Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 22 maj 2007 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: MORGANTINI
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. Sammanträdeskalendern: se protokollet

3. Föredragningslista: se protokollet

⁂

  Carlos Carnero González (PSE). – (ES) Fru talman! Jag avser inte att tala i fem minuter. Jag skulle bara vilja be er, med tanke på er generositet och kunskap om den region som jag kommer att hänvisa till, att låta mig ta upp en ordningsfråga.

Jag undrar om talmannen för denna institution skulle kunna uttrycka sitt stöd, om han inte redan har gjort det, för uppmaningen från FN:s generalsekreterare, Ban Ki-moon, att upphöra med fientligheterna i Libanon, som har lett till att åtskilliga människor har mist livet.

Jag anser att detta är grundläggande, och att det skulle återspegla samtliga parlamentsledamöters känslor. Jag vet att vi ska föra en debatt om situationen i Palestina i eftermiddag, men sanningen är att oskyldiga civila fortfarande dör i Libanon, just som vi talar.

Det är detta som jag begär.

  Talmannen. Er begäran kommer att framföras till talmannen, som säkert kommer att lägga fram det för talmanskonferensen.

4. Inkomna dokument: se protokollet

5. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet

6. EU i världen – konkurrenskraftens externa aspekter (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Daniel Caspary, för utskottet för internationell handel, om EU i världen – konkurrenskraftens externa aspekter (2006/2292(INI)) (A6-0149/2007).

  Daniel Caspary (PPE-DE), föredragande. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Denna vår europeiska union, som är den största gemensamma marknaden i världen, väger globalt sett särskilt tungt, och om vi ska förbli internationellt framgångsrika måste vi skapa de rätta ramvillkoren på hemmaplan, samtidigt som vi organiserar vår utrikeshandelspolitik på ett sätt som tar väl vara på våra ekonomiska intressen.

Det var i oktober 2006 som kommissionen i sitt meddelande ”Ett konkurrenskraftigt Europa i världen” lade fram sin uppfattning om en handelsstrategi av detta slag. Detta betänkande från utskottet för internationell handel är inte avsett att ripostera meddelandet, utan det syftar till att anpassa vissa prioriteringar, eftersom kommissionen – och även ni, herr kommissionsledamot – måste prioritera rätt i stället för att eftersträva kortsiktiga resultat.

Alla vinner på att öppna våra handelspartners marknader. Europeiska unionen är ett mycket bra exempel på hur framgångsrika öppnade marknader kan vara, och det är Världshandelsorganisationen (WTO) som erbjuder den bästa nu existerande mekanismen för att öppna dem. Målet med multilateral avreglerad handel inom ramen för Världshandelsorganisationen måste vara att göra stora framsteg i den pågående handelsrundan, trots alla de svårigheter som hör samman med den. Även om utsikterna för ett lyckat slutförande sannerligen inte är de bästa borde vi i Europeiska unionen göra allt som står i vår makt för att se till att den blir lyckad, för bilaterala eller regionala frihandelsavtal är bara det näst bästa alternativet, eller till och med nödlösningar, med tanke på de mångahanda nackdelar som hör samman med dem. Om frihandelsavtalen ska slutas måste vissa villkor tillämpas: till att börja med måste valet av frihandelsavtal vara begränsat till de stater eller ekonomiska regioner som våra konkurrenter redan har slutit avtal med eller förhandlar med; för det andra borde räckvidden för ett sådant frihandelsavtal sträcka sig långt utöver Världshandelsorganisationens frågor, och vi i Europeiska unionen borde dessutom bemöda oss att befästa dessa normer för frihandelsavtal som bygger på plurilaterala överenskommelser på bredast möjliga grund. Jag tänker bland annat på ursprungsregler, som förhandlas fram på olika sätt i alla nya frihandelsavtal och som knappt är tillämpliga i våra små och medelstora företag, av vilka allt fler tar vara på de tillfällen som globaliseringen erbjuder och exporterar sina produkter.

Tidigare prioriterades tyvärr andra politiska mål på bekostnad av handelspolitiken, så i framtiden borde vi därför undvika att belamra politiken med irrelevanta frågor, samtidigt som vi sörjer för att de befintliga regler som vi och våra handelspartner har kommit överens om faktiskt efterlevs. Detta är särskilt fallet när det gäller immaterialrätt, där det finns många exempel på befintlig lagstiftning och avtal som bara tillämpas bristfälligt eller där tillämpningen av dem till och med motverkas aktivt. Europeiska unionens handelspolitiska skyddsinstrument, särskilt antidumpningsreglerna, erbjuder skydd mot orättvisa handelsmetoder.

Jag skulle vilja påpeka att en mycket bred majoritet i utskottet för handel höll med mig om att det för närvarande inte finns behov att se över de handelspolitiska skyddsinstrumenten, såsom kommissionen förespråkar. Vi borde inte föregripa resultaten av samtalen inom Världshandelsorganisationen, hur svåra de än kan verka för tillfället. Europeiska unionens handelspolitiska skyddsinstrument har visat att de i stort duger och för närvarande inte behöver ändras.

Nu när tullarna sänks blir andra former av handelshinder viktigare. Åtgärder mot terrorism på alla ekonomiska områden får till exempel inte bli 2000-talets icke-tariffära handelshinder, och även regelverk är en viktig del i detta, så vi måste göra våra interna regler och förordningar förenliga med våra viktigaste handelspartners regler. Det är särskilt av denna anledning som jag kraftigt stöder samarbete med USA och de ansträngningar som har gjorts de senaste veckorna.

Jag är helt övertygad om att vi kommer att lyckas utnyttja de tillfällen som globala marknader erbjuder på rätt sätt till vår egen och andra länders fördel, om de så handlar om länder på väg att utvecklas eller de som redan är industrialiserade, förutsatt att de rätta prioriteringarna fastställs. Människor i EU och i världen kommer att märka av de positiva effekterna av detta, och jag är mycket tacksam mot ledamöterna, utskottssekretariatet och gruppernas personal som under de senaste veckorna har gjort det möjligt för oss att utarbeta ett betänkande som jag mycket väl tror kan få ett brett stöd i parlamentet när det blir dags för slutlig omröstning. Jag vill framföra ett varmt tack till dem för deras samarbete, och även till kommissionen för att ha godtagit våra förslag.

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Detta är ett mycket viktigt betänkande. Låt mig påminna om bakgrunden till ”EU i världen”. Inom EU står vi inför en enorm utmaning på grund av den globala ekonomins förändringstakt. Detta skapar nya möjligheter, men det genererar också viss osäkerhet och förståeliga problem.

Vårt kärnbudskap är tydligt: förkastande av protektionism på hemmaplan, aktivism för att öppna marknader utomlands. Vi måste se längre än tullsänkningar, till de handelshinder som ligger bakom gränserna. Vi måste också trappa upp vårt engagemang i nästa generations stora ekonomier, i synnerhet – men inte bara – i Asien, där det finns en enorm tillväxtpotential, men där EU inte presterar så bra som det borde.

Vår första prioritering förblir Världshandelsorganisationen och utvecklingsagendan från Doha, och jag skulle vilja säga några ord om detta. Det står mycket på spel för den globala ekonomin och för utvecklingsvärlden, och jag kommer med säkerhet att utforska varje möjlighet under de kommande veckorna för att skapa förutsättningar för ett avtal.

Under två dagar förra veckan var Europeiska unionen värd för förhandlingarna mellan företrädare för de brasilianska, indiska och amerikanska regeringarna strax utanför Bryssel. Det var ett konstruktivt möte, där vi fokuserade på antal och resultat. Det kommer att bli mycket svårt att nå dessa resultat. Men på det hela taget tror jag att vi kan finna en väg genom denna förhandling och avsluta Doharundan i år, som vi kom överens om i Delhi i april. Detta kräver konvergens i G4 under den närmaste månaden eller så. Det politiska engagemanget för att nå detta mål är stort på den högsta politiska nivån.

Klyftorna mellan oss är fortfarande djupa, både inom jordbruket samt mellan jordbruk och industri respektive tjänster. Men de är överkomliga om alla parter kommer överens om att kombinera tillräcklig ambition med tillräcklig flexibilitet. Jag kommer att insistera på den grundläggande principen att alla nyckelaktörer på alla nyckelområden borde göra ordentliga nedskärningar och effektiva minskningar. Verkligt marknadstillträde inom jordbruket är värt minskade jordbrukssubventioner och kraftigt minskade avgifter på industrivaror.

Ambitionsnivån på det slutliga paketet när det gäller jordbruk och när det gäller industriavgifter kan inte skiljas åt. EU är villigt att göra mycket – mycket mer än andra – men vi är inte beredda att föra vår ambition till ytterligheter om andra inte gör samma sak. Det måste naturligtvis göras proportionerliga insatser mellan utvecklade länder och utvecklingsländer.

Det är också viktigt att komma ihåg att huvuddelen av de ekonomiska vinsterna i Doharundan inte kommer att härröra från tillträde till jordbruksmarknaden eller ens tillträde till marknader för produkter som inte är jordbruksprodukter, utan det gäller att Världshandelsorganisationens medlemmar öppnar sina tjänstemarknader och skär ned på byråkratin och kostnaderna för tid och pengar som påverkar de globala handelsflödena. Förhandlingarna om handelslättnader och tjänster har en annan tidsfrist än förhandlingarna om marknadstillträde, men de får inte falla mellan stolarna.

Vi som tillhör de centrala förhandlarna måste ta på oss vår beskärda del av den ansträngning och det ansvar som krävs för ett balanserat resultat i denna runda. Vi alla måste blicka framåt mot de framtida ekonomier som vi vill skapa, snarare än att blicka bakåt för att försvara tidigare strukturer. Ja, vi måste befästa det som uppnåtts från tidigare marknadsöppningar, men också bidra till den nya marknadsöppning som behövs för att ge handeltillväxten ett uppsving i framtiden. Det är bara på denna grundval som dessa förhandlingar kan avslutas, och vi har lite mer än en månad på oss för att göra detta.

Men vi kan och borde bygga på de plattformar som Världshandelsorganisationen skapat för att åstadkomma nya tillväxtmöjligheter genom att bilateralt öppna ytterligare marknader för handel och investering, inte som ett alternativ utan som ett komplement till Dohaagendan.

Vi har ett mycket ambitiöst program framför oss: förhandlingar om frihandelsavtal med Korea, Indien och Asean, en upptrappning av vårt engagemang i Kina och Förenta staterna, förstärkning av immaterialrätten, en förnyad strategi för marknadstillträde, uppföljning av grönboken om handelspolitiska skyddsinstrument och ytterligare arbete med handels- och utvecklingsagendan. Vi gör detta mot bakgrund av denna komplexa multilaterala handelsrunda. Detta kräver att vi agerar försiktigt. Men de första sex månaderna av vår strategi för EU i världen visar att vi kan gå vidare parallellt: vi har tagit konkreta initiativ enligt vår strategi för EU i världen, och vi har fört tillbaka Dohaagendan på banan.

Jag skulle vilja tacka föredraganden, Daniel Caspary, för hans utmärkta arbete. Det gläder mig verkligen att se hur alla dessa frågor avhandlas i betänkandet. Det gläder mig att parlamentet visar ett så stort intresse i betänkandet, något som de närmare 200 ändringsförslagen är ett tydligt bevis på. Det gläder mig också att se att utskottet för ekonomi och valutafrågor har anslutit sig, med tanke på förbindelsen med Lissabonstrategin.

Låt mig försäkra er om att vi har engagerat parlamentet i utvecklingen av programmet för EU i världen, och vi kommer att fortsätta att göra det i framtiden. Under det förberedande arbetet informerade vi utskottet för internationell handel om vårt övergripande meddelande, som jag lade fram inför utskottet för internationell handel så snart det hade antagits av kommissionen. Mina tjänsteavdelningar eller jag själv har vid olika tillfällen diskuterat alla initiativ till följd av programmet om EU i världen – det vill säga meddelandet om Kina, grönboken om handelspolitiska skyddsinstrument, meddelandet om marknadstillträde – med parlamentet.

För nya frihandelsavtal har förhandlingsdirektiven getts till utskottet för internationell handel – vilket är en nymodighet – och mina tjänsteavdelningar underrättade nyligen utskottet om den aktuella situationen. Jag kommer att ge utskottet för internationell handel en uppdatering i början av juni om de förhandlingar om frihandelsavtal som vi just har inlett.

Kommissionen kommer noga att överväga de rekommendationer och förslag som parlamentet har lagt fram när det gäller dess resolution. Som väktare av fördragen kommer vi dock att göra detta genom att respektera befintliga ramar.

Vi behöver ert fortsatta fulla stöd och ert välgrundade bidrag när det gäller ett globalt Europa för att kunna göra rätt val under denna ambitiösa resa. Jag anser att det är mycket glädjande att vi har gjort goda framsteg i detta avseende i dag med Casparybetänkandet.

  Benoît Hamon (PSE), föredragande för yttrandet för utskottet för ekonomi och valutafrågor. – (FR) Fru talman! Jag skulle vilja gratulera föredraganden, Daniel Caspary. Jag ska på en minuts talartid begränsa mig till att nämna huvudpunkterna i betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor, som ansvarar för penningpolitiska frågor.

Utskottet för ekonomi och valutafrågor intresserade sig för frågan om växelkurser mellan euro och våra viktigaste partners och konkurrenters valutor för att framhålla att de fördelar som man förväntar sig från en sänkning av exporttullavgifter eller de marknadsandelar som man hoppas få genom ökade kontroller på området icke-tariffära hinder mycket väl kan reduceras till noll till följd av en ogynnsam växelkursändring. Det är därför som vi menar att kommissionen ska föreslå nya handelspolitiska skyddsinstrument som kommer att göra det möjligt för europeiska tillverkare att försvara sig när de ställs inför en orimlig värdeminskning av våra konkurrenters valutor, och att vi betraktar USA, där ett antal av våra lagstiftande kolleger i den amerikanska senaten har utformat ett system som slår mot import från länder med artificiellt undervärderade valutor med en motsvarande tullavgift. Så utan att gå så långt anser vi att inaktiviteten på detta område har blivit obegriplig.

Den andra frågan bland de många bidragen i betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor som jag kort skulle vilja ta upp är frågan om miljön. Jag anser att det är orättvist att europeiska tillverkare, som måste bära kostnader för mindre förorenande produktionsmetoder, ska behöva konkurrera med billig import från länder som vägrar att dra sitt strå till stacken när det gäller att bekämpa global uppvärmning. Det är därför som utskottet för ekonomi och valutafrågor föreslår att en koldioxidskatt ska inrättas.

  Syed Kamall, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja gratulera föredraganden, Daniel Caspary, till ett sådant omfattande betänkande – vilket inte är överraskande med tanke på titeln ”EU i världen” – och jag välkomnar den allmänna tonen i det. Jag känner dock lite oro och är bekymrad när det gäller några tänkbara motsägelser.

Jag läser ett betänkande i vilket man uppmanar till att så kallade ”offentliga” tjänster, inbegripet medietjänster, ska uteslutas från handelsförhandlingarna. Men att fokusera på medietjänster strider väl mot kärnan i Lissabonstrategin, som syftar till att göra EU till en ledade digital ekonomi? Men även om vi hoppar över medietjänster, ska vi verkligen ignorera medborgarna i fattigare länder som måste stå ut med dåliga eller icke befintliga tjänster inom hälsovård, utbildning, dricksvatten och transport som förvaltas av dåligt fungerande monopol eller företag som ofta har kopplingar till korrupta eller ineffektiva politiker? Jag uppmanar mina kolleger att lyssna på medborgarna och inte på politikerna i dessa länder.

Jag ser också att man i punkt 80 stöder åsikten att handelspolitiska skyddsinstrument inte behöver ses över, men jag vill be kommissionen att inte längre ge efter för protektionistiska åsikter hos företag som inte är konkurrenskraftiga. De handelspolitiska skyddsinstrumenten har till exempel gjort skor dyrare för fattiga familjer, särskilt barnfamiljer, och straffar de europeiska företag som har gripit det tillfälle som globaliseringen och globala leverantörskedjor har gett för att skapa sysselsättning av högt värde inom forskning, design och marknadsföring i EU, samtidigt som de har lagt ut sysselsättning av lågt värde på entreprenad till Asien. De handelspolitiska skyddsinstrumenten innebär sannerligen att kommissionen lyssnar mer på europeiska företag som inte är konkurrenskraftiga än den gör på konsumenter, återförsäljare och globala EU-leverantörer, och jag anser inte att de kommer att rädda ett enda europeiskt arbetstillfälle inom tillverkningsindustrin på längre sikt.

Jag vill emellertid inte bara uppehålla mig vid det som oroar mig. I betänkandet bekräftar man med rätta att liberaliseringens fördelar överväger all störande påverkan och att de länder som tar bort icke-tariffära handelshinder och öppnar sina marknader gynnas mest. Man belyser också det problem som den nya franska presidenten kommer att tvingas brottas med när det gäller protektionism som leder till arbetslöshet. Av denna anledning rekommenderar jag betänkandet.

  Elisa Ferreira, för PSE-gruppen. – (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även jag skulle vilja börja med att gratulera föredraganden. Dagens EU måste klargöra sin ståndpunkt när det gäller den globaliserade ekonomin.

Från socialdemokraternas sida – och jag var skuggföredragande för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet – förespråkar vi entydigt Världshandelsorganisationens multilaterala ram. Det rådande dödläget när det gäller Dohasamtalen har dock lett till att kommissionen och våra viktigaste partner söker tillfälliga lösningar och bilaterala eller regionala avtal. Det är helt klart inte den ideala strategin, och den kommer bara att godtas om avtalen är förenliga med framgången i Dohasamtalen och omfattar minimivillkor för miljö och samhälle som överensstämmer med de internationellt erkända normerna, som anständigt arbete.

Jag skulle dock vilja påpeka att den unilaterala granskningen av handelspolitiska skyddsinstrument är fullständigt olämplig, som föredraganden sa. Dessutom måste det innebära att ekonomiskt starka partner, det vill säga de som har en förhandlingskraft som motsvarar Europeiska unionens, ska behandlas annorlunda än de minst utvecklande länderna eller de som har allvarliga utvecklingsproblem.

När det gäller de förstnämnda – Korea, Indien, Brasilien, Mexiko, Kina och Indonesien – är det dags att EU kräver ömsediga åtgärder på områdena marknadstillträde, respekt för immaterialrätt, efterlevnad av handelsregler, investeringspolitik och konkurrens. EU:s medborgare kräver detta. Men denna ömsesidighet kan aldrig utkrävas av utsatta länder eller länder med utvecklingsproblem. Tvärtom kommer denna strategi att ge EU extra ansvar för dessa länder. EU måste göra det möjligt att använda internationell handel för att påskynda utvecklingen i dessa länder.

Det kommer naturligtvis inte att bli lätt att finna en balans mellan dessa mål. Jag hoppas dock att det kommer att bli möjligt att finna en kompromissanda och tillräckligt samförstånd mellan de olika politiska grupperna, så att de EU-medborgare som vi i kammaren företräder kan känna sig tryggare när de ställs inför globaliseringens osäkerhet.

  Ignasi Guardans Cambó, för ALDE-gruppen. – (ES) Fru talman! När vi talar om ett konkurrenskraftigt EU i världen behandlar vi inte en teoretisk eller akademisk fråga; vi talar om att skapa välstånd, arbetstillfällen och välbefinnande för våra medborgare, vi talar EU:s roll i världen, dess åtaganden och hur vi ska fullgöra dem med hänsyn till dess grannar, dess handelspartner och också med hänsyn till de svagaste, som kanske lider mest till följd av det som har blivit känt som globalisering.

På min grupps vägnar skulle jag vilja välkomna Daniel Casparys betänkande, till vilket vi i samband med den omröstning som följer kommer att lägga till vissa ändringsförslag som kommer att förbättra och utvidga några av dess påståenden, inte i avsikt att ta bort något, utan för att bidra med vissa idéer för att stödja de ändringsförslag som andra grupper har lagt fram.

Handel och den fria marknaden är inte en dogm. De är inte religiösa sanningar som måste försvaras under alla omständigheter.

Det är en verklighet, ett faktum, att bara frihandel, med tydliga och rättvisa regler för alla, kan bidra till att skapa välstånd, välbefinnande och utveckling. Det kan aldrig ske med protektionism, och det har aldrig funnits några bevis för att den bidrar med något. Frihandel, öppna marknader på global nivå, leder indirekt till att större individuell frihet skapas för dem som drar nytta av denna frihet. Vi är därför för ett öppnande och en avreglering av marknader, inte för att vi försvarar en dogm, en religiös sanning eller en princip som vi är politiskt hängivna, utan för att dess fördelar är helt uppenbara.

När Europeiska unionen försvarar just denna princip försvarar unionen inom ramen för den nya strategin för ett EU i världen denna öppenhet för marknader på global nivå, och unionen måste också uppfylla sina egna åtaganden. Europeiska unionen har seriösa åtaganden. Unionen är ansvarig när den företräder oss och när den försvarar oss.

Av denna anledning, och min grupp instämmer i det som andra talespersoner har sagt i detta avseende, är detta inte rätt tillfälle att se över de handelspolitiska skyddsinstrumenten. Det är kanske dags att anpassa dem, men inte att ta bort dem, inte att ändra dem, eftersom det är Europeiska unionens ansvar att beakta de begränsningar som fortfarande finns, i många fall icke-tariffära begränsningar, som införs stegvis. Jag skulle vilja belysa en av dem som vi hade tillfälle att diskutera: det kommersiella förtal som europeiska produkter har utsatts för i vissa länder.

Europeiska unionen är också ansvarig när den förhandlar på våra vägnar, när den uppmanar till tillträde till tjänstemarknaderna, när den förhandlar på området offentliga upphandlingar.

Det är mycket viktigt att vår handelspolitik inte bara är förenlig, utan att den också passar perfekt med vår utvecklingspolitik. Jag menar inte att så inte redan är fallet, men det finns en risk att vi skulle kunna få en handelspolitik som inte går parallellt med våra förpliktelser på utvecklingsområdet. Vi ska därför också lägga fram några ändringsförslag till detta betänkande för att klargöra denna idé.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! I grund och botten är globaliseringen en möjlighet för EU. Jag skulle vilja tacka föredraganden för att ha klargjort detta koncept i sitt betänkande. Jag skulle också vilja inpränta detta hos framför allt våra kolleger från vänstern, som mest sammankopplar frihandel med arbetslöshet och social katastrof.

Om vi ska lyckas undvika de negativa följderna av global handel och få övertaget i konkurrensen på global nivå måste vi reda ut vårt eget system för tilldelning av medel. För närvarande snedvrids detta system av ett omåttligt regelverk och kontroll av den gemensamma marknaden inom Europeiska unionen i sig själv. Vi låter långsamt detta tillfälle som gäller tjänste- och arbetsmarknaden i Europeiska unionen glida oss ur händerna.

Vi utnyttjar fortfarande inte alla de konkurrensfördelar som skulle kunna förvärvas med hjälp av en gemensam europeisk-atlantisk marknad. I stället för att slå larm om billigare tjänster, arbete och skattekonkurrens borde vi dra gemensamma fördelar av denna situation. Vi måste tävla i denna kapplöpning och göra allt i vår makt för att vinna den.

  Pierre Jonckheer, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Bortsett från politiska övertalningsargument antog regeringarna de allmänna riktlinjer som kommissionen föreslog i november 2006, och kommissionen har nu formellt inlett förhandlingar, inte minst med Sydkorea och Asean-länderna, på grundval av de mandat som rådet beslutat om, på kommissionens förslag.

Vi ska komma ihåg att Europaparlamentet knappt har befogenhet att yttra sig när det gäller dessa frågor och måste nöja sig med ett samtyckesförfarande i slutet av perioden. Detsamma gäller, kan jag tillägga, för de nationella parlamenten. Handelsförhandlingar förblir en förmånsrätt för verkställande myndigheter på nationell nivå och gemenskapsnivå, något som vi har kritiserat i 25 år.

Det skulle faktiskt glädja oss om Europaparlamentet engagerades särskilt i fastställandet av förhandlingsmandaten genom ett medbeslutandeförfarande och om ett uppföljningsförfarande sedan skulle kunna genomföras ordentligt, och ur denna synvinkel anser jag att de framträdanden som Peter Mandelson gör inför vårt utskott inte är tillräckliga, hur intressena de än är.

Mitt andra budskap gäller regler. Sedan Bruntlandrapporten har vi krävt att internationella handelsregler ska anpassas till de viktigaste kraven på nya utvecklingsmetoder som gynnar alla människor på vår lilla planet.

Det behövs knappast sägas att de ekologiska fotavtryck som våra aktuella livsstilar lämnar här i EU motsvarar tre gånger jordens kapacitet. Denna situation skulle därför vara oacceptabel om den spred sig ytterligare. Det är av denna enkla anledning som det är angeläget att internationella normer för miljön och sociala förhållanden måste träda i kraft, och inte bara uppmuntras, i dessa handelsförhandlingar, en åsikt som tyvärr varken kommissionen eller majoriteten i parlamentet delar, förblindade som de är av kortsiktiga intressen.

Av dessa och många andra anledningar, och i synnerhet med tanke på hur dessa förhandlingar skulle kunna påverka den europeiska lagstiftningens framtida utveckling, kommer hela min grupp att förkasta detta betänkande.

  Helmuth Markov, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Daniel Caspary, som sitter i samma utskott som jag, har utarbetat ett betänkande där man i huvudsak upprepar det som uttrycks i kommissionens strategi för ”Europa i världen”, en utrikeshandelspolitisk upplaga av Lissabonstrategin och något som jag kan stödja lika lite som den strategi för marknadstillträde som offentliggjordes i april eller den politik som förekommer i de nya frihandelsavtalen, som är en logisk följd av detta. Det mest framträdande i de båda strategierna och genomförandet av dem är att se till att europeiska företag får bättre tillgång till marknaderna i tredjeländer, och det finns ingen invändning mot detta på förhand.

Genom att avskaffa – om det är möjligt – alla handelshinder försöker man att göra, inte bara tullar, utan också åtgärder för konsumentpolitik, miljöpolitik, socialpolitik och utvecklingspolitik till föremål för principen om konkurrenskraft, som det frihandelsorienterade tänkandet kräver, medan man samtidigt har föreslagit att Europeiska unionens handelspolitiska skyddsinstrument ska tillämpas mer konsekvent och att skyddet av immaterialrätt – med vilket man menar ”patent” – ska utvidgas. Eftersom det är uppenbart att det inte finns någon större möjlighet till ett multilateralt avtal av detta slag som innefattar ensidig förmånsbehandling för huvudsakligen större europeiska företag inom ramen för Världshandelsorganisationen blir kommissionen och rådet allt mer öppenhjärtiga i sin önskan att se europeiska ekonomiska intressen råda i bilaterala och regionala avtal som går mycket längre än det som egentligen bör debatteras inom ramen för Doharundan, som kännetecknas av sådana saker som avreglering av investeringar, offentliga upphandlingar och konkurrenspolitik. Min grupp kan inte instämma i en politik som har upphört att ha något att göra med fastställandet av ett rättvist och multilateralt handelssystem. Att behandla starka och svaga lika är inte samma sak som att ge dem rättvis behandling, när det som behövs är ett rättvist handelsavtal.

Det finns dock en riktig och viktig punkt i Casparybetänkandet som jag skulle vilja ta upp, och det är att man inte kan godta att nästan alla viktiga europeiska beslut på EU-nivå fattas utan att Europaparlamentet har någon medbeslutanderätt i sammanhanget. I eftermiddag kommer vi att ha mer att säga om avtal om ekonomiskt partnerskap. Ja, herr kommissionsledamot, det stämmer att utskottet är scenen för ett livligt utbyte med er och med generaldirektoratet för handel, men utskottet för internationell handel får inte utkasten till dokumenten. Så länge som denna typ av hemlig diplomati pågår inom Europaparlamentet är det högst begripligt att många av EU:s medborgare kommer att inta en alltmer skeptisk inställning till det som Europeiska unionen gör.

  Graham Booth, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag tror på frihandel. Det har gynnat mitt land, och det är ett viktigt redskap när det gäller att hjälpa världens fattigaste nationer att göra sig fria från fattigdom. Men samtalen om avtal om ekonomiskt partnerskap gör mer skada än nytta för frihandeln på grund av Europeiska unionens hyckleri.

Av första intrycket att döma låter det mycket bra att öppna våra marknader för import från dessa länder, eftersom det kommer att bidra till att ge deras ekonomier en skjuts, men som alltid har medaljen en baksida. Utvecklingsländerna måste öppna sina marknader för varor från EU, sänka sina importtullar – i enlighet med EU:s tidsplan före slutet av året – och om de inte gör det kommer europeiska handelshinder att sättas upp, och de europeiska stödbeloppen kommer att minska. Man måste lära sig att krypa innan man kan gå. Som föredraganden noterar finns inte resurserna på plats ännu i många AVS-länder för att samla in intäkter och ersätta avgifter som en huvudsaklig källa till finansiering av regeringen.

Genom att försöka driva upp takten anser jag att vi gör mer skada än nytta för den globala frihandeln. Dessutom, vem tror vi att vi är när vi spelar översittare och tvingar dessa nationer att slopa tullar? När allt kommer omkring införde kommissionen tullar på skor från Kina så sent som förra året. Men detta var inte frihandel, och inte rättvist heller för den delen. Man talade om för oss att de dumpade subventionerade varor på oss. Men vad gör vi med våra överskottsprodukter inom jordbruk, som subventioneras av den gemensamma jordbrukspolitiken? Precis samma sak: vi dumpar dem på fattiga länder och drar samtidigt ned deras jordbrukare i fattigdom.

Föredraganden säger att samtalen om avtal om ekonomiskt partnerskap ska avslutas mellan EU och flera AVS-länder. Det kan mycket väl vara så, men bara för att EU har piskan i hand. ”Partnerskap” kan det kallas, men det är ett högst ojämlikt partnerskap. Det passar stora företag, men det passar inte utvecklingsländerna. Normerna för hälsovård och miljö inom EU är så höga att möjligheten för många AVS-länder att exportera sina jordbruksprodukter kommer att vara mycket begränsad.

Dessutom föreslår kommissionen i sina egna konsekvensbedömningar att undertecknande av dessa avtal mycket väl skulle kunna framkalla en plötslig tillverkningskollaps i Västafrika. Som medborgare i ett land som historiskt har hyllat och främjat äkta frihandel vill jag inte bli medbrottsling i detta. Det stärker bara min övertygelse om att mitt land kommer att förhandla om sina egna handelsavtal och lämna denna förskräckliga europeiska union, som, trots alla sina fromma tal om att lindra fattigdom och uppmuntra till utveckling, faktiskt har varit direkt ansvarig för att orsaka fattigdom i massiv skala i alla världens utvecklingsländer.

  Dumitru Gheorghe Mircea Coşea, în numele grupului ITS. – Îl felicit pe raportor pentru munca excelentă pe care a depus-o, dar subliniez şi susţin în acelaşi timp remarca pe care raportorul o face în legătură cu faptul că este regretabilă situaţia în care cetăţenii Uniunii Europene stabilesc o paralelă între, pe de o parte, mondializare, iar, pe de altă parte, scăderea producţiei europene şi pierderea de locuri de muncă. În acest context se înscrie şi reacţia negativă pe care cetăţenii europeni o au faţă de procesul delocalizării unor întreprinderi productive spre noile state membre în scopul utilizării unei forţe de muncă mai ieftine. Am remarcat o astfel de reacţie negativă şi în timpul campaniei electorale prezidenţiale din Franţa, şi m-a deranjat faptul că România este prezentată ca o ţară care ar atrage aceste delocalizări, prejudiciind situaţia locurilor de muncă în alte ţări membre ale Uniunii. Se vorbeşte chiar de o politică de dumping social pe care ar practica-o România. Constat, cu regret, lipsa de informaţii pe care o au cetăţenii europeni şi insist pe nevoia unei informări nu numai ample, dar şi mai corecte.

În acest sens ar trebui ştiut că România, prin strategia sa de postaderare, nu încurajează delocalizarea, deoarece, în multe cazuri, prin aceasta se produc dezechilibre majore din punctul de vedere al protecţiei mediului, se dezvoltă ramuri industriale energofage şi utilizatoare de muncă slab calificată. Interesul actual al României este dezvoltarea unor ramuri industriale moderne, care să ridice gradul de competitivitate al economiei, şi nu aglomerarea pe teritoriul ţării a unui amalgam de întreprinderi, deplasate tehnic şi tehnologic. Iată de ce consider că delocalizarea este un proces care nu avantajează pe nimeni în interiorul Uniunii şi apare ca fiind extrem de necesară adoptarea unei strategii care să permită ca într-adevăr mondializarea să contribuie la respectarea interesului, nu numai al Uniunii, dar şi al diferitelor ţări membre în parte.

  Roger Helmer (NI). – (EN) Fru talman! Det finns en del bra saker med detta betänkande – vikten av den transatlantiska förbindelsen, den fortskridande minskningen av avgifter på transatlantisk handel, vikten av att liberalisera handeln och det faktum att protektionism leder till arbetslöshet – och ändå är betänkandet praktiskt taget schizofrent när det gäller tullavgifter. Å ena sidan berömmer man det som kallas ”framgången med EU:s tullunion”, trots EU:s långsiktiga ekonomiska nedgång jämfört med Asien och USA, och å andra sidan uppmanar man till stegvisa minskningar av avgifter.

Vi måste bestämma oss. Handelshindren är antingen bra eller dåliga – de kan inte vara båda samtidigt. Faktum är att tullunioner är ett koncept från Bismarcks tid och 1800-talet, och de har inget att göra i 2000-talet. Det är dags att överge EU:s gemensamma yttre tulltaxa och skapa ett europeiskt frihandelsområde.

I betänkandet rekommenderas också den europeiska sociala modellen och den uppdaterade Lissabonstrategin, fastän vi alla vet att Lissabonstrategin är tomma ord. Vi talar om den men lyckas inte omsätta den i handling, samtidigt som EU:s konkurrenskraft halkar efter alltmer jämfört med våra konkurrenter. Jag minns väl när vår brittiska premiärminister, Tony Blair, i just denna kammare, frågade vilken slags social modell det är som lämnar 20 miljoner arbetslösa inom EU? Svar: den euroepiska sociala modellen. Jag minns också ett besök i Singapore när premiärministern, Goh Chok Tong, blev tillfrågad av vår kollega Richard Corbett varför ett blomstrande land som Singapore hade så knappa socialbidrag och dålig arbetslöshetsersättning. Goh Chok Tong svarade ”vi har kommit på att när vi betalar människor för att vara arbetslösa får vi en massa arbetslösa, så vi gör inte det”. Detta är en visdom från Orienten, och vi borde, för vårt eget bästa, hålla det i åtanke.

Det finns bara en väg framåt för ett konkurrenskraftigt EU: vi behöver Konrad Adenauers ”bål av regelverk”. Vi behöver kraftiga minskningar av skatter samt sociala och sysselsättningsrelaterade kostnader. Först då kanske vi kan börja konkurrera i världen.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Det är inte alltid lätt för exportörer och företag att få tillträde till de marknader som tillhör många av unionens viktiga handelspartner. Det kolliderar med höga tullar och tekniska hinder, ogenomblickbar och orättvis praxis, administrativa och skattemässiga hinder, och för det mesta den bristfälliga tillämpningen av principen om nationell behandling.

Jag skulle också vilja betona det ineffektiva skyddet av immateriella och industriella rättigheter på global nivå, som också föredraganden Daniel Caspary nämnde.

Andra parametrar som påverkar den minskade konkurrenskraften för europeiska produkter och tjänster är förpliktelsen att samtycka till strängare specifikationer för produkter, folkhälsa, miljö- och konsumentsäkerhet samt hälso- och säkerhetsbestämmelser.

Jag är inte för ett urvattnande av den europeiska rättsliga ramen. Jag är för en strävan efter ömsesidiga villkor med våra handelspartner.

Dessutom måste vi se till att både ekonomisk dumpning, på det sätt som förekommer i dag, samt social och ekologisk dumpning undviks, både på bilateral och multilateral nivå.

I just det här fallet fortsätter Europeiska unionen med rätta, inom ramen för pågående förhandlingar inom Världshandelsorganisationen, att avskaffa importtullar på så kallade ”gröna varor”. Samtidigt måste dock möjligheten att införa en ”grön skatt” på importvaror från stater som inte är bundna av Kyotoprotokollet undersökas, för att motverka konkurrensnackdelarna för europeiska företag och hindra dem från att eventuellt omlokaliseras till områden med mer flexibla miljöregler.

Jämvikten i det globala handelssystemet är beroende av enhetliga system, institutionell genomblickbarhet och enhetliga specifikationer på det sociala och det miljörelaterade området.

  Erika Mann (PSE). – (DE) Fru talman! Jag skulle vilja ta upp ett antal punkter som hör samman med Daniel Casparys betänkande och med kommissionens förslag, och som är viktiga för min grupp.

Jag skulle verkligen vilja tacka kommissionsledamoten för att han är modig nog att överhuvudtaget ta upp dessa frågor och föreslå att Europeiska unionen ska ändra sin strategi, något som parlamentet uppmanade till redan 2002, när det var jag som föreslog att vi borde syna Asien noggrannare när det gällde avtal, så jag tackar er av hela mitt hjärta för detta.

Men problemet är att den globala ekonomin har genomgått väsentliga förändringar sedan 2002. Tillsammans med Kina har det kommit in andra aktörer på arenan, och de föreslagna länderna – Korea till exempel, och vissa Asean-stater, tillsammans med Indien – är inte längre utvecklingsländer i ordets traditionella mening, utan de har redan tillväxtekonomier och de har blivit oerhört konkurrenskraftiga, och ändå dominerar en stor fattigdom i vissa av dessa länder, något som ställer Europeiska unionen inför utmaningar, och detta innebär att vi kommer att fullfölja en väluttänkt strategi som främjar rättvisa när det gäller handel med dessa länder.

Vi kommer att skapa en balans genom att dels fatta beslut om att öppna marknader tillsammans med de berörda länderna och utifrån varje enskilt fall, samtidigt som vi naturligtvis insisterar på normer på områdena miljöskydd och säkerhet på arbetsplatsen och naturligtvis även när det gäller immaterialrätt. Det kommer att bli en svår uppgift att nå denna balans.

Herr kommissionsledamot! Ni sa att ni redan beviljat parlamentet mer rättigheter genom att anförtro det beslutet om mandatet. Det stämmer, och jag skulle vilja uttrycka min tacksamhet för det, men jag skulle trots detta vilja be er om fortsatt stöd när vi ber rådet om att vi i framtiden borde beviljas samtyckesrätt, något som i hög grad kommer att bidra till att utveckla en ordentlig handelspolitik.

Jag skulle vilja tacka Daniel Caspary och min kollega Elisa Ferreira, som agerade som skuggföredragande, för betänkandet i sig och för deras villighet att samarbeta med oss.

  Gianluca Susta (ALDE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! EU:s aktuella åtagande att verka för alltmer öppna marknader får inte hindra EU självt från att främja sina egna intressen i denna globaliserade värld. Lissabonstrategin utgör ett ambitiöst mål som vi alla kan enas om, och det ger oss möjlighet att anta den utmaning som Europeiska unionens konkurrenter har gett oss.

Vi måste dock komma ihåg att det stora handels- och utvecklingsspelet ofta inte spelas på lika villkor, och denna brist på ömsesidighet, även om den rättfärdigas av att många länder har börjat utvecklats sent, straffar våra produktionssystem och ger allvarliga sociala konsekvenser. Samtidigt som vi upprätthåller vårt åtagande gentemot en multilateral linje måste vi fullfölja bilaterala avtal om det krävs. Vår politik går ut på att öppna marknaden, ständigt minska tullavgifter och åstadkomma lika villkor för konkurrens. Mot denna bakgrund borde våra politiska åtgärder för nyskapande, öppnandet av marknader och stöd till omstrukturering på grund av åldrande och inte längre produktiva sektorer gå hand i hand med åtgärder för att skydda immaterialrätt och med kommersiellt skydd generellt sett, som det anges i grönboken och som man tagit upp i Casparybetänkandet som ett brådskande ärende.

  Seán Ó Neachtain (UEN). – A Uachtaráin, ba mhaith liom a dheimhniú ar an gcéad dul síos nach n-aontaíonn mise beag ná mór leis an gcur chuige oibre atá ag Peter Mandelson, Coimisinéir Trádála an AE, maidir le comhráití DOHA ar thrádáil Domhanda.

Dealraíonn sé domsa go bhfuil an tUasal Mandelson ag iarraidh margadh trádála ilshleasach a bhaint amach, is cuma cé a ghortófar sa phroiseas. Tá an iomarca géillte ag an Aontas Eorpach cheana féin sna cainteanna seo. Tá ciorraithe móra déanta ag an AE ar an tacaíocht a thugtar d'fheirmeoirí na hÉireann agus na hEorpa, agus táimid fós ag feitheamh go gcuirfeadh Meiriceá agus Grúpa Cairns na leasaithe a gheall siad féin i gcrích.

Ba chóir go mbeadh Rialtais na mBallstát uilig an-soiléir agus an-chúramach maidir leis an gcineál margaíochta ar mian leo a dhéanfadh an Coimisinéir Mandelson ar a son. Níor chóir dúinn ár bhfoinse beatha a bheith chomh fada ó bhaile le Meiriceá Theas. Ba chóir dúinn é a chothú anseo ag baile agus bá chóir dúinn é a dhéanamh ar na bunphrionsabail ar bunaíodh an tAontas Eorpach orthu, agus bá chóir go dtuigfeadh an tUasal Mandelson é sin. Is Sasanach é, agus ba chóir go mbeadh ciall ceannaithe ag Sasana sa phróiséis seo anois.

  Jacky Henin (GUE/NGL). – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Låt oss ta mod till oss och slå hål på myten: frihandel producerar inte längre fattigdom och stimulerar inte längre utveckling. I de senaste studierna som offentliggjorts av Världsbanken utvärderas den nästan obefintliga vinst som gjorts, och det mesta av denna nästan obefintliga vinst gick till Kina.

Om vi tar med borttagandet av tullavgifter i beräkningen blir balansräkningen synnerligen negativ för utvecklingsländerna. Den kapitalistiska globaliseringen iscensätter ingen konkurrens mellan de stora multinationella företagen; den skyddar dem. Å andra sidan skapar det en hård konkurrensform mellan de sociala system och skattesystem som demokratiskt har valts av medborgarna i varje nation. En av frihandelns konsekvenser är dessutom att en stor del av företagens skattebörda överförs på hushållen. Det är därför som de stora formuleringarna i betänkandet om bevarande av den europeiska sociala modellen inte är annat än dramatiska uttryck som utformats för att få tårarna att flöda. Om vi vill komma ifrån detta måste vi ersätta principen om frihandel med principen om rättvis handel.

US-dollarns och yenens fall utarmar den industriella arbetsrätten i euroområdet. Och i betänkandet uppmanar man kommissionen att … uppmana! Tartuffe skulle inte ha kunnat uttrycka det bättre! Det nämns inte ett enda ord om den orättfärdiga önskan att tona ned antidumpningsbestämmelser under förevändning att de skadar vissa ekonomiska intressen, nämligen de europeiska. Eftersom vi är här för att tjäna européerna och inte spekulativa investeringsbolag, låt oss välja samarbete framför konkurrenskraft, låt oss välja en form av rationell protektionism som är beroende av sociala och ekologiska tullavgifter, och låt oss inrätta kontroll av kapitalets växelkurser och dess rörlighet.

Jag är min fasta övertygelse att om vi framskrider på denna besinningslösa bana mot frihandel kommer unionen att gå rätt in i väggen, slå näven i bordet och skrika av sina lungors fulla kraft!

  Bastiaan Belder (IND/DEM). – (NL) Fru talman! Först av allt skulle jag vilja gratulera föredraganden till hans opartiska betänkande, som kan räkna med att få mitt stöd under morgondagens omröstning.

Som föredragande för förbindelserna mellan EU och Kina var jag särskilt intresserad av punkterna om handelsförbindelser med Folkrepubliken, men jag baxnade när jag läste formuleringen i punkt 44, eftersom jag verkligen inte anser att Kina utgör ett av de mest belysande exemplen på ett land som har upplevt positiva följder av handelsliberalisering och deltagit aktivt på globala och konkurrensutsatta marknader. Att döma av den långa listan över problem och meningsskiljaktigheter som följer delar egentligen föredraganden min syn på detta.

Bortsett från problemen på de sociala och miljörelaterade områdena, och vår oro för skydd av europeisk immaterialrätt, skulle jag också vilja nämna det inadekvata tillträdet som europeiska företag förvärvar på den kinesiska marknaden och dumpningsmetoder i Kina, något som också skadar europeisk industri kraftigt. När allt kommer omkring skyddar kineserna sin egen marknad från utländsk konkurrens medan de ger sina egna tillverkare otillbörligt företräde.

En öppen ekonomi i en globaliserad värld förväxlas ofta – och felaktigt – med en ekonomi utan hinder. Som tur är har inte föredraganden valt att göra det. I punkt 17 i betänkandet hänvisar Daniel Caspary med rätta till den skada som den europeiska ekonomin drabbats av på grund av att länder struntar i handelsregler. För att bemöta detta borde Europeiska unionen skydda sig själv mot orättvisa handelsmetoder.

Jag skulle därför vilja uppmana kommissionen att tydligt förklara, både inom och utanför Världshandelsorganisationens ram, att unionen inte tolererar orättvist beteende. Detta innebär emellertid att EU också måste vara villigt att genomföra verkliga sanktioner med hjälp av adekvata handelspolitiska skyddsinstrument, inte till följd av en protektionistisk reflexhandling, utan som en insikt om att i vissa fall kan vi bara garantera lika villkor för EU:s industrier med hjälp av sanktioner.

  Jean-Marie Le Pen (ITS). – (FR) Fru talman! I betänkandet av vår kollega från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, Daniel Caspary, har han en nästan förlöjligande syn på globaliseringens fördelar och Europeiska unionens handelspolitik.

Man ser faktiskt bara fördelar med den: öppnade av marknader, särskilt marknader för offentlig upphandling, ökad konkurrens, fördelarna med konkurrens och världsomfattande frihandel, men med en liten hake när det gäller immaterialrätt.

Däremot anser man att protektionismen är oåterkalleligt fördömd, och tullavgifter hålls upp för allmän bespottelse som om de utgjorde oacceptabla förolämpningar mot handelsguden. Ställd inför alla de mäktiga ultraliberala i Europaparlamentet och i kommissionen kommer det att bli intressant att se vad Nicolas Sarkozys regering ska vidta för åtgärder för att skydda våra företag, i synnerhet små och medelstora företag och industrier, vårt jordbruk och våra offentliga tjänster.

Eftersom EU redan är världens mest öppna ekonomiska enhet är det paradoxalt att vilja gå längre, om vi inte vill offra vårt jordbruk och vår industri med flit och en gång för alla. Och ändå är det detta som EU i Bryssel gör, i konkurrensens namn och enligt den frihandelsvänliga dogmen och för att tillfredställa våra amerikanska allierade. Under dessa omständigheter, utan ett handelspolitiskt skydd värt namnet, utan effektiva skyddsinstrument och utan europeiska tjänstemän som är oberoende av de anglosaxiska påtryckningsgrupperna, vad kan EU göra för att hindra företag från att omlokalisera och hejda skickliga arbetstagare och kapital från att försvinna utomlands? Det kan förlita sig på tusenåriga nationer, och inte på den ultraeuropeiska hägring som Daniel Caspary försvarar, som bäddar för allvarliga desillusioner för européer.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Inom Världshandelsorganisationen har EU alltid – ofta ensamt och på bekostnad av sina egna omedelbara ekonomiska intressen – stått upp för en sträng tolkning av systemets regler och noga uppmärksammat all praxis som kan orsaka snedvridning på den inhemska eller internationella marknaden. För att dessa regler ska vara meningsfulla måste EU insistera kraftfullt på att de också ska tillämpas av andra medlemmar, särkskilt våra direkta konkurrenter.

Det är också mycket viktigt att dessa regler periodiskt anpassas till de ständiga förändringarna av affärsmetoder och i produktionssystemet, som i de senaste fallen med omlokalisering, för att skydda både kvaliteten på och antalet arbetstillfällen inom EU, och för att respektera sociala och miljörelaterande normer i länder utanför EU. I detta avseende är det viktigt att uppmuntra och påskynda de förfaranden som för närvarande pågår för att få till stånd den europeiska kvalitetsmärkningen och skydda immaterialrätten, så att konkurrenskraften i våra företag, särskilt i våra mindre företag, och kvaliteten på vår tillverkning kan skyddas både inom och utanför våra gränser.

Som ledamot av utvecklingsutskottet anser jag att det är min plikt att påpeka att en flexibel och gradvis strategi i alla fall är nödvändig för dessa utvecklingsländer som, innan marknaden är helt öppen, har förbundit sig att tillhandahålla de grundläggande behoven för sina egna folk: rättvis tillgång till rent vatten, utbildning och effektiva hälsosystem till exempel, som är nödvändiga förutsättningar för efterföljande hållbar ekonomisk utveckling.

  Christofer Fjellner (PPE-DE). – Först och främst vill jag börja med att tacka Daniel Caspary. Jag måste säga att det här är ett av de bästa handelspolitiska betänkanden som jag har sett i parlamentet. Här slås det tydligt fast att frihandel sprider välstånd och att protektionism sprider fattigdom. Det är ett bra steg framåt att vi kan konstatera det tillsammans i Europaparlamentet! Även kommissionens initiativ Global Europe om konkurrenskraftens externa dimension är väldigt bra. Handelspolitiken borde ju ha varit en del av Lissabonagendan redan från början. Att tala om Europas konkurrenskraft utan att tala om vår handel med omvärlden blir annars bara tomma ord.

Och nu när du ändå är här skulle jag vilja ta tillfället i akt och skicka med två synpunkter till dig, Peter Mandelson.

För det första har jag lagt märke till att kommissionen ofta talar om konkurrenskraft, men då nästan bara om vikten av att öka marknadstillträdet och sänka tullarna i andra länder. Men det är minst lika viktigt att öka tillträdet och möjligheterna för andra länders företag att komma hit och att sänka våra egna tullar. Det skulle inte bara ge europeiska konsumenter och företag billigare varor utan också skärpa konkurrensen och därmed stärka vår konkurrenskraft gentemot omvärlden. Att vi sänker våra egna tullar är alltså minst lika viktigt som att andra gör det.

Det andra jag vill ta upp är behovet av att reformera de handelspolitiska skyddsinstrumenten. I den delen håller jag inte riktigt med den rapport som vi har framför oss. Jag har förstått att trycket på kommissionen har varit väldigt stort efter att detta initiativ har lagts fram. Tyvärr verkar detta tryck leda till en lägre ambitionsnivå från kommissionens sida. I retoriken har man gått från att prata om en reform till att prata om en översyn, men jag förväntar mig att kommissionen presenterar en reform av de handelspolitiska skyddsinstrumenten som är värd namnet. Att EU skulle skydda oss från handel är ju lika dumt som det låter.

Jag vill även nämna ett av mina favoritexempel på absurda handelshinder, nämligen EU:s konstiga tullar på lågenergilampor. För samtidigt som vi oroar oss för växthuseffekten och pratar om att förbjuda vanliga glödlampor så skyddas vi från import av lågenergilampor genom höga tullar!

Nej, Peter Mandelson, vi måste snarast göra en rejäl reform av de handelspolitiska skyddsinstrumenten!

  Harlem Désir (PSE). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja begränsa mig till att göra fyra anmärkningar.

För det första, herr kommissionsledamot, anser jag att ni gjorde rätt i att betona att strategin för ett EU i världen inte behöver leda till att multilaterala förhandlingar prioriteras. Det förekommer en hel del entusiasm, men också en hel del illusioner när det gäller det tillskott som bilaterala frihandelsavtal kan utgöra. Man talar om för oss att vi måste ha sådana avtal eftersom andra har gjort ett åtagande enligt dessa linjer, inbegripet exempelvis Förenta staterna. Förenta staterna har egentligen bara undertecknat sex eller sju frihandelsavtal, som utgör knappa 5 procent av dess yttre handel. De andra avtalen har misslyckats, eftersom de skapar samma problem som inom den multilaterala ramen, med generellt sett samma typer av partner. Jag skulle vilja tillägga att dessa förhandlingar ofta leder till avtal som är mer obalanserade gentemot utvecklingsländer, till de utvecklade ländernas uppenbara fördel.

Detta för mig till min andra anmärkning: när vi går från det multilaterala till det bilaterala sammanhanget får vi inte överge handelspolitikens utvecklingsmål längs vägen. Ur denna synvinkel, herr Caspary, anser jag inte att man kan påstå att handelspolitik inte hör samman med andra dimensioner: utveckling, kampen mot fattigdom, miljön och social politik. Faktum är att förhållandet mellan handel och utveckling och mellan handel och fattigdomsutrotning inte är automatiskt. Det sägs till exempel att om Afrika inte driver handel kommer kontinenten att förbli fattig. Detta är sant. Men innebär det att alla handelsavtal med Afrika nödvändigtvis kommer att gynna kontinenten? Nej, det är inte sant. Vi måste beakta en ny, kontrollerad form av avreglering, som sörjer för den fragila sektorn i ett antal länder. Detta gäller inte bara för de fattigaste länderna; det gäller också tillväxtländer, länder som Indien, som tillhör länderna med de fattigaste befolkningarna i världen.

För det tredje borde detta EU i världen inte leda till återinförandet av ämnen som har uteslutits från den multilaterala ramen. Jag tänker på Singaporefrågorna och på förhandlingarna om investeringar, offentliga upphandlingar och offentliga tjänster. Återinförandet av dessa ämnen är inte rättfärdigat. Det kommer att leda till samma problem, till samma stillastående; i annat fall kommer dessa ämnen att påtvingas med våld när de går utanför handelsreglerna och avser det interna regelverket för känsliga sektorer, som tillgång till grundläggande tjänster och till offentliga tjänster.

För det fjärde – och jag ska avsluta med denna punkt – anser jag, som Pierre Jonckheer, att vi inte får glömma att unionen, även genom sin handelspolitik, arbetar för att genomföra sociala regler och miljöregler. Dessa regler genomförs med hjälp av den utökade ordningen med allmänna tullförmåner och inte längre genom frihandelsavtalen, och jag beklagar detta, eftersom vi också borde verka för efterlevnad av exempelvis Internationella arbetsorganisationens regler.

  Jan Tadeusz Masiel (UEN). – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Europeiska kommissionen borde ge mer information om sin föreslagna handelspolitik, inte bara till parlamentet, utan också och särskilt till dess medborgare. För närvarande är européer i många olika länder oroliga för Världshandelsorganisationen och dess åtgärder.

Det måste göras en större ansträngning för att för medborgarna förklara principen att frihandelspolitik leder till ekonomisk tillväxt, arbetsskapande och hållbar utveckling runt om i världen, förutsatt att politiken utgår från partnerskap och att den är alltmer balanserad och ärlig. Dessutom borde denna politik besjäla våra egna europeiska sociala normer och miljönormer. Vi lägger stor vikt vid detta. Å andra sidan borde det finnas en fri marknad och fri konkurrens, och å den andra europeiska miljönormer och sociala normer.

För närvarande är detta önsketänkande, men dessa två uppsättningar av värderingar måste sammanfalla vid en viss tidpunkt. Det är mot detta mål som ni borde arbeta, herr kommissionsledamot.

ORDFÖRANDESKAP: BIELAN
Vice talman

  Tokia Saïfi (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att gratulera min kollega Daniel Caspary till ett mycket bra betänkande.

På grund av att globaliseringen medför förändringar av aldrig tidigare skådat slag måste Europeiska unionen i dag genomföra de nödvändiga reformer som kommer att göra det möjligt för den att få ut så mycket som möjligt av globaliseringen. En av dessa reformer grundas på att anpassa europeisk handelspolitik till konkurrenskraftens utmaningar. Vi måste faktiskt få ett slut på den bakomliggande tanke som innebär att man drar en parallell mellan å ena sidan globalisering och å andra sidan nedgången i europeisk tillverkning och förlorade arbetstillfällen.

EU måste lyckas bli ett område av samverkan och industriellt samarbete. För att nå detta hänger allt på dess dragningskraft, specialisering och försvar. EU måste därför genomföra politik som främjar en miljö som bidrar till företagsandan, produktion och skapandet av arbetstillfällen. Som nyckelaktörer i denna politik måste det vara enkelt för små och medelstora företag att få tillgång till offentliga upphandlingar, något som vi redan har märkt sker i USA. Om de ska bli mer heltäckande, integrerade och framtidsfokuserade får inte denna politik överge jordbrukssektorn, som är ett strategiskt handelsinstrument i Europeiska unionen, inte ett förhandlingsobjekt. Det skulle dessutom ha varit lägligt om man i detta meddelande hade hänvisat till jordbrukssektorn, på samma sätt som det finns hänvisning till tjänstesektorn och till varor med mervärde.

Parallellt med denna proaktiva inställning måste EU också vara en beskyddare. Europeiska unionens prestationer jämfört med tillväxtekonomiernas äventyras i dag genom en brist på ömsesidighet när det gäller villkor för marknadstillträde och genom spridningen av orättvis handelspraxis. EU måste inta en mer bestämd ståndpunkt inför det faktum att vi har tappat farten. Unionen måste följaktligen få skydda sig själv från ekonomisk, social och miljömässig dumpning med hjälp av handelspolitiska skyddsinstrument, som för närvarande är de enda tillfälliga åtgärder som vi har för att kompensera bristen på internationellt erkända handelsregler. Som vi kan se kommer Europeiska unionens yttre konkurrenskraft att garanteras, och detta sker tack vare dess förmåga att attackera och försvara sig.

  Carlos Carnero González (PSE). – (ES) Herr talman! Det stämmer att vi står inför globaliseringen, och det finns två tänkbara sätt att bemöta den: att låta sig ledas av händelserna eller försöka hantera den, ingripa i den och till slut reglera den.

Jag anser att detta är avsikten med vår handelspolitik, och enligt min uppfattning är detta avsikten med Europeiska kommissionens meddelande generellt sett och även avsikten med Daniel Casparys betänkande.

Vi måste sända ett mycket tydligt budskap till våra medborgare i den debatt som vi för i dag. Vår avsikt är inte att bara ta för oss av vår kvot av marknaden, utan hänsyn till andra kriterier. Vi vill vara närvarande på världsmarknaden, men genom vår närvaro vill vi både verka för att stärka den europeiska sociala modellen och sprida välstånd, det vill säga utrota fattigdomen i hela världen.

Detta måste först och främst uppnås multilateralt. Världshandelsorganisationen är fortfarande Europeiska unionens viktigaste medel för att ingripa i globaliseringen. I detta avseende måste vi fortsätta att göra allt vi kan för att fullfölja utvecklingsrundan från Doha.

Fram tills detta är gjort, av respekt för våra medborgare och också mot medborgarna i de länder som vi önskar sluta frihandelsavtal med, måste vi främja detta andra instrument.

Daniel Caspary tar upp instrument som är mycket viktiga för socialister och socialdemokrater. Dessa omfattar punkt 20, om Internationella arbetsorganisationens regler, och punkt 65, där man tydligt skiljer mellan kommersiella och offentliga tjänster.

Om man i Casparybetänkandet dessutom tog upp våra ändringsförslag 43 och 52 skulle det bli mycket mer orienterat mot våra avsikter. Trots detta anser jag att detta betänkande utgör ett positivt bidrag.

Som ledamot av utskottet för konstitutionella frågor skulle jag också vilja säga att jag hoppas och ber att rådet kommer att komma överens om att genomföra det som föreskrivs i konstitutionen, som befinner sig i ratificerings- eller ändringsförfarandet: inte bara samtyckesrätt, utan även deltagande i mandatet, i övervakningen av förhandlingar, och därmed att medborgarna är fullständigt företrädda i något som får en mycket tydlig inverkan på deras vardagsliv när allt kommer omkring.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja betona tre frågor i mitt bidrag till denna debatt.

Ämnet i det betänkande som ligger framför oss är handelsutveckling, och jag skulle först av allt vilja säga att detta inte får bli ett självändamål. Utvecklingen måste uppfattas genom dess påverkan på ekonomisk tillväxt, inbegripet europeisk produktion, och hur den påverkar tendenser på den europeiska arbetsmarknaden och på den balanserade utvecklingen i hela Europeiska unionen.

För det andra är de påståenden om öppna marknader som finns i betänkandet korrekta, förutsatt att de grundas på principen om ömsesidighet och på respekt för principen om rättvis konkurrens. EU öppnar ofta sina marknader under omständigheter där dess utländska partner inte har för avsikt att iaktta ömsesidighet och absolut inte principen om rättvis konkurrens.

För det tredje är det särskilt viktigt att dessa principer efterlevs när det gäller handel med livsmedelsprodukter. Några av unionens partner har misslyckats med att hålla sig till principerna om rättvis konkurrens i detta avseende, något som leder till minskningar på många jordbruksområden inom EU: i vissa fall har produktionen till och med helt upphört. EU kommer att märka att det är mycket svårt, om inte omöjligt, att ta upp verksamheten på nytt i framtiden, i en situation där utländska partner lyckas sätta priserna.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja påtala tre saker. Den första är ett tack till Daniel Caspary för hans utmärkta arbete med detta betänkande, och jag vill gratulera honom till att ha fortsatt längs en bra, liberal linje för frihandel.

Min andra punkt är att jag stöder frihandel och multilateralism. Men jag förstår att vi måste vidta vissa åtgärder i den aktuella Doharundan när det gäller strategin för bilateralism, åtgärder som vi inte nödvändigtvis tycker om, men vi måste hålla oss till det.

Till Peter Mandelson skulle jag vilja säga att det är mycket bra att han marknadsför oss som en supermakt inom handel: över 20 procent av världshandeln görs med oss, 20 procent med USA. När vi talar om handel lyssnar folk, och det är därför som det är mycket viktigt att finna en balans mellan frihandel och protektionism.

När det gäller handelspolitiska skyddsinstrument är jag lite osäker – jag gillar till exempel kinesiska tennisskor! – och därför skulle jag vilja att kommissionsledamoten var aktsam om detta och inte drev det för långt. Vi vill inte bli en europeisk Colbert-stat.

Min sista punkt gäller globalisering, särskilt försäljningen av globalisering. Jag blir mycket ledsen när jag lyssnar på Jean-Marie Le Pen och hans likar – vilket inte är så oerhört ofta. Det verkar som om globaliseringen har blivit syndabock för allt: allt som är dåligt är dåligt på grund av globaliseringen, och allt som är bra är bra tack vare medlemsstaten själv. Det är fel sätt att ta itu med saker. Jag vill verkligen inte att Europeiska unionen blir en modern Colbert, med andra ord, en merkantilist, som tror på sin egen export, men vill hindra import från andra håll. Det är inte det vi står för: vår grundläggande linje handlar om fri rörelse för varor, tjänster, människor och kapital, och vi måste också främja detta i hela världen.

  Kader Arif (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja framhålla några grundläggande principer och uttrycka viss oro när det gäller den nya handelsstrategi som kommissionen förespråkade i dag och som tas upp i det betänkande som vår kollega Daniel Caspary har utarbetat.

Den första princip som jag ska framhålla är att multilateralismen alltid måste prioriteras. Vi känner till att den överdrivna spridningen av bilaterala avtal allvarligt skadar den reglerade multilaterala strukturen, som vi efterlever. Den andra principen är att vi inte borde underminera unionens åtagande gentemot handelspolitik som främjar utveckling, en politik som integrerar icke-kommersiella dimensioner, som anständigt arbete, tillgång till läkemedel, miljön och utrotandet av fattigdom.

När det gäller min oro rör den tre punkter. Den första är att man inte längre prioriterar den utvecklingsvänliga dimensionen i Doharundan i de framtida frihandelsavtal och EU:s nya handelsstrategi, även om EU:s handelspolitiska mål alltid borde vara förenliga med dess utvecklingspolitik och borde vara ett användbart komplement till den, särskilt när det gäller sociala och miljömässiga frågor.

Den andra oroväckande frågan är dessa avtals räckvidd, som går långt utanför Världshandelsorganisationens befintliga bestämmelser. Det är till exempel oacceptabelt att inbegripa tillväxtländer som lider av stor fattigdom i principen om fullständig ömsesidighet, som vi prioriterar högt. Vi måste se till att utvecklingsländer tillfälligt lyckas skydda de svaga och känsliga sektorerna i sina ekonomier. Kort sagt, vi får inte påtvinga andra det som vi inte vet hur vi ska ålägga oss själva.

Mitt sista bekymmer, som får avsluta, hör samman med bestämmelser som syftar till förhandlingar om de så kallade Singaporefrågorna. Dessa mycket kontroversiella frågor uteslöts från Doharundan efter brett motstånd från utvecklings- och tillväxtländer. Kontroversen hade tidigare lett till misslyckandet i Cancún.

Vi vet att dessa frågor, som är lika komplexa för unionen som de är för våra partner, väcker känsliga frågor som hör samman med inrikespolitik och följaktligen med medlemsstaternas egen suveränitet. Dessa frågor skulle dessutom kunna få en betydande inverkan på ekonomiska och sociala modeller och följaktligen på själva utvecklingen hos våra partner.

Det är nödvändigt att unionen inte utöver påtryckningar för att dessa frågor ska inbegripas i förhandlingarna. Inget skulle kunna rättfärdiga att det som har kastats ut genom dörren till en multilateral runda kommer tillbaka in genom det smala fönstret till ett bilateralt avtal. Det som står på spel här är vår konsekvens, vår trovärdighet och en viss utvecklingsmodell som vi alltid har försökt att främja.

  Glyn Ford (PSE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja uttrycka min uppskattning för allt det arbete som Daniel Caspary har lagt ned på detta betänkande. Som kommissionsledamot Peter Mandelson så riktigt påpekade är vår prioritering i år att avsluta den multilaterala utvecklingsrundan från Doha. Vid sidan av detta hålls det kompletterande förhandlingar för bilaterala frihandelsavtal med Sydkorea, Asean och Indien.

I Daniel Casparys betänkande fastställs en mall inom vilken vi måste försöka att verka i dessa förhandlingar, inte på grund av Daniel Caspary utan på grund av våra utskott. Jag anser dock att betänkandet innehåller motsägelser, som Roger Helmer sa, det är positivt schizofrent.

Vissa ledamöter i min grupp klagar på att betänkandet inte är utvecklingsvänligt. Jag är inte säker på att det var avsett att vara det, eftersom våra nära förestående förhandlingar är med länder som Singapore och Sydkorea, Thailand och Indien, länder som inte längre direkt befinner sig i kategorin mindre utvecklade länder. Inom Asean täcks Laos och Kambodja av EU:s initiativ ”Allt utom vapen”, och åtnjuter därför en del skydd.

Jag välkomnar punkt 30 i betänkandet, som tar hänsyn till de minsta och svagaste ländernas intressen. Jag välkomnar verkligen punkt 32, i vilken man kräver att framtida frihandelsavtal ska innehålla Internationella arbetsorganisationens konventioner.

Jag har viss förståelse för Syed Kamalls påpekanden när det gäller audiovisuella tjänster, även om jag måste säga att privatiseringen av hälsovård, utbildning, dricksvatten och energi knappast hjälper de fattiga i utvecklingsländer. Snarare hjälper det den rika minoritetsbefolkningen.

Jag välkomnar punkt 33, där man vill göra det enklare att upphäva frihandelsavtal när de inte uppfylls, särskilt när det gäller sociala klausuler. Ändå är det punkt 29 som för vissa i PSE-gruppen är droppen som får bägaren att rinna över. Däri kräver man långtgående liberalisering av tjänster. Min grupp träffades i går och beslutade med knapp majoritet att den inte skulle kunna stödja betänkandet om denna och liknade punkter inbegreps.

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Vi har fått höra några mycket välinformerade och mycket intelligenta bidrag till denna debatt. Jag uppskattar det och tackar dem som har gjort sig mödan att tala.

