Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Fullständigt förhandlingsreferat
Tisdagen den 22 maj 2007 - Strasbourg EUT-utgåva

12. Debatt om Europas framtid, med deltagande av Italiens premiärminister, medlem av Europeiska rådet (debatt)
Protokoll
MPphoto
 
 

  Talmannen. Det är med stort nöje jag välkomnar Republiken Italiens premiärminister Romano Prodi till Europaparlamentet i dag för att diskutera Europas framtid med oss.

Italien, en av de grundande medlemsstaterna, har alltid stått i främsta ledet för att vägleda den europeiska integrationsprocessen, och Italien spelar också en avgörande roll just nu, när vi söker en lösning på det dödläge som uppstått i den europeiska integrationsprocessen – en lösning som alla kan godta.

Jag vill särskilt tacka Italiens president Giorgio Napolitano för det givande samarbete som vi har haft för att se till att fördragsöversynen blir en framgång. Som parlamentets talman vet jag att jag inte bara har parlamentets, utan även Italiens stöd när jag säger detta och detta ger mig ökad styrka.

Herr premiärminister, min käre vän Romano Prodi! I er huvudstad Rom arrangerades firandet av 50-årsjubilieet för Romfördraget, när vi fick tillfälle att se tillbaka på och glädja oss över de 50 år av stabilitet, välstånd och utveckling som våra medborgare har åtnjutit. Men nu är det även dags att se in i framtiden tillsammans. Europeiska unionen står i dag inför stora utmaningar och måste, för att övervinna dessa utmaningar, uppbjuda den rätta viljan för att vidta nödvändiga åtgärder och genomföra reformer som kommer att vägleda oss mot en trygg framtid.

Under er tid som kommissionens ordförande fyllde ni en viktig funktion i utformandet av EU:s historia vid en avgörande tidpunkt. Under ert ordförandeskap för kommissionen, som företräddes under konventet av kommissionsledamöterna Antonio Vittorino och Michel Barnier, spelade kommissionen en aktiv roll i arbetet med EU:s framtid och vakade över konstitutionsfördragets tillkomst ända fram till regeringskonferensen. Det tyska ordförandeskapet för rådet arbetar för närvarande hårt med att finna en lösning som inte bara är tillfredsställande för de länder som förkastade konstitutionsfördraget, utan även för de 18 medlemsstater, som utgör majoriteten av EU:s befolkning, som redan har ratificerat det. När denna process nu fortsätter stöder Europaparlamentet oreserverat innehållet i konstitutionsfördraget, inte minst för att det utgör en kompromiss som nåddes efter långdragna förhandlingar.

Vi inser emellertid att det kommer att krävas hårt arbete från oss alla för att finna en lösning, och vi stöder därför starkt det tyska ordförandeskapets insatser, särskilt de insatser som genomförs av förbundskansler Angela Merkel, mot ett förnyat samförstånd mellan samtliga 27 medlemsstater. Om vi skulle bemöta denna situation genom att till slut göra EU mindre demokratiskt, begränsa unionens beslutsförmåga och göra den mindre öppen, skulle detta vara att misstolka de medborgare som uttryckte sina farhågor i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna, vilket faktiskt var nyttigt, så parlamentet kommer inte att låta nöja sig med ett resultat som inte är i EU:s och EU-medborgarnas intresse. Jag är övertygad om att vi, med god vilja, inte bara kan närma oss varandra, utan även nå resultat.

Herr premiärminister! Ordet är ert.

 
  
MPphoto
 
 

  Romano Prodi, Italiens premiärminister. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi står vid en skiljeväg för EU:s och den europeiska integrationens framtid, och det är i vetskapen om detta, och inte utan sinnesrörelse, som jag talar till er i dag. Jag är varmt tacksam mot talman Hans-Gert Pöttering för detta tillfälle.

Från och med nu och fram till valet 2009 kommer EU att kämpa för sin egen framtid. Om en månad kommer Europeiska rådet att besluta om en regeringskonferens ska inledas, och när den avslutas måste vi kunna säga att vi lever upp till de åtaganden som vi alla ingick tillsammans i Berlin den 25 mars i år.

Det handlar om att besluta om vad EU behöver – vad vi alla behöver – för att ta itu med de utmaningar som världen ålägger oss. Detta låter som en abstrakt fråga, men den är i själva verket ytterst konkret. Vid det här laget borde vi ha insett att européernas förmåga att tolka den globaliserade världen och utnyttja de möjligheter som den erbjuder beror på om vi kan se till att våra gemensamma institutioner fungerar.

Jag måste säga att jag uppriktigt sagt inte håller med dem som fortsätter att se ett motsatsförhållande mellan behovet av att skapa resultat och behovet av att stärka EU-institutionerna. Det är just för att skapa mer resultat som jag alltid har hoppats på och kämpat för starkare och mer effektiva gemensamma institutioner.

Den här gången börjar vi inte om från noll. Med andra ord, vi måste inte återuppfinna hjulet. I oktober 2004 undertecknade alla EU-medlemsstater utkastet till konstitutionsfördrag, och 18 medlemsstater har faktiskt ratificerat det. Under de senaste åren är det dock argumenten från dem som är osäkra som har hörts mest av alla. Nu är det dags att lyssna till dem som har ratificerat konstitutionsfördraget från 2004, de som har arbetat hårt, även med sina egna medborgare, för att fortsätta längs den vägen.

De hade slagit in på denna väg några år före toppmötet i Laeken, där denna lösning hade utvecklats från en grundläggande och ovedersäglig utgångspunkt: att EU inte kan nå ambitiösa resultat utan lika ambitiösa reformer.

För min del är jag övertygad om att detta är lika relevant i dag. Vi måste därför börja om från början från oktober 2004, lägga de två senaste årens tvister och perioder för eftertanke åt sidan och fundera allvarligt och ansvarsfullt på vår och våra barns framtid.

Det handlar inte bara om att enas om vilka nya bestämmelser som vi behöver. Det finns andra lika angelägna behov, utan vilka EU inte kommer att kunna fungera. Det handlar bland annat om en budget värd namnet och verklig politik för att ge oss i kast med de stora utmaningar som livet av i dag ställer oss inför: energin, klimatförändringen, klyftan mellan nord och syd, och så vidare. Låt oss emellertid börja i dag med den mest brådskande frågan, nämligen att finna en väg ut ur det konstitutionella dödläget och reformera institutionerna.

För att vi ska lyckas med detta måste vi vara trogna en princip som utgör grunden för vår existens som en europeisk union, en princip som är så grundläggande att den definierar själva etiken i att vi har samlats i en gemenskap.

Det handlar om principen om att det, när vi främjar den europeiska integrationen, alltid är viktigt att vi anstränger oss för att förstå den andra sidans argument och ta till oss dem på något sätt. Vi har alltid ansträngt oss för att göra detta, och det kommer vi att fortsätta med.

Vi förväntar oss emellertid att den andra sidan är lika förstående. Vi förväntar oss att de också ska ta till sig våra ambitioner, som i detta fall, vilket ni alla mycket väl vet, är att arbeta för att skapa en ännu närmare union.

Med denna princip i åtanke måste vi göra allt som står i vår makt för att hjälpa det tyska och det portugisiska ordförandeskapet att bevara så mycket som möjligt av våra ambitioner för unionen, och samtidigt ta så stor hänsyn som möjligt till den andra sidans argument.

Samtidigt som jag konstaterar detta måste jag säga att vi enligt min åsikt inte får låta oss nöja med Europeiska rådets möte i juni och den följande regeringskonferensen.

Först och främst måste vi komma ihåg att frågan om att hålla tidtabellen denna gång är direkt kopplad till en demokratisk fråga. Under 2009 måste de europeiska väljarna veta vilket slags EU de ombes att rösta om. Vilken roll kommer Europaparlamentet att ha? Vilka uppgifter kommer det att ha? Kommer det att finnas ett mer permanent ordförandeskap och en europeisk utrikesminister? Hur kommer kommissionen att vara sammansatt? Och så vidare.

Regeringskonferensen måste därför ges ett exakt och selektivt mandat, med ett tydligt angivande av de få viktiga punkter där förhandlingarna har kört fast och, framför allt, hur de ska lösas. Endast genom att göra detta kommer vi att lyckas uppfylla vår princip att formulera de nya reglerna till 2009.

Om regeringskonferensen skulle få ett öppet mandat är det föga troligt att en slutsats skulle nås till årsslutet 2007, och den tid som behövs för att behandla den nya överenskommelsen på nationell nivå skulle innebära att processen inte skulle kunna slutföras förrän i början av 2009. Kort sagt, detta skulle automatiskt leda till ett dödläge.

Låt mig göra ett påpekande i detta sammanhang. Detta är något som jag plötsligt kom att tänka på häromdagen efter att ha läst om konstitutionsfördraget från 2004 – jag rekommenderar alla att ta ännu en titt på det, nu när det har gått en tid och det är möjligt att vara mer objektiv.

Det dokument som utarbetades 2004 är bra, faktiskt mycket bra, och har en bred, europaomfattande räckvidd. Jag vill framför allt lyfta fram den första delen, där andemeningen och visionen med det storslagna gemensamma företag som vi har gett oss in på framförs på ett tydligt och förståeligt sätt.

Vi bör därför tänka oss för innan vi lägger konstitutionsfördraget på hyllan och börjar införa nya faktorer i de befintliga fördragen, vare sig fullständigt eller delvis. Vi skulle även förlora den befintliga textens enkelhet och läsbarhet, på bekostnad av folkets förståelse och följaktligen deras stöd för det europeiska projektet.

Framför allt skulle vi dock förkasta en text som ger en konsekvent syn på EU, en text där man har lyckats kombinera de ideal som många av oss hyser med det praktiska behovet, som alla erkänner, att förse vårt EU med mer solida bestämmelser och tillräckliga resurser för att möta de nya utmaningarna.

Det sätt som förhandlingarna har framskridit på hittills gör att jag tyvärr tror att vi kommer att behöva gräva i 2004 års text igen. Likväl vill jag officiellt förklara inför er alla här i dag att jag är övertygad om att vi genom att göra detta kommer att förvägra oss något mycket viktigt. För oss som tror på det europeiska projektet skulle detta vara ett enormt offer, och ett mycket högt pris att betala för alla som har ratificerat texten och gjort en demokratisk investering genom att göra detta. Vi måste ha det i minnet.

Det är skälet till att vi inte kan godta att det befintliga institutionella paketet undergrävs. Att stärka vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik genom att utse en utrikesminister, ha ett mer permanent ordförandeskap, utöka omröstningen med kvalificerad majoritet, avskaffa trepelarstrukturen och ge unionen rättskapacitet är enligt vår mening absolut centrala punkter som måste säkras.

I detta sammanhang vill jag varna mot vissa vädjanden om ”realism”, som är typiska inför ett stort möte i Europeiska rådet och som ofelbart syftar till att åstadkomma en urvattnad kompromiss. Om det är så att de stora globala utmaningarna endast kan hanteras på EU-nivå vill jag emellertid påpeka att det är de som vill ha ett EU som motsvarar dessa utmaningar som är verkligt realistiska, inte de som inte vill ha ett sådant EU.

