Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2006/2217(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0130/2007

Ingivna texter :

A6-0130/2007

Debatter :

PV 22/05/2007 - 19
CRE 22/05/2007 - 19

Omröstningar :

PV 23/05/2007 - 5.10
CRE 23/05/2007 - 5.10
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2007)0205

Debatter
Tisdagen den 22 maj 2007 - Strasbourg EUT-utgåva

19. Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik 2005 (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Elmar Brok, för utskottet för utrikesfrågor, om rådets årliga rapport till Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller GUSP, inbegripet de finansiella konsekvenserna för Europeiska gemenskapernas allmänna budget – 2005 (2006/2217(INI)) (A6-0130/2007).

 
  
MPphoto
 
 

  Elmar Brok (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Eftersom vi i dag diskuterar rådets rapport om GUSP i rådets frånvaro är jag desto mer tacksam mot kommissionen och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner för att hon är närvarande hos oss. Det säger verkligen något om parlamentet att den enda officiella rapport som har framställts om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken diskuteras på kvällen.

Jag anser att på senare år, och särskilt under den tidsperiod som diskuteras här, har samarbetet med kommissionen om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken gått särskilt bra, precis som det gjorde med rådet på många områden.

Under denna tid gjorde vi stora framsteg i utvecklingen av grannskapspolitiken och i politiken om Balkan, och vi fick även större förmåga att diskutera positioner i förhållande till området för säkerhets- och försvarspolitiken, så att det antal funktioner som antas av Europeiska unionen i dag knappt skulle ha varit tänkbara för fem år sedan. Det är därför som Europeiska unionens nuvarande och oöverträffade förmåga – såväl i Mellanöstern som i förhållande till Iran – att rekrytera andra länder till vår egen strategi, som är en kombination av förebyggande, civil krishantering och militär kapacitet, i stället för att bara vila på militär styrka, som jag kommer att sammanfatta som tanken på Europeiska unionens ”mjuka makt” som en global standard, måste räknas som en triumf.

Vi måste samtidigt fråga oss själva om vi, trots de framsteg som vi har gjort, har förmågan att helt möta de utmaningar som vi ställs inför, och jag ber er ha tålamod med mig när jag noterar att det är inom de områden som omfattas av utrikes- och säkerhetspolitiken som det är viktigt, till och med för vår fortsatta existens, att konstitutionsfördraget blir verklighet. Det är med detta i åtanke, även under dessa dagar och veckor då vi går mot nästa regeringskonferens, som vi måste klargöra att detta är en av de oumbärliga delarna av konstitutionsfördraget, för det som vi och kommissionen är eniga om är behovet av att sätta vår kapacitet i mer sammanhängande ordning.

Jag anser att det är viktigt att vi vidtar vissa åtgärder även före händelsen. Jag vill exempelvis uppmuntra kommissionen att driva igenom utvidgningen av sin delegation, som finns i 120 länder, på ett sådant sätt att andra institutioner kan utnyttja deras tjänster även innan den externa tjänst som föreskrivs i konstitutionsfördraget finns på plats. Eftersom rådet inte är närvarande och inte kan höra det som sägs kan jag även säga att detta skulle vara ett utmärkt tillfälle att visa att en sådan extern tjänst både nu och i framtiden kan hamna under kommissionens befogenhet, och att den inte behöver vara en självständig institution. Vi kommer att få ännu större förmåga att agera om vi, på denna front, redan nu antar den förnuftiga metoden fait accompli.

Europeiska unionen är representerad i 120 länder av kommissionens delegationer, och den är den största handelsmakten i världen, som står för 20 procent av den globala handeln. Dess bruttonationalprodukt är större än USA:s – inte per capita, det måste erkännas, men totalt – och om vi lyckas föra in det i det politiska språket, språk som vidare handlar om en position som grundar sig mindre på militär styrka än på ”mjuk makt”, så kan vi hamna i en position där vi kan rusta den transatlantiska alliansen för handling och dessutom göra det på jämlik fot, och därigenom använda inflytande som jämbördiga partner, som vi nyligen gjorde i det transatlantiska ekonomiska avtalet, som för oss utgör ett viktigt steg i fortsättningen av förbindelserna med USA, som är, och i framtiden kommer att fortsätta att vara, vår allierade och partner. Vi kan inte alltid ha samma avstånd till Ryssland och USA, för USA är tvärtom vår främsta partner när det gäller värderingar, och det måste göras helt tydligt när vi talar om dessa frågor för att förhindra att missuppfattningar om dem uppstår.

(Applåder)

När frågor som denna diskuteras blir frågan huruvida man håller med om den nuvarande regeringens politik eller ej ett sekundärt hänsyn.

Det måste dock samtidigt vara klart för oss att vi bara kan uppnå denna nivå av inflytande om vi agerar gemensamt. Solidaritet innebär även solidaritet med omvärlden. Jag vill tacka rådets ordförande och rådets tyska ordförandeskap som helhet för att det har gått samman med kommissionen för att visa detta i Samara, där de verkligen inte förspillde tiden för att klargöra att de inte skulle tillåta att de delades upp. Samtidigt som vi inte får tillåta amerikanerna att dela upp oss i ”gamla” och ”nya” Europa får vi inte heller tillåta vår granne i öst att tro att säkerhetens kvalitet skiljer sig från en region till en annan och att Ryssland kan mer ha inflytande över vissa av oss än andra. Varje stat i Europa och i hela världen måste ha frihet att själva bestämma vilken allians och vilket samhället den vill tillhöra, och ingen granne, hur stor den än kan vara, får försöka påverka den att ändra sig. Denna tanke – att varje land självt fattar beslut om vilket samhälle det vill tillhöra – ligger i hjärtat av 1975 års Helsingforsavtal. Trots detta måste det vara tydligt för oss hur viktig denna stora granne är för oss på energiområdet och även i andra frågor, och det är därför som vi måste bygga vidare på det strategiska partnerskapet med Ryssland, för jag föredrar att se ett demokratiskt Ryssland av detta slag på vår sida än på Irans.

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 
 

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Jag är glad över möjligheten att diskutera Elmar Broks betänkande med er alla, trots att vi gör det på en tidpunkt då vi kanske hellre skulle ligga i sängen.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är ett element av avgörande betydelse i EU:s utrikespolitik, och ett element där det i fördragen krävs att kommissionen är fullt involverad, deltar i debatter på varje nivå inom rådets strukturer, som en fast medlem i trojkan, och hanterar och genomför GUSP-budgeten. Genom alla åtgärder i första pelaren bidrar vi även till arbetet för Europeiska unionens utrikespolitiska mål, och det är avgörande för oss att EU till sitt förfogande har en fullt integrerad utrikespolitik som inte bara stöder sig på den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, utan även på gemenskapsdimensionen och därmed på de åtgärder som har vidtagits av medlemsstaterna. Vi strävar efter att vara vad som kan beskrivas som kuggarna i en välsmord maskin.

Jag vill nu nämna några av de problem som har tagits upp i detta mycket omfattande betänkande.

När det gäller konstitutionsfördragets utrikespolitiska dimension anser även jag att dess genomförande skulle göra GUSP effektivare, mer sammanhängande och tydligare, men vi bör av detta inte dra slutsatsen att saker och ting inte kan förbättras under tiden eller att de inte har förbättrats.

Det som räknas i detta sammanhang är det som händer på marken och vad som kommer av det, och i detta avseende har det skett stora förbättringar. Alldeles nyligen har vi övertygats om att samarbetet mellan rådet, medlemsstaterna och kommissionen hade förbättras, liksom harmoniseringen av våra åtgärder i förberedelserna för en lösning i Kosovofrågan och främjandet av de rättsstatliga principerna i Afghanistan genom ett mer omfattande arbete för åtgärder inom området för polis- och domstolssamarbetet, där polisverksamheten hamnar inom rådets och dess sekretariats ansvarsområde, medan vi hanterar rättssystemet och militära åtgärder vidtas under Natos beskydd. Som exempel skulle man även kunna nämna stödet för fredsprocessen i Mellanöstern, dit EU har skickat ett uppdrag för att hjälpa till med gränskontrollerna vid övergången i Rafah, stöd för reformen av säkerhetssektorn i Demokratiska republiken Kongo och även finansieringen av den fredsbevarande verksamheten i Somalia och Sudan genom den fredsbevarande resursen för Afrika, för att inte nämna övervakningsverksamheten i Aceh.

Alla dessa kostnadsintensiva, men politiskt mycket viktiga, åtaganden gör det nödvändigt att vi, för att uppnå våra mål, hämtar de nödvändiga resurserna inte bara från budgeten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken utan även från gemenskapsinstrumenten, däribland det nya stabilitetsinstrumentet. Jag vill tillägga att stabilitetsinstrumentet visar sig vara mycket flexibelt i detta avseende, eftersom det gör att vi snabbt kan svara på kriser och bygga upp den nödvändiga kapaciteten.

Genom att samarbeta i krissituationer och möta andra utrikespolitiska utmaningar bereder vi faktiskt väg för genomförandet av de utrikespolitiska bestämmelserna i konstitutionsfördraget, och förbättrar därigenom även Europeiska unionens roll i världen, vilket är vad dess medborgare vill, och det betonas även med rätta i betänkandet.

Europaparlamentet spelar också en mycket viktig roll i EU:s utrikespolitik, och det är därför som jag lägger stor vikt vid våra regelbundna diskussioner med er, antingen i plenarsammanträden eller i era utskottet, där vi aldrig bör förlora vår gemensamma utmaning ur sikte, det vill säga att göra att vår påverkan blir mer påtaglig i hela världen.

Såsom med rätta betonas i betänkandet är det lika viktigt att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken får rätt finansiering, och medlen för den nya budgetperioden fylldes på i hög grad, särskilt jämfört med andra politikområden. För att övergå till 2007 års budget vet vi alla att 2007 kommer att bli ett extraordinärt år när det gäller de krav som kommer att ställas på budgeten, där de två viktigaste utan tvekan kommer att röra Kosovo och fredsprocessen i Mellanöstern. Så snart vi har lyckats säkra en överenskommelse om Kosovos slutgiltiga status och FN:s säkerhetsråd i New York har antagit en resolution kommer en stor – kanske till och med den största någonsin – operation inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken att sättas igång, och kommissionen och rådet arbetar redan hårt med att förbereda den. När det gäller fredsprocessen i Mellanöstern måste vi se till att biståndet till det palestinska folket bevaras.

Om ytterligare resurser behövs för GUSP-budgeten måste vi samarbeta med ert parlament för att hitta en lämplig lösning, och ta hänsyn till behovet av att möta oförutsedda kriser och nödsituationer inom andra utrikespolitiska områden.

Nu skulle jag kunna gå in på de enskilda frågorna, men jag tror att jag hellre avbryter för stunden och sedan svarar på några specifika frågor efter debatten.

 
  
MPphoto
 
 

  Antonis Samaras (PPE-DE), föredragande för yttrandet från budgetutskottet. – (EL) Herr talman! Som ledamot i budgetutskottet vill jag uttrycka vår tillfredsställelse med stärkandet av kapitlet om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken med nästan 1 800 miljoner euro för perioden 2007–2013, vilket nästa tredubblar finansieringen för de tidigare sju åren.

Vi anser dock att denna positiva utveckling av just denna anledning måste åtföljas av förstärkta åtgärder för parlamentskontroll och ett förbättrat samarbete mellan vårt utskott och rådet, på det sätt som föreskrivs i artikel 28 i fördraget om Europeiska unionen. Jag är därför tvungen att fördöma rådets oförsvarliga frånvaro, vilken sänder ut ett mycket negativt budskap.

Vår inställning är tydlig – vi kan inte godta årsrapporter från rådet som är begränsade till en beskrivning i efterhand av GUSP-verksamheten. Med undertecknandet av det nya interinstitutionella avtalet är stunden nu inne för rådet att ge oss information innan det fattar sina slutgiltiga beslut.

Sådan betydande ekonomisk information avseende Kosovo lämnades först nyligen till oss av den behöriga tyska ambassadören, och jag måste välkomna initiativet av den aktuella ambassadören, i förhoppningen att denna förbättring nu kommer att fortsätta regelbundet.

Två andra punkter: vi är oroade över att det hittills har varit nästan omöjligt att bedöma så kallade ”blandade GUSP-åtgärder” och medföljande kostnader till följd av både civila åtgärder och åtgärder med militära och försvarsrelaterade följder, och för det andra vill jag betona att vi anser att det är nödvändigt att Europeiska unionens särskilda representanter omfattas av GUSP-budgeten och att det därför finns ett behov av att fastställa kriterier för deras utnämnande och bedömning.

 
  
MPphoto
 
 

  Bogdan Klich, för PPE-DE-gruppen. (PL) Herr talman! Elmar Broks betänkande avser 2005, men vi är uppenbarligen här i dag för att diskutera framtiden för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vilken form ska den ha?

Det är tydligt att om Europeiska unionen ska kunna vara en aktiv kraft för internationell fred, stabilitet och säkerhet måste den ha de relevanta redskapen till sitt förfogande, i form av lämpliga politiska och sociala institutioner. Dessa redskap har alltid en bakomliggande politisk vilja i medlemsstaterna eller en brist på sådan vilja. Frågan huruvida vi har mer Europa nu och i framtiden beror på Europas politiska ledares vilja. På liknande sätt ligger våra ledares politiska vilja bakom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vilka är då de utmaningar som våra ledare möter i samband med GUSP och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken?

Oavsett slutresultatet av reformen av fördragen anser jag för det första att diskussionen om konstitutionsfördragets bestämmelser som direkt eller indirekt hör samman med GUSP bör börja som en del av reformprocessen. Europeiska unionen bör sedan ges juridisk person, och dess pelarbaserade struktur bör avskaffas. En ny enhet bör skapas, den så kallade europeiska utrikesministern, och en europeisk avdelning för yttre åtgärder bör inrättas.

Den allmänna principen om enhällighet på GUSP-området bör behållas, samtidigt som omfattningen av omröstningar med kvalificerad majoritet bör utvidgas.

Det är mycket viktigt att införa en solidaritetsklausul som gäller vid ett terroristhot eller en terrorhandling, och att behålla principen om ömsesidigt bistånd vid väpnade aggressioner i någon av medlemsstaternas territorier (den princip som föreskrivs i artikel 1.41 i konstitutionsfördraget).

Det är dessutom nödvändigt att det strukturella samarbetet stannar inom ramen för uppdrag samtidigt som man avskaffar deras exklusiva status. En mer omfattande förteckning över Petersberguppdrag bör också ingå i fördraget. Europeiska försvarsbyrån bör stärkas genom fördraget.

För det andra bör fredsuppdragens effektivitet garanteras. Jag tänker inte bara på de nuvarande uppdragen till Bosnien och Libanon utan även på det kommande uppdraget till Kosovo.

Slutligen bör en klausul om solidaritet på energiområdet införas i det nya fördraget. Det skulle vara ett passande svar på de hot mot energisäkerheten som i allt högre grad påverkar våra medborgare.

 
  
MPphoto
 
 

  Helmut Kuhne, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Vi medlemmar i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet godkänner Elmar Broks betänkande, trots att våra åsikter går isär när det gäller vissa aspekter på konkreta politiska åtgärder. Vi anser exempelvis att den oro och rädsla som man känner i vissa av Europeiska unionens medlemsstater om placeringen av amerikanska antirobotsystem, som startar en ny kapprustning, bör uttryckas. Jag vill tillägga att vi socialdemokrater är mycket glada över att notera att en del av de frågor som vi har om detta system nu även diskuteras i representanthuset i USA:s kongress.

Varför stöder vi då ert betänkande? Vi stöder det eftersom det läggs fram i en specifik situation och godkändes av en bred majoritet i utskottet, och den situation som vi befinner oss i är sista sträckan mot en ny fördragsgrund för Europeiska unionen och för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi socialdemokrater vill ha denna typ av framsteg. Jag hoppas att ni ursäktar min rättframhet när jag säger att det i morgon mycket väl kan visa sig att det finns ett mer beslutsamt stöd för detta från våra led än från element inom er egen grupp.

Det är när vi diskuterar frågor som dessa som någon bör tala om vad det hela handlar om – det var rätt av er att göra det, och jag vill ännu en gång understryka det som ni sa. Dagen kommer då det inte längre berör dem av oss som sitter här, men det kan mycket väl beröra våra barnbarn, som en dag kommer att läsa i sina historieböcker att européerna 2007 ännu en gång hade möjlighet att bidra till att avgöra världens öde, att de kastade bort den möjligheten och att inflytandet över världen därefter fördelades mellan Förenta staterna och Kina.

För att detta inte ska ske måste parlamentet, i den situation som vi befinner oss i, godkänna detta betänkande och ge sitt stöd till dessa åtgärder, varav Bogdan Klich har räknat upp många, och jag håller med om hans beskrivning av dem, vilken i morgon bör vara den gemensamma ståndpunkten hos en stor majoritet i detta parlament.

 
  
MPphoto
 
 

  Cem Özdemir, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ni kommer troligen att bli förvånade över att min egen grupp, gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, är en annan grupp som inte bara välkomnar Brokbetänkandet, utan även skriver under på det. Jag är inte bara intresserad utan förtjust över att notera Elmar Broks nyligen upptäckta passion för ”mjuk makt”, vilken är en annan sak som jag kan glädjas över medan jag med stor förväntan ser fram emot att få se i vilken grad han införlivar det i Europeiska unionens utvidgningspolitik i förhållande till inte bara västra Balkan utan även Turkiet. Jag har inte för avsikt att gå djupare in på detta just nu, men det som definitivt inte kan vara acceptabelt längre är rådets inställning till parlamentet när det gäller GUSP och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, för det informerar oss någon gång efter händelsen beroende på vad det har lust att göra och hur det bedömer situationen, en sed som förtjänar kritik och måste förändras. Det måste dock även sägas att det som hittills har gått under namnet gemensam utrikes- och säkerhetspolitik ofta inte förtjänar sitt namn.

Låt mig försöka visa detta genom hänvisning till exemplet i Kosovo. På senare år har Europeiska unionens medlemsstater skickat många soldater och biståndsarbetare, tillsammans med mycket pengar, till de krisdrabbade regionerna, och planerar nu att ägna sig åt polisverksamhet i bred skala och även att ha en civil närvaro. Med tanke på inte bara kvaliteten utan även kvantiteten hos de tjänster som vi utför tillsammans skulle man kunna tro att Europeiska unionen hade en otvetydig, enad och gemensam Kosovopolitik att följa, men – som vi alla vet – sanningen är något annorlunda, trots att frågan redan har diskuterats i FN:s säkerhetsråd, och frågan uppstår huruvida vi ännu en gång måste vänta tills amerikanerna ingriper, eller om vi är i en sådan ställning att vi kan lösa problemet själva.

 
  
MPphoto
 
 

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! För en gångs skull vill jag i dag börja med de punkter som vi är överens om. Det är olämpligt att ha denna debatt vid en tidpunkt som denna. Ämnet är alldeles för viktigt för det, och – såsom anges i betänkandet med överraskande tydlighet, framför allt i punkterna 41, 42 och 43, och i många andra – parlamentet har ingen verklig kontroll över Europeiska unionens militära politik.

Rådet borde verkligen notera den mycket verkliga och fullständiga enighet som finns i parlamentet i detta avseende. Vi vill att parlamentet ska övervaka det som pågår, och vi vill även konsulteras i fråga om militära beslut.

Av rädsla för att ösa samförståndssås över detta betänkande vill jag dock nu ange de huvudpunkter som vi är oeniga om. Som Elmar Brok sa tidigare är det verkligen konstitutionsfördraget som finns i hjärtat av allt detta, och det kommer som kommissionsledamoten sa verkligen att föra in ”frammarscher” när det gäller den militära politiken. Det är just därför, och av andra orsaker, som vi förkastar detta konstitutionsfördrag och hoppas att passager som artikel I-41.3 inte längre kommer att förekomma i det grundfördrag som nu planeras, även om jag inte alls känner mig säker på denna punkt. Det förefaller verkligen som att vi i slutändan kommer att ha i princip samma fördrag, men inte längre under namnet ”konstitutionsfördrag”, utan det kommer i stället att antas av de olika regeringarna i en annan form.

Låt mig säga något om vissa punkter i detta betänkande. Det strukturella samarbetets centrala placering anges mycket tydligt. Ja, det är verkligen centralt – om man vill att Europeiska unionen ska vara en militär makt. Det vill inte vi, och vi vill därför inte ha detta strukturerade samarbete heller, och det finns mycket tydliga hänvisningar till Athenamekanismen, varigenom oärliga medel används för att finansiera militära åtgärder av Europeiska unionen, exempelvis genom det som kallas ”avkastning” från Europeiska utvecklingsfonden, och det ser vi som en skandal. Denna typ av psykning måste verkligen stoppas, och Europeiska unionen får verkligen inte tillåtas att bli en militär makt.

 
  
MPphoto
 
 

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! I betänkandet krävs en EU-utrikesminister, en gemensam utrikespolitik, ett gemensamt säte för EU i FN:s säkerhetsråd och mycket mera, och naturligtvis krävs, som man lätt kunde förutse, att den förkastade konstitutionen för Europa ska ratificeras fullt ut för att möjliggöra allt detta. De delar som roade mig mest var de delar där det krävs att en utrikespolitik ska avgöras genom beslut med kvalificerad majoritet och att de nationella säkerhetstjänsterna ska underkastas demokratisk granskning av Europaparlamentet.

Motiveringen för allt detta är att det är detta EU-medborgarna vill ha av EU. Jag vet inte vilka människor Elmar Brok har talat med, men han har säkert inte talat med britterna. Det är en skrattretande tanke att de skulle vilja överlåta kontrollen av sin utrikespolitik, sitt försvar och sina säkerhetstjänster till EU. Det skrämmande är att Elmar Brok menar allvar.

 
  
MPphoto
 
 

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). – La numai două săptămâni de la serbarea zilei Europei, la 9 mai, dezbaterea pe marginea raportului domnului Elmar Brok, consacrat politicii europene de securitate comună, este actuală şi necesară. Îi mulţumesc în acest sens raportorului pentru abordarea cuprinzătoare a acestei tematici, indisolubil legate de prezentul şi viitorul Uniunii Europene, precum şi pentru stabilirea, în interiorul raportului, a unor priorităţi necesare unei acţiuni eficiente în contextul european şi internaţional de astăzi.

În calitatea mea de raportor la subiectul cooperării cu şi în cadrul Mării Negre, am apreciat în primul rând poziţionarea tematicii consolidării relaţiei Uniunii Europene cu ţările acestei zone ca o prioritate pentru anul 2007. Nu mai puţin importantă este şi sublinierea necesităţii de a dezvolta dimensiunea cooperării regionale în cadrul politicii externe a Uniunii. Regiunea Mării Negre dispune, fără îndoială, de un potenţial bogat de dezvoltare; în egală măsură, ţările din zonă se confruntă şi cu provocări serioase în mai multe domenii. Stabilitatea, dezvoltarea şi prosperitatea în zona de vecinătate a Uniunii Europene, consolidarea relaţiilor Uniunii Europene cu ţările acestei regiuni, precum şi încurajarea cooperării intra-regionale este, în acest context, de o importanţă majoră. Reunind în cadrul său state membre ale Uniunii Europene şi vecini ai acesteia, regiunea Mării Negre poate şi trebuie să devină un spaţiu al cooperării pe baza valorilor şi principiilor europene. Trebuie însă să trecem de la vorbe la fapte, din plan teoretic în cel al măsurilor concrete şi eficiente, care să demonstreze implicarea Uniunii Europene în această regiune.

 
  
MPphoto
 
 

  Libor Rouček (PSE).(CS) Mina damer och herrar! I början av 2000-talet står EU-länderna inför en hel rad nya utmaningar. Bland dem finns globalisering, internationell terrorism, vapenkontroll och nedrustning, ett stopp för spridningen av massförstörelsevapen, okontrollerad invandring, energiberoende och säkerheten i energiförsörjningen, klimatförändringar, en förhindrad spridning av fattigdom i världen och många andra. Alla är problem och frågor som rör alla europeiska länder oavsett storlek eller geografisk placering. De är alla utmaningar, problem och frågor som inget europeiskt land, ens de största, kan lösa på egen hand.

Vi behöver därför en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och vi måste stärka den, åtminstone i den utsträckning som föreslås i konstitutionsfördraget. Vi måste framför allt inrätta befattningen europeisk utrikesminister, som skulle vara en kommissionsledamot och ordförande i utskottet för utrikesfrågor. På detta sätt skulle unionen äntligen kunna uppträda enat. Bland många förslag i EU:s förslag till konstitutionsfördrag finns behovet av att skapa en äkta europeisk avdelning för yttre åtgärder, behovet av att stärka det strukturella samarbetet och behovet av en bestämmelse om bistånd, och alla dessa behov är stora.

Lika viktigt är det faktum att processen mot konstitutionen ska vara avslutad till 2008. Jag anser att det här är viktigt, inte bara när det gäller den ytterligare utvidgningen, som i detta fall rör Kroatien, utan även, som tidigare talare har sagt, ur perspektivet att göra den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken så effektiv som möjligt. Jag anser att utan detta blir Europa politiskt – och med tiden även ekonomiskt – hämmat i sin utveckling.

 
  
MPphoto
 
 

  Nils Lundgren (IND/DEM). – Elmar Brok predikar vikten av att EU får en utrikesminister och egna ambassader runt om i världen. Han konstaterar att bara 18 länder än så länge har ratificerat konstitutionsfördraget, men att ”det måste ratificeras fullt ut”. Smaka på den formuleringen: ”det måste ratificeras fullt ut”. Det betyder alltså att man underkänner folkviljan i två av EU:s grundarstater. Så går det till här i Strasbourg och Bryssel. Och som alltid återkommer mantrat att Europa måste kunna tala med en röst. Det betyder att 27 röster skall tystas. Vad kommer den återstående rösten då att säga? För att ta ett exempel: invasionen av Irak stöddes av en koalition av vilja där Storbritannien, Italien, Spanien, Polen, Nederländerna, Danmark med flera länder var med. Ett EU med en röst hade sannolikt sagt ja till invasionen och tyska soldater skulle ha tvingats ut i krig mot förbundsdagens bestämda vilja. Tänk efter och tänk om! För att tala med en röst måste det finnas ett folk med en identitet, men vi européer har olika.

 
  
MPphoto
 
 

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE).(EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Först av allt vill jag gratulera föredraganden Elmar Brok och föredraganden för yttrandet Antonis Samaras för deras kommentarer om svagheterna och bristerna i den gemensamma utrikespolitiken och för deras förslag till mer handling, bättre finansiering och bättre utnyttjande av våra möjligheter, så att vi kan spela en internationell roll och ta itu med problemen.

Det är emellertid dags för oss att ännu en gång fråga: Är allt detta tillräckligt? Kommer vi att få de förväntade resultaten varje gång? Det är en fråga som ställs till oss av EU:s medborgare och medborgare i andra delar av världen, framför allt inom områden där vi är närvarande men inte tillräckligt effektivt.

Jag vill nämna Mellanöstern, som det hänvisas till i Brokbetänkandet, där läget har varit särskilt exceptionellt under den senaste tiden. Läget är verkligen ett enormt problem för oss alla. Vi erbjuder ett samordnat och permanent humanitärt stöd och utvecklingsbistånd. Vi sätter in fredsbevarande styrkor, t.ex. i Libanon, och polisstyrkor, som i Rafa, och vi väntar på att problemen ska lösas av sig själva eller av andra, eller utvecklats i riktningar som andra har stakat ut.

