Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2006/2292(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0149/2007

Ingivna texter :

A6-0149/2007

Debatter :

PV 22/05/2007 - 6
CRE 22/05/2007 - 6

Omröstningar :

PV 22/05/2007 - 9.11
CRE 22/05/2007 - 9.11
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2007)0196

Debatter
Tisdagen den 22 maj 2007 - Strasbourg EUT-utgåva

6. EU i världen – konkurrenskraftens externa aspekter (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Daniel Caspary, för utskottet för internationell handel, om EU i världen – konkurrenskraftens externa aspekter (2006/2292(INI)) (A6-0149/2007).

 
  
MPphoto
 
 

  Daniel Caspary (PPE-DE), föredragande. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Denna vår europeiska union, som är den största gemensamma marknaden i världen, väger globalt sett särskilt tungt, och om vi ska förbli internationellt framgångsrika måste vi skapa de rätta ramvillkoren på hemmaplan, samtidigt som vi organiserar vår utrikeshandelspolitik på ett sätt som tar väl vara på våra ekonomiska intressen.

Det var i oktober 2006 som kommissionen i sitt meddelande ”Ett konkurrenskraftigt Europa i världen” lade fram sin uppfattning om en handelsstrategi av detta slag. Detta betänkande från utskottet för internationell handel är inte avsett att ripostera meddelandet, utan det syftar till att anpassa vissa prioriteringar, eftersom kommissionen – och även ni, herr kommissionsledamot – måste prioritera rätt i stället för att eftersträva kortsiktiga resultat.

Alla vinner på att öppna våra handelspartners marknader. Europeiska unionen är ett mycket bra exempel på hur framgångsrika öppnade marknader kan vara, och det är Världshandelsorganisationen (WTO) som erbjuder den bästa nu existerande mekanismen för att öppna dem. Målet med multilateral avreglerad handel inom ramen för Världshandelsorganisationen måste vara att göra stora framsteg i den pågående handelsrundan, trots alla de svårigheter som hör samman med den. Även om utsikterna för ett lyckat slutförande sannerligen inte är de bästa borde vi i Europeiska unionen göra allt som står i vår makt för att se till att den blir lyckad, för bilaterala eller regionala frihandelsavtal är bara det näst bästa alternativet, eller till och med nödlösningar, med tanke på de mångahanda nackdelar som hör samman med dem. Om frihandelsavtalen ska slutas måste vissa villkor tillämpas: till att börja med måste valet av frihandelsavtal vara begränsat till de stater eller ekonomiska regioner som våra konkurrenter redan har slutit avtal med eller förhandlar med; för det andra borde räckvidden för ett sådant frihandelsavtal sträcka sig långt utöver Världshandelsorganisationens frågor, och vi i Europeiska unionen borde dessutom bemöda oss att befästa dessa normer för frihandelsavtal som bygger på plurilaterala överenskommelser på bredast möjliga grund. Jag tänker bland annat på ursprungsregler, som förhandlas fram på olika sätt i alla nya frihandelsavtal och som knappt är tillämpliga i våra små och medelstora företag, av vilka allt fler tar vara på de tillfällen som globaliseringen erbjuder och exporterar sina produkter.

Tidigare prioriterades tyvärr andra politiska mål på bekostnad av handelspolitiken, så i framtiden borde vi därför undvika att belamra politiken med irrelevanta frågor, samtidigt som vi sörjer för att de befintliga regler som vi och våra handelspartner har kommit överens om faktiskt efterlevs. Detta är särskilt fallet när det gäller immaterialrätt, där det finns många exempel på befintlig lagstiftning och avtal som bara tillämpas bristfälligt eller där tillämpningen av dem till och med motverkas aktivt. Europeiska unionens handelspolitiska skyddsinstrument, särskilt antidumpningsreglerna, erbjuder skydd mot orättvisa handelsmetoder.

Jag skulle vilja påpeka att en mycket bred majoritet i utskottet för handel höll med mig om att det för närvarande inte finns behov att se över de handelspolitiska skyddsinstrumenten, såsom kommissionen förespråkar. Vi borde inte föregripa resultaten av samtalen inom Världshandelsorganisationen, hur svåra de än kan verka för tillfället. Europeiska unionens handelspolitiska skyddsinstrument har visat att de i stort duger och för närvarande inte behöver ändras.

Nu när tullarna sänks blir andra former av handelshinder viktigare. Åtgärder mot terrorism på alla ekonomiska områden får till exempel inte bli 2000-talets icke-tariffära handelshinder, och även regelverk är en viktig del i detta, så vi måste göra våra interna regler och förordningar förenliga med våra viktigaste handelspartners regler. Det är särskilt av denna anledning som jag kraftigt stöder samarbete med USA och de ansträngningar som har gjorts de senaste veckorna.

Jag är helt övertygad om att vi kommer att lyckas utnyttja de tillfällen som globala marknader erbjuder på rätt sätt till vår egen och andra länders fördel, om de så handlar om länder på väg att utvecklas eller de som redan är industrialiserade, förutsatt att de rätta prioriteringarna fastställs. Människor i EU och i världen kommer att märka av de positiva effekterna av detta, och jag är mycket tacksam mot ledamöterna, utskottssekretariatet och gruppernas personal som under de senaste veckorna har gjort det möjligt för oss att utarbeta ett betänkande som jag mycket väl tror kan få ett brett stöd i parlamentet när det blir dags för slutlig omröstning. Jag vill framföra ett varmt tack till dem för deras samarbete, och även till kommissionen för att ha godtagit våra förslag.

 
  
MPphoto
 
 

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Detta är ett mycket viktigt betänkande. Låt mig påminna om bakgrunden till ”EU i världen”. Inom EU står vi inför en enorm utmaning på grund av den globala ekonomins förändringstakt. Detta skapar nya möjligheter, men det genererar också viss osäkerhet och förståeliga problem.

Vårt kärnbudskap är tydligt: förkastande av protektionism på hemmaplan, aktivism för att öppna marknader utomlands. Vi måste se längre än tullsänkningar, till de handelshinder som ligger bakom gränserna. Vi måste också trappa upp vårt engagemang i nästa generations stora ekonomier, i synnerhet – men inte bara – i Asien, där det finns en enorm tillväxtpotential, men där EU inte presterar så bra som det borde.

Vår första prioritering förblir Världshandelsorganisationen och utvecklingsagendan från Doha, och jag skulle vilja säga några ord om detta. Det står mycket på spel för den globala ekonomin och för utvecklingsvärlden, och jag kommer med säkerhet att utforska varje möjlighet under de kommande veckorna för att skapa förutsättningar för ett avtal.

Under två dagar förra veckan var Europeiska unionen värd för förhandlingarna mellan företrädare för de brasilianska, indiska och amerikanska regeringarna strax utanför Bryssel. Det var ett konstruktivt möte, där vi fokuserade på antal och resultat. Det kommer att bli mycket svårt att nå dessa resultat. Men på det hela taget tror jag att vi kan finna en väg genom denna förhandling och avsluta Doharundan i år, som vi kom överens om i Delhi i april. Detta kräver konvergens i G4 under den närmaste månaden eller så. Det politiska engagemanget för att nå detta mål är stort på den högsta politiska nivån.

Klyftorna mellan oss är fortfarande djupa, både inom jordbruket samt mellan jordbruk och industri respektive tjänster. Men de är överkomliga om alla parter kommer överens om att kombinera tillräcklig ambition med tillräcklig flexibilitet. Jag kommer att insistera på den grundläggande principen att alla nyckelaktörer på alla nyckelområden borde göra ordentliga nedskärningar och effektiva minskningar. Verkligt marknadstillträde inom jordbruket är värt minskade jordbrukssubventioner och kraftigt minskade avgifter på industrivaror.

Ambitionsnivån på det slutliga paketet när det gäller jordbruk och när det gäller industriavgifter kan inte skiljas åt. EU är villigt att göra mycket – mycket mer än andra – men vi är inte beredda att föra vår ambition till ytterligheter om andra inte gör samma sak. Det måste naturligtvis göras proportionerliga insatser mellan utvecklade länder och utvecklingsländer.

Det är också viktigt att komma ihåg att huvuddelen av de ekonomiska vinsterna i Doharundan inte kommer att härröra från tillträde till jordbruksmarknaden eller ens tillträde till marknader för produkter som inte är jordbruksprodukter, utan det gäller att Världshandelsorganisationens medlemmar öppnar sina tjänstemarknader och skär ned på byråkratin och kostnaderna för tid och pengar som påverkar de globala handelsflödena. Förhandlingarna om handelslättnader och tjänster har en annan tidsfrist än förhandlingarna om marknadstillträde, men de får inte falla mellan stolarna.

Vi som tillhör de centrala förhandlarna måste ta på oss vår beskärda del av den ansträngning och det ansvar som krävs för ett balanserat resultat i denna runda. Vi alla måste blicka framåt mot de framtida ekonomier som vi vill skapa, snarare än att blicka bakåt för att försvara tidigare strukturer. Ja, vi måste befästa det som uppnåtts från tidigare marknadsöppningar, men också bidra till den nya marknadsöppning som behövs för att ge handeltillväxten ett uppsving i framtiden. Det är bara på denna grundval som dessa förhandlingar kan avslutas, och vi har lite mer än en månad på oss för att göra detta.

Men vi kan och borde bygga på de plattformar som Världshandelsorganisationen skapat för att åstadkomma nya tillväxtmöjligheter genom att bilateralt öppna ytterligare marknader för handel och investering, inte som ett alternativ utan som ett komplement till Dohaagendan.

Vi har ett mycket ambitiöst program framför oss: förhandlingar om frihandelsavtal med Korea, Indien och Asean, en upptrappning av vårt engagemang i Kina och Förenta staterna, förstärkning av immaterialrätten, en förnyad strategi för marknadstillträde, uppföljning av grönboken om handelspolitiska skyddsinstrument och ytterligare arbete med handels- och utvecklingsagendan. Vi gör detta mot bakgrund av denna komplexa multilaterala handelsrunda. Detta kräver att vi agerar försiktigt. Men de första sex månaderna av vår strategi för EU i världen visar att vi kan gå vidare parallellt: vi har tagit konkreta initiativ enligt vår strategi för EU i världen, och vi har fört tillbaka Dohaagendan på banan.

Jag skulle vilja tacka föredraganden, Daniel Caspary, för hans utmärkta arbete. Det gläder mig verkligen att se hur alla dessa frågor avhandlas i betänkandet. Det gläder mig att parlamentet visar ett så stort intresse i betänkandet, något som de närmare 200 ändringsförslagen är ett tydligt bevis på. Det gläder mig också att se att utskottet för ekonomi och valutafrågor har anslutit sig, med tanke på förbindelsen med Lissabonstrategin.

Låt mig försäkra er om att vi har engagerat parlamentet i utvecklingen av programmet för EU i världen, och vi kommer att fortsätta att göra det i framtiden. Under det förberedande arbetet informerade vi utskottet för internationell handel om vårt övergripande meddelande, som jag lade fram inför utskottet för internationell handel så snart det hade antagits av kommissionen. Mina tjänsteavdelningar eller jag själv har vid olika tillfällen diskuterat alla initiativ till följd av programmet om EU i världen – det vill säga meddelandet om Kina, grönboken om handelspolitiska skyddsinstrument, meddelandet om marknadstillträde – med parlamentet.

För nya frihandelsavtal har förhandlingsdirektiven getts till utskottet för internationell handel – vilket är en nymodighet – och mina tjänsteavdelningar underrättade nyligen utskottet om den aktuella situationen. Jag kommer att ge utskottet för internationell handel en uppdatering i början av juni om de förhandlingar om frihandelsavtal som vi just har inlett.

Kommissionen kommer noga att överväga de rekommendationer och förslag som parlamentet har lagt fram när det gäller dess resolution. Som väktare av fördragen kommer vi dock att göra detta genom att respektera befintliga ramar.

Vi behöver ert fortsatta fulla stöd och ert välgrundade bidrag när det gäller ett globalt Europa för att kunna göra rätt val under denna ambitiösa resa. Jag anser att det är mycket glädjande att vi har gjort goda framsteg i detta avseende i dag med Casparybetänkandet.

 
  
MPphoto
 
 

  Benoît Hamon (PSE), föredragande för yttrandet för utskottet för ekonomi och valutafrågor. – (FR) Fru talman! Jag skulle vilja gratulera föredraganden, Daniel Caspary. Jag ska på en minuts talartid begränsa mig till att nämna huvudpunkterna i betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor, som ansvarar för penningpolitiska frågor.

Utskottet för ekonomi och valutafrågor intresserade sig för frågan om växelkurser mellan euro och våra viktigaste partners och konkurrenters valutor för att framhålla att de fördelar som man förväntar sig från en sänkning av exporttullavgifter eller de marknadsandelar som man hoppas få genom ökade kontroller på området icke-tariffära hinder mycket väl kan reduceras till noll till följd av en ogynnsam växelkursändring. Det är därför som vi menar att kommissionen ska föreslå nya handelspolitiska skyddsinstrument som kommer att göra det möjligt för europeiska tillverkare att försvara sig när de ställs inför en orimlig värdeminskning av våra konkurrenters valutor, och att vi betraktar USA, där ett antal av våra lagstiftande kolleger i den amerikanska senaten har utformat ett system som slår mot import från länder med artificiellt undervärderade valutor med en motsvarande tullavgift. Så utan att gå så långt anser vi att inaktiviteten på detta område har blivit obegriplig.

Den andra frågan bland de många bidragen i betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor som jag kort skulle vilja ta upp är frågan om miljön. Jag anser att det är orättvist att europeiska tillverkare, som måste bära kostnader för mindre förorenande produktionsmetoder, ska behöva konkurrera med billig import från länder som vägrar att dra sitt strå till stacken när det gäller att bekämpa global uppvärmning. Det är därför som utskottet för ekonomi och valutafrågor föreslår att en koldioxidskatt ska inrättas.

 
  
MPphoto
 
 

  Syed Kamall, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja gratulera föredraganden, Daniel Caspary, till ett sådant omfattande betänkande – vilket inte är överraskande med tanke på titeln ”EU i världen” – och jag välkomnar den allmänna tonen i det. Jag känner dock lite oro och är bekymrad när det gäller några tänkbara motsägelser.

Jag läser ett betänkande i vilket man uppmanar till att så kallade ”offentliga” tjänster, inbegripet medietjänster, ska uteslutas från handelsförhandlingarna. Men att fokusera på medietjänster strider väl mot kärnan i Lissabonstrategin, som syftar till att göra EU till en ledade digital ekonomi? Men även om vi hoppar över medietjänster, ska vi verkligen ignorera medborgarna i fattigare länder som måste stå ut med dåliga eller icke befintliga tjänster inom hälsovård, utbildning, dricksvatten och transport som förvaltas av dåligt fungerande monopol eller företag som ofta har kopplingar till korrupta eller ineffektiva politiker? Jag uppmanar mina kolleger att lyssna på medborgarna och inte på politikerna i dessa länder.

Jag ser också att man i punkt 80 stöder åsikten att handelspolitiska skyddsinstrument inte behöver ses över, men jag vill be kommissionen att inte längre ge efter för protektionistiska åsikter hos företag som inte är konkurrenskraftiga. De handelspolitiska skyddsinstrumenten har till exempel gjort skor dyrare för fattiga familjer, särskilt barnfamiljer, och straffar de europeiska företag som har gripit det tillfälle som globaliseringen och globala leverantörskedjor har gett för att skapa sysselsättning av högt värde inom forskning, design och marknadsföring i EU, samtidigt som de har lagt ut sysselsättning av lågt värde på entreprenad till Asien. De handelspolitiska skyddsinstrumenten innebär sannerligen att kommissionen lyssnar mer på europeiska företag som inte är konkurrenskraftiga än den gör på konsumenter, återförsäljare och globala EU-leverantörer, och jag anser inte att de kommer att rädda ett enda europeiskt arbetstillfälle inom tillverkningsindustrin på längre sikt.

Jag vill emellertid inte bara uppehålla mig vid det som oroar mig. I betänkandet bekräftar man med rätta att liberaliseringens fördelar överväger all störande påverkan och att de länder som tar bort icke-tariffära handelshinder och öppnar sina marknader gynnas mest. Man belyser också det problem som den nya franska presidenten kommer att tvingas brottas med när det gäller protektionism som leder till arbetslöshet. Av denna anledning rekommenderar jag betänkandet.

 
  
MPphoto
 
 

  Elisa Ferreira, för PSE-gruppen. – (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även jag skulle vilja börja med att gratulera föredraganden. Dagens EU måste klargöra sin ståndpunkt när det gäller den globaliserade ekonomin.

Från socialdemokraternas sida – och jag var skuggföredragande för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet – förespråkar vi entydigt Världshandelsorganisationens multilaterala ram. Det rådande dödläget när det gäller Dohasamtalen har dock lett till att kommissionen och våra viktigaste partner söker tillfälliga lösningar och bilaterala eller regionala avtal. Det är helt klart inte den ideala strategin, och den kommer bara att godtas om avtalen är förenliga med framgången i Dohasamtalen och omfattar minimivillkor för miljö och samhälle som överensstämmer med de internationellt erkända normerna, som anständigt arbete.

Jag skulle dock vilja påpeka att den unilaterala granskningen av handelspolitiska skyddsinstrument är fullständigt olämplig, som föredraganden sa. Dessutom måste det innebära att ekonomiskt starka partner, det vill säga de som har en förhandlingskraft som motsvarar Europeiska unionens, ska behandlas annorlunda än de minst utvecklande länderna eller de som har allvarliga utvecklingsproblem.

När det gäller de förstnämnda – Korea, Indien, Brasilien, Mexiko, Kina och Indonesien – är det dags att EU kräver ömsediga åtgärder på områdena marknadstillträde, respekt för immaterialrätt, efterlevnad av handelsregler, investeringspolitik och konkurrens. EU:s medborgare kräver detta. Men denna ömsesidighet kan aldrig utkrävas av utsatta länder eller länder med utvecklingsproblem. Tvärtom kommer denna strategi att ge EU extra ansvar för dessa länder. EU måste göra det möjligt att använda internationell handel för att påskynda utvecklingen i dessa länder.

Det kommer naturligtvis inte att bli lätt att finna en balans mellan dessa mål. Jag hoppas dock att det kommer att bli möjligt att finna en kompromissanda och tillräckligt samförstånd mellan de olika politiska grupperna, så att de EU-medborgare som vi i kammaren företräder kan känna sig tryggare när de ställs inför globaliseringens osäkerhet.

 
  
MPphoto
 
 

  Ignasi Guardans Cambó, för ALDE-gruppen. (ES) Fru talman! När vi talar om ett konkurrenskraftigt EU i världen behandlar vi inte en teoretisk eller akademisk fråga; vi talar om att skapa välstånd, arbetstillfällen och välbefinnande för våra medborgare, vi talar EU:s roll i världen, dess åtaganden och hur vi ska fullgöra dem med hänsyn till dess grannar, dess handelspartner och också med hänsyn till de svagaste, som kanske lider mest till följd av det som har blivit känt som globalisering.

På min grupps vägnar skulle jag vilja välkomna Daniel Casparys betänkande, till vilket vi i samband med den omröstning som följer kommer att lägga till vissa ändringsförslag som kommer att förbättra och utvidga några av dess påståenden, inte i avsikt att ta bort något, utan för att bidra med vissa idéer för att stödja de ändringsförslag som andra grupper har lagt fram.

Handel och den fria marknaden är inte en dogm. De är inte religiösa sanningar som måste försvaras under alla omständigheter.

Det är en verklighet, ett faktum, att bara frihandel, med tydliga och rättvisa regler för alla, kan bidra till att skapa välstånd, välbefinnande och utveckling. Det kan aldrig ske med protektionism, och det har aldrig funnits några bevis för att den bidrar med något. Frihandel, öppna marknader på global nivå, leder indirekt till att större individuell frihet skapas för dem som drar nytta av denna frihet. Vi är därför för ett öppnande och en avreglering av marknader, inte för att vi försvarar en dogm, en religiös sanning eller en princip som vi är politiskt hängivna, utan för att dess fördelar är helt uppenbara.

När Europeiska unionen försvarar just denna princip försvarar unionen inom ramen för den nya strategin för ett EU i världen denna öppenhet för marknader på global nivå, och unionen måste också uppfylla sina egna åtaganden. Europeiska unionen har seriösa åtaganden. Unionen är ansvarig när den företräder oss och när den försvarar oss.

Av denna anledning, och min grupp instämmer i det som andra talespersoner har sagt i detta avseende, är detta inte rätt tillfälle att se över de handelspolitiska skyddsinstrumenten. Det är kanske dags att anpassa dem, men inte att ta bort dem, inte att ändra dem, eftersom det är Europeiska unionens ansvar att beakta de begränsningar som fortfarande finns, i många fall icke-tariffära begränsningar, som införs stegvis. Jag skulle vilja belysa en av dem som vi hade tillfälle att diskutera: det kommersiella förtal som europeiska produkter har utsatts för i vissa länder.

Europeiska unionen är också ansvarig när den förhandlar på våra vägnar, när den uppmanar till tillträde till tjänstemarknaderna, när den förhandlar på området offentliga upphandlingar.

Det är mycket viktigt att vår handelspolitik inte bara är förenlig, utan att den också passar perfekt med vår utvecklingspolitik. Jag menar inte att så inte redan är fallet, men det finns en risk att vi skulle kunna få en handelspolitik som inte går parallellt med våra förpliktelser på utvecklingsområdet. Vi ska därför också lägga fram några ändringsförslag till detta betänkande för att klargöra denna idé.

 
  
MPphoto
 
 

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! I grund och botten är globaliseringen en möjlighet för EU. Jag skulle vilja tacka föredraganden för att ha klargjort detta koncept i sitt betänkande. Jag skulle också vilja inpränta detta hos framför allt våra kolleger från vänstern, som mest sammankopplar frihandel med arbetslöshet och social katastrof.

Om vi ska lyckas undvika de negativa följderna av global handel och få övertaget i konkurrensen på global nivå måste vi reda ut vårt eget system för tilldelning av medel. För närvarande snedvrids detta system av ett omåttligt regelverk och kontroll av den gemensamma marknaden inom Europeiska unionen i sig själv. Vi låter långsamt detta tillfälle som gäller tjänste- och arbetsmarknaden i Europeiska unionen glida oss ur händerna.

Vi utnyttjar fortfarande inte alla de konkurrensfördelar som skulle kunna förvärvas med hjälp av en gemensam europeisk-atlantisk marknad. I stället för att slå larm om billigare tjänster, arbete och skattekonkurrens borde vi dra gemensamma fördelar av denna situation. Vi måste tävla i denna kapplöpning och göra allt i vår makt för att vinna den.

 
  
MPphoto
 
 

  Pierre Jonckheer, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Bortsett från politiska övertalningsargument antog regeringarna de allmänna riktlinjer som kommissionen föreslog i november 2006, och kommissionen har nu formellt inlett förhandlingar, inte minst med Sydkorea och Asean-länderna, på grundval av de mandat som rådet beslutat om, på kommissionens förslag.

Vi ska komma ihåg att Europaparlamentet knappt har befogenhet att yttra sig när det gäller dessa frågor och måste nöja sig med ett samtyckesförfarande i slutet av perioden. Detsamma gäller, kan jag tillägga, för de nationella parlamenten. Handelsförhandlingar förblir en förmånsrätt för verkställande myndigheter på nationell nivå och gemenskapsnivå, något som vi har kritiserat i 25 år.

Det skulle faktiskt glädja oss om Europaparlamentet engagerades särskilt i fastställandet av förhandlingsmandaten genom ett medbeslutandeförfarande och om ett uppföljningsförfarande sedan skulle kunna genomföras ordentligt, och ur denna synvinkel anser jag att de framträdanden som Peter Mandelson gör inför vårt utskott inte är tillräckliga, hur intressena de än är.

Mitt andra budskap gäller regler. Sedan Bruntlandrapporten har vi krävt att internationella handelsregler ska anpassas till de viktigaste kraven på nya utvecklingsmetoder som gynnar alla människor på vår lilla planet.

Det behövs knappast sägas att de ekologiska fotavtryck som våra aktuella livsstilar lämnar här i EU motsvarar tre gånger jordens kapacitet. Denna situation skulle därför vara oacceptabel om den spred sig ytterligare. Det är av denna enkla anledning som det är angeläget att internationella normer för miljön och sociala förhållanden måste träda i kraft, och inte bara uppmuntras, i dessa handelsförhandlingar, en åsikt som tyvärr varken kommissionen eller majoriteten i parlamentet delar, förblindade som de är av kortsiktiga intressen.

Av dessa och många andra anledningar, och i synnerhet med tanke på hur dessa förhandlingar skulle kunna påverka den europeiska lagstiftningens framtida utveckling, kommer hela min grupp att förkasta detta betänkande.

 
  
MPphoto
 
 

  Helmuth Markov, för GUE/NGL-gruppen.(DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Daniel Caspary, som sitter i samma utskott som jag, har utarbetat ett betänkande där man i huvudsak upprepar det som uttrycks i kommissionens strategi för ”Europa i världen”, en utrikeshandelspolitisk upplaga av Lissabonstrategin och något som jag kan stödja lika lite som den strategi för marknadstillträde som offentliggjordes i april eller den politik som förekommer i de nya frihandelsavtalen, som är en logisk följd av detta. Det mest framträdande i de båda strategierna och genomförandet av dem är att se till att europeiska företag får bättre tillgång till marknaderna i tredjeländer, och det finns ingen invändning mot detta på förhand.

Genom att avskaffa – om det är möjligt – alla handelshinder försöker man att göra, inte bara tullar, utan också åtgärder för konsumentpolitik, miljöpolitik, socialpolitik och utvecklingspolitik till föremål för principen om konkurrenskraft, som det frihandelsorienterade tänkandet kräver, medan man samtidigt har föreslagit att Europeiska unionens handelspolitiska skyddsinstrument ska tillämpas mer konsekvent och att skyddet av immaterialrätt – med vilket man menar ”patent” – ska utvidgas. Eftersom det är uppenbart att det inte finns någon större möjlighet till ett multilateralt avtal av detta slag som innefattar ensidig förmånsbehandling för huvudsakligen större europeiska företag inom ramen för Världshandelsorganisationen blir kommissionen och rådet allt mer öppenhjärtiga i sin önskan att se europeiska ekonomiska intressen råda i bilaterala och regionala avtal som går mycket längre än det som egentligen bör debatteras inom ramen för Doharundan, som kännetecknas av sådana saker som avreglering av investeringar, offentliga upphandlingar och konkurrenspolitik. Min grupp kan inte instämma i en politik som har upphört att ha något att göra med fastställandet av ett rättvist och multilateralt handelssystem. Att behandla starka och svaga lika är inte samma sak som att ge dem rättvis behandling, när det som behövs är ett rättvist handelsavtal.

Det finns dock en riktig och viktig punkt i Casparybetänkandet som jag skulle vilja ta upp, och det är att man inte kan godta att nästan alla viktiga europeiska beslut på EU-nivå fattas utan att Europaparlamentet har någon medbeslutanderätt i sammanhanget. I eftermiddag kommer vi att ha mer att säga om avtal om ekonomiskt partnerskap. Ja, herr kommissionsledamot, det stämmer att utskottet är scenen för ett livligt utbyte med er och med generaldirektoratet för handel, men utskottet för internationell handel får inte utkasten till dokumenten. Så länge som denna typ av hemlig diplomati pågår inom Europaparlamentet är det högst begripligt att många av EU:s medborgare kommer att inta en alltmer skeptisk inställning till det som Europeiska unionen gör.

 
  
MPphoto
 
 

  Graham Booth, för IND/DEM-gruppen. (EN) Fru talman! Jag tror på frihandel. Det har gynnat mitt land, och det är ett viktigt redskap när det gäller att hjälpa världens fattigaste nationer att göra sig fria från fattigdom. Men samtalen om avtal om ekonomiskt partnerskap gör mer skada än nytta för frihandeln på grund av Europeiska unionens hyckleri.

Av första intrycket att döma låter det mycket bra att öppna våra marknader för import från dessa länder, eftersom det kommer att bidra till att ge deras ekonomier en skjuts, men som alltid har medaljen en baksida. Utvecklingsländerna måste öppna sina marknader för varor från EU, sänka sina importtullar – i enlighet med EU:s tidsplan före slutet av året – och om de inte gör det kommer europeiska handelshinder att sättas upp, och de europeiska stödbeloppen kommer att minska. Man måste lära sig att krypa innan man kan gå. Som föredraganden noterar finns inte resurserna på plats ännu i många AVS-länder för att samla in intäkter och ersätta avgifter som en huvudsaklig källa till finansiering av regeringen.