Internt vill jag nämna upprätthållandet av den europeiska sociala modellen och skapandet av ett verkligt område med frihet, säkerhet och rättvisa. Hur kan någon undgå att inse att detta är ett absolut nödvändigt komplement till det europeiska medborgarskapet, som inte bara handlar om den ekonomiska dimensionen?

Externt vill jag nämna krigen, kampen mot den internationella terrorismen och de globala utmaningarna på energiområdet och klimatförändringen (väte). Hur kan någon förneka att det enda sättet för oss att se till att de val vi gör och våra värderingar ska vara rådande på internationell nivå är att föra en utrikespolitik värd namnet, och föra ut ett enhetligt budskap om den till världen?

När det gäller EU:s uppbyggnad får ni inte tro att detta är en rent teoretisk fråga. Unionens komplexitet är ett av de främsta skälen till klyftan mellan EU och folket. Hur kan man undgå att se fördelarna med att avskaffa pelarstrukturen, och särskilt att detta skapar klarhet och förståelse för folket?

I konstitutionsfördraget från 2004 ges övertygande lösningar på dessa problem. Vill vi verkligen offra dem för ett urvattnat synsätt där man tar tillflykt till den minsta gemensamma nämnaren? Vill vi verkligen riskera att göra systemet ännu mer komplicerat genom att vägra att genomföra djupgående förändringar och inskränka oss till att bara bättra på det lite här och var? Vill vi verkligen fortsätta framåt genom att ”gömma oss bakom en fasad” för att använda Jacques Delors uttryck, av rädsla för att avslöja det verkliga EU för våra medborgare?

Därför, mina kära parlamentsledamöter, ni som är EU-medborgarnas företrädare, måste vi försöka undvika att underblåsa den negativa EU-retoriken. Vi får inte fortsätta att dölja detta för våra medborgare.

Låt oss i stället visa dem detta EU, och visa det med stolthet. Låt alla se vad EU har gjort för oss när det gäller fred och välstånd, och låt oss förklara hur viktigt EU är för våra liv. Låt oss en gång för alla tala om för våra medborgare att det i dagens värld, som består av ett system av kontinenter, helt enkelt inte är vettigt för ett land och dess medborgare att stå utanför en politisk och ekonomisk gemenskap som är stark internt och respekterad externt.

Italien kommer därför att göra sitt yttersta för att säkra en bra kompromiss under förhandlingarna. Jag är övertygad om att vi kan lyckas med detta, och att vi, alla tillsammans, måste lyckas.

Om alla 27 länderna inte kan enas kommer det naturligtvis att uppstå ett problem med hur vi ska gå vidare. Detta dilemma kan endast lösas om vi går tillbaka till den grundläggande princip som jag nämnde i början av mitt anförande: unionens etik kräver att ingen ska få hindra andra människors ambitioner för mycket eller för länge.

Det är därför som Italien, ett land som alltid haft en djup tilltro till EU, inser att det nu har ytterligare en skyldighet: det måste fundera – eller börja fundera på – hur länder som vill göra verkliga framsteg för att skapa en ännu närmare europeisk union ska kunna göra detta.

Jag anser inte att alla länder nödvändigtvis måste fortsätta tillsammans lika snabbt. Jag hoppas att de kommer att göra detta, och jag kommer att försöka se till att det blir så. Jag inser emellertid att det inte alltid är möjligt. Redan nu är det så att några av EU:s viktigaste politiska beslut, som euron och inrättandet av Schengenområdet, bara har genomförts i praktiken av några av medlemsstaterna. De har inte vänt sig mot någon stat; de har inte utestängt de andra; i stället har dörren lämnats öppen. Dessutom har dessa beslut respekterats av dem som vid den tidpunkten inte kände sig redo att gå i en viss riktning på en gång.

Jag hoppas därför att samma konstruktiva synsätt kommer att gälla även i framtiden, och att det kommer att ha övertaget över alla försök att använda ett veto.

Italien har, som ni alla vet, alltid hyst åsikten att en positiv inställning till Europa är det bästa sättet att vara förutseende.

Att vara förutseende i dag betyder inte bara att utarbeta ambitiösa planer för den europeiska integrationens framtid. Det innebär också att vi måste se till att de som vill förverkliga sina EU-ambitioner kan göra detta i den takt och på det sätt som passar dem bäst.

Om ingen någonsin gör sig besväret att överväga en sådan eventualitet löper vi risken att det europeiska projektet går på grund och att alla dem som under årens lopp lidelsefullt har trott på sina ideal blir besvikna. Till och med länder som mitt, som oreserverat har investerat i Europas integration under 50 års tid, kan till slut tappa entusiasmen.

Jag vill därför avsluta med ett tvådelat budskap.

Italien kommer att göra sitt yttersta för att stödja det tyska och senare det portugisiska ordförandeskapet för att se till att Europeiska rådets möte den 21–22 juni och den följande regeringskonferensen blir en framgång som alla medlemsstater kan identifiera sig med.

Samtidigt är Italien väl medvetet om att en kompromiss inte är ett självändamål, och om vi inte tror på en eventuell kompromiss kommer vi därför inte att samtycka till den. En snabbfil för en grupp av länder kan visa sig vara det bästa sättet för att gå mot en ännu närmare union, på villkor att dörren alltid lämnas öppen för de länder som kan vilja ansluta sig till dem i ett senare skede.

Låt mig avslutningsvis framföra en kraftfull vädjan till ledamöterna av våra parlament, medborgarnas direktvalda företrädare. Jag vänder mig framför allt till Europaparlamentets ledamöter, som företräder EU:s folk. Ni har en oersättlig roll i arbetet för att få medborgarna att inse vad som står på spel.

Det enda sättet att skapa de rätta förutsättningarna för framgångsrika förhandlingar om konstitutionsfördraget är att våra regeringars arbete stöds av ert arbete.

Vi måste inse att vi inte får misslyckas, annars kommer resultatet att bli en tillbakagång, en tillbakagång för en avancerad syn på Europa, på ett EU som kan vara en ledande aktör i världen tack vare sina grundläggande värden. Kort sagt, vi skulle återigen riskera att bli ett litet västligt bihang till Asien, ett öde som vi inte bara skulle röna av geografiska skäl, utan även på grund av framtidshistorien. Tack så mycket.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Herr Prodi! Vi tackar er varmt för ert övertygande europeiska tal, som jag hoppas att alla har haft möjlighet att lyssna till.

 
  
MPphoto
 
 

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen.(FR) Herr talman, herr Gloser, fru Ferrero-Waldner, herr Prodi, mina damer och herrar! Vi ser att den europeiska integrationsprocessen går allt snabbare, vare sig det handlar om nylanseringen av institutionerna, den nya dynamik som Angela Merkel har inspirerat till när det gäller klimatförändringen och energifrågan, eller genomförandet av en gemensam invandringspolitik. EU gör framsteg. EU visar att det står för en nivå av beslutsfattande som inte bara är nödvändig och effektiv, utan även berättigad. Herr Prodi, ni har delat med er av er vision, er uppfattning om EU-frågorna. Genom er vill jag hylla det italienska folkets historiska engagemang, som nu är starkare än någonsin, i den europeiska integrationen.

Efter en lång tid av osäkerhet tar nu nylanseringen av institutionerna form. Detta är med rätta en av det tyska ordförandeskapets prioriteringar. Om EU har förutsättningar för att fatta effektiva och demokratiska beslut kommer vi att kunna fatta användbara beslut om gemensam politik. Att agera snabbt och se till att EU kan göra framsteg var de åtaganden som UMP:s kandidat Nicolas Sarkozy gjorde, och sådant är det mandat som Frankrikes nya president har fått av det franska folket.

Denna dynamik, som stimuleras av en medlemsstat som förkastade utkastet till konstitutionsfördrag, har redan stöd från flera andra EU-medlemsstater, och detta måste vi dra nytta av om vi ska kunna göra framsteg. Tiden att ställa frågor är förbi. Vad vi behöver nu är handling och flexibilitet. Det är bara fyra veckor kvar till Europeiska rådets avgörande möte den 21–22 juni, som måste leda till att ett nytt fördrag utarbetas till årsslutet. De 27 medlemsstaternas ratificering av fördraget kommer att kunna äga rum före valet till Europaparlamentet 2009. Handling går hand i hand med flexibilitet eftersom, vilket ni också nämnde, broar måste byggas mellan de 18 medlemsstater som sa ja och de två som sa nej, och de som ännu inte har utryckt sin åsikt. Alla medlemsstater måste göra insatser för att skapa band till de andra och informera allmänheten. Vi kommer endast att nå framgång om vi slutar att förlita oss till semantiska frågor och börjar koncentrera oss på det som verkligen är viktigt: omröstning med dubbel majoritet, utökad omröstning med kvalificerad majoritet, subsidiaritetsprincipen och uppdelningen av befogenheterna mellan EU och medlemsstaterna, ett mer permanent rådsordförandeskap, gemensam representation på internationell nivå och även stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Vi parlamentsledamöter från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater anser att det som EU behöver är att bli en politisk kraft och en självständig aktör på internationell nivå. EU behöver en ekonomisk och kommersiell identitet för att se till att våra partner följer samma bestämmelser som vi gör på skatteområdet, miljöområdet och det sociala området. EU måste försäkra sig om att det inte förekommer någon illojal konkurrens mellan medlemsstaterna, inte heller internt, vilket särskilt gäller skatteområdet.

Vi är på rätt spår, och det är tanken om ansvar och allmänintresse från de politiska ledarnas och den allmänna opinionens sida som måste vara förhärskande. Vi håller fast vid våra ideal och principer, men de kommer endast att tjänas väl om pragmatismen råder över dogmatismen och om den goda tron är starkare än trolösheten och de slappa attityderna.

Jag vill kort nämna det nyligen genomförda toppmötet mellan EU och Ryssland i Samara. Många kommentatorer betraktade toppmötet som ett misslyckande för EU. Min grupp anser att det är precis tvärtom och att EU framstod som vinnaren i detta toppmöte. EU vann, inte över Ryssland – som är en partner som vi respekterar – utan när det gäller att föra fram våra övertygelser och ideal. Vi gläder oss över att våra ledare hissade den europeiska flaggan i topp och uttryckte sig kraftfullt och tydligt när det gäller processen med Kosovos status, energifrågan och även Estlands suveränitet.

Herr Prodi! Jag avslutar med att säga att Europa–Medelhavsdimensionen är ytterst viktig för vår parlamentsgrupp. Det är i Medelhavsområdet som vår europeiska satsning kommer att lyckas eller misslyckas. Ingenting är så strategiskt viktigt för oss européer som att satsa på våra förbindelser med länderna i Medelhavsområdet, inrikta oss på att utveckla denna region som är försedd med så betydande mänskliga resurser, och arbeta för att skapa fred och stabilitet i Mellanöstern.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Tack, herr Daul, inte minst för att ni höll er talartid så oerhört strikt.

 
  
MPphoto
 
 

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Herr Prodi, tack så mycket för ert uppmuntrande anförande. Som gruppordförande har jag inget att tillägga eftersom ni har uttryckt min grupps åsikter, och vi tackar er för att ni talade i så tydliga ordalag.