Vi inser att problemets kärna är det palestinska problemet, och ändå tillgriper vi tillfälliga lösningar och tror inte på vår egen förmåga att nå fram till radikala lösningar som också skulle vara livsdugliga.

Det är dags för oss att inse att det behövs en mer självständig och autonom EU-strategi, som är mer klarsynt och som kallar saker och ting vid deras rätta namn. Det är det enda sättet för oss att vara effektiva.

Herr kommissionsledamot! Jag erkänner era insatser, och jag inser att de är gångbara och effektiva så snart jag är i detta område och på annat håll, men jag anser att före konstitutionsfördraget, som kommer att ge oss en mer sammanhållen och ansvarsfylld ram, kan vi se till att samarbetet med rådet blir bättre. Parlamentet kan bidra till denna mer politiska och fördjupade inställning till frågorna och fastställa en strategi.

 
  
MPphoto
 
 

  Marianne Mikko (PSE). – (ET) Mina damer och herrar! Den trefaldiga ökningen av budgeten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är ett steg framåt. Trots detta är de nästan 2 miljarderna euro utspridda över de sju närmaste åren inte tillräckligt för att tillgodose ens de mest överhängande behoven.

Att EU:s inflytande när det gäller internationella förbindelser är klart sämre än vissa medlemsstaters kan inte godtas. Den obetänksamma klassificeringen av frågor som är viktiga för medlemsstaterna som bilaterala frågor är ett dråpslag för trovärdigheten i EU:s utrikespolitik. Samtidigt försvagar vi oss själva genom att låta Rysslands närområdesdoktrin stänga dörren för tänkbara framtida medlemsstater.

Det skulle gagna både oss själva och våra partner om vi kunde uppträda enat i världen och gentemot världen. Det måste vara ett samförstånd som bygger på ett gemensamt intresse, inte på stormakternas bekvämlighet. Förenta staternas minskade inflytande, Rysslands otyglade ambitioner och de nya kraftlinjerna i världsekonomin tvingar oss att visa och förverkliga Europeiska unionens potential. Jag stöder även föredragandes uppmaning att engagera fler kvinnor i ledande ställningar.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Jag vill bara ta upp en fråga som gäller överskridande av talartid. Alla talare måste behandlas lika. Om alla andra får tala till punkt så måste även min kollega här till vänster få göra det, även om han inte har samma åsikt som talmannen.

 
  
MPphoto
 
 

  Jamila Madeira (PSE).(PT) Jag vill varmt gratulera Elmar Brok till den klarsynthet med vilken han har lagt fram dessa frågor för kammaren och för hans politiska uppläggning. Som övertygad federalist och stark förespråkare av konstitutionen undvek han inte de svåra frågorna och beskrev EU:s ansvar i dagens värld.

Jag skulle dock vilja beröra en punkt i betänkandet som har direkt samband med Mellanösternkonflikten och EU:s passivitet inför de katastrofala förhållandena – en passivitet som framträdde i debatten i eftermiddags om läget i Palestina. I år bör EU:s fokus ligga på den palestinska situationen. Jag instämmer därför inte i EU:s ståndpunkt. Grundorsaken till världens problem och instabilitet finns som bekant i Mellanöstern. Av alla sina utrikespolitiska ansvarsområden måste EU ge högsta prioritet åt att ta itu med dessa problem om vi vill leva tryggare i ett samhälle som kännetecknas av demokrati och fred.

I fråga om den israelisk–palestinska konflikten måste det internationella samfundet, och vi alla, stödja en lösning som består i att två stater lever sida vid sida i regionen inom de gränser som drogs upp 1967.

 
  
MPphoto
 
 

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Låt mig börja med att tacka föredraganden Elmar Brok för detta utmärkta betänkande. Det kommer vid en mycket avgörande tidpunkt när det tyska ordförandeskapet försöker återuppliva konstitutionsfördraget, kanske utan dess titel. Vad som är viktigt är större effektivitet.

Hur kan vi uppnå större effektivitet i framtiden? Inte bara via institutionerna, utan också genom medlemsstaternas politiska vilja. Endast genom enhällighet när vi faktiskt röstar kommer det att vara möjligt att bedriva en effektiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Därför bör vi gå vidare och i större utsträckning fatta beslut om den gemensamma utrikespolitiken genom kvalificerad majoritet. Detta är mycket komplicerat, men jag anser att det skulle göra en verklig skillnad.

Jag vill också tacka vår föredragande, särskilt för hans påpekanden om delegationerna. Jag har inlett ett mycket nära samarbete med våra medarbetare när det gäller mer yrkesutbildning, bättre politisk rapportering, offentlig diplomati och utbyte av program mellan medlemsstaterna, rådet, rådets sekretariat och oss själva för att vi ska förstå varandra bättre och förbereda en sammanhängande strategi i framtiden – via osmos som jag alltid säger.

Låt mig bara göra ytterligare några påpekanden, av vilka det ena gäller Kosovo. Kosovo är faktiskt ett europeiskt problem som kräver en europeisk lösning i samförstånd med det internationella samfundet. EU ska ta ansvar för Kosovos framtida ställning. Hur kan vi lyckas med detta? Jag tror att detta kan ske genom att inrätta ett internationellt civilt kontor, genom att upprätta en mycket betydande styrka för att ansvara för rättssäkerheten och genom att fortsätta att bygga upp kapaciteten i stor skala, vilket förhoppningsvis kan ske med stöd av en resolution av säkerhetsrådet.

Jag vill också säga att vi i dag redan har haft en ganska lång debatt om Mellanöstern. Vi vet hur svår situationen är, men jag anser att EU har spelat en ganska viktig roll och vill fortsätta att spela en viktig roll, särskilt i samarbete med andra medlemmar av Mellanösternkvartetten. Även om situationen verkar ganska dyster i dag hoppas vi att vi fortfarande kan sammanföra de två parterna för att uppnå en positiv lösning i framtiden.

Jag vill nämna att Svarta havet är ett av de nya områden som vi har satsat på inom ramen för vår grannskapspolitik. Eftersom vi anser att detta är ett nytt område med nya medlemsstater som Rumänien och Bulgarien har vi uppmärksammat det, och vi skulle vilja samarbeta med Turkiet och Ryssland om detta område och försöka lösa många av de viktiga frågorna.

När det gäller kontakterna mellan rådet och Europaparlamentet vill jag avslutningsvis framhålla att det nu finns ett interinstitutionellt avtal och att det förekommer mer kontakt mellan rådet och parlamentet i GUSP-frågor, och jag tror att generalsekreterarens särskilda representant Michael Matthiessen som är här i dag säkert också kommer att nämna detta.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 23 maj.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Detta betänkande av Elmar Brok är ett viktigt steg framåt i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Genom den successiva utvecklingen av en europeisk industriell union, en social union – som en del av den europeiska sociala modellen – en ekonomisk och monetär union och införandet av den enhetliga valutan är EU nu berett och måste ta initiativ för att utveckla och planera en enhetlig hållning i utrikespolitiska frågor.

Detta börjar nu ske. EU har intagit en tydlig hållning till konflikten mellan Israel och Palestina, till Iran och Koreahalvön, och enligt min uppfattning har EU i alla dessa fall satsat på dialog och ett kritiskt engagemang som är mycket lämpligare än Bushadministrationens konfrontationsinriktade, ensidiga och obalanserade strategi.

Vår första GUSP-insats i Asien har varit en enorm framgång genom den fredsöverenskommelse i Aceh som åstadkoms av EU och som övervakas av EU:s och Aseans gemensamma övervakningsuppdrag i Aceh, som observerade nedläggandet av vapnen, omflyttningen av de stridande – på båda sidor – och avlägsnandet av de irreguljära trupperna. Allt detta ledde till det historiska valet i december i fjol då den före detta kämpen i Rörelsen för ett fritt Aceh (GAM), som varit den indonesiska regeringens fånge i Banda Aceh, valdes till guvernör. Vi kommer att fortsätta att bistå och stödja denna fredsprocess för att befästa denna framgång.

Nu är det dags för EU att uttala sig mer kraftfullt på Koreahalvön. (...)

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 142.7 i arbetsordningen.)

 
  
MPphoto
 
 

  Alexander Stubb (PPE-DE), skriftlig. (EN) Kolleger! Jag vill tacka min kollega och vän Elmar Brok för hans utmärkta betänkande om GUSP. Jag bör särskilt framhålla tre punkter.

För det första framhålls i betänkandet att det krävs en gemensam strategi för de utrikespolitiska frågorna i globaliseringens tidevarv. I betänkandet nämns klimatförändringen, energiberoendet, stater som uppvisar brister och den internationella terrorismen, för att bara nämna några exempel.

För det andra understryks det i betänkandet att konstitutionsfördraget erbjuder de nödvändiga institutionella innovationerna, till exempel utrikesministern med sin dubbla roll, för att samordna den gemensamma utrikespolitiken mer effektivt.

För det tredje krävs det ekonomiska resurser för att bedriva en effektiv politik. I betänkandet framförs uppfattningen att ”det totala anslag på 1 740 miljoner EUR som avsatts för GUSP för perioden 2007–2013 är otillräckligt för att man skall kunna uppnå unionens ambitioner att bli en global aktör”. Jag instämmer.

Jag vill därför uttrycka mitt stöd för betänkandet.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy