Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Även om jag stöder Mario Mauros betänkande beklagar jag verkligen att det – precis som kommissionens förslag – saknar hänvisningar till att gemenskapens stöd ska ges på villkor att åtgärder vidtas för att skydda mot buller från järnvägs- och vägtrafik. Oavsett hur mycket utvecklingsarbete som krävs måste man också ta hänsyn till dem som bor i närheten, inte bara för deras hälsas skull utan också för att de ska acceptera arbetet.
Därför kräver jag att reglerna om bullerskydd för järnvägsmateriel ska ändras så snart som möjligt för att hänvisa till lägre tröskelvärden och för att främja bullerminskande åtgärder på samma sätt som de främjar utbyggnaden av de transeuropeiska näten.
Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! Jag röstade emot Maurobetänkandet eftersom trafiken ökar enormt i EU och att överfyllda vägar och permanenta trafikstockningar förebådar en kollaps i transportsystemet. Även om det var många år sedan vi beslutade vilka projekt som skulle ingå i de transeuropeiska näten ligger vi långt efter när det gäller att genomföra dem, och det som skulle bli EU:s mästerverk liknar fortfarande mest ett lapptäcke.
Vi måste också göra något för att göra tågresor mer attraktiva och jag anser att detta inte bara bör gälla transnationell trafik utan även i allt större grad för lokala resor.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Även om förslaget till förordning om finansiellt stöd från gemenskapen inom området för transeuropeiska transport- och energinät innebär att de nuvarande nivåerna för gemenskapens medfinansiering höjs kommer de inte upp till det ursprungliga förslaget för transport- och energinäten, till följd av det dåliga avtalet om budgetramen 2007-2013.
Det står ytterligare en grundläggande fråga på spel här. De transeuropeiska näten skapas med medel från gemenskapen och medlemsstaterna – alltså helt klart med offentliga medel – i syfte att fullborda den inre marknaden, vilket förklaras som följer i punkt 1 i rådets gemensamma ståndpunkt: ”effektiva och integrerade energi- och transportnät är hörnstenen för den europeiska inre marknaden, och att ett bättre utnyttjande av befintliga nät och en komplettering av de delar som saknas kommer att göra det möjligt att öka effektivitet och konkurrenskraft”. Med andra ord är fullbordandet av den inre marknaden centralt för dessa projekt, där marknader avregleras och där nyckelsektorer inom ett lands ekonomi överförs till privata intressen – så snart de offentliga investeringarna har gjorts förstås.
Med tanke på hur viktiga dessa sektorer är för alla länders utveckling hävdar vi att de bör stanna kvar inom den offentliga sektorn och motsätter oss därför privatiseringen.
Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Herr talman! Min grupp ville att våra ändringsförslag införlivades i detta betänkande, vilket skulle ha ökat parlamentets inflytande över de kommande budgetarna för de transeuropeiska energi- och transportnätverken, även om de misslyckades. Det är dock fortfarande viktigt att detta investeringsområde granskas noga av parlamentet, eftersom det är ett så tydligt exempel på ”europeiskt mervärde”. EU har avskaffat hinder i Europa under många år, men ändå kvarstår många infrastrukturhinder på energiområdet som måste hanteras. Särskilt Skottland har mycket att bidra med när det gäller EU:s energibehov, men vi behöver de nödvändiga kontakterna för att kunna göra det, och jag kommer att undersöka alla sätt att använda EU-finansiering för kontakter som kan maximera Skottlands gröna energipotential.
Gyula Hegyi (PSE). – (HU) Jag menar att detta har varit en av de viktigaste omröstningarna, åtminstone ur våra medborgares synvinkel. Vanliga medborgare känner inte till så mycket om de juridiska spetsfundigheterna inom EU. De är mer intresserade av vad EU-medlemskapet innebär i deras vardag.
När gränser faller sönder, när man kan flytta sig från ett land till ett annat utan pass inställer sig frågan: Varför måste vi betala extra avgifter för att hålla telefonkontakt över gränserna? Jag tycker att det bästa hade varit om parlamentet hade beslutat att avskaffa alla roamingavgifter helt och hållet och förklarat att alla mobiltelefonavgifter ska vara lika inom EU.
Men jag erkänner att detta skulle ha varit svårt att genomföra som första steg och därför välkomnar jag det faktum att vi åtminstone har nått fram till att gradvis sänka roamingavgifterna. Det bor 10 miljoner människor i Ungern och 9,5 miljoner använder mobiltelefoner. Jag tycker att det var enormt viktigt att rösta för detta.
Ivo Strejček (PPE-DE). – (CS) Jag röstade emot förslaget om roamingsamtal av följande skäl. För det första är dessa åtgärder inte ekonomiska utan snarare politiska till sin karaktär. De är ett uttryck för protektionism och för den nya formen av europeisk kommersialism. För det andra strider de mot principen om tillgång och efterfrågan. För det tredje kommer mobiloperatörerna – även om jag inte väntar mig att de ska kompensera bortfallet genom prishöjningar på sin hemmamarknad – troligen att skära ned på sina utvecklingsinvesteringar och så gott som säkert bryta trenden med minskande inhemska priser.
Den mest oroande aspekten för EU är att investerarna kommer att tappa förtroendet eftersom de upptäcker att lagstiftaren flyttar målstolparna mitt under matchen.
Jim Allister (NI), skriftlig. – (EN) Det är trevligt att för omväxlings skull kunna välkomna en EU-rättsakt. Den framtvingade sänkningen av roamingavgifter för mobiltelefoner är bra för alla europeiska konsumenter. Avgifterna är dock fortfarande höga med 35 pence per minut för att ringa och 17 pence per minut för att ta emot ett samtal, och måste sänkas ytterligare under de kommande tre åren. Nu måste prissänkningar införas för sms-meddelanden och e-postuppkoppling.
Derek Roland Clark (IND/DEM), skriftlig. – (EN) Ledamöterna i UK Independence Party har, liksom alla parlamentets ledamöter, ett kapitalintresse i sänkta roamingavgifter för mobiltelefoni. Därför kommer ledamöterna i UK Independence Party inte att rösta om Rübigbetänkandet. UK Independence Party anser att det är moraliskt fel att rösta om en fråga som kan leda till personligt berikande. Dessutom samtycker vi aldrig till EU-reglering.
Richard Corbett (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar varmt den nya överenskommelsen om roamingavgifter för mobiltelefoni. Labourpartiets ledamöter har i två år förespråkat ett införande av dessa åtgärder, vilka är en verklig triumf för EU:s konsumenter och inte kunde ha åstadkommits utan EU. Allt för länge har mobiltelefonföretagen krävt omåttliga summor för personer som använder sina telefoner någon annanstans i EU.
Det är en skam att de konservativa parlamentsledamöterna ställde sig på mobiltelefonindustrins sida för att motsätta sig konsumentskyddet och propagera för högre kostnader.
Brigitte Douay (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Rübigbetänkandet om roaming i allmänna mobilnät i EU eftersom ståndpunkterna i betänkandet kommer att göra det möjligt att avsevärt förbättra konsumenternas situation i EU. Många EU-medborgare, däribland invånarna i gränsområdet Nord-Pas-de-Calais, reser ofta utomlands i yrket eller privat och de avgifter som nu gäller när de ringer eller tar emot samtal med sina mobiltelefoner är alltför höga och oberättigade.
Rübigbetänkandet tar itu med en situation som bestraffar rörlighet. Därför stöder jag de fasta avgifter som föreslås i betänkandet. Minutkostnaderna är helt acceptabla och mycket lägre än dem som gäller för närvarande. Vi skulle ha föredragit ännu lägre avgifter som i högre grad skulle ha uppmuntrat människor att röra sig i EU.
Vid sidan av de avsevärt lägre avgifterna är kravet på öppenhet en viktig princip. Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet vill också skapa större öppenhet i fråga om samtalskostnader och fick till stånd ett resultat som innebär att EU-medborgarna i fortsättningen kommer att kunna veta hur mycket ett samtal till eller från utlandet kommer att kosta.
Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Rübigbetänkandet om roaming i allmänna mobilnät i EU (A6-0155/2007). Jag anser att den preliminära överenskommelsen mellan parlamentet och rådets ordförandeskap om texten till förordningen, där parlamentsledamöter från den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet spelade en avgörande roll i utformningen, utgör en viktig seger för konsumenten.
Jag menar att dessa åtgärder kommer att visa sig avgörande för informationssamhällets framtid. De kommer att låta oss spara miljarder euro och tjäna konsumenternas intressen bättre. Sänkningen av roamingavgifterna kommer att göra det möjligt att undanröja de återstående hindren för den inre marknaden och därmed stärka EU:s konkurrenskraft.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I förordningen anges att målet är att skapa en välfungerande europeisk inre marknad för telekommunikationer. Detta krävs eftersom självreglering inte fungerar, vilket påpekas i betänkandet.
Det är intressant att notera att man erkänner att marknaden i detta fall inte fungerar. Därav behovet att reglera priserna. Därför föreslås en reglering av såväl grossist- som återförsäljarpriserna och ett reglerat återförsäljarpris – Eurotaxan – som ska bli obligatoriskt för alla operatörer för att åstadkomma en betydande sänkning av roamingpriserna. Ändå är det fortfarande möjligt för de stora operatörerna inom sektorn att behålla enorma vinstmarginaler. Men det finns ändå fördelar för konsumenterna: billigare internationella samtal, utan att denna kostnad överförs till nationella marknader, och friheten att välja den bästa operatören och taxan.
Detta är ytterligare ett exempel på att marknaden uppenbarligen inte skyddar användare och konsumenter och detta är anledningen till att det krävs reglering. Det är hög tid att kommissionen och medlemsstaterna erkänner detta inom andra områden och gynnar konsumenterna.
Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. – (FR) Det finns tillfällen – ytterst sällsynta sådana här i det här parlamentet – då ledamöterna ombeds rösta om en text som är verkligt användbar för EU-medborgarna och då EU för en gångs skull skapar ett verkligt mervärde.
Detta var fallet för några år sedan i fråga om gränsöverskridande kreditöverföringar i euroområdet. EU-lagstiftningen föreskrev att kostnaderna för gränsöverskridande överföringar skulle vara desamma som för nationella överföringar. Detta var helt enkelt mycket logiskt och mycket normalt, eftersom den gemensamma valutan nyss hade införts.
Så är fallet i dag när det gäller regleringen av roamingavgifter för mobiltelefoni. Även om denna text – som alla kompromisser – inte är perfekt, kommer den ändå att göra det möjligt att mer effektivt övervaka de begränsande taxor som operatörer sätter för internationella kommunikationer inom EU. Dessutom kommer den översynsklausul som ska fastställas om 18 månader förhoppningsvis att ge tillfälle att gå längre i fråga om konsumentskydd.
Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. – Betänkandet innehåller många konkreta förslag i syfte att förbättra situationen för konsumenterna. Junilistan välkomnar dessa förslag som gynnar medborgarna när det gäller konsumentupplysning och lättillgänglig prisinformation.
Roamingavgifterna ter sig förvisso orimligt höga idag. Men innan man beslutar om politiska åtgärder måste det klarläggas vilket marknadsmisslyckande som förklarar missförhållandena. Är det fråga om bristande konkurrens genom s.k. implicit collusion? I så fall är det helt fel att införa prisreglering eftersom detta inte löser problemet alls. Att föreslå en behandling utan föregående diagnos är orimligt. Forskarna på området bör klara ut vilket marknadsmisslyckande vi står inför innan populistiska åtgärder vidtas.
I det långa loppet är det den fria konkurrensen och inte prisreglering som gynnar konsumenterna mest. Att låta politiker sätta priser istället för marknaden är nästan aldrig en långsiktigt bra lösning.
Förslaget kommer dessutom enligt min mening att drabba den del av befolkningen som av ekonomiska eller andra skäl sällan reser utomlands.
Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. – (PL) Jag röstar för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om roaming i allmänna mobilnät i gemenskapen och om ändring av direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (KOM(2006)0382 – C6-02442006 – 2006/0133(COD)).
Paul Rübig påpekade mycket riktigt behovet av att hitta lösningar som gör det möjligt för EU-medborgarna att använda sina mobiltelefoner för att ta kontakt med hemmet när de reser utomlands. Det finns för närvarande ingen inre marknad för mobiltelefoni och detta utgör ett hinder för daglig användning av telefoner utomlands.
Jag håller med om formeln för att fastställa högsta grossist- och återförsäljartaxor. Det är mycket viktigt att minska de orimligt höga roamingavgifterna, förklara för användarna hur de ska aktivera nya taxor och informera dem om vilken dag som denna lagstiftning träder i kraft.
Ett annat gott initiativ är att alla kunder som inte väljer någon särskilt taxa inom tre månader efter förordningens ikraftträdande automatiskt kommer att få den reglerade EU-taxan och att mobiloperatörer måste informera sina kunder om roamingavgifterna för in- och utgående samtal i deras egna taxor.
Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Det var med tungt hjärta som jag röstade för betänkandet om roaming för allmänna mobilnät eftersom det strider mot mina viktigaste politiska övertygelser. Jag anser att alla taxor som fastställs av lagstiftaren är en olämplig intervention i marknadsekonomin och en rest av en annan era som inte borde återuppväckas.
Tillämpningen av Eurotaxan i den här utformningen kommer att skapa stora problem för operatörer från de små medlemsstaterna som kommer att få svårt att finansiera de investeringar som krävs för att tillämpa de nya roamingvillkoren. De långsiktiga effekterna av denna förordning skulle till och med kunna leda till ökade nationella kommunikationsavgifter, vilket skulle vara kontraproduktivt och katastrofalt för de nationella ekonomierna.
Jag är för öppenhet i prissättningen och en minskning av roamingavgifterna i den fria konkurrensens anda, men denna sänkning får inte ske med hjälp av fastställda återförsäljarpriser på bekostnad av de nationella kommunikationsavgifterna.
Det gläder mig också att ”opt-in-principen” har bevarats i denna kompromiss, även om det hade varit bättre om den inte hade haft några villkor eller tidsbegränsningar”.
Denna förordning kommer bara att finnas i tre år: vilken tröst!
Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Betänkandet innehåller många konkreta förslag i syfte att förbättra situationen för konsumenterna. Junilistan välkomnar dessa förslag som gynnar medborgarna när det gäller konsumentupplysning och lättillgänglig prisinformation.
Roamingavgifterna ter sig förvisso orimligt höga idag. Men innan man beslutar om politiska åtgärder måste det klarläggas vilket marknadsmisslyckande som förklarar missförhållandena. Är det fråga om bristande konkurrens genom s k implicit collusion? I så fall är det helt fel att införa prisreglering eftersom detta inte löser problemet alls. Att föreslå en behandling utan föregående diagnos är orimligt. Forskarna på området bör klara ut vilket marknadsmisslyckande vi står inför innan populistiska åtgärder vidtas.
I det långa loppet är det den fria konkurrensen och inte prisreglering som gynnar konsumenterna mest. Att låta politiker sätta priser istället för marknaden är nästan aldrig en långsiktigt bra lösning.
David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag har gett mitt stöd till denna kompromissöverenskommelse vid första behandlingen. Det här är en viktig seger som kommer att gynna konsumenterna, som kommer att få lägre roamingkostnader redan i sommar.
Claude Moraes (PSE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet om förslaget till förordning om roaming i allmänna mobilnät, som kommer att leda till sänkta priser för miljontals roamingkunder. Detta initiativ kommer att hjälpa oerhört många kunder som påverkas av omotiverat höga roamingkostnader.
Förordningen kommer att garantera att priset för internationell roaming när man reser inom EU inte kommer att bli omotiverat högre än kostnaderna för samtal som betalas i användarens land. Konsumenterna kommer att gynnas av lägre priser för att ringa hem eller till någon annan EU-medlemsstat från det land som de besöker. Konsumenterna kommer också att göra avsevärda besparingar när de tar emot samtal.
Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster röstade för Rübigbetänkandet om roaming eftersom en tillfredsställande kompromiss kunde åstadkommas efter påtryckningar från Europaparlamentet, till gagn för EU:s konsumenter.
Det krävs förstås många ytterligare steg i riktning mot tydliga avgifter och en utvidgad omfattning av och ytterligare minskning av de okontrollerade avgifter som mobiloperatörerna tar ut.
Förfarandet måste också skyndas på före rådets (telekommunikationer) möte så att förordningen kan antas så snabbt som möjligt och så att konsumenterna kan dra fördel av de införda regleringarna redan denna sommar.
Denna förordningen måste statuera exempel. Det krävs regleringar inom andra sektorer där den fria marknadens regler har visat sig vara otillräckliga och där karteller styr obehindrat.
José Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. – (PT) De nuvarande roamingpriserna bestraffar användare som reser mellan olika medlemsstater och utgör ett hinder mot en verklig inre marknad.
Med hänsyn till den gränsöverskridande karaktären hos de avtalsmässiga förbindelser som dessa tjänster handlar om har medlemsstaterna visat att de knappast kan hantera denna fråga. Även om lösningen helst borde ligga i att sektorn reglerar sig själv har detta återigen visat sig vara omöjligt.
EU:s konsumenter förtjänar en rättvisare, öppnare behandling. Därför är det motiverat med en EU-omfattande reglering som stoppar missbruk, skapar insyn, garanterar balans på marknaden, underlättar rörlighet och kommunikation och skapar större ekonomisk dynamik.
Även om begränsningarna på samtalspriserna inte på långa vägar når upp till det som parlamentet ursprungligen begärde anser jag att detta är ett första steg i rätt riktning. Det skapar också den typ av tydlighet och förutsägbarhet som har saknats på marknaden.
Jag hoppas att operatörerna inte reagerar på intäktsförlusten med en oberättigad höjning av priserna på nationella samtal utan i stället tar tillfället att höja intäkterna genom att öka antalet kunder och genom att förbättra de tjänster de erbjuder både nationellt och internationellt.
Frédérique Ries (ELDR), skriftlig. – (FR) Genom att stödja regleringen av roamingavgifter för mobiltelefoni nu vid lunch har Europaparlamentet just antagit en lagstiftning som var efterlängtad hos miljontals konsumenter – arbetare eller turister – som är uppretade över de orimliga kostnaderna för in- eller utgående gränsöverskridande samtal via GSM-nätet och som har fått stöd av Europeiska kommissionen som har utarbetat detta lagstiftningsförslag.
Dessutom – även om min liberala filosofi inte ser med blida ögon på interventioner i fråga om marknadspriser – är jag framför allt emot den slappa låt-gå-attityden och att karteller bildas inom en viss ekonomisk sektor.
Denna EU-lag är ett viktigt framsteg för att skydda konsumenterna, som kommer att få se sina räkningar sänkta med så mycket som 70 procent. Ett annat framsteg är den frihet som operatörerna ges när det gäller att erbjuda kunder en möjlighet att välja mellan den lagstiftade taxan och en fast taxa som också omfattar SMS och MMS. Jag beklagar dock en sak: sänkningen av roamingavgifterna kommer inte att ske nu i sommar.
EU-medborgarna får trösta sig med att de tre EU-institutionerna tydligt har visat att de vill vinna tillbaka medborgarna och uppfylla sin första uppgift, nämligen att stifta lagar som ändrar deras vardagsliv till det bättre.
Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. – Idag lade jag ner min röst i roamingfrågan. Alla som någon gång har varit utomlands vet att det är mycket dyrt att ringa och ta emot samtal, men det finns risker med att EU sätter pristak. Jag hade kunnat acceptera en reglering på grossistnivån, alltså förhållandet mellan t.ex. Telia och ett företag i Spanien, men jag accepterar inte att man sätter ett tak på priset för konsumenten. Det blir inte ett tak utan ett golv. Sätts taket till 49 cent är det givetvis det som företagen kommer att ta ut. Företagens vinster kommer att minska då de tidigare dragit in pengar som kunnat användas till att konkurrera på den nationella arenan. Om vinsterna försvinner kan det leda till att företagen måste höja sina nationella priser. Då har EU istället försvagat den utsatta konsument som man hela tiden hävdar att man vill värna. Mobilmarknaden är en relativt ny marknad och i Sverige justerade marknaden sig så småningom och priserna har sjunkit markant. Om man endast hade ökat transparensen i systemet, verkat för bättre tekniska lösningar och infört de informationssystem det talas om i förslaget skulle det antagligen ha varit tillräckligt för att pressa priserna. Roamingpriserna har sjunkit rejält, visserligen ojämnt fördelat över Europa, men det är ändå ett tecken på att marknaden reglerar sig själv.
Peter Skinner (PSE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för denna åtgärd eftersom så många EU-medborgare påverkas av roamingkostnader som är högre än nödvändigt. De minskade kostnaderna för så många människor och företag är ett mycket värdefullt bidrag till människors privatekonomi, såväl som för företagens kostnader. Mobiltelefonimarknaden ska också tillåta en maximal effektivitet för industrin, samtidigt som den rätta balansen med konsumenternas intressen nås.
Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. – (PL) Jag röstar för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om roaming i allmänna mobilnät i gemenskapen och om ändring av direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.
När vi antog Lissabonagendan var vår målsättning att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi. Därför måste vi se till att marknaden för mobilteknik inom EU är dynamisk och utan inre hinder.
För närvarande har omkring 80 procent av EU:s medborgare en mobiltelefon, men roamingavgifterna är så höga att de begränsar efterfrågan på denna tjänst. Mobiltelefoni begränsas dock inte till röstkommunikation utan omfattar även andra typer av nya generationers kommunikation, som GPS, Wi-Fi och fjärråtkomst till Internet. Detta är mycket avancerade tekniker som är särskilt viktiga för att bidra till en kunskapsbaserad ekonomi.
Därför har vi inte råd att låta deras användning och utveckling kvävas av orimliga prisbarriärer.
Jeffrey Titford (IND/DEM), skriftlig. – (EN) Ledamöterna i UK Independence Party har, liksom alla parlamentets ledamöter, ett kapitalintresse i sänkta roamingavgifter för mobiltelefoni. Därför kommer ledamöterna i UK Independence Party att avstå från att rösta om Rübigbetänkandet. UK Independence Party anser att det är moraliskt fel att rösta om en fråga som kan leda till personligt berikande. Dessutom samtycker vi aldrig till EU-reglering.
Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Införandet av punktskatter på alkohol och alkoholhaltiga drycker 1992 utgjorde inledningen på försöken att samordna skatter för att skapa en gemensam marknad. Detta var och är en komplicerad process.
Hittills har framgångarna varit delade när det gäller att samordna de indirekta skatterna, fastställa en lägsta nivå för alkohol, alkoholhaltiga drycker, tobak och bränsle. Men i verkligheten har skattepolitiken legat kvar under medlemsstaternas behörighet.
Det är ologiskt att höja punktskatterna med utgångspunkt i EU:s inflationsindex för 1993–2006. Varför måste denna inflationstakt tillämpas på länder som anslöt sig till EU efter 2004?
Det är inte helt motiverat att fullständigt avskaffa punktskatterna med hänvisning till att de utgör små intäkter för medlemsstaterna. Med tanke på syftet med att införa punktskatter borde man på samma sätt också upphäva punktskatter på tobak och bränsle.
Jag förordar att vi bevarar status quo, inte ändrar punktskatterna och tillåter medlemsstaterna att på grundval av subsidiaritetsprincipen fastställa sina egna beskattningsnivåer. Framför allt för att det inte finns någon överenskommelse bland medlemsstaterna själva om att avskaffa punktskatterna.
Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! Jag gjorde det som föredraganden Astrid Lulling faktiskt ville att folk skulle göra och röstade emot hennes betänkande eftersom syftet med det är att höja fler skatter och nu blåsa nytt liv i det gamla välkända argumentet om att detta är nödvändigt för att förhindra snedvridning av konkurrensen, trots att det nu visar sig – precis som experterna förutspådde – att de miniminivåer som infördes 1992 endast ökade klyftan mellan skattesatserna i medlemsstaterna, där några höjde sina avgifter flera gånger och nu vill att de övriga ska tvingas att göra likadant.
Jag tror att allmänheten skulle se det som ännu ett övergrepp från Bryssel om vi följde detta förslag.
Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. – Vi svenska socialdemokrater hade helst sett att parlamentet kunnat ställa sig bakom kommissionens ursprungliga förslag om en
höjning av minimiskatterna med hänsyn till inflationen sedan 1993.
Då omröstningen förutspåddes bli mycket jämn valde vi att stödja ändringsförslagen om en höjning av minimiskatterna med hänsyn till inflationen sedan utvidgningen 2004.
Vi ser positivt på att betänkandet nu har återvisats till utskottet och hoppas att utskottet denna gång kommer fram till att alkoholskatter behövs för att minska alkoholens skadeverkningar i EU.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det är bra att majoriteten här i parlamentet avvisade detta betänkande. Vi röstade nej till att införa punktskatter på överstatlig nivå eftersom detta skulle ha begränsat suveräniteten i fråga om beskattning och suveräniteten i det politiska beslutsfattandet genom skatterna och budgeten.
Det främsta syftet med punktskatter, som för närvarande utgör en betydande andel av många medlemsstaters inkomster, är att begränsa konsumtionen – vilket är fallet i fråga om punktskatterna på alkohol och alkoholhaltiga drycker – och att skydda folkhälsan.
Utöver punktskatternas direkta inverkan på verksamheten inom jordbrukssektorn och en betydande andel av industrisektorn bör detta först och främst vara ett nationellt beslut baserat på konsumenternas förkärlek för traditionella produkter, varierande sociala val i fråga om konsumtion av alkoholhaltiga drycker och hur olika länder använder olika skatteinstrument, vilket är fallet för vin i Portugal där det är viktigt att bevara den nuvarande nolleurotaxan, något som har godkänts i plenum.
Däremot emotsätter vi oss kommissionens förslag om att höja minimisatserna och föredragandens tankar om att införa ett tak.
Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. – (FR) Precis som påpekas i betänkandet resulterade 1992 års direktiv om punktskatter inte i någon tillnärmning av dessa avgifter mellan medlemsstaterna, inte heller löste det de så kallade problemen med snedvridning av konkurrensen. Om kommissionen vore konsekvent borde den i linje med sitt program för bättre lagstiftning själv begära att denna text avskaffades.
Sanningen är att det är medlemsstaternas och endast medlemsstaternas ansvar att besluta om skatter, oavsett om de är direkta eller indirekta, inom sitt territorium i enlighet med sina budgetmässiga, ekonomiska och sociala behov och att den skattemässiga harmonisering som kommissionen eftersträvar endast har ett ideologiskt syfte.
Avslutningsvis vill jag säga att det inte är lite paradoxalt att de som kämpar för att avskaffa gränskontroller, för fri rörlighet för personer, varor och tjänster och fri konkurrens är de första som klagar när detta avskaffande och denna fria rörlighet uppmuntrar EU-medborgare att använda konkurrensen till sin fördel.
Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Vi har röstat emot detta betänkande eftersom det inte går in på de målkonflikter som är det centrala i problemet. Vad det egentligen handlar om är ju att medlemsländernas rätt att besluta i en så central fråga som alkoholpolitiken står i konflikt både med kravet på en fri inre marknad och medlemsländernas rätt att självständigt besluta om sina skattesystem. Alkohol är ingen vara vilken som helst, den inre marknaden är EU:s hjärta och beskattningsrätten är en av den suveräna statens viktigaste tillgångar.
Föredraganden har inte gjort något som helst försök att analysera och lösa dessa målkonflikter. Frågan bör därför tas upp till seriös behandling av experter och politiska representanter med insikter i ämnet innan parlamentet ställs inför nya förslag.
Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Jag har röstat för den realistiska inställning som visas i Vergnaudbetänkandet eftersom det är uppenbart att EG-domstolens avgöranden som försvarar patienters rätt att behandlas i ett annat land än sitt hemland om deras hälsa är allvarligt hotad eller om deras liv står på spel utgör en inblandning i de nationella regeringarnas befogenheter.
I direktivet om tjänster på den inre marknaden utesluts som vi vet hälso- och sjukvård från EU:s behörighet och lämnas under nationalstaternas exklusiva behörighet. Det är uppenbart att patienternas rörlighet inom EU kommer att öka. Naturligtvis kommer patienter att kräva tillgång till vård som omfattar de senaste behandlingsformerna. Detta kommer inte att begränsas till arbetstagare som arbetar i ett annat land utan det kan också gälla patienter som söker sig till behandlingar av hög kvalitet utomlands som av objektiva anledningar inte finns att tillgå i deras hemland och som sedan reser utomlands för att få sådan behandling.
Jim Allister (NI), skriftlig. – (EN) Eftersom jag anser att medlemsstaternas enda behörighet är att erbjuda alla vårdtjänster av kvalitet röstade jag emot Vergnaudbetänkandet och försöket att återinföra vårdtjänster i tjänstedirektivet.
Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. – Vi har valt att rösta emot detta betänkande, bland annat för att vi anser att medlemsstaterna själva skall kunna bestämma för vilka vårdtjänster man kan kräva förhandsbesked. Vi anser att ett system med planerad vård där man efter läkarundersökning snabbt kan få ett förhandsbesked skulle vara önskvärt för vårdtagarna, ett system som ger lika tillgång till gränsöverskridande vårdtjänster för alla och inte bara till dem som har råd att själva betala och sedan invänta ersättning. Vi har röstat för ändringsförslag som förordar politiska beslut framför domstolens praxis, även om vi är tveksamma till att alla politiska initiativ skall underställas medbeslutande från parlamentet. Vi har även röstat för en skrivning som innehåller referenser till etableringsfrihet, men understryker att vi inte anser att det behöver betyda tillgång till offentliga medel.
Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Vergnaudbetänkandet.
Omröstningen om detta betänkande här i kammaren har bekräftat att hälso- och sjukvårdstjänster är speciella, vilket var anledningen till att de uteslöts från tjänstedirektivet. Denna omröstning betydde att lika tillgång till hälso- och sjukvård och den finansiella hållbarheten i socialförsäkringssystemen inte kommer att ifrågasättas.
Jag anser att de diskussioner som inletts på EU-nivå i fråga om hälso- och sjukvårdstjänster hädanefter måste inriktas på den rättsliga osäkerhet som följer av EG-domstolens rättspraxis och på de områden där EU kan skapa mervärde.
Vad mig beträffar är ett direktiv om hälso- och sjukvårdstjänster som är förenligt med målet för ett ramdirektiv om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse fortfarande det enda verktyg som skulle göra det möjligt för EU att skapa ett mervärde och återvinna folkets förtroende inom ett område som är helt centralt i deras liv.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Precis som andra meddelanden från kommissionen i fråga om hälso- och sjukvård syftar detta initiativbetänkande till viss del att än en gång tillämpa samma metoder på hälso- och sjukvårdstjänster som på den inre marknaden för tjänster, genom att lägga fram ett nytt förslag till ett separat hälso- och sjukvårdstjänstedirektiv. Därför röstade vi emot betänkandet. Däremot gläder det oss att förslaget om att införa hälso- och sjukvårdstjänster i direktivet om liberalisering av tjänster avslogs.
Universell tillgång till universella hälso- och sjukvårdstjänster av hög kvalitet är en grundläggande rättighet för alla medborgare som måste tillgodoses av de befintliga nationella socialförsäkringssystemen i EU. Hälso- och sjukvårdstjänster är en allmän nyttighet och de offentliga myndigheterna i varje medlemsstat har den viktiga uppgiften att garantera lika tillgång till alla hälso- och sjukvårdstjänster av hög kvalitet och att tillhandahålla tillfredsställande offentlig finansiering. Därför motsätter vi oss inrättandet av en liberaliserad inre marknad för hälso- och sjukvårdstjänster och den nuvarande utvecklingen med nedskärningar eller privatiseringar av hälso- och sjukvårdstjänster, eller att göra dem ännu mer beroende av bestämmelserna för den inre marknaden eller konkurrenslagstiftningen.
Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. – (FR) Hälso- och sjukvårdstjänster skiljer sig helt och hållet från andra tjänster. Därför får de under inga omständigheter underställas EU:s regler för konkurrens, statligt stöd, offentlig upphandling eller den inre marknaden. Framför allt måste det vara medlemsstaternas – och endast medlemsstaternas – ansvar att organisera och finansiera dem.
Trots det förutsägbara underkännandet av punkten om att tjänsterna ska omfattas av Bolkesteindirektivet anser vi att texten i betänkandet fortfarande är farlig. Där föreslås att hälso- och sjukvårdsarbetares rörlighet ska uppmuntras, vilket hotar att skapa brist på just denna yrkesgrupp och därmed på behandling för alla medborgare i vissa länder, eller att patienters rörlighet ska uppmuntras helt utan kontroller, vilket kan undergräva kvaliteten i behandlingarna, överbelasta infrastrukturen och hota balansen i socialförsäkringssystemen.
Målet att alla EU-medborgare ska ha tillgång till EU-baserad hälso- och sjukvård av högkvalitet kan under inga omständigheter uppnås genom ett EU-direktiv som bygger på EG-domstolens rättspraxis med avgöranden i några få omstridda gränsöverskridande fall. I själva verket kan detta mål endast uppnås om det finns garantier för att Bryssel aldrig kommer att kunna lagstifta inom detta område.
Jean Lambert (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot det ändrade betänkandet, eftersom jag anser att det fortfarande utsätter våra nationella vårdtjänster för en smygande liberalisering och en rättsosäkerhet. Jag välkomnar att parlamentet vidhåller sin ståndpunkt att utesluta vårdtjänster från tjänstedirektivets räckvidd. Men nu vägrar vi uppenbarligen att sätta gränser för marknadens roll i relation till medlemsstaternas rätt att besluta om metoden, finansieringen och räckvidden för de vårdtjänster som de erbjuder. Såvida vi inte antar tydliga lagstiftningsramar, som helst får stöd i en förändring av fördraget, uppmuntrar vi aktivt EG-domstolen att besluta vad som är eller inte är en medicinsk behandling och huruvida den borde ersättas eller kräva förhandstillstånd. Som föredragande för förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen vill jag klargöra för vissa här i kammaren att ersättningssystemet inte är ett nytt system: det har funnits i över 30 år och har visat sig ovärderligt för tusentals medborgare, men dess räckvidd och bestämmelser borde fastställas av parlamentet och regeringen – inte av domstolen, och därför beklagar jag antagandet av ändringsförslag 24 från liberalerna.
Carl Lang (ITS), skriftlig. – (FR) Betänkandet visar viljan att kringgå innehållet i tjänstedirektivet där vårdtjänster med rätta undantogs från direktivets tillämpningsområde. Vårdtjänster är inte kommersiella tjänster utan tjänster som är ytterst viktiga för våra åldrande befolkningar. Vårdsektorn får inte bli ett offer för de ultraliberala gamarna och den federalistiska EU-ideologi som innebär att allting ska harmoniseras till det sämre. Frågan om att undanta vårdtjänster tillhör medlemsstaternas ansvarsområde, och så måste det förbli.
Sedan är det oroväckande att notera att denna luddiga Lissabonstrategi fortfarande åberopas som en nödvändig förutsättning samtidigt som vi länge har vetat att den är en symbol för extrem EU-ineffektivitet. Med tanke på skillnaderna mellan våra länder skulle man dessutom kunna säga att den så kallade europeiska sociala modellens allmängiltighet är en utopi. Slutligen innebär skapandet av ett regelverk på detta område att man inför en kvasi-inre-marknad för vårdtjänster eller att man åtminstone lägger grunden till en sådan.
Vår skyldighet är att förhindra en urholkning av kvaliteten på vårdtjänsterna, att vidmakthålla den medicinska etiken och att garantera stränga kontroller på nationell nivå och på ministernivå när det gäller tillståndsgivning och ersättningssystem inom vården.
Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Betänkandet om effekterna av undantaget för vårdtjänster i Bolkensteindirektivet under förevändningen att man vill skydda patienter och vårdpersonal innebär att man främjar en kommersialisering och ytterligare privatisering av en sektor som kapitalet har valt ut för att den ska generera profit.
Vi parlamentsledamöter från det grekiska kommunistpartiet tar klart avstånd från Bolkensteindirektivet och kämpar tillsammans med arbetstagarna för att det ska förkastas.
I betänkandet tas det för givet att de nationella vårdsystemen kommer att vara otillräckliga och att vårdtjänsterna inte kommer att vara kostnadsfria. Därför förespråkas i betänkandet en minskning till lägsta gemensamma nivå av de vårdtjänster som täcks av försäkringsmedel, och hälsokortet används som redskap för att göra detta. Man räknar med att arbetstagarna ska ha anställningar på flera olika håll och man underskattar behovet av omfattande vetenskaplig kunskap som bygger på yrkesutbildning och förvärvade färdigheter. Vårdpersonalen måste också ha en försäkring som ger ersättning för vårdkostnader, vilket innebär att statens skyldighet att tillhandahålla medicinska tjänster och vårdtjänster reduceras till en fråga om personligt ansvar. Patientens val av behandling reduceras också till en fråga om personligt ansvar genom informationsnätverk som ersätter statens skyldighet.
Därför har vi parlamentsledamöter från det grekiska kommunistpartiet röstat emot betänkandet. Hälso- och sjukvård är en social vara och arbetstagarna måste kämpa hårdare mot en kommersialisering genom att kräva moderna, kostnadsfria nationella vårdtjänster som uteslutande handhas av staten och som svarar mot arbetstagarnas nuvarande behov.
David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande om effekterna och konsekvenserna av att undanta vårdtjänster från direktivet om tjänster på den inre marknaden. Jag är särskilt nöjd över att man i betänkandet bad kommissionen att föreslå ett ”lämpligt instrument” för att kodifiera EG-domstolens rättspraxis.
Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Trots de meningsskiljaktigheter som betänkandet har gett upphov till, men som har klarats ut i tid, anser jag att betänkandet i sin nuvarande form innebär en bekräftelse av befintliga rättigheter och att det främjar patientrörligheten. Just detta var avsikten.
Med tanke på denna frågas särskilda betydelse måste debatten täcka hela skalan av olika system i de olika EU-medlemsstaterna. Det viktigaste är under alla omständigheter att se till att de nya möjligheter som patientrörligheten innebär är tydliga och kan förverkligas.
Hälso- och sjukvård är en av de frågor som ligger medborgarna varmast om hjärtat, och det skulle vara fel att genom gemenskapslagstiftning påtvinga medlemsstaterna lösningar som skulle underminera de regler medborgarna och politikerna har kommit överens om. Detta hindrar dock inte att man inför regler som underlättar utnyttjandet av denna möjlighet i ett sådant fritt område som EU där det finns en tradition för rörlighet i olika frågor.
Jag anser därför att resultatet är positivt och att det gagnar medborgarnas intressen och rättigheter.
Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) EU-politiken på hälso- och sjukvårdsområdet bör inte inskränkas till att reglera patientrörlighet och till att skapa en enhetlig marknad. Vi måste undvika en politik med två hastigheter som innebär att vem som helst som är ekonomiskt oberoende kan välja att resa för att finna den bästa vården.
Detta undergräver den sociala och territoriella sammanhållningen och solidariteten och är därför olämpligt. I likhet med andra sociala tjänster av allmänt intresse ingår hälso- och sjukvården ofta i ett nationellt socialt trygghetssystem som är en garanti för medborgarnas grundläggande rättigheter.
Det var av dessa orsaker som parlamentet förra året beslutade att undanta vårdtjänsterna från tjänstedirektivet. Detta bör vi inte ändra på i dag!
I den nyss godkända texten som innehåller en granskning av effekterna och konsekvenserna av detta undantag uppmanas kommissionen att utveckla ett lämpligt instrument för att kodifiera lagstiftningen om de rättigheter och skyldigheter som både rörliga patienter och vårdgivare har. Jag anser inte att detta är tillräckligt långtgående.
Om politiken enbart bygger på lagstiftningen tar man inte tillräcklig hänsyn till hur viktigt detta område är i ett socialt Europa. Hälso- och sjukvård är en grundläggande rättighet. Var och en har rätt att resa till ett annat land för att få bästa möjliga vård. Varje vårdgivare och även de medlemsstater som berörs har en skyldighet att behandla alla patienter på ett likvärdigt sätt.
Marc Tarabella (PSE), skriftlig. – (FR) Vid omröstningen om utkastet till Vergnaudbetänkandet i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd stödde ledamöter från högern ett ändringsförslag vars syfte var att återinföra vårdtjänsterna i ”tjänstedirektivet”. Genom att rösta på detta sätt bröt gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater mot en kompromiss som tidigare hade ingåtts med den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, en kompromiss som innebar ett skydd för vårdtjänster genom att de hölls utanför ”tjänstedirektivets” räckvidd.
Under omröstningen i plenum beslutade medlemmarna i PPE-DE-gruppen lyckligtvis att hålla fast vid denna kompromiss och att respektera hälso- och sjukvården genom att vägra att göra vården till en vara. I slutet av denna omröstning segrade socialdemokraternas vilja att slå vakt om tillgängliga, högkvalitativa vårdtjänster till rimligt pris för EU-medborgarna.
Richard Corbett (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar verkligen att jordbruket från och med nästa år inte längre kommer att vara den största utgiftsposten inom EU:s budget, utan de olika strukturfonderna. Detta är en välkommen resursfördelning – under förutsättning att de fördelade pengarna används på ett bra sätt naturligtvis! Också här vill jag försiktigt välkomna den gradvisa övergången inom strukturstödet mot utveckling av innovation och företagsamhet i våra mindre välmående regioner.
Strukturstödet måste vara mer än bara en överföring av resurser från de mer välmående medlemsstaterna till de mindre välmående staterna – om det var allt det handlade om skulle det kunna göras genom att bara justera budgetbidragen och rabatterna. Strukturstödet måste ge ett mervärde och vara en verkligt europeisk politik i sig, som hjälper mindre välmående regioner snarare än medlemsstater, som utvecklar transnationella förbindelser och som bidrar till att se till att alla kan dra nytta av EU:s inre marknad.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Med tanke på att syftet med betänkandet är att bidra till debatten om framtiden för EU:s sammanhållningspolitik måste vi påpeka följande viktiga aspekter i betänkandet där vi har en annan uppfattning:
- tanken att anslag inom ramen för sammanhållningspolitiken ska beviljas på villkor att de kriterier för den ekonomiska utvecklingen som fastställs på gemenskapsnivå uppfylls, detta som en metod att utöva extra påtryckningar på medlemsstaternas sätt att utforma sin sociala och ekonomiska politik,
- fastställandet av obligatoriska tak för det sätt på vilket strukturfonderna ska användas, antingen på gemenskapsnivå eller i medlemsstaterna, till exempel att ”minst 20 % av strukturfondsmedlen ska avsättas för stöd till FoU+I”,
- uppmuntran till att använda strukturfonderna för att finansiera privata investeringar genom vad som kallas partnerskap mellan den privata och den offentliga sektorn,
- användandet av nya sammanhållningsindikatorer, dvs. sysselsättning, skillnaderna i BNP mellan grannregioner, index för utflyttning från centrum och för tillgänglighet, tillgång till infrastruktur och transport, verksamhetsnivån inom forskning och innovation, undervisning och utbildning och graden av diversifiering av produktionen, utan att man slår vakt om tanken att BNP per capita även i fortsättningen måste användas som den grundläggande indikatorn för lämplighet när det gäller EU:s sammanhållningspolitik.
Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. – (PL) I betänkandet framhålls med rätta sammanhållningspolitikens nyckelroll för att stödja den inre marknaden genom det handelsutbyte och utbyte av arbetstillfällen som har uppstått genom projekt som har samfinansierats av EU. Vi bör också tänka på den roll sammanhållningspolitiken spelar för att förbättra bilden av EU bland medborgarna och för att öka stödet för unionen i regioner som har dragit stor nytta av sammanhållningspolitiken.
Det är positivt att kommissionen och rådet uppmanas att bedöma om det är möjligt att anslå minst 20 procent av strukturfondsmedlen till forskning, utveckling och innovation. Förslaget att placera uppdraget som tekniskt ombud på lokal och regional nivå förtjänar också uppmärksamhet eftersom tillgång till EU:s program och stöd kommer att göra det lättare för företagen att genomföra innovationer.
Genom sin uppmaning till större öppenhet och publicitet för projekt som stöds av strukturfonderna vill Francisca Pleguezuelos Aguilar öka våra medborgares medvetenhet om fördelarna med sammanhållningspolitiken.
Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Begreppet sammanhållning som har följt oss sedan Romfördraget är en av EU:s hörnstenar. För att uttrycka det kortfattat är någras utveckling allas utveckling.
Historien har visat oss att sammanhållningen, ett beprövat och pålitligt begrepp, kännetecknas av generositet och realism, både för de medlemsstater som nyligen har anslutits till unionen och för dem som har varit med i unionen längre. I likhet med föredraganden och de flesta EU-politiker anser jag därför att sammanhållningen som värde bör främjas och försvaras. Jag anser emellertid också att den behöver göras mer aktuell. Mål som för tio eller 15 år sedan var undantagna från sammanhållningspolitiken på grund av mer betydande brister och olikheter är i dag frågor som absolut bör ingå i en växande, alltmer konkurrenskraftig ekonomi. Eftersom det är på detta sätt måste sammanhållningspolitiken å ena sidan främja ökad kompetens i fråga om forskning och utveckling och å andra sidan stödja de mest konkurrenskraftiga delarna i varje område.
Sammanhållning är inte en lösning som kan tillämpas på samma sätt överallt. Den handlar mer än någonting annat om att satsa på att dra största möjliga nytta av våra olikheter och att se till att investeringarna är hållbara under en längre period för att möjliggöra en harmonisk utveckling.
Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Herr talman! Det gladde mig att kunna stödja detta initiativbetänkande om vikten av strukturfonderna för EU:s sammanhållning, eftersom vi i Skottland har stor erfarenhet av att använda stöden för att utveckla våra perifera områden och modernisera våra städer. Allteftersom de nya stöden betalas ut har vi en expertis som vi nu använder i Europa för att hjälpa våra nya kolleger när de inrättar sina program, och vårt intresse för denna fråga är naturligtvis mycket stort, så det gläder mig att se att detta betänkande får majoritet här i dag.
Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Jag lovordar min kollega David Martin för hans alltför träffande betänkande, som jag kommer att stödja. EU har ett ansvar för att se till att utvecklingsländerna har möjlighet att delta i och dra nytta av den globala ekonomin. Det handlar inte bara om ett mer rättvist och öppet handelssystem. Trots de enorma framstegen för marknadstillgången, däribland kommissionens ”Allt utom vapen”-initiativ, har de minst utvecklade ländernas andel av världshandeln halverats under de senaste 40 åren från 1,9 procent till 1 procent.
Stöd till handeln är nödvändigt för att skapa förutsättningar och infrastruktur som främjar tillväxten, men detta stöd måste kontrolleras av mottagarna själva för att det ska passa in i deras egna nationella utvecklingsplaner.
Det gläder mig verkligen att Förenade kungariket går i bräschen och betalar sin andel av det årliga stöd på 2 miljarder euro till handelsbudgeten som EU:s medlemsstater utlovade i Gleneagles senast 2010. Vi kan endast utrota fattigdomen i tredje världen genom att bemyndiga företagen, särskilt de som arbetar med rättvis handel, när det gäller att ge dem det anständiga arbete som de så desperat behöver.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vad oss beträffar kan och får inte EU:s “bistånd” uppfattas som en del av den ”avreglering av handeln” som föredraganden skulle önska. Det får inte heller användas som ”en av de mest effektiva drivkrafterna för ekonomisk tillväxt” i de fattigaste länderna. Det finns två orsaker till detta. För det första är biståndet avhängigt av lämpligheten i dessa länders ”inrikespolitiska åtgärder” och en ”verklig förbättring i kapaciteten när det gäller goda styrelseformer”, vilket gynnar de mäktiga multinationella företagen i EU och USA. Med andra ord ställs det villkor för den ”biståndsbaserade” utvecklingen i dessa länder, vilket innebär att man utnyttjar deras inneboende strukturella svaghet, efter en historia med kolonialism, för att gynna EU-kapitalet. Länderna tvingas att producera för export, särskilt produkter med lågt mervärde och med mindre ekonomiskt utbyte, produkter vilkas pris inte täcker produktionskostnaderna. Detta gäller många jordbruksprodukter, vilket tvingar dessa länder att resa tullbarriärer för att förhindra införsel av produkter från utlandet.
För det andra skapas genom denna riktlinje en hierarki mellan olika länder, och därigenom vidgas ytterligare klyftan mellan så kallade rika och fattiga länder. Detta får konsekvenser på nationell nivå för EU-medlemsstaterna och i vad som kallas tredje länder ...
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)
David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Som föredragande ställde jag mig gladeligen bakom mitt betänkande. Endast en handfull ändringsförslag lämnades in till omröstningen i kammaren, vilka bidrog till betänkandet eller ändrade språket på ett positivt sätt. Vissa ändringsförslag ändrade dock betänkandets fokus alltför mycket, vilket innebar att jag inte kunde stödja några av dem.
Jean-Claude Martinez (ITS), skriftlig. – (FR) Vi är alla överens om målen att äntligen befria länderna i syd från fattigdom – även om de verkliga åtgärderna ännu inte vidtas för det svarta Afrika, och med detta menar jag att förse människor med vatten, livsmedel, de viktigaste läkemedlen och utbildning.
Som redskap för att bekämpa fattigdomen är den internationella handeln nödvändig men inte tillräcklig. Den kanske är tillräcklig på lång sikt, men som Keynes sa: ”på lång sikt kommer vi alla att vara döda”.
Därför krävs det impulser och innovation, inte minst genom skapandet av en ny tullteknik med tullavgifter som kan räknas av i form av en tullkredit som importörerna erbjuder exportörerna. Vid handel räknas då tullavgifterna av från det importerande landets ekonomi till en summa som motsvarar tullkrediten. För länderna i syd skulle denna tullkredit subventioneras i enlighet med det system med en kombination av krediter och reservkrediter som redan förekommer inom internationell beskattning.
På detta sätt skulle de fattiga länderna inte längre förlora de värdefulla intäkterna från sina tullavgifter.
Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) I betänkandet sägs det med rätta att “en avreglerad handel är en av de mest effektiva drivkrafterna för ekonomisk tillväxt, vilken är absolut nödvändig för att minska fattigdomen samt främja tillväxten och sysselsättningen i fattiga ekonomier, och även en viktig katalysator för hållbar utveckling i hela världen”. Av detta följer naturligtvis inte – och det är inte heller min uppfattning – att allt man behöver göra är att avreglera handeln varefter stabila demokratier kommer att blomstra i fria och pluralistiska samhällen. Så är det inte, och det har vi bevis för i modern tid; Kina är bara ett sådant exempel. Men faktum är att det inte finns någonting sådant som ett fritt, pluralistiskt och demokratiskt samhälle som inte i grunden är öppet för handel.
Det är denna tanke – och inte en urvattnad och fullkomligt antiliberal version av den – som främst bör tillämpas i EU:s riktlinjer när det gäller bistånd till internationell handel.
Vår uppgift på världsscenen bör inriktas mot att mer och mer öppna världen för handeln utan att detta leder till att sårbara ekonomier och marknader lämnas utan skydd.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Trots det “politiskt korrekta” språket i betänkandet lyckas man inte dölja EU:s verkliga avsikter bakom de nuvarande avtalen om ekonomiskt partnerskap med AVS-länderna.
Vad EU eftersträvar med avtalen om ekonomiskt partnerskap är att få ut så mycket som möjligt av de pågående WTO-förhandlingarna i frågor där unionen hittills har misslyckats. Med andra ord försöker unionen att bakvägen åstadkomma vad den har misslyckats med genom att gå rätt väg.
I betänkande kräver därför parlamentet att ”avregleringen skall ske gradvist och flexibelt”. Parlamentet ”påminner om de utvecklingsfördelar som Singaporefrågorna kan föra med sig”. Det ”anser” att ”avtal om investeringar, konkurrens och offentlig upphandling ... skulle kunna bidra till de gemensamma målen gott styre och öppenhet och skapa en miljö som främjar ett ökat partnerskap mellan det privata och offentliga”. Det ”påminner om” att ”goda regelverk är en viktig del av alla avregleringsprocesser” när det gäller tjänster och offentliga tjänster. Detta är med andra ord bara en sockrad version av den nyliberala dagordningen.
Vad som krävs är en helt annan dagordning, en som kommer att främja effektivt samarbete, solidaritet, självständig utveckling och social rättvisa.
David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) De ekonomiska partnerskapsavtalen har varit mycket splittrande och kontroversiella. Ibland har det verkat som om utvecklingen inte har prioriterats högst i kommissionens syn på sådana avtal. Detta parlamentsbetänkande ger ett mycket lägligt och balanserat bidrag till debatten och föredragande Robert Sturdy måste gratuleras till sin inställning till betänkandet.
Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Inom WTO-reglernas begränsade ram kan – och måste – avtalen om ekonomiskt partnerskap fortfarande vara ett effektivt instrument för att främja handel och – viktigast av allt – för att stödja uppbyggnaden av en infrastruktur som underlättar handeln. Mot denna bakgrund är detta ett välkommet betänkande där principerna för partnerskapet formuleras tydligt, ett betänkande som bygger på anständiga värderingar.
När det gäller liknande frågor som har diskuterats under detta sammanträde vill jag återigen ge uttryck för min övertygelse att främjandet av fri, öppen och rättvis handel är ett stöd för demokratiseringen av samhällen och att det uppmuntrar till pluralism bland de sociala krafterna. Detta är ytterligare en anledning till att partnerskapsavtalen är viktiga.
Tokia Saïfi (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen inträder i ett kritiskt skede den 1 januari 2008 då de nuvarande avtalen löper ut.
Jag röstade för betänkandet eftersom dessa avtal är viktiga och eftersom jag anser att de kommer att göra det möjligt att skapa ett nytt ekonomiskt och kommersiellt system som leder till en hållbar utveckling för AVS-ländernas ekonomier. Jag vill understryka denna utvecklingsdimension: dessa avtal kan inte reduceras enbart till frihandelsavtal enligt WTO och de måste vara instrument som tjänar utvecklingen både på det ekonomiska och på det mänskliga planet. Avtalen om ekonomiskt partnerskap kommer därför också att vara så asymmetriska och progressiva som möjligt.
Jag röstade för ändringsförslagen 20 och 28 om att förhandlingarna måste ta hänsyn till de specifika förhållandena i de utomeuropeiska regionerna och territorierna i enlighet med artikel 299.2 i EG-fördraget. Vi bör faktiskt undersöka de intressen som är specifika för dessa territorier, beakta skillnader i fråga om tillträde till marknaden och se till att de befintliga stödmetoderna stämmer bättre överens med stödmetoderna i AVS-länderna. Jag vill också göra en precisering av punkt 13 i betänkandet genom att rikta uppmärksamheten mot de slutsatser som antagits av rådet och som innebär övergångsperioder för tillträde till EU:s marknad för vissa varor som är särskilt känsliga ur EU:s synvinkel.
Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Hittills har Allmänna preferenssystemet (GSP) garanterat AVS-länderna förmånstillträde till EU:s marknad med lägre importtullar vid EU:s gränser och bättre tillträde till marknaden. Detta har gjort det möjligt för utvecklingsländerna att lättare exportera sina varor till de rikare EU-länderna.
Detta arrangemang inom WTO utgör ett formellt undantag från den regel om icke-diskriminering som mest-gynnad-nation-principen innebär. Enligt Cotonouavtalet från 2000 ska detta undantag upphävas senast i slutet av 2007 och ersättas av individuellt framförhandlade avtal om ekonomiskt partnerskap (EPA). Om detta inte sker skulle varje WTO-medlem kunna rapportera om diskriminering.
Betänkandet präglas med rätta av en kritisk inställning. Det innebär att kommissionen när den förhandlar om EPA bör ta vederbörlig hänsyn till utvecklingsnivån i AVS-länderna. Principen om total avreglering av marknaden bör inte vara aktuell här eftersom den utgör ett verkligt hot mot dem, både socialt och ekonomiskt.
I betänkandet tas emellertid inte tillräcklig hänsyn till förhållandena på plats. Det återstår att se om EPA kommer att få positiva eller negativa effekter. Därför är det knappast förvånande att de länder det rör sig om inte har bråttom att underteckna dessa avtal i god tid före slutet av 2007.
Om parlamentet inte tar bort tidspressen och inte är berett att fortsätta med GSP+-systemet kommer jag inte att kunna rösta för betänkandet.
Margie Sudre (PPE-DE), skriftlig. – (FR) I enlighet med Cotonouavtalet är avtal om ekonomiskt partnerskap inte bara fria handelsavtal inom ramen för WTO utan ett verkligt partnerskap som gör det möjligt att skapa en ny ekonomisk och kommersiell ram till förmån för AVS-länderna.
På grund av att de geografiskt sett ligger nära många AVS-länder står de utomeuropeiska samhällena i centrum för dessa prioriterade och ömsesidiga avtal med AVS-länderna.
Det är av största vikt att man i enlighet med artikel 299 i fördraget tar hänsyn till de speciella förhållandena i de yttersta randområdena i samband med dessa förhandlingar.
Man måste också särskilt uppmärksamma de OTC-marknader som ligger nära AVS-länderna, i överensstämmelse med de associeringsavtal som redan knyter dem till EU enligt artikel 299.3 i fördraget.
Vi bör undersöka de intressen som är specifika för de yttersta randregionerna och OTC-marknaderna utan att underlåta att i så hög grad som möjligt få med dem i förhandlingarna, så att differentieringar när det gäller marknadstillträde kan övervägas, och så att deras respektive stödarrangemang kan samordnas i syfte att integrera dem mer i deras regionala miljöer.
Jag välkomnar antagandet av mitt ändringsförslag som har utformats för att skapa en intelligent balans mellan den regionala integrationen av dessa utomeuropeiska territorier och de band som knyter dem till Europa.
Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) herr talman! Jag har röstat för detta betänkande, därför att de steg som beskrivs i det måste betraktas som helt nödvändiga, om vår europeiska union ska bli en politisk union som talar med en röst med världen utanför och som på detta sätt kan bli en global aktör snarare än en vingklippt fågel.
För att uppnå detta behöver EU framför allt ytterligare utveckla sin säkerhets- och försvarspolitik med gemensam forskning, ett gemensamt upphandlingskontor, gemensamma försvarsstyrkor som kan handla självständigt och gemensamma insatser som finansieras genom EU:s budget. Detta är emellertid beroende av att vi skaffar ett nytt regelverk i form av ett nytt fördrag. Jag är övertygad om att det med Angela Merkel som rådsordförande i kombination med Nicolas Sarkozys pragmatism kommer att bli möjligt att ta ett avgörande steg i rätt riktning.
Jan Andersson, Göran Färm, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. – Vi svenska socialdemokrater tycker inte att Elmar Broks betänkande är det rätta forumet för att diskutera fördraget och vad det skall och inte skall innehålla. Vi tycker att det utrikespolitiska samarbetet skall stärkas, men vi tycker inte att det är lämpligt att i detta läge binda upp sig för att vi skall ha en gemensam EU-utrikesminister. Därför valde vi att lägga ner våra röster på dessa punkter.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Bland andra frågor prioriteras i betänkandet det förkastade (!) ”konstitutionsfördraget”. Betänkandet innehåller kraftiga uppmaningar att fördraget ska ”ratificeras fullt ut” (?) och man kräver att det ska ”träda i kraft” (?)”för att unionen skall vara beredd att möta dagens globala ansvar, hot och utmaningar” genom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och EU:s säkerhets- och försvarspolitik, som de säger…
Denna ståndpunkt, som godkänns av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet (som omfattar de portugisiska socialdemokraterna, de konservativa och socialdemokraterna), är särskilt betydelsefull med tanke på att det är dessa politiska krafter som förhandlar om formuleringen ett ”förenklat fördrag”. Låt oss klargöra detta. Slutligen, hur kan något framställas som annorlunda när det åter bekräftar exakt det som det antas skilja sig från? Just detta är oförenligt…
Den verkliga avsikten hos de politiska krafterna och de ekonomiska och finansiella intressen som ligger till grund för den europeiska kapitalistintegrationen är att påskynda militariseringen av EU inom en rättlig och konstitutionell ram – märk väl, inom ramen för Nato. Detta skulle fastställas genom det så kallade ”Europeiska konstitutionella fördraget”. Det är förklaringen till den ”gemensamma” interventionistiska utrikespolitiken med dess aggressiva strategi, som styrs av ambitionerna och intressena hos stormakternas breda ekonomiska och finansiella grupper, ledda av Tyskand.
Anna Hedh (PSE), skriftlig. – Jag röstade emot Elmar Broks betänkande A6-0130/2007, dels därför att föredraganden har valt att blanda in frågan om konstitutionen, men också för att han lyfter frågan om att EU skall ha en gemensam utrikesminister. Inom EU har vi idag inga ministerfunktioner och skall heller inte ha det. Alla medlemsländer har redan egna utrikesministrar. Vad blir nästa steg? En gemensam miljöminister och kanske i slutändan en gemensam statsminister?
Richard Howitt (PSE), skriftlig. – (EN) Europaparlamentets Labour-parti stöder resolutionen i hög grad, särskilt den omfattande betoningen av befästande av demokratin, främjande av mänskliga rättigheter och icke-spridning, samt EU:s viktiga roll när det gäller konfliktförebyggande och skapande av en effektiv multilateralism.
Resolutionen är dock i alltför hög grad inriktad på interna förfarandemässiga förändringar, snarare än på utrikespolitiska prioriteringar. EPLP röstade mot punkterna 1, 5 och 11 och avstod från att rösta om punkterna 2, 3, 4 och 5, eftersom hänvisningarna till konstitutionsfördraget och dess detaljerade bestämmelser är olämpliga med tanke på att fördragets framtid fortfarande diskuteras. Att konstitutionsfördraget antas får inte ses som en förutsättning för en framtida utvidgning. EPLP la också ned sin röst i fråga om punkt 8 g), eftersom mervärdet hos en diplomatisk tjänst för EU fortfarande måste bevisas, och om punkt 8 h), för trots att jag håller med om att de externa delegationerna förvisso måste stärkas kommer inte dessa att vara ”EU-ambassader”. EPLP stöder fullt ut reformen av FN:s säkerhetsråd och stöder också förbättringar om EU:s anföranden i FN, men det är dock olämpligt att tala om en gemensam plats för EU, som i punkt 10.
Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Elmar Broks betänkande är ett bevis på torftigheten i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Å ena sidan uppmanas EU att engagera sig mer för konflikterna i Kaukasus och Transnistrien och därför motsätter man sig uppkomsten av stater i dessa områden och vägrar att ge dem internationellt erkännande. Å andra sidan försöker man bryta mot den ofullständiga resolution 1244 och genom att förklara “Kosovos kontrollerade oberoende”. Författaren har följaktligen, tillsammans med Angelika Beer från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, valt att åter ge sig in i det ormbo som syftar till en territoriell förändring av Europa.
Jag vill gärna veta när Katalonien, Baskien och till och med Galizien kommer att uppmanas att skilja sig från Spanien och när separatisterna i Slovakien, Rumänien och Serbien kommer att göra sig hörda. Hur ska vi hantera kravet att dela upp Makedonien (eller ska det fortsätta att vara Fyrom)? Har något exempel statuerats för de relativt tätbefolkade muslimska samhällena i vissa delar av Sydfrankrike eller kanske för de invandrare som är koncentrerade till Västeuropas storstäder?
Lika kontraproduktiv är den fruktan som uttrycks i artikel 25 när det gäller de första proven med antisatellitvapen i Kina. Vi hyser inte samma fruktan för Förenta staterna. Tyvärr finns det så många oacceptabla delar i detta betänkande att varken jag eller min parlamentsgrupp kommer att stödja det i den slutliga omröstningen.
Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. – (PL) Herr talman. Jag röstar för Elmar Broks betänkande om rådets årliga rapport till Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller GUSP, inbegripet de finansiella konsekvenserna för de europeiska gemenskapernas allmänna budget 2005 (punkt H. 40 i det interinstitutionella avtalet av den 6 maj 1999).
I Elmar Broks betänkande betonas med rätta att EU, utan ett konstitutionellt fördrag, inte kommer att kunna möta de viktiga utmaningar som den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken innebär. Att utnämna en utrikesminister som också är ledamot av kommissionen och som dessutom leder utrikesministerrådet kommer att göra det möjligt för EU att uppträda effektivare och kraftfullare på det internationella området. Det belopp på 1740 euro som har beviljats för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken 2007-2013 är otillräckligt för EU:s ambitioner att spela en internationell roll.
I betänkandet påpekas med rätta behovet av att stärka Europaparlamentets roll inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Rådet bör inte bara informera parlamentet utan i första hand se till att parlamentet medverkar i de viktigaste valen och verksamheterna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande och är särskilt nöjd över att man i texten betonar behovet av ett internt fastställande av yttre prioriteringar, som exempelvis kampen mot fattigdomen, för att kunna ha en europeisk röst i internationella angelägenheter.
Marek Siwiec (PSE), skriftlig. – (PL) Herr talman! I Elmar Broks betänkande om de viktigaste aspekterna och de grundläggande val som GUSP står inför betonas fördelarna med frågan på ett bra sätt. Utan ett konstitutionsfördrag blir det omöjligt att tala om en gemensam utrikes och säkerhetspolitik som kan möta de utmaningar som den europeiska gemenskapen står inför.
Dessutom definieras i betänkandet på ett korrekt sätt de intresseområden för EU som vi måste koncentrera oss på, däribland kampen mot terrorismen, invandringen, energisäkerheten och icke-spridningen av massförstörelsevapen. Betänkandet är balanserat och betoningen ligger på de rätta ställena. Därför stöder jag till fullo dess antagande.
Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) I den årliga rapporten föreslås att den militära och politiska sektorn av GUSP förstärks med ett anslag på 1,8 miljoner euro, vilket är tre gånger mer än utgifterna för perioden 2007-2013, för att öka EU:s aggressionspolitik så att EU kan göra anspråk på en större del av bytet för euromonopolen genom de imperialistiska interventioner som planeras mot folken.
Man återupprättar den europeiska konstitution som är ”död” efter folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna och som är det nödvändiga verktyget för att främja GUSP. För att genomföra de imperialistiska åsikterna och avlägsna eventuella hinder föreslår man att enhälligheten och tillämpandet av omröstningar med kvalificerad majoritet avskaffas så att de styrande imperialistmakterna kan främja sina planer.
För att förbereda och genomföra nya interventioner för att bekämpa terrorismen, ”återupprätta demokratin” och andra förevändningar främjas ytterligare militarisering, färdigorganiserandet av stridsgrupper och av militära ockupationsstyrkor i Kosovo, som ska ersätta Nato-styrkorna.
Det finns ingen hänvisning till ett ballistiskt missilförsvar, vilket indirekt med all tydlighet bevisar att ett sådant accepteras av Nato och även av EU.
Man föreslår ökad finansiering, vilket i grunden innebär att de europeiska arbetstagarna uppmanas att betala för EU:s aggressionspolitik.
Vi har röstat mot betänkandet om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag stöder kraven i detta betänkande, i synnerhet när det gäller införandet av en minimilön i alla medlemsstater. Det kommer att bli ett säkerhetsnät och är speciellt avsett att skydda arbetstagarna från utnyttjande och fattigdom, samtidigt som det säkrar konkurrenskraften och hindrar förlusten av arbetstillfällen i länder som Österrike, som har högre normer för socialt skydd.
Jag stöder också införandet av en kvalitetsmärkning för varor från tredjeländer som tillverkas under anständiga villkor och utan användning av barnarbete. Det skulle innebära en uppmaning till konsumenterna att, genom att köpa sådana produkter, säkerställa att humana och rättvisa arbetsvillkor råder i tredjeländerna och att arbetstillfällen här inte försvinner genom importen av billiga varor.
John Attard-Montalto (PSE). – (MT) Herr talman, mina damer och herrar! När det gäller arbete vill jag förklara att vår konstitution helt baseras på arbete, framför allt anständigt arbete. Jag vill också klargöra att Labourregeringar under åren alltid har strävat efter att förbättra arbetsplatsvillkoren för vårt lands arbetskraft. Det är viktigt att notera att när en arbetstagare har fått sina arbetsvillkor förbättrade har det berott på initiativ från Labourregeringar. Jag vill också berömma fackföreningarna på Malta, i synnerhet General Workers’ Union, för deras hårda arbete och insatser till förmån för de maltesiska arbetstagarna. Tack så mycket.
Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. – Vi svenska socialdemokrater i Europaparlamentet gav vårt stöd till betänkandet. Betänkandet är bra och vi ger vårt oreserverade stöd till EU:s engagemang för anständigt arbete. Det är viktigt att vi kan garantera människor produktivt arbete, utfört i fria, rättvisa och säkra förhållanden såväl inom EU som internationellt.
Vi vill dock göra ett antal förtydliganden. Det är viktigt att poängtera att en skatt på finansiella transaktioner och valutatransaktioner måste vara internationell eftersom en europeisk skatt skulle missgynna länder som står utanför den monetära unionen.
Vi motsätter oss gemensamma standarddefinitioner på begreppen tvångsarbete och utnyttjande av annans utsatta läge. ILO:s definition skall utgöra grunden och ytterliggare definitioner skall lämnas till medlemsstaterna.
I betänkandet uppmanas medlemsstaterna att överväga minimilöner. Detta har vi redan gjort i Sverige och aktivt valt en lösning där detta lämnas till arbetsmarknadens parter.
Marie-Arlette Carlotti (PSE), skriftlig. – (FR) Detta betänkande från Europaparlamentet är ett steg i rätt riktning.
Genom detta blir anständigt arbete ett verktyg för den europeiska utvecklingspolitiken, först och främst genom att ett utvecklingsprogram för anständigt arbete samfinansieras med Internationella arbetsorganisationen (ILO), för det andra genom att man härigenom skapar en europeisk beteckning och en svart lista över företag som kränker de grundläggande arbetsnormerna och slutligen genom att man inför handelssanktioner mot länder som på ett allvarligt sätt bryter mot de grundläggande sociala rättigheterna.
Det innebär ett framsteg för anständigt arbete i Europa, där det ännu återstår mycket att göra, genom att man uppmanar medlemsstaterna att ratificera ILO-konventionerna om hälsa och säkerhet för arbetstagare, skydd vid havandeskap och migrerande arbetstagare, genom att man förbättrar möjligheterna till livslångt lärande och genom att man yrkar på större harmonisering av pensionssystemen.
Det är grunderna i det sociala Europa som socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet vill skapa. Därför ska jag rösta för detta betänkande.
Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om att främja anständigt arbete för alla.
Begreppet ”anständigt arbete” verkar vara en hänvisning till formuleringarna i multilaterala deklarationer och överenskommelser, men de politiska åtgärderna ligger fortfarande långt från konceptet.
Presentationer och deklarationer är en sak, men de internationella institutionernas vardagliga politiska åtgärder och beslut är något helt annat. I själva verket kännetecknas världen av ”underskott” på anständigt arbete. Inom många improduktiva och lågkvalificerade arbeten som innebär farligt arbete för en osäker inkomst struntar man i rättigheter, och ojämlikheten mellan könen dominerar.
Inför denna situation har WTO och ILO antagit internationella arbetsnormer. Men Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken stöder inga initiativ som kan säkerställa att arbetstagarnas grundläggande rättigheter respekteras.
Om anständigt arbete ska genomföras över hela världen måste det prioriteras av alla internationella institutioner, som måste samarbeta för att detta ska kunna ske.
Anständigt arbete måste vara ett världsomfattande mål för alla internationella institutioner. Det är av största vikt att dessa grundprinciper – kvalitativ sysselsättning, arbetstagares rättigheter, skydd och en social dialog – styr all ekonomisk och social politik på internationell nivå.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)
Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Panayotopoulos-Cassiotous betänkande (A6-0068/2007) om att främja anständigt arbete för alla, eftersom produktivt arbete under villkor som kännetecknas av frihet, jämlikhet, säkerhet och värdighet bör stå i centrum för EU:s handelsförbindelser.
Jag anser att vi bör kräva att våra partner följer Internationella arbetsorganisationens konventioner om arbetstagares rättigheter när det gäller rättvisa löner och tillräckligt socialt skydd. Jag vill också belysa behovet av att de multinationella företagen tar på sig sitt sociala ansvar, både i EU och på andra ställen i världen.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det som hände vid omröstningen om detta betänkande var skamligt. Majoriteten i parlamentet blockerade antagandet av några av de bästa punkterna som hade antagits i utskottet för sysselsättning och sociala frågor under rubriken ”Anständigt arbete för alla – EU:s bidrag till agendan för anständigt arbete i världen”. Denna ståndpunkt måste understrykas, därför att det är tydligt att den är fast knuten till den ökande tonvikten på så kallad ”flexicurity”.
Som vi vet steg arbetslösheten i EU mellan 2000 och 2005 med en miljon vid sidan av en massiv ökning av antalet osäkra arbetstillfällen: Mer än 4,7 miljoner arbetstagare hade visstidskontrakt och minst 1,1 miljoner arbetade på deltid. Det höga antalet arbetstagare som, trots att de är löntagare, lever under fattigdomsgränsen är också oacceptabel.
Främjande av anständigt arbete för alla innebär att man garanterar efterlevnaden av en progressiv arbetslagstiftning, att man garanterar anständiga levnads- och arbetsvillkor utan någon diskriminering och ojämlikhet. Detta får inte inskränkas till enbart goda föresatser. Det måste åtföljas av praktisk handling.
Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Jag kommer att rösta för detta betänkande, trots att de konservativa och liberalerna har avlägsnat merparten av dess centrala inslag, och till exempel har avlägsnat ”bindande initiativ för företagens sociala ansvar”, behovet att införa en ”rättvis och innovativ skattepolitik” och undersöka/registrera företag som kränker de grundläggande arbetsnormerna. Jag är förfärad över deras arbetskraftsfientliga inställning.
Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. – (EN) De brittiska konservativa stöder fullt ut ILO-principen om anständigt arbete.
Vi håller med om vikten av att erbjuda möjligheter till livslångt lärande, behovet av att förebygga i fråga om ökat deltagande för kvinnor på arbetsmarknaden, och behovet av att göra så mycket mer för att lösa utmaningarna med att förena yrkes- och familjelivet.
Vi motsätter oss dock idén att Europaparlamentet ska använda sin tid till att utfärda uttalanden om detta ämne, hur välbehövliga de än är eller hur god avsikten än är. Parlamentet har inte befogenhet att tala om för medlemsstaterna vad de ska göra på detta område. Det ska medlemsstaternas regeringar bestämma, och det med rätta.
Så trots att vi har deltagit i debatten, och också i omröstningen för att bromsa vänsterns interventionistiska excesser, la de konservativa parlamentsledamöterna ned sin röst i den slutliga omröstningen.
David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande och mot ändringsförslagen från liberalerna och PPE, där syftet var att utesluta hänvisningarna till bindande initiativ om företags sociala ansvar. Företagens sociala ansvar bör ligga till grund för EU-företagens verksamhet både inom och utanför EU, och jag blev mycket besviken över att dessa två grupper inte stödde de åtgärder som beskrevs i betänkandet.
Esko Seppänen (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Jag vill inte att EU:s politik ska införas i medlemsstaternas arbetsmarknadspolitik.
Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) EU-förslaget och betänkandet med den missledande rubriken ”anständigt arbete” (KOM – 2006 – 0249) som debatterades i plenum i Europaparlamentet är EU:s nya reaktionära, gräsrotsfientliga EU-ram för att uppnå målen i ”Lissabonstrategin”, som minimerar priset på arbete och slår mot arbetstagarnas grundläggande rättigheter för att öka vinsterna för eurounionens monopolistiska affärsgrupper.
Grunden för de kapitalistiska omstruktureringar som förhandlas och formuleras i EU och de internationella imperialistorganisationerna och av penningaristokratin och dess politiska språkrör och som gäller så kallat ”anständigt arbete” håller på att integreras med EU:s gräsrotsfientliga politik. De innefattar
- livslångt lärande, utvidgning av de flexibla anställningsformerna, att angripa de kollektiva arbetsavtalen, att skärpa villkoren för försäkring och pensionering och att ytterligare privatisera utbildningen, sjukvården och de allmännyttiga offentliga tjänsterna.
- att fastställa en minimilön för arbetstagare, att införa ett säkerhetsnät för fattigdomsnivån för att hindra reaktionerna från arbetstagare och gräsrötter, medan penningaristokratin skördar enorma vinster genom att exploatera arbetarklassen.
Därför har det grekiska kommunistpartiets parlamentsgrupp röstat mot detta EU-förslag.