Jag anser att andan, om inte varenda bokstav, i både min egen inställning och i Daniel Casparys betänkande fångades av Christofer Fjellner när han sa att frihandel sprider välstånd medan protektionism sprider fattigdom. På det hela taget anser jag att det är korrekt, men jag skulle vilja säga att frihandel är ett nödvändigt men otillräckligt villkor för att skapa ekonomisk utveckling och utrota fattigdom i vissa av de mest behövande länderna i världen.

Jag instämmer med dem, inbegripet Harlem Désir, som skulle vilja att kommissionen använde en princip om proportionerlig ömsesidighet när det gäller utvecklingsländerna. Jag instämmer i detta, och min inställning återspeglar kapaciteten på utvecklingsländernas marknader i fråga. EU efterfrågar från handelspartner bara det som deras utvecklingsnivå medger, men som andra har påpekat, de typer av ekonomier som efterfrågar frihandelsavtal med oss – Korea, Asean-länderna, Indien – skulle knappast kunna beskrivas som typiska minst utvecklade länder i världen.

Kader Arif inriktade sig på de så kallade Singaporefrågorna, liksom Harlem Désir själv. Allt som jag kan säga i detta avseende är att om partnerländer beslutar att de önskar diskutera dessa frågor bilateralt med Europeiska unionen som ett medel för att främja sin egen utveckling och skapa ekonomiska förutsättningar för dem, varför borde de inte göra det? Jag anser inte att det är vår uppgift i EU att tala om för utvecklingsländer och tillväxtekonomier att de inte borde ta upp frågor som investering, konkurrens och öppenhet vid offentliga upphandlingar.

En eller två ledamöter har hänvisat till handelsskydd. Daniel Caspary gjorde det i början, och Ignasi Guardans Cambó gjorde det därefter, liksom Tokia Saïfi. Jag har inte en tanke på att avlägsna EU:s rätt att tillgripa antidumpningsåtgärder. Handelspolitiska skyddsinstrument är nödvändiga för att säkerställa rättvis handel där varor har tillverkats med stöd eller där det förekommer snedvridning av priser. Detta bör naturligtvis inte förväxlas med de vanliga fördelarna med låga kostnader inom handeln för många utvecklingsländer. Vårt syfte med att använda handelspolitiska skyddsinstrument är inte att skydda europeisk affärsverksamhet från rättvis konkurrens till låg kostnad.

Det stämmer att jag då och då stöter på dem som försöker använda handelspolitiska skyddsinstrument eftersom de oroar sig för konkurrens, inte för att de vill delta på rättvisa villkor i konkurrensen. Men jag anser att en periodisk granskning gör det möjligt för oss att säkerställa att allmänhetens förtroende för dessa instrument bevaras och att se till att dessa instrument, om det behövs, kan ändras för att återspegla en värld i förändring. Det är allt som vi gör.

Jag skulle vilja återvända till några punkter som har tagits upp. När det gäller frågan om liberalisering av tjänster har jag stor förståelse för Syed Kamalls anmärkning. Ja, vi kommer att se över ett öppnande av marknader inom tjänstesektorn under våra bilaterala förhandlingar om frihandelsavtal, men detta kommer att bli förhandlingar där våra partner kommer att behålla rätten att reglera sina tjänstesektorer och sin rätt att besluta om de vill öppna tjänstesektorer eller inte. Det är upp till dem att besluta om detta. Det ska inte vi påtvinga dem.

Det gläder mig också att en eller två ledamöter har koncentrerat sig på frågan om arbetsvillkor, samt sociala och miljömässiga förhållanden hos våra handelspartner. Jag anser helhjärtat att hållbar utveckling, som snuddar vid alla dessa frågor, även är ett övergripande mål för handelspolitik. En fråga om handel och miljö som vi starkt har drivit i Dohasamtalen, men som vissa länder har motsatt sig, är att sänka avgifterna på miljövaror. Man skulle kunna ta itu med många miljöproblem med hjälp av denna handel. I framtida frihandelsavtal kommer vi också att fortsätta innefatta förpliktelser när det gäller normer på arbetsplatsen.

Ledamöterna känner säkert till att vi möter visst motstånd från våra förhandlingspartner när det gäller dessa villkor. De upplever det inte som ett sätt att höja standarden utan som ett sätt för länderna i den utvecklade världen att utnyttja nya svepskäl för att hålla sina marknader stängda för de varor och tjänster som exporteras från utvecklingsländerna. Så det är viktigt att vi behåller balansen mellan dessa ärenden, och framför allt när det gäller dessa frågor är jag fast övertygad om att vi borde använda de påtryckningar som står till vårt förfogande genom stimulansåtgärder, inte sanktioner.

Både Helmuth Markov och Erika Mann berörde frågan om Europaparlamentets roll. Jag har alltid intresserat mig för och varit engagerad i nära samarbete med Europaparlamentet mot bakgrund av det ramavtal som vi har. Överallt där det är möjligt utvidgar vi vårt deltagande med parlamentet när det gäller handelsfrågor. Det är därför som vi låter parlamentet ta del av förhandlingsdirektiven för frihandelsavtalen på ett helt genomblickbart sätt.

Jag skulle bara vilja ta upp något som Georgios Papastamkos sa. Förutom hans hänvisning till vår strävan efter nollskatter för en överenskommen förteckning över miljövaror, anser och godtar jag att vi behöver undersöka och finna ett sätt för att ta itu med problem när det gäller de som åker snålskjuts på klimatvänlig politik och i samband med Kyotoprotokollet. På lång sikt kommer detta att bli en allt viktigare del i debatten om klimatförändring. Jag anser att det är för tidigt att börja tänka på koldioxidskatter. Enligt min mening finns det oerhört många praktiska och rättsliga svårigheter när det gäller att fullfölja just denna idé. Vi måste vara försiktiga så att klimatvänlig politik och de instrument som vi har utvecklat inte blir instrument för protektionism i framtiden. Jag godtar emellertid fullständigt att det är dags för oss att noggrant se över dessa frågor, eftersom de kommer att bli alltmer relevanta på lång sikt.

Jag skulle vilja tacka alla de ledamöter som har talat och bidragit i så hög grad till denna debatt. Jag ser fram emot ett fortsatt och starkt samarbete mellan mig själv och mina tjänsteavdelningar och parlamentet.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Edit Herczog (PSE), skriftlig. – (HU) Jag gratulerar föredraganden, och vill särskilt välkomna det effektiva samarbetet med min kollega Elisa Ferreira. EU intar en dubbel ståndpunkt i frågan om globaliseringen: å ena sidan är vi de mest aktiva och hängivna anhängarna av utvecklingsländer, eftersom vi tror på demokratins värde samt social och ekonomisk utveckling. Å andra sidan blir vi rädda för utvecklingsländerna så fort som de övergår till att bli ekonomiska konkurrenter och ser dem som ett hot mot vår egen ekonomi, vårt eget välstånd. Ändå är det ohållbart både inom EU och gentemot tredjeländer att den fattigare parten ska vara en partner så länge som den förblir fattigare.

Vi måste komma ihåg att i EU byggdes sociala prestationer på en konjunkturuppgång, och inte tvärtom. Vi kan bara förvänta oss att våra partner når ekonomiskt och socialt välstånd om vi ger dem möjlighet och hjälper dem att öka sina tillgångar. Ändå är det i industriländerna, i EU, som de kan öka sina tillgångar på marknader med stor köpkraft. Om vi stänger våra marknader för dem hindrar vi deras möjligheter till tillväxt.

Detta innebär inte att vi måste ge upp vår egen tillväxt, utan helt enkelt att vi måste förstå: vi kan inte vara mer konkurrenskraftiga än alla andra på alla områden. Under de rådande globala ekonomiska förhållandena är det med vår tekniska utveckling, miljömedvetenhet, intellektuella produkter och tjänster samt nyskapande kompetens som vi kan utmärka oss, och det är på dessa som vi måste bygga vår egen konkurrenskraft.

EU måste komma ihåg att i den globala konkurrensen är den bästa fågelarten gåsen: den kan sjunga, simma och flyga. Den är inte bäst på något av detta, men kan hävda sig på alla dessa områden. Ett exempel att allvarligt begrunda.

7. EU:s handelsrelaterade bistånd (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av David Martin, för utskottet för internationell handel, om ett resolutionsförslag från Europaparlamentet om EU:s handelsrelaterade bistånd (2006/2236(INI) (A6-0088/2007).

  David Martin (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! Innan jag tar upp innehållet i detta betänkande skulle jag vilja tacka mina skuggföredragande för deras samarbete när det gäller förberedandet av betänkandet och i synnerhet tacka kommissionens GD handel och GD utveckling, som, till min stora glädje, har varit mycket ivriga att engagera sig i just denna fråga tillsammans med parlamentet. Jag skulle slutligen vilja tacka Pelayo Castro Zuzuarregui, den av parlamentets tjänstemän som jag samarbetade med när det gäller detta betänkande. Han ska lämna oss ett år – vi hoppas att det bara är ett år! – för att arbeta med Spaniens premiärminister. Jag har samarbetat med honom i samband med detta och ett antal andra betänkanden. Jag har funnit det intellektuellt stimulerande att vara i hans sällskap, och jag önskar honom all välgång.

Innehållsmässigt är handelsrelaterat bistånd ett viktigt redskap för att förbinda utvecklingsländer med den globala ekonomin. Men jag vill i början betona att det inte är en ersättning för utvecklingsrundan från Doha, utan ett komplement till denna. Det är tydligt att det inte räcker med att liberalisera marknader i sig för att ansluta utvecklingsländer till den globala ekonomin. Det är bara att granska erfarenheterna från de senaste 40 åren. De minst utvecklade länderna har upplevt hur deras andel av världshandeln nästan har halverats från 1,9 procent till 1 procent, och detta trots tullsänkningar till följd av Uruguayrundan och andra tullsänkningar, och nyligen har det gjorts insatser som den europeiska projektet ”Allt utom vapen”, som ger tull- och kvotfritt tillträde till utvecklingsländerna. Därför har liberaliseringen i sig själv inte varit tillräcklig för att engagera utvecklingsländer fullständigt i den globala ekonomin, något som jag skulle vilja hävda är viktigt.

Jag instämmer inte i – och jag vill klargöra detta – att handelsrelaterat bistånd i sig självt är ett universalmedel. Men det är helt klart att det nu finns ett växande samförstånd när det gäller de fördelar som det handelsrelaterade biståndet kan ge. Under Världshandelsorganisationens ministermöte i Hongkong i december 2005 fastställdes ett ambitiöst arbetsprogram för handelsrelaterat bistånd och man uppmanade till mer stöd för att hjälpa utvecklingsländer in i den globala ekonomin. Detta följde på José Manuel Barrosos åtagande under G8-toppmötet i Gleneagles att bidra till budgetposten handelrelaterat bistånd med 1 miljard pund sterling av Europeiska unionens pengar och 1 miljard pund sterling från medlemsstaternas pengar.

Samtidigt som allt detta är högst välkommet och framstod som ganska dramatiskt när det tillkännagavs måste vi inse att höjningarna i själva verket är rätt så modesta: Europeiska unionens bidrag kommer att öka från en grund som för närvarande ligger på omkring 850 miljoner euro till 1 miljard euro, medan medlemsstaterna – om de håller sitt ord – kommer att gå från 300 miljoner till 1 miljard euro.

I oktober förra året uppmanade rådet (allmänna frågor) till en handelsstrategi för att kartlägga hur vi uppfyller dessa löften. I mitt betänkande anges några av de nyckelpunkter som jag hoppas att vi kommer att få se i strategin. För det första, när det gäller räckvidden för det handelsrelaterade biståndet vill jag att de åtgärder som hör samman med Barrosos miljard ska vidtas inom ramen för den befintliga grunden, som består av två kategorier: den ena är handelspolitik och den andra handelsutveckling. Jag välkomnar emellertid att Världshandelsorganisationens arbetsgrupp har lagt till ytterligare tre kategorier: handelsrelaterad justering, handelsrelaterad infrastruktur och produktionskapacitet. Detta är viktiga aspekter på programmet för det handelsrelaterade biståndet, och jag hoppas att ytterligare medel kan påträffas för att stödja utvecklingsländerna när det gäller att ta itu med sådana frågor som att fasa ut preferenser, minskningar av statliga intäkter till följd av att tullsatserna sänks, eller hjälpa till att anpassa sig till nya konkurrenskraftiga påtryckningar på grund av regionalisering, som avtalen om ekonomiskt partnerskap.

I mitt betänkande hävdar jag att handelsrelaterat bistånd borde vara styrt av efterfrågan, och länderna själva borde vara ansvariga. Mot denna bakgrund borde Världshandelsorganisationens förstärkta integrerade ram utgöra det viktigaste diagnostiska redskapet för utvecklingsländerna och hjälpa dem att identifiera var det handelsrelaterade biståndet kan skapa de största fördelarna. I utvecklingsländerna måste vi alltid se till att den privata sektorn och civilsamhället deltar i processen. Samtidigt som handelsrelaterat bistånd utan tvivel utgör en annan strategi för allmänt utvecklingsstöd borde det, enligt min mening, grundas på samma grundläggande principer om fattigdomsbekämpande och hållbar utveckling, och vår viktigaste referenspunkt borde förbli millennieutvecklingsmålen.

Det gläder mig att mycket av det som vi uppmanade till i detta betänkande återspeglades i kommissionens meddelande som offentliggjordes i april, och jag vill gärna tro, kanske är jag naiv, att det utgjorde en del av det intensiva samspelet mellan kommissionens generaldirektorat och Europaparlamentet. Jag hoppas att det också kommer att återspeglas i strategidokumentet, när den slutliga gemensamma handelsstrategin för EU antas i sommar.

Jag har i mitt betänkande i dag krävt återrapportering till parlamentet vartannat år, så att vi kan kontrollera att medlemsstaterna och kommissionen har hållit sitt ord både vad gäller det utlovade stödets kvalitet och kvantitet. Alla institutioner har hittills visat sig villiga att gemensamt genomföra det som jag anser är en viktig strategi, som kan utgöra ett viktigt, om än modest, bidrag till att ansluta de fattigaste länderna i världen till det internationella handelssystemet.

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka föredraganden, David Martin, för det som jag anser vara ett mycket rikt betänkande om handelsrelaterat bistånd. Det gläder mig mycket att han har hänvisat till millennieutvecklingsmålen, eftersom de utgör våra vägledande idéer och målsättningar. Jag instämmer med honom om att frihandel, även om det är ett nödvändigt villkor för utveckling, inte är en trollstav, precis som jag instämmer med honom om att handelsrelaterat bistånd, samtidigt som det är en nödvändig del i en utvecklingsstrategi, inte är ett universalmedel.

Jag anser att man i detta betänkande uttrycker ett mycket starkt engagemang för programmet för handelsrelaterat bistånd, som jag delar till fullo. Jag har också läst de mycket användbara förslagen och vägledningen när det gäller innehållet i EU:s gemensamma strategi för handelsrelaterat stöd, något som jag är mycket tacksam för. Dessutom välkomnar jag parlamentets engagemang i denna process.

Sedan 2005 har Europaparlamentet, rådet och kommissionen utvecklat en tydlig gemensam vision om de huvudsakliga principerna för handelsrelaterat bistånd. Vi instämmer alla i att handel kan vara en viktig katalysator för tillväxt och fattigdomsbekämpande i utvecklingsländer, men den framgångsrika integreringen av utvecklingsländer i det internationella handelssystemet kräver mer än bättre marknadstillträde och stärkta internationella regler. I detta avseende påminner slutsatserna från rådet (allmänna frågor) som hölls den 14–15 maj i år om den avgörande roll som det handelsrelaterade biståndet spelar.

Den utmaning som vi nu står inför är att genomföra dessa principer mot bakgrund av EU:s strategi om handelsrelaterat bistånd, som kommissionen och medlemsstaterna gemensamt arbetar med. Genom denna strategi borde en färdplan fastställas som uppfyller våra ekonomiska löften, ger vägledning för att förbättra effektiviteten för vårt stöd, tillhandahåller en ram för övervakning av och rapportering om handelsrelaterat bistånd, och tar upp kommissionens och medlemsstaternas kapacitet att ge handelsrelaterat bistånd. Strategin kommer att vara färdig i oktober i år och kommer sedan att läggas fram i samband med Världshandelsorganisationens granskning av handelsrelaterat bistånd, så detta parlamentariska betänkande kommer oerhört lägligt.

Jag skulle vilja beröra några särskilda bekymmer som togs upp i betänkandet, och först av allt frågan om att utvidga det handelsrelaterade biståndet i förhållande till EU:s ekonomiska löften. Låt mig betona att trovärdigheten för våra löften är av stor vikt och göra det kristallklart att det inte kommer att ske några ändringar när det gäller våra löftens omfattning. Det mål som innebär 2 miljarder euro står fortsättningsvis kvar i samband med kategorierna handelspolitik och handelsutveckling.

Jag fäster stor vikt vid det utvidgade programmet för handelsrelaterat bistånd, som inbegriper att bygga produktiv kapacitet bortom handelsutveckling, infrastruktur och anpassningsstöd. För dessa områden, som är mycket kapitalintensiva, behöver vi tydliga politiska åtaganden för att kunna göra mer, men låt mig åter betona att dessa ansträngningar inte kommer att beräknas i förhållande till våra ekonomiska löften.

När det gäller bristen på ytterligare anslag till Europeiska utvecklingsfondens finansiering av AVS-länder skulle det glädja oss att göra mer, men kommissionen beslutar inte om budgeten för Europeiska utvecklingsfonden. Det gör EU:s medlemsstater. Det finns bara begränsade undantag, och dessa godkänns också av medlemsstaterna och är avsedda för mycket särskilda ändamål, såsom anpassning till följd av sockerreformen.

När det gäller den integrerade ramen gläder det mig att kunna bekräfta det som jag tillkännagav i Hongkong. Kommissionen är beredd att anslå 10 miljoner euro under de två första åren till den multilaterala delen av den stärkta integrerade ramen. Utöver detta kommer kommissionen att komplettera den multilaterala öppningen med avsevärd finansiering på bilateral och regional nivå för att genomföra verksamhet som fastställts genom den integrerade ramen och prioriterats av de respektive parternas regeringar. Vi kommer också att tillhandahålla mänskliga resurser och kompetens på området för att bidra till att den integrerade ramen ska fungera bättre.

Frågan om anpassningsstöd belyses med rätta i betänkandet. Jag instämmer dock inte i att förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap förtjänar att nämnas i detta sammanhang. Anpassningsstöd är relevant i förhållande till alla yttre handelschocker. De kan uppstå till följd av handelsförhandlingar, men de kan också vara ett resultat av unilaterala reformer, som i fallet med socker. Oavsett resultatet av förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap kommer genomförandet av AVS-parternas åtaganden att fasas in under en mycket lång period, och detta kommer att underlätta anpassningen och fastställandet av de krav som vi måste uppfylla.

Slutligen noterade vi er begäran att se över Internationella valutafondens mekanism för handelsintegrering som en del av EU:s strategi för handelsrelaterat bistånd. Vi anser att det är lämpligare att ta upp detta i samarbete med andra internationella givare, till exempel som en del av Världshandelsorganisationens granskning av det globala handelsbiståndet.

Låt mig åter uttrycka min djupa uppskattning av parlamentets politiska stöd till handelsrelaterat bistånd, liksom vår villighet att samarbeta med Europaparlamentet för att göra ytterligare framsteg, och jag se fram emot att göra detta.

  Margrietus van den Berg (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. – (NL) Herr talman! Kommissionsledamoten gjorde rätt i att framhålla den omfattning i vilken handel och utvecklingssamarbete är sammanflätade. Om vi vill nå millenniemålen före 2015 måste bistånd och handel – som de faktiskt kan – komplettera varandra.

Utvecklingsländerna behöver vår hjälp för att ytterligare utveckla sina regionala marknader, och en förbättring av ursprungsreglerna måste prioriteras om de ska göra det. EU och utvecklingspartner måste slå sig ihop i ett försök att lokalisera en arbetsgrupp för utveckling, en arbetsgrupp som kan utvidga denna uppbyggnad av lokala marknader.

Denna arbetsgrupp borde bestå av experter på områdena handel och utvecklingspolitik, och den skulle kunna hjälpa till att utveckla och genomföra särskilda åtgärder som förbättrar handeln. Mot denna bakgrund borde vi tänka i linje med alternativa skatteintäkter, förstärkning av produktionskapaciteten och standardisering och inrättandet av en gemensam yttre gränskontroll. I synnerhet borde mänskliga resurser utvecklas ytterligare. Praktiskt bistånd av detta slag skulle utgöra en verklig hjälp när det gäller att få i gång de lokala marknaderna och den ömsesidiga handeln. När det gäller den stora infrastrukturen tänkte vi att Europeiska investeringsbanken var ett bättre kort att satsa på.

Detta handelsspecifika bistånd borde dock inte komma ur våra fickor; det skulle alltså inte finansieras genom den befintliga utvecklingsbudgeten. Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet vill nu se att nya medel görs tillgängliga för detta, för annars kommer det att finnas färre medel tillgängliga för att uppnå millenniemålen, som när allt kommer omkring är det viktigaste målet som kommissionsledamoten för ett ögonblick sedan vädjade om ett 100-procentigt stöd för, och i detta avseende skulle vi vilja önska honom lycka till.

  Maria Martens, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi stödde länge utvecklingsländerna på alla möjliga områden, förutom handelsområdet. Delvis till följd av detta har länder och deras ekonomier länge förblivit bidragsberoende.

Det visar sig att ekonomisk tillväxt är oumbärlig för att effektivt bekämpa fattigdom. De enorma framsteg som länder i Asien har gjort bevisar detta; Korea är ett utmärkt exempel. Gradvis upptäcker vi att handel erbjuder ofantliga möjligheter för den ekonomiska tillväxten i fattiga länder.

Undantagslöst saknar utvecklingsländerna fortfarande rätt infrastruktur för att kunna verka på den globala marknaden. Det är därför som dessa länder behöver vårt stöd, och det är här som det handelspolitiska biståndet kommer in, vars syfte är att möjliggöra för utvecklingsländer att fungera på den internationella marknaden. Tack vare handelspolitiskt bistånd kan länder bland annat förbättra reglerna på områden som är knutna till handel, som skatter och tullar, och försöka förbättra vägnätet och vattenvägar, bekämpa bedrägeri och korruption, och både förbättra produktionskapaciteten och diversifiera. När allt kommer omkring är många länder beroende av en enda jordbruksprodukt. Diversifiering av produkter skapar en mer stabil ekonomi.

Det är också nödvändigt att öka kapaciteten för att utbilda duktiga förhandlare. Jag välkomnar detta initiativ till handelspolitiskt bistånd, eftersom det erbjuder fattiga länder stöd för att stärka deras ekonomier och öka deras oberoende.

Det har redan sagts, handelspolitiskt bistånd är inte ett universalmedel för utveckling, utan ett nödvändigt verktyg för att göra det möjligt för utvecklingsländer att utnyttja den internationella marknaden. Mina gratulationer till David Martin, föredraganden, till betänkandet och även tack till honom för hans goda samarbete, som har lett till att det betänkande som ligger framför oss inte bara är sunt till sitt innehåll, utan också åtnjuter ett brett stöd.

För att göra detta instrument effektivt skulle jag vilja be kommissionen om ett ordentligt arbetsprogram – ett program som är både genomförbart och realistiskt – och om gott samarbete med medlemsstaterna.

  Sajjad Karim, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att tacka föredraganden för hans sätt att ta itu med detta betänkande. Som alltid har David Martin varit öppen och villig att göra kompromisser med kolleger, och han har utarbetat ett betänkande som är ett bevis på ett verkligt samförstånd inom utskottet för internationell handel. Samtidigt, och efter att skuggföredragandena har bett oss att inte lägga fram ändringsförslag vid plenarsammanträdet för att bevara andan i detta samförstånd, skulle det ha varit respektfullt av PSE-gruppen att hålla sig till denna överenskommelse. Trots detta anser jag att vi har gjort tillräckligt för att se till att samförståndet kommer att hålla genom hela plenarsammanträdet.

Jag blev överraskad av den djupa gemensam grund som finns mellan oss när det gäller den avgörande frågan om EU:s handelsrelaterade bistånd. G8-toppmötet i Gleneagles, där kommissionen och EU:s regeringar båda utlovade 1 miljard euro till världens fattigaste folk, föregicks av en stor folklig kampanj. I marscher för ”förpassa fattigdomen till historien”, Live Aid-konserter och andra insatser, gjorde miljontals människor sina röster hörda. De är arga, och det med rätta, över orättvisa handelsregler och högst skyddade marknader som motarbetar dem som lever i fattigdom, och de brinner för behovet av förändring. Om vi ska bygga vidare på den enastående mobiliseringen av den allmänna opinionen måste påtryckningarna fortsätta på alla nivåer, inrikes och internationellt.

Den centrala frågan är om det finns politisk vilja att driva på denna förändring. Genom handelsrelaterat bistånd måste vi se till att de fattigaste nationerna har möjlighet att dra nytta av ökad avreglering av handel, effektiva tullförvaltningar, bättre infrastruktur, skattesystem som inte beror på import och exporttullar och åtgärder mot korruption för att se till att pengarna når de människor som har förtjänat dem.

Slutligen kommer vi att inte att bli dömda efter hur mycket vi lovat, utan efter hur mycket som vi har genomfört. Löften om hjälp är alltid enklare att ge än att hålla. Vi känner alltför väl till den dubbla redovisningen och tricks med ommärkning som innebär att alla löften återanvänds som nya pengar.

EU:s handelsrelaterade biståndspaket har en unik uppgift, och det är att säkerställa hållbar utveckling, tillväxt och välstånd i utvecklingsvärlden. Som sådant måste det vara nya pengar förutom befintliga åtaganden och tendenser, och de får inte tillkomma på bekostnad av pengar som redan är öronmärkta för andra nödvändiga utvecklingsprojekt som hälsovård och utbildning.

Samtidigt som det handelsrelaterade biståndet är en långsiktig drivkraft för utveckling måste det förbli centralt för EU:s internationella utvecklingspolitik att uppfylla kortsiktiga mål, som millennieutvecklingsmålen. Även där måste vi göra bättre ifrån oss: några 50 miljarder US-dollar per år snarare än det befintliga åtagandet under en femårsperiod. Om det krävs hållbar politik för att genomföra handelsrelaterat bistånd, så behövs det politiskt mod för att se till att vi genomför millenniemålen i Afrika söder om Sahara.

Biståndsarbete fungerar bäst när det genomförs en gemensam uppsättning mål som givaren och mottagaren har kommit överens om tillsammans. Vi måste koncentrera oss på att finna lösningar som bäst passar ett lands behov. Detta innebär att tillmötesgå civilsamhällets och den privata sektorns krav. Från parlamentets sida har vi redan använt allt vårt inflytande när det gäller folkrörelsen för rättvisemärkt.

Om vi ska hjälpa till att minska fattigdomen som de lever i behöver vi mekanismer för att se till att stöd når de människor som behöver det mest. Detta betänkande förser kommissionen med vissa tydliga och rimliga riktlinjer för att uppnå detta. Det är upp till er, herr kommissionsledamot, att genomföra dem.

  Frithjof Schmidt, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Även vi vill tacka David Martin för det goda arbete som han har gjort, och jag skulle vilja börja med en positiv politisk utveckling. Det är bra att det ansvariga rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 15 maj erkände att sänkningar av tullavgifterna utgjorde enorma ingrepp i många utvecklingsländers statsinkomster, och det är bra att det betonade behovet och nödvändigheten av kompensationsutbetalningar för att ta itu med detta. Om rådet inte hade gjort det skulle vi riskera att vår handelspolitik hade kunnat få all utvecklingspolitik i de berörda länderna att snabbt kollapsa.

Det är absolut nödvändigt att vi gör något åt detta, men för att göra det behöver vi ytterligare finansiering som inte kan ställas mot medel för utvecklingsbistånd, om vi vill nå millennieutvecklingsmålen. Vi måste undvika att det inträffar en slags ”förskjutningseffekt”, att vi rör oss bort från kampen mot fattigdom och från kampanjen för millenniemålen mot ett exportfrämjande.

Detta skulle vara en missuppfattad tendens som skulle kunna utlösas av tillskottet av dessa två miljarder i brist på medveten politisk handling från vår sida för att motarbeta det. När det gäller utvecklingsstrategi prioriteras för det mesta stabiliseringen av lokala marknader innan man förbereder de mest utsatta och fattigaste länderna på att bli exportörer. Det som har betydelse är att vår politik förblir konstant. ”Handelsrelaterat bistånd” får inte sättas i relation till kampen mot fattigdom, och följaktligen krävs det ytterligare medel för att finansiera det. Det är i detta avseende som jag verkligen är intresserad av att få veta från vilken budgetpost som pengarna ska tas. Dessutom får ”handelsrelaterat bistånd” inte tillåtas spelas någon roll när det gäller att underminera stabiliseringen av lokala marknader, som måste vara kärnan i alla utvecklingsstrategier.

Detta är kommissionens uppgift när det gäller att omsätta det omfattande begreppet ”handelsrelaterat bistånd” i handling, och jag vädjar till er, herr kommissionsledamot, att ni särskilt uppmärksammar dessa aspekter.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr föredragande! Låt mig lägga fram följande fråga. Varför behövs handelsrelaterat bistånd? Svaret är för att handeln spelar en betydelsefull roll. Jag vill nu framföra några iakttagelser.

Sund handel har under århundraden sammanfört människor utan negativa följder för deras identitet, värderingar eller socialt och politiskt liv. EU måste finna jämbördiga partner på denna arena, bland de stora aktörerna och, framför allt, bland de mindre. Handeln måste styras av tydliga regler som gynnar båda sidor. ”En fri och rättvis handel” är en slogan som vi borde anta.

En rättvis handel är inte möjlig utan tillhörande infrastruktur och utan överenskommelser, som t.ex. de som nåtts inom ramen för WTO. Vi måste utarbeta relevanta riktlinjer som är tillämpliga på hela producent- och konsumentkedjan.

Vi får inte glömma att handelsstöd också innebär att stödja de av våra egna sektorer som är hotade, som t.ex. sektorerna för socker och bär.

Dessutom bör vi stödja gränsöverskridande utbyten mellan unionen och dess grannländer, som exempelvis Ukraina.

På global nivå är situationen för utbyte så skiftande att det krävs en standardisering. Alla medborgare måste också informeras om dessa normer. Därför bör ett biståndsprogram utvecklas, där man stödjer sig på Europas historiska erfarenhet och den rikedom som Europas tillhandahållande av varor, tjänster och expertis utgör. Dessutom bör finansiering av programmet tillhandahållas. Finansieringen behöver inte vara omfattande, men den är nödvändig.

Jag vill som jämförelse påpeka att man med en sund handel kan göra mer än att bara höja levnadsstandarden, i synnerhet i fattiga länder, som står i fokus här. Sund handel kan också leda till mer fredliga lösningar på globala konflikter.

Avslutningsvis vill jag nämna en analys av det mer anekdotiska slaget, nämligen att Ryanair gör mer för att bidra till ett gemensamt Europa än vissa EU-institutioner, eftersom man för människor närmare varandra. På samma sätt gör en fri och rättvis handel mer för att bidra till integration och välbefinnande för människor på den här planeten än tvivelaktiga politiska beslut, i synnerhet i fattiga länder.

Handeln får världen att fungera. EU bör främja den sorts handel som beskrivs här, och det är kommissionsledamotens uppgift att se till att man gör det.

  Gianluca Susta (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det kan inte ha undgått någon här i kammaren eller i Europeiska unionens ekonomiska och produktiva värld att ett utökat handelsrelaterat bistånd skulle kunna bidra till en friare och samtidigt mer rättvis och bättre kontrollerad utveckling av marknaden.

Om EU vill fortsätta att vara den ekonomiska stormakten i världen och området med störst frihet och minst social ojämlikhet, samtidigt som man gynnas av den hjälp som man alltid har fått och fortsätter att få av parlamentet, måste man inte bara hjälpa till att utveckla möjligheten i utvecklingsländer att främja utländsk handel trots den olyckliga, kännbara bristen på konkurrenskraft på världsmarknaderna, utan också utöka det handelsrelaterade biståndet med vetskapen att avreglering och bistånd inte är åtgärder som utesluter varandra.

I detta sammanhang räcker inte det inte betydelselösa beloppet 2 miljarder euro till. Vi måste klargöra konceptet med själva det handelsrelaterade biståndet genom att godkänna de slutsatser som WTO:s arbetsgrupp för handelsrelaterat bistånd presenterat i fråga om kapitaliseringsprojekt och genom att i så hög grad som möjligt integrera utvecklingspolitiken och den faktiska handelspolitiken enligt integrationsramen, inte minst för att minska fattigdomen.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Det har talats mycket inom Europeiska unionen om ett balanserat multilateralt handelssystem och om att som ett resultat göra det möjligt för utvecklingsländer att delta i handeln och få del av fördelarna.

Detta engagemang har emellertid inte åtföljts av någon förbättring när det gäller situationen för de minst utvecklade länderna. Fallet är det motsatta. Under de senaste 40 åren har dessa länders deltagande i världshandeln nästan halverats, med en nedgång från 1,9 procent till 1 procent. Stora, mäktiga affärskedjor har också varit orsaken till mindre handlares fall och till att vinsten har förts ut ur de mindre utvecklade länderna. Så mycket är helt uppenbart. Detta visar tydligt på att globaliseringen och avregleringen av handeln tjänar till att koncentrera kapitalet i starkare länder och till att öka fattigdomen i mindre utvecklade länder.

Under de senaste åren har vi kunnat iaktta en ny strategi för handel från Europeiska unionens sida. Denna strategi karakteriseras av en önskan att exportera industriprodukter på bekostnad av jordbruksprodukter. Detta leder gradvis till en förlust i fråga om livsmedelssäkerhet för unionen i allmänhet och för de nya medlemsstaterna i synnerhet. Därför är det nödvändigt att Europeiska unionen antar en ny strategi för internationell handel och vidtar åtgärder för genomförande av nationella strategier för handelsutveckling.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Det råder ingen som helst tvekan om att handelsrelaterat bistånd är ett mycket betydelsefullt initiativ. Det bidrar till en mer fullständig och effektiv integration av utvecklingsländerna, i synnerhet de mindre utvecklade länderna, i det multilaterala handelssystemet.

Som vi har hört är handel inte något universalmedel för utveckling. Men den kan stärka den ekonomiska och allmänna utvecklingen i de länder som gynnas.

Den särskilda och differentierade behandlingen av utvecklingsländer inom ramen för WTO är nödvändig till viss grad, i synnerhet i fråga om de mindre utvecklade länderna. Det bör dock påpekas att ersättningen för multilaterala åtaganden och efterlevnaden av WTO-bestämmelserna uppmuntrar till en reform som kommer att visa sig gynna utvecklingsländerna själva.

Det gradvisa öppnandet av deras marknader och en utåtriktad ekonomisk politik och handelspolitik bidrar till att stärka deras konkurrenskraft genom att tillåta överföring av teknologi och expertis.

Utvecklingsländerna verkar dock vara extremt motvilliga att hörsamma kraven vid multilaterala förhandlingar på att de ska öppna sina marknader. Av den anledningen är det handelsrelaterade biståndet betydelsefullt för att uppmuntra dessa länder att uppfylla nya skyldigheter och att tillämpa multilaterala handelsbestämmelser för att minska kostnaden för anpassning till reformer och för ett mer effektivt införlivande av handeln i deras utrikespolitik.

Det är helt självklart att det handelsrelaterade biståndet måste kombineras med en lämplig intern politik i utvecklingsländerna, så att resultatet maximeras. Europeiska unionen uppmanas att spela en framträdande roll i denna strävan för att utarbeta ett effektivt, samordnat och målinriktat program för handelsrelaterat bistånd.

Avslutningsvis vill jag gratulera kommissionsledamot Peter Mandelson till att ha stött detta initiativ och till att ha sammanbundit de yttre aspekterna av konkurrenskraften med de inre initiativen till förmån för konkurrenskraften inom EU:s ekonomi, vilket var ämnet i vår förra debatt.

  Arūnas Degutis (ALDE). – (LT) Först och främst vill jag gratulera medlemsstaterna och kommissionen till att ha åtagit sig att öka de medel som anslås till handelsrelaterat bistånd till två miljarder euro från och med 2010. Detta är ett seriöst åtagande, och det kommer att krävas en hög grad av samordning för att genomföra det.

För att uppnå detta mål är en gemensam strategi för Europeiska unionen nödvändig, och i den måste det sätt som det angivna målet ska uppnås på fastställas. Jag gratulerar också utskottet för internationell handel till dess lägliga betänkande, i vilket utskottet presenterat parlamentets åsikter vad gäller den komplexa frågan om handelsrelaterat bistånd. Jag stöder förslaget att kommissionen ska överlämna en rapport till parlamentet två gånger om året. Denna rapport bör innehålla en bedömning av utvecklingen när det gäller EU:s beviljande av handelsrelaterat bistånd.

Även om de åtaganden jag nämnde har gjorts av olika länder, enligt den traditionella definition av handelsrelaterat bistånd som fastställts av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, finns det i framtiden behov av att se närmare på WTO:s slutsatser och den utvidgning av denna definition till att inbegripa ”handelsrelaterad infrastruktur” och ”uppbyggande av produktiv kapacitet” som föreslagits.

  Tokia Saïfi (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Europeiska unionen visar i dag ett ambitiöst engagemang i fråga om utveckling.

Jag välkomnar detta, eftersom det finns ett akut behov av att hjälpa utvecklingsländer att minska fattigdomen, att uppnå millennieutvecklingsmålen och att dra fördel av den hållbara ekonomiska tillväxten. Låt oss därför hoppas och be att dessa mål omvandlas till konkreta och effektiva åtgärder.

I detta sammanhang kan vi inte annat än välkomna de åtaganden som gjorts för att öka det handelsrelaterade biståndet. Jag vill belysa vissa punkter som berättigar detta instruments grundläggande natur. Detta instrument uppfyller för det första kravet på konsekvens, som måste styra EU:s externa åtgärder: genom att koppla samman de olika områdena av sina externa åtgärder följer Europeiska unionen två principer, principen att stifta bättre lagar och principen att öka effektiviteten av sitt bistånd. Med detta instrument tar man också itu med den verklighet som kännetecknar det multilaterala handelssystemet genom att hjälpa utvecklingsländer och de minst utvecklade länderna att dra nytta av de fördelar som följer av marknadstillträde.

Slutligen bidrar detta instrument till genomförande av handelsavtal. Exempel på sådana är WTO-avtalen och avtalen om ekonomiskt partnerskap. Handelsrelaterat bistånd bidrar alltså till att göra den internationella handeln till ett instrument för att minska fattigdomen genom ekonomisk utveckling.

Slutligen måste det handelsrelaterade biståndet, om det ska vara effektivt, täcka ett flertal akuta behov: det måste åtföljas av praktiska åtaganden, inte minst sådana som främjar tekniskt stöd. Genomförandet måste kontrolleras och övervakas, och det lokala ägarskapet och den resultatfokuserade förvaltningen måste stärkas. Detta är nödvändigt om det handelsrelaterade biståndet ska kunna göra det möjligt för utvecklingsländer att utnyttja de fördelar som kommer av det multilaterala handelssystemet och skaffa sig resurser till att faktiskt öka sin förmåga på arenan för handel. Vi måste följaktligen uppmana alla berörda parter att inte minska ansträngningarna, så att det handelsrelaterade biståndet kan leda till de tänkta fördelarna.

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag skulle vilja välkomna och lovorda alla de som har talat om denna fråga denna förmiddag. Jag invänder inte mot någon av de som har bidragit. Jag håller till exempel med Giorgios Papastamkos, som sa att det är mycket viktigt att vi lyckas genomföra omfattande åtgärder som understöds ordentligt med hjälp av adekvata medel som också gör det möjligt för utvecklingsländer att anpassa sig till dessa reformer, när vi genomför vår egen handels- och reformpolitik. Jag instämmer med Tokia Saïfi om att detta måste vara en resultatstyrd process, och det är därför som jag fäster vikt vid lämplig rapportering som en del av en pelare för effektiv övervakning av handelsrelaterat stöd och rapportering, både när det gäller det som vi gör inom EU och i förhållande till Världshandelsorganisationen.

Om jag ändå får svara på bara två saker: för det första för er som har ifrågasatt om det handlar om dubbel redovisning, penningtvätt, att råna Peter för att betala Paul eller råna Paul för att betala Peter (vilket kanske är att föredra!) – i själva verket är det ingenting av detta som sker. Enligt vår åsikt borde handelsrelaterat bistånd aldrig innebära mindre stöd till andra sektorer. Ökningarna av handelsrelaterat bistånd för både kommissionen och medlemsstaterna är mindre än de totala ökningarna av budgeten för det offentliga utvecklingsbiståndet. Det finns därför ingen anledning att omfördela resurser från andra sektorer för att uppfylla löftena om handelsrelaterat bistånd.

För det andra tog en eller två av ledamöterna upp frågan om rättvis handel. Enligt min åsikt borde vår strategi bekräfta fullt stöd för all verksamhet som omfattar den privata sektorn – särskilt små och medelstora företag – och civilsamhället för att se till att det handelsrelaterade biståndet förenklar skapandet av och tillväxten för företag så de kan konkurrera på internationella marknader, exempelvis frivilliga initiativ som rättvis handel, miljömärkning och normer för jämförbara företagsupplägg. I strategin skulle man också kunna ta upp sammanhörande frågor om arbetsmarknad och social anpassning samt Internationella arbetsorganisationens viktigaste arbetsnormer.

Slutligen anser jag att Max van den Bergs påpekande om ursprungsregler, förbättring och förenkling av dem är mycket viktigt. Det är något som jag, tillsammans med mina kolleger i kommissionen, har inriktat mig på, men där jag hittills inte nått så stora framsteg som jag skulle ha önskat, och vi måste skynda på.

Allra sist anser jag att Alyn Schmidt gjorde några viktiga inlägg om handelrelaterat bistånd och dess tänkbara påverkan på lokala marknader, och jag ska verkligen begrunda dessa. Men jag skulle åter vilja tacka David Martin för det som var ett utmärkt och välkommet betänkande.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

  Talmannen. Kommissionsledamot Peter Mandelsons tal får avsluta debatten.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

8. Avtal om ekonomiskt partnerskap (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Robert Sturdy, för utskottet för internationell handel, om avtal om ekonomiskt partnerskap (2005/2246(INI)) (A6-0084/2007).

  Robert Sturdy (PPE-DE) , föredragande. – (EN) Herr talman! Detta är ett mycket betydelsefullt betänkande. Kommissionen, inklusive kommissionsledamoten själv, och jag har haft ett mycket nära samarbete. I betänkandet betonas komplexiteten i att inrätta ett preliminärt program för handelsförbindelser mellan EU och AVS-länderna, två mycket olika och i hög grad ojämna grupper som har som gemensamt mål att stärka handeln som ett medel för verklig utveckling. Även om detta kan låta idealistiskt så har jag fått stort stöd från såväl kommissionen som AVS-regionernas företrädare, och trots den stora oro som icke-statliga organisationer och politiska grupper har gett uttryck för förblir de och jag, och kommissionen också är jag övertygad om, optimistiska.

Förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap har gått mycket långsamt på grund av de motstridiga åsikterna i en rad frågor, däribland regional integration, identifiering av känsliga produkter och förberedande av konkreta och detaljerade förslag till stöd relaterat till avtal om ekonomiskt partnerskap. AVS har ombetts att göra en hel del saker, och alltför ofta har den interinstitutionella infrastrukturen och bristen på kapacitet väckt frågor om huruvida dessa förslag kommer att bidra till utvecklingen på det sätt de önskar.

Tidsfristen januari 2008 är naturligtvis det som gör detta år så betydelsefullt för förhandlingarna. Tiden håller på att rinna ut. De förhandlande parterna måste trycka på för att uppnå en uppgörelse rörande avtal om ekonomiskt partnerskap som är fördelaktig för båda parter och som kommer att hjälpa AVS-länderna att utvecklas och fungera som stöd åt internationella handelsförbindelser. Om några regioner skulle behöva mer tid anser jag att det ankommer på båda parter att försöka se till att exporten från AVS till EU inte drabbas. Detta borde vara målet, inte att diskutera möjligheten till ytterligare ett WTO-undantag, även om jag uppskattar att kommissionen fortsätter att fokusera på att klara tidsfristen. Jag vill dock mycket gärna veta vilka bestämmelser som har fastställts för de regioner som vi inte når någon överenskommelse med.

I mitt betänkande görs ett antal rekommendationer: förenklade, liberaliserade och flexiblare ursprungsregler, fullständigt tullfritt och kvotfritt marknadstillträde för AVS, funktionella garantier, tvistlösning och övervakningsmekanismer med tydliga bestämmelser och en verklig behörighet att agera vid fall av förändringar till följd av att förhandlingarna haft en skadlig inverkan på sektorer inom AVS-ekonomier. Dessa är de positiva aspekterna, och de måste utformas korrekt i förhandlingarna. Vi måste veta hur dessa mekanismer kommer att fungera, och bygga upp tillit och se till att Europa kommer att vara lika villigt att genomföra dessa mekanismer som AVS-länderna.

Vi har kommit fram till att det behövs ett större engagemang från AVS-ländernas sida än vad som har visats under förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap ska kunna slutföras på ett framgångsrikt sätt. Endast ett sant partnerskap kan säkerställa att dessa avtal blir gynnsamma för alla parter. I den officiella granskningen av avtalen om ekonomiskt partnerskap, som skulle ha slutförts i december förra året, lyckas man inte tillhandahålla någon fullständig och heltäckande rapport om läget i förhandlingarna. Detta är långt ifrån uppmuntrande, och jag undrar hur stor betydelse det kommer få vid det faktiska undertecknandet.

Det står klart att det kommer att behövas ytterligare resurser för att följderna av den förändring som inleds i och med avtalen om ekonomiskt partnerskap ska kunna hanteras. Upptrappningen av underlättandet av handeln, den tekniska assistansen och stödet för att hjälpa AVS-producenter att uppfylla EU:s normer måste vara tillräckligt omfattande för att väga upp förluster av tullintäkter och för att hjälpa AVS-länderna att dra fördel av marknadstillträdet. Detta kräver först och främst större ansträngningar för att garantera att medel som redan utlovats spenderas på ett lämpligt och effektivt sätt. EU måste hållas ansvarigt för allt sitt utvecklingsstöd och måste, tillsammans med AVS, sätta upp tydliga mål som stimulerar AVS-ländernas konkurrenskraft och tillväxt.

Avtalen om ekonomiskt partnerskap spelar en mycket viktig roll som instrument för utvecklingen, och de representerar, om de utformas på rätt sätt, ett tillfälle att ge nytt liv åt handelsförbindelserna mellan AVS och EU, främja ekonomisk diversifiering och regional integration samt minska fattigdomen i AVS-länderna.

Jag sa i mitt tal att EU måste hållas ansvarigt. Detta är skattebetalarnas pengar, och en demokratisk ansvarsskyldighet är av betydelse för oss alla, och den är nödvändig. Vi har i många avseenden misslyckats med att hjälpa AVS-länderna. Nu tror jag att vi har en riktig chans att göra något som verkligen kommer att göra skillnad, förutsatt att de vill ha det så.

Nu måste jag tyvärr lämna er och åka tillbaka, av personliga skäl. Jag har arbetat mycket nära kommissionen och kommissionsledamoten. Jag anser att vi har varit ense, och jag skulle vilja ta tillfället i akt att tacka dem. Jag hoppas att vi kan fortsätta att arbeta på det sättet.

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag anser att detta betänkande är mycket konstruktivt, mycket realistiskt och mycket välkommet.

Som jag sa tidigare i år i utskottet för internationell handel är Robert Sturdys betänkande ett bidrag som hjälper oss att på nytt ta itu med de utmaningar som vi står inför i dessa svåra, tidspressade samtal. Ja, förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap har gått långsamt – oförsvarbart långsamt, uppriktigt sagt. Men vi måste samtidigt inse att dessa avtal är nya, nyskapande och ambitiösa. Människor blir alltid osäkra när det handlar om förändring, och därför vill vi gå försiktigt tillväga. Vi måste balansera nödvändigheten för oss att slutföra dessa förhandlingar i tid med nödvändigheten att respektera andras osäkerhet.

Jag instämmer helt i betänkandets utgångspunkt, att förhandlingarna, om de utformas på rätt sätt, är ett tillfälle att ge nytt liv åt handelsförbindelserna mellan AVS och EU. Jag skulle faktiskt vilja säga att de är vår enda verkliga möjlighet att sätta stopp för att AVS-ländernas handel faller ännu längre ned i det behov av uppsving och den minskade mångfald som har betecknat AVS-ländernas handel under de senaste 25 åren. Vi har sökt efter alternativ, och det råder ingen brist på förslag och idéer. Det är emellertid inget av dem som ger det rättsligt säkra handelssystem eller som anknyter till utveckling som avtalen om ekonomiskt partnerskap gör. Det är inget av dem som hanterar splittringar mellan AVS-länder i handelssystem som förhindrar nya regionala marknader och låser länder i ett nord/syd-beroende.

Det gläder mig följaktligen att den goda tron och de ambitiösa åtgärder som vi vidtagit framkommer i betänkandet. Samtidigt framkommer det att handel inte är ett universalmedel för utveckling. Det är bara inhemska politiska reformer som bygger på stabila grundvalar för god förvaltning och en miljö som möjliggör affärer och investeringar som kan säkra den ekonomiska tillväxt och utveckling som AVS-länderna behöver. Men jag håller också med om att handeln är avgörande för att stödja och bygga på denna reform, och därigenom skapa integrerad tillväxt och sysselsättning. Det är anledningen till att jag är fast besluten att ta vara på det tillfälle som avtalen om ekonomiskt partnerskap utgör.

Utvecklingsdimensionen för avtalen om ekonomiskt partnerskap ligger i användandet av marknadstillträde, inte bara i beviljandet. Den ligger i investeringsfinansiering, inte bara i utvecklingsbistånd. Detta kräver nya regler som är anpassade till en globaliserad värld, och det är anledningen till att jag är så angelägen om att man i avtalen tar upp frågor som konkurrenspolitik, offentlig upphandling och underlättande av handel. Men vi känner till våra partners begränsningar, och vi kommer att arbeta med dem för att fasa in förändring och fastställa regionalt specifika behov och lösningar. Det är ingen som talar om en omedelbar förändring över en natt, eller om ett påtvingande av regler. Men vi kommer att fortsätta samtalen. Att ge upp inför en utmaning skulle vara att försumma vårt ansvar att ge AVS-länderna den framtid som de förtjänar. Vi vill säkra en hållbar utveckling, inte en ohållbar fattigdom.

I Sturdybetänkandet krävs ett fullständigt, tull- och kvotfritt marknadstillträde till Europa, och det är vad vi föreslår. Kommissionens erbjudande om marknadstillträde lades fram i april, och i detta föreslås fullständigt tillträde för alla produkter med en övergångsperiod för socker och ris för att skydda de förvaltade marknader som AVS-länderna är beroende av. I och med detta fullföljer vi våra åtaganden att ta på oss de största förpliktelserna i fråga om marknadstillträde, och överlämna den fullständiga flexibiliteten hos WTO-bestämmelserna om undantag och genomförande till AVS-länderna själva.

Jag tror att alla är medvetna om den betydelse som AVS-länderna med rätta fäster vid ytterligare utvecklingsstöd i dessa förhandlingar. Detta är en punkt där Robert Sturdy presenterar några mycket användbara förslag. Finansieringen är viktig. Vi måste hjälpa AVS-länderna att förstå de nya handelsmöjligheter som avtalen om ekonomiskt partnerskap kommer att innebära. Dessa avtal kommer inte att misslyckas på grund av brist på ekonomiskt stöd – det kan jag garantera. Som en del av detta har vi föreslagit att det regionala stödet för avtal om ekonomiska partnerskap fastställs av varje förhandlingsregion för att ett användarvänligt, skräddarsytt instrument ska skapas, i linje med internationella normer men ägt och styrt av AVS-länderna. Dessa medel, som också skulle vara tillgängliga för kanalisering av stöd från andra givare, skulle kunna omfatta institutionellt stöd för att säkerställa att det finns kapacitet att genomföra avtalen om ekonomiskt partnerskap: konkurrenskraft inom den privata sektorn – från tillgång till finansiering till ny utrustning inom industrin, till en förbättring av sanitära och fytosanitära normer. De skulle också kunna bidra till finansiellt stöd i länder som står inför en skattemässig utmaning beroende på en sänkning av tariffära hinder när intäkterna går från regeringar till konsumenter.

Våra ambitioner är alltså tydliga: att med hjälp av avtal om ekonomiskt partnerskap bygga ett handels- och utvecklingsinstrument som sporrar investeringsflöden, inhemsk efterfrågan, verksamhet inom den privata sektorn och skapande av arbetstillfällen, och att därigenom bygga en hållbar skattebas som skall hanteras av AVS-ländernas regeringar, så att de kan tillhandahålla grundläggande tjänster och besluta om sin egen ekonomiska framtid utan WTO-undantag, koncessioner och begränsningar.

Jag vill avsluta med en bredare politisk ståndpunkt. Det har förekommit kritik mot dessa förhandlingar, bland annat från ledamöter av parlamentet, och bekymmer över förhandlingarnas innehåll i vissa avseenden, i synnerhet från våra AVS-partners sida. Men nu gör vi framsteg i förhandlingarna. Det finns en positiv dynamik i dem. Vi har verkligen en möjlighet att befästa ett djupt partnerskap för utveckling mellan EU och AVS. Följderna av ett misslyckande skulle bli mycket skadliga för EU och för målet, som är en balanserad, dynamisk tillväxt i AVS. Det är anledningen till att jag välkomnar detta betänkande och parlamentets stöd för att fullfölja dessa avtal. Jag vill återigen uttrycka min uppskattning av den argumentering och de förslag och rekommendationer som det innehåller.

  Jean-Pierre Audy, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Inledningsvis vill jag be om ursäkt på min kollegas, Margie Sudres, vägnar, men hon är försenad på grund av ett möte med Frankrikes nya premiärminister, François Fillon. Hon hade velat tala om den fråga som rör de särskilda omständigheterna för unionens yttersta randområden, som ligger henne särskilt varmt om hjärtat. Jag vill också gratulera min vän Robert Sturdy till omfattningen av och kvaliteten på hans arbete i detta utmärkta initiativbetänkande.

Unionen måste slutföra avtal om ekonomiska partnerskap med länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, AVS-länderna. Dessa avtal är utformade för att stärka den ekonomiska tillväxten, den regionala integrationen och kampen mot fattigdom i sex av världens stora, missgynnade områden. Vi måste, i linje med Cotonouavtalets anda, ständigt framhålla att avtalen om ekonomiskt partnerskap inte bara får betraktas som frihandelsavtal inom ramen för Världshandelsorganisationen, utan måste representera ett äkta partnerskap som möjliggör utvecklingen av en ny insatsram som bidrar till utvecklingen av AVS-ländernas ekonomier och därmed till att befästa freden, inte minst på den afrikanska kontinenten, med en regional integrationsdynamik.

De utomeuropeiska samhällena måste, vare sig de hör till EU eller inte, på grund av sitt geografiska läge nära många AVS-länder, finnas i centrum av dessa preferensavtal och ömsesidiga avtal. Det är nödvändigt att de särskilda omständigheter som gäller för de yttersta randområdena och de utomeuropeiska länderna och territorierna beaktas som en del av dessa förhandlingar, utifrån artikel 299.2 och 299.3 i fördraget. Yttersta randområden och utomeuropeiska länder och territorier måste vara delaktiga så tidigt som möjligt i förhandlingarna, så att differentieringen vad gäller marknadstillträde kan beaktas och deras respektive stödarrangemang kan samordnas, i syfte att i högre grad integrera dem i de regionala miljöerna.

Det är i detta sammanhang som jag uppmanar er att stödja de ändringsförslag som har undertecknats av Sudre och Sturdy för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och som har utformats i syfte att finna en förnuftig balans mellan den regionala integrationen av dessa yttersta randområden och de historiska och geopolitiska band som förbinder dem med Europa.

  Margrietus van den Berg, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag är tacksam mot Robert Sturdy. Alla är överens om att handeln kan bidra till att bekämpa fattigdomen. Olyckligtvis har AVS-ländernas handelsfördelar, som Cotonouavtalet tillgodoser, en begränsad verkan i praktiken. Detsamma gäller för initiativet ”Allt utom vapen”.

Detta kan tillskrivas den bristfälliga handelssituationen i de aktuella utvecklingsländerna, de höga, standardiserade europeiska importkraven och de ursprungsregler som ännu inte har granskats eller skräddarsytts för praktiska situationer. Det är på grund av dessa problem som AVS-länderna inte är verksamma inom världsekonomin. De är, om något, på väg bort från den.

Av den anledningen borde inte debatten om avtal om ekonomiskt partnerskap i första hand handla om att få till stånd frihandelsavtal, utan snarare om att sluta utvecklingskontrakt. Vad som borde vara centralt i dessa utvecklingskontrakt är en handelsutveckling inom den egna regionen, inklusive den institutionella ramen och de personliga medel som är svåra att fastställa, samt millenniemålen. Först långt därefter kan vi överväga att öppna marknaderna för EU. Enligt vår uppfattning är det här problemet ligger.

Allt verkar vara inriktat på den 1 januari 2008, vilket naturligtvis är logiskt eftersom tidsfristen löper ut den 1 januari, men under tiden är den flexibilitet som nu är möjlig i förhandlingarna faktiskt otillräckligt knuten till utvecklingsindikatorer och i mycket högre grad till vaga tidsindikationer. Idén om 25 år har börjat dyka upp, fastän den inte har nämnts uttryckligen någonstans.

Är kommissionen beredd att knyta EU:s tillträde till de aktuella marknaderna till ett riktmärke för utveckling, så att vi är säkra på att de lokala marknaderna där borta är redo för detta? Är kommissionen också beredd, i fråga om de regioner som i slutändan beslutar att inte ingå ett avtal om ekonomiskt partnerskap med Europeiska unionen – och vi upprepar att förhandlingarna på detta område har vårt oreserverade stöd – men om man nu beslutar att inte slutföra en förhandling om ekonomiskt partnerskap, att acceptera alternativet Allmänna preferenssystemet (GSP+)?

Vi känner till den tekniska diskussionen, men som vi ser det är detta, om man bortser från bananer och socker – eftersom dessa har tagits bort ur ekvationen i praktiken, inte minst av oss – i mycket hög grad ett verkligt alternativ till de nuvarande handelsförhållandena. Om EU är berett att göra en snabb reform av ursprungsreglerna – och det är något som kommissionsledamoten alldeles nyss bekräftade i en annan debatt – skulle detta mycket väl kunna betyda att vi kan göra vissa framsteg i detta avseende.

Om vi övergår till Singaporefrågorna tycker jag naturligtvis att det skulle vara fantastiskt om det fanns regioner som kunde tänka sig att göra något åt dessa. Det är inget fel med det, men vi bör inte tvinga på någon något.

Det är mycket viktigt att hålla tidsfristen för förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap, liksom jag påpekade tidigare. Det är anledningen till att vi vill att man ska fokusera på utvecklingskontrakt, varför socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har gett rådet att vi ska ge oss själva utrymme, tid, innehåll och pengar under förhandlingarna, och sluta ett förhandlingskontrakt i ordets verkliga betydelse. Det skulle vara fantastiskt om förhandlingarna som gäller avtal om ekonomiskt partnerskap skulle leda till detta. Om inte, så är det helt enkelt inte något bra erbjudande. Jag uppmanar er också att ta med GSP+ till förhandlingsbordet som ett riktigt alternativ, och att tala öppet om det i debatterna.

  Sajjad Karim, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för den strategi han har valt. Robert Sturdys strategi att använda den resolution som antogs i Barbados av den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen som utgångspunkt har säkerställt ett framåtskridande i detta betänkande från en kompromisspunkt.

Min grupp var som helhet nöjd med tonen och balansen i punkten, vilket är anledningen till att vi inte lagt fram några ändringsförslag. Vi är dock fortfarande oroade över en central motsägelse i rapporten och i själva förhandlingarna: å ena sidan uppmanar vi förhandlarna att öka ansträngningarna att slutföra förhandlingarna före årsslutet, men å andra sidan uppmanar vi kommissionen att inte sätta en orimlig press på AVS-länderna. Båda dessa uttalanden är korrekta, men det finns säkerligen inget mer pressande än en tickande klocka när det inte har lagts fram något godtagbart avtal och inga uppenbart lämpliga alternativ har presenterats.

Kommissionsledamoten känner till vilka svårigheter som en tidsfrist innebär. Vi har inte bara dessa förhandlingar om avtal om ekonomiskt partnerskap, utan i bakgrunden finns också tidtabeller för regional integration och, naturligtvis, den problematiska Doharundan. Det faktum att vi inte har något WTO-avtal har försvårat dessa förhandlingar ytterligare, eftersom AVS-länderna ännu inte kan förutsäga vad – om något – de kommer att få ut av Doharundan.

Men genom allt detta går utvecklingstråden. För att göra en ökad avreglering till en drivkraft för minskad fattigdom och ekonomisk tillväxt måste Europeiska unionen genomföra sin handels- och utvecklingspolitik, och detta är viktigare när det gäller AVS-länderna och avtalen om ekonomiskt partnerskap än någon annanstans.

EU anklagas för att prioritera tidsfristen över utvecklingen. För att bemöta sådana anklagelser uppmanar jag kommissionsledamoten att visa på kommissionens flexibilitet och engagemang för AVS-ländernas bekymmer genom att noggrant utforska utvecklingsorienterade alternativ till avtalen om ekonomiskt partnerskap, och om vi inte kan nå en genomförbar överenskommelse senast vid den fastställda tidsgränsen måste vi enligt Cotonouavtalet tillhandahålla minst ett motsvarande marknadstillträde till AVS den 1 januari 2008.

Europeiska unionen har resurserna att göra detta. Under tiden kämpar AVS med sin ekonomi och teknik. Vi har redan lagt mycket tid på att diskutera EU:s handelsrelaterade bistånd under morgonen, och de två föredragandena har samarbetat noggrant för att säkerställa att dessa två betänkanden går i linje med varandra.

EU:s program för handelsrelaterat bistånd är av avgörande betydelse för att de minst utvecklade AVS-länderna ska kunna göra mesta möjliga med fördelarna av en ökad avreglering, och rådet har redan bekräftat att en betydande andel av det ökade handelsrelaterade biståndet är avsedd för AVS-länderna.

AVS kommer fortsätta att kräva ett betydande utvecklingsstöd för att kunna ta itu med deras handelshinder på utbudssidan bortom nästa europeiska utvecklingsfond. Jag skulle vilja se kommissionen och medlemsstaterna arbeta för att uppnå en betydande ökning av det tillgängliga beloppet för handelsrelaterat bistånd, eftersom kravet från AVS-länderna ökar vid ett genomförande av avtalen om ekonomiskt partnerskap. Vi måste dock erkänna de moraliska svårigheterna med att en betydande givare sitter vid samma förhandlingsbord som en central mottagare av handelsrelaterat bistånd.

Kommissionen får inte manipulera möjligheten till bistånd genom att koppla samman framtida utvecklingsstöd med eftergifter från AVS-ländernas sida i avtalen om ekonomiskt partnerskap. Bistånd kan, per definition, användas som en morot, men det får under inga omständigheter användas som piska om avtalen om ekonomiskt partnerskap inte har slutits när tidsfristen är slut.

Handelsrelaterat bistånd fungerar bäst när det medför en gemensam uppsättning mål för givare och mottagare.

Tack vare utskottet för internationell handel och parlamentets delegation till den gemensamma parlamentariska församlingen har kommissionsledamoten en bredd och ett djup när det gäller parlamentariker med kunskap och villighet att samarbeta med honom i fråga om avtal om ekonomiskt partnerskap. Eftersom tiden fortsätter att gå uppmanar jag kommissionsledamoten att samarbeta med dem för att finna en utvecklingsorienterad lösning på dessa avtal som i slutändan stämmer överens med AVS-ländernas behov.

  Leopold Józef Rutowicz , för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Robert Sturdys betänkande om avtal om ekonomiskt partnerskap tillhandahåller en noggrann redogörelse för de nuvarande förhållandena.

Trots ett starkt engagemang från Europeiska unionens sida ser den nuvarande situationen inte bra ut. Ett samarbete som grundas på avtal där den globala marknaden och de principer som fastställts av WTO inte beaktas bådar inte gott för partnerskapsavtal inom ramen för AVS.

Europeiska unionens stöd till dessa länder bör först och främst syfta till att stimulera produktion som inte kommer att innebära någon konkurrens för EU:s producenter. Det får följaktligen inte skapa någon intressekonflikt. De aktuella produkterna kan säljas på Europeiska unionens marknad utifrån fleråriga avtal. Exempel på sådana är gruvdriftsprodukter och biobränslen. Utöver humanitärt stöd är den största prioriteringen för dessa länder stöd för skapande av arbetstillfällen.

Partnerskapsavtal med AVS-länder bör ligga i linje med Europeiska unionens strategi. Nya avtal bör grundas på principer som fastställts av Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och AVS-länderna.

  Frithjof Schmidt, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Förhandlingarna går nu in i ett avgörande skede, och de får inte misslyckas. Men det står också klart, utifrån vad vi ständigt får höra, att den stora tidspressen visar sig vara för mycket för de svagare bland våra partnerländer.

Därför behöver vi ett medvetet flexiblare sätt att planera handeln efter den 1 januari 2008 på. Vi borde lära av misstagen vid Doharundan, där det fanns ett orubbligt datum som det sedan inte gick att hålla fast vid. Med tanke på de resultat som har uppnåtts kommer det inte att bli svårt att förklara detta för Världshandelsorganisationen. Det har talats om alternativ, som t.ex. en utvidgning och vidare utveckling av GSP+, och det skulle kunna vara en möjlig väg framåt, en väg som vi måste förbereda oss för, för den får inte komma som en överraskning. Vi måste sluta att överbelasta förhandlingarna med investeringsbestämmelser inom tjänstesektorn, vilket gör dem ännu svårare och som hindrar oss från att koncentrera oss på de väsentliga frågorna i stället för att hjälpa oss att slutföra dem snabbt.

  Vittorio Agnoletto, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap som leds av kommissionen med stöd av rådet utgör ett hot mot AVS-ländernas ekonomiska suveränitet och livsmedelssuveränitet och äventyrar alla möjligheter som återstår för dessa länder att befästa sina egna produktiva sektorer genom att öka mervärdet hos sin egen produktion. Förhandlingarna innebär därmed att de riskerar ytterligare avindustrialisering.

De sociala och miljömässiga följderna av ett urskillningslöst öppnande av lokala marknader för internationell investering, som huvudsakligen är inriktad på naturresurser och landets egen avkastning, skulle förvärra bristen på all effektiv ekonomisk vinst för befolkningen i dessa länder. De enda som skulle gynnas skulle vara de stora europeiska multinationella företagen. I fråga om planer som t.ex. de så kallade Singaporefrågorna, handeln med tjänster och immaterialrätter kommer vi dessutom att ha ännu strängare regler än dem som WTO själv fastställt. En WTO-plus-överenskommelse skulle trycka ned den afrikanska befolkningen ännu längre i fattigdomens avgrund.

Stabiliteten i hela landsbygdssamhällen är i farozonen i Afrika, liksom tusentals arbetstillfällen inom tillverkningsindustrin. Utan arbete har folket inget annat val än att utvandra och pröva lyckan på de fallfärdiga båtar som den senaste tiden återigen har invaderat Europas medelhavsstränder.

Vi i gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster kräver att förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap, som de har utformats, upphävs och att det görs en nystart på andra grunder, där det fokuseras på social rättvisa, solidaritet och folkens självutveckling. Enligt vår uppfattning är det obegripligt och ologiskt av kommissionen, när Doharundan befinner sig i en återvändsgränd, att inte vilja tillåta någon avvikelse från tidsfristen i förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap.

Hela Europeiska unionen borde i stället göra allt man kan inom WTO för ett erkännande av ett övergångssystem, inom ramen för vilket ett preferenssystem för handel som gynnar AVS-länderna upprätthålls tills ett nytt avtal har slutits. På grund av alla dessa orsaker, och andra som jag inte har tid att nämna nu, har min grupp beslutat att rösta mot Sturdybetänkandet.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). – (PL) Tack, herr talman! Jag talar också i egenskap av medlem av Europeiska unionens ständiga delegation till AVS-länderna. Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans uttalande, och jag stöder de centrala punkterna. Jag vill rikta ett särskilt tack till föredraganden, Robert Sturdy. Detta är ett mycket bra och omfattande betänkande, men det omfattar 53 detaljerade punkter. Det utgör nästan en förhandlingsinstruktion.

Jag vill betona yrkeskunnigheten i det arbete som utförts, men jag är bekymrad över en viss politisk aspekt som borde framgå av Europaparlamentets betänkande. Jag skulle vilja hänvisa till vad jag uppfattar som de fem viktigaste punkterna vad gäller hur vi i Europaparlamentet skulle kunna påverka förhandlingarna.

För det första är det oerhört viktigt att klargöra aspekten om hållbar utveckling i avtalen om ekonomiskt partnerskap. Den är för närvarande inte helt tydlig för de länder som vi förhandlar med.

För det andra måste det klargöras att ett öppnande av marknaden inom ramen för avtalen om ekonomiskt partnerskap, att bara öppna marknaden, inte automatiskt förbättrar konkurrenskraften. Det är väldigt viktigt att också våra partner i AVS-länderna förstår detta.

För det tredje bör vi finna sätt att uppmuntra reformer i dessa länder genom preferenser, incitament och genom vetenskapligt stöd och utvecklingsstöd och personliga utbyten. Allt detta handlar om en allmän utveckling som utmärker ett civiliserat samhälle, vilket ibland är ännu viktigare än att öppna marknaden för produkter.

För det fjärde bör vi skydda vissa specifika och känsliga sektorer, som t.ex. jordbruket, i dessa länder. Vi måste tillhandahålla skydd för vissa sociala grupper. Några av dessa, som t.ex. kvinnor, kan också hotas inom ramen för enskilda bestämmelser. Det måste skapas särskilda preferenser för frågor som rör läkemedel och hälso- och sjukvård.

Min femte och sista punkt är att integrationen och det regionala samarbetet är grundläggande där borta, på ort och ställe. Europeiska unionen utvecklades också huvudsakligen utifrån ett ömsesidigt samarbete, och detta måste vi betona.

  Kader Arif (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap mellan kommissionen och AVS-länderna har gett upphov till djup oro bland dessa länder, och sker i ett klimat som är oförenligt med de historiska partnerskapsförbindelser som förenar oss.

Europa uppfattas till varje pris vilja försöka tvinga på frihandelsområden på länder som hör till de fattigaste i världen, och på sina villkor. Nu står det tillitsfulla förhållandet mellan Europa och AVS-länderna på spel.

Vi måste ge förhandlingarna en nystart, på nya grunder, för att hantera den oro som uppstått i AVS-länderna i fråga om hur dessa avtal kommer att påverka deras framtida ekonomier, där många sektorer inte skulle klara ett minskat tullskydd eller en okontrollerad konkurrens med den europeiska ekonomin.

Kommissionen måste återgå till de principer som fastställts i Cotonouavtalet. Syftet är utveckling, inte reciprocitet, när det gäller öppnandet av marknader. En sådan princip skulle motverka syftet, med tanke på de ojämlikheter i utvecklingen som inte kommer att ha försvunnit om 20 år. Dessa länder måste följaktligen få möjlighet att välja mellan ett avtal om ekonomiskt partnerskap och en annan form av preferensavtal.

Vi måste erbjuda dem som inte har undertecknat ett avtal om ekonomiskt partnerskap i slutet av 2007 ett marknadstillträde som åtminstone motsvarar de preferenser som de gynnas av i dag, så att inget av länderna behöver återgå till en mer ogynnsam situation när avtalen löper ut.

Vidare bör inte tjänster eller Singaporefrågorna ingå i förhandlingarna. Den enda skyldigheten i fråga om efterlevnad av WTO-bestämmelserna gäller de förmåner som beviljats för handel med varor. Dessa frågor togs bort från förhandlingarna inom WTO på begäran av utvecklingsländerna. De bör inte plötsligt återinföras för AVS-länderna. Ansvaret för dessa frågor ligger först och främst hos AVS-ländernas regionala grupper, vars suveränitet bör respekteras i detta avseende. Därför måste kommissionen ta bort dem från förhandlingarna.

Vidare måste AVS-ländernas parlament och Europaparlamentet samt det civila samhället ha tillgång till alla element i förhandlingarna och rådfrågas och involveras medan de pågår.

Slutligen måste kommissionen, om tidsfristen behöver skjutas upp för att förhandlingar ska kunna genomföras om bra avtal om ekonomiskt partnerskap, visa flexibilitet och försvara denna princip inför WTO:s medlemmar.

  Johan Van Hecke (ALDE). – (NL) Herr talman! Robert Sturdy har skrivit ett balanserat betänkande i vilket också den berättigade kritiken från AVS-partnernas sida tillgodoses, som handlar om att EU under förhandlingarna inte lyssnar tillräckligt på deras klagomål utan i stället är alldeles för ivrigt att ensidigt påtvinga dem saker.

Jag vill ta upp en aspekt som ofta förbises, nämligen den regionala aspekten hos avtal om ekonomiskt partnerskap: en förstärkning av handeln mellan länderna i söder. Utvecklingsmålen kan bara uppnås om syftet med dessa avtal är att uppmuntra en god ekonomisk förvaltning, främja en regional integration av AVS-ekonomierna och dra till sig och behålla fler investeringar. Ett lägligt och effektivt handelsrelaterat bistånd är en nödvändig förutsättning för att AVS-regionernas handelspotential ska öka.

I detta sammanhang vill jag påminna kommissionen om löftet från dess ordförande, José Manuel Barroso, att anslå 1 miljard euro i handelsstöd till utvecklingsländerna. Det faktum att rådets överenskommelse om kommande budgetramar inte har lämnat tillräckligt utrymme för de föreslagna 190 miljoner euro som behövs årligen för de länder som omfattas av sockerprotokollet är inte något bra tecken.

Att hålla sina löften är när allt kommer omkring en fråga om grundläggande trovärdighet, och det skulle mycket väl kunna vara avgörande för om förhandlingarna blir framgångsrika eller inte.

  Carl Schlyter (Verts/ALE). – Det finns tre ledord som kommissionen behöver följa i förhandlingarna: att lyssna, inte tvinga och inte stressa. Vi ska lyssna på deras krav.

Dessa förhandlingar är inte jämlika. Du, Peter Mandelson, har hundratals experter till ditt förfogande. De har ett fåtal. Vi har en enorm ekonomisk makt. De har bara ett gryende näringsliv. Vi kan köpa upp hela deras näringsliv. De har knappt möjlighet att köpa mat för dagen. Med så olika villkor är det viktigt att vi lyssnar på deras krav och försöker tillgodose dem.

EPA ska vara till för deras utveckling, inte vår profit. Vi ska därför inte tvinga dem. Vill de inte öppna upp en marknad, så ska vi, precis som sägs i punkt 17 i resolutionen, inte tvinga dem. Alla handelsexperter skolade i nyliberalt tänkande tror att minskade tariffer alltid är bra och att fri handel alltid är bättre än rättvis, men verkligheten visar att det inte är så. Och det är i verkligheten våra förhandlingspartner lever. En felaktig liberalisering leder till att människor kan dö. Ni kan förklara vad ni anser, men låt dem fatta besluten. Om de har fel är det deras fel. Det är lättare att leva med brister man själv är ansvarig för och kan ändra på än att leva i misär som är påtvingad av andra. Reciprocitet är inte nödvändigt. Låt dem bestämma om det. Vi kan leva med den och vi kan leva utan den, men de kan dö av den.

Slutligen skall vi inte stressa. Jag hoppas därför att kammaren stryker skäl F och ger bifall till ändringsförslag 4. Låt förhandlingarna ta den tid som krävs och låt under tiden det allmänna preferenssystemet vara kvar. Då kan de tryggt fortsätta att sälja till oss utan att ha ett damoklessvärd hängande över sig. Vi 27 EU-länder utgör tillsammans med AVS-länderna en dominerande grupp i WTO. Om vi vill kan vi tillsammans säga att vi behöver förlänga tiden för förhandlingarna eller utarbeta alternativ till ekonomiska partnerskapsavtal.

  Gabriele Zimmer (GUE/NGL). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar, herr kommissionsledamot! När WTO fastställde att de tullförmåner som tilldelats av EU:s medlemsstater till deras tidigare kolonier var att behandla andra utvecklingsländer ofördelaktigt krävde man inte en ny världsordning.

Jag tror att kommissionsledamoten överskattar behörigheten för sin instans i fråga om planering. De förslag till avtal om ekonomiskt partnerskap som ni har slängt fram inför förhandlingsparterna utgör ett tydligt överskridande av ert förhandlingsmandat. Genom att helt ignorera vår egen erfarenhet i Europa verkar ni vilja tvinga genom ett globalt lapptäcke av förbund mellan stater som uteslutande grundas på ekonomiska överväganden, och på så sätt ger ni, genom att inte ge era partner minsta chans att finna en gemensam social och politisk grund, det europeiska näringslivet en enorm konkurrensmässig fördel.

Jag för min del förkastar idén om att tvinga våra partnerländer att acceptera villkor av sådant slag som de radikala elementen inom den fria marknaden inte har lyckats få godkända ens inom EU. Det ges inget sken av att era förordningar för offentlig upphandling är något annat än ett medel för en upptakt till öppnande av marknaden. Ni kanske har placerat två boxare i ringen, men en av dem väger 100 kg mer än den andra.

Jag uppmanar er därför att upphäva all förhandling om frågor utöver tullsatser och använda er makt till att få WTO att ta större hänsyn till utvecklingskraven.

  David Martin (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill sälla mig till dem som har gratulerat Robert Sturdy till vad jag anser vara ett bra betänkande. I betänkandet betonas med rätta att dessa förhandlingar sker mellan ojämlika parter, och det har varit ett återkommande ämne i debatten denna förmiddag. Jag anser att det faktum att kommissionen och AVS-länderna betraktar förhandlingarna utifrån olika ståndpunkter utgör det centrala av många av problemen. Om vi ser på tidsfristen vid årsslutet är kommissionens uppfattning att den är ett nödvändigt verktyg för att man ska kunna uppfylla kraven inom ramen för WTO. Ur många av AVS-ländernas synvinkel används däremot tidsfristen för att skynda på dem att ingå olämpliga avtal, och jag tror att kommissionen måste göra mycket mer för att försäkra AVS-länderna om att tidsfristen inte används eller kommer att användas för att domdera med AVS-länderna och få dem att ingå avtal som de annars inte skulle ha accepterat.

Vad gäller biståndssituationen har kommissionen sagt, och kommissionsledamot Peter Mandelson upprepade detta i morse, att förhandlingarna inte kommer att misslyckas på grund av brist på pengar. Men det är inte rättvist att förvänta sig att AVS-länderna ska fatta långsiktiga beslut om avreglering och regional integration utan att ha någon långsiktig uppfattning om den mängd bistånd som kommer att finnas tillgänglig för att hjälpa dem att utarbeta de regionala rättsliga ramarna för att få till stånd nya metoder för att samla statliga intäkter som skall ersätta förlusten av tullintäkterna, eller bygga den sortens infrastruktur som vi av egen erfarenhet inom EU vet är så viktig för utvecklingen av den regionala ekonomin.

Om vi går vidare till frågan om marknadstillträde har jag hört kommissionsledamoten säga i denna kammare att Europeiska unionen inte har några stötande målsättningar för handeln med AVS-länderna. Men från förhandlarna får vi återigen höra att deras uppfattning är att kommissionen pressar dem mycket hårt att öppna våra tjänstemarknader och att komma med andra erbjudanden om öppnande av marknader.

Jag säger allt detta med verklig tro på att kommissionen vill skapa ett utvecklingsfrämjande paket med de sex regionerna. Kommissionen anser att man handlar i AVS-ländernas intresse, men man måste förstå att förhandlingar mellan ojämlika parter skapar misstankar hos den svagare parten. När vi talar om tidsfrister ser de hot, när vi är vaga i fråga om stödpaketet ser de ett samband mellan den grad av marknadsöppning som de är beredda att offra och storleken på stödpaketet. Om vi ska kunna övervinna dessa bekymmer måste vi tillföra mer öppenhet och insyn till själva förhandlingarna, och vi måste lova att det, när vi väl har slutfört samtalen, kommer att genomföras en parlamentarisk tillsyn av de avtal som slutits, så att de kan vara säkra på att parlamentariker kommer att vara involverade i detta förfarande när genomförandet inleds.

  Fiona Hall (ALDE). – (EN) Herr talman! Att följa utvecklingen av förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap har varit som att leva i två parallella universum. Å ena sidan har det gjorts många uttalanden från AVS-ländernas sida om att förfarandet saknar den fokus på utveckling som det ska ha. AVS-länderna hävdar att de utsätts för påtryckningar att förhandla på kommissionens villkor, och de är särskilt bekymrade över att kommissionen inte avsatt någon tid för ordentliga konsekvensbedömningar och att man har avvisat alla bedömningar som inte legat i linje med dess egen ståndpunkt. Å andra sidan har kommissionen, underligt nog, genomgående hållit fast vid att det inte är någon som klagar på eller efterfrågar alternativ till avtalen om ekonomiskt partnerskap.

Resultatet av den granskning av dessa avtal som FN:s ekonomiska kommission för Afrika genomförde i januari 2007 är dock tydligt. I denna externa granskning fastställs att det innebär ett misslyckande att förhandlingarna bara är fokuserade på utveckling och har ett överdrivet fokus på en avreglering av handeln. Med tanke på denna externa bedömning av FN förstår jag inte hur kommissionen kan fortsätta att vidhålla att förhandlingarna har en positiv dynamisk kraft och att allt är frid och fröjd.

  Glenys Kinnock (PSE). – (EN) Herr talman! Jag förutsätter att kommissionen noterar de problem som många – det stora flertalet faktiskt – av parlamentsledamöterna har tagit upp under morgonen.

Förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap befinner sig uppenbarligen i ett mycket kritiskt skede, och den här veckan möts Europeiska unionen och AVS-ländernas ministrar i Bryssel för att bedöma utvecklingen, vid en tidpunkt då, vilket redan har nämnts, de är under stor press att slutföra förhandlingarna till årsslutet 2007. Sanningen är naturligtvis den att AVS-länderna också på de områden där de tekniskt sett är väl förberedda står inför allvarliga politiska frågor som kvarstår mellan medlemsstaterna i AVS, inom regeringar i AVS, mellan regeringar och den privata sektorn, det civila samhället och regionala integrationsorganisationer.

David Martin tog upp några mycket viktiga punkter rörande den grad av misstänksamhet och oro som råder i AVS-länderna. Under de senaste veckorna har jag varit i både östra och västra Afrika, och budskapet har varit detsamma från Senegals premiärminister till Ghanas president till Tanzanias handelsminister: det finns alltför många olösta frågor. Om det handelsrelaterade biståndet: finns det nya pengar? Är det förutsebart? När kommer det att läggas fram? I fråga om nivåer av regional integration fick jag i Tanzania höra om de enorma problem som finns där och om den nya konstellationen för östra Afrika som de planerar och som jag tror att de har skrivit till kommissionsledamoten om. Sedan finns också frågorna som rör Singapore, som andra redan har nämnt och som för närvarande orsakar enorma svårigheter i förhandlingarna inom Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC).

De flesta av medlemsstaterna i AVS har välkomnat ett tull- och kvotfritt tillträde. Faktum kvarstår dock – och jag är inte säker på att detta har nämnts – att ett dussin eller fler av EU:s medlemsstater uttrycker oro för och invändningar mot förslaget, och vissa AVS-länder känner oro för hur det ska påverka socker, bananer och ris. Så sent som i går sa Barbados att regionen bara gynnas om EU kan säkerställa att det byggs en kapacitet för teknik, produktion och infrastruktur, så att de kan maximera möjligheterna, i synnerhet för socker, mellan 2009 och 2015.

Det finns ett domedagsscenario som människor talar om. Det är anledningen till att AVS, om de inte kan ingå avtal till slutet av året, bör tillhandahållas en hög grad av marknadstillträde genom GSP+.

Den försäkran jag hörde om att det inte finns några alternativ är helt enkelt felaktig, och detsamma gäller påståendet att det inte är någon AVS-region eller något AVS-land som har efterfrågat ett sådant. Undersökningar som gjorts nyligen av Overseas Development Institute (ODI), FN och andra visar på att en utökad GSP är ett hållbart alternativ till avtal om ekonomiskt partnerskap och att det skulle ge det andrum som krävs för fortsatta förhandlingar. GSP+ skulle ge ett mer generöst tillträde än GSP, som naturligtvis inte är något alternativ. De flesta AVS-länderna skulle kunna uppfylla kriterierna för stödberättigande och skulle ges marknadstillträde på en nivå som nästan motsvarar Cotonouavtalet för befintlig export, med mycket få undantag.

  Alain Hutchinson (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst vill jag uttrycka min tillfredsställelse över det sätt som denna debatt har genomförts på här i dag. Det vill jag göra bland annat för att jag anser att den uppenbart talar mot de anklagelser som vi har fått höra regelbundet under de senaste månaderna om att det bara är några dårar från socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och ett civilt samhälle som trotsar Europeiska kommissionen av princip eller av gammal vana som är oroliga över organisationen och resultatet av förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap. Så är verkligen inte fallet, vilket vi har hört under förmiddagen.

Det finns helt enkelt bara en enda fråga som vi kan ställa oss i dag inom ramen för dessa förhandlingar, och den lyder som följer: kan kommissionen garantera AVS-länderna avtal som, när de väl har undertecknats, kommer att förse dem med utvecklingsvillkor som är mer gynnsamma än dem som gäller för dem för närvarande? Om man kan det har jag personligen inte så mycket mer att invända mot dessa avtal om ekonomiskt partnerskap. Om man inte kan det, vilket jag är rädd för är fallet, måste vi förkasta dem som de lagts fram för oss i nuläget, och så länge som de på ett olämpligt sätt uppmanar till en syn på mänskliga relationer där det fokuseras alltför mycket på handel och allt annat utesluts på bekostnad av det som är av allmänt intresse för befolkningen i AVS-länderna.

Att förbättra levnadsvillkoren för så många av våra samtida och framtida generationer som möjligt, i nord och syd, är en prioriterad målsättning som vi har rätt att kräva från kommissionens sida. Kommissionen är följaktligen skyldig att fortsätta förhandlingarna om dessa avtal, villigt och med lämplig öppenhet. I detta avseende vill jag hänvisa till de mycket praktiska och korrekta kommentarer som gjorts av min kollega, Kader Arif. Men kommissionen är också skyldig att ge sig själv och våra partner den tid som behövs, liksom ett flertal talare före mig redan har sagt. Det är hög tid att detta krav, som ställs av miljontals europeiska medborgare som vi företräder i parlamentet, tas i beaktande på ett mycket mer seriöst och respektfullt sätt än det gjorts hittills.

Vi har hört ledamöter tala i stor omfattning och med ihärdighet under morgonen – och sådana tal hör vi regelbundet här i kammaren – om ekonomi, öppnandet av marknader och konkurrenskraft. Vi får inte glömma att dessa ord är ord som vi måste ta för vad de är, det vill säga koncept och i bästa fall instrument vars enda värde utgörs av ett eventuellt bidrag till att tillfredsställa allmänhetens intresse, intresset för så många personer som möjligt, och inte ett antal – ens ett ökande sådant – privilegierade personer som i såväl nord som syd kan dra fördel av vilket avtal som helst som slutits med vilken part som helst, utan ett ökande antal män, kvinnor och barn som tillsammans representerar den stora majoriteten av utstötta i vår värld och som förväntar sig mycket av en förbindelse med sina europeiska partner som är, om inte generös, så i alla fall balanserad.

  Marie-Arlette Carlotti (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! I sina senaste förslag överväger Europeiska unionen att utvidga konceptet ”Allt utom vapen” till alla AVS-länder.

Det stämmer att detta är ett framsteg som kommer att möjliggöra ett säkerställande av att inget av dessa länder kommer att dra det kortare strået efter 2007, men det är ingen mirakellösning som kommer att göra avtalen om ekonomiskt partnerskap till utvecklingsavtal. För att dessa avtal ska bli utvecklingsavtal måste vi gå mycket längre än så: vi måste tillåta en övergångsperiod som är mycket längre än de 10 eller 12 år som föreslås i nuläget. Vi måste sätta stopp för dumpningen av jordbruksprodukter och respektera principen om livsmedelssuveränitet. Vi måste erbjuda en genuint specifik och individuell behandling och göra det möjligt för AVS-länderna att skydda vissa av sina sektorer. Vi måste sätta stopp för påtryckningarna i fråga om Singaporefrågorna för att upprätthålla alla staters rättighet att fritt förvalta offentliga tjänster. Slutligen måste de civila samhällena och parlamenten involveras i högre grad.

Jag tror att detta är det pris vi måste betala för att avtalen om ekonomiskt partnerskap som en prioriteringsfråga ska tjäna Afrikas utveckling och inte bara Europas.

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Det gläder mig att få besvara frågor i den här debatten på kommissionens vägnar, eftersom det är ett så viktigt ämne: det är inget mindre som står på spel för AVS, några av de länder i världen som är hårdast drabbade av fattigdom, och som vi har en absolut skyldighet mot, än framtida utveckling, minskning av fattigdom och tillfällen att utnyttja fördelarna med det internationella handelssystemet.

Avtalen om ekonomiskt partnerskap handlar om att använda handel som en hävstång för utvecklingen. Vi har ingen avsikt att tvinga AVS-länderna att göra åtaganden som de inte vill göra. Men vi arbetar med en begränsning: avtalen om ekonomiskt partnerskap måste följa WTO:s bestämmelser, och följaktligen omfatta öppnad handel på båda sidor för handel med varor och med tjänster. Detta innebär naturligtvis inte, och jag betonar detta, en symmetriskt öppnad handel mellan EU och AVS. EU kommer naturligtvis att öppna sina marknader för sina partner i mycket högre grad än vad AVS-partnerna kommer att göra för EU.

Dessutom är vi beredda att på många områden allvarligt överväga övergångsperioder, och i vissa fall mycket långa sådana – upp till 25 år – i kombination med betydande ekonomiskt stöd för att hjälpa dessa länder att uppfylla sina åtaganden, så att avtalen om ekonomiskt partnerskap verkligen fungerar som en katalysator för politiska reformer i AVS-länderna.

Vad gäller marknadstillträde har rådet (allmänna frågor) återigen bekräftat principen om ett tull- och kvotfritt tillträde till AVS, men med övergångsperioder för några känsliga produkter, i synnerhet ris och socker. Samma princip är tillämpbar på bananer, men vi har enats om en ytterligare utvärdering, framför allt för att ta hänsyn till EU:s yttre randområden, och den kommer att genomföras.

Som svar på det som Margrietus van den Berg sa utarbetar vi tillsammans med AVS-regioner asymmetriska listor över marknadstillträde som gör det möjligt att även i fortsättningen skydda känsliga sektorer i AVS. Vårt tull- och kvotfria erbjudande ger stort utrymme till skydd av AVS-länderna och till att öppna deras marknader på ett mycket asymmetriskt sätt. Dessutom kommer det att finnas flexibla garantier, så att vi kan agera snabbt om det uppstår problem. Men en villkorlig lista över marknadstillträde skulle återigen försätta våra handelsordningar i en känslig position inom WTO, vilket skulle skapa ytterligare osäkerhet för affärsmän och investerare i AVS. Det skulle därför inte vara så klokt att införa ett sådant villkorligt tillvägagångssätt, utifrån AVS-ländernas egna intressen.

Några ledamöter har talat om alternativ till avtalen om ekonomiskt partnerskap. Jag kan utan någon som helst tvekan eller något förbehåll säga att det inte finns några mer utvecklingsfrämjande instrument eller bättre utvecklingsinstrument som skulle kunna överträffa den ambition och den potential som avtalen om ekonomiskt partnerskap erbjuder. Att erbjuda GSP, som vissa har föreslagit, när vi i stället kan förhandla fram bra avtal om ekonomiskt partnerskap skulle verkligen vara dumt. De AVS-länder som inte hör till de minst utvecklade länderna skulle i slutändan få ett sämre tillträde till Europeiska unionens marknader än så gott som alla andra utvecklingsländer i världen.

Ja, sedan fortsätter vissa med att föreslå GSP+ som ett alternativ, genom att mildra inträdeskriterierna till GSP+ och utvidga dess täckning. Också detta är helt oacceptabelt. GSP+ innebär att de uppdelningar i handelspolitiken mellan de minst utvecklade länderna och de som inte tillhör denna grupp som vi försöker att avlägsna i avtalen om ekonomiskt partnerskap fortsätter, och det främjar inte en användning av marknadstillträde på det sätt som vi gör i dessa avtal. GSP är tillgängligt för alla länder, och många skulle helt enkelt dra fördel av mildrade kriterier för GSP+ och utsätta AVS för direkt konkurrens samtidigt som de i grund och botten undergräver syftet med GSP+, vilket är att använda handelsförmåner för att främja undertecknande av avtal om mänskliga rättigheter och goda arbetssätt. Jag hoppas därför att man inte kommer att hålla fast vid tanken på GSP eller GSP+ som ett godtagbart och/eller bättre alternativ till avtalen om ekonomiskt partnerskap.

Det överlägset bästa utvecklingsalternativet är att underteckna avtalen om ekonomiskt partnerskap innan tidsfristen går ut. Alla andra alternativ är sämre. Vi kan inte bara nonchalera WTO-bestämmelserna som gäller avsnittet för handel med varor i avtalen om ekonomiskt partnerskap. Om det står klart att vi verkligen inte kommer att nå ett avtal med en region får de minst utvecklade länderna tillgång till initiativet Allt utom vapen. För länder som inte tillhör denna grupp och som framför allt exporterar bananer är valet att införa undantag förmodligen inte politiskt genomförbart över huvud taget. För andra beror saker och ting på förhandlingarnas utveckling.

Jag vill avsluta med att säga att jag, till skillnad från några av dem som har talat här i kammaren under förmiddagen, anser att AVS-ländernas strategi visar på en hög grad av realism och förståelse för vad som ligger i AVS-ländernas intresse att göra. AVS-länderna har frivilligt accepterat den plan som vi följer i förhandlingarna om dessa avtal. Det ligger verkligen inte i AVS-ländernas intresse att de som framställer sig som vänner till AVS sprider domedagsscenarier och skapar rädsla och osäkerhet som inte leder till någonting annat än att AVS-länderna hindras från att engagera sig i de förhandlingar som det verkligen ligger i deras intresse att slutföra senast vid årsslutet.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142 i arbetsordningen)

  Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Jag vill varmt tacka föredraganden för att han har belyst det stora behovet av agerande från Europeiska unionens sida i förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap.

Vi borde börja med att erinra oss att vi måste arbeta på att effektivt inkludera AVS-länderna i världshandeln och på att få till stånd en jämn framgång i alla regionala grupper, vilket bland annat kan ske med hjälp av handelsförmåner och tekniskt stöd till producenterna, så att de kan få kompensation för de tullintäkter som de förlorar. Men enbart detta ger dem inte vad de behöver. Vad de också behöver för att faktiskt gynnas av en förenklad tillgång till marknaden är instruktioner och vägledning av experter.

Jag tror också att en förenkling av de underliggande administrativa förfarandena kommer att vara oumbärlig om de ska kunna använda de resurser som de har på ett effektivare sätt.

Jag anser att vi, i egenskap av parlamentsledamöter, bör vara medvetna om att handel med stater som dessa också ligger i Europas intresse, och att vi dessutom, i egenskap av medborgare i utvecklade länder, är skyldiga AVS-ländernas medborgare att göra allt vi kan för att de ska kunna få en förankring i världshandeln.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

9. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

9.1. Avtal EG/Ryssland om fisket och bevarande av tillgångarna i Östersjön (omröstning)

- Betänkande: Morillon (A6-0400/2007)

9.2. Det finansiella instrumentet för miljön (Life+) (omröstning)

- Betänkande: Isler Béguin (A6-0288/2007)

9.3. Daphne III: särskilt program för att förebygga och bekämpa våld (omröstning)

- Rekommendation: Gröner (A6-0147/2007)

9.4. Samarbete mellan utskott (ändring av artikel 47 i arbetsordningen) (omröstning)

- Betänkande: Corbett (A6-0139/2007)

- Före omröstningen om ändringsförslag 3:

  Johannes Voggenhuber (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Frågan gäller ett antagande utan omröstning av ett ändringsförslag från det utskott som ombetts avge ett yttrande. Det brukar i allmänhet stå klart att antagandet av ett ändringsförslag från ett utskott som ombetts avge ett yttrande bara kan ske automatiskt om ändringsförslaget faller inom ramen för utskottets exklusiva befogenhet. I detta sammanhang saknas ordet ”exklusiva”. För att säkerställa en större precision har jag enats med föredraganden om att termen ”exklusiva befogenheter” ska läggas till i meningen.

  Richard Corbett (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag kan i egenskap av föredragande godta det muntliga ändringsförslaget.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

9.5. Miljökvalitetsnormer inom vattenpolitikens område (omröstning)

- Betänkande: Laperrouze (A6-0125/2007)

9.6. Ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter (omröstning)

- Betänkande: Aubert (A6-0061/2007)

– Före omröstningen:

  Marie-Hélène Aubert (Verts/ALE), föredragande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Mitt betänkande om ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter ska äntligen läggas fram för omröstning i dag, först efter återförvisning till utskottet och sedan efter en brådskande begäran riktad till rådet, som jag kan tillägga enhälligt förkastades av parlamentet förra månaden. Olyckligtvis har inte de nya diskussioner som hållits med rådet under de senaste två månaderna möjliggjort några ytterligare framsteg i fråga om de viktiga punkterna. Framför allt godkände varken kommissionen eller rådet den dubbla rättsliga grund som vi krävt. Rådet vidhöll sitt beslut att genom särskilda undantag tillåta tillsatser och veterinärmedicinska produkter som framställts med genetiskt modifierade organismer (GMO). Dessutom kan vissa kemiska ämnen tillåtas genom undantag.

Eftersom vi inte har medbeslutanderätt måste vi erkänna dessa omständigheter. Vi beklagar dock rådets icke meddelsamma och nonchalanta inställning under de senaste veckorna, trots vissa av medlemsstaternas goda vilja. Jag beklagar lika djupt att majoriteten av grupperna i går vägrade att skjuta upp omröstningen till juni, med tanke på att rådet självt hade skjutit upp sitt möte om ekologiskt jordbruk. Jag beklagar att majoriteten av grupperna inte ville uttömma de möjligheter vi har att utöva påtryckningar. Men rådet antog trots allt ett antal av våra ändringsförslag i sin kompromiss, och regelbundna samråd med alla berörda aktörer utgör en del av det övergripande avtalet.

Jag uppmanar er därför att anta detta betänkande. Ni kan räkna med min beslutsamhet, och även hos mina kolleger i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, i fråga om att noggrant övervaka denna fråga under de kommande månaderna.

(Applåder)

  Talmannen. – Herr Graefe zu Baringdorf! Ni har bett att få ordet. Jag ber er att förklara i vilken egenskap och utifrån vilken artikel i arbetsordningen som ni ber om det?

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag kanske kan få tillåtelse att i egenskap av föredragande för det motsvarande betänkandet om ekologiskt jordbruk säga något om externa förbindelser. Det betänkande som vi ska rösta om i dag är bra, och det klargörs tydligt att …

(Tumult)

  Talmannen. – Jag beklagar verkligen, herr Graefe zu Baringdorf, men ni hör våra kollegers reaktion. Jag tror att alla har förstått att ni anser att betänkandet är bra, men jag kan inte ge ordet till alla föredragande och tidigare föredragande, som ni kan förstå.

9.7. Partnerskapsavtal om fiske mellan EG, å ena sidan, och Danmark och Grönland, å andra sidan (omröstning)

- Betänkande: Post (A6-0161/2007)

9.8. Ständig delegation till EUROLAT (omröstning)

- Beslut: B6-0204/2007

9.9. Praktiska bestämmelser för medbeslutandeförfarandet (omröstning)

- Betänkande: Leinen (A6-0142/2007)

– Före omröstningen:

  Jo Leinen (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Medbeslutandeförfarandet är det viktigaste instrument som parlamentet har till sitt förfogande, och det nya avtalet med rådet och kommissionen gör det betydligt mer öppet och effektivt. Vi och ministerrådet är överens om vissa detaljer.

Jag vill ta tillfället i akt att framföra ett varmt tack till Dagmar Roth-Behrendt, Alejo Vidal-Quadras Roca och Antonios Trakatellis, som har ägnat över ett år åt att förhandla med rådet och kommissionen, och dessutom till Joseph Daul, som har övervakat det hela. Detta nya avtal tar oss en bra bit framåt i fråga om medbeslutandeförfarandet.

9.10. Att stoppa förlusten av biologisk mångfald till 2010 (omröstning)

- Betänkande: Adamou (A6-0089/2007)

9.11. EU i världen – konkurrenskraftens externa aspekter (omröstning)

- Betänkande: Caspary (A6-0149/2007)

- Före omröstningen om ändringsförslag 51:

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (FR) Herr talman! Jag vill lägga fram ett muntligt ändringsförslag som syftar till ersätta ”utvecklingsländerna” med ”de fattigaste länderna”.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)

– Före omröstningen om ändringsförslag 52:

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (FR) Jag försöker igen. Den här gången sluter jag mig helt till ändringsförslagets innebörd. Den består av att uppmana kommissionen att beakta ändringsförslagets innehåll. Detta är innebörden i ändringsförslaget. Det innebär, där det står:

(EN) ”inte bör sträva efter att inkludera”; vi borde säga att EU ”bör hantera dessa frågor varsamt”.

(FR) Jag råder mina kolleger i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen att tänka efter noggrant innan de motsätter sig detta. Annars riskerar vi att rösta emot ändringsförslaget som helhet.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)

  Talmannen. – Omröstningen är härmed avslutad.

10. Röstförklaringar

  Talmannen. – Vi fortsätter nu med röstförklaringarna.

- Betänkande: Isler Béguin (A6-0180/2007)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi röstade för denna slutliga överenskommelse, eftersom parlamentet säkrade en ökning med 40 miljoner euro av det belopp som erbjudits i rådets gemensamma ståndpunkt. Budgeten för Life+ befinner sig nu på omkring 1 894 miljoner euro.

En del av budgeten för Life+ har öronmärkts för projekt för ”Natur och biologisk mångfald”. Parlamentet har säkerställt att minst 50 procent av budgetanslagen för Life+ kommer att användas till beviljande av projektverksamhet till stöd för bevarandet av naturen och den biologiska mångfalden. I sin gemensamma ståndpunkt hade rådet föreslagit att öronmärka 40 procent av den totala budgeten till sådana projekt.

Slutligen läste Stavros Dimas upp en förklaring under förlikningskommitténs sammanträde, vilket nämns i det slutgiltiga betänkandet, där det framhålls att kommissionen kommer att genomföra en översyn av de genomförda och planerade åtagandena för förvaltningen av Natura 2000-nätverken på nationell nivå och unionsnivå innan budgetramen ses över. Denna översyn syftar till att anpassa gemenskapens styrmedel, särskilt Life+, och garantera en hög samfinansieringsnivå.

Avslutningsvis är resultatet mycket mer tillfredsställande än någon överenskommelse som hade kunnat slutas i ett tidigare skede av lagstiftningsförfarandet.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag välkomnar varmt resultatet av detta förlikningsförfarande, med dess betoning på en centraliserad strategi i vilken kommissionen fortsätter att hantera programmet, och därmed säkerställa mervärde för Europa som helhet, enhetliga kriterier och förträfflighet, och minska extra resurser för inrättande av förvaltningsorgan på nationell nivå.

Jag vill också belysa andra positiva element, som t.ex. ökningen av den allmänna budgeten med 40 miljoner euro och en tilldelning av 15 procent i medel för transnationella projekt.

Jag kommer därför att rösta för det gemensamma projekt som antagits av förlikningskommittén om Life+.

- Betänkande: Gröner (A6-0147/2007)

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Vi har utrustats med ännu ett instrument för att bekämpa människohandeln och det sexuella utnyttjandet av offren i form av programmet Daphne III, men faktum är att den här sortens program måste tilldelas tillräckliga medel, eftersom över 100 000 kvinnor i Europeiska unionen har fallit offer för människohandel och för våld.

Det gläder mig mycket att se att budgeten har fyllts på med 50 miljoner euro, vilket innebär att det sammanlagda beloppet är 114 miljoner euro, vilket kommer att göra det möjligt för oss att iscensätta informationskampanjer i de länder från vilka de kvinnor och barn kommer som luras in i Europeiska unionen för att där falla offer för sexuellt våld.

Sådana informationskampanjer gör att vi kan förebygga detta genom att informera kvinnor och erbjuda dem skydd mot utnyttjande. Om detta kombineras med stöd inom ramen för program för en förbättring av situationen för kvinnor som tillhör riskgruppen så kan vi, med hjälp av Daphne III, ta ett avgörande steg i kampen mot våld, människohandel och sexuellt utnyttjande.

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! Jag röstade för Grönerbetänkandet för att det verkligen har lyckats med att nå framsteg i kampen mot det våld som kvinnor drabbas av, och det råder ingen tvekan om den roll som Daphneprogrammet har spelat i detta.

Men det måste nämnas att våld mot kvinnor är mer utbrett i kulturer där den patriarkaliska makten fortfarande är djupt rotad och där det knappt är någon som ser detta som ett problem. Brott mot kvinnors mänskliga rättigheter som t.ex. könsstympning och påtvingade äktenskap sker också mitt ibland oss, som en följd av senare års migrationsflöden, och jag anser att vi måste göra mer för att ta itu med detta än att öka medvetenheten om problemet eller göra påtvingade äktenskap straffbara i EU. Det får inte heller finnas någon acceptans för exceptionella domstolsutslag som rättfärdigas genom hänvisning till kulturella faktorer. När brottslingar straffas måste samma lag gälla för muslimska invandrare, vare sig de kommer från värdsamhället eller har en västerländsk kulturell bakgrund. I dessa fall får rättvisan varken vara blind eller stum.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. (PL) Jag röstar för antagandet av Grönerbetänkandet om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande för perioden 2007–2013 av ett särskilt program för att förebygga och bekämpa våld mot barn, ungdomar och kvinnor samt för att skydda våldsoffer och riskgrupper (Daphne III) som en del av det allmänna programmet ”Grundläggande rättigheter och rättvisa”.

Daphneprogrammet inrättades 1997. Det har finansierat över 350 projekt varigenom icke-statliga organisationer och institutioner och föreningar som bidrar till att skydda barn, ungdomar och kvinnor mot våld stöds. Jag vill uttrycka mitt starka stöd för den tredje etapp av detta projekt som Lissy Gröners betänkande handlar om.

De huvudsakliga syftena med Daphne III är att stödja utvecklingen av gemenskapens politik som rör skyddet av folkhälsan, jämställdhet mellan könen, kampen mot våld i hemmet, skyddet av barnens rättigheter, kampen mot könsrelaterat våld i konfliktsituationer och kampen mot människohandel och sexuellt utnyttjande.

Dessa ambitiösa mål för 2007–2013 kommer att stödjas av en budget på 116 850 000 euro. Jämförelsen med budgeten för Daphne I – 20 000 000 euro – och med budgeten för Daphne II – 50 000 000 euro – är ett bevis på erkännandet av programmets betydelse och insatser.

I betänkandet betonas också med rätta behovet av att öppna programmet för samarbete med icke-statliga organisationer genom att säkerställa större öppenhet, att minska byråkratin och att stödja organisationer som ansöker om medel.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag har stött dessa ändringsförslag till Daphne III, EU:s särskilda program för att förebygga och bekämpa våld mot barn, ungdomar och kvinnor. Det gläder mig att den tredje etappen av Daphne (2007–2013) har en ökad budget på 116,85 miljoner euro. Det gläder mig också att byråkratin kommer att minskas, så att icke-statliga organisationer lättare får tillträde till programmet.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Jag stöder helt och fullt föredragandens arbete för att bekämpa våld mot kvinnor. Programmet Daphne bidrar till att hantera denna fråga över hela EU, och de som inte stöder detta betänkande i dag bör fördömas.

  Margie Sudre (PPE-DE), skriftlig. – (FR) En utvidgning av Daphneprogrammet för 2007–2013 visar på Europaparlamentets önskan att säkerställa en fortsättning på denna plan, som genomfördes 2000.

Våldet mot barn, ungdomar och kvinnor är ett tragiskt, socialt fenomen. Sådana grupper som är särskilt sårbara för våld måste skyddas bättre, men vi får inte glömma våld i hemmet och kvinnlig könsstympning. I Réunion har antalet brott mot kvinnor t.ex. fördubblats på 20 år, och mer än en femtedel av kvinnorna har utsatts för minst en form av våld på allmän plats under de senaste 12 månaderna. Jag skulle därför vilja att Europeiska kommissionen ägnade denna typ av våld ett europeiskt år.

Jag välkomnar det åtagande som gjorts av kommissionen, som har höjt budgeten till nästan 117 miljoner euro, även om detta belopp är lägre än det som Europaparlamentet krävde. Den tvåfaldiga ökningen av resurser vittnar dock om en äkta ambition i målsättningarna.

Men dessa ansträngningar måste också åtföljas av öppenhet i programmet och måste göra programmet mer tillgängligt för det civila samhället, som saknar tekniskt stöd i fråga om förberedande av preliminära förslag, i synnerhet i de yttre randområdena. Jag hoppas att det kommer att genomföras bedömningar av en expertkommitté framöver.

- Betänkande: Corbett (A6-0139/2007)

  Richard Corbett (PSE), skriftlig. (EN) Till skillnad från några av de mer långtgående förslag som har lagts fram innebär förslaget från utskottet för konstitutionella frågor en anspråkslös ändring av artikel 47 (vars rubrik skulle ändras till ”Förfarande med associerade utskott”). Denna mer blygsamma förändring skulle kräva att ordförandena och föredragandena för de berörda utskotten skulle mötas och tillsammans fastställa de delar av texten som faller under respektive utskotts exklusiva behörighetsområde och de som faller under båda (eller flera av) utskottens behörighetsområden. Ordföranden för det ansvariga utskottet skulle vara tvungen att beakta alla sådana överenskommelser vid beslut om slutgiltigt ansvar för olika delar av texten. Inom ramen för denna regel skulle parterna också tillåtas att enas, om de så önskar, om mer exakta villkor för sitt samarbete, vilket öppnar för möjligheter som t.ex. en gemensam arbetsgrupp. Regeländringen skulle också garantera att associerade utskott är företrädda i alla parlamentets delegationer vid ett förlikningsförfarande.

  Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. – (FR) Vi lade ned vår röst om betänkandena av Richard Corbett och Jo Leinen om förstärkt samarbete mellan utskott och praktiska bestämmelser för medbeslutandeförfarandet.

Dessa betänkanden syftar visserligen utifrån en praktisk synpunkt till att förenkla parlamentets arbete inom dess institutionella och rättsliga ram. Men de är symtomatiska för en parlamentarisk metod där allt i slutändan beslutas mer eller mindre i förväg, i små kommittéer, genom interinstitutionella eller tvärpolitiska kompromisser, och i effektivitetens och rationalitetens namn. De är också symtomatiska för ett parlament där de ”stora” grupperna – åtminstone de som betraktas som sådana – bestämmer och där ledamöternas individuella rättigheter begränsas till den mest grundläggande innebörden av dessa, och till och med är obefintliga i fråga om lagstiftning.

Genom att införa ett system för förfarandena kommer parlamentet, som redan lider brist på nationell och politisk representativitet och på närhet till européerna, en gång för alla att förlora det kännetecken som borde definiera det: det att vara ett parlament som väljs av folket, för folket.

- Betänkande: Laperrouze (A6-0125/2007)

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! Också jag röstade för Laperrouzebetänkandet på grund av att det naturligtvis är bättre i fråga om vatten att ordna upp saker och ting i förväg än att lägga stora summor pengar på att reparera skadorna senare. Eftersom jag är österrikare, och därmed medborgare i ett land med mycket betydande vattenreserver, anser jag att en hållbar och miljömedveten vattenpolitik innebär att vi inte längre får ge ekonomiskt stöd till intensiv odling, som får till följd problem som t.ex. övergödning. I stället bör vi stödja de jordbrukare som använder traditionella odlingsmetoder. Också i fråga om skogsvård kan vi spela en roll genom att besluta vilken sorts och vilken mängd föroreningar som hamnar i grundvattnet och i vilken takt, samtidigt som vi bidrar till att motverka översvämningar.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. (PT) Jag röstade för Laperrouzebetänkandet (A6-0125/2007) om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om miljökvalitetsnormer inom vattenpolitikens område och ändring av direktiv 2000/60/EG. Jag anser att EU bör fortsätta att spela en grundläggande roll i skyddet av miljön. Syftet med detta förslag är vidare att skydda och främja miljökvalitet i enlighet med principen om hållbar utveckling.

Dessa åtgärder, som är en uppföljning av förslaget i ramdirektivet om vatten, är mycket välbehövliga och kommer att bidra till att få ett slut på den kemiska föroreningen av vatten som stör marina ekosystem, orsakar förluster på området för den biologiska mångfalden och i allt högre grad utsätter människor för föroreningar.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Detta nya förslag till direktiv om miljökvalitetsnormer inom vattenpolitikens område hänger ihop med ramdirektivet om vatten, som antogs 2000. I förslaget fastställs miljömässiga kvalitetsmål för ytvatten, som ska ha uppnåtts 2015, om än utan någon formell bedömning av de olika befintliga lagarna eller någon integrerad strategi när det gäller vattenpolitik.

Detta är därför en rad enskilda åtgärder med några positiva aspekter. Jag välkomnar till exempel hänvisningen till behovet att ta hänsyn till de vetenskapliga och tekniska uppgifter som finns tillgängliga, de olika miljömässiga villkoren i de olika regionerna, en balanserad ekonomisk och social utveckling och principen förorenaren betalar. Ändå presenteras detta inom en ram som främjar nyliberalism, och de föreslagna åtgärderna spelar andrafiolen till förmån för ett upprätthållande av ”konkurrens på lika villkor på den inre marknaden”.

Det presenteras också vaga koncept som ”bästa tillgängliga teknik”, som skulle kunna användas för att göra det obligatoriskt att använda patenterad teknik och utrustning. Detta skulle skapa beroende, och skulle kunna beröva arbetstagare produktionsresurser, med tanke på priset på högteknologisk utrustning.

Även om parlamentet har tillfört vissa förbättringar till kommissionens text har man förkastat de flesta av de förslag som lagts fram av vår grupp, vilket var anledningen till att vi lade ned vår röst i den slutgiltiga omröstningen.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Titeln om miljökvalitetsnormer inom vattenpolitikens område motsvarar inte riktigt innehållet, i den bemärkelsen att det fokuseras på skadliga ämnen i ytvattnen och på sediment som enbart kommer från bekämpningsmedel.

Andra sorters föroreningar, som exempelvis industrispillvatten, avloppsvatten från tätbebyggelse, lakvatten från deponier, termisk förorening från motsvarande källor, förorening av sjöar genom luftföroreningar från förbränningsanläggningar som kommer ned med vädret etc., tas inte med i beräkningen. Kemisk förorening av ytvatten kan dock orsaka avbrott för ekosystem i vatten och förstöra den biologiska mångfalden, eller så kan föroreningar från förgiftad fisk lagras i livsmedelskedjan. Det är dessutom tydligt att kommissionen avser att göra jordbruket till måltavla och beskylla det för att vara den enda faktorn som är orsak till den kemiska föroreningen av ytvatten. Vidare har principen ”förorenaren betalar” inte betytt någonting för att stoppa föroreningen, utan den har i stället lett till att industrins och andra monopols hänsynslösa agerande legaliserats.

Det föreslås inga specifika åtgärder för kontroll av källorna för avfall som utgörs av ”prioriterade ämnen”, såväl farliga som ofarliga, vars nivåer för högsta tillåtna koncentration tas upp i förslaget till direktiv.

Men betänkandet innebär likväl att direktivets begränsade innehåll utökas i syfte att uppnå ett mer effektivt skydd av vatten. I slutändan ligger både innehållet och inriktningen dock långt från de nuvarande behoven av skydd av den sociala rätten till vatten av hög kvalitet, som måste vara fullständig och inte partiell och fragmenterad.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Vattenkvalitet är av avgörande betydelse för vår miljö, och det gläder mig att vi har fått se förbättringar efter åtgärder av EU. Jag anser att förslaget från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om att göra en utvärdering av hur effektiva alla de gemenskapsrättsakter är som direkt eller indirekt bidrar till att uppnå en god vattenkvalitet är ett steg i rätt riktning.

- Betänkande: Aubert (A6-0061/2007)

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Även om föredraganden Marie-Hélène Aubert har arbetat mycket hårt för att ta fram ett bra betänkande har Österrikiska folkpartiets delegation i Europaparlamentet röstat emot det i dag, på grund av att vi fortfarande finner många punkter i betänkandet ytterst problematiska. Vi anser att toleransnivån för genetiskt modifierade organismer (GMO) i ekologiskt jordbruk måste vara 0,0 procent, och att importer från tredjeländer måste uppfylla samma kriterier som produkter från EU:s medlemsstater, och därför måste vara föremål för kontroller.

Dessutom får EU-märkningen inte användas för produkter som kommer från andra håll, så att konsumenterna inte vilseleds och produkternas spårbarhet kan säkras.

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för förslaget om att Aubertbetänkandet om ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter ska återförvisas till utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.

För min del är det nödvändigt att toleransnivån för oavsiktlig kontaminering av genetiskt modifierade organismer inte ska vara samma som inom det konventionella jordbruket, dvs. omkring 0,9 procent, eftersom man därigenom faktiskt skulle medge att kontamineringen inte längre kan förhindras och att det inte kan garanteras att en produkt är GMO-fri, även om den är certifierad som ”ekologisk”.

Jag stödde förslaget om detta från socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, enligt vilket förekomsten av GMO i ekologiska produkter endast ska begränsas till oförutsebara och tekniskt oundvikliga mängder till maximalt 0,1 procent, och att termen ”ekologisk” inte får användas för att beskriva produkter som oavsiktligt kontaminerats med GMO utöver den spårbara toleransnivån på 0,1 procent.

Avslutningsvis stöder jag förslaget om att det är nödvändigt att finna en annan rättslig grund för det ekologiska jordbruket. Parlamentet har hittills endast hörts i denna fråga, men har nu för avsikt att fylla en medbeslutande funktion när det gäller problem som detta, och det kommer att utgöra ett framsteg.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi lade ned våra röster i den slutliga omröstningen med tanke på det som har skett under processens gång. Å ena sidan opponerar vi oss mot kommissionens ståndpunkt. Den föreslog en bestämmelse om att tillåta förekomsten av upp till 0,9 procent av GMO i ekologiska produkter, och det är en av de punkter som vi inte instämmer i. Vi anser fortfarande att detta är oacceptabelt, särskilt när det gäller ekologiskt jordbruk. Att tillåta en GMO-kontaminering på 0,9 procent som föreslås i betänkandet skulle innebära att man godtar GMO-kontaminering av ekologiska produkter. Detta kommer onekligen att påverka konsumenterna, och utgör ett allvarligt och oacceptabelt hot mot den ekologiska livsmedelsindustrins överlevnad.

Konsumenterna väljer att köpa ekologiska produkter för att de produceras på ett hållbart sätt, utan bekämpningsmedel och är fullständigt GMO-fria. Att godta introduktion av GMO, till och med i mycket små kvantiteter, är detsamma som att föra konsumenterna bakom ljuset, vilket kommer att få allvarliga konsekvenser för miljön och för människors hälsa i allmänhet.

Med tanke på att det har varit omöjligt att förbättra kommissionens förslag i plenum – även om rådet inte har avgett ett positivt svar ännu och inte har godtagit ändringsförslagen om den rättsliga grunden – lade vi ned våra röster i den slutliga omröstningen i hopp om att ytterligare eftergifter kommer att kunna göras om förslagen, som syftar till att förbättra den ursprungliga ståndpunkten.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag kommer att rösta för Marie-Hélène Auberts betänkande om ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter. Jag anser att konsumenterna har rätt till en tydlig identifiering av produkter som de har för avsikt att köpa. Lagstiftning om märkning måste dock spegla de vardagliga realiteterna. Vi kan inte ställa krav som ligger utanför vår förmåga om vi ska kunna verka på ett meningsfullt sätt som speglar de bästa praktiska möjligheter som finns tillgängliga vid det aktuella tillfället. Att göra annorlunda skulle vara att spela under täcket i samband med att begränsa tillgången till produkter som många konsumenter skulle kunna välja att köpa.

  Ambroise Guellec (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Det ekologiska jordbruket står nu för 1,4 procent av jordbruksproduktionen inom EU-25 och 3,6 procent av den utnyttjade jordbruksarealen (1,8 procent av jordbruksarealen i Bretagne). Konsumentefterfrågan fortsätter att öka, och dessa produkters inträde på marknaden, som märks på flera olika sätt och som även produceras utanför EU, medför nya problem när det gäller kontroll, certifiering och märkning. Dessutom är stöden och normerna på detta område mycket olika mellan länderna, och detta ger upphov till snedvridning av konkurrensen för de ekologiska producenter som får minst stöd.

Jag välkomnar därför att Europaparlamentets ståndpunkt med en uppmaning till rådet om att snabbt anta förordningen om ekologiskt jordbruk har antagits i plenum. Denna nya förordning måste ge oss möjlighet att klargöra gemenskapens regelverk för produktion av ekologiska livsmedel, som daterar sig från 1991. Parlamentet begär att de nationella inspektionssystemen ska stärkas så att produkterna kan spåras i varje skede av produktionen. Om det ska vara obligatoriskt att använda gemenskapens logotyp (för livsmedel som innehåller 95 procent ekologiska ingredienser) och en ”EU-ekologisk” märkning, måste det även fortsättningsvis vara möjligt att lägga till andra privata logotyper. Avslutningsvis måste användningen av GMO förbjudas i det ekologiska jordbruket.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Den mycket prisade förbättringen av jordbruksproduktionen och jordbruksprodukterna genom ekologiskt jordbruk riskerar att förvandlas till en kolossal svindel på producenternas och konsumenternas bekostnad.

De få multinationella företag som försöker kontrollera den globala livsmedelskedjan genom genetiskt modifierade organismer har lyckats med sitt uppsåt, och alla politiska grupper inom EU, däribland de grekiska partierna PASOK och Ny demokrati, bär skulden för detta.

Den tillåtna förekomsten av GMO och tillsatser av andra ämnen (vitaminer osv.) från GMO i ekologiska livsmedel är smygvägen för att använda modifierade organismer i länder och områden som motsätter sig detta, eftersom de bedömer GMO som farliga.

Att fastställa en gräns för tillåtna toleransnivåer för genetiskt modifierade organismer i ekologiska produkter, hur låg den än kan vara i dag, innebär att den kan ökas utan kontroll, med tanke på att parlamentet inte fick rätt till medbeslutande. Denna gräns kommer nu att sättas av de multinationella företagen i linje med den naturliga kontaminering som kommer att orsakas av den tillåtna samexistensen av konventionella, genetiskt modifierade och ekologiska grödor, hur många skyddsåtgärder som än vidtas.

De ekologiska jordbrukarna kommer följaktligen att få se hur deras produkter nedvärderas, medan de konsumenter som köper ”ekologiska” produkter som innehåller GMO kommer att luras.

Våra förslag om att förbjuda genetiskt modifierade organismer i ekologiska livsmedel godtogs tyvärr inte, men vi fortsätter att kämpa för hälsosamma grödor och livsmedel tillsammans med arbetarna.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag har stött resolutionen om ekologiska livsmedelsprodukter som bygger på betänkandet från mars om att införa strängare regler för kontroll av ekologiska livsmedelsprodukter. Jag tror att detta kan bidra till ökat konsumentskydd.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. Jag röstar för betänkandet eftersom det till skillnad från kommissionens förslag bevarar möjligheten till nationell märkning, men jag beklagar att det trots allt förordar att EU-märkning skall vara den dominerande märkningen.

  Kathy Sinnott (IND/DEM), skriftlig. (EN) Jag har röstat för betänkandet om märkning av ekologiska produkter eftersom nationell märkning fortfarande tillåts. Detta innebär att nationell märkning fortfarande kan ange avsaknad av genetiskt modifierade organismer (GMO) i ekologiska produkter på en EU-medlemsstats egen marknad, även om den föreslagna EU-märkningen innebär ett erkännande av en urvattnad version av ekologiska livsmedel, i synnerhet i fråga om förekomst av GMO.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Herr talman! Det gläder mig mycket att i dag stödja min gruppkollegas försäkran i detta betänkande att ekologisk produktion och märkning utgör ett mycket betydelsefullt område inom EU:s produktion som behöver skyddas. När marknaden för ekologiska livsmedel växer är det absolut nödvändigt att konsumenterna kan känna sig trygga i definitionen av vad som är och vad som inte är ekologiskt. I Skottland har vi en blomstrande ekologisk sektor, och jag vill se den frodas. En stabil märkning och definitionsram kommer att bidra till det.

- Betänkande: Post (A6-0161/2007)

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. (PT) Europeiska gemenskapen och Grönland har haft förbindelser på fiskeområdet under en lång tid, men 1985 års ramavtal löpte ut den 31 december 2006.

I det nya protokoll som trädde i kraft från och med den 1 januari 2007 för en period på sex år fastställs gemenskapsfartygens fiskemöjligheter, det finansiella stödet, de kategorier av gemenskapsfartyg som får fiska i Grönlands exklusiva ekonomiska zon och villkoren för deras fiske där.

Den huvudsakliga målsättningen med det nya avtalet är att bibehålla och stärka fiskeförbindelserna mellan gemenskapen och Grönlands lokala regering efter det att en ram för partnerskap och dialog har inrättats i syfte att förbättra politiken för hållbart fiske och ett förnuftigt utnyttjande av fiskeresurserna i Grönlands fiskeområden, vilket ligger i båda parters intresse.

Portugal har ett särskilt intresse i fiskesektorn och är därför positivt inställt till att detta nya avtal ingås.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Trots att vi röstar för detta betänkande – där förslaget till förordning i fråga godkänns – är vi bekymrade över artikel 3.2 i förordningen, enligt vilken kommissionen kan överväga att behandla licensansökningar från samtliga medlemsstater när de medlemsstater som omfattas av detta avtal inte har uttömt de fiskerättigheter som de är berättigade till.

I händelse av underutnyttjande av fiskemöjligheter som har beviljats en medlemsstat som en del av kvoter och licenser anser vi att kommissionen bör rådgöra med den berörda medlemsstaten för att se till att fiskemöjligheterna utnyttjas optimalt, däribland möjligheten att överföra outnyttjade fiskemöjligheter till andra medlemsstater.

Denna möjlighet får emellertid inte undergräva principen om relativ stabilitet, med andra ord får den inte påverka det framtida beviljandet av fiskemöjligheter till medlemsstaterna inom ramen för dessa partnerskap.

Vi stöder därför ändringsförslaget där denna punkt klargörs.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Eftersom ändringsförslag 7 inte gick igenom hade Europaparlamentets labourgrupp inget annat val än att rösta mot betänkandet. Detta betänkande skulle kunna äventyra den skotska flottans historiska fiskerättigheter, och det utgör ett riskfyllt prejudikat för framtida fiskeavtal.

- Betänkande: Leinen (A6-0142/2007)

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. (PL) Jag röstar för antagandet av betänkandet om praktiska bestämmelser för medbeslutandeförfarandet. Jag vill börja med att tacka föredraganden Jo Leinen för ett mycket väl utarbetat betänkande.

Vi måste göra allt vi kan för att se till att EU fungerar så effektivt som möjligt och förenkla systemet för det interinstitutionella samarbetet. Vår målsättning måste vara att göra beslutsprocessen så öppen som möjligt och se till att EU-medborgarna får så stor insyn som möjligt i de tre institutionernas lagstiftningsarbete, dvs. kommissionen, rådet och Europaparlamentet.

Medbeslutandeförfarandet är ett viktigt inslag i EU:s rättsliga system. Det bidrar till att garantera att ny EU-lagstiftning antas på ett mer demokratiskt sätt. Betänkandets förslag om förbättringar av förfarandet är lämpliga och bör bidra till att förenkla beslutsprocessen.

- Betänkande: Adamou (A6-0089/2007)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Att stoppa förlusten av den biologsiska mångfalden till 2010 är en principfråga som måste stödjas. Därför krävs lämpliga åtgärder. Arter och ekosystem behöver utrymme för att utvecklas och återhämta sig. Bevarandet av ekosystemen bör följaktligen vara ett grundläggande mål för all EU:s övergripande och sektoriella politik. Friska ekosystem fyller en central funktion för välstånd och välbefinnande i EU och i hela världen. Om naturen fortsätter att ignoreras i stads- och landsbygdsutvecklingen kommer våra omgivningar att domineras av betong och föroreningar.

Med tanke på att den biologiska mångfalden är en hörnsten för hållbar utveckling måste hänsynstaganden när det gäller biologisk mångfald integreras i allt beslutsfattande.

Även om det finns vissa motsägelser i gemenskapens politik måste medlemsstaterna ta till vara på alla de möjligheter som finns inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, den gemensamma fiskepolitiken, Sammanhållningsfonden och strukturfonderna, Life+ och sjunde ramprogrammet för att stödja målen för biologisk mångfald. Dessutom är det absolut nödvändigt att större hänsyn tas till de finansiella behoven vid budgetöversynen 2008–2009, under vilken det bör göras en bedömning av i vilken mån EU:s finansiering för biologisk mångfald är tillräcklig (eller inte) och tillgänglig, särskilt när det gäller Natura 2000.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag röstade för Adamoubetänkandet eftersom jag anser att förlusten av biologisk mångfald kommer att ha en allvarlig inverkan på EU:s framtid. Denna handlingsplan kommer dessutom att vara ett centralt verktyg för att vidta de nödvändiga åtgärderna för att få stopp på problemet till 2010, även om jag anser att denna tidsgräns definitivt kommer att bli svår att uppfylla.

Jag håller med om att konsekvenserna av klimatförändringen kommer att bli så stora att ekosystemtjänsterna och den speciella funktion som den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken fyller måste beaktas, med hänsyn till att de är viktiga för att nå de uppsatta målen och garantera den biologiska mångfaldens långsiktiga existens.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) EU:s intresse av att stoppa förlusten av den biologiska mångfalden är ytligt och skenheligt, eftersom man inte vidtar några konkreta åtgärder eller tillhandahåller den nödvändiga finansieringen.

Samtidigt som man ger sken av att kämpa för att bevara den biologiska mångfalden är den grundläggande prioriteringen att främja genetiskt modifierade organismer. I betänkandet hänvisas mycket riktigt till de faror som kan uppstå med genetiskt modifierad fisk. Det enormt stora hotet från resistenta genetiskt modifierade växter som minskar växternas biologiska mångfald och utgör en fara för folkhälsan nämns däremot inte i betänkandet.

Det finns redan ett övermått av uppgifter om arternas massförsvinnande. Förlusttakten är 100–1 000 gånger högre än den naturliga bakgrundsnivån, med tragiska konsekvenser för det genetiska flödet mellan populationer av flora och fauna.

De huvudsakliga orsakerna till förlust av biologisk mångfald är klimatförändringar, miljöförstöring, utnyttjande av intensiva jordbruksmetoder och olämplig förvaltning av skogs- och vattenresurser. Detta är emellertid resultatet av monopolens plundrande exploatering av naturen i vinstsyfte. Till och med när det gäller principen ”förorenaren betalar” frikänns förorenaren, miljöförsämringarna görs lagliga och man köpslår med miljön, till förmån för kapitalets vinster.

I stort sett läggs regeringarnas och EU:s ansvar över på medborgarna, genom att stärka informationen på detta område och öka medvetenheten. Folket måste inse att den antimiljöpolitik som EU och medlemsstaternas regeringar bedriver bär skulden och de måste fördöma och förkasta den.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Herr talman! Det gläder mig att detta betydelsefulla betänkande fick den majoritet det fick, för vi bör alla känna oro över den gradvisa förlusten av biologisk mångfald. Vi bör fästa särskild uppmärksamhet vid följderna av övergången till biobränslen. Även om ingen kan förneka att vi måste överge fossila bränslen skulle dominoeffekten av stora förändringar i produktionen till en monokultur av (ofta genmodifierade) biobränslen kunna få långsiktiga effekter som är ännu mer skadliga, och det är bra att denna fråga hålls kvar på dagordningen genom detta betänkande.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Det faktum att 52 procent av våra sötvattensfiskarter är utrotningshotade samtidigt som torsken och andra fiskebestånd befinner sig på oroväckande låga nivåer bör vara en väckarklocka för att agera. Jag instämmer med föredraganden i att förlusten av biologisk mångfald har lika stor betydelse som klimatförändringarna och att medlemsstaterna måste visa en större politisk vilja att förebygga denna förlust. Det gläder mig också att se att det ändringsförslag i vilket bottentrålning i djuphaven och annan ohållbar fiskeverksamhet fördöms gick igenom.

- Betänkande: Caspary (A6-0149/2007)

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Inrättandet av en inre marknad inom vår gemenskap, en mycket omfattande marknad som gradvis har utvidgats, har medfört fördelar för alla marknadsdeltagare. Den förutnämnda utvidgningen föregicks av inrättandet av en inre marknad, införande av ny lagstiftning och en hel process av justeringar. Kort sagt genomfördes en tillnärmning av förhållandena, för att på så sätt garantera verklig konkurrens.

Marknadsöppning är ett villkor för globaliseringen. För att detta ska bli fördelaktigt för alla parter måste emellertid en process som inte bara omfattar förhandlingar, utan även justeringar, däribland utbildnings- och informationskampanjer för berörda socialgrupper, föregå marknadsöppnandet. Inrättandet av en global marknad måste bygga på liknande principer som de principer som vi antog för att inrätta EU:s marknad. En så kallad färdplan bör utarbetas för denna process, där man fastställer de olika etapperna och öppnar för utveckling. De berörda parterna måste även kunna övervaka processen fullt ut.

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) I detta betänkande väljer EU och dess handelspartner att slå in på den segerrika vägen mot liberalism, en liberalism som strider mot grundsatserna för EU:s handelspolitik.

Jag beklagar att parlamentets ledamöter bortser från det som de har försvarat hittills, dvs. en handelspolitik där handelsavtalen underordnas sociala och miljömässiga krav genom att respektera utvecklingsländernas suveränitet när det gäller förvaltningen av ett antal sektorer som är viktiga för deras utveckling (samhällsservice, investeringar, offentliga kontrakt och konkurrensbestämmelser). Dessa målsättningar har ersatts av en politisk strategi som inriktas på en omfattande avreglering av tjänster och investeringar i utvecklingsländerna, för att tillmötesgå de europeiska tillverkarnas förväntningar, till nackdel för ländernas ekonomiska utvecklingsbehov. Frihandelsprincipen måste vara ett verktyg som används för att främja utvecklingen, inte ett självändamål.

Jag beklagar att Singaporefrågan, som har undantagits från de multilaterala Dohaförhandlingarna, har återinförts av parlamentet som en prioritering för framtida bilaterala förhandlingar.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. (PT) Jag röstade för Casparybetänkandet, som visserligen inte är perfekt, men som enligt min åsikt uppfyller de flesta av socialdemokraternas mål, vilka är som följer: företräde för multilateralism och slutförande av Doharundan, särskild behandling av länder med utvecklingsproblem, ömsesidigt erkännande av normer, uppfyllande av sociala och miljömässiga minimistandarder, kampen mot dumpning, skydd av immateriella rättigheter, antagandet av uppförandekoder och bästa praxis av europeiska företag och ökat deltagande för parlamentet.

Jag välkomnar att socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet spelar en aktiv och konstruktiv roll i de bilaterala förhandlingarna med tillväxtekonomier som Korea, Indien, Kina och Ryssland, där en omfattande och välbalanserad ömsesidighet krävs. Samtidigt är det mycket viktigt att stödet till de minst utvecklade länderna utökas och att de rätta förutsättningarna skapas för att de ska kunna spela en aktiv roll i världshandeln.

Dessa frågor behandlas enligt min mening på lämpligt sätt i den slutliga texten, som erbjuder en välbehövlig motvikt till den ensidiga översynen av handelsförsvarsinstrumenten.

  Elisa Ferreira (PSE), skriftlig. (PT) Jag röstade för Casparybetänkandet, som visserligen inte är perfekt, men som enligt min åsikt uppfyller de flesta av socialdemokraternas mål, vilka är som följer: företräde för multilateralism och slutförande av Doharundan, särskild behandling av länder med utvecklingsproblem, ömsesidigt erkännande av normer, uppfyllande av sociala och miljömässiga minimistandarder, kampen mot dumpning, skydd av immateriella rättigheter, antagandet av uppförandekoder och bästa praxis av europeiska företag och ökat deltagande för parlamentet.

Som skuggföredragande för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet välkomnar jag varmt att vår grupp spelar en aktiv och konstruktiv roll i de bilaterala förhandlingarna med tillväxtekonomier som Korea, Indien, Kina och Ryssland, där en omfattande och välbalanserad ömsesidighet krävs. Samtidigt är det mycket viktigt att stödet till de minst utvecklade länderna utökas och att de rätta förutsättningarna skapas för att de ska kunna spela en aktiv roll i världshandeln.

Dessa frågor behandlas enligt min mening på lämpligt sätt i den slutliga texten, som erbjuder en välbehövlig motvikt till den ensidiga översynen av handelsförsvarsinstrumenten. Jag vill även betona att det fanns en ömsesidig kompromissvilja hos både föredraganden och skuggföredragandena.

  Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. – (FR) När man läser detta nya betänkande från parlamentet om globaliseringens fördelar – ”fördelar”, trots det ökande antalet otillbörliga affärsmetoder som skadar de europeiska företagen samt omlokaliseringar och arbetslöshet – kom jag att tänka på Frankrikes nya president.

I sitt valtal om Europa talade han om nödvändigt ”skydd”. Han vågade till och med använda begreppet ”gemenskapspreferens”!

Jag vet inte vad Nicolas Sarkozy har gjort under de senaste fem åren, men han har säkerligen inte läst betänkandena från parlamentet eller rådets protokoll eller Peter Mandelsons och hans företrädares tal. De nämner aldrig ”preferenser”, utom när det när det handlar om att stimulera en ännu större avreglering av våra marknader. De nämner aldrig skydd, även om EU:s handelsförsvarsinstrument är uppenbart olämpliga och används slumpvis. Det enda de talar om är att fortsätta med globaliseringen och om riskhantering. Och ändå klarar unionen inte av någonting, särskilt inte de miljontals arbetslösa, de ödelagda industrisektorerna och den nästan ödelagda jordbrukssektorn. I Nicolas Sarkozys ögon ingår dessa förluster i de godtagbara riskerna.

Jag frågar mig om Nicolas Sarkozy lurar allmänheten i dessa frågor, eller om han blir lurad själv?

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Fri handel och global liberalisering presenteras här som en patentlösning, tillsammans med de heliga korna prisstabilitet, ökad konkurrens och skattenedskärningar som underlättar exploateringen av arbetstagarna.

Jag vill även betona att det står i betänkandet att ”bilaterala och regionala frihandelsavtal är en ’suboptimal’ lösning” som man bara bör ta till när det är nödvändigt för att ”förbättra konkurrenssituationen för EU-exportörer på viktiga utländska marknader”. De ”bör vara kompatibla med WTO, allomfattande, ambitiösa, leda till ömsesidigt marknadstillträde och dessutom garantera långtgående liberalisering av tjänster och investeringar som går längre än både nuvarande multilaterala åtaganden och de förväntade resultaten av en framgångsrik avslutning av utvecklingsagendan från Doha”. Med andra ord, när WTO-förhandlingarna har kört fast har ordern kommit att fortsätta med handelsliberaliseringen när och var det är möjligt, till EU:s stora ekonomiska och finansiella gruppers förtjusning och vinning.

Det man glömmer att nämna i betänkandet är de katastrofala följderna av kapitalistisk liberalisering – med ”strukturreformer”, avskaffande av tullar och införande av de så kallade immateriella rättigheterna – såsom den flagranta ökningen av ojämlikheterna i världen, ökande arbetslöshet, fattigdom och de skrämmande effekterna på miljön och den biologiska mångfalden.

Vi röstade därför emot betänkandet.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Även om detta betänkande innehåller vissa negativa delar, som exempelvis kravet på ett uppskjutande av granskningen av handelsskyddsåtgärder och den ospecifika karaktären hos språket i fråga om avreglering (som öppnar för möjligheten att vissa aspekter av avregleringen skulle kunna vara förhandlingsbara, som var kontroversiella på WTO-nivå), anser jag att det på hela taget bör stödjas.

Införandet under utskottsbehandlingen av punkter om behovet av att införliva grundläggande arbets- och miljönormer i EU:s handelsavtal och av ytterligare hänvisningar till utvecklingsaspekten gör betänkandet mer uppmjukat. Även om man i betänkandet hade kunnat gå längre i sina överväganden om utvecklingsfrågor anser jag att de länder som vi riktat in oss på (Sydkorea, Indien och Asean-staterna – förutsatt att det kommer att förekomma särskild och differentierad behandling i Asean-staterna med hänsyn till utvecklingsländer) kommer att ha goda förutsättningar att försvara sina intressen vid förhandlingarna under den nuvarande generationen av bilaterala handelsavtal.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) De frågor som tas upp i betänkandet är ytterst viktiga i vår globaliserade värld. Även om jag inte instämmer i alla synpunkter som framförs anser jag att denna lista med problem och möjliga lösningar utgör en i stort sett realistisk strategi. Enligt min mening är detta en av de viktigaste aspekterna.

Debatten om EU:s externa konkurrenskraft, eller om EU och den globala ekonomin, måste bygga på realism. Det är ett ytterst farligt misstag att måna om illusionen att det är möjligt att stänga gränserna, införa likadana bestämmelser som vi har runtom i världen och bara bortse från de sociala följderna av konkurrensen.

Jag anser därför att den rätta strategin är att dra maximal fördel av denna nya realitet, och samtidigt begränsa de skadliga effekterna till ett minimum. Detta innebär att vi måste investera i både det moderna och i det traditionella och i det som är säreget och inte överförbart i motsats till det som uppstår till följd av levnadsstandarden i EU. Den vanligt förekommande föreställningen att en eurocentrerad värld (eller helt enkelt en värld där EU är ekonomiskt och strategiskt viktigt) försvann i och med den globala ekonomins inträde är inte en orubblig sanning; det är en åsikt som kan bestridas med fakta, fakta som formas av politisk vilja.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag stöder betänkandet och tanken att anpassa EU:s handelspolitik till de framtida utmaningarna.

EU:s ledande ställning på världsmarknaden ger oss möjlighet att förbereda oss för förändringar på ett sådant sätt att vi kan bemöta globaliseringen utan att överge våra intressen eller den sociala modellen.

Den ökade handelsliberaliseringen måste åtföljas av ett bättre utnyttjande av försvarsinstrumenten för att bekämpa otillbörliga affärsmetoder.

Utan att vilja uppmana till protektionism, vilket inte skulle leda till att effekterna av globaliseringen begränsas, är det centralt att EU gör ett starkt åtagande för att strikt följa sina internationella handelsavtal.

Vi får inte låta våra konkurrenter utnyttja politik för statligt stöd i exportsyften, genomföra konstgjorda valutadevalveringar och bryta mot grundläggande miljöbestämmelser. Det är också oacceptabelt att använda barnarbete och tvångsarbete och att inte respektera arbetstagarnas rättigheter.

Öppnandet av den internationella handeln och marknadstillträdet måste vara globalt och ömsesidigt. Dessutom måste sociala och miljömässiga miniminormer garanteras i våra handelsavtal.

Det europeiska projektet måste alltid bygga på solidaritet, respekt för de mänskliga rättigheterna och hållbar utveckling.

  Thomas Wise (IND/DEM), skriftlig. (EN) Jag stöder uppmaningen att förkasta detta förslag, och därmed göra utvärderingen överflödig.

11. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 12.50 och återupptogs kl. 15.05.)

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

12. Debatt om Europas framtid, med deltagande av Italiens premiärminister, medlem av Europeiska rådet (debatt)

  Talmannen. Det är med stort nöje jag välkomnar Republiken Italiens premiärminister Romano Prodi till Europaparlamentet i dag för att diskutera Europas framtid med oss.

Italien, en av de grundande medlemsstaterna, har alltid stått i främsta ledet för att vägleda den europeiska integrationsprocessen, och Italien spelar också en avgörande roll just nu, när vi söker en lösning på det dödläge som uppstått i den europeiska integrationsprocessen – en lösning som alla kan godta.

Jag vill särskilt tacka Italiens president Giorgio Napolitano för det givande samarbete som vi har haft för att se till att fördragsöversynen blir en framgång. Som parlamentets talman vet jag att jag inte bara har parlamentets, utan även Italiens stöd när jag säger detta och detta ger mig ökad styrka.

Herr premiärminister, min käre vän Romano Prodi! I er huvudstad Rom arrangerades firandet av 50-årsjubilieet för Romfördraget, när vi fick tillfälle att se tillbaka på och glädja oss över de 50 år av stabilitet, välstånd och utveckling som våra medborgare har åtnjutit. Men nu är det även dags att se in i framtiden tillsammans. Europeiska unionen står i dag inför stora utmaningar och måste, för att övervinna dessa utmaningar, uppbjuda den rätta viljan för att vidta nödvändiga åtgärder och genomföra reformer som kommer att vägleda oss mot en trygg framtid.

Under er tid som kommissionens ordförande fyllde ni en viktig funktion i utformandet av EU:s historia vid en avgörande tidpunkt. Under ert ordförandeskap för kommissionen, som företräddes under konventet av kommissionsledamöterna Antonio Vittorino och Michel Barnier, spelade kommissionen en aktiv roll i arbetet med EU:s framtid och vakade över konstitutionsfördragets tillkomst ända fram till regeringskonferensen. Det tyska ordförandeskapet för rådet arbetar för närvarande hårt med att finna en lösning som inte bara är tillfredsställande för de länder som förkastade konstitutionsfördraget, utan även för de 18 medlemsstater, som utgör majoriteten av EU:s befolkning, som redan har ratificerat det. När denna process nu fortsätter stöder Europaparlamentet oreserverat innehållet i konstitutionsfördraget, inte minst för att det utgör en kompromiss som nåddes efter långdragna förhandlingar.

Vi inser emellertid att det kommer att krävas hårt arbete från oss alla för att finna en lösning, och vi stöder därför starkt det tyska ordförandeskapets insatser, särskilt de insatser som genomförs av förbundskansler Angela Merkel, mot ett förnyat samförstånd mellan samtliga 27 medlemsstater. Om vi skulle bemöta denna situation genom att till slut göra EU mindre demokratiskt, begränsa unionens beslutsförmåga och göra den mindre öppen, skulle detta vara att misstolka de medborgare som uttryckte sina farhågor i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna, vilket faktiskt var nyttigt, så parlamentet kommer inte att låta nöja sig med ett resultat som inte är i EU:s och EU-medborgarnas intresse. Jag är övertygad om att vi, med god vilja, inte bara kan närma oss varandra, utan även nå resultat.

Herr premiärminister! Ordet är ert.

  Romano Prodi, Italiens premiärminister. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi står vid en skiljeväg för EU:s och den europeiska integrationens framtid, och det är i vetskapen om detta, och inte utan sinnesrörelse, som jag talar till er i dag. Jag är varmt tacksam mot talman Hans-Gert Pöttering för detta tillfälle.

Från och med nu och fram till valet 2009 kommer EU att kämpa för sin egen framtid. Om en månad kommer Europeiska rådet att besluta om en regeringskonferens ska inledas, och när den avslutas måste vi kunna säga att vi lever upp till de åtaganden som vi alla ingick tillsammans i Berlin den 25 mars i år.

Det handlar om att besluta om vad EU behöver – vad vi alla behöver – för att ta itu med de utmaningar som världen ålägger oss. Detta låter som en abstrakt fråga, men den är i själva verket ytterst konkret. Vid det här laget borde vi ha insett att européernas förmåga att tolka den globaliserade världen och utnyttja de möjligheter som den erbjuder beror på om vi kan se till att våra gemensamma institutioner fungerar.

Jag måste säga att jag uppriktigt sagt inte håller med dem som fortsätter att se ett motsatsförhållande mellan behovet av att skapa resultat och behovet av att stärka EU-institutionerna. Det är just för att skapa mer resultat som jag alltid har hoppats på och kämpat för starkare och mer effektiva gemensamma institutioner.

Den här gången börjar vi inte om från noll. Med andra ord, vi måste inte återuppfinna hjulet. I oktober 2004 undertecknade alla EU-medlemsstater utkastet till konstitutionsfördrag, och 18 medlemsstater har faktiskt ratificerat det. Under de senaste åren är det dock argumenten från dem som är osäkra som har hörts mest av alla. Nu är det dags att lyssna till dem som har ratificerat konstitutionsfördraget från 2004, de som har arbetat hårt, även med sina egna medborgare, för att fortsätta längs den vägen.

De hade slagit in på denna väg några år före toppmötet i Laeken, där denna lösning hade utvecklats från en grundläggande och ovedersäglig utgångspunkt: att EU inte kan nå ambitiösa resultat utan lika ambitiösa reformer.

För min del är jag övertygad om att detta är lika relevant i dag. Vi måste därför börja om från början från oktober 2004, lägga de två senaste årens tvister och perioder för eftertanke åt sidan och fundera allvarligt och ansvarsfullt på vår och våra barns framtid.

Det handlar inte bara om att enas om vilka nya bestämmelser som vi behöver. Det finns andra lika angelägna behov, utan vilka EU inte kommer att kunna fungera. Det handlar bland annat om en budget värd namnet och verklig politik för att ge oss i kast med de stora utmaningar som livet av i dag ställer oss inför: energin, klimatförändringen, klyftan mellan nord och syd, och så vidare. Låt oss emellertid börja i dag med den mest brådskande frågan, nämligen att finna en väg ut ur det konstitutionella dödläget och reformera institutionerna.

För att vi ska lyckas med detta måste vi vara trogna en princip som utgör grunden för vår existens som en europeisk union, en princip som är så grundläggande att den definierar själva etiken i att vi har samlats i en gemenskap.

Det handlar om principen om att det, när vi främjar den europeiska integrationen, alltid är viktigt att vi anstränger oss för att förstå den andra sidans argument och ta till oss dem på något sätt. Vi har alltid ansträngt oss för att göra detta, och det kommer vi att fortsätta med.

Vi förväntar oss emellertid att den andra sidan är lika förstående. Vi förväntar oss att de också ska ta till sig våra ambitioner, som i detta fall, vilket ni alla mycket väl vet, är att arbeta för att skapa en ännu närmare union.

Med denna princip i åtanke måste vi göra allt som står i vår makt för att hjälpa det tyska och det portugisiska ordförandeskapet att bevara så mycket som möjligt av våra ambitioner för unionen, och samtidigt ta så stor hänsyn som möjligt till den andra sidans argument.

Samtidigt som jag konstaterar detta måste jag säga att vi enligt min åsikt inte får låta oss nöja med Europeiska rådets möte i juni och den följande regeringskonferensen.

Först och främst måste vi komma ihåg att frågan om att hålla tidtabellen denna gång är direkt kopplad till en demokratisk fråga. Under 2009 måste de europeiska väljarna veta vilket slags EU de ombes att rösta om. Vilken roll kommer Europaparlamentet att ha? Vilka uppgifter kommer det att ha? Kommer det att finnas ett mer permanent ordförandeskap och en europeisk utrikesminister? Hur kommer kommissionen att vara sammansatt? Och så vidare.

Regeringskonferensen måste därför ges ett exakt och selektivt mandat, med ett tydligt angivande av de få viktiga punkter där förhandlingarna har kört fast och, framför allt, hur de ska lösas. Endast genom att göra detta kommer vi att lyckas uppfylla vår princip att formulera de nya reglerna till 2009.

Om regeringskonferensen skulle få ett öppet mandat är det föga troligt att en slutsats skulle nås till årsslutet 2007, och den tid som behövs för att behandla den nya överenskommelsen på nationell nivå skulle innebära att processen inte skulle kunna slutföras förrän i början av 2009. Kort sagt, detta skulle automatiskt leda till ett dödläge.

Låt mig göra ett påpekande i detta sammanhang. Detta är något som jag plötsligt kom att tänka på häromdagen efter att ha läst om konstitutionsfördraget från 2004 – jag rekommenderar alla att ta ännu en titt på det, nu när det har gått en tid och det är möjligt att vara mer objektiv.

Det dokument som utarbetades 2004 är bra, faktiskt mycket bra, och har en bred, europaomfattande räckvidd. Jag vill framför allt lyfta fram den första delen, där andemeningen och visionen med det storslagna gemensamma företag som vi har gett oss in på framförs på ett tydligt och förståeligt sätt.

Vi bör därför tänka oss för innan vi lägger konstitutionsfördraget på hyllan och börjar införa nya faktorer i de befintliga fördragen, vare sig fullständigt eller delvis. Vi skulle även förlora den befintliga textens enkelhet och läsbarhet, på bekostnad av folkets förståelse och följaktligen deras stöd för det europeiska projektet.

Framför allt skulle vi dock förkasta en text som ger en konsekvent syn på EU, en text där man har lyckats kombinera de ideal som många av oss hyser med det praktiska behovet, som alla erkänner, att förse vårt EU med mer solida bestämmelser och tillräckliga resurser för att möta de nya utmaningarna.

Det sätt som förhandlingarna har framskridit på hittills gör att jag tyvärr tror att vi kommer att behöva gräva i 2004 års text igen. Likväl vill jag officiellt förklara inför er alla här i dag att jag är övertygad om att vi genom att göra detta kommer att förvägra oss något mycket viktigt. För oss som tror på det europeiska projektet skulle detta vara ett enormt offer, och ett mycket högt pris att betala för alla som har ratificerat texten och gjort en demokratisk investering genom att göra detta. Vi måste ha det i minnet.

Det är skälet till att vi inte kan godta att det befintliga institutionella paketet undergrävs. Att stärka vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik genom att utse en utrikesminister, ha ett mer permanent ordförandeskap, utöka omröstningen med kvalificerad majoritet, avskaffa trepelarstrukturen och ge unionen rättskapacitet är enligt vår mening absolut centrala punkter som måste säkras.

I detta sammanhang vill jag varna mot vissa vädjanden om ”realism”, som är typiska inför ett stort möte i Europeiska rådet och som ofelbart syftar till att åstadkomma en urvattnad kompromiss. Om det är så att de stora globala utmaningarna endast kan hanteras på EU-nivå vill jag emellertid påpeka att det är de som vill ha ett EU som motsvarar dessa utmaningar som är verkligt realistiska, inte de som inte vill ha ett sådant EU.

Internt vill jag nämna upprätthållandet av den europeiska sociala modellen och skapandet av ett verkligt område med frihet, säkerhet och rättvisa. Hur kan någon undgå att inse att detta är ett absolut nödvändigt komplement till det europeiska medborgarskapet, som inte bara handlar om den ekonomiska dimensionen?

Externt vill jag nämna krigen, kampen mot den internationella terrorismen och de globala utmaningarna på energiområdet och klimatförändringen (väte). Hur kan någon förneka att det enda sättet för oss att se till att de val vi gör och våra värderingar ska vara rådande på internationell nivå är att föra en utrikespolitik värd namnet, och föra ut ett enhetligt budskap om den till världen?

När det gäller EU:s uppbyggnad får ni inte tro att detta är en rent teoretisk fråga. Unionens komplexitet är ett av de främsta skälen till klyftan mellan EU och folket. Hur kan man undgå att se fördelarna med att avskaffa pelarstrukturen, och särskilt att detta skapar klarhet och förståelse för folket?

I konstitutionsfördraget från 2004 ges övertygande lösningar på dessa problem. Vill vi verkligen offra dem för ett urvattnat synsätt där man tar tillflykt till den minsta gemensamma nämnaren? Vill vi verkligen riskera att göra systemet ännu mer komplicerat genom att vägra att genomföra djupgående förändringar och inskränka oss till att bara bättra på det lite här och var? Vill vi verkligen fortsätta framåt genom att ”gömma oss bakom en fasad” för att använda Jacques Delors uttryck, av rädsla för att avslöja det verkliga EU för våra medborgare?

Därför, mina kära parlamentsledamöter, ni som är EU-medborgarnas företrädare, måste vi försöka undvika att underblåsa den negativa EU-retoriken. Vi får inte fortsätta att dölja detta för våra medborgare.

Låt oss i stället visa dem detta EU, och visa det med stolthet. Låt alla se vad EU har gjort för oss när det gäller fred och välstånd, och låt oss förklara hur viktigt EU är för våra liv. Låt oss en gång för alla tala om för våra medborgare att det i dagens värld, som består av ett system av kontinenter, helt enkelt inte är vettigt för ett land och dess medborgare att stå utanför en politisk och ekonomisk gemenskap som är stark internt och respekterad externt.

Italien kommer därför att göra sitt yttersta för att säkra en bra kompromiss under förhandlingarna. Jag är övertygad om att vi kan lyckas med detta, och att vi, alla tillsammans, måste lyckas.

Om alla 27 länderna inte kan enas kommer det naturligtvis att uppstå ett problem med hur vi ska gå vidare. Detta dilemma kan endast lösas om vi går tillbaka till den grundläggande princip som jag nämnde i början av mitt anförande: unionens etik kräver att ingen ska få hindra andra människors ambitioner för mycket eller för länge.

Det är därför som Italien, ett land som alltid haft en djup tilltro till EU, inser att det nu har ytterligare en skyldighet: det måste fundera – eller börja fundera på – hur länder som vill göra verkliga framsteg för att skapa en ännu närmare europeisk union ska kunna göra detta.

Jag anser inte att alla länder nödvändigtvis måste fortsätta tillsammans lika snabbt. Jag hoppas att de kommer att göra detta, och jag kommer att försöka se till att det blir så. Jag inser emellertid att det inte alltid är möjligt. Redan nu är det så att några av EU:s viktigaste politiska beslut, som euron och inrättandet av Schengenområdet, bara har genomförts i praktiken av några av medlemsstaterna. De har inte vänt sig mot någon stat; de har inte utestängt de andra; i stället har dörren lämnats öppen. Dessutom har dessa beslut respekterats av dem som vid den tidpunkten inte kände sig redo att gå i en viss riktning på en gång.

Jag hoppas därför att samma konstruktiva synsätt kommer att gälla även i framtiden, och att det kommer att ha övertaget över alla försök att använda ett veto.

Italien har, som ni alla vet, alltid hyst åsikten att en positiv inställning till Europa är det bästa sättet att vara förutseende.

Att vara förutseende i dag betyder inte bara att utarbeta ambitiösa planer för den europeiska integrationens framtid. Det innebär också att vi måste se till att de som vill förverkliga sina EU-ambitioner kan göra detta i den takt och på det sätt som passar dem bäst.

Om ingen någonsin gör sig besväret att överväga en sådan eventualitet löper vi risken att det europeiska projektet går på grund och att alla dem som under årens lopp lidelsefullt har trott på sina ideal blir besvikna. Till och med länder som mitt, som oreserverat har investerat i Europas integration under 50 års tid, kan till slut tappa entusiasmen.

Jag vill därför avsluta med ett tvådelat budskap.

Italien kommer att göra sitt yttersta för att stödja det tyska och senare det portugisiska ordförandeskapet för att se till att Europeiska rådets möte den 21–22 juni och den följande regeringskonferensen blir en framgång som alla medlemsstater kan identifiera sig med.

Samtidigt är Italien väl medvetet om att en kompromiss inte är ett självändamål, och om vi inte tror på en eventuell kompromiss kommer vi därför inte att samtycka till den. En snabbfil för en grupp av länder kan visa sig vara det bästa sättet för att gå mot en ännu närmare union, på villkor att dörren alltid lämnas öppen för de länder som kan vilja ansluta sig till dem i ett senare skede.

Låt mig avslutningsvis framföra en kraftfull vädjan till ledamöterna av våra parlament, medborgarnas direktvalda företrädare. Jag vänder mig framför allt till Europaparlamentets ledamöter, som företräder EU:s folk. Ni har en oersättlig roll i arbetet för att få medborgarna att inse vad som står på spel.

Det enda sättet att skapa de rätta förutsättningarna för framgångsrika förhandlingar om konstitutionsfördraget är att våra regeringars arbete stöds av ert arbete.

Vi måste inse att vi inte får misslyckas, annars kommer resultatet att bli en tillbakagång, en tillbakagång för en avancerad syn på Europa, på ett EU som kan vara en ledande aktör i världen tack vare sina grundläggande värden. Kort sagt, vi skulle återigen riskera att bli ett litet västligt bihang till Asien, ett öde som vi inte bara skulle röna av geografiska skäl, utan även på grund av framtidshistorien. Tack så mycket.

  Talmannen. Herr Prodi! Vi tackar er varmt för ert övertygande europeiska tal, som jag hoppas att alla har haft möjlighet att lyssna till.

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Gloser, fru Ferrero-Waldner, herr Prodi, mina damer och herrar! Vi ser att den europeiska integrationsprocessen går allt snabbare, vare sig det handlar om nylanseringen av institutionerna, den nya dynamik som Angela Merkel har inspirerat till när det gäller klimatförändringen och energifrågan, eller genomförandet av en gemensam invandringspolitik. EU gör framsteg. EU visar att det står för en nivå av beslutsfattande som inte bara är nödvändig och effektiv, utan även berättigad. Herr Prodi, ni har delat med er av er vision, er uppfattning om EU-frågorna. Genom er vill jag hylla det italienska folkets historiska engagemang, som nu är starkare än någonsin, i den europeiska integrationen.

Efter en lång tid av osäkerhet tar nu nylanseringen av institutionerna form. Detta är med rätta en av det tyska ordförandeskapets prioriteringar. Om EU har förutsättningar för att fatta effektiva och demokratiska beslut kommer vi att kunna fatta användbara beslut om gemensam politik. Att agera snabbt och se till att EU kan göra framsteg var de åtaganden som UMP:s kandidat Nicolas Sarkozy gjorde, och sådant är det mandat som Frankrikes nya president har fått av det franska folket.

Denna dynamik, som stimuleras av en medlemsstat som förkastade utkastet till konstitutionsfördrag, har redan stöd från flera andra EU-medlemsstater, och detta måste vi dra nytta av om vi ska kunna göra framsteg. Tiden att ställa frågor är förbi. Vad vi behöver nu är handling och flexibilitet. Det är bara fyra veckor kvar till Europeiska rådets avgörande möte den 21–22 juni, som måste leda till att ett nytt fördrag utarbetas till årsslutet. De 27 medlemsstaternas ratificering av fördraget kommer att kunna äga rum före valet till Europaparlamentet 2009. Handling går hand i hand med flexibilitet eftersom, vilket ni också nämnde, broar måste byggas mellan de 18 medlemsstater som sa ja och de två som sa nej, och de som ännu inte har utryckt sin åsikt. Alla medlemsstater måste göra insatser för att skapa band till de andra och informera allmänheten. Vi kommer endast att nå framgång om vi slutar att förlita oss till semantiska frågor och börjar koncentrera oss på det som verkligen är viktigt: omröstning med dubbel majoritet, utökad omröstning med kvalificerad majoritet, subsidiaritetsprincipen och uppdelningen av befogenheterna mellan EU och medlemsstaterna, ett mer permanent rådsordförandeskap, gemensam representation på internationell nivå och även stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Vi parlamentsledamöter från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater anser att det som EU behöver är att bli en politisk kraft och en självständig aktör på internationell nivå. EU behöver en ekonomisk och kommersiell identitet för att se till att våra partner följer samma bestämmelser som vi gör på skatteområdet, miljöområdet och det sociala området. EU måste försäkra sig om att det inte förekommer någon illojal konkurrens mellan medlemsstaterna, inte heller internt, vilket särskilt gäller skatteområdet.

Vi är på rätt spår, och det är tanken om ansvar och allmänintresse från de politiska ledarnas och den allmänna opinionens sida som måste vara förhärskande. Vi håller fast vid våra ideal och principer, men de kommer endast att tjänas väl om pragmatismen råder över dogmatismen och om den goda tron är starkare än trolösheten och de slappa attityderna.

Jag vill kort nämna det nyligen genomförda toppmötet mellan EU och Ryssland i Samara. Många kommentatorer betraktade toppmötet som ett misslyckande för EU. Min grupp anser att det är precis tvärtom och att EU framstod som vinnaren i detta toppmöte. EU vann, inte över Ryssland – som är en partner som vi respekterar – utan när det gäller att föra fram våra övertygelser och ideal. Vi gläder oss över att våra ledare hissade den europeiska flaggan i topp och uttryckte sig kraftfullt och tydligt när det gäller processen med Kosovos status, energifrågan och även Estlands suveränitet.

Herr Prodi! Jag avslutar med att säga att Europa–Medelhavsdimensionen är ytterst viktig för vår parlamentsgrupp. Det är i Medelhavsområdet som vår europeiska satsning kommer att lyckas eller misslyckas. Ingenting är så strategiskt viktigt för oss européer som att satsa på våra förbindelser med länderna i Medelhavsområdet, inrikta oss på att utveckla denna region som är försedd med så betydande mänskliga resurser, och arbeta för att skapa fred och stabilitet i Mellanöstern.

  Talmannen. Tack, herr Daul, inte minst för att ni höll er talartid så oerhört strikt.

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Herr Prodi, tack så mycket för ert uppmuntrande anförande. Som gruppordförande har jag inget att tillägga eftersom ni har uttryckt min grupps åsikter, och vi tackar er för att ni talade i så tydliga ordalag.

Om ni kommer att bidra med samma klarhet till förhandlingarna har vi ingen anledning att oroa oss. Anledningen till att vi inte fruktar detta är att det då kommer att finnas åtminstone en stark regeringschef vid regeringskonferensen, som inte är beredd att gå med på en kompromiss till vilket pris som helst, eftersom en kompromiss där vi skulle avstå från det innehåll som vi har fyllt konstitutionsfördraget med inte skulle vara någon kompromiss överhuvudtaget, utan snarare ett bakslag i arbetet med den europeiska integrationen, så vi tackar er för ett tydliga åtagande.

(Applåder)

Min kollega Poul Nyrup Rasmussen hade möjlighet att sitta med vid förhandlingsbordet i Nice, där han hjälpte till att förhandla fram Nicefördraget, och jag har ofta haft tillfälle att diskutera detta med honom. När de femton stats- och regeringschefer som hade samlats i Nice lämnade salen, beskrev de alla resultatet som otillfredsställande på grund av att det var en av dessa minimala kompromisser som man var tvungen att enas om för att förhindra att ännu fler stats- och regeringschefer slumrade till.

Det är skälet till att konventet sammankallades; det sammankallades alltså till följd av att de som hade förhandlat i Nice förklarade att resultatet inte var tillräckligt för den utvidgning som skulle genomföras, men att den skulle genomföras ändå, och om vi vill se till att den blir en framgång krävs en ny grund, förklarade de. Därför gick de motvilligt med på vårt krav på ett konvent, eftersom de visste att det som de 15 mödosamt hade utarbetat inte skulle vara tillräckligt för ett EU med 27 medlemsstater. Vid konventet antogs ett konstitutionsfördrag, och alla gav klartecken och skulle rösta för det. Det var en bra konstitution, men den förkastades sedan och då var vi tillbaka vid Nicefördraget igen. Jag undrar dock om det som var sant 2000 – nämligen att Nicefördraget inte var tillräckligt för utvidgningen – plötsligt har blivit osant 2007. Nicefördraget är visserligen inte tillräckligt för utvidgningen, men den har ändå genomförts, och det på grundval av ett olämpligt fördrag.

Det är de som söker EU:s undergång som vill lämna EU i detta skick, de som till vilket pris som helst vill förhindra ett nytt konstitutionsfördrag, och vi får inte ha någon pardon med dem.

(Applåder)

Det finns de som säger att Nicefördraget visserligen inte är tillräckligt, men att det ändå är för mycket för dem. I dag har jag hört en regeringschef säga att man inte kan kompromissa med sådana personer. De som vill gå tillbaka till tiden före Nice gör bäst i att hålla sig borta från regeringskonferensen. Nu är det dags att tala klarspråk. Arton av EU:s medlemsstater har redan ratificerat detta konstitutionsfördrag, två av dem – Luxemburg och Spanien – genom folkomröstningar. Varför finner vi oss egentligen i en situation där de enda som får komma till tals är Frankrike och Nederländerna? Varför talar man inte om att konstitutionsfördraget har fått stöd från två folk, vilket innebär, kan man tillägga, att fler européer har röstat ja än nej till konstitutionen? Detta är ytterligare en sanning som den europeiska demokratin bör tala klarspråk om nu.

EU står för fred hemma, social stabilitet, en kombination av ekonomisk tillväxt och social stabilitet och export av värderingar som grundval för politiken på internationell nivå. Det är mycket i de befintliga grundfördragen som måste ändras om denna framgångsmodell ska kunna överleva. I sin roman ”Leoparden” låter den italienske författaren Tomasi di Lampedusa Tancredi, som är brorson till prinsen av Salina, förklara i träffande ordalag för sin farbror att ”allt måste förändras om allt ska förbli som det är”. Om unionen vill fortsätta att vara lika framgångsrik måste den ändra de fördrag som ligger till grund för den, och om ni kämpar som en leopard kommer ni att finna oss kämpande vid er sida.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill på min grupps vägnar välkomna Romano Prodi tillbaka till parlamentet.

Herr premiärminister! 50 år efter att Romfördraget undertecknades har ni åter placerat Italien på dess rätta plats i hjärtat av Europa, och i hjärtat av det europeiska projektet. Tillsammans med president Giorgio Napolitano har ni gjort osservato speciale till partner speciale. Ert kabinett, med namn som Emma Bonino, Giuliano Amato och Tommaso Padoa-Schioppa, inger mina kolleger och mig stort förtroende.

Vi har hört viss kritik angående ert första regeringsår, men vi minns de ynkryggar som fällde liknande nedlåtande kommentarer om ert första år i kommissionen. De motbevisades. Utvidgning, euron: detta är juveler i Europas krona, och därför bedömer vi en regering utifrån dess resultat, inte utifrån den första anblicken. Det var Italien som när alla andra tvekade sände Europeiska unionens styrka till Libanon, och det var Italien som insisterade på ett världsomfattande moratorium för dödsstraff. Ni visade världen att Europa kan ha vision och förmåga att agera i samförstånd för allas bästa.

Vi måste utnyttja denna vision, för Europas framtida styrka ligger inte i att isolera sig från orättvisor utan i att konfrontera de krafter av smärta och misär och ödeläggelse som finns i världen, utanför våra gränser. Vi har läkt nationers sår på vår egen kontinent. Nu ligger det i vårt intresse, kanske för vår överlevnad, att under de kommande 50 åren exportera dessa prestationer på hemmaplan. Globala utmaningar belyser liksom klimatförändringar, befolkningstillväxt och spridning av kärnvapen vad ni har kallat ”unilateralismens brister”. Världen behöver globala mekanismer för att nå samförstånd i dessa frågor.

Och modellen? Det finns ingen bättre modell än vår gemenskapsmetod, som har beprövats och testats i 50 år. Och ändå försöker vissa att splittra oss inifrån, fastän EU har börjat göra sig gällande på den internationella arenan. Vad ska vi säga till de euroskeptiker som säger att Europeiska unionen inte längre är duglig i strid, eller att den europeiska drömmen hotas av globaliseringen, eller att integrationen utgör ett hot för den nationella identiteten? De hör, men de lyssnar inte. Herr Prodi! Ni har klokt nog följt rådet från Camillo di Cavour, som sa att han hade kommit på hur man kunde bedra diplomater. Han sa: ”Jag säger sanningen, och de tror mig aldrig.”

Som ni sa till oss i Berlin, vid firandet av Europas 50-årsdag:

(IT) ”För att skapa behöver man sunt förnuft, tålamod, förtröstan och även ett korn av galenskap.”

(EN) Det behövs verkligen en smula galenskap, tro på sig själv samt mod och beslutsamhet för att se framtiden an. För nu är inte rätta tiden för apati eller egoism. Våra ledare måste vara djärva: mer Europa, inte mindre, är nyckeln till konkurrenskraft. Mer Europa, inte mindre, är nyckeln till trygghet. Mer Europa, inte mindre, är nyckeln till en rättvis värld. Det är anledningen till att det är nödvändigt att nå en institutionell överenskommelse vid regeringskonferensen nästa månad. Det är bara starkare institutioner som kan bygga ett starkare Europa.

Herr Prodi! Det var Leonardo da Vinci, er landsman, som lärde oss följande:

(IT) ”Den vänder sig inte om som leds av en stjärna.”

(EN) Tack för att ni håller fast vid er dröm.

(Applåder)

  Cristiana Muscardini, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns ett trängande behov av att anta det nya konstitutionsfördraget. Detta går hand i hand med behovet av att förenkla EU och göra det mer lättförståeligt för medborgarna. Att förringa de svårigheter som finns och som är orsaken till de tvivel som hittills har hindrat oss från att enas är sannerligen inte rätt väg framåt.

Italiens premiärminister, kommissionens före detta ordförande, måste vara medveten om att vaga och obestämda förslag ger svävande och ofullständiga svar, vilket är exakt det motsatta till vad medborgarna vill ha. Detta är filosofin om det möjligas konst, där man påbörjar tusen projekt men aldrig slutför något av dem, särskilt inte när projekten är desamma som har lagts fram och sedan övergetts i över tio års tid.

Krisen är tydlig och det är ingen trivial fråga, och därför måste vi ha lämpliga lösningar snabbare än någonsin. Den tyska förbundskanslerns insatser och president Nicolas Sarkozys uttalande har därför gett oss eurofiler hopp ännu en gång. Vi strävar efter att åstadkomma det som är möjligt, inte det som är omöjligt! Vi anser att en högtsträvande och ärlig kompromiss bildar grunden för politiken. När man säger ”inga kompromisser” beror detta på att man redan har gjort kompromisser av ringa vikt och lågt moraliskt värde.

Om det finns en tydlig kris måste de projekt som det inte är möjligt att slutföra överges, och man bör i stället befästa de projekt som man omedelbart kan enas om: att se till att våra institutioner blir mer praktiska, utnyttja subsidiaritetsprincipen i större utsträckning, en gemensam politik för våra gränser, terrorismen, ge ett uppsving till ekonomin och konkurrenskraften genom att slutföra den nödvändiga infrastrukturen utan ytterligare tvekan, särskilt när det gäller rörligheten, en gemensam energipolitik, försvar av samhällskontraktet, tydliga bestämmelser för att förebygga illojal konkurrens, behovet av att EU intar en starkare ställning inom Världshandelsorganisationen (WTO) och harmonisering av straffrätten när det gäller våldsbrott mot barn.

Medborgarna kan inte lita på stats- och regeringschefer som i Strasbourg beskriver EU i enkla ordalag och sedan inte genomför projekt som EU har antagit i de egna länderna. Strasbourg uppmanar till en gemensam utrikespolitik, i stället för att vi alla agerar på egen hand, vilket skedde i Afghanistan. Bristande säkerhet vid gränserna på grund av en förvirrande och motstridig invandringspolitik minskar medborgarnas förtroende. De första som märker av effekterna av detta är de lagliga invandrarna. Järnvägsförbindelser med höghastighetståg, som har godkänts i alla medlemsstater, har blockerats genom en tvist med den italienska regeringen, och tillväxten har likaså hejdats.

När människor talar om ”den viktiga rollen för Europaparlamentets ledamöter” bör alla länder, även våra egna, komma ihåg att medlemmarna i konventet om Europas framtid hittills aldrig har velat föra en diskussion om olika förslag och komma med egna bidrag. Detta är också viktigt. Färre ord och mer handling!

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Premiärminister Prodi, gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen vill välkomna er till parlamentet, delvis på grund av att det tyvärr inte har talats så mycket om beslutsamma åtaganden för att nå en lösning på högsta nivå av den institutionella krisen under den senaste tiden. Vi fruktar till exempel att det blir annat ljud i skällan från den nederländske premiärministern i morgon.

Att förstå andras argument kan nog vara bra, men erfarenheten lär oss att det nästan alltid är oppositionens argument som vinner. Vi vet att till och med de allra mest Europavänliga regeringarna som er regering till slut och undan för undan kommer att ge vika för argumenten från dem som ser en annan form av europeisk regering i den mellanstatliga aspekten och befogenhetsfördelningen mellan medlemsstaterna. Det var det som skedde i Maastricht, Amsterdam och Nice. Ni sa att er regering inte skulle godta kompromisser som bygger på en lägsta gemensamma nämnare, och vi hoppas att det är sant, eftersom tidigare exempel mycket ofta inte har varit särskilt uppbyggande.

De gröna tycker inte om utpressning, konflikter eller söndring. Vi vill allra helst se ett harmoniskt, innovativt och verkligt hållbart och enat EU, och EU-27 är en storslagen prestation. Men låt oss tala klarspråk: hittills har utpressningen endast kommit från dem som vill förhindra en lösning på den konstitutionella krisen, och det är ett faktum som vi inte kan låta passera obemärkt. Även majoriteten av parlamentet har under de senaste månaderna och åren undvikit att komma med förslag som är det allra minsta djärva till sin natur, och har i stället föredragit att vänta på ett initiativ från regeringarna.

Vi anser att det finns två eller tre villkor som skulle kunna få oss ur detta dödläge, och vi hoppas verkligen att den italienska regeringen resolut kommer att instämma med oss i denna fråga. Det måste finnas en stark allians mellan de 18 länder som har ratificerat konstitutionsfördraget samt parlamentet, kommissionen och några nationella parlament för att motarbeta tendensen att rasera konstitutionsfördraget.

Ni räknade upp några grundläggande frågor, och jag skulle vilja lägga till åtminstone ytterligare två: för det första stadgan om de grundläggande rättigheterna och för det andra frågan om att omarbeta översynsklausulen. Vi kan inte fortsätta på det här viset längre, med ett fördrag som har antagits enhälligt där Europaparlamentet förbigås.

Det andra villkoret är att era regeringar måste ha modet att tala med allmänheten om de val som måste träffas och den oenighet om Europas framtid som råder mellan er, och söka allmänhetens stöd. Göm er inte bakom mystiska och hemliga förhandlingar. Utestäng inte parlamentet från reformen av konstitutionsfördraget under den regeringskonferens som förbereds för närvarande, inte minst för att erfarenheten visar att vinnarna i de mellanstatliga förhandlingarna brukar vara den andra sidan.

Avslutningsvis är vi inte rädda för en debatt om den centrala frågan, även om vi inte tycker om det. Vi anser faktiskt att det enda sättet att få vissa regeringar och personer att bestämma sig för att gå över till vår sida är att ställa dem inför valet att stanna kvar eller försvinna.

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag vill göra tre korta kommentarer. Den första rör inte Romano Prodi direkt, utan handlar snarare om de berömda tolv frågorna som rådets ordförandeskap ställer till stats- eller regeringscheferna. En av dem lyder som följer, och jag citerar: ”Vad anser ni om förslaget (…) att ändra terminologin utan att ändra det rättsliga innehållet, till exempel när det gäller fördragets namn? Ni måste ju inse att medborgarna, när de läser detta, kommer att säga till sig själva att EU-ledarna måste tro att de är fullständiga idioter, milt uttryckt.

Mer väsentligt betonade Romano Prodi nyss att de europeiska väljarna måste veta vilken roll Europaparlamentet kommer att spela, om ordförandeskapet för rådet kommer att vara permanent eller inte, om det kommer att inrättas en europeisk utrikesminister och hur kommissionen kommer att vara sammansatt. Alla dessa frågor är naturligtvis viktiga. Men hör ni inte de andra, mycket tyngre vägande och viktigare frågor som ställs, frågor som ingen av er någonsin besvarar? Under de rådande världsförhållandena frågar sig till och med nyliberala ekonomer vart politiken för ohämmad frihandel, som kopplas till fri rörlighet för kapital, en total frihet att omlokalisera produktionen och fullständig frihet för utländska investerare, inklusive de allra mest rovgiriga, riskerar att leda oss till. Vilka förändringar föreslår ni av gemenskapsrätten i detta avseende?

Andra röster, inte minst viktiga röster, höjs mot de skattekrig som medlemsstaterna bedriver eller till förmån för en ändring av Europeiska centralbankens stadgar, eller återigen till förmån för en kontrollerad industripolitik för nyckelsektorer i den moderna ekonomin, utanför ramen för bestämmelserna om fri konkurrens. Vilka lösningar för att bryta status quo är önskvärda och godtagbara enligt er synpunkt? Måste EU bara handla om marknadsplatser och marknadspolitik? I vilken utsträckning slutar demokratin där den öppna marknadsekonomins välde tar vid eller där den fria konkurrensen börjar? Dessa frågor ligger på bordet. Vad anser ni om dem?

Några avslutande ord till José Manuel Barroso, som inte är här i dag, men som förklarade att han var mycket nöjd med det som han anser vara en seger för ja-sidan under det franska valet. Detta är en illusion. Det råder inget tvivel om att den nye franske presidenten stöder ja-sidan. Det var därför han, precis som ni, fruktade en ny folkomröstning. Men de EU-åtaganden han har gjort för att legitimera sin vägran att åter rådfråga medborgarna säger mycket om styrkan hos den djupgående antiliberala ambitionen i detta land. Vi kommer att få tillfälle att särskilt påminna honom om det inledningsanförande han höll om denna fråga här, i Strasbourg, den 21 februari, med titeln ”Jag vill att EU ska förändras”. Den verkliga frågan är dock vilka förändringar som ni är redo för förutom de institutionella innovationerna.

(Applåder)

  Nigel Farage , för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Romano Prodi har, tillbaka i denna kammare och på sitt vanliga livliga sätt, bekräftat sin tro på ett Europas förenta stater och på att vi bör stå enade på världsarenan. Även om jag kanske inte instämmer i dessa åsikter så måste jag i alla fall berömma er ärlighet, herr Prodi, när ni säger saker på det sätt som ni gör. Det förvånar mig att ni har tid att komma hit, med tanke på att ni har haft 38 premiärministrar under de senaste 60 åren i Italien, och det ser ut som att ni mycket väl kan stå i begrepp att få den 39:e. Vi är verkligen mycket glada att ni kunde komma i dag.

När ni säger att säkerheten är så viktig – detta ”att röra oss mot ett närmare samarbete”, som ni kallar det – i synnerhet samma dag som den brittiska polisen tillkännagav att man kommer att väcka åtal i fallet med den tidigare KGB-agenten Alexander Litvinenko som nyligen mördades i London, frågar jag mig om vi verkligen vill ha er typ av rättvisa, med tanke på att Mario Scaramella, som försökte varna Litvinenko för vad som skulle hända honom, nu har försmäktat i ett italienskt fängelse i sex månader. Anklagelserna mot honom ändras hela tiden, och han har ännu inte ställts inför rätta. Om ni föreslår att lägga ned det gemensamma lagsystemet och habeas corpus [skydd mot frihetsberövande] för ett sådant europeiskt system är mitt svar nej, tack så mycket.

Låt oss föra en riktig debatt. Herr Schulz: 16 länder har godkänt den europeiska konstitutionen, inte 18, så kan vi få lite sanning, ärlighet och öppenhet, och jag skulle vilja be om att vi får slippa påtryckningar och ett fullständigt nonchalerande av resultaten av den franska och den nederländska folkomröstningen. Romano Prodi hänvisade inte ens till detta i sitt tal.

Människor har sagt nej. Många miljoner européer säger ”Ge oss, folket, något att säga till om inför vår framtid”. Sluta uppföra er som översittare, sluta sopa den allmänna opinionen åt sidan. Skaffa ert fördrag för all del, men låt folket besluta om sin framtid. Tvinga det inte på dem.

  Jean-Marie Le Pen, för ITS-gruppen. – (FR) Herr talman, herr premiärminister! Eurokraterna från kommissionen och rådet måste ha dragit en mycket djup suck av lättnad kvällen den 22 april. För dem var nämligen såväl Segolène Royal som Nicolas Sarkozy, såväl UMP som det socialdemokratiska partiet, en garanti för att konstitutionsfördraget, som har förkastats en masse av två länder 2005, skulle återupplivas, i strid mot demokratin. Båda var idealiska kandidater, och potentiella presidenter. Det var även François Bayrou.

Sarkozy och Royal gav båda intryck av att anse, precis som ni, att fransmännen bara förkastade Bryssels politik, när de även förkastade de institutionella faktorer som man nu har för avsikt återinföra bakvägen, nämligen en gemensam utrikesminister – en EU-minister som, om befattningen hade funnits, skulle ha blandat in oss alla i Irakkriget – en skenbart vald ordförande, kommissionen reducerad till statstjänstemän från vissa länder, och slutligen göra all politik till en gemenskapsfråga, där medlemsstaterna förvägras sin vetorätt – kort sagt, den byråkratiska och allsmäktiga europeiska superstaten.

För er var det bättre att Nicolas Sarkozy valdes i stället för Segolène Royal, eftersom Sarkozy vill att parlamentet ska ratificera konstitutionsfördraget medan Royal ville ta hänsyn till allmänhetens vilja.

Efter att ha utnämnt en socialistisk minister och ytterligare en socialistisk minister för EU-frågor, och innan man ens hunnit överföra befogenheterna från den gamla presidenten till republikens nya president, skyndade sig Nicolas Sarkozy till Berlin för att bekräfta att ratificeringen skulle göras av parlamentet, att han var positivt inställd till en europeisk superstat och att han inte ville vara något mer än en ledare för en europeisk provins. Den tyska förbundskanslern kan pusta ut. Tack vare Sarkozy kommer hennes EU-ordförandeskap att bli en framgång! I juni kommer hon också att kunna lägga fram en färdplan för att åter inleda den konstitutionella processen och underteckna dödsdomen för nationernas och folkens suveränitet.

Eftersom Nicolas Sarkozy valdes av 53 procent av det franska folket sviker han redan ambitionerna hos många av dem, nämligen 55 procent av medborgarna, både från höger och vänster, som röstade nej i maj 2005.

(Efter att ha blivit avbruten vände sig talaren till Martin Schulz: ”Vad är det med er, herr Schulz, mår ni dåligt?” Sedan rättade han sig själv: ”Nej men se där, det är ju ni, herr Cohn-Bendit, fortsätt att lära de små barnen!”)

  Talmannen. Herr Le Pen! Det är ju så med omröstningar att de ibland går åt ett håll och ibland åt ett annat, vilket ni naturligtvis är bäst kvalificerad för att berätta.

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Det var meningen att EU:s konstitutionsfördrag skulle stärka unionen som en aktör på världsarenan, men vad har egentligen hänt? Det vi fick var ett obegripligt dokument, vars antagande inte var en fråga för de sociala ingenjörer som skapade det. Medborgarna i två medlemsstater har sagt ett rungande nej. Texten är även orättvis, och har avlett politikernas uppmärksamhet från mer överhängande problem i flera år vid det här laget. Konstitutionsfördraget ger upphov till en onödig konflikt inom EU, och detta bekräftar misstanken att EU är en obetydlig angelägenhet, inte geografiskt talat, men när det gäller ledarnas inställning, eftersom de inte vill erkänna att detta projekt har misslyckats och föreslå ett nytt projekt för allmänheten. Statscheferna föredrar att tassa omkring frågan i stället för att öppet erkänna att de i Rom för tre år sedan undertecknade ett dokument som den allmänna opinionen har förkastat sedan dess. Detta är en återvändsgränd, och nu måste vi finna en annan väg framåt.

Det är inte EU:s framtid som global aktör som kommer att äventyras till följd av misslyckandet med att anta konstitutionsfördraget. Det som äventyrar EU:s framtid är politikernas avlägsenhet från det verkliga livet och de meningslösa diskussionerna om en död text. Medlemsstaternas medborgare förstår sig allt mindre på EU-institutionerna och deras företrädare. Våra globala partner kommer dessutom att försöka utnyttja EU:s bristande enighet och EU-ledarnas fåfänga.

Jag anser fullt och fast att EU måste reformera sina institutioner och att unionen behöver ett nytt enande dokument, där räckvidden för EU:s och medlemsstaternas befogenheter tydligt stakas ut. Vi behöver ett koncist, begripligt och rättvist fördrag för att våra medborgare ska kunna godta det och även, vilket är allra viktigast, ett fördrag som är något mer än bara en ändrad eller anpassad version av det förkastade konstitutionsfördraget. Jag anser att politiken för skatter, hälsa, sociala frågor, kultur, rättsliga frågor och kärnenergi bör förbli medlemsstaternas ansvar. Andra politikområden måste diskuteras. En del av oss har upplevt misslyckanden både i vårt politiska liv och i vardagslivet, och detta har nu hänt förkämparna för konstitutionsfördraget. De måste lägga band på sin envishet och erkänna sitt nederlag. De bör även inleda förhandlingar om ett nytt fördrag så snabbt som möjligt. Jag förväntar mig ett realistiskt tillvägagångssätt enligt denna linje vid toppmötet i juni och från det tyska och det portugisiska ordförandeskapet. Det är det enda sättet att öka förtroendet för det europeiska projektet, både bland EU-medborgarna och på den bredare ekonomiska och politiska arenan.

  Romano Prodi, Italiens premiärminister. (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka er varmt för denna debatt, som precis som alla debatter här i parlamentet har varit koncis, konstruktiv och uppriktig. Under debatten har väldigt många olika åsikter om EU:s framtid framkommit. Om vi lyssnar till några av de sista talarna är vissa ståndpunkter oförsonliga.

Detta problem måste vi verkligen ta itu med, diskutera och gå vidare med på ett öppet och demokratiskt sätt, som ni alltid gör och alltid har gjort här i parlamentet. Det var just detta som inspirerade mitt inledningsanförande, eftersom det är just för att reglera denna stora mångfald och bredd av åsikter som vi måste ha regler för att EU ska fungera, som vi alla har.

Vi glömmer den långa väg som vi har färdats för att sammanställa konstitutionsfördraget; vi glömmer konventets 18 månader långa arbete, debatterna, de nationella parlamentens och Europaparlamentets deltagande. Vi glömmer att detta inte var någon sluten debatt. Vi nådde emellertid ett resultat, och jag citerar Cristiana Muscardinis ord: ”Men vi måste vara uppmärksamma på att det är nödvändigt att nå kompromisser i politiken, en högtsträvande kompromiss.” Faktum är att redan utkastet till konstitutionsfördrag var en kompromiss!

Som ordförande för kommissionen beklagade jag att vissa viktiga framsteg saknades i konstitutionsfördraget. Men vi ville nå en kompromiss eftersom vi, med politikerns pragmatism, insåg att man inte kan få allt här i världen! Vi insåg att vår syn på EU hade blivit ännu starkare, men att denna kompromiss var det enda som var möjligt vid den tidpunkten och under de rådande historiska omständigheterna.

Konstitutionsfördraget undertecknades av alla EU-länder, inklusive Storbritannien, på EU-regeringarnas ansvar. Nu säger man att fördraget skapades i ett litet rum långt från folkets önskemål. Det skapades av folkets företrädare! Det undertecknades av de folkvalda regeringarna! Det var vad som skedde! Naturligtvis kan vi fortfarande försöka nå en kompromiss, eftersom det är vad vi har gjort under hela våra politiska liv, men vi får inte låta kompromisserna hindra och ogiltigförklara det europeiska projektet.

Detta var den slutliga gräns som vi satte upp för oss själva, och det var skälet till att jag i mitt inledningsanförande beskrev de grundläggande punkter som vi inte kan åsidosätta, nämligen folkets vilja, frågan om pelarstrukturen och en europeisk utrikesminister. Varför skäms vi över att kalla den person som företräder oss för utrikesminister? Kalla denna person Secretary of State om ni vill, för att använda engelsk terminologi. Vad är vi rädda för? Inser vi inte hur mycket det har kostat oss under årens lopp att inte ha en utrikesminister? Inser vi inte allt det som vi inte har kunnat göra i Mellanöstern och alla angränsande områden på grund av detta, och hur vi har låtit den politiska situationen försämras på grund av våra interna splittringar?

Är det denna slags oansvarighet som vi kommer att möta historien med? Det som står på spel under de närmaste dagarna är faktiskt den grundläggande aspekten av vår politiska enighet, den yttersta aspekten av vår förmåga att företräda Europa i världen. Om vi inte kan förstå detta nu, kommer vi då någonsin att göra det? Det har bara gått ett par år sedan jag lämnade min befattning i kommissionen. Med tanke på maktrelationerna i världen – Kina, Indien, Asien – har problemet varit att EU inte har kunnat tala med dessa stora folk och inte har kunnat tala som en jämlike med Förenta staterna eller övertyga dem!

Är inte detta en tillräcklig belastning inför framtiden? Vill vi fortsätta att vara fullständigt betydelselösa för ännu en hel generation? Det är den frågan som jag ställer till er inför regeringskonferensen och Europeiska rådets möte. Jag ställer inga fler frågor. Jag lyfter fram EU:s ansvarskänsla gentemot historien och våra och våra barns liv.

  Talmannen. Tack så mycket, herr Prodi. Parlamentet uttrycker sin mening genom applåderna.

  Antonio Tajani (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Efter månader av svårigheter har förbundskansler Angela Merkels initiativ och valet av Nicolas Sarkozy som Frankrikes president gett Europa nytt hopp. Trots ytterligare motstånd finns det nu en verklig möjlighet att ta fram ett nytt fördrag där reglerna för en så fullständigt unik institution som EU fastställs. Det står tyvärr klart att den text som blev resultatet av det arbete som leddes så skickligt av det italienska ordförandeskapet med Silvio Berlusconi i täten och som undertecknades i Rom inte längre kan träda i kraft.

Om vi dock vill att EU ska ha den roll som det förtjänar på internationell nivå måste vi bevara andemeningen i fördraget. Jag tänker på principen om att beslut om vissa viktiga frågor ska fattas med majoritet, på en gemensam utrikespolitik och varaktigheten för ordförandeskapet för rådet. Att anta en reducerad text skulle bara vara ett första steg framåt. Genom att sträva efter perfektion kan vi faktiskt missa tillfället att åstadkomma något som är inom räckhåll, men det viktiga är att vi fortsätter längs den väg som vi har slagit in på och fattar ett beslut före valet till Europaparlamentet 2009. Inför framtiden hoppas jag att parlamentet under denna nya valperiod även kommer att ges en konstitutionell roll, vilket har föreslagits av många, bland andra Giuseppe Gargani, ordförande för utskottet för rättsliga frågor, och Renato Brunetta.

EU-27 behöver inte bara institutionella regler för att fungera bättre. Det måste även identifiera sig med de värderingar som utgör den verkliga basen, grunden för att bygga upp en union som inte kommer att upplösas när den ställs inför svårigheter i framtiden. Det skulle vara ett misstag att inte garantera att frihet, solidaritet, subsidiaritet och den enskilda individens centrala roll utgör hörnstenarna för gemenskapens institutioner. Det skulle vara ett allvarligt misstag att förneka vår identitet, våra judisk-kristna rötter och en social modell som bygger på kärnfamiljen.

  Gianni Pittella (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Antonio Tajani lägger fram argument som inte har något att göra med dagens diskussion, medan vi däremot har hört tydliga, kraftfulla och beslutsamma ord från premiärminister Romano Prodi, som placerar Italien i täten för den europeiska integrationen och stärker Europaparlamentet, som alltid står i främsta ledet i kampen för en konstitutionell reform av unionen.

En avgörande punkt uttrycktes mycket tydligt. Vi måste börja om från början igen, från utkastet till konstitutionsfördrag som har ratificerats av 18 medlemsstater, och inte från Nice. Vi måste ge ett fast, inte ett öppet mandat till regeringskonferensen. Vi kan inte bara avfärda det utkast till konstitution som har godkänts av majoriteten av medborgarna och som ger exakta svar, inte oklara svar, fru Muscardini! Romano Prodi nämnde dessa exakta svar i sitt inledningsanförande och i sitt svar.

Utan ett konstitutionsfördrag, min käre herr Wurtz, är EU svagare, och risken att unionen urartar till att bara bli ett handelsområde är större. Det är därför som jag ibland har svårt att förstå vänsterns mycket radikala ståndpunkter! Premiärminister Prodis tal har gett parlamentet och oss alla mer mod och styrka, och vi kommer att gå vidare till nästa skede i processen med större beslutsamhet och ökad målmedvetenhet.

  Bronisław Geremek (ALDE). – (PL) Tack, herr talman! Jag vill börja med att säga att det gläder mig att premiärminister Romano Prodi inte har ledsnat på Europa. En filosof har sagt att leda är det allvarligaste hotet mot Europa. Jag vill påminna om att Romano Prodi, när han var ordförande i Europeiska kommissionen, tog på sig den svåra uppgiften med utvidgningen av EU. Han slutförde utvidgningen trots de negativa åsikter som ofta uttrycktes av medierna och den allmänna opinionen, eller åtminstone av vissa delar av den sistnämnda. Romano Prodi lyckades därför att han trodde på EU:s framtid.

Jag skulle önska att samma övertygelse låg till grund för den pågående reflexionen över EU:s framtid. Det finns många i denna kammare som delar min åsikt att EU nu behöver kloka institutionella reformer. Frågan infinner sig dock i vilken utsträckning man i Europeiska rådets arbete stöder sig på gemenskapsmetoden, som Romano Prodi hänvisar till såsom den mekanism som för Europa framåt. Vilken roll spelar den egentligen i det arbete som görs av regeringsföreträdarna? Romano Prodi hade en viss roll i Europeiska kommissionen, men han har iklätt sig en helt annan i Europeiska rådet. För en utomstående betraktare förefaller det stundtals som om nationell egoism är det enda kriteriet för rådet, inte reflexion grundad på gemensamma intressen.

Jag menar att detta är en synnerligen viktig fråga. Parlamentet förstår vad det innebär att vara en gemenskap, och den andan finns också i Europeiska kommissionen. Vad kan göras för att se till att också Europeiska rådet vägleds av den andan?

  Roberta Angelilli (UEN). – (IT) Herr Prodi! Jag talar för gruppen Unionen för nationernas Europa, och jag vill påminna Romano Prodi om att den utgör den fjärde största politiska gruppen i Europaparlamentet. Jag skulle på nytt vilja betona en sak: EU ligger oss varmt om hjärtat! Gianfranco Fini, ordföranden för det parti som jag företräder, var en av dem i konventet som entusiastiskt bidrog till det nuvarande utkastet till konstitution. Rent allmänt har vi italienare en lång och obruten europeisk tradition och kan därför inte annat än stödja den vädjan som Giorgio Napolitano, Italiens president, framförde för några månader sedan här i kammaren, när han yrkade på att konstitutionen skulle antas så snart som möjligt.

En av anledningarna till att denna konstitution är nödvändig är att vi kan föra en gemensam utrikespolitik. Herr Prodi, ni gjorde rätt i att framhålla den gemensamma utrikespolitiken som vi i högsta grad saknar, särskilt i tider som denna med internationella kriser.

Jag vill ta tillfället i akt att tacka alla dem runtom i världen som arbetar med fredsbevarande uppdrag, särskilt i Afghanistan, Libanon och Palestina, först och främst de omkring 8 000 italienarna. Detta är viktiga uppdrag som har starkt stöd från alla Italiens politiska partier, även om det, om sanningen ska fram, herr Prodi, finns vissa pinsamma undantag i er styrande majoritet.

Jag vill återvända till konstitutionen för att uttrycka ett beklagande och en önskan. Jag beklagar att det inte har varit möjligt att nämna Europas kristna rötter i texten, och jag önskar att målet om ett snart antagande av konstitutionen kommer att uppnås. Jag är övertygad om att Italien, som vanligt, kommer att göra sin del.

  Johannes Voggenhuber (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Många gånger de senaste månaderna har jag frågat mig: Var är Romano Prodi? Var är de regeringar som försvarar konstitutionen? I dag, herr premiärminister, har jag funnit er igen – jag har funnit Romano Prodi på barrikaderna. Jag kanske skulle ha funnit honom senare på dagen, men jag har i alla fall funnit honom. Jag fann honom förespråkande konsensus. Han har klivit fram ur regeringsleden där man, dag ut och dag in, byter bort sitt historiska ansvar för Europa mot småpengar.

Eftersom ni, herr premiärminister, sa att vi måste respektera andras argument så vill jag fråga er vilka andra ni menar. Om ni menar allmänheten, inklusive dem som röstade nej, så rör det mig inte i ryggen. Vi vet vad de vill ha – de vill ha mer demokrati, mer öppenhet, mer socialt ansvar, ett bättre Europa, en mer övertygande konstitution. Eller menar ni med ”andra” de regeringar som utnyttjar krisen i samband med ratificeringsförfarandet för att föra fram sina gamla krav, sina gamla anspråk på makt, med allt det som vi i konventet urskilde från dem som avsiktligt avleder det allmänna missnöjet med EU för att hålla kvar sin makt över ett EU utan europeisk demokrati, utan en social dimension och utan en gemensam roll i världen – de vars intressen ligger i de reaktionäras kamp för makt, de som sätter maktens korridorers EU mot medborgarnas EU?

Ni talade om vårt behov av kompromisser, och det lyfter också fram en mycket relevant fråga. Den kompromiss som lyser igenom bland de tolv frågorna är kompromiss såsom en historisk lögn om Europa, för det som också måste göras, herr premiärminister – och jag är särskilt tacksam för att ni synliggör det – är att behålla inte bara själva innehållet i konstitutionen utan också dess anda. Om vi bestämmer att lagar inte längre ska kallas för lagar utan snarare bestämmelser så förvägrar vi människor den historiska legitimitet som de kan kräva, för dessa företeelser förblir, till sitt innehåll, lagar. Att förneka den europeiska lagstiftningens företräde är falskt, för den fortsätter att existera under ytan, och utrikesministern är fortfarande vad vi vill att han ska vara. Nej minsann, kompromissen får varken vara en bluff eller en lögn. Det är också för konstitutionens anda som vi måste kämpa.

(Applåder)

  Roberto Musacchio (GUE/NGL). – (IT) Min käre Romano Prodi, just därför att jag har samma passion som ni för Europa är jag övertygad om att vi, för att få en nystart för den konstitutionella processen, behöver ett nytt energitillskott grundat på demokrati och rättigheter. Jag är alltmer övertygad om att strategin med regeringssamarbete inte är lösningen på problemen utan en del av dem och att den bär skulden för att vi går mot ett minifördrag eller till och med ett Europa med två hastigheter.

Det är medborgarna och Europaparlamentarikerna som nu måste ta täten, med ett nytt konstitutionellt mandat för ett Europaparlament som har dessa funktioner, med siktet inställt på en ny text och en europeisk folkomröstning. Vi behöver förändra texten och sammanhanget.

I centrum måste stå tydliga bindande rättigheter, som det europeiska medborgarskapet utmärks av. Det handlar om rätten till arbete och rätten på arbetet som bekräftar att stabila jobb av hög kvalitet är normen för Europa och inte de högst osäkra jobb som utvecklas med begreppet ”flexicurity”!

Vi behöver en garanterad rättighet för miljön, med krav på innovativ politik grundad på samarbete och mångfasetterade visioner som borde leda till en ratificering av ett avtal efter Kyoto, i stället för bara en filosofi som står för affärsmässig konkurrens.

Vi behöver rätten till fred, sprungen ur avvisandet av krig, och en EU-politik som aktivt grundas på dessa värderingar och bruk, som EU:s egen utrikespolitik.

Vi behöver ett nytt Europa, det enda möjliga, som blir alltmer nödvändigt. Vi kan bygga det på folket, tillsammans med Europaparlamentarikerna.

  Paul Marie Coûteaux (IND/DEM). – (FR) Herr talman! För nästan på dagen två år sedan dömde de franska nej-rösterna EU-konstitutionen till döden. Detta bekräftades sedan av Nederländerna och Storbritannien, och därefter av Tjeckien och Polen. Där fanns också den svala entusiasmen från de enda två länder som har sagt ja i en folkomröstning, Luxemburg och Spanien. I Spanien stödde endast 32 procent av de registrerade deltagarna i folkomröstningen texten. Kort sagt, den konstitutionella processen bröt samman och körde fast, och detta sammanbrott beror huvudsakligen på Frankrike.

I och med det blev allting tydligt för oss, som står för franskt självbestämmande, och det är för oss jag talar här i parlamentet: det var Frankrike som man behövde kringgå; det var fransmännen som man behövde överlista! Och detta gjordes genom ett enormt tricksande. Två kandidater valdes ut i förväg till presidentvalet, så att de, när den ena av dem hade valts och tillträtt, skulle kunna säga ja där fransmännen ville säga nej. Det förklarar varför Nicolas Sarkozy hade så bråttom att träffa Angela Merkel samma dag som han tillträdde sitt ämbete.

Det får inte råda något tvivel om att detta ja är olagligt, som klämts fram från Frankrike genom denna presidentmanipulation. Jag är väl medveten om att alla i det tysta, bråda lilla akvarium som Bryssels oligarkier utgör kommer att samlas för att skriva ihop en ny text och att den definitivt inte kommer att kallas för en konstitution utan för en institutionell reform, vilket innebär samma sak.

Nej-anhängarna är dock inte döda. José Manuel Barroso borde inte göra sig några illusioner, och inte heller ni, herr Prodi: förr eller senare kommer Frankrike att ta bladet från munnen på nytt, för Frankrike är, trots allt motstånd, fäst vid sina friheter. Och dessa friheter – nationella friheter – kommer att segra i slutändan, trots allt ert ynkliga tricksande.

  Koenraad Dillen (ITS). – (NL) Herr talman! Herr Prodi, mer än någon annan känner ni till hur EU:s institutioner fungerar. Som tidigare ordförande i kommissionen är ni därför väl lämpad att utforska varför EU:s medborgare i allt större omfattning vänder ryggen till dagens EU. Byråkrati, överreglering, inte ett uns respekt för subsidiaritetsprincipen, politisk korrekthet, ingen respekt för Europas kristna arv och den tvångsmässiga önskan att släppa in det islamiska Turkiet i EU har inneburit att de flesta européer i dag likställer grundarnas europeiska ideal med en inkräktande superstat som inte längre lyssnar till folkets vilja.

De senaste åren har vi sett några slående exempel på det officiella EU:s avsiktliga bristande lyhördhet. I Frankrike och Nederländerna sa folket, i demokratiska folkomröstningar, nej till den europeiska superstaten. Trots detta bara fortsätter det tyska ordförandeskapet på den inslagna vägen. För Angela Merkel – och för er som ledamot i Europeiska rådet, befarar jag – räknas inte folkets vilja. Alla opinionsundersökningar visar att européerna vill ha ett vänskapligt förhållande med turkarna, men de vill inte att ett icke-europeiskt och islamiskt land ska gå med i vår union. Återigen följer man den förutbestämda vägen.

Men gör er inga illusioner. Denna vägran att lyssna till behoven och klagomålen från EU-medborgarna kommer att slå tillbaka vid nästa tillfälle, och det officiella EU kan inte komma till oss och klaga om medborgarna åter röstar ”fel” vid något skede i framtiden.

Jag vill avsluta med att säga till Romano Prodi att mitt lands regering förra veckan skaffade sig själv dåligt rykte genom att vägra Dalai Lama att besöka Belgien av kommersiella skäl. Ingen vill förarga Kina. Det är mycket olyckligt att regeln i dessa situationer verkar vara Erst das Fressen und dann die Moral – först kommer maten, sedan kommer moralen. Jag hoppas därför att ni, inom Europeiska rådet, kommer att tala ut angående er regerings inställning som, även om den tycker om att breda ut sig lyriskt om de mänskliga rättigheterna, när det kommer till kritan låter sina egna ekonomiska intressen gå före, och också fördöma Belgien i denna fråga. Om EU menar allvar med att försvara de mänskliga rättigheterna måste EU också våga fördöma vissa medlemsstaters hyckleri.

  Talmannen. Eftersom ni hänvisade till mig personligen, herr Dillen, vill jag påminna er om att jag uttalade min ståndpunkt inför kammaren i går. Jag kommer inte att tillåta att någon förhindrar samtal mellan Dalai Lama och Europaparlamentets talman. Ett brev har skickats, och jag förväntar mig att det besvaras och kommer att ha mera att säga i frågan vid ett lämpligt tillfälle.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Premiärminister Prodi, tillåt mig att välkomna er hit!

Ni är en politiker med rik erfarenhet både av att styra ett land och av att styra Europeiska kommissionen, där ni har varit ordförande. Jag vill betona att det, för att EU ska lyckas i framtiden, är nödvändigt att anta ett konstitutionsfördrag.

Vi firade nyligen 50-årsdagen av undertecknandet av Romfördragen. Detta jubileum påminner oss om att mycket har förändrats under de mellanliggande åren och att det fortfarande finns gällande fördrag som behöver ändras. Europeiska gemenskapen bestod vid den tiden av sex länder och var i första hand en ekonomisk sammanslutning. I dag består EU av 27 medlemsstater av vilka 12 tidigare var kommunistiska. Den form som dagens EU har skiljer sig avsevärt från hur det var 1957.

Fördragen, som har 50 år på nacken, är inte genomblickbara; de är skrivna på ett komplicerat språk och skulle till och med kunna beskrivas som föråldrade. Det förefaller oumbärligt att anta ett nytt konstitutionsfördrag och nya tydliga spelregler. Det är nödvändigt att inse att de reformer som föreslås i konstitutionsfördraget såsom rättsförmåga, grundläggande mänskliga rättigheter i form av bindande föreskrifter, inrättandet av ett åklagarämbete samt reformer av institutionerna och lagstiftningsförfarandet utgör förändringar som kan föra EU framåt. Det är hög tid att avsluta perioden av eftertanke och inleda en period med handlande.

Premiärminister Prodi! Jag skulle vilja tacka er för den tilltro ni har visat Slovakien vid en tid då landet gav sig ut på vad ni beskrev som en lång resa. Slovakien är en ung, ny medlemsstat i EU, och landet litar på er på samma sätt som det litar på att Italien och EU ska ändra spelreglerna.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman, herr premiärminister! I dag debatterar vi återigen konstitutioner och institutioner när Europas medborgare faktiskt är mer intresserade av jobb, välfärd, miljö och global fattigdom.

Det är en myt att Europeiska unionen befinner sig i en kris eller är paralyserad och oförmögen att fatta beslut, och detta är de svepskäl som vissa regeringar använder för att kräva att konstitutionen ska läggas fram igen. Jag vet att också ni, herr premiärminister, anser det.

Detta är inte någon konstitutionell kris. Till och med den brittiska regeringen har sagt att EU kan fatta beslut baserade på befintliga fördrag, och perioden av eftertanke efter de franska och nederländska ”nej”-rösterna skulle enligt min uppfattning har använts till att ta en ordentligt titt på orsakerna till förkastandet av konstitutionen. Men nu verkar diskussionerna bara vara fokuserade på vilka delar av den som kan behållas, till vilket pris som helst.

Som en person som tror på mitt lands medlemskap i Europeiska unionen och de goda möjligheter som EU äger är jag mycket besviken på denna debatt. Jag har alltid ansett att det har funnits behov av att förenkla och göra beslutsprocesserna och institutionerna i EU mer insynsvänliga, vilket förutsågs i Laekenförklaringen. Utvidgningen av EU kan mycket väl stundtals kräva vissa ändringar i befintliga fördrag eller nya fördrag, men jag kan inte hålla med om att denna konstitution är nödvändig, eller att den ens är önskvärd för närvarande.

Det råder inget tvivel om att det brittiska folket kommer att kräva en folkomröstning om alla nya fördrag som skulle kunna tänkas innebära ytterligare makt för EU, och min grupp skulle stödja detta. Vi kommer att iaktta den brittiska regeringens agerande med stort intresse under de kommande veckorna. Tony Blair kommer att delta i toppmötet i Bryssel strax före sin avgång, och han får inte förpliktiga sin efterträdare i dennes frånvaro. Gordon Brown borde insistera på att få delta i toppmötet tillsammans med Tony Blair och ta fullt ansvar för vad hans regering åtar sig.

Jag hoppas att den här sortens realism kommer att styra Browns agerande under de svåra tider som följer den närmaste tiden.

  Talmannen. Tack så mycket, herr Kirkhope. Enligt den information jag fått har den brittiske premiärministern nära förbindelser med Gordon Brown!

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Det gläder mig att ni är här i parlamentet, premiärminister Prodi, självfallet inte bara därför att ni är premiärminister utan också därför att ni är en person som har uträttat mycket för EU.

Ni talade om utrikespolitik, och jag är er mycket tacksam för det. Det finns många här i parlamentet som nu säger att vi måste visa en enad front i våra mellanhavanden med Ryssland. Det finns andra – och de är många – som säger att vi inte får låta oss styras av Förenta staterna. Vi behöver ett starkt Europa. Vi instämmer alla i att Indien, Kina och Brasilien blir allt starkare och undrar ifall vi kan bevaka våra intressen där. Vi har också Mellanösternproblemet, som vi strax ska debattera, och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner sitter redan på sin plats. Hur ska Europa då kunna bidra med något i alla dessa områden när vi inte har någon gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och hur ska vi kunna ha någon sådan om det i framtiden inte finns en person som, bortom alla tvivel, kan hantera alla dessa utrikesfrågor och ansvara för dem?

Det är särskilt i denna fråga som jag uppmanar er att stå fast, herr premiärminister. Jag instämmer helt med er i att inte alla fördrag är bra. Det vi behöver är ett fördrag som går längre än minimikravet och som verkligen för EU framåt. Jag önskar er lycka till, herr premiärminister.

  Lapo Pistelli (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det fanns en paroll 1968: ”Var realistiska. Kräv det omöjliga.” I dag skulle vi behöva säga: ”Var realistiska. Kräv det som är nödvändigt för att inte sänka detta europeiska projekt som ni alla är tillförordnade väktare för.” Om Europaparlamentet skulle ställa upp för omval 2009 utan ett övertygande institutionellt svar skulle hela EU ställas inför en ohjälplig legitimitetskris eftersom medborgarna i dag borde kunna välja på grundval på en tydlig modell såsom ni har lagt fram.

Parlamentet har uttalat sina åsikter i denna fråga vid många tillfällen, och nu är det rådets tur att tala. Premiärminister Prodi vet att han i dag inte bara representerar sitt eget land utan alla dessa EU-vänner som inte har gett upp frågan om mer omfattande integration.

Sammanfattningsvis vill jag påminna er om en sak: de som inte instämmer i dag borde dra sig tillbaka så att de andra kan gå vidare obehindrat. Låt oss komma ihåg att EU skapades av en ledande grupp länder, men det är inte nödvändigtvis sant att EU kan föras fram på nytt med samma metod i morgon.

  Mario Borghezio (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Premiärminister Romano Prodi står inför oss som en f.d. ordförande i Europeiska kommissionen med ett helt och hållet negativt bokslut: utvidgningen, euron, Kina, reformer – det ser ut som bokslutet från Institutet för industriell rekonstruktion! I dag har ni till exempel varit så entusiastisk över den superfederalistiska EU-konstitutionen att ni inte ens har vågat tala om de institutionella förändringarna i vårt land. När ska ett beslut fattas om att tillåta den federalism som Nord så länge har efterfrågat? Detta är en fråga om frihet och också om politisk konsekvens!

Martin Schulz jämförde er med leoparden. Det låter som en felsägning, men han träffade faktiskt mitt i prick. Bara en stor leopard som ni skulle kunna styra tillsammans med politiska partier som har hammaren och skäran som symbol, när ni satt ordförande under utvidgningen som omfattade länder som har brutit sig loss från kommunismen, och ni lyckades faktiskt styra trots att ni bara företrädde en tredjedel av vårt eget land.

Titta: Luigi Sturzo och Alcide De Gasperi ser ned på oss från ovan, och kanske skäms de för de företrädare i vårt land som har glömt bort grundarnas engagemang för ett folkens och regionernas EU, inte lobbygruppernas EU. Er andliga horisont, herr Prodi, sammanfaller med Goldman Sachs, inte med vår, den man ser från klocktorn och katedraler.

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr Prodi! Vår ambition är att fortsätta med europeisk integration. Det är sant att vi har misslyckats. Många fransmän trodde att de genom att rösta nej till konstitutionsfördraget gjorde motstånd mot ett liberalt EU och hoppades alltså att det skulle bidra till att föra oss mot ett socialt och ekologiskt Europa. Nu vet vi att det har blivit tvärtom. Nej-rösterna har försatt våra institutioner i ett dödläge, och jag delar premiärminister Romano Prodis åsikt att vi inte får slänga ut barnet med badvattnet.

EU behöver en konstitution, och den kompromiss som konventet uppnådde måste antas och förbättras. Om vi med ett minifördrag, som det som den nye franske presidenten lade fram, menar den konstitutionella kompromissen och stadgan om de grundläggande rättigheterna, så kommer det att bli ett ja, ett ja till en utrikesminister. Men vilken tyngd kommer den ministern att få, herr Prodi, utan en verklig europeisk utrikespolitik?

Ja, herr Prodi, fördraget måste fortfarande förbättras. Det skulle vara oacceptabelt med ett tredje klassens fördrag som ratificerades i smyg. EU:s framtid är en fråga för Europas folk. Jag säger därför ja till en europeisk folkomröstning som hålls samtidigt i de 27 länderna, varför inte under det kommande valet till Europaparlamentet?

Jag säger ja, så att EU kan ta itu med de aktuella utmaningarna – jag tänker särskilt på klimatförändringen – som på ett radikalt sätt kommer att förändra våra liv. Jag är övertygad om att våra medborgare förstår dessa utmaningar och kommer att kunna föra detta enorma EU-projekt framåt.

  Umberto Guidoni (GUE/NGL). – (IT) Herr Prodi, mina damer och herrar! Antagandet av EU-konstitutionen får inte reduceras till en uppsättning ändringsförslag till de befintliga fördragen utan måste omfatta viktiga sociala aspekter som för närvarande inte finns med. EU måste kunna möta de stora utmaningar som utgör ett hot mot medborgarnas rättigheter, livskvaliteten, hälsan och dess medborgares framtid.

Inför företeelser som omlokaliseringar, vattenbrist, världens aptit på energi och klimatförändringen står enskilda stater hjälplösa och oförmögna att utforma vinnande strategier. Det är bara genom åtgärder som vi enats om i hela världsdelen, eller ännu hellre på hela planeten, som vi kan hoppas nå framgång där vi inte har råd att misslyckas.

Det är viktigt att Europa står i främsta ledet globalt, både politiskt sett, som ett riktmärke för en socialt inkluderande politik och en accepterande politik, som kan stå som modell för andra delar av världen, och i termer av tekniska val och framtida planering, särskilt i en hållbar energisektor.

Fem ledamöter från de största politiska grupperna i Europaparlamentet har undertecknat ett skriftligt uttalande om EU:s behov av att anta en ny ekonomisk strategi, grundad på väte: en verklig industriell, teknisk och social revolution som kan vara långsiktigt hållbar. Ni nämnde detta, och jag anser att detta är ett av de exempel där EU kan och måste spela huvudrollen på världsscenen.

Sammanfattningsvis finns det inget behov av att till varje pris nå en kompromiss, men vi måste ta itu med de verkliga problemen som berör miljoner medborgare. Endast därigenom kommer drömmen om ett enat Europa att kunna tala rakt in i hjärtat på européerna.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Det är hög tid att vi slutar skriva dödsrunor över den europeiska konstitutionen, för den är död och begraven. Vi måste gå ut i samhället och se vad Europa behöver:

- 100 miljoner européer befinner sig under fattigdomsstrecket.

- Brottsligheten är mycket utbredd i alla Europas huvudstäder.

- Olaglig invandring hör till vardagen.

Naturligtvis innebär det allvarliga prövningar för de mänskliga rättigheterna med synliga och dolda övervakningskameror.

Herr Prodi! Ni var ordförande i kommissionen i fem år. Tala om för mig var Europas östra gräns går! Så sent som i går befann sig två fullt bestyckade ubåtar väster om ön Samos nära Mykonos. Vad kommer att hända i morgon? Vi kan tydligt se gnistan av kriget från Turkiet.

Ni måste ta initiativ för EU:s framtid, för annars kommer detta enade Europa att gå samma öde till mötes som den heliga alliansen för tvåhundra år sedan.

Vi vill inte skapa någon superstat. Vad vi vill är att kunna skydda demokratin och människors välstånd, som kapitalet och centralbanken handskas så lättsinnigt med. Detta måste vara EU:s mål: medborgaren, inte kapitalet, måste öka sin makt.

  József Szájer (PPE-DE). – (HU) EU-kritikerna anklagar ofta EU för att vara alltför starkt och för att lägga sig i alltför mycket. Jag är övertygad om att det förhåller sig tvärtom. Vi som nyligen gick med i EU ser att det krävs ett starkare och mer effektivt EU, ett EU som förfogar över verktygen för att fullgöra sina uppgifter. För detta ändamål behöver vi en gemensam energipolitik, en gemensam migrationspolitik, en gemensam kamp mot terrorismen och harmonisering av skyddet för miljön.

Vi behöver allt detta både för att försvara EU:s fyra grundläggande friheter och för att vinna medborgarnas stöd för alla dessa mål. Många ser på konstitutionen som om den i sig vore slutet. I själva verket måste vi reda ut saker och ting, och konstitutionsfördraget är bara ett instrument för att förverkliga dessa mål.

Vi kommer att kunna återvinna EU-medborgarnas stöd för det konstitutionella projektet om EU kan nå dessa gemensamma mål. För att göra det är det också mycket viktigt att vi öppet erkänner Europas gemensamma rötter som grundas på kristendomen, och att detta nämns i EU-konstitutionen. Det är viktigt att vi erkänner Europas gemensamma värderingar i termer av rättigheter och friheter, i termer av försvaret för minoriteters rättigheter. Vi måste vinna EU-medborgarnas stöd för detta konstitutionsfördrag, inte som ett slutmål utan som ett instrument med vilket vi tillsammans kan nå de mål som sattes upp för 50 år sedan.

  Poul Nyrup Rasmussen (PSE). – (EN) Herr talman, herr premiärminister! Alla som hörde USA:s president säga på presskonferensen efter toppmötet med Europeiska unionen att ”vi har haft ett trevligt möte med de här personerna från Europeiska unionen” borde fråga sig vilka han menade. Var det José Manuel Barroso, förbundskansler Angela Merkel, eller någon annan? Ingen som såg eller hörde USA:s president behöver tvivla på att Europeiska unionen behöver en gemensam röst, och det är anledningen till att vi tackar er för klarheten i ert tal i dag. Inte heller någon som har varit i Mellanöstern behöver tvivla på att Europeiska unionen behöver en gemensam röst.

Det är anledningen till att det är en sak att tala i Europaparlamentet – det vet vi alla, eftersom detta inte är det svåraste stället att argumentera för ett bättre fördrag på – men något helt annat att tala vid regeringskonferensen, där de tuffa frågorna tas upp och där det är ansikte mot ansikte som gäller.

Jag vet att ni är en stark och beslutsam premiärminister. Vi respekterar er. Uppträd beslutsamt, herr premiärminister, så kommer vi att vara beslutsamma, på europeiska socialdemokraters och progressivas vägnar över hela Europa. Jag tror att ni kommer att ha en stark majoritet bakom er, full av samma beslutsamhet till fördel för det europeiska folkets framtid.

  Talmannen. Och den som uttryckte sina erfarenheter var tidigare statsminister och är numera ledamot av Europaparlamentet.

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Europas framtid ligger i dess rötter, och för oss radikala kommer dessa till uttryck i Ventotenemanifestet, där man talar om behovet av att uppnå fred, demokrati och välstånd genom att gå bortom nationalstaten.

Att reformera EU i dag innebär att erbjuda detta projekt också till folken på andra sidan Medelhavet och att även försäkra dem den enskilda rätten till demokrati genom anslutningen av demokratiska stater, först Turkiet, men också med utsikter för Israel, Marocko med flera. Ni talade om att stå i främsta ledet, men för oss kommer bara en vägran att stänga EU:s dörrar att innebära att vi står i främsta ledet.

För att ta upp en annan fråga: vi föreslår att varje reform ska bli föremål för en folkomröstning för folken i hela EU. Jag talar inte om nationella folkomröstningar utan om en enda folkomröstning för medborgarna i det europeiska fosterlandet, i motsättning till det nygaullistiska Europa med nationella fosterland.

Sammanfattningsvis, låt oss välkomna ett exempel på hur vi, som union, kan vara starka när vi tror på oss själva: framläggandet av en resolution om moratoriet för dödsstraff i FN:s generalförsamling. Men akta er för det sabotage som vissa personer fortfarande försöker få till stånd. Se till exempel på den officiella kommunikationen mellan rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) och rådets tjänstemän. Efter det senaste mötet i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) innebär detta att man försöker sabotera, och vi måste försöka hindra det.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Tack, herr talman! Herr talman, herr Prodi, mina damer och herrar! Det är uppenbart att vi behöver en effektiv och välordnad europeisk union som är demokratisk och står nära medborgarna. Unionen måste också genomsyras av en anda av solidaritet och grundas på ett konstitutionsfördrag. Det borde vara den typen av union som Romano Prodi har beskrivit för oss i dag, och jag tackar honom för det.

Jag vill ta tillfället i akt att uttrycka min uppskattning för den solidaritet som EU nyligen visade mot mitt land, Polen, genom förverkligandet av EU:s östpolitik. Polens folk är medvetet om detta och sätter värde på det. Polens folk förstår att de måste göra något i gengäld och visa samma solidaritet i frågor som är viktiga för EU som helhet. Det är anledningen till att 68 procent av mina landsmän är nöjda med medlemskapet i unionen och vill ha mera av EU. Över 60 procent av polackerna är för ett konstitutionsfördrag.

Jag uppmanar er därför, herr Prodi, att se till att Europeiska rådet också lyssnar till EU-medborgarnas åsikter vid det kommande toppmötet. Denna fantastiska skapelse som kallas Europeiska unionen tillkom just för dessa medborgare, inte för regeringarna.

  Talmannen. Vi riktar ett tack till Italiens premiärminister, vars övertygelse uppenbarligen delas av en stor majoritet här i parlamentet. Under de kommande veckorna kommer vi att behöva omsätta denna övertygelse i praktiken, och vi önskar er, herr premiärminister, stor framgång, särskilt vid toppmötet i Bryssel den 21 och 22 juni, om precis en månad.

Debatten är härmed avslutad.

(Applåder)

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Richard Corbett (PSE), skriftlig. – (EN) Som folkvalda politiker måste vi lyssna på medborgarna – alla medborgare. Några, som exempelvis Nigel Farage, vill bara lyssna på vissa av medborgarna, på dem som röstade ”nej” i Frankrike och Nederländerna. Andra vill bara lyssna på dem som röstade ”ja” i de 18 länder där konstitutionsfördraget har ratificerats.

Tursamt nog vill en majoritet här i kammaren och i medlemsstaternas regeringar lyssna på alla, för att överbrygga motsättningar och finna en lösning som alla 27 medlemsstater kan ratificera.

Europaparlamentet, som godkände konstitutionsfördraget med stor majoritet, vill naturligtvis rädda så många som möjligt av reformerna i detta fördrag. Det är helt naturligt att parlamentet vill offra så lite som möjligt av fördraget, men det måste samtidigt vara tillräckligt mycket för att vi ska kunna säkerställa ett antagande i alla länder.

  Alexandra Dobolyi (PSE), skriftlig. – (HU) Vad betyder Europa för oss? En gemenskap utan gränser som vilar på fred, frihet och demokrati, som strävar efter att främja medborgarnas välstånd och som innebär solidaritet mellan medlemsstaterna.

Vi står inför stora utmaningar! Vi måste utforma en lämplig handlingsplan för EU, där vi fastställer de ramar och den politik inom vilka EU ska verka och utforma det Europa där vi vill leva och frodas i framtiden. Det är viktigt för oss att bevara och lämna vidare till framtida generationer den enighet som vi har lyckats uppnå genom oförminskade ansträngningar genom årtionden.

Jag menar att det är viktigt att bevara det unika och mångfasetterade arvet hos alla 27 medlemmar i EU, men jag måste betona att det finns oräkneliga mål som vi inte kan nå var för sig utan bara tillsammans.

Mot denna bakgrund är det vår plikt att bortse från historiska oförrätter och bygga vår union på en förnyad grund. Vårt intresse ligger i ett starkt EU som gör effektiva insatser till svar på de många utmaningar som vi måste möta i dag, såsom terrorism, organiserad brottslighet, olaglig invandring, klimatförändring och energipolitik. Av denna anledning är det oumbärligt med ett effektivt fungerande institutionellt system.

Därför måste vi nå samtycke så att vi kan fortsätta sträva mot vårt gemensamma mål, eftersom EU, i avsaknad av ett nytt grundläggande fördrag (konstitution), inte kan vara något mer än en västlig utlöpare i förfall av den asiatiska kontinenten. Vi har möjligheter att hitta en lösning, och jag hoppas att vi kommer att kunna utnyttja det.

  Magda Kósáné Kovács (PSE), skriftlig. – (HU) Vi kan inte stoppa den konstitutionella processen, för det skulle kunna leda till en allvarlig kris i EU, till att europeiska värderingar tappar i värde och till att EU hamnar på efterkälken i ett globalt perspektiv.

Romano Prodis person och den tid vi nyligen har tillbringat tillsammans står som garanter för att dessa värderingar kan bevaras och för att samarbete i en utvidgad union med 27 medlemmar faktiskt är möjligt.

För närvarande anser de nya medlemsstaterna i Central- och Östeuropa att det är omöjligt att föreställa sig en framtid för EU där den nationella identiteten skulle kunna lösas upp i en gemensam europeisk statsbildning. Dessa länder har just återvunnit sina nationella identiteter, genom historiska steg, från Sovjetunionens stora röda smältdegel, och deras medborgare vill sålunda vara européer på ett sätt som inte riskerar deras nationella identitet eller deras nyligen skapade demokratiska institutioner.

Dessutom behöver de central- och östeuropeiska länderna av just den anledningen ett starkt EU, eftersom de anser att deras vidare utveckling och deras nationella intressen sannolikt skyddas bäst om de är tillsammans, inom ett flexibelt Europa.

Därför kan vi inte acceptera att konstitutionsfördraget blir en politisk och rättslig zombie. Samtidigt är vi helt öppna för att göra de modifieringar som är nödvändiga för att komma framåt.

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

13. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

14. Situationen i Palestina (debatt)

  Talmannen. – Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.

Finns det några synpunkter?

(Protokollet justerades.)

Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Palestina.

  Günter Gloser, rådets ordförande. – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, ärade ledamöter! Vi har de senaste dagarna sett en oroande ökning av våldet i Mellanöstern, där konflikten mellan palestinska grupperingar på Gazaremsan har kostat över 50 personer livet.

Också från Gazaremsan har över 150 Qassamraketer avfyrats mot israeliska städer den senaste veckan, och i går kväll dödades en israelisk kvinna. Israeliska militära ingripanden har redan kostat över 30 palestinier livet, och situationen hotar att trappas upp ytterligare. Det eldupphör på Gazaremsan som palestinier och israeler enades om i november blir uppenbarligen alltmer bräckligt, och den uppgörelse mellan palestinier som nåddes i Mecka med Saudiarabiens hjälp äventyras.

Meckaavtalet spelade sin roll för att få slut på Hamas ensamma styre. Sedan den 18 mars har Palestina styrts av en ny nationell samlingsregering, med stöd och förtroende från 83 av 86 parlamentsledamöter – en överväldigande majoritet som omfattar alla som hör till Hamas och Fatah. Det råder dock fortfarande ett brett samtycke i det internationella samfundet om att den palestinska regeringen ännu inte helt har klarat den avgörande prövningen, i och med att den inte helt uppfyller kvartettens tre villkor.

Trots detta har EU fortsatt med sitt humanitära stöd till palestinierna. Jag vill särskilt betona att de 300 miljoner euro som EU har lämnat är mera än vad som har lämnats under alla föregående år.

Kvartettens villkor utgör emellertid grunden för ett beslut om varje fullständig normalisering av våra förbindelser med palestinierna: villkoren innebär ett erkännande av staten Israels rätt att existera och av de befintliga avtalen mellan Israel och PLO samt ett allmänt avstående från våld, vilket särskilt har brustit hittills. Särskilt i dagsläget förväntar vi oss att den palestinska regeringen ingriper effektivt för att få slut på bombningarna och för att släppa den tillfångatagne israeliske soldaten Gilad Shalit.

EU har också tagit tillfället med slutet på Hamas envälde i akt för att börja om på nytt i Mellanösternpolitiken, och utrikesministrarna har återupptagit kontakten med de regeringsmedlemmar som godtar kvartettens villkor. Därav följer att president Mahmoud Abbas förtjänar vårt fulla stöd. EU har nära kontakt med Salam Fayyad, finansministern, och hjälper honom att inrätta öppna institutioner och system på finansområdet, för vi vill alla se landets finansiella och ekonomiska ställning förbättras. Om Israel återupptog tull- och skatteåterbetalningarna – som EU har krävt vid upprepade tillfällen – skulle detta underlättas.

Ordförandeskapet har nu under några månaders tid tryckt på för ett återupplivande av Mellanösternkvartetten och för större delaktighet för de arabiska partner som följer en konstruktiv linje. Efter de inledande framgångarna anser vi nu att det är angeläget att man kan fortsätta i samma tempo, och detta innebär för oss att vi måste engagera oss ännu mer för att se till att alla berörda parter bidrar beslutsamt till fredsprocessen i Mellanöstern.

De bilaterala mötena mellan president Abbas och premiärminister Ehud Olmert har ännu inte lett till några påtagliga framgångar, och någonting måste göras åt det. Tydliga förbättringar måste ske i fråga om tillgång och rörlighet för palestinierna, och israelerna måste till syvende och sist komma i gång med det som de har åtagit sig att göra. Jag noterar att palestinierna har misslyckats med att avstå från våld, och att man inte har uppfyllt sitt åtagande att frisläppa den israeliske soldaten Gilad Shalit.

Arabförbundet har förstärkt fredsinitiativet från mars 2002, framför allt tack vare Saudiarabiens engagemang. Vid det senaste rådsmötet den 14 maj kunde man notera ett inledande och framgångsrikt möte mellan Arabförbundet och EU, efter vår inbjudan. Arabförbundet har också haft ytterligare samtal med kvartetten och även med Israel. Detta kan inte ersätta bilaterala förhandlingar mellan palestinier och israeler, men fredsinitiativet kan skapa ett gynnsamt klimat för sådana, även om det kommer att kräva ytterligare stöd, särskilt från EU. Vårt ordförandeskap arbetar för att få till stånd ännu ett möte med kvartetten de närmaste dagarna.

Hur skeptiska vi än må vara får vi inte, trots den låga takten i framgångarna, sjunka ned i uppgivenhet. De senaste månaderna har EU blivit alltmer medvetet om den roll som unionen har vuxit in i. Vi är villiga att ta på oss detta större ansvar som följaktligen vilar på oss.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Debatten i dag kommer olyckligtvis vid en mycket känslig tidpunkt, när situationen i hela regionen förvärras, i såväl Libanon som de ockuperade palestinska områdena och Israel. Händelserna i Libanon under de senaste tre dagarna, med ett betydande antal dödsoffer på en så kort tid – nästan 100 döda – är en alarmerande påminnelse om behovet av att arbeta för en regional lösning på denna konflikt. Som ni vet befinner sig Javier Solana i Beirut i dag, vid denna mycket svåra tidpunkt, och vi hoppas att det går att åstadkomma en bättre situation.

Jag uppmanar våra vänner i Libanon, från alla partier och politiska grupper, att agera som de gjort hittills, att uppmana till lugn och att avhålla sig från åtgärder som skulle kunna provocera fram en stor inre konflikt. Återigen står också den nationella enheten på spel.

Kommissionen har noterat att alla fraktioner, majoriteten och oppositionen liksom palestinska organisationer har fördömt Fatah al-Islam, och jag hoppas att alla politiska ledare kommer att fortsätta bevisa sin mognad och sin förmåga att föreställa sig en bättre framtid, och förhindra att konflikten än en gång blir till en strid inom Libanon. Vad som är viktigast nu är att finna en lösning för att trappa ned situationen i Tripoli och undvika att andra brännpunkter i resten av landet exploderar. Befolkningen i lägren måste också hjälpas. Ambulanser och humanitära konvojer måste få tillträde till lägren. Vi vet alla att det i slutändan måste finnas en regional lösning. Mot bakgrund av hela den här situationen kan vi inte göra annat än att uppmana alla sidor – i Libanon och i de palestinska områdena – att avstå från våld och att förebygga vidare upptrappning.

Nu ska jag övergå till att särskilt tala om de ockuperade palestinska områdena. Jag är, liksom rådets ordförande, djupt bekymrad över den senaste veckans strider inom grupper i Gaza, som har resulterat i 55 döda och 280 skadade. Det verkar beklagligt nog som att Gaza riskerar att glida in i ett inbördeskrig. Fraktionerna bör omedelbart stoppa fientligheterna och göra upp olikheterna inom den nationella enhetsregeringen.

Jag beklagar också återupptagandet av attackerna med Qassamraketer från Gaza mot den israeliska staden Sderot, som i går orsakade en israelisk kvinnas död. En israelisk hämndaktion med luftanfall orsakade därefter 35 palestiniers död, och därmed har den onda cirkeln återigen inletts. Därför är det viktigt att vapenvilan mellan Israel och palestinierna återställs och utökas till Västbanken.

Under mitt senaste möte med den palestinska utrikesministern, Ziad Abu Amr, diskuterade vi den bräckliga situationen i den nationella enhetsregeringen, i synnerhet vad gäller säkerhet, men även budgeten. De första besluten som regeringen fattat verkar gå i rätt riktning. Abu Amr nämnde att hans regering ser sig själv som president Mahmoud Abbas kabinett. Denna regering har ett program som skiljer sig från dess företrädare, och jag kände förtröstan efter detta möte. Jag anser att denna regering förtjänar vårt uttryckliga stöd. President Abbas har krävt vårt fulla stöd, eftersom hans politiska överlevnad kan vara beroende av regeringens framgång. Jag hoppas att denna mycket svåra våldsamma situation kan tyglas.

Under tiden står finansminister Salam Fayad, som jag träffade efter bildandet av regeringen, inför den enorma utmaningen att reparera Palestinas offentliga finanser efter ett års institutionellt förfall och en kraftig nedgång i intäkter. Han har mot alla odds gjort betydande framsteg, och de tekniska förutsättningarna för att ta emot direkt stöd är nästan genomförda.

Som ni vet har den palestinska myndigheten tre huvudsakliga finansieringskällor: inhemska skatter, skatter och tullintäkter på importerade produkter, samt utländskt bistånd. De inhemska skatterna har minskat till följd av den ekonomiska nedgången. Sedan förra årets val har Israel dessutom undanhållit skatte- och tullintäkterna för importerade produkter. Detta är den största orsaken till den palestinska myndighetens ekonomiska svårigheter. Vidare kan utländskt bistånd inte flyta smidigt på grund av de restriktioner som USA har infört för finansiella transaktioner med den palestinska myndighetens regering.

Vi hjälper till att lösa dessa finansiella problem på tre sätt. För det första har vår tillfälliga internationella mekanism blivit en central källa för stöd för traktamenten, bränslekostnader och central försörjning. Sedan den nationella enhetsregeringen bildades förvaltar vi denna tillfälliga internationella mekanism i nära samarbete med Salam Fayads finansministerium.

Efter inrättandet av mekanismen i juni förra året har vi överfört så mycket som 300 miljoner euro genom denna. Jag vill tacka parlamentet för dess stöd i tillhandahållandet av större budgetresurser så att vi kan fortsätta att leverera genom den tillfälliga internationella mekanismen.

Det andra sättet vi hjälper till på är genom arbetet tillsammans med våra amerikanska partner för att underlätta överföringen av utländskt bistånd till palestinierna, i synnerhet de arabiska medel som utlovades i Riyadh vid det arabiska toppmötet nyligen.

Sist men inte minst har vi vid ett flertal tillfällen uppmanat Israel att återuppta överförandet av palestinska skatte- och tullintäkter. Vi använder alla tillgängliga instrument, både ekonomiska och politiska, men denna regerings fortlevnad beror inte bara på oss. Bara ett återupptagande av alla finansiella flöden till den palestinska myndigheten kan utgöra en hållbar lösning på deras ekonomiska kris. Och palestinierna har också ett ansvar, vilket är att besluta att en gång för alla lägga ned vapnen och fokusera på fred.

Vi anser fortfarande att vi, trots det nödläge som vi bevittnar i de ockuperade palestinska områdena och i Libanon, bör begagna oss av det gyllene tillfället i fredsprocessen om den skulle avbrytas igen, och därför är det mycket viktigt att det tyska initiativet blir framgångsrikt. Det är av avgörande betydelse att Arabförbundet återupptar fredsinitiativet. Som ni vet har det gjorts en begränsad diplomatisk uppföljning på högsta nivå i rådet, kommissionen och Europaparlamentet. Jag själv har haft ett flertal möten med uppföljningskommittén i Sharm el-Sheikh, i Riyadh och mer nyligen vid mötet för rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) i Bryssel.

Generalsekreterare Amr Moussa och andra har betonat det akuta läget, som i dag är mer påtagligt än någonsin, och han har bett oss att hjälpa till att få parterna att återvända till förhandlingsbordet. Vad gäller den israeliska sidan känns det uppmuntrande att utrikesminister Tzipi Livni har varit i Kairo och nu väntar ett uppföljningsbesök från sina jordanska och egyptiska kolleger under de kommande veckorna. Hon har också visat villighet att samarbeta i högre grad än tidigare, och hon kommer också att bjudas in av det tyska ordförandeskapet till nästa möte för rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser).

Samtidigt stöder jag utrikesminister Condoleezza Rices ansträngningar att sammanföra parterna och inleda diskussionen om palestiniernas politiska utsikter. Jag hoppas att detta kommer att bli möjligt, trots att saker och ting inte ser så bra ut för närvarande. Den energi och de ansträngningar som Jordanien, Egypten, Saudiarabien och andra har lagt ned måste också erkännas.

Kvartetten ska mötas nästa vecka. Jag hoppas att detta möte kommer att visa på ett resultat av Arabförbundets ansträngningar, vilket skulle kunna innebära en nystart för framstegen på alla plan i fredsprocessen, men jag är också realistisk, och jag förstår vad det tyska ordförandeskapet har sagt, att vi åtminstone bör upprätthålla situationen.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Fru talman! Vi står inför en oerhört svår situation. Som företrädaren för rådets ordförandeskap och kommissionsledamoten har betonat är detta en allvarlig politisk kris med interna sammanstötningar och strider mellan de två grupperingar som ingår i den nationella samlingsregeringen, som det ställdes så stora förhoppningar på. Det är en oerhört allvarlig ekonomisk, social och humanitär kris, och siffrorna är förfärande: mer än 66 procent av den palestinska befolkningen befinner sig under fattigdomsstrecket, mer än 50 procent vet inte om de har mat för dagen, mer än 1 miljon människor har varit utan fast inkomst det senaste året, 100 döda i Libanon de senaste tre dagarna, enorma dödssiffror på Gazaremsan.

Jag anser att EU, i detta läge, måste rycka upp sig ur sin apati och ta ett steg i rätt riktning.

Om det är någonting som görs rätt så är det Europeiska kommissionen som ska ha ett erkännande för det. Kommissionen gör, under de enorma svårigheterna, en insats i den humanitära och sociala katastrof som drabbar regionen, men jag menar att vi måste gå ännu längre.

Kommissionsledamoten har påmint oss om att den höge representanten, Javier Solana, för närvarande befinner sig i regionen. Vi måste ha modet och styrkan att försöka gå vidare bortom de vackra orden, herr rådsordförande. EU måste försöka föra in en smula sunt förnuft i den barbariska situation som råder i regionen.

Man befinner sig i en ond cirkel av våld – Qassamraketer avfyras, israelisk vedergällning och självmordsattacker aviseras osv. Vi står inför en fullständigt vansinnig våldsspiral som är rena självmordet.

Vi måste försöka införa en viss ordning, vi måste ha tilltro till den höge representantens insatser, mobilisera EU:s diplomatiska krafter så mycket som möjligt, och kommissionen måste stödja all den ekonomiska och humanitära hjälp som ges.

Jag vill för rådets ordförandeskap betona en fråga som jag menar är mycket viktig: kvartetten uttalade att avgörande för att återupprätta det direkta biståndet till den nationella palestinska myndigheten var hur regeringen var sammansatt och dessutom vilka åtgärder den vidtog.

Kan rådets ordförandeskap utveckla sin uppfattning i detta avseende och berätta för oss hur vi kan undkomma denna onda cirkel av hat, våld och förstörelse?

  Pasqualina Napoletano, för PSE-gruppen. – (IT) Fru talman, herr Gloser, fru Ferrero-Waldner, mina damer och herrar! Döden och våldet har återvänt till Gaza, Libanon och Israel. Den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet betonar att det är angeläget med en omfattande förändring i EU:s politik i Mellanöstern, med ett fullständigt återupprättande av det ekonomiska biståndet till de palestinska institutionerna och det palestinska folket.

De senaste dagarnas konflikter är ett resultat av den förbittring och det dödläge som råder i den politiska situationen och visar och bekräftar att Israel inte kommer att bygga sin egen säkerhet på Palestinas och palestiniernas död. Den europeiska demokratins dubbelmoral gentemot den nationella samlingsregeringen måste upphöra, eftersom politisk kontinuitet för den regeringen utgör det enda hoppet om att återfå kontroll över situationen.

Beslutet om att ställa in det ekonomiska biståndet till institutionerna förefaller dessutom ännu mer absurt efter bildandet av den nationella samlingsregeringen. Att rådet och kommissionen har beslutat att inte träffa ministerföreträdare från Hamas och de oberoende bidrar inte till någon stabilitet för det verkställande organet, som för närvarande är den enda formen av politiskt uttryck som står öppen för det palestinska folket.

Meckaavtalet är, även om det inte är något okritiskt upprepande av kvartettens fyra punkter, uppenbarligen ett steg i rätt riktning, i bemärkelsen ömsesidigt erkännande och upphörande med våld. Vi måste arbeta på den grunden för att se till att situationen utvecklas i positiv riktning. Ett annat skäl, som kommissionsledamoten pekade på, är att Abu Amr, utrikesministern, som var här hos oss i Bryssel förra veckan, gav oss omfattande försäkringar i detta avseende.

Vi delar sorgen över och fördömandet av missilskjutningarna mot Sderot och också över att människor dödades och sårades där. Samtidigt vill vi uppmana palestinska och israeliska myndigheter att upphöra med den oproportionerliga, orimliga och olagliga vedergällningen mot palestinska politiska och civila personer. Fruktansvärda krafter har åter satts i rörelse, och vi européer måste försöka hjälpa till att stoppa dem.

Jag vill påminna er om att 78 personer dog under några få dagar i Libanon, och detta talar sitt tydliga språk om en annan het potatis i den olösta konflikten mellan araber och israeler, nämligen att öppna strider kan bryta ut igen i Libanon med de 400 000 palestinska fångar som finns i landet. Vi har redan varit igenom den mardrömmen, så låt oss försöka förhindra den på samma sätt som vi, förra året i juli, gjorde slut på kriget och Israels angrepp mot Libanon.

  Chris Davies, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Rådets ordförande sa att den nya enhetsregeringen i Palestina ännu inte riktigt har klarat det avgörande provet. Men israelerna har ju inte heller helt slutat att bygga sin säkerhetsmur, med vilken de stjäl palestinskt land och vatten. Israelerna har inte släppt alla 10 000 fångar, av vilka många hålls fängslade utan åtal eller rättegång. Israelerna har inte helt avskaffat de kontrollstationer – 589 stycken enligt kommissionens senaste uppgifter – genom vilka palestinierna åläggs ett ekonomiskt embargo. Israelerna har inte helt betalat tillbaka de pengar från palestiniernas egna intäkter – som vid det här laget kan uppgå till omkring ett tusen miljoner euro – som de har undanhållit under det senaste året. De har inte helt stoppat den uppdelning och separering med hjälp av identitetshandlingar, som min egen partiledare, Paddy Ashdown – vår tidigare företrädare i Bosnien och Hercegovina – beskrev så sent som i lördags som rasism utstyrd till administration.

Jag säger detta till rådets ordförande för att vi betraktas som en europeisk union som utövar dubbelmoral: vi ignorerar alla israeliska illegala handlingar men förväntar oss att palestinierna ska uppföra sig som helgon. När kommissionsledamoten säger att vi använder alla tillgängliga instrument för att få israelerna att iaktta internationella avtal och agera enligt lagen kan jag inte tro honom. Det finns många verktyg som vi inte ens försöker att använda.

Så vad måste den palestinska enhetsregeringen göra nu? För bara två veckor sedan hörde vår delegation premiärminister Ismail Haniyeh inte bara övertyga oss alla om att enhetsregeringen var fast besluten att uppfylla kvartettens tre principer, och ansåg att man gjorde det, utan också om att man oförbehållsamt och utan förhandsvillkor skulle möta medlemmar av kvartetten när som helst för att försöka reda ut denna tvist. Jag uppmanar rådets ordförande att acceptera detta erbjudande.

Notera också vad den norske utrikesministern sa så sent som i går när han ställde frågan vad som skulle ske om vi inte skulle stödja denna regering. Om vi inte ger den vårt stöd återstår bara kaos och kris.

Därför är den goda nyheten i ert tal, herr rådsordförande, att ni önskar ett brådskande möte för att återigen bedöma situationen. Detta är ett positivt steg. Allt jag kan säga är att vi ofta har anklagat palestinierna för att inte ta vara på tillfällen, och att vi ofta har anklagat israelerna för att inte ta vara på tillfällen. Detta är ett tillfälle som vi själva inte får missa.

  Ryszard Czarnecki, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman, fru kommissionsledamot, herr Gloser, mina damer och herrar! Situationen i Mellanöstern utgör en omfattande och fortgående utmaning, inte bara för länderna i regionen utan för hela världen. Vi varnar för ett ensidigt känslomässigt förhållningssätt till denna konflikt som pågått i decennier. Trots all förenkling och frestelsen att göra lättvindiga bedömningar på grundval av nyhetsklipp från tv är situationen inte antingen svart eller vit. Det kan vara på modet i vissa kretsar att beteckna Israel som angriparen och förtryckaren, men den uppfattningen är osann och osund.

Spridningen av radikala åsikter och rösterna för radikala Hamasliknande grupper pekar på att det knappast existerar något utrymme för dialog på detta område. Ett annat stort problem som inte nämns så ofta är de djupa klyftorna och den bittra maktkampen som leder till väpnade konflikter inom Palestinas politiska klass och det palestinska samhället.

Vissa experter har framhållit den palestinska myndighetens utbildningssystem. Som det uttalades av dem som deltog i konferensen förra veckan som organiserades av Geoffrey Van Orden i Europaparlamentet förstärker systemet negativa och antagonistiska stereotyper genom att man förknippar det heliga kriget, jihad, och strukturellt motstånd med Israel och verkligt hat mot det landet. I objektivitetens namn måste det sägas att Israel, sedan Hamas valseger i den palestinska myndigheten, har verkställt en ganska kontroversiell plan där man vägrar att överföra palestinska skatteinkomster till myndigheten. Detta får allvarliga konsekvenser för förbindelserna mellan Israel och den palestinska myndigheten. EU borde reagera på ett realistiskt och rationellt sätt. EU får inte uppträda som en välvillig farbror som kortsiktigt lämnar ut stora fickpengar men som underlåter att ta reda på hur pengarna används. Unionen får inte heller bli gisslan hos någon av parterna i konflikten.

  Caroline Lucas, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag måste säga att jag fortfarande befinner mig i något av ett chocktillstånd efter vad rådets företrädare sa. Jag förstår inte hur han kan säga att den nya enhetsregeringen inte uppfyller kvartettens kriterier. Vår delegation kom alldeles nyligen tillbaka från regionen, och vi var alla helt eniga om att den gör det.

Ja, det förekommer fortfarande att Qassamraketer avfyras, vilket naturligtvis måste fördömas. Men tror ni verkligen att EU kommer att hjälpa till att återfå kontrollen över detta genom att vägra samarbeta med regeringen fullt ut? Tror ni verkligen inte att det inte har något att göra med det ekonomiska och politiska strypgrepp som Israel håller Gaza i?

Ni nämnde arresteringen av soldaten Gilad Shalit – och det är självklart att han ska släppas fri – men ni nämnde inte de 41 medlemmar av det palestinska lagstiftande rådet som fortfarande hålls fängslade av Israel. Ni nämnde inte ens de 10 000 palestinska politiska fångar som hålls fängslade av Israel, många av dem utan rättegång. Låt oss alltså få lite balans i denna debatt.

Genom att vägra att erkänna den nya enhetsregeringen fullt ut och genom att kanalisera stöd via en tillfällig internationell mekanism snarare än genom den palestinska myndigheten undergräver EU aktivt de palestinska demokratiska institutionernas auktoritet och apparat. Och, än värre, vår ståndpunkt uppmuntrar faktiskt de element både inom och utanför Palestina som vill att denna regering ska misslyckas. Var dag som går medan vi vägrar att samarbeta helt med denna regering utgör ännu en dag för extremisterna att säga ”Se, demokrati fungerar inte. Vi har gjort allt som det internationella samfundet krävt – vi har hållit ett demokratiskt val, bildat en ny enhetsregering, uppfyllt kvartettens krav, och ändå upprätthåller de den politiska och ekonomiska bojkotten mot oss. Så varför i all världen bidrar vi till att få till stånd en demokratiskt vald regering som gör sitt bästa för att bevara freden?”

Är det verkligen detta vi vill? Tro inte att alternativet är en något annorlunda regering, vars färger vi tycker lite bättre om. Alternativet är kaos och våld på en ofattbar skala. Hela regionen kommer att destabiliseras, och extremismen kommer att växa ännu snabbare över hela Mellanöstern.

För medan rådet bedriver en vänta-och-se-politik för att bedöma den nya regeringens agerande äventyrar man för varje dag som man väntar i allt högre grad det resultat som man vill ha. Det finns en mycket stor risk för att vi om ett par år kommer att se tillbaka på denna tidpunkt och tänka ”Varför i hela fridens namn stödde vi inte demokratin i Palestina när vi hade chansen?”

Jag ber följaktligen rådet att återigen tala om för oss vad den palestinska regeringen måste göra, och jag ber kommissionen att tala om när man kommer att upphäva associeringsavtalet mellan EU och Israel.

  Kyriacos Triantaphyllides, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Fru talman, herr minister, fru kommissionsledamot! EU står inte utanför de fruktansvärda händelserna i Palestina i dag. Det beror på att EU har underlåtit att agera bestämt vid lämplig tid och i rätt riktning.

För 20 dagar sedan gjorde parlamentets delegation för våra förbindelser med det palestinska lagstiftande rådet ett officiellt besök i Palestina. Vårt besök gjordes vid en historisk tidpunkt i Palestina, efter det att en ny regering svurits in, en regering som tillkommit efter fria och demokratiska val, en regering som, trots att den stöddes av 60 procent av väljarna, när den utmanades av Förenta staterna och EU, inte tvekade att dela makten med andra politiska krafter och bilda en nationell samlingsregering under ledning av den oomstridde ledaren för den palestinska myndigheten, Mahmud Abbas, i lojal hörsamhet mot uppmaningarna från Arabförbundet.

Det var därför inför denna regering, som företräder hela det palestinska folket, som parlamentets delegation tydligt lade fram viktiga frågor angående freden i Mellanöstern, och vi fick, som mina vänner har sagt, tydliga svar:

De talade om för oss att de erkänner Israels rätt att existera inom 1967 års gränser. Israel behöver bara erkänna vår rätt att skapa vår egen stat intill Israel.

De avvisar våld. De erkänner alla överenskommelser som har slutits mellan Israel och PLO. Ett frisläppande av Alan Johnston ingår i deras omedelbara krav. De arbetar för ett frisläppande av Gilad Shalit inom ramen för ett utbyte av fångar.

De berättade också för oss att de behöver vår hjälp för att kunna nå sina mål. Det politiska och ekonomiska embargot måste upphävas omedelbart.

Det är därför jag avslutar med en uppmaning till Israel och en uppmaning till palestinierna:

- Israel måste sluta rikta missiler mot sina fiender och befria alla valda företrädare för palestinierna.

- Palestinierna måste sluta med raketattacker mot israeliskt territorium.

Jag uppmanar också rådet och kommissionen att omedelbart erkänna president Mahmud Abbas nya demokratiskt valda nationella samlingsregering och omedelbart upphöra med att vända sig bara till vissa ledamöter i regeringen. Stoppa det politiska och ekonomiska embargot omedelbart. Öppna en kreativ dialog med hela den nationella samlingsregeringen. Stöd denna regering så att den kan förhandla om fred. Annars kommer kaos att uppstå, och EU kommer att bära sin del av ansvaret för det.

  Paul Marie Coûteaux, för IND/DEM-gruppen. – (FR) Fru talman! Tyvärr bekräftar situationen i Palestina det som självständighetskämparna har sagt om Mellanösternkonflikten sedan lång tid tillbaka, nämligen att det skulle vara fel att tro att denna konflikt kan sammanfattas som en direkt konfrontation mellan palestinier och israeler, och ännu mindre mellan muslimer och judar.

Den verkliga klyftan, som blir allt större, är mellan å ena sidan dem som förespråkar en förlikning, inte bara flera israeliska statsmän – och jag måste nämna det ärofulla namnet Yitzhak Rabin – utan även palestinska statsmän såsom Yassir Arafat och Mahmud Abbas, och å andra sidan, fanatikerna, både muslimska fanatiker och fanatiker för det större Israel, vars tysta medgivande för övrigt är fullständigt uppenbart, eftersom vi vet att palestinska extremiströrelser har fått stöd och till och med ekonomiskt stöd av vissa israeliska radikaler.

Det finns därför två läger: å ena sidan det läger som önskar finna en politisk lösning, i slutändan fred, och å andra sidan det läger som söker konfrontation, hat och krig utan slut. Tyvärr gör Förenta staterna, trots sina vackra ord, gemensam sak med hökarna, de israeliska extremisterna och de muslimska fundamentalisterna, medan Europa, dvs. de största europeiska staterna, har förblivit tyst under hela denna tid. Det enda europeiska uttalande som har visat på någon enighet är det från Venedigdeklarationen i juni 1980, där européerna uttalade att de var för tillkomsten av en palestinsk stat. Våra klyftor har emellertid vidgats, och EU kan nu åter uppträda enat endast när EU inte har någonting att säga.

Det har blivit dags att återupprätta Europas staters självbestämmande så att de återigen kan agera fritt i den del av världen där så mycket av deras framtid står på spel.

  Philip Claeys, för ITS-gruppen. – (NL) Fru talman! Den som har följt händelserna i Mellanöstern de senaste dagarna kan inte annat än misströsta. Förra onsdagen hade jag, vid ett möte med talmanskonferensen, förmånen att delta i ett möte med Amr Moussa, generalsekreterare i Arabförbundet, och den palestinska myndighetens utrikesminister. Jag fick då klart för mig att de har en sann vilja att arbeta med en fredsplan för regionen, men ett antal frågor – hur ska jag säga – strukturella frågor väntar på ett avgörande.

Hamas, det mest betydande regeringspartiet i Palestina, är obevekligt i sin uttryckliga vägran att erkänna Israel och vägrar fortfarande att avstå från och fördöma terrorism och våld. Det är ingen som vet hur fredssamtalen under dessa omständigheter kan lyckas.

I själva verket har våldet de senaste dagarna mellan de olika palestinska lägren också flammat upp, med en misslyckad bombattack mot president Mahmud Abbas. För mig råder det ingen tvekan om att Israel har rätt att försvara sig mot våld och terror, med militära medel om nödvändigt. Israel måste dock varnas för att rikta attacker mot palestinska parlamentsledamöter och särskilt den palestinske premiärministern, även om vissa har uttryckt ett intresse för att välja den vägen. Om de skulle göra det skulle de överskrida en farlig gräns, vilket oundvikligen leder till en följdriktig och ännu större upptrappning av våldet.

  Jim Allister (NI). – (EN) Fru talman! Eländet och lidandet i Palestina är verkligen fruktansvärt, och även om det faktum att det till stor del är självförvållat inte minskar följderna undergräver det dem som vill beskylla Israel för alla tragedier i regionen. I dag har naturligtvis de gamla vanliga, t.ex. Chris Davies och Caroline Lucas, gjort sitt tendensiöst bästa inom sitt sedvanliga älskningsämne för att oresonligt lägga över all skuld på Israel. Vad vi bevittnar är ett veritabelt inbördeskrig i Palestina mellan Fatah och Hamas, och de alldeles särskilt aggressiva åtgärderna från Hamas sida visar att jakten på demokrati och ett demokratiskt mandat inte har betytt något för att mildra eller dämpa deras benägenhet att använda våld. Det är denna renodlade hängivenhet för terror som gör Hamas så olämpliga att regera. Också deras fortsatta aggressioner mot Israel, med en fortlöpande raketkampanj, rättfärdigar helt och fullt försvarsaktionerna från Tel Aviv.

Jag är rädd att demokratin och den fred som den kan medföra inte kommer att kunna uppnås i denna oroliga och misslyckade existens som är Gaza, så länge som Fatah och Hamas kan fiska efter både pistoler och röster. Alla internationella initiativ som misslyckas i fråga om att ta itu med ett avlägsnande av pistolerna på båda sidor i Palestina kommer att misslyckas.

  Edward McMillan-Scott (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Nu diskuterar vi återigen den tragiska situationen i Palestina. Låt mig inledningsvis säga att vi alla fördömer terrorism var den än förekommer. Jag borde tala om att alla de självmordsbombare som attackerade London för ett par år sedan kom från min valkrets. De inspirerades dock av händelser i Mellanöstern – av irakier och palestinier – och det är därför som vi inte bara bör betrakta händelserna i Mellanöstern utifrån hur de påverkar människor där, utan också utifrån hur de påverkar människor inom våra egna territorier.

Jag brukade säga att Israel var den enda demokratin i Mellanöstern. Men för två år sedan var jag ordförande i en delegation vid valet av president Mahmoud Abbas, som fick ett starkt välkomnande av det internationella samfundet. När han kom hit för några månader sedan sa han dock att det skulle bli kaos och inbördeskrig i hans land om vi, världssamfundet, inte stödde honom.

Förra året var jag ordförande för valobservatörsuppdraget för parlamentsvalet i Palestina, och sedan vände Europeiska unionen resultatet av detta val ryggen. Vi verkar vara paralyserade av färdplanen. Nu har dock situationen enligt min uppfattning nått en punkt då EU helt enkelt måste byta strategi. Palestina håller på att kollapsa, ekonomiskt, politiskt och socialt. Vi riskerar att få se ett nytt Algeriet, där resultatet blev 200 000 döda efter att väst hade vänt valresultatet från 1992 ryggen.

Jag tror att det nu är dags för EU, om man inte kan erkänna den nationella enhetsregeringen, att åtminstone samarbeta på ett vittomfattande sätt med denna regering utifrån ett resolutionsförslag som en del av oss diskuterade förra veckan. För det andra är det verkligen hög tid för Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik att inrätta en arbetsgrupp – inte bara om Förenta nationerna, Balkan eller de fem externa finansieringsinstrumenten: låt oss inrätta en arbetsgrupp om Mellanöstern.

  Véronique De Keyser (PSE). – (FR) Fru talman! Låt oss föreställa oss en stad som regelbundet försänks i mörker. Låt oss föreställa oss en stad utan polis. Låt oss föreställa oss en situation där statsanställda inte har fått lön på ett och ett halvt år. Låt oss föreställa oss sjukhus utan mediciner och skolor utan läromedel. Låt oss föreställa oss en förseglad stad, utlämnad till sig själv, utan fungerande förvaltning. Och låt oss föreställa oss att pengar finns i omlopp, och vapen. Kom ihåg att en natt med strömavbrott i New York ledde till plundring och brott, i världens största demokrati. Vad kan vi då förvänta oss i Palestina i dag?

Vår oansvariga politik har lett till att den förvaltning vi har inrättat har brutit samman, den styrande makten har försvagats, fattigdomen har ökat, sjukdomar som var utrotade har kommit tillbaka – till och med Världsbanken instämmer i detta – och detta har skett trots kommissionens lovvärda insatser. Vi har nyss tagit ytterligare ett steg in i eländet: palestinierna dödar varandra! Denna situation kunde förutses. I stället för att sträva efter enighet mellan de två stora palestinska grupperingarna vars legitimitet grundades på rättvisa val, i stället för att stödja enighet mellan dem från början, bestämde vi oss för att spela med sanktioner och således skapa klyftor mellan dem.

Medan president Mahmoud Abbas riskerade livet och satte allting på spel för att se till att bilda en nationell samlingsregering på en politisk plattform med inspiration av kvartettens principer och med respekt för de fredsåtaganden som gjorts tidigare, stod vi bredvid och väntade. Vi har inte kunnat dra nytta av denna ljusglimt och det hopp som väcktes i Mecka.

I dag har Javier Solana, som är på besök i regionen, med rätta uttalat: ”Vi måste stödja palestinsk enighet.” Men vi kommer inte att stödja denna enighet genom att skicka pengar och vapen till den ena av parterna! Det finns bara ett sätt att göra det, som ni alla vet: politik. Det är därför som jag, tillsammans med några av mina kolleger, säger till er: Vi måste snarast erkänna den nationella samlingsregeringen! Dess makt måste befästas, och vi måste hjälpa den att befästa den makten och garantera befolkningens försörjning.

Den som sår vind skördar storm: jag är inte den förste som säger det. Om vi vägrar att arbeta tillsammans med moderata islamister kommer det bara att bli de radikala och extremisterna kvar, och det är inte bara i Palestina som de kommer att göra sig hörda!

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Fru talman! Situationen är onekligen tragisk. Grupper med Hamasradikala bombar dagligen Sderot med Qassamraketer, och dessa angrepp, som är långtifrån slumpmässiga, är det femte brottet mot vapenvilan hittills.

Det är uppenbart att detta förnyade angrepp görs för att leda bort uppmärksamheten från maktkampen mellan palestinierna själva, dvs. mellan Hamas och Fatah, där 55 palestinier har dött, dödade av palestinier. Det föreföll dem som om tiden var mogen att vända uppmärksamheten mot deras gemensamma fiende, Israel, och hur svarade Israel? Israel tog i med de militära hårdhandskarna. Denna israeliska regering, vars stöd från allmänheten ligger runt 3-procentsgränsen, gör Hamas en tjänst genom att försöka utradera källan till attackerna med militära medel, vilket leder till fler palestinska dödsoffer som vi sörjer. Hamas har återigen vunnit tid och kan skjuta upp de politiska eftergifter som måste göras till en annan dag. Återigen förefaller vi paralyserade. Det gjordes eftergifter i Mecka. Möjligen var de inte tillräckliga, men trots svagheten i Mecka utgjorde dessa eftergifter ett viktigt steg i riktning mot fred. Det avtalet har nu lidit allvarlig skada genom detta återupptagande av våld.

Jag menar alltså att det nu är rätt och riktigt att EU yrkar på att alla kvartettens villkor uppfylls och att man uppfyller det som avtalades i Mecka innan utbetalningarna till samlingsregeringen återupptas. Detta står inte i motsättning till Edward McMillan-Scotts uppmaning att man ska sträva efter pragmatiskt och mångsidigt samarbete där detta verkligen gynnar folket.

Vi får dock inte överge detta viktiga verktyg innan det är dags att göra det. Jag vill uppmana rådet, kommissionen och Arabförbundet att använda påtryckningar och skulle gärna se att de leder till framgång så snart som möjligt.

  Jan Tadeusz Masiel (UEN). – (PL) Fru talman, herr Gloser, fru kommissionsledamot! Europeiska unionen lyckades bevara sin trovärdighet vid toppmötet nyligen i Samara. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso och rådets ordförande Angela Merkel tvekade inte när det gällde att göra relevanta och rättframma kommentarer om den orättvisa behandlingen av Polen, som är en EU-medlemsstat, inom ramen för köttfrågan. Barroso och Merkel gjorde också liknande kommentarer i fråga om de mänskliga rättigheterna i Ryssland.

Man undrar varför unionen inte går längre och betonar palestiniernas öde i Israel eller Cypern, som ockuperats av Turkiet sedan 1974. Stora orättvisor begås fortfarande på 2000-talet i unionens närhet, och vi fortsätter att inte göra särskilt mycket för att försöka att övervinna dessa.

Dog inte människor i Palestina innan staten Israel inrättades? Hur mycket längre ska den israeliska ockupationsarmén stanna kvar på de palestinska territorierna? Har inte palestinierna rätt till en egen stat? Det judiska folket förnekades sin egen stat så länge – hur kan de beröva andra den rätten? Palestiniernas svar på den pågående ockupationen är att inleda angrepp mot Israel. Jämfört med de israeliska styrkornas åtgärder är de palestinska åtgärderna amatörinsatser.

Det är Israel som borde ta första steget mot att underlätta skapandet av en palestinsk stat. Det borde vara första steget mot att minska våldet i regionen och främja en samexistens.

Det är Europeiska unionens plikt att vara frihetens väktare i världen, särskilt nu när USA har övergett den rollen och tagit ställning för Israel. Händelserna den 11 september kanske inte ens skulle ha ägt rum om USA hade framhärdat i sin tidigare roll som opartisk väktare av lag och rättvisa världen över.

  Johannes Voggenhuber (Verts/ALE). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande! Eftersom jag vid vår senaste debatt, efter Hamas seger, sa att Europa aldrig mer får tillåta att Israels existens hotas är det med desto större vånda och sorg som jag återvänder från en resa i Palestina. Vad jag menar med det är att även om jag ville besöka Palestina fanns det ingenstans, vad jag i stället fann var ett militärt bakland, styckat och splittrat, ett land där familjemedlemmar skiljs från varandra och från sina arbetsplatser, där städer berövas vatten och boplatser med bördig mark.

Herr rådsordförande och fru kommissionsledamot! Allt jag vill säga till er är att ingen kan leva under sådana förhållanden. Den israeliska regeringens ockupationsregim gör inte landet säkrare; den äventyrar landet genom att göra Palestina till en grogrund för förtvivlan, hat och våld. Jag kan tala om för er, fru kommissionsledamot, att situationen har förvärrats och att den faktiskt kommer att förvärras ytterligare, och det kan eller borde ingen bli förvånad över.

Politiker tycker alltid att det är svårt att analysera militära insatser, men en grundläggande övertygelse från min resa som jag vill dela med mig av till er är att denna ockupationsregim också tjänar andra syften: nämligen att skydda de olagliga bosättningarna och förbindelserna mellan dem, vilket är tämligen uppenbart och obestridligt. Ockupationsregimen tjänar också till att behålla landets vattenresurser i israeliska händer och till att införa ett system med markförvärv som kommer att göra Israels gränser ännu vidare. Det kan inte leda till fred.

Liksom jag sa tidigare får ingen längre äventyra Israels existensberättigande, och därför, hur kritisk man än är till detta, och oavsett vilka krav vi kanske ställer på fred i Israel, vill jag i dag säga att vi måste kräva att denna ockupationsregim överges och att hjälp ges för att inrätta en livskraftig palestinsk stat.

  Luisa Morgantini (GUE/NGL). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Palestinier fortsätter att dö och så många har redan dött, och återigen straffas de kollektivt. Armén konfronterar en terroristgrupp, som förvisso borde konfronteras, men återigen är det det palestinska folket som betalar.

Det är vår plikt och vårt ansvar att erkänna vårt misslyckande som internationella samfund, politiska partier och rörelser: efter fyrtio år fortsätter den israeliska militära ockupationen, och på grund av muren berövas den framtida palestinska staten vatten och mark. Den tragedi som utspelar sig har förutsetts många gånger.

Sedan 1980 har vi talat om två folk och två stater: en stat existerar, men inte den andra. Det palestinska folket berövas sin frihet, det förödmjukas, det berövas sin äganderätt och det är gisslan för extremistgrupper som har tagit landet och också ledarskapet som gisslan. Det är inte tillräckligt! Det är verkligen inte tillräckligt att lova att vi kommer att ge mer ekonomiskt bistånd. Lösningen är politisk: att stoppa den militära ockupationen och utvidgningen av bosättningarna, att erkänna den palestinska unionsregeringen och att arbeta för att nå en palestinsk enighet och inte en splittring.

Vi måste visa att Europeiska unionen tror på internationella lagar och säger detta till Israel, som kontinuerligt överträder dessa. Landet förlorar faktiskt dagligen, som David Grossman säger, själva sin moral. Vi måste agera snabbt! Vi måste agera snabbt, för palestinierna, israelerna och libaneserna betalar för vår oförmåga och för vår dubbelmoral. Vi måste erkänna regeringen och kanske också placera en internationell FN-styrka i Gaza och på Västbanken. Detta är enligt min åsikt avgörande.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Fru talman! Vi lever fortfarande med konsekvenserna av ett misstag som gjordes 1947. Om inget ensidigt erkännande hade gjorts av Israel och staten Palestina 1947 skulle vi ha besparats en hel del blodsutgjutelse. En statistikbyrå har konstaterat att allt det blod som utgjutits i området hade kunnat rädda en miljon barn genom blodtransfusioner.

Alla de tragiska händelserna som inträffade med World Trade Center, i London, i Madrid och på annat håll är resultatet av denna politik från 1947, som vi fullföljer i dag. Varför gå in på oändliga detaljer? Kommer vi i morgon att ha styrkan att erkänna staten Palestina? Det vore ett slags framsteg.

Vi blåser av matchen när ställningen är 90–10. När domaren blåser av matchen när ställningen är 50–50 kan han lämna planen med huvudet högt. När han blåser av matchen när ställningen är 60–40 är spelet över, men när han blåser av matchen när ställningen är 90–10 bryter helvetet lös på både läktarna och planen.

Vi är alltså ansvariga för detta helvete, för vi blåste av matchen när ställningen var 90–10. Det går utför med världen, och vi hör hänvisningar i parlamentet till Irans kärnvapen varje dag. Ingen har någonsin talat om Israels kärnvapen, och det är fel. Om vi ska vara rättvisa, om vi vill tro på våra medborgare och om vi vill att de ska tro på oss måste vi skipa rättvisa, och vi kommer endast att få rättvisa genom att erkänna staten Palestina.

  Jean-Claude Martinez (ITS). – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot! Berlinmuren kanske har fallit, och det sovjetiska väldet kanske hör till det förflutna; världen har globaliserats, men det finns åtminstone en sak som inte har förändrats, och en plats där historien har stannat av, och det är Palestina, det Palestina som håller på att bli mänsklighetens svarta hål: Gaza, lägren, missiler, intifador, angrepp, ett land med två folk, ett långt krig som nu har varat i sextio år. Det är också en stor härva med myter, esplanader, gravar, patriarker, tempel, moskéer, monodeism och cynism, en cynism som dessutom delas av våldsverkare på båda sidor. På den israeliska sidan finns tekniken, styrkan, elimineringen av Arafat, av Fatah, den ekonomiska åtsnörningen, fångarna, kort sagt allt, men helt klart inte förhandlingar, Iran framför Irak, shiism framför baathism, och på den palestinska sidan har våldsverkarna helt klart demografin på sin sida på lång sikt.

Under tiden har redan tre generationer offrats, och vad gör vi? Jo, vi gör uttalanden, besök och tillsätter humanitära uppdrag, eller hur, herr Solana? Det är allt! Faktum är att denna konflikt beror på de europeiska konflikterna 1914–1918 och 1939–1945, och vi gör inte vad vi borde göra, utan vi hänger oss åt självgodhet. Vi vet dock att vi borde gå längre än katastrofmöten, att vi borde stoppa embargona, att vi borde investera, att vi behöver ett europeiskt Camp David med alla parter, inte bara med Israel, Palestina och dess unionsregering, utan också med Syrien, Iran och Libanon, och vi vet att vi måste fastslå de båda rättigheterna, rätten för den israeliska staten att existera för alltid, naturligtvis, men också rätten för den palestinska staten att existera och att erkännas.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Den senaste tidens nedåtgående spiral av inbördes våld mellan det beväpnade, sekulära Fatah och den islamistiska milisen Hamas i Gaza är mycket oroande, eftersom vi nu ser följderna av ett försvagat israeliskt ledarskap efter kriget i Libanon och en försvagad palestinsk president Mahmoud Abbas som måste hantera de religiösa fundamentalisterna inom Hamas, som vann förra årets val. Enhetsregeringens Hamas-medlemmar kan uppenbarligen inte frigöra sig från sina oförsonliga ståndpunkter grundade på den teokratiska, obskuranta åsikten att staten Israel aldrig ska erkännas uttryckligen, att våld av terrorister är berättigat och att tidigare avtal, som undertecknats av den bortgångne ledaren Yassir Arafat, inte är bindande för dem.

Det är alltså tydligt att denna palestinska enhetsregering inte uppfyller kvartettens kriterier och att EU för närvarande inte kan avföra Hamas från listan över terroristorganisationer eller ge den palestinska myndigheten direkt ekonomiskt stöd, utan att man måste förlita sig på den tillfälliga internationella mekanismen för det humanitära biståndet, som nu uppgår till över 500 miljoner euro per år och som faktiskt har ökat under de senaste tre åren. Bland araberna finns det en ökande tendens att betrakta en förhandlingslösning som önskvärd, vilket har framgått av Arabförbundets senaste förslag. Alla israeler erkänner den skada som Israels ekonomi och samhälle lider under det fortsatta våldet efter den senare tidens ström av över 100 Qassamraketer som Hamas avfyrat mot civila områden. En händelse med dödlig utgång förra veckan utgjorde faktiskt enligt min uppfattning en krigsförbrytelse inom ramen för folkrätten.

Det verkar som om det bara är extremister som är rädda för fred. Vilken den ursprungliga orsaken till konflikten i Mellanöstern än är erkänner allt fler arabstater att Israel är här för att stanna, samtidigt som judar över hela världen förstår att den långsiktiga säkerheten i Israel tjänas bäst genom ett erkännande av det palestinska folkets historiska rättighet till en egen säker stat.

Men den palestinska myndigheten måste först kunna säkerställa lag och ordning på sitt territorium, vilket man misslyckas fullständigt med att göra i dag. Att säkra frigivandet av BBC-journalisten Alan Johnston och den kidnappade soldaten, korpral Gilad Shalit, skulle vara en mycket bra start, och det skulle skapa ett klimat som skulle bidra till en nystart för den mycket viktiga färdplanen för fredsförhandlingar.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill be om ursäkt för att jag måste gå härifrån så fort jag talat färdigt, eftersom jag måste vara ordförande för ett möte. Jag vet att det är oartigt, men jag vill be er att visa förståelse för detta och ha tålamod med mig.

Det handlar naturligtvis inte om att vi tvivlar på om Israel har rätt att försvara sig mot Qassamraketerna, eftersom det är ett brott att avfyra sådana mot civila anläggningar och personer. Det är en provokation av Israel, men också av den regering som för närvarande har makten i Palestina. Man skulle till och med kunna säga att det är det centrala målet med hela övningen – och vad gör Europeiska unionen åt det?

Jag beklagar att jag måste säga till Günter Gloser att hans svar, på rådsordförandeskapets vägnar naturligtvis, är helt och hållet otillfredsställande, och lika otillfredsställande som hans svar vid vår förra debatt.

Vi gör inget för att stärka kapaciteten hos de styrkor som är de enda som kan vidta åtgärder mot dessa terrorister. Våra uttalanden kommer inte att förändra någonting, och det kommer inte heller Israels militära vedergällningsinsatser att göra, hur berättigade de än må vara i enskilda fall, om Europeiska unionen inte ger denna regering en chans. Jag säger ”regering”, för det är cyniskt att besluta vilka enskilda ministrar man vill träffa och vilka man vill undvika, och förra gången nämnde jag att rådets ordförande hade möten med den israeliske utrikesministern, men när det gällde att träffa hans palestinska kollega hävdade rådsordföranden att hon inte brukade ha möten med utrikesministrar. Detta agerande kommer verkligen inte att ge resultat.

Samtidigt som jag inte vill göra livet svårt för kommissionsledamoten med ansvar för utrikesfrågor, talade hon faktiskt om att stödja regeringen snarare än enskilda ministrar, och samtidigt som de båda säger att vi måste stödja Mahmoud Abbas gör de faktiskt inte det genom att förneka sitt stöd för denna regering och genom att inte göra det möjligt för denna regering att vidta åtgärder mot terrorism och mot de som ägnar sig åt terrorism.

Det är det som är problemet. Om EU inte förbinder sig att göra allt detta kommer dessa samtal inte att tjäna något till, eftersom fred endast kan skapas inifrån, och vi kommer endast att få fred om det i Palestina finns starka makter som kan genomföra sin vilja på grundval av att de får stöd i sin kamp mot terroristerna från Europeiska unionen, om stödet så är politiskt, moraliskt eller finansiellt. Detta stöd kommer att hjälpa både Palestina och Israel. Låt mig återigen säga att om ni vill hjälpa Israel måste ni ge denna regering en chans. Inget annat är värt att tas på allvar.

  Vittorio Prodi (ALDE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka ordförandeskapet och kommissionen för deras närvaro. Den tillgängliga tiden gör det uppenbarligen endast möjligt för mig att göra ett fåtal iakttagelser.

Palestina är en allvarlig och brådskande fråga, och vi måste försöka att avhjälpa den nuvarande nedåtgående händelsespiralen. Den nationella unionsregeringen är vår enda samtalspartner, och vi måste beakta det på ett realistiskt sätt och försöka vinna tid genom en förhoppningens gest mot Palestina. Vi skulle också kunna inrätta en fredsbevarande styrka och ha modet att från Europeiska unionens sida vara en gemensam garant för Israels och Palestinas säkerhet. Detta måste bygga på en politik som innebär att arabvärlden öppnas och som börjar med hela Medelhavsområdet, genom vilken man således inte isolerar denna konflikt från det allmänna problemet med förbindelserna mellan islam och västvärlden.

Jag har en dröm: jag har en dröm om att ett reformerat Förenta nationerna ska kunna ha sitt högkvarter i Jerusalem, så att denna typ av hopp faktiskt kan skapas. Vi kan arbeta med detta, och jag tror att vi kan genomföra det!

  Paul van Buitenen (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Hamas stadga är en helig text med tre islamistiska principer. Till skillnad från det sekulära PLO erkänner Hamas inte fredskonceptet. PLO vill kanske ha en lösning med två stater, men Hamas vill eliminera Israel.

Vad står det i Hamas stadga? I artikel 7 nämns en islamistisk världsordning och förintelse av alla judar. I artiklarna 22 och 28 står det att det judiska folket varit upphov till den franska och den ryska revolutionen, till det första och det andra världskriget, men också till Förenta nationerna och narkotika- och alkoholmissbruket och kontrollen av massmedier. Att stoppa konflikten med Israel anses vara högförräderi, och förbrytarna kommer att förbannas enligt artikel 32.

Ett samarbete med Hamas skulle göra EU moraliskt ansvarigt för en fredsprocess som skulle leda till en eliminering av Israel. Vi måste hjälpa palestinierna, men vi får inte främja Hamas’ program.

  Bastiaan Belder (IND/DEM). – (NL) Fru talman! I början av februari publicerades i den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung en oerhört dyster rapport om EU:s polisiära uppdrag i de palestinska områdena. Dess avgående ledare, en britt med namnet MacGyver, skrädde inte orden när han sa ”Vi arbetar här i ett träsk med falskhet och korruption”.

Månader senare gjorde en upptrappning av rivaliteten mellan Fatah och Hamas endast saker och ting värre. Den nödvändiga frågan infinner sig om hur meningsfullt rådet och kommissionen anser att det är att fullfölja EU:s uppdrag med att inrätta en civil polisstyrka på Västbanken och i Gaza. Det är knappast någon som vill ta på sig ansvaret för den utbredda laglösheten i detta område.

Samtidigt tillkännagav nyhetsbyrån Reuters i går att Europeiska unionen kommer att förlänga sitt gränsuppdrag i Rafah med ett år med det avslöjande och oförändrade mottot ”Palestinierna ansvarar för gränsen”. Deras polis kommer säkert att hindra de som smugglar vapen, narkotika, pengar och människor något, enligt palestinska initierade personer, som den person som jag talade med. Jag vill ställa samma fråga till rådet och kommissionen: är ni beredda att ta ert ansvar för detta, och att göra det på ett ödmjukt sätt?

  Günter Gloser, rådets ordförande. – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, ärade ledamöter! Jag ber om er förståelse när det gäller det faktum att jag för närvarande endast kan göra ett fåtal korta kommentarer, eftersom jag har ett möte med ert utskott för utrikesfrågor kl. 18.00, då jag kommer att se över och utvärdera rådets senaste möte (allmänna och utrikes frågor).

Samtidigt som jag kan förstå allt ni sagt, inte minst det ni sagt på grundval av era egna resor och diskussioner, vill jag be er att också beakta det faktum att det var Europeiska unionen, framför allt dess föregående och det innevarande ordförandeskapet, som faktiskt gjorde något när det gällde att återuppliva Mellanösternkvartetten och att få igång något slags process. Utan denna process skulle inte det saudiarabiska initiativet ha ägt rum, och därför vill jag be er att inta en nyanserad syn och komma ihåg att vissa saker inte kan skyllas på vissa medels orubblighet. Det handlar trots allt om en intern konflikt i Palestina. Vi har naturligtvis, vilket jag klargjort i ordförandeskapets uttalande, i våra samtal med Israel varit tydliga när det har gällt att de medel som palestinierna har rätt till, i form av tullavgifter och skatter, måste återbördas till dem om de olika infrastrukturåtgärderna ska garanteras. Kommissionsledamoten har vid upprepade tillfällen, inte minst till rådet, kommenterat Europeiska unionens stöd under de senaste månaderna. Allmänheten kan i vissa fall ha fått intrycket av att vi betalar för lite eller ingenting alls, men det motsatta är faktiskt fallet, för Europeiska unionen har, och det under en mycket kritisk period, överfört mer medel än under andra tidigare förhållanden.

Till Chris Davies vill jag säga att vi inte vill att palestinierna ska behöva uppfattas som några slags helgon, eftersom de förväntar sig allt, men en sak som framgick mycket tydligt vid konferensen i Mecka där man försökte inrätta en nationell unionsregering var att de villkor måste uppfyllas som Mellanösternkvartetten alltid har insisterat på, nämligen Israels rätt att existera, avståndstagandet från våld och också upphävandet av den tidigare regeringens åtaganden. Vissa saker utvecklas, men vi har ännu ingen fått någon klarhet i om regeringen har gjort några åtaganden när det gäller dessa saker. Det finns absolut inget skäl för oss att skapa någon typ av mur, eftersom den nationella unionsregeringen mycket väl kan ta detta steg och villkoren kan fastställas. Vi behandlar trots allt inte detta som en marginell fråga, och varje gång rådet sammanträder funderar det över hur framsteg kan göras. Som jag redan sagt försöker ordförandeskapet att anordna ett möte med Mellanösternkvartetten snarast möjligt, eftersom vi vet precis hur mycket som beror på detta. Den höge representanten, som för närvarande är i Beirut många kilometer norrut, vet att detta inte bara handlar om Palestina och Israel, utan också om Libanons säkerhet och dess rätt till självbestämmande.

Jag vill betona att vi borde göra mer än att bara tala, och försöka få igång några av initiativen inte bara för att skapa en dialog mellan Israel och Palestina, utan också för att finansiellt stöd ska ges och så att vi, vilket jag återigen precis har kontrollerat, kan uppmana Israel att underlätta palestiniernas fria rörlighet, så att de inte längre spärras in på det sätt som de nu gör, i en situation som ingen kan vara nöjd med. Jag ber om kammarens överseende, men nu måste jag verkligen lämna debatten.

  Jana Hybášková (PPE-DE). – (CS) Fru talman, fru kommissionsledamot! Tack för att ni stannar här hos oss i dag. Till skillnad från många Europaparlamentsledamöter har jag besökt Palestina mer än en gång. I enlighet med vad alla här önskade har Israel lämnat Gaza och överlämnat det till en fri, demokratiskt vald regering. Gaza är därför inte en militär utpost, utan ett land som förstörts av själva de palestinska krigsherrarnas extremism, fundamentalism, terrorism, korruption och cynism.

Mina damer och herrar! Är vi så naiva att vi tror att ytterligare ett bidrag på hundratals miljoner euro utan tydliga riktlinjer kommer att stoppa Jund al-Islam eller Mohammed Dahlan från ytterligare våldsdåd? Tror vi verkligen att en legalisering av krigsherrar och terrorister som Khaled Mashal eller Dahlan kommer att skapa fred i regionen? Som tur är har rådet och kommissionen intagit en beslutsam och tydlig ståndpunkt, och det vill jag tacka dem för. Jag är tacksam för att de i denna invecklade fråga har intagit rätt ståndpunkt. Vi borde förkasta våldet och hedra offren i Gaza och på Västbanken. Vi måste tydligt visa vårt motstånd mot att Hamas använder sin makt i den palestinska regeringen för att angripa Israel för att främja sina förfärande extremistiska intressen. Jag vill varna för ett samarbete med Hamas, däribland med medlemmar av regeringen, eftersom detta är tydligt förbjudet, eller med nya al-Qaida-organisationer som Fatah al-Islam eller Jund al-Islam.

Vi kräver att den palestinska regeringen inte bara ska erkänna utbytet av skrivelser mellan Yitzhak Rabin och Yassir Arafat, utan också sluta att ljuga om uppfyllandet av det centrala villkoret att erkänna Israel. Vi uppmanar den palestinska regeringen och alla arabiska politiker, i synnerhet de saudiarabiska och egyptiska politikerna, att erkänna hela sitt politiska och mänskliga ansvar och omedelbart delta i fredsförhandlingarna och fullt ut erkänna staten Israel inom de vederbörligt erkända internationella gränserna. Vi uppmanar Fatah att utan dröjsmål inleda förhandlingar med Hamas om fördelningen av makten vid presidentens kansli. Det är endast genom att inta rätt ståndpunkt och genom att göra ett tydligt ställningstagande som vi verkligen kommer att kunna ge humanitärt bistånd och framför allt stödja uppkomsten av en livskraftig och demokratisk palestinsk stat.

  Jamila Madeira (PSE). – (PT) Fru talman, fru kommissionsledamot! Som de tidigare talarna har nämnt besökte parlamentet Palestina i början av månaden. Det var en tid med stora spänningar, men nu, två veckor senare, har dessa spänningar ökat, och medborgarna i regionen förväntar sig tyvärr allt mindre av EU. Trots de olika orsakerna till det spända förhållandet försökte parlamentet att vara där på plats. Parlamentet var verkligen där, och i dag är Javier Solana också i området, trots de ökade spänningarna.

Vi såg den mänskliga tragedin som ni beskrev, fru kommissionsledamot, och som ni naturligtvis erkänner. Vi såg också en 852 kilometer lång mur, som man för att bekämpa våldet och skydda israelerna från arabiska angrepp har tagit 25 procent av Västbankens territorium i anspråk med och genom vilken man har annekterat territorier som är centrala i alla fredsavtal som utgår från planen från 1967. Detta är en mur som fängslar människor i sina egna hem, som hindrar barn från att ta sig till skolan och som hindrar jordbrukare från att odla sin mark. Det är en mur som har omvandlat Gaza till det mest välkända öppna fängelset i världen. Det är ett fängelse som ingen, eller inget, enligt ett beslut från den israeliska polisen från början av 2006, får ta sig in i eller lämna.

I detta sammanhang tittar vi alla på i förvirring och förnekar all delaktighet. I dag hoppas vi att Solanas ögon och hjärta kan förmedla något hopp till dessa människor på våra vägnar. När vi besökte området vidarebefordrade vi budskapet och erkände den regering som kvartetten efterfrågade, och i dag kräver vi faktiskt att detta ska fortsätta att vara fallet. Låt oss hoppas att rådet och kommissionen respekterar detta åtagande, att de uppfyller sina skyldigheter och att de är beredda att arbeta med alla.

Vad EU faktiskt är redo att göra måste klargöras så tydligt som möjligt. Låt oss återigen visa världen att fred endast kan nås genom att vi sträcker ut vår hand till dem som behöver det och genom att vi avskaffar deras förtvivlan.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Fru talman! Först vill jag säga att när man lyssnar på denna debatt märker man att den övergripande bilden är något begränsad. Vilken bildad person som helst som följer vår debatt kan tro att ett stort antal Europaparlamentsledamöter har en mycket begränsad kunskap om historien i det palestinska och israeliska området. Hur skapades staten Israel? Vad var Balfourdeklarationen och så vidare? Vad var FN-resolutionen vid den tiden? Vad var grundvalen för uppdelningen? Det är skamligt av oss parlamentariker att inte först läsa på, utan att i stället komma hit och tala mycket känslosamt om saker som vi inte nödvändigtvis vet något om. Därför vore det lämpligt att stanna upp och beakta vad det faktiskt handlar om i detta område, och ge en allmän redogörelse över det i stället för att bara antyda det ibland.

Vi européer måste stödja demokratin och inte terrorismen. Våra värderingar är de mänskliga rättigheterna, åsiktsfriheten och rättssäkerheten. Vi måste hålla oss till dem. Om detta är våra värderingar kan vi inte heller erkänna den ”nationella unionsregeringen”, som är en terrorismorganisation inom Hamas. Vi kan inte erkänna dem: som européer måste vi hålla oss till våra demokratiska värderingar.

  Frieda Brepoels (PPE-DE). – (NL) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Efter vårt besök på Västbanken och i Gaza i början av maj kan jag inte göra mer än att dra slutsatsen att vi är längre från en strukturell lösning än någonsin, trots den överenskommelse som nåddes för 40 år sedan.

Ett enormt antal olagliga bosättningar inrättas på Västbanken. Vi kan bara titta på när antalet vägspärrar ökar snarare än minskar. I Gaza lever 87 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen. 41 palestinska parlamentsledamöter sitter fortfarande fängslade, och frågan om återvändande flyktingar berörs inte alls. Muren växer helt klart till världens längsta, vilket Israel verkligen kan vara stolt över.

Trots detta har palestinierna också rätt till självbestämmande och till en värdig existens, och de är beredda att göra uppoffringar och kompromissa. De har vid flera tillfällen tydligt visat att de vill ha fred och välfärd för sitt folk.

Men vill det internationella samfundet och Europeiska unionen fortfarande ha detta? Jag undrar ibland över det, inte minst när jag i dag hör kommissionsledamoten säga att efter samtalen med ministern tog hon del av den nationella unionsregeringens begäran om stöd och av det faktum att Mahmoud Abbas hade gjort samma begäran. Så varför erkänner ni inte denna regering? Vad väntar ni egentligen på? När kommer ni till slut att ge den palestinska myndigheten ett direkt stöd?

Jag hörde ordförandeskapet tala om kvartettens krav, men vi borde inte invänta ett nytt möte för kvartetten. Europeiska unionen skulle kunna ta täten i denna fråga. Vi måste tala till regeringen som en enhet.

Slutligen, fru kommissionsledamot, hävdar ni att alla instrument används för att tvinga Israel att åter tilldela palestinierna dessa skatter. Jag förstår inte vilka instrument ni menade, och jag skulle vilja höra mer om dem, för jag anser att vi nu inte har någon tid att förlora.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Béatrice Patrie (PSE). – (FR) Herr talman! I dag måste vi återigen ta upp den förfärliga situationen i Mellanöstern. Sedan den 6 maj har 36 palestinier, däribland elva civila, dött i Israels anfall mot Gaza. Å andra sidan har 146 missiler avfyrats mot den israeliska staden Sderot, där sex personer skadades. Palestinierna bråkar med varandra. I Libanon betalar de 3 000 flyktingarna i Nahr al-Bared-lägret priset för striderna mellan den libanesiska armén och extremisterna i Fatah al-Islam. Låt oss i detta sammanhang bara tydligt klargöra att det aldrig kan vara motiverat att döda civila.

Mer generellt måste vi kräva en radikal förändring av EU:s politik för Mellanöstern. Det är inte längre godtagbart att utan undantag vägra att ge politiskt och finansiellt stöd till en palestinsk nationell unionsregering, vilket vi ivrigt har förespråkat, en regering som, om vi ska tro den palestinska utrikesministern som nyligen besökte oss, för det första respekterar en politisk mångfald, för det andra inte ifrågasätter staten Israels existens, för det tredje kräver att en palestinsk stat ska erkännas inom 1967 års gränser, och för det fjärde förnyar sitt åtagande om FN:s resolutioner och om de arabiska resolutionerna, framför allt om flyktingfrågan.

Låt oss tänka klart: det fredsinitiativ som utarbetades vid toppmötet i Riyadh har ingen möjlighet att bli en framgång om vi européer inte arbetar för att upphäva den politiska och ekonomiska belägring som den palestinska regeringen är utsatt för. Femton månader med blockader, det faktum att 70 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen och 50 procents arbetslöshet utgör en idealisk grogrund för fundamentalism och terrorism, men ger inte en regering de bästa förutsättningarna för att återupprätta lag och ordning. Eftersom vi kräver att den palestinska regeringen skall fullgöra sina skyldigheter måste vi också fullgöra våra.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Som barn trodde jag att alla människor var likvärdiga. Jag blev mycket upprörd när jag växte upp och insåg hur fel jag hade haft, och att det i själva verket finns två slags människor: de vars liv räknas och de vars liv inte räknas. Sedan engagerade jag mig i politik, och jag lärde mig att vad som verkligen är viktigt inte är vad som är rätt utan vad som drar röster.

I dag har jag som ledamot av parlamentet slutligen bildat mig uppfattningen – hur förenklad och cynisk den än kan låta för vissa – att det verkligen finns två slags människor: de som den amerikanska regeringen tycker om och de som den inte tycker om. Utifrån detta kan det palestinska folket förödmjukas, svältas, fängslas utan rättegång, torteras, avrättas etc. utan att det egentligen spelar någon roll, eftersom Bushadministrationen och dess trogna tjänare, dvs. ”Blairarna” i den här världen, betraktar palestinier som lägre stående.

Så varför slösar vi egentligen tid på att debattera Palestina när vi vet att det ändå inte kommer att leda till någon betydelsefull förändring? Om vi verkligen engagerar oss i denna fråga borde vi rikta våra ansträngningar till planetens stora härskare, George Bush, och försöka övertyga honom om att palestinier faktiskt är människor. Om vi skulle lyckas, vilket jag ställer mig mycket tveksam till, kanske vi skulle kunna bidra på ett konstruktivt sätt till att lösa det palestinska problemet.

  Filip Kaczmarek (PPE-DE). – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Vi längtar alla efter fred i Mellanöstern. Trots det är förslaget att Europeiska unionen borde återuppta hela sitt paket med finansiellt stöd direkt till den palestinska myndighetens regering helt klart förhastat.

Att anordna demokratiska val i ett land är inte tillräckligt för att EU-stöd ska vara berättigat. Europeiska unionen vägrar förvisso att tillåta att dess skattebetalares pengar används i ett antal demokratiska länder.

Jag anser att det finns två grundläggande skäl till att inte godkänna utgifter. Det första är att det berörda landet helt enkelt inte behöver vårt stöd. Det andra skälet är att det berörda landet inte erkänner eller tillämpar de grundläggande principer som är av högsta vikt för EU.

Det andra skälet är giltigt för Palestina. Oenigheten om finansieringen är egentligen inte inriktad på Israel eller Palestina, utan på våra egna principer. Den eventuella stödmottagaren vägrar att erkänna givarens rätt att tillämpa vissa grundläggande principer.

Vi borde inte lägga tid på att diskutera när vi ska använda termerna terrorism eller frihetskamp. Vi borde i stället diskutera om det går att stödja en organisation vars program är inriktat på att främja användningen av våld mot andra. Kan vi stödja de som verkligen inte vill ha fred? Svaret på frågan om vi borde finansiera myndigheter som inte vill ha fred är uppenbart, eller tycks vara det. Det borde vi inte göra. Skälen till varför vi borde neka stöd har inget att göra med kaoset i den palestinska myndigheten, eller med ovissheten om hur länge den nationella unionsregeringen kommer att kunna regera. Dessa skäl har inget att göra med hur länge denna regering kommer att kunna utöva en verklig makt. De har inte heller något att göra med att 50 palestinier dödades förra veckan i sammandrabbningar mellan Hamas och Fatah, eller med att al-Aksa-stationen i sina tv-program för barn uppmanar palestinska barn att hjälpa till att förstöra Israel och delta i kriget. Det huvudsakliga skälet till varför vi borde neka stöd är att vi måste vara trogna våra egna principer, värderingar och vårt förflutna.

Det bör sägas klart och tydligt att valet mellan seger och martyrskap som premiärminister Ismail Haniya erbjuder har sina brister och skadar det palestinska folkets nationella intressen.

  David Martin (PSE). – (EN) Herr talman! Jag blev inte så uppmuntrad av det som kommissionsledamoten hade att säga, och jag blev rent ut sagt missmodig av det som rådet hade att säga. Det verkar otroligt att rådet kan undgå att erkänna att bildandet av en nationell enhetsregering i Palestina har inneburit en stor risk för både Fatah och Hamas. En plattform för en enhetsregering är en plattform för förhandlingar och för försök att uppnå fred, något som rådet inte har medgett.

Jag anser – och jag tror att majoriteten i kammaren nu anser – att det är hög tid att stoppa alla restriktioner för våra förbindelser med den palestinska myndigheten. Kommissionsledamoten sa i dag att villkoren för en förnyelse av ett direkt stöd nästan har uppfyllts. Fru kommissionsledamot! Vi borde inte vänta på beskydd. Jag ber er att ta er till nästa möte med rådet (utrikesfrågor) och be dem att erkänna den palestinska nationella enhetsregeringen. Om den palestinska regeringen inte håller sitt löfte kan vi naturligtvis lägga ned förhandlingarna och vårt samarbete med dem, men vi måste ge dem en chans.

Att inte samarbeta med den palestinska regeringen bidrar inte till att få stopp på våldsspiralen eller att hantera den allvarliga humanitära kris som så många av mina kolleger har talat så uttrycksfullt om under eftermiddagen. Att inte samarbeta med den palestinska regeringen bidrar inte heller till att uppmuntra Israel att sluta med sina ekonomiska och militära övergrepp mot Palestina. Så sent som i dag varnade Israels vice försvarsminister för att hans land skulle kunna plocka ut Hamas ledare, Palestinas nuvarande premiärminister, för utomrättslig avrättning. Är det verkligen någon som tror att en sådan handling skulle vara behjälplig för fredsprocessen?

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Herr talman! Efter Bushadministrationens tragiska misslyckande under de senaste fem åren med att verka för ett fredsavtal mellan Israel och Palestina är Arabförbundets fredsinitiativ en sällsam ljuspunkt. Frisläppandet av korpral Gilad Shalit och Alan Johnston och de 40 ledamöterna av det palestinska lagstiftande rådet skulle innebära en välbehövlig god vilja. Det faktum att EU och USA upprätthåller förbindelserna med Palestinas utrikesminister och finansminister visar att det inte råder någon bojkott eller någon brist på engagemang, och det humanitära biståndet på flera hundra miljoner euro visar att vi inte vänt människornas svåra belägenhet ryggen.

Det är dock mycket svårt att kunna tänka sig att återuppta budgetstödet till den palestinska myndigheten när enhetsregeringen inte har uppfyllt kvartettens krav, trots att vissa hävdar motsatsen. Även om vi inte tillskriver premiärminister Ismail Haniyeh de fortsatta uttalandena av Hamas talesmän där de svär att förinta Israel kan vi inte bortse från hans åberopande så sent som härom kvällen av Gud och martyrskap för att ena palestinierna. Kolleger som pragmatiskt hävdar att enhetsregeringen är det bästa alternativet som finns tillgängligt borde hålla sig till denna motivering till att stå på deras sida, och inte försöka övertyga oss att något har skett som inte har skett.

  John Bowis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Vårt budskap till alla israeler, alla palestinier, alla medlemmar i Hamas och Fatah måste vara: i Guds namn och för era barns skull, sluta strida!

I dag har vi hört Israels talesman hota att döda Palestinas folkvalda premiärminister. Vi har hört Hamas hota med att utkräva hämnd. Mellan Fatah och Hamas råder stundtals konflikter, och en palestinsk familj dödades på en strand i Gaza, vilket ledde till tillfångatagandet av soldaten Gilad Shalit, vilket ledde till attacker och motattacker, lika för lika, och så fortsätter det. Stanna upp. Tänk. Samtala. Släpp soldaten Shalit, släpp Alan Johnston och släpp talmannen och de 40 ledamöterna av det folkvalda palestinska parlamentet. Och till EU säger jag: samarbeta med både den palestinska regeringen och den israeliska regeringen.

För det andra säger jag att vi måste finna ett sätt att få ett slut på källorna till våldet, och den viktigaste källan är fattigdom. Den palestinska fattigdomen har skjutit i höjden, och fattigdomen kommer av undanhållna skatter, obetalda anställda, handels- och bankembargon. Det är dags att allt detta får ett slut innan det leder till ännu mer våld. Det är dags att sätta stopp för och flytta olagliga bosättningar. Det är dags att sätta stopp för och flytta den där kusliga, grymma, omoraliska muren, och det är dags att offentliggöra det dokument som sammanställts av delegationscheferna i Jerusalem och Ramallah, som rapporterade om östra Jerusalem och som sammanfattade rapporten med att Israels aktiviteter i Jerusalem strider mot både dess skyldigheter inom ramen för färdplanen och den internationella lagstiftningen.

Vi borde vara öppna på den punkten. Vi borde samtala och därefter övertala alla att tänka på sina barns framtid, att sätta stopp för våldet och att arbeta för fred.

(Applåder)

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Våldet och oroligheterna fortsätter i de palestinska territorierna. Världens pressbyråer rapporterar dagligen om antalet skadade och döda. Trots upprepade deklarationer om vapenstillestånd mellan Fatah och Hamas fortsätter den väpnade konflikten mellan de två fraktionerna. Bombningen av staden Sderot från Gazaremsan och vedergällningen från den israeliska sidan fortsätter. Den palestinska hälso- och sjukvårdspersonalen och lärarna strejkar, och den palestinska polisen och andra offentliga tjänstemän har inte fått någon lön. Liksom sagts vid ett antal tillfällen sprider sig fattigdomen snabbt. Över 80 procent av palestinierna på Gazaremsan lever på mindre än 2 US-dollar per dag.

Kärnpunkten är att Palestina och Israel behöver vår hjälp eftersom de inte kommer att lyckas ta sig ur våldscykeln på egen hand. Jag räknar mig själv till de Europaparlamentsledamöter som kräver ett mer omfattande och fördjupat EU-stöd. Jag vill därför återigen uppmana kommissionen att göra allt i sin makt för att mobilisera ett internationellt stöd så snart och så effektivt som möjligt. Om detta inte sker tror jag att sannolikheten kommer att öka för att det palestinska självbestämmandet kommer att kollapsa helt och hållet och för att ett fullständigt krig ska bryta ut, med oöverskådliga konsekvenser inte bara för Palestina, utan också för hela Mellanöstern. Detsamma gäller också Libanon.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Detta har varit en mycket intensiv diskussion, och jag förstår verkligen varför, för som jag sa tidigare känner vi alla en stor frustration. Men ni måste förstå att Europeiska unionen under de senaste 10 åren verkligen har försökt att spela en betydelsefull roll i fredsprocessen – inte för att stärka konflikten utan för att få till stånd fred, eller hjälpa till att få till stånd fred. I slutändan måste det vara de två parterna som är redo, men vi försöker att driva på dem. Det har också känts glädjande att vara en betydelsefull och inflytelserik medlem av kvartetten.

Men vi kan bara vara en medlare i denna fredsprocess. Det innebär att vi måste se till båda sidor. Vi kan inte bara se till en sida, och därför anser vi att vi har anammat kvartettens tre principer som viktiga grundprinciper. Det är verkligen bara rådet, inte kommissionen, som kan erkänna regeringen – det finns 27 medlemsstater. Jag förstår att ni ber mig göra det, men det är inte jag som kan fatta det beslutet.

Ni har indirekt nämnt ett instrument: ett upphävande eller uppskjutande av associeringsavtalet med Israel. Men tror ni verkligen att det skulle göra någon skillnad? Jag tror inte det. Vi skulle inte längre vara en medlare i denna process, så det skulle vara fel instrument för närvarande.

Det instrument vi har tillgång till är en fortlöpande politisk dialog i vilken alla parter samarbetar med alla parter. Men det stämmer att det också finns andra medlemmar i kvartetten, som t.ex. Förenta staterna, vilket har nämnts. Det är mycket viktigt att vi upplever att man också driver på från den sidan. Under de senaste månaderna har vi fått se en mycket större ansträngning från USA:s sida, i synnerhet från Condoleezza Rice. Vi har alla välkomnat detta och försökt gå framåt. Det tyska ordförandeskapet, särskilt Angela Merkel, men också utrikesminister Frank-Walter Steinmeier, har verkligen försökt att gå framåt.

Man kan aldrig nå en politisk lösning med våld. Olyckligtvis har våldet trappats upp igen. Jag kan lova er – och detta är kommissionens behörighetsområde – att vi kommer att fortsätta lyssna till den nationella enhetsregeringen, som vi har börjat göra. Men som vi redan sagt går vår politik ut på ett successivt samarbete, och vi kan inte göra allt. Till och med Salam Fayad sa till mig när jag först träffade honom efter att regeringen hade bildats att han skulle behöva lite tid på sig att rensa upp i oredan inom finansministeriet – och detta är fortfarande inte helt avklarat. Vi är följaktligen nästan där, de tekniska villkoren är uppfyllda, men ni vet också att rådet måste ge oss visst politiskt stöd. Jag vill att ni ska förstå detta.

Jag anser att situationen är mycket dramatisk, och jag hoppas att rådet förstår att vi måste samarbeta för att kunna hjälpa den nationella enhetsregeringen att nå rätt plattform för att kunna gå vidare med fredsprocessen och med samtalen om de politiska utsikterna. Vi vet att det är en komplicerad situation, och det är anledningen till att jag sa att jag kunde skönja åtminstone ett visst hopp i att utrikesminister Tzipi Livni kommer att närvara vid nästa rådsmöte efter det mycket positiva möte vi hade med Arabförbundet. Men jag instämmer i att situationen på ort och ställe är mycket komplicerad, och utöver allt detta finns också de fraktioner och olika radikala grupper som inte tillhör regeringen och som vill äventyra hela processen. Det är en ond cirkel, och jag instämmer i att vi måste försöka bryta den.

En ledamot nämnde att vi har utökat vårt uppdrag att övervaka gränsövergången Rafah. Det har vi gjort för att vi anser att det är så viktigt att öppna för fri rörlighet för varor och människor. Jag har själv arbetat på detta tillsammans med premiärminister Ehud Olmert. Jag minns det senaste besöket där när jag tog upp det för att verkligen gå in på detaljer. Men det finns säkerhetsfrågor att ta hänsyn till. Olyckligtvis tar sig självmordsbombare över gränserna, det smugglas stora mängder finansiella medel, så båda sidorna av den här konflikten är alltid närvarande, men vi anser att det är viktigt att ha förlängt uppdraget vid gränsövergången Rafah, eftersom det bara är med Europeiska unionens hjälp som det finns en chans till öppnande.

Vi arbetar verkligen för att lösa detta. Vi samarbetar också med finansministern, inte bara i fråga om den tillfälliga internationella mekanismen utan också i fråga om inrättande av institutioner och tekniskt stöd, framför allt när det gäller tullavgifter, insamling av intäkter och revisionsförfaranden. Vi har blivit ombedda att göra detta av Salam Fayad, så vi samarbetar med dem. Jag sa att vi också kommer att undersöka om det finns några särskilda önskemål från deras sida som vi kanske skulle kunna stödja ekonomiskt via den tillfälliga internationella mekanismen i fråga, vilket alltså skulle innebära att gå längre än vad vi gjort med det stöd vi gett hittills för att hjälpa befolkningen att överleva.

Detta är vad jag kan erbjuda er i denna känsliga och svåra situation. Vi måste fortsätta att driva på och att sammanföra parterna. Jag hoppas att vi fortfarande har tillfälle att göra det.

15. Frågestund (frågor till kommissionen)

  Talmannen. – Nästa punkt är frågestunden (B6-0018/2007).

Följande frågor har ställts till kommissionen.

Del I

  Talmannen. -

Fråga nr 30 från David Martin (H-0301/07)

Angående: Skadan av EU:s biobränslemål

83 procent av världens biobränslen produceras i Indonesien och Malaysia Delvis för att bemöta EU:s ökande efterfrågan på biobränslen avverkar både Indonesien och Malaysia stora skogsarealer – ofta regnskog som vore mycket viktig att bevara – för att anlägga oljepalmsplantager. Är kommissionen medveten om vad som står i en rapport från FN nyligen, nämligen att 98 procent av dessa skogar kan ha försvunnit fram till 2022? Är kommissionen medveten om hur avverkningen påverkar det inhemska djurlivet, till exempel att många orangutanger hamnar i rehabiliteringscentrum, med endast små utsikter att kunna släppas ut i naturen på nytt? Enligt en nederländsk påtryckningsgrupp röjs ända upp till 50 procent av arealen för de nya plantagerna genom att torvmarker dikas ut och bränns, så att oerhörda mängder koldioxid då kommer ut i luften.

Hur menar kommissionen att EU:s mål om att koldioxidutsläppen skall minskas med 20 procent fram till 2020 går ihop med att Indonesiens och Malaysias koldioxidutsläpp eventuellt kommer att öka (Indonesien har av samma påtryckningsgrupp klassats som det land som har världen tredje största koldioxidutsläpp)? Vilka planer har kommissionen på att införa miljömärkning av ”hållbar” palmolja? Avser kommissionen överväga förbud mot import av biobränslen till EU?

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. (EN) Kommissionen delar helt och hållet ledamotens oro kring skogsavverkning och utdikning av torvmarker i Sydostasien. Man är medveten om sambandet med den snabbt ökande efterfrågan på palmolja. Produktionen av palmolja ökar med omkring 9 procent per år. Över 80 procent av den produceras i Malaysia och Indonesien.

För att kunna besluta om hur detta problem ska hanteras måste man ha en tydlig bild av tillgången och efterfrågan på palmolja. År 2006 kom omkring 1 procent av världens biobränsle från indonesisk och malaysisk palmolja. I dag används palmolja huvudsakligen inom livsmedelssektorn och andra icke energibaserade sektorer. Bara 1 procent av produktionen av palmolja från Indonesien och Malaysia användes för produktion av biobränsle 2006.

Efterfrågan på bioenergi kommer dock förmodligen att öka i framtiden, och inte bara inom Europeiska unionen, och detta leder till en ökad produktion av palmolja till biobränsle. Mot bakgrund av detta är kommissionen medveten om att den ökande efterfrågan på biobränsle, som kan kopplas till gemenskapens föreslagna mål för biobränslen för 2020, skulle kunna skapa ytterligare miljömässiga påfrestningar om inget görs, vilket skulle innebära en motsats till den hållbara strategi som parlamentet, kommissionen och rådet stöder.

I dag existerar ingen obligatorisk certifiering som garanterar att tropiska regnskogar och torvmarker i Sydostasien inte drabbas av produktionen av palmolja, oavsett användning. Inom ramen för sitt lagförslag kommer kommissionen därför att inkludera ett system för hållbarhet för biobränsle som utformats för att garantera att biobränslesektorn gör sitt för att hantera detta problem.

För närvarande arbetar kommissionen med att utforma detta system. Man har som målsättning att inkludera åtgärder för att hindra omvandlingen av både tropisk skog och torvmarker för produktion av biobränsle liksom åtgärder för att hindra användningen av produktionsmetoder som är ineffektiva vad gäller växthusgaser. Dessa åtgärder kommer att gälla för både inhemskt producerat biobränsle och importerat biobränsle. Mot bakgrund av ovanstående kommer man i samband med alla försök att på ett vittomfattande sätt hantera de miljömässiga följderna av odling av oljepalmer att vara tvungen att beakta oljepalmproduktion för alla slutanvändare.

Kommissionen, rådet och parlamentet har alla uttryckt stöd för en balanserad strategi för biobränsle, där både den inhemska produktionen och importerna ska bidra till att uppfylla den enorma efterfrågan, men produktionen kommer att ske på ett hållbart sätt.

  David Martin (PSE) . – (EN) Herr kommissionsledamot! Tack för svaret. Godtar ni att syftet med EU:s politik när det gäller biobränslen är att minska utsläppen globalt, inte bara Europeiska unionens utsläpp? Min oro, och den oro som ligger bakom denna fråga, är att om vi bara mäter utsläppen från biobränslen i Europa och inte de utsläpp som är inblandade i framställningen och skeppningen av dessa biobränslen, kanske vi faktiskt inte bidrar till att minska de globala utsläppen.

Det gläder mig att höra det kommissionsledamoten sa om hållbarhetsprogrammet. Kommer kommissionen att titta på hur vi kan skilja på bra och dåliga biobränslen när det gäller utsläppen?

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. (EN) Jag håller definitivt med om att vårt globala program handlar om att bekämpa de globala utsläppen av koldioxid, och av denna anledning tittar vi faktiskt på de klimatavtryck användningen av biobränslen ger.

Samtidigt kan vi inte på konstgjord väg förbjuda att biobränslen som framställs i ett område transporteras till ett annat område. Av denna anledning borde vårt program inbegripa att de bästa biobränslena är de som belönas med det bästa stödet, och därmed är det en del av programmet som inte kommer att uppmuntra att man transporterar palmolja för att tillgodose vår marknad.

Dessutom anser jag att det är ytterst viktigt att förstå att vi samtidigt måste arbeta med att skydda torvmarkerna och regnskogarna. För vad vi än gör kommer vi kanske att bli hållbara. Det kommer att finnas andra områden som bara väljer palmolja.

I förhandlingarna som ska börja på Bali måste vi alltså arbeta mot ett program för skydd av regnskogarna samt titta på hur vi ska uppmuntra plantering av fler skogar på jorden, inte för att få palmolja till våra transportmedel, utan för att få färre koldioxidutsläpp från transportsektorn i sin helhet.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill fråga hur en ökad biobränsleproduktion kan komma att påverka livsmedelsmarknaden. Det amerikanska majs som används för att producera biobränsle är avsevärt dyrare än spannmål. När vi på lång sikt går över till sådana förnybara energikällor, kommer vi då att få kriser på marknaden för livsmedelsproduktion?

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. (EN) Det är en motiverad fråga. Det finns mycket mark i Europeiska unionen som inte används. Därför skulle en stor del av denna mark kunna användas för framställning av biomassa, inte bara för biobränslen, utan också för alstring av värme, för kylning eller för alstring av elektricitet. Ett antal länder har en hållbar situation, och de producerar 12 procent av sin elektricitet från biomassa. Samtidigt framställer de också biobränslen. Det finns alltså möjlighet att använda denna mark. Om jag tittar på den andra generationens biobränslen finns det mark som skulle kunna användas för framställning av biobränslen.

Kommissionen har räknat ut att Europeiska unionen skulle kunna täcka 14 procent av sina behov, även om vi inte importerar biobränslen från andra delar av världen.

När det gäller prisökningen av livsmedelsprodukter påverkas den av många faktorer. Ni nämnde exemplet med majs. Priset på spannmål bestäms på den globala marknaden, och det har i hög grad påverkats av den svåra torkan i Australien och den potentiella skörden i Förenta staterna. Det finns ett visst samband om jordbrukaren får välja om han vill använda sin mark till att producera antingen biobränslen eller baslivsmedel. Men jag anser att marknaden kommer att svara på lämpligt sätt, och om vårt hållbarhetsprogram som uppmuntrar produktion av biobränslen med färre koldioxidutsläpp kommer till stånd blir det balans på marknaden.

Jag har aldrig sagt att vi kommer att kunna ersätta all olja vi använder med biobränslen. Det finns potential både i Europeiska unionen och globalt, men man kommer aldrig att kunna ersätta all olja vi använder. I detta skede anser jag att det inte är en fråga om livsmedelspriser eller användning av biobränslen, eftersom biobränslen globalt sett används i mycket liten skala och definitivt inte har haft någon inverkan i detta skede på livsmedelspriserna.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr kommissionsledamot! Ni sa med rätta att det verkar fullkomligt förnuftigt att nu använda mark som ligger i träda för att odla grödor som kan används för bränsleproduktion. Detta utgör för närvarande ett stort problem när det gäller produktionen av korn för bryggning, eftersom stödet till produktion av biobränslen gör det mer attraktivt för jordbrukarna att odla andra grödor. Därför har vi i mitt land haft problem som påverkar vår egen ekonomi när det gäller att odla de grödor som behövs för att brygga öl, vilket är en tämligen viktig ekonomisk sektor.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. - (DE) Man kan fråga sig vilket som är viktigast – livsmedel eller energi? När vi tidigare fortfarande hade en egen produktion av råolja och naturgas var situationen en helt annan, men nu måste vi importera allt. Även om vi vet att den globala efterfrågan på råolja och naturgas ökar försöker vi fortfarande att bevara samma bekvämlighetsstandard, och följaktligen måste en del av våra ansträngningar avsättas för att producera energi. Som jag sagt har vi för närvarande så mycket reserver och alternativ att vi måste använda alternativen i högsta möjliga grad.

Men vi måste också vara smarta nog att inte göra något som vi senare kommer att få betala ett högt pris för. De planer som vi utarbetar utgör ett första steg. Vi har alla möjligheter att utarbeta dem på ett sådant sätt att inga stora problem uppstår inom livsmedelsindustrin.

  Talmannen. -

Fråga nr 31 från Danutė Budreikaite (H-0303/07)

Angående: Energiavtal mellan EU:s medlemsstater och Ryssland

Kommissionens offentliggörande av energipaketet i januari 2007 satte ny fart på vissa medlemsstaters ansträngningar för att trygga energiförsörjningen med energiresurser från Ryssland genom att ingå bilaterala avtal eller trepartsavtal med detta land.

Ryssland, Grekland och Bulgarien har undertecknat ett avtal om en råoljeledning som skall förbinda Svarta havet med Egeiska havet. Enligt planerna skall ledningen börja byggas i slutet av 2007, och den förväntas vara klar 2011.

Tillsammans med det ryska energibolaget Gazprom avser Ungern att bygga gasledningen ”blå ström” som skall börja i Turkiet och fortsätta genom Bulgarien och Rumänien. Denna gasledning kommer att dras på samma ställe som den av EU planerade gasledningen Nabucco. Ett nytt avtal med Ryssland kallas för ”avtal om diversifiering av gasförsörjningen”.

Vad anser kommissionen om en sådan diversifiering av energiförsörjningen när producenten är densamme, nämligen Gazprom? Vilka konsekvenser skulle ett sådant avtal kunna få för genomförandet av EU:s gemensamma energipolitik?

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. (EN) Detta är frågor som vi har diskuterat tidigare, nämligen hur vi ska förse EU med tillräckligt med energitillgångar. Som ni vet täcks i dag 50 procent av vår energiförsörjning av importerad energi, och vi vet att denna andel i framtiden kommer att bli ännu högre. Den skulle kunna bli 65 procent, varvid mer än 80 procent av gasen och ännu mer av oljan, mer än 90 procent av oljan, importeras.

Av denna anledning kommer vi att fortsätta att arbeta med alla traditionella leverantörer. När det gäller gas är det i dag Ryssland som tillhandahåller 27,5 procent av vår försörjning. Norge tillhandahåller 14 procent av oljan och Algeriet 12,5 procent. Av denna anledning är vi intresserade av att stärka banden med traditionella leverantörer och få fler tillförselvägar. Tillförselvägar, där gas och olja transporteras, är utsatta för fara. Jag vill nämna en nyligen inträffad explosion i Ukrainas gasledningssystem. Detta påverkade visserligen transporten, men eftersom det fanns andra sätt att leverera gasen på inverkade det inte på EU:s inre marknad. Det är dock mycket tydligt att det är mer fördelaktigt för konsumenterna med fler tillförselvägar.

EU:s beroende av Ryssland bör inte överbetonas, då det ju är uppenbart att eftersom Ryssland har de största gastillgångarna och är ett av de länder som har störst oljetillgångar är det naturligt att försörjningen från Ryssland toppar vår importlista. Oljeledningen Burgas–Alexandroupolis anser jag vara ett mycket viktigt projekt, eftersom den passerar det turkiska sundet. För det första minskar man på detta sätt risken för en miljökatastrof, och för det andra är detta ytterligare en tillförselväg för att leda olja som produceras norr om Kaspiska havet till de europeiska marknaderna. Av denna anledning fick projektet också kommissionens stöd, eftersom det är ytterligare en tillförselväg och det inte ökar vårt beroende av Ryssland.

Samtidigt är det mycket viktigt att diversifiera. Först och främst därför att om man är beroende av en leverantör ger det leverantören som har monopol chans att diktera priset, och också därför att det ger möjlighet att påverka konsumenternas val. Av denna anledning har Europeiska unionen aktivt diversifierat sin försörjning. Ett av de områden som vi har fått leveranser från i år är Kaspiska havet och Shah-Deniz i Azerbajdzjan, där vi har etablerat mycket gott samarbete med de länder som omger Azerbajdzjan, Georgien och Turkiet.

Nabucco kommer att bli nästa projekt som ska genomföras. Nabucco är ett ambitiösare projekt. Det kommer att ta lite längre tid, men vi är på god väg att få försörjning från denna källa genom den fjärde potentiella korridoren för gastillförsel. Samtidigt håller vi också på att diversifiera oljeförsörjningen, eftersom ett projekt också har aviserats från Samsun till Ceyhan, vilket är ytterligare ett oljeprojekt som återigen kommer att leda olja från Svarta havet och regionen kring Kaspiska havet till EU.

Vi uppmuntrar samarbetet med dessa länder runtom i världen eftersom det, även om det finns tre stora leverantörer på gasmarknaden – Ryssland, Iran och Qatar – finns andra leverantörer som skulle kunna öka försörjningen. Norge kommer att öka försörjningen till EU de kommande åren med närmare 50 procent. Detsamma håller på att hända med Algeriet, som kommer att förse oss med ytterligare försörjning, och alltfler terminaler för flytande naturgas (LNG) kommer igång.

Av denna anledning anser jag att vi bör fortsätta att arbeta med Ryssland. Vi bör fortsätta att köpa energitillgångar, eftersom Europeiska unionen är den bästa tänkbara marknaden för Ryssland därför att den är den närmsta marknaden och ömsesidiga band har funnits en tid, men med tanke på försörjningstryggheten är det viktigt att diversifiera.

Dessutom skulle jag vilja framhäva ytterligare två komponenter, eftersom det aldrig är fallet att man enbart kan förlita sig på importvaror. Det är viktigt att utveckla energikällor inom Europeiska unionen, att vara extremt energisnål och att bygga en inre energiinfrastruktur antingen det är olje- eller gasledningar eller ledningar för elkraftöverföring. Europeiska unionen är mycket aktiv på alla dessa områden, även om vi alltid medger att varje land bestämmer över sin egen energimix. Men genom instrumenten på den inre marknaden och genom de instrument som vi får med den europeiska lagstiftningen uppmuntrar vi användning av lokala tillgångar och hög grad av energisnålhet.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Jag tackar vår kollega från kommissionen för hans svar och de förhoppningar som framfördes om att vi trots allt kommer att finna andra, alternativa energikällor. Som jag sa i min fråga när det gäller den aktuella situationen är det uppenbart att oavsett vilka överenskommelser som gjorts ligger Ryssland i andra änden av pipelinen, oavsett om det är en pipeline för olja eller gas. Ryssland har slutat att leverera olja till Litauen, och detsamma gäller Lettland. Därför kan vi inte lita särskilt mycket på denna försörjningskälla. Jag vill ändå vädja om att vi alla ska göra en enad ansträngning för att försöka att snabbt genomföra projekt för andra alternativa energikällor.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. (EN) Jag råder alltid medlemsstaterna att vara aktiva. Jag hoppas att de hör vad ni säger och vad jag säger, eftersom det alltid är viktigt för medlemsstaterna att samarbeta sinsemellan och leta efter alternativ. Om de behöver skulle de baltiska staterna teoretiskt sett kunna använda ytterligare en energiterminal.

Men det är regeringarna som bör bestämma hur man ska diversifiera, hur man ska samarbeta och hur man ska få sammanlänkning. Det gläder mig verkligen att vi har lyckats sammanlänka de baltiska ländernas marknad med Finland. Nu är den stora uppgiften att uppnå sammanlänkning med Polen och i framtiden med de andra nordiska länderna. Detta skulle också ta bort risken för att eventuell störning i försörjningen från ett håll skulle påverka hela landet.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja veta hur det finansiella stödet för de transeuropeiska näten (TEN) ska tryggas. Finns det ett planerat datum för när pengar faktiskt kommer att betalas ut för dessa TEN-pipelines – Nabucco eller Bluestream, till exempel – och kan ni tänka er att utarbeta en tidtabell före översynen 2008?

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. - (DE) Kommissionen kan endast ge ett partiellt stöd på detta område, eftersom vi har färre tillgängliga resurser för detta i budgeten. Vi stöder naturligtvis de bolag och företag som kan investera pengar i detta, eftersom investeringar i energitransporter ekonomiskt sett är av mycket stort intresse. Vad jag kan säga just nu är att tidtabellen för Nabucco har slagits fast och att datumet 2012 har fastställts. Kommissionen har redan i begränsad utsträckning givit finansiellt stöd, men det är också viktigt med politiskt stöd. Under de kommande månaderna kommer samordnaren för projektet att tillkännages, och detta kommer naturligtvis att ske i samarbete med parlamentet.

Jag tror att antagandet av energipaketet kommer att göra det möjligt för oss att återuppta denna fråga när budgetramen diskuteras, och jag anser också att det är nödvändigt att avsätta mer medel för de transeuropeiska energinäten med tanke på de berörda riktlinjerna som mycket väl kan vara strategiskt viktiga, men som inte är lika lönsamma för företagssektorn. Därför behöver vi mer pengar, men vi hinner fortfarande analysera allt detta och utarbeta ett förslag.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (EN) Herr kommissionsledamot! Tack för era svar. De är verkligen imponerande.

Jag skulle vilja fråga er om kommissionen har lagt märke till att Ryssland aldrig har ställt till besvär när det gäller att förse de ”gamla” EU-medlemsstaterna med olja och gas, medan det däremot har varit mycket problem med Litauen, Lettland, Ungern och andra nya EU-medlemsstater. Vad anser ni om dessa förstaklassens och andraklassens former av behandling?

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. (EN) Det finns två förklaringar på detta. För det första har ibland de nya medlemsstaternas policy inte varit särskilt tydlig när det gäller diversifiering. Åtminstone vissa nya medlemsstater har inte försökt uppmuntra så mycket diversifiering som skulle kunna vara möjligt och har därigenom blivit mer beroende av en enda leverantör, nämligen Ryssland.

För det andra anser jag inte att Ryssland gör detta avsiktligt. Det är bara för att dessa länder står först i kön när leveranserna rubbas, och eftersom de är mer utsatta än de äldre medlemsstaterna när det gäller diversifiering av försörjningen berörs de mer. Medlemsstaterna borde göra mycket mer och investera mer i diversifiering av energimixen, av tillförselvägar och av leverantörer.

Vidare när infrastrukturen påverkas är dessa länder de första som får problem, eftersom det gamla nätverket konstruerades just för att sammankoppla Ryssland, i egenskap av leverantör, med dessa länder, i egenskap av konsumenter. Därför finns denna uppfattning, men jag upprepar att diversifiering är nyckeln till att undvika dessa förhållanden, och varje land borde engagera sig i diversifiering för att minimera problem som kan uppstå vid transporten av leveranser. Jag anser också att leverantörerna då skulle bemöda sig mer om att leverera på bästa tänkbara tid och reparera näten så snart som möjligt om läckor inträffar.

Del II

  Talmannen. -

Fråga nr 33 från Claude Moraes (H-0298/07)

Angående: Hatsidor

Hur ser kommissionen på spridningen av så kallade hatsidor, särskilt de som sprider och uppmuntrar till hat, det vill säga, rasistiska och antisemitiska webbsidor och webbsidor mot romer inklusive webbsidor som sätter ut namn och adresser till aktivister som kan användas som måltavlor.

Känner kommissionen till parlamentarisk verksamhet i Förenade kungariket eller i andra länder som motverkar sådana webbsidor? Ämnar kommissionen föreslå åtgärder på detta område?

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (EN) Rasistiskt och främlingsfientligt våld samt förtal är en mycket tråkig verklighet i hela Europa. Enligt årsrapporten 2006 från Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet har de flesta medlemsstaterna registrerat en ökning av rasistiskt våld och andra rasistiska brott under de senaste åren.

Kommissionen har alltid ogillat och fördömt i de hårdaste tänkbara ordalag alla tecken på och uttryck för rasism, oavsett källa och typ av yttring. Åtgärder för att bekämpa rasistiska tal är helt förenligt med yttrandefriheten om – och bara om – de sker med respekt för artikel 10.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

Jag skulle vara den första att medge att det inte är en lätt uppgift att dra en gräns mellan att skydda yttrandefriheten och att definiera rasistiskt tal som ett straffbart brott och att detta kräver noggrant övervägande. Jag är dock övertygad om att det inte finns någon motsägelse mellan att skydda människor mot rasistiska tal samtidigt som man försäkrar sig om att yttrandefriheten förblir en av de huvudpelare som vårt samhälle bygger på.

Det var i denna anda som rådet nådde en politisk överenskommelse den 20 april 2007 om ett rambeslut som syftar till att garantera att rasism och främlingsfientlighet är straffbart i alla medlemsstater genom giltiga, proportionerliga brottspåföljder. Detta rambeslut kräver att medlemsstaterna brottsförklarar uppsåtligt beteende, såsom offentlig uppvigling till våld eller hat mot en grupp människor eller mot personer som tillhör en grupp som definieras utifrån ras.

Uppvigling till våld eller hat måste också göras straffbart över hela EU, om det begås genom offentlig spridning eller utdelning av bilder. Utdelning i detta sammanhang innebär spridning av aktioner genom all slags överföring, däribland via webbplatser.

Jag känner inte till några parlamentariska åtgärder i Storbritannien eller i andra medlemsstater för att ta itu med dessa webbplatser. Rambeslutet förväntas dock resultera i antagandet av en ny lagstiftning, åtminstone i vissa medlemsstater, för att bemöta rasistiska brott, däribland de som begås via Internet.

  Claude Moraes (PSE). – (EN) Herr kommissionsledamot! Ert svar återspeglar tydligt de insatser ni gör när det gäller rambeslutet om rasistiska brott, och ni säger uttryckligen att denna typ av Internetrelaterad brottslighet har drabbat webbplatser, som om de hade funnits i tryckt form skulle vara högst motbjudande för alla i denna kammare. När de nu finns på nätet är de lika anstötliga. Anser ni att rambeslutet kommer att vara tillräckligt, eller anser ni att meddelandet om Internetrelaterad brottslighet, vilket på nytt är aktuellt, kan vara ett steg i rätt riktning, eller anser ni att det bara handlar om att be medlemsstaterna att genomföra lämpliga lagar som kommer att klara av den allt snabbare ökningen av de mest anstötliga webbplatserna som uppviglar till rasistiskt hat och våld utifrån olikhet?

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Enligt min åsikt är detta rambeslut tillräckligt. Vi har antagit det efter fem år av politisk debatt, och enligt min åsikt måste vi nu övervaka att medlemsstaterna genomför rambeslutet fullt ut och omgående, och framför allt att dessa bestämmelser tillämpas ordentligt i praktiken. I dag har kommissionen antagit ett allmänt meddelande om Internetrelaterad brottslighet där vi betonar behovet av ett EU-nätverk för alla polisiära myndigheter för att ta undersöka om Internet, denna utomordentliga och positiva revolution, används av brottslingar, vilket tyvärr inträffar. Vi har faktiskt sett att rasistiska brott och uppmuntran till våld ökar inom EU.

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr kommissionsledamot! En annan aspekt av denna fråga – en som jag tror att vi inte får förbise – är det överflöd av webbplatser som drivs av fundamentalistiska muslimer i syfte att utöva västfientlig propaganda, som uppmuntrar människor att kämpa mot västvärlden och dess ideal. Känner kommissionen till detta fenomen, och har vi åtgärder för att bekämpa det?

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. - (FR) Denna aspekt kommer att utgöra grunden för den diskussion som kommer att äga rum den här veckan om två dagar i G8, där Europeiska unionen och de andra partnerna just kommer att ta upp denna fråga om uppmuntran till våld och terrorism på Internet. Det tillvägagångssätt som jag föreslår att vi ska undersöka är att straffbelägga de handlingar som begås av människor som särskilt gjort sig skyldiga till uppmuntran till brottsliga terroristhandlingar och som använder Internet i detta syfte. Mitt förslag kommer att läggas fram för ministerrådet om några månader.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr vice kommissionsordförande! Min fråga rör Internet och indirekt terrorism, för vilket direktivet om lagring av uppgifter var avsett att användas.

Stämmer det att detta direktiv inte kan tillämpas för mobiltelefoner med kontantbetalning, för webbpostoperatörer som Hotmail, eller för privata servrar? Detta ger ett avsevärt skydd för bl.a. terroristnätverk, som kan använda sig av detta för att undgå att upptäckas. Vilket är då egentligen mervärdet hos direktivet om lagring av uppgifter?

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Mervärdet hos detta direktiv är att det tillåter registrering av ett telefonsamtal, inte samtalets innehåll, utan bara det faktum att ett telefonsamtal ringts från en viss plats, vid en viss tid och från en viss telefon. Detta har som vi alla vet bidragit till att upptäcka vissa brottslingar och vissa terroristmisstänktas särskilda förflyttningar.

Med denna teknik borde vi naturligtvis också kunna upptäcka de som använder mer avancerad teknik, som till exempel privata leverantörer eller SIM-kort som inte har registrerats officiellt. Detta är dock en teknisk fråga. I dagens meddelande om Internetrelaterad brottslighet föreslår jag att en europeisk konferens i november ska anordnas i Bryssel tillsammans med den privata sektorn och med branschen, där vi ska undersöka hur läget är för denna specifika fråga om säkerhetsteknik, i syfte att kunna se till att Internet används korrekt.

  Talmannen. -

Fråga nr 34 från Glenis Willmott (H-0300/07)

Angående: EU-omfattande telefonjour för offren för tvångsprostitution

Efter påtryckningar från Europaparlamentet i juni 2006 talade kommissionsledamoten med ansvar för rättvisa, frihet och säkerhet om planer på att det skulle inrättas en EU-omfattande (flerspråkig) telefonjour för offren för tvångsprostitution. Den skulle ha som avsikt att ge ett första bistånd till offren för människohandeln och hjälpa dem att tala med en opartisk lyssnare och således spela en viktig roll för att uppmuntra offren att söka rådgivning och stöd. Bland exempel på sådant som hindrade inrättandet av en sådan telefonjour nämndes att det var svårt att nå fram till en överenskommelse mellan telefonföretagen i alla de då 25 medlemsstaterna.

Vad gör kommissionen för närvarande för att förverkliga denna telefonjour och vilka framsteg har det gjorts med att få telefonföretagen att medverka i denna plan, i den mån det gjorts några framsteg alls?

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (EN) Som ni vet är kommissionen och jag personligen engagerade i att till fullo genomföra EU:s handlingsplan mot handel med människor, vilken jag föreslog här i början av 2006 och som stöddes av parlamentet. Åtgärden innefattar skydd av offer för olaglig handel. Dess genomförande kräver nära samarbete mellan medlemsstaterna, institutionerna och organisationer i det civila samhället. Handlingsplanen bör betraktas som ett långsiktigt program som kommer att vara en vägledning för EU:s fortsatta agerande inom den närmaste framtiden och i vilket fall som helst betydligt längre än till sommaren 2007.

Jag anser att gratis journummer är en värdefull mekanism för att ge råd till offer i nöd. De är särskilt användbara för att sprida förtroende. Jag har åtagit mig att utan dröjsmål inrätta en telejour för offer och utsatta för olaglig handel, som innefattar alla medlemsstaterna i Europeiska unionen. Som ni kanske vet antog vi från kommissionens sida den 15 februari 2007 ett beslut med krav på att medlemsstaterna reserverar ett antal sexsiffriga nationella telefonnummer för enstaka gratisnummer som alla börjar med 116 för tjänster med socialt värde. Ett av de många ämnesområden som ska täckas skulle kunna vara telejourer för offer för olaglig handel med människor.

Genom ovannämnda beslut har man redan reserverat nummer 116000 för telejourer för att rapportera om försvunna barn. Jag kommer att diskutera det senare projektet mer detaljerat vid en konferens i samband med en internationell dag för försvunna barn, som kommer att hållas i Bryssel den 25 maj, och vid konferensen om barns rättigheter, som ska hållas i Berlin den 4 juni 2007. ”116-nummer” kan jämföras med nödnumret 112 genom att de ger tillträde till nationella eller lokala organisationer som tillhandahåller den aktuella tjänsten i den medlemsstat där samtalet gjordes.

Vi har lanserat ett offentligt samråd för att identifiera andra tjänster, där man skulle ha nytta av enstaka europeiska gratisnummer. Detta samråd tog emot förslag fram till den 20 maj. Detta förväntas leda till att andra nummer reserveras för andra tjänster senare i år. Att göra dem så funktionsdugliga att medborgarna kan ringa dessa nummer kommer sedan att bli en uppgift för medlemsstaterna samt deras tillsynsmyndigheter för telekommunikationer och teleoperatörer.

Att reservera ett gemensamt nummer och att inrätta ett nätverk av telejourer är de första praktiska åtgärderna för att stödja offren. Förutom att inrätta ett nätverk av telejourer strävar vi efter att förbättra hjälpen till offren för olaglig handel även på andra sätt. Mitt orubbliga engagemang i frågan bekräftas av det faktum att man i och med 2007 års budget inrättar ett speciellt program för brottsbekämpning och fastställer fyra projekt när det gäller att förebygga och bekämpa brott på speciella områden, däribland olaglig handel. Vi stöder också inrättandet av en europeisk dag för motverkande av människohandel, vilket syftar till att bättre synliggöra problem som har att göra med olaglig handel. Initiativet kommer att äga rum den 18 oktober i år. Vi är mycket engagerade när det gäller att öka medvetenheten och stärka policyn för att tillhandahålla kvalitetstjänster för dem som behöver hjälp.

  Glenis Willmott (PSE). – (EN) Herr kommissionsledamot! Tack för ert mycket omfattande svar, men anser ni att EU:s insatser när det gällde att hantera prostitution under VM i Tyskland var lyckade, och vilken lärdom kan vi dra av denna erfarenhet inför framtida internationella sportevenemang i Europa, såsom olympiska spelen som ska hållas i London 2012?

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Jag kan tala om för er att vi har utvärderat resultatet av polissamarbetet under fotbolls-VM i Tyskland, och vi kommer att offentliggöra slutsatserna av denna utvärdering, och sedan kommer en debatt att äga rum i vilken Europaparlamentet bör vara delaktigt fullt ut.

Vi tror att erfarenheterna från VM i Tyskland innebar att vi lärde oss positiva saker. Vi lyckades troligen förhindra transporten till EU:s territorium av tusentals unga kvinnor som skulle utnyttjas för prostitution. Tolv EU-medlemsstater samarbetade. Tyskland och den tyska polisen gjorde ett utmärkt arbete. Vi har erbjudit oss att dela med oss av de slutsatser som vi kommer att offentliggöra inför andra framtida idrottsevenemang i Europa. Jag kan tala om för er att Folkrepubliken Kina har ett tänkvärt intresse för detta inför genomförandet av de olympiska spelen i Peking 2008. Med andra ord är detta ett experiment som har ansetts användbart som modell.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr kommissionsledamot! Jag anser att detta är ett utmärkt initiativ, men hur ska offren få veta att de kan använda detta nummer? Har kommissionen vidtagit åtgärder för att avsätta de medel som behövs för att sprida denna information? Hur har ni tänkt se till att detta verkligen fungerar i praktiken? Offren, som till exempel kan vara unga kvinnor från Ryssland, är huvudsakligen unga kvinnor från Ryssland som inte talar något EU-språk. Hur ska ni se till att dessa telefonjourer verkligen fungerar i praktiken, med tanke på att det i allmänhet finns mycket stora tidsfördröjningar, och att människor inte ställs i kö och kanske tvingas vänta en halvtimme innan deras samtal besvaras?

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. - (IT) Vi har förvisso hanterat och undersökt detta praktiska problem: det första numret, som är 116 000, kommer att vara för barn. Vi kommer att göra reklam för det överallt: i skolor, på flygplatser, på stationer och i publikationer där vi förklarar i mycket enkla ordalag att det finns ett nummer och att de personer som svarar på detta nummer inte kommer att tala just det språk som talas i det land varifrån telefonsamtalet rings. I avtalet med de leverantörer som kommer att erbjuda tjänsten utvidgar vi gradvis möjligheten att åtminstone alla EU:s officiella språk kommer att talas. Vi måste naturligtvis också tänka på språk som ryska. För tillfället, och i första skedet, kommer avtalet att tilldelas före sommarsemestrarna, så att detta telefonnummer faktiskt kan användas, och vi kommer att inleda en omfattande reklamkampanj. Vi kommer att göra samma sak när de andra numren, utöver 116 000, tilldelas för särskilda prioriteringar, som säkerligen kommer att innefatta offren för tvångsprostitution.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Ni har verkligen lagt fram ett genomgripande program för brottsbekämpning, och ni nämnde några särskilda telefonjourer. Jag undrar om inte överflödet av dessa telefonjourer kan skapa viss förvirring. Kommer till exempel offren för olaglig människohandel att kunna ringa 112 och begära hjälp?

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (EN) Detta speciella nummer, till exempel 116000, kommer att ersätta alla nationella telejourer, så att det bara kommer att finnas ett nummer. I mitt land finns det i dag ett nummer och i Frankrike ett annat nummer. Inom den närmaste framtiden kommer det bara att finnas nummer 116000 för försvunna barn, och så vidare. Alla dessa speciella europeiska nummer kommer naturligtvis att ersätta de nationella numren.

  Arlene McCarthy (PSE). – (EN) Herr talman! Detta gäller en ordningsfråga. Jag måste invända mot det sätt som frågorna hanteras på. Ledamöter tar sig tid att sätta samman frågor, lämnar in dem sex till åtta veckor i förväg, och sedan tar ni inte upp dessa frågor, eftersom ni ger utrymme åt andra ledamöter som vandrar in, tittar på listan och eventuellt har ett flyktigt intresse för frågan. Ni har tagit upp tid med två frågeställare eller människor som inte har tagit sig tid att fråga kommissionsledamoten ordentligt. Jag invänder mot detta, eftersom jag har tagit mig tid att sätta samman ordentliga frågor, och jag skulle vilja ha ett svar från kommissionsledamoten, så att jag också kan göra en uppföljning med pressen i dessa frågor.

I framtiden kommer ledamöterna inte att vilja lägga fram frågor om det är på detta sätt ni ämnar leda frågestunden.

  Talmannen. - Fru McCarthy! Er fråga är relevant, men jag följer bara arbetsordningen.

Eftersom Marc Tarabella inte är närvarande utgår fråga nr 38.

  Talmannen. -

Fråga nr 39 från Marco Cappato (H-0289/07)

Angående: Tillgång till kommunikationer för funktionshindrade personer

Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit eller tänker den vidta för att underlätta funktionshindrade personers tillgång till kommunikationssystem, särskilt med avseende på tillgången till bredbandsnätet, SMS och videosamtal till självkostnadspris för döva, textning av TV-program, inbegripet allmännyttiga sändningar och sändningar med politisk och valrelaterad information, samt kostnadsfri elektronisk underskrift?

  Viviane Reding, ledamot av kommissionen. (EN) Som svar på ledamotens fråga vill jag säga att Europeiska unionens strategi när det gäller personer med funktionshinder har lagts fram i handlingsplanen för funktionshindrade 2003–2010, där tillträde till informations- och kommunikationsteknik (IKT) prioriteras. Ni kanske också vet att en av pelarna i 2010 års handlingsplan är tillgänglighet för alla. Utifrån detta antog kommissionen ett meddelande om e-tillgänglighet 2005, och ett meddelande om e-integration håller på att förberedas före utgången av 2007. I denna text kommer det att finnas ett förslag till nya åtgärder om det är lämpligt.

Vi arbetar inte bara för konkreta åtgärder på detta sätt, utan vi uppmuntrar också våra forskningsinsatser i riktning mot att utveckla nya metoder och nya tjänster för funktionshindrade. Vi har också ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation, som ger stöd åt vår policy när det gäller informations- och kommunikationsteknik med pilotprojekt och så vidare, och så vidare. Flera åtgärder föreslås för e-tillgänglighet och något som kommer att bli mycket viktigt i framtiden – informations- och kommunikationsteknik för de äldre. Mycket ofta handlar det om dem eftersom det finns personer med funktionshinder, och mycket ofta har äldre människor också dessa funktionshinder och de svarar för en mycket hög framtida andel av vår befolkning. Därför kommer informations- och kommunikationsteknik för de äldre med IT-stöd i boendet att bli ett av de starkaste inslagen i vår framtida politik, inte bara i teorin, utan också inom forskning och i praktiken.

Vi stöder också standardiseringen av e-tillgänglighet. Vi har till exempel tagit initiativ till att på EU-nivå harmonisera kraven på tillgänglighet vid offentlig upphandling på IKT-området genom en EU-standard, eftersom vi anser att gemensamma standarder kan underlätta industrins utveckling av tillgängliga IKT-produkter, vilket leder till större upptagning och därmed lägre priser. Därför hänger det ena samman med det andra.

Det finns också några vertikala frågor. I juni 2007 kommer vi att föreslå att man stärker de funktionshindrades rätt till tillgänglighet till jourtjänster och att man inför en gemenskapsmekanism för att bemöta frågor om e-tillgänglighet. Vi kommer att få tillfälle att diskutera dessa problem med parlamentet när vi tillsammans kommer att försöka finna en lösning på den universella tjänsten. Ett offentligt samråd om omfattningen kommer att hållas vid utgången av 2007 eller ingången av 2008 – jag vet inte riktigt när ännu – men det kommer att ge parlamentet och våra huvudsakliga aktörer tillfälle att lägga fram förslag för att se vad vi ska göra med den universella tjänsten.

Ett mycket konkret problem bör lösas i övermorgon, eftersom rådet då kommer att godkänna Europaparlamentets ändringsförslag vid sitt möte om direktivet om audiovisuella tjänster. Parlamentet införde ett ändringsförslag om undertextning, vilket förbättrar tillgängligheten för personer med funktionshinder till audiovisuella tjänster. Jag hoppas att rådet kommer att godkänna detta, och sedan kommer den nya policyn också att få denna inriktning.

Frågan om elektroniska underskrifter kommer att bli viktigare allteftersom säker elektronisk kommunikation utvecklas mellan kommersiella och offentliga tjänsteleverantörer och användare. Kommissionen kommer att titta på denna fråga vid uppföljningen av direktivet om europeiska elektroniska underskrifter och handlingsplanen för samhällsinformation via Internet, där man också har personer med funktionshinder i åtanke.

Jag kan bara berätta på ett mycket personligt sätt att EU:s olika ordförandeskap alla har hållit en kongress eller gjort en utställning – om något officiellt eller allmänt – för att visa hur forskningsresultat har omsatts i praktiken. Jag har alltid tänkt att det skulle vara ett mycket bra exempel att ta upp i våra aktiviteter om samhällsinformation via Internet, som finns där och kan föreslås av kommissionen eller EU, men de måste genomföras av framför allt lokala styren, men också av regionala styren och nationella regeringar. Jag har sett den entusiasm med vilken i synnerhet regionala och lokala styren har tagit till sig resultaten av vårt arbete och tillhandahållit praktisk hjälp för personer med funktionshinder som bor i deras område.

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är tacksam för Viviane Redings mycket detaljerade och systematiska svar om den gällande politiken. Jag vill särskilt tacka henne för hennes hänvisning, med de ordalag som jag själv hade tänkt använda, till det nära sambandet mellan tekniken för att hjälpa funktionshindrade personer och tekniken för att hjälpa äldre.

Med tanke på EU:s demografiska trend, med en befolkning som i genomsnitt blir allt äldre, kan den tekniska revolutionen ge oss lösningar av enorm social betydelse. Den sista fråga som jag vill ta upp är att för personer som är helt rörelsehindrade och som endast kan tala genom att till exempel röra ögonen, är teknik som denna inte bara ett faktum eller ett stöd, utan ett sätt att förverkliga en grundläggande medborgerlig rättighet, nämligen yttrandefriheten.

  Viviane Reding, ledamot av kommissionen. (EN) Det finns mycket teknik som kan användas för att underlätta i detta avseende. Jag anser verkligen att frågan om befolkningens åldrande först kommer att behöva ett gensvar från oss på samhällsnivå, men detta gensvar på samhällsnivå är också en möjlighet för europeisk industri, för om vår industri får samhällets gensvar från de makthavande, från dem som är ansvariga inom områden, i regioner, i länder och på EU-nivå, kan den börja marknadsföra system, tjänster och saker för de äldre. Jag anser att detta inte bara kommer att vara till hjälp för vårt samhälle, utan också för vår ekonomi.

Så detta är en vändpunkt. Det är också en fråga om tillväxt och arbetstillfällen eftersom vi, om det lyckas, kan exportera system på samhällsnivå samt kommersiella föremål och tjänster utanför Europa. Därför anser jag verkligen att alla dessa delar samverkar för att förbättra vårt samhälle och vår ekonomi.

  Talmannen. -

Fråga nr 40 från Georgios Papastamkos (H-0296/07)

Angående: Åtskillnad på marknaderna för elektronisk kommunikation

I ett tal nyligen i Bryssel sa kommissionsledamoten Viviane Reding att EU:s telekommunikationsområde behöver en europeisk metod för åtskillnad mellan infrastrukturer och tjänster för att få till stånd verklig konkurrens inom den markbundna infrastrukturen. Som viktigaste redskap för de nationella lagstiftarna föreslås rättslig åtskillnad mellan nätinfrastrukturen och tjänstenivåerna. Kommissionsledamoten utesluter dock inte att det kan bli tal om fullständig operativ åtskillnad mellan marknaderna för elektronisk kommunikation.

Kan kommissionen redogöra närmare för vad hon menar med ”europeisk metod”? Anser kommissionsledamoten att det grekliga telebolaget OTE ingår i den kategori där fullständig åtskillnad skulle kunna tillämpas?

  Viviane Reding, ledamot av kommissionen. (EN) Ledamoten frågade mig vad jag menar med uttrycket ”vårt europeiska separationssätt”. Vi har för närvarande ett telekommunikationssystem som tillhandahåller justerande verktyg eller rättsmedel för de nationella tillsynsmyndigheterna i de fall där marknaderna inte är konkurrenskraftiga, och i sin översyn av systemet kommer kommissionen att titta på olika sätt att stärka den inre marknaden för telekommunikationstjänster.

En möjlig förändring är att arbeta mer ingående med rättsmedel, eftersom rättsmedel ibland antingen inte tillämpas eller inte tillämpas snabbt, vilket är samma problem. Vi har också analyserat och kommit fram till att ett möjligt verktyg som rättsmedel skulle kunna vara funktionell separation, vilket innebär att man separerar en dominerande marknadsaktörs nätverksdel från den del av affärsverksamheten som tillhandahåller en tjänst till slutkunderna.

Denna funktionella separation kan tillhandahålla det rätta incitamentet till leverantörer av nätverkstjänster att inte skilja på olika kunder när det gäller tjänster för andra operatörer. Detta kan i gengäld innebära att villkoren för verklig konkurrens på telekommunikationsmarknaderna förbättras.

Så vi talar inte här om att tvinga dominerande aktörer att sälja delar av sin affärsverksamhet, så som har hänt i andra delar av världen – till exempel i Förenta staterna med AT&T. Vi skulle inte vilja gå i den riktningen, och därför talar jag om ”det europeiska sättet”. Det skulle sedan vara varje nationell tillsynsmyndighets sak att fastställa villkoren i sin egen medlemsstat innan man överväger ett sådant rättsmedel. Detta har redan gjorts i Storbritannien med Openreach, så det är ett exempel som vi har på detta.

Ledamoten frågade också om Grekland. När det gäller Grekland skulle det vara den grekiska tillsynsmyndigheten som utifrån nationell lag i linje med det uppdaterade EU-systemet skulle ta hänsyn till konkurrensvillkor och alla andra relevanta faktorer på den grekiska marknaden, och sedan föreslå – eller inte föreslå – ett sådant rättsmedel om det anses nödvändigt och av intresse för den grekiska marknaden.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Jag tackar kommissionsledamoten för hennes svar. Jag har dock en känsla av att vi i praktiken har 27 olika rättssystem i Europeiska unionen. Vad gäller elektronisk kommunikation är vi långt ifrån att kunna tala om en verklig inre marknad.

Ni gör förvisso en enorm ansträngning inom denna sektor. Denna rättsliga ovisshet, eller för att uttrycka det på ett annat sätt, den höga nivån av splittring orsakar en ovisshet när det gäller investeringar, konkurrens och innovationer och skapar naturligtvis få jobb.

Min fråga är: kan vi tala om en europeisk telekommunikationsindustri utan att ha ett EU-omfattande och sammanhängande regelverk?

  Viviane Reding, ledamot av kommissionen. (EN) Ledamoten har helt rätt. I nuläget har vi inte någon europeisk marknad för telekommunikation. Jag anser att det måste förändras, eftersom det enda sättet för Europa att förbli starkt när det gäller telekommunikationer – och Europa är starkt; vi är faktiskt en av de ledande krafterna på världsmarknaden på detta område – är att göra sig av med 27 ibland motstridiga regelverk och enas om ett system som verkar rimligt, och som också kommer att tillåta att gränsöverskridande tjänster och investeringar äger rum samt göra det möjligt för oss att ha stora europeiska aktörer som arbetar i flera länder. Så vi arbetar nu för att öppna marknaden för internationell roaming. Parlamentet kommer att fatta beslut om detta i morgon, och det är alltid ett tecken på åt vilket håll vi vill att utvecklingen ska gå i framtiden.

Jag kommer säkert att lägga fram ett förslag till en reform av e-kommunikationspaketet för att få den europeiska marknaden att fungera, inte för att bli av med de nationella tillsynsmyndigheterna – jag anser att vi fortfarande behöver dem, eftersom de känner till sin marknad bäst – men för att få logik i, inte harmonisering av, de rättsmedel som de föreslår och som måste tillämpas snabbt, så att villkoren är lika för olika marknader och så att industriernas gränsöverskridande aktiviteter kan äga rum utan att stoppas på grund av brist på öppnande av marknaden på andra marknader.

  Talmannen. -

Fråga nr 41 från Katerina Batzeli (H-0310/07)

Angående: Europeisk ram för säkrare mobilanvändning bland barn och ungdomar

Genomförandet av en europeisk ram för säkrare mobiltelefonanvändning bland barn och ungdomar, som beslutades den 6 februari av ledande EU-företag i branschen, är ett välkommet och viktigt första steg för att skydda minderåriga mot vissa risker i samband med mobiltelefonanvändning. Denna politik bör även införlivas i kommissionens meddelande om en EU-strategi för barnets rättigheter (KOM(2006)0367).

Vilka genomförandeinstrument kan lämpligen användas på nationell nivå för att garantera att ramen verkligen tillämpas och så att föräldrar, lärare och barnomsorgsansvariga kan kontrollera tillämpningen? Hur tänker kommissionen, med tanke på att denna europeiska ram är en självregleringskodex för europeiska företag, medverka till kontrollera att den tillämpas på ett korrekt sätt i medlemsstaterna och till att utvärdera dess effektivitet? Vilka befogenheter skall de nationella tillsynsmyndigheterna ha när det gäller att utarbeta nationella självregleringsbestämmelser senast i februari 2008 och övervaka deras tillämpning? Anser kommissionen att det vore lämpligt att i framtiden ta ett lagstiftningsinitiativ på gemenskapsnivå som skall vara bindande för medlemsstaterna och företagen, då självregleringen i sig inte är tillräcklig?

  Viviane Reding, ledamot av kommissionen. (EN) Om jag har hört rätt tror jag att denna fråga delvis redan har besvarats av min kollega Franco Frattini, som också talade om detta ämne. Det faktum att han delvis besvarade denna fråga visar tydligt att det är kommissionen i sin helhet som är oroad över utvecklingen i vårt samhälle och kommissionen i sin helhet som vidtar åtgärder för att vi ska komma framåt på detta område.

Den 6 februari i år enades 15 ledande europeiska mobiloperatörer och innehållsleverantörer om att underteckna en europeisk ramlag för säkrare mobiltelefonanvändning för yngre tonåringar. Det är en frivillig överenskommelse; det är en samförståndsförklaring, där mobiltelefonindustrin tillsammans med GSM Association i Europa kommer överens om att övervaka, publicera och översätta koder på sin webbplats, både de redan befintliga och de som kommer att antas. Dessa självreglerande koder kommer då till exempel att hjälpa föräldrar eller mor- och farföräldrar eller lärare att förstå vilka problemen kan vara för barn som använder tredje generationens mobiltelefoner. Denna överenskommelse blev resultatet av en diskussion i en högnivågrupp som jag sammankallade och som inbegrep barnorganisationerna, konsumentorganisationerna och organ för innehållsklassificering samt tillsynsorgan. I samförståndsförklaringen läggs ett antal principer fram, och man kräver att signatärerna ska arbeta mot fullföljande av dem genom självbestämmande på nationell nivå.

När vi undertecknade detta tillsammans och vi höll en presskonferens sa jag att jag hade förtroende för signatärerna. Jag kommer att ge dem ett år, till februari eller mars nästa år, för att fullfölja detta. Sedan kommer vi att återvända till ämnet, och vi kommer att se om de har fullföljt det. Om de fullföljer det är det bra, och då kommer vi kanske att diskutera möjliga korrigeringar eller framtida projekt. Om våra förväntningar inte uppfylls kommer kommissionen att överväga att införa speciella åtgärder.

  Katerina Batzeli (PSE). – (EL) Jag tackar kommissionsledamoten för hennes svar. Ingen här ifrågasätter kommissionens betydelse för denna viktiga fråga. Jag vill ställa två frågor till kommissionsledamoten, för att underlätta debatten något. Jag tror att detta är ett frivilligt meddelande, som hon själv sa, och att sektorn förväntas vara självreglerande. Jag vill därför säga att kommissionen i själva verket borde veta vad den ska utvärdera efter februari 2008.

Med andra ord, kommer kommissionen att uppmana medlemsstaterna att gå vidare med vissa gemensamma bestämmelser så att de kan övervaka denna fråga? Kommer varje medlemsstats bästa praxis att kodifieras och analyseras?

Slutligen, vilken är kommunikationspolitiken för de föräldrar som inte har någon kunskap om denna sektor, och vilka gemenskapsprogram kan användas för att informera dem?

  Viviane Reding, ledamot av kommissionen. (EN) Tack vare det förberedande arbete kommissionen har gjort har den fått mobiloperatörerna att ta detta initiativ, eftersom mobiloperatörerna mycket väl förstod att kommissionen inte bara skulle stå och titta på.

Vi hade sett i våra nyligen gjorda undersökningar att det är många barn som använder mobiltelefoner – faktiskt de flesta barn över 12 år. Framför allt kan kameratelefoner och tjänster som talar om var man befinner sig vara ett problem; till exempel i Storbritannien säger 10 procent av svarspersonerna att en obehaglig bild tagits av dem, 17 procent av barnen var rädda att bilden skulle skickas online och vidarebefordras till andra och 14 procent hade erfarit Internetrelaterad mobbning. I Rädda Barnens undersökning i Finland hade 30 procent i åldersgruppen sju till femton år erfarit mobbning via sina mobiltelefoner.

Så vi vet att det finns problem, men detta betyder inte att vi nu måste få föräldrarna att säga ”inga fler mobiltelefoner för våra barn”. Det skulle vara fel reaktion. Därför är det så viktigt med till exempel åtkomst för att kontrollera vuxet innehåll och kampanjer som höjer medvetenheten hos föräldrar samt mor- och farföräldrar – som ofta köper mobiltelefoner till sina barnbarn – och hos barnen själva.

Det är viktigt med klassificering av kommersiellt innehåll enligt nationella standarder för anständighet och lämplighet, och så som kommissionsledamot Franco Frattini har förklarat, att bekämpningen av olagligt innehåll på mobiltelefoner verkligen fullföljs. Vi beslutade så sent som i dag i kommissionen att inrätta denna bekämpning av olagligt innehåll. Vad vi talar om här är inte det olagliga innehållet i sig, utan de faror som barn kan drabbas av, och här är kampanjerna som höjer medvetenheten viktigast. Vi kommer att övervaka vad som händer på detta område, och vi kommer att övervaka det signatärerna av detta samförståndsavtal har kommit överens om. Jag har den europeiska ramlagen för säkrare mobiltelefonanvändning för yngre tonåringar och barn med mig. Jag kan lämna över den till ledamoten så att hon kan se om detta till exempel sker i hennes land, och jag skulle var mycket tacksam om hon kunde informera mig om det.

  Talmannen. -

Fråga nr 43 från Bernd Posselt (H-0288/07)

Angående: Läget i Vojvodina

Under de senaste åren har det vid upprepade tillfällen skett brutala övergrepp mot personer som tillhör minoriteter. Serbiska flyktingar har systematiskt placerats på orter som bebos av minoriteter så att serberna skall komma i majoritet, och EU-pengar, till exempel för lärarutbildning i minoritetsspråk, har aldrig kommit fram mottagarna.

Har dessa missförhållanden lösts och hur bedömer kommissionen på det hela taget utvecklingen i Vojvodina?

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Kommissionen har övervakat situationen i Vojvodina på mycket nära håll. Vi har ivrigt förordat att myndigheterna ska ta itu med mellanetniska incidenter omedelbart. Vi har uppmuntrat myndigheterna att främja goda förbindelser mellan olika folkgrupper och att bevara Vojvodinas multietniska och mångkulturella modell.

Som vi noterade i lägesrapporten om Serbien från november 2006 har förbindelserna mellan olika folkgrupper i Vojvodina förbättrats. Antalet incidenter har minskat. Ingen stor incident har rapporterats under de första månaderna 2007. Myndigheterna har vidtagit ett antal åtgärder som avser den officiella användningen av minoritetsspråk och minoritetsskrifter samt representationen av minoriteter inom domstolsväsendet och polisen.

Förbättringar har också registrerats när det gäller utbildning. Införsel av läroböcker på albanska och ungerska för användning i Vojvodina har godkänts. En ungerskspråkig lärarhögskola har inrättats i Subotica och har varit igång sedan oktober förra året. Dessa åtgärder måste uppenbarligen utvecklas ytterligare och kompletteras.

Vi har dock noterat att det inte har skett några framsteg när det gäller antagandet av en ny lagstiftning om nationella råd för minoritetsgrupper, och det finns fortfarande problem med information på minoritetsspråken. Därför har vi begärt att de serbiska myndigheterna ska vidta ytterligare faktiska åtgärder i dessa frågor.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Jag skulle vilja ställa två frågor till er, fru kommissionsledamot. Den första för att få veta hur läget är för de systematiska återvändandena för serbiska flyktingar från Bosnien och Kosovo, vilka tyvärr ändrar den etniska sammansättningen i områden som exempelvis det ungerska samhället i Temerin i närheten av Novi Sad. För det andra vill jag veta vad som sker angående de lärarutbildningsinstitut som ska inrättas med EU-medel för rumäner, slovaker och rutener, men för vilka processen tycks ha kört fast. Har dessa institut nu inrättats?

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) När det gäller Bernd Posselts följdfråga om EU:s bistånd till Vojvodina och dess förhållande till minoriteters rättigheter, har landområdet fått betydande bistånd från EU, som har varit riktat mot de behov Posselts nämner, men det är inte möjligt att exakt extrapolera det totala biståndsbelopp som getts till den autonoma provinsen Vojvodina.

Vi har grundat vårt ekonomiska bistånd på följande överväganden: historia, dvs. återuppbyggnad efter kriget, i synnerhet när det gäller Slobodabron, geografi, genom integrerad gränsförvaltning, och ekonomin.

Vojvodina är ett relativt välmående område jämfört med andra områden i Serbien. Samtidigt som Vojvodina upptar 25 procent av republikens landområde och har 20 procent av befolkningen, har man tillgodogjort sig 36 procent av den kreditutfästelse som EU har öronmärkt för små och medelstora företag.

På det hela taget är det uppenbart att vi använder detta ekonomiska bistånd för sådana ändamål som Bernd Posselt nämner, och jag kan försäkra honom om att dessa pengar är väl använda för att skydda minoriteter och deras rättigheter.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Ni påpekade med rätta, fru kommissionsledamot, att en stor del av EU:s bidragspengar används för att skydda minoriteter och för frågor av särskild betydelse för EU. Kan det inte också vara möjligt, eller är det kanske inte nödvändigt, att se till att politiska påtryckningar också utövas mot Serbien för att få landet att förhindra ett visst missbruk i fråga om dess politik eller för att förändra denna politik på ett sådant sätt att vi inte behöver använda EU-medel för att åtgärda skadorna efteråt?

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Jag håller med ledamoten om att vi måste använda politiska metoder parallellt med ekonomiskt bistånd. Det har vi gjort när det gäller Vojvodina. Vi har tagit upp dessa frågor med den serbiska regeringen. Nu när landet har en ny demokratisk regering som är reform- och Europavänlig förväntar jag mig att vi har ännu större chans att göra vår röst hörd och garantera att man i Serbien tar hänsyn till vår oro är det gäller Vojvodinas ställning.

Serbiens nya konstitution innehåller detaljerade bestämmelser om mänskliga rättigheter och skydd av minoriteter. Den innehåller dock några tvetydigheter avseende omfattningen av territoriell decentralisering. Det nya serbiska parlamentet kommer att ha en nyckelroll när det gäller att lagligt fullfölja konstitutionen, särskilt när det gäller att stärka skyddet för minoriteterna samt att inrätta olika former av lokalt självstyre som följer europeiska standarder. I detta avseende är det säkerligen positivt att de etniska partierna nu, tack vare översynen av vallagen, har flera platser i det nya serbiska parlamentet.

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). – (HU) Eftersom jag föddes alldeles intill Vojvodina vill jag uppmärksamma kommissionsledamoten på vissa aspekter av den faktiska situationen. En av dessa är om det är ett problem att den infödda ungerska minoriteten i Vojvodina i praktiken fortfarande betraktas som krigsförbrytare. Antigones lag gäller inte där, det vill säga att de inte får begrava sina döda eller ens minnas dem.

Eller är det inte ett problem att det inte finns någon som helst rättvisa på området för utbildning, privatisering, statliga institutioner eller utbildning? Och det vore bra om han återigen kunde svara på Bernd Posselts fråga om hur läget är i fråga om tvångsbosättningar. Jag skulle faktiskt gladeligen ge Olli Rehn en fullständig förteckning över alla de senaste incidenter som alldeles nyligen inträffat.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) När det gäller den ungerska minoriteten i Vojvodina har vi, som jag sa i våra lägesrapporter, analyserat dess situation mycket noggrant. Vi har också diskuterat frågan med de serbiska myndigheterna, som har betonat att de är engagerade när det gäller att öka de nationella minoriteternas deltagande inom polisen och domstolsväsendet, men de hävdar att det ofta råder brist på intresse från kompetenta kandidater. Enligt min åsikt är det viktigt att vi fortsätter med denna politiska press och politiska uppmuntran.

När vi väl har löst de problem som har fått internflyktingar att utvandra har vi samtidigt större chanser att undvika de slags problem ni nämner. Jag syftar naturligtvis särskilt på frågan om samtalen om Kosovos ställning. Det måste finnas ett välskött avtal om ställning, och jag är säker på att så snart vi har detta kommer det inte att finnas någon destabiliserande inverkan på etniskt blandade områden, såsom Vojvodina. Därför kräver vi att alla berörda parter ska känna sitt ansvar. Kommissionens fasta övertygelse är att man inte kan dra några paralleller mellan Kosovo och Vojvodina.

  Talmannen. -

Fråga nr 44 från Dimitrios Papadimoulis (H-0290/07)

Angående: Turkiets genomförande av havsrättskonventionen

På frågan E-0802/07 svarar kommissionen i princip att havsrättskonventionen faktiskt utgör en del av gemenskapens regelverk och att man förväntar sig att Turkiet antar och genomför denna efter det att Turkiet har blivit medlem i EU. I sitt svar på en tidigare fråga (E-4160/06) förklarar emellertid samma kommission att man förväntar sig att Turkiet fullt ut skall ha antagit och genomfört regelverket när landet blir medlem av EU.

Varför har kommissionen ändrat åsikt inom loppet av sex månader? Är det meningen att Turkiet skall anta konventionen i fråga efter anslutningen till EU eller skall ha antagit och genomfört regelverket fullt ut då landet blir medlem av EU? Skulle kommissionen kunna klargöra sin juridiska ståndpunkt?

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Kommissionen har inte alls ändrat sin ståndpunkt när det gäller Turkiets skyldigheter gentemot gemenskapens regelverk. Det finns ingen motsägelse mellan de två svar ledamoten nämner, som tvärtom återspeglar en och samma strategi. Liksom alla andra kandidatländer förväntas Turkiet fullfölja och genomdriva gemenskapens regelverk vid tiden för anslutningen, det vill säga senast när landet går med i Europeiska unionen.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr kommissionsledamot! Det har inträffat flera olyckliga händelser med Turkiet på senare tid. Den turkiska armén blandar sig öppet i den politiska utvecklingen. Republiken Cypern tar emot hot eftersom detta land, vid tillämpningen av havsrättskonventionen, tillsammans med sina grannländer främjar exploateringen av dess exklusiva ekonomiska zon. 160 kurdiska kandidater, däribland Leila Zana, har uteslutits från det kommande valet.

Sker dessa åtgärder med respekt för det gemensamma regelverket? Det kanske är dags att kommissionen talar ett tydligare och strängare språk med den turkiska ledningen?

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) De frågor som ledamoten tar upp är oerhört viktiga, men de ligger något utanför ramen för denna speciella fråga. Tyvärr kommer inte tiden att tillåta att jag ger ett detaljerat svar. Jag skulle dock vilja betona att det är viktigt att vi är både rättvisa och bestämda gentemot Turkiet för att den negativa spiralen ska brytas i förbindelserna mellan EU och Turkiet.

Med ”rättvis och bestämd” menar jag att vi måste vara rättvisa och hålla vad vi lovar och hålla oss till åtagandet som innebär att Turkiet kan gå med i unionen om landet uppfyller alla villkoren för anslutning till EU. Samtidigt som vi är rättvisa och trovärdiga kan vi vara bestämda och stränga, och vi förväntar oss att Turkiet genomför reformer och respekterar medborgarnas rättigheter, så att till exempel den kurdiska frågan kan bemötas eller kvinnors rättigheter, fackliga rättigheter och yttrandefrihet kan förbättras i Turkiet tack vare den sannolika möjligheten till EU-anslutning.

Så vi måste vara både rättvisa och bestämda på en och samma gång gentemot Turkiet.

  Talmannen.

Fråga nr 45 från Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (H-0340/07)

Angående: Politisk kris i Turkiet och utsikter för anslutning

De senaste dagarna har Turkiet, i samband med utnämnandet av republikens president, hamnat i en djup politisk kris som ger upphov till allvarliga tvivel om hur dess demokratiska institutioner fungerar. Landets författningsdomstol har ogiltigförklarat den första valomgången, ett beslut som kraftigt bestreds av regeringen. Premiärministern har sagt att det parlamentariska systemet har stannat upp och han kräver tidiga val, medan militären har utfärdat en varning om att den kommer att ingripa för att förhindra att islamisten Abdullah Gül väljs till president.

Vad anser kommissionen om denna situation i ett kandidatland för anslutning till EU? Kommissionsledamoten med ansvar för utvidgningen, Olli Rehn, har sagt att de väpnade styrkorna bör respektera den demokratiska processens självständiga roll, att EU grundar sig på principerna om frihet, demokrati, rättsstatliga principer och den politiska maktens suveränitet gentemot militären, och betonat att varje land som vill ansluta sig till EU måste respektera dessa principer, som är de viktigaste beståndsdelarna av Köpenhamnskriterierna. Anser kommissionen att sådana ingripanden av militären är förenliga med kraven i gemenskapens regelverk och vilken effekt kan de få på landets anslutningsförfarande? Kan något ytterligare svar väntas från kommissionen om utvecklingen inte är förenlig med EU:s demokratiska principer?

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Den turkiska regeringen respekterade författningsdomstolens rättsliga avgörande och vidtog åtgärder för att fullfölja det. Detta var viktigt för landets politiska stabilitet, trots de händelser som ledde till det rättsliga avgörandet.

För att på detta sätt uppnå politisk stabilitet lämnade det största partiet in ett förslag till den stora nationalförsamlingen att hålla tidiga allmänna val. Därefter samtyckte nationalförsamlingen med stor majoritet till att det tidiga parlamentsvalet skulle hållas den 22 juli 2007.

Kommissionen förväntar sig att parlamentsvalet, och därefter presidentvalet, kommer att genomföras demokratiskt och präglas av en ansvarsfull debatt och politisk stabilitet. När det gäller militärens roll har jag ofta sagt att jag hyser stor aktning för det turkiska försvaret i fråga om dess fullföljande av sina plikter att försvara sitt land och att bidra till den internationella freden, men som jag framförde efter överbefälhavarens uttalande i slutet av april måste militären överlämna ansvarsområdet för demokratiskt beslutsfattande till de demokratiskt valda organen i Turkiet.

Det borde vara självklart att om ett land vill gå med i Europeiska unionen bör det respektera alla demokratiska principer, däribland garantera demokratiskt ledarskap i civila och militära förbindelser, och enligt min åsikt är detta helt förenligt med sekulär demokrati eller demokratisk sekularism, som är förankrad i den turkiska konstitutionen.

När det nya parlamentet har valts och en ny regering kommer till makten kommer det att vara centralt för Turkiet att till fullo blåsa nytt liv i och sätta igång med lagstiftningsarbetet och fullföljandet av reformer som stärker rättsstatsprincipen och de grundläggande friheterna i landet.

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Tack för svaret, herr kommissionsledamot. Ni har verkligen ännu en gång tvingats upprepa det som ni har sagt om Turkiet många gånger, som ni själv påpekade, om den inställning landet måste ha som kandidatland till Europeiska unionen.

Jag ville fråga om denna kris inte har avslöjat något annat, om den inte har avslöjat en svaghet. Använde ni inte andra metoder för att närma er de politiska och militära aktörerna? Jag antar nämligen att ni vid upprepade tillfällen har varnat dem offentligt under era kontakter.

Jag ville i min fråga klargöra om ni har ingripit i högre grad med tanke på allvaret i krisen och den information som har kommit i ljuset.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Tack för denna mycket viktiga fråga, fru Kratsa-Tsagaropoulou. I själva verket talar jag mycket med den turkiska regeringen – somliga i EU tycker att det är för mycket! Men i tider när Turkiet utstått politiska eller konstitutionella kriser, och enligt min åsikt håller på att genomgå ett krisskede, är det särskilt viktigt att vi bibehåller en kommunikationskanal och intensivt diskuterar med den turkiska regeringen och med alla relevanta aktörer i det turkiska samhället för att göra klart vilka förväntningar Europeiska unionen har, om och när Turkiet vill bli medlem i EU. Naturligtvis är demokratiskt ledarskap i civila och militära förbindelser en av dessa hörnstenar.

Så som kommissionen fastslog mycket tydligt i början av maj – efter mitt uttalande om den turkiska militärens politiska ingripande i den spända situationen – bygger Europeiska unionen på principerna för frihet, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, rättsstatsprincipen samt demokratisk civil makts överlägsenhet över militären. Om ett land vill bli medlem i unionen måste det respektera dessa principer. Detta är det centrala i Köpenhamnskriterierna för EU-anslutning. Detta har gjorts mycket klart för den turkiska regeringen och de som är inblandade i politiken i Turkiet samt för de turkiska medborgarna via de turkiska medierna. Jag anser inte att högre volym hjälper. I stället behöver vi skärpa och precision, och vad gäller vårt uttalande kan det inte bli tydligare än vårt uttalande den 2 maj.

  Konstantinos Hatzidakis (PPE-DE). – (EL) Herr kommissionsledamot! Jag tillhör inte dem som vill att Turkiet ska vara en okontrollerad makt i området. Å andra sidan undrar jag vilken författningsdomstol i ett demokratiskt land, inte bara i Europa, utan var som helst i världen, som skulle ha slagit fast att en majoritet på två tredjedelar krävs för att välja republikens president.

Det skulle göra det möjligt för oppositionen i vilket land som helst att kontrollera valet av republikens president.

Kommissionen sa i sitt uttalande att den respekterar de rättsstatliga principerna och att den inte vill ingripa i Turkiet. Men finns det då rättsstatliga principer? Jag anser inte att kommissionens uttalande var balanserat.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Tack för denna följdfråga, herr Hatzidakis, och för er egna fråga, där ni kallade kommissionens uttalande för ”överdrivet överseende”. Ni efterlyste också ett mer uttryckligt budskap.

Jag måste säga som jag har sagt tidigare att jag, i egenskap av kommissionsledamot, inte tror på högvolymsdiplomati eller megafondiplomati. Jag tror på skärpa, precision och konsekvens. I detta avseende tror jag inte att vi är oense med ledamoten eftersom vi, som jag sa förut, upprepade gånger har betonat vikten av demokratisk civil makts överlägsenhet över militären. Samtidigt är det också viktigt att vi håller liv i anslutningsförhandlingarna och att vi gör faktiska framsteg med dem, eftersom det nationalisterna i Turkiet verkligen vill är att avbryta anslutningsförhandlingarna. Jag vill inte ge nationalisterna i Turkiet denna sockerbit. Det är mycket bättre att eftersträva Turkiets anslutning till EU, hålla anslutningsprocessen levande och eftersträva det gemensamma målet, eftersom det är ett sätt för Turkiet att bli ett mer europeiskt, mer demokratiskt land, där rättsstatsprincipen och de grundläggande friheterna respekteras.

När det gäller ert omnämnande av författningsdomstolen förstår jag resonemanget i er fråga, och vi har också noterat det rättsliga avgörandet som utfärdades av författningsdomstolen. Jag skulle vilja citera vad kommissionen sa den 2 maj när vi diskuterade denna fråga och vi tydliggjorde vår ståndpunkt för den turkiska regeringen och turkiska allmänheten. Vi sa att trots de olyckliga händelserna som ledde till det rättsliga avgörandet bör detta rättsbeslut som fattats av författningsdomstolen nu respekteras av alla parter, eftersom respekten för de statliga institutionerna är nödvändig för att garantera politisk stabilitet. Det är ett ganska tydligt språk.

Vi konstaterade också att ”under dessa omständigheter välkomnar Europeiska kommission meddelandet om att ett nytt parlamentsval ska hållas snart för att garantera politisk stabilitet och demokratisk utveckling i Turkiet”. Återigen kan det inte bli tydligare än så.

  Talmannen. De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

Frågestunden är härmed avslutad.

(Sammanträdet avslutades kl. 20.05 och återupptogs kl. 21.00)

ORDFÖRANDESKAP: MAREK SIWIEC
Vice talman

16. Sammansättning av den ständiga delegationen till EUROLAT: se protokollet

17. Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets åtgärder och resolutioner: se protokollet

18. Estland (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalande om Estland.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag välkomnar denna diskussion om den nyligen inträffade konflikten mellan Ryssland och Estland. Låt mig direkt få konstatera att detta inte är en fråga om mänskliga rättigheter. Förflyttningen av soldatstatyn i brons i Tallinn och uppgrävningen av soldaternas gravar skedde med full respekt för Estlands internationella förpliktelser, i synnerhet inom ramen för Genèvekonventionen avseende krigsgravar. Jag är dock medveten om att denna fråga är känslig, som berör tolkningen av historien.

Samtidigt som man har oroat sig över detta i Ryssland gjorde vi klart för Ryssland vid förra toppmötet att denna oro bör bemötas med dialog snarare än med ”megafondiplomati”. Vi beklagar att de demonstrationer som ägde rum i Estland urartade i plundring och kravaller. Man har rätt att demonstrera, vilket uppenbarligen har sitt ursprung i yttrandefriheten. Men att det ledde till belägring utanför Estlands ambassad i Moskva var oacceptabelt. Vi har tydliggjort våra åsikter om detta, och åtgärder vidtogs omedelbart i Moskva för att påminna Ryssland om sina förpliktelser inom ramen för Wienkonventionerna.

Vi är oroade över de Internetrelaterade angreppen mot officiella estniska webbplatser. Dessa måste undersökas ordentligt, och förövarna måste ställas inför rätta. Vi påminner Ryssland om vårt gemensamma engagemang att samarbeta i kampen mot Internetrelaterad brottslighet både när det gäller det gemensamma utrymmet för frihet, säkerhet och rättvisa samt när det gäller att ansluta sig till Europarådets konvention om Internetrelaterad brottslighet. I dag antog kommissionen ett meddelande om Internetrelaterad brottslighet, och vi kommer säkerligen att arbeta med dess fullföljande.

Vi följer också noggrant situationen när det gäller handeln mellan Ryssland och Estland. Man har i Ryssland uppmanat till handelsbojkott av estniska varor och tjänster samt restriktioner på transporter. Vid ett tillfälle infördes restriktioner på lastbilar som körde över bron över Narvafloden, och oljetransporter genom Estland minskades. Våra senaste uppgifter är att expertsamtal ägde rum i dag om bron och att oljetransporterna genom Estland har återupptagits. Vi ska även i fortsättningen övervaka situationen.

Jag hoppas att denna fråga nu har nått sin kulmen och att känslorna kommer att lägga sig. Vi diskuterade detta vid toppmötet mellan EU och Ryssland i Samara, och det togs också upp vid presskonferensen. President Vladimir Putin erkände till och med att det kunde ha varit visst överreagerande från ryskt håll, och han beklagade att den estniska ambassadören var tvungen att lämna Moskva. Jag stöder helt och hållet ordförandeskapet när det uppmanar till ”saklig dialog om frågan” och att man ska bemöta problemen ”i en anda av förståelse och ömsesidig respekt”.

Toppmötet i Samara ägde rum vid en kritisk tidpunkt i förbindelserna mellan EU och Ryssland. Diskussionerna var öppna och uppriktiga, och mediernas rapporter har givetvis belyst de områden där man inte kommit överens. Jag anser att det var mycket viktigt att vi hade denna uppriktiga diskussion. Vi måste tala med varandra, eftersom Ryssland är och förblir en strategisk partner och en viktig granne. Samtidigt måste vi också tala öppet med dem.

Från EU-håll lade man stor vikt vid respekten för demokratin och de mänskliga rättigheterna, särskilt i samband med valupptakten, något som i synnerhet José Manuel Barroso känner till. Kvarhållandet av Garry Kasparov på Moskvas flygplats, vilket hindrade honom från att delta i en demonstration i Samara som skulle äga rum samtidigt som toppmötet, var särskilt beklagligt och bemöttes mycket tydligt.

Låt mig dock få understryka att det också finns ett antal positiva frågor som ska noteras från toppmötet. Jag skulle vilja säga att man fick en blandad bild av toppmötet.

För det första, och vad som är mycket viktigt, lämnades inte Ryssland i ovisshet om den vikt vi fäster vid EU:s solidaritet i våra förbindelser med Ryssland. För det andra bekräftade man på toppmötet att EU och Ryssland förstår vikten av den underliggande nödvändigheten att bygga ett starkt strategiskt partnerskap mellan EU och Ryssland i framtiden. För det tredje erkänner både EU och Ryssland att våra ekonomiska förbindelser, och i synnerhet handelsförbindelserna, är större och starkare än någonsin. Ryssland är faktiskt vår tredje handelspartner, och vi är deras främsta handelspartner. Vi arbetar tillsammans för Rysslands anslutning till Världshandelsorganisationen (WTO) i år, vilket också kommer att innebära undertecknandet av det sibiriska överflygningsavtalet, med största sannolikhet i november. För det fjärde har man på toppmötet också registrerat att samarbetet, trots svårigheter, fortskrider väl på många områden som omfattas av de fyra färdplaner för gemensamma samarbetsområden som man kom överens om 2005. Till exempel kommer överenskommelsen om förenkling av visum och återtagande att träda i kraft den 1 juni 2007.

Inom utbildningsområdet har vi det europeiska studiecentrumet i Moskva, där det finns hundratals studenter som studerar europeisk juridik. Europa får stor uppmärksamhet från studenterna. Vidare finns frågor såsom det tidiga larmsystemet för energi, vilket Ryssland i princip samtyckte till och som vi nu måste arbeta med, och slutligen en slags dialog om klimatinvestering och om investering i allmänhet.

Som jag har sagt tror jag därför inte att bilden är svartvit. Det finns en hel skala av olika färger, från varma till kalla skiftningar.

(Applåder)

  Tunne Kelam, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag håller helt och hållet med om kommissionsledamotens uttalande att vi inte behöver titta på bilden i svartvitt, men tyvärr tvingades den svartvita situationen på oss och tvingades på en medlemsstat från dess stora granne.

Jag skulle dock vilja gratulera både kommissionen och ordförandeskapet för deras övertygande uppvisande av solidaritet i Samara. Jag anser att kommissionsordförandens tydliga uttalande till den ryska presidenten att Estland eller Polen betraktas som lika viktiga medlemmar i unionen som Portugal eller Tyskland bör ses som ett centralt budskap. Jag anser dock att det viktigaste i den aktuella situationen var att få våra motparter att förstå vad solidaritet betyder för unionen, som bygger på gemensamma värderingar.

Så som fastslås i förslaget till resolution om Estland betraktas angrepp som riktas mot en av de minsta medlemsstaterna som ett prejudicerande rättsfall för solidariteten i hela EU, och alla de stora politiska grupperna har kommit överens om texten i det gemensamma resolutionsförslaget om Estland.

Jag anser att det finns några frågor som man behöver bemöta gemensamt i framtiden. Det är otillåtet att brutalt ingripa i inrikespolitiken i alla stater, särskilt i en liten stat. Det finns en avgörande skillnad mellan två forna totalitära stater. Det nya demokratiska Tyskland gjorde det till en grundläggande princip i sin utrikespolitik att aldrig hota någon av sina grannar, och detta har i mycket hög grad bidragit till en positiv förändring i efterkrigstidens Europa. Jag anser att vi måste agera tillsammans och hjälpa Ryssland att inta en liknande hållning när det gäller dess förflutna imperialistiska handlingar och hjälpa landet att komma fram till liknande slutsatser.

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag vill göra två inledande iakttagelser. Jag håller helt med kommissionsledamoten när han talar om ett strategiskt partnerskap och värdet av ett sådant, och uppger att vi måste fortsätta dialogen med Ryssland och se vad vi kan få ut av den på grundval av våra egna principer och värderingar.

För det andra är jag nederländare. Jag är inte född i Östeuropa. Jag växte upp i frihet och har alltid levt i frihet. Det är mycket viktigt för mig som företrädare för det som vi kan kalla en ”gammal” medlemsstat att kommentera det som har hänt med Estland och hur Ryssland har behandlat landet.

Det är även viktigt att notera att saker som hör samman med det förflutna alltid är känsliga, lika mycket för oss som för andra. Man måste gå försiktigt fram. Jag är själv historiker och vet hur farligt det är när alltför mycket historia är inblandad i politiken. Trots att jag alltid förespråkar att utöva en viss rad av självbehärskning har min grupp ändå uttryckt sin solidaritet med Estland, och det måste även vara grunden för den europeiska inställningen i den konflikt som har uppstått mellan Estland och Ryssland.

Det faktum att denna konflikt inte bara rör Ryssland, utan hela Europeiska unionen, slogs fast av kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, i Samara. Europeiska unionen har inte försökt att bagatellisera konflikten. Rysslands reaktion var olämplig och oacceptabel. Europeiska regeringar och parlamentsledamöter har försökt ingripa i en EU-medlemsstats inhemska angelägenheter, och det är skandalöst.

Till detta kan tilläggas att de ryska myndigheterna inte har gjort någonting för att skydda den estniska ambassaden i Moskva, och på grund av detta slutade det med att konflikten, trots alla goda avsikter, blev en diplomatisk kris. Som jag ser på saken – och detta formuleras även väl i resolutionen – skulle det vara bra om de ryska myndigheterna, men kanske även vi, ersatte den fientliga retoriken med ett försök att bidra till en dialog, inte minst mellan samhällena i de aktuella länderna, det vill säga Estland och Lettland, och inte att driva saker till sin spets, eftersom denna dialog även behövs för att skapa förbindelser inom de länder som motsvarar de europeiska värderingarna.

Jag hoppas att budskapet om en dialog, budskapet om att tala om framtiden, inte bara om det förflutna, också kommer att föras fram i Moskva.

  Toomas Savi, för ALDE-gruppen. – (ET) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill nämna två ämnen i förbindelserna på senare tid mellan Estland och Ryssland, först cyberkriget och sedan den desinformation som president Vladimir Putin har ägnat sig åt.

För det första har Ryssland, trots alla förklaringar om stöd som Estland har tagit emot, inte vidtagit några åtgärder för att få ett slut på de systematiska cyberangreppen på Estlands officiella informations- och kommunikationskanaler och på den estniska regeringens webbsidor. Propagandaattackerna på Internet och via mobilmeddelanden innehåller uppmaningar till våld och väpnat motstånd. Dessa meddelanden sprids även på tv och genom andra medier. Estland är särskilt sårbart för cyberangrepp, eftersom det har ett e-kabinett och en e-förvaltning och i år höll sitt första e-val.

De cyberangrepp som äger rum i Estland bör fungera som en varning till hela Europa. På 2000-talet hotar denna fara alla länder. Vi måste allvarligt diskutera hur vi ska skydda oss, och vi måste göra detta tillsammans. Det här är det första ”cyberkriget” i historien, och det har som tydligt syfte att förhindra att en suverän stat i Europeiska unionen fungerar.

För det andra sa Rysslands president, vid en officiell presskonferens i Samara, där hela världspressen var representerad, följande ord, och jag citerar: ”Det var inte bara det att demonstranterna var utspridda i Tallinn. En demonstrant dödades där. Det är vidare inte ens det faktum att en olycka inträffade som är den viktiga frågan”, sa Putin, ”Vi är oroade över någonting annat, nämligen att den aktuella personen inte fick någon hjälp när han var skadad”. Enligt Putin dog Dmitri Ganin i polisens närvaro.

Detta är avsiktlig desinformation. Tjugoårige Dmitri Ganin blev visserligen dödligt skadad under upploppen, men en brottsutredning inleddes i samband med hans död, och den visade att hans död inte hörde samman med polisens försök att upprätthålla ordningen i Tallinn. Runt midnatt den 27 april hittade polisen Dmitri, som hade blivit knivskuren, och ringde efter en ambulans åt honom kl. 00.26. Ambulansen startade en minut senare och kom fram till platsen kl. 00.32, det vill säga fem minuter senare. Dmitri kom fram till sjukhuset kl. 00.51. Han opererades, och avled på sjukhuset kl. 02.00. Jag betonar ännu en gång: ambulansen kom fram fem minuter efter att polisen hade kallat på den, och Dmitri dog alltså inte i polisens närvaro, utan på sjukhuset.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Spänningarna nyligen i förbindelserna med Ryssland över handelsdiskrimineringen av Polen och Rysslands inblandning i självständiga Estlands angelägenheter gav det som troligen är den bästa tänkbara demonstrationen av de faktiska mekanismer och makter som ligger bakom det europeiska utrikespolitiska samarbetet.

Det var vår moraliska plikt att visa solidaritet med Estland, men denna solidaritet ligger även i vårt politiska intresse. Händelserna på senare tid mellan unionen och Ryssland utgjorde en viktig investering i Europeiska unionens framtid, vilken är mycket viktigare än fler institutionella förändringar.

Europeiska unionen har visat vad den duger till, till följd av den framsynta inställning som har antagits av kommissionens och rådets ordförande. Jag är säker på att jag talar för många medborgare i Polen och Centraleuropa när jag säger till José Manuel Barroso och Angela Merkel: ett hjärtinnerligt tack!

  Satu Hassi, för Verts/ALE-gruppen. – (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Det är viktigt att skilja mellan den rysktalande befolkningen i Estland och rysk politik. Den rysktalande befolkningen i Estland har samma medborgerliga och mänskliga rättigheter som vi, men problemen och meningsskiljaktigheterna ger inte Ryssland rätt att lägga sig i Estlands angelägenheter, exempelvis genom att kräva att den estniska regeringen avgår. Ingen tror att myndigheterna i Moskva inte skulle ha kunnat förhindra störningen och våldet mot den estniska ambassadören och ambassadpersonalen där när aktivister från oppositionen, precis som kommissionsledamoten sa, hindrades från att resa till demonstrationen i Samara. Grälet om statyn har fört två olika tolkningar av historien i ljuset. Det är riktigt att Röda armén spelade en viktig roll i befriandet av Europa från nazismen, men det är även riktigt att samma armé efter kriget blev en ockupationsarmé i Estland och i många andra länder.

Händelserna har tydligt visat hur dåligt den rysktalande befolkningen har integrerats i det estniska samhället. Det är den estniska regeringens och det estniska samhällets jobb, och jag vet att det inte alltid är enkelt att hitta ett konstruktivt sätt att lösa dessa problem. Polisen har en skyldighet att hålla ordning, men anklagelser om att polisen har varit oproportionerligt sträng måste utredas opartiskt och öppet. Ryssland har svårt att förstå att Estland och de andra baltiska länderna faktiskt är suveräna stater. Vi måste visa solidaritet med Estland. Medlemsstaterna i Europeiska unionen måste hjälpa Estland att ta reda på vem eller vad som satte igång angreppen mot de estniska myndigheternas webbplatser.

(Applåder)

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – GUE/NGL-gruppen beklagar naturligtvis de oproportionerliga reaktionerna i Ryssland och vi kräver självfallet att Ryssland fullföljer sina internationella åtaganden enligt Wienkonventionen.

Med detta sagt så måste också följande konstateras: ingen part är betjänt av en upptrappning av konflikten vilket kan bli resultatet av handlingar eller onyanserade resolutioner och uttalanden. Brobyggande och dialog mellan parter är bättre än resande av murar och barriärer. Det är också odiskutabelt att den diskriminering och begränsning av medborgerliga rättigheter som den rysktalande befolkningen i Estland utsätts för är den största grogrunden till konflikter. Ansvaret för den konflikt vi nu diskuterar vilar också på regeringen i Estland som inte respekterar den rysktalande befolkningens medborgerliga rättigheter. Den har ansvaret för att man inte före flytten av monumentet förde någon dialog med invånarna i Tallinn och att man ignorerade den betydelse monumentet har för oerhört många människor som en viktig påminnelse om alla de som förlorade sina liv i kampen mot nazismen och fascismen.

Man måste också beklaga den upptrappning av konflikten som var en reaktion på att de estniska myndigheterna inte tillät fredliga demonstrationer och den ytterligare upptrappning som var en konsekvens av den estniska polisens agerande mot demonstranterna. Den estniska åtgärden att flytta ett anti-nazistiskt minnesmärke och kvarlevorna av soldater som dog i kriget mot Hitlers trupper upplevs som en provokation av alla som tycker att kampen mot nazismen bör bli ihågkommen i framtiden. Ingen har rätt att skriva om historien och politiska uppfattningar får inte hindra en seriös analys och förståelse av hur konflikter uppstår. Endast så kan vi i framtiden lösa konflikter.

  Christopher Beazley (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag kan inte hålla med föregående talare om hennes tolkning av att flytta ett krigsmonument till en militärkyrkogård. Jag anser att detta helt och hållet är det korrekta tillvägagångssättet. Det är den estniska regeringens rättighet att fatta detta beslut, och detta användes som en förevändning, fru kommissionsledamot, inte som ni sa för en konflikt mellan Ryssland och Estland, utan för en konflikt mellan Ryssland och EU. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso gjorde detta klart på ett ytterst vältaligt sätt i Samara, att vi uttrycker vår fullständiga solidaritet med Estland – samt med Polen, med Tjeckien och faktiskt med mitt eget land, vars ambassadör också har plågats av Nashi, en organisation som president Vladimir Putin gör föga för att ta avstånd från.

Man talar ständigt om för oss att vi måste trappa ned situationen som vi inte skapade. I ert svar, fru kommissionsledamot, undrar jag huruvida ni kan uppehålla er vid WTO-förhandlingarna som ni nämnde. Är det möjligt att vi kan fortsätta att förhandla om inträde med ett land som uppenbarligen verkar vara inblandat i avbrott i den elektroniska kommunikationen – som Toomas Savi just har förklarat – med banksystemet, med vår egen säkerhet? Ett mycket tydligt budskap måste säkerligen sändas till president Putin att vi naturligtvis vill fortsätta dessa förhandlingar, men att vi inte kan göra det förrän de Internetrelaterade angreppen upphör.

  Andres Tarand (PSE). – (ET) Låt mig uttrycka mitt varma och hjärtliga tack till företrädarna för kommissionen och alla medlemsstaterna i denna kammare för att ha uttryckt sina länders solidaritet med och stöd för Estland.

Jag ska inte uppehålla mig vid de händelser som ägde rum i Tallinn, vilka beskrivs i detalj i resolutionen, utan jag vill betona Rysslands sätt att feltolka hela händelseförloppet i propagandasyfte. Som min kollega Toomas Savi redan har noterat, när det gäller den enda unga man som förlorade livet spred påstådda ögonvittnen i Tallinn redan nästa morgon en version av händelsen enligt vilken han hade avlidit framför Dramatiska teatern av slag från polisernas batonger. Eftersom platsen angavs felaktigt och dödsfallet faktiskt orsakades av ett knivhugg släppte Moskvas version gradvis anklagelserna mot polisen, och president Vladimir Putin påstod inför Europeiska unionens ledare som hade samlats i Samara att en ambulans avsiktligt hade låtit bli att komma till offrets hjälp. Jag kontrollerade dessa fakta direkt på söndagskvällen, när jag talade med inrikesministern, som sa att ambulansen hade kommit till platsen inom fem minuter.

Denna lögn har alltså motbevisats två gånger i detta parlament, men jag var ännu en gång tvungen att betona fakta, eftersom falska filmer troligen kommer att cirkulera i den här byggnaden i morgon. Ett helt nytt problem är dock cyberkriget, som har fått stort utrymme i de globala medierna. (Anförandet avbröts.)

  Georgs Andrejevs (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja göra er uppmärksamma på den historiska bakgrunden till de nyligen inträffade kravallerna och våldsamma demonstrationerna i Estland. Europeiska unionen borde förstå att under de femtio åren av sovjetisk ockupation begick den kommunistiska regimen åtskilliga brott mot befolkningen i de baltiska staterna. Den flyttade hundratusentals invandrande arbetare till landområden i dessa ockuperade, tidigare suveräna stater, vilka var medlemmar i Nationernas förbund, och det uppstod ett verkligt hot om att ester och letter skulle kunna bli minoriteter i sina egna länder.

Till följd av enorma påtryckningar från världssamfundet, däribland EU-institutionerna, gick Estland och Lettland med på att integrera dessa hundratusentals icke-medborgare i sina samhällen. Integration är dock en ömsesidig process, och den senaste utvecklingen i Estland visar att det finns motsatta tendenser. Åsikterna från Sovjettiden har ersatts med Rysslands nya imperialistiska linje. Särskilt oroväckande är att den yngre generationen, på vilken de flesta förhoppningarna om integration och lojalitet vilar, stod i centrum för de nyligen inträffade våldsamma händelserna i Estland, och detta måste ge oss en tankeställare.

  Inese Vaidere (UEN). – (LV) Mina damer och herrar! Händelserna i Estland har starkt belyst olika frågor som är viktiga för Europa:

1) Ryssland har inte gett upp sina avsikter för Baltikum, utan försöker tillämpa principen om att ”söndra och härska”.

2) Vi måste påminna Ryssland om behovet av att erkänna ockupationen av Baltikum, eftersom en annan tolkning av historien oundvikligen leder till liknande konflikter i framtiden.

3) Precis som Finland 1939 vek det lilla landet Estland inte undan för attackerna från ”grannens björn”, utan det behöll sin värdighet, lyckades och vann stöd från Europas länder.

4) Ryssland förstår bara en stark och beslutsam hållning. Att göra eftergifter ses som ett tecken på svaghet, och jag vill därför tacka kommissionen och förbundskansler Angela Merkel från Tyskland, det land som innehar ordförandeskapet, för deras förståelse för händelserna och deras solidaritet när det talar med Ryssland med en enda europeisk röst, och jag vill även uttrycka min övertygelse att denna taktik kommer att göra oss alla framgångsrika i framtiden.

  Tatjana Ždanoka (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag har lyssnat med stor uppmärksamhet på kommissionsledamotens bidrag, men jag håller inte med om att frågan bara handlar om en konflikt mellan Ryssland och Estland. Dessutom undrar jag hur denna konflikt mellan folkgrupper, förbindelserna mellan minoriteter och majoriteter, där en av de mest centrala punkterna är ett annat synsätt på historien, nu kan bli en fråga om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland.

Jag företräder den rysktalande minoriteten i Lettland, och jag har sagt vid många tillfällen att vi inte vill vara gisslan i geopolitiska spel. Tyvärr var de rysktalande i såväl Estland som Lettland så kallade fångar i det första kalla kriget genom att de förnekades sina medborgerliga rättigheter – genom att de förnekades sitt språk som ett officiellt språk i de länder där de var en betydande minoritet. Nu kan vi tyvärr bli gisslan i det nya kalla kriget, och vi ser att man i denna kammare vädjar till ett beteende som är mycket likt det kalla kriget.

Det kan inte finnas solidaritet när det förekommer överträdelse av de mänskliga rättigheterna. Ett antal internationella organisationer rapporterar nu om överträdelser av de mänskliga rättigheterna under de senaste händelserna i Estland.

  Georgios Toussas (GUE/NGL). – (EL) Konflikten mellan Estland och Ryssland är inte en bronsstaty – den har att göra med den förolämpande omskrivningen av historien. Den är en förolämpning mot minnet av den miljon okända soldater som gav sina liv för att krossa fascismen.

Debatten i Europaparlamentet under förra sammanträdesperioden i Bryssel och godkännandet av den resolution där solidaritet uttrycks med den estniska regeringen är en medveten politik för att stödja omskrivningen av historien och återupplivandet av fascismen i Baltikum och andra stater.

Vi har vid upprepade tillfällen med fakta som är kända för alla fördömt att en metodisk insats gjordes i Estland, Lettland och Litauen efter 1991 att återinsätta dem som hade samarbetat med SS och den tyska fascismen. Samtidigt började de rasera monument över Röda armén. I juli 2004 förstördes monumentet över den estniska antifascisten Lembit Pärn och ett monument restes över befälhavaren för Waffen-SS, Alfons Rebane.

I Lettland kallades koncentrationslägret i Salaspils, där 100 000 vuxna och 4 000 barn mördades, för ett ”reform- och arbetsläger” av regeringen. I Rumänien frikändes kollaboratören med Nazityskland, premiärminister Ion Antonescu, från anklagelser om krigsbrott.

Mörare och torterare från Waffen-SS får pensioner och betraktas som frihetskämpar i Baltikum. Rådet är tyst i förhållande till alla dessa anklagelser och frågor från medlemmarna i Greklands kommunistiska parti i Europaparlamentet.

Det förvånar oss inte. Fascismen är kapitalismens barn. Vi håller inte med Vladimir Putin. Vi undrar dock varför ni, när ni utraderar mer än 20 miljoner döda, är så förolämpande och kräver respekt för internationella konventioner.

Ni skriver inte om historien, men fakta förändras inte. Det är en historisk sanning att det var Röda armén, med kommunisterna, Sovjetunionen, i spetsen, som krossade fascismen i Öst- och Centraleuropa och hissade den röda flaggan med hammaren och skäran på den tyska riksdagen.

Det var och är fortfarande denna bestående mardröm som för alltid kommer att markera nederlaget för dem som drömde om global suveränitet …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Ryssland kommer tyvärr inte att vakna upp till den nya geopolitiska verklighet som innebär att det så kallade området nära utlandet, där man utövade total makt under större delen av förra århundradet, från Kaukasus till Ukraina, inte längre är verklighet. De baltiska staterna är nu också stolta, oberoende EU-medlemsstater, och det är rätt och riktigt att EU och Nato, som de har gått med i, visar sin fulla solidaritet när Ryssland försöker trakassera den minsta av dem – Estland – om något som helt och hållet är en suverän inrikesfråga för denna nya självständiga republik.

Många kan ifrågasätta vari den politiska klokheten ligger när man flyttar statyn av en så kallad sovjetisk befriare. Lyckligtvis kommer jag dock från ett land som aldrig har erfarit den brutala stalinistiska invasionen och annekteringen som dessa länder har. Man måste inse att de flesta ester inte ser sovjeterna som befriare, utan som tyranner, som tillintetgjorde den självständighet och frihet som de åtnjöt under mellankrigsperioden.

Omflyttningen av statyn och stupade ryska soldater utfördes enligt internationell rätt, och detta rättfärdigade inte på något sätt dumans resolutioner med uppmaning till den estniska regeringen att avgå, de följande våldsamma demonstrationerna, de Internetrelaterade angreppen på Estlands sofistikerade e-förvaltningssystem, den skandalösa användningen av Nashi, en extrem nationalistisk organisation för att belägra Estlands ambassad – i strid mot Wienkonventionerna, och detta till råga på en liknade strategi som hade antagits mot den brittiska ambassadören Anthony Brenton, som besökte Garry Kasparovs möte i fjol.

Om Ryssland vill ha goda förbindelser efter toppmötet med EU som helhet och om landet vill förhandla om ett nytt partnerskaps- och samarbetsavtal, måste landet inse att det måste respektera alla EU:s medlemsstater lika mycket.

Den förre förbundskanslern Gerhard Schröders trivsamma bilaterala dagar, som nu belönas ymnigt av president Vladimir Putin med ett behagligt arbete efter pensioneringen, är förbi en gång för alla. De nya EU-ledarna, såsom Nicolas Sarkozy och Angela Merkel, kommer att bli mycket tuffare gentemot Ryssland i framtiden.

(Applåder)

  Katrin Saks (PSE). – (ET) Mina damer och herrar! Tack för ert tydliga budskap att Ryssland inte får behandla Estland som sin provins eller delrepublik.

Bronssoldaten var bara ett svepskäl. Om det inte hade varit för den skulle man ha hittat något annat, kanske någon annanstans. Detta var ett försök att skapa en spricka, inte bara inom Estland, utan även inom Europeiska unionen, ett försök av Ryssland att skapa instabilitet som skulle motivera större störningar och bidra till att leda bort uppmärksamheten från dess egna avlägsnade monument.

Som före detta minister för befolkningen och etniska frågor bekräftar jag att detta inte var en etnisk konflikt, det vill säga en etnisk konflikt mellan ester och ryssar. Trots att vi i många avseenden har olika syn på historien och dess symboler bekräftar jag för er att de några tusen ungdomar som deltog i upploppet inte företräder den ryska minoriteten i Estland. De som kom ut på gatorna ropade ”Rossiya, Rossiya”.

Vi är stolta över våra ryssar som betraktar Estland som sitt hem, och vi kommer att försöka göra allt vi kan för att återställa freden. Vi kan inte förändra det förflutna, och det är osannolikt att vi skulle kunna förändra inställningen till den, men vi kan skapa en gemensam vision inför framtiden. En stor del av befolkningen har i dag antagit inställningen ”olika förflutet, gemensam framtid”.

  Henrik Lax (ALDE). – Upploppen i samband med flytten av bronssoldaten i Tallinn blev en chock för alla dem som arbetat för att integrera den rysktalande befolkningen i det estniska samhället och stärka samhörigheten mellan befolkningsgrupperna i Estland. Estland behöver nu allt stöd och all solidaritet från EU och dess medlemsländer för att kunna vända detta bakslag till en harmonisering av förhållandet mellan landets språkgrupper och en stabilisering av hela samhället. Estland skall inte vara sårbart för otillbörliga påtryckningar och inblandning från Rysslands sida. Detta är viktigt för hela Europeiska unionen.

Estland har stolta traditioner och alla förutsättningar att lyckas. Redan år 1920 fick den ryskspråkiga minoriteten en stark ställning i Estlands första konstitution. Ett viktigt steg vore nu att införa en estnisk TV-kanal på ryska. Idag är alltför många rysktalande ester utlämnade åt ensidig information från Ryssland.

  Wojciech Roszkowski (UEN). – (PL) Herr talman! Låt oss inta en bredare syn på denna fråga. Toppmötet nyligen mellan EU och Ryssland i Samara ledde till en förändring i våra ömsesidiga förbindelser, när solidariteten inom unionen blev tydlig för de nya medlemsstaterna. Rådets och kommissionens ordförande ska ha tack för detta.

Det kan anses vara en besvikelse att inga framsteg gjordes i samtalen. Toppmötet i Samara bör dock ses i ett positivt ljus. Det beror på att utvecklingen av förbindelserna mellan unionen och Ryssland är beroende av Rysslands respekt för suveräniteten i enskilda medlemsstater i unionen och på att Ryssland överger den taktik som innefattar att utöva politiska påtryckningar genom ekonomiska instrument eller användningen av informationsteknik.

Tyvärr har de ryska myndigheterna misslyckats med att ta in detta. Cyberangreppen mot Estland har inte upphört, och embargot mot polskt kött finns fortfarande. Det spår som Alexander Litvinienkos mördare lämnade efter sig leder till Moskva. Det enda unionen kan göra är att behålla pressen.

Vi kan inte försöka förstå samtida Ryssland utan att diskutera dess inställning till det förflutna. Som en förutsättning för långvariga och konstruktiva förbindelser med Ryssland måste unionen utveckla en gemensam syn på detta förflutna. Med detta i åtanke skulle det vara till hjälp att skapa någon slags ”stadga om sanning och försoning”.

  Anna Ibrisagic (PPE-DE). – Jag tror att det står fullständigt klart för alla vad som har hänt i Tallinn sedan april i år. Jag är dock osäker på om alla förstår vad det betyder. De tidigare diskussionerna i parlamentet i detta ärende tyder på att alla inte förstår varför vissa har reagerat så kraftfullt. Låt mig därför förklara.

Redan vid Putins utnämning till president antydde han att han skulle göra allt han kunde för att åter ge Ryssland dess forna militärstyrka och den makt som han anser tillstår landet. Om jag minns rätt var det bara en fransk tidning som direkt uppfattade signalerna från Ryssland. Övriga medier såg dem inte. Vi som talar ryska och har erfarenhet av att leva nära eller under Ryssland - vi förstod. Under åren har det dock blivit alltmer klart att utvecklingen i Ryssland går åt fel håll, både när det gäller mänskliga rättigheter, mediernas oberoende och politisk frihet. Otto von Habsburg, en av Europas mest respekterade politiska gestalter, beskrev det som vägen tillbaka till Stalintiden. Han är 95 år idag, han har perspektivet, han minns. Men andra verkar ha glömt. Även i Europaparlamentet finns det ledamöter som förefaller ha glömt de prövningar som de östeuropeiska staterna fick utstå under sin väg mot frihet, självständighet och oberoende. Man tycks ha glömt alla hot och bojkotter, inblandningen i andra länders interna angelägenheter och utpressningen med hjälp av uteblivna energileveranser. Vissa av dessa händelser skedde helt nyligen och utspelar sig just nu i denna stund i några av de länder som jag betecknar som det nya Europa.

Men en del från det gamla Europa verkar ha glömt sin historiska läxa - att vi enbart genom en gemensam utrikespolitik och solidaritet och med en röst kan försvara freden. Detta handlar inte om monumentet i Tallinn. Debatten handlar inte om Estland. Debatten handlar om Europa och Europas suveränitet och oberoende.

  Roberts Zīle (UEN). – (LV) Herr talman, fru Ferrero-Waldner! För det första vill jag tacka José Manuel Barroso för att han i Samara sa att ett problem som en medlemsstat har med Ryssland, även om det är den allra minsta staten, också är ett problem som Europeiska unionen har med Ryssland. Det var ett bra stöd för medlemsstaterna, de nya medlemsstaterna, och särskilt Estland, men till och med för de politiker som nu har tappat sina rosafärgade glasögon när det gäller förbindelserna med Ryssland är det viktigt att förstå att försök kommer att fortsätta att göras för att visa Ryssland att det verkliga gamla Europa fortfarande finns, och territorierna nära dess gräns, enligt Rysslands uppfattning tillfälligt, råkade under påverkan av olika händelser bli en del av Europeiska unionen. Samtidigt kommer det att förekomma nya tester av styrkan hos Europeiska unionens enighet, och tester av nya virtuella vapen, som i det moderna samhället kan göra enormt stor skada. Fråga är därför om Europeiska unionen kommer att vänta tills den stöter på fler problem med någon av Europeiska unionens medlemsstater som tidigare ingick i Sovjetblocket, eller om den kommer att kunna kräva detsamma av Ryssland som varje stat måste uppfylla för att bli en demokratisk och prospektiv medlem i ett partnerskap.

  Ģirts Valdis Kristovskis, (UEN) . – (LV) Fru Ferrero-Waldner, mina damer och herrar! Det är särskilt viktigt för Europa att inte bara visa solidaritet utan även bekräfta de verkliga orsakerna bakom de konflikter som ägde rum i Estland. Europa måste verkligen förstå att det i Estland uppstod en krock mellan västeuropeisk demokrati och de gamla sovjetiska totalitära ideologierna. När Europa erkänner detta måste man orubbligt avvisa de historiska tolkningarna av den totalitära Sovjeteran. Europa måste främja borttagandet av sovjetiska symboler som är en förolämpning mot invånarna i länder som förslavades av Sovjetunionen. Europa måste delta i förnyelsen av den historiska sanningen i de ockuperade baltiska staterna och på andra håll i Östeuropa. Det kan vara en förutsättning för försoning mellan företrädare för olika ideologier och för framtida integration i de territorier som tidigare ockuperades av Sovjetunionen. Detta är också ett problem för hela Europa. Jag vill särskilt betona att Europaparlamentet från och med nu bör delta aktivt i dessa mål som rör sanningen och de rättsstatliga principerna. Tack.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Denna diskussion har tydligt visat att nyckelordet är ”solidaritet”. Jag vill tacka ett antal ledamöter för den tacksamhet de har uttryckt.

Särskilt José Manuel Barroso kunde inte ha uttryckt sig tydligare i denna fråga. Många av er vet vad han sa. Hans uppfattning var att aggression mot en medlemsstat – i detta fall Estland – är liktydigt med aggression mot hela EU. Detta var ett mycket starkt uttalande, och det visade också att söndra och härska-politiken inte kan fungera om EU visar upp en enad front.

Detta var de viktigaste frågorna och de viktigaste lärdomarna i dessa överläggningar. Dessa frågor tog ganska lång tid under diskussionerna vid vårt möte. Vi framhöll gång på gång att vi arbetar som ett EU med 27 medlemsstater och att solidariteten kommer att vidmakthållas.

När det gäller anslutning till Världshandelsorganisationen (WTO) medgav båda sidor i Samara att våra ekonomiska förbindelser och våra handelsförbindelser är mer omfattande och intensiva än någonsin, och det var uppmuntrande att höra från rysk sida att de har för avsikt att påskynda processen att ansluta sig till WTO. Det är uppmuntrande eftersom det ligger i vårt intresse att binda Ryssland till ett regelbaserat system där landet sedan kan ställas till ansvar. Detta är mycket viktigt.

När det gäller cyberattacker är det nu rådets uppgift att arbeta med kommissionens meddelande där vi har lagt till en specifik punkt om cyberterrorism. Jag kan se att det över huvud taget råder stor enighet här i parlamentet om hur viktigt det är att arbeta med denna fråga om solidaritet.

(Applåder)

  Talmannen. Jag har mottagit sju resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 24 maj.

(1) Se protokollet.

19. Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik 2005 (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Elmar Brok, för utskottet för utrikesfrågor, om rådets årliga rapport till Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller GUSP, inbegripet de finansiella konsekvenserna för Europeiska gemenskapernas allmänna budget – 2005 (2006/2217(INI)) (A6-0130/2007).

  Elmar Brok (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Eftersom vi i dag diskuterar rådets rapport om GUSP i rådets frånvaro är jag desto mer tacksam mot kommissionen och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner för att hon är närvarande hos oss. Det säger verkligen något om parlamentet att den enda officiella rapport som har framställts om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken diskuteras på kvällen.

Jag anser att på senare år, och särskilt under den tidsperiod som diskuteras här, har samarbetet med kommissionen om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken gått särskilt bra, precis som det gjorde med rådet på många områden.

Under denna tid gjorde vi stora framsteg i utvecklingen av grannskapspolitiken och i politiken om Balkan, och vi fick även större förmåga att diskutera positioner i förhållande till området för säkerhets- och försvarspolitiken, så att det antal funktioner som antas av Europeiska unionen i dag knappt skulle ha varit tänkbara för fem år sedan. Det är därför som Europeiska unionens nuvarande och oöverträffade förmåga – såväl i Mellanöstern som i förhållande till Iran – att rekrytera andra länder till vår egen strategi, som är en kombination av förebyggande, civil krishantering och militär kapacitet, i stället för att bara vila på militär styrka, som jag kommer att sammanfatta som tanken på Europeiska unionens ”mjuka makt” som en global standard, måste räknas som en triumf.

Vi måste samtidigt fråga oss själva om vi, trots de framsteg som vi har gjort, har förmågan att helt möta de utmaningar som vi ställs inför, och jag ber er ha tålamod med mig när jag noterar att det är inom de områden som omfattas av utrikes- och säkerhetspolitiken som det är viktigt, till och med för vår fortsatta existens, att konstitutionsfördraget blir verklighet. Det är med detta i åtanke, även under dessa dagar och veckor då vi går mot nästa regeringskonferens, som vi måste klargöra att detta är en av de oumbärliga delarna av konstitutionsfördraget, för det som vi och kommissionen är eniga om är behovet av att sätta vår kapacitet i mer sammanhängande ordning.

Jag anser att det är viktigt att vi vidtar vissa åtgärder även före händelsen. Jag vill exempelvis uppmuntra kommissionen att driva igenom utvidgningen av sin delegation, som finns i 120 länder, på ett sådant sätt att andra institutioner kan utnyttja deras tjänster även innan den externa tjänst som föreskrivs i konstitutionsfördraget finns på plats. Eftersom rådet inte är närvarande och inte kan höra det som sägs kan jag även säga att detta skulle vara ett utmärkt tillfälle att visa att en sådan extern tjänst både nu och i framtiden kan hamna under kommissionens befogenhet, och att den inte behöver vara en självständig institution. Vi kommer att få ännu större förmåga att agera om vi, på denna front, redan nu antar den förnuftiga metoden fait accompli.

Europeiska unionen är representerad i 120 länder av kommissionens delegationer, och den är den största handelsmakten i världen, som står för 20 procent av den globala handeln. Dess bruttonationalprodukt är större än USA:s – inte per capita, det måste erkännas, men totalt – och om vi lyckas föra in det i det politiska språket, språk som vidare handlar om en position som grundar sig mindre på militär styrka än på ”mjuk makt”, så kan vi hamna i en position där vi kan rusta den transatlantiska alliansen för handling och dessutom göra det på jämlik fot, och därigenom använda inflytande som jämbördiga partner, som vi nyligen gjorde i det transatlantiska ekonomiska avtalet, som för oss utgör ett viktigt steg i fortsättningen av förbindelserna med USA, som är, och i framtiden kommer att fortsätta att vara, vår allierade och partner. Vi kan inte alltid ha samma avstånd till Ryssland och USA, för USA är tvärtom vår främsta partner när det gäller värderingar, och det måste göras helt tydligt när vi talar om dessa frågor för att förhindra att missuppfattningar om dem uppstår.

(Applåder)

När frågor som denna diskuteras blir frågan huruvida man håller med om den nuvarande regeringens politik eller ej ett sekundärt hänsyn.

Det måste dock samtidigt vara klart för oss att vi bara kan uppnå denna nivå av inflytande om vi agerar gemensamt. Solidaritet innebär även solidaritet med omvärlden. Jag vill tacka rådets ordförande och rådets tyska ordförandeskap som helhet för att det har gått samman med kommissionen för att visa detta i Samara, där de verkligen inte förspillde tiden för att klargöra att de inte skulle tillåta att de delades upp. Samtidigt som vi inte får tillåta amerikanerna att dela upp oss i ”gamla” och ”nya” Europa får vi inte heller tillåta vår granne i öst att tro att säkerhetens kvalitet skiljer sig från en region till en annan och att Ryssland kan mer ha inflytande över vissa av oss än andra. Varje stat i Europa och i hela världen måste ha frihet att själva bestämma vilken allians och vilket samhället den vill tillhöra, och ingen granne, hur stor den än kan vara, får försöka påverka den att ändra sig. Denna tanke – att varje land självt fattar beslut om vilket samhälle det vill tillhöra – ligger i hjärtat av 1975 års Helsingforsavtal. Trots detta måste det vara tydligt för oss hur viktig denna stora granne är för oss på energiområdet och även i andra frågor, och det är därför som vi måste bygga vidare på det strategiska partnerskapet med Ryssland, för jag föredrar att se ett demokratiskt Ryssland av detta slag på vår sida än på Irans.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Jag är glad över möjligheten att diskutera Elmar Broks betänkande med er alla, trots att vi gör det på en tidpunkt då vi kanske hellre skulle ligga i sängen.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är ett element av avgörande betydelse i EU:s utrikespolitik, och ett element där det i fördragen krävs att kommissionen är fullt involverad, deltar i debatter på varje nivå inom rådets strukturer, som en fast medlem i trojkan, och hanterar och genomför GUSP-budgeten. Genom alla åtgärder i första pelaren bidrar vi även till arbetet för Europeiska unionens utrikespolitiska mål, och det är avgörande för oss att EU till sitt förfogande har en fullt integrerad utrikespolitik som inte bara stöder sig på den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, utan även på gemenskapsdimensionen och därmed på de åtgärder som har vidtagits av medlemsstaterna. Vi strävar efter att vara vad som kan beskrivas som kuggarna i en välsmord maskin.

Jag vill nu nämna några av de problem som har tagits upp i detta mycket omfattande betänkande.

När det gäller konstitutionsfördragets utrikespolitiska dimension anser även jag att dess genomförande skulle göra GUSP effektivare, mer sammanhängande och tydligare, men vi bör av detta inte dra slutsatsen att saker och ting inte kan förbättras under tiden eller att de inte har förbättrats.

Det som räknas i detta sammanhang är det som händer på marken och vad som kommer av det, och i detta avseende har det skett stora förbättringar. Alldeles nyligen har vi övertygats om att samarbetet mellan rådet, medlemsstaterna och kommissionen hade förbättras, liksom harmoniseringen av våra åtgärder i förberedelserna för en lösning i Kosovofrågan och främjandet av de rättsstatliga principerna i Afghanistan genom ett mer omfattande arbete för åtgärder inom området för polis- och domstolssamarbetet, där polisverksamheten hamnar inom rådets och dess sekretariats ansvarsområde, medan vi hanterar rättssystemet och militära åtgärder vidtas under Natos beskydd. Som exempel skulle man även kunna nämna stödet för fredsprocessen i Mellanöstern, dit EU har skickat ett uppdrag för att hjälpa till med gränskontrollerna vid övergången i Rafah, stöd för reformen av säkerhetssektorn i Demokratiska republiken Kongo och även finansieringen av den fredsbevarande verksamheten i Somalia och Sudan genom den fredsbevarande resursen för Afrika, för att inte nämna övervakningsverksamheten i Aceh.

Alla dessa kostnadsintensiva, men politiskt mycket viktiga, åtaganden gör det nödvändigt att vi, för att uppnå våra mål, hämtar de nödvändiga resurserna inte bara från budgeten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken utan även från gemenskapsinstrumenten, däribland det nya stabilitetsinstrumentet. Jag vill tillägga att stabilitetsinstrumentet visar sig vara mycket flexibelt i detta avseende, eftersom det gör att vi snabbt kan svara på kriser och bygga upp den nödvändiga kapaciteten.

Genom att samarbeta i krissituationer och möta andra utrikespolitiska utmaningar bereder vi faktiskt väg för genomförandet av de utrikespolitiska bestämmelserna i konstitutionsfördraget, och förbättrar därigenom även Europeiska unionens roll i världen, vilket är vad dess medborgare vill, och det betonas även med rätta i betänkandet.

Europaparlamentet spelar också en mycket viktig roll i EU:s utrikespolitik, och det är därför som jag lägger stor vikt vid våra regelbundna diskussioner med er, antingen i plenarsammanträden eller i era utskottet, där vi aldrig bör förlora vår gemensamma utmaning ur sikte, det vill säga att göra att vår påverkan blir mer påtaglig i hela världen.

Såsom med rätta betonas i betänkandet är det lika viktigt att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken får rätt finansiering, och medlen för den nya budgetperioden fylldes på i hög grad, särskilt jämfört med andra politikområden. För att övergå till 2007 års budget vet vi alla att 2007 kommer att bli ett extraordinärt år när det gäller de krav som kommer att ställas på budgeten, där de två viktigaste utan tvekan kommer att röra Kosovo och fredsprocessen i Mellanöstern. Så snart vi har lyckats säkra en överenskommelse om Kosovos slutgiltiga status och FN:s säkerhetsråd i New York har antagit en resolution kommer en stor – kanske till och med den största någonsin – operation inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken att sättas igång, och kommissionen och rådet arbetar redan hårt med att förbereda den. När det gäller fredsprocessen i Mellanöstern måste vi se till att biståndet till det palestinska folket bevaras.

Om ytterligare resurser behövs för GUSP-budgeten måste vi samarbeta med ert parlament för att hitta en lämplig lösning, och ta hänsyn till behovet av att möta oförutsedda kriser och nödsituationer inom andra utrikespolitiska områden.

Nu skulle jag kunna gå in på de enskilda frågorna, men jag tror att jag hellre avbryter för stunden och sedan svarar på några specifika frågor efter debatten.

  Antonis Samaras (PPE-DE), föredragande för yttrandet från budgetutskottet. – (EL) Herr talman! Som ledamot i budgetutskottet vill jag uttrycka vår tillfredsställelse med stärkandet av kapitlet om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken med nästan 1 800 miljoner euro för perioden 2007–2013, vilket nästa tredubblar finansieringen för de tidigare sju åren.

Vi anser dock att denna positiva utveckling av just denna anledning måste åtföljas av förstärkta åtgärder för parlamentskontroll och ett förbättrat samarbete mellan vårt utskott och rådet, på det sätt som föreskrivs i artikel 28 i fördraget om Europeiska unionen. Jag är därför tvungen att fördöma rådets oförsvarliga frånvaro, vilken sänder ut ett mycket negativt budskap.

Vår inställning är tydlig – vi kan inte godta årsrapporter från rådet som är begränsade till en beskrivning i efterhand av GUSP-verksamheten. Med undertecknandet av det nya interinstitutionella avtalet är stunden nu inne för rådet att ge oss information innan det fattar sina slutgiltiga beslut.

Sådan betydande ekonomisk information avseende Kosovo lämnades först nyligen till oss av den behöriga tyska ambassadören, och jag måste välkomna initiativet av den aktuella ambassadören, i förhoppningen att denna förbättring nu kommer att fortsätta regelbundet.

Två andra punkter: vi är oroade över att det hittills har varit nästan omöjligt att bedöma så kallade ”blandade GUSP-åtgärder” och medföljande kostnader till följd av både civila åtgärder och åtgärder med militära och försvarsrelaterade följder, och för det andra vill jag betona att vi anser att det är nödvändigt att Europeiska unionens särskilda representanter omfattas av GUSP-budgeten och att det därför finns ett behov av att fastställa kriterier för deras utnämnande och bedömning.

  Bogdan Klich, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Herr talman! Elmar Broks betänkande avser 2005, men vi är uppenbarligen här i dag för att diskutera framtiden för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vilken form ska den ha?

Det är tydligt att om Europeiska unionen ska kunna vara en aktiv kraft för internationell fred, stabilitet och säkerhet måste den ha de relevanta redskapen till sitt förfogande, i form av lämpliga politiska och sociala institutioner. Dessa redskap har alltid en bakomliggande politisk vilja i medlemsstaterna eller en brist på sådan vilja. Frågan huruvida vi har mer Europa nu och i framtiden beror på Europas politiska ledares vilja. På liknande sätt ligger våra ledares politiska vilja bakom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vilka är då de utmaningar som våra ledare möter i samband med GUSP och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken?

Oavsett slutresultatet av reformen av fördragen anser jag för det första att diskussionen om konstitutionsfördragets bestämmelser som direkt eller indirekt hör samman med GUSP bör börja som en del av reformprocessen. Europeiska unionen bör sedan ges juridisk person, och dess pelarbaserade struktur bör avskaffas. En ny enhet bör skapas, den så kallade europeiska utrikesministern, och en europeisk avdelning för yttre åtgärder bör inrättas.

Den allmänna principen om enhällighet på GUSP-området bör behållas, samtidigt som omfattningen av omröstningar med kvalificerad majoritet bör utvidgas.

Det är mycket viktigt att införa en solidaritetsklausul som gäller vid ett terroristhot eller en terrorhandling, och att behålla principen om ömsesidigt bistånd vid väpnade aggressioner i någon av medlemsstaternas territorier (den princip som föreskrivs i artikel 1.41 i konstitutionsfördraget).

Det är dessutom nödvändigt att det strukturella samarbetet stannar inom ramen för uppdrag samtidigt som man avskaffar deras exklusiva status. En mer omfattande förteckning över Petersberguppdrag bör också ingå i fördraget. Europeiska försvarsbyrån bör stärkas genom fördraget.

För det andra bör fredsuppdragens effektivitet garanteras. Jag tänker inte bara på de nuvarande uppdragen till Bosnien och Libanon utan även på det kommande uppdraget till Kosovo.

Slutligen bör en klausul om solidaritet på energiområdet införas i det nya fördraget. Det skulle vara ett passande svar på de hot mot energisäkerheten som i allt högre grad påverkar våra medborgare.

  Helmut Kuhne, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Vi medlemmar i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet godkänner Elmar Broks betänkande, trots att våra åsikter går isär när det gäller vissa aspekter på konkreta politiska åtgärder. Vi anser exempelvis att den oro och rädsla som man känner i vissa av Europeiska unionens medlemsstater om placeringen av amerikanska antirobotsystem, som startar en ny kapprustning, bör uttryckas. Jag vill tillägga att vi socialdemokrater är mycket glada över att notera att en del av de frågor som vi har om detta system nu även diskuteras i representanthuset i USA:s kongress.

Varför stöder vi då ert betänkande? Vi stöder det eftersom det läggs fram i en specifik situation och godkändes av en bred majoritet i utskottet, och den situation som vi befinner oss i är sista sträckan mot en ny fördragsgrund för Europeiska unionen och för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi socialdemokrater vill ha denna typ av framsteg. Jag hoppas att ni ursäktar min rättframhet när jag säger att det i morgon mycket väl kan visa sig att det finns ett mer beslutsamt stöd för detta från våra led än från element inom er egen grupp.

Det är när vi diskuterar frågor som dessa som någon bör tala om vad det hela handlar om – det var rätt av er att göra det, och jag vill ännu en gång understryka det som ni sa. Dagen kommer då det inte längre berör dem av oss som sitter här, men det kan mycket väl beröra våra barnbarn, som en dag kommer att läsa i sina historieböcker att européerna 2007 ännu en gång hade möjlighet att bidra till att avgöra världens öde, att de kastade bort den möjligheten och att inflytandet över världen därefter fördelades mellan Förenta staterna och Kina.

För att detta inte ska ske måste parlamentet, i den situation som vi befinner oss i, godkänna detta betänkande och ge sitt stöd till dessa åtgärder, varav Bogdan Klich har räknat upp många, och jag håller med om hans beskrivning av dem, vilken i morgon bör vara den gemensamma ståndpunkten hos en stor majoritet i detta parlament.

  Cem Özdemir, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ni kommer troligen att bli förvånade över att min egen grupp, gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, är en annan grupp som inte bara välkomnar Brokbetänkandet, utan även skriver under på det. Jag är inte bara intresserad utan förtjust över att notera Elmar Broks nyligen upptäckta passion för ”mjuk makt”, vilken är en annan sak som jag kan glädjas över medan jag med stor förväntan ser fram emot att få se i vilken grad han införlivar det i Europeiska unionens utvidgningspolitik i förhållande till inte bara västra Balkan utan även Turkiet. Jag har inte för avsikt att gå djupare in på detta just nu, men det som definitivt inte kan vara acceptabelt längre är rådets inställning till parlamentet när det gäller GUSP och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, för det informerar oss någon gång efter händelsen beroende på vad det har lust att göra och hur det bedömer situationen, en sed som förtjänar kritik och måste förändras. Det måste dock även sägas att det som hittills har gått under namnet gemensam utrikes- och säkerhetspolitik ofta inte förtjänar sitt namn.

Låt mig försöka visa detta genom hänvisning till exemplet i Kosovo. På senare år har Europeiska unionens medlemsstater skickat många soldater och biståndsarbetare, tillsammans med mycket pengar, till de krisdrabbade regionerna, och planerar nu att ägna sig åt polisverksamhet i bred skala och även att ha en civil närvaro. Med tanke på inte bara kvaliteten utan även kvantiteten hos de tjänster som vi utför tillsammans skulle man kunna tro att Europeiska unionen hade en otvetydig, enad och gemensam Kosovopolitik att följa, men – som vi alla vet – sanningen är något annorlunda, trots att frågan redan har diskuterats i FN:s säkerhetsråd, och frågan uppstår huruvida vi ännu en gång måste vänta tills amerikanerna ingriper, eller om vi är i en sådan ställning att vi kan lösa problemet själva.

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! För en gångs skull vill jag i dag börja med de punkter som vi är överens om. Det är olämpligt att ha denna debatt vid en tidpunkt som denna. Ämnet är alldeles för viktigt för det, och – såsom anges i betänkandet med överraskande tydlighet, framför allt i punkterna 41, 42 och 43, och i många andra – parlamentet har ingen verklig kontroll över Europeiska unionens militära politik.

Rådet borde verkligen notera den mycket verkliga och fullständiga enighet som finns i parlamentet i detta avseende. Vi vill att parlamentet ska övervaka det som pågår, och vi vill även konsulteras i fråga om militära beslut.

Av rädsla för att ösa samförståndssås över detta betänkande vill jag dock nu ange de huvudpunkter som vi är oeniga om. Som Elmar Brok sa tidigare är det verkligen konstitutionsfördraget som finns i hjärtat av allt detta, och det kommer som kommissionsledamoten sa verkligen att föra in ”frammarscher” när det gäller den militära politiken. Det är just därför, och av andra orsaker, som vi förkastar detta konstitutionsfördrag och hoppas att passager som artikel I-41.3 inte längre kommer att förekomma i det grundfördrag som nu planeras, även om jag inte alls känner mig säker på denna punkt. Det förefaller verkligen som att vi i slutändan kommer att ha i princip samma fördrag, men inte längre under namnet ”konstitutionsfördrag”, utan det kommer i stället att antas av de olika regeringarna i en annan form.

Låt mig säga något om vissa punkter i detta betänkande. Det strukturella samarbetets centrala placering anges mycket tydligt. Ja, det är verkligen centralt – om man vill att Europeiska unionen ska vara en militär makt. Det vill inte vi, och vi vill därför inte ha detta strukturerade samarbete heller, och det finns mycket tydliga hänvisningar till Athenamekanismen, varigenom oärliga medel används för att finansiera militära åtgärder av Europeiska unionen, exempelvis genom det som kallas ”avkastning” från Europeiska utvecklingsfonden, och det ser vi som en skandal. Denna typ av psykning måste verkligen stoppas, och Europeiska unionen får verkligen inte tillåtas att bli en militär makt.

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! I betänkandet krävs en EU-utrikesminister, en gemensam utrikespolitik, ett gemensamt säte för EU i FN:s säkerhetsråd och mycket mera, och naturligtvis krävs, som man lätt kunde förutse, att den förkastade konstitutionen för Europa ska ratificeras fullt ut för att möjliggöra allt detta. De delar som roade mig mest var de delar där det krävs att en utrikespolitik ska avgöras genom beslut med kvalificerad majoritet och att de nationella säkerhetstjänsterna ska underkastas demokratisk granskning av Europaparlamentet.

Motiveringen för allt detta är att det är detta EU-medborgarna vill ha av EU. Jag vet inte vilka människor Elmar Brok har talat med, men han har säkert inte talat med britterna. Det är en skrattretande tanke att de skulle vilja överlåta kontrollen av sin utrikespolitik, sitt försvar och sina säkerhetstjänster till EU. Det skrämmande är att Elmar Brok menar allvar.

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). – La numai două săptămâni de la serbarea zilei Europei, la 9 mai, dezbaterea pe marginea raportului domnului Elmar Brok, consacrat politicii europene de securitate comună, este actuală şi necesară. Îi mulţumesc în acest sens raportorului pentru abordarea cuprinzătoare a acestei tematici, indisolubil legate de prezentul şi viitorul Uniunii Europene, precum şi pentru stabilirea, în interiorul raportului, a unor priorităţi necesare unei acţiuni eficiente în contextul european şi internaţional de astăzi.

În calitatea mea de raportor la subiectul cooperării cu şi în cadrul Mării Negre, am apreciat în primul rând poziţionarea tematicii consolidării relaţiei Uniunii Europene cu ţările acestei zone ca o prioritate pentru anul 2007. Nu mai puţin importantă este şi sublinierea necesităţii de a dezvolta dimensiunea cooperării regionale în cadrul politicii externe a Uniunii. Regiunea Mării Negre dispune, fără îndoială, de un potenţial bogat de dezvoltare; în egală măsură, ţările din zonă se confruntă şi cu provocări serioase în mai multe domenii. Stabilitatea, dezvoltarea şi prosperitatea în zona de vecinătate a Uniunii Europene, consolidarea relaţiilor Uniunii Europene cu ţările acestei regiuni, precum şi încurajarea cooperării intra-regionale este, în acest context, de o importanţă majoră. Reunind în cadrul său state membre ale Uniunii Europene şi vecini ai acesteia, regiunea Mării Negre poate şi trebuie să devină un spaţiu al cooperării pe baza valorilor şi principiilor europene. Trebuie însă să trecem de la vorbe la fapte, din plan teoretic în cel al măsurilor concrete şi eficiente, care să demonstreze implicarea Uniunii Europene în această regiune.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! I början av 2000-talet står EU-länderna inför en hel rad nya utmaningar. Bland dem finns globalisering, internationell terrorism, vapenkontroll och nedrustning, ett stopp för spridningen av massförstörelsevapen, okontrollerad invandring, energiberoende och säkerheten i energiförsörjningen, klimatförändringar, en förhindrad spridning av fattigdom i världen och många andra. Alla är problem och frågor som rör alla europeiska länder oavsett storlek eller geografisk placering. De är alla utmaningar, problem och frågor som inget europeiskt land, ens de största, kan lösa på egen hand.

Vi behöver därför en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och vi måste stärka den, åtminstone i den utsträckning som föreslås i konstitutionsfördraget. Vi måste framför allt inrätta befattningen europeisk utrikesminister, som skulle vara en kommissionsledamot och ordförande i utskottet för utrikesfrågor. På detta sätt skulle unionen äntligen kunna uppträda enat. Bland många förslag i EU:s förslag till konstitutionsfördrag finns behovet av att skapa en äkta europeisk avdelning för yttre åtgärder, behovet av att stärka det strukturella samarbetet och behovet av en bestämmelse om bistånd, och alla dessa behov är stora.

Lika viktigt är det faktum att processen mot konstitutionen ska vara avslutad till 2008. Jag anser att det här är viktigt, inte bara när det gäller den ytterligare utvidgningen, som i detta fall rör Kroatien, utan även, som tidigare talare har sagt, ur perspektivet att göra den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken så effektiv som möjligt. Jag anser att utan detta blir Europa politiskt – och med tiden även ekonomiskt – hämmat i sin utveckling.

  Nils Lundgren (IND/DEM). – Elmar Brok predikar vikten av att EU får en utrikesminister och egna ambassader runt om i världen. Han konstaterar att bara 18 länder än så länge har ratificerat konstitutionsfördraget, men att ”det måste ratificeras fullt ut”. Smaka på den formuleringen: ”det måste ratificeras fullt ut”. Det betyder alltså att man underkänner folkviljan i två av EU:s grundarstater. Så går det till här i Strasbourg och Bryssel. Och som alltid återkommer mantrat att Europa måste kunna tala med en röst. Det betyder att 27 röster skall tystas. Vad kommer den återstående rösten då att säga? För att ta ett exempel: invasionen av Irak stöddes av en koalition av vilja där Storbritannien, Italien, Spanien, Polen, Nederländerna, Danmark med flera länder var med. Ett EU med en röst hade sannolikt sagt ja till invasionen och tyska soldater skulle ha tvingats ut i krig mot förbundsdagens bestämda vilja. Tänk efter och tänk om! För att tala med en röst måste det finnas ett folk med en identitet, men vi européer har olika.

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Först av allt vill jag gratulera föredraganden Elmar Brok och föredraganden för yttrandet Antonis Samaras för deras kommentarer om svagheterna och bristerna i den gemensamma utrikespolitiken och för deras förslag till mer handling, bättre finansiering och bättre utnyttjande av våra möjligheter, så att vi kan spela en internationell roll och ta itu med problemen.

Det är emellertid dags för oss att ännu en gång fråga: Är allt detta tillräckligt? Kommer vi att få de förväntade resultaten varje gång? Det är en fråga som ställs till oss av EU:s medborgare och medborgare i andra delar av världen, framför allt inom områden där vi är närvarande men inte tillräckligt effektivt.

Jag vill nämna Mellanöstern, som det hänvisas till i Brokbetänkandet, där läget har varit särskilt exceptionellt under den senaste tiden. Läget är verkligen ett enormt problem för oss alla. Vi erbjuder ett samordnat och permanent humanitärt stöd och utvecklingsbistånd. Vi sätter in fredsbevarande styrkor, t.ex. i Libanon, och polisstyrkor, som i Rafa, och vi väntar på att problemen ska lösas av sig själva eller av andra, eller utvecklats i riktningar som andra har stakat ut.

Vi inser att problemets kärna är det palestinska problemet, och ändå tillgriper vi tillfälliga lösningar och tror inte på vår egen förmåga att nå fram till radikala lösningar som också skulle vara livsdugliga.

Det är dags för oss att inse att det behövs en mer självständig och autonom EU-strategi, som är mer klarsynt och som kallar saker och ting vid deras rätta namn. Det är det enda sättet för oss att vara effektiva.

Herr kommissionsledamot! Jag erkänner era insatser, och jag inser att de är gångbara och effektiva så snart jag är i detta område och på annat håll, men jag anser att före konstitutionsfördraget, som kommer att ge oss en mer sammanhållen och ansvarsfylld ram, kan vi se till att samarbetet med rådet blir bättre. Parlamentet kan bidra till denna mer politiska och fördjupade inställning till frågorna och fastställa en strategi.

  Marianne Mikko (PSE). – (ET) Mina damer och herrar! Den trefaldiga ökningen av budgeten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är ett steg framåt. Trots detta är de nästan 2 miljarderna euro utspridda över de sju närmaste åren inte tillräckligt för att tillgodose ens de mest överhängande behoven.

Att EU:s inflytande när det gäller internationella förbindelser är klart sämre än vissa medlemsstaters kan inte godtas. Den obetänksamma klassificeringen av frågor som är viktiga för medlemsstaterna som bilaterala frågor är ett dråpslag för trovärdigheten i EU:s utrikespolitik. Samtidigt försvagar vi oss själva genom att låta Rysslands närområdesdoktrin stänga dörren för tänkbara framtida medlemsstater.

Det skulle gagna både oss själva och våra partner om vi kunde uppträda enat i världen och gentemot världen. Det måste vara ett samförstånd som bygger på ett gemensamt intresse, inte på stormakternas bekvämlighet. Förenta staternas minskade inflytande, Rysslands otyglade ambitioner och de nya kraftlinjerna i världsekonomin tvingar oss att visa och förverkliga Europeiska unionens potential. Jag stöder även föredragandes uppmaning att engagera fler kvinnor i ledande ställningar.

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Jag vill bara ta upp en fråga som gäller överskridande av talartid. Alla talare måste behandlas lika. Om alla andra får tala till punkt så måste även min kollega här till vänster få göra det, även om han inte har samma åsikt som talmannen.

  Jamila Madeira (PSE). – (PT) Jag vill varmt gratulera Elmar Brok till den klarsynthet med vilken han har lagt fram dessa frågor för kammaren och för hans politiska uppläggning. Som övertygad federalist och stark förespråkare av konstitutionen undvek han inte de svåra frågorna och beskrev EU:s ansvar i dagens värld.

Jag skulle dock vilja beröra en punkt i betänkandet som har direkt samband med Mellanösternkonflikten och EU:s passivitet inför de katastrofala förhållandena – en passivitet som framträdde i debatten i eftermiddags om läget i Palestina. I år bör EU:s fokus ligga på den palestinska situationen. Jag instämmer därför inte i EU:s ståndpunkt. Grundorsaken till världens problem och instabilitet finns som bekant i Mellanöstern. Av alla sina utrikespolitiska ansvarsområden måste EU ge högsta prioritet åt att ta itu med dessa problem om vi vill leva tryggare i ett samhälle som kännetecknas av demokrati och fred.

I fråga om den israelisk–palestinska konflikten måste det internationella samfundet, och vi alla, stödja en lösning som består i att två stater lever sida vid sida i regionen inom de gränser som drogs upp 1967.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Låt mig börja med att tacka föredraganden Elmar Brok för detta utmärkta betänkande. Det kommer vid en mycket avgörande tidpunkt när det tyska ordförandeskapet försöker återuppliva konstitutionsfördraget, kanske utan dess titel. Vad som är viktigt är större effektivitet.

Hur kan vi uppnå större effektivitet i framtiden? Inte bara via institutionerna, utan också genom medlemsstaternas politiska vilja. Endast genom enhällighet när vi faktiskt röstar kommer det att vara möjligt att bedriva en effektiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Därför bör vi gå vidare och i större utsträckning fatta beslut om den gemensamma utrikespolitiken genom kvalificerad majoritet. Detta är mycket komplicerat, men jag anser att det skulle göra en verklig skillnad.

Jag vill också tacka vår föredragande, särskilt för hans påpekanden om delegationerna. Jag har inlett ett mycket nära samarbete med våra medarbetare när det gäller mer yrkesutbildning, bättre politisk rapportering, offentlig diplomati och utbyte av program mellan medlemsstaterna, rådet, rådets sekretariat och oss själva för att vi ska förstå varandra bättre och förbereda en sammanhängande strategi i framtiden – via osmos som jag alltid säger.

Låt mig bara göra ytterligare några påpekanden, av vilka det ena gäller Kosovo. Kosovo är faktiskt ett europeiskt problem som kräver en europeisk lösning i samförstånd med det internationella samfundet. EU ska ta ansvar för Kosovos framtida ställning. Hur kan vi lyckas med detta? Jag tror att detta kan ske genom att inrätta ett internationellt civilt kontor, genom att upprätta en mycket betydande styrka för att ansvara för rättssäkerheten och genom att fortsätta att bygga upp kapaciteten i stor skala, vilket förhoppningsvis kan ske med stöd av en resolution av säkerhetsrådet.

Jag vill också säga att vi i dag redan har haft en ganska lång debatt om Mellanöstern. Vi vet hur svår situationen är, men jag anser att EU har spelat en ganska viktig roll och vill fortsätta att spela en viktig roll, särskilt i samarbete med andra medlemmar av Mellanösternkvartetten. Även om situationen verkar ganska dyster i dag hoppas vi att vi fortfarande kan sammanföra de två parterna för att uppnå en positiv lösning i framtiden.

Jag vill nämna att Svarta havet är ett av de nya områden som vi har satsat på inom ramen för vår grannskapspolitik. Eftersom vi anser att detta är ett nytt område med nya medlemsstater som Rumänien och Bulgarien har vi uppmärksammat det, och vi skulle vilja samarbeta med Turkiet och Ryssland om detta område och försöka lösa många av de viktiga frågorna.

När det gäller kontakterna mellan rådet och Europaparlamentet vill jag avslutningsvis framhålla att det nu finns ett interinstitutionellt avtal och att det förekommer mer kontakt mellan rådet och parlamentet i GUSP-frågor, och jag tror att generalsekreterarens särskilda representant Michael Matthiessen som är här i dag säkert också kommer att nämna detta.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 23 maj.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Detta betänkande av Elmar Brok är ett viktigt steg framåt i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Genom den successiva utvecklingen av en europeisk industriell union, en social union – som en del av den europeiska sociala modellen – en ekonomisk och monetär union och införandet av den enhetliga valutan är EU nu berett och måste ta initiativ för att utveckla och planera en enhetlig hållning i utrikespolitiska frågor.

Detta börjar nu ske. EU har intagit en tydlig hållning till konflikten mellan Israel och Palestina, till Iran och Koreahalvön, och enligt min uppfattning har EU i alla dessa fall satsat på dialog och ett kritiskt engagemang som är mycket lämpligare än Bushadministrationens konfrontationsinriktade, ensidiga och obalanserade strategi.

Vår första GUSP-insats i Asien har varit en enorm framgång genom den fredsöverenskommelse i Aceh som åstadkoms av EU och som övervakas av EU:s och Aseans gemensamma övervakningsuppdrag i Aceh, som observerade nedläggandet av vapnen, omflyttningen av de stridande – på båda sidor – och avlägsnandet av de irreguljära trupperna. Allt detta ledde till det historiska valet i december i fjol då den före detta kämpen i Rörelsen för ett fritt Aceh (GAM), som varit den indonesiska regeringens fånge i Banda Aceh, valdes till guvernör. Vi kommer att fortsätta att bistå och stödja denna fredsprocess för att befästa denna framgång.

Nu är det dags för EU att uttala sig mer kraftfullt på Koreahalvön. (...)

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 142.7 i arbetsordningen.)

  Alexander Stubb (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Kolleger! Jag vill tacka min kollega och vän Elmar Brok för hans utmärkta betänkande om GUSP. Jag bör särskilt framhålla tre punkter.

För det första framhålls i betänkandet att det krävs en gemensam strategi för de utrikespolitiska frågorna i globaliseringens tidevarv. I betänkandet nämns klimatförändringen, energiberoendet, stater som uppvisar brister och den internationella terrorismen, för att bara nämna några exempel.

För det andra understryks det i betänkandet att konstitutionsfördraget erbjuder de nödvändiga institutionella innovationerna, till exempel utrikesministern med sin dubbla roll, för att samordna den gemensamma utrikespolitiken mer effektivt.

För det tredje krävs det ekonomiska resurser för att bedriva en effektiv politik. I betänkandet framförs uppfattningen att ”det totala anslag på 1 740 miljoner EUR som avsatts för GUSP för perioden 2007–2013 är otillräckligt för att man skall kunna uppnå unionens ambitioner att bli en global aktör”. Jag instämmer.

Jag vill därför uttrycka mitt stöd för betänkandet.

20. Tillnärmning av punktskattesatser på alkohol och alkoholdrycker (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Astrid Lulling, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om förslaget till rådets direktiv om ändring av direktiv 92/84/EEG om tillnärmning av punktskattesatser på alkohol och alkoholdrycker (KOM(2006)0486 C6-0319/2006 2006/0165(CNS)) (A6-0148/2007).

  László Kovács, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Som ni känner till är det förslag från kommissionen som vi diskuterar en uppföljning av den rapport som kommissionen lade fram i maj 2004 och rådets därpå följande uppmaning till kommissionen den 12 april 2005 att lägga fram ett förslag om att höja minimisatserna för punktskatter på alkohol och alkoholdrycker för att kompensera för inflationen. Det enda syftet med förslaget är att bibehålla minimisatsens realvärde. Det är inte ett förslag som syftar till harmonisering eller konvergens av satser.

Jag vill börja med att informera ledamöterna om de diskussioner som ägde rum i Ekofinrådet i november 2006. I rådet fanns det starkt motstånd från ett antal nya medlemsstater som hävdade att de inte berördes av utgångspunkten för beräkningen av inflationen 1993 eftersom de då inte var medlemmar av gemenskapen. Jag har viss sympati för denna synpunkt, och därför har jag förespråkat en kompromiss som officiellt presenterats av det finska ordförandeskapet i diskussionerna med medlemsstaterna.

I denna kompromiss tas den 1 maj 2004 som utgångspunkt, dvs. det datum då de 10 nya medlemsstaterna anslöts, vilket leder till ett mycket lägre inflationstal. I stället för 31 procent är den nya föreslagna inflationsökningen bara 4,5 procent. Tyvärr inlade en medlemsstat, Tjeckien, sitt veto mot denna kompromiss – och jag skulle vilja tillägga att detta land inte alls skulle påverkas av en höjning med 4,5 procent eftersom den punktskattesats som för närvarande tillämpas i Tjeckien är högre. Jag är dock optimistisk och tror att Tjeckien kommer att ha ändrat ståndpunkt och att enighet kommer att uppnås när frågan kommer tillbaka till rådet nästa gång.

Effekten av en höjning med 4,5 procent är uppenbarligen minimal, men trots det kommer det att finnas övergångsperioder för de medlemsstater som berörs. När det gäller Bulgarien och Rumänien, som anslöts den 1 januari 2007, kommer sådana övergångsperioder att vara mycket generösa.

Jag övergår nu till Astrid Lullings betänkande som förvisso innehåller en del ganska radikala idéer. För det första vill jag upprepa vad jag sa i början, nämligen att kommissionens förslag inte syftar till harmonisering eller konvergens av skattesatser utan att det helt enkelt innebär en höjning som, enligt den kompromiss jag nämnde, kommer att ha 2004 som utgångspunkt. För det andra skulle ett upphävande av direktivet och ett avskaffande av minimisatserna som Astrid Lulling föreslår få extrema följder. Det skulle till exempel över huvud taget inte finnas någon skyldighet för medlemsstaterna att tillämpa punktskatter på alkohol, vilket i sin tur skulle leda till ytterligare snedvridning av den inre marknaden. Avskaffandet av minimisatserna skulle också leda till mindre frihet för resande eftersom medlemsstaterna skulle kräva strängare restriktioner när det gäller den mängd alkohol som privatpersoner kan ta med sig från ett medlemsland till ett annat i syfte att minska det oundvikliga bortfallet av skatteintäkter. Jag är avgjort motståndare till att vi åter skapar gränser inom EU för alkoholdrycker, och därför är jag också motståndare till avskaffandet av minimisatser. Det skulle också skapa ett farligt prejudikat för de andra punktskatterna, till exempel på tobak och på energi, där också minimiskattesatser tillämpas och för andra skatter som till exempel moms. Det är nödvändigt att medlemsstaterna respekterar vissa regler när det gäller skattesatser. Det skulle också kunna leda till hälsoproblem.

Jag vill också säga någonting om den föreslagna uppförandekoden som i själva verket innebär införande av en bestämd skattesats för vin. Som ni vet är minimiskattesatsen på vin för närvarande noll, och så är det också enligt kommissionens förslag. Men i enlighet med den föreslagna uppförandekoden skulle de 15 medlemsstater som för närvarande inte beskattar vin inte bara vara tvungna att införa en bestämd skattesats, utan de skulle också i sista hand vara tvungna att inrikta sin handel mot EU-genomsnittet som för närvarande är 48 euro per hektoliter. Jag är övertygad om att den föreslagna höjningen av punktskatten på vin inte skulle få något omfattande stöd av medborgarna.

Avslutningsvis hoppas jag uppriktigt att ledamöterna kommer att förkasta det förslag som framförs i betänkandet och avge ett yttrande som stöder kommissionens förslag, naturligtvis med tillägg för rådets kompromiss särskilt när det gäller det datum från vilket inflationen ska börja beräknas, dvs. den 1 maj 2004, vilket bara skulle leda till en höjning av minimipunktskatten med 4,5 procent.

  Astrid Lulling (PPE-DE), föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I politiken behöver vi ibland visa mod. Parlamentet kan göra det i morgon genom att rösta för mitt betänkande, i vilket vi förslår att minimiskattesatserna för alkohol och alkoholdrycker ska avskaffas. Dessa satser infördes 1992 för att tillnärma de satser som tillämpades i olika stater. Denna tillnärmning har aldrig kommit till stånd, långt ifrån.

Minimisatserna ska dock inte klandras, även om de inte har justerats i takt med inflationen under de senaste femton åren. Om de höjdes med 31 procent – så som kommissionsledamoten föreslog i september 2006 – skulle det fortfarande inte finnas någon nämnbar tillnärmning. Skillnaden mellan dessa minimisatser, om de antogs, och satserna för vin, öl och sprit i medlemsstaterna i norra delen av unionen skulle fortfarande vara enorma. Ett exempel är att skatten per liter öl i Tjeckien eller Malta är 0,0936 euro medan den i Finland är 1,43 euro!

Trots många månaders diskussion har rådet inte kunnat komma överens om att anta dessa minimisatser, hur minimal anpassningen än må vara. Rådet har endast just beslutat att be kommissionen genomföra en detaljerad undersökning av beskattningen av alkohol och alkoholdrycker, särskilt trenderna i fråga om konkurrensförmåga och prisnivåer.

Fru kommissionsledamot! Eftersom läget är som det är måste vi nu ta oss ut ur det dödläge som rådet och kommissionen är låsta i. Det finns bara ett förnuftigt, logiskt och intelligent sätt att göra detta på: att glömma minimisatserna som inte längre har något existensberättigande och uppnå en överenskommelse om en uppförandekod som hjälper medlemsstaterna att föra sina punktskattesatser närmare varandra samtidigt som vi respekterar subsidiaritetsprincipen, som ni glömde att nämna. Det är detta som utskottet för ekonomi och valutafrågor föreslår er i mitt betänkande.

I fråga om de ändringsförslag som socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen lagt fram för kammaren föreslår jag bestämt att de avvisas. Socialdemokraternas ändringsförslag skulle leda till ett hastverk med höjningen av satserna och i fråga om tidsplanen. Det som dock är mer allvarligt är att de förslår att EU:s prisindex i fortsättningen ska anpassas automatiskt vid ökningar på 0,5 procent, utan att parlamentet eller rådet skulle höras. Om vi erinrar oss striden om kommittéförfarandet är detta förslag en ren anakronism! Att föreslå en nollsats, så som socialdemokraterna har gjort, var för bulgariska hembrännare som konsumerar sina egna produkter inget annat än ett spel för gallerierna och ett försök att dra ned mössan över ögonen på de bulgariska medborgarna inför EU-omröstningen i Bulgarien den 20 maj. Detta är flagrant uppenbart eftersom förslagsställarna mycket väl vet att ett sådant undantag skulle vara ogenomförbart och inte ha en chans att bli antaget av ett enhälligt råd. Samma sak gäller tillbakadragandet av mitt betänkande från föredragningslistan för minisessionen den 9 maj, för att förhindra att de bulgariska socialdemokraterna visade sitt sanna jag före den 20 maj: det hjälpte dock föga att döma av socialdemokraternas resultat i Bulgarien, som inte var särskilt lysande, har jag glädjen att konstatera.

I fråga om ändringsförslaget från De gröna måste jag först av allt påpeka att de är omedvetna om att det tack och lov inte är kommissionen utan rådet som beslutar om beskattning. En sådan okunskap om fördraget är desto allvarligare för en grupp som aldrig upphör att predika för alla andra i den här kammaren! Om De gröna inte i sista minuten dragit tillbaka sina ändringsförslag nr 24 och 26 – där kommissionen uppmanas att fastställa maximisatser – skulle vi ha varit tvungna att förklara dem otillåtliga, eftersom de strider mot fördraget.

Att beteckna vin som en ersättningsvara för öl, så som De gröna gör i sitt ändringsförslag nr 25, är ren fantasi och visar prov på bristfälliga kunskaper i gastronomi. Vinproducenterna i Frankrike, Tyskland och Luxemburg kommer inte att till 2009 ha glömt att deras parlamentsledamöter för De gröna föreslog att nollbeskattningen på vin, som är en oerhört viktig jordbruksprodukt, skulle avskaffas. I dessa länder, som har valt att tillämpa en nollbeskattning, är man säkert inte beredd att rösta för att den avskaffas från 2008.

Fru kommissionsledamot! Ni har försvarat er ståndpunkt, som redan led nederlag i rådet. Jag beklagar att ni inte har antagit den möjlighet vi erbjuder er serverad på en bricka att bryta dödläget utan att tappa ansiktet. Det är verkligen en skam! Jag är övertygad om att ni förstår latin, fru kommissionsledamot: errare humanum est, perseverare diabolicum [att fela är mänskligt, att göra om felet är ett djävulens verk].

  Piia-Noora Kauppi, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Först och främst vill jag säga att även jag i denna fråga stöder Astrid Lulling och detta utmärkta betänkande, även om jag i normala fall helhjärtat stöder kommissionens initiativ i skattefrågor, särskilt den gemensamma konsoliderade kollektiva skattebasen för företag.

Varje betänkande som handlar om alkohol och beskattning löper risken att komma in på en mängd känsliga nationella frågor, och detta har skett med detta betänkande.

År 1992 – när frågan senast debatterades i parlamentet – såg EU mycket annorlunda ut. Det fanns bara 12 medlemsstater med BNP-nivåer per capita som låg ganska nära varandra. Det antogs då att införandet av minimisatser för punktskatter på alkohol skulle leda till priskonvergens runtom i medlemsstaterna. Även om detta hade inträffat med de 12 gamla medlemsstaterna – vilket det inte gjorde – vet vi nu att behovet av en förändring enbart skulle uppstå genom förändringar av vår unions struktur. Dessa skattesatser är numera otidsenliga och ogynnsamma för EU:s ekonomi som helhet.

Det gläder mig att Astrid Lulling kom till den radikala slutsatsen att slopa alla minimisatser för punktskatter på alkohol och att hon i stället föreslår en uppförandekod. Detta är positivt på många sätt. Genom förslaget försvinner behovet av fortlöpande inflationskontroller, och medlemsstaterna får rätt att välja den skattenivå som är lämplig för deras ekonomiska och kulturella förhållanden som nu varierar betydligt mellan de 27 medlemsstaterna.

Jag förstår oron för vad nästa konsekvens i rådet kan bli. Det är sant att medlemsstaterna kanske försöker införa ett antal nya hinder, men detta förespråkar vi inte. Vi vill överlåta till medlemsstaterna att fatta sina egna dumma beslut om detta är vad de vill göra.

Därför vill jag framhålla att ett stöd för Astrid Lullings betänkande inte står i strid med att en del medlemsstater fortsätter att ta ut högre skatter på alkohol. Detta är till exempel fallet i de nordiska länderna, till exempel när det gäller Finland där högre skatter fortfarande används för att bland annat finansiera ett stort antal initiativ och kampanjer på hälsoområdet. Jag stöder denna politik i de nordiska länderna eftersom vi inte är redo för de mycket låga alkoholskattesatserna i EU. Kanske vi på detta sätt är ett mindre gastronomiskt land, men detta strider inte mot min uppfattning att Lullingbetänkandet bör antas i morgon.

  Pervenche Berès, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag anade att denna debatt om punktskattesatser skulle bli intensiv, och jag tror att vi har fått smaka på det.

Vår föredragande, som inte fick stöd av socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet under omröstningen i utskottet för ekonomi och valutafrågor, har uppmanat oss att visa mod, och för henne innebär att visa mod att i dag radera ut det förflutna. Jag erkänner hennes luxemburgska talang i detta avseende när det gäller punktskattesatser på alkoholområdet, men förlåt mig om jag inte följer med henne i den utstakade riktningen och inte instämmer i denna vädjan om skattekonkurrens eller fri rörlighet för varor inom en inre marknad, som faktiskt inte skulle bli en enda.

Fru kommissionsledamot! Jag anser att ert förslag är bra. Jag anser att kompromisserna, som för närvarande ligger på rådets bord, och som tar hänsyn till den faktiska höjningen av punktskattesatserna till följd av EU:s utvidgning, är bra och att vi bör stödja dem. De förslag som min grupp har lagt fram följer dessa linjer och är på intet sätt ett fuskverk, och Astrid Lulling har uppenbart inte förstått vad de verkligen handlar om.

Frågan är hur vi ska gå vidare inom detta område. Tanken att det vore bäst att överge allting därför att det är en svår uppgift förefaller mig inte vara någon bra strategi. Vidare, när det gäller ett fullständigt avskaffande av punktskatterna, är jag glad över att höra att Piia-Noora Kauppi erkänner att de kan vara till nytta, särskilt när det gäller folkhälsan, och att det är bäst att behålla dem.

För att gå vidare och lämna våra bulgariska vänners särskilda problem anser jag att vi som lagstiftare måste vara seriösa och konsekventa och förespråka att de svaga och otillräckliga medel som kommissionen för närvarande förfogar över bevaras, så att förvaltningen av den inre marknaden inbegriper vissa skattemässiga aspekter. Fru kommissionsledamot! Som ni vet kan ni räkna med fullt stöd från min grupp i denna kamp.

  Olle Schmidt, för ALDE-gruppen. – Astrid Lulling, ni har många goda sidor, men ibland hugger ni också i sten och det gör ni med detta betänkande. Jag kommer att rekommendera min grupp att avvisa ert förslag i sin helhet och att alltså följa kommissionen.

I ett betänkande som handlar om prisnivåer på alkohol måste man också ta hänsyn till vad ökat drickande betyder för folkhälsan. Men om folkhälsan sägs ingenting. Att avskaffa punktskatterna på alkohol och öl vore att ge helt fel signaler. Vi vet att alkoholskadorna ökar och vi vet att allt fler ungdomar i Europa bokstavligen super sig sönder och samman, inte bara i de nordiska länderna.

Varje dag rullar det in floder av öl, vin och sprit i Sverige, en halv miljon burkar öl och 65 000 flaskor sprit. Detta beror på de stora skillnaderna i alkoholbeskattning. Här kan högre gemensamma punktskatter inom EU spela en viktig roll. Kostnadsmarginalen betyder mycket i det här sammanhanget eftersom de konsumenter vi pratar om är priskänsliga.

Europa skall inte växa samman genom spritturism. Jag begär inte att EU skall införa svenska skatter, det vore mig främmande, men vad jag däremot begär är omtanke och solidaritet också med andra länder och deras invånare. Det är därför punktskatterna på alkohol i ökande grad måste harmoniseras.

Vi européer dricker mest alkohol i världen. Kommissionen presenterade förra året en strategi för att minska alkoholskadorna. Om vi i denna kammare vill följa kommissionens linje så har vi bara en sak att göra: att avvisa detta betänkande.

  Zdzisław Zbigniew Podkański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Förslaget att tillnärma punktskattesatserna på alkohol och alkoholdrycker har utlöst en livlig debatt och mycket polemik. Detta har berott dels på spännvidden i de punktskattesatser som tillämpas av enskilda medlemsstater i unionen, dels på farhågor att de som ligger bakom förändringarna siktar på att unionen successivt ska ta över ansvaret för skatter från medlemsstaterna. Det hävdas att deras slutliga mål är en enhetlig beskattning av fysiska och juridiska personer.

Att ta med de föreslagna ändringarna av rådets direktiv 92/84/EEG skulle därför försvaga konkurrensen och leda till en minskning av kvaliteten på enskilda produkter samt till att marknadsmonopolet för stora koncerner ökar.

Sammanfattningsvis är detta ett mer komplext problem än det förefaller vara för dem som lägger fram ändringsförslagen. Det kräver en djupare analys, diskussion och fortsatta överläggningar med medlemsstaterna.

  Carl Schlyter, för Verts/ALE-gruppen. – Den som i subsidiaritetens namn vill avskaffa minimiskatten på alkohol måste acceptera att man samtidigt i subsidiaritetens namn tillåter en begränsning av privat införsel av alkohol. Annars kommer länder med höga punktskatter att fullkomligt flöda över av billig privatimporterad sprit och få betala notan med höga vårdkostnader. Utan införselbegränsningar blir det landet med lägst skatter som tvingar sin alkoholpolitik på alla andra.

Med vilken logik kan man ta med sig 200 kg vin, öl och sprit, men bara 15 kg färsk fisk över EU-ländernas gränser? Dessutom är det absurt med noll i skatt på vin när det finns skatt på öl och sprit. Ännu mer absurt blir det när Sverige dras inför domstol för att man enligt kommissionen gynnat ölsektorn genom höga skatter på vin. EU snedvrider självmarknaden genom sin nollskatt på vin. Alkohol är inte en normal handelsvara. Att som utskottet se detta som en fråga för inre marknaden utan hänsyn till folkhälsan är oansvarigt och oekonomiskt.

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Rådet och kommissionen vill höja minimisatsen för punktskatter på alkohol, förmodligen i avsikt att minska snedvridningarna av konkurrensen och främja den inre marknaden. Föredraganden konstaterar att den minimisats som fastställdes 1992 och har tillämpats av en minoritet bland medlemsstaterna inte har hindrat andra medlemsstater från att öka klyftan genom att höja sina satser. Slutsatsen är att det är meningslöst att införa minimisatser när medlemsstaterna är fria att införa högre satser och direktivet bör avskaffas.

Men EU kommer aldrig att avstå från att kontrollera allting hur meningslöst det än må vara, och vissa länder kommer att få se sina skattesatser stiga när minimisatsen höjs i takt med inflationen. Detta kommer åtminstone att lära de nya medlemsstaterna en värdefull läxa: EU kommer att blanda sig i det som ligger dem varmast om hjärtat, och det kommer att kosta pengar för dem.

  Jean-Claude Martinez, för ITS-gruppen. – (FR) Herr talman! År 1990 fick vi veta att skatteklassatser behövdes. År 1992 fick vi veta att minimisatser behövdes. Nu har vi fått veta att rörliga minimisatser behövs och ständigt av samma skäl: hygienen, hälsoneurosen i det protestantiska Europa, som skulle få oss att införa interna tullar, resa skattemurar på upp till två euro per liter vin, i Danmark eller Förenade kungariket, till exempel. Men om våra brittiska, danska eller svenska vänner vill införa skatter, låt dem göra det! Medelhavsländerna, Tyskland och Luxemburg har nollbeskattning av vin.

Var och en kan om de så önskar använda narkotika i stället för att dricka, men vi försöker inte lösa narkotikaproblemet genom beskattning. Och vi skapar nog inte hälsa och säkerhet genom beskattning. Låt dem dricka; låt dem leva! Det finns oändliga mängder med maximigränser; vi behöver inte minimigränser!