Genom att försöka driva upp takten anser jag att vi gör mer skada än nytta för den globala frihandeln. Dessutom, vem tror vi att vi är när vi spelar översittare och tvingar dessa nationer att slopa tullar? När allt kommer omkring införde kommissionen tullar på skor från Kina så sent som förra året. Men detta var inte frihandel, och inte rättvist heller för den delen. Man talade om för oss att de dumpade subventionerade varor på oss. Men vad gör vi med våra överskottsprodukter inom jordbruk, som subventioneras av den gemensamma jordbrukspolitiken? Precis samma sak: vi dumpar dem på fattiga länder och drar samtidigt ned deras jordbrukare i fattigdom.

Föredraganden säger att samtalen om avtal om ekonomiskt partnerskap ska avslutas mellan EU och flera AVS-länder. Det kan mycket väl vara så, men bara för att EU har piskan i hand. ”Partnerskap” kan det kallas, men det är ett högst ojämlikt partnerskap. Det passar stora företag, men det passar inte utvecklingsländerna. Normerna för hälsovård och miljö inom EU är så höga att möjligheten för många AVS-länder att exportera sina jordbruksprodukter kommer att vara mycket begränsad.

Dessutom föreslår kommissionen i sina egna konsekvensbedömningar att undertecknande av dessa avtal mycket väl skulle kunna framkalla en plötslig tillverkningskollaps i Västafrika. Som medborgare i ett land som historiskt har hyllat och främjat äkta frihandel vill jag inte bli medbrottsling i detta. Det stärker bara min övertygelse om att mitt land kommer att förhandla om sina egna handelsavtal och lämna denna förskräckliga europeiska union, som, trots alla sina fromma tal om att lindra fattigdom och uppmuntra till utveckling, faktiskt har varit direkt ansvarig för att orsaka fattigdom i massiv skala i alla världens utvecklingsländer.

 
  
MPphoto
 
 

  Dumitru Gheorghe Mircea Coşea, în numele grupului ITS. – Îl felicit pe raportor pentru munca excelentă pe care a depus-o, dar subliniez şi susţin în acelaşi timp remarca pe care raportorul o face în legătură cu faptul că este regretabilă situaţia în care cetăţenii Uniunii Europene stabilesc o paralelă între, pe de o parte, mondializare, iar, pe de altă parte, scăderea producţiei europene şi pierderea de locuri de muncă. În acest context se înscrie şi reacţia negativă pe care cetăţenii europeni o au faţă de procesul delocalizării unor întreprinderi productive spre noile state membre în scopul utilizării unei forţe de muncă mai ieftine. Am remarcat o astfel de reacţie negativă şi în timpul campaniei electorale prezidenţiale din Franţa, şi m-a deranjat faptul că România este prezentată ca o ţară care ar atrage aceste delocalizări, prejudiciind situaţia locurilor de muncă în alte ţări membre ale Uniunii. Se vorbeşte chiar de o politică de dumping social pe care ar practica-o România. Constat, cu regret, lipsa de informaţii pe care o au cetăţenii europeni şi insist pe nevoia unei informări nu numai ample, dar şi mai corecte.

În acest sens ar trebui ştiut că România, prin strategia sa de postaderare, nu încurajează delocalizarea, deoarece, în multe cazuri, prin aceasta se produc dezechilibre majore din punctul de vedere al protecţiei mediului, se dezvoltă ramuri industriale energofage şi utilizatoare de muncă slab calificată. Interesul actual al României este dezvoltarea unor ramuri industriale moderne, care să ridice gradul de competitivitate al economiei, şi nu aglomerarea pe teritoriul ţării a unui amalgam de întreprinderi, deplasate tehnic şi tehnologic. Iată de ce consider că delocalizarea este un proces care nu avantajează pe nimeni în interiorul Uniunii şi apare ca fiind extrem de necesară adoptarea unei strategii care să permită ca într-adevăr mondializarea să contribuie la respectarea interesului, nu numai al Uniunii, dar şi al diferitelor ţări membre în parte.

 
  
MPphoto
 
 

  Roger Helmer (NI). – (EN) Fru talman! Det finns en del bra saker med detta betänkande – vikten av den transatlantiska förbindelsen, den fortskridande minskningen av avgifter på transatlantisk handel, vikten av att liberalisera handeln och det faktum att protektionism leder till arbetslöshet – och ändå är betänkandet praktiskt taget schizofrent när det gäller tullavgifter. Å ena sidan berömmer man det som kallas ”framgången med EU:s tullunion”, trots EU:s långsiktiga ekonomiska nedgång jämfört med Asien och USA, och å andra sidan uppmanar man till stegvisa minskningar av avgifter.

Vi måste bestämma oss. Handelshindren är antingen bra eller dåliga – de kan inte vara båda samtidigt. Faktum är att tullunioner är ett koncept från Bismarcks tid och 1800-talet, och de har inget att göra i 2000-talet. Det är dags att överge EU:s gemensamma yttre tulltaxa och skapa ett europeiskt frihandelsområde.

I betänkandet rekommenderas också den europeiska sociala modellen och den uppdaterade Lissabonstrategin, fastän vi alla vet att Lissabonstrategin är tomma ord. Vi talar om den men lyckas inte omsätta den i handling, samtidigt som EU:s konkurrenskraft halkar efter alltmer jämfört med våra konkurrenter. Jag minns väl när vår brittiska premiärminister, Tony Blair, i just denna kammare, frågade vilken slags social modell det är som lämnar 20 miljoner arbetslösa inom EU? Svar: den euroepiska sociala modellen. Jag minns också ett besök i Singapore när premiärministern, Goh Chok Tong, blev tillfrågad av vår kollega Richard Corbett varför ett blomstrande land som Singapore hade så knappa socialbidrag och dålig arbetslöshetsersättning. Goh Chok Tong svarade ”vi har kommit på att när vi betalar människor för att vara arbetslösa får vi en massa arbetslösa, så vi gör inte det”. Detta är en visdom från Orienten, och vi borde, för vårt eget bästa, hålla det i åtanke.

Det finns bara en väg framåt för ett konkurrenskraftigt EU: vi behöver Konrad Adenauers ”bål av regelverk”. Vi behöver kraftiga minskningar av skatter samt sociala och sysselsättningsrelaterade kostnader. Först då kanske vi kan börja konkurrera i världen.

 
  
MPphoto
 
 

  Georgios Papastamkos (PPE-DE).(EL) Fru talman! Det är inte alltid lätt för exportörer och företag att få tillträde till de marknader som tillhör många av unionens viktiga handelspartner. Det kolliderar med höga tullar och tekniska hinder, ogenomblickbar och orättvis praxis, administrativa och skattemässiga hinder, och för det mesta den bristfälliga tillämpningen av principen om nationell behandling.

Jag skulle också vilja betona det ineffektiva skyddet av immateriella och industriella rättigheter på global nivå, som också föredraganden Daniel Caspary nämnde.

Andra parametrar som påverkar den minskade konkurrenskraften för europeiska produkter och tjänster är förpliktelsen att samtycka till strängare specifikationer för produkter, folkhälsa, miljö- och konsumentsäkerhet samt hälso- och säkerhetsbestämmelser.

Jag är inte för ett urvattnande av den europeiska rättsliga ramen. Jag är för en strävan efter ömsesidiga villkor med våra handelspartner.

Dessutom måste vi se till att både ekonomisk dumpning, på det sätt som förekommer i dag, samt social och ekologisk dumpning undviks, både på bilateral och multilateral nivå.

I just det här fallet fortsätter Europeiska unionen med rätta, inom ramen för pågående förhandlingar inom Världshandelsorganisationen, att avskaffa importtullar på så kallade ”gröna varor”. Samtidigt måste dock möjligheten att införa en ”grön skatt” på importvaror från stater som inte är bundna av Kyotoprotokollet undersökas, för att motverka konkurrensnackdelarna för europeiska företag och hindra dem från att eventuellt omlokaliseras till områden med mer flexibla miljöregler.

Jämvikten i det globala handelssystemet är beroende av enhetliga system, institutionell genomblickbarhet och enhetliga specifikationer på det sociala och det miljörelaterade området.

 
  
MPphoto
 
 

  Erika Mann (PSE).(DE) Fru talman! Jag skulle vilja ta upp ett antal punkter som hör samman med Daniel Casparys betänkande och med kommissionens förslag, och som är viktiga för min grupp.

Jag skulle verkligen vilja tacka kommissionsledamoten för att han är modig nog att överhuvudtaget ta upp dessa frågor och föreslå att Europeiska unionen ska ändra sin strategi, något som parlamentet uppmanade till redan 2002, när det var jag som föreslog att vi borde syna Asien noggrannare när det gällde avtal, så jag tackar er av hela mitt hjärta för detta.

Men problemet är att den globala ekonomin har genomgått väsentliga förändringar sedan 2002. Tillsammans med Kina har det kommit in andra aktörer på arenan, och de föreslagna länderna – Korea till exempel, och vissa Asean-stater, tillsammans med Indien – är inte längre utvecklingsländer i ordets traditionella mening, utan de har redan tillväxtekonomier och de har blivit oerhört konkurrenskraftiga, och ändå dominerar en stor fattigdom i vissa av dessa länder, något som ställer Europeiska unionen inför utmaningar, och detta innebär att vi kommer att fullfölja en väluttänkt strategi som främjar rättvisa när det gäller handel med dessa länder.

Vi kommer att skapa en balans genom att dels fatta beslut om att öppna marknader tillsammans med de berörda länderna och utifrån varje enskilt fall, samtidigt som vi naturligtvis insisterar på normer på områdena miljöskydd och säkerhet på arbetsplatsen och naturligtvis även när det gäller immaterialrätt. Det kommer att bli en svår uppgift att nå denna balans.

Herr kommissionsledamot! Ni sa att ni redan beviljat parlamentet mer rättigheter genom att anförtro det beslutet om mandatet. Det stämmer, och jag skulle vilja uttrycka min tacksamhet för det, men jag skulle trots detta vilja be er om fortsatt stöd när vi ber rådet om att vi i framtiden borde beviljas samtyckesrätt, något som i hög grad kommer att bidra till att utveckla en ordentlig handelspolitik.

Jag skulle vilja tacka Daniel Caspary och min kollega Elisa Ferreira, som agerade som skuggföredragande, för betänkandet i sig och för deras villighet att samarbeta med oss.

 
  
MPphoto
 
 

  Gianluca Susta (ALDE).(IT) Fru talman, mina damer och herrar! EU:s aktuella åtagande att verka för alltmer öppna marknader får inte hindra EU självt från att främja sina egna intressen i denna globaliserade värld. Lissabonstrategin utgör ett ambitiöst mål som vi alla kan enas om, och det ger oss möjlighet att anta den utmaning som Europeiska unionens konkurrenter har gett oss.

Vi måste dock komma ihåg att det stora handels- och utvecklingsspelet ofta inte spelas på lika villkor, och denna brist på ömsesidighet, även om den rättfärdigas av att många länder har börjat utvecklats sent, straffar våra produktionssystem och ger allvarliga sociala konsekvenser. Samtidigt som vi upprätthåller vårt åtagande gentemot en multilateral linje måste vi fullfölja bilaterala avtal om det krävs. Vår politik går ut på att öppna marknaden, ständigt minska tullavgifter och åstadkomma lika villkor för konkurrens. Mot denna bakgrund borde våra politiska åtgärder för nyskapande, öppnandet av marknader och stöd till omstrukturering på grund av åldrande och inte längre produktiva sektorer gå hand i hand med åtgärder för att skydda immaterialrätt och med kommersiellt skydd generellt sett, som det anges i grönboken och som man tagit upp i Casparybetänkandet som ett brådskande ärende.

 
  
MPphoto
 
 

  Seán Ó Neachtain (UEN). – A Uachtaráin, ba mhaith liom a dheimhniú ar an gcéad dul síos nach n-aontaíonn mise beag ná mór leis an gcur chuige oibre atá ag Peter Mandelson, Coimisinéir Trádála an AE, maidir le comhráití DOHA ar thrádáil Domhanda.

Dealraíonn sé domsa go bhfuil an tUasal Mandelson ag iarraidh margadh trádála ilshleasach a bhaint amach, is cuma cé a ghortófar sa phroiseas. Tá an iomarca géillte ag an Aontas Eorpach cheana féin sna cainteanna seo. Tá ciorraithe móra déanta ag an AE ar an tacaíocht a thugtar d'fheirmeoirí na hÉireann agus na hEorpa, agus táimid fós ag feitheamh go gcuirfeadh Meiriceá agus Grúpa Cairns na leasaithe a gheall siad féin i gcrích.

Ba chóir go mbeadh Rialtais na mBallstát uilig an-soiléir agus an-chúramach maidir leis an gcineál margaíochta ar mian leo a dhéanfadh an Coimisinéir Mandelson ar a son. Níor chóir dúinn ár bhfoinse beatha a bheith chomh fada ó bhaile le Meiriceá Theas. Ba chóir dúinn é a chothú anseo ag baile agus bá chóir dúinn é a dhéanamh ar na bunphrionsabail ar bunaíodh an tAontas Eorpach orthu, agus bá chóir go dtuigfeadh an tUasal Mandelson é sin. Is Sasanach é, agus ba chóir go mbeadh ciall ceannaithe ag Sasana sa phróiséis seo anois.

 
  
MPphoto
 
 

  Jacky Henin (GUE/NGL).(FR) Fru talman, mina damer och herrar! Låt oss ta mod till oss och slå hål på myten: frihandel producerar inte längre fattigdom och stimulerar inte längre utveckling. I de senaste studierna som offentliggjorts av Världsbanken utvärderas den nästan obefintliga vinst som gjorts, och det mesta av denna nästan obefintliga vinst gick till Kina.

Om vi tar med borttagandet av tullavgifter i beräkningen blir balansräkningen synnerligen negativ för utvecklingsländerna. Den kapitalistiska globaliseringen iscensätter ingen konkurrens mellan de stora multinationella företagen; den skyddar dem. Å andra sidan skapar det en hård konkurrensform mellan de sociala system och skattesystem som demokratiskt har valts av medborgarna i varje nation. En av frihandelns konsekvenser är dessutom att en stor del av företagens skattebörda överförs på hushållen. Det är därför som de stora formuleringarna i betänkandet om bevarande av den europeiska sociala modellen inte är annat än dramatiska uttryck som utformats för att få tårarna att flöda. Om vi vill komma ifrån detta måste vi ersätta principen om frihandel med principen om rättvis handel.

US-dollarns och yenens fall utarmar den industriella arbetsrätten i euroområdet. Och i betänkandet uppmanar man kommissionen att … uppmana! Tartuffe skulle inte ha kunnat uttrycka det bättre! Det nämns inte ett enda ord om den orättfärdiga önskan att tona ned antidumpningsbestämmelser under förevändning att de skadar vissa ekonomiska intressen, nämligen de europeiska. Eftersom vi är här för att tjäna européerna och inte spekulativa investeringsbolag, låt oss välja samarbete framför konkurrenskraft, låt oss välja en form av rationell protektionism som är beroende av sociala och ekologiska tullavgifter, och låt oss inrätta kontroll av kapitalets växelkurser och dess rörlighet.

Jag är min fasta övertygelse att om vi framskrider på denna besinningslösa bana mot frihandel kommer unionen att gå rätt in i väggen, slå näven i bordet och skrika av sina lungors fulla kraft!

 
  
MPphoto
 
 

  Bastiaan Belder (IND/DEM). – (NL) Fru talman! Först av allt skulle jag vilja gratulera föredraganden till hans opartiska betänkande, som kan räkna med att få mitt stöd under morgondagens omröstning.

Som föredragande för förbindelserna mellan EU och Kina var jag särskilt intresserad av punkterna om handelsförbindelser med Folkrepubliken, men jag baxnade när jag läste formuleringen i punkt 44, eftersom jag verkligen inte anser att Kina utgör ett av de mest belysande exemplen på ett land som har upplevt positiva följder av handelsliberalisering och deltagit aktivt på globala och konkurrensutsatta marknader. Att döma av den långa listan över problem och meningsskiljaktigheter som följer delar egentligen föredraganden min syn på detta.

Bortsett från problemen på de sociala och miljörelaterade områdena, och vår oro för skydd av europeisk immaterialrätt, skulle jag också vilja nämna det inadekvata tillträdet som europeiska företag förvärvar på den kinesiska marknaden och dumpningsmetoder i Kina, något som också skadar europeisk industri kraftigt. När allt kommer omkring skyddar kineserna sin egen marknad från utländsk konkurrens medan de ger sina egna tillverkare otillbörligt företräde.

En öppen ekonomi i en globaliserad värld förväxlas ofta – och felaktigt – med en ekonomi utan hinder. Som tur är har inte föredraganden valt att göra det. I punkt 17 i betänkandet hänvisar Daniel Caspary med rätta till den skada som den europeiska ekonomin drabbats av på grund av att länder struntar i handelsregler. För att bemöta detta borde Europeiska unionen skydda sig själv mot orättvisa handelsmetoder.

Jag skulle därför vilja uppmana kommissionen att tydligt förklara, både inom och utanför Världshandelsorganisationens ram, att unionen inte tolererar orättvist beteende. Detta innebär emellertid att EU också måste vara villigt att genomföra verkliga sanktioner med hjälp av adekvata handelspolitiska skyddsinstrument, inte till följd av en protektionistisk reflexhandling, utan som en insikt om att i vissa fall kan vi bara garantera lika villkor för EU:s industrier med hjälp av sanktioner.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Marie Le Pen (ITS).(FR) Fru talman! I betänkandet av vår kollega från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, Daniel Caspary, har han en nästan förlöjligande syn på globaliseringens fördelar och Europeiska unionens handelspolitik.

Man ser faktiskt bara fördelar med den: öppnade av marknader, särskilt marknader för offentlig upphandling, ökad konkurrens, fördelarna med konkurrens och världsomfattande frihandel, men med en liten hake när det gäller immaterialrätt.

Däremot anser man att protektionismen är oåterkalleligt fördömd, och tullavgifter hålls upp för allmän bespottelse som om de utgjorde oacceptabla förolämpningar mot handelsguden. Ställd inför alla de mäktiga ultraliberala i Europaparlamentet och i kommissionen kommer det att bli intressant att se vad Nicolas Sarkozys regering ska vidta för åtgärder för att skydda våra företag, i synnerhet små och medelstora företag och industrier, vårt jordbruk och våra offentliga tjänster.

Eftersom EU redan är världens mest öppna ekonomiska enhet är det paradoxalt att vilja gå längre, om vi inte vill offra vårt jordbruk och vår industri med flit och en gång för alla. Och ändå är det detta som EU i Bryssel gör, i konkurrensens namn och enligt den frihandelsvänliga dogmen och för att tillfredställa våra amerikanska allierade. Under dessa omständigheter, utan ett handelspolitiskt skydd värt namnet, utan effektiva skyddsinstrument och utan europeiska tjänstemän som är oberoende av de anglosaxiska påtryckningsgrupperna, vad kan EU göra för att hindra företag från att omlokalisera och hejda skickliga arbetstagare och kapital från att försvinna utomlands? Det kan förlita sig på tusenåriga nationer, och inte på den ultraeuropeiska hägring som Daniel Caspary försvarar, som bäddar för allvarliga desillusioner för européer.

 
  
MPphoto
 
 

  Alessandro Battilocchio (NI).(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Inom Världshandelsorganisationen har EU alltid – ofta ensamt och på bekostnad av sina egna omedelbara ekonomiska intressen – stått upp för en sträng tolkning av systemets regler och noga uppmärksammat all praxis som kan orsaka snedvridning på den inhemska eller internationella marknaden. För att dessa regler ska vara meningsfulla måste EU insistera kraftfullt på att de också ska tillämpas av andra medlemmar, särkskilt våra direkta konkurrenter.

Det är också mycket viktigt att dessa regler periodiskt anpassas till de ständiga förändringarna av affärsmetoder och i produktionssystemet, som i de senaste fallen med omlokalisering, för att skydda både kvaliteten på och antalet arbetstillfällen inom EU, och för att respektera sociala och miljörelaterande normer i länder utanför EU. I detta avseende är det viktigt att uppmuntra och påskynda de förfaranden som för närvarande pågår för att få till stånd den europeiska kvalitetsmärkningen och skydda immaterialrätten, så att konkurrenskraften i våra företag, särskilt i våra mindre företag, och kvaliteten på vår tillverkning kan skyddas både inom och utanför våra gränser.

Som ledamot av utvecklingsutskottet anser jag att det är min plikt att påpeka att en flexibel och gradvis strategi i alla fall är nödvändig för dessa utvecklingsländer som, innan marknaden är helt öppen, har förbundit sig att tillhandahålla de grundläggande behoven för sina egna folk: rättvis tillgång till rent vatten, utbildning och effektiva hälsosystem till exempel, som är nödvändiga förutsättningar för efterföljande hållbar ekonomisk utveckling.

 
  
MPphoto
 
 

  Christofer Fjellner (PPE-DE). – Först och främst vill jag börja med att tacka Daniel Caspary. Jag måste säga att det här är ett av de bästa handelspolitiska betänkanden som jag har sett i parlamentet. Här slås det tydligt fast att frihandel sprider välstånd och att protektionism sprider fattigdom. Det är ett bra steg framåt att vi kan konstatera det tillsammans i Europaparlamentet! Även kommissionens initiativ Global Europe om konkurrenskraftens externa dimension är väldigt bra. Handelspolitiken borde ju ha varit en del av Lissabonagendan redan från början. Att tala om Europas konkurrenskraft utan att tala om vår handel med omvärlden blir annars bara tomma ord.

Och nu när du ändå är här skulle jag vilja ta tillfället i akt och skicka med två synpunkter till dig, Peter Mandelson.

För det första har jag lagt märke till att kommissionen ofta talar om konkurrenskraft, men då nästan bara om vikten av att öka marknadstillträdet och sänka tullarna i andra länder. Men det är minst lika viktigt att öka tillträdet och möjligheterna för andra länders företag att komma hit och att sänka våra egna tullar. Det skulle inte bara ge europeiska konsumenter och företag billigare varor utan också skärpa konkurrensen och därmed stärka vår konkurrenskraft gentemot omvärlden. Att vi sänker våra egna tullar är alltså minst lika viktigt som att andra gör det.

Det andra jag vill ta upp är behovet av att reformera de handelspolitiska skyddsinstrumenten. I den delen håller jag inte riktigt med den rapport som vi har framför oss. Jag har förstått att trycket på kommissionen har varit väldigt stort efter att detta initiativ har lagts fram. Tyvärr verkar detta tryck leda till en lägre ambitionsnivå från kommissionens sida. I retoriken har man gått från att prata om en reform till att prata om en översyn, men jag förväntar mig att kommissionen presenterar en reform av de handelspolitiska skyddsinstrumenten som är värd namnet. Att EU skulle skydda oss från handel är ju lika dumt som det låter.

Jag vill även nämna ett av mina favoritexempel på absurda handelshinder, nämligen EU:s konstiga tullar på lågenergilampor. För samtidigt som vi oroar oss för växthuseffekten och pratar om att förbjuda vanliga glödlampor så skyddas vi från import av lågenergilampor genom höga tullar!

Nej, Peter Mandelson, vi måste snarast göra en rejäl reform av de handelspolitiska skyddsinstrumenten!

 
  
MPphoto
 
 

  Harlem Désir (PSE).(FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja begränsa mig till att göra fyra anmärkningar.

För det första, herr kommissionsledamot, anser jag att ni gjorde rätt i att betona att strategin för ett EU i världen inte behöver leda till att multilaterala förhandlingar prioriteras. Det förekommer en hel del entusiasm, men också en hel del illusioner när det gäller det tillskott som bilaterala frihandelsavtal kan utgöra. Man talar om för oss att vi måste ha sådana avtal eftersom andra har gjort ett åtagande enligt dessa linjer, inbegripet exempelvis Förenta staterna. Förenta staterna har egentligen bara undertecknat sex eller sju frihandelsavtal, som utgör knappa 5 procent av dess yttre handel. De andra avtalen har misslyckats, eftersom de skapar samma problem som inom den multilaterala ramen, med generellt sett samma typer av partner. Jag skulle vilja tillägga att dessa förhandlingar ofta leder till avtal som är mer obalanserade gentemot utvecklingsländer, till de utvecklade ländernas uppenbara fördel.

Detta för mig till min andra anmärkning: när vi går från det multilaterala till det bilaterala sammanhanget får vi inte överge handelspolitikens utvecklingsmål längs vägen. Ur denna synvinkel, herr Caspary, anser jag inte att man kan påstå att handelspolitik inte hör samman med andra dimensioner: utveckling, kampen mot fattigdom, miljön och social politik. Faktum är att förhållandet mellan handel och utveckling och mellan handel och fattigdomsutrotning inte är automatiskt. Det sägs till exempel att om Afrika inte driver handel kommer kontinenten att förbli fattig. Detta är sant. Men innebär det att alla handelsavtal med Afrika nödvändigtvis kommer att gynna kontinenten? Nej, det är inte sant. Vi måste beakta en ny, kontrollerad form av avreglering, som sörjer för den fragila sektorn i ett antal länder. Detta gäller inte bara för de fattigaste länderna; det gäller också tillväxtländer, länder som Indien, som tillhör länderna med de fattigaste befolkningarna i världen.

För det tredje borde detta EU i världen inte leda till återinförandet av ämnen som har uteslutits från den multilaterala ramen. Jag tänker på Singaporefrågorna och på förhandlingarna om investeringar, offentliga upphandlingar och offentliga tjänster. Återinförandet av dessa ämnen är inte rättfärdigat. Det kommer att leda till samma problem, till samma stillastående; i annat fall kommer dessa ämnen att påtvingas med våld när de går utanför handelsreglerna och avser det interna regelverket för känsliga sektorer, som tillgång till grundläggande tjänster och till offentliga tjänster.

För det fjärde – och jag ska avsluta med denna punkt – anser jag, som Pierre Jonckheer, att vi inte får glömma att unionen, även genom sin handelspolitik, arbetar för att genomföra sociala regler och miljöregler. Dessa regler genomförs med hjälp av den utökade ordningen med allmänna tullförmåner och inte längre genom frihandelsavtalen, och jag beklagar detta, eftersom vi också borde verka för efterlevnad av exempelvis Internationella arbetsorganisationens regler.

 
  
MPphoto
 
 

  Jan Tadeusz Masiel (UEN). – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Europeiska kommissionen borde ge mer information om sin föreslagna handelspolitik, inte bara till parlamentet, utan också och särskilt till dess medborgare. För närvarande är européer i många olika länder oroliga för Världshandelsorganisationen och dess åtgärder.

Det måste göras en större ansträngning för att för medborgarna förklara principen att frihandelspolitik leder till ekonomisk tillväxt, arbetsskapande och hållbar utveckling runt om i världen, förutsatt att politiken utgår från partnerskap och att den är alltmer balanserad och ärlig. Dessutom borde denna politik besjäla våra egna europeiska sociala normer och miljönormer. Vi lägger stor vikt vid detta. Å andra sidan borde det finnas en fri marknad och fri konkurrens, och å den andra europeiska miljönormer och sociala normer.

För närvarande är detta önsketänkande, men dessa två uppsättningar av värderingar måste sammanfalla vid en viss tidpunkt. Det är mot detta mål som ni borde arbeta, herr kommissionsledamot.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: BIELAN
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Tokia Saïfi (PPE-DE). (FR) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att gratulera min kollega Daniel Caspary till ett mycket bra betänkande.

På grund av att globaliseringen medför förändringar av aldrig tidigare skådat slag måste Europeiska unionen i dag genomföra de nödvändiga reformer som kommer att göra det möjligt för den att få ut så mycket som möjligt av globaliseringen. En av dessa reformer grundas på att anpassa europeisk handelspolitik till konkurrenskraftens utmaningar. Vi måste faktiskt få ett slut på den bakomliggande tanke som innebär att man drar en parallell mellan å ena sidan globalisering och å andra sidan nedgången i europeisk tillverkning och förlorade arbetstillfällen.

EU måste lyckas bli ett område av samverkan och industriellt samarbete. För att nå detta hänger allt på dess dragningskraft, specialisering och försvar. EU måste därför genomföra politik som främjar en miljö som bidrar till företagsandan, produktion och skapandet av arbetstillfällen. Som nyckelaktörer i denna politik måste det vara enkelt för små och medelstora företag att få tillgång till offentliga upphandlingar, något som vi redan har märkt sker i USA. Om de ska bli mer heltäckande, integrerade och framtidsfokuserade får inte denna politik överge jordbrukssektorn, som är ett strategiskt handelsinstrument i Europeiska unionen, inte ett förhandlingsobjekt. Det skulle dessutom ha varit lägligt om man i detta meddelande hade hänvisat till jordbrukssektorn, på samma sätt som det finns hänvisning till tjänstesektorn och till varor med mervärde.

Parallellt med denna proaktiva inställning måste EU också vara en beskyddare. Europeiska unionens prestationer jämfört med tillväxtekonomiernas äventyras i dag genom en brist på ömsesidighet när det gäller villkor för marknadstillträde och genom spridningen av orättvis handelspraxis. EU måste inta en mer bestämd ståndpunkt inför det faktum att vi har tappat farten. Unionen måste följaktligen få skydda sig själv från ekonomisk, social och miljömässig dumpning med hjälp av handelspolitiska skyddsinstrument, som för närvarande är de enda tillfälliga åtgärder som vi har för att kompensera bristen på internationellt erkända handelsregler. Som vi kan se kommer Europeiska unionens yttre konkurrenskraft att garanteras, och detta sker tack vare dess förmåga att attackera och försvara sig.

 
  
MPphoto
 
 

  Carlos Carnero González (PSE). – (ES) Herr talman! Det stämmer att vi står inför globaliseringen, och det finns två tänkbara sätt att bemöta den: att låta sig ledas av händelserna eller försöka hantera den, ingripa i den och till slut reglera den.

Jag anser att detta är avsikten med vår handelspolitik, och enligt min uppfattning är detta avsikten med Europeiska kommissionens meddelande generellt sett och även avsikten med Daniel Casparys betänkande.

Vi måste sända ett mycket tydligt budskap till våra medborgare i den debatt som vi för i dag. Vår avsikt är inte att bara ta för oss av vår kvot av marknaden, utan hänsyn till andra kriterier. Vi vill vara närvarande på världsmarknaden, men genom vår närvaro vill vi både verka för att stärka den europeiska sociala modellen och sprida välstånd, det vill säga utrota fattigdomen i hela världen.

Detta måste först och främst uppnås multilateralt. Världshandelsorganisationen är fortfarande Europeiska unionens viktigaste medel för att ingripa i globaliseringen. I detta avseende måste vi fortsätta att göra allt vi kan för att fullfölja utvecklingsrundan från Doha.

Fram tills detta är gjort, av respekt för våra medborgare och också mot medborgarna i de länder som vi önskar sluta frihandelsavtal med, måste vi främja detta andra instrument.

Daniel Caspary tar upp instrument som är mycket viktiga för socialister och socialdemokrater. Dessa omfattar punkt 20, om Internationella arbetsorganisationens regler, och punkt 65, där man tydligt skiljer mellan kommersiella och offentliga tjänster.

Om man i Casparybetänkandet dessutom tog upp våra ändringsförslag 43 och 52 skulle det bli mycket mer orienterat mot våra avsikter. Trots detta anser jag att detta betänkande utgör ett positivt bidrag.

Som ledamot av utskottet för konstitutionella frågor skulle jag också vilja säga att jag hoppas och ber att rådet kommer att komma överens om att genomföra det som föreskrivs i konstitutionen, som befinner sig i ratificerings- eller ändringsförfarandet: inte bara samtyckesrätt, utan även deltagande i mandatet, i övervakningen av förhandlingar, och därmed att medborgarna är fullständigt företrädda i något som får en mycket tydlig inverkan på deras vardagsliv när allt kommer omkring.

 
  
MPphoto
 
 

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja betona tre frågor i mitt bidrag till denna debatt.

Ämnet i det betänkande som ligger framför oss är handelsutveckling, och jag skulle först av allt vilja säga att detta inte får bli ett självändamål. Utvecklingen måste uppfattas genom dess påverkan på ekonomisk tillväxt, inbegripet europeisk produktion, och hur den påverkar tendenser på den europeiska arbetsmarknaden och på den balanserade utvecklingen i hela Europeiska unionen.

För det andra är de påståenden om öppna marknader som finns i betänkandet korrekta, förutsatt att de grundas på principen om ömsesidighet och på respekt för principen om rättvis konkurrens. EU öppnar ofta sina marknader under omständigheter där dess utländska partner inte har för avsikt att iaktta ömsesidighet och absolut inte principen om rättvis konkurrens.

För det tredje är det särskilt viktigt att dessa principer efterlevs när det gäller handel med livsmedelsprodukter. Några av unionens partner har misslyckats med att hålla sig till principerna om rättvis konkurrens i detta avseende, något som leder till minskningar på många jordbruksområden inom EU: i vissa fall har produktionen till och med helt upphört. EU kommer att märka att det är mycket svårt, om inte omöjligt, att ta upp verksamheten på nytt i framtiden, i en situation där utländska partner lyckas sätta priserna.

 
  
MPphoto
 
 

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja påtala tre saker. Den första är ett tack till Daniel Caspary för hans utmärkta arbete med detta betänkande, och jag vill gratulera honom till att ha fortsatt längs en bra, liberal linje för frihandel.

Min andra punkt är att jag stöder frihandel och multilateralism. Men jag förstår att vi måste vidta vissa åtgärder i den aktuella Doharundan när det gäller strategin för bilateralism, åtgärder som vi inte nödvändigtvis tycker om, men vi måste hålla oss till det.

Till Peter Mandelson skulle jag vilja säga att det är mycket bra att han marknadsför oss som en supermakt inom handel: över 20 procent av världshandeln görs med oss, 20 procent med USA. När vi talar om handel lyssnar folk, och det är därför som det är mycket viktigt att finna en balans mellan frihandel och protektionism.

När det gäller handelspolitiska skyddsinstrument är jag lite osäker – jag gillar till exempel kinesiska tennisskor! – och därför skulle jag vilja att kommissionsledamoten var aktsam om detta och inte drev det för långt. Vi vill inte bli en europeisk Colbert-stat.

Min sista punkt gäller globalisering, särskilt försäljningen av globalisering. Jag blir mycket ledsen när jag lyssnar på Jean-Marie Le Pen och hans likar – vilket inte är så oerhört ofta. Det verkar som om globaliseringen har blivit syndabock för allt: allt som är dåligt är dåligt på grund av globaliseringen, och allt som är bra är bra tack vare medlemsstaten själv. Det är fel sätt att ta itu med saker. Jag vill verkligen inte att Europeiska unionen blir en modern Colbert, med andra ord, en merkantilist, som tror på sin egen export, men vill hindra import från andra håll. Det är inte det vi står för: vår grundläggande linje handlar om fri rörelse för varor, tjänster, människor och kapital, och vi måste också främja detta i hela världen.

 
  
MPphoto
 
 

  Kader Arif (PSE).(FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja framhålla några grundläggande principer och uttrycka viss oro när det gäller den nya handelsstrategi som kommissionen förespråkade i dag och som tas upp i det betänkande som vår kollega Daniel Caspary har utarbetat.

Den första princip som jag ska framhålla är att multilateralismen alltid måste prioriteras. Vi känner till att den överdrivna spridningen av bilaterala avtal allvarligt skadar den reglerade multilaterala strukturen, som vi efterlever. Den andra principen är att vi inte borde underminera unionens åtagande gentemot handelspolitik som främjar utveckling, en politik som integrerar icke-kommersiella dimensioner, som anständigt arbete, tillgång till läkemedel, miljön och utrotandet av fattigdom.

När det gäller min oro rör den tre punkter. Den första är att man inte längre prioriterar den utvecklingsvänliga dimensionen i Doharundan i de framtida frihandelsavtal och EU:s nya handelsstrategi, även om EU:s handelspolitiska mål alltid borde vara förenliga med dess utvecklingspolitik och borde vara ett användbart komplement till den, särskilt när det gäller sociala och miljömässiga frågor.

Den andra oroväckande frågan är dessa avtals räckvidd, som går långt utanför Världshandelsorganisationens befintliga bestämmelser. Det är till exempel oacceptabelt att inbegripa tillväxtländer som lider av stor fattigdom i principen om fullständig ömsesidighet, som vi prioriterar högt. Vi måste se till att utvecklingsländer tillfälligt lyckas skydda de svaga och känsliga sektorerna i sina ekonomier. Kort sagt, vi får inte påtvinga andra det som vi inte vet hur vi ska ålägga oss själva.

Mitt sista bekymmer, som får avsluta, hör samman med bestämmelser som syftar till förhandlingar om de så kallade Singaporefrågorna. Dessa mycket kontroversiella frågor uteslöts från Doharundan efter brett motstånd från utvecklings- och tillväxtländer. Kontroversen hade tidigare lett till misslyckandet i Cancún.

Vi vet att dessa frågor, som är lika komplexa för unionen som de är för våra partner, väcker känsliga frågor som hör samman med inrikespolitik och följaktligen med medlemsstaternas egen suveränitet. Dessa frågor skulle dessutom kunna få en betydande inverkan på ekonomiska och sociala modeller och följaktligen på själva utvecklingen hos våra partner.

Det är nödvändigt att unionen inte utöver påtryckningar för att dessa frågor ska inbegripas i förhandlingarna. Inget skulle kunna rättfärdiga att det som har kastats ut genom dörren till en multilateral runda kommer tillbaka in genom det smala fönstret till ett bilateralt avtal. Det som står på spel här är vår konsekvens, vår trovärdighet och en viss utvecklingsmodell som vi alltid har försökt att främja.

 
  
MPphoto
 
 

  Glyn Ford (PSE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja uttrycka min uppskattning för allt det arbete som Daniel Caspary har lagt ned på detta betänkande. Som kommissionsledamot Peter Mandelson så riktigt påpekade är vår prioritering i år att avsluta den multilaterala utvecklingsrundan från Doha. Vid sidan av detta hålls det kompletterande förhandlingar för bilaterala frihandelsavtal med Sydkorea, Asean och Indien.

I Daniel Casparys betänkande fastställs en mall inom vilken vi måste försöka att verka i dessa förhandlingar, inte på grund av Daniel Caspary utan på grund av våra utskott. Jag anser dock att betänkandet innehåller motsägelser, som Roger Helmer sa, det är positivt schizofrent.

Vissa ledamöter i min grupp klagar på att betänkandet inte är utvecklingsvänligt. Jag är inte säker på att det var avsett att vara det, eftersom våra nära förestående förhandlingar är med länder som Singapore och Sydkorea, Thailand och Indien, länder som inte längre direkt befinner sig i kategorin mindre utvecklade länder. Inom Asean täcks Laos och Kambodja av EU:s initiativ ”Allt utom vapen”, och åtnjuter därför en del skydd.

Jag välkomnar punkt 30 i betänkandet, som tar hänsyn till de minsta och svagaste ländernas intressen. Jag välkomnar verkligen punkt 32, i vilken man kräver att framtida frihandelsavtal ska innehålla Internationella arbetsorganisationens konventioner.

Jag har viss förståelse för Syed Kamalls påpekanden när det gäller audiovisuella tjänster, även om jag måste säga att privatiseringen av hälsovård, utbildning, dricksvatten och energi knappast hjälper de fattiga i utvecklingsländer. Snarare hjälper det den rika minoritetsbefolkningen.

Jag välkomnar punkt 33, där man vill göra det enklare att upphäva frihandelsavtal när de inte uppfylls, särskilt när det gäller sociala klausuler. Ändå är det punkt 29 som för vissa i PSE-gruppen är droppen som får bägaren att rinna över. Däri kräver man långtgående liberalisering av tjänster. Min grupp träffades i går och beslutade med knapp majoritet att den inte skulle kunna stödja betänkandet om denna och liknade punkter inbegreps.

 
  
MPphoto
 
 

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Vi har fått höra några mycket välinformerade och mycket intelligenta bidrag till denna debatt. Jag uppskattar det och tackar dem som har gjort sig mödan att tala.

Jag anser att andan, om inte varenda bokstav, i både min egen inställning och i Daniel Casparys betänkande fångades av Christofer Fjellner när han sa att frihandel sprider välstånd medan protektionism sprider fattigdom. På det hela taget anser jag att det är korrekt, men jag skulle vilja säga att frihandel är ett nödvändigt men otillräckligt villkor för att skapa ekonomisk utveckling och utrota fattigdom i vissa av de mest behövande länderna i världen.

Jag instämmer med dem, inbegripet Harlem Désir, som skulle vilja att kommissionen använde en princip om proportionerlig ömsesidighet när det gäller utvecklingsländerna. Jag instämmer i detta, och min inställning återspeglar kapaciteten på utvecklingsländernas marknader i fråga. EU efterfrågar från handelspartner bara det som deras utvecklingsnivå medger, men som andra har påpekat, de typer av ekonomier som efterfrågar frihandelsavtal med oss – Korea, Asean-länderna, Indien – skulle knappast kunna beskrivas som typiska minst utvecklade länder i världen.

Kader Arif inriktade sig på de så kallade Singaporefrågorna, liksom Harlem Désir själv. Allt som jag kan säga i detta avseende är att om partnerländer beslutar att de önskar diskutera dessa frågor bilateralt med Europeiska unionen som ett medel för att främja sin egen utveckling och skapa ekonomiska förutsättningar för dem, varför borde de inte göra det? Jag anser inte att det är vår uppgift i EU att tala om för utvecklingsländer och tillväxtekonomier att de inte borde ta upp frågor som investering, konkurrens och öppenhet vid offentliga upphandlingar.

En eller två ledamöter har hänvisat till handelsskydd. Daniel Caspary gjorde det i början, och Ignasi Guardans Cambó gjorde det därefter, liksom Tokia Saïfi. Jag har inte en tanke på att avlägsna EU:s rätt att tillgripa antidumpningsåtgärder. Handelspolitiska skyddsinstrument är nödvändiga för att säkerställa rättvis handel där varor har tillverkats med stöd eller där det förekommer snedvridning av priser. Detta bör naturligtvis inte förväxlas med de vanliga fördelarna med låga kostnader inom handeln för många utvecklingsländer. Vårt syfte med att använda handelspolitiska skyddsinstrument är inte att skydda europeisk affärsverksamhet från rättvis konkurrens till låg kostnad.

Det stämmer att jag då och då stöter på dem som försöker använda handelspolitiska skyddsinstrument eftersom de oroar sig för konkurrens, inte för att de vill delta på rättvisa villkor i konkurrensen. Men jag anser att en periodisk granskning gör det möjligt för oss att säkerställa att allmänhetens förtroende för dessa instrument bevaras och att se till att dessa instrument, om det behövs, kan ändras för att återspegla en värld i förändring. Det är allt som vi gör.

Jag skulle vilja återvända till några punkter som har tagits upp. När det gäller frågan om liberalisering av tjänster har jag stor förståelse för Syed Kamalls anmärkning. Ja, vi kommer att se över ett öppnande av marknader inom tjänstesektorn under våra bilaterala förhandlingar om frihandelsavtal, men detta kommer att bli förhandlingar där våra partner kommer att behålla rätten att reglera sina tjänstesektorer och sin rätt att besluta om de vill öppna tjänstesektorer eller inte. Det är upp till dem att besluta om detta. Det ska inte vi påtvinga dem.

Det gläder mig också att en eller två ledamöter har koncentrerat sig på frågan om arbetsvillkor, samt sociala och miljömässiga förhållanden hos våra handelspartner. Jag anser helhjärtat att hållbar utveckling, som snuddar vid alla dessa frågor, även är ett övergripande mål för handelspolitik. En fråga om handel och miljö som vi starkt har drivit i Dohasamtalen, men som vissa länder har motsatt sig, är att sänka avgifterna på miljövaror. Man skulle kunna ta itu med många miljöproblem med hjälp av denna handel. I framtida frihandelsavtal kommer vi också att fortsätta innefatta förpliktelser när det gäller normer på arbetsplatsen.

Ledamöterna känner säkert till att vi möter visst motstånd från våra förhandlingspartner när det gäller dessa villkor. De upplever det inte som ett sätt att höja standarden utan som ett sätt för länderna i den utvecklade världen att utnyttja nya svepskäl för att hålla sina marknader stängda för de varor och tjänster som exporteras från utvecklingsländerna. Så det är viktigt att vi behåller balansen mellan dessa ärenden, och framför allt när det gäller dessa frågor är jag fast övertygad om att vi borde använda de påtryckningar som står till vårt förfogande genom stimulansåtgärder, inte sanktioner.

Både Helmuth Markov och Erika Mann berörde frågan om Europaparlamentets roll. Jag har alltid intresserat mig för och varit engagerad i nära samarbete med Europaparlamentet mot bakgrund av det ramavtal som vi har. Överallt där det är möjligt utvidgar vi vårt deltagande med parlamentet när det gäller handelsfrågor. Det är därför som vi låter parlamentet ta del av förhandlingsdirektiven för frihandelsavtalen på ett helt genomblickbart sätt.

Jag skulle bara vilja ta upp något som Georgios Papastamkos sa. Förutom hans hänvisning till vår strävan efter nollskatter för en överenskommen förteckning över miljövaror, anser och godtar jag att vi behöver undersöka och finna ett sätt för att ta itu med problem när det gäller de som åker snålskjuts på klimatvänlig politik och i samband med Kyotoprotokollet. På lång sikt kommer detta att bli en allt viktigare del i debatten om klimatförändring. Jag anser att det är för tidigt att börja tänka på koldioxidskatter. Enligt min mening finns det oerhört många praktiska och rättsliga svårigheter när det gäller att fullfölja just denna idé. Vi måste vara försiktiga så att klimatvänlig politik och de instrument som vi har utvecklat inte blir instrument för protektionism i framtiden. Jag godtar emellertid fullständigt att det är dags för oss att noggrant se över dessa frågor, eftersom de kommer att bli alltmer relevanta på lång sikt.

Jag skulle vilja tacka alla de ledamöter som har talat och bidragit i så hög grad till denna debatt. Jag ser fram emot ett fortsatt och starkt samarbete mellan mig själv och mina tjänsteavdelningar och parlamentet.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Edit Herczog (PSE), skriftlig. – (HU) Jag gratulerar föredraganden, och vill särskilt välkomna det effektiva samarbetet med min kollega Elisa Ferreira. EU intar en dubbel ståndpunkt i frågan om globaliseringen: å ena sidan är vi de mest aktiva och hängivna anhängarna av utvecklingsländer, eftersom vi tror på demokratins värde samt social och ekonomisk utveckling. Å andra sidan blir vi rädda för utvecklingsländerna så fort som de övergår till att bli ekonomiska konkurrenter och ser dem som ett hot mot vår egen ekonomi, vårt eget välstånd. Ändå är det ohållbart både inom EU och gentemot tredjeländer att den fattigare parten ska vara en partner så länge som den förblir fattigare.

Vi måste komma ihåg att i EU byggdes sociala prestationer på en konjunkturuppgång, och inte tvärtom. Vi kan bara förvänta oss att våra partner når ekonomiskt och socialt välstånd om vi ger dem möjlighet och hjälper dem att öka sina tillgångar. Ändå är det i industriländerna, i EU, som de kan öka sina tillgångar på marknader med stor köpkraft. Om vi stänger våra marknader för dem hindrar vi deras möjligheter till tillväxt.

Detta innebär inte att vi måste ge upp vår egen tillväxt, utan helt enkelt att vi måste förstå: vi kan inte vara mer konkurrenskraftiga än alla andra på alla områden. Under de rådande globala ekonomiska förhållandena är det med vår tekniska utveckling, miljömedvetenhet, intellektuella produkter och tjänster samt nyskapande kompetens som vi kan utmärka oss, och det är på dessa som vi måste bygga vår egen konkurrenskraft.

EU måste komma ihåg att i den globala konkurrensen är den bästa fågelarten gåsen: den kan sjunga, simma och flyga. Den är inte bäst på något av detta, men kan hävda sig på alla dessa områden. Ett exempel att allvarligt begrunda.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy