till multinationella företag och den senaste tekniken från 2000- och 2100-talen, utan som också innefattar små och medelstora företag. Jag delar fullständigt er syn på denna dubbla utmaning. Vi behöver lokala operatörer och centrum för att ta oss fram snabbt. Den verkliga utmaningen ligger emellertid i att sprida förnyelsekapacitet i hela EU. Jag är helt överens med er om detta. Vi behöver både centrum och nätverk. Därför handlar Regioner för ekonomisk förändring – det första nätverket av sitt slag som ska startas i år – om att knyta samman kluster över hela Europa. Vi kommer att få regionerna att arbeta tillsammans med frågan om hur man ska skapa förnyelse på marknaden så fort som möjligt. Som vi vet är långsamhet på detta område EU:s grundläggande sjuka.

Än en gång, herr talman, tack så mycket för denna debatt om betänkanden som är en fortsättning på våra interinstitutionella diskussioner på det här området. Båda betänkandena är ytterst användbara, inte minst med avseende på kommande strategiöverväganden.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum om några minuter.

Skriftliga förklaringar (artikel 142 i arbetsordningen)

  Gyula Hegyi (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar betänkandet som en viktig uppföljare till mitt betänkande om den temainriktade strategin för stadsmiljön. Jag föreslår igen att EU-medel borde anslås och användas av medlemsstaterna för att i efterhand anpassa byggnader och områden. Medlemsstaterna borde främja projekt som samfinansieras av EU och som rör utveckling och modernisering av fjärrvärme. I detta avseende måste jag påpeka att i en energikris är byte till en annan energikälla lättare att åstadkomma med fjärrvärme. Mycken onödig energikomsumtion kan förhindras genom att öka byggnaders miljöprestanda med en konstruktion som är energisnål: isolering, användning av förnyelsebar energi, gröna tak, passiv/aktiv solenergi, lågenergihus etc.

Jag föreslår att en databas inrättas så att man inom hela EU ska kunna ta del av de bästa metoderna för att spara vatten och energi i byggnader. I våra medlemsstater bor tio miljoner av våra medborgare i prefabricerade hus. Det är vårt gemensamma ansvar att förbättra deras levnadsvillkor och att samfinansiera restaureringen av deras bostäder.

  Katalin Lévai (PSE), skriftlig. – (HU) Som talesperson för romska frågor för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet vill jag rikta er uppmärksamhet mot en annan aspekt i betänkandet, nämligen de svårigheter i fråga om bostäder som EU:s största minoritet har.

I romernas fall är det i högsta grad så att problem med tillgång till bostäder och bostadskvalitet för det mesta leder till problem med social segregering. Den främsta orsaken till detta är att de mest missgynnade delarna av befolkningen sitter fast i problemområden.

Jag vill understryka att social segregering står i strid med den europeiska sociala modellen. Vi måste garantera större social sammanhållning och ägna särskild uppmärksamhet åt att hjälpa den romska minoriteten.

Problemet förvärras av att en betydande del av romerna bor i underregioner i medlemsstaterna som är missgynnade i fråga om ekonomi, infrastruktur och sysselsättning. Under det senaste decenniet har segregeringen mellan romer och icke-romer vuxit dramatiskt, och de allra flesta familjer lever under extremt dåliga bostadsförhållanden. Därför tar jag initiativ till en undersökning av denna typ av problem inte bara bland invandrare utan också inom den romska befolkningsgruppen.

Vi kan inte skjuta upp en omfattande utveckling av de mest missgynnade regionerna där det bor ett stort antal romer. En förbättring av bostadsförhållandena går hand i hand med en omfattande minskning av den regionala segregeringen och bostadssegregeringen – inte bara när det gäller bostäder utan också när det gäller utbildning och sysselsättning. Ett viktigt instrument för att skapa arbetstillfällen kanske är att man förändrar det socialpolitiska systemet för bostadsstöd på ett sådant sätt att rörligheten främjas.

Som ett bra exempel i detta sammanhang kan jag nämna att jag för några dagar sedan tillsammans med Ungerns minister för sociala frågor och arbetsmarknad Péter Kiss hade tillfälle att tillkännage programmet ”Decenniet för integrering av romer”, ett program som innehåller betydande insatser för att göra slut på detta slags missförhållanden.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

6. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

7. Omröstning

  Talmannen. Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

7.1. Förenkling av gemenskapslagstiftning (ändring av arbetsordningen) (omröstning)

- Betänkande: Marie-Line Reynaud (A6-0143/2007)

7.2. Kollektivtrafik på järnväg och väg (omröstning)

- Betänkande: Erik Meijer (A6-0131/2007)

- Före omröstningen om ändringsförslag 66:

  Mathieu Grosch (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det muntliga ändringsförslaget har lagts fram av Willi Piecyk för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. I den engelska texten som lyder ”operatören skall tvingas utföra en större del” ska termen ”större del” ersättas med ”en väsentlig del”. Detta är en mindre ändring men en ändring som kan hjälpa oss att åstadkomma en kompromiss mellan rådet, kommissionen och parlamentet i enlighet med den inofficiella trialogen.

  Paolo Costa (ALDE). – (IT) Herr talman! Vi kan inte godta detta muntliga ändringsförslag eftersom det innebär en radikal förändring av innebörden i den kompromiss som uppnåtts genom den informella trialogen. Jag ber därför mina kolleger att resa sig.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)

  Mathieu Grosch (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Eftersom detta muntliga ändringsförslag inte antogs vill jag be om att vi vid omröstningen om ändringsförslag 66 röstar om den engelska texten eftersom de tyska och franska versionerna inte adekvat uttrycker vissa nyanser. Jag föreslår därför att vi ska rösta om den engelska ordalydelsen och att översättningarna granskas senare.

  Talmannen. Om det inte finns några invändningar kommer det att vara den engelska texten som är den giltiga.

  Erik Meijer (GUE/NGL), föredragande. – (NL) Herr talman! Om jag hade fått den talartid jag hade begärt före omröstningen om ändringsförslag 67 hade ett missförstånd kunnat klaras ut.

Under förhandlingarna mellan den 12 och 14 april nåddes en överenskommelse med det tyska ordförandeskapet om att i ändringsförslagen 66 och 67 eventuellt använda ordet ”betydande” som ett villkor för underentreprenörskontrakt. Ordförandeskapet föreslog termen ”väsentlig” som alternativ, men de två största grupperna hade till sist inget behov av det. Utan att samråda med föredraganden beslutade de senare att sätta in ordet ”större” i de ändringsförslag som lagts fram gemensamt av sex grupper.

Även om jag instämmer när det gäller själva innehållet har jag alltid framfört varningen att detta inte ingår i en ingången kompromiss och att det teoretiskt sett skulle kunna göra en tredje behandling nödvändig. Eftersom kristdemokraterna och socialdemokraterna verkade säkra på att detta ändringsförslag skulle stödjas av rådet och i synnerhet av Tyskland, som var ändringsförslagets främsta motståndare, anslöt jag mig gärna till deras uppfattning. Jag förstår nu att de har kritiserats för att ha genomdrivit detta med tanke på att så många människor har motsatt sig en omröstning om ett muntligt ändringsförslag där de skulle vilja ta tillbaka allt detta.

- Före omröstningen om ändringsförslagen 49 och 67:

  Mathieu Grosch (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Även här vill jag på Willi Piecyks vägnar föreslå att de engelska orden ”skall tvingas utföra den största delen” ersätts av ”en väsentlig del”.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)

  Mathieu Grosch (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Eftersom detta muntliga ändringsförslag inte antogs vill jag ta tillfället i akt och be att vi även vid omröstningen om ändringsförslag 67 röstar om den engelska texten med tanke på de problem med de tyska och franska översättningarna som redan har nämnts.

7.3. Bestämmelser för färdigförpackade varors nominella mängder (omröstning)

- Andrabehandlingsrekommendation: Jacques Toubon (A6-0144/2007)

7.4. Godkännande av fordon och släpvagnar (omröstning)

- Andrabehandlingsrekommendation: Malcolm Harbour (A6-0145/2007)

7.5. Montering i efterhand av backspeglar på tunga lastbilar (omröstning)

- Betänkande: Paolo Costa (A6-0124/2007)

7.6. Sammansättning av det tillfälliga utskottet för klimatförändringar (omröstning)

- Förslag från talmanskonferensen

7.7. Toppmöte EU/Ryssland (omröstning)

- Resolutionsförslag: RC-B6-0190/2007

- Före omröstningen:

  Talmannen. Jag vill informera er om att gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa inte längre stöder resolutionsförslaget.

- Före omröstningen om punkt 2:

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja lägga fram detta muntliga ändringsförslag för PPE-DE-gruppen: ”Europaparlamentet betonar vikten av att stärka enigheten och solidariteten bland EU:s medlemsländer i förbindelserna med Ryssland och välkomnar därför den gemensamma linje som EU hållit i förhandlingarna med Moskva om att häva Rysslands förbud mot import av polska jordbruksprodukter.”

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

-Före omröstningen om ändringsförslag 11:

  Daniel Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (FR) Mina damer och herrar! Med tanke på de diskussioner vi hade igår vill vi i texten byta ut:

(EN) ”Europaparlamentet uppmanar EU att visa solidaritet med Estland i samband med den senaste tidens händelser i Tallinn.”

(FR) Där Tallinn förekommer i texten skulle vi vilja

(EN) ”I samband med den senaste tidens händelser i Moskva.” Det största problemet var hur händelserna hanterades i Moskva snarare än i Tallinn, och vi skulle därför föredra att det står ”händelserna i Moskva”. Det skulle vara mer passande.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)

  Bart Staes (Verts/ALE). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Som företrädare för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen vill jag genom ett muntligt ändringsförslag försöka finna en bättre och mer korrekt ordalydelse i den andra delen av punkt 11 som då skulle få följande lydelse, och jag kommer att läsa upp ändringen på engelska: ”särskilt genom förstärkt dialog om Ukraina och Vitryssland och gemensamma ansträngningar för att äntligen lösa de frostiga konflikterna i Moldova och södra Kaukasus”. ”Nagorno-Karabach och Georgien” skulle därför strykas och ersättas av ”i Moldova och södra Kaukasus”.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)

7.8. Reformerna i arabvärlden: Vilken strategi för Europeiska unionen? (omröstning)

- Betänkande: Michel Rocard (A6-0127/2007)

- Före omröstningen om ändringsförslag 19:

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Herr talman! Jag föreslår att frasen “full respekt, även juridisk respekt, för olika sexuella läggningar” bör ändras till följande lydelse: “full respekt för och icke-diskriminering av olika sexuella läggningar”.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

- Före omröstningen om ändringsförslag 14:

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Herr talman! Jag föreslår att termen “den palestinska staten” ersätts av “den demokratiska palestinska staten”.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

  Véronique De Keyser (PSE). – (FR) Herr talman! Min grupp har inga invändningar mot det muntliga ändringsförslaget, men vi stöder inte ändringsförslag 14, inte ens efter den förändring som gjorts genom det muntliga ändringsförslaget.

- Före omröstningen om ändringsförslag 20:

  Marco Cappato (ALDE). – (FR) Detta är helt enkelt en språklig fråga eftersom det är den franska versionen som bedöms som gällande. Orden ”sekulära islamister” skulle därför inte ersätta orden ”moderata islamister” utan skulle betraktas som ett tillägg.

- Före omröstningen om ändringsförslag 21:

  Véronique De Keyser (PSE). – (FR) Herr talman! Marco Cappato har lagt fram ett muntligt ändringsförslag som innebär att han begär att skilsmässan mellan kyrka och stat är mer eller mindre garanterad. Som muntligt ändringsförslag skulle vi vilja tillägga:

(EN) ”som sig bör i alla demokratier”.

(FR) Samtidigt som islam blandar ihop politik och religion finns det bland våra länder i EU faktiskt också de som inte gör någon åtskillnad mellan kyrka och stat.

(Applåder från vänster)

  Antonio Tajani (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Marco Cappatos ändringsförslag handlar om att skilja politisk och religiös makt åt. Vi talar om arabländer och inte om länder i Europa. Om ändringsförslaget handlar om arabländerna är vi överens, för när vi talar om kyrkan hänvisar vi endast till den katolska eller protestantiska kyrkan.

Detta ändringsförslag handlar om religiös och politisk makt och det bör klargöras att vi enbart avser dessa två, eftersom jag tyckte mig ana ett försök att föra in främmande inslag i detta betänkande i Véronique de Keysers anförande.

  Talmannen. Véronique de Keysers ändringsförslag innehöll en fras som är av universell omfattning. Den lyder ”i alla demokratier”. Ändringsförslaget är därför menat att ha en universell omfattning.

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Herr talman! Véronique de Keysers ändringsförslag gläder mig personligen, eftersom jag själv anser det vara mer eller mindre självklart. Men om det inte är det så finns det ännu större anledning att lägga fram detta ändringsförslag.

  Antonio Tajani (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Jag anser att alla har rätt att tala i denna kammare, uttrycka sina åsikter och ha tillgång till tydlig information i de texter som vi förväntas anta.

När det gäller originaltexten i Marco Cappatos ändringsförslag står det på italienska: ”anche garantendo l'indipendenza e la separazione delle istituzioni e del potere politico dalle autorità religiose” – ”även garantera självständigheten och åtskillnaden mellan å ena sidan politiska institutioner och politisk makt och å andra sidan religiösa auktoriteter”. Detta är texten, men vi talar om kyrkan och staten. Begreppen är ”politisk makt” och ”religiösa auktoriteter”.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)

  Véronique De Keyser (PSE). – (FR) Herr talman! Jag vill uppmana min grupp att under dessa omständigheter rösta emot.

7.9. Afrikas horn: EU:s regionala politiska partnerskap för fred, säkerhet och utveckling (omröstning)

- Betänkande: Filip Kaczmarek (A6-0146/2007)

7.10. Utvärdering av Euratom (omröstning)

- Betänkande: Eugenijus Maldeikis (A6-0129/2007)

7.11. Skydd av miljön mot strålning till följd av en olycka med ett militärflygplan på Grönland (framställning nr 720/2002) (omröstning)

- Betänkande: Diana Wallis (A6-0156/2007)

7.12. Bostäder och regionalpolitik (omröstning)

- Betänkande: Alfonso Andria (A6-0090/2007)

7.13. Den framtida regionalpolitiken och innovation (omröstning)

- Betänkande: Edmund Janowski (A6-0096/2007)

7.14. Förstärkning av europeisk lagstiftning beträffande information och samråd med arbetstagare (omröstning)

- Resolutionsförslag: (RC-B6-0189/2007)

- Före omröstningen:

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Denna resolution har lagts fram av vissa politiska grupper men PPE-DE-gruppens namn finns inte med. Det skulle kunna ge intrycket av att vi på något sätt uteslutits ur processen, eftersom vi uttalade oss emot att överhuvudtaget skriva en resolution med tanke på att vi inom kort kommer att utarbeta ett betänkande i utskottet. Men faktum är att vi aktivt har deltagit i diskussionerna med andra grupper. Vi delar en allmän önskan om att lagstiftningen ska ses över och moderniseras, och vi har faktiskt bidragit avsevärt till textens slutliga version. Jag ville bara påpeka att trots att vi fortfarande har vissa förbehåll mot en del formuleringar kan jag med glädje bekräfta att EPP-ED-gruppens policy är att rösta för resolutionen.

  Talmannen. Omröstningen är härmed avslutad.

8. Röstförklaringar

- Betänkande: Marie-Line Reynaud (A6-0143/2007)

  Richard Corbett (PSE), skriftlig. (EN) Å PSE-gruppens vägnar välkomnar jag verkligen att vår arbetsordning ändras. Ändringen kommer att göra det möjligt för Europaparlamentet att snabbare och mer effektivt behandla förslag om att förenkla EU:s lagstiftning, antingen genom att kodifiera befintlig lagstiftning utan att förändra innehållet eller genom att omarbeta förslag där innehållet ändras i kombination med att befintlig lagstiftning förenklas.

Allt oftare handlar de lagstiftningsförslag vi behandlar i Europaparlamentet om att ändra eller uppdatera redan existerande EU-lagstiftning i stället för att lägga fram ny lagstiftning om nya ämnen. Att ständigt ha uppsättningar av direktiv som ändrar tidigare direktiv utan att texterna någonsin konsolideras i ett enda dokument bidrar i hög grad till att EU-lagstiftningen är så ogenomtränglig och komplex. Kommissionen måste påskynda sitt program för att kodifiera befintlig gemenskapslagstiftning, inte bara som ett sätt att minska antalet sidor i gemenskapens regelverk utan för att skapa bättre insyn och tillgänglighet för alla. Genom att ändra sin arbetsordning ger Europaparlamentet idag en stark signal om att det är redo att bidra till denna process med den snabbhet och flit som krävs.

- Betänkande: Erik Meijer (A6-0131/2007)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Om någon var tveksam till syftet med dessa rekommendationer kunde man bara titta närmare på den information som ges av Europaparlamentet: erkännande ”för första gången” av offentliga myndigheters möjlighet att fritt välja operatör av så kallade ”allmänna tjänster” avseende kollektivtrafik på järnväg och väg oavsett om operatören är offentlig eller privat. Med andra ord är det detsamma som ”beviljande av kollektivtrafiksavtal” inom ramen för konkurrens, det vill säga urholkningen av idén om en kollektivtrafik utförd av offentliga myndigheter, varigenom arbetstagares och kunders rätt till högkvalitativ kollektivtrafik till en rimlig kostnad inte påverkas.

Fastän den innehåller en del värdefulla poänger – som exempelvis att de relevanta myndigheterna kan välja att själva tillhandahålla trafiken eller direkt bevilja kontraktet till en enhet över vilken de har kontroll – är den antagna rekommendationen en del av liberaliseringspolitiken och främjandet av privatiseringar och monopol på bekostnad av en statlig finansiering som grundar sig på förenade resurser från varje land.

Vi är mycket besvikna över att förslagen som vi la fram om att skydda arbetstagares rättigheter i sektorn förkastades. Det gäller till exempel att avtalen ska innehålla bestämmelser om att arbetstillfällen ska skyddas i händelse av ett byte av operatör.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag gav mitt stöd till ändringsförslagen om att införa nya regler för kollektivtrafiktjänster på väg och järnväg. De syftar till att skapa ny balans mellan den offentliga och privata sektorn när det gäller tilldelningen av kontrakt för dessa tjänster. Jag stöder särskilt förlaget om att upphäva gammal EU-lagstiftning och ersätta befintliga nationella konkurrensregler för kollektivtrafiksektorn med europatäckande standardregler.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. (NL) Kommissionens förslag, som var anpassat till den dåvarande politiska situationen, går tillbaka till år 2000. Det innebar att skyldigheten att publicera upphandlingsmeddelanden skulle tillämpas på hela den kollektiva trafiksektorn.. Den gängse uppfattningen var då att regeringen skulle träda tillbaka från ett flertal uppgifter och därigenom kunde skatter sänkas och marknaden organisera allt på ett lämpligt sätt. Detta ingick i de avtal som slöts några månader före detta förslag vid stats- och regeringschefernas toppmöte i Lissabon. Förhoppningen var att en större marknad och större vinst även skulle ge en ökad ekonomisk tillväxt och ännu bättre och billigare tjänster till allmänheten. Denna nyliberala ideologi har sedan dess vederlagts i praktiken. Lissabonstrategin har inte motsvarat förväntningarna. Marknaden ger inte några svar, i synnerhet inte när det gäller kollektivtrafiken eller andra tjänster som både är nödvändiga och förlustbringande. En nyliberal politik skulle leda till att integrerade nätverk försvinner och att endast de linjer som används mest skulle överleva. Under de senaste sju åren har vi fått mer erfarenhet av privatisering och upphandling, och besvikelserna i det sammanhanget har bidragit till ett växande motstånd. Det var delvis på grund av detta som mitt mål som föredragande blev att hålla fast vid tanken att kommunala trafikföretag och valfrihet kan förenas.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Andrabehandlingsrekommendationen om kollektivtrafiken som vi röstade om idag väcker förväntningar om en positiv lösning på en fråga som det har tagit årtionden att lösa. Den rättsliga osäkerheten om den nuvarande situationen har endast gett näring åt diskussioner och hindrat utvecklingen av marknaden för kollektivtrafik.

Vi hoppas därför att denna text slutförs och att den kommer att garantera öppna villkor för marknadstillträde utan artificiella spärrar som endast tjänar till att skydda status quo, där vi belastas av byråkrati och där bättre och mer effektiva regler om medborgarnas kollektivtrafik förhindras.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Förslaget till en förordning om kollektivtrafik på järnväg och väg är ännu en attack mot gräsrötternas inkomster och mot rättigheterna för arbetstagare inom kollektivtrafiken samt passagerare i allmänhet.

Efter liberaliseringen av havs- och kustsjöfarten under den gräsrotsfientliga EU-lagstiftningen i förordning (EEG) nr 3577/92 och flyg- och tågtrafiken, är det nu dags för det lokala vägnätet och järnvägen att privatiseras i syfte att öka storföretagens vinster.

Storföretagen fäller ut sina tentakler över arbetstagarnas dagliga transportsystem av spårvagnar, tunnelbana, lokaltåg och bussar, med höga biljettpriser och ett statligt subventionspaket till privata transportföretag med monopolställning, vilket leder till särskilt negativa konsekvenser för säkerheten och standarden för dem som arbetar eller använder dessa transportmedel, det vill säga gräsrötternas familjer.

Konsekvenserna av kollektivtrafikens privatisering kan bevisas av erfarenheter i de städer där privatiseringar redan har genomförts och genom erfarenheterna av liberaliseringen av kustsjöfarten och luftfarten som slagit särskilt hårt mot isolerade områden samt mot de fattiga i samhället.

Arbetstagarna kämpar även mot Europeiska unionens gräsrotsfientliga politik inom transportsektorn. Vi kämpar för en hög standard på modern kollektivtrafik, med billiga biljetter som kan tjäna behoven hos arbetarklassen och gräsrötterna, vilket är anledningen till att vi har röstat emot denna EU-förordning.

- Rekommendation: Jacques Toubon (A6-0144/2007)

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för rådets gemensamma ståndpunkt om förslaget att avreglera förpackningsstorlekar för färdigförpackade produkter. När lagstiftningen är genomförd kommer det att bli möjligt att sälja många vanliga konsumtionsprodukter i ett större antal förpackningsstorlekar än vad som är möjligt för närvarande. Jag anser att detta är ett framsteg för konsumenterna.

  Marianne Thyssen (PPE-DE), skriftlig. (NL) Den nuvarande EU-lagstiftningen om obligatoriska förpackningsstorlekar är 30 år gammal och motsvarar inte längre de nuvarande konsumtionsmönstren. De nya regler som vi har antagit här idag i andra och sista behandlingen – i fullständig enighet med rådet, vilket ger mig anledning att gratulera föredraganden – ligger i linje med konsumenternas krav på fler olikartade förpackningsstorlekar. Konkurrenshinder kommer att undanröjas och innovation kommer att uppmuntras över hela EU. Europeiska tillverkare kommer att kunna bestämma själva vilka förpackningsstorlekar som bäst lämpar sig för deras kunders krav. När det gäller den möjlighet som presenteras i betänkandet att direktivets bestämmelser om jämförelsepriser även skulle gälla vissa småföretag vill jag bara säga, som ett sätt att uttrycka min reservation, att jag är för att konsumenterna ska bli ordentligt informerade och jag har heller ingenting emot att kräva att de stora distributionskedjorna, som svarar för lejonparten av marknaden, ska sätta ut jämförpriser på sina produkter, men att tvinga på små och medelstora företag eller lokala handlare denna skyldighet skulle inte vara bra. Jag kommer därför att kämpa med näbbar och klor för detta när Europaparlamentet ser över den nuvarande konsumentlagstiftningen, vilket den kommer att göra inom kort.

- Rekommendation: Malcolm Harbour (A6-0145/2007)

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag stödde ändringsförslagen om att införa nya regler gällande tillverkningsstandarder för motorfordon. Miljö- och säkerhetsstandarderna kommer att bli högre och det kommer att bli lättare för tillverkarna att sälja sina fordon i hela Europa. Jag är särskild nöjd med att lagstiftningen i högre grad kommer att beakta funktionshindrade fordonsanvändares behov.

  Marianne Thyssen (PPE-DE), skriftlig. (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att Malcolm Harbours andrabehandlingsrekommendation, som vi röstade om i dag förtjänar denna kammares helhjärtade stöd, för i dag gavs det klartecken för ett typgodkännande som kommer att gälla fordon som bussar, turistbussar och lastbilar förutom personbilar. Ömsesidigt erkännande av godkännanden och dessutom för flera olika typer av fordon är verkligen ett viktigt steg framåt mot fullbordandet av den inre marknaden. Dessutom kommer införandet av detta ramdirektiv att gynna säkerheten, delvis för att det troligtvis påskyndar ikraftträdandet av ett antal säkerhetsåtgärder för bussar och turistbussar.

Den förenkling som detta ramdirektiv medför innebär fördelar både för konsumenten och för tillverkaren, eftersom den garanterar en större inre marknad, ökad säkerhet och förmåner för miljön. Dessa skäl har övertygat mig om att ge föredraganden mitt helhjärtade stöd.

- Betänkande: Paolo Costa (A6-0124/2007)

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. (PL) Jag röstar för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om eftermontering av speglar på tunga fordon registrerade i gemenskapen.

Paolo Costa betonade mycket riktigt att eftermontering av speglar på varje tungt fordon som registrerats efter år 2000 för att eliminera den döda vinkeln i förarens siktfält skulle innebära att mer än 1 000 människoliv kunde sparas fram till år 2020. Utan denna obligatoriska lagstiftning och i enlighet med 2003 års direktiv som rekommenderar eftermontering av speglar på lastbilar från år 2007 och framåt skulle fordon utan vidvinkelspeglar endast tas bort från vägarna år 2023. Detta skulle betydligt försena det arbete som måste utföras.

Metoden för att finansiera de extra speglarna beskrevs mycket adekvat. Kostnaden för att eftermontera en spegel borde inte överskrida 100-150 euro, vilket motsvarar en tank med bränsle.

Jag instämmer även i förslaget om att man bör undersöka om andra fordon, till exempel skåpbilar eller andra leveransfordon, också skulle kunna få dessa speglar monterade.

- Resolutionsförslag: (RC-B6-0190/2007)

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Jag välkomnar att majoriteten av Europaparlamentets ledamöter tagit avstånd från de delar i resolutionen om toppmötet mellan EU och Ryssland där vänstern försökte manipulera den europeiska allmänheten till att tro att utplaceringen av amerikanska anti-robotmissiler i Polen och Tjeckiska republiken banar väg för en ny kapprustning. Detta är ett falskt argument från vänsterns sida av två skäl: för det första eftersom det handlar om färdigställandet av ett försvarssystem som ska hindra attacker från fredshotande regimer i öst, och för det andra för att Ryssland dramatiskt har ökat sin militärbudget sedan Putin kom till makten, både i absoluta termer och i fråga om BNP där siffran 4 procent fortfarande motsvarar mer än 30 procent av EU-staternas försvarsbudgetar. Den slutliga resolutionen är ett direkt politiskt budskap att ta med till det nära förestående toppmötet med Ryssland om att vi inte accepterar landets aggressiva politik gentemot Tjetjenien, Estland, Polen och andra länder.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Debatten vi hade i Europaparlamentet före toppmötet mellan EU och Ryssland var ett exempel på vårt samförstånd och vår enighet. Det betonades att Europeiska unionen skulle försvara varje medlemsstats intressen i dess förbindelser med Ryssland. Estland var det flitigast använda exemplet, men även det ryska embargot mot polska köttprodukter nämndes. Dock nämndes inte att vissa medlemsstater har mellanhavanden med Ryssland unilateralt bakom ryggen på de andra EU-medlemsstaterna och i strid med Europeiska unionens intressen. I stället riktades mycket kritik mot Ryssland som helhet utan några försök att skilja mellan den roll som de makthavare som styr politiken spelar och inställningen hos den genomsnittlige ryske medborgaren som utsatts för manipulation från medierna. Det ligger i Europeiska unionens, Rysslands och resten av världens intresse att övertyga det ryska samhället om att stödja värderingar som exempelvis frihet, mänskliga rättigheter, demokrati och internationellt samarbete på lika villkor.

  Mario Borghezio (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Rösterna från Norditalienska ligan till förslaget till en förordning om EU-Ryssland är delvis motiverade av en önskan att uttrycka en stark protest mot EU:s oerhört återhållsamma inställningen när det gäller den estniska krisen. En medlemsstat, en liten ung nation, vars befolkning tappert och bestämt har uppnått frihet från den sovjetiska kommunismens förtryck har utsatts för åtskilliga hot från den forna sovjetiska ockupationsmakten som ett resultat av ett inrikespolitiskt beslut.

Europeiska unionen har i huvudsak nöjt sig med att stå bredvid och stammande framföra en svag protest mot händelserna vid Estlands ambassad i Moskva. Vi borde byta ut de tomma ord med vilka 50-årsdagen av Romfördragets undertecknande firades mot några mycket mer bestämda och modiga ord till försvar för den medlemsstat vars frihet har hotats.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Junilistan anser, som bekant, att varken EU eller dess institutioner ska bedriva utrikespolitik. Ett mönster som upprepar sig i Europaparlamentet är att relationerna till ett tredjeland börjar på det handelspolitiska planet. Detta ställer vi oss positiva till. Problemet uppstår när politikområdena utökas från att bara ha gällt handel till exempelvis utrikes-, bistånds- eller fiskeripolitik. EU ska strikt ägna sig åt handelsfrågor samt gränsöverskridande miljöfrågor.

Ändringsförslag 9 från Verts/ALE-gruppen är i sig önskvärt. Det borde dock inte behandlas av Europaparlamentet, då det är en utrikespolitisk fråga. Ahtisaari har, på FN:s uppdrag, arbetat fram en plan angående Kosovo. Det är emellertid inte denna församlings uppgift att tycka till om vare sig planen eller hur Ryssland bör agera.

Med tanke på de problem som finns i Ryssland, bland annat vad gäller den bristande respekten för de mänskliga rättigheterna och för rättsstatsprincipen, är det positivt att handeln utökas. När det väl kommer till rena utrikespolitiska frågor är det emellertid de nationella parlamenten och regeringarna samt FN som ska leda arbetet.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för denna resolution som erkänner Rysslands betydelse för Europa, särskilt på energiområdet, men som också lyfter fram behovet av demokratiska värden och mänskliga rättigheter. Jag stöder särskilt uppmaningen att Ryssland ”fullt ut ska respektera sina skyldigheter enligt Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser” genom att garantera att diplomater och ambassader skyddas.

  Cristiana Muscardini (UEN), skriftlig. (IT) Ryssland är en viktig partner inom ekonomi och handel för EU, som borde utveckla allt närmare förbindelser med detta land, delvis i syfte att underlätta demokratiseringsprocessen och bidra till respekten för medborgerliga och mänskliga rättigheter.

Vi kan emellertid inte dölja vår oro i samband med vad som har hänt de senaste dagarna i förbindelserna mellan Ryssland och de baltiska staterna, särskilt Estland. Det måste framhållas att det nu har blivit en vana från de ryska myndigheternas sida att använda ekonomiska och handelspolitiska påtryckningsmedel mot grannländer i syfte att nå geopolitiskt herravälde i regionen.

EU måste enigt och samlat försvara Estland och rent generellt varje medlemsstat som utsätts för kommersiella påtryckningar och hot från något land utanför gemenskapen.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Spänningarna mellan Ryssland och Estland kräver en resolution. Det är mycket oroande att svårigheter kring ett lokalt beslut i Estland så snabbt kunde trappas upp och leda till att Ryssland stängde av energitillförseln. Vårt energimässiga beroende av Ryssland bör fortsätta att oroa alla som är intresserade av försörjningstryggheten. 60 procent av Rysslands oljeexport går till EU, vilket motsvarar 25 procent av vår oljeförbrukning. 50 procent av Rysslands naturgasexport motsvarar dessutom till 25 procent av EU:s totala naturgasförbrukning. Jag hoppas att man kommer att lyfta fram och diskutera dessa frågor under toppmötet mellan EU och Ryssland den 18 maj.

- Betänkande: Michel Rocard (A6-0127/2007)

  Frank Vanhecke (ITS). – (NL) Herr talman! Jag röstade emot Rocardbetänkandet, ett dokument som än en gång bevisar EU:s bristande vilja att möta arabvärldens verklighet. Vare sig vi gillar det eller inte finns det i arabvärlden inte det minsta uns av intresse för politiska reformer och än mindre för den kulturella och interkulturella dialog som i så hög grad förhärligas hos oss.

Rocardbetänkandet borde ha varit ett stort fördömande av de avskyvärda förhållanden som råder i arabländerna när det gäller rättsstatsprincipen samt yttrande- och religionsfrihet. I stället har parlamentet och detta betänkande givit den så kallat kulturella definitionen av de mänskliga rättigheterna en ny dimension.

Dessutom känner vi igen EU-byråkraternas återkommande likgiltighet för religiösa minoriteters situation i islamiska länder i samband med EU:s förhållningssätt gentemot Turkiet. Trots de hatkampanjer mot kristna som turkiska imamer har startat och sådana som har bekostats av den turkiska staten med alla de ödesdigra följder som detta innebär, fortsätter anslutningsprocessen som om ingenting hade hänt. Det är denna ryggradslösa eftergiftspolitik gentemot följderna av islams aggressivitet som mitt parti kommer att fortsätta att bekämpa.

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Under debatten och omröstningen bevittnade vi en tvist om ett ändringsförslag som vi lade fram, och vi är mycket nöjda med att det antogs. I betänkandet klargörs att vi eftersträvar ett åtagande för religionsfrihet eller rätten för enskilda personer och samfund att fritt utöva sin religion och tro, och i ändringsförslaget uttrycks även ett krav på att staterna ska ”garantera att institutioner och den politiska makten är oberoende och åtskilda från de religiösa myndigheterna”.

Min uppfattning överensstämmer med Véronique de Keysers muntliga ändringsförslag där det klargörs att detta är tillämpligt på alla demokratier. Jag beklagar att det gjordes en invändning mot detta, men jag anser inte att detta påverkar ändringsförslagets karaktär. I själva verket talar vi inte bara om arabstater, arabiska nationer eller enbart institutioner, när vi talar om arabvärlden, utan om folk, och till följd av detta om arabiska medborgare som lever i Europeiska unionen. När vi talar om att skilja institutioner och den politiska makten från de religiösa myndigheterna talar vi även om oss själva, eftersom problemet på ett mycket speciellt sätt inte bara finns i Mecka utan även i Rom. Om vi ger oss i kast med denna fråga om sekularismen i dessa länder betyder det även att vi måste ta itu med den i våra egna länder.

Jag vill avsluta med att även uttrycka min tillfredsställelse över antagandet av det muntliga ändringsförslaget om den ”demokratiska palestinska staten”, eftersom nationalstaten annars riskerar att förlora den ställning som frihetens utpost som vi vill att den ska ha.

  Patrick Gaubert (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Michel Rocards betänkande om reformer i arabvärlden har just antagits med stor majoritet och jag vill gratulera föredraganden till kvaliteten och balansen i hans arbete.

I detta betänkande förordas en nyskapande strategi från EU:s sida i förhållande till arabvärlden som bygger på ett väl avvägt partnerskap med en målsättning att uppmuntra till grundläggande reformer som inbegriper förändringar på rättsområdet och en avgörande medverkan av det civila samhället.

Betänkandet har också den förtjänsten att det innehåller påpekanden om den vilja till anpassning som somliga regimer i denna region har dragit nytta av. Samtidigt framhålls initiativen att skapa dialog via de regionala mekanismerna för integration, såsom Barcelonaprocessen.

Slutligen betonas i betänkandet särskilt vikten av att dessa stater hävdar värden som tolerans, respekt för de mänskliga rättigheterna och demokratiska principer, om de ska kunna garantera stabilitet och välstånd. I betänkandet uppmärksammas även det nära samband som finns mellan uppkomsten av extremiströrelser i det politiska klimat och den ekonomiska och sociala verklighet som råder i dessa länder.

Eftersom jag är för detta nya realistiska och balanserade synsätt stödde jag betänkandet vid den slutliga omröstningen i plenum.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Europaparlamentet har idag tagit ställning till hur EU bör agera för att få till stånd reformer i arabvärlden. Vi vänder oss starkt emot detta, eftersom denna typ av fråga måste lösas genom FN:s försorg.

I ändringsförslag 20 från ALDE-gruppen föreslås det att EU inte ska stödja ”fundamentalistiska och extremt nationalistiska” rörelser. Detta är självklart, men EU ska inte över huvudtaget driva utrikespolitik genom att stödja rörelser i andra delar av världen. Därför har vi röstat emot det ändringsförslaget.

Vidare vill liberalerna i ändringsförslag 21 få arabländerna att garantera att ”institutioner och den politiska makten är oberoende och åtskilda från de religiösa myndigheterna”. EU ska definitivt inte som institution ha synpunkter på ett annat lands system.

Då vi inte anser att detta är en EU-fråga har vi röstat emot betänkandet i dess helhet vid dagens omröstning.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag håller i stora drag med föredraganden i denna fråga. Det är nödvändigt att skapa fred i Mellanöstern och EU har goda möjligheter att påverka den processen.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) I denna fråga och i samband med detta betänkande anser jag mig ha rätt att framföra en idé som jag har lagt fram vid åtskilliga tillfällen.

I syfte att främja fred, välstånd, demokrati och mänskliga rättigheter i våra grannländer och med tanke både på EU:s direkta intressen och på universella värden förordar jag ett EU-projekt som bygger på ett partnerskap med våra grannar i Medelhavsområdet, ett partnerskap som under idealiska förhållanden på medellång sikt skulle skapa ett Medelhavsområde med fri rörlighet som så nära som möjligt liknar EU:s modell och som de länder i området som uppfyller kriterierna för demokrati, marknadsekonomi och respekt för de mänskliga rättigheterna – det vill säga kärnan i Köpenhamnskriterierna – kan ansluta sig till. Det skulle vara ett kraftigt förstärkt partnerskap i utbyte mot reformer. Denna lösning skulle även som sidoeffekt ha den förtjänsten att den också skulle kunna gälla för Turkiet, om man kom fram till att anslutningsprocessen hade nått oöverstigliga hinder, och om Marocko, Israel och Tunisien var intresserade.

Att ha välmående och demokratiska grannar som tilltalas av möjligheten till fördelar och har befolkningar som inte till varje pris måste utvandra skulle vara ett konstruktivt EU-projekt, men för all del inte nytt.

  Marc Tarabella (PSE), skriftlig. – (FR) Under omröstningen om Rocardbetänkandet om reformer i arabvärlden hade vi att ta ställning till ändringsförslag 21, enligt vilket de arabländer som ännu inte har gjort det uppmanas till ett mer helhjärtat åtagande för religionsfrihet eller rätten för personer och samfund att fritt utöva sin religion och tro och att dessa länder skulle garantera att institutioner och den politiska makten är oberoende och åtskilda från de religiösa myndigheterna.

Ett muntligt ändringsförslag lades sedan fram, vars syfte var att utsträcka denna grundläggande regel till alla demokratier – något som jag helhjärtat stöder. Ledamöter i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater tog ställning mot denna vidgade innebörd. Jag intog den ståndpunkten att jag till fullo stödde innehållet i den ursprungliga texten till ändringsförslag 21. Jag bestämde mig därför att rösta för detta ändringsförslag, och det gläder mig att det har antagits med 382 röster för, 222 emot och 33 nedlagda röster.

- Betänkande: Filip Adrzej Kaczmarek (A6-0146/2007)

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. (PT) Jag röstade för Filip Adrzej Kaczmareks betänkande (A6-0146/2007) om Afrikas horn: EU:s regionala politiska partnerskap för fred, säkerhet och utveckling, eftersom jag anser att det är nödvändigt att befästa EU:s närvaro i en region som har ödelagts av tre stora konflikter – Sudan, Etiopien/Eritrea och Somalia – och i vilken en betydande andel av befolkningen, över 22 procent, lever under existensminimum.

Partnerskapet för fred, säkerhet och utveckling kommer bara att lyckas om en regional strategi antas enligt vilken man söker få med existerande regionala organisationer såsom Afrikanska unionen och den mellanstatliga utvecklingsmyndigheten (Igad) tillsammans med andra internationella partner inom ramen för FN.

Dessutom måste det internationella samfundet stödja regionen för att öka dess chanser att anpassa sig till klimatförändringens allvarliga återverkningar. När allt kommer omkring är Afrika den kontinent som bidrar minst med utsläpp av växthusgaser samtidigt som den lider mest av den globala uppvärmningen på grund av sin underutveckling och fattigdom.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi anser att de principer som bör vara vägledande när man närmar sig det komplicerade läget i regionen vid Afrikas horn bör vara att handla i strikt överensstämmelse med internationell rätt och Förenta nationernas stadga i en anda av fredlig konfliktlösning och avspänning.

En verklig lösning på de problem som folken och länderna i regionen står inför får inte utgöra en del av den imperialistiska handlingsplanen i regionen eller vare sig direkt eller indirekt främja den. Imperialism av detta slag förstärker de mekanismer som leder till intervention och militarism, vilket USA:s nyligen inrättade särskilda militärkommando för Afrika och installerandet av nya militärbaser på kontinenten ger belägg för.

Snarare än att tillgripa interventioner, dvs. yttre ingripanden i försök att lösa konflikter och bidra till en militarisering av kontinenten och särskilt denna region, är det nu dags att främja diplomatiska insatser – vilkas möjligheter är långt ifrån uttömda, som det nyligen undertecknade fredsavtalet mellan Sudan och Tchad visar – för att lösa de problem som är upphov till den nuvarande allvarliga situationen, inte minst den orättvisa fördelningen av möjligheterna att få tillgång de rika naturresurserna i regionen. Brådskande humanitärt bistånd, verkliga samarbetsstrategier och utvecklingsbistånd behövs också.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. (PL) Herr talman! Jag stödjer Filip Adrzej Kaczmareks betänkande om EU:s strategi för Afrika, som syftar till att skapa ett regionalt politiskt partnerskap med EU för att främja fred, säkerhet och utveckling på Afrikas horn.

Föredraganden har på ett utmärkt sätt belyst behovet av lösningar för att stabilisera situationen på Afrikas horn, som har söndrats av konflikter. Fem av sju länder i denna region befinner sig i krig med sina grannar. Det förslag som föredraganden har lagt fram om att utnämna en särskild EU-företrädare för Afrikas horn är värt vårt stöd. Denna företrädare skulle samordna EU:s initiativ i regionen.

Ett annat aktningsvärt initiativ är uppmaningen till rådet och kommissionen att inleda samråd med andra partner som är involverade i regionen i syfte att arrangera en gemensam konferens om säkerheten i alla länder på Afrikas horn.

Filip Adrzej Kaczmarek betonar att en fokusering på och samordning av initiativ liksom samarbete i denna region skulle kunna bidra till att lösa problem såsom illegala flyktingar, gränssäkerhet, en tryggad livsmedelsförsörjning och miljön, kontroll av vapenhandeln, utbildning och infrastruktur samt till att inleda en politisk dialog mellan länderna på Afrikas horn.

  Cristiana Muscardini (UEN), skriftlig. (IT) Vi röstade för Kaczmarekbetänkandet om Afrikas horn, i vilket fyra av våra ändringsförslag som var utformade för att sätta in tragedin i Somalia i ett sammanhang hade upptagits.

Medan betänkandet som helhet uttrycker stora förhoppningar om ett politiskt partnerskap mellan EU och Afrikas horn ville vi betona att det är nödvändigt att sammankalla en global konferens som är fokuserad inte bara på säkerhet utan även på fred och utveckling och som angriper dessa frågor tillsammans med alla länder på Afrikas horn.

Vi ville betona att kvinnor och barn är de som lider mest vid konflikter, eftersom de är de mest sårbara grupperna i befolkningen, och därför kompletterade vi texten med en viktig hänvisning till Förenta nationernas resolution om kvinnor och väpnade konflikter.

Vi tillade också i ett uttalande att man för att bekämpa fattigdomen och främja den ekonomiska utvecklingen även måste föra en beslutsam kamp mot den fruktansvärda sedvänja som kvinnlig könsstympning innebär.

Slutligen lade vi fram ändringsförslag där vi framhöll den viktiga principen om självbestämmande för det somaliska folket och Somaliland, den enda demokratiska enheten i landet, som splittras av klanrivalitet och infiltrationsförsök av islamiska domstolar, vilkas enda mål är att undergräva fredssträvandena i landet.

- Betänkande: Eugenijus Maldeikis (A6-0129/2007)

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) förutser i motsats till Europeiska kol- och stålgemenskapen inget slut på sin verksamhet. Även om Euratom inte har genomfört alla sina planerade uppgifter eller tagit upp alla sina planerade verksamheter när det gäller atomenergi har dessa uppgifter framgångsrikt genomförts genom samarbete med andra internationella institutioner som har att göra med atomenergi. Den nuvarande situationen på energimarknaderna i EU och i världen och effekterna av klimatförändringen till följd av användningen av fossila och organiska bränslen gör Europeiska atomenergigemenskapen ännu mer betydelsefull. Femton medlemsstater i EU har anläggningar för framställning av atomenergi och produktionen av atomenergi ökar i andra länder i världen. Den påstådda bristen på säkerhet som förknippas med atomenergin är bara en politisk fråga, med tanke på de nu gällande mekanismerna för säkerhetskontroll. Euratom måste förbli oberoende, vilket vi kan uppnå genom att komplettera lagstiftningen så att organisationen får den rättsliga grund att stå på som den behöver. Jag röstade emot förslaget att sammankalla en regeringskonferens, eftersom en sådan sannolikt skulle vara improduktiv. Som diskussionerna om atomenergi har visat finns det än så länge inget behov av att öka parlamentets befogenheter.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill bara tala om hur oerhört nöjd jag är med det beslut som parlamentet har fattat i dag, varigenom det tydligt har bekräftat att Euratomfördraget under de gångna femtio åren har varit behäftat med ett demokratiskt underskott, och att parlamentet nu med stor majoritet krävde rätt till medbeslutande i frågor som gäller fördraget. Det är verkligen på tiden att medlemsstaterna inte ska behöva behandla säkerhets- och skyddsfrågor på egen hand, eftersom säkerhet och hälsoskydd är frågor som är angelägna för EU som helhet, och därför har delegationen beslutat att stödja dessa krav.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag lade ner min röst för detta betänkande. Jag vill inte att man stänger befintliga kärnkraftverk, men jag är heller inte för att man kraftigt ökar deras antal med tanke på alla hälso- och miljöproblem de för med sig. Utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser kanske begränsas men faran med radioaktiva utsläpp illustrerades alltför väl av Tjernobylolyckan och kärnkatastrofen i Ural som Roy Medvedev givit oss en tydlig beskrivning av. Jag invänder också mot att besluten inom Euratom fattas på ett odemokratiskt sätt och att man slösar med resurser i det meningslösa ITER-projektet. Jag ansåg att det hellre borde placeras i Japan än i Frankrike, eftersom japanerna då skulle slösa bort sina pengar i stället för att EU slösar bort våra!

  Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. – (FR) Kärnenergi är en speciell form av energi. Den har militär och strategisk innebörd, är föremål för allvarliga restriktioner när det gäller miljön och befolkningarnas och anläggningarnas säkerhet samt har en politisk, reell och rentav känslomässig dimension. På egen hand kan den inte lösa utmaningarna på energiområdet eller de utmaningar som människor upplever i form av de klimatförändringar som EU:s medlemsstater för närvarande ställs inför, men den förblir oundviklig i många avseenden.

Euratomfördraget möjliggör nu lite valfrihet: De stater som så önskar kan utveckla denna sektor och denna teknik, där EU går i spetsen. De stater som inte vill kan inte bli tvingade att tillägna sig en kärnkraftssektor. Dessutom tillåter fördraget att de olika parterna samarbetar inom en befintlig ram på områden av gemensamt intresse.

Eftersom denna ram såsom den fungerar i dag tycks oss tillfredsställande röstade vi emot betänkandet. I betänkandet rekommenderas faktiskt att Euratom ska förvandlas till en särskild bilaga till EEG-fördraget med institutionella förfaringssätt som skulle beröva medlemsstaterna deras valfrihet. Dessutom skulle detta ske under inflytande av en energipolitik som kontrolleras i Bryssel, vilket vi anser inte bara saknar relevans utan även legitimitet. Energipolitiken måste vara medlemsstaternas och ingen annans ansvar.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Man har talat om kärnenergi som en av de energikällor som alstrar minst kol. Kärnklyvning betraktas dessutom som ett av de bättre sätten att möta klimatförändringen på, varvid sparande och effektivitet tillmäts sekundär betydelse.

Vi anser emellertid att energisparande, energieffektivitet och förnybara energikällor bör prioriteras inom all energipolitik. På detta område bör vi främja och genomföra mer offentlig forskning i syfte att få fram verkligt alternativ energi som motsvarar människors behov och kraven på en hållbar politik för utvecklingen av vårt samhälle.

Den tilltagande liberaliseringen av energisektorn, som stöds av ett EU som ger efter för de stora multinationella företagens intressen, undergräver människors rätt till säker energi till överkomliga priser. Med tanke på denna sektors betydelse för alla länders utveckling anser vi att den bör tillhöra den offentliga sektorn och vi är alltså emot dess privatisering.

Dessutom är vi bekymrade över det stöd för kärnenergin som betänkandet ger uttryck för med tanke på att de faror som är förknippade med framställning av denna form av energi – det vill säga faror för miljö och människor, faror för säkerheten i själva anläggningarna och reaktorerna samt de faror som är förknippade med bearbetning och transport av radioaktivt avfall – är välkända.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Betänkandet innehåller några märkliga påståenden. Till exempel noteras att ”32 procent av Europeiska unionens el i dagsläget kommer från kärnenergin, som enligt kommissionens meddelande … är en av de viktigaste koldioxidfria energikällorna i Europa och den tredje billigaste energikällan i Europa”. Sedan dras slutsatsen att ”EU i enlighet med Euratomfördraget bör försvara sitt industriella och tekniska ledarskap gentemot aktörer som kraftigt utökar sin verksamhet på kärnenergiområdet (såsom Ryssland och USA) och nya globala aktörer som dyker upp på kärnenergiområdet (såsom Kina och Indien) och som på medellång sikt kommer att bli konkurrenter till EU”.

Jag inser och tillstår att detta är ett alternativ med väldokumenterade problem, ett alternativ som väcker negativa reaktioner, men jag anser med hänsyn tagen till de kostnader som krävs, miljöpåverkan och de tekniska lösningar som innehåller de minsta riskerna att kärnenergin inte bör uteslutas när det gäller den framtida energiförsörjningen.

Enligt min uppfattning är det genom mångfald och teknisk innovation som vi måste finna svaren på de utmaningar som är aktuella på energiområdet och på områden som har anknytning till energin.

- Betänkande: Diana Wallis (A6-0156/2007)

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Eftersom Europeiska unionen också är en värderingsunion som ska värna om de mänskliga rättigheterna för varje individ inom unionen har vi valt att rösta ja till föreliggande betänkande.

Vi anser att detta är en rimlig avvägning mellan att påpeka vad vi anser vara etiskt-politiskt nödvändigt för en medlemsstat och att respektera medlemsländernas suveränitet.

Vi anser således att det är Danmarks skyldighet att ta medicinskt ansvar för dem som på danska statens order utförde arbeten som kan ha givit strålskador i samband med Thuleolyckan 1968.

- Betänkande: Alfonso Andria (A6-0090/2007)

  John Attard-Montalto (PSE). – (MT) Tack, herr talman! Jag ville tala om bostäder och regionalpolitik. Fördraget ger inte EU särskilda befogenheter när det gäller bostäder. Europeiska regionala utvecklingsfondens bestämmelser för 2007–2013 innebär emellertid att bostäder är stödberättigade i vissa fall. Mönstret för omröstningen var viktigt av fyra orsaker. Den första är den sociala dimensionen som innebär ett erkännande av det problem som finns i mitt eget land, nämligen bristen på anständiga bostäder till rimliga priser. Sedan är det miljöaspekten, som inbegriper en strategisk utveckling av bostäder i städerna snarare än den slags åtgärd som vidtogs i Malta med en utvidgning av utvecklingszonerna. Miljödimensionen innebär även energisäkerhet och rimliga priser för vatten och el. Detta står också i kontrast till det som händer i Malta, där priserna är skyhöga. Den fjärde dimensionen är integration, det vill säga en integrerad process i syfte att förbättra livskvaliteten i motsats till det som för närvarande händer i Malta i byn Marsaskala, där man bygger en återvinningsanläggning. Tack!

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. Vi röstade för betänkandet om bostäder och regionalpolitik. Det är positivt att betänkandet lyfter fram bostadspolitikens roll för att stärka social och territoriell sammanhållning. Bostadspolitiken är ett viktigt instrument för medlemsstaterna att motverka segregation, och rätten till en bostad är grundläggande.

Vi anser att bostadspolitiken är en viktig del av medlemsstaternas välfärdspolitik. I Sverige är allmännyttan en socialt motiverad företagsform, och den svenska hyreslagstiftningen är en social skyddslagstiftning. EU bör betrakta medlemsländernas bostadspolitik som en integrerad del av välfärdspolitiken och därmed undanta den från konkurrensregler gällande statsstöd.

Dessutom anser vi att EU bör definiera begreppet sociala bostäder brett, så att det även omfattar den svenska modellen med allmännyttiga bostäder.

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Bristen på anständiga bostäder till rimliga priser har direkt inverkan på medborgarnas liv, eftersom den begränsar deras förmåga att integreras i samhället liksom deras möjligheter att välja skola, utbildning och yrkesmässig utveckling.

Enligt min uppfattning är bostadsproblem inte begränsade till rena byggnads- och förvaltningsrelaterade frågor. De påverkas också i högsta grad av dålig stadsplanering, som resulterar i att vissa områden som utsätts för miljöskador – luft- och vattenföroreningar, buller, avfall, trafikstockningar osv. – och problem med offentlig service, tillgänglighet och säkerhet blir mindre och mindre attraktiva och sjunker ner i utarmning.

Inför problem med dåliga bostäder är det oftast de lokala myndigheterna som står i främsta ledet. Denna befogenhet har emellertid ännu inte blivit tillräckligt beaktad på europeisk nivå. Praktiskt samarbete måste därför inledas mellan olika nivåer, från lokal till europeisk nivå.

Som fransk ledamot av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet är det av avgörande betydelse för mig att alla européer har god tillgång till sociala tjänster, hälsovård och utbildning samt handel och offentlig förvaltning. Det är deras rättighet.

  Den Dover (PPE-DE), skriftlig. (EN) De brittiska konservativa ledamöterna lade ner sina röster i slutomröstningen om Alfonso Andrias betänkande.

Vi stöder många av betänkandets syften, och vi ser särskilt positivt på informationsutbyte om bästa praxis för bostadsbyggande och bostadsteknik som ett sätt att uppmuntra till energieffektivitet.

Vi insisterar dock på att bostäder och bostadspolitik ska regleras enligt närhetsprincipen och därmed är sådana frågor enbart nationsstaternas angelägenhet och måste så förbli.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Det gläder oss att vi har fått gehör för våra förslag, som fäster uppmärksamheten på vikten av subventionerade bostäder och ger prioritet åt problemet med de hemlösa i medlemsstaternas bostadspolitik.

Investeringar i subventionerade bostäder spelar en avgörande roll för att göra bostäder tillgängliga för många som annars inte skulle ha tillgång till fastighetsmarknaden, människor som normalt ser sina möjligheter att få en bostad stängda.

Subventionerade bostäder är ett sätt att bekämpa spekulation på fastighetsmarknaden, att säkerställa byggandet av sociala inrättningar och att främja en hållbar stadsplanering. I detta sammanhang kan stöd från strukturfonderna och åtgärder på regionalpolitisk nivå visa sig vara betydelsefulla faktorer.

Vi anmäler därför vår besvikelse över att vårt förslag att stödja bostadskooperativ inte togs med. Den modell som framställs i betänkandet fortsätter tyvärr att främja partnerskap mellan den offentliga och privata sektorn till nackdel för den kooperativa sektorn.

Efter att ha sagt detta vill jag framhålla att prioriteringen av frågan om de hemlösa i bostadspolitiken är livsviktig när det gäller att garantera anständiga bostäder för alla och för att effektivt bekämpa denna växande form av social utslagning.

När det gäller idén att på europeisk nivå fastställa kvalitetsindikatorer för att definiera begreppet ”lämplig bostad” är det nödvändigt att vi ”siktar högt”.

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. – (FR) Jag ser positivt på att Europaparlamentet är intresserat av den viktiga frågan om bostäder i Europeiska unionen. Detta är ett första steg, men det är ett steg som långt ifrån handlar om själva huvudfrågan: att garantera rätten till bostad för alla som lever i Europeiska unionen.

Det var nödvändigt att bekräfta denna rättighet i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som i dag åtminstone gör det möjligt för medlemsländerna att hjälpa de mycket fattiga. Detta är ett begränsat sätt att se på rätten till bostad – en rättighet som borde bli allmän och gälla för alla. Vad mera är, principen att låta konkurrensen breda ut sig på den inre marknaden har skadliga effekter på genomförandet av politiken för subventionerade bostäder, som är av avgörande betydelse i alla våra länder.

Jag är särskilt bekymrad över att insamlingen till Livret A – ett system som garanterar pågående finansiering till lågkostnadsbostäder – ifrågasätts i Frankrike. Vi anser därför att detta betänkande kräver ett nytt steg och att vi måste gå längre för att säkerställa att de krav som de specifika omständigheterna kräver tillgodoses genom bostadspolitiken.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Det här betänkandet tar upp det viktiga ämnet bostäder. EU har inte så stora befogenheter på detta område men man bör ändå ingripa när det är möjligt, som t ex genom Europeiska regionala utvecklingsfonden, för att se till att man tillhandahåller anständiga bostäder.

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. Idag har vi i Europaparlamentet röstat om ett betänkande som beskriver behovet av bostäder åt alla med rimlig kvalitet och rimlig hyra. För mig som liberal är det givetvis mycket viktigt att människor har tak över huvudet, men detta är en fråga som ska behandlas lokalt eller regionalt, inte på EU-nivå. Därför lade jag idag ner min röst.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. (NL) Om vi vill göra livskvaliteten i Europa verkligt hållbar är (subventionerade) bostäder ett viktigt medel. Det är rätt och riktigt att Andriabetänkandet om bostäder och regionalpolitik är utformat så att ämnet presenteras mot bakgrund av den europeiska sociala modellen, energipolitiken, sysselsättningen, städernas utveckling och den inre marknaden. Alla dessa ämnen täcker delvis varandra, låt vara med den spänning som detta oundvikligen innebär. När allt kommer omkring går dåliga bostäder och fattigdom hand i hand och fattigdomen ökar fortfarande. Bostadsmarknaden har genomgått stora förändringar de senaste åren på grund av tillgång och efterfrågan, men även på grund av sociala och demografiska förändringar i vårt samhälle. Bristen på subventionerade bostäder är massiv, trots att tillgången till bostad inte bara är en grundläggande rättighet utan även ligger till grund för regional utveckling, såväl i städerna som på landsbygden.

I betänkandet hänvisas uttryckligen till den sociala aspekten av boendet, den energifattigdom som ofta går hand i hand med den sociala situationen, och sysselsättningen som kan skapa hälsosamma, miljövänliga bostäder. I betänkandet behandlas även behovet av ett integrerat synsätt och ett mer fördjupat stöd till lokala regeringar. Fastän bostäder är och alltid kommer att vara en nationell angelägenhet borde förutsättningarna kunna garanteras på EU-nivå. Detta är syftet med detta betänkande och därför har det mitt fulla stöd.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Alfonso Andrias betänkande är viktigt för att föra upp frågan om bostäder på EU:s politiska dagordning. Eftersom allt fler människor utesluts från bostadsmarknaden måste vi göra allt vi kan för att finna lösningar på bostadsbristen. Om vi i samtliga 27 medlemsländer lär oss av varandra, delar med oss av bästa praxis och hittar gemensamma lösningar kan det hjälpa oss att lösa detta växande problem.

- Betänkande: Mieczysław Edmund Janowski (A6-0096/2007)

  John Attard-Montalto (PSE), skriftlig. (EN) Frågan om regionalpolitik berör den maltesiska ögruppen direkt. Jag anser att ett helt land och inte en del av det bör vara berättigat till regionstatus under vissa omständigheter. Detta bör utesluta att vissa avlägsna eller isolerade områden i samma land dessutom blir föremål för ytterligare stödåtgärder.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Att definiera ett så vagt begrepp som innovation och att beskriva det bidrag som detta begrepp har skänkt den ekonomiska utvecklingen är ingen lätt uppgift.

I detta betänkande presenteras, i överensstämmelse med många dokument från kommissionen och rådet, innovation som ett botemedel mot allt ont och som en ny modell för tillväxt, varvid innovation förväxlas med teknisk utveckling.

Även om betänkandet innehåller några förslag som vi instämmer i innehåller det varken ett avståndstagande från eller kritik av den nyliberala Lissabonstrategin med dess strävan att kommersialisera kunskap, forskning och utbildning. Långt därifrån förespråkas i själva verket (gemenskaps)patent, koncentration av forskningen till så kallade forskningscentrum, offentlig-privata partnerskap och en ohelig allians mellan företag med forskningscentrum och offentliga universitet. Det innehåller hänvisningar till det sjunde ramprogrammet men saknar kritik av programmets prioriteringar och de nedskärningar som gjordes inom den nuvarande budgetramen. Det finns antydningar om att kollektivtrafiken på regional och lokal nivå bör privatiseras och målet att använda strukturfonderna för att finansiera Lissabonstrategin lyfts än en gång fram.

Vi kunde därför inte rösta för detta betänkande.

Slutligen vill jag med hänvisning till de förslag som vi tidigare har lagt fram nämna behovet av att garantera tillgång till Internet via bredband i de mest avlägsna regionerna, vilket förs fram i betänkandet, låt vara i urvattnad form.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Det här betänkandet tar upp två nyckelområden inom EU:s verksamhet i kombination: regionalpolitik och innovativ kapacitet. Jag stöder föredragandens inställning.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Innovation och framtida regionalpolitik har avgörande betydelse för att EU ska bli den mest dynamiska kunskapsbaserade ekonomin före 2010. Föredraganden citerar nobelprisvinnaren professor Hunt som säger att av de 20 främsta universiteten finns bara tre i EU och dessa tre ligger i Storbritannien. Därigenom pekar han på att det behövs en mer strategisk inställning till att finansiera forskning vid EU:s universitet. Om vi vill ha innovation måste vi investera i Europas institutioner för högre utbildning.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. (PL) Jag röstar för betänkandet om den framtida regionalpolitikens bidrag till Europeiska unionens innovativa kapacitet.

Regionalpolitiken bör inom ramen för Europeiska unionens innovativa kapacitet kombinera gemenskapens sammanhållning med behovet av innovationsfrämjande åtgärder. Utan specifika lösningar kommer emellertid innovationer i allmänhet och Lissabonstrategins ambitiösa utmaningar i synnerhet bara att finnas på papperet. Goda exempel på detta är de resultat som enskilda länder har åstadkommit när det gäller att genomföra Lissabonstrategin. Vi bör komma ihåg att USA inte är EU:s enda konkurrent i dag och att länder som Kina, Indien med flera också ligger i startgroparna.

Resultaten av införandet av innovationsprincipen kommer först att bli synliga efter många år, och många av oss kommer då kanske inte längre att vara kvar här i parlamentet. Andra beslutsfattare kommer att skörda frukterna av det som kan bli en framgångsrik politik, varför beslut som fattas på detta område bör vara långsiktiga. Det är något som medborgarna väntar sig av oss.

- Förslag till resolution: RC-B6-0189/2007

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Vid en tidpunkt när arbetsrätten är föremål för debatt i Europaparlamentet och tretton år efter antagandet av direktivet om europeiska arbetsråd är antagandet av denna resolution en viktig förutsättning att bygga vidare på.

Som fransk ledamot av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet anser jag att det är nödvändigt att snabbt göra slut på de inkonsekvenser och motsägelser som finns i olika EU-texter när det gäller information till och rådslag med arbetstagare i syfte att förhindra missbruk från ohederliga företags sida.

Om anställda inte längre ska behöva hållas som gisslan i omåttliga omstruktureringsprojekt måste de tillåtas att i realiteten göra sin röst hörd i beslutsprocessen i företagens styrelser. Företagen måste förmås att handla ansvarsfullt och bestraffas om de inte gör det.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Det finns gällande direktiv om arbetstagares rätt till information och deltagande i samråd och om europeiska arbetsråd, och allt detta stipulerar att viss information ska lämnas till arbetstagarna, särskilt när det gäller företags ekonomiska och sociala frågor och beslut som leder till omfattande förändringar i fråga om arbetets organisation och anställningsavtal. Den bistra verkligheten är emellertid att dessa direktiv antingen helt enkelt inte följs eller när de följs detta ofta ändå inte kan garantera arbetstagarnas rättigheter – till exempel till anställning – i en oändlig process av utlokaliseringar, omstruktureringar, sammanslagningar och nedläggningar av företag, vilket har allvarliga ekonomiska och sociala konsekvenser.

Vi har länge förespråkat behovet av att garantera att arbetstagarna hålls fullt informerade och att deras fackliga organisationer tillåts delta i de viktiga besluten vid sådana tillfällen. Detta skulle förbättra rätten till information och ge reell delaktighet i beslutsfattandet och även omfatta rätten till veto, möjligheten att upphäva beslut om nedläggning av företag och rätten att sätta stopp för avskedanden.

Det är även nödvändigt med åtgärder som villkorar gemenskapens stöd till företagen med krav om investeringar och avtalsvillkor som garanterar en stabil och varaktig sysselsättning och hållbar ekonomisk utveckling. Det är också viktigt att vi avvisar ”flexicurity” och liberaliseringar.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Åtgärder för att arbetstagarna ska få bättre information och samråd krävs snarast. Nuvarande lagstiftning måste ses över och moderniseras och man måste se till att medlemsstaterna verkligen genomför gällande regler för information och samråd. Tillägget där kommissionen erinras om behovet av en sammanhängande industripolitik och den roll som arbetsmarknadens parter måste ha bör noteras.

  Marianne Thyssen (PPE-DE), skriftlig. (NL) I dag har parlamentet med stor majoritet antagit en resolution i vilken ny lagstiftning förordas när det gäller information till och samråd med de anställda. Tyvärr har det nu gällande direktivet inte ens införlivats i mitt land. Den belgiska regeringen har länge underlåtit att göra detta och det har faktiskt nyligen renderat den en fällande dom i EG-domstolen. När kommissionen lade fram detta förslag 1999 visade det sig snart att frågan var politiskt känslig. Trots detta kan den reduceras till det enkla kravet att alla anställda genom lämplig representation i en passande institution ska bli informerade och konsulterade om sitt företags åtgärder. Detta ligger både i de anställdas och företagets eget intresse. De instrument som används för att få denna ekonomiska demokrati och delaktighet till stånd kan naturligtvis variera med hänsyn till företagets storlek. Det är självklart att små och medelstora företag inte ska behandlas på samma sätt som multinationella företag. Detaljerna om hur dialogen mellan arbetsgivare och anställda ska genomföras är dessutom en fråga för arbetsmarknadens parter att besluta om, och i den resolution som vi har röstat om i dag ges dessa i själva verket stort ansvar i det hänseendet. Jag lägger stor vikt vid detta.

9. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

10. Begäran om fastställelse av parlamentarisk immunitet: se protokollet

11. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

12. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

13. Avbrytande av sessionen

  Talmannen. Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 12.35.)