Om ni kommer att bidra med samma klarhet till förhandlingarna har vi ingen anledning att oroa oss. Anledningen till att vi inte fruktar detta är att det då kommer att finnas åtminstone en stark regeringschef vid regeringskonferensen, som inte är beredd att gå med på en kompromiss till vilket pris som helst, eftersom en kompromiss där vi skulle avstå från det innehåll som vi har fyllt konstitutionsfördraget med inte skulle vara någon kompromiss överhuvudtaget, utan snarare ett bakslag i arbetet med den europeiska integrationen, så vi tackar er för ett tydliga åtagande.

(Applåder)

Min kollega Poul Nyrup Rasmussen hade möjlighet att sitta med vid förhandlingsbordet i Nice, där han hjälpte till att förhandla fram Nicefördraget, och jag har ofta haft tillfälle att diskutera detta med honom. När de femton stats- och regeringschefer som hade samlats i Nice lämnade salen, beskrev de alla resultatet som otillfredsställande på grund av att det var en av dessa minimala kompromisser som man var tvungen att enas om för att förhindra att ännu fler stats- och regeringschefer slumrade till.

Det är skälet till att konventet sammankallades; det sammankallades alltså till följd av att de som hade förhandlat i Nice förklarade att resultatet inte var tillräckligt för den utvidgning som skulle genomföras, men att den skulle genomföras ändå, och om vi vill se till att den blir en framgång krävs en ny grund, förklarade de. Därför gick de motvilligt med på vårt krav på ett konvent, eftersom de visste att det som de 15 mödosamt hade utarbetat inte skulle vara tillräckligt för ett EU med 27 medlemsstater. Vid konventet antogs ett konstitutionsfördrag, och alla gav klartecken och skulle rösta för det. Det var en bra konstitution, men den förkastades sedan och då var vi tillbaka vid Nicefördraget igen. Jag undrar dock om det som var sant 2000 – nämligen att Nicefördraget inte var tillräckligt för utvidgningen – plötsligt har blivit osant 2007. Nicefördraget är visserligen inte tillräckligt för utvidgningen, men den har ändå genomförts, och det på grundval av ett olämpligt fördrag.

Det är de som söker EU:s undergång som vill lämna EU i detta skick, de som till vilket pris som helst vill förhindra ett nytt konstitutionsfördrag, och vi får inte ha någon pardon med dem.

(Applåder)

Det finns de som säger att Nicefördraget visserligen inte är tillräckligt, men att det ändå är för mycket för dem. I dag har jag hört en regeringschef säga att man inte kan kompromissa med sådana personer. De som vill gå tillbaka till tiden före Nice gör bäst i att hålla sig borta från regeringskonferensen. Nu är det dags att tala klarspråk. Arton av EU:s medlemsstater har redan ratificerat detta konstitutionsfördrag, två av dem – Luxemburg och Spanien – genom folkomröstningar. Varför finner vi oss egentligen i en situation där de enda som får komma till tals är Frankrike och Nederländerna? Varför talar man inte om att konstitutionsfördraget har fått stöd från två folk, vilket innebär, kan man tillägga, att fler européer har röstat ja än nej till konstitutionen? Detta är ytterligare en sanning som den europeiska demokratin bör tala klarspråk om nu.

EU står för fred hemma, social stabilitet, en kombination av ekonomisk tillväxt och social stabilitet och export av värderingar som grundval för politiken på internationell nivå. Det är mycket i de befintliga grundfördragen som måste ändras om denna framgångsmodell ska kunna överleva. I sin roman ”Leoparden” låter den italienske författaren Tomasi di Lampedusa Tancredi, som är brorson till prinsen av Salina, förklara i träffande ordalag för sin farbror att ”allt måste förändras om allt ska förbli som det är”. Om unionen vill fortsätta att vara lika framgångsrik måste den ändra de fördrag som ligger till grund för den, och om ni kämpar som en leopard kommer ni att finna oss kämpande vid er sida.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill på min grupps vägnar välkomna Romano Prodi tillbaka till parlamentet.

Herr premiärminister! 50 år efter att Romfördraget undertecknades har ni åter placerat Italien på dess rätta plats i hjärtat av Europa, och i hjärtat av det europeiska projektet. Tillsammans med president Giorgio Napolitano har ni gjort osservato speciale till partner speciale. Ert kabinett, med namn som Emma Bonino, Giuliano Amato och Tommaso Padoa-Schioppa, inger mina kolleger och mig stort förtroende.

Vi har hört viss kritik angående ert första regeringsår, men vi minns de ynkryggar som fällde liknande nedlåtande kommentarer om ert första år i kommissionen. De motbevisades. Utvidgning, euron: detta är juveler i Europas krona, och därför bedömer vi en regering utifrån dess resultat, inte utifrån den första anblicken. Det var Italien som när alla andra tvekade sände Europeiska unionens styrka till Libanon, och det var Italien som insisterade på ett världsomfattande moratorium för dödsstraff. Ni visade världen att Europa kan ha vision och förmåga att agera i samförstånd för allas bästa.

Vi måste utnyttja denna vision, för Europas framtida styrka ligger inte i att isolera sig från orättvisor utan i att konfrontera de krafter av smärta och misär och ödeläggelse som finns i världen, utanför våra gränser. Vi har läkt nationers sår på vår egen kontinent. Nu ligger det i vårt intresse, kanske för vår överlevnad, att under de kommande 50 åren exportera dessa prestationer på hemmaplan. Globala utmaningar belyser liksom klimatförändringar, befolkningstillväxt och spridning av kärnvapen vad ni har kallat ”unilateralismens brister”. Världen behöver globala mekanismer för att nå samförstånd i dessa frågor.

Och modellen? Det finns ingen bättre modell än vår gemenskapsmetod, som har beprövats och testats i 50 år. Och ändå försöker vissa att splittra oss inifrån, fastän EU har börjat göra sig gällande på den internationella arenan. Vad ska vi säga till de euroskeptiker som säger att Europeiska unionen inte längre är duglig i strid, eller att den europeiska drömmen hotas av globaliseringen, eller att integrationen utgör ett hot för den nationella identiteten? De hör, men de lyssnar inte. Herr Prodi! Ni har klokt nog följt rådet från Camillo di Cavour, som sa att han hade kommit på hur man kunde bedra diplomater. Han sa: ”Jag säger sanningen, och de tror mig aldrig.”

Som ni sa till oss i Berlin, vid firandet av Europas 50-årsdag:

(IT) ”För att skapa behöver man sunt förnuft, tålamod, förtröstan och även ett korn av galenskap.”

(EN) Det behövs verkligen en smula galenskap, tro på sig själv samt mod och beslutsamhet för att se framtiden an. För nu är inte rätta tiden för apati eller egoism. Våra ledare måste vara djärva: mer Europa, inte mindre, är nyckeln till konkurrenskraft. Mer Europa, inte mindre, är nyckeln till trygghet. Mer Europa, inte mindre, är nyckeln till en rättvis värld. Det är anledningen till att det är nödvändigt att nå en institutionell överenskommelse vid regeringskonferensen nästa månad. Det är bara starkare institutioner som kan bygga ett starkare Europa.

Herr Prodi! Det var Leonardo da Vinci, er landsman, som lärde oss följande:

(IT) ”Den vänder sig inte om som leds av en stjärna.”

(EN) Tack för att ni håller fast vid er dröm.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Cristiana Muscardini, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns ett trängande behov av att anta det nya konstitutionsfördraget. Detta går hand i hand med behovet av att förenkla EU och göra det mer lättförståeligt för medborgarna. Att förringa de svårigheter som finns och som är orsaken till de tvivel som hittills har hindrat oss från att enas är sannerligen inte rätt väg framåt.

Italiens premiärminister, kommissionens före detta ordförande, måste vara medveten om att vaga och obestämda förslag ger svävande och ofullständiga svar, vilket är exakt det motsatta till vad medborgarna vill ha. Detta är filosofin om det möjligas konst, där man påbörjar tusen projekt men aldrig slutför något av dem, särskilt inte när projekten är desamma som har lagts fram och sedan övergetts i över tio års tid.

Krisen är tydlig och det är ingen trivial fråga, och därför måste vi ha lämpliga lösningar snabbare än någonsin. Den tyska förbundskanslerns insatser och president Nicolas Sarkozys uttalande har därför gett oss eurofiler hopp ännu en gång. Vi strävar efter att åstadkomma det som är möjligt, inte det som är omöjligt! Vi anser att en högtsträvande och ärlig kompromiss bildar grunden för politiken. När man säger ”inga kompromisser” beror detta på att man redan har gjort kompromisser av ringa vikt och lågt moraliskt värde.

Om det finns en tydlig kris måste de projekt som det inte är möjligt att slutföra överges, och man bör i stället befästa de projekt som man omedelbart kan enas om: att se till att våra institutioner blir mer praktiska, utnyttja subsidiaritetsprincipen i större utsträckning, en gemensam politik för våra gränser, terrorismen, ge ett uppsving till ekonomin och konkurrenskraften genom att slutföra den nödvändiga infrastrukturen utan ytterligare tvekan, särskilt när det gäller rörligheten, en gemensam energipolitik, försvar av samhällskontraktet, tydliga bestämmelser för att förebygga illojal konkurrens, behovet av att EU intar en starkare ställning inom Världshandelsorganisationen (WTO) och harmonisering av straffrätten när det gäller våldsbrott mot barn.

Medborgarna kan inte lita på stats- och regeringschefer som i Strasbourg beskriver EU i enkla ordalag och sedan inte genomför projekt som EU har antagit i de egna länderna. Strasbourg uppmanar till en gemensam utrikespolitik, i stället för att vi alla agerar på egen hand, vilket skedde i Afghanistan. Bristande säkerhet vid gränserna på grund av en förvirrande och motstridig invandringspolitik minskar medborgarnas förtroende. De första som märker av effekterna av detta är de lagliga invandrarna. Järnvägsförbindelser med höghastighetståg, som har godkänts i alla medlemsstater, har blockerats genom en tvist med den italienska regeringen, och tillväxten har likaså hejdats.

När människor talar om ”den viktiga rollen för Europaparlamentets ledamöter” bör alla länder, även våra egna, komma ihåg att medlemmarna i konventet om Europas framtid hittills aldrig har velat föra en diskussion om olika förslag och komma med egna bidrag. Detta är också viktigt. Färre ord och mer handling!

 
  
MPphoto
 
 

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Premiärminister Prodi, gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen vill välkomna er till parlamentet, delvis på grund av att det tyvärr inte har talats så mycket om beslutsamma åtaganden för att nå en lösning på högsta nivå av den institutionella krisen under den senaste tiden. Vi fruktar till exempel att det blir annat ljud i skällan från den nederländske premiärministern i morgon.

Att förstå andras argument kan nog vara bra, men erfarenheten lär oss att det nästan alltid är oppositionens argument som vinner. Vi vet att till och med de allra mest Europavänliga regeringarna som er regering till slut och undan för undan kommer att ge vika för argumenten från dem som ser en annan form av europeisk regering i den mellanstatliga aspekten och befogenhetsfördelningen mellan medlemsstaterna. Det var det som skedde i Maastricht, Amsterdam och Nice. Ni sa att er regering inte skulle godta kompromisser som bygger på en lägsta gemensamma nämnare, och vi hoppas att det är sant, eftersom tidigare exempel mycket ofta inte har varit särskilt uppbyggande.

De gröna tycker inte om utpressning, konflikter eller söndring. Vi vill allra helst se ett harmoniskt, innovativt och verkligt hållbart och enat EU, och EU-27 är en storslagen prestation. Men låt oss tala klarspråk: hittills har utpressningen endast kommit från dem som vill förhindra en lösning på den konstitutionella krisen, och det är ett faktum som vi inte kan låta passera obemärkt. Även majoriteten av parlamentet har under de senaste månaderna och åren undvikit att komma med förslag som är det allra minsta djärva till sin natur, och har i stället föredragit att vänta på ett initiativ från regeringarna.

Vi anser att det finns två eller tre villkor som skulle kunna få oss ur detta dödläge, och vi hoppas verkligen att den italienska regeringen resolut kommer att instämma med oss i denna fråga. Det måste finnas en stark allians mellan de 18 länder som har ratificerat konstitutionsfördraget samt parlamentet, kommissionen och några nationella parlament för att motarbeta tendensen att rasera konstitutionsfördraget.

Ni räknade upp några grundläggande frågor, och jag skulle vilja lägga till åtminstone ytterligare två: för det första stadgan om de grundläggande rättigheterna och för det andra frågan om att omarbeta översynsklausulen. Vi kan inte fortsätta på det här viset längre, med ett fördrag som har antagits enhälligt där Europaparlamentet förbigås.

Det andra villkoret är att era regeringar måste ha modet att tala med allmänheten om de val som måste träffas och den oenighet om Europas framtid som råder mellan er, och söka allmänhetens stöd. Göm er inte bakom mystiska och hemliga förhandlingar. Utestäng inte parlamentet från reformen av konstitutionsfördraget under den regeringskonferens som förbereds för närvarande, inte minst för att erfarenheten visar att vinnarna i de mellanstatliga förhandlingarna brukar vara den andra sidan.

Avslutningsvis är vi inte rädda för en debatt om den centrala frågan, även om vi inte tycker om det. Vi anser faktiskt att det enda sättet att få vissa regeringar och personer att bestämma sig för att gå över till vår sida är att ställa dem inför valet att stanna kvar eller försvinna.

 
  
MPphoto
 
 

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. (FR) Herr talman! Jag vill göra tre korta kommentarer. Den första rör inte Romano Prodi direkt, utan handlar snarare om de berömda tolv frågorna som rådets ordförandeskap ställer till stats- eller regeringscheferna. En av dem lyder som följer, och jag citerar: ”Vad anser ni om förslaget (…) att ändra terminologin utan att ändra det rättsliga innehållet, till exempel när det gäller fördragets namn? Ni måste ju inse att medborgarna, när de läser detta, kommer att säga till sig själva att EU-ledarna måste tro att de är fullständiga idioter, milt uttryckt.

Mer väsentligt betonade Romano Prodi nyss att de europeiska väljarna måste veta vilken roll Europaparlamentet kommer att spela, om ordförandeskapet för rådet kommer att vara permanent eller inte, om det kommer att inrättas en europeisk utrikesminister och hur kommissionen kommer att vara sammansatt. Alla dessa frågor är naturligtvis viktiga. Men hör ni inte de andra, mycket tyngre vägande och viktigare frågor som ställs, frågor som ingen av er någonsin besvarar? Under de rådande världsförhållandena frågar sig till och med nyliberala ekonomer vart politiken för ohämmad frihandel, som kopplas till fri rörlighet för kapital, en total frihet att omlokalisera produktionen och fullständig frihet för utländska investerare, inklusive de allra mest rovgiriga, riskerar att leda oss till. Vilka förändringar föreslår ni av gemenskapsrätten i detta avseende?

Andra röster, inte minst viktiga röster, höjs mot de skattekrig som medlemsstaterna bedriver eller till förmån för en ändring av Europeiska centralbankens stadgar, eller återigen till förmån för en kontrollerad industripolitik för nyckelsektorer i den moderna ekonomin, utanför ramen för bestämmelserna om fri konkurrens. Vilka lösningar för att bryta status quo är önskvärda och godtagbara enligt er synpunkt? Måste EU bara handla om marknadsplatser och marknadspolitik? I vilken utsträckning slutar demokratin där den öppna marknadsekonomins välde tar vid eller där den fria konkurrensen börjar? Dessa frågor ligger på bordet. Vad anser ni om dem?

Några avslutande ord till José Manuel Barroso, som inte är här i dag, men som förklarade att han var mycket nöjd med det som han anser vara en seger för ja-sidan under det franska valet. Detta är en illusion. Det råder inget tvivel om att den nye franske presidenten stöder ja-sidan. Det var därför han, precis som ni, fruktade en ny folkomröstning. Men de EU-åtaganden han har gjort för att legitimera sin vägran att åter rådfråga medborgarna säger mycket om styrkan hos den djupgående antiliberala ambitionen i detta land. Vi kommer att få tillfälle att särskilt påminna honom om det inledningsanförande han höll om denna fråga här, i Strasbourg, den 21 februari, med titeln ”Jag vill att EU ska förändras”. Den verkliga frågan är dock vilka förändringar som ni är redo för förutom de institutionella innovationerna.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Nigel Farage , för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Romano Prodi har, tillbaka i denna kammare och på sitt vanliga livliga sätt, bekräftat sin tro på ett Europas förenta stater och på att vi bör stå enade på världsarenan. Även om jag kanske inte instämmer i dessa åsikter så måste jag i alla fall berömma er ärlighet, herr Prodi, när ni säger saker på det sätt som ni gör. Det förvånar mig att ni har tid att komma hit, med tanke på att ni har haft 38 premiärministrar under de senaste 60 åren i Italien, och det ser ut som att ni mycket väl kan stå i begrepp att få den 39:e. Vi är verkligen mycket glada att ni kunde komma i dag.

När ni säger att säkerheten är så viktig – detta ”att röra oss mot ett närmare samarbete”, som ni kallar det – i synnerhet samma dag som den brittiska polisen tillkännagav att man kommer att väcka åtal i fallet med den tidigare KGB-agenten Alexander Litvinenko som nyligen mördades i London, frågar jag mig om vi verkligen vill ha er typ av rättvisa, med tanke på att Mario Scaramella, som försökte varna Litvinenko för vad som skulle hända honom, nu har försmäktat i ett italienskt fängelse i sex månader. Anklagelserna mot honom ändras hela tiden, och han har ännu inte ställts inför rätta. Om ni föreslår att lägga ned det gemensamma lagsystemet och habeas corpus [skydd mot frihetsberövande] för ett sådant europeiskt system är mitt svar nej, tack så mycket.

Låt oss föra en riktig debatt. Herr Schulz: 16 länder har godkänt den europeiska konstitutionen, inte 18, så kan vi få lite sanning, ärlighet och öppenhet, och jag skulle vilja be om att vi får slippa påtryckningar och ett fullständigt nonchalerande av resultaten av den franska och den nederländska folkomröstningen. Romano Prodi hänvisade inte ens till detta i sitt tal.

Människor har sagt nej. Många miljoner européer säger ”Ge oss, folket, något att säga till om inför vår framtid”. Sluta uppföra er som översittare, sluta sopa den allmänna opinionen åt sidan. Skaffa ert fördrag för all del, men låt folket besluta om sin framtid. Tvinga det inte på dem.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Marie Le Pen, för ITS-gruppen. (FR) Herr talman, herr premiärminister! Eurokraterna från kommissionen och rådet måste ha dragit en mycket djup suck av lättnad kvällen den 22 april. För dem var nämligen såväl Segolène Royal som Nicolas Sarkozy, såväl UMP som det socialdemokratiska partiet, en garanti för att konstitutionsfördraget, som har förkastats en masse av två länder 2005, skulle återupplivas, i strid mot demokratin. Båda var idealiska kandidater, och potentiella presidenter. Det var även François Bayrou.

Sarkozy och Royal gav båda intryck av att anse, precis som ni, att fransmännen bara förkastade Bryssels politik, när de även förkastade de institutionella faktorer som man nu har för avsikt återinföra bakvägen, nämligen en gemensam utrikesminister – en EU-minister som, om befattningen hade funnits, skulle ha blandat in oss alla i Irakkriget – en skenbart vald ordförande, kommissionen reducerad till statstjänstemän från vissa länder, och slutligen göra all politik till en gemenskapsfråga, där medlemsstaterna förvägras sin vetorätt – kort sagt, den byråkratiska och allsmäktiga europeiska superstaten.

För er var det bättre att Nicolas Sarkozy valdes i stället för Segolène Royal, eftersom Sarkozy vill att parlamentet ska ratificera konstitutionsfördraget medan Royal ville ta hänsyn till allmänhetens vilja.

Efter att ha utnämnt en socialistisk minister och ytterligare en socialistisk minister för EU-frågor, och innan man ens hunnit överföra befogenheterna från den gamla presidenten till republikens nya president, skyndade sig Nicolas Sarkozy till Berlin för att bekräfta att ratificeringen skulle göras av parlamentet, att han var positivt inställd till en europeisk superstat och att han inte ville vara något mer än en ledare för en europeisk provins. Den tyska förbundskanslern kan pusta ut. Tack vare Sarkozy kommer hennes EU-ordförandeskap att bli en framgång! I juni kommer hon också att kunna lägga fram en färdplan för att åter inleda den konstitutionella processen och underteckna dödsdomen för nationernas och folkens suveränitet.

Eftersom Nicolas Sarkozy valdes av 53 procent av det franska folket sviker han redan ambitionerna hos många av dem, nämligen 55 procent av medborgarna, både från höger och vänster, som röstade nej i maj 2005.

(Efter att ha blivit avbruten vände sig talaren till Martin Schulz: ”Vad är det med er, herr Schulz, mår ni dåligt?” Sedan rättade han sig själv: ”Nej men se där, det är ju ni, herr Cohn-Bendit, fortsätt att lära de små barnen!”)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Herr Le Pen! Det är ju så med omröstningar att de ibland går åt ett håll och ibland åt ett annat, vilket ni naturligtvis är bäst kvalificerad för att berätta.

 
  
MPphoto
 
 

  Jana Bobošíková (NI).(CS) Mina damer och herrar! Det var meningen att EU:s konstitutionsfördrag skulle stärka unionen som en aktör på världsarenan, men vad har egentligen hänt? Det vi fick var ett obegripligt dokument, vars antagande inte var en fråga för de sociala ingenjörer som skapade det. Medborgarna i två medlemsstater har sagt ett rungande nej. Texten är även orättvis, och har avlett politikernas uppmärksamhet från mer överhängande problem i flera år vid det här laget. Konstitutionsfördraget ger upphov till en onödig konflikt inom EU, och detta bekräftar misstanken att EU är en obetydlig angelägenhet, inte geografiskt talat, men när det gäller ledarnas inställning, eftersom de inte vill erkänna att detta projekt har misslyckats och föreslå ett nytt projekt för allmänheten. Statscheferna föredrar att tassa omkring frågan i stället för att öppet erkänna att de i Rom för tre år sedan undertecknade ett dokument som den allmänna opinionen har förkastat sedan dess. Detta är en återvändsgränd, och nu måste vi finna en annan väg framåt.

Det är inte EU:s framtid som global aktör som kommer att äventyras till följd av misslyckandet med att anta konstitutionsfördraget. Det som äventyrar EU:s framtid är politikernas avlägsenhet från det verkliga livet och de meningslösa diskussionerna om en död text. Medlemsstaternas medborgare förstår sig allt mindre på EU-institutionerna och deras företrädare. Våra globala partner kommer dessutom att försöka utnyttja EU:s bristande enighet och EU-ledarnas fåfänga.

Jag anser fullt och fast att EU måste reformera sina institutioner och att unionen behöver ett nytt enande dokument, där räckvidden för EU:s och medlemsstaternas befogenheter tydligt stakas ut. Vi behöver ett koncist, begripligt och rättvist fördrag för att våra medborgare ska kunna godta det och även, vilket är allra viktigast, ett fördrag som är något mer än bara en ändrad eller anpassad version av det förkastade konstitutionsfördraget. Jag anser att politiken för skatter, hälsa, sociala frågor, kultur, rättsliga frågor och kärnenergi bör förbli medlemsstaternas ansvar. Andra politikområden måste diskuteras. En del av oss har upplevt misslyckanden både i vårt politiska liv och i vardagslivet, och detta har nu hänt förkämparna för konstitutionsfördraget. De måste lägga band på sin envishet och erkänna sitt nederlag. De bör även inleda förhandlingar om ett nytt fördrag så snabbt som möjligt. Jag förväntar mig ett realistiskt tillvägagångssätt enligt denna linje vid toppmötet i juni och från det tyska och det portugisiska ordförandeskapet. Det är det enda sättet att öka förtroendet för det europeiska projektet, både bland EU-medborgarna och på den bredare ekonomiska och politiska arenan.

 
  
MPphoto
 
 

  Romano Prodi, Italiens premiärminister. (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka er varmt för denna debatt, som precis som alla debatter här i parlamentet har varit koncis, konstruktiv och uppriktig. Under debatten har väldigt många olika åsikter om EU:s framtid framkommit. Om vi lyssnar till några av de sista talarna är vissa ståndpunkter oförsonliga.

Detta problem måste vi verkligen ta itu med, diskutera och gå vidare med på ett öppet och demokratiskt sätt, som ni alltid gör och alltid har gjort här i parlamentet. Det var just detta som inspirerade mitt inledningsanförande, eftersom det är just för att reglera denna stora mångfald och bredd av åsikter som vi måste ha regler för att EU ska fungera, som vi alla har.

Vi glömmer den långa väg som vi har färdats för att sammanställa konstitutionsfördraget; vi glömmer konventets 18 månader långa arbete, debatterna, de nationella parlamentens och Europaparlamentets deltagande. Vi glömmer att detta inte var någon sluten debatt. Vi nådde emellertid ett resultat, och jag citerar Cristiana Muscardinis ord: ”Men vi måste vara uppmärksamma på att det är nödvändigt att nå kompromisser i politiken, en högtsträvande kompromiss.” Faktum är att redan utkastet till konstitutionsfördrag var en kompromiss!

Som ordförande för kommissionen beklagade jag att vissa viktiga framsteg saknades i konstitutionsfördraget. Men vi ville nå en kompromiss eftersom vi, med politikerns pragmatism, insåg att man inte kan få allt här i världen! Vi insåg att vår syn på EU hade blivit ännu starkare, men att denna kompromiss var det enda som var möjligt vid den tidpunkten och under de rådande historiska omständigheterna.

Konstitutionsfördraget undertecknades av alla EU-länder, inklusive Storbritannien, på EU-regeringarnas ansvar. Nu säger man att fördraget skapades i ett litet rum långt från folkets önskemål. Det skapades av folkets företrädare! Det undertecknades av de folkvalda regeringarna! Det var vad som skedde! Naturligtvis kan vi fortfarande försöka nå en kompromiss, eftersom det är vad vi har gjort under hela våra politiska liv, men vi får inte låta kompromisserna hindra och ogiltigförklara det europeiska projektet.

Detta var den slutliga gräns som vi satte upp för oss själva, och det var skälet till att jag i mitt inledningsanförande beskrev de grundläggande punkter som vi inte kan åsidosätta, nämligen folkets vilja, frågan om pelarstrukturen och en europeisk utrikesminister. Varför skäms vi över att kalla den person som företräder oss för utrikesminister? Kalla denna person Secretary of State om ni vill, för att använda engelsk terminologi. Vad är vi rädda för? Inser vi inte hur mycket det har kostat oss under årens lopp att inte ha en utrikesminister? Inser vi inte allt det som vi inte har kunnat göra i Mellanöstern och alla angränsande områden på grund av detta, och hur vi har låtit den politiska situationen försämras på grund av våra interna splittringar?

Är det denna slags oansvarighet som vi kommer att möta historien med? Det som står på spel under de närmaste dagarna är faktiskt den grundläggande aspekten av vår politiska enighet, den yttersta aspekten av vår förmåga att företräda Europa i världen. Om vi inte kan förstå detta nu, kommer vi då någonsin att göra det? Det har bara gått ett par år sedan jag lämnade min befattning i kommissionen. Med tanke på maktrelationerna i världen – Kina, Indien, Asien – har problemet varit att EU inte har kunnat tala med dessa stora folk och inte har kunnat tala som en jämlike med Förenta staterna eller övertyga dem!

Är inte detta en tillräcklig belastning inför framtiden? Vill vi fortsätta att vara fullständigt betydelselösa för ännu en hel generation? Det är den frågan som jag ställer till er inför regeringskonferensen och Europeiska rådets möte. Jag ställer inga fler frågor. Jag lyfter fram EU:s ansvarskänsla gentemot historien och våra och våra barns liv.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Tack så mycket, herr Prodi. Parlamentet uttrycker sin mening genom applåderna.

 
  
MPphoto
 
 

  Antonio Tajani (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Efter månader av svårigheter har förbundskansler Angela Merkels initiativ och valet av Nicolas Sarkozy som Frankrikes president gett Europa nytt hopp. Trots ytterligare motstånd finns det nu en verklig möjlighet att ta fram ett nytt fördrag där reglerna för en så fullständigt unik institution som EU fastställs. Det står tyvärr klart att den text som blev resultatet av det arbete som leddes så skickligt av det italienska ordförandeskapet med Silvio Berlusconi i täten och som undertecknades i Rom inte längre kan träda i kraft.

Om vi dock vill att EU ska ha den roll som det förtjänar på internationell nivå måste vi bevara andemeningen i fördraget. Jag tänker på principen om att beslut om vissa viktiga frågor ska fattas med majoritet, på en gemensam utrikespolitik och varaktigheten för ordförandeskapet för rådet. Att anta en reducerad text skulle bara vara ett första steg framåt. Genom att sträva efter perfektion kan vi faktiskt missa tillfället att åstadkomma något som är inom räckhåll, men det viktiga är att vi fortsätter längs den väg som vi har slagit in på och fattar ett beslut före valet till Europaparlamentet 2009. Inför framtiden hoppas jag att parlamentet under denna nya valperiod även kommer att ges en konstitutionell roll, vilket har föreslagits av många, bland andra Giuseppe Gargani, ordförande för utskottet för rättsliga frågor, och Renato Brunetta.

EU-27 behöver inte bara institutionella regler för att fungera bättre. Det måste även identifiera sig med de värderingar som utgör den verkliga basen, grunden för att bygga upp en union som inte kommer att upplösas när den ställs inför svårigheter i framtiden. Det skulle vara ett misstag att inte garantera att frihet, solidaritet, subsidiaritet och den enskilda individens centrala roll utgör hörnstenarna för gemenskapens institutioner. Det skulle vara ett allvarligt misstag att förneka vår identitet, våra judisk-kristna rötter och en social modell som bygger på kärnfamiljen.

 
  
MPphoto
 
 

  Gianni Pittella (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Antonio Tajani lägger fram argument som inte har något att göra med dagens diskussion, medan vi däremot har hört tydliga, kraftfulla och beslutsamma ord från premiärminister Romano Prodi, som placerar Italien i täten för den europeiska integrationen och stärker Europaparlamentet, som alltid står i främsta ledet i kampen för en konstitutionell reform av unionen.

En avgörande punkt uttrycktes mycket tydligt. Vi måste börja om från början igen, från utkastet till konstitutionsfördrag som har ratificerats av 18 medlemsstater, och inte från Nice. Vi måste ge ett fast, inte ett öppet mandat till regeringskonferensen. Vi kan inte bara avfärda det utkast till konstitution som har godkänts av majoriteten av medborgarna och som ger exakta svar, inte oklara svar, fru Muscardini! Romano Prodi nämnde dessa exakta svar i sitt inledningsanförande och i sitt svar.

Utan ett konstitutionsfördrag, min käre herr Wurtz, är EU svagare, och risken att unionen urartar till att bara bli ett handelsområde är större. Det är därför som jag ibland har svårt att förstå vänsterns mycket radikala ståndpunkter! Premiärminister Prodis tal har gett parlamentet och oss alla mer mod och styrka, och vi kommer att gå vidare till nästa skede i processen med större beslutsamhet och ökad målmedvetenhet.

 
  
MPphoto
 
 

  Bronisław Geremek (ALDE). – (PL) Tack, herr talman! Jag vill börja med att säga att det gläder mig att premiärminister Romano Prodi inte har ledsnat på Europa. En filosof har sagt att leda är det allvarligaste hotet mot Europa. Jag vill påminna om att Romano Prodi, när han var ordförande i Europeiska kommissionen, tog på sig den svåra uppgiften med utvidgningen av EU. Han slutförde utvidgningen trots de negativa åsikter som ofta uttrycktes av medierna och den allmänna opinionen, eller åtminstone av vissa delar av den sistnämnda. Romano Prodi lyckades därför att han trodde på EU:s framtid.

Jag skulle önska att samma övertygelse låg till grund för den pågående reflexionen över EU:s framtid. Det finns många i denna kammare som delar min åsikt att EU nu behöver kloka institutionella reformer. Frågan infinner sig dock i vilken utsträckning man i Europeiska rådets arbete stöder sig på gemenskapsmetoden, som Romano Prodi hänvisar till såsom den mekanism som för Europa framåt. Vilken roll spelar den egentligen i det arbete som görs av regeringsföreträdarna? Romano Prodi hade en viss roll i Europeiska kommissionen, men han har iklätt sig en helt annan i Europeiska rådet. För en utomstående betraktare förefaller det stundtals som om nationell egoism är det enda kriteriet för rådet, inte reflexion grundad på gemensamma intressen.

Jag menar att detta är en synnerligen viktig fråga. Parlamentet förstår vad det innebär att vara en gemenskap, och den andan finns också i Europeiska kommissionen. Vad kan göras för att se till att också Europeiska rådet vägleds av den andan?

 
  
MPphoto
 
 

  Roberta Angelilli (UEN). – (IT) Herr Prodi! Jag talar för gruppen Unionen för nationernas Europa, och jag vill påminna Romano Prodi om att den utgör den fjärde största politiska gruppen i Europaparlamentet. Jag skulle på nytt vilja betona en sak: EU ligger oss varmt om hjärtat! Gianfranco Fini, ordföranden för det parti som jag företräder, var en av dem i konventet som entusiastiskt bidrog till det nuvarande utkastet till konstitution. Rent allmänt har vi italienare en lång och obruten europeisk tradition och kan därför inte annat än stödja den vädjan som Giorgio Napolitano, Italiens president, framförde för några månader sedan här i kammaren, när han yrkade på att konstitutionen skulle antas så snart som möjligt.

En av anledningarna till att denna konstitution är nödvändig är att vi kan föra en gemensam utrikespolitik. Herr Prodi, ni gjorde rätt i att framhålla den gemensamma utrikespolitiken som vi i högsta grad saknar, särskilt i tider som denna med internationella kriser.

Jag vill ta tillfället i akt att tacka alla dem runtom i världen som arbetar med fredsbevarande uppdrag, särskilt i Afghanistan, Libanon och Palestina, först och främst de omkring 8 000 italienarna. Detta är viktiga uppdrag som har starkt stöd från alla Italiens politiska partier, även om det, om sanningen ska fram, herr Prodi, finns vissa pinsamma undantag i er styrande majoritet.

Jag vill återvända till konstitutionen för att uttrycka ett beklagande och en önskan. Jag beklagar att det inte har varit möjligt att nämna Europas kristna rötter i texten, och jag önskar att målet om ett snart antagande av konstitutionen kommer att uppnås. Jag är övertygad om att Italien, som vanligt, kommer att göra sin del.

 
  
MPphoto
 
 

  Johannes Voggenhuber (Verts/ALE).(DE) Herr talman! Många gånger de senaste månaderna har jag frågat mig: Var är Romano Prodi? Var är de regeringar som försvarar konstitutionen? I dag, herr premiärminister, har jag funnit er igen – jag har funnit Romano Prodi på barrikaderna. Jag kanske skulle ha funnit honom senare på dagen, men jag har i alla fall funnit honom. Jag fann honom förespråkande konsensus. Han har klivit fram ur regeringsleden där man, dag ut och dag in, byter bort sitt historiska ansvar för Europa mot småpengar.

Eftersom ni, herr premiärminister, sa att vi måste respektera andras argument så vill jag fråga er vilka andra ni menar. Om ni menar allmänheten, inklusive dem som röstade nej, så rör det mig inte i ryggen. Vi vet vad de vill ha – de vill ha mer demokrati, mer öppenhet, mer socialt ansvar, ett bättre Europa, en mer övertygande konstitution. Eller menar ni med ”andra” de regeringar som utnyttjar krisen i samband med ratificeringsförfarandet för att föra fram sina gamla krav, sina gamla anspråk på makt, med allt det som vi i konventet urskilde från dem som avsiktligt avleder det allmänna missnöjet med EU för att hålla kvar sin makt över ett EU utan europeisk demokrati, utan en social dimension och utan en gemensam roll i världen – de vars intressen ligger i de reaktionäras kamp för makt, de som sätter maktens korridorers EU mot medborgarnas EU?

Ni talade om vårt behov av kompromisser, och det lyfter också fram en mycket relevant fråga. Den kompromiss som lyser igenom bland de tolv frågorna är kompromiss såsom en historisk lögn om Europa, för det som också måste göras, herr premiärminister – och jag är särskilt tacksam för att ni synliggör det – är att behålla inte bara själva innehållet i konstitutionen utan också dess anda. Om vi bestämmer att lagar inte längre ska kallas för lagar utan snarare bestämmelser så förvägrar vi människor den historiska legitimitet som de kan kräva, för dessa företeelser förblir, till sitt innehåll, lagar. Att förneka den europeiska lagstiftningens företräde är falskt, för den fortsätter att existera under ytan, och utrikesministern är fortfarande vad vi vill att han ska vara. Nej minsann, kompromissen får varken vara en bluff eller en lögn. Det är också för konstitutionens anda som vi måste kämpa.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Roberto Musacchio (GUE/NGL). – (IT) Min käre Romano Prodi, just därför att jag har samma passion som ni för Europa är jag övertygad om att vi, för att få en nystart för den konstitutionella processen, behöver ett nytt energitillskott grundat på demokrati och rättigheter. Jag är alltmer övertygad om att strategin med regeringssamarbete inte är lösningen på problemen utan en del av dem och att den bär skulden för att vi går mot ett minifördrag eller till och med ett Europa med två hastigheter.

Det är medborgarna och Europaparlamentarikerna som nu måste ta täten, med ett nytt konstitutionellt mandat för ett Europaparlament som har dessa funktioner, med siktet inställt på en ny text och en europeisk folkomröstning. Vi behöver förändra texten och sammanhanget.

I centrum måste stå tydliga bindande rättigheter, som det europeiska medborgarskapet utmärks av. Det handlar om rätten till arbete och rätten på arbetet som bekräftar att stabila jobb av hög kvalitet är normen för Europa och inte de högst osäkra jobb som utvecklas med begreppet ”flexicurity”!

Vi behöver en garanterad rättighet för miljön, med krav på innovativ politik grundad på samarbete och mångfasetterade visioner som borde leda till en ratificering av ett avtal efter Kyoto, i stället för bara en filosofi som står för affärsmässig konkurrens.

Vi behöver rätten till fred, sprungen ur avvisandet av krig, och en EU-politik som aktivt grundas på dessa värderingar och bruk, som EU:s egen utrikespolitik.

Vi behöver ett nytt Europa, det enda möjliga, som blir alltmer nödvändigt. Vi kan bygga det på folket, tillsammans med Europaparlamentarikerna.

 
  
MPphoto
 
 

  Paul Marie Coûteaux (IND/DEM). – (FR) Herr talman! För nästan på dagen två år sedan dömde de franska nej-rösterna EU-konstitutionen till döden. Detta bekräftades sedan av Nederländerna och Storbritannien, och därefter av Tjeckien och Polen. Där fanns också den svala entusiasmen från de enda två länder som har sagt ja i en folkomröstning, Luxemburg och Spanien. I Spanien stödde endast 32 procent av de registrerade deltagarna i folkomröstningen texten. Kort sagt, den konstitutionella processen bröt samman och körde fast, och detta sammanbrott beror huvudsakligen på Frankrike.

I och med det blev allting tydligt för oss, som står för franskt självbestämmande, och det är för oss jag talar här i parlamentet: det var Frankrike som man behövde kringgå; det var fransmännen som man behövde överlista! Och detta gjordes genom ett enormt tricksande. Två kandidater valdes ut i förväg till presidentvalet, så att de, när den ena av dem hade valts och tillträtt, skulle kunna säga ja där fransmännen ville säga nej. Det förklarar varför Nicolas Sarkozy hade så bråttom att träffa Angela Merkel samma dag som han tillträdde sitt ämbete.

Det får inte råda något tvivel om att detta ja är olagligt, som klämts fram från Frankrike genom denna presidentmanipulation. Jag är väl medveten om att alla i det tysta, bråda lilla akvarium som Bryssels oligarkier utgör kommer att samlas för att skriva ihop en ny text och att den definitivt inte kommer att kallas för en konstitution utan för en institutionell reform, vilket innebär samma sak.

Nej-anhängarna är dock inte döda. José Manuel Barroso borde inte göra sig några illusioner, och inte heller ni, herr Prodi: förr eller senare kommer Frankrike att ta bladet från munnen på nytt, för Frankrike är, trots allt motstånd, fäst vid sina friheter. Och dessa friheter – nationella friheter – kommer att segra i slutändan, trots allt ert ynkliga tricksande.

 
  
MPphoto
 
 

  Koenraad Dillen (ITS). – (NL) Herr talman! Herr Prodi, mer än någon annan känner ni till hur EU:s institutioner fungerar. Som tidigare ordförande i kommissionen är ni därför väl lämpad att utforska varför EU:s medborgare i allt större omfattning vänder ryggen till dagens EU. Byråkrati, överreglering, inte ett uns respekt för subsidiaritetsprincipen, politisk korrekthet, ingen respekt för Europas kristna arv och den tvångsmässiga önskan att släppa in det islamiska Turkiet i EU har inneburit att de flesta européer i dag likställer grundarnas europeiska ideal med en inkräktande superstat som inte längre lyssnar till folkets vilja.

De senaste åren har vi sett några slående exempel på det officiella EU:s avsiktliga bristande lyhördhet. I Frankrike och Nederländerna sa folket, i demokratiska folkomröstningar, nej till den europeiska superstaten. Trots detta bara fortsätter det tyska ordförandeskapet på den inslagna vägen. För Angela Merkel – och för er som ledamot i Europeiska rådet, befarar jag – räknas inte folkets vilja. Alla opinionsundersökningar visar att européerna vill ha ett vänskapligt förhållande med turkarna, men de vill inte att ett icke-europeiskt och islamiskt land ska gå med i vår union. Återigen följer man den förutbestämda vägen.

Men gör er inga illusioner. Denna vägran att lyssna till behoven och klagomålen från EU-medborgarna kommer att slå tillbaka vid nästa tillfälle, och det officiella EU kan inte komma till oss och klaga om medborgarna åter röstar ”fel” vid något skede i framtiden.

Jag vill avsluta med att säga till Romano Prodi att mitt lands regering förra veckan skaffade sig själv dåligt rykte genom att vägra Dalai Lama att besöka Belgien av kommersiella skäl. Ingen vill förarga Kina. Det är mycket olyckligt att regeln i dessa situationer verkar vara Erst das Fressen und dann die Moral – först kommer maten, sedan kommer moralen. Jag hoppas därför att ni, inom Europeiska rådet, kommer att tala ut angående er regerings inställning som, även om den tycker om att breda ut sig lyriskt om de mänskliga rättigheterna, när det kommer till kritan låter sina egna ekonomiska intressen gå före, och också fördöma Belgien i denna fråga. Om EU menar allvar med att försvara de mänskliga rättigheterna måste EU också våga fördöma vissa medlemsstaters hyckleri.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Eftersom ni hänvisade till mig personligen, herr Dillen, vill jag påminna er om att jag uttalade min ståndpunkt inför kammaren i går. Jag kommer inte att tillåta att någon förhindrar samtal mellan Dalai Lama och Europaparlamentets talman. Ett brev har skickats, och jag förväntar mig att det besvaras och kommer att ha mera att säga i frågan vid ett lämpligt tillfälle.

 
  
MPphoto
 
 

  Irena Belohorská (NI).(SK) Premiärminister Prodi, tillåt mig att välkomna er hit!

Ni är en politiker med rik erfarenhet både av att styra ett land och av att styra Europeiska kommissionen, där ni har varit ordförande. Jag vill betona att det, för att EU ska lyckas i framtiden, är nödvändigt att anta ett konstitutionsfördrag.

Vi firade nyligen 50-årsdagen av undertecknandet av Romfördragen. Detta jubileum påminner oss om att mycket har förändrats under de mellanliggande åren och att det fortfarande finns gällande fördrag som behöver ändras. Europeiska gemenskapen bestod vid den tiden av sex länder och var i första hand en ekonomisk sammanslutning. I dag består EU av 27 medlemsstater av vilka 12 tidigare var kommunistiska. Den form som dagens EU har skiljer sig avsevärt från hur det var 1957.

Fördragen, som har 50 år på nacken, är inte genomblickbara; de är skrivna på ett komplicerat språk och skulle till och med kunna beskrivas som föråldrade. Det förefaller oumbärligt att anta ett nytt konstitutionsfördrag och nya tydliga spelregler. Det är nödvändigt att inse att de reformer som föreslås i konstitutionsfördraget såsom rättsförmåga, grundläggande mänskliga rättigheter i form av bindande föreskrifter, inrättandet av ett åklagarämbete samt reformer av institutionerna och lagstiftningsförfarandet utgör förändringar som kan föra EU framåt. Det är hög tid att avsluta perioden av eftertanke och inleda en period med handlande.

Premiärminister Prodi! Jag skulle vilja tacka er för den tilltro ni har visat Slovakien vid en tid då landet gav sig ut på vad ni beskrev som en lång resa. Slovakien är en ung, ny medlemsstat i EU, och landet litar på er på samma sätt som det litar på att Italien och EU ska ändra spelreglerna.

 
  
MPphoto
 
 

  Timothy Kirkhope (PPE-DE).(EN) Herr talman, herr premiärminister! I dag debatterar vi återigen konstitutioner och institutioner när Europas medborgare faktiskt är mer intresserade av jobb, välfärd, miljö och global fattigdom.

Det är en myt att Europeiska unionen befinner sig i en kris eller är paralyserad och oförmögen att fatta beslut, och detta är de svepskäl som vissa regeringar använder för att kräva att konstitutionen ska läggas fram igen. Jag vet att också ni, herr premiärminister, anser det.

Detta är inte någon konstitutionell kris. Till och med den brittiska regeringen har sagt att EU kan fatta beslut baserade på befintliga fördrag, och perioden av eftertanke efter de franska och nederländska ”nej”-rösterna skulle enligt min uppfattning har använts till att ta en ordentligt titt på orsakerna till förkastandet av konstitutionen. Men nu verkar diskussionerna bara vara fokuserade på vilka delar av den som kan behållas, till vilket pris som helst.

Som en person som tror på mitt lands medlemskap i Europeiska unionen och de goda möjligheter som EU äger är jag mycket besviken på denna debatt. Jag har alltid ansett att det har funnits behov av att förenkla och göra beslutsprocesserna och institutionerna i EU mer insynsvänliga, vilket förutsågs i Laekenförklaringen. Utvidgningen av EU kan mycket väl stundtals kräva vissa ändringar i befintliga fördrag eller nya fördrag, men jag kan inte hålla med om att denna konstitution är nödvändig, eller att den ens är önskvärd för närvarande.

Det råder inget tvivel om att det brittiska folket kommer att kräva en folkomröstning om alla nya fördrag som skulle kunna tänkas innebära ytterligare makt för EU, och min grupp skulle stödja detta. Vi kommer att iaktta den brittiska regeringens agerande med stort intresse under de kommande veckorna. Tony Blair kommer att delta i toppmötet i Bryssel strax före sin avgång, och han får inte förpliktiga sin efterträdare i dennes frånvaro. Gordon Brown borde insistera på att få delta i toppmötet tillsammans med Tony Blair och ta fullt ansvar för vad hans regering åtar sig.

Jag hoppas att den här sortens realism kommer att styra Browns agerande under de svåra tider som följer den närmaste tiden.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Tack så mycket, herr Kirkhope. Enligt den information jag fått har den brittiske premiärministern nära förbindelser med Gordon Brown!

 
  
MPphoto
 
 

  Hannes Swoboda (PSE). (DE) Herr talman! Det gläder mig att ni är här i parlamentet, premiärminister Prodi, självfallet inte bara därför att ni är premiärminister utan också därför att ni är en person som har uträttat mycket för EU.

Ni talade om utrikespolitik, och jag är er mycket tacksam för det. Det finns många här i parlamentet som nu säger att vi måste visa en enad front i våra mellanhavanden med Ryssland. Det finns andra – och de är många – som säger att vi inte får låta oss styras av Förenta staterna. Vi behöver ett starkt Europa. Vi instämmer alla i att Indien, Kina och Brasilien blir allt starkare och undrar ifall vi kan bevaka våra intressen där. Vi har också Mellanösternproblemet, som vi strax ska debattera, och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner sitter redan på sin plats. Hur ska Europa då kunna bidra med något i alla dessa områden när vi inte har någon gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och hur ska vi kunna ha någon sådan om det i framtiden inte finns en person som, bortom alla tvivel, kan hantera alla dessa utrikesfrågor och ansvara för dem?

Det är särskilt i denna fråga som jag uppmanar er att stå fast, herr premiärminister. Jag instämmer helt med er i att inte alla fördrag är bra. Det vi behöver är ett fördrag som går längre än minimikravet och som verkligen för EU framåt. Jag önskar er lycka till, herr premiärminister.

 
  
MPphoto
 
 

  Lapo Pistelli (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det fanns en paroll 1968: ”Var realistiska. Kräv det omöjliga.” I dag skulle vi behöva säga: ”Var realistiska. Kräv det som är nödvändigt för att inte sänka detta europeiska projekt som ni alla är tillförordnade väktare för.” Om Europaparlamentet skulle ställa upp för omval 2009 utan ett övertygande institutionellt svar skulle hela EU ställas inför en ohjälplig legitimitetskris eftersom medborgarna i dag borde kunna välja på grundval på en tydlig modell såsom ni har lagt fram.

Parlamentet har uttalat sina åsikter i denna fråga vid många tillfällen, och nu är det rådets tur att tala. Premiärminister Prodi vet att han i dag inte bara representerar sitt eget land utan alla dessa EU-vänner som inte har gett upp frågan om mer omfattande integration.

Sammanfattningsvis vill jag påminna er om en sak: de som inte instämmer i dag borde dra sig tillbaka så att de andra kan gå vidare obehindrat. Låt oss komma ihåg att EU skapades av en ledande grupp länder, men det är inte nödvändigtvis sant att EU kan föras fram på nytt med samma metod i morgon.

 
  
MPphoto
 
 

  Mario Borghezio (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Premiärminister Romano Prodi står inför oss som en f.d. ordförande i Europeiska kommissionen med ett helt och hållet negativt bokslut: utvidgningen, euron, Kina, reformer – det ser ut som bokslutet från Institutet för industriell rekonstruktion! I dag har ni till exempel varit så entusiastisk över den superfederalistiska EU-konstitutionen att ni inte ens har vågat tala om de institutionella förändringarna i vårt land. När ska ett beslut fattas om att tillåta den federalism som Nord så länge har efterfrågat? Detta är en fråga om frihet och också om politisk konsekvens!

Martin Schulz jämförde er med leoparden. Det låter som en felsägning, men han träffade faktiskt mitt i prick. Bara en stor leopard som ni skulle kunna styra tillsammans med politiska partier som har hammaren och skäran som symbol, när ni satt ordförande under utvidgningen som omfattade länder som har brutit sig loss från kommunismen, och ni lyckades faktiskt styra trots att ni bara företrädde en tredjedel av vårt eget land.

Titta: Luigi Sturzo och Alcide De Gasperi ser ned på oss från ovan, och kanske skäms de för de företrädare i vårt land som har glömt bort grundarnas engagemang för ett folkens och regionernas EU, inte lobbygruppernas EU. Er andliga horisont, herr Prodi, sammanfaller med Goldman Sachs, inte med vår, den man ser från klocktorn och katedraler.

 
  
MPphoto
 
 

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr Prodi! Vår ambition är att fortsätta med europeisk integration. Det är sant att vi har misslyckats. Många fransmän trodde att de genom att rösta nej till konstitutionsfördraget gjorde motstånd mot ett liberalt EU och hoppades alltså att det skulle bidra till att föra oss mot ett socialt och ekologiskt Europa. Nu vet vi att det har blivit tvärtom. Nej-rösterna har försatt våra institutioner i ett dödläge, och jag delar premiärminister Romano Prodis åsikt att vi inte får slänga ut barnet med badvattnet.

EU behöver en konstitution, och den kompromiss som konventet uppnådde måste antas och förbättras. Om vi med ett minifördrag, som det som den nye franske presidenten lade fram, menar den konstitutionella kompromissen och stadgan om de grundläggande rättigheterna, så kommer det att bli ett ja, ett ja till en utrikesminister. Men vilken tyngd kommer den ministern att få, herr Prodi, utan en verklig europeisk utrikespolitik?

Ja, herr Prodi, fördraget måste fortfarande förbättras. Det skulle vara oacceptabelt med ett tredje klassens fördrag som ratificerades i smyg. EU:s framtid är en fråga för Europas folk. Jag säger därför ja till en europeisk folkomröstning som hålls samtidigt i de 27 länderna, varför inte under det kommande valet till Europaparlamentet?

Jag säger ja, så att EU kan ta itu med de aktuella utmaningarna – jag tänker särskilt på klimatförändringen – som på ett radikalt sätt kommer att förändra våra liv. Jag är övertygad om att våra medborgare förstår dessa utmaningar och kommer att kunna föra detta enorma EU-projekt framåt.

 
  
MPphoto
 
 

  Umberto Guidoni (GUE/NGL). – (IT) Herr Prodi, mina damer och herrar! Antagandet av EU-konstitutionen får inte reduceras till en uppsättning ändringsförslag till de befintliga fördragen utan måste omfatta viktiga sociala aspekter som för närvarande inte finns med. EU måste kunna möta de stora utmaningar som utgör ett hot mot medborgarnas rättigheter, livskvaliteten, hälsan och dess medborgares framtid.

Inför företeelser som omlokaliseringar, vattenbrist, världens aptit på energi och klimatförändringen står enskilda stater hjälplösa och oförmögna att utforma vinnande strategier. Det är bara genom åtgärder som vi enats om i hela världsdelen, eller ännu hellre på hela planeten, som vi kan hoppas nå framgång där vi inte har råd att misslyckas.

Det är viktigt att Europa står i främsta ledet globalt, både politiskt sett, som ett riktmärke för en socialt inkluderande politik och en accepterande politik, som kan stå som modell för andra delar av världen, och i termer av tekniska val och framtida planering, särskilt i en hållbar energisektor.

Fem ledamöter från de största politiska grupperna i Europaparlamentet har undertecknat ett skriftligt uttalande om EU:s behov av att anta en ny ekonomisk strategi, grundad på väte: en verklig industriell, teknisk och social revolution som kan vara långsiktigt hållbar. Ni nämnde detta, och jag anser att detta är ett av de exempel där EU kan och måste spela huvudrollen på världsscenen.

Sammanfattningsvis finns det inget behov av att till varje pris nå en kompromiss, men vi måste ta itu med de verkliga problemen som berör miljoner medborgare. Endast därigenom kommer drömmen om ett enat Europa att kunna tala rakt in i hjärtat på européerna.

 
  
MPphoto
 
 

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM).(EL) Herr talman! Det är hög tid att vi slutar skriva dödsrunor över den europeiska konstitutionen, för den är död och begraven. Vi måste gå ut i samhället och se vad Europa behöver:

- 100 miljoner européer befinner sig under fattigdomsstrecket.

- Brottsligheten är mycket utbredd i alla Europas huvudstäder.

- Olaglig invandring hör till vardagen.

Naturligtvis innebär det allvarliga prövningar för de mänskliga rättigheterna med synliga och dolda övervakningskameror.

Herr Prodi! Ni var ordförande i kommissionen i fem år. Tala om för mig var Europas östra gräns går! Så sent som i går befann sig två fullt bestyckade ubåtar väster om ön Samos nära Mykonos. Vad kommer att hända i morgon? Vi kan tydligt se gnistan av kriget från Turkiet.

Ni måste ta initiativ för EU:s framtid, för annars kommer detta enade Europa att gå samma öde till mötes som den heliga alliansen för tvåhundra år sedan.

Vi vill inte skapa någon superstat. Vad vi vill är att kunna skydda demokratin och människors välstånd, som kapitalet och centralbanken handskas så lättsinnigt med. Detta måste vara EU:s mål: medborgaren, inte kapitalet, måste öka sin makt.

 
  
MPphoto
 
 

  József Szájer (PPE-DE). (HU) EU-kritikerna anklagar ofta EU för att vara alltför starkt och för att lägga sig i alltför mycket. Jag är övertygad om att det förhåller sig tvärtom. Vi som nyligen gick med i EU ser att det krävs ett starkare och mer effektivt EU, ett EU som förfogar över verktygen för att fullgöra sina uppgifter. För detta ändamål behöver vi en gemensam energipolitik, en gemensam migrationspolitik, en gemensam kamp mot terrorismen och harmonisering av skyddet för miljön.

Vi behöver allt detta både för att försvara EU:s fyra grundläggande friheter och för att vinna medborgarnas stöd för alla dessa mål. Många ser på konstitutionen som om den i sig vore slutet. I själva verket måste vi reda ut saker och ting, och konstitutionsfördraget är bara ett instrument för att förverkliga dessa mål.

Vi kommer att kunna återvinna EU-medborgarnas stöd för det konstitutionella projektet om EU kan nå dessa gemensamma mål. För att göra det är det också mycket viktigt att vi öppet erkänner Europas gemensamma rötter som grundas på kristendomen, och att detta nämns i EU-konstitutionen. Det är viktigt att vi erkänner Europas gemensamma värderingar i termer av rättigheter och friheter, i termer av försvaret för minoriteters rättigheter. Vi måste vinna EU-medborgarnas stöd för detta konstitutionsfördrag, inte som ett slutmål utan som ett instrument med vilket vi tillsammans kan nå de mål som sattes upp för 50 år sedan.

 
  
MPphoto
 
 

  Poul Nyrup Rasmussen (PSE).(EN) Herr talman, herr premiärminister! Alla som hörde USA:s president säga på presskonferensen efter toppmötet med Europeiska unionen att ”vi har haft ett trevligt möte med de här personerna från Europeiska unionen” borde fråga sig vilka han menade. Var det José Manuel Barroso, förbundskansler Angela Merkel, eller någon annan? Ingen som såg eller hörde USA:s president behöver tvivla på att Europeiska unionen behöver en gemensam röst, och det är anledningen till att vi tackar er för klarheten i ert tal i dag. Inte heller någon som har varit i Mellanöstern behöver tvivla på att Europeiska unionen behöver en gemensam röst.

Det är anledningen till att det är en sak att tala i Europaparlamentet – det vet vi alla, eftersom detta inte är det svåraste stället att argumentera för ett bättre fördrag på – men något helt annat att tala vid regeringskonferensen, där de tuffa frågorna tas upp och där det är ansikte mot ansikte som gäller.

Jag vet att ni är en stark och beslutsam premiärminister. Vi respekterar er. Uppträd beslutsamt, herr premiärminister, så kommer vi att vara beslutsamma, på europeiska socialdemokraters och progressivas vägnar över hela Europa. Jag tror att ni kommer att ha en stark majoritet bakom er, full av samma beslutsamhet till fördel för det europeiska folkets framtid.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Och den som uttryckte sina erfarenheter var tidigare statsminister och är numera ledamot av Europaparlamentet.

 
  
MPphoto
 
 

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Europas framtid ligger i dess rötter, och för oss radikala kommer dessa till uttryck i Ventotenemanifestet, där man talar om behovet av att uppnå fred, demokrati och välstånd genom att gå bortom nationalstaten.

Att reformera EU i dag innebär att erbjuda detta projekt också till folken på andra sidan Medelhavet och att även försäkra dem den enskilda rätten till demokrati genom anslutningen av demokratiska stater, först Turkiet, men också med utsikter för Israel, Marocko med flera. Ni talade om att stå i främsta ledet, men för oss kommer bara en vägran att stänga EU:s dörrar att innebära att vi står i främsta ledet.

För att ta upp en annan fråga: vi föreslår att varje reform ska bli föremål för en folkomröstning för folken i hela EU. Jag talar inte om nationella folkomröstningar utan om en enda folkomröstning för medborgarna i det europeiska fosterlandet, i motsättning till det nygaullistiska Europa med nationella fosterland.

Sammanfattningsvis, låt oss välkomna ett exempel på hur vi, som union, kan vara starka när vi tror på oss själva: framläggandet av en resolution om moratoriet för dödsstraff i FN:s generalförsamling. Men akta er för det sabotage som vissa personer fortfarande försöker få till stånd. Se till exempel på den officiella kommunikationen mellan rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) och rådets tjänstemän. Efter det senaste mötet i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) innebär detta att man försöker sabotera, och vi måste försöka hindra det.

 
  
MPphoto
 
 

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Tack, herr talman! Herr talman, herr Prodi, mina damer och herrar! Det är uppenbart att vi behöver en effektiv och välordnad europeisk union som är demokratisk och står nära medborgarna. Unionen måste också genomsyras av en anda av solidaritet och grundas på ett konstitutionsfördrag. Det borde vara den typen av union som Romano Prodi har beskrivit för oss i dag, och jag tackar honom för det.

Jag vill ta tillfället i akt att uttrycka min uppskattning för den solidaritet som EU nyligen visade mot mitt land, Polen, genom förverkligandet av EU:s östpolitik. Polens folk är medvetet om detta och sätter värde på det. Polens folk förstår att de måste göra något i gengäld och visa samma solidaritet i frågor som är viktiga för EU som helhet. Det är anledningen till att 68 procent av mina landsmän är nöjda med medlemskapet i unionen och vill ha mera av EU. Över 60 procent av polackerna är för ett konstitutionsfördrag.

Jag uppmanar er därför, herr Prodi, att se till att Europeiska rådet också lyssnar till EU-medborgarnas åsikter vid det kommande toppmötet. Denna fantastiska skapelse som kallas Europeiska unionen tillkom just för dessa medborgare, inte för regeringarna.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Vi riktar ett tack till Italiens premiärminister, vars övertygelse uppenbarligen delas av en stor majoritet här i parlamentet. Under de kommande veckorna kommer vi att behöva omsätta denna övertygelse i praktiken, och vi önskar er, herr premiärminister, stor framgång, särskilt vid toppmötet i Bryssel den 21 och 22 juni, om precis en månad.

Debatten är härmed avslutad.

(Applåder)

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Richard Corbett (PSE), skriftlig. – (EN) Som folkvalda politiker måste vi lyssna på medborgarna – alla medborgare. Några, som exempelvis Nigel Farage, vill bara lyssna på vissa av medborgarna, på dem som röstade ”nej” i Frankrike och Nederländerna. Andra vill bara lyssna på dem som röstade ”ja” i de 18 länder där konstitutionsfördraget har ratificerats.

Tursamt nog vill en majoritet här i kammaren och i medlemsstaternas regeringar lyssna på alla, för att överbrygga motsättningar och finna en lösning som alla 27 medlemsstater kan ratificera.

Europaparlamentet, som godkände konstitutionsfördraget med stor majoritet, vill naturligtvis rädda så många som möjligt av reformerna i detta fördrag. Det är helt naturligt att parlamentet vill offra så lite som möjligt av fördraget, men det måste samtidigt vara tillräckligt mycket för att vi ska kunna säkerställa ett antagande i alla länder.

 
  
MPphoto
 
 

  Alexandra Dobolyi (PSE), skriftlig.(HU) Vad betyder Europa för oss? En gemenskap utan gränser som vilar på fred, frihet och demokrati, som strävar efter att främja medborgarnas välstånd och som innebär solidaritet mellan medlemsstaterna.

Vi står inför stora utmaningar! Vi måste utforma en lämplig handlingsplan för EU, där vi fastställer de ramar och den politik inom vilka EU ska verka och utforma det Europa där vi vill leva och frodas i framtiden. Det är viktigt för oss att bevara och lämna vidare till framtida generationer den enighet som vi har lyckats uppnå genom oförminskade ansträngningar genom årtionden.

Jag menar att det är viktigt att bevara det unika och mångfasetterade arvet hos alla 27 medlemmar i EU, men jag måste betona att det finns oräkneliga mål som vi inte kan nå var för sig utan bara tillsammans.

Mot denna bakgrund är det vår plikt att bortse från historiska oförrätter och bygga vår union på en förnyad grund. Vårt intresse ligger i ett starkt EU som gör effektiva insatser till svar på de många utmaningar som vi måste möta i dag, såsom terrorism, organiserad brottslighet, olaglig invandring, klimatförändring och energipolitik. Av denna anledning är det oumbärligt med ett effektivt fungerande institutionellt system.

Därför måste vi nå samtycke så att vi kan fortsätta sträva mot vårt gemensamma mål, eftersom EU, i avsaknad av ett nytt grundläggande fördrag (konstitution), inte kan vara något mer än en västlig utlöpare i förfall av den asiatiska kontinenten. Vi har möjligheter att hitta en lösning, och jag hoppas att vi kommer att kunna utnyttja det.

 
  
MPphoto
 
 

  Magda Kósáné Kovács (PSE), skriftlig.(HU) Vi kan inte stoppa den konstitutionella processen, för det skulle kunna leda till en allvarlig kris i EU, till att europeiska värderingar tappar i värde och till att EU hamnar på efterkälken i ett globalt perspektiv.

Romano Prodis person och den tid vi nyligen har tillbringat tillsammans står som garanter för att dessa värderingar kan bevaras och för att samarbete i en utvidgad union med 27 medlemmar faktiskt är möjligt.

För närvarande anser de nya medlemsstaterna i Central- och Östeuropa att det är omöjligt att föreställa sig en framtid för EU där den nationella identiteten skulle kunna lösas upp i en gemensam europeisk statsbildning. Dessa länder har just återvunnit sina nationella identiteter, genom historiska steg, från Sovjetunionens stora röda smältdegel, och deras medborgare vill sålunda vara européer på ett sätt som inte riskerar deras nationella identitet eller deras nyligen skapade demokratiska institutioner.

Dessutom behöver de central- och östeuropeiska länderna av just den anledningen ett starkt EU, eftersom de anser att deras vidare utveckling och deras nationella intressen sannolikt skyddas bäst om de är tillsammans, inom ett flexibelt Europa.

Därför kan vi inte acceptera att konstitutionsfördraget blir en politisk och rättslig zombie. Samtidigt är vi helt öppna för att göra de modifieringar som är nödvändiga för att komma framåt.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy