Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 24 maj 2007 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: ROTHE
Vice talman

(Sammanträdet öppnades klockan 10.00.)

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Fru talman! En ordningsfråga. Enligt vår arbetsordning, bilaga 1, artikel 2, måste varje ledamot som inte har avgett en intresseförklaring påminnas om detta av ordföranden. Om han eller hon fortsättningsvis underlåter att göra det, offentliggörs detta i protokollet. Vidare har man fastslagit att om ledamoten fortsätter att vägra att avge förklaringen, ska ordföranden vidta åtgärder i enlighet med artikel 147 för att avstänga den berörda ledamoten.

Jag ser av protokollet från sammanträdet i måndags att Luis Herrero-Tejedor och Mike Nattrass, från brittiska självständighetspartiet, fortfarande inte fyllt i sina intresseförklaringar. Det är nu flera månader i rad som de har namngetts och hängts ut i protokollen och jag vill uppmana ordföranden att vidta de åtgärder som krävs i detta läge. Det undergräver parlamentets anseende och trovärdighet.

  Talmannen. Jag ska föra detta vidare, herr Corbett.

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. Anslagsöverföringar: se protokollet

4. Kashmir: nuvarande situation och framtidsutsikter (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Baroness Nicholson of Winterbourne, för utskottet för utrikesfrågor, om Kashmir: nuläge och framtidsutsikter (2005/2242(INI)) (A6-0158/2007).

  Baroness Nicholson of Winterbourne (ALDE), föredragande. – (EN) Fru talman! Jag har äran att lägga fram

utskottet för utrikesfrågors betänkande ”Kashmir: nuläge och framtidsutsikter”.

I detta betänkande görs en korrekt jämförelse mellan hur situationen är i världens största sekulära demokrati, som har infört strukturer på alla nivåer – Indien, inberäknat Jammu och Kashmir – och i Pakistan, som fortfarande inte genomfört en fullständig demokrati i Azad Jammu och Kashmir och ännu inte påbörjat en demokratisk utveckling i Gilgit-Baltistan. I det tas också det faktum upp att det finns åtskilliga bevis för att Pakistan i många år har bistått Kashmirs militanta grupper med träning, vapen, finansiering och skyddat uppehåll och har uppmuntrat dem att begå illdåd på den Indien-administrerade delen. Man måste uppträda bestämt när det gäller brott mot mänskliga rättigheter i Jammu och Kashmir.

Betänkandets innehåll är också konstruktivt när det framhäver det gemensamma kulturarv som delas av Indien och Pakistan med exempel från Jammus och Kashmirs antika kultur och erkänner och uppskattar den pluralistiska och mångkulturella karaktären hos folken i Jammu och Kashmir med många olika religioner och hundraåriga traditioner som har hållits vid liv i den indiska delen av Jammu och Kashmir.

Det är ett insiktsfullt och välavvägt betänkande, i vilket det tas avstånd från terrorism och dem som stöder terrorism. I det främjas en vision av fred, samexistens, vänskap och ekonomisk integration och handel mellan folk på båda sidor av gränsen och i Gilgit-Baltistan helt enligt EU-modellen.

Jag uppmanar parlamentet att anta betänkandet i sin helhet, med vissa tillägg, så att ett otvetydigt budskap sänds till fridstörare i den delen av världen att det internationella samfundet inte längre kommer att tolerera extremism eller terrorism och att vi respekterar och upprätthåller befolkningen i Kashmirs rättigheter och etnicitet.

Jag har med mig ett kraftfullt uttalande i dag på morgonen av Mohtarma Benazir Bhutto, ordförande för Pakistan People’s Party, där hon välkomnar betänkandet av flera skäl. I uttalandet uppmärksammar hon kashmiriernas rätt till självbestämmande och EU:s ökade engagemang för en lösning av konflikten med fredliga medel. I det uppmärksammas jordbävningens följder och uppmanas EU att hjälpa och stödja kashmirierna. I det stöds den sammansatta fredsprocessens roll i riktning mot en permanent lösning för kashmirierna, baserad på demokrati, rättssäkerhet och grundläggande rättigheter. I uttalandet uppmanas de indiska och pakistanska regeringarna att underlätta vapenvilan längs kontrollinjen genom att mana militanta beväpnade grupper att enrollera sig i en process för nedrustning, demobilisering och rehabilitering. Den pakistanska regeringen uppmanas i uttalandet att omvandla det eldupphöravtal som råder i Siachin sedan 2003 till ett varaktigt fredsavtal. Båda regeringarna uppmanas i det att låta internationella organisationer för mänskliga rättigheter få omedelbart och obegränsat tillträde till alla delar av den tidigare furstestaten för att undersöka situationen för mänskliga rättigheter där. I det krävs att den indiska regeringen ska göra slut på alla metoder med utomrättsliga avrättningar, “försvinnanden”, tortyr och godtyckliga interneringar i Jammu och Kashmir. Indiska och pakistanska myndigheter uppmanas i det att lätta på restriktionerna för resor mellan Srinagar och Muzaffarabad. I uttalandet krävs att Pakistan ska ompröva sin uppfattning om grundläggande rättigheter när det gäller yttrandefrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet i Azad Jammu och Kashmir och Gilgit-Baltistan. I det begärs att val för första gången ska hållas i Gilgit-Baltistan och krävs en högre demokratisk representation i de norra områdena. Mohtarma Benazir Bhutto ger betänkandet ett starkt stöd.

Jag är stolt över att meddela parlamentet att parlamentsledamoten Imran Khan, tidigare lagkapten för det pakistanska cricketlaget och nu ordförande för sitt politiska parti Tehreek-e-Insaaf, i dag gav sitt fulla stöd åt betänkandet.

Kashmirbefolkningens svåra situation har varit en källa till oro för det internationella samfundet i nära 60 år. EU stöder starkt regional integrering, liberalisering av handel och ekonomiskt samarbete. Europaparlamentet har ett stort intresse av alla aspekter av situationen.

Jag vill fästa er uppmärksamhet på de hundratals unga människor som demonstrerade till förmån för betänkandet och krävde de demokratiska rättigheter som vi rekommenderar. De slogs ned av polisen, deras plakat och framställningar till FN förstördes. De demonstrerade på nytt. Tvåhundra av deras släktingar kidnappades och har sedan inte hörts av. Därefter har tusentals medborgare i Azad Jammu och Kashmir hållit möten och gett fullt stöd åt betänkandet.

Över gränsen i Jammu och Kashmir fortsätter man att kritisera Indien för dess stora militära närvaro. I betänkandet krävs mänskliga rättigheter i Jammu och Kashmir liksom i de andra områdena.

I Gilgit-Baltistan kvarhåller man människor i fattigdom, analfabetism och underutveckling.

I betänkandet klargörs stödet för den pågående fredsprocessen. Kashmirbefolkningens antika och unika kulturarv erkänns i det och många EU-principer återspeglas. Jag hoppas innerligen att parlamentet stödjer betänkandet under omröstningen i dag, lika helhjärtat som det stöddes av utskottet för utrikesfrågor.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag följde med stort intresse den mycket livliga debatten i utskottet för utrikesfrågor om Kashmir-betänkandet av Baroness Nicholson. Det finns mycket att tänka på i betänkandet. Det är för omfattande för att jag ska kunna svara i detalj i dag men jag vill uppehålla mig vid några av de frågor som tas upp i det.

Inriktningen på Kashmir sker vid rätt tidpunkt. På den politiska fronten har det skett många positiva framsteg som för första gången på många år ger en viss förhoppning om att denna långvariga fråga närmar sig sin lösning. Både Indien och Pakistan har antytt att kontrollinjen skulle kunna bli en ”icke-bindande gräns”.

EU har uttryckt sitt starka stöd för försoningsprocessen mellan Indien och Pakistan. Men vägen är fortfarande full av hinder. Det är uppmuntrande att den sammansatta dialogprocessen fortfarande är inne på rätt spår trots terrorismen. Jag var i New Delhi när de hemska attackerna mot det dagliga expresståget mellan Lahore och Samjhota ägde rum i februari i fjol.

Det vore verkligen tragiskt om fredsprocessen skulle tas som gisslan av terrorister. Jag ser inget annat alternativ än att båda länderna tar itu med svårigheterna genom att föra en dialog. Det kommer förhoppningsvis att i slutändan leda till en lösning på alla bilaterala konflikter. Jag anser också att det är viktigt att kashmirierna själva har blivit mer engagerade i åtgärderna för en fredsprocess.

Jag vill säga några ord om den fruktansvärda jordbävning som drabbade Kashmir på morgonen den 8 oktober 2005 och, som även tas upp i Baroness Nicholsons betänkande, hade en förödande effekt på kashmiriernas liv på båda sidor av kontrollinjen, i synnerhet i det Pakistan-administrerade Kashmir och provinsen vid den nordvästra gränsen. Jag hade tillfälle att själv besöka de jordbävningsdrabbade områdena när jag besökte Pakistan för att representera kommissionen vid den återuppbyggnadskonferens efter jordbävningen som ägde rum i november samma år.

Kommissionen reagerade på denna tragedi genom att ge humanitärt bistånd på 48 miljoner euro och genom att i december 2005 fatta beslut om ett program på 50 miljoner euro till återhämtnings- och återuppbyggnadsstöd efter jordbävningen till Pakistan, vilket täcker återuppbyggnad av undervisnings- och hälsovårdslokaler i de drabbade områdena, ett provisoriskt undervisningsprogram och samhällsbaserade system för att återskapa arbetstillfällen. På så sätt tar vi sikte på vad som rekommenderas i betänkandet, nämligen att hjälpa de mest utsatta personerna och återupprätta ekonomisk verksamhet i det drabbade området.

Denna jordbävningsreaktion sorterar jämte andra utvecklingsprogram i Pakistan under vår landsstrategi. Trots att kommissionen har reagerat snabbt på denna utmaning förväntar jag mig ändå att återuppbyggnadsarbetet kommer att ta flera år. Kommissionens återuppbyggnadsprogram kommer att genomföras över en period om fem år.

När det gäller de norra områdena av Pakistan har kommissionen varit aktiv där i många år med att speciellt utveckla mänskliga resurser, med att förbättra den allmänna skolan och med att samarbeta med Aga Khan Education Services. Medan vi genomfört våra program där har vi sett till att alla samhällen – och statliga skolor – gynnas av projektverksamheten.

Innan jag slutar vill jag tacka Baroness Nicholson för de uppmuntrande ord med vilka hon gav erkännande åt det arbete som utförts av kommissionens delegationer i Islamabad och New Delhi. Det är mycket uppskattat.

Jag vill bara tillägga att jag gärna skulle ha stannat under hela debatten men som jag meddelat måste jag gå före slutet på grund av tidigare åtaganden som jag inte kunde ändra efter parlamentets ändrade dagordning, men min kollega Dalia Grybauskaitė kommer att ta över och närvara vid debatten.

  Charles Tannock, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Den tragiska och blodiga konflikten om den vackra, tidigare furstestaten Kashmir i Himalaya, mellan de två stora sydasiatiska länderna Indien och Pakistan, är en av de äldsta i världen och härrör direkt från resolutionerna 39 och 47 i FN:s säkerhetsråd år 1948.

Jag stöder kraftigt Nicholsonbetänkandet och jag gratulerar föredraganden till dess innehåll och kvalitet efter avsevärda jämkningar i utskottsarbetet både beträffande attityd och inriktning. Betänkandet är genomtänkt och i det erkänns först och främst att de nu pågående bilaterala förtroendeuppbyggande samtalen mellan de indiska och pakistanska regeringarna förblir den bästa strategin för att nå en rättvis och varaktig fred mellan dessa båda kärnvapenförsedda stater. Min brittiske kollega Philip Bushill-Matthews, som var den ende i utskottet för utrikesfrågor som röstade emot, meddelade mig att han nu kommer att stödja betänkandet, vilket vittnar om hur det har utvecklats under olika etapper.

Tack och lov bevittnar vi nu efter avtalet om eldupphör den 25 november 2003 en av de mest fredliga perioderna när det gäller krigshandlingar sedan kriget mellan Indien och Pakistan 1971, ett eldupphör som överlevt allvarliga provokationer för Indiens regering, inberäknat terrorbombningarna i Mumbai. Ändå fortsätter Kashmiri pandits att hävda att terrorister som nästlar sig in över gränsen försöker starta en kampanj för etnisk rensning mot den lokala hinduiska befolkningen, låt vara i en mycket begränsad skala.

Likaledes krävs med rätta i betänkandet återhållsamhet av den indiska militären med full respekt av säkerhetsstyrkorna för mänskliga rättigheter, civilbefolkningarnas välbefinnande och iakttagande av utfärdade domstolsbeslut.

I betänkandet framhävs bristen på äkta demokrati i Azad Kashmir och för första gången särskilt den svåra situationen för invånarna i Gilgit-Baltistan. Det finns också uttryck för allmän oro i Azad Jammu och Kashmir över ett antal frågor, däribland kvinnors rättigheter och rättigheter för religiösa minoriteter. Jag och många kolleger välkomnade varmt öppnandet av en bussförbindelse över kontrollinjen mellan Srinagar och Muzaffarabad år 2005 som tillät splittrade familjer att återförenas efter nära 60 år, och det är min förhoppning att gränserna, inklusive kontrollinjen, till sist bara kommer att vara ett streck på kartan och bli alltmer ovidkommande.

Vi har inom EU redan bevisat detta med våra fyra friheter, med fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital. En liknande framtida vision av en sydasiatisk ekonomisk gemenskap senast 2025 kommer att kräva frihandel över kontrollinjen. Både Indien och Pakistan, det länder dem till heder, samarbetade positivt efter jordbävningen i Kashmir i oktober för att ge humanitär hjälp åt tusentals offer och flyktingar. Men mycket återstår att göra för att omlokalisera tvångsförflyttade befolkningar permanent.

Enligt min åsikt är det EU:s roll att stödja en fredlig lösning av problemet med det tidigare furstendömet genom att vara beredd att vara en neutral fredsmäklare men bara om de båda suveräna regeringarna ber om EU:s hjälp eftersom vi i sista hand betraktar Kashmirkonflikten som en bilateral fråga.

Slutligen vill jag ta detta tillfälle i akt att upprepa min vädjan till alla parter som stödjer de militanta grupper som för ett våldsamt heligt krig, att omedelbart avbryta sin verksamhet.

  Jo Leinen, för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Indien och Pakistan har utkämpat tre krig om Kashmir. Detta påminner mig mycket om Tysklands och Frankrikes konflikt över Alsace-Lorraine, där detta sammanträde hålls. Tre krig utkämpades även över detta område, men efter Andra världskriget beslöt Tyskland och Frankrike att avsluta konflikten och göra samarbete till sitt motto. I dag ser vi framgången med denna politik i EU.

Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet vill att även Indien och Pakistan ska gå vidare från konflikten och göra samarbete till sitt motto. Invånarna i Kashmir skulle verkligen gynnas av detta och hela regionen skulle blomstra. Jag anser att SAARC (Sydasiatiska sammanslutningen för regionalt samarbete) har möjlighet att bli en liknande framgångssaga för EU.

Fred frodas naturligtvis bäst där det råder demokrati. I betänkandet är vi mycket kritiska till frånvaron av demokrati – det demokratiska underskottet – i Kashmir och även till de många kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Människor på båda sidor om kontrollinjen lider. Alla inblandade parter uppmanas därför till att införa demokrati och respekt för mänskliga rättigheter en gång för alla.

Vi ser att det förekommer fruktansvärt mycket våld i området och 80 000 människor har dött. Det gäller både våld inom regionen och våld som nästlar sig in utifrån. Våldsamma grupper som tar sig in i landet måste stoppas. Vi uppmanar naturligtvis även militären att respektera de mänskliga rättigheterna. Vi uppmanar även människorättskommissioner att till och med i domstol bestraffa överträdelser av detta slag som pågår i båda länderna. Det är oacceptabelt att man ostraffat kan kidnappa, tortera och döda människor.

Enligt vår uppfattning ska EU stödja områdets miljömässiga och finansiella återställande. Ett utmärkt arbete har utförts i området när det gäller humanitärt bistånd, vilket jag har kunnat se med egna ögon. Detta åtagande måste fortsätta. Detta är uppenbarligen det första betänkandet i världen som handlar om Kashmir. Jag vill tacka föredraganden för hennes mod att ta upp flera saker i sitt betänkande. Vi har kämpat med detta i månader. Jag anser att detta betänkande kommer att hjälpa människorna i Kashmir och även underlätta fredsprocessen mellan Indien och Pakistan.

  István Szent-Iványi, för ALDE-gruppen. – (HU) Först och främst vill jag gratulera Baroness Nicholson of Winterbourne till detta omfattande och viktiga betänkande. Jag vet att hon utsattes för påtryckningar från alla håll, men hon kunde motstå det. Jag är medveten om att det inte är lätt för en brittisk ledamot att frigöra sig från inhemska politiska hänsynstaganden, men hon kunde göra det. Därför förtjänar hon all vår respekt och jag stöder betänkandet.

EU gör ett seriöst åtagande med att reparera de skador som orsakades av jordbävningen i Kashmir. Vi har kommit överens om att bistå med 100 miljoner euro och under de kommande åren kommer vi att erbjuda 200 miljoner euro till Pakistan och 470 miljoner euro i form av utvecklingsbistånd. Det innebär att vi har en moralisk grund för att uttrycka vår uppfattning i dessa frågor.

Vi bekymras alla mycket över att det har förekommit allvarliga överträdelser av de mänskliga rättigheterna på båda sidor om kontrollinjen. Det är emellertid mycket uppmuntrande att premiärminister Manmohan Singh har utlyst en nolltoleranspolitik, och under senare år har flera positiva åtgärder synbarligen vidtagits i det Indienkontrollerade området. Vi förväntar oss detsamma från Pakistans sida.

Vi förväntar oss också att Pakistan ska vidta mycket beslutsammare åtgärder mot extremister och terrorister och inte låta dem driva över gränsen till det Indienkontrollerade området. Denna konflikt handlar inte bara om gränser. Den kan inte lösas från en dag till en annan. Den första grundförutsättningen för att bygga upp förtroendet är att lösa konflikten.

I Baroness Nicholson of Winterbournes betänkande visas att den nuvarande situationen kräver en verklig förbättring. Man måste skapa de nödvändiga sociala och ekonomiska villkoren. Familjer måste få en möjlighet att återförenas. Kommersiella kontakter måste främjas, infrastrukturen måste utvecklas, nya skolor måste upprättas och arbetstillfällen måste skapas. Men allt detta räcker inte. Det är nödvändigt, men inte tillräckligt. Det är viktigt att en politisk dialog inleds mellan den indiska regeringen, den pakistanska regeringen och hela spektrumet av Kashmirs politiska liv med samtliga myndigheter som är beredda att sluta använda våldsmetoder.

Det är mycket viktigt att även kashmirierna är delaktiga i att finna en lösning på problemet. Det kommer nämligen inte att finnas en varaktig lösning så länge som Kashmirs ledare, vilka har kommit till makten genom fria och demokratiska val, inte har möjlighet att delta. Enligt min uppfattning har Indien visat en hög grad av flexibilitet under senare tid och därför förväntar vi oss samma sak även från Pakistan då det finns starka band som förbinder oss med båda länderna, vilka båda är viktiga partner till oss. Det ligger i vårt största intresse att de slutligen löser konflikten på ett fredligt och konstruktivt sätt och att det som händer fram till dess sker i en anda av tillit och dialog.

  Cem Özdemir, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Inledningsvis vill jag uttrycka mitt tack till föredraganden Baroness Nicholson of Winterbourne för hennes betänkande. Jag vill även tacka de ledamöter som har hjälpt till att lotsa detta komplicerade och mycket kontroversiella betänkande mot en kompromiss och på så vis hjälpt oss alla att kunna göra betydande framsteg. Jag anser emellertid att vi har en del arbete att utföra under dagens omröstning innan vi har ett betänkande som, utan att dra på oss censur från Indien, Pakistan eller från annat håll, slutligen kan tjäna vårt gemensamma syfte att hjälpa Kashmir att bli en region som utmärks av fred, framgång och respekt för miljön och de mänskliga rättigheterna. Vi kan lämna ett viktigt bidrag till detta i dag om vi tillsammans kan finna viljestyrkan och inrikta oss på själva kärnfrågan. Detta betänkande handlar om Kashmir, inte om Indien eller Pakistan. Vi är i vår fulla rätt att utarbeta liknande betänkanden.

Jag vill påpeka att en stor del av den kritik som har riktats mot Indien och Pakistan i betänkandet utan tvivel är berättigad. Särskilt när det gäller Pakistan hade man kunnat nämna mycket mer. Här ska dock inte debatteras Pakistan eftersom vi talar om Kashmir. Kashmir har sedan urminnes tider fungerat som en mötesplats och förbindelselänk mellan Främre Asien, Centralasien och Sydasien. Området som till och med har varit föremål för en rocklåt av Led Zeppelin kan återigen bli ett område där människor från hela Kashmir kan leva tillsammans i fred och välstånd. Låt oss i dag bidra till detta. Det skulle vara det bästa bidraget från vår sida i kampen mot terrorismen. Kashmir behöver inte fler militära styrkor, utan färre vapen och färre väpnade styrkor. Parlamentet skulle i så fall i dag sända en signal till Indien och Pakistan att de ska fortsätta på vägen mot fred och att de ska göra allt för att öka gränsernas obetydlighet så att Kashmir en dag kan komma att bli ett fredligt och framgångsrikt område.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Fru talman! Länge var det Europa som bestämde hur andra delar av världen skulle styras. En följd av detta var att en stor del av Sydasiens länder förenades under ett enda stort brittiskt välde. En del områden styrdes direkt under koloniala tjänstemän och andra indirekt av efterträdarna till traditionella härskare vilka hade gett vika för den koloniala överhögheten.

Framtiden för de områden som tidigare hade styrts av dessa härskare låg 1947 i händerna på dem själva. De kunde ansluta sig till en av de två nya stater som hade blivit självständiga under det året och i vilka det koloniala väldet hade delats upp, nämligen Indien eller Pakistan. Indien var stort och sekulärt och Pakistan, som då även omfattade Bangladesh, var litet och islamiskt. De tidigare staterna var oförmögna att återfå sin självständighet och det hölls ingen folkomröstning om de ville tillhöra Indien eller Pakistan.

I de flesta stater ledde inte detta till några oöverkomliga problem då härskaren och folket var av samma åsikt. Kashmir var undantaget från den regeln. Befolkningen hade förmodligen valt Pakistan, men makten valde Indien. Detta kan på något sätt förklara de problem som har funnits under de senaste sextio åren.

Indien må vara världens största demokrati, men den påverkas kraftigt av att Indien överlappar en stor del av Kashmir. Utan stöd från majoriteten av sina invånare kan Kashmir endast förbli under indisk kontroll med hjälp av armén och polisen.

Demokratin fungerar inte som den ska under sådana förhållanden. Indien som är en sekulär demokrati har ansenliga fördelar över Pakistan där religiösa fanatiker och militären alltid har haft för mycket inflytande. Det är just inför dessa fördelar som Indien kan erbjuda som Kashmirs invånare är blinda.

I stället för att sopa detta problem under mattan bör vi i kontakterna mellan EU och Indien inrikta oss på det. Det var denna idé som jag ansåg inte fanns med i föredragandens ursprungliga text vilken till stor del inriktades på tre komponenter, nämligen att återuppbygga landet efter jordbävningen, att förstärka relationerna mellan EU och Indien samt att öka handel och transport som ett sätt att förbättra relationerna mellan Indiens och Pakistans ledare.

Emellertid var inte invånarna i Kashmir delaktiga i detta. Man försummande uttryckligen deras långsiktiga önskan om en folkomröstning om framtiden samt internationellt stöd för detta. Det verkar dock nu som om det slutliga resultatet kommer att bli mer balanserat.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Fru talman! Ämnet för Kashmir–EU-veckan i början av juni kommer att vara fredsuppbyggnad i Kashmir. Det är ett viktigt initiativ med tanke på kränkningarna av de mänskliga rättigheterna som pågår i området och där behovet av hjälp på båda sidor om gränsen inte minst utmärks av agerandet från militära grupper, både i de indiska staterna Jammu och Kashmir samt i det pakistanska Azad Kashmir. Det är viktigt att samtliga drabbade i Kashmir erbjuds hjälp från EU.

Humanitärt bistånd omfattar emellertid inte politisk inblandning. FN upptäckte tidigare i månaden hur svårt det är att hantera hjälpoperationer i området. Enligt FN:s talesman tvingades FN evakuera 83 personer ur sin personal då lokala grupper som inte hade lyckats säkra återuppbyggnadsprojekt hade vänt befolkningen mot dem.

Föredraganden gör också rätt i att påpeka att EU inte har ombetts att agera som utomstående medlare i Kashmirkonflikten även om man i den del av betänkandet som ägnas åt SAARC har en kraftigt motsatt uppfattning om detta. EU får inte förlora värdet av internationell inblandning, bistånd och medling ur sikte. Det är försumligt att detta värde uppmärksammas så lite i betänkandet. Hur avser rådet och kommissionen att tillhandahålla bistånd till alla kashmirier och till de asiatiska regionala partnerna?

  Philip Claeys, för ITS-gruppen. – (NL) Fru talman! Det säger sig självt att EU måste ge ett betydelsefullt bidrag för att kunna stödja fredsprocessen i Kashmir. Det är viktigt att kommunikationskanalerna mellan samtliga intresserade parter är öppna och verkligen hålls öppna.

Jag kanske kan få beröra en av dess många sidor, nämligen terrorismfrågan. Det är ett faktum att många terroristhandlingar begås av grupper som antingen arbetar eller får stöd från Pakistan, två exempel på detta är Lashkar-e-Taiba och Harakat u Mujahedeen. President Musharraf har vid många tillfällen åtagit sig att angripa terrorismproblemet, men jag är rädd att han fortfarande har långt kvar.

Samma sak kan sägas om den extrema islamism som främjas i stor skala genom de beryktade madrasah-skolorna. Om Pakistan inte lyckas bemästra detta problem är fredsprocessen dömd till att misslyckas på lång sikt. Därför ska inte EU längre nöja sig med löften från Pakistan, unionen måste också förvänta sig konkreta åtgärder.

  James Elles (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag välkomnar varmt morgonens debatt. Den utgör kulmen på en lång process som startade i mars 2000 när parlamentet med stor majoritet röstade för ett faktabaserat betänkande om Kashmirfrågan. Det har på detta sätt inte bara blivit ett brittiskt problem utan ses alltmer som ett europeiskt sådant som vår debatt i dag på morgonen visar. Vi har haft livliga diskussioner i utskottet och vi har nu ett mer välavvägt betänkande än när vi startade i morse. Ungefär 450 ändringsförslag har lagts fram, omkring 180 av dessa ändringsförslag har nu införlivats i detta dokument, så det har varit en omfattande revidering.

Det finns fortfarande några områden där jag inte är nöjd, särskilt angående ändringsförslag 21 som rör frågan om maskinläsbara pakistanska pass. Vad jag förstår finns det ingen sådan oro i Azad Jammu och Kashmir. Vi måste vara noga med att basera betänkandet på fakta. Det finns emellertid tre specifika ändringsförslag som jag vill fästa mina kollegers uppmärksamhet vid och som jag tänker stödja. Det första har lagts fram av Charles Tannock på min grupps vägnar – och jag tackar honom för det – med innebörden att en atmosfär av förtroende och goodwill är mycket viktigt för att avlägsna alla spärrar och hinder så att alla kashmirier kan resa fritt i hela staten Jammu och Kashmir.

Det andra rör speciellt de ekonomiska aspekterna av jordbävningen. Vi vet alla vilket fruktansvärt lidande som rådde. Regeringen i Azad Kashmir har begärt ökat stöd, men vad jag förstår har de ännu inte fått ett fullständigt svar. Därför innehåller ändringsförslag 41 ett krav på ett klart svar från kommissionen, så att vi vet vad vi måste göra när det gäller budgeten. Den sista aspekten gäller demilitariseringen och därför har vi lagt fram ändringsförslag 55 tillsammans med Anne Lambert.

Artikeln i The Economist den 7 april var mycket tydlig och jag rekommenderar den för parlamentet. I den står det att det finns tre grundläggande skäl till varför vi nu ska försöka pressa fram en demilitarisering. För det första behövs inte det nuvarande truppantalet. Vi har nu en process med nästan tre års vapenvila och faran för krigshandlingar har avtagit betydligt. För det andra skulle detta bli oerhört populärt i Kashmir där det, för att citera The Economist, råder ”ett avståndstagande från indiskt styre som är djupt rotad, tillbakadragandet av armén skulle allmänt ses inte som ett avlägsnande av ett skyddsvärn utan som ett hävande av en pressande förbannelse”. För det tredje skulle ett tillbakadragande av trupper från Kashmir vara ett stort lyft för det mödosamma återskapandet av vänskapliga förbindelser mellan Indien och Pakistan.

Avslutningsvis vill jag i likhet med ett par andra kolleger uppmärksamma det arbete som min kollega, Philip Bushill-Matthews, utfört. Jag kommer att rösta för betänkandet eftersom det innehåller ett positivt budskap genom att belysa de problem som befolkningen i Jammu och Kashmir ställs inför varje dag. Vi borde behålla detta fokus och göra så många som möjligt delaktiga i processen att hitta en lösning på problemet för befolkningen i Kashmir.

  Richard Howitt (PSE). – (EN) Fru talman! EU:s positiva roll när det gäller att ta itu med alla konflikter i världen och vår roll angående Kashmir borde vara att stödja fredsprocesser och upprätthålla internationell rätt. Våra egna Labour-ändringsförslag till betänkandet koncentrerade sig på att påskynda tillbakadragandet av trupper på båda sidor, erbjuda utvecklingsstöd och uppmuntra befolkningen i Kashmir att själva konkret engagera sig. Vår inställning var välavvägd, konstruktiv och diplomatisk.

När jag var i Kashmir i mars samtidigt som kommissionsledamoten såg jag ett Azad Jammu och Kashmir som var mer öppet än någonsin tidigare. Indierna var villiga att föra samtal med separatisterna och båda regeringarna var optimistiska om sin sammansatta dialog och när den där bomben på ett tåg från New Delhi till Lahore dödade 68 människor i februari ersattes beskyllningspolitiken av en ömsesidig solidaritet för att tillintetgöra de terrorister som låg bakom.

Men det stöd som den liberaldemokratiska föredraganden gör anspråk på för sitt betänkande i dag är möjligt enbart därför att vi i parlamentsutskottet avslog hennes förslag att bryta handelsförbindelserna med den ena sidan, inte med den andra, att ge ekonomiskt stöd enbart till den ena sidan, att förkasta FN-resolutionen till förmån för självbestämmande och, vilket var det mest stötande av allt, att ta politiska poäng på den sjätte värsta jordbävningen i mänsklighetens historia.

Jag noterar i dag det liberaldemokratiska ändringsförslag 58 om att lägga skulden för att förhindra en folkomröstning på ena sidan och det konservativa ändringsförslag 5 om att motsätta sig en folkomröstning i framtiden. Arbetarpartiets och socialdemokratiska parlamentsledamöter kommer att motsätta sig båda.

Jag måste tyvärr konstatera att vi i detta betänkande har sett en föredragande som gjorde anspråk på att upprätthålla principen om primum non nocere – vålla ingen skada – och ändå har hon enbart vållat skada. Jag varnar andra som deltar i denna debatt och i vår omröstning: tala inte i dag för Indien eller för Pakistan, tala för EU, för fred och mänskliga rättigheter så kommer ni att göra större nytta för befolkningen i Kashmir och för detta parlaments heder.

  Sajjad Karim (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag välkomnar kommissionsledamotens synpunkter. Den katastrofala jordbävning som inträffade i oktober 2005 öppnade världens ögon för kashmiriernas desperata och besvärliga situation. Denna tragedi innebar en möjlighet för Indien och Pakistan att sluta fred som en följd av katastrofen. Den gav också det internationella samfundet en möjlighet att ta del av ett område som tidigare varit stängt.

Rådet har betonat att Indien och Pakistan måste finna en varaktig lösning för Jammu och Kashmir som tar hänsyn till kashmiriernas önskningar. Detta är ett rättvist och ansvarsfullt tillvägagångssätt och det måste följas upp av parlamentet om det på ett konstruktivt sätt ska kunna bidra till Kashmirdebatten.

Som liberaler vars förfäder utformade detta begrepp måste vår grupps lidelse ligga i arbetet för självbestämmande, självbestämmande och åter självbestämmande. Det är en fullständig rättighet som bevaras av FN och som respekteras och skyddas av EU. Det är en demokratisk process som vi som parlament har en skyldighet att stödja.

EU måste stödja de positiva idéer som nu träder fram, exempelvis system för självstyre, delad förvaltning över kontrollinjen samt att göra gränserna meningslösa. Det är inte vår uppgift att bortse från några möjligheter. Vi måste emellertid trycka på för att man till fullo rådgör om möjligheterna med kashmirierna och, om villkoren är de rätta, stödja deras önskan att besluta om sitt öde genom en demokratisk folkomröstning. Med en historia av överträdelser av de mänskliga rättigheterna är det omöjligt att få en hållbar lösning utan att avskaffa straffriheten och garantera att de mänskliga rättigheterna ska ligga till grund för freden. Både Indien och Pakistan är medlemmar i FN:s råd för mänskliga rättigheter och med medlemskapet följer ett ansvar att föregå som exempel.

Kvinnor och barn har burit den största bördan av konflikten och jordbävningen. Kvinnor har blivit änkor och barn har blivit föräldralösa. Alla kämpar för att återuppbygga sina liv. Med hjälp av sina kommersiella och ekonomiska förbindelser med både Indien och Pakistan måste EU på kort sikt skydda de mest utsatta och på lång sikt säkra deras källa till försörjning. Den största tragedin som följde av jordbävningen var att en hel generation kashmirier gick förlorad. Vi måste sörja deras död. Våra huvudsakliga mål för de som finns kvar måste vara fred, rättvisa och självbestämmande för kommande generationer kashmirier.

  Jean Lambert (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Jag är helt överens med allt min kollega Sajjad Karim just sagt och i synnerhet att frågan om självbestämmande är avgörande och ännu mer för folkslag som har delats av historien.

Jag håller med om att villkoren för en folkomröstning inte uppfylls för närvarande, men de får inte åsidosättas. Därför har våra ändringsförslag 18 och 56 som vi lade fram tillsammans med våra kolleger i ALDE-gruppen en avgörande betydelse för oss.

Konflikten i Kashmir har mer än något annat sedan 1960-talet fört världen närmare en kärnvapenkonflikt. Därför har detta ämne en enorm betydelse för oss alla i parlamentet. Det ligger helt klart i EU:s intresse, vare sig våra länder historiskt sett är inblandade eller inte. Vi välkomnar de förtroendebyggande åtgärderna. Miljön är en gemensam angelägenhet, på vilken sida av kontrollinjen man än befinner sig, och kan bli en värdefull byggsten i fredsprocessen. Vi måste normalisera förbindelserna på samtliga nivåer, från gräsrotsnivå till politisk nivå, och som en interimsåtgärd måste vi mjuka upp gränserna.

  David Casa (PPE-DE). – (MT) Tack, fru talman! Konflikten i Kashmir har under årens lopp drabbat tusentals, inräknat tusentals offer som har skiljts från sina familjer och tusentals andra som har tvingats lämna sitt land för att söka ett bättre liv någon annanstans. Jag anser därför att vi alla kan vara överens om att tiden är inne för EU att göra allt som står i dess makt för att finna en långsiktig lösning som är fri från våld och som alla inblandade kan dra nytta av. Säkerligen håller alla med om att efter åratal av osäkerhet, blodspillan och ouppfyllda löften är detta inte någon lätt uppgift även om det tycks råda samförstånd på officiell nivå. Men vi måste se till att det vi uppnått hittills inte går förlorat samt se till att vi helt stödjer en varaktig dialog mellan Indien och Pakistan. Både Indien och Pakistan måste ges möjligheten att hålla fast vid sina förtroendebyggande åtgärder samt fortsätta att låta människor ta sig över kontrollinjerna. Denna åtgärd var verkligen välkommen efter så många år av uppdelning. Jag är övertygad om att EU till fullo kommer att stödja alla initiativ som kan leda till fred, även om det visar sig vara en långsam och utdragen process. Från en humanitär utgångspunkt måste vi, precis som kommissionsledamoten sa, se till att människor i flyktinglägren får all den humanitära hjälp som de behöver, särskilt efter den ödeläggande jordbävningen som försatte så många människor i en fruktansvärd och svår situation. Biståndet måste ökas och de läger som har funnits länge måste ges något slags officiell status. Jag uppmanar på det bestämdaste samtliga indiska och pakistanska myndigheter att infria sina löften och ge kashmirierna den värdighet som de förtjänar, det är varje enskild människas rätt. Sist men inte minst anser jag att vi måste vidta åtgärder för att skydda denna befolknings unika historia. Indierna, pakistanierna och kashmirierna måste inrikta sig på de faktorer som förbinder dem. Bara på detta sätt kan fredsprocessen bli framgångsrik. Slutligen vill jag tacka föredraganden för allt arbete som hon har lagt ner på att göra detta betänkande så lyckat.

  Neena Gill (PSE). – (EN) Fru talman! Jag vill gratulera Baroness Nicholson of Winterbourne till hennes arbete med vad som redan har blivit ett av parlamentets mest omtalade betänkanden.

Vi diskuterade detta betänkande på nästan varje plats vi besökte när jag i december ledde en delegation till Pakistan. Efter att ha följt utvecklingen av betänkandet på nära håll undervärderar jag inte de utmaningar som det har inneburit att föra fram grundläggande fakta om dessa frågor. Jag är säker på att detta betänkande med tiden kommer att bli ett avgörande yttrande i denna fråga.

Jag har också besökt en del av det delade Kashmir och förstår verkligen kashmiriernas svårigheter, särskilt efter de tragiska följderna av jordbävningen. Betänkandet har också för första gången belyst de omständigheter som råder inte bara i Kashmir utan även i de norra delarna. När jag var i Pakistan mötte jag många personer som uttryckte en stark önskan om ökad demokrati och ökad yttrandefrihet. Därför hoppas jag att innehållet i detta betänkande inom den närmaste framtiden kommer att resultera i en ökad demokrati och ökade demokratiska strukturer, i synnerhet i Gilgit-Baltistan.

En av de frågor som har varit svårast att komma överens om i parlamentet har gällt folkomröstningen. Jag välkomnar emellertid samförståndet i frågan som har utvecklats i betänkandet. Det är viktigt att komma ihåg att det i den FN-resolution som uppmanade till att en folkomröstning skulle hållas tydligt angavs att detta endast skulle ske då villkoren var uppfyllda. Det är därför beklagligt att villkoren som krävs fortfarande inte har uppfyllts.

Efter att ha varit ordförande för delegationen för förbindelserna med Sydasien samt Sydasiatiska organisationen för regionalt samarbete och nu för delegationen för förbindelserna med Indien, inser jag att detta problem har hindrat en korrekt utveckling mellan grannländerna och för hela regionen. Därför välkomnar jag verkligen de förtroendeskapande åtgärder som både Indien och Pakistan har förbundit sig till under de senaste åren. Jag uppmanar dem att fortsätta på denna väg av mjuka gränser och ökad handel, då detta redan gett utdelning när det gäller det regionala välståndet och jag hoppas verkligen att det till slut ska kunna leda till förbättringar på alla områden för människorna i Kashmir.

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Fru talman! Vi får inte glömma att detta betänkande handlar om kashmiriernas nuvarande och framtida möjligheter. Det handlar varken om Indien eller om Pakistan. Utskottets många ändringsförslag till betänkandet gläder mig. Jag har emellertid försökt lägga till ytterligare ändringsförslag och många, om än inte alla, av de ändringsförslag som min grupp har presenterat är de som jag hoppas att ni kommer att rösta på.

Ändringsförslag 18 uppmanar kashmirierna att utöva sin rätt till självbestämmande genom en framtida folkomröstning. Detta är enligt min mening själva poängen. Jag anser att alla människor ska ha rätt att själva besluta om sitt öde. Det har kashmirierna krävt under flera år. FN antog resolutionerna för 60 år sedan, men de har fortfarande inte trätt i kraft. Hur kan vi vara så selektiva med vilka FN-resolutioner som vi följer? Jag vill emellertid att vi tar ytterligare ett steg och att det för en folkomröstning ska finnas tre möjligheter, nämligen att landet ska styras under Indien, under Pakistan eller bli självständigt. Detta är orsaken till ändringsförslag 57.

Något annat som bekymrar mig med detta betänkande, även om det nu är mycket bättre än förut, är att man verkar inrikta sig mycket på den pakistanska regeringens brister i Pakistan i stället för att inta en balanserad inställning när det gäller både Indiens och Pakistans misslyckanden i Jammu och Kashmir i allmänhet.

Slutligen måste vi bygga vidare på de positiva åtgärder som både Indien och Pakistan har vidtagit och inte underminera dem. Ingen lösning kan emellertid komma till stånd utan att kashmirierna har fått sista ordet.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Enligt internationella människorättsorganisationer har Kashmir varit en av de mest instabila platserna i världen under de senaste femtiosex åren. Den civila befolkningen har under många år befunnit sig i en besvärlig situation och den har praktiskt taget aldrig fått något bistånd eller stöd från det internationella samfundet. Det pågår nästan dagliga strider i Kashmir. Människorättsorganisationer rapporterar att över 30 000 civila har dött i Kashmir sedan mujahedinupproret 1989.

Kashmir bör väga tungt på våra samveten. Alla europeiska demokratier som är stolta över att ha en tradition av dialog och frihet, särskilt när det gäller trosfrågor, tycks antingen ignorera eller inte märka den tragedi som den civila befolkningen i Kashmir står inför. EU måste delta i att sprida och främja demokrati på alla tänkbara sätt och i synnerhet i de områden som under många år har varit drabbade av väpnade eller rasistiska konflikter.

Med hänsyn till de samtal som hålls mellan Indien och Pakistan om Kashmirfrågan och som tyvärr troligtvis inte kommer att bli framgångsrika, måste EU nu visa en stark vilja att ge den civila befolkningen i Kashmir sitt stöd. EU måste visa samma aktiva hållning när det gäller att stödja fredsprocessen i Asien som EU gjorde när man gav sitt stöd till den orangea revolutionen och Aljaksandr Milinkevitj genom att ge honom Sacharovpriset.

Vi får inte glömma att Asien kommer att bli EU:s viktigaste partner i framtiden tack vare sina naturtillgångar och sin arbetskraft. Att strunta i konflikter är ett tecken på ignorans och oförstånd och det är något som vi på tjugohundratalet inte har råd med när vi vet att massförstörelsevapen kan komma att användas i dessa konflikter.

  Inger Segelström (PSE). – Jag vill tacka alla för att det lyckades bli en acceptabel kompromiss till slut. Indien, Pakistan och Kashmir är ingen traditionell fråga för mig som svensk socialdemokrat och EU-parlamentariker, men mitt engagemang blir mycket starkt när jag läser det första utkastet och hör olika partiers företrädare från främst Storbritannien debattera.

Vår uppgift är inte att leva i det förgångna eller ta ställning för eller emot Indien och Pakistan. Vi har ett ansvar för vad som händer i Kashmir och när det gäller de mänskliga rättigheterna där. Vår uppgift som Europaparlamentsledamöter är att se om vi kan spela någon roll och sedan erbjuda vårt stöd och erfarenhet och på så sätt hjälpa till att lösa konflikten om Kashmir.

Det som pågår och pågått så länge är en skandal! Jag anser att två civiliserade länder som Indien och Pakistan borde kunna ta ett större gemensamt ansvar och utarbeta en tidsplan för konkreta resultat och naturligtvis hjälpas åt att bekämpa terrorismen. Om detta inte sker måste FN och EU ingripa mer på allvar än tidigare. EU:s strategi är att sätta press via avtal, stöd och kontakter. Jag hade önskat att vi skulle ha kommit längre och att vi hade varit beredda att stödja en folklomröstning, men jag inser att vi inte är där ännu.

Vad Kashmir vill måste vara vägledande för vårt framtida arbete och för alla som vill ta ansvar för regionen. Jag vill uppmana alla att tänka fred, inte prestige och historia utan nutid och framtid. Och som Jo Leinen sa: kunde Frankrike och Tyskland skapa fred i Europa och starta EU så är jag övertygad om att Indien och Pakistan kan klara frihet och fred i Kashmir.

  Dalia Grybauskaitė, ledamot av kommissionen (EN) Fru talman! Kommissionen vill betona dess tillit till att det finns förnyat hopp att frågan om Kashmir kan närma sig lösning.

Vi anser att båda sidor har sänt ut signaler som verkar vara mer flexibla än tidigare. Vi kommer emellertid ändå att förvänta oss ett långsamt och gradvist förlopp i stället för snabba resultat. Det är emellertid viktigt, och här är föredraganden mycket tydlig i sitt betänkande, att nyckeln till att lösa denna konflikt till stor del ligger i de politiska strävandena både hos människor på vardera sidan och hos de två länderna.

EU kommer att fortsätta stödja försoningsprocessen mellan Indien och Pakistan och kommissionen är för sin del helt beredd på att fortsätta ge bistånd till området via sina olika samarbetsprogram. Som svar till James Elles har vi redan beslutat att ge 50 miljoner euro till återuppbyggnadsarbetet, vilket vi tror kommer att ta ett par år. Ingen av de två regeringarna har lämnat in någon begäran om ytterligare medel, men vi är beredda att diskutera det tids nog om vi skulle få en sådan förfrågan.

Detta program kommer också att bidra till återupprättandet av ekonomisk utveckling och goda styrelseformer i de båda länderna. Det är det viktigaste och grundläggande villkoret för att finna en hållbar lösning på situationen i Kashmir.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  David Martin (PSE), skriftligt. – (EN) Kashmir har fått mer än sin beskärda del av tragik och nu senast den förödande jordbävningen. Efter en tragedi följer ibland hopp och både Indien och Pakistan uttryckte i efterverkningarna av denna jordbävning en önskan om samarbete för att förbättra situationen för kashmirierna. Vi måste uppmuntra alla sidor att fortsätta arbetet med förtroendeåtgärder och att mjuka upp gränserna. Indien måste minska den kvävande påverkan som dess trupper har i Kashmir, och Pakistan måste fortsätta angripa terrorismen. När tiden är inne måste kashmirierna ges rätten att besluta om sin framtid.

5. Via Baltica (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är kommissionens uttalande om Via Baltica.

  Dalia Grybauskaitė, ledamot av kommissionen (EN) Jag ersätter min kollega kommissionsledamot Stavros Dimas, som inte kan delta i dag på grund av allvarliga hälsoproblem. På kommissionens vägnar vill jag visa hur situationen ser ut och förklara varför kommissionen överklagade till domstolen.

De polska myndigheterna gav, trots att tidigare överträdelseförfaranden hade inletts, grönt ljus för att anlägga förbifartsleden runt staden Augustów vilken leder rakt igenom den unika Rospuda-dalen belägen i ett Natura 2000-skogsområde. En formell underrättelse om bland annat förbifartsleden runt Augustów inlämnades till Polen den 15 december 2006, medan de polska myndigheternas beslut att påbörja arbetet fattades den 2 och 9 februari 2007.

Rospuda-dalen är den sista torvmossen i sitt slag i Europa. Därför anser kommissionen att det skulle innebära ett brott mot livsmiljö- och fågeldirektiven om projektet verkställdes enligt dess nuvarande utformning. Den 28 februari 2007 utfärdade kommissionen brådskande ett motiverat yttrande där man bad Polen att inom en vecka rätta sig efter EU:s miljölagstiftning. Kommissionen bedömde de polska myndigheternas svar som otillfredsställande och beslöt den 21 mars att hänvisa fallet till EG-domstolen. Beslutet innehåller en begäran om interimsåtgärder, vilket innebär att bygget ska skjutas upp tills en dom i huvudfrågan har avkunnats för att undvika att oåterkallelig skada görs på det berörda Natura 2000-området.

  John Bowis, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Inledningsvis ska vi kanske först sända våra varma hälsningar till kommissionsledamot Stavros Dimas och önska honom ett snabbt tillfrisknande.

Låt mig säga till mina polska vänner att detta inte handlar om att angripa Polen. Många medlemsstater har utsatts för påtryckningar från parlamentet och kommissionen då det funnits risk för att ett utvecklingsförslag kan skada miljön.

Här anser jag ändå att vi har ett allvarligt fall som kommer att sätta prov på kommissionens vilja, på den förda politiken och i synnerhet även på parlamentet. Oåterkallelig skada hotar miljön för ett stort antal arter, från örnar till hackspettar, till tjäder, varg och lodjur. Jag välkomnar att kommissionen vidtar åtgärder genom att vända sig till EG-domstolen och jag välkomnar verkligen domstolens påföljande beslut att finna en särskild procedur för att utfärda ett beslut till Polen att direkt inställa arbetet i avvaktan på det slutgiltiga beslutet. Det är klokt. EG-domstolens ordförande accepterade detta den 18 april och jag hoppas att detta sänder ett tydligt budskap till de polska myndigheter som är inblandade. Tyvärr verkar det som om Polen ignorerar det och fortsätter, i alla fall delvis, med arbetet för två av projekten i den nordöstra delen av landet.

Min begäran till kommissionen är därför att insistera på att allvarligt se över alternativa vägar, eftersom vi och mitt utskott anser att det finns mycket bättre miljövänliga alternativ. Vi anser att dessa måste undersökas noga och att principen om strategisk miljöbedömning ska användas. Endast om dessa villkor uppfylls, kan vi nå en överenskommelse om att fortsätta arbetet med denna transportkorridor.

Jag hoppas att kommissionsledamoten meddelar detta till sin kollega. Jag hoppas att det kommer att hjälpa honom att tillfriskna. Det kommer helt klart att förbättra miljön i Polen om vi följer dessa bestämmelser.

  Thijs Berman, för PSE-gruppen. – (NL) Fru talman! Min grupp stöder kommissionen i denna tvist med den polska regeringen.

Med sina miljödirektiv, omfattande livsmiljödirektivet och fågeldirektivet, har EU tagit ett viktigt steg mot vår kontinents hållbara utveckling. Direktiven är en stor framgång. De områden som direktiven tillämpas på ligger ofta inom EU:s Natura 2000-nätverk. Detta nätverk av naturskyddsområden i medlemsstaterna utgör mittpunkten av EU:s miljöpolitik samt av skydd och återhämtning av den biologiska mångfalden. De innebär ett enormt uppsving för skydd av natur och miljö.

Ibland går de emot de lokala och nationella uppfattningarna. Politiker ger ofta vika för tryck med utgångspunkt från kortsiktiga ekonomiska intressen i stället för att modigt stå upp för en ren miljö för kommande generationers skull.

Man behöver inte säga att Via Baltica är av mycket stort ekonomiskt intresse. Det är odiskutabelt. Det är dessutom viktigt att öppna upp norra och östra delarna av EU och sammanlänka de baltiska staterna med västra EU. Ett ökat välstånd och välbefinnande i Polen ligger i hela EU:s intresse.

Därför investeras miljarder euro från strukturfonderna i landet. Alla förstår att invånarna i staden Augustów önskar se slutet på den farliga nedsmutsning som de bullrande lastbilarna orsakar.

Trafiken måste omdirigeras från stadskärnan. Men till vilken kostnad? Rospuda-dalen är ett unikt område. Det är ett särskilt skyddat område under fågeldirektivet och det borde, på grund av dess enastående värde, även ligga inom ramen för livsmiljödirektivet. Polen har fantastiska naturtillgångar med ett makalöst vackert landskap. Dessa tillgångar är nyckeln till Polens ekonomiska framtid.

Vi stod inför en liknande situation i Nederländerna för inte så länge sedan. Det gällde uppförandet, som sedan lades ner, av en ny motorväg genom delar av Naardermeer. Det är ett av Nederländernas äldsta naturskyddsområden och ligger inom ramen för EU:s fågeldirektiv. Denna situation kan jämföras med det polska naturskyddsområde där man planerar att anlägga Via Baltica.

Kommissionen gjorde rätt i att varna den polska regeringen för att anlägga denna del av motorvägen. Som medlemsstat i EU är det Polens skyldighet att skydda Rospuda-dalen och de åtgärder som Polen har föreslagit som kompensation för förstöringen av naturskyddsområdet är otillräckliga.

Undersökningen av alternativa vägar har inte genomförts till fullo. Det finns andra tänkbara vägar som skulle kunna förhindra att irreparabel skada görs på området.

I mitten av juni ska parlamentets utskott för framställningar sända en delegation för att undersöka klagomålen från de polska medborgare som inte vill se dalen förstörd.

Trots att vi kommer att höra alla parter och väga alla argument, så är en sak viktigare än någonting annat och det är att Via Baltica inte får tillåtas förstöra ett av EU:s attraktivaste naturskyddsområden. Uppförandet av denna väg får inte kränka EU:s miljölagstiftning som även Polen har undertecknat. Pacta sunt servanda, avtal ska hållas.

  Paweł Bartłomiej Piskorski, för ALDE-gruppen. – (PL) Fru talman! Vi kan se fallet Via Baltica och Rospuda-dalen från två olika perspektiv, som inte bör vara motstridiga.

Den första synvinkeln är av praktiskt slag och rör de människor som bor där och använder vägarna. Det är inte bara polacker som drabbas, utan också invånare i de baltiska staterna och i Skandinavien. Det är ett verkligt problem som vi inte kan bortse ifrån. Många människor dör på dessa vägar. Människorna där har rätt till vägar som är byggda enligt högsta möjliga standard och de har rätt att färdas bekvämt och säkert.

Den andra frågan av intresse här är huruvida myndigheterna tar ansvar för de beslut som de fattar. Det är inte sant, trots försök att bevisa motsatsen, att det inte finns någon alternativ väg. Det finns ett alternativ. Det är möjligt och praktiskt att genomföra och det enda som behövs är nödvändig politisk vilja. I Polen har denna fråga debatterats i många år. Vi uppmärksammade detta problem tillsammans med en grupp ledamöter av Europaparlamentet förra året när vi lade fram en fråga till kommissionen och vädjade till den polska regeringen att hindra detta projekt från att fortsätta, eftersom det skulle vara en god idé för projektet att redan då uppfylla europeiska standarder på planeringsstadiet.

Den andra frågan gäller vad vi lärt oss. Detta är det första fallet av detta slag i Polen och blir ett prejudikat. Vi, ledamöter av Europaparlamentet, och gemenskapsinstitutionerna bör för medborgarnas bästa och för att förbättra deras säkerhet garantera att alla medlemsstater planerar sina investeringsprojekt ordentligt i enlighet med Europeiska unionens direktiv och miljöskyddsstandarder.

Detta kan uppnås. Det finns inget som motsäger detta. Denna lärdom måste vara mycket effektiv. Vi, Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, stöder därför starkt en lösning som gör det möjligt att bygga Via Baltica så snart som möjligt. Denna lösning måste dock snabbt leda till ett genombrott grundat på det faktum att det inte tjänar något till att hålla fast vid dåliga beslut som skadar miljön.

  Roberts Zīle, för UEN-gruppen. – (LV) Tack, fru talman och kommissionsledamot Grybauskaitė! Först av allt vill jag säga att efter att ha blivit bekant med den historia denna vägsträcka har förefaller det för mig som lettisk medborgare att det i många år har varit känt att denna vägsträcka skulle byggas. Det är möjligt att överenskommelsen om Natura 2000-områdena, vilken ingicks av den tidigare polska regeringen, kanske inte genomfördes på bästa sätt. Till följd av detta drabbar dock denna försening inte bara invånarna i Polen, särskilt dem i den östra regionen som kan komma att använda denna vägsträcka varje dag, utan också hela tre medlemsstater i Europeiska unionen – Estland, Lettland och Litauen – och inte bara medborgare som reser till Europeiska unionen, utan också en stor del av industrin, eftersom 4 500 lastbilar passerar genom staden Augustów dagligen via denna vägsträcka. Jag vill väldigt gärna se att en kompromiss uppnåddes som inte ytterligare försenade vägbygget, som ju redan är försenat. Det oroar mig att de tre baltiska staterna faktiskt inte är förbundna med Europeiska unionen via en normal, modern motorväg. De tre baltiska staterna är inte förbundna med Europeiska unionen via järnväg, eftersom det förefaller som om Rail Baltica-delen i denna region kommer att möta samma svårigheter att uppfylla miljökraven. De tre baltiska staterna är inte ens förbundna med den europeiska elmarknaden vid gränsen mellan Polen och Litauen. Jag uppmanar därför kommissionen och alla andra parter, däribland den polska regeringen, som kan fatta dessa beslut inom rimlig tid, att fundera över denna fråga inte bara ur Polens synvinkel och med utgångspunkt från de miljömässiga behoven utan också med beaktande av dessa tre EU-medlemsstaters intressen. Tack.

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

  David Hammerstein, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Fru talman! Den polska regeringen kommer med en utmaning för gemenskapsinstitutionerna.

EU:s miljölagstiftning måste tillämpas. Direktivet om naturliga livsmiljöer finns till för att tillämpas. Hur vi hanterar denna fråga kommer att vara avgörande. Antingen måste vi ta gemenskapslagstiftningen på allvar och ta tillämpningen och användningen av gemenskapsmedel för stora infrastrukturprojekt på allvar, eller så kommer allt så småningom att sakna betydelse.

Jag har haft äran att besöka den vackra och unika Rospuda-dalen, och jag kan säga att detta projekt är absurt. Det är också praktiskt omöjligt från teknisk synpunkt med tanke på att vägen måste gå över områden med sumpmark. Samtidigt kan jag säga att det finns tydliga alternativ som är mer livskraftiga, mer ekonomiska och som kan tjäna samma syfte som denna väg.

Människor som lider av lastbilstrafiken i östra Polen, i Augustów, är gisslan i det politiska spel som den polska regeringen spelar i andra frågor. Det är en politisk utmaning för Europeiska kommissionen, och frågan är knuten till andra politiska frågor. Det är invånarna i området och naturen som kommer att bli lidande till följd av vad som sker.

Alternativen till vägen som går genom skogen får stöd av den preliminära undersökningen, den strategiska miljöundersökningen, vilken har genomförts av konsultföretaget Scott Wilson, som är ett mycket ansett internationellt konsultföretag. Det är därför inte sant att den enda möjligheten är att låta denna väg gå via Via Baltica genom Rospuda-dalen. Inte alls.

Det som står på spel är om parlamentet tar frågan på allvar och om EU:s miljölagstiftning tas på allvar. Jag hoppas att Europeiska kommissionen kommer att stå fast vid sitt beslut, och det innebär att kommissionen inte ska skicka några mer pengar från regionala fonder förrän Polen inser att man måste följa bestämmelserna om man ska vara en del av Europa.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Fru talman! De flesta medlemsstater som anslöt sig 2004 och 2007 har välutvecklade järnvägsnät.

Tyvärr har järnvägsnätet minskats under de senaste 15 åren och nedskärningar har också gjorts beträffande underhållet. De gamla järnvägsföretagen har dessutom i många fall inte fått den ersättning från staten som de trodde de kunde räkna med att få för sina brister i fråga om driften, och det har lett till att nya företag har avskräckts vilka annars gärna skulle ha deltagit i upphandlingarna, och därför är det sannolikt att järnvägsnätet kommer att användas allt mindre och att fordonsparken kommer att bli oanvändbar.

Dessa länder hade i början ett mycket stort försprång över Västeuropa på området för järnvägstransporter, men detta försprång har alltså gått förlorat och miljön i dessa länder är också mycket sårbar.

Färre spår innebär inte mindre trafik. För att leda trafiken någon annanstans koncentreras nu alla investeringar till motorvägar. Vägar som dessa fanns för 15 år sedan främst omkring de stora städerna, förutom att de var begränsade till de mest trafikerade sträckorna. Nya vägar av detta slag kommer nu att byggas mycket snabbt.

För att begränsa kostnaderna bortses ofta från natur- och miljöintressen. Den kortaste möjliga vägen som går genom områden som anses tomma föredras, och det finns inga pengar till avvikelser, tunnlar eller broar eller till naturlivet.

Polen är inte det första eller enda land som ställs inför detta problem. Samma sak inträffade för många år sedan i Tjeckien, där det planerades en förbindelse från Prag till Dresden, och också i Bulgarien när en förbindelse planerades mellan Sofia och Thessaloniki.

Det sätt på vilket värdefulla naturskyddsområden hanteras blir inte bara nyheter nationellt, utan också internationellt, eftersom internationella natur- och miljöskyddsorganisationer uppmärksammar detta. De påpekar också att Europeiska unionen delvis bär ansvar för att miljön förstörs om den bidrar till att finansiera dåliga projekt av detta slag. Jag har i åratal uppmanat Europeiska unionen att vägra ta på sig något ansvar i sådana frågor.

Den 2 juli 2002 uppgav kommissionsledamot Margot Wallström som svar på mina skriftliga frågor att Polen skulle omarbeta sina Via Baltica-planer. Jag vill påminna henne om att Via Baltica enligt de ursprungliga planerna inte gick genom detta sårbara område, men att dessa planer sedan sågs över för att bättre kunna betjäna andra städer. Europeiska unionen måste kräva att man återgår till den ursprungliga plan som utarbetades för länge sedan.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Fru talman! Det är bra att vi, trots den urbanisering som följer av ökat välstånd fortfarande kan skryta med värdefulla naturskyddsområden inom Europeiska unionens gränser. Dessa områden är en del av nätverket Natura 2000 som gör något mycket viktigt genom att garantera att naturen i Europeiska unionen får skyddad status och genom att det exempelvis bidrar till att bevara den biologiska mångfalden.

Vi godkände Adamos Adamous förslag tidigare den här veckan, i vilket vi tar ställning för att bevara den biologiska mångfalden. Dessutom garanterar status som Natura 2000-område att området förblir intakt i framtiden.

Det är åtminstone så det bör vara. Alla regeringar tycks inte inse detta, något som var uppenbart förra året. Den polska regeringen försöker att bygga den nya vägen, Via Baltica, tvärs igenom Natura 2000-området Rospuda-dalen.

Jag har tillsammans med en delegation från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet besökt Rospuda-dalen och kunde själv se hur unikt och värdefullt detta polska naturskyddsområde är. Jag kan överhuvudtaget inte förstå att ingen mindre än den polske miljöministern är för detta projekt, trots att bra alternativ finns. Han, av alla människor, borde självklart inse vilka katastrofala följder detta projekt kan få.

Som kompensation för byggandet av vägen är det tänkt att en miljon träd ska planteras norr om området, trots de negativa konsekvenser detta kommer att få på naturen. Jag vet att detta är en mycket känslig fråga i Polen. Av trafiksäkerhetsskäl är det nödvändigt att Via Baltica snart står klar under förutsättning att den skräddarsys för de regionala villkoren med minsta möjliga negativa konsekvenser för miljön.

Det gläder mig att kommissionen har utfärdat varningar till den polska regeringen och att den när den inte fick några svar på sina krav förde ärendet vidare till EG-domstolen. Man får hoppas att domstolens dom av den 18 april, enligt vilken den polska regeringen med omedelbar verkan ska stoppa kompensationsåtgärder, kommer att vara ett budskap inför framtiden – ett budskap om att medlemsstaterna inte bara kan göra vad de vill med värdefulla naturskyddsområden.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Det planerade byggandet av Via Baltica har gett upphov till många motsättningar, vilket även många andra transportvägar genom Europa har gjort. Efter att ha studerat kommissionens statistik i frågan är det tydligt att flera medlemsstater har avsevärda problem beträffande planeringen av infrastrukturprojekt i områden som omfattas av nätverket Natura 2000, nämligen i Österrike, Spanien och Portugal.

För närvarande vill den polska regeringen fortfarande fortsätta bygga ringvägen runt Augustów som kommer att gå igenom Rospuda-dalen. Regeringen hävdar att beslutet om projektet fattades innan Polen anslöt sig till Europeiska unionen, när Polen inte var skyldigt att följa de stränga kraven i Europeiska unionens direktiv om fåglar och livsmiljöer. Europeiska kommissionen anklagar Polen för att bryta mot dessa direktiv genom sina investeringar i vägbyggnadsprojektet. För Polen är säkerheten det argument som talar för att bygga ringvägen. De miljökriterier som dock måste uppfyllas vid genomförandet av projektet förefaller dock ha glömts bort.

Trots den nuvarande situationen kan vi dock inte låta samtalen om frågan om ringvägen köra fast. Problemet måste lösas i form av en kompromiss som är tillfredsställande för båda sidor. Båda argumenten, nämligen argumenten om miljöaspekter och trafiksäkerhet, är lika viktiga och kommer att påverka hundratals liknande projekt i Polen och på andra håll. Vi bör se till att samarbetsmekanismerna blir mer effektiva på olika nivåer och anta regleringskriterier för den nuvarande miljömässiga och sociala situationen.

Jag vädjar dock om att liknande krav på debatt ska behandlas på samma sätt i framtiden. Trots stöd från över 60 ledamöter har hittills inget tillstånd beviljats för en debatt om det största miljöhotet som kommer från byggandet av den nordeuropeiska gasledningen under Östersjön. Jag vill påminna er om att över 10 procent av de marina områdena är en del av nätverket Natura 2000 och ingen, bokstavligt talat ingen, har tagit upp frågan i Europaparlamentet.

Nu när viktiga områden för den biologiska mångfalden håller på att förstöras mitt framför ögonen på miljövänner och hela Europa tycks det inte finnas någon vilja att diskutera frågan om miljöhotet mot vårt enda innanhav, nämligen Östersjön.

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Fru talman! Den polska PSE-delegationen i Europaparlamentet har under lång tid betonat att ringvägen runt Augustów måste byggas.

Den byggnadsplan som valts för den nya vägen, vilken kommer att gå igenom Rospuda-dalen, kommer dock med säkerhet att påverka ekosystemet negativt, vilket är unikt i Europa och ligger i ett område som skyddas av Natura 2000-programmet. Att låta ringvägen runt Augustów gå genom dalen kommer att orsaka skador på den naturliga miljön vilka är omöjliga att reparera. 20 000 träd kommer att förstöras och mycket sällsynta växter och djurarter kommer att försvinna. Tråkigt nog måste vi vara medvetna om att alla alternativ till ringvägen kommer att påverka miljön i regionen. Vi bör välja det projekt vars negativa konsekvenser på den unika faunan och floran i Rospuda-dalen är så små som möjligt.

Företrädare för partiet för lag och rättvisa, som för närvarande innehar regeringsmakten i Polen, försäkrade oss före valet att Via Baltica, där ringvägen runt Augustów ingår, ska undvika de mest värdefulla naturområdena. Nu bryter de sitt löfte. De polska myndigheterna har haft tid på sig att fundera över platsen för ringvägen. De har dock ignorerat miljövännernas förslag om att en ändring av motorvägens sträckning skulle innebära att skador på miljön undviks och att pengar sparas. Miljöministern tog inte tillfället i akt att försona intressena mellan invånarna i Augustów, vilka för en kampanj för att motorvägen ska byggas, och dem som vill skydda miljön. Den polska regeringen ignorerar det problematiska faktumet att investeringen kommer att bli otroligt dyr och kommer att vara en stor börda för de polska skattebetalarna, eftersom Europeiska unionen inte kommer att bidra till byggandet av vägen i ett område som enligt livsmiljödirektivet är förbjudet, eftersom projektet skulle förstöra miljön. Med tanke på Europeiska kommissionens negativa bedömning av projektet kan ytterligare byggnadsarbete på vägen leda till att Polen måste betala böter som uppgår till miljontals euro. Detta kommer att bli en börda som de polska skattebetalarna måste bära.

Som jag ser det är premiärminister Kaczyńskis förslag att hålla en lokal, regional folkomröstning om ringvägen runt Augustów och dess sträckning genom Rospuda-dalen endast ett tecken på att den polska regeringen vill smita från sitt ansvar för inrikesfrågor och är en onödig tvistefråga för det polska samhället. Folkomröstningen hölls på grund av att val till lokala regeringar hölls samtidigt i Podlasie Voivodship. Det var dock tydligt från början att resultatet av folkomröstningen inte skulle bli bindande för EG-domstolen som för närvarande behandlar ärendet. Den är därför irrelevant och sådana typer av aktiviteter har endast interna politiska syften. Jag vill dessutom påpeka att enligt den polska lagstiftningen är en folkomröstning endast giltig om valdeltagandet är över 30 procent av de röstberättigade. Valdeltagandet i söndags översteg inte denna gräns.

Den naturliga miljön är en av våra största skatter, och ändå gör vi inte tillräckligt för att skydda den. Jag anser att den polska regeringen verkligen bör utarbeta alternativa lösningar på problemet så snart som möjligt.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Fru talman, mina damer och herrar! Ringvägen runt Augustów bör bli en del av Via Baltica. Det är mycket viktigt för staden Augustów, där cirka 1,5 miljoner fordon kör genom stadens centrum årligen.

Europeiska kommissionen har överklagat till EG-domstolen om Polens byggande av ringvägen runt Augustów på Via Baltica, vilket påbörjades innan Polen anslöt sig till EU. Överklagandet grundas på att Polen bryter mot miljöskyddskraven i fråga om Rospuda-dalen, genom vilken den planerade viadukten måste passera.

Inga sådana miljöskyddsfrågor har dock väckts när det gäller gasledningen Nord Stream, som planeras passera genom ett Natura 2000-område, något som kan komma att få oförutsägbara ekologiska konsekvenser.

Polen försöker att finna lösningar på problemet, kanske genom att bygga en betydligt dyrare tunnel. Människorna i Augustów vill dock leva utan buller. Ingen bryr sig om de invånare som lider av miljöföroreningarna.

Jag har frågat kommissionen om vilka lösningar som kan finnas förutom att förbjuda bygget av ringvägen, och om vilken hjälp Polen kan få. Det svar jag fick var att enligt subsidiaritetsprincipen har inte kommissionen befogenhet att diktera lösningar för medlemsstaterna eller bestämma vilka utgifter de ska ha.

Kanske är det dags att se över kommissionens befogenheter?

Kommer invånarna i de baltiska staterna att bli tvungna att endast resa i Europa med flyg?

  Mirosław Mariusz Piotrowski (UEN) – (PL) Fru talman! Miljön är mycket viktig. Det är verkligen en av dagens viktigaste frågor. Naturen är en del av det som omger oss. Vi skapade den inte och vi bör verkligen skydda den.

Att skydda miljön får dock inte bli ett alibi för vissa små grupper naturvänner att utöva utpressning mot vissa regioner och regeringar. Av många skäl som mer rör politik än miljö och på grund av väntade materiella vinster försöker dessa grupper att hindra byggandet av vägen, ringvägar och flygplatser. Ett klassiskt exempel på missbruk av miljömässiga argument är kampanjen mot byggandet av en flygplats i Świdniku nära Lublin i Polen. Det skäl som gavs var murmeldjurskolonin. Ingenting nämndes dock om att detta faktiskt inte var kolonins ursprungliga livsmiljö eller att de enligt experter med säkerhet skulle kunna flyttas till en annan plats.

Liknande tvivelaktiga argument används av naturvänner för att argumentera mot andra planerade investeringar i Central- och Östeuropa, däribland Via Baltica. Ingenting nämns om att i folkomröstningen i Polen var en klar majoritet för projektet i regionen där ringvägen är planerad att byggas.

Gemenskapens miljöbestämmelser kan inte tillämpas med automatik utan att man erkänner att det finns särskilda intressen. Vi bör använda vårt sunda förnuft och inte låta oss ledas av ideologiska känslor. Användning av miljön som skrämseltaktik kan förhindras genom mer investeringar i infrastruktur i de nya medlemsstaterna. Låt oss inte glömma att dessa investeringar verkligen påverkar människors livskvalitet och att deras rätt till infrastruktur av god kvalitet är minst lika viktig som miljömässiga överväganden.

  Stanisław Jałowiecki (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Det är sant att Polen, som har gjort mycket sedan landet inledde sitt reformprogram för 18 år sedan, tyvärr har försummat att bygga vägar. Det är ett faktum.

Vi försöker nu snabbt reparera förlorad terräng, även om det är långt ifrån lätt. Ett av hindren på vår väg är miljörestriktioner. Vi måste komma ihåg att när Västeuropa byggde vägar som täckte en betydande del av dess territorium fanns inga sådana restriktioner för att bygga transportnät. Nu har en konflikt brutit ut.

Naturen är dock inte tyst i denna konflikt. Olika miljögrupper talar på naturens vägnar. Ibland talar de faktiskt alltför starkt och glömmer att människan också är en viktig, om inte den viktigaste delen av ekosystemet. Det är faktiskt människan som måste skyddas först och främst.

Det är beklagligt att den konflikt som omger byggnadsarbetena i Rospuda-dalen har trappats upp så till den grad att den har blivit så komplicerad, vilket också gäller dess politiska omfattning. Finns det någon utväg? Finns det någon förnuftig lösning som båda sidor kan acceptera? Jag är rädd att svaret är nej och att kommissionen måste välja. Ett beslut måste fattas.

Jag personligen anser att vägen bör byggas. Tillståndet för vägen bör dock inbegripa en strikt förteckning över villkor som måste uppfyllas för att minimera skadorna på miljön. Detta på grund av att, låt oss medge det, förluster inte kan undvikas. De följer med civilisationen, eftersom framsteg inte kan vara gratis. Allting har sitt pris.

  Bogusław Liberadzki (PSE). – (PL) Fru talman! Via Baltica är viktigast för att öka sammanhållningen inom Europeiska unionen. Den är viktig för att minska det tidsmässiga avstånd som skiljer de baltiska staterna, nämligen Litauen, Lettland och Estland, och indirekt även Finland, från resten av Europeiska unionen så att de får tillträde genom Polen. Fördelarna för unionen och Europa förefaller tydliga och mätbara.

Jag är också medveten om den mycket svåra situation som invånarna i Augustów befinner sig i, eftersom ett stort antal lastbilar, passagerarfordon och bussar fortsätter att passera genom staden. Dessa människor kan inte fortsätta att leva så här. Denna region i Polen har mycket stora naturtillgångar: flora, fauna, sjöar, skogar och hela landskapet i sig. Alla vägar i detta område kommer att påverka miljön negativt. Det är dock helt enkelt omöjligt att undvika denna region helt. Vägen kommer att ge européerna tillgång till dessa landskap och föra dem närmare varandra. Att inte bygga vägen skulle innebära att regionen förblir en otillgänglig fästning.

Trots att den nuvarande polska regeringens hållning ibland har varit ganska amatörmässig vill jag uppmana kommissionen att ta hänsyn till dessa aspekter. Det är möjligt och nödvändigt att kommissionen och den polska regeringen effektivt försöker att finna en lösning som är till fördel för unionen och medborgarna och som innebär lättnad för invånarna i Augustów och förarna av de fordon som kör genom området utan att miljön skadas alltför mycket. Under mitten av 1990-talet var jag transportminister i Polen. Jag stödde projektet då, eftersom jag ansåg att det var nödvändigt. I dag fortsätter jag att stödja byggandet av Via Baltica.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Fru talman! Det är min plikt som polsk ledamot av Europaparlamentet att informera mina kolleger om att det finns två sidor av ärendet Via Baltica. Den första sidan rör miljön och den andra sidan rör politiken.

Det värsta i detta fall är att Europeiska kommissionen också har blivit indragen i lokala konflikter mellan väljarna. Jag vill ta detta tillfälle i akt och nämna att Europeiska kommissionen på senare tid ofta och på ett onödigt sätt har dragits in i ärenden som ligger inom de befogenheter som den nationella regeringen och de lokala regeringarna i Polen har. Vi kommer därför att snart få höra en hel del om väg E 19.

Detta ger upphov till följande fråga: Vad vill kommissionen? I Polen säger människorna att de vill blockera de resurser som har anslagits till Polen för byggande av motorvägar. Kanske vore det bättre för kommissionen att ta hand om frågor som genmodifierade organismer i Europa, eftersom detta är skälet till varför vi står inför hotet av en miljömässig och biologisk katastrof, eller kanske Schmidt-jordbruken vars ökande föroreningar av miljön förblir ostraffade. Det finns mycket att göra och man behöver inte hindra dem som gör ett ärligt jobb.

  Barbara Kudrycka (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Europeiska kommissionen beslutade att dra Polen inför EG-domstolen, eftersom landet började bygga en del av vägen som var 1 500 meter längre än den väg som för närvarande används av lastbilar och fem kilometer av vägen inkräktar på land som skyddas av Natura 2000-programmet. Vägen är nu i ett så dåligt skick att invånarna har gett den namnet ”dödens väg”. Bara år 2006 dog 14 personer och 25 personer skadades på vägsträckan nära den lilla staden Augustów. Att skjuta upp byggandet av vägen med tre till fem år, som är den kortaste tid det kommer att ta för domstolen att avgöra fallet, och att kanske vara tvungen att börja från början med investeringsprocessen, kan komma att leda till ytterligare 40 till 70 dödsfall.

Jag vill också nämna de föroreningar i form av buller som de tusentals lastbilar skapar vilka kör genom Augustów och det potentiella dödshot som olyckor där lastbilar med farligt avfall är inblandade innebär, vilka kör genom tätbebyggelse.

Livsmiljödirektivet tillåter investeringar i projekt på mark som omfattas av Natura 2000 i undantagsfall om ersättning erbjuds. I söndags röstade nära 92 procent av de lokala invånarna i en folkomröstning ja till den planerade nya vägen. Är de lokala invånarnas inställning inte ett tillräckligt skäl att dra tillbaka anmälan till EG-domstolen?

Om kommissionen inte beslutar sig för att dra tillbaka sitt klagomål kommer den att visa att den inte på lämpligt sätt har kunnat balansera de åsikter som företräds av en liten men betydande minoritet i generaldirektoratet för miljö, miljöorganisationer och miljöterrorister mot invånarnas förväntningar och behov, vilka både borgmästaren och landshövdingen i Voivodship tog upp för kommissionen.

Om de alternativa metoderna för att bygga en bro över Rospuda-dalen inte accepteras av kommissionen kan i denna situation en allvarlig konflikt uppstå som hotar att permanent stoppa och hindra den väg som för närvarande används. Med tanke på hur beslutsamma de lokala invånarna är, och jag vet att de är det, för jag till skillnad från övriga ledamöter här bor faktiskt i detta område, och vad som helst kan hända. Om den tidigare nämnda vägen inte kommer att byggas snart bör vi kanske överväga att inleda förhandlingar med Ryssland, Vitryssland och Ukraina för att få till stånd en avledande väg för transittrafik från de baltiska staterna genom dessa länder.

  Katrin Saks (PSE). – (ET) Fru talman! Som företrädare för Estland vill jag betona betydelsen av Via Baltica. Historiskt sett har detta för oss varit en viktig förbindelse med de europeiska länderna och den måste utvecklas så att den blir snabb och säker. I dag är den varken det ena eller det andra.

Under våren tog det exempelvis mer än 12 timmar att åka från Tallinn till Warszawa med bil, och så bör det inte vara. Vi välkomnar därför helhjärtat de möjligheter som erbjuds i det tionde ramprogrammet för att bygga motorvägen. Med detta sagt innebär det inte att en bra väg är grund för att överge alla miljökrav. Det är inte heller sannolikt att sådana vägar leder till en lycklig framtid. Det som hänt i Polen kastar tyvärr en skugga över hela Via Baltica-projektet, som är livsnödvändigt särskilt för den baltiska regionen.

Vi hoppas att EG-domstolen snart kommer att fatta sitt beslut och att en kompromiss kan uppnås mellan kommissionen och de polska myndigheterna så snart som möjligt. Jag vill upprepa betydelsen av alla förbindelselänkar mellan medlemsstaterna och Europeiska unionen – vägar, järnvägar såväl som kraftledningar. Vi kan inte känna oss som fullvärdiga medlemmar av Europeiska unionen om dessa förbindelselänkar i realiteten inte finns eller om de är i mycket dåligt skick.

  Dalia Grybauskaitė, ledamot av kommissionen (EN) Fru talman! Jag förstår hur känslig frågan är. Vi talar om transeuropeiska nät, om transeuropeiska arbeten och vägar och om de människor som bor i närheten av dessa vägar.

Vi förstår att detta projekt påbörjades innan Polen anslöt sig till EU. Jag vill emellertid på kommissionens vägnar betona att vissa procedurer, särskilt när det gäller konsekvensanalyser, måste följas innan stora program påbörjas. Kommissionen uppmanar Polen – eftersom det nu åligger landet – att fullfölja konsekvensanalysen så snart som möjligt.

Jämförelsevis och som svar på frågan om förslaget om North Stream så har det projektet ännu inte påbörjats. Konsekvensanalysen är under arbete och detta projekt kan endast inledas efter att den är genomförd. Detta är en annan sak. Situationen med Via Baltica är den motsatta. Där har man inte genomfört någon konsekvensanalys och processen är endast till hälften genomförd, men arbetet pågår.

Arbetet pågår utanför Natura 2000-området. Vi har inte någon information om att Polen bryter mot något av domstolens beslut. Jag kan även bekräfta att EU ännu inte har anslagit några medel till detta projekt.

Det förekom några kommentarer om kommissionens ansvars- och befogenhetsområden. De beskrivs i fördragen. Om ni vill ändra dem, måste ni ändra fördragen.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Filip Kaczmarek (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Fru talman! Polen, Litauen och Lettland behöver både Via Baltica och andra investeringar i vägbyggnadsprojekt, liksom åtgärder för att skydda miljön, däribland Rospuda-dalen. Vi kan inte skära av vissa delar av unionen från andra regioner och länder endast på grund av miljöskyddskrav.

Vi kan dock inte bortse från miljön och använda behovet av förbättrad infrastruktur som ett sätt att motivera alla beslut vi fattar. Experter talar om för oss att det finns alternativa sträckningar som inte skadar miljön lika mycket som de nuvarande planerna. Om så är fallet bör vi rikta in oss på att ta fram deras genomförandeplan i stället för att envist hålla fast vid denna mindre idealiska lösning.

Detta problem rör upp många känslor i Polen. Det förefaller vara mer förnuftigt att finna en lösning som grundas på fakta. Polens koalitionsregering har gjort frågan extremt politisk. Den har även tvingat fram en lokal folkomröstning, och det är svårt att se den som någonting annat än ett försök att använda frågan om Via Balticas sträckning för sina egna syften, eftersom folkomröstningen ägde rum samtidigt som de regionala valen. Folkomröstningen är inte heller bindande varken för EG-domstolen eller för de polska myndigheterna.

Den bästa lösningen för regionens invånare och de framtida användarna av vägen förefaller vara en kompromiss på EU-nivå för att säkerställa att principen om hållbar utveckling inte bara är tomma ord.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.35 och återupptogs kl. 12.00.)

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

6. Välkomsthälsning

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Den 15 april bjöd jag in Garri Kasparov till Europaparlamentet, vid en tidpunkt då han hölls arresterad i elva timmar, och en medlem av min personal hade andra skäl – som faktiskt hade att göra med arvet från Sacharov – att befinna sig i Moskva. Jag är glad över att Garri Kasparov var här i går och i dag, och jag gläder mig åt det stora stöd som ni har visat honom och hans vänner i Ryssland.

(Applåder)

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EN) Herr talman! Jag vill informera parlamentet om att israeliska myndigheter i går kväll arresterade ett antal förtroendevalda för PLC, däribland en minister i Mahmoud Abbas regering. Jag vill därför be er, herr talman, att fördöma detta israeliska agerande och göra ett kraftfullt uttalande mot landets arrestering av det palestinska folkets förtroendevalda. Detta är inte rätt väg för fredsprocessen.

(Applåder)

  Talmannen. Vi har just diskuterat detta också i talmanskonferensen. Om det inte finns några ändringar i mitt schema som inte går att undvika ska jag flyga till Mellanöstern på söndag och försöka finna lämpliga sätt att uttrycka detta.

7. Omröstning

  Talmannen. Nästa punkt är omröstningen.

(För resultat och andra detaljer i omröstningen: Se protokollet.)

7.1. Gemensam organisation av jordbruksmarknaderna (omröstning)

– Betänkande av Busk (A6-0171/2007)

7.2. Den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål (omröstning)

– Betänkande av Glattfelder (A6-0141/2007)

– Före omröstningen om förslaget från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling:

  Neil Parish (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Kan ni låta det framgå klart och tydligt att det avvisas på inrådan av föredraganden, inte av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Jag har i övrigt inga kommentarer.

  Talmannen. Föredragandens rekommendation är att förkasta kommissionens förslag. De som önskar följa föredragandens rekommendation ska nu avge en nej-röst.

7.3. Valprövning av Beniamino Donnici (omröstning)

– Betänkande av Gargani (A6-0198/2007)

– Före omröstningen:

  Graham Watson (ALDE). – (EN) Herr talman! I enlighet med artikel 3.3 i arbetsordningen ber jag er att åberopa talmannens befogenheter såsom definieras i artikel 19 för att otillåtligförklara och därmed stoppa omröstningen om Giuseppe Garganis betänkande (A6-0198/2007). Betänkandet strider mot fördragen, i synnerhet artiklarna 12 och 13 i 1976 års rättsakt. Det saknar alltså rättslig grund, och jag vill be er om att tillämpa talmannens befogenheter för att otillåtligförklara betänkandet.

  Talmannen. Detta är ett betänkande från utskottet för rättsliga frågor. Vilka kan vara mer kompetenta att lämna information om rättsläget än vad de är! Talmannen anser sig inte vara i lämplig ställning för att rätta till ett beslut som fattats av utskottet för rättsliga frågor i ett rättsligt ärende – även om också han studerade juridik för många år sedan. Jag beslutar därför att omröstningen om detta betänkande ska fortsätta.

– Efter den slutliga omröstningen:

  Graham Watson (ALDE). – (EN) Herr talman! Min grupp anser att parlamentets handlande just nu är olagligt, som jag förklarade tidigare. Icke desto mindre accepterar vi parlamentets utlåtande. Vi ser fram emot att träffa er i rätten, som man ibland uttrycker det på mitt språk!

(Skratt)

  Talmannen. Detta gäller hela parlamentet. Eftersom även ni är en av ledamöterna skulle även ni vara synlig där.

(Applåder)

7.4. Situationen i Nigeria (omröstning)

– Förslag till resolution (B6-0201/2007)

7.5. Internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (CITES) (omröstning)

– Förslag till resolution (B6-0200/2007)

8. Välkomsthälsning

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Jag vill välkomna ledamöterna i en delegation från parlamentet i Kirgizistan, under ledning av Almanbet Matubraimov, som har tagit plats på åhörarläktaren. Delegationen är här för att delta i det femte sammanträdet med den parlamentariska samarbetskommittén EU-Kirgizistan här i Strasbourg.

Jag hälsar er alla varmt välkomna!

(Applåder)

Vi gläder oss de fortsatta framstegen i förbindelserna mellan våra två parlament sedan samarbetsavtalet mellan EU och Republiken Kirgizistan trädde i kraft 1999.

Jag önskar er ett angenämt uppehåll i Strasbourg.

9. Omröstning (forts.)

9.1. Innovationsstrategi (omröstning)

– Betänkande av Gierek (A6-0159/2007)

9.2. Bekämpande av organiserad brottslighet (omröstning)

– Betänkande av Newton Dunn (A6-0152/2007)

9.3. Kashmir: nuvarande situation och framtidsutsikter (omröstning)

– Betänkande av Nicholson of Winterbourne (A6-0158/2007)

– Före omröstningen om ändringsförslag 5:

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill föreslå ett muntligt ändringsförslag för att stryka de två orden ”för närvarande” från punkten.

(Det muntliga ändringsförslaget antogs inte.)

– Före omröstningen om ändringsförslag 11:

  Jo Leinen (PSE). – (EN) På engelska har texten följande lydelse: ”Europaparlamentet uppmanar med kraft EU att inta en bestämd hållning till förmån för upprätthållandet av demokrati- och människorättsklausulerna ... möjligheten att inleda en specifik dialog om de mänskliga rättigheterna med Pakistan.” Sedan kommer det muntliga ändringsförslaget: ”vilket redan sker i Indien.”

(Det muntliga ändringsförslaget godkändes.)

– Före omröstningen om ändringsförslag 13.

  Jo Leinen (PSE). – (EN) Det har följande lydelse ”[…] varnar EU och det internationella samfundet om att Kashmir-konflikten fortsätter att utgöra en allvarlig konfliktrisk i regionen och andra delar av världen, […]”. Ändringsförslaget har följande lydelse: ”[…] varnar EU och det internationella samfundet om att Kashmir-konflikten har utgjort en allvarlig konfliktrisk i regionen, […]”

(Det muntliga ändringsförslaget antogs inte.)

– Efter omröstningen om ändringsförslag 52:

  Sajjad Karim (ALDE). – (EN) Herr talman! Såvitt jag vet har ALDE-gruppens sekretariat lämnat in en begäran om att jag ska få framföra ett muntligt ändringsförslag. Jag är tacksam om ni kan se efter i era noter.

  Talmannen. Det är möjligt att en begäran har lämnats in, men den finns inte i mina papper. Vi måste därför fortsätta som vanligt.

9.4. Estland (omröstning)

– Förslag till resolution (B6-0205/2007)

10. Röstförklaringar

– Betänkande av Busk (A6-0171/2007)

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar Niels Busks betänkande som borde förenkla den gemensamma jordbrukspolitiken väsentligt. Eftersom jag vill se ytterligare reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken godtar jag föredragandens argument om att detta inte ska göras ”bakvägen”.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. Det är bra att det lagliga ramverket förenklas men samtidigt finns såväl exportsubventioner och andra interventionsstöd kvar. Det kan jag aldrig acceptera och därför avstår jag.

  Salvatore Tatarella (UEN), skriftlig. – (FR) Jag ifrågasätter resonemanget bakom kommissionens åtgärd som tar mindre hänsyn till specifika detaljer i vissa produktionsmetoder, trots att det kan förefalla ganska tilltalande att förvaltningen kan underlättas. Jag anser också att det är beklagligt att varken ledamöterna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling eller jag har haft tillräckligt med tid för att under de rätta förhållandena studera kommissionens förslag på grund av den förfärliga tidsplan som rådets ordförandeskap har fastställt. Hela denna process hade varit värd att behandlas på ett mer djupgående sätt inom gemenskapsinstitutionerna, och jag anser att det är beklagligt att inte mer tid kunde vikas för ett ämne som är av så grundläggande betydelse.

Av detta skäl beslutade jag mig för att lägga ned min röst i den slutliga omröstningen.

– Betänkande av Glattfelder (A6-0141/2007)

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Återigen har EU-parlamentets jordbruksutskott utarbetat ett betänkande som motsätter sig en reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Vi vill avskaffa den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål. Vi stödjer dock kommissionens förslag gentemot Europaparlamentets jordbruksutskott eftersom utskottet nu vill gå emot avskaffandet av interventionsuppköpen av majs.

Junilistan konstaterar att det i detta läge är tur att inte Europaparlamentet har medbeslutande om EU:s jordbrukspolitik eftersom unionen då skulle hamna i en fälla av protektionism och tunga subventioner till samtliga olika grupper inom jordbruksnäringen.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för Béla Glattfelders betänkande om den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål, inte för att jag till fullo stöder innehållet i det utan för att det överensstämmer med reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Som en kompromiss godtog jag även avvecklingen av offentliga interventioner för att främja spannmålsgrödor.

  Véronique Mathieu (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Det är nödvändigt att reformera interventionssystemet för stöd till majs.

Även om det betraktas som en säkerhetsgaranti om svårigheter uppstår och ett sätt att få produktionen att flyta, spelar systemet – särskilt i Ungern – inte längre denna primära roll, utan är snarare en affärsmöjlighet.

Systemet får dock inte överges omedelbart, och absolut inte endast på grundval av en ekonomisk undersökning om två exceptionella marknadsföringskampanjer och med utgångspunkt från problemen endast i en medlemsstat, nämligen Ungern.

Kommissionens förslag kan inte godtas, eftersom det kommer för tidigt och inte kan hanteras av producenter under gynnsamma villkor. Snabbhet och jäkt får inte ses som samma sak.

Att begränsa den mängd som berättigar till stöd från interventionssystemet och en ny undersökning i samband med växtskyddskontrollen skulle vara en bra kompromiss mellan behovet av att införa åtgärder och behovet av att ta tid på sig för att införa sådana.

Lösningar på lokala problem måste vara lokala och parlamentets svar på den radikala och dåligt genomtänkta åtgärd som kommissionen föreslår är att föreslå en progressiv reform, att reflektera, lyssna till jordbrukare och genomföra en ny undersökning vid tidpunkten för växtskyddskontrollen.

– Betänkande av Gargani (A6-0198/2007)

  Bruno Gollnisch (ITS). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig bara påpeka det beklagliga i att den omröstning som har genomförts, med ett resultat som är till fördel för vår kollega, med lätthet kommer att stjälpas av EG-domstolen, och skälet till detta är att vi har en rättspraxis med variabel geometri.

När det skandalösa försöket genomfördes att beröva Jean-Marie Le Pen hans mandat tillgrep ni nationella befogenheter och var ovilliga att bekräfta inför er själva att de franska myndigheterna blandade sig i hans rättigheter. Ni var redo att handla på samma sätt när det gällde kontrollen av en annan parlamentsledamots meriter, herr Ruiz-Mateos, då ni återigen tillgrep nationell lagstiftning.

Nu vill ni dock försvara Europaparlamentets privilegier, och varför inte? Slutprodukten av er attityd var i alla fall en dom från EG-domstolen som, tråkigt nog för er, dömde till er nackdel, och därmed bekräftade sanningen i det latinska ordspråket ”Hodie mihi, cras tibi” – min tur i dag och din tur i morgon. Europaparlamentets agerande som domare kan endast försvaras om parlamentet dömer alla ledamöter på likvärdigt sätt.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) De frågor som tas upp i detta betänkande är komplicerade och har långtgående konsekvenser. Frågans kärna är medlemsstaternas oinskränkta befogenhet att nominera parlamentsledamöter och att definiera hur de är representerade i Europaparlamentet inom den existerande rättsliga ramen för val till parlamentet.

Jag vill inte gå in på detaljer i en ordnings- och rättsfråga som helt ligger inom den berörda medlemsstatens befogenhet, men enligt föreliggande betänkande har de italienska myndigheterna på grundval av ett avgörande i det italienska statsrådet beslutat att nominera en viss politiker till Europaparlamentet vars meriter ifrågasätts i detta betänkande.

Vi är av den uppfattningen att med hänsyn till att alla kriterier och villkor för en medlemsstats nominering av en parlamentsledamot har uppfyllts – nationellt och i Europaparlamentet – bör medlemsstaten i fråga få fullfölja nomineringen i överensstämmelse med den interna rättsliga ramen.

ORDFÖRANDE: VIDAL-QUADRAS
Vice-talman

- Konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (CITES) (B6-0200/2007)

  Michl Ebner (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill bara meddela att jag avstod från att rösta om CITES: inte därför att jag inte instämmer i många saker som ingår i resolutionen utan därför att parlamentet, som så ofta är fallet, föreskriver utvecklingsländer ett beteende som förefaller oss riktigt, men som dessa länder kanske inte anser är så lämpligt. Därför la jag ner min röst.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (CITES) är en internationell överenskommelse som syftar till att garantera att internationell handel med vissa arter av vilda djur och växter inte hotar deras fortbestånd. 171 länder har undertecknat konventionen, däribland Portugal, som ratificerade konventionstexten i december 1980. Den trädde i kraft i Portugal i mars 1981.

Med hänsyn till många arters sårbarhet är CITES av avgörande betydelse. Det finns för närvarande 5 000 djur och 28 000 växter som skyddas av CITES, däribland arter som återfinns på portugisiskt territorium. De arter som omfattas av CITES är indelade i tre bilagor alltefter erforderlig skyddsnivå.

Den illegala handeln med djur och växter har i många år utgjort ett allvarligt hot mot många arter, och även om många länder har ökat kampen och blivit alltmer vaksamma, så är hotnivån tyvärr fortfarande hög.

Så som med andra slags överenskommelser och skyddsplaner för vilda arter är framgången med CITES också beroende av att en balanserad strategi antas som bygger på vetenskapliga kriterier och rekommendationer från allmänt erkända organ och på så sätt garanterar åtgärdernas giltighet och trovärdighet och det effektiva genomförandet av de beslutade rekommendationerna.

– Betänkande: Gierek (A6-0159/2007)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) I betänkandet ses innovation som en variabel på den inre marknaden. Där krävs liberalisering av marknader och systematiskt avlägsnande av hinder för den fria rörligheten för varor, tjänster och kapital, för etableringsfrihet och för arbetskraftens rörlighet, vilket allt ingår i en kapitalistisk strategi som bygger på konkurrens och koncentration.

För att ta itu med underfinansieringen av det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling följs i betänkandet trenden att tillåta användningen av strukturfonder och strävas efter att ”främja och stärka offentlig-privata partnerskap”, med andra ord att hänvisa offentliga investeringar till privata vinstintressen.

Vad som behövs är att främja offentliga investeringar i forskning, utbildning och innovation utifrån hållbara utvecklingsstrategier i varje land. Detta skulle bidra till att förbättra livskvaliteten, skapa arbetstillfällen (med rättigheter) och utveckla (rättvist fördelat) välstånd. Vad som behövs är strategier som motverkar kommersialiseringen av kunskap, utbildning och forskning och som vänder sig mot föreställningen att egentligen endast ytterst lönsam forskning med marknadsmöjligheter är genomförbar. Vad som behövs är strategier som främjar ökade investeringar i utbildning och fortbildning på alla nivåer och som underlättar för små och medelstora företag att få tillgång till existerande program och åtgärder.

(Röstförklaringen avkortad i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. (PL) I betänkandet betonas egentligen behovet av en omfattande innovationsstrategi i Europa som skulle kunna förbättra ekonomins konkurrenskraft. Innovationsstrategin bör bygga på skapandet av specialiserade kunskapsområden, reform av patentlagstiftning och införande av skatteincitament för företag som investerar i forskning och innovation.

I syfte att underlätta kunskapsutbytet mellan forskningsinstitutioner och ekonomiska enheter ser föredraganden ett behov av att främja specialiserade kunskapsområden i medlemsstaterna, utökat gränsöverskridande samarbete och ökat samarbete med experter från tredjeländer.

I enlighet med betänkandets anda hävdar jag att Europeiska tekniska institutet borde skapa de nödvändiga förutsättningarna för att knyta samman kunskapscenter med företag genom att betona innovation och insatser för att främja konkurrens inom ekonomiska sektorer som inriktar sig på innovation.

En annan viktig del av betänkandet är tonvikten på behovet av att reformera europeisk patentpolitik. Vi kan inte förneka att tillförlitliga och rättvisa upphovsrättsliga skydd och patentsystem är centrala för att bygga upp en ekonomi och ett samhälle som är grundat på innovation och kunskap.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för Adam Giereks betänkande, men mot alla ändringsförslag som skulle kunna blåsa nytt liv i diskussionerna om direktivet om datorimplementerade uppfinningar. Med tanke på vilka ansträngningar som gjordes för att överhuvudtaget få en majoritet för det här direktivet, vore det inte bra att återuppta debatten.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Det finns en gammal föreställning att nära förbindelser mellan högre utbildning och företag måste gynna båda parter. Men ibland stämmer denna föreställning inte överens med verkligheten. De offentliga myndigheterna är ofta inriktade på att skapa förutsättningar (alltefter metoder och tillfällen) som främjar naturvetenskaplig och humanistisk forskning, men gör det inte alltid – eller lyckas inte alltid göra det – lika effektivt som inom affärsvärlden.

Stöd till innovation på affärsområdet följer naturligtvis andra regler och metoder än de som styr investeringar i forskning på det akademiska området. Med tanke på att innovation till stor del uppkommer direkt i affärsverksamhet och vid sökandet efter svar på vad marknaden efterfrågar så anser jag ändå att detta betänkande från parlamentet utgör ett lämpligt bidrag till de förslag som finns i kommissionens meddelande. Låt oss hoppas att de nationella och regionala myndigheterna utnyttjar dessa möjligheter på bästa sätt.

  Teresa Riera Madurell (PSE), skriftlig. (ES) Herr talman! Jag vill förklara hur jag röstade om Adam Giereks betänkande om innovation.

Jag röstade för eftersom föredraganden har utfört ett svårt och nödvändigt arbete rörande en fråga som är avgörande för att uppnå Lissabonmålen, men som vi alltjämt måste ta itu med.

För att bli ett avancerat kunskapssamhälle måste vi inte bara stärka teknisk forskning och utveckling, det vill säga vår förmåga att skapa, fånga upp, införliva och förmedla ny kunskap och kapacitet för samhället och företagen, utan vi måste också stärka förmågan att omvandla denna kunskap till välstånd och socialt välbefinnande. Detta är innovation.

Inte alla EU:s länder är på samma nivå i fråga om de indikatorer som definierar ett kunskapssamhälle eller i fråga om insatser för innovation. Att minska dessa skillnader skulle vara till nytta för alla.

Innovation är troligen det enda instrument som kan göra det möjligt för oss att på rimlig tid uppnå så viktiga mål som:

1) Förbättra våra företags kvalitet och konkurrenskraft.

2) Göra ekonomisk tillväxt förenlig med att skydda miljön och med livskvalitet och social sammanhållning.

3) Innovation gör det möjligt att behålla traditionella sektorer.

4) Naturligtvis kan innovation bidra till avgörande förbättringar av arbetsvillkor och även till integration av vissa grupper, som till exempel funktionshindrade.

I de mest aktuella ekonomiska analyserna konstateras ett direkt förhållande mellan insatser för forskning, utveckling och innovation samt produktivitet, vilket är av särskilt intresse för flertalet av våra länder med ekonomier som bygger på tjänstesektorn, och till vars största svagheter kanske produktiviteten hör.

Allt detta tas i större eller mindre utsträckning upp i betänkandet, och av den anledningen har jag röstat för det.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. – (PL) Jag röstar för professor Adam Giereks betänkande ”Kunskap i praktiken: En brett upplagd innovationsstrategi för EU”.

För närvarande finns det en innovationsklyfta i världen. Å ena sidan finns det länder som skapar ”innovationsfronter” som för samman flertalet sektorer för vetenskap, forskning och utveckling, medan det å andra sidan finns länder vid sidan av som bara kan delta som importörer eller länder där innovation är utspridd. Ledande i världen när det gäller innovation är Förenta staterna, Japan och EU-länderna, och konkurrensen mellan dessa ekonomier främjar fortsatt innovation.

Men i Europeiska unionen har nyligen en ”innovationsparadox” dykt upp. Ekonomiska resultat i gemenskapen kan förefalla nedslående med hänsyn till de möjligheter som EU:s inre marknad erbjuder. Planen att omvandla EU till ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi” är å ena sidan ett tecken på att unionen är medveten om behovet av att i grunden reformera sitt sociala och ekonomiska system, och å andra sidan ett tecken på det ambitiösa och optimistiska synsättet att sådan förändring är möjlig.

I betänkandet gör föredraganden mycket träffande iakttagelser av de viktigaste orsakerna till denna situation i EU och lyfter framför allt fram behovet av att utveckla en effektiv innovationsstrategi för Europa.

– Betänkande: Newton Dunn (A6-0152/2007)

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Dagens rekommendation från Europaparlamentet till rådet om utvecklingen av ett strategiskt koncept för att ta itu med organiserad brottslighet är en ytterst viktig och välkommen nyhet för Europas medborgare. Den är ett bevis på att unionen fullgör sin centrala roll på ett område som kräver så nära internationellt samarbete som möjligt. Sådant samarbete fungerar redan ytterst bra, men det räcker inte längre till. Terrorism och andra former av organiserad brottslighet känner inga gränser och utnyttjar också rent av förmånerna i vårt demokratiska system. Vi måste därför överväga vilka värden som är viktigast i varje given situation: att bekämpa brottslighet eller oinskränkt frihet. Det är dags för oss att begränsa vår underbara oinskränkta frihet i situationer där denna frihet hindrar oss från att skydda det mest värdefulla av allt, nämligen själva livet. Det är absolut dags att lägga om kursen och avlägsna en del interna hinder, däribland de som skyddar olagligt förvärvade ekonomiska och finansiella tillgångar. Rådet måste ge Europol och Eurojust större självständighet och befogenheter. Detta är en ny strategisk uppgift, och det är ett ansvar vi har gentemot EU:s 500 miljoner medborgare.

  Patrick Gaubert (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag är glad över att Bill Newton Dunns initiativbetänkande har antagits av en mycket stor majoritet eftersom parlamentet därigenom ger rådet flera rekommendationer om att utarbeta ett strategiskt koncept för att bekämpa organiserad brottslighet.

Avskaffandet av inre gränser mellan de medlemsstater som hör till Schengenområdet är säkerligen ett stort framsteg för våra medborgare, men det är också till stor hjälp för den organiserade brottsligheten, och därför har Europeiska unionen en särskilt viktig roll att spela på detta område.

Ett grundläggande och angeläget krav är att förebyggande åtgärder genomförs och effektiva instrument införs. Om förtroendet mellan staterna ska öka, och särskilt mellan deras respektive poliskårer, så måste många saker bli bättre och de länder som vi alla kommer från måste förmås att avsätta tillräckliga budgetmedel för sina program för utbyte och utbildning.

Slutligen har parlamentet framhållit behovet inte bara av att förstärka program för skydd av offer och vittnen, utan också av att främja kampanjer som ökar allmänhetens kunskap om handeln med människor.

Av alla dessa anledningar har jag gett föredraganden mitt stöd och har i den slutliga omröstningen avgett min röst för detta betänkande.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar Bill Newton Dunns betänkande om bekämpande av organiserad brottslighet. Det är viktigt att EU har nödvändiga verktyg för att främja och stärka en samordnad strategi för att bekämpa organiserad brottslighet. Europols och Eurojusts funktioner måste stärkas och allmänhetens kunskap om EU:s uppgift i den här frågan måste öka.

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för betänkandet om bekämpande av organiserad brottslighet som lades fram av Bill Newton Dunn (ALDE, GB), eftersom det kommer att säkerställa att Europols funktion som brottsunderrättelsetjänst stärks och göra det möjligt för Europol att fullgöra sina uppgifter med att förse medlemsstater med information och upplysningar som leder till effektivare resultat vid förebyggande och bekämpande av organiserad brottslighet.

EU har alltid spelat en viktig roll i bekämpandet av organiserad brottslighet och det är nu nödvändigt att förse unionen med ett mer kraftfullt och ambitiöst instrument, så att EU kan fördjupa samarbetet med medlemsstaterna för att på så vis bekämpa den organiserade brottsligheten mer effektivt.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) I större mån än frågan om alternativ eller skyldigheter är behovet av samarbete för att bekämpa den organiserade brottsligheten av tydligt praktiskt värde eftersom organiserad brottslighet blir mer sofistikerad, bättre utrustad och mer effektiv i sin användning av den senaste tekniken.

Förutom det öppnande av fysiska gränser som följer av integrationsprocessen i EU måste man tänka på att globaliseringen och dess mekanismer också spelar in när det gäller brottslighet. Som med alla tekniska innovationer går den alltid att utnyttja för såväl goda som för dåliga handlingar. Jag välkomnar därför huvudinriktningen i detta betänkande där utökat samarbete betonas och behovet av ett strategiskt tillvägagångssätt som omfattar denna kamp och allt som hör samman med den på samtliga nivåer.

Med hänsyn till detta kommer rekommendationen bara att visa sig användbar, och bli som mest effektiv, om förutom lagstiftning sådana åtgärder vidtas som syftar till att öka det ömsesidiga förtroendet mellan de institutioner som har ansvar för brottsbekämpning i olika medlemsstater. Förtroende av detta slag, som inte alltid kan tas för givet, har visat sig vara avgörande för framgången med detta uppdrag.

  Martine Roure (PSE), skriftlig. – (FR) Europeiska unionen måste skaffa sig de instrument som kommer att göra det möjligt för den att mer effektivt bekämpa den organiserade brottsligheten, som inte känner några gränser och som beklagligt nog ökar.

Med hänsyn till att den organiserade brottslighetens verksamhet är utspridd över olika områden måste Europeiska unionen samordna och maximera verkan av sina åtgärder. Samtidigt som den måste vara i stånd att reagera, måste den också införa förebyggande åtgärder. Införandet av denna strategi kommer att leda till en fördjupad förståelse av problemen och kommer att förse oss med metoder att förbättra bekämpningen av den organiserade brottsligheten, och en av våra prioriteter är utökat polisiärt samarbete i brottsfrågor genom Europol, Eurojust och OLAF.

En övergripande strategi är av största vikt om vi ska kunna hitta det bästa sättet att hålla organiserade kriminella gäng i schack. Vi måste upplösa sådana organisationer, dra brottslingarna inför rätta och förvägra dem behållningen av deras brott. Kampen mot penningtvätt och vapenhandel är prioriterat inom Europeiska unionen i denna konflikt eftersom dessa båda slag av organiserad brottslighet gynnar terroristerna.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) I betänkandet används det existerande problemet med organiserad brottslighet som en förevändning i syfte att lansera en hårdare politik för att begränsa grundläggande individuella rättigheter och att stärka polisstaten och de okontrollerade åtgärderna från de repressiva mekanismerna i ΕU.

Inom denna ram föreslås i betänkandet: tillnärmning av straffrättsliga bestämmelser i medlemsstaterna vilket följaktligen banar väg för överföring av straffrätten till gemenskapens behörighet och begränsar en av de viktigaste grundvalarna för medlemsstaternas nationella självständighet, skapande av gemensamma utredningsgrupper som agerar för de repressiva mekanismerna, självständighet för Europol och Eurojust och stärkande av deras ställning och befogenheter så att de kan agera som en ”rörlig kraft” vid utövandet av medlemsstaternas politik, erkännande av den grundläggande roll som den europeiska samordnaren av terrorismbekämpning har och inrättande av en mekanism för informanter med krav på ”en särskild status för dem som samarbetar med rättsväsendet”.

Naturligtvis är det med tanke på allt detta knappast förvånande att betänkandet inte berör sambandet mellan den organiserade brottsligheten och statliga institutioner och själva de repressiva statliga mekanismerna, trots att deras hemliga förbindelser är allmänt kända.

Det är tydligt att betänkandets slutgiltiga syfte är att ”bekämpa” demokratiska rättigheter och grundläggande friheter, inte den organiserade brottsligheten.

– Betänkande: Baroness Nicholson of Winterbourne (A6-0158/2007)

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Eftersom vi anser att utrikespolitik, och därmed även utrikespolitiska uttalanden, inte bör bedrivas på EU-nivå, har vi röstat nej till samtliga ändringsförslag och till betänkandet i sin helhet. Det råder inga tvivel om att många av förslagen är önskvärda i sig, men varken EU eller Europaparlamentet bör ha behörighet i dessa frågor.

  Richard Howitt (PSE), skriftlig. (EN) Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet är nöjd över att ha kunnat tillföra ett visst mått av jämvikt och opartiskhet till betänkandet, något som saknades i det första utkast som presenterades för kommittén.

När det gäller ändringsförslagen 16 och 34, vill vi framföra vår djupaste oro över avstängningen av Pakistans överdomare och de efterföljande oroligheter som har orsakat mer än 40 människors död. Det är mycket viktigt att skydda domstolarnas oberoende i ett modernt demokratiskt samfund. Men det är olämpligt att ta upp det i ett betänkande som specifikt handlar om Kashmir-konflikten.

I fråga om bekämpandet av terrorism har vi röstat för ändringsförslagen 55 och 56 som innehåller ett mer konstruktivt och framåtblickande språk och som medger att framsteg har gjorts för att minska militanta gruppers infiltrationsgrad, men att det krävs ytterligare åtgärder parallellt med en meningsfull demilitarisering.

Genom att rösta för ändringsförslagen 18 och 56 understryker vi rätten till självbestämmande för befolkningen i Kashmir, något som kan uttryckas i en folkomröstning när omständigheterna tillåter det.

  Jean Lambert (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Motvilligt har jag röstat för detta betänkande. Jag medger att det skiljer sig radikalt från den ensidiga version som ursprungligen presenterades för utskottet för utrikesfrågor och jag tackar de inblandade för dessa ändringar. Kashmir är en region som har splittrats genom historien och som har lett till en konflikt som tidvis har vidmakthållits av regeringen och av militanta handlingar på båda sidor av kontrollinjen.

Detta är inte bara en fråga för regeringar utan även för Kashmirs befolkning. Jag beklagar att parlamentet inte röstade för att stärka engagemanget för dessa människors rätt till självbestämmande genom en folkomröstning. Jag beklagar även att vi inte stärkte vår uppfordran till demilitarisering i regionen. Jag förstår vilken funktion upproret har, men vi måste erkänna att den indiska sidan har världens högsta andel militär- och säkerhetspersonal i förhållande till befolkningen. Vi kräver förtroendeskapande åtgärder och större demokrati. Demokrati gynnas inte under sådana förhållanden. Jag önskar att det slutliga betänkandet hade varit starkare på dessa avgörande områden, men jag medger även att denna version nu har ett politiskt värde i EU:s relationer till de människor det berör.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande, som är mer välavvägt än den text som presenterades för utskottet. Jag lade ner min röst om det ändringsförslag vari avstängningen av Pakistans överdomare beklagades, inte för att jag ogillar kritiken utan för att jag inte anser att det är relevant för detta betänkande. Jag röstade för ändringsförslaget om en folkomröstning längre fram, eftersom jag anser att befolkningen i Kashmir borde få ansvara för sitt eget öde.

  James Nicholson (PPE-DE), skriftlig. (EN) Jag har besökt Kashmir och sett förödelsen efter de senaste våldsamheterna och även mött de människor som vill ha fred. Jag stöder betänkandet, eftersom det spelar en viktig roll för den väg EU söker genom att erbjuda bästa praxis-åtgärder och erfarenhet samt genom att visa andra länder hur en ekonomisk zon kan skapa fred och välstånd i regioner där historien präglas av krig.

Jag stöder de förtroendeskapande åtgärder som föreslagits i denna rapport, framför allt den gemensamma övervakningscellen för utbyte av information om seismisk aktivitet för att tidigt kunna varna för eventuella jordbävningar. Jag inser även vikten av gemenskapens utvecklingsåtgärder, som kommer att stimulera ekonomin och aktivera outnyttjade ekonomiska resurser i regionen.

Vidare tror jag att det är ytterst viktigt att Azad Jammu och Kashmir har en lämplig representation i Pakistans regering, vilket denna region ännu inte har.

- Estland (B6-0205/2007)

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Herr talman! Först vill jag tacka mina kolleger som röstade för resolutionen om Estland. Dagens omröstning i Europaparlamentet har visat att EU:s gemensamma utrikes- och försvarspolitik inte bara är en teoretisk deklaration eller en samling slagord. Omröstningen har visat att det är en fungerande politik. I dag har Europaparlamentet även visat en annan sak, nämligen att solidariteten i Europeiska unionen lever och är en fungerande princip. Det är lätt att betyga och visa solidaritet när det inte finns några problem och allt är bra. Men det är mycket viktigare och svårare att förverkliga solidaritet i kritiska ögonblick, i krislägen. I dag har Europaparlamentet också visat att det inte finns någon skillnad i Europeiska unionen mellan gamla och nya eller stora och små medlemsstater, och att det inte finns viktiga eller mindre viktiga medlemmar vars intressen kan offras till förmån för de stora länderna.

  Gerard Batten och Derek Roland Clark (IND/DEM), skriftlig. (EN) Företrädarna för UK Independence Party beklagar djupt Rysslands uppträdande mot Estland, men kan inte rösta för någon resolution från Europaparlamentet när vi inte erkänner dess legitimitet.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi motsätter oss med bestämdhet den resolution som parlamentet i dag antagit och som trivialiserar och mörkar den verkliga, allvarliga innebörden av den senaste tidens händelser i Estland och bidrar till försöken att skriva om historien. Vi röstade därför emot resolutionen.

Det måste påpekas att man i resolution inte nämner de nynazistiska och fascistiska handlingarna i Estland, t.ex. den nyväckta beundran av dem som samarbetade med de nazistiska ockupanterna, och därigenom döljer att de deltog i ett brutalt förtryck och systematiskt mord av tusentals människor.

Beslutet nyligen om att flytta på ett minnesmärke över dem som förlorade sina liv i kampen mot nazister och fascister under Andra världskriget – och också flytta på mänskliga kvarlevor – från centrala Tallinn är ännu en provokation som ingår i denna revisionism. Medborgarna i Estland protesterade på laglig väg mot beslutet, men hindrades på ett brutalt sätt från att göra detta. Förutom den här provokationen förekommer en oacceptabel diskriminering av stora delar av den ryskspråkiga estländska befolkningen, som myndigheterna vägrar bevilja medborgarskap.

Detta är ett problem som går långt utöver EU:s förbindelser med Ryska federationen. Alla antifascister och demokrater bör förena sina krafter för att visa sin indignation.

  Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Jag stödjer resolutionen eftersom vi anser att den ryska inblandningen i vad som skett i Estland är mycket allvarlig och oacceptabel.

Jag ställer mig däremot negativ till punkt 8. Det är upp till varje suverän stat att avgöra huruvida en dialog bör inledas eller inte. I punkt 7 kommenteras de Internetattacker som har genomförts. Det är en mycket allvarlig handling men jag anser inte att EU bör utarbeta en plan för detta, eftersom frågan sköts bäst på medlemsstatsnivå.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag gav mitt stöd till resolutionen om Estland, som visade solidaritet med landet vid de ryska myndigheternas intrång i Estlands inre angelägenheter. Jag stöder framför allt uppmaningen till Rysslands regering att respektera Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Liksom Europaparlamentets partier till vänster röstade jag emot kompromissändringsförslaget om händelserna nyligen i Estland, eftersom det innehåller ett ensidigt synsätt och eftersom jag anser att det är oacceptabelt att skriva om historien, oavsett hur man än lidit under Sovjet. Det monument som demonstrationerna och spänningarna handlade om är ett monument över segern över fascismen. Ingen har rätt att kalla det något annat ens för att sätta sig upp mot den sovjetiska överhögheten. Det ensidiga synsättet i frågan kan inte godtas. Det bidrar inte heller till att minska de spänningar som uppkommit mellan Estland och Ryssland, utan ökar dem bara.

  Marek Siwiec (PSE), skriftlig. (PL) Upploppen i Tallinn och attacken mot Estlands ambassad i Moskva har gjort medlemsstaterna medvetna om den nuvarande regimens politik gentemot enskilda medlemsstater. Den här gången har emellertid de styrande i Moskva, som har antagit en mycket aggressiv ställning mot ett av de minsta länderna i Europa, tagit sig vatten över huvudet. För första gången har EU visat en enad front mot Ryssland. Det är en viktig dag i Europeiska unionens historia, eftersom solidaritet är en av de grundläggande principer som gemenskapen bygger på. Därför är jag så nöjd över att tillhöra den majoritet av ledamöter som stödde antagandet av resolutionen.

11. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 12.45 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

12. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

13. Föredragningslista: se protokollet

14. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (debatt)

14.1. TV-kanalen ”Radio Caracas Televisión” i Venezuela

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om fem resolutionsförslag om ”Radio Caracas TV” i Venezuela⁽¹⁾.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE), författare. – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Det vi bevittnar i Venezuela är den klassiska företeelsen med en gradvis koncentrering av diktatorisk makt. Den venezuelanska regeringen framhäver ofta sig själv som främjare av en revolution, och vi bör därför fråga oss om denna revolution leder i en demokratisk riktning eller inte. Olyckligtvis är svaret att den inte gör det.

Saker och ting går allt mer i motsatt riktning från frihet, grundläggande rättigheter, mångfald och ett harmoniskt samhälle. Det finns andra oroande tecken som jag skulle kunna nämna på det politiska, konstitutionella, rättsliga, sociala och numera även det militära området. De händelser som inträffat är oroande för alla demokrater, för det venezuelanska folkets vänner i resten av världen och också för den stora portugisiska folkgrupp som bor och arbetar i Venezuela.

Vi vet att venezuelanerna under de senaste femtio åren har betalat ett högt pris för att få demokrati, och vi vill att den bevaras. Vi vet också att politisk och social stabilitet är värdefullt för att uppnå demokrati, frihet och fred.

I dag ska vi inrikta oss på fallet med Radio Caracas Televisión och hotet mot yttrandefriheten, som är en allmän grundläggande rättighet. Jag ska inte gå in på detaljer, men det var president Hugo Chávez som den 28 december meddelade om beslutet att stänga ner Radio Caracas sändningar och framförde extremt allvarliga politiska anklagelser mot TV-stationen.

Den behöriga myndigheten utfärdade inte sitt förvaltningsbeslut förrän tre månader senare, den 28 mars, och i beslutet nämns ingen av de allvarliga anklagelser som också den venezuelanska ambassaden i Bryssel har informerat oss om. Ingen av anklagelserna har behandlats av domstol och i förvaltningsbeslutet från Nationella telekommunikationsrådet (CONATEL) nämns andra avsikter, t.ex. att – genom en process som i våra länder skulle betraktas som olaglig och godtycklig – inrätta en public service-kanal.

Stämningen har blivit allt mer upprörd och vi har sett folk protestera mot beslutet på gatorna. Av undersökningar vet vi att allmänheten är emot beslutet. Vi vet också att det är ett politiskt fall, och som sådant luktar det skumt.

Vi vill att rättsstatsprincipen ska iakttas och vi vill att man får till stånd en dialog: dialog och rättssäkerhet. Det är vad som behövs.

  Giusto Catania (GUE/NGL), författare. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det förs en internationell kampanj för att frånta Venezuela, dess president som valts genom fria val och alla dess demokratiska institutioner sin legitimitet. Det finns en direkt koppling mellan dagens diskussion och denna internationella kampanj. Till och med i Europaparlamentet diskuteras otillbörligen en fråga som det åligger den venezuelanska nationella regeringen ensam att avgöra. Dessutom inriktar vi vår diskussion på fel fråga, nämligen brott mot de mänskliga rättigheterna, trots att vi alla egentligen vet att inga mänskliga rättigheterna har åsidosatts.

Verkligheten är att den här diskussionen är ett politiskt drag. Det är ingen tillfällighet att denna punkt på föredragningslistan har föreslagits av en grupp parlamentsledamöter och inte av en officiell delegation från Europaparlamentet, som en del har försökt göra gällande, eller för att vara mer exakt: en grupp parlamentsledamöter som reste till Venezuela och endast träffade företrädare för oppositionen.

I verkligheten är frågan om huruvida tillståndet för Radio Caracas Televisión ska förnyas eller inte en fråga uteslutande för den venezuelanska regeringen, och den har fattat sitt beslut med iakttagande av landets lagar och konstitution. Radio Caracas Televisión kommer att kunna sända via kabel, satellit och Internet, och de som hävdar att beslutet kränker yttrandefriheten vet alltså att detta är en lögn. Det finns ett stort antal fall i Europa där frekvenslicenser inte har förnyats och ändå har man här i parlamentet aldrig talat om brott mot de mänskliga rättigheterna eller kränkning av yttrandefriheten.

Faktum är att yttrandefriheten och mångfalden i fråga om information och TV-sändningar garanteras i Venezuela. När det gäller just fallet med Radio Caracas Televisión handlar det om en TV-station som aktivt stödde kuppen 2002 och oljeblockaden 2002 och 2003. Alla anklagelser om samhällsomstörtande verksamhet bör därför riktas mot dem som har fört en terroristkampanj och manipulerat information i syfte att störta Venezuelas demokratiska och konstitutionella regim, och absolut inte mot en demokratiskt vald regering som aktivt visar sitt samhällsengagemang.

  Marios Matsakis (ALDE), författare. – (EN) Herr talman! RCTV är en privatägd tv-kanal som har drivits i Venezuela i över 50 år. RCTV:s historia kännetecknas, tyvärr, främst av sin påstådda kontroversiella roll under kuppförsöket i april 2002 i Venezuela. Detta anses vara den främsta orsaken till den nationella telekommunikationskommissionens beslut nyligen, med stöd av ett beslut i högsta domstolen, att inte förnya RCTV:s sändningslicens.

Denna ståndpunkt ska vägas mot upprätthållandet av principen om pressfrihet och mångfald i media. Jag medger att den här situationen inte kan ses i svart och vitt och att gränsen mellan olika åsikter är tunn, men med mycket liten marginal anser vi att pressfriheten tar överhanden och eventuella orätter som har gjorts av RCTV-kanalen måste prövas lagenligt i en domstol. Därför stöder min grupp resolutionen i sin nuvarande form.

  Monica Frassoni (Verts/ALE), författare. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen anser att det faktum att frekvenslicensen för Radio Caracas Televisión inte har förnyats utgör en politiskt olämplig åtgärd, eftersom sådana åtgärder bör begränsas till de särskilda fall som fastställs i lagen.

Samtidigt vägrar vi att delta i en kampanj som motiveras inte endast av händelserna i Venezuela, utan har startats i en av Europeiska unionens medlemsstater, det vill säga Spanien, där denna situation aktivt utnyttjas. Enligt vår åsikt kan parlamentet inte arbeta med dessa frågor på ett trovärdigt sätt, om det ska ske i all hast och utan att det finns tillfälle till ordentliga undersökningar om yttrandefriheten, inte endast i Venezuela kan jag tillägga, utan också i olika länder i Europeiska unionen.

Vi kan inte dela in oss i vänster och höger i sådana frågor, vi kan inte genomföra en omröstning där den ena sidan av kammaren väljer den ena vägen och den andra sidan väljer den andra. Vi måste förmedla ett positivt budskap som uppmuntrar till dialog i stället för att förvärra situationen. Även om vi inte stöder resolutionen, tror och hoppas vi att man kommer att godkänna en möjlighet för våra behöriga utskott att samarbeta om dessa frågor för att komma fram till en enad ståndpunkt som kan främja debatten i Venezuela.

Det handlar inte om att blanda sig i nationella angelägenheter, men ord som ”legitim” och ”illegitim” bör man inte slänga omkring sig hur som helst. Det här är ett allvarligt ämne. Vi inser att det faktiskt finns en risk för att friheten i Venezuela begränsas, men detta rättfärdigar inte en häxjakt som för övrigt är ovärdig Europeiska unionen.

  Marcin Libicki (UEN), författare. – (PL) Herr talman! När vi talar om yttrandefrihet och det faktum att president Hugo Chávez beslutade att inte förnya licensen för en av de största radio- och tv-bolagen i Venezuela, bör vi fundera allmänt på vilka begränsningarna för frihet är. Vi håller med om att frihet inte är något absolut, att den är begränsad för andra människors bästa, att den är begränsad av moraliska principer och att den kan vara begränsad av lagliga principer. Friheten måste tjäna ett syfte. Tryckfriheten är själva hörnstenen när det gäller användbar frihet.

Därför är jag förvånad att det här i denna plenisal finns de på vänsterkanten, vilket ofta är fallet, som försöker rättfärdiga det faktum att friheten kan begränsas helt enkelt därför att friheten i fråga gäller politiska motståndare. Enligt en av de föregående talarna är frihet för oss något bra, men inte för våra motståndare. Den typen av frihet är ingen frihet alls. Detta är något vi har erfarit och iakttagit. Vi levde i en kommunistisk stat där folk sa att frihet borde finnas men bara för oss, inte för våra motståndare, i enlighet med det välkända mottot ”det finns ingen frihet för frihetens fiende”.

Kommunismen föll och det verkade som om vi skulle få fred. Under tiden visar det sig att kommunismen är som en hydra som får nytt liv igen i olika delar av världen och att det finns de som försvarar den till och med här i denna plenisal. Det sägs att Hugo Chávez gör rätt i att tysta ned dem han inte gillar, eftersom det visar sig att dessa människor också ogillas av några av de närvarande här.

Mina damer och herrar! Låt oss akta oss för vänstern, extremvänstern, som alltid är beredd att försvara alla begränsningar av de mänskliga rättigheterna när det passar deras syften.

  Daniel Hannan, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Diktaturer etableras inte över en natt. De formas genom tusentals små omstörtningar av det demokratiska systemet – genom att sikta in sig på oppositionsledare, genom omstörtningen av valkommissionen, ogiltigförklarandet av domarkåren, upplösningen av nationalförsamlingen och inte minst tystandet av oberoende medier.

Venezuela under Hugo Chávez påminner på något sätt om Östeuropa under slutet av 1940-talet. Det finns fortfarande val, det finns fortfarande oppositionspartier, det finns fortfarande fria tidningar, men det går inte att ta miste på vart det bär hän. President Chávez har visserligen inte upphävt valprocessen, men å andra sidan genomfördes val vart fjärde år i Comecon-länderna under kalla kriget. Val genomförs i dag hos de flesta av Hugo Chávez närmast allierade – Iran, Vitryssland, Zimbabwe – problemet är bara att regimens motståndare anser att det är svårt att kandidera i dessa val. Vi borde därför bli oroade av trakasserierna mot och exproprieringen av dem som kritiserar Hugo Chávez.

Venezuela är inte Kuba, åtminstone inte ännu, men den självbelåtenhet som har visats av några i detta parlament är i bästa fall naiv och i värsta fall skamlig. Vi bevittnar hur en stat som en gång var öppen och liberal nu kvävs långsamt. Om vi inte gör någonting annat, så kan vi väl för Guds skull åtminstone protokollföra vårt ogillande!

  Manuel Medina Ortega, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill i denna kammare försvara tryckfriheten, här, i Venezuela och överallt i världen.

Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har stött ett förslag till resolution, som i stort sett har lagts fram av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen med vissa ändringsförslag, och vi stöder det fortfarande i denna kammare.

Vi gör det eftersom det är val i Venezuela, som tidigare talare har berättat. Monica Frassoni och jag var där och företrädde Europeiska unionen under de senaste valen, och vi bevittnade en rättvis valprocess. Tryckfrihet råder i Venezuela.

Det är sant att det inte är bra att man begränsar tryckfriheten och vi måste bry oss om allt i den vägen, men vi måste också erkänna att Venezuelas regering är en demokratisk regering och att det finns rättsliga garantier. Allt slags ingripande av oss skulle därför kunna tolkas som om Europeiska unionen lägger sig i de inre angelägenheterna i ett land som befinner sig i en ganska känslig situation.

Venezuela är för närvarande tudelat och det sista vi borde göra är att bidra till en konfrontation bland venezuelanerna. Detta parlaments och Europeiska unionens roll måste vara att agera på ett vänskapligt sätt gentemot myndigheterna, samhället och de politiska krafterna i Venezuela för att förhindra att denna konflikt förvärras.

  Sarah Ludford, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det är sant att president Hugo Chávez ekonomiska och sociala politik utgör en stor utmaning för mäktiga intressen och det kan mycket väl pågå en kampanj för att avlegitimisera hans regering, vilket Giusto Catania påstår. Vi är dock inte här för att diskutera för- och nackdelar med Chávez socioekonomiska politik eller Venezuelas inrikespolitik överhuvudtaget. Detta förslag till resolution ger uttryck för en oro över förtrycket av mångfald och åsiktsfrihet, och det är vår angelägenhet. Det är skamligt om president Chávez status som en ikon för antiglobalisering och antikapitalism gör somliga parlamentsledamöter blinda för utvecklingen mot ett diktatoriskt och antidemokratiskt system. För en gångs skull instämmer jag med Daniel Hannan.

Detta har hänt borgmästaren i min hemstad London, Ken Livingstone, som tillhör labourpartiet. För ett år sedan sa han: ”Människor har i många år krävt att sociala framsteg och demokrati ska gå hand i hand, och det är vad som just nu sker i Venezuela. ... Med Hugo Chávez är valet enkelt. Han driver ett progressivt handlingsprogram med väljarnas stöd.”

Precis som Daniel Hannan sa genomförs fortfarande val, det är sant, men utvecklingen går utan tvekan allt mer mot envälde och förtryck av åsikter som inte passar regimen. Vi fick oss ett gott skratt för sex månader sedan då Ken Livingstone reste 800 mil för att träffa Hugo Chávez, men dessvärre fastnade på Kuba eftersom presidenten inte hade tid att ta emot honom. Vi skrattade åt det, men det är mycket allvarligt när en demokratiskt vald person, som borgmästaren för det som jag skulle vilja kalla Europas främsta stad, försöker ställa sig in hos någon som inte bara är populistisk utan också allt mer diktatorisk. Det är på grund av brotten mot de mänskliga rättigheterna i Venezuela som detta förslag till resolution har utarbetats.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen.– (ES) Herr talman! Vi har sagt det förut och vi måste säga det igen: yttrandefrihet är inte bara en grundläggande rättighet, utan den är också en garanti för demokratin. Vi måste därför fördöma, och bekämpa, varje försök att begränsa den eller överträda den, var den än äger rum.

Detta är just vad som uttrycks i den gemensamma resolution som har lagts fram av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och Gruppen den europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, där vi efterlyser huvudsakligen två saker, för det första att den venezuelanska staten ska garantera mediernas mångfald och icke-koncentration som en mekanism för att främja yttrandefriheten, och för det andra uppmanar vi de venezuelanska medierna, både de statliga och de privata, att behandla information som har att göra med valpolitik på ett sakligt och opartiskt sätt.

I resolutionen noteras också den venezuelanska regeringens uttalande att den noga kommer att hålla fast vid beslut som fattats av domarkåren, och vi tillägger att alla parter borde göra exakt samma sak.

Jag anser verkligen att detta är en ytterst balanserad resolution som stämmer överens med principerna för yttrandefriheten och mediernas mångfald. Jag kan därför bara föreställa mig att Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, Alliansen liberaler och demokrater för Europa samt Gruppen Unionen för nationernas Europa har lagt fram sitt alternativa förslag på grund av den spanska inrikespolitiken, vilket inte motiveras av den grundläggande fråga vi nu håller på att diskutera, utan snarare av den typ av politisk opportunism som vi har sett vid tidigare tillfällen i denna kammare.

Den bortser från grundläggande fakta, till exempel att icke-förnyelsen av licensen endast gäller VHF och inte sändningar via kabel, UHF, satellit eller Internet.

Det handlar inte om att bestämma huruvida vi är för Hugo Chávez. Det är inte frågan. Vad vi talar om här är yttrandefriheten, men snälla låt oss inte ge efter för demagogi.

  Sahra Wagenknecht, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Föreliggande resolution står för ytterligare ett försök av de konservativa grupperna att utnyttja ämnet om de mänskliga rättigheterna i eget syfte. Detta handlar inte om mediernas frihet, utan det handlar om att fördöma den venezuelanska regeringen, som upprepade gånger fått en förkrossande majoritet av folkets röster i demokratiska val och som menar allvar med att bekämpa fattigdomen och exploateringen i landet – visserligen i motsats till de flesta europeiska regeringar, som med sin nyliberala agenda alltmer ökar klyftorna mellan dem som redan har mycket och dem som inte har något alls.

Det är faktiskt ett Europa där hanteringen av privata mediemogulers och privata mediekonglomerats makt, och också etableringen av en verkligt demokratisk mediekultur, är ett sedan länge passerat kapitel. I stället för att arrogant lägga sig i den venezuelanska mediepolitiken, skulle det därför vara betydligt lämpligare att följa exemplet med den demokratiska och sociala normen för den bolivianska revolutionen. Europa har också alternativ till nyliberalismen.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Venezuelas president Hugo Chávez har sagt att han inte kommer att förnya licensen för en av de största privata tv-stationerna, Radio Caracas Televisión, som har haft sändningar i 53 år.

Detta utspel är inget mindre än ett angrepp på demokratin och yttrandefriheten samt ett försök att urholka ställningen för privata radio- och tv-bolag som är kritiska mot den venezuelanska regeringen. Detta beslut är inte godtagbart och strider mot alla internationella avtal som Venezuela har undertecknat och som tvingar landet att respektera mediernas mångfald, för att inte nämna det faktum att artiklarna 57 och 58 i den venezuelanska konstitutionen garanterar yttrandefrihet, kommunikationsfrihet och informationsfrihet. Händelserna i Venezuela är högst oroande, eftersom de är ytterligare ett exempel på uppenbart missbruk av de mänskliga och civila rättigheterna i länder som kallar sig själva demokratiska, såsom Kuba, Kina eller Venezuela.

Den ryska journalisten Anna Politkovskas död upprörde nyligen världen och hon hade kritiserat Kremls aktiviteter i Tjetjenien. Europeiska unionen borde tydligt och eftertryckligt kritisera försök att tysta ned journalister som har vågat kritisera regeringen. Vi kan inte förbli likgiltiga när det gäller brott mot de demokratiska principerna.

  Georgios Toussas (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Det ytliga intresset från de politiska grupperna Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa samt Gruppen Unionen för nationernas Europa att under förevändning av yttrandefriheten och genom en gemensam resolution i Europaparlamentet framhäva de grundlösa och falska anklagelserna från radio- och tv-stationen Radio Caracas Televisións ägare och de reaktionära politiska krafterna i Venezuela, som tillsammans hade en ledande roll i kuppförsöket 2002, i oljeembargot 2003, i den omstörtande aktionen under folkomröstningen om presidentens avsked och i de ständiga, uppenbara lagbrotten mot reglerna för informationsfriheten, är ett fräckt och inte godtagbart agerande mot både regeringen och Venezuelas folk.

Information är en handelsvara för samhället. Så mycket som 82 procent av radio- och tv-stationerna tillhör privata bolag. Spektrumet av radio- och tv-frekvenser i Venezuela är en tillgång för samhället som tillhör landets folk och den rättsliga företrädaren för dess förvaltning är regeringen. Venezuelas regering tillämpar till fullo nationella och internationella regler för informationsfrihet.

Det krävs mycket mod från någon som angriper Venezuelas regering från denna tribun när det är tydligt att orsakerna till angreppet härrör någon annanstans ifrån. De vill i stort sett återupprätta status quo ante i Venezuela, de vill ha de välståndsskapande tillgångarna i detta land och de vill att exploateringen av Venezuelas folk ska fortsätta och Europaparlamentet och Venezuelas folk vill inte tillåta detta.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) President Hugo Chávez har förhindrat Radio Caracas Televisión att få sin licens förnyad. Tiotusentals venezuelanska medborgare har gått ut på gatorna för att försvara fria radio- och tv-sändningar och de förväntar sig hjälp från det demokratiska Europa. De är medvetna om att om de förlorar sin sändningsfrihet, är det ”à la Kuba” som väntar dem. De vet att de snart kommer att bli fångar i sitt eget land, precis som kubanerna, utan oberoende information, eftersom de förlorar möjligheten att fatta beslut om sina angelägenheter med demokratiska medel. Hugo Chávez planerar att tysta medierna och krossa oppositionen, som varnar för att förstatligande och envälde inte medför utveckling för landet, utan dels matransonering för fattiga, dels lyx och obegränsad makt för det kommunistiska fåmannaväldet. Venezuela, Kuba och Bolivia är en farlig allians av enväldiga regimer som sprider odemokratiska ideologier runt om i Latinamerika och Västindien. Europa kommer inte att hålla tyst. Vi insisterar på att Venezuela ska hålla fast vid sina internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna och bibehålla lika rättigheter för oberoende marknader för medierna.

  Dalia Grybauskaitė, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Kommissionen har följt debatten om framtiden för tv-kanalen Radio Caracas Televisión mycket noggrant, och vi har från början varit tveksamma på grund av uttalandena från Venezuelas president och andra regeringsmedlemmar om att sändningsrätten inte skulle förnyas från och med den 27 maj.

Kommissionen har vid ett flertal tillfällen tagit upp denna viktiga fråga med myndigheterna i Venezuela. Vi har alltid hävdat varje stats suveräna rätt att organisera och styra sin egen radio- och tv-politik, men vi har också betonat den vikt som EU lägger vid yttrandefriheten som ett av demokratins och rättsstatsprincipens grundläggande värden. I sina förbindelser med Venezuelas regering har kommissionen dessutom visat sitt stöd för alla initiativ som främjar dialog och ömsesidig förståelse, och betonat att licensförfarandena för radio och tv ska vara öppna för insyn och icke-diskriminerande.

I april mottog kommissionen en skrivelse från tv-chefen Marcel Granier och från medlemmar av partiet Primero Justicia. Vi har också haft möten med myndigheterna och med medlemmar av Venezuelas regering, och har lyssnat noggrant på argument och klargöranden från båda sidor.

Jag vill försäkra parlamentet om att kommissionen följer utvecklingen på nära håll genom sin delegation i Venezuela och genom sitt nära samarbete med EU-medlemsstaternas diplomatiska representationer i Caracas.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.

(1) Se protokollet.

14.2. Mänskliga rättigheter i Syrien

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om de sex resolutionsförslagen om de mänskliga rättigheterna i Syrien⁽¹⁾.

  Véronique De Keyser (PSE), författare. – (FR) Herr talman! Mitt intresse för de syriska angelägenheterna är välkänt. Jag har alltid ansett att en isolering av detta land inte skulle vara gynnsamt på internationell nivå och skulle inte främja freden i området, och av denna anledning stöder jag planen på ett associeringsavtal, vilket har lagts på is allt sedan lönnmordet på Rafiq Hariri. Engagemang för Syrien och vänskap med landet innebär dock också att vi inte skräder orden när de grundläggande rättigheterna överträds, och därför intar jag en kritisk ställning gentemot, och verkligen fördömer, det politiska förtryck under vilket för närvarande allt slags opposition verkar.

De flesta fångar, vars frigivning vi uppmanar till i dag, är människor vi har mött. De är nästan vänner, och ingen av dem nämnde för oss att tillgripa några andra medel än rättsliga och fredliga sådana i demokratiseringen av landet som de alla älskar så lidelsefullt. När ett land vänder sig mot dem som älskar det lidelsefullt, när det kväver yttrandefriheten, sätter det sig självt i fara, och jag skulle inte vilja se Syrien göra så mot sig självt.

I dag uppmanar vi till frigivningen av Michel Kilo, Mahmoud Issa, Suleiman Achmar, Faek El Mir, Aref Dalila, Kamal al-Labwani och Anouar Bunni, som måste friges. Därför skulle jag uppskatta om rådet och kommissionen vidarebefordrade detta budskap till den syriska regeringen och om den ville ägna det stor uppmärksamhet, för budskapet är allvarligt.

Dessutom skulle det vara bra om Syrien bestämt förklarade sig vara för ett inrättande av en internationell brottmålsdomstol under kapitel 6 för att ställa Rafiq Hariris mördare inför rätta. Världssamfundet skulle uppskatta en sådan gest, vilket skulle göra det lättare att komma ur det politiska dödläge som Libanon kämpar med, ett dödläge som uppmuntrar till återkommande blodiga konflikter och ger onda aningar om en period av våld och instabilitet. Det är välbekant att om Syrien intog ett sådant förhållningssätt, utan att ingripa i libanesiska angelägenheter, skulle det däremot bli möjligt att bryta dödläget och framför allt att få ett slut på de rykten som ger folk anledning att tro att Syrien på ett bedrägligt sätt skulle kunna motverka inrättandet av en sådan brottmålsdomstol.

  Erik Meijer (GUE/NGL), författare. – (NL) Syrien är en ständigt återkommande punkt på vår föredragningslista. Europeiska unionen är angelägen om att inleda goda och djupa förbindelser med detta land inom ramen för grannskapspolitiken, som inbegriper länderna runt Medelhavet. Kaoset i dess närhet, Irak, är ännu en anledning till att stabilitet i Syrien skulle vara värdefullt.

Syrien är dock en diktatur som inte tolererar inre opposition. För kristna och kurder är det minst sagt ett obehagligt ställe att vara på. Fastän det inte är en teokratisk stat med sympatier för muslimsk fundamentalism, betraktar man Iran – som är en teokratisk diktatur – som sin bundsförvant.

I Libanon stöder landet libanesiska och palestinska muslimska fundamentalister, om de bara hjälper till att bygga upp det syriska inflytandet på dess lilla granne. Libanon anses – om än felaktigt – som ett område som har skurits av från Syrien som en följd av europeiskt ingripande. Konflikten med Israel underblåses omsorgsfullt, eftersom den spänning den medför innebär att syrierna faktiskt skulle kunna betrakta regimens fortsatta existens som minst ond av två onda ting.

Det finns inga förbättringar i sikte. Både en aggressiv attityd mot Syrien och vänskapliga förbindelser med denna regim motverkar sitt eget syfte. Det enda som kan bidra till en långsiktig förbättring är stödet för syriska flyktingar och syriska motståndare i fängelse och i exil.

Avslutningsvis vill jag säga att de som nyligen har drabbats av frihetsinskränkningar, såsom Michel Kilo som har besökt detta parlament förut, behöver vår odelade uppmärksamhet.

  Marios Matsakis (ALDE), författare. – (EN) Herr talman! 2006 års rapport om mänskliga rättigheter i Syrien är mycket dyster läsning. Mängder av godtyckliga arresteringar och kvarhållanden av politiska motståndare, reformister och människorätts- och medborgarrättsaktivister har ägt rum. Dessutom finns ett stort antal rapporter om att tortyr rutinmässigt och systematiskt används som förhörsmetod för att tvinga fram erkännanden. Korrupta medlemmar av Syriens domarkår, både den civila och den militära, har också utdelat omänskliga straff, bland annat livstids fängelse och dödsstraff, främst på politiska bevekelsegrunder.

När nu omvärlden fördömer Syrien uppmanar vi landets regering att äntligen vidta seriösa åtgärder, för att öka respekten för medborgarnas mänskliga rättigheter eller också vara beredd att ta konsekvenserna, som förhoppningsvis med några få undantag genomförs snarast och blir mycket kännbara.

  Bernd Posselt (PPE-DE), författare. – (DE) Herr talman! Damaskus är en av världens äldsta städer och dagens Syrien är ett område med antik kultur, där flera folk och religioner har levt sida vid sida – fredligt för det mesta – i århundraden, och där nära samarbete mellan muslimer och kristna fortfarande förekommer. Albert Dess och jag är särskilt inblandade i dialogen mellan dessa religioner, vilken nog har god chans att lyckas i detta land – som är ett arabiskt land som inte är islamistiskt och som är mycket viktigt i hela området. Då är det desto mer beklagligt att en regim har inrättat sig där som under Baath-partiets nationalsocialism diskriminerar, förföljer och förtrycker folk, och samtidigt utsätter dem för skenrättegångar och tillfångatar politiska fångar – och detta i en tid när vårt behov av Syriens hjälp för att uppnå fred i området är mer angeläget än någonsin.

Jag tillhör inte dem som tror på en totalisolering av Syrien. Landet har en gammal tradition, som borde utnyttjas för att skapa fred. Utan Syrien kan det inte bli fred i Mellanöstern, inte heller i Libanon och det kan inte bli någon lösning på Irakproblemet. Av just denna anledning kan vi inte finna oss i överträdelser av de mänskliga rättigheterna, såsom förtrycket av kurderna och andra på de bräckligaste grunder, och därför vädjar vi till Syrien att gå tillbaka till en politik med dialog och samarbete. Vi är beredda att engagera oss i detta, men inte med en regim som saknar den grundläggande viljan att respektera demokratin och rättsstatsprincipen. Det är omöjligt att föra en förnuftig utrikes- och säkerhetspolitik och ha förnuftiga ekonomiska förbindelser med ett land som hyser förakt för de grundläggande mänskliga rättigheterna. Detta borde därför vara en tydlig signal till Syrien att ändra kurs och återgå till samarbete.

  Adam Bielan (UEN), författare. – (PL) Herr talman! De pågående brotten mot de mänskliga rättigheterna i Syrien närmar sig skrämmande proportioner. Den syriska regeringen begränsar drastiskt allt slags yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet. De syriska myndigheterna fortsätter att föra en politik som bygger på skrämsel och frihetsberövande när man har att göra med försvarare av de mänskliga rättigheterna och fredliga kritiker av den aktuella regeringens politik.

Efter ”Beirut–Damaskus”-deklarationen, som undertecknades i maj 2006 och vari det efterlystes förbättrade förbindelser mellan Libanon och Syrien, anhöll de syriska säkerhetsstyrkorna ungefär ett dussintal människor för att de uttryckte åsikter om denna deklaration som avvek från den syriska regeringens. Bland dem som anhölls fanns den mästerlige författaren Michel Kilo och förkämpen för de mänskliga rättigheterna Anwar al-Bunni. Tusentals politiska fångar finns kvar i fängelserna utan att ens ha blivit dömda. År 2006 tog slut utan att de syriska myndigheterna tillhandahöll någon information om vad som hade hänt 17 000 människor som anhållits av de syriska säkerhetsstyrkorna. De var huvudsakligen medlemmar i den förbjudna organisationen Muslimska Brödraskapet, syriska aktivister som anhölls på 1980-talet samt några hundra libanesiska och palestinska medborgare som anhållits i Syrien och Libanon av de syriska säkerhetsstyrkorna samt av den syriskkontrollerade libanesiska och palestinska militärpolisen.

I egenskap av företrädare för Europeiska unionen måste vi bestämt motsätta oss ytterligare förtryck och brott mot de mänskliga rättigheterna i Syrien, vilket vi samfällt fastställde i dagens resolution.

  Dalia Grybauskaitė, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Tillsammans med medlemsstaterna följer kommissionen situationen i Syrien mycket noggrant.

Sedan vår förra debatt under sammanträdesperioden i juni 2006 har vissa framsteg gjorts. Jag vill påpeka att en kontaktperson för mänskliga rättigheter utsågs i januari 2007 i Syriens utrikesministerium. Det är också positivt att EU nu regelbundet får tillträde till rättegångar i statssäkerhetsdomstolen, militärdomstolen och brottmålsdomstolen.

Vi beklagar dock att inget av löftena om politisk öppenhet har omvandlats till handling, till exempel att undantagstillståndet skulle mildras, att en lag om att det ska få finnas flera partier skulle införas, att statslösa kurder skulle beviljas medborgarskap och att ett nationellt råd för mänskliga rättigheter skulle upprättas. Vi beklagar också de orimliga domar som har avkunnats mot framstående medborgarrättsaktivister under de senaste veckorna. Vi accepterar inte att de fängslas för att de har uttryckt sin åsikt.

Vi kräver ännu en gång att alla politiska fångar i Syrien ska släppas. Exempelvis har allt vårt arbete för att hjälpa Anwar al-Bunni varit förgäves. I dag dömdes han till fem års fängelse för att ha kritiserat användningen av tortyr och de undermåliga fängelseförhållandena i Syrien samt till 1 500 euro i böter för att enligt uppgift inte ha följt syrisk lagstiftning vid upprättandet av utbildningscentrumet, som också finansierades med EU-medel.

Kommissionen har genom många olika åtgärder under flera år stött moderniseringsprocessen i Syrien. Resultaten på det ekonomiska området har varit mycket lovande. Vi hoppas verkligen att dessa också överförs till politiken. Vi kommer att fortsätta att uppmana Syrien att respektera detta åtagande och FN:s konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter och tortyr. Jag är övertygad om att Europaparlamentet kommer att stödja kommissionens arbete.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.

(1) Se protokollet.

14.3. Mänskliga rättigheter i Sudan

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om de sex resolutionsförslagen om de mänskliga rättigheterna i Sudan⁽¹⁾.

  Karin Scheele (PSE), författare. – (DE) Herr talman! Den 6 mars respektive den 13 februari 2007 förklarades Amouna Abdallah Daldoum, 23 år, och Sadia Idries Fadul, 22 år, skyldiga till äktenskapsbrott och dömdes till döden genom stening. Båda kvinnorna hade befunnits skyldiga till äktenskapsbrott av brottmålsdomstolen i Managilprovinsen, i staten Gezira. Enligt rapporter hade kvinnorna inte någon advokat under rättegången och kunde inte ens försvara sig själva, eftersom de bara talar sin respektive etniska grupps språk. Rättegången hölls på arabiska, men kvinnorna försågs inte med tolkar. Det fanns en överklagan mot domen.

Enligt den sudanesiska ambassaden i Bryssel ogiltigförklarade domstolen dödsdomen, eftersom rättslig hjälp saknades. Vi välkomnar ogiltigförklarandet av dödsdomen om domstolen verkligen bekräftar detta, och vi uppmanar den sudanesiska regeringen att garantera att de båda kvinnorna inte skadas fysiskt eller psykiskt.

Den 3 maj dömdes två sextonåringar till döden för mord och rån. Att ålägga dödsstraff på unga lagöverträdare är förbjudet enligt internationell lag. Sudan har ratificerat Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter och i enlighet med detta förpliktigat sig att avstå från att avrätta människor under 18 år. Den sudanesiska regeringen uppmanas att häva dödsstraffet på de två minderåriga och att garantera att de inte skadas fysiskt eller psykiskt.

Vi uppmanar kommissionen, rådet och medlemsstaterna att fördöma dödstraff, piskning och all annan grym och förnedrande bestraffning.

  Ryszard Czarnecki (UEN), författare. – (PL) Herr talman! Detta är min första period som ledamot av Europaparlamentet, men jag erinrar mig att det är vår tredje debatt om ämnet Sudan. Sett ur det sudanesiska folkets perspektiv skulle den idealiska situationen vara att vår inblandning inte behövdes. Jag välkomnar det faktum att våra sex största politiska grupper i parlamentet har nått en överenskommelse om Sudanfrågan och att vi har en gemensam ståndpunkt. Paradoxalt nog skulle man kunna säga att lidandet och de hemska domarna från det orättvisa rättssystemet, jag upprepar – det orättvisa rättssystemet, i detta land verkar förena oss i Europa.

Det är inte godtagbart att man på 2000-talet fortsätter att döma kvinnor till döden genom stening för äktenskapsbrott eller att sextonåriga barn döms till döden genom hängning. Ja, vi har blivit inblandade i Sudans inre angelägenheter. Dessutom borde vi bli inblandade av såväl moraliska som andra anledningar. En av dessa anledningar är att vi redan har öronmärkt 85 miljoner euro till humanitär hjälp till detta land bara i år. Denna siffra ökade för två månader sedan, eftersom den från början var 40 miljoner euro. Vi måste också högljutt kritisera grymma seder, såsom stympning av unga kvinnor, vilket också förekommer i detta land.

Om jag får vara personlig så finns det ingen anledning att dölja att det pågår en debatt i mitt land om dödsstraff. Personligen är jag mot dödsstraff. Händelseutvecklingen i Sudan stärker min övertygelse, även om det kulturella sammanhanget förstås är helt annorlunda.

Jag vill poängtera att vi måste visa solidaritet i denna fråga. Vi måste agera tillsammans, eftersom det bara är vår solidaritet, hela Europeiska unionens solidaritet, som kan få ett slut på dessa absurda domar.

  Marios Matsakis (ALDE), författare. – (EN) Herr talman! Vi känner kanske främst till Sudan på grund av konflikten i Darfur, där brott mot de mänskliga rättigheterna sker i oerhört stor utsträckning. Men i Sudan råder också en allvarlig allmän brist på respekt för de mänskliga rättigheterna.

Detta förslag till resolution är ännu en påminnelse om Sudans förlegade och primitiva rättssystem, som tillåter att kvinnor stenas till döds om de gör sig skyldiga till äktenskapsbrott och att barn kan dömas till döden. Det är verkligen svårt att tro att det på 2000-talet fortfarande finns regeringar som tillåter och stöder sådana oerhört barbariska system.

Vi är medvetna om att Sudan är ett mycket fattigt land med många politiska och ekonomiska problem, men sådana problem ursäktar inte bristen på sunt förnuft för att upprätthålla universella värden som rättvisa och demokrati. Dessutom har vi svårt att acceptera att religionen kan få så drastiska och ibland sadistiska följder när det gäller straff- och civilrätt.

Vi vill sända ett tydligt budskap till Sudans regering om att vårt tålamod håller på att ta slut och att gränserna för vår tolerans för länge sedan har överskridits. Vi kräver att Sudans regering snarast reviderar rättssystemet, så att hänsyn tas till internationell lagstiftning, FN:s konventioner och respekten för den sudanesiska befolkningens mänskliga rättigheter. Vi förväntar oss att dessa förändringar genomförs snarast, så att vi inte tvingas att tillgripa mer drastiska övertalningsmetoder.

  Bernd Posselt (PPE-DE), författare. – (DE) Herr talman! Jag håller helt och hållet med Marios Matsakis, utom på en punkt. Han konstaterar att Sudan är ett fattigt land – vilket är sant, men med sina oljetillgångar och mycket mer, har det möjlighet att bli mycket rikt. Än så länge exploateras det och internationella styrkor och bolag har förvisso underblåst krigets lågor i Darfur och på andra ställen för att främja sina energiintressen.

Sudan med sitt bristfälliga politiska system vållar dock också oerhört stor skada på sig själv, inte bara som en följd av konflikten mellan nord och syd, öst och väst, kristna och muslimer – såsom man brukar generalisera det hela – utan också som ett resultat av en mängd enskilda konflikter. Av denna anledning måste vi insistera på respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna där. Som just har sagts med rätta, förkastar Europa dödsstraff. Man har nämnt debatten i Polen. Som vi vet är dödsstraff inte förenligt med medlemskap i Europeiska unionen och inte heller i Europarådet, men liknande normer måste naturligtvis sakta utvecklas i Afrika. Den fortfarande så unga Afrikanska unionen uppmanas särskilt i detta avseende att inte bara utveckla, utan också politiskt fullfölja och upprätthålla relevanta normer för de mänskliga rättigheterna litet i sänder – vi vet att detta inte kan ske över en natt.

Därför vädjar vi till den sudanesiska regeringen inte bara att upphöra med dödsstraff – i synnerhet dess särskilt skandalösa tillämpning på minderåriga – utan också att avstå från a) att misstolka sharialagstiftningen på det sätt den gör, eftersom de barbariska seder som efterlevs där inte har något att göra med den riktiga sharialagstiftningen och b) att utvidga sharialagstiftningen till icke-islamiska gemenskaper. Landet måste följa normal civilrätt i linje med Förenta nationernas normer för de mänskliga rättigheterna.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), författare. – (ES) Av alla ohyggligheter som kan tillfogas en människa, är otvivelaktigt död genom stening en av de mest obegripliga och uppenbarligen oacceptabla.

Det mål vi diskuterar i dag, dömandet till döden genom stening av Sadia Idris Fadul och Amouna Abdallah Daldoum har två lika viktiga dimensioner. Å ena sidan tvingar det oss ännu en gång att uttala vårt motstånd mot dödsstraff som bestraffningsform under alla omständigheter och å andra sidan ställer det oss ansikte mot ansikte med ytterligare ett fall av uppenbar könsdiskriminering, eftersom domen i fråga grundar sig på ett påstått brott – äktenskapsbrott – som endast klassificeras som sådant för kvinnor, inte för män.

Därför räcker det inte att kräva efterlevnad av internationell lagstiftning när det gäller dödsstraff mot minderåriga, inte heller att kräva att alla länder som fortfarande har denna sed att låta den få bli ett rättsligt och politiskt passerat kapitel. I detta mål måste vi också presentera situationen som att den gäller grov könsdiskriminering eller selektivt dödande för ett patriarkaliskt systems räkning, vilket är en och samma sak.

När det gäller denna typ av dom som endast berör kvinnor har vi att göra med en situation där en kvinnas liv är mindre värt än en mans. Detta kan inte godtas i Sudan eller i något annat land i världen.

Jag gläder mig därför åt den extremt höga graden av samförstånd om denna resolution och jag hoppas att den inte bara kommer att bidra till att få ett slut på dödsstraff, utan också på seden att värdera mäns och kvinnors liv olika mycket.

  Erik Meijer (GUE/NGL), författare. – (NL) Herr talman! Redan på den tiden då den aktuella staten Sudan fortfarande var känd som angloegyptiska Sudan, var frågan huruvida detta mycket vidsträckta område med många olika folkgrupper skulle få bli självständigt som en enda stat. En gemensam stat skulle huvudsakligen bli det arabiska folkets stat i norr, i öst och inne i landet, eftersom det skulle vara svårt för den svarta islamiska folkgruppen i öst och den svarta kristna och animistiska folkgruppen i söder att försäkra sig om en motsvarande ställning.

Dessa områden som var betydligt mindre utvecklade låg ganska långt från havet och var i hög grad okända för världssamfundet. Slutligen negligerades de av alla. Efter år av krig visade sig en kompromiss ha kommit till stånd för den icke-islamiska södra delen som hade fått självstyre och representation i centralregeringen. Som vi vet är inte detta fallet för Darfur som ligger i väst.

Fundamentalismen är en förhärskande kraft bland det dominerande arabiska folket, särskilt bland dem som utövar makt och skipar rättvisa med dödsstraff, till och med stening, för överträdelser, däribland äktenskapsbrott, som de värsta yttre tecknen på detta. I resolutionen riktas med rätta uppmärksamheten mot internationella överenskommelser och behovet att avskaffa dödsstraff. Man måste ägna tillräckligt med uppmärksamhet åt detta område, eftersom den situation som Sudan befinner sig i är fruktansvärd.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg , för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! Konflikten i Sudan som har pågått i över femtio år har krävt åtminstone 2 miljoner offer. Genombrottet i ett av de blodigaste krigen i moderna Afrika kom när ett fredsavtal undertecknades i Nairobi 2005. Konflikten fortsätter dock i Darfur, i den västra delen av landet. Hittills har denna konflikt resulterat i 400 000 döda och tvångsförflyttning va 2 miljoner människor. Invånarna i denna provins är offer för den allvarligaste krisen i världen i dag. De har inte mat, vatten eller hälso- och sjukvård. Situationen i Darfur har varit kritisk i fyra år. Europeiska unionen måste fortfarande vidta effektiva åtgärder för att tvinga regeringen i Khartoum att sluta begå krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

De senaste rapporterna om avrättningen av minderåriga i Sudan är ytterligare bekräftelse på att detta land ännu en gång har kränkt de mänskliga rättigheterna. Även om Sudan har undertecknat många internationella överenskommelser, däribland Cotonouavtalet, nonchalerar man dessa. Vi kan inte längre bara uttrycka vår oro när det gäller situationen i Sudan, som utrikesministrar i Europa har gjort de senaste tre åren i nitton förklaringar i detta ämne. Tiden är inne för effektiva ekonomiska sanktioner, vilket skulle visa de sudanesiska ledarna att deras fälttåg med massvåld mot deras egna medborgare har ett högt pris.

  Danutė Budreikaitė , för ALDE-gruppen. – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Det fyra år långa kriget i Darfur ger litet hopp om att de mänskliga rättigheterna iakttas i länder i krig.

Fastän lämpliga dokument har undertecknats, har inte åtagandena respekterats.

Under den väpnade konflikten i Darfur har cirka 200 000 människor förlorat sina liv och 2,5 miljoner människor i provinsen har blivit hemlösa. Det är ett land i kaos med en girig regering.

Jag vill uppmärksamma de förutsättningar som fortsätter att framkalla väpnade konflikter och tillåta brott mot de mänskliga rättigheterna i Sudan.

Vems vapen används i striderna i Darfur? Enligt Amnesty International förses Darfur med vapen från Kina och Ryssland, fastän de förnekar det och har stött FN:s säkerhetsrådsresolution som förbjuder vapenleveranser till Darfur.

Dessutom har Kina många energi- och råvaruintressen i Sudan. Man kommer för att håva in pengar och det verkar som om den instabila situationen är till deras fördel.

En lösning på konflikten och återuppbyggnaden av de mänskliga rättigheterna i Sudan kommer att bero på EU:s samarbete med intresserade parter samt på internationella organisationer och deras åtaganden, vilka dessa länder inte respekterar.

  Dalia Grybauskaitė, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Kommissionen och EU anser att Sudans meriter när det gäller mänskliga rättigheter fortfarande är ytterst oroande, särskilt med tanke på den osäkra och mycket instabila situationen i marginaliserade områden som Darfur. Nästan två år efter undertecknandet av det övergripande fredsavtalet lever Sudans regering fortfarande inte upp till många av de människorättsliga åtaganden som gjordes i och med fredsavtalet och den inhemska interimskonstitutionen, som undertecknades av Sudans president i juli 2005.

EU:s insatser för att förbättra skyddet av civilbefolkningen i Sudan inom ramen för världssamfundet inriktas både på säkerhetsmässiga och politiska åtgärder. Sedan 2005 har kommissionen finansierat cirka 35 projekt med syfte att värna om de mänskliga rättigheterna och demokratin i Sudan med en sammanlagd budget på cirka 6 miljoner euro.

När det gäller fallet med de två kvinnorna som tas upp i parlamentets resolution kan jag försäkra de ärade ledamöterna om att EU och kommissionen följer denna fråga mycket noggrant. Fallet uppmärksammades först av ledarna för delegationen när de möttes i Nederländerna i mitten av mars och därefter av EU-trojkan den 27 mars, som bestod av företrädare från Tyskland, Grekland och kommissionen.

EU tog nyligen upp frågan vid det senaste mötet i den rådgivande kommittén för mänskliga rättigheter den 16 april. Appellationsdomstolen beslöt att fallet skulle återföras till den ursprungliga domstolen – al-Jaziras statsdomstol – och granskas på nytt. Vi förblir övertygade motståndare till dödsstraffet, men det är i alla fall positivt att det ska bli en förnyad prövning, och vi hoppas att kvinnorna får en rättvis rättegång i enlighet med internationell människorättsstandard.

Det sista fallet som vi diskuterar nu är de två 16-åriga pojkar som har dömts till döden genom hängning. Flera medlemsstater och kommissionen har tagit upp frågan med den tyska ambassaden och väntar på att EU-ordförandeskapet ska ta initiativet inom de närmaste dagarna. Annars kommer kommissionen att ta upp frågan direkt genom en skrivelse till sudanesiska myndigheter, exempelvis justitieministern och den rådgivande kommittén för mänskliga rättigheter.

Nästa möte med den rådgivande kommittén för mänskliga rättigheter inom ramen för den politiska dialogen mellan EU och Sudan kommer att äga rum i början av juni och skulle kunna vara ett lämpligt tillfälle att ta upp fallet på nytt.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Kathy Sinnott (IND/DEM), skriftlig. – (EN) Hur kan detta fortfarande pågå? Under de senaste 100 åren har så många folkmord genomförts och varje gång säger vi att det aldrig får hända igen. Men vi vet att det sker just nu i Darfur, och hela världen vet om det – så varför kan vi inte stoppa det?

I mitt hemland Irland har vi lyckats tysta vapnen och förena folkgrupper på ett sätt som vi aldrig trodde var möjligt. Så varför gör vi inga framsteg i denna del av världen?

För att besvara den frågan måste vi se på situationen i Darfur på ett annat sätt. Om omvärldens sympati och våra resolutioner kunde skapa fred och undsätta befolkningen i Sudan, skulle det ha hänt för länge sedan. Vi kan fortsätta att uppmana den likgiltiga regeringen i Sudan att genomföra förändringar, eller försöka förstå varför det finns fortsatt stöd för dess oförsonlighet. Vi måste kapa de livlinor som möjliggör förstörelsen i Darfur, livlinor i form av kinesiska oljepengar och ryska vapen. Så länge vi inte sätter oss emot dessa krafter förblir våra resolutioner verkningslösa och ineffektiva.

(1) Se protokollet.

14.4. ”Affären kring ordföranden i Världsbanken”

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om de fyra resolutionsförslagen om affären kring ordföranden i Världsbanken.⁽¹⁾

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag talar på min grupps vägnar. Enligt arbetsordningen hålls tre debatter om frågor som rör de mänskliga rättigheterna på en timme en torsdag eftermiddag – och enbart om fall som gäller kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer. Detta är en fjärde debatt och den har inget att göra med demokrati eller mänskliga rättigheter.

Därför anser vi att detta är ett brott mot arbetsordningen – vilket inte ens talmanskonferensen kan nonchalera.

Min grupp föreslår därför uttryckligen att denna punkt ska slopas omedelbart.

  Talmannen. – Jag noterar ert uttalande, Bernd Posselt. Eftersom talmanskonferensen, som har fullständig kunskap om sakförhållandena, har beslutat att planera in fyra ämnen för debatt i dag, kan jag inte göra mer än att notera ert uttalande och vidarebefordra det till ordföranden som kommer att överväga hur det bäst ska besvaras.

När nu detta har sagts, kan denna punkt uppenbarligen inte klaras av. Ni känner till reglerna enligt vilka punkter som inte tas upp i dag under rubriken för debatter om aktuella och brådskande frågor blir ogiltiga, och om ni absolut envisas med att denna punkt inte ska diskuteras i dag, kommer den att utgå och kommer inte att flyttas fram till minisessionen.

  John Bowis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga. Ni sa att talmanskonferensen hade tagit detta beslut i enlighet med arbetsordningen. Kan ni tala om enligt vilken artikel de kunde utöka antalet debatter om denna fråga från tre till fyra?

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Talmanskonferensen har enats om att tillämpa detta förfarande. Frågorna har förts upp på föredragningslistan och jag anser att vi bör gå vidare. Jag förstår inte varför vi hindras från att fortsätta göra vårt jobb.

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Herr talman! Vi kanske läser arbetsordningen på ett annat sätt … I varje fall när jag läser artikel 115, som medger att dessa ordningspunkter hamnar under rubriken för brådskande ärenden, har faktiskt rättsstatsprincipen betydelse här och om talmanskonferensen har bestämt att denna resolution enligt dem skulle kunna passa in under denna rubrik för vår ordning av ärendena, kan det bero på att det som hänt i Världsbanken väcker frågor som hänför sig till rättsstatsprincipen och det sätt på vilket principen tillämpas inom den institutionen.

  Michael Gahler (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Som sagt nämns tre ämnen i arbetsordningen – detta kan ingen bortse från. Som min kollega i parlamentet just har nämnt, har själva frågan redan lösts genom att Världsbankens ordförande avgått. Det finns ingen som helst anledning att ta itu med detta ämne, eftersom mannen i fråga har vidtagit lämpliga åtgärder. Arbetsordningen fastställer att antalet ska vara tre, och vi har redan diskuterat tre ämnen. Inte ens talmanskonferensen kan bortse från detta.

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Situationen ser ut på följande sätt. Vår arbetsordning tillåter att man tar upp tre punkter på föredragningslistan för debatter om kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer. Talmanskonferensen har föreslagit fyra stycken och vårt parlaments plenarsammanträde godtog detta i måndags utan att några invändningar gjordes.

Det kan försvaras enligt artikel 167 genom att man flyttar en frågas oantaglighet, men detta måste göras tjugofyra timmar före debatterna.

Eftersom talmanskonferensen, som är insatt i arbetsordningen, lade fram förslaget för plenarsammanträdet, som inte invände, kan inte jag se hur jag i dag skulle kunna gå emot plenarsammanträdets beslut i måndags, inte minst med tanke på att ni inte har lämnat in er begäran inom föreskriven tid.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det är dock möjligt att föreslå att man slopar en punkt i början av debatten – och det har jag gjort.

  Talmannen. – Bernd Posselt! Jag ska citera arbetsordningen: “Avsikten att flytta ajournering skall meddelas talmannen minst tjugofyra timmar i förväg, vilken omgående skall underrätta parlamentet.”

Jag beklagar verkligen, men jag är tvungen att tillämpa arbetsordningen.

Ni har mycket riktigt rätt att begära att denna punkt ska tas bort. Ni kunde ha gjort det när föredragningslistan antogs i måndags. Jag påminner er om att ingen i detta parlament i måndags invände mot föredragningslistan så som den föreslogs av talmanskonferensen, och tidsfristen för att begära att denna punkt skulle tas bort har tyvärr löpt ut.

Jag beklagar verkligen, men jag kan inte bestämma att plenarsammanträdet hade fel i måndags, och jag föreslår nu att vi går vidare till denna debatt, som jag kan försäkra er kommer att bli mycket kort, eftersom så få ledamöter har satt upp sig för att tala i den.

  Erik Meijer (GUE/NGL), författare. – (NL) Herr talman! Utnämningen av ordföranden för Världsbanken bör inte vara ett privilegium för ledaren för den stat som har flest andelar, vilket hittills har varit fallet. Man har inte behövt jämföra Förenta staternas kandidater med andra kandidater eller väga dem mot varandra, och det är en man som bestämmer vem som ska vara Förenta staternas kandidat.

Paul Wolfowitz var inte det val de mest involverade i Världsbanken skulle ha gjort, utan den amerikanske presidenten George W. Bushs val, och endast hans. För Bush var han en trogen bundsförvant, för andra en olycksfågel som alltid gjorde fruktlösa försök att fullfölja fel politik.

Han var mycket kontroversiell när han tillträdde sitt ämbete hos Världsbanken och har inte riktigt upphört att vara det nu när han lämnar det. Att favorisera sin fästmö var inte ett oavsiktligt misstag, men rättfärdigandet gjorde slut på hans envisa och oacceptabla sätt att hantera saker och ting. Dessa misstag bör inte upprepas när hans efterträdare väljs. Ett öppet förfarande vid utnämningen med offentliga utfrågningar för kandidaterna är i hög grad vad man efterlyser.

  Pervenche Berès (PSE), författare. – (FR) Herr talman! Sextio år efter genomförandet av Bretton Woods-systemet måste uppenbarligen något förändras. Två år efter Paul Wolfowitz ankomst till Världsbanken – och vi kommer alla ihåg under vilka förutsättningar han utnämndes, vilket föregående talare påminde oss om, varvid Wolfowitz var tvungen att komma och förklara sig för EU-företrädarna vid deras möte i Ekofinrådet – skulle man kunna säga att européerna gjorde misstaget att ha rätt för tidigt. Nu två år senare befinner vi oss i en situation som har försvagat inte bara Världsbanken, utan också hela det internationella regelverket i en tid då det verkligen behöver hålla måttet.

Jag vill uppmana EU – och detta är poängen med den resolution vi föreslår – att i framtiden helt och hållet ta sitt ansvar och visa att man kan föreslå förändringar när det gäller Bretton Woods-systemet för att förbättra nomineringssystemet, vilket för närvarande garanterar varken legitimitet, insyn eller trovärdighet beträffande den person som har ansvaret för en så viktig institution som Världsbanken. I detta avseende handhar till exempel Internationella valutafonden ett system där det finns ett visst mått av konkurrens mellan kandidaterna och en viss offentlighet, och för mig förefaller detta vara ett mer godtagbart system. För att uppnå något liknande behöver vi omfattande förhandlingar med våra amerikanska samarbetspartner, som inbegriper alla aspekter på frågan. Vi lade fram detta i den resolution vi antog förra månaden, och med detta i minnet uppmanar vi det nuvarande tyska ordförandeskapet och det kommande portugisiska att ta de förslag i beaktande som EU eventuellt vill sätta upp på föredragningslistan. När det gäller utnämningen av Paul Wolfowitz efterträdare får förhoppningsvis européerna möjlighet att hålla en utfrågning med den valda kandidaten innan personen godkänns.

Slutligen beklagar vi att José Manuel Barroso var värd för Paul Wolfowitz under den tid då dennes chefsbefattning vid Världsbanken höll på att granskas.

  Marios Matsakis (ALDE), författare. – (EN) Herr talman! Paul Wolfowitz tillhör George Bushs mäktiga Irakkrigsgrupp. Därför kom det inte som någon överraskning när Onkel Sam i juni 2005 erbjöd honom den lönsamma tjänsten som chef för Världsbanken.

Det förvånande var den oerhörda fräckhet med vilken han på ett mycket provokativt sätt ordnade en kraftig lönehöjning åt sin flickvän. Ännu mer förvånande var hur han skamlöst försökte behålla sin befattning, trots omvärldens protester mot honom. Självfallet fick han fullt stöd av president Bush, som ju själv inte är främmande för skamligt agerande. Wolfowitzaffären är över nu, men den stank som förknippas med Bushadministrationens korrupta och ondskefulla sätt att styra världen dröjer sig kvar.

Låt oss hoppas och be att även George Bush och hans krigsivrande bundsförvanter snart avsätts, både för den amerikanska befolkningens och för resten av världens skull. I och med antagandet av detta förslag till resolution gratulerar vi Världsbanken till att ha blivit av med Paul Wolfowitz, och hoppas att bättre tider väntar.

  Monica Frassoni (Verts/ALE), författare. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! När Paul Wolfowitz utnämndes till chef för Världsbanken skickade vårt parlament genom utvecklingsutskottet ett öppet brev med en detaljerad förteckning över alla de problem som skulle kunna uppstå vid en utnämning som gjordes på detta sätt, när det gäller ledning, och därmed rättsstatsprincipen, samt sett ur ett internationellt perspektiv.

Händelseutvecklingen har visat att detta initiativ var riktigt, men tyvärr förblev det isolerat inom Europeiska unionen mot bakgrund av att varken kommissionen eller rådets ledamöter någonsin har haft en egentlig önskan att engagera sig i utvecklingen av en europeisk ståndpunkt om Bretton Woods-institutionerna.

Jag menar att vi de följande veckorna står inför en utmaning, nämligen att visa och försöka övertyga medlemsstaterna, och också kommissionen, att agera i denna fråga, utan att låtsas att ämnet inte angår oss. Utan en europeisk åsikt kommer detta slags förfarande att förbli oförändrat.

  Karin Scheele, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Paul Wolfowitz avgår som ordförande för Världsbanken i slutet av juni. Det var huvudsakligen Kanada och Europa som drev på hans avgång, eftersom vi helt riktigt var rädda att man skulle tappa förtroendet för Världsbanken.

Principerna för demokrati, insyn och ansvarsskyldighet för offentliga institutioner, som den avgående ordföranden i Världsbanken yrkade på om och om igen, måste också gälla Världsbankens egen verksamhet och egna beslutsprocesser. Liksom många av mina kolleger i parlamentet, välkomnar jag Paul Wolfowitz avgång, som är en tongivande nykonservativ person och en av huvudförespråkarna för kriget i Irak. Liksom många andra, beklagar jag att detta beslut är något senkommet.

Dagens diskussion och resolution gäller naturligtvis inte bara Paul Wolfowitz personligen. Det som är viktigare är att vi undviker att göra samma misstag i framtiden och strävar efter betydligt bättre urvalsförfaranden. Vi vill be de tyska och portugisiska ordförandeskapen att lägga fram förslag för unionens räkning för att göra valet av chefer till Bretton Woods-institutionerna mer demokratiskt, öppnare och mer ansvarskännande i framtiden.

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! I resolutionen omnämns Wolfowitzaffären i följande ordalag: ”Då personer väljs till ledande poster inom Världsbanken tas det inte hänsyn till sådana normer för insyn och demokrati som är gemensamma överallt i världen.” Vilket struntprat! Alla normer för insyn och demokrati i världen tillämpas i mycket begränsad omfattning, och EU utgör knappast ett föredöme.

Paul Wolfowitz har jagats bort av dem som motsätter sig hans antikorruptionsprogram. Det värsta som bankens verkställande styrelseledamöter kunde anklaga honom för var att ”ett antal misstag hade begåtts”. Om Paul Wolfowitz värsta förseelse var att ge sin flickvän ett jobb, är det knappt ens ett mindre omdömesfel jämfört med den utbredda nepotismen och korruptionen inom EU under årens lopp och den sedvanliga korruptionen inom Världsbanken. Paul Wolfowitz ville rensa upp, vilket han inte kan göra nu, men det kan EU inte vända till sin fördel.

Detta får mig att tänka på punkt 6 i resolutionen där det föreslås att kommissionen ska få status som observatör i banken och kunna närvara och göra inlägg vid somliga möten. Nyckelfrasen är ”i avvaktan på att unionen skall bli en juridisk person”. Denna ställning som juridisk person beror på ratificeringen av konstitutionsfördraget som EU avser att tvinga på sina medborgare, vare sig de vill eller ej.

President George Bush borde utse en ny Världsbankschef vars flickvän eller pojkvän redan har ett jobb och som antingen städar upp eller lägger ned banken, och han borde se till att EU inte kommer i närheten av den under tiden!

  Dalia Grybauskaitė, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Kommissionen har förståelse för parlamentets farhågor när det gäller situationen inom Världsbanken innan Paul Wolfowitz avgick. Till skillnad från medlemsstaterna är kommissionen dock inte aktieägare i banken. Den ingår inte i styrelsen och kan bara notera Paul Wolfowitz beslut att avgå.

Kommissionen uppmanar banken och dess medlemmar att inleda diskussioner för att utse en efterträdare och säkerställa kontinuiteten och stabiliteten i bankens ledarskap. Världsbanken spelar en viktig roll för utvecklingen. Kommissionen ser fram emot dess fortsatt starka roll och ett fortsatt gott samarbete med banken i syfte att föra utvecklingen framåt.

  Talmannen. – Innan jag avslutar debatten, vill jag konstatera följande.

Jag förstår varför ledamöterna i denna plenisal blev förvånade och förbryllade när vi hade fyra punkter i denna eftermiddags debatt, i stället för tre, vilket fastställts av arbetsordningen. Det som hände var att det blev något av en motsättning mellan två helt och hållet välgrundade perspektiv, det vill säga det som finns fastställt i arbetsordningen och det som måndagens talmanskonferens eftersträvade, vilket godkändes i plenarsammanträdet.

Därför uppmanar jag parlamentets ordförande att se till att talmannen aldrig ska behöva ställas inför ett sådant problem igen. Talmannen var tvungen att göra sitt bästa för att bemöta förvåningen i plenisalen, vilken är förståelig med tanke på den konflikt vi har haft i dag mellan två berättigade parter.

Tro inte att era åsikter har gått mig förbi. De kommer att följas upp och nödvändiga slutsatser kommer att dras.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter denna eftermiddags debatt, det vill säga omedelbart.

(1) Se protokollet.

15. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

15.1. TV-kanalen ”Radio Caracas Televisión” i Venezuela (omröstning)

Förslag till resolution (RC-B6-0206/2007)

15.2. Mänskliga rättigheter i Syrien (omröstning)

Förslag till resolution (RC-B6-0212/2007)

- Före omröstningen

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Vi hade velat tillägga följande:

(EN) ”Europaparlamentet uppmanar till avskaffande av det undantagstillstånd i Syrien som infördes för mer än 40 år sedan”.

(DE) som punkt 6.a.

  Talmannen. – Finns det några invändningar mot medtagandet av detta muntliga ändringsförslag?

  Véronique De Keyser (PSE). – (FR) Herr talman! Vänligen notera att jag anser att det antal parlamentsledamöter som behöver vara närvarande för att motsätta sig det muntliga ändringsförslaget är högst befängt denna torsdag eftermiddag. Fler människor än det totala antalet här i plenisalen behövs faktiskt för att rösta mot. Jag är säker på att det inte ens finns fyrtio personer här som är för detta muntliga ändringsförslag. Jag kan inte motsätta mig det muntliga ändringsförslaget i sig, men jag motsätter mig bestämt förfarandet. Jag skulle vilja att detta noteras.

  Talmannen. – Låt mig få påminna er om reglerna. Antalet personer som krävs för att motsätta sig antagandet av ett muntligt ändringsförslag är alltid detsamma oavsett när vi röstar samt oavsett tid, dag och plats för omröstningen. För att föreslå ett ändringsförslag krävs dock bara en enda parlamentsledamot.

Ni kan kräva beslutsmässigt antal, men det finns ett förfarande, ett annat förfarande, för detta. Om ni dock ber att det beslutsmässiga antalet ska kontrolleras och det beslutsmässiga antalet inte har uppnåtts, vill jag påminna er om att denna omröstning inte kommer att skjutas upp, eftersom det är en brådskande omröstning. Texten förklaras ogiltig och det blir ingen omröstning om den. Sådana är reglerna.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Problemet är inte arbetsordningen utan det faktum att kolleger från våra grupper går tidigt. De borde närvara vid omröstningen!

(Applåder)

(Det muntliga ändringsförslaget godkändes.)

15.3. Mänskliga rättigheter i Sudan (omröstning)

Förslag till resolution (RC-B6-0208/2007)

15.4. ”Affären kring ordföranden i Världsbanken” (omröstning)

Förslag till resolution (RC-B6-0209/2007)

  Talmannen. – Omröstningen är härmed avslutad.

16. Valprövning: se protokollet

17. Parlamentets sammansättning: se protokollet

18. Begäran om fastställelse av parlamentarisk immunitet: se protokollet

19. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

20. Skriftliga förklaringar införda i registret (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet

21. Beslut om vissa dokument: se protokollet

22. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

23. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

24. Avbrytande av sessionen

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 16.25.)

Jag kontaktades nyligen av en väljare som ifrågasatte situationen för den kubanska regeringens politiska fångar.

I juni 2006 bekräftade rådet att den gemensamma ståndpunkten från 1996 om Kuba fortfarande var relevant och aktuell. Ståndpunkten syftar bland annat till att främja respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i Kuba. Enligt välrenommerade människorättsorganisationer, såsom Human Rights Watch, är det ett välkänt faktum att 60 av de 75 politiska dissidenter, oberoende journalister och människorättsaktivister som dömdes vid summariska rättegångar i april 2003 fortfarande sitter fängslade. De fängslade dissidenterna, som i genomsnitt avtjänar 20-åriga fängelsestraff, befinner sig i en mycket svår situation och utsätts för hårda bestraffningar.

I vilket skede befinner sig dialogen mellan EU och Kuba om människorättsfrågor? Vilka åtgärder har vidtagits för att uppnå ett frisläppande av de politiska fångarna på Kuba?

(DE) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2007 i Strasbourg.

Rådet har fördömt dessa mycket hårda straff som drabbade 75 kubanska medborgare 2003. EU har flera gånger gjort påpekanden till de kubanska myndigheterna om den otillfredsställande människorättssituationen på Kuba och krävt att alla politiska fångar skall friges. Rådet beklagar att endast ett fåtal fångar har släppts samt att dessa i en del fall har släppts endast på grund av allvarliga hälsoproblem. Rådet fördömer också att andra kubanska medborgare har dömts enbart på grund av de har utnyttjat sin yttrandefrihet.

Det åligger Kuba att avhjälpa denna situation, särskilt med tanke på att landet är medlem av rådet för mänskliga rättigheter och därför är skyldigt att tillämpa och förespråka en hög standard. Vid besök på hög nivå tas frågor om de mänskliga rättigheterna så gott som alltid upp, det gäller även de politiska fångarnas öde. Rådet konstaterar med tillfredsställelse att denna strategi har ett klart och helhjärtat stöd av en bred majoritet av parlamentets ledamöter.

De skäl som det tyska ordförandeskapet formulerade i sitt svar på frågan om Europeiska unionens förbindelser med Kuba (H-0277/07⁽¹⁾) besvarar inte den tydligt ställda frågan och stärker dessutom anledningarna till oro avseende målen med de pågående interna överläggningarna och försöket att omdana EU:s Kubapolitik.

I synnerhet som det är EU – inte Kuba i förhållande till något EU-land – som har en ”gemensam ståndpunkt” antagen 1996, i vilken det uttryckligen anges att målet är att främja en övergångprocess och att förenkla för fredliga förändringar på Kuba. Kan det överhuvudtaget röra sig om något annat än inblandning?

Det tyska ordförandeskapet bekräftar dessutom att EU:s Kubapolitik inte har något med USA att göra. Hur förklarar det då att det vid det senaste toppmötet mellan USA och EU den 30 april i Washington bekräftades att det under det senaste året förts en dialog om Latinamerika, bl.a. om Kuba, inbegripet de framtida utsikterna för demokrati? I mitten av 2006 förnyade EU sin gemensamma ståndpunkt om Kuba. Samtidigt publicerade Förenta staterna sin andra rapport om den regeringsunderstödda gruppen för stöd till ett fritt Kuba (CAFC)?

Kan rådet således på nytt besvara frågan om vilken sorts diskussion det för om Kuba och vilka målen är för denna diskussion?

(DE) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2007 i Strasbourg.

Rådet har ingenting att tillägga till det svar som redan har givits till fråga H-0277/07, vilket skedde i april.

Forskning visar att HPV-tester är nästa logiska steg för att förebygga livmodercancer. Detta test är inte bara känsligare och bättre på att upptäcka sjukliga förändringar utan leder också till att färre tester måste göras vilket sparar tid och resurser för sjukvården. Trots nya vaccin så kommer livmodercancer att öka i EU så länge EU-länderna inte erbjuder mera välorganiserade och bättre tester. Sedan 2003 års rekommendationer för cancertestning har europeisk forskning visat att HPV-testet är överlägset gynekologisk cellprovtagning för att fastställa vilka kvinnor som löper risk att drabbas av livmodercancer.

Vilka steg avser rådet att vidta för att se till att dess yttrande om kommissionens kommande översyn av 2003 års rekommendationer om cancertestning på ett korrekt sätt återspeglar den senaste tidens framsteg och utveckling och uppdatera rekommendationerna så att de speglar nyligen offentliggjorda resultat och de senaste kliniska riktlinjerna i EU och garanterar snabba resultat för att bekämpa denna förebyggbara sjukdom i hela Europa?

(DE) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2007 i Strasbourg.

Rådet tackar parlamentsledamoten för hennes intresse i denna viktiga fråga och vill också hänvisa henne till sitt svar på hennes muntliga fråga H-0084/07.

Kommissionen har för avsikt att lägga fram den första utgåvan av EU:s riktlinjer om kvalitetssäkring när det gäller screening och diagnos av livmoderhalscancer under första halvåret 2007. I dessa riktlinjer kommer en europeisk referensstandard för screening av livmoderhalscancer att fastställas; detta är en åtgärd för att genomföra rådets rekommendation av den 2 december 2003 om cancerscreening⁽¹⁾, där det föreslås att medlemsstaterna skall utföra screeningprogram enligt europeiska riktlinjer om bästa metoder.

Så snart som dessa riktlinjer har offentliggjorts kommer rådets ordförandeskap att hänvisa till dem och besluta om lämpliga uppföljningsåtgärder med hänsyn till de senaste framstegen och den senaste utvecklingen inom området, så att snabba framsteg kan göras i hela Europeiska unionen för att förebygga denna sjukdom.

Efter det odemokratiska presidentvalet 2005 i Vitryssland började EU tillämpa sanktioner mot Vitryssland. EU införde ett inreseförbud till EU för A. Lukasjenko och 30 tjänstemän och spärrade deras europeiska bankkonton.

Sanktionerna mot Vitryssland har förlängts till den 10 april 2008 på grund av den vitryske presidentens totalitära regim, begränsningen av oppositionens rättigheter och kränkningarna av mänskliga rättigheter. Dessutom fattade rådet beslutet att utesluta Vitryssland från EU:s system med handelsförmåner.

Den militära konflikten i Darfur, i vilken den reguljära armén deltar, pågår redan sedan ett antal år. De våldsamma övergreppen på civilbefolkningen, tortyren och tvångsrekryteringen av vuxna och barn till militärtjänst – de typiska kränkningarna av mänskliga rättigheter och överträdelser av internationell humanitär rätt i Darfur – ökar.

Vilka sanktioner tillämpar rådet mot Sudan på grund av kränkningarna av mänskliga rättigheter, och vilka sanktioner föreslår rådet? Står dessa sanktioner i rimligt förhållande till situationen i Vitryssland och de sanktioner som tillämpas mot detta land?

(DE) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2007 i Strasbourg.

En jämförelse mellan de åtgärder som vidtas när det gäller Sudan och Vitryssland är principiellt sett endast möjlig till viss del eftersom de politiska omständigheterna i de två länderna är helt olika.

EU införde ett vapenembargo mot Sudan 1994, och det är fortfarande i kraft. De sanktioner (begränsningar när det gäller resor samt frysning av tillgångar) som har tagits upp i FN:s säkerhetsråds resolution 1591 (2005) och gäller personer som stör fredsprocessen och/eller bryter mot internationell rätt, kränker de mänskliga rättigheterna eller begår andra grymheter i Darfur, har införlivats i gemenskapsrätten. Enligt FN:s säkerhetsråds resolution 1672 (2006) av den 1 juni 2006 har rådet beslutat att införa sanktioner mot fyra personer.

Rådet har flera gånger betonat sin vilja att vidta lämpliga åtgärder – även riktade sanktioner – mot alla parter i konflikten om man inte lyckas åstadkomma några tydliga framsteg i Darfur. Rådet har dessutom uttryckt sitt stöd för att använda sanktioner enligt resolution 1591 mot alla som förhindrar fredsprocessen, kränker de mänskliga rättigheterna eller bryter mot den överenskomna vapenvilan eller vapenembargot, samtidigt som man fullt ut vidtar de åtgärder som beskrivs i resolutionen.

Rådet anser att säkerhetsrådet så snart som möjligt bör undersöka möjligheten till ytterligare åtgärder av det slag som finns med i säkerhetsrådets resolution 1591 från 2005, och är själv villigt att överväga ytterligare åtgärder, i synnerhet under FN:s beskydd, mot alla parter som förhindrar genomförandet av FN:s åtgärdspaket till stöd för Afrikanska unionens uppdrag i Sudan (AMIS).

Både högste chefen för den turkiska diplomatin och befälhavaren för de beväpnade styrkorna har meddelat att Turkiet är redo för ett militär ingripande i norra Irak. General Yasar Buyukanit har kallat ett sådant ingripande i norra Irak för oundvikligt.

Eftersom ett sådant angrepp på norra Irak kommer att ställa till med problem, både för Irak och för området i stort, undrar jag hur rådet ställer sig till ett eventuellt militärt ingripande i norra Irak från Turkiets sida? Vilka åtgärder kommer rådet att vidta för att hindra att ett sådant scenario blir verklighet?

(DE) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2007 i Strasbourg.

Det åligger inte rådet att uttrycka åsikter om offentliga uttalanden av detta slag. Inget offentligt uttalande har ännu gjorts, även om rådet följer utvecklingen i området på nära håll.

Trots detta bör det påpekas att Turkiet, eftersom landet har ansökt om medlemskap i EU och deltar i förhandlingar om detta, måste dela de mål och värderingar som Europeiska unionen har och som har fastslagits i fördragen. Turkiet måste därför visa sitt engagemang för goda grannförbindelser och för att lösa kvarvarande gränstvister med fredliga medel i enlighet med FN-stadgan.

Detta, tillsammans med principerna enligt vilka förhandlingarna skall föras, har fastställts i förhandlingsramen för anslutningsförhandlingarna med Turkiet, och den fredliga lösningen av gränstvister har också tagits upp som en prioritering på kort sikt i det föranslutningsavtal med Turkiet som antogs av rådet den 23 januari 2006. EU och Turkiet begrundar systematiskt dessa frågor tillsammans.

Rådet är säkert medvetet om att situationen i Sri Lanka håller på att förvärras. Vilka diskussioner har förts i rådet, särskilt om eventuella positiva åtgärder för att bidra till att lindra det våldsamma läget i landet?

(DE) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2007 i Strasbourg.

Även om rådet inte har gjort något uttalande om Sri Lanka på senare tid följer naturligtvis EU utvecklingen där kontinuerligt på arbetsnivå. EU spelar också en viktig roll som en av de fyra gemensamma ordförandeskapen vid Tokyokonferensen om återuppbyggnad och utveckling i Sri Lanka (2003), och fortsätter att oreserverat stödja Norges roll som medlare i fredsprocessen.

Kommissionen åberopar budgetpost 16 02 02 för att börja finansiera Euronews-sändningar på arabiska. Det ursprungliga ändringsförslaget, där det uttryckligen angavs att denna budgetpost skall inkludera åtgärder för TV-kanalens satsning på arabiska, avvisades emellertid i första behandlingen. Förslaget togs upp på nytt och godkändes i Europaparlamentets andra behandling, men i motiveringen till finansieringen anges i stort sett bara åtgärder inom ramen för grannskapsstrategin med Medelhavsländerna. Ingen TV-kanal eller något annat medieföretag omnämns och ingenting sägs om att EU-medel skall användas för att finansiera program på arabiska. Skulle rådet med tanke på detta kunna förklara hur man kan motivera de av GD Kommunikation aviserade planerna på att använda medel från budgetpost 16 02 02 för att Euronews skall inleda sändningar på arabiska? Har ägarna till detta privata företag informerats och gett sitt samtycke till att medlen skall användas för detta ändamål?

(DE) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2007 i Strasbourg.

Rådet har tagit vederbörlig hänsyn till Europaparlamentets ståndpunkt i den fråga som ledamoten har tagit upp enligt punkt 32 i Europaparlamentets resolution om Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2007, som antogs den 14 december 2006.

När det gäller dess genomförande vill rådet påpeka för ledamoten att detta, enligt artikel 274 i EG-fördraget, är en fråga för kommissionen.

EU:s ombudsman kom i sitt beslut i klagomål 1273/2004/GG fram till att artikel 5.1 i förordning (EG) nr 1954/2003⁽¹⁾ trätt i kraft först den 1 augusti 2004. Andra tolkningar från kommissionens sida ansågs felaktiga och kommissionens yttranden i ärendet kritiserades också för inkonsekvens.

Accepterar rådet ombudsmannens beslut beträffande vilket datum artikel 5.1 trädde i kraft?

(DE) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2007 i Strasbourg.

Det åligger inte rådet att tolka gemenskapsrätten.

Dessutom brukar inte rådet kommentera ombudsmannens beslut, särskilt när dessa inte gäller rådet självt.

Slutligen har såvitt jag vet ett flertal förfrågningar gjorts till förstainstansrätten om att den skall besluta huruvida förordning 1954/2003 är giltig eller inte, och eftersom den ännu inte har fattat något beslut i denna fråga vore det olämpligt om jag här gjorde ett uttalande som skulle kunna påverka detta mål.

Kommer rådet att stödja inrättandet av ett informationsprogram som skall ge EU-medborgarna råd om vilka rättsliga och skattemässiga fällor de bör se upp med när de köper egendom i ett annat EU-land?

(DE) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2007 i Strasbourg.

Som ledamoten utan tvivel är medveten om arbetar rådet på grunden till ett förslag från kommissionen, och för närvarande finns det inget förslag om denna fråga.

Där det inte finns några harmoniserade åtgärder står det medlemsstaterna fritt att skapa sin egen lagstiftning i linje med inhemska mål och krav, förutsatt att de utövar denna befogenhet på ett sätt som är förenligt med gemenskapsrätten.

Det är inte rådets sak att beskriva eller tolka nationell lagstiftning. Det är inte heller lämpligt för rådet att bedöma huruvida nationella åtgärder ensamma eller tillsammans med nationella åtgärder i en annan medlemsstat överensstämmer med EG-fördragets krav.

Anser rådet att det råder rättvisa konkurrensförhållanden inom EU:s 27 medlemsstater med avseende på regler och normer för farmaceuter som vill etablera sig i en annan medlemsstat?

Har rådet för avsikt att gå igenom tillämpningen av bestämmelserna om etableringsrätt i EU:s lagstiftning för att bekräfta om det råder rättvisa konkurrensförhållanden inom EU:s olika medlemsstater för farmaceuter som vill etablera sig i en annan medlemsstat?

(DE) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2007 i Strasbourg.

Som ledamoten vet är etableringsrätten enligt artikel 43 i EG-fördraget en av de grundläggande friheter som är av avgörande betydelse för att Europeiska unionens inre marknad skall fungera effektivt.

I rådets direktiv 85/433/EEG av den 16 september 1985⁽¹⁾ om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis i farmaci, senast ändrat genom rådets direktiv 2006/101/EG av den 20 november 2006⁽²⁾, räknar man upp de yrkesmässiga kvalifikationer som krävs för att utöva verksamhet som farmaceut, och där står det också att nationella kvalifikationer bör behandlas som likvärdiga vid bedömning av behörighet.

När det gäller andra förutsättningar som styr behörigheten kan medlemsstaterna anta ytterligare lagstiftning inom de gränser som har fastställts i fördraget.

Om den nationella lagstiftningen i någon form förhindrar unionsmedborgare från andra medlemsstater från att utöva yrket eller gör det onödigt svårt för dem att göra detta, kommer dock kommissionen att inleda överträdelseförfaranden enligt artikel 226 i EG-fördraget för att se till att gemenskapsrätten efterlevs eller vidta nödvändiga rättsliga åtgärder för att korrigera brister, i syfte att garantera att denna del av den inre marknaden fungerar effektivt.

Kan rådet ange hur stora anslag som centralt finns tillgängliga från EU:s årliga budget för informationskampanjer för att främja Europeiska unionens positiva arbete 2007?

(DE) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2007 i Strasbourg.

Kommunikationspolitiken spelar en viktig roll när det gäller att informera allmänheten och medierna om unionens verksamhet och politik.

Rådet vill uppmärksamma ledamoten på avdelning 16 i avsnitt III – Kommissionen – i unionens allmänna budget för budgetåret 2007, som innehåller alla detaljer om de anslag som har öronmärkts för EU:s kommunikationspolitik.

Enligt artikel 274 i EG-fördraget ansvarar kommissionen för att budgeten genomförs.

FN driver ett program, centrala krisreservfonden (Central Emergency Reserve Fund), vars syfte är att säkra att pengar samlas in från internationella givare innan en naturkatastrof som exempelvis en jordbävning äger rum. Tack vare denna fond finns pengar omedelbart tillgängliga och kan distribueras av det internationella samfundet så snart en naturkatastrof inträffat.

Kommer EU att överväga att bidra till FN:s centrala krisreservfond och delta i detta program?

(DE) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2007 i Strasbourg.

Ordförandeskapet vill påpeka att frågan om att avsätta gemenskapsmedel till FN:s centrala krisreservfond aldrig har tagits upp i rådet. Frågan bör i stället ställas till kommissionen i dess dubbla egenskap av initiativtagare till gemenskapsåtgärder och genomförandeorgan för gemenskapens rättsakter och budgetkategorier som gäller humanitärt stöd.

Rådet vill också påpeka att ungefär 77 procent av alla anslagna medel och bidrag till centrala krisreservfonden redan kommer från EU:s medlemsstater.

Rebellrörelsen LRA (Herrens motståndsarmé) under ledning av Joseph Kony terroriserar och destabiliserar sedan många år norra Uganda. Samtal har hållits i Juba i södra Sudan mellan LRA och den ugandiska regeringen. LRA har dock hoppat av dessa samtal. Kony gömmer sig nu i nationalparken Garamba i Demokratiska republiken Kongo. Internationella brottmålsdomstolen har utfärdat en internationell arresteringsorder mot Kony och fyra av hans befäl.

Hittills har det inte tagits några initiativ. Vilka ansträngningar avser rådet göra för att utöva påtryckningar på Demokratiska republiken Kongo och Sudan, så att Kony kan spåras upp och utlämnas till Internationella brottmålsdomstolen?

(DE) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2007 i Strasbourg.

Efter flera månaders avbrott återupptogs fredssamtalen mellan Ugandas regering och rebellrörelsen Herrens motståndsarmé (LRA) den 26 april 2007 i Juba (i södra Sudan). Båda sidor gick med på att förlänga vapenvilan till den 30 juni 2007, och därför har inga våldshandlingar från LRA i norra Uganda bekräftats sedan augusti 2006. Ett avtal om en heltäckande lösning på konflikten i norra Uganda undertecknades den 2 maj 2007. Detta avtal berör dock bara den andra förhandlingspunkten på de två parternas gemensamma dagordning.

Eftersom samtalen om hur man skall lösa de politiska problemen i norra Uganda fortsätter finns det uppmuntrande utsikter om ett slut på konflikten som har pågått i 20 år nu, och inhemska flyktingar börjar nu återvända till sina ursprungsområden. I denna process får de hjälp tack vare humanitära åtgärder från EU och många individuella stater. Internationella brottmålsdomstolens efterlysningar av rebelledaren Joseph Kony och ett antal av hans befälhavare, anklagade för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, fortsätter att gälla.

Flera ambassadörer från EU:s medlemsstater deltog i de senaste samtalen i Juba som observatörer och hade ytterligare samtal med Joachim Chissano, FN:s sändebud för konflikten i norra Uganda, för att betona EU:s stora intresse av en lösning på dessa problem.

I Grekland har man i årtionden fullständigt och på ett mycket provokativt sätt ignorerat pomakernas kulturella särställning i det grekiska Thrakien. Genom att neka dem rätt till undervisning på deras eget språk försöker man göra dem till turkar och tvingar dem att lära sig turkiska.

Pomakerna själva protesterar mot den här taktiken och kräver att denna fascistiska praxis med obligatorisk ”turkifiering” upphör omedelbart. För en tid sedan föreslog en känd grekisk affärsman vid namn Prodromos Emfietzoglou att man skulle inrätta en professur i pomakiskt språk och kultur vid Demokritosuniversitetet i Thrakien, för att se till att pomakernas språk, historia, seder och bruk dokumenteras. Syftet vore alltså att rädda en värdefull kultur på Balkan och hindra en ofrivillig ”turkifiering” av pomakerna. Kan inrättandet av den här lärdomsstolen ske under EU:s beskydd?

(DE) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2007 i Strasbourg.

Rådet vill påminna ledamoten om att även om gemenskapen bidrar till utvecklingen av medlemsstaternas kulturer, så är dess verksamhet inom det kulturella området begränsad till att främja samarbetet mellan medlemsstaterna, och därför är upprättandet av nationella kulturcentrum en fråga endast för den berörda medlemsstaten.

Kan rådet ingående redogöra för vilken roll den spelar när det gäller att sätta stopp för användningen av barnsoldater i Afrika?

(DE) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2007 i Strasbourg.

Främjandet och skyddet av barns rättigheter är en prioriterad fråga i EU:s människorättspolitik. Genom att anta EU-riktlinjer om barn och väpnade konflikter i december 2003 har Europeiska unionen signalerat sitt mål att fokusera närmare på åtgärder inom detta område. Enligt dessa riktlinjer åligger det Europeiska unionen att beakta hur barn påverkas av väpnade konflikter på kort, medellång och lång sikt genom övervakningar och rapporter från beskickningschefer, militära befälhavare och EU:s särskilda representanter, samt genom framställningar, politisk dialog, multilateralt samarbete och krishanteringsoperationer.

Europeiska unionen har i ett antal olika forum uttryckt sin oro för barn som påverkas av väpnade konflikter och har berört detta problem i flera förklaringar. EU-trojkan har gjort framställningar i ett antal olika stater, bland annat i Burundi, Uganda, Elfenbenskusten, Demokratiska republiken Kongo och Liberia.

Rådet har lagt fram en strategi för att genomföra riktlinjerna (Doc. 8285/1/06 REV 1) som baseras på FN:s säkerhetsråds resolution 1612. EU:s särskilda representanter har fått särskilda instruktioner om denna fråga, och i juni 2006 offentliggjordes en checklista för integration av skydd för barn i ESFP-operationer (Doc. 9767/06).

Europeiska unionen stöder varaktigt det arbete som utförs av FN:s generalsekreterares särskilda representant för barn och väpnade konflikter; hon vände sig nyligen till Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik och rådets arbetsgrupp för de mänskliga rättigheterna.

För närvarande håller rådet och parlamentet på att lägga sista handen vid ett yttrande om ett förslag från kommissionen om att sänka avgifterna för mobiltelefoni från och till utlandet i unionen och om att öka öppenheten kring dessa avgifter. På förslag av parlamentet kommer detta troligtvis även att omfatta datatrafik (SMS- och MMS-meddelanden).

En undersökning av det nederländska konsumentförbundet visar nu att det råder bristande öppenhet även i fråga om avgifterna för mobilt internet (via mobiltelefon, bärbar dator eller handdator) och att dessa avgifter, liksom dagens roamingavgifter, kan vara överdrivet höga när denna tjänst används utomlands inom unionen.

Användningen av mobilt internet kommer bara att öka. Det visar den ständigt pågående utvecklingen av denna teknik. Användningen av internet är, precis som den internationella mobiltelefonin, viktig för unionens ekonomiska och sociala utvecklingsmodell.

Rådet anser att det är viktigt att ta hänsyn till de europeiska konsumenternas och företagens intressen. Avser rådet därmed att inom den närmaste framtiden även ta initiativ till att minska kostnaderna för den internationella användningen av mobilt internet i unionen och öka öppenheten i fråga om dessa kostnader?

(DE) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2007 i Strasbourg.

Som ledamoten redan har sagt håller parlamentet och rådet just på med att undersöka kommissionens förslag om roaming i allmänna mobilnät i gemenskapen. I sin nuvarande version täcker den kommande förordningens bestämmelser om betalningsstrukturer endast roamingtjänster för röstsamtal, och det finns två principiella anledningar till detta, nämligen följande:

För det första togs detta initiativ av kommissionen inte bara för att priserna på roamingtjänster var oacceptabelt höga både för slutkunder och grossister, utan också för att det inte går att finna någon effektiv lösning på detta problem för de nationella regleringsmyndigheterna på medlemsstatsnivå. Även om orättfärdigt höga priser på området datakommunikationstjänster, till exempel för sms (short message service) och mms (multimedia message service), noterades under de konsultationer som utfördes av kommissionen, har de nationella regleringsmyndigheterna fortfarande inte kunnat observera sådana problem när de gjorde sina egna undersökningar om sms-tjänster. För det andra är det för närvarande svårt att se åt vilket håll utvecklingen på mms-området, inom andra liknande datakommunikationstjänster samt när det gäller tillgång till internet kommer att gå, och det finns helt klart en ansenlig risk att tillämpningen av olämpliga förordningar kan leda till att utvecklingen av denna marknad hämmas. I detta avseende skulle det vara till hjälp om kommissionen gjorde en bedömning av de ekonomiska och rättsliga effekterna av en sådan förordning.

Som ledamoten säkert vet vill båda medlagstiftarna ge kommissionen mandat att hjälpa de nationella tillsynsmyndigheterna med att övervaka marknaden för roamingtjänster inom datakommunikationsområdet, även när det gäller sms och mms. Det är tänkt att kommissionen i sin rapport om tillämpningen av den kommande förordningen också bör diskutera utvecklingen av priser för röst- och datakommunikationstjänster, även sändandet av sms och mms, för roamingkunder, både slutkunder och grossister, och att den där så är nödvändigt bör göra rekommendationer om vilka lagstiftningsåtgärder som behövs på detta område.

Parlamentets ledamöter torde också vara medvetna om att parlamentet och rådet, för att åstadkomma en mer genomblickbar prissättning, vill kräva av tjänsteleverantörerna att de utan avgift skall ge sina kunder uppgifter om pris per enhet för att skicka och ta emot sms, mms och andra datakommunikationstjänster vid roaming inom gemenskapen.

Vid den diskussion som anordnades under sammanträdesperioden i mars med den högre representanten Javier Solana om prioriteringarna för EU:s gemensamma utrikes och försvarspolitik för 2007, betonade många av Europaparlamentets ledamöter att den viktigaste prioriteringen för 2007 var att ta itu med problemen beträffande säkerheten och stabiliteten i EU:s östra grannländer, framför allt genom ett mer aktivt engagemang för att komma till rätta med de olösta konflikterna och avhjälpa deras konsekvenser.

Vilka konkreta åtgärder tänker rådet vidta för att konsolidera och ytterligare utveckla insatserna i denna riktning under 2007? Hur tänker rådet i detta sammanhang beakta det meddelande som kommissionen nyligen offentliggjorde om synergin i området kring Svarta havet, i vilket man direkt hänvisar till ett mer aktivt engagemang från EU: s sida genom ökad politisk involvering i de pågående insatserna för att lösa konflikterna?

(DE) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2007 i Strasbourg.

Rådet vill tacka ledamoten för hennes fråga.

Sedan Rumäniens och Bulgariens anslutning har EU gränsat till Svartahavsregionen, vilken innefattar Ukraina, Moldavien, Armenien och Azerbajdzjan, länder som omfattas av den östeuropeiska grannskapspolitiken och vars ”frusna konflikter” löper stor risk att skapa politiska kriser. Regionen har dock en ansenlig – och ännu outnyttjad – potential för ekonomiskt samarbete och tillväxt, och därför ligger det till stor del i EU:s intresse att regionens utveckling går framåt.

Det finns således många argument för att EU skall ha en mer aktiv politik för Svartahavsregionen. Även om unionen redan är aktiv i regionen kan den spela en ännu större roll än den har gjort tidigare genom att främja samarbete i regionen. EU har därför börjat utarbeta en sammanhängande och heltäckande politik för Svartahavsregionen som syftar till att stärka det regionala samarbetet och utveckla regionens förbindelser med EU på alla nivåer.

Ordförandeskapet kan också informera ledamoten om att rådet den 14 maj antog följande slutsatser om initiativet för en Svartahavssynergi:

”Rådet välkomnade kommissionens meddelande ’Svartahavssynergi – ett nytt regionalt samarbetsinitiativ’. Rådet underströk att den kommande anslutningen av de två staterna Bulgarien och Rumänien, som ligger vid Svartahavskusten, har bidragit till att EU har fått ett ännu större intresse av att främja stabiliteten och välfärden i Svartahavsområdet.

Rådet såg fram emot att ytterligare få undersöka meddelandet och uppmanade de kommande ordförandeskapen och Europeiska kommissionen att fortsätta arbeta för ett förbättrat och sammanhängande EU-engagemang i och för Svartahavsområdet, särskilt inom ramen för en stärkt europeisk grannskapspolitik och grundat på synergier med regionala organisationer och initiativ. Målet bör vara att intensifiera det regionala samarbetet i gränsöverskridande sektorer som till exempel energi, miljö, transport, telekommunikation, vetenskap och teknik, frihet, rättvisa och säkerhet, samt demokrati, främjande av mänskliga rättigheter, respekt för internationell rätt och samarbete i det civila samhället.

Med tanke på Svartahavsområdets strategiska betydelse för EU uppmanar rådet kommissionen att under första halvan av 2008 göra en översikt över utvecklingen för initiativet om en Svartahavssynergi, som en grund för ytterligare diskussion inom rådet om dess engagemang i regionen som helhet”.

En lyckad långsiktig utveckling i Svartahavsregionen kommer endast att vara möjlig om och när konflikterna i Transnistrien, Abchazien, Sydossetien och Nagorno-Karabach – som nyligen betraktas som ”frusna” – har lösts och normala förbindelser som bygger på samarbete har upprättats mellan alla länder i regionen.

Ordförandeskapet anser att det nära regionala samarbete som nämns i initiativet för Svartahavssynergi inte bara kommer att innebära ekonomiska fördelar utan också kommer att göra det möjligt att bidra till att skapa politiskt förtroende och därigenom en miljö som gör det lättare att lösa svåra politiska frågor.

Rådet har uppmärksammat frågan om de olösta konflikterna och har utnämnt särskilda EU-sändebud för Moldavien och Sydkaukasien. Det har också inrättat ett gränsuppdrag för Moldavien och Ukraina (EU BAM), vars chef också är en politisk rådgivare på hög nivå till EU:s särskilda sändebud för Moldavien, samt en biståndsstyrka för gränsskydd i Georgien. Dessa instrument måste i fortsättningen användas aktivt och flexibelt om EU skall kunna ge ett betydande bidrag till regionens stabilitet, och mandatet för EU BAM har just förnyats så att det gäller i ytterligare två år till slutet av november 2009.

De tre grannskapspolitiska handlingsplanerna för Armenien, Azerbajdzjan och Georgien antogs den 14 november 2006, och i var och en av dem finns bland de viktigaste prioriteringarna en lösning på de interna konflikterna i Georgien samt en fredlig lösning av konflikten i Nagorno-Karabach.

I EU:s handlingsplan för Moldavien, som antogs i februari 2005, är en av prioriteringarna en fredlig lösning på konflikten i Transnistrien.

Under 2007 kommer Europeiska unionens särskilda sändebud till Sydkaukasien att fortsätta att försöka skapa förutsättningar för lösningar på konflikterna i regionen, och hans första steg kommer att vara att upprätta kommunikationskanaler mellan parterna i konflikterna och vidta åtgärder för att skapa förtroende mellan dem och honom. För att lösa konflikterna kommer han, i enlighet med sitt mandat, att samarbeta på nära håll med de befintliga mekanismerna för konfliktlösning. Två av de gemensamma ordförandena för Minskgruppen, ambassadör Bernard Fassier och Matthew Brysa, rapporterade till rådet i april om det nuvarande läget i förhandlingarna i Nagorno-Karabach.

Under 2007 kommer EU:s särskilda sändebud för Moldavien också att arbeta för en lösning på konflikten i Transnistrien genom att företräda EU i samtal om konfliktlösning och aktivt medverka i bilaterala samråd med Moldavien och andra samarbetspartner, bland annat Ryssland.

Under 2007 kommer också rådet att försöka få till stånd en lösning på de ”frusna konflikterna”, och rådet är berett att bidra till att genomföra en sådan lösning. Rådet har haft interna diskussioner om resultaten av kommissionens uppdrag till det särskilda sändebudet och experterna i Georgien och utbrytarregionerna i januari 2007 och kommer nu att börja vidta de åtgärder man har enats om.

Rådet är också berett att hjälpa till när det gäller Nagorno-Karabach, men exakt vilken form EU:s bidrag kommer att få kommer inte att bestämmas förrän de politiska parametrarna för lösningen av konflikten är kända.

Massgripanden och tiotals skadade demonstranter blev resultatet av den turkiska ordningsmaktens brutala attack i Istanbul den 1 maj. Minst 1 100 demonstranter, varav cirka 600 medlemmar i det turkiska kommunistpartiet TKP, greps av den turkiska polisen och runt 30 skadades under förstamajdemonstrationen på Taksimtorget i Istanbul. Demonstrationen, som hade organiserats av TKP, Patriotiska fronten, arbetarpartiet Emep, fackorganisationen Disk och andra vänsterpartier och fackföreningar, genomfördes till minne av de 34 demonstranter som dödades den 1 maj 1977, men specialinsatta polisstyrkor från Ankara försökte upplösa sammankomsten med hjälp av kemiska ämnen, tårgas, vattenkanoner, pansarfordon, helikoptrar m.m.

Fördömer rådet denna brutala attack? Vilka åtgärder tänker rådet vidta för att få de gripna omedelbart frigivna och för att skydda arbetstagarnas strejkrätt samt mötesfriheten och rätten att obehindrat bedriva facklig och politisk verksamhet?

(DE) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2007 i Strasbourg.

Ordförandeskapet följer uppmärksamt utvecklingen i Turkiet.

Mer allmänt bör man dock tänka på att det i den förhandlingsram som antogs av rådet i oktober 2005 står, i dess ”riktlinjer för förhandlingarna”, att förhandlingarna med Turkiet inleds under förutsättning att Turkiet i tillräcklig utsträckning lever upp till de politiska kriterier som fastslogs av Europeiska rådet i Köpenhamn 1993 och sedan till stor del införlivades i artikel 6.1 i fördraget om Europeiska unionen och togs med i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Det framgår tydligt av detta att vad EU förväntar sig av Turkiet är att landet fortsätter med sina reformer och sitt arbete för att åstadkomma förbättringar på de grundläggande områdena frihet, demokrati, rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, även relevant europeisk rättspraxis, och att landet konsoliderar och utökar sin lagstiftning samt vidtar åtgärder med särskild uppmärksamhet på en nolltoleranspolitik när det gäller att bekämpa tortyr och misshandel samt tillämpning av bestämmelser om yttrandefrihet, religionsfrihet, kvinnors rättigheter, ILO-standarder – även rättigheter för arbetstagarorganisationer – samt minoriteters rättigheter. Dessutom uppmärksammade rådet i sina slutsatser den 11 december 2006 att ytterligare stora ansträngningar krävs för att utöka bland annat åsiktsfriheten och arbetstagarorganisationernas rättigheter. Alla dessa frågor tas regelbundet upp i den politiska dialogen med Turkiet.

Ordförandeskapet kommer att fortsätta att bevaka utvecklingen i Turkiet och kommer att ta upp alla frågor på lämpligt sätt.

Jag vill ställa följande frågor mot bakgrund av den senaste tidens allvarliga fotbollsvåld och säkerhetsproblem runtom i Europa, bland annat i samband med mitt eget lags matcher i Lille den 20 februari 2007 och i Rom den 4 april 2007:

Vad kan kommissionen göra för att se till att medlemsstaterna ombesörjer välfungerande förebyggande polisinsatser och säkerhetsåtgärder på arenorna?

Tror kommissionen att medborgarnas och konsumenternas säkerhet och den allmänna ordningen skulle kunna förbättras om man införde gemensamma standarder och en gemensam modell för polisinsatser vid fotbollsmatcher inom EU?

Skulle det enligt kommissionen gå att vägra risksupportrar tillträde till fotbollsmatcher i resten av Europa på samma sätt som i Storbritannien?

(EN) Kommissionen har gjort ett kraftfullt åtagande om att förhindra händelser där en passion för idrott förvandlas till störningar och våldsamheter. Vårt mål är att fotbollsmatcher med en europeisk dimension inte bara skall betraktas som en möjlig källa till bråk med brott mot lag och ordning och säkerhet. Det är inte acceptabelt att grupper av beslutna huliganer har fläckat anseendet för majoriteten av fredliga fotbollssupportrar.

På grundval av principerna om subsidiaritet och proportionalitet bör EU samla in nationella erfarenheter, skapa synergieffekter och utveckla ett ytterligare utbyte av information mellan nationella tjänster. För kommissionen kan ett europeiskt mervärde uppnås genom:

Utveckling av lagstiftningsinstrument när det är nödvändigt

Förbättrade praktiska utbyten av erfarenheter och bästa metoder mellan medlemsstaterna, inbegripet de rättsskipande myndigheterna, för att upprätta gemensamma normer för säkerhet och allmän ordning

Ett förstärkt operativt samarbete på EU-nivå, särskilt informationsutbyten om bedömningar av oroligheter och om fotbollssupportrar, deras rörelser mellan länder och deras klassificering som fredliga eller våldsamma supportrar, vidare utveckling av de nationella punkterna för fotbollsinformation

Stöd för samordningen och utvecklingen av dessa och andra aktiviteter genom ekonomiska program.

För att uppfylla dessa målsättningar har kommissionen för avsikt att:

Utveckla ett synsätt med flera discipliner som grundar sig på förebyggande och brottsbekämpning, däribland socialt utbildande aktiviteter för supportrar och samarbete med internationella och nationella fotbollsorgan, med stöd av finansiering från gemenskapen

Se över möjligheten att utveckla bindande förordningar eller rekommenderade normer

Stödja utvecklingen av befintliga CEPOL-utbildningskurser om allmän ordning/hantering av folkmassor samt kontroll av folkmassor/huliganism

Främja användningen och spridningen av bästa metoder inbegripet handboken om polissamarbete på större fotbollsmatcher

I detta perspektiv kommer kommissionen att tillsammans med rådets ordförandeskap och UEFA⁽¹⁾ i slutet av 2007 anordna en stor EU-konferens på hög nivå med alla intressenter för att diskutera utvecklingen av en EU-politik för att förhindra idrottsrelaterat våld.

När det gäller medlemsstaternas vägran att ge tillträde till fotbollsarenor för alla personer som har gjort sig skyldiga till våldsamt uppförande vid fotbollsmatcher, antog rådet en resolution redan den 17 november 2003. Medlemsstaterna uppmanas att undersöka möjligheten att införa relevanta bestämmelser i sina rättssystem och vidta lämpliga åtgärder för att se till att de känns igen i andra medlemsstater som står som värdar för fotbollsmatcher. Efter denna resolution antog bara ett fåtal medlemsstater straff- eller förvaltningsrättsliga bestämmelser som tillåter beslut att vägra personer tillträde. Det kan även erinras om att rådet nyligen, den 4 december 2006, har antagit en resolution om en uppdaterad handbok med rekommendationer för ett internationellt polissamarbete och åtgärder för att förhindra och kontrollera våld och oroligheter i samband med fotbollsmatcher med en internationell dimension, där minst en medlemsstat är inblandad.

Abbott Laboratories Hellas, dotterbolag till ett amerikanskt multinationellt företag, meddelade för en tid sedan i en skrivelse till sina arbetstagare att det samlar in och bearbetar känsliga personuppgifter om sina anställda, till och med uppgifter som rör arbetstagarnas förehavanden utanför arbetsplatsen, och att det förbehåller sig rätten att vidarebefordra dessa uppgifter till Abbott-koncernen och Förenta staterna samt till statliga myndigheter. Från företagets sida hävdas att man tillämpar de ”internationella Abott-principerna”, och att man deltar i ett program för utbyte av personuppgifter mellan EU och Förenta staterna som kallas Safe Harbor.

Fördömer kommissionen det faktum att företag, godtyckligt och okontrollerat, inför egna bestämmelser som kränker allas vår rätt till privatliv och nationella och internationella bestämmelser om skydd av personuppgifter? Hur tacklar kommissionen det här företagets olagliga agerande och framför allt det faktum att man överför personuppgifter till tredje part, särskilt till Förenta staterna där något grundläggande skydd av personuppgifter inte förekommer?

(EN) Den överföring av personuppgifter som ledamoten nämner görs till en enhet i Förenta staterna (USA), som deltar i programmet Safe Harbour.

Direktivet om skydd för personuppgifter innehåller specifika bestämmelser med avseende på överföring av personuppgifter till tredjeland. I direktivet föreskrivs att en internationell överföring av personuppgifter lagligen kan ske när det aktuella tredjelandet garanterar en lämplig skyddsnivå. När det gäller överföringar av personuppgifter till USA förklarade kommissionen 2000 att överföringar till de amerikanska organisationer som deltar i Safe Harbour erbjuder en tillräcklig skyddsnivå i enlighet med direktivet om skydd för personuppgifter (beslut av den 26 juli 2000).

Safe Harbour är ett specifikt program som har inrättats av USA för att underlätta överföringen av personuppgifter i EU till amerikanska enheter och uppfyller kravet i EU:s direktiv 95/46/EG om skydd för personuppgifter att garantera en tillräcklig skyddsnivå för en överföring till tredjeland. I Safe Harbour anges sekretessprinciper (tillgång, meddelanden, val, vidareförmedling, verkställande, sekretess och integritet) som amerikanska organisationer som vill delta i programmet måste åta sig att uppfylla och avslöja offentligt innan de certifieras av det amerikanska handelsdepartementet. USA:s federala handelskommission är det viktigaste organ inom USA:s regering som har behörighet att genomdriva uppfyllandet av sekretessprinciperna i Safe Harbour genom Safe Harbour-organisationer.

Överföringar av personuppgifter till en amerikansk organisation inom området för sysselsättning och mänskliga resurser omfattas av Safe Harbour. I detta fall innehåller Safe Harbour specifika bestämmelser som syftar till att garantera ett skydd för personuppgifter för anställda i EU-enheter, samt deras känsliga uppgifter. En amerikansk medlem i Safe Harbour som tar emot personuppgifter måste åta sig att följa råden från behöriga EU-myndigheter för skydd för personuppgifter. En panel av EU-myndigheter för skydd för personuppgifter har inrättats genom Safe Habour. Den är det organ som är behörigt att granska och lösa klagomål som lämnas in av enskilda personer avseende påstådda åsidosättanden av principerna för Safe Harbour. Om den aktuella enheten inte följer råden från panelen kommer den att informera den amerikanska Federal Trade Commission som kan vidta åtgärder mot enheten eller informera handelsdepartementet så att den kan avföras från Safe Harbours medlemsregister.

Den amerikanska enhet som tar emot personuppgifter från EU ingår i det officiella registret över enheter som är medlemmar i Safe Harbour, vilket förs av det amerikanska handelsdepartementet. Införandet i detta register visar att denna enhet har vidtagit de nödvändiga åtgärderna för att uppfylla de sekretessprinciper som krävs för anslutning till Safe Harbour i syfte att acceptera överföringar av personuppgifter från EU.

En EU-enhet som överför personuppgifter till en amerikansk enhet som uppfyller programmet Safe Harbour åsidosätter inte EU:s direktiv om skydd för personuppgifter.

Kommissionen vill informera ledamoten om att registrerade personer i varje fall kan rikta sitt klagomål till den nationella myndigheten för skydd för personuppgifter i EU, vilken skall undersöka om EU-enheten uppfyller den nationella skyddslagstiftningen för personuppgifter när det gäller dess behandlingsverksamhet.

Vilka uppgifter har kommissionen om fängelseförhållandena för fångar (däribland tillfälligt frihetsberövade) i de olika medlemsstaterna? Har kommissionen någon information om vilka åtgärder medlemsstaterna vidtagit för att återintegrera fångar i samhället på ett smidigt sätt? Tänker kommissionen, i den mån fördragen tillåter det, vidta eller föreslå åtgärder för medlemsstaterna för att tillhandahålla miniminormer vad gäller fängelseförhållandena i EU eller för att se till att medlemsstaterna utbyter god praxis som bidrar till att göra fängelserna mänskligare och till att ge fångarna en ”andra chans”? Känner kommissionen till i vilka medlemsstater tillfälligt frihetsberövade personer sitter tillsammans med dömda fångar, i vilka medlemsstater antalet tillfälligt frihetsberövade bidrar till att skapa överfulla fängelser samt vilka alternativa åtgärder med rättslig övervakning som finns i de olika medlemsstaterna och vilka resultat dessa gett?

(EN) Kommissionen samlar inte in specifik information om levnadsförhållanden för fångar, inklusive tillfälligt frihetsberövade i Europeiska unionen – såsom statistik avseende cellutrymme, förhållandet mellan antalet avdelningar och antalet fångar osv. – eftersom detta faller inom medlemsstaternas ansvar och behörighet.

Kommissionen har emellertid samlat in en del statistik om frihetsberövande i medlemsstaterna i samband med upprättandet av förslaget till europeisk övervakningsorder (exempelvis visar statistik om fängelsepopulationen, inklusive tillfälligt frihetsberövade, som kommissionen upprättade 2003 på begäran av det italienska ordförandeskapet, att det finns betydande skillnader mellan EU-medlemsstaterna både när det gäller andelen tillfälligt frihetsberövade per 100 000 invånare och andelen egna medborgare i förhållande till utländska fångar)⁽¹⁾⁽²⁾. Det bör påpekas att kommissionen känner till att när åtgärder inom området för fängelsepolitik diskuteras måste den möjliga effekten analyseras mot bakgrund av den tillgängliga statistiken. Den 7 augusti 2006 lade kommissionen fram ett meddelande⁽³⁾ om en övergripande och samordnad EU-strategi för mätning av brottslighet och straffrättskipning: EU:s handlingsplan 2006–2010, som även har till syfte att inkludera bakgrundsinformation om medborgarskap och bostadsort för fängelsepopulationer, vilket verkligen behövs för en EU-politik om straffrätt.

En färsk undersökning om överbefolkning i fängelserna i 24 europeiska länder visar att överbefolkning förekommer i 50 procent av dessa länder. Överbefolkning undergräver allvarligt återintegreringen av fångar i samhället. Kommissionen har i samarbete med medlemsstaterna därför föreslagit en rad åtgärder för att minska antalet fångar, däribland tillfälligt frihetsberövade.

För det första antog kommissionen den 29 augusti 2006 ett ”Förslag till rådets rambeslut om en europeisk övervakningsorder vid förfaranden mellan Europeiska unionens medlemsstater före rättegång”⁽⁴⁾. Detta förslag till rambeslut skulle när det har antagits göra det möjligt för de rättsskipande myndigheterna i de olika medlemsstaterna att frige personer som misstänks för brott men som inte är bosatta i den medlemsstat där de är misstänkta från häktet och överföra dem till tillfälliga övervakningsåtgärder som inte omfattar fängelse, vilket kan innefatta att föra dem över gränser till den medlemsstat där personen normalt är bosatt. Så många som 8 000 personer skulle kunna beröras av denna åtgärd, vilket motsvarar hela populationen personer i tillfälligt förvar i Förenade kungariket för några år sedan.

Vidare tog Tyskland och Frankrike i februari 2007 ett initiativ i syfte att rådet skulle anta ett rambeslut om erkännande och övervakning av uppskjutna domar och alternativa påföljder. Detta rambeslut skulle efter antagandet underlätta den sociala återintegreringen av dömda personer, som kommer att tillåtas att återvända till sina hemländer. Vidare skulle det minska risken för återfall och därigenom stärka den allmänna säkerheten och säkerheten för brottsoffer. Sist men inte minst skulle det även minska överbefolkningen på fängelser.

Det bör även nämnas att det i rådets och kommissionens handlingsplan för genomförande av Haagprogrammet⁽⁵⁾ föreskrivs att en ”analys av miniminormer beträffande förfaranden för häktning och rutiner för regelbunden översyn av orsaker till frihetsberövande” skall genomföras före 2007 års utgång.⁽⁶⁾ En undersökning kommer att inledas snart för att undersöka denna fråga och den bör vara slutförd 2008.

För att underlätta återintegreringen av (f.d.) brottslingar och minska återfallen har mer än 100 projekt under gemenskapsinitiativet Equal 2000–2006 testat nya sätt att förebygga återfall i brottslighet genom stöd för återintegrering, eftervård eller hjälp till fångar i fängelse. En del av dessa innovationer är strukturella och hör samman med hanteringen av förändringar i fängelser, införande av kvalitetssystem och motivation av personal att anta en mer kreativ, förutseende inställning till rehabilitering av interner. Andra handlar om utveckling av nya utbildningsformer. Många av dessa initiativ innefattar att öppna upp fängelser för myndigheter och personer, så att brottslingarna får möjlighet och förbereds för att spela en mer positiv roll i samhället efter frigivningen.

Ett europeiskt integreringsprogram införs för närvarande i syfte att övertyga nyckelaktörer med ansvar för straff- och/eller återintegreringspolitik att anta de goda arbetsmetoder som framkommer i Equal-projekten.

De tre huvudområdena för detta program är:

- Ett utbyte av Equal-beslutspunkter, som hölls i Portugal i oktober 2006, där man enades om ett antal ämnen som skall läggas fram vid nästa politiska forum .

- Ett politiskt forum i Polen i juni 2007, för att konfrontera politiker med de goda metoder som utvecklas från Equal och intressera dem för att föra några av dessa vidare.

- Ett transnationellt nät, senare under 2007, för att säkra en fortsatt överföring av och hållbarhet hos de relevanta Equal-resultaten, samt av relevanta resultat från den nya programperioden för strukturfonderna, under förutsättning att det finns ett tillräckligt intresse i medlemsstaterna.

För närvarande håller rådet och parlamentet på att lägga sista handen vid ett yttrande om ett förslag från kommissionen om att sänka avgifterna för mobiltelefoni från och till utlandet i unionen och om att öka öppenheten kring dessa avgifter. På förslag av parlamentet kommer detta troligtvis även att omfatta datatrafik (SMS- och MMS-meddelanden).

En undersökning av det nederländska konsumentförbundet visar nu att det råder bristande öppenhet även i fråga om avgifterna för mobilt internet (via mobiltelefon, bärbar dator eller handdator) och att dessa avgifter, liksom dagens roamingavgifter, kan vara överdrivet höga när denna tjänst används utomlands inom unionen.

Användningen av mobilt internet kommer bara att öka. Det visar den ständigt pågående utvecklingen av denna teknik. Användningen av internet är, precis som den internationella mobiltelefonin, viktig för unionens ekonomiska och sociala utvecklingsmodell.

Kommissionen anser att det är viktigt att ta hänsyn till de europeiska konsumenternas och företagens intressen. Avser kommissionen därmed att inom den närmaste framtiden även ta initiativ till att minska kostnaderna för den internationella användningen av mobilt internet i unionen och öka öppenheten i fråga om dessa kostnader?

(EN) Kommissionen delar åsikten att ett snabbt utnyttjande av mobilt Internet till ett konkurrenskraftigt pris är viktigt för EU:s sociala och ekonomiska tillväxt.

I sitt ursprungliga förslag till förordning om internationella mobila roamingavgifter angav kommissionen att utvecklingen av priserna på roamingtjänster (vilket skulle innefatta mobilt Internet) bör övervakas noga.

Från de diskussioner som för närvarande pågår mellan parlamentet, rådet och kommissionen förefaller det tydligt att övervakningen av utvecklingen inom priser på roaming kommer att vara en viktig del av den slutgiltiga förordningen.

Dessutom kommer den slutgiltiga förordningen sannolikt att innehålla bestämmelser som syftar till att förbättra öppenheten i roamingpriserna för konsumenterna. Kommissionen stöder detta synsätt och har för avsikt att övervaka denna marknad mycket noga och kommer att rapportera utvecklingen till rådet och parlamentet.

Branschen bör nu svara med konkurrenskraftiga priser för mobila dataroamingtjänster så att risken för ytterligare reglering kan undvikas.

Anser inte kommissionen att den i sitt senaste uttalande (2 maj) om utvecklingen i Turkiet och ogiltigförklarandet av den första omgången av presidentvalet visar alltför stort överseende med militärens ingripande? Borde kanske kommissionen förtydliga sitt budskap om den turkiska militärens ingripande i landets politiska liv så att det görs fullständigt klart att militärens inställning hindrar Turkiets europeiska framtidsutsikter?

(EN) Uttalandet av den 2 maj 2007 är bara det senaste som kommissionen har utfärdat med avseende på den senaste politiska utvecklingen i Turkiet.

När det mer specifikt gäller militärens roll och uttalandet av den 27 april 2007 reagerade kommissionsledamoten med ansvar för utvidgningen påföljande dag genom att uttrycka kommissionens djupa oro. Den 28 april 2007 sade kommissionsledamoten med ansvar för utvidgningen att militären bör överlämna de demokratiska befogenheterna till den demokratiskt valda regeringen. Han betonade även att detta är ett testfall för de turkiska väpnade styrkorna att visa fullständig respekt för de demokratiska institutionerna.

Att helt anpassa den civila kontrollen över militären till EU:s praxis är en prioritet i anslutningspartnerskapet och fortsätter att vara en av Turkiets prioriteringar på dess väg mot anslutning.

Kommissionen förväntar sig att det kommande parlaments- och presidentvalet i Turkiet genomförs på ett demokratiskt sätt. I detta sammanhang måste principen om den demokratiska civila maktens företräde framför militären respekteras helt, vilket framhålls i uttalandet av den 2 maj 2007.

Kommissionen kommer att fortsätta att följa situationen noga.

I sin skriftliga förklaring nr 21/2006 (5 september 2006, P6_TA(2006)0335) och, efter ett förslag från utskottet för kultur och utbildning, genom resolutionen om godkännande av budgeten för 2007 (P6_TA(2006)0570, punkt 34) uppmanar Europaparlamentet kommissionen att förbereda en studie om situationen och om kostnaderna för att restaurera alla kyrkor som ligger i den norra delen av Cypern – under den turkiska arméns kontroll – och som har vanhelgats, förvandlats till moskéer eller förstörts.

Vad har kommissionen gjort och vad planerar den att göra för att förbereda en sådan studie och för att kyrkorna i den av den turkiska armén ockuperade delen av Cypern skall skyddas och restaureras i enlighet med Europaparlamentets skriftliga förklaring och resolution om godkännande av budgeten för 2007?

(EN) Inom det särskilda biståndsprogrammet för den turkcypriotiska befolkningsgruppen⁽¹⁾ har finansiering ställts till förfogande för åtgärder som underlättar återföreningen av Cypern. En undersökning av kulturarvet, inbegripet det religiösa arvet, kan i princip finansieras enligt biståndsförordningen som en förtroendeuppbyggande åtgärd för att underlätta försoningen mellan grekcyprioter och turkcyprioter.

För att genomföra en undersökning av villkoren och den beräknade kostnaden för återställning av kulturarvet skulle dock medgivande och samarbete av båda samhällena på ön, däribland turkcyprioterna, behövas.

Kommissionen kan inte gå vidare ensidigt.

Kommissionen känner till ett möte nyligen mellan religiösa ledare från båda befolkningsgrupperna där frågan om att renovera kyrkor och moskéer som är i behov av reparation diskuterades. Om ett avtal skulle nås mellan de två befolkningsgrupperna skulle kommissionen vara beredd att diskutera bistånd till förmån för kulturarv ur biståndsförordningen.

Vilka åtgärder planerar kommissionen att vidta inom ramen för de multilaterala handelsförhandlingarna för att skydda gemenskapens bananproducenter inför de fortsatta påtryckningar som multinationella företag i dollarområdet utövar för att sätta stopp för konkurrensen från Europeiska unionens småproducenter?

(EN) En av huvudmålsättningarna med den grundläggande reformen av EU:s banansektor, som genomfördes från och med januari 2007, är att säkra en skälig levnadsstandard för EU:s bananproducenter. Kommissionen kommer att fortsätta att hantera behoven hos små bananproducenter i EU genom EU:s inhemska system.

Kommissionen övervakar noggrant marknadsutvecklingen för att se till att reformen uppfyller sina mål. Parallellt med detta är kommissionen fortfarande hängiven uppgiften att nå ett framgångsrikt resultat med de multilaterala handelsförhandlingarna i Världshandelsorganisationen, men det är inte möjligt att förutspå det exakta resultatet av dessa förhandlingar för enskilda jordbrukssektorer. Kommissionen kan dock försäkra er att den kommer att fortsätta att ta hänsyn till banansektorns behov och integriteten i EU:s marknadsreformer i sina diskussioner i detta avseende.

För att inte resa hinder i vägen för terroristbekämpningen har de europeiska medborgarna valt att inte protestera massivt mot konfiskeringen av medhavda vätskor och de extrautgifter som följer av att tvingas köpa nya förnödenheter efter att ha passerat säkerhetskontrollen.

Dessa åtgärder reser ett antal problem. Privata tillhörigheter beslagtas på ett orättmätigt sätt och återlämnas inte efter kontrollen. Det finns ingen tillsyn över kvaliteten på de tjänster som tillhandahålls av säkerhetspersonalen som missbrukar sina orimligt utvidgade befogenheter. Tillgång saknas till billigt eller gratis dricksvatten, en viktig basförnödenhet i synnerhet under sommarmånaderna. Till detta kommer att EU misskrediteras eftersom restriktionerna basuneras ut i högtalarna i EU:s namn, åtminstone på flygplatser i Grekland.

Kan kommissionen, inom ramen för de befogenheter den givits för att säkra frihet, säkerhet och rättvisa, och som komplement till de restriktioner som gäller, införa regler om transport av vätskor samt föreslå lösningar på hur passagerarna skall få tillgång till dricksvatten och miljövänliga skyddspåsar?

Förordning (EG) nr 1546/2006⁽¹⁾ om ändring av förordning (EG) nr 622/2003⁽²⁾ om luftfartsskydd trädde i kraft den 6 november 2006. Bilagan till denna förordning innehåller en rad restriktiva åtgärder, som är direkt tillämpbara på allmänheten, om vilka vätskor passagerare får medta i sitt handbagage. Bilagans konfidentiella natur gör det omöjligt för myndigheterna att rättsligen granska tillämpningen av denna EU-bestämmelse. Hur ser kommissionen på att den själv genom hemliga bestämmelser har infört vissa skyldigheter för EU:s medborgare? Anser kommissionen att den vederbörligen garanterar de grundläggande rättigheterna när den godkänner hemliga obligatoriska bestämmelser med direkt verkan, vars tillämpning det är helt omöjligt att rättsligen granska?

(EN) Kommissionen har haft möjlighet att yttra sig i frågan vid flera tillfällen i plenum. Den vill ännu en gång betona att kommissionen, medlemsstaterna och parlamentet delar åsikten att det finns ett verkligt hot mot den civila flygfarten från hemmagjorda flytande sprängämnen.

När det gäller frågan från Guardans Cambo har förordningen om begränsning av vätskor faktiskt en bilaga som inte är offentliggjord och som klassificeras som ”hemlig för EU” och därför inte har publicerats i den officiella tidningen, såsom krävs genom artikel 8/1 i ramförordning 2320, som antogs av parlamentet och rådet 2002. Förordningen är inte direkt riktad till medborgarna, utan till den behöriga myndigheten i varje medlemsstat.

Passagerare bör dock informeras om de föremål som är förbjudna. Information visas på flygplatser i gemenskapen och berättar för passagerarna om reglerna för vätskor, samt på flygbolagens webbplatser, och det är rimligt att påstå att gemenskapens flygplatser och flygbolag förefaller uppfylla sina skyldigheter att informera allmänheten och att den nödvändiga informationen är tillgänglig för allmänheten.

Vidare bekräftade alla de viktigaste intresseorganisationerna, som företräder flygplatser, flygbolag och flygplatsbutiker, att kommissionen hade låtit dem delta under utvecklingen av förordning 1546/2006. Åtgärderna i denna förordning godkändes av medlemsstaterna och parlamentet i enlighet med rätt förfaranden. De har inte antagits i hemlighet och möjligheten till rättslig granskning finns precis som i alla andra fall.

För att övergå till frågan från Marie Panayotopoulos-Cassiotou har kommissionen all medkänsla med de problem som hon tar upp. Det är obehagligt för varje passagerare att få ett föremål – oavsett värde – beslagtaget. Tillhandahållandet av gratis dricksvatten är verkligen önskvärt och oron över miljöeffekten av plastpåsarna är lovvärd.

Det är normal praxis att flygbolag, åtminstone på längre flygningar, erbjuder gratis alkoholfria förfriskningar till passagerarna för att undvika uttorkning. Gemenskapsrätten innehåller inga regler om priser i flygplatsbutikerna. Kommissionen ser dock mycket noga på denna fråga och uppmuntrar flygplatserna och flygbolagen att vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att dricksvatten är tillgängligt billigt, gratis eller till marknadspris och att passagerarna informeras om alla platser där de kan få gratis dricksvatten.

Avslutningsvis kan kommissionen försäkra parlamentet att respekten för passagerares rättigheter är en hörnsten i vår lagstiftning inom flygsäkerhetsområdet. Det bör dock även uppmärksammas att en grundläggande rättighet är rätten att resa säkert, så mycket som möjligt fritt från hotet om ett terroristattentat.

I överensstämmelse med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2111/2005⁽¹⁾ från december 2005 bör EU:s verksamhet på luftfartsområdet i första hand syfta till att säkerställa ett långtgående skydd för passagerarna.

Dagens säkerhetsnormer för flygtrafiken antogs 2006 och handlar både om att Europa i globaliseringens tidsålder bör ta itu med viktiga säkerhetsnätverk, något som påverkar frågor som internationell terrorism och global organiserad brottslighet, och om att alla människor som är medborgare i en medlemsstat sedan 1993 har rätt att resa fritt och bosätta sig var som helst i EU. Anser inte kommissionen att det behövs en konsekvent plan för hela EU för att undvika en situation där de olika medlemsstaterna inför olika normer som existerar parallellt? Är det inte inkonsekvent och ineffektivt att säkerhetsnormerna tillämpas på olika sätt på varje enskild flygplats, vilket även innebär att transitpassagerare måste genomgå olika slags säkerhetskontroller på vissa flygplatser?

Vilken roll bör Europeiska byrån för luftfartssäkerhet spela när det gäller att införa en effektiv och konsekvent metod för luftfartssäkerheten i EU utan att för den skull störa passagerarnas fria rörlighet?

(FR) Kommissionen håller med ledamoten om att det finns ett behov av harmoniserade regler för luftfartssäkerheten i hela Europeiska unionen. I nästan fem år, sedan antagandet av förordning (EG) nr 2320/2002⁽²⁾, har det funnits gemensamma regler inom området för civil luftfartssäkerhet. Vidare åtar sig kommissionen enligt förordningen att genomföra inspektioner av gemenskapens flygplatser för att säkra en korrekt och jämn tillämpning av reglerna i hela gemenskapen.

Alla skillnader i de säkerhetsnivåer som gäller i dag är ett resultat av att medlemsstaterna har valt att vidta strängare åtgärder. Dessa kan leda till att passagerare vars resa började inom gemenskapen utsätts för en ny screening när de byter flyg vid en annan flygplats i gemenskapen, trots att detta inte krävs i lagstiftningen. Det bör dock uppmärksammas att alla transitpassagerare på gemenskapens flygplatser som kom med flygplan från ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall screenas på nytt, i enlighet med kraven i förordning 2320/2002.

Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) inrättades i och med förordning 1592/2002⁽³⁾, som trädde i kraft i september 2002, med syftet att främja en enhetlig och hög standard för säkerhet och miljöskydd på området civil luftfart och spelar ingen direkt roll i frågor om luftfartsskydd. Byrån förser kommissionen med all teknisk expertis den behöver och hjälper den bland annat med att utföra dess uppgifter när det gäller lagstiftning och tillsyn. Den genomför också ett system för övervakning av tillämpningen av gemenskapsrätten, utvärderar dess effekter och ger användbara förslag på området. I detta sammanhang spelar EASA en roll i genomförandet av förordning 2111/2005 genom att vidarebefordra information till kommissionen som är relevant när det gäller att uppdatera gemenskapens lista på flygbolag som har belagts med verksamhetsförbud och genom att hjälpa till med att distribuera denna lista till allmänheten.

I november 2005 lade kommissionen fram ett förslag om en förordning som syftade till att utöka dess befogenheter till att även omfatta luftfartstrafik och flygcertifikat. Kommissionen är övertygad om att detta förslag kommer att antas av parlamentet och rådet inom de närmaste månaderna. Dessutom har kommissionen för att främja en helhetsstrategi för luftfartssäkerhet i Europa redan börjat förbereda för att EASA:s uppdrag skall utökas till att även omfatta flygplatssäkerhet och flygtrafik.

I detta skede finns det inga planer på att utöka EASA:s befogenheter från flygsäkerhet till luftfartsskydd, det vill säga förhindrandet av olagliga handlingar på luftfartsområdet.

In det skriftliga svaret på den muntliga parlamentsfrågan (H-1020/05) från Sophie in't Veld i december 2005 beskrev kommissionen verksamheten i kommissionsledamöternas grupp för grundläggande rättigheter, icke-diskriminering och lika möjligheter sedan gruppen inrättades. Kan kommissionen nu uppdatera uppgifterna genom att ange gruppens huvudsakliga verksamheter under 2006?

När det gäller kommissionens roll enligt artikel 7 i EU-fördraget konstaterade kommissionen att den ”har för avsikt att utöva sina befogenheter till fullo och med en tydlig medvetenhet om sina förpliktelser. [...] Om det [...] skulle uppstå en situation där kommissionen måste göra en politisk utvärdering mot bakgrund av artikel 7 i EU-fördraget är det möjligt att gruppen kan bidra genom att förbereda den utvärderingen genom diskussioner”.

Har kommissionsledamöternas grupp för grundläggande rättigheter gjort en politisk eller rättslig utvärdering enligt artikel 7 i fråga om CIA:s ”extraordinära överlämnanden”, inte minst med tanke på slutsatserna i betänkandet från Europaparlamentets tillfälliga utskott och särskilt punkt 228 i detta? Om inte, varför inte? Vilka åtgärder tänker gruppen och kommissionen som helhet vidta i detta ärende?

(FR) År 2006 fortsatte gruppen att spela en central roll genom att driva på kommissionens politiska initiativ för ett aktivt främjande av grundläggande rättigheter, icke-diskriminering och lika möjligheter, med hänsyn till gemenskapens befogenheter och subsidiaritetsprincipen.

Gruppen bidrog särskilt 2006 till slutförandet av meddelandet om barnets rättigheter och grönboken om diplomatiskt och konsulärt skydd innan de antogs av kommissionen. Den bidrog även till det pågående arbetet med det europeiska året för lika möjligheter för alla 2007 och inledde en mellankulturell dialog – inbegripet frågor som hör samman med olika uppfattningar – i samband med förberedelserna inför det europeiska året för mellankulturell dialog 2008. Gruppen diskuterade att inrätta en europeisk dag mot dödsstraff och startade förberedelserna inför en europeisk dag mot människohandel.

Gruppen tog upp ett antal återkommande frågor, exempelvis tillståndet för de interinstitutionella förhandlingarna när det gäller inrättandet av byrån för grundläggande rättigheter och Europeiska jämställdhetsinstitutet och dialogen med Europarådet om EU:s anslutning till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Genomförandet av metoden för övervakning av uppfyllandet av de grundläggande rättigheterna i Europarådets lagstiftningsförslag var också ett viktigt diskussionsämne.

Gruppen övervakade genomförandet av direktiven om icke-diskriminering och överblickade förhandlingarna på FN-nivå med tanke på en internationell konvention om skydd för och främjande av handikappade personers rättigheter. Minoriteter, rasism och xenofobi fanns också på gruppens dagordning.

Gruppen höll ett extra sammanträde med anledning av den internationella kvinnodagen den 8 mars 2006. Detta sammanträde involverade medlemmar i parlamentet och var avsatt för presentation och diskussion av de viktigaste aspekterna på färdplanen för jämställdhet mellan kvinnor och män 2006–2010, vilken framställdes av gruppen och antogs av kommissionen den 1 mars 2006. Dessutom diskuterade gruppen könsrelaterade frågor, exempelvis målsättningarna för rekrytering och utnämnande av kvinnor till chefsbefattningar och andra A*/AD-befattningar inom kommissionen 2006 eller kvinnors roll inom vetenskap och teknik.

När det gäller CIA:s påstådda användning av europeiska länder för att transportera och frihetsberöva personer har gruppen noggrant följt arbetet av parlamentet och Europarådet och stött kommissionen linje i denna viktiga och känsliga fråga. Gruppen har dock inte haft några sammanträden efter det att parlamentet i februari 2007 antog resolutionen om det tillfälliga utskottets slutrapport. I denna text underströk kommissionen kraftfullt att det är väsentligt att terrorismen bekämpas effektivt med alla rättsliga instrument som står till buds, och att alla åtgärder för bekämpning av terrorism till varje pris måste respektera grundläggande rättigheter och internationell människorättslagstiftning. Kommissionen stödde inom ramen för sina befogenheter det tillfälliga utskottets arbete. Liksom parlamentet anser kommissionen att det är mycket viktigt att de berörda medlemsstaterna gör utredningar, och välkomnar att rättsliga eller parlamentariska utredningar har inletts i några länder. Kommissionen kommer noga att överväga krav på åtgärder som faller inom dess ansvarsområde; därför kommer den att göra en omfattande utvärdering mot bakgrund av resultaten av de olika nationella utredningarna.

Sedan 2002 tillämpas importtullar på upp till 66 procent på lågenergilampor från Kina. Har kommissionen någon statistik över vilka effekter dessa tullar har haft inom EU? Vilka beräkningar gör kommissionen för att bedöma hur omfattningen av importen till EU och priset på de importerade produkterna skulle påverkas om tullarna avskaffas när frågan ses över längre fram i år?

(EN) Som ledamoten känner till inleddes en utredning av kommissionen i juli 2006 för att bedöma om det skulle vara motiverat att behålla antidumpningsåtgärder på importer av CFL(i)-lampor med ursprung i Folkrepubliken Kina under ytterligare fem år. Fallet granskas fortfarande av kommissionen och ingen slutsats om slutresultatet kan ännu dras.

Målet med denna undersökning är att kontrollera om orättvisa konkurrenssnedvridningar som gynnade exporter med ursprung i Kina fortfarande finns eller om de riskerar att dyka upp på nytt i framtiden om antidumpningsåtgärderna avlägsnas. I detta avseende bör man tänka på att syftet med antidumpningsåtgärder inte heller är att hämma leveranserna till gemenskapens marknad, utan att återställa villkoren för rättvis konkurrens på gemenskapens marknad.

Mer generellt och utan att det påverkar slutresultatet i fallet visar tillgänglig statistik att importen av CFL(i)-lampor med ursprung i Kina har mer än tredubblats under perioden 2001–2006. Under samma tid har konsumtionen i gemenskapen mer än fördubblats och den kinesiska marknadsandelen är därför högre än innan åtgärder infördes.

Det framgår av importstatistiken att de åtgärder som finns inte har begränsat handelsflödena av CFL(i)-lampor, utan att de i stället har lett till att handeln nu sker till priser som bör eliminera den skadliga effekt av dumpning som upptäcktes tidigare.

Det skulle dock vara svårt att ge en användbar bedömning av hur denna marknad kommer att utvecklas i framtiden.

Vid sitt extra toppmöte i Dar-es-Salaam den 28-29 mars 2007 gav stats- och regeringscheferna i samarbetsorganisationen för södra Afrika (SADC) sitt stöd till Robert Mugabe och Zimbabwes regering och de uppmanade också till att avskaffa sanktionerna mot detta land. Situationen i detta land, såväl politiskt som ekonomiskt, är minst sagt dramatiskt. Inom kort sätts 2 500 paramilitära styrkor från Angola in mot motståndarna mot Mugabes regim.

Alla länder i SADC är fördragsparter till Cotonouavtalet av den 23 juni 2000 där det i artikel 9.2 fastslås att respekt för mänskliga rättigheter, demokratiska institutioner och rättsstatsprinciper i såväl inrikes- som utrikespolitik utgör ”grundsatser" i avtalet.

Vilka konsekvenser får denna helt oacceptabla signal för ekonomiskt och annat stöd till dessa länder?

(EN) Kommissionen anser att det viktigaste resultatet av det extra toppmötet i samarbetsorganisationen för södra Afrika (SADC) i Dar-es-Salaam den 28–29 mars 2007 är att de regionala ledarna för första gången beslutade att engagera sig i lösningen av Zimbabwekrisen genom att utse Sydafrikas president Thabo Mbeki till medlare i denna process.

Kommissionen har gett sitt fulla stöd till rådets nyligen utfärdade slutsatser med ett välkomnande av mandatet till president Mbeki att möjliggöra en dialog mellan oppositionen och regeringen, och anlitandet av president Kikwete som ordförande i SADC-organet, och står redo att stödja SADC-initiativet.

Kommissionen anser att SADC-initiativet i detta skede är det bästa tillgängliga alternativet för att komma över Zimbabwekrisen.

Detta SADC-initiativ har även välkomnats genom vissa resolutioner som antogs den här månaden i Europaparlamentets plenum.

När det gäller informationen om användningen av 2 500 angolanska paramilitärer i Zimbabwe är kommissionen medveten om att det har förekommit rapporter i media om detta men det har ännu inte kommit någon bekräftelse eller ens något tecken på att detta har skett eller övervägs av den angolanska regeringen. Den angolanska ambassaden i Harare avvisade faktiskt i ett uttalande den 21 mars officiellt dessa rapporter som ”helt felaktiga” och upplyste om att syftet med besöket i Harare nyligen av inrikesministern i Republiken Angola var att underteckna avtal av intresse för båda länderna, exempelvis om utbyte av kunskap och erfarenhet, och aldrig att förstärka Zimbabwes polismakt.

Kommissionen anser inte att SADC-uttalandet av den 29 mars på något sätt utgör ett åsidosättande av artiklarna i Cotonouavtalet, som nämns av ledamoten.

Kommissionen har därför inte för avsikt att ändra sina biståndsnivåer till dessa länder eller till regionen.

Enligt en artikel i den tyska tidskriften Fokus, baserad på uppgifter framtagna vid Hamburgs universitet, motsvarar utsläppet från ett kryssningsfartyg på 50 000 ton under loppet av en timme, när motorerna är i gång, samma mängd partiklar i atmosfären som den från 50 000 bilar som rör sig med en hastighet av 130 kilometer i timmen, samma mängd kväveoxid som 45 000 bilar producerar och lika mycket koldioxid som 7 000 bilar. De allra flesta kryssningsfartyg ligger i de hamnar som fartygen besöker med motorerna påslagna under en eller två dagar. Den här tråkiga situationen förvärras sedan ytterligare av att övriga fartyg, passagerar- och lastfartyg, också bidrar till nedsmutsningen.

Vid ganska många turistmål, framför allt i Förenta staterna, har myndigheterna inrättat kuststationer som tillhandahåller el för sådana här fartygs behov. Jag önskar i sammanhanget fråga kommissionen på vilket sätt den tänker tackla problemet i fråga, och om kommissionen eventuellt utreder möjligheterna att på obligatorisk basis inrätta kuststationer för elförsörjning vid populära turistmål och i kustområden med allvarliga miljöproblem?

(EN) Kommissionen känner till problemet med stora havsgående fartyg som producerar omfattande luftföroreningar i hamnar. Det gäller inte bara för kryssningsfartyg och passagerarfartyg, utan även för fraktfartyg som tanker- och containerfartyg. Det är därför som kommissionen söker lösningar som omfattar både passagerar- och fraktfartyg.

Kommissionen har offentliggjort en rekommendation om landström för fartyg⁽¹⁾, den lösning som föreslås i ledamotens fråga. I detta dokument rekommenderas medlemsstaterna att överväga att installera landström för användning av fartyg i hamnar, särskilt i hamnar där luftkvalitetens gränsvärden överskrids eller där det finns en allmän oro över höga bullernivåer, särskilt vid kajplatser nära bostadsområden. Medlemsstaterna uppmanas även att överväga ekonomiska incitament för att främja dessa installationer och att vidta åtgärder för harmonisering av landströmsinrättningar. Miljöfördelarna och kostnadseffektiviteten bör dock bedömas från fall till fall. Det är i första hand medlemsstaten eller den lokala myndigheten som bör besluta i enskilda fall om detta alternativ är effektivt, med hänsyn till den lokala situationen för luftkvaliteten. Denna situation skiljer sig åt mellan olika hamnar. Europeisk lagstiftning som tvingar fram sådana inrättningar anses därför inte lämpliga.

En åtgärd som redan har vidtagits är Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/33/EG av den 6 juli 2005 om ändring av direktiv 1999/32/EG vad gäller svavelhalten i marina bränslen⁽²⁾. I detta direktiv krävs användning av bränsle med mindre än 0,1 procent svavel för fartyg på kajplatser från och med 2010, och det kommer att bidra till att minska luftföroreningarna i hamnar från och med 2010.

På internationell nivå (Internationella sjöfartsorganisationen, IMO) är förhandlingarna om att minska luftföroreningarna från havsgående fartyg, däribland kryssningsfartyg och passagerarfartyg, nu i ett avgörande skede. Målet är att minska luftföroreningarna vid källan, genom förbättrad motorteknik, minskade utsläpp och/eller förbättrad bränslekvalitet. Kommissionen kräver en ambitiös sänkning av luftföroreningarna från fartyg. Om detta inte är möjligt, eller inte möjligt inom en godtagbar tidsram, kommer kommissionen att överväga att gå vidare med ett förslag om snävare normer i linje med bestämmelserna i temastrategierna i syfte att minska utsläppen till atmosfären från havsgående fartyg av den 21 november 2002⁽³⁾ och för luftförorening av den 21 september 2005⁽⁴⁾ samt de senare slutsatserna om dessa strategier från rådet och parlamentet.

Den 6 februari 2007 ställde jag en fråga till kommissionsledamot Fischer-Boel (E-0662/07) om reformen av frukt- och grönsaksmarknaden, särskilt om de lösningar som föreslagits för de nya medlemsstaterna. I sitt svar av den 23 mars 2007 angav kommissionen att det i sådana regioner i Europeiska unionen där producenternas organisationsgrad är särskilt låg kan vara berättigat att medlemsstaterna, förutsatt att vissa villkor uppfylls, betalar ut nationellt finansiellt stöd till producentorganisationerna. I Polen beror det svaga intresset att gå samman i producentorganisationer på att dessa grupper omfattas av bolagsskatt och att deras egendom är belagd med fastighetsskatt. Enskilda jordbrukare betalar emellertid bara jordbruksskatt, som utgör en avsevärt lägre ekonomisk börda.

Kan kommissionen tänka sig att betrakta en tillfällig befrielse från inkomstskatt och fastighetsskatt för producentorganisationer som just ett sådant nationellt finansiellt stöd, utan att ifrågasätta det?

(EN) I kommissionens förslag om reformen av frukt- och grönsaksmarknaden, som antogs den 24 januari 2007, finns det en specifik grupp åtgärder som syftar till att koncentrera tillförseln genom producentorganisationer (PO) och producentgrupper (PG) i medlemsstater som anslöt sig till gemenskapen från den 1 maj 2004. Bland dessa specifika åtgärder skulle ett nationellt ekonomiskt stöd, som motsvarar högst halva det ekonomiska bidraget från producenter, godkännas, under vissa villkor, i de regioner i Europeiska unionen där organisationsgraden bland producenter är särskilt låg. Detta stöd skall ligga utanför driftsfonden.

Såvitt kommissionen känner till är enligt den nationella polska skattepolitiken bara den primära jordbruksverksamheten undantagen från inkomstskatt, dvs. personlig inkomstskatt och företagsskatt. Aktiviteter som normalt utförs av PO eller PG, dvs. förberedelser av produkter (rengöring, torkning, trimning, skärning och förpackning) betraktas inte som primär jordbruksverksamhet och ger därför upphov till inkomstskatt, även om de utförs av enskilda jordbrukare.

Det är viktigt att belysa att fördelarna med gemenskapsstöd och nationellt stöd enligt de nuvarande förordningarna klart kan väga upp kostnaderna för obligatorisk beskattning i Polen, även om kommissionen, såsom nämns i den andra punkten, inte är övertygad om att det finns ytterligare kostnader på grund av att producenten är medlem i en PO. Därför kan den polska skattepolitiken inte anses riskera att avskräcka jordbrukare från att organisera sig.

Det nationella stöd som föreslås av kommissionen innefattar en överföring av nationella budgetresurser och det ligger utanför driftsfonden. Det är inte kommissionens avsikt att ge medlemsstaterna andra möjligheter att dela ut detta stöd eftersom det skulle göra systemet mer komplicerat. Om det nationella stödet skulle kanaliseras på andra sätt än en ekonomisk överföring skulle det vara svårt att skydda att det ligger utanför driftsfonderna och motsvarar högst halva de ekonomiska bidragen från producenterna till denna fond.

I alla händelser diskuteras förslaget fortfarande i parlamentet och rådet. Efter antagandet av rådets förslag kommer de motsvarande genomförandereglerna att upprättas. Genomföranderegler om storleken på och detaljer om det nationella ytterligare stödet kommer sedan att studeras och kommissionen kommer att ta hänsyn till alla förslag från medlemsstaterna, inklusive detta.

Avslutningsvis vill kommissionen tillägga att direktbeskattningsområdet bara är harmoniserat i mycket begränsad utsträckning inom Europeiska unionen. Medlemsstaterna har därför frihet att fastställa sin egen skattelagstiftning, så länge den ligger inom ramen för EG-fördragets bestämmelser.

Kommissionen skulle vara tacksam om ledamoten kan lämna ytterligare information och bevis.

Har kommissionen någonsin övervägt kompletterande åtgärder för att bistå samhällen som förlorat eller håller på att förlora viktiga transportleder? Om ett lågprisflygbolag exempelvis drar sig tillbaka från en regional flygplats eller Eurostar inte längre stannar i Ashford i Kent kommer förnyelsen och tillväxten genast att minska. Vilket stöd tycker kommissionen är lämpligt i detta sammanhang?

(EN) Strukturella förändringar är en beståndsdel i utvecklingen av regionala ekonomier, och de upplevs inom många verksamhetsområden, däribland transport. Europeiska unionen hjälper genom sin sammanhållningspolitik regionerna att genomföra en politik för att hjälpa regionala myndigheter, företag och arbetstagare att förutse dessa förändringar, anpassa sig till dem snabbare och till fullo utnyttja nya möjligheter. Denna politik är en följd av strategier som är baserade på varje regions styrka och svagheter, och definieras med inblandning av alla lokala partner och all relevant expertis.

Kommissionen håller för närvarande på och avslutar förhandlingarna med Förenade kungariket om sin strategi för sammanhållningspolitiken för perioden 2007–2013, den nationella strategiska referensramen. Samtidigt som denna strategi inte specifikt hänvisar till transportsektorn är den baserad på behovet av att främja en hållbar konkurrenskraft för regionerna och deras förmåga att anpassa sig till och utnyttja strukturella förändringar. Strategin för Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) i regionerna när det gäller konkurrenskraft och sysselsättning är baserad på fyra prioriterade områden: 1) främjande av innovation och kunskapsöverföring, 2) stimulans av företagande och stöd för framgångsrika företag, 3) säkerställande av produktion och konsumtion med hållbar utveckling och 4) uppbyggnad av hållbara samhällen. Strategin för Europeiska socialfonden (ESF) är baserad på två prioriterade områden: 1) hantering av hinder för anställning och 2) förbättrad kompetens bland de lokala arbetstagarna.

I det specifika fallet med sydöstra England förväntar sig kommissionen att ta emot det relevanta driftsprogrammet för regional konkurrenskraft och sysselsättning inom ERUF i slutet av juni/början av juli, så den kan i detta skede inte kommentera de prioriteringar som den kommer att fastställa. Med tanke på de pengar som är tillgängliga för detta program (48 miljoner euro i totalkostnad med ett bidrag från ERUF på 24 miljoner euro) förväntas det inte att det kommer att innehålla specifika åtgärder till stöd för transportsektorn. Det förväntas dock att det kommer att vara inriktat på främjandet av innovation och företagande, vilka båda är nödvändiga för en hållbar ekonomisk utveckling i sydöstra England. Ashfordområdet kommer att kunna komma i fråga för detta program och kommer därför att ha direkt tillgång till stöd i sammanhållningspolitiken. Genomförandet av programmet, när det har antagits av kommissionen, kommer att vila på den regionala utvecklingsmyndigheten för sydöstra England.

När det gäller ESF-anslaget finns det ett driftsprogram som avser konvergens och regional konkurrenskraft och sysselsättning som omfattar hela England. Varje region har fått ett ESF-anslag inom programmets totala summa (totalt 2 893 miljoner för regional konkurrenskraft och sysselsättning, varav 229 miljoner är avsedda för sydöstra England). Driftsprogrammet för ESF har redan lämnats till kommissionen och innehåller två prioriterade områden: 1) utökade anställningsmöjligheter och 2) utveckling av en kunnig och anpassningsbar arbetsstyrka. Insatserna kommer att vara inriktade på att hantera arbetslöshet och sysslolöshet genom att hjälpa människor utan kompetens eller med låg kompetens.

Den 11–12 april i år sammanträdde det parlamentariska samarbetsutskottet EU–Ryssland i Moskva. Under sammanträdet i ryska parlamentet tog ordföranden för dumans utrikesutskott, Konstantin Kosatjov, upp frågan om ett eventuellt ryskt EU-medlemskap. Han betonade att detta för närvarande är en hypotetisk fråga, eftersom den ryska regeringen inte har uttalat sig i frågan. För att ändå kunna inleda en diskussion i frågan behövs klarhet i om Ryssland någon gång i framtiden – kanske om flera tiotals år eller senare – kan räkna med att bli EU-medlem, om ett sådant beslut skulle fattas och landet uppfylla alla kriterier för ett medlemskap.

Hur förhåller sig kommissionen till Kosatjovs uttalande, där han underströk att han till skillnad från de flesta av sina kolleger i duman är för att Ryssland närmar sig EU?

(EN) Ryssland är en strategisk partner för Europeiska unionen. Ryssland är EU:s största granne, som fördes ännu närmare genom unionens utvidgningar 2004 och 2007. Ryssland och EU är beroende av varandra inom många områden: EU är Rysslands klart viktigaste marknad och Ryssland är EU:s viktigaste energileverantör. Ingen av de viktiga utrikespolitiska frågorna i Europa kan lösas om vi inte når en gemensam överenskommelse. Vi kommer att fortsätta att vara beroende av varandra i många år framöver.

En nyckelprioritet för Europeiska unionen är att bygga upp ett starkt strategiskt partnerskap med Ryssland som vilar på en solid grund av ömsesidig respekt.

Ryssland har inte ansökt om medlemskap i EU. Olika ryska politiska ledare har ständigt uttryckt sin skepsis när det gäller om Ryssland någonsin borde ansöka om medlemskap i EU. Frågan är därför inte på bordet.

Kommissionen strävar efter att stärka det strategiska partnerskapet med Ryssland, bland annat genom införandet av de fyra gemensamma områden som avtalades i maj 2005. Kommissionen är fast besluten att ingå ett nytt omfattande avtal med Ryssland för att ersätta partnerskaps- och samarbetsavtalet från 1997 och att därför integrera Ryssland ytterligare i ett gemensamt Europa på grundval av respekt för värden som båda sidorna har åtagit sig att respektera och strävan efter ömsesidiga intressen.

Kan Europeiska kommissionen uttala sig om hur det nya europeisk-amerikanska Atlantisprogrammet kommer att fungera och meddela hur mycket pengar som är tillgängliga för genomförandet av detta program samt även förklara hur många universitet och högskolor som kommer att delta så att fler transatlantiska utbildningsprogram för EU och Förenta staterna kan sättas igång?

(EN) I och med EU:s och Förenta staternas Atlantisprogram genomförs EG:s och Förenta staternas samarbetsavtal om högre utbildning och yrkesutbildning som undertecknades den 21 juni 2006 och avslutades av rådet den 4 december 2006⁽¹⁾. Atlantisprogrammet är gemensamt utformat, förvaltat och finansierat av Europeiska kommissionen, Förenta staternas (USA) utbildningsdepartement och fonden för förbättring av eftergymnasial utbildning (FIPSE).

Konsortieprojekt för EU:s och USA:s inrättningar väljs ut gemensamt av kommissionen och FIPSE genom gemensamma ansökningsomgångar. De följande åtgärderna finansieras enligt Atlantis:

Transatlantiska examina: ger stöd till multilaterala partnerskap för EU:s och USA:s inrättningar med syfte att starta gemensamma studieprogram, inbegripet gemensamma eller dubbla examina, och transatlantisk rörlighet för studenter och lärare.

Rörlighetsprojekt: ger ekonomiskt stöd för uppföljning av studentrörlighet till gemensamma konsortier som har tidigare utmärkande meriter i transatlantiskt samarbete.

Policy-relaterade projekt: tar upp frågor om jämförbar högre utbildning och yrkesutbildning och främjar en dialog om att erkänna kvalifikationer och godkännanden.

Kommissionen planerar att avsätta en total summa på 43 miljoner euro till de EU-inrättningar som deltar i Atlantis under perioden 2006–2013. Den årliga budgeten ökar gradvis från 3,6 miljoner euro 2006 till 7 miljoner euro 2013.

Programmet genomförs i princip med lika stor finansiering från EU och Förenta staterna.

Det är tänkt att Atlantisprogrammet varje år skall finansiera omkring 45 europeiska inrättningar för högre utbildning och 200 EU-studenter. Ett motsvarande antal inrättningar och studenter skall finansieras av Förenta staterna.

Förra månaden meddelade den brasilianska regeringen att den kommer att intensifiera en mängd kontroller i Brasilien för att stoppa spridningen av mul- och klövsjuka i landet och för att säkra att det nötkött som exporteras till EU uppfyller säkerhets- och kvalitetsnormerna.

Kommer kommissionen att göra ett uttalande om huruvida den är nöjd med de försäkringar som den brasilianska regeringen har gett angående kvaliteten på det nötkött som för tillfället exporteras till EU? Vilken typ av kontakt har EU haft med den brasilianska regeringen i denna fråga och har EU:s livsmedels- och veterinärinspektörer nyligen rest till Brasilien för att genomföra egna inspektioner?

(EN) Kommissionen står i ständig kontakt med de brasilianska myndigheterna och följer noga situationen.

Kommissionen genomförde nyligen en inspektion i Brasilien för att avgöra om djur- och folkhälsostandarden när det gäller köttexport följde gemenskapsrätten. Inspektionen ägde rum i mars 2007 och den slutliga rapporten kommer att publiceras på generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydds (SANCO) webbplats enligt vanliga förfaranden.

Efter den här inspektionen har kommissionen redan skrivit till de brasilianska myndigheterna för att rikta deras uppmärksamhet mot behovet av att de måste fortsätta sina ansträngningar för att vidare förbättra kontrollen av mul- och klövsjuka.

Kommissionen har välkomnat de brasilianska myndigheternas meddelande om att förbättra hälsokontrollerna när det gäller mul- och klövsjuka och spårbarheten av kreatur och kött.

Men kommissionen har även påtalat för de brasilianska myndigheterna att vissa avvikelser inte har hanterats tillräckligt väl och informerat dem om att vi kommer att se över godkännandet av köttimporter från Brasilien om vederbörande myndigheter i slutet av året inte har tillhandahållit kommissionen granskade bevis på att de kvarstående bristerna har rättats till.

Kommissionen kommer att fortsätta att följa situationen noggrant.

Kan kommissionen uppge huruvida den stöder inrättandet av en centraliserad struktur som skulle ansvara för rådgivning till små och medelstora företag, EU:s näringsliv, inrättningar för högre utbildning och lokala myndigheter i Europa beträffande hur de skulle kunna dra nytta av en del av de 55 miljarder euro som EU beviljar i stöd för forskning och teknisk utveckling från och med nu fram till 2013?

(EN) Kommissionen stöder redan ett omfattande nätverk av nationella kontaktpunkter i alla medlemsstater, liksom stater som deltar i det sjunde ramprogrammet, totalt 37 länder. Nätverket av nationella kontaktpunkter sträcker sig även till tredjeländer på alla kontinenter och omfattar än så länge ytterligare 33 länder. Systemet med nationella kontaktpunkter är öppet för alla eventuella deltagare i ramprogrammet, och kommissionen ger ekonomiskt stöd till transnationell verksamhet såväl som organiserar utbildningsevenemang för de nationella kontaktpunkterna.

Det är kommissionens mening att en sådant decentraliserat system är bättre än ett centraliserat system som skulle vara svårare att tillgå för till exempel små och medelstora företag. De nationella kontaktpunkterna kan ge råd och hjälpa till med frågor som hur man ansöker om bidrag eller hur man hittar partners. Vidare visar systemet med nationella kontaktpunkter i de olika länderna en bredd som speglar de olika nationella och regionala forsknings- och innovationsstrukturerna.

En upplysningstjänst som tillhandahålls av informationscentret Europe Direct är igång, och frågor kan ställas om alla aspekter av europeisk forskning i allmänhet och EU:s ramprogram för forskning i synnerhet genom att fylla i ett frågeformulär (http://ec.europa.eu/research/index.cfm?pg=enquiries). Varje fråga sparas i en databas för att se till att ett svar lämnas så fort som möjligt och att de sedan går vidare till vederbörande avdelning för expertbehandling.

Dessutom har kommissionen utfärdat ett upprop enligt programmet för konkurrenskraft och innovation (CIP) för att iordningställa ett ”Stödcenter för företag och innovation”.

Målet med detta upprop är att inrätta ett enkelt nätverk som tillhandahåller integrerade stödtjänster för företag och innovation i EU byggt utifrån de positiva sidorna hos de nuvarande euroinfocentren och innovationsknutpunkterna. Enligt detta upprop skall det nya informationsnätverket genomföra kraven i artikel 21.2 c i CIP-beslutet genom att tillhandahålla kompletterande tjänster, särskilt på regional nivå, till de tjänster som de nationella kontaktpunkterna tillhandahåller för att stödja små och medelstora företags deltagande i det sjunde ramprogrammet.

Slutligen finansierar kommissionen även “hjälpprojektet för immateriella rättigheter” (http://www.ipr-helpdesk.org/controlador/principal?seccion=principal&len=en) som tillhandahåller gratis immateriella rättigheter, även när det gäller frågor om immateriella rättigheter i förhållande till det sjunde ramprogrammet.

Tyvärr svarade inte kommissionsledamot Hübner på min fråga E-1269/07 om hur det är möjligt att företaget ELANET (som kommissionsledamot Hübner själv säger att hör till det grekiska industriförbundet SEB), enligt uppgifter i grekisk press (till exempel tidningen Ethnos den 13 december 2006) är involverat i godkännandet av 299 av de 300 anbudsinfordringar som lämnats in till ekonomiministeriet. Därför nödgas jag, precis som jag antydde i min tidigare fråga, föra frågan vidare till plenum i Europaparlamentet, i hopp om att där få ett fullständigt svar av den (i övrigt så sympatiska) fru Hübner. Frågan lyder: Är det förenligt med EU:s lagstiftning och bestämmelserna om genomförandet av gemenskapens tredje stödram och övriga gemenskapsinitiativ att företrädare för dem som lämnar in anbud själva deltar i godkännandet av anbudsförslagen? Vad anser kommissionen om det faktum att 299 av sammanlagt 300 inlämnade anbudsinfordringar bedömts av ELANET?

(EN) På frågan om det är förenligt med EU:s lagstiftning när det gäller företaget Elanets inblandning i bedömningen av anbuden för vissa samfinansierade statliga stödåtgärder och förfarandet för bedömningen av sådana anbud har kommissionen i sitt svar på ledamotens frågor E-5710/06 och E-1269/07 redan förklarat att privata företag kan delta i genomförandet av samfinansierade åtgärder, särskilt statliga stödåtgärder. Enligt artikel 9.1 i rådets förordning (EG) nr 1260/1999⁽¹⁾ av den 21 juni 1999 (de allmänna reglerna för strukturfonderna för perioden 2000–2006) definieras slutliga stödmottagare för strukturfonderna som ”de offentliga eller privata organ och företag som är uppdragsgivare för projekten. När det gäller stöd enligt artikel 87 i fördraget och då stöd beviljas av organ som utnämnts av medlemsstaten skall de slutliga stödmottagarna vara de organ som beviljar stödet”.

När det gäller det höga antal projekt som har beviljats av Elanet ber ledamoten om kommissionens åsikt. Enligt subsidiaritetsprincipen är förvaltningen av strukturfonderna, inklusive bedömning, urval, genomförande och översyn av individuella projekt, först och främst medlemsstaternas ansvar, vilket förklarades i kommissionens svar på den skriftliga frågan E-1269/07. Kommissionen ingriper när det utifrån översynsrapporter eller annat skulle kunna finnas indikationer på oegentligheter i förvaltningsförfarandet som inte skulle ha skötts tillräckligt bra av medlemsstaternas myndigheter.

Trots att Europeiska unionen förbjudit fågeljakt under den period då ett flertal fågelarter flyttar till och från Afrika och trots talrika protester från djurskyddsorganisationer har Maltas regering också i år tillåtit att ett antal skyddade fågelarter jagas och skjuts från och med början av våren. Detta strider klart mot fågeldirektivet, bland annat dess bestämmelser om skydd av ett antal sällsynta fågelarter. Europeiska kommissionen har redan 2004 inlett ett förfarande mot Malta vid Europeiska gemenskapernas domstol, men av allt att döma utan resultat.

Hur reagerar kommissionen på det här? Kommer kommissionen att vidta nya sanktioner mot att en medlemsstat på det här sättet grovt och ihållande bryter mot gemenskapslagstiftningen?

(EN) Enligt direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar (hädanefter fågeldirektivet) är jakt på flyttfåglar som tas upp i en förteckning i bilaga II i direktivet inte tillåten då de återvänder till sina häckningsplatser. Artikel 9 i fågeldirektivet gör det möjligt för medlemsstaterna att tillämpa ett undantag, men bara under särskilda förhållanden och bara om de stränga kriterierna i artikeln följs. Ytterst är undantag bara möjliga när det saknas andra tillfredställande lösningar.

Maltas regering beslutade 2004 att tillämpa det här undantaget för jakt på vaktel och turturduva under vårflytten. Men informationen som skickades från Maltas myndigheter till kommissionen var inte tillräcklig för att visa att de tillåtna undantagen motsvarade kraven i fågeldirektivet. I synnerhet misslyckades de maltesiska myndigheterna att visa att det saknades andra tillfredställande lösningar och att vårjakten sker under noggrant övervakade förhållanden. Det är därför kommissionen kom till slutsatsen att undantaget som tilläts 2004 bryter mot artiklarna 7 och 9 i fågeldirektivet. I juli 2006 startades ett överträdelseförfarande enligt artikel 226 i EG-fördraget.

Det ovan nämnda överträdelsefallet rör bara undantaget som tilläts 2004, men kommissionen är medveten om att vårjakt tilläts under följande år. Kommissionen anser att den fortsatta vårjakten under alla dessa år utan ordentlig tillstånd utgör ett fall av systematiskt dålig tillämpning av fågeldirektivet. I mars 2007 beslutade alltså kommissionen att skicka en kompletterande formell underrättelse som avsåg att vidga omfattningen av överträdelsefallet och att ta upp de maltesiska myndigheternas generella användning alla dessa år. Det bör understrykas att kommissionen gav Malta möjlighet att lämna sin syn på frågan inom en månad, alltså en förkortad svarstid.

I svaren på kommissionens skrivelse försäkrar de maltesiska myndigheterna att de godkända avvikelserna uppfyller kriterierna i artikel 9 i fågeldirektivet. Kommissionen håller för närvarande på att bedöma den mottagna informationen. Om det bekräftas att Malta inte har följt fågeldirektivet fullt ut kommer kommissionen inte att tveka att slutföra överträdelseförfarandet, enligt förfarandet i artikel 226 i EG-fördraget.

Den 10 maj meddelade de maltesiska myndigheterna att lagstiftningen som tillåter jakt på vaktel och turturduva 2007 skulle upphävas från den dagen. Vårjakten hade börjat den 10 april 2007 och skulle ha avslutats den 20 maj 2007. Kommissionen välkomnar de maltesiska myndigheternas förslag om att stoppa jakten tidigare än planerat. Kommissionen hoppas att en sådan handling från de maltesiska myndigheterna visar att man erkänner sina skyldigheter.

Trots att det finns tillgång till avancerade behandlingar lider nästan en av fem vuxna européer av långvarig smärta. Dessa resultat lades fram av ”Pain in Europe” (Smärta i Europa), en undersökning som omfattade 46 000 personer i Europa. Enligt undersökningen känner människor med smärtor sig isolerade, desperata och som en börda för familjen, vänner och kollegor. En av fem har förlorat arbetet och ett liknande antal har diagnostiserats ha en depression på grund av smärtan och för en av sex är smärtorna ibland så starka att de helt enkelt vill dö. Kroniska smärtor är ett komplext tillstånd och det krävs tvärvetenskaplig behandling och ledning. Hittills är Tyskland den enda medlemsstat som erkänner kronisk smärta som ett särskilt medicinskt tillstånd. Varför tar vi så lång tid på oss för att acceptera kronisk smärta som det medicinska tillstånd det så tydligt är? Kan kommissionen vidta åtgärder på gemenskapsnivå för att stödja medborgare som lider av långvarig smärta och se till att de får den behandling som behövs?

(EN) Kommissionen välkomnar ledamotens initiativ att ta upp frågan om kronisk smärta. Detta är en allvarlig fråga som påverkar det dagliga livet för en stor mängd EU-medborgare.

Trots det står det klart att erkännandet av kronisk smärta som ett medicinskt tillstånd varierar mellan medlemsstaterna. Detta betyder att medborgare i olika delar av EU har olika tillgång till vård för kronisk smärta.

Kommissionen förstår frustrationen som detta kan ge, både för berörda patienter och deras vårdgivare.

Men det huvudsakliga ansvaret för organisationen och för finansieringen av hälso- och sjukvård ligger hos medlemsstaterna. Därför kan inte kommissionen införa ett visst sätt att hantera kronisk smärta på EU-nivå.

Men vi kan försöka främja bättre förstående och bästa praxis genom att utbyta erfarenheter på EU-nivå. Och det gör kommissionen.

Kommissionen inkluderade några specifika frågor om hur mycket smärta begränsar det dagliga livet i en Eurobarometerundersökning 2006 för att kunna bedöma bredden av den här frågan. Resultaten är tänkta att offentliggöras i juli 2007.

Kommissionen har även finansierat viktiga projekt, bland annat ”Att fastställa bästa praxis i palliativ vård” och ”Huvudvärkens inverkan i EU”.

Och när det gäller i år har kommissionen specifikt inkluderat ”smärtlindring” som ett ämne i 2007 års inbjudan att lämna förslag enligt folkhälsoprogrammet för att hjälpa till att stödja ytterligare samarbete särskilt i dessa frågor på EU-nivå.

Detta förändrar inte situationen i medlemsstaterna direkt, men på lång sikt tror kommissionen att den här sortens EU-samarbete kan bidra till att förbättra förståelse och sprida bästa praxis för att behandla kronisk smärta i hela EU.

Mp3-spelare kan nuförtiden producera så mycket som 120 decibel. Det belgiska hälsoexpertrådet Hoge Gezondheidsraad rekommenderar emellertid en maximal ljudvolym på 90 decibel i mp3-spelare. Enligt hälsoexpertrådet är mp3-spelare skadligare för hörseln än andra bärbara ljudapparater eftersom man lyssnar på dem mer och under längre perioder. Hörselskador kan uppträda redan vid en ljudnivå på 80 decibel och kan leda till tinnitus, sovstörningar och dövhet.

Är kommissionen medveten om det belgiska hälsoexpertrådets rekommendation? Har kommissionen för avsikt att vidta ett lagstiftningsinitiativ för att fastställa normer för ljudvolymen i bärbara musikspelare, företrädesvis med en högsta ljudvolym på 90 decibel?

(EN) Kommissionen delar ledamotens oro när det gäller eventuella hörselskador och andra hälsoeffekter på grund av mp3-spelare och andra musikspelare. Flera nationella myndigheter har uttalat sig i denna fråga.

Det finns redan en lagstiftning på gemenskapsnivå som begränsar ljudnivån för den här sortens spelare till 100 dB. Därför kan det vara farligt med högre nivåer, och de bör inte användas utan extra skyddsåtgärder. Dessa nivåer är fastställda genom en harmoniserad standard: EN 60065:2002 ”Audio-, video- och liknande elektronisk utrustning – Säkerhet”.

Denna standard hänvisas till genom produktslagstiftning på gemenskapsnivå som lämplig både för personliga musikspelare och annan utrustning med sådan funktion.

Regelverket för säkerheten för denna utrustning är som följer:

Direktivet om radioutrustning och teleterminaltrustning⁽¹⁾ 1999/5/EG som styr hälso- och säkerhetsaspekterna för radioutrustning, däribland mobiltelefoner.

Lågspänningsdirektivet 2006/95/EG som styr hälso- och säkerhetsaspekter för elektrisk utrustning inom vissa spänningsnivåer.

Direktivet om allmän produktsäkerhet⁽²⁾ är ämnat att se till att alla konsumentprodukter är säkra om inte den här aspekten inte omfattas av någon annan ”specifik” EU-lagstiftning (inbegripet personliga musikspelare).

Trots att det finns en standard förbereder kommissionen ett krav på vetenskapliga råd i frågan. Kommissionen kommer att meddelas expertutlåtandet och sedan gå vidare med de åtgärder som anses lämpliga.

När det gäller ljudnivåer kommer det att tas en tydlig ställning då. Därför riktas ledamotens uppmärksamhet mot att de flesta forskningsresultaten om ljud nu inte bara tar hänsyn till ljudnivån, utan även tiden och längden av lyssnandet.

Vid plenarsammanträdet den 24 april i Strasbourg avvisades ändringsförslag nr 8 till betänkandet om inrättandet av ett kvotsystem avseende produktionen av stärkelse (A6-0137/2007). Ändringsförslaget syftade till en rationellare fördelning av kvoterna mellan medlemsstaterna. Genom att överföra oanvända kvoter från gamla till nya medlemsstater skulle man ha kunnat utnyttja kvoterna fullt ut och hjälpa bland annat länder som Polen och Litauen.

Vidare skulle produktionsfördelningen ha rättats till. Denna ser nu ut på följande vis: EU–15: 90,4%, EU–10: 9,6% (stärkelseproduktion); EU–15: 70%, EU–10: 30% (potatisproduktion). Med anledning av det avvisade ändringsförslaget undrar jag: Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta för att reglera produktionen av potatisstärkelse och tillgodose de nya medlemsstaternas behov?

(EN) Kommissionen är väl medveten om att vissa nya medlemsstater anser att deras kvoter, som förhandlats fram i anslutningsfördraget och grundats på en tidigare referensperiod, är för små.

Kvoterna upprättades med samma metod i de nya medlemsstaterna som i de nuvarande medlemsstaterna, tilldelningen grundades alltså på traditionell produktion av potatisstärkelse genom att ta ett medeltal på de tre referensåren (1999–2001, utom för Litauen där åren 1998–2000 användes). Det var inte möjligt att ta hänsyn till potatisområden eftersom informationen om andelen av potatisproduktionen som använts för stärkelseproduktion inte fanns tillgänglig.

En omfördelning av oförbrukade kvoter skulle framkalla en större produktion av stärkelse inom kvoterna och försvaga själva kvotsystemet. Med tanke på tillgången på stärkelsemarknaden, där 40 procent av produktionen måste exporteras och där spannmålsstärkelse blir alltmer konkurrenskraftigt på den inhemska marknaden, bör detta undvikas.

Därför är kommissionens förslag begränsat till en tvåårsbuffert och tar inte hänsyn till någon anpassning eller modifiering av det nuvarande kvotsystemet. När det gäller den framtida utvecklingen av sektorn kommer detta att möjliggöra en översyn av potatisstärkelsesystemet inom ramen för ”skyddskontroll”.

I vilken utsträckning tar kommissionen initiativ för att uppmuntra strategier som gör alla arbetsplatser – inklusive barer och restauranger – inom EU rökfria?

(EN) Ett rökfritt EU utgör en av de största prioriteringarna för kommissionen på hälsoområdet.

I januari i år antog kommissionen en grönbok som startade en bred allmän överläggning om den bästa vägen framåt för att främja rökfria miljöer i EU.

Utifrån de kommentarer vi fick kommer kommissionen att fatta beslut om riktningen på vidare handlingar. Europaparlamentets åsikt kommer att vara extremt viktig för oss i detta avseende.

Kommissionen kommer att föreslå vägen framåt i ett uppföljningsmeddelande 2008.

Dessutom är vår kampanj HELP i media nu inne på sitt tredje år. Än så länge har kampanjen lyckats väl med att varna ungdomar om riskerna med passiv rökning och beroende. Det senaste tv-inslaget från HELP tar upp farorna med passiv rökning för barn.

De nya varningsbilderna på tobaksförpackningar skall hjälpa rökare att tänka sig hur tobaksrelaterade sjukdomar ter sig, bland annat när det gäller riskerna med passiv rökning för barn och gravida kvinnor.

Slutligen håller kommissionen på att utarbeta en rapport om inrättandet av rådets rekommendation om att förebygga rökning. Rapporten kommer att innehålla en analys av nationella lagar och regler om rökförbud.

I mars 2007 fick de anställda på radiatorfabriken Quinn i Grobbendonk i Belgien veta att den irländska ledningen vill lägga ned företaget och säga upp 137 arbetstagare. Samtidigt öppnades en ny fabrik i Newport (Wales), dit man ämnar flytta produktionen från Grobbendonk och från Leigh i Förenade kungariket. Quinngruppen, som sysselsätter 6 400 personer, är verksam inom mycket varierande sektorer (bl.a. byggnadsmaterial, fastigheter, hotell och försäkringar). Gruppen har inte något europeiskt företagsråd, och därför är det omöjligt med strukturerad information och samråd.

Kan kommissionen tala om vilket stöd som Quinngruppen har mottagit från EU för fabrikerna i Newport och Leigh? Är kommissionen beredd att reflektera över hur stora företag kan åläggas att införa en europeisk informations- och samrådsstruktur? Kan kommissionen kontakta de berörda regionala myndigheterna i Förenade kungariket och Flandern för att bedöma denna omstrukturering?

(EN) De gamla fabrikerna i Grobbendonk (Belgien), Leigh (Nordvästra England) och den nya fabriken i Newport (Wales) har inte fått något stöd från Europeiska socialfonden (ESF) och inte heller från Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF).

2) Alla medlemsstater har inrättat direktivet om genomförandet av ett europeiskt företagsråd⁽¹⁾. Det är upp till de berörda nationella myndigheterna, särskilt domstolarna, att se till att man tillämpar korrekta och effektiva nationella omflyttningsregler med tanke på de specifika omständigheterna i varje fall och att se till att alla arbetsgivares skyldigheter genomförs i detta avseende. Enligt den mest omfattande informationen⁽²⁾ hade 772 företag med 14,45 miljoner anställda av totalt 2 204 företag med 23,6 miljoner anställda genomfört det europeiska företagsrådet 2005. Förhandlingarna om inrättandet av ett europeiskt företagsråd skall inledas på eget initiativ från den centrala ledningen eller genom ett skriftligt krav från minst 1 000 anställda eller deras företrädare vid minst två företag eller fabriker i minst två olika medlemsstater. Kommissionen känner inte till att något initiativ eller krav har kommit från Quinngruppen i den här frågan.

Kommissionen rapporterade till parlamentet och rådet 2000 om den praktiska och rättsliga tillämpningen av direktivet om ett europeiskt företagsråd⁽³⁾. I april 2004 startade kommissionen en första samrådsfas om översynen av direktivet och i mars 2005, inom ramen för meddelandet ”omstruktureringar och sysselsättning” ⁽⁴⁾ startades den andra fasen av detta samråd. Förslaget om att förändra rätten till transnationell information och samråd till en skyldighet togs dock inte upp i de här samrådshandlingarna.

3) Kommissionen har redan kontaktat de flamländska myndigheterna som menade att i sådana fall sätts arbetsmarknadsåtgärder in för att ge vägledning och utbildning åt de anställda i högst två år. Kommissionen kommer att följa situationen med de flamländska myndigheterna noga.

På senare tid har det utövats påtryckningar för att det skall göras investeringar i sommarbostäder i Grekland. Dessa investeringsprojekt är koncentrerade till öarna, till kustområden och till områden med särskilt skönhetsvärde och handlar om en miljon nya bostäder och transport av 40 miljoner turister. De små bostadsområdena, det mättade byggbeståndet och bristen på infrastruktur för att ta emot så många turister ställer oss inför ett stort bostadsmässigt, miljömässigt och socialt problem som kommer att bli verklighet inom en mycket snar framtid.

Känner kommissionen till denna fråga? Finns det några studier om konsekvenserna av investeringsprojekten? Med vilka åtgärder och politiska strategier tänker kommissionen motarbeta investeringsprojekt av denna storlek som inte genomförs på ett hållbart vis?

(EN) Kommissionen är inte medveten om frågan som ledamoten har tagit upp, och inte heller om några studier som kan finnas om kraven på storskaliga investeringar i semesterboenden i Grekland.

Rekommendationen om genomförandet av en integrerad förvaltning av kustområden⁽¹⁾ ger allmänna principer för en sund och hållbar kustplanering och förvaltning. Enligt subsidiaritetsprincipen hamnar utnyttjande av land och planeringsfrågor under medlemsstaternas ansvar. Det bör ändå betonas att all sådan utveckling bör ske i enlighet med EU:s regler, däribland miljölagar och särskilt bedömningen av miljöpåverkan och naturskydd. Den här typen av utveckling täcks faktiskt av bilaga II i rådets direktiv 85/337/EG⁽²⁾ med ändringar, utifrån bedömningen av effekterna av vissa offentliga och privata projekt på miljön. Medlemsstaterna måste avgöra om projekt som finns i denna bilaga skall utsättas för en miljöpåverkansbedömning. Dessutom måste man i samband med alla projekt som eventuellt kan påverka naturskyddsområden ta hänsyn till kraven i motsvarande lagstiftning, och särskilt rådets direktiv 409/79/EEG⁽³⁾ om bevarandet av vilda fåglar och 92/43/EG⁽⁴⁾ om bevarande om livsmiljöer samt vilda djur och växter.

Företaget Delphi har nyligen meddelat att det planerar att lägga ner sin anläggning i Puerto Real (Cádiz) i norra Spanien. I och med denna nedläggning kommer 1 600 arbetstillfällen att gå förlorade och ytterligare 2 500 indirekta arbetstillfällen i detta ekonomiskt sårbara område med hög arbetslöshet kommer också att påverkas.

Företaget erhåller sedan 1986 statligt stöd som uppgår till mer än 60 miljoner euro. Det har också förbundit sig till en industriplan som löper till 2010 och som gett vissa löften om stabilitet i arbetet för företagets anställda.

Avser kommissionen att begära att Spaniens regering ingriper för att förhindra att Delphi lägger ned sin anläggning med tanke på att företaget förbundit sig till en industriplan som löper till 2010 och på grundval av vilken det erhållit statligt stöd?

Avser kommissionen att kräva av Spaniens regering att den ser till att direktiven om information till och samråd med arbetstagare (direktiven 94/45/EG⁽¹⁾ och 2002/14/EG⁽²⁾)) och direktivet om kollektiva uppsägningar (direktiv 98/59/EG⁽³⁾) efterlevs? Avser kommissionen att avkräva den spanska regeringen ansvar om dessa direktiv inte följs?

(EN) Kommissionen är uppmärksam på omstruktureringar inom fordonsbranschen och är särskilt orolig över de negativa konsekvenserna när fabriker stänger för de anställda, deras familjer och regionen där de ligger. Men kommissionen har ingen rätt att förhindra eller skjuta upp individuella företags beslut när det gäller företagens omstruktureringar eller stängningar av fabriker och kan inte lägga sig i ett företags beslut om beslutet inte går emot gemenskapsrätten.

De spanska myndigheterna har informerat kommissionen om att Delphi Automotive España SL har erhållit stöd genom Europeiska regionala utvecklingsfonden enligt följande:

9 974 577 euro genom det operativa programmet "Competitividad y Mejora del € Tejido Productivo"⁽⁴⁾;

4 365 151 euro genom det integrerade operativa programmet för Andalusien⁽⁵⁾.

Delphi Automotive España SL har inte erhållit något direkt stöd från Europeiska socialfonden.

Om det verkar som om stängningen av Delphis fabrik i Puerto Real bryter mot reglerna när det gäller förvaltningen av strukturfondsoperationerna⁽⁶⁾, bör de berörda myndigheterna vidta nödvändiga åtgärder för att göra de finansiella korrigeringar som krävs, inbegripet återtagandet av medel som de fått orättmätigt.

När det gäller det ekonomiska stöd som Spanien har beviljat Delphi genom statliga bidrag har de spanska myndigheterna informerat kommissionen att förutom ett statligt bidrag till specifika forsknings- och utvecklingsprojekt enligt godkända statliga bidragsplaner⁽⁷⁾, togs den 17 oktober 2006 ett beslut om att ge företaget ett bidrag på 4,26 miljoner av Consejería de Innovación, Ciencia y Empresa från Junta de Andalucía⁽⁸⁾, för ett investeringsprojekt som skulle genomföras innan den 30 maj 2006. Men eftersom Delphi ännu inte har bevisat att projektet i fråga har genomförts har motsvarande stöd inte betalats ut till företaget.

Spanien har antagit nödvändiga åtgärder för omflyttningar i sin nationella lagstiftning, rådets direktiv 98/59/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar⁽⁹⁾, rådets direktiv 94/45/EG om de europeiska företagsråden⁽¹⁰⁾ och rådets direktiv 80/987/EEG om skydd av arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens⁽¹¹⁾. Det är därför upp till berörda nationella myndigheter, särskilt domstolar, att se till att nationella lagar tillämpas korrekt och effektivt när det gäller de specifika omständigheterna i varje fall och att se till att alla arbetsgivare sköter sina åtaganden i den här frågan. Kommissionen har skickat en skrivelse till företaget för att erinra om behovet av respekt för gällande lagstiftning.

När det gäller parlamentets och rådets direktiv 2002/14/EG om inrättande av en allmän ram för information till och samråd med arbetstagare i Europeiska gemenskapen⁽¹²⁾, har kommissionen startat ett överträdelseförfarande mot Spanien för att ha misslyckats med att införliva detta direktiv i nationell lagstiftning inom utsatt tidsgräns. Fallet är under behandling vid EG-domstolen⁽¹³⁾.

Enligt tidningen The Independent var enbart under 2006 22 000 personer i Storbritannien placerade i avvänjningsprogram för cannabis, av vilka 9 600 var ungdomar under 18 år. Enligt uppgifter från Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk använder dessutom 12 miljoner européer cannabis, varav 25 % dagligen, och 20 % av alla förfrågningar om avvänjning gäller cannabis. Färska undersökningar påvisar förhållandet mellan cannabis och psykiska sjukdomar, vilket hänger samman med den förhöjda förekomsten av cannabis i det psykotropa ämnet tetrahydrokannabinol, THC.

Avkriminaliseringen av så kallade lätta droger, exempelvis cannabis, i vissa EU-länder har visat sig leda till en dramatisk ökning av antalet personer som använder och är beroende av narkotika, i synnerhet bland ungdomar, med tragiska följder för deras hälsa och liv.

Hur ställer sig kommissionen till resultaten från de vetenskapliga studier som visar att så kallade lätta droger inte är mindre farliga och dessutom att en avkriminalisering av sådana droger kraftigt ökar beroendet och drogmissbruket, i synnerhet bland unga?

(EN) Cannabisbruket i Europa är ett folkhälsoproblem. Det finns bevis på att bruket kan vara skadligt för den psykiska och fysiska hälsan, särskilt när det är intensivt och för unga personer.

Bruket av cannabis har ökat under de senaste två årtiondena. Men hastigheten och tecknen på ökningen varierar i Europa.

Det finns en total ökning av nivån tetrahydrokannabinol (THC) i cannabisprodukter, men denna ökning syns ännu inte i alla länder och andelen varierar markant mellan olika länder. Den här frågan tas väldigt allvarligt av alla medlemsstater.

Det finns mycket forskning om cannabis, om dess medicinska användning vid mentala problem till exempel. Men den påstådda kopplingen ”mellan cannabis och psykiska sjukdomar” har ännu inte blivit tillräckligt undersökt av forskarna.

Cannabisbruk är det mest utbredda narkotikabruket i EU, och i hela världen. Det är en folkhälsofråga.

Därför bör selektiva ingripanden för förebyggande och behandling göras tillgängliga för att tygla den nuvarande nivån på bruket. Detta skildras i EU:s handlingsplan (2005–2008).

Både i Grekland och i övriga medlemsstater noteras en explosionsartad ökning av antalet arbetstagare som arbetar som ”inhyrd” personal, vilket är en modern form av slaveri. De kan vara verksamma i flera år och tillgodoser återkommande och permanenta behov hos företag, såväl offentliga som privata, men är ändå inte direkt anställda av dessa utan anställs via privata arbetsförmedlingar – det vill säga slavförmedlingar. Den ”inhyrda” personalen omfattas inte av några kollektivavtal och sitter fast i ett system där de tagits som gisslan i både arbetsmässig och politisk mening. Det är uppenbart att företag som tillämpar denna metod minimerar arbetstagarnas löner och förmåner allt för att öka sin egen profit. Enligt de bristfälliga uppgifter som föreligger i Grekland – i verkligheten är situationen ännu värre – finns det enbart i banken ETE 700 personer som är anställda på detta vis. Det totala antalet överstiger 15 000, och tendensen är hela tiden stigande.

Anser kommissionen att denna anställningsform strider mot arbetstagares rätt till permanent och fast arbete och mot principen om lika lön för lika arbete på grundval av kollektivavtal?

(FR) Ledamoten belyser situationen för arbetstagare som rekryteras i Grekland och i EU:s övriga medlemsstater av privata arbetsförmedlingar för att ställas till kundföretagens förfogande. Det uppenbara målet med detta är att minska kundföretagens arbetskraftskostnader och arbetsgivaravgifter. Samtidigt har de berörda arbetstagarna knappt någon anställningstrygghet och omfattas inte av några kollektivavtal. Den situation som ledamoten beskriver motsvarar den trepartsförbindelse som ofta kallas ”tillfälligt arbete”, där bemanningsföretag i egenskap av arbetsgivare ställer sina arbetstagare till förfogande under en viss tid för att utföra tjänster åt ett kundföretag.

Många medlemsstater, även Grekland, har antagit en nationella lagstiftning som omfattar denna typ av situation och garanterar anställda i bemanningsföretag tillfredsställande skydd. De flesta av dessa lagar bygger på principen om likabehandling – inte minst när det gäller lön – av personal som hyrs ut av bemanningsföretag och fast anställda i kundföretag. I detta fall omfattas den tillfälliga personalen av bestämmelserna i de kollektivavtal som gäller för kundföretagen. I vissa medlemsstater har arbetsmarknadsparterna på nationell nivå eller sektorsnivå beslutat att ingå kollektivavtal i syfte att ge de berörda arbetstagarna en skyddande ram.

Den 20 mars 2002⁽¹⁾ antog kommissionen ett förslag om ett direktiv om arbetsvillkor för personal som hyrs ut av bemanningsföretag. Efter att Europaparlamentet hade yttrat sin åsikt vid förstabehandlingen antog kommissionen ett ändrat förslag den 28 november 2002⁽²⁾. Texten beskriver den allmänna principen om likabehandling, enligt vilken de grundläggande arbets- och anställningsvillkoren (i synnerhet lön och arbetstid) för tillfällig personal skall motsvara minst de villkor som skulle ha gällt om arbetstagarna hade anställts direkt av kundföretaget för att utföra samma arbetsuppgifter. Denna text har ännu inte diskuterats av rådet.

Det så kallade samförståndsavtalet om export av vissa textil- och konfektionsprodukter från Kina till EU, ingått den 10 juni 2005, som omfattar 10 av de omkring 35 produktkategorier som importeras från detta land, löper ut den 31 december 2007.

Genom detta avtal infördes det, om än i begränsad omfattning, skyddsåtgärder avseende den kinesiska exporten, vilka dock inte omfattar med importen till EU från andra länder.

Ett flertal organisationer inom denna näring har pekat på behovet av fortsatta åtgärder för att begränsa den exponentiella ökningen av importen av textil- och konfektionsprodukter till Europeiska unionen. Om åtgärder av detta slag bibehålls kommer de att bidra till att skydda den framtida utvecklingen inom denna viktiga näring, skapa och trygga arbetstillfällen för miljontals arbetstagare samt bidra till socioekonomisk utveckling, i första hand i EU:s mest missgynnade regioner, där denna näring återfinns.

Vilken typ av åtgärder avser kommissionen att vidta – bl.a. när det gäller en importbegränsning – för att skydda produktionskapaciteten och arbetstillfällena i textil- och konfektionsnäringen, en näring som har stor social och ekonomisk betydelse för vissa av EU:s medlemsstater?

(EN) Samförståndsavtalet mellan EU och Kina som ingicks i juni 2005 var ett ”en gång för alla”-avtal. Det omfattade överenskomna nivåer för tio textil- och konfektionskategorier till den 31 december 2007. Det var ämnat att ge extra andningsutrymme för EU:s industri att anpassa sig till de nya förutsättningarna efter att avtalet om textil och konfektion (ATK) hade upphört, vilket hade förutsetts sedan 1995. Kommissionen är övertygad om att industrin har använt tiden sedan 2005 på bästa sätt. De parter på arbetsmarknaden som företräder den europeiska textil- och konfektionsindustrin krävde faktiskt inte någon förlängning av avtalet. De begärde istället att man skall ge prioritet till bestämmelser som garanterar en jämlik marknadstillgång och respekt för överenskomna regler.

Efter att samarbetsavtalet har avslutats kommer textilsektorn att falla under samma regler som alla andra ekonomiska sektorer i EU.

Kommissionen följer ändå och kommer att fortsätta att följa situationen med handeln inom textil- och konfektionssektorn och särskilt importerna från Kina.

Skulle situationen så medge har gemenskapen instrument till sitt förfogande som kan se till att Världshandelsorganisationens och EU:s regler respekteras.

Den 1 januari 2007 påbörjade Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter sitt arbete. Kan kommissionen ange hur många ärenden som fonden arbetar med för närvarande? Har det redan fattas beslut i några av dessa ärenden? Vilka konsekvenser kommer fondens beslut att få?

(FR) Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter (EGF) trädde i kraft den 19 januari 2007 efter att förordning (EG) 1927/2006⁽¹⁾ antogs av Europaparlamentet och rådet.

Hittills har två ansökningar om EGF-finansiering gjorts av kommissionen. Båda dessa ansökningar gjordes av Frankrike, enligt det kriterium⁽²⁾ som tillåter en EGF-intervention om minst 1 000 arbetstagare sägs upp på ett företag i en medlemsstat under en period på fyra månader, däribland arbetstagare som sägs upp hos underleverantörer eller producenter i efterföljande produktionsled.

Dessa två ansökningar håller på att granskas av kommissionen enligt artikel 5.5 i förordningen⁽³⁾. Denna granskning, som görs för att bedöma om villkoren för ekonomiskt stöd är uppfyllda, bör snart vara färdig. När så behövs skall ett förslag för bemyndigande av anslag uppgående till det belopp som fastställts läggas fram för budgetmyndigheten av kommissionen, enligt artikel 12.3 i förordningen⁽⁴⁾.

De händelser som nyligen ägde rum i Estland visar tydligt att Ryssland medvetet försämrar förbindelserna med EU. EU får inte tiga när en medlemsstat, i detta fall Estland, hotas.

Vilka åtgärder ämnar kommissionen vidta med anledning av händelserna i Estland? Vad anser kommissionen om händelserna i Estland och om framtida genomföranden av avtalen med Ryssland om återtagande av illegala invandrare och i synnerhet om viseringslättnader?

(EN) Kommissionen har omedelbart uppmanat Ryssland att följa sina förpliktelser enligt Wienkonventionen för att skydda estniska diplomater i Moskva och deltog i en åtgärd den 2 maj av den anledningen. EU har starkt tillbakavisat ryska påståenden att Estland har brutit mot internationella skyldigheter när Ryssland tog upp frågan vid överläggningarna om de mänskliga rättigheterna i Berlin den 3 maj. Kommissionen manar till återhållsamhet och att Estland och Ryssland i god tro skall diskutera sina avvikande tolkningar av den här delen av historien. Frågan kommer även att diskuteras vid toppmötet mellan EU och Ryssland den 17–18 maj 2007.

Avtalet om viseringslättnader och återtagande med Ryssland träder i kraft den 1 juni. Vi kommer definitivt att ta fullständig hänsyn till parlamentets frågor om att respektera de mänskliga rättigheterna vid genomförandet av avtalet. Detta speglas i det gemensamma uttalandet från rådet och kommissionen som har lagts fram för parlamentet.