Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2007/2087(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0197/2007

Ingivna texter :

A6-0197/2007

Debatter :

PV 06/06/2007 - 13
CRE 06/06/2007 - 13

Omröstningar :

PV 07/06/2007 - 5.16
CRE 07/06/2007 - 5.16
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2007)0234

Debatter
Onsdagen den 6 juni 2007 - Bryssel EUT-utgåva

13. Mellanöstern (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om Mellanöstern, med ett uttalande av den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

 
  
MPphoto
 
 

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL).(EN) Herr talman! Vi, som ledamöter av Europaparlamentet, har beslutat att uttrycka vår solidaritet gentemot våra palestinska kolleger som har fängslats av Israel. Symboliskt demonstrerade 45 parlamentsledamöter detta stöd genom att kollektivt stå upp för de 45 palestinska parlamentsledamöterna. Som valda företrädare kan vi inte annat än fördöma fängslandet av ordföranden och en tredjedel av ledamöterna av det palestinska lagstiftande rådet. Vi uppmanar till att de ska släppas med omedelbar verkan och utan förbehåll. Vi fortsättar att vädja om att en delegation från Europaparlamentet ska sändas dit och att alla nödvändiga åtgärder ska vidtas för att nå detta mål.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Jag måste informera ledamoten om att jag förra onsdagen – för en vecka sedan – inlämnade en liknande begäran till Knesset. Att komma med en sådan begäran inför Knesset är något som kräver en hel del tankeverksamhet innan. Låt oss hoppas att vi når en lösning på alla problem, inklusive frisläppande av de tre tillfångatagna israeliska soldaterna och BBC:s journalist Alan Johnston. Det krävs aktivitet på alla sidor.

 
  
MPphoto
 
 

  Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att säga att för exakt en vecka sedan träffades kvartetten i Berlin. Eftersom jag är säker på att ni har läst det dokument som offentliggjordes samma kväll är ni nog medvetna om vår solidaritet med de ledamöter i den palestinska myndigheten, i parlamentet, som hålls fängslade och, som parlamentets talman helt riktigt sade, vår solidaritet med de andra personer som kvarhållits mot sin vilja på israeliska eller palestinska territorier.

Jag vill göra ett kort uttalande. Man har bett mig tala i högst 10–15 minuter – jag ska försöka göra det – och jag kan berätta för er att jag just har återvänt från en lång resa i området, och jag har träffat de viktigaste regionala ledarna och gjort en analys av situationen, så att jag kunde rapportera också till kvartetten, som träffades förra onsdagen.

Det gladde mig att jag kunde göra resan mer eller mindre samtidigt som parlamentets talman, som jag talade med i telefon, och även en framstående grupp av parlamentsledamöter, vilka har skrivit ett brev till mig som jag ännu inte har svarat på. Jag skulle vilja möta dem personligen, för – tro mig – jag har inte varit en enda dag i Bryssel sedan dess.

Jag får se om jag kan göra det så att jag kan träffa er för att tala i lugn och ro om de frågor som ni har tagit upp, vilka jag anser är ytterst viktiga.

Jag anser att detta sammanträde är mycket viktigt. Det hålls också på en dag som är mycket viktig för Palestina, för Israel och för världens medborgare i allmänhet, och särskilt för arabvärlden.

Det är nu fyrtio år sedan krigsutbrottet 1967, vars många tragiska konsekvenser vi fortfarande är drabbade av. När vi tittar på de senaste fyrtio åren känner vi säkert en rysning.

Det har varit fyrtio år av ockupation, av lidande på båda sidor, av våld, då medborgarna – både palestinier och israeler – har lidit oerhört, och också fyrtio år med kraftig israelisk bosättning i de ockuperade områdena.

Med tanke på dessa fyrtio år har vi två möjligheter att se på situationen: att se tillbaka för att försöka lära oss vilka misstag som inte får upprepas, eller att se framåt och försöka se om vi kan lära oss den absolut viktigaste läxan – att den enda lösningen på denna konflikt, som nu har pågått i fyrtio år, är fred. En snabb fredsprocess som snabbt leder till fred.

Det har varit många processer, och många tillfällen till fred har gått förlorade. Jag menar att vi nu alla bör ha viljan – viljan att agera, inte bara viljan att tänka och tala, utan viljan att agera – så att vi verkligen kan göra freden till en realitet i dessa trakter som många av oss, och européer i allmänhet, håller så kära.

Jag vill därför se framåt, men jag måste helt kort kommentera denna resa, eftersom de områden som jag har besökt samtliga är områden som tyvärr inte upplever sin bästa tid för ögonblicket.

I de ockuperade områdena, i Palestina, bevittnar vi en svår situation, med våld bland palestinierna och även förnyat våld mellan Israel och Palestina. Parternas vädjan om eld upphör har man inte lyssnat till, varken i Palestina eller i fråga om Palestina och Israel.

Jag vill vädja i dag om eld upphör till alla med ansvar inom detta område så snart som möjligt, så att ett gynnsamt klimat kan skapas för att man ska komma fram till fred.

Jag hade tillfälle att besöka Gaza. Det hade också parlamentets talman. Att besöka Gaza just nu är en mycket meningsfull erfarenhet. Det var inte första gången jag var i Gaza, men jag anser att ett besök där just nu och ett möte med presidenten för den palestinska myndigheten var en moralisk skyldighet, för att inte ge intryck av att världen fullständigt har glömt vad som sker i Gaza. Gaza befinner sig i en svår situation, med våld mellan palestinier, våld som, om det fortsätter, inte kommer att leda någonstans.

Det första vi måste göra är därför att försöka dämpa våldet och åstadkomma eldupphör, så att palestinierna slutligen kan börja arbeta tillsammans för en gemensam sak, nämligen fred, fred med sin grannar och fred med varandra. Vi gör allt vi kan för den policyn, både jag i min befattning och kommissionen, som bidrar generöst.

Jag kan berätta för er att situationen i Palestina är dramatisk, ur ekonomisk och social synvinkel. Jag anser därför att vi, så snart denna period är förbi och vi återigen kan möta de politiska ledarna på ett mer öppet sätt, måste fundera över att ordna en särskild biståndsplan för Gaza. Annars kanske vi står inför en verkligt svår situation i Gaza, som blir svår att förbättra i syfte att få till stånd en äkta fredsprocess.

Jag vill också säga att jag anser att president Mahmoud Abbas allvarliga vädjan i går, på årsdagen av krigsutbrottet 1967, förtjänar att läsas och analyseras av alla och envar, för den visar ett moraliskt mod som är värt att notera.

Jag kan nämna att jag också var i Israel. Jag träffade premiärministern och utrikesministern, och jag var också i Sderot, det område som varit mest utsatt för angrepp med Qassamraketer. Jag kände också att det var lämpligt att uttrycka vår solidaritet – vår europeiska solidaritet – med alla dem som drabbas av något slag av våld, inklusive angrepp med Qassamraketer.

Det var en svår och ansträngande plats att vara på, men i alla händelser ger den direkta erfarenheten oss en klarare bild av vad som sker.

I vårt uttalande förra onsdagen uppmanade kvartettens medlemmar Israel att visa återhållsamhet.

Israel upplever också en svår politisk situation. Nomineringarna inom arbetarpartiet är ännu inte över – de håller på att slutföras – och vi får se hur nästa regering kommer att se ut, om det blir några förändringar efter nomineringarna i det israeliska arbetarpartiet.

Jag vill också säga att kvartettens uttalande innehåller en tydlig – och kraftfull – vädjan till Israel om att överföra medel till de palestinska myndigheterna.

Världssamfundet kan göra mycket, och vi gör i själva verket mycket. Vi européer gör förmodligen mer än någon annan.

Arabländerna har också börjat att ge pengar till finansminister Salam Fallad, och i dag kan vi säga att man börjar ana en möjlighet att skapa en budget för den palestinska myndigheten.

Utan en överföring av medel från Israel till Palestina är det emellertid inte mycket annat som världssamfundet kan göra. En förbättring av de ekonomiska förhållandena är i största utsträckning knuten till en överföring av medel från Israel till palestinierna.

Jag vill göra några korta kommentarer om kvartetten och sedan om Libanon.

Jag anser att mötet med kvartetten förra onsdagen i Berlin enligt min erfarenhet – och vi har tillhört kvartetten i många år sedan jag var med om att inrätta den – helt visst var ett av de viktigaste möten vi har hållit. Det var ett möte där vi allvarligt kunde tänka över hur fredsprocessen kan genomföras. Om ni läser den sista punkten i uttalandet ser ni att man där verkligen ser framåt och förpliktar kvartettens medlemmar att börja arbeta hårt, tillsammans med parterna – Israel, Palestina och arabstaterna – för att få i gång en fredsprocess, för att få i gång en process med en politisk inställning.

Jag vill informera er om att kvartetten för första gången i sin historia kommer att avlägga ett gemensamt besök i regionen. Kvartetten kommer under de kommande veckorna att hålla ett möte med palestinierna och med israelerna, och också ett möte med arabländerna, som genom det arabiska fredsinitiativet enligt min åsikt också samarbetar för att påbörja en normalisering av livet – eller påbörja en möjlighet till normalisering – i områdena mellan Israel och Palestina.

Jag tror därför att världssamfundet, vid denna tidpunkt där många människor är nedslagna, både bland palestinierna och inom en viss sektor av det israeliska samhället, med hjälp av kvartetten reagerar på motsatt sätt. Det reagerar med hopp, med en känsla av att vi efter fyrtio år har en moralisk skyldighet att göra alla tänkbara insatser för att åstadkomma framsteg i riktning mot en formalisering av freden, i riktning mot en fredsprocess.

Jag vill påpeka att de kommande veckorna kommer att bli enormt viktiga för att sätta i gång en utveckling som kan ta oss från den nuvarande situationen till en fredsprocess som leder till fred.

Det är inte så svårt att identifiera vad som kan leda denna fredsprocess. Vi har nästan alla en föreställning om vilka parametrar som krävs för att uppnå fred. Det vi nu behöver göra är att börja arbeta på det tillsammans med alla medlemmar i kvartetten. Jag vill betona att FN:s generalsekreterare, Förenta staternas utrikesminister och den ryske utrikesministern var mycket samarbetsvilliga när det gällde vårt förslag, och de uttryckte ett klart stöd för de idéer som jag hade privilegiet att lägga fram för kvartetten för EU:s räkning.

Vi befinner oss därför vid en extremt viktig skiljeväg när det gäller den lokala situationen, men också en positiv skiljeväg där vi kan röra oss mot en fredsprocess som kan börja anas vid horisonten.

Jag kan inte avsluta denna talartid som jag fått av ordförandeskapet utan att säga några ord om Libanon. Libanon befinner sig återigen i en djup kris. Ledamöterna är säkert väl medvetna om detta. Det är en period av yttersta vikt, och den har pågått under en tid. Från mordet på den tidigare premiärministern Rafiq Hariri, hela den situation som de har upplevt under sommaren, den nuvarande situationen med politisk förlamning som har blivit ännu allvarligare genom de olika rörelser som har dykt upp, med terroristangrepp i flyktinglägren, i två flyktingläger, ett i norr och det andra i söder.

Som ni känner till har den libanesiska armén reagerat på ett sätt som jag skulle vilja beskriva som patriotiskt, och stödet för den libanesiska armén från Libanons alla politiska grupper har också varit patriotiskt, vilket är mycket ovanligt med tanke på de meningsskiljaktigheter som har funnits mellan dem under de senaste månaderna, veckorna och dagarna.

Vi hoppas och ber också att freden kommer även till Libanon, och att de särskilda förhållanden som har uppstått de senaste dagarna – som också åtföljdes av FN:s säkerhetsråds godkännande av att Internationella brottmålsdomstolen skulle behandla de brott som begåtts i Libanon – kommer att göra det möjligt att nå en överenskommelse mellan alla politiska krafter för att få ett slut på blockeringen av den politiska processen i Libanon. Detta är vad vi önskar, och vi samarbetar på bästa möjliga sätt för att detta ska ske.

Jag ska hålla mig till den talartid jag fått, och jag ska sluta genom att upprepa det jag sade i början: Det finns nu ett ögonblick av hopp, ett ögonblick som vi måste utnyttja, som på ett eller annat sätt måste sluta den cirkel som påbörjades för fyrtio år sedan, och som vi hoppas ska slutas genom fred, genom ett liv där två stater lever tillsammans –Israel och Palestina. Denna fred måste inkludera de andra länderna – Syrien och Libanon – så att vi återigen kan få se ett Mellanöstern framträda som kan erbjuda mer hopp för alla, som är framgångsrikt och som lämnar ett konstruktivt bidrag till fred i hela regionen.

Vi européer får inte blunda för denna uppgift, och ni kan vara säkra på att jag åtminstone alltid kommer att ha ögonen öppna.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Tack så mycket doktor Javier Solana för ert uttalande, men också för ert outtröttliga arbete och djupa engagemang. Låt mig säga att jag hade samma erfarenheter som ni. Vi får inte avskräckas från att fortsätta på vägen mot fred.

 
  
MPphoto
 
 

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Som vi alla känner till, och som Javier Solana precis sa, är stämningen i regionen oerhört spänd. Jag skulle till och med säga att det finns en känsla av misströstan. Min direktör är fortfarande där, och han ringde mig precis. Tyvärr har säkerheten minskat, och vi bevittnar en ond våldscirkel, särskilt i det ockuperade palestinska området, i Israel och i Libanon, som Javier Solana nyss sa.

Om vi inte tar itu med orsakerna till denna misströstan kan vi mycket snart få uppleva en konsolidering av mer radikala grupper i regionen. Jag anser att den stora faran ligger i detta. I Libanon, som Javier Solana precis sa, har striderna nu spridit sig till andra palestinska läger. Vi är därför djupt oroade över de sammanstötningar mellan de libanesiska väpnade styrkorna och de islamistiska rebellerna som förekommer. Detta har visat sig vara en av de allvarligaste interna konflikterna sedan inbördeskrigets slut, och den har redan kostat över 100 människoliv.

Jag skulle än en gång vilja betona vårt fulla stöd för den legitima regeringen i Libanon. Men jag skulle vilja upprepa vår ståndpunkt att allt som kan måste göras för att undvika ytterligare döda och sårade bland civilbefolkningen. Hjälporganisationerna måste ha möjlighet att utföra sitt arbete.

Å andra sidan skulle jag också vilja uttrycka min tillfredställelse när det gäller antagandet av FN:s säkerhetsråds resolution 1757, som säkerställer upprättandet av en särskild domstol för mordet på Libanons dåvarande premiärminister Rafiq Hariri. Jag anser att detta kommer att möjliggöra för folket i Libanon att visa respekt för lagen och rättsstatsprincipen i deras land och att gå vidare när det gäller en av de mest tragiska händelserna i Libanons senare historia.

Det möte som skulle ha ägt rum mellan president Mahmoud Abbas och premiärminister Ehud Olmert i Gaza i morgon har tyvärr ställts in, men ledarna för G8 kommer åtminstone att ta itu med frågan om konflikten mellan Palestina och Israel i morgon, som vi gjorde vid mötet mellan G8-ländernas utrikesministrar. Det rådde mycket stor oro för den politiska och säkerhetsmässiga utvecklingen i både Gaza och Israel, men man erkände också att det inte finns något alternativ till att fortsätta med detta humanitära stöd och, å andra sidan, att upptäcka hur detta arabiska fredsinitiativ ska stödjas.

Även vid denna mycket delikata och svåra tidpunkt anser vi att det fortfarande finns skäl att hoppas, eftersom det israeliska initiativet är ett unikt tillfälle till en övergripande lösning. Vi känner till att även egyptierna försöker mäkla eldupphör med alla de palestinska fraktionerna. USA:s engagemang, särskilt Condoleezza Rices engagemang, är mycket värdefullt vid denna svåra tidpunkt. Vårt ordförandeskap för EU är också mycket engagerat. Kvartetten har gjort exakt som Javier Solana har sagt. Jag anser att det var ett mycket bra möte, och idén om både den bilaterala strategin och den regionala strategin finns där. Förhoppningsvis kan mötet bli av i Egypten med Arabförbundets samtalspartner och förhoppningsvis med de två parterna också.

För två dagar sedan talade jag med Jordaniens utrikesminister, Abdul Ilah al-Khatib, som tillsammans med sin egyptiska motsvarighet planerar att besöka Israel innan Arabförbundet möter kvartetten i slutet av juni. Vi hoppas att detta kommer att bidra till att ytterligare engagera Israel och uppmuntra landet att bemöta det arabiska fredsinitiativet på ett positivt sätt.

Förra veckan deltog jag också i en konferens i Wien om kvinnliga ledares bidragande roll till fred och säkerhet i Mellanöstern. Framstående kvinnor som Tzipi Livni, Hanan Ashrawi, Condoleezza Rice med flera diskuterade det potentiella bidraget från civilsamhället, från kvinnor i samhället, till fred. Även om det är ett litet bidrag var detta första gången som Tzipi Livni och Hanan Ashrawi förde diskussioner vid samma bord. Jag måste säga att det fanns en hel del ömsesidig förståelse och att det rådde en vänlig stämning. Initiativet visade sig vara en annan användbar del av denna mycket svåra process. Jag planerar att organisera samma typ av uppföljningsmöte i Bryssel, kanske nästa år.

Vi uppskattar Europaparlamentets engagemang mycket högt: Europaparlamentets delegation för förbindelserna med det palestinska lagstiftande rådet följdes av ert besök, herr talman, och av ert mycket balanserade tal i Knesset den 30 maj. Det är uppmuntrande att talet, som ni sa, mottogs mycket väl av Knesset. Detta är inte ett lätt tillfälle.

Det palestinska folket behöver desperat ett politiskt perspektiv. Vi, medlemmarna av kvartetten, är alla tydliga på den punkten. Det är därför som vi måste driva på förhandlingarna om en fråga om slutlig status, i samarbete med de strukturer som fastställts av Arabförbundet. Arabförbundet bad Israel att upphäva vissa åtgärder som hör samman med ockupationen, till exempel bosättningarna och separationsbarriären. Jag blev mycket uppmuntrad av president Abbas uppmaning till ett omedelbart slut på detta interna våld, eftersom man måste upphöra med Qassamraketer från Gaza en gång för alla. Eldupphöret borde verkligen utsträckas till Västbanken. Jag beklagar kraftigt att morgondagens möte mellan premiärminister Ehud Olmert och president Mahmoud Abbas måste ställas in, men vi måste tydligen inse att de två sidorna inte kunde nå en överenskommelse om Abbas plan för eldupphör, i synnerhet när det gäller att knyta samman eldupphör i Gaza med upphörande av militär verksamhet på Västbanken. Det var inte heller möjligt att nå någon överenskommelse om att släppa de palestinska intäkterna från uppbörd av mervärdesskatt och tullar som frusits av Israel innan den kidnappade soldaten Gilad Shalit släpps. Vi hade hoppats på några framsteg när det gällde detta. Palestinierna beslutade att de inte kunde riskera detta möte, men vi hade naturligtvis alla hoppats att detta skulle ha lett till några fler framsteg när det gällde dialogen om eldupphör, framsteg i fråga om överföring av intäkter och i fråga om rörlighet och tillträde.

När det gäller den nationella enhetsregeringen är det enligt min mening inte dags att ge upp den. Jag kan instämma i att den inte ännu har skapat alla de resultat som vi hoppades på, men det finns inga attraktiva alternativ. Om vi låter denna regering falla sönder blir konsekvenserna för institutionerna i den palestinska myndigheten mycket allvarliga och radikala splittrande grupper kan bli stärkta till följd därav. Jag tror att det är det sista som vi vill uppleva.

Som ni känner till har kommissionen, inom de gränser som Europeiska rådet har fastställt, reagerat snabbt på den nationella enhetsregeringens och palestiniernas ökade behov. Vi anslog 320 miljoner euro av gemenskapens medel under enbart det första halvåret 2007, vilket nästan motsvarar den totala pengasumman som anslogs förra året. Denna utomordentliga ansträngning visar att vi har trappat upp vårt katastrofbistånd till palestinierna sedan bildandet av den nationella enhetsregeringen. Men den ekonomiska situationen för den palestinska myndigheten är allvarlig, som Salam Fayyad talade om för mina kolleger i går. De behöver oss fortfarande, till och med för att gå vidare med denna mekanism. Israel måste frigöra de frusna intäkterna från tullar och skatter till de palestinska myndigheterna. Jag anser därför att vi måste fortsätta att uppmuntra dem att göra så genom den tillfälliga internationella mekanismen eller genom PLO-kontot. Vi upprepade denna begäran vid den senaste mötet med associeringskommittén med Israel i Jerusalem den 4 juni. Kvartetten har också noterat vikten av att återuppta överföringar för att förbättra ekonomiska och humanitära förutsättningar på Västbanken och i Gaza. Som jag sa är det naturligtvis nödvändigt med rörlighet hur som helst.

Sedan bildandet av denna nationella enhetsregering har vi samarbetat mycket nära med finansministern. Eftersom den socioekonomiska situationen är så förfärlig kommer vi att förlänga den tillfälliga internationella mekanismen fram till den 30 september, och vi måste leta efter nya medel för denna nya förlängning. Jag kommer inom kort att be Europaparlamentet och rådet att göra ytterligare en ansträngning och finna extra resurser i budgeten. Jag tackar er för allt det som ni tidigare har gett i stöd och hoppas verkligen att detta stöd också förlänas oss i framtiden, eftersom vår prioriterade uppgift borde vara att hjälpa till att återuppbygga de palestinska myndigheternas institutioner, så att de sedan kan tillhandahålla tjänster till det palestinska folket. Vi försöker gradvis att övergå till ett återupptagande av institutionsbyggande och utvecklingsprojekt samt att minska vår nuvarande koncentration på katastrofbistånd och humanitärt bistånd om vi kan – detta villkor finns naturligtvis fortfarande där.

Vi ser fram emot nya palestinska förslag. De sa att de skulle tänka ut idéer för särskilt internationellt stöd. Den palestinska myndigheten förbereder för närvarande en operativ plan som då skulle kunna vara ett användbart instrument för att fastställa utvecklingsverksamhet, särskilt i Gaza, som vi skulle kunna stödja.

Jag skulle också vilja säga att den palestinska myndighetens ekonomiska underskott är så stort att det skulle vara omöjligt för gemenskapen att på egen hand bära den bördan. Arabstaterna måste också hålla sina löften om att hjälpa den nationella enhetsregeringen. Jag blev uppmuntrad av att se att PLO-kontot som upprättats nu åtminstone används av Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten. Detta kommer att hjälpa, men det är inte tillräckligt.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Tack så mycket, fru kommissionsledamot. Låt mig också tacka er uppriktigt, fru Ferrero-Waldner, för ert engagemang i denna svåra fredsprocess – om vi fortfarande kan tala om en fredsprocess.

 
  
MPphoto
 
 

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Först vill jag tacka den höge representanten för hans outtröttliga insatser i strävan för fred, och tacka er, herr talman, för ert besök i området, för den symbolik det innebar och den solidaritet som visades, samt kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner för det enorma arbete som kommissionen gör mitt i en allvarlig politisk kris, när grupperna i samlingsregeringen nu befinner sig i motsatsställning, och mitt i en mycket allvarlig social, ekonomisk och humanitär kris.

Vad kan göras i denna situation? Föga mer än vad Benita Ferrero-Waldner och Javier Solana sade, förmodar jag. nämligen att fördubbla EU:s diplomatiska ansträngningar och agera på grundval av två förutsättningar.

Den första är att få stopp på de interna striderna mellan de två grupperna i samlingsregeringen, som utkämpar ett brutalt krig om makten, vilket får en dramatisk effekt på den civila befolkningen.

För det andra – och vi måste också fastslå detta mycket tydligt – ett permanent och bestämt åtagande från samlingsregeringen om demokrati och avstående från våld.

Vad kan vi göra under tiden? Kommissionsledamot Ferrero-Waldner förklarade det mycket tydligt. Vi kan försöka att tillämpa mekanismen för humanitär hjälp så flexibelt som möjligt, öka de belopp som anslagits för den och fördela hjälpen mellan de olika prioriteringarna.

Maximistraffet enligt mitt lands brottsbalk är 30 år och en dag. Javier Solana påminde oss i dag om att det är 40 år sedan sexdagarskriget, som ledde till ockupationen av Gaza, Västbanken och Golanhöjderna. Och situationen förblir orubbad; den har kört fast. Fyrtio år av lidande och död är mer än ett samhälle – eller två samhällen som Javier Solana påpekade – kan tåla.

Jag anser att parlamentet måste vara enigt och agera för att stödja rådets och kommissionens företrädare så att EU, inom världssamfundet i allmänhet, och särskilt inom kvartetten, kan göra allt som är möjligt för att – som Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner sade – åstadkomma en ny möjlighet till fred för ett samhälle och en region som redan har lidit alltför mycket.

 
  
MPphoto
 
 

  Pasqualina Napoletano, för PSE-gruppen. – (IT) Herr talman, fru Ferrero-Waldner, herr Solana, mina damer och herrar! Som det har påpekats äger denna debatt rum på fyrtioårsdagen av ockupationen av Västbanken och Gaza. Det som skulle bli ett blixtangrepp förvandlades till en ändlös mardröm. 40 år är en så lång tid att hela generationer palestinier aldrig har känt till något annat än ockupation, förnedring, vägspärrar, och nu också muren och närmast total fångenskap. Någon rörlighet är nu helt omöjlig i de ockuperade områdena.

Under dessa 40 år har Israel helt säkert inte heller funnit de säkerhetsgarantier som man sökte, och man har upplevt en oroande urholkning av demokratin och rättsstatsprincipen. Detta är två folk som är uttröttade av ändlösa krig och ändlöst våld. För vår del vill vi betona – som den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet länge mycket klart har framhållit – att den enda möjlighet vi har för att bidra med någon konstruktiv taktik till en alltmer urartande situation är öppet stöd till den palestinska samlingsregeringen.

Här bör vi tillägga ett åtagande som världssamfundet bör överväga, nämligen att sända ner en fredsbevarande styrka som ska förhindra att de senaste veckornas våld i Gaza förvärras ännu mer, återupprätta de grundläggande villkoren för att människor ska kunna föra normala liv och se till att internationell lagstiftning respekteras, och framför allt bryta den onda cirkeln med evigt våld.

Från Israels sida förväntar vi oss andra yttringar än de mord och godtyckliga arresteringar som följt på beskjutningen av Sderot med Qassamraketer. Ockupationen, bosättningarna, muren och Jerusalems status gör utsikterna till en tvåstatslösning mer otänkbara för varje dag, vilket till och med FN-källor nu säger. FN, Förenta staterna, Ryssland, Europa och hela världssamfundet har ett ansvar för att agera innan alla möjligheter till samexistens försvunnit för alltid.

Till sist vill jag erinra om att det finns en arabisk plan som erbjuder Israel en utsikt till fred, inte bara med palestinierna utan med arabländerna som en helhet. Det är något som vi måste ta upp med mer övertygelse. Premiärminister Ehud Olmert sade själv häromdagen att den planen skulle kunna erbjuda en grundval för förhandlingar. Jag hoppas att han inte sade det bara för att hans regering är särskilt svag.

Situationen i Libanon är lika allvarlig, som ni påpekade. Jag anser att Unifil-styrkorna på platsen bör stödjas och förstärkas. Till sist vill vi uppmana talman Hans-Gert Pöttering att inkalla ett extramöte med den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet.

 
  
MPphoto
 
 

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. (NL) Herr talman, herr höge representant, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Just nu minns vi sexdagarskriget, som å ena sidan fastslog Israels militära överlägsenhet, men också innebar början på ockupation, konfrontationer, våld och ändlös blodsutgjutelse som har pågått i 40 år. Alla i Israel som föddes i de ockuperade territorierna efter juni 1967, med andra ord alla som är 40 år eller yngre, har aldrig känt till något annat än osäkerhet och ängslan inför framtiden för sitt eget land, för sina kära och sina egna liv. Efter 40 år är det verkligen dags att säga att nu räcker det. Freden bör nu vara en brådskande angelägenhet: hållbar fred, på den grundvalen att två länder erkänner varandras rättigheter att existera och måste lämnas i fred av sina grannländer.

Alla föregående talare har ansträngt sig för att förklara hur komplicerat, svårt och komplext detta är, men det finns en ingrediens som är oundgänglig om det ska fungera, nämligen politisk vilja och politiskt mod. Utan det slags politisk vilja och det politiska mod som en gång fanns i till exempel Sydafrika, i båda lägren, för att få ett slut på apartheid – ett brutalt system – kommer det inte att fungera. Det olyckliga är att ingen kan ha politisk vilja och politiskt mod åt de båda parterna. Det är de själva som måste uppbåda denna politiska vilja och detta politiska mod. I morgon kommer en mänsklig kedja med judar och palestinier att samlas runt Berlaymontbyggnaden, som alla vill säga tillsammans: ”Efter 40 år har vi verkligen fått nog. Efter 40 år måste vi arbeta för freden.”

Sorgligt nog är konflikten mellan Israel och Palestina inte det enda problem som jäser i regionen. Våldet har flammat upp på nytt i Libanon, och somliga ser Syriens hand bakom detta, som till varje pris vill undvika en internationell Hariritribunal. Från min grupps sida välkomnar jag det beslut som FN:s säkerhetsråd har fattat, där man har modet att säga att en sådan domstol kommer att sättas upp. Som ni vet kommer detta att bli en blandad tribunal, som omfattar både internationella och libanesiska domare och en blandad allmän åklagar- och kärandesida, som kommer att fungera i enlighet med principerna i den libanesiska lagstiftningen. Men även i Libanon kommer det att krävas politiskt mod i alla läger för att slutligen ge libaneserna det som de också har rätt till: fred och säkerhet.

 
  
MPphoto
 
 

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka den höge representanten och kommissionsledamoten för deras presentationer här i dag. I stället för att tala om alla länderna på denna korta tid ska jag koncentrera mig på Palestina, eftersom allt som händer i alla andra delar av Mellanöstern hör samman med situationen i Israel och Palestina.

När man granskar de debatter som fördes vid det särskilda sammanträdet i FN:s säkerhetsråd för 40 år sedan 1967, efter att sexdagarskriget inletts, är det intressant att se att den tänkbara lösning eller plan som övervägdes var en garanti för israelernas säkerhet och gränser grundat på ett tillbakadragande av israeliska styrkor från de ockuperade områdena och en tvåstatslösning. Fyrtio år senare har kvartetten misslyckats att få till stånd det som skulle vara det enklaste av alla mål: att få folk att tänka på detta sätt.

Vi har gjort misstag på EU-nivå med vår negativa reaktion på valet av Hamasregeringen i Palestina, något som sände ut fel signal och gjorde det möjligt för radikala grupper att ta kontroll på ort och ställe och för ledande personer att säga att det inte är någon mening att rösta på dessa människor eller tillsätta dessa människor, eftersom européerna kommer att sluta skicka pengarna. Det är därför som det var så viktigt, som kommissionsledamoten så riktigt sa, att finansiering återupptogs genom nödmekanismen.

Arbetet måste fortsätta, eftersom vi bara kan garantera att en lösning nås genom att bygga förbindelser och dialog mellan människor. Denna lösning måste bygga på samma principer som för 40 år sedan: en tvåstatslösning, en garanti för säkra gränser samt rättvisa för alla människor i Israel och Palestina.

 
  
MPphoto
 
 

  David Hammerstein, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Israel vann sexdagarskriget, men förlorade freden genom 40 års ockupation. Vi upplever nu en farlig tendens i riktning mot en irakisering och våld mellan stammarna i Mellanöstern.

Fatah al-Islams uppdykande i de palestinska lägren i Libanon och den ökande splittringen av de civila konflikterna i Gaza bådar inte gott för regionens framtid.

Vi ser hur effekterna av det palestinska problemet sprider sig i Mellanöstern och förenas med de olika aktörernas intressen.

Vi löper risk att mycket snart nå den absoluta botten. Ska vi vänta och göra ingenting tills den palestinska myndigheten kollapsar? Som jag har sagt får vi inte tillåta att det händer. Hur kan vi bidra till att det inte sker? Är kaoset och krigsvåldet, där alla strider mot alla, ett ”förebud om döden”?

Gaza kan inte vänta längre. EU kan inte fortsätta att vända ryggen till den demokratiskt valda samlingsregeringen. Denna EU-politik har bidragit till den populära misskrediteringen av varje antydan om återhållsamhet från Hamas eller Fatahs sida, eftersom den visar att godtagandet av Meckaavtalet inte bidrar till att ändra embargot eller förbättra de fruktansvärda levnadsförhållandena i det stora fångläger som kallas Gaza.

Till att börja med måste EU påbörja en dialog med alla parter, inklusive Hamas, för att ge stöd åt en stabil enhetsregering.

För det andra måste vi återupprätta det direkta ekonomiska stödet till den palestinska myndigheten och se till att Israel för över de frysta pengarna från de palestinska skatterna.

Slutligen måste vi arbeta för att utsträcka eldupphör i Gaza till Västbanken, och skapa internationella garantier genom att sända EU-trupper och arabtrupper på ett FN-mandat till Gaza, och, om så krävs, även till Västbanken.

Samtidigt kräver vi att de 45 parlamentsledamöterna och israelen Gilad Shalit frisläpps, och ett stopp för avfyrning av Qassamraketer och Israels förödande svar på detta.

(Applåder från vänster)

 
  
MPphoto
 
 

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. (FR) Herr talman, herr Solana, fru kommissionsledamot! Min grupp var mycket angelägen om att hålla denna debatt, särskilt i dag, 40 år efter utbrottet av ett krig som världssamfundet, inklusive EU, hittills har visat sig oförmöget att kunna ålägga parterna den enda rättvisa och hållbara lösningen på, nämligen ett slut på ockupationen, på kolonisationen, och på Israels förtryck av de palestinska områden som besegrades 1967.

Herr talman! Jag välkomnade både formen och innehållet i de starka ord som ni använde när ni talade om detta i Knesset den 30 maj. Jag kommer särskilt ihåg tre viktiga meningar från ert tal. Ni sade att ”internationell rätt är bindande för oss alla”. Ni har rätt. Vi begär bara av Israel att landet ska respektera säkerhetsrådets resolutioner, Genèvekonventionerna, Internationella domstolens yttranden och den humanitära rätten, vilket FN just har påpekat. Lagöverträdelserna är uppenbara, konstanta och massiva. Detta är de i förhållande till bosättningarna, flyktingarna, fångarna, muren och naturligtvis i första hand ockupationen av territorierna och annekteringen av östra Jerusalem.

Ni påpekade också, herr talman, och jag citerar ”att en tvåstatslösning, med utgångspunkt från 1967 års gränser, är och förblir den enda vägen till en tillfredsställande lösning”. Det är en grundläggande sanning. Allt sammantaget, det vill säga ökningen av bosättningarna, byggandet av muren och isoleringen av de palestinska områdena från Jerusalem, tjänar emellertid just till att göra denna lösning omöjlig. De israeliska myndigheternas brist på respekt för Arabförbundets fredsplan bekräftar denna strategi för att förvärra saker och ting.

Med all rätt påminde ni oss, herr talman, om det uppenbara: det finns ingen fred utan rättvisa. Den berömde israeliske historikern, Tom Segev, upprepade nyligen sina landsmäns tankar, de som i 40 år har trott att, jag citerar, ”Israel 1967 lade grunden för framtida terrorism”. Stora statsmän som Yitzhak Rabin förstod detta, men de israeliska fredskrafterna, som är en heder för sitt land, marginaliseras av den nuvarande regimen.

Den slutsats man kan dra av dessa tragiska erfarenheter av 40 års blindhet är enligt min grupps åsikt följande: låt gå-inställningen resulterar i att vi gör oss skyldiga. Låt oss våga stå upp för sanningen. Jag citerar era ord en sista gång, herr talman, när ni sade ”låt oss ha modet att tillsammans bryta upp på nytt”.

(Applåder från vänster)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Tack så mycket, Francis Wurtz, för hänvisningarna till det som jag sade inför Knesset.

 
  
MPphoto
 
 

  Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. (EN) Herr talman! Jag skulle mycket kort vilja svara på inläggen från de ledamöter som företräder kammarens olika politiska grupper.

Jag anser att de flesta av anförandena följde en linje som på ett sätt är densamma som vi har försvarat sedan lång tid tillbaka: nämligen att det är dags att gå vidare från politiken för krishantering – som är mycket viktig, men inte tillräcklig. Vi behöver politiska åtgärder, tillsammans med krishantering, för att lösa konflikten. Vi måste arbeta mot att skapa sådana politiska utsikter som gör det möjligt att verkligen börja ta itu med uppgiften att lösa den konflikt som inleddes för 40 år sedan. Detta är i grund och botten den åsikt som alla har uttryckt, och det är något som vi kommer att försöka göra under de kommande dagarna.

Jag talade om för er att kvartetten möttes i Berlin förra onsdagen, och jag sa att kvartetten för första gången har åtagit sig att inleda en debatt med parterna för att börja arbeta för att skapa politiska utsikter. Detta innebär att kvartetten kommer att sammanträda med palestinierna och israelerna före slutet av månaden för att driva den dialog – som fortfarande befinner sig i sitt inledande skede – som har inletts mellan president Mahmoud Abbas och premiärminister Ehud Olmert framåt. Detta är de två människor som måste finna vägen mot fred. Det är vår plikt att driva på och tillhandahålla en katalysator för denna process. Det är detta som vi kommer att göra. Det står skrivet mycket tydligt i det uttalande som kvartetten framförde förra onsdagen. Jag anser att detta är en djupgående förändring, och jag skulle vilja understryka detta, eftersom någon frågade om vi passivt ska vänta på att en katastrof anländer. Svaret är nej: vi vill inte göra det, ni vill inte göra det, folket i regionen vill inte göra det. Vi försöker därför under kvartettens ledarskap att lägga fram denna mekanism för att gå mot fred.

Några andra idéer lades fram av några av de ledamöter som företräder de politiska grupperna, inbegripet förslaget om en internationell styrka. Jag skulle vilja påpeka att för första gången på många år är idén om en internationell styrka inte otänkbar. Som ni känner till togs idén upp i Knesset av två ledamöter från parlamentsgrupperna, som sa att detta kanske är rätt tidpunkt för att uppmana till en internationell styrka, åtminstone i början, med en fredsbevarande roll eller för att kontrollera gränsen i syd – den så kallade ”Philiadelphi-korridoren” – där gränsövergångsstället i Rafah ligger. Vi arbetar med detta, som ni förmodligen känner till, eftersom uppgifterna redan har offentliggjorts. Israelerna överväger också denna möjlighet, liksom palestinierna. Egyptierna överväger också denna möjlighet med ett annat eftertryck. För egyptierna skulle det förmodligen vara mycket svårt att ha en internationell styrka där, eftersom det ger intrycket av att de inte kan kontrollera den delen av gränsen. Men jag anser ändå att vi kan inleda diskussioner om dessa frågor och kanske så småningom nå en lösning.

Detta stämmer också med det som Pasqualina Napoletano sa om framgångarna med FN:s interimstyrka i Libanon, UNIFIL. Det faktum att den internationella styrkan har varit ansvarig för UNIFIL – det vill säga för tillämpningen av FN:s säkerhetsråds lösning när det gäller Libanon – och det sätt som det har mottagits på – det vill säga styrkans effektivitet, vars ryggrad är europeisk – har också lett till att vissa i Israels regering, Knesset och Israel som helhet tror att det skulle kunna vara möjligt att tillämpa en styrka av denna natur på andra platser.

På ett sätt har vi sammanlänkat alla dessa frågor. Det är kanske möjligt för oss att använda det som vi har lärt oss genom vår närvaro i Libanon på en annan plats. Detta öppnar väg för en övervakande närvaro som kommer att vara livsnödvändig om vi vill att fredsprocessen ska förverkligas.

Jag skulle åter vilja betona att när det gäller Libanon är den resolution genom vilken man skapade domstolen mycket viktig. Domstolen är inte mot någon. Det har förekommit negativa reaktioner i Syrien, men jag måste påpeka att en internationell domstol inte är mot någon, eller något land. Det är en domstol som är organiserad för att upptäcka vem som är ansvarig för mordet på en god man – som var vän till många av oss, Rafiq Hariri – som mördades på ett sätt som måste klargöras, om vi vill få fred och förlikning i Libanon. Av denna anledning har vi i Europeiska unionen arbetat mot detta, och förra onsdagen kom säkerhetsrådet fram till ett annat viktigt beslut om att upprätta en internationell domstol.

Jag skulle åter vilja säga att vår strävan att föra kvartetten i den riktning som vi nu rör oss i är något som har många upphovsmän – eller kvinnor – som alltid, men ni kan vara säkra på att européerna har arbetat mycket hårt från allra första stund för att nå detta ögonblick. Låt oss hoppas att vi lyckas fortsätta arbeta i denna riktning. Det kommer att vara svårt, men inför framtiden hoppas jag att vi får stöd, hjälp och förståelse från Europaparlamentet, som alltid.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Charles Tannock (PPE-DE).(EN) Herr talman! I går träffade jag en delegation med israeliska medborgare från Sderot som gav mig förstahandsinformation om den skräck som råder bland civilbefolkningen efter att 300 Qassamraketer slumpmässigt avfyrats mot dem från Hamaskontrollerade platser i Gaza, som hittills har krävt två dödsoffer och många skadade, vilket uppenbarligen utgör ett krigsbrott enligt internationella lagar. I förra veckan greps 33 människor av Israels försvarsmakt IDF på Västbanken, bland annat den palestinske utbildningsministern Nasser al-Shaher, på grund av deras påstådda öppna stöd för dessa raketattacker. Att en utbildningsminister grips är intressant eftersom det stöder de upprepade påståendena här i parlamentet om att de palestinska skolböckerna och kursplanerna som i åratal har fått EU-stöd fortfarande syftar till att främja hat och misstro mot Israel och till att glorifiera terrorvåldet.

Liksom i Hamas stadga från 1988, som inspirerats av Muslimska brödraskapet i Egypten, har många av Hamas ministrar i enhetsregeringen fortfarande den bestämda åsikten att Staten Israel inte har rätt att existera, att allt terrorvåld är rättfärdigat genom så kallad väpnad kamp och att de inte är bundna av tidigare internationella avtal som undertecknats av PLO. Därför anser jag att det är uppenbart att den palestinska enhetsregeringen i nuläget inte uppfyller Mellanösternkvartettens kriterier och att EU ännu inte bör häva förbudet mot Hamas som en utpekad terroristorganisation eller direkt finansiera den palestinska regeringen. Den tillfälliga internationella mekanismen bör inte heller överges när det gäller att tillhandahålla humanitärt bistånd, som nu uppgår till över 500 miljoner euro om året och till och med har stigit de senaste tre åren, i motsats till den allmänna opinionen.

Även jag stöder Arabförbundets nya förslag om en förhandlad lösning, även om rätten att återvända är fullkomligt orealistisk. Men förvånansvärt nog avvisar Hamas återigen dess förslag om ett erkännande av Israel. Vissa hårdingar på båda sidorna avvisar fred eller en tvåstatslösning, men på 40-årsjubileet av sexdagarskriget står det klart att detta är den enda rimliga långsiktiga lösningen för varaktig fred i området. Men först måste den palestinska myndigheten säkerställa lag och ordning i sitt territorium och sätta stopp för meningsskiljaktigheter som leder till ett regelrätt inbördeskrig mellan Hamas och Fatah i Gaza, som även har satt igång i Libanon.

Jag vill återigen uppmana parlamentet och världssamfundet att sätta press på alla ansvariga för att BBC-reportern Alan Johnston, som vi nu vet lever och mår bra, och den kidnappade soldaten korpral Gilad Shalit ska friges. Detta kommer att skapa ett klimat som bidrar till att vi på nytt kan sätta igång med den viktiga färdplanen för fredssamtal.

 
  
MPphoto
 
 

  Véronique De Keyser (PSE). – (FR) Herr talman! Vid tiden för parlamentsvalet 2006 frågade jag en palestinier: ”Tror ni att detta val kommer att medföra fred?” Han svarade: ”Nej, inte fred, men demokrati. Och vi ska visa världen att vi, även på de ockuperade områdena, kan hålla fria val.”

Vår respons var patetisk. Vår bristande respekt för ett folks strävan, inklusive deras rätt att begå misstag, medförde ännu lite mer kaos för en region där det nu jäser. Tillsättandet av en samlingsregering och Meckaavtalet har inte i tillräcklig utsträckning ändrat EU:s hårda linje eller dess sanktioner. Trots era insatser, fru Ferrero-Waldner – och jag uppskattar dessa insatser – och trots det som ni har sagt oss, herr Solana, och det är uppmuntrande, anser jag att vi ännu inte radikalt har ändrat vår politik mot Mellanöstern, och inte riktigt förstått begreppet demokrati när man ser på vår respons på detta val.

Det är en inställning som har bibehållits i 40 år. Jag menar att vi delvis är ansvariga för att vi i 40 år har tillåtit att en situation med fullständig laglöshet slagit rot i Palestina, med utomrättsliga avrättningar, stöld av land, nu kidnappning av lagligt valda företrädare och ministrar, en mur som betraktas som illegal av domstolen i Haag och, vilket Francis Wurtz talade om, i trots mot Genèvekonventionen befinner sig mer än 400 barn fortfarande i israeliska fängelser, mer än 400 unga palestinier. FN:s resolutioner nonchaleras, territorier spärras av, restriktioner införs när det gäller rörlighet. Och vad mera?

Naturligtvis, herr Tannock, fördömer vi våldet, vi fördömer avfyrandet av raketer, vi fördömer kidnappningen av soldaten Shalit, men för närvarande råder det brist på jämvikt. Se på siffrorna. De är dramatiskt ogynnsamma för det palestinska folket, och, jag upprepar, det finns ingen ekvidistans. Internationell lagstiftning – det är inte ekvidistans.

Det finns inget som nu kan rättfärdiga vår tystnad, och jag vill här hedra dessa nya rättrådiga män, dessa judar som i Israel och på annat håll talar ut och säger ”Detta måste stoppas”. De säger det mitt ibland sina landsmäns flin, sarkasm och ibland deras hot. Jag betraktar mig som anhängare till alla dessa människor, liksom jag betraktar mig som anhängare till våra palestinska kolleger som har fängslats, utan hänsyn till parlamentarisk immunitet.

Jag vill påpeka att i Belgien kommer alla ledare för de politiska partierna att träffas i morgon kl. 13.00 i Berlaymont, för att bilda en kedja för fred och vädja till EU att ta på sig sitt ansvar, inte bara humanitärt ansvar, utan verkligt politiskt ansvar som är till heder för EU.

 
  
MPphoto
 
 

  Angelika Beer (Verts/ALE).(DE) Herr talman, mina damer och herrar! Ingen av oss ifrågasätter Israels rätt att existera. Vi är medvetna om vårt politiska ansvar. Samtidigt vill jag påminna kammaren om budskapet från en fredskonferens som hållits i Palestina under de senaste dagarna. Kvinnor, som när allt kommer omkring är en del av det civila samhället, palestinska och israeliska kvinnor, lämnade ett tydligt budskap till oss. Ni talar, sade de, om samexistens mellan två stater. Det är bra, men var snälla och observera att vår existens är hotad i Palestina och i Gaza.

Jag anser att problemet för närvarande är frågan om existensen. Därför gläder det mig att Javier Solana sade att vi måste överväga om vi inte på nytt bör granska erfarenheterna från Libanon så snart som möjligt och eventuellt engagera oss i Gaza. Vi måste agera innan situationen är helt utom kontroll, för det kommer inte att bli många fler tillfällen. Det som ni, doktor Solana, beskrev som mod, nämligen det hopp vi måste ha om vi ska förbli engagerade och förklara vårt engagemang för människorna på platsen; detta hopp har bleknat till en skugga i själva regionen.

Jag vill från min grupp tacka Hans-Gert Pöttering för att han gjorde den resan. Ni sade att situationen i Gaza är oacceptabel. Det är vår plikt att engagera oss mer intensivt än någonsin tidigare för dessa människors rätt att leva i fred, och det innebär naturligtvis också att kritisera Hamas för deras dubbelspel. Hamas uttalande för att markera fyrtioårsdagen av sexdagarskriget är oacceptabelt, enligt vår åsikt. Men samtidigt måste vi samarbeta aktivt med samlingsregeringen. Vi kommer inte att få en andra chans. Jag stöder den kritik som uttalades av Véronique de Keyser för några minuter sedan. Vi inom EU har verkligen gjort misstag i den regionen. Vi har bittert svikit människornas förhoppningar och misslyckats med att utnyttja deras vilja att se framåt.

Jag hoppas att Mellanösternkvartetten nu har vaknat upp ur sin dvala. Jag hoppas att den kommer att agera, och jag hoppas att den kommer att besöka regionen. Det kanske är den sista chansen innan vi måste sluta att tala realistiskt om något som helst hopp om fred.

 
  
MPphoto
 
 

  Jana Hybášková (PPE-DE).(EN) Herr talman! Jag vill börja med några citat. Den 2 april sa premiärminister Ismail Haniya följande i al-Jazira: ”Som vi ser det har frågan om Israels erkännande retts ut en gång för alla. Den har retts ut i våra politiska skrifter, i vårt islamiska tankesätt och i vår jihadkultur som vi grundar våra handlingar på. Vi kommer att utlysa vapenvila, men vi kommer aldrig att erkänna Israel.” Den 27 april sa han följande i al-Jazira: ”Om belägringen fortsätter förbi en viss tidsgräns kommer vi att tvingas fatta ett beslut, och det är ingen tvekan om att vi kommer att agera.” Den 5 maj sa han följande i en bön: ”Jag upprepar på den palestinska regeringens vägnar att säkerhetsplanen inte kommer att skada motståndet. Vi kommer att ge Allah chansen att ge oss en av de två barmhärtigheterna, seger och martyrskap.”

Eftersom jag talar flytande arabiska kan jag försäkra er om att detta är korrekt översatt. Situationen är allvarlig. Vi står inte bara inför en ”irakisering” av Gaza, utan en ”iranisering” av hela Mellanöstern. Detta är inte bara ett hot mot Mellanöstern. Detta är ett allvarligt hot mot vår egen säkerhet. EU måste vara delaktigt, och vi måste vara helt enade. Därför bör parlamentet stå enat och stödja rådet, kommissionen och kvartetten. Den tillfälliga internationella mekanismen måste sättas igång. Vi måste fortsätta att ge humanitärt bistånd. Vi kanske till och med bör använda PLO-kontot.

Nyckelfrågan är dock att få den palestinska nationella enhetsregeringen att avstå från våld, erkänna Israel och respektera internationella avtal. Endast då kan vi återvända till Förenta nationernas resolution 242 och tydligt begära att Israel drar sig tillbaka från territorier, så att det inte finns några ”icke-territorier” eller ockuperade territorier. Jag vill därför fråga rådet och kommissionen om de anser att villkoren för erkännande och direkt finansiering av den palestinska nationella enhetsregeringen har uppfyllts.

 
  
MPphoto
 
 

  Béatrice Patrie (PSE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr Solana! När det har gått 40 år sedan sexdagarskriget och nationerna i Mellanöstern fortfarande lider av de tragiska konsekvenserna, när man i Amnesty Internationals och FN:s rapporter nu allvarligt ifrågasätter om en palestinsk stat är möjlig med tanke på den envisa israeliska politiken med ockupation och kolonisation, när det råder outhärdligt elände i Gaza och på Västbanken som är en grogrund för striderna mellan rivaliserande palestinska grupper, och samlingsregeringen, det sista bålverket mot ett inbördeskrig, hänger på en tråd, när hela området jäser från Irak till Libanon, kan vi säga att medlidsamma tal inte längre räcker och att det brådskar att åstadkomma en förändring, en omvälvning, en revolution vågar jag säga, i vår Mellanösternpolitik och ta på oss vårt ansvar i full utsträckning.

För det första genom att erkänna den palestinska samlingsregeringen som vi har fäst våra förhoppningar till, och som har förklarat sig villig att respektera alla FN:s och PLO:s resolutioner, alla tidigare resolutioner, samt kvartettens krav att på nytt ge trovärdighet åt tvåstatslösningen. Sedan genom att återinsätta vårt direkta stöd till denna regering, eftersom det är orealistiskt att räkna med att israelerna ska frigöra de skatteintäkter som de hade rätt att uppbära och som förblir konfiskerade, och eftersom den temporära mekanismen har pyst ut. Dessutom genom att gruppera en internationell medlingsstyrka vid gränsen mellan Gaza och Israel, den enda åtgärd som kan tänkas åstadkomma ett eldupphör, vars effektivitet och varaktighet har visats i Libanon. Slutligen och framför allt genom att kanske visa avsevärd ambition, genom att ta initiativet till en europeisk Camp David, vilket har visat sig nödvändigt sedan den färdplan som kvartetten skrutit med inte gett något annat resultat än en from förhoppning.

Sedan 1967 har vi förlorat färdriktningen i misstag och orättvisor. Måste vi vänta ytterligare 40 år ...

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: SIWIEC
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Margrete Auken (Verts/ALE). – (DA) Tack så mycket herr talman, och ett tack också till kommissionsledamoten och den höge representanten. Men jag har helt enkelt mina tvivel. Inom gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har vi försökt diskutera vad vi har lärt oss här. Det är en topprioritering för oss att vi nu erkänner den palestinska regeringen, och att vi åter agerar. Jag vet helt enkelt inte om det är detta man har sagt åt oss ska hända. Det var inte det som Javier Solana sade oss, men var det det som Benita Ferrero-Waldner sade? Sade hon att vi nu skulle garantera ett erkännande och fortsätta därifrån? Det verkar som om vi behöver ett tydligt svar på den frågan, för det som hindrar hela systemet är att allt vi får är ändlöst pratande och inget agerande. Dubbelmoralen och handlingsförlamningen är på väg att förstöra inte bara Mellanöstern utan också EU.

Den andra punkten där vi behöver klarhet är vad som menas med att vi nu ska stödja det arabiska initiativet. Jag kunde inte av Javier Solanas tal sluta mig till att detta faktiskt är vad vi har för avsikt att göra. Allt jag kunde få ut av det var att det sades att vi nu återigen måste engagera oss i förhandlingar. Men vi vet mycket väl vart vi måste gå. Det är en svår process att omvandla detta till verklighet, men vi vet vad som måste åstadkommas, och vi får inte tillåta oss att bli ökända för att om och om igen nämna det arabiska initiativet, och sedan låta luften gå ur det genom att säga ”nu får vi se vad som händer”. Vi måste säga att detta är startpunkten. Vi har skisserat det slutresultat som vi alla vet är det enda acceptabla resultatet om vi ska åstadkomma några framsteg, och det, till råga på allt, är det som både väst och Israel under lång tid har önskat sig. Det har slutligen lagts fram. Kan vi inte få några klara svar? Det vore trevligt.

 
  
MPphoto
 
 

  Elmar Brok (PPE-DE).(DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr höge representant! Det är goda nyheter att kvartetten nu har för avsikt att agera gemensamt i regionen. Som vi ofta har sagt här i parlamentet är det ett viktigt budskap, för det är bara genom samlade ansträngningar som kvartetten kan få den trovärdighet den behöver för att kunna ge alla parter de viktiga säkerhetsgarantierna. Som man ser på det i denna region kan ingen medlem av kvartetten göra det på egen hand. Låt mig gratulera er till denna utveckling och även till att det kan kombineras med det arabiska initiativet.

Om vi vill gå framåt – och det här har vi diskuterat så ofta – och undvika att ge efter för hopplöshet och desperation, måste vi vara tydliga när det gäller en sak: de moderata krafterna på båda sidor måste kunna skapa villkor på sitt eget territorium där man kan bygga en grund för en fredsprocess, som inte förstörs av de provokationer som extremistminoriteterna på den andra sidan kommer med. Det måste därför bli startpunkten. Det stämmer naturligtvis att Israel måste släppa ifrån sig pengarna. Det stämmer också att denna lapptäckssituation på Västbanken, med kontroller och bosättningar överallt, som kväver all ekonomisk utveckling i sin linda, måste upphöra, och att det måste råda förhållanden där det åter är möjligt med ekonomisk utveckling. Vi kan pumpa in hur mycket pengar i Västbanken som vi vill, men de rätta förhållandena måste helt enkelt skapas där.

Det måste emellertid också påpekas att det som händer i Gaza är ett inbördeskrig mellan palestinierna. Svaret är inte en internationell styrka som grupperas mellan Israel och Gaza, utan möten mellan de krigförande grupperna för att åstadkomma ett tillfredsställande slut på konflikten. Alla dessa frågor hänger intimt samman, men låt oss komma ihåg att var och en är ansvarig för sitt eget område. Vi kan inte ta över detta ansvar. Därför måste vi kräva ett slut på inbördeskriget. Alla som försöker lösa konflikter mellan de rivaliserande grupperna med hjälp av militära medel förstör de framtida utsikterna för sitt eget folk. Av den anledningen måste vi se till att söka vår startpunkt här och alltså skapa en plattform från vilken kvartetten kan operera framgångsrikt och ge oss en verklig möjlighet till framgång.

 
  
MPphoto
 
 

  Proinsias De Rossa (PSE).(EN) Herr talman! Ibland blir jag mycket nedslagen när jag lyssnar på diskussionerna om denna fråga här i parlamentet, särskilt när jag hör Charles Tannock och Jana Hybášková som verkar sträva efter att fastställa villkor för en lösning i Mellanöstern här i parlamentet. Det är inte upp till oss att fastställa villkor för israelerna och palestinierna om hur de ska bemöta varandra i fredsförhandlingarna. De enda villkor som krävs för att fredsförhandlingarna ska lyckas är att båda sidor visar sitt åtagande för fred, ett mandat för att förhandla på båda sidor och förmågan att uppfylla sina åtaganden i förhandlingarna. Alla andra villkor som parlamentsledamöterna här i parlamentet försöker diktera för israelerna och palestinierna är bara tomt prat. De har ingen effekt, och det är fullständigt orimligt att de skulle uppfyllas i ett läge där framför allt den palestinska regeringen håller på att kollapsa. Om denna regering, enhetsregeringen, kollapsar finns det inget vi kan säga och inget EU kan göra för att förhindra det förfärliga blodbad som kommer att drabba israelerna och palestinierna.

Världssamfundets roll är att se till att beskyddarna på båda sidor av denna konflikt – kvartetten och Arabstaterna – bortser från sina omedelbara kortsiktiga intressen och sätter palestiniernas och israelernas intressen i första rummet. Vi måste sträva efter att se till att de kommer till förhandlingsbordet och tar upp de allmänna principer som redan finns och som har funnits ett tag när det gäller möjligheterna och villkoren för fred. Det är på tiden att vi slutar prata och börjar agera i ...

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 
 

  Monika Beňová (PSE).(SK) Som Javier Solana och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner har sagt är situationen i Mellanöstern verkligen kritisk. Situationen är kritisk i Libanon, och den är fortsatt kritisk i de palestinsk–israeliska förbindelserna.

Själva begreppet ”kritisk” är emellertid dramatiskt, eftersom det antyder en situation med ekonomisk och social tillbakagång, följd av terrorangrepp och aktiviteter, kidnappningar och civila dödsfall. Det ökande motståndet mot och angreppen på staten Israel och dess medborgare skapar fruktan och oro, och resulterar i åtgärder som vi finner obegripliga. Regionen är en enda röra, konflikten intensifieras och man håller inte fast vid eldupphör. Vid kvartettens möte förra veckan påpekades det att vårt aktiva engagemang i fredsprocessen var mycket viktigt. Men graden av frustration på båda sidor, vare sig det är den palestinska eller israeliska, är lika stor som våra strävanden att främja fredsprocessen.

Det är därför absolut nödvändigt att förstärka våra diplomatiska ansträngningar, göra dem mer dynamiska och särskilt att ge balans åt dem. Våra åtgärder bör inte ge intryck av att vi står på en sida i konflikten. Det är vår plikt att begära att Israel frigör medlen. Av samma skäl är det vår plikt att se till att medlen faktiskt investeras i ekonomisk och social utveckling. Det är också vår plikt att garantera Israels medborgare ett grundläggande skydd för deras liv och ett grundläggande försvar för deras stat.

 
  
MPphoto
 
 

  Jamila Madeira (PSE).(PT) Denna Mellanösternfråga, och särskilt den tragiska situationen i Palestina, har dykt upp flera gånger under de senaste sammanträdena. Det bör inte komma som någon överraskning. Vi har alla sett vad som pågår där. Vi har alla sett samma sak, vi har kommit till parlamentet och informerat om en förskräcklig och explosiv humanitär situation. Vi har alla sett Israels olagliga frysande av cirka 700 miljoner euro i skattemedel – pengar som inte tillhör Israel och som genererar ränta varje dag. Vi har alla sett i dessa människors ögon – mänskliga varelser som har rätt till rättvisa och värdighet på samma sätt som vi – en förhoppning om en framtid där de kan leva i fred. Det är en förhoppning som lever kvar trots restriktionerna, en förhoppning som varje dag sätts på prov genom bristen på rörlighet och på grund av muren. Det är en mur som sätter stopp för all slags lokal ekonomi, antingen i dess renaste betydelse, det vill säga försörjning genom jordbruk, eller i fråga om något mer ambitiöst, till exempel att ha tillräckligt med produkter för att kunna driva en liten affär.

När denna förhoppning ständigt urholkas tar desperationen fäste, och vi som medlemmar av denna privilegierade klubb av länder, som vann freden efter att ha utstått den bittra smaken av krig, får inte tro att vi kan lösa problem genom att kasta pengar på dem. Det är mycket viktigt att hjälpa det palestinska folket, i själva verket helt centralt. Men ännu viktigare är att hjälpa dem att inse att deras röster gör skillnad i deras eget land, och att det trovärdiga sätt på vilket de genomförde sitt val och sökte en lösning att presentera för världen räknades för något. De palestinska territorierna måste få tillbaka sin makt.

Låt oss hoppas att finansminister Salam Fayyad kan bli en av de viktigaste talesmännen när det gäller frågor om ekonomisk hjälp till folket. Det är därför mycket viktigt att normalisera de institutionella förbindelserna. Vi måste visa att vi faktiskt är beredda att lösa konflikten. Vi européer har en viktig roll att spela för att åstadkomma fred i regionen och i världen.

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 
 

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Vi måste ge freden en chans i Mellanöstern. Vi vet hur svårt det är, och vi känner alla till utmaningarna. Men vi känner också till de nya förhoppningarna, och vi har förklarat situationen tydligt.

Det som krävs är bland annat att uppnå en viss säkerhetsnivå och en bättre säkerhetssituation för särskilt palestinierna i Gaza men även på Västbanken. Det är helt klart. Både vi och amerikanerna arbetar med palestinierna för att uppnå en sådan lösning, men dessvärre har vi ännu inte nått dit.

För det andra krävs större ekonomisk frihet för att förbättra det dagliga livet för palestinierna. Det försöker vi också uppnå. Vi har även mycket tydligt sagt att vi vill interagera med denna nationella enhetsregering enligt åtgärderna och programmet. Salam Fayyad är därför vår privilegierade samtalspartner för att se vad som mer kan göras. Jag har tydligt sagt vad som skulle kunna göras.

Jag vill upprepa att vi har erbjudit Salam Fayyad tekniskt stöd inom revision, intäkter och tullar, utöver vårt pågående arbete med den tillfälliga internationella mekanismen, som jag skulle vilja fasa ut så fort som möjligt, men det kan jag inte eftersom det fortfarande krävs humanitärt bistånd där. Vi arbetar för tillfället med ministeriet för att bestämma tillhandahållandet av stöd, men vi återupptar också institutionsuppbyggnad där det behövs.

Vi försöker satsa på utvecklingsstöd för att inge större hopp hos befolkningen, men det är sant att det krävs en hel del politiskt mod och politisk vilja, framför allt från parterna i konflikten. Som medlemmar i kvartetten kan vi bara stödja dem, hjälpa dem framåt, uppmuntra dem, och det är vad vi försöker göra, men vi kan tyvärr inte fatta beslutet åt dem. Där går gränsen för vad vi kan göra. Jag hoppas att nästa möte i området blir positivt och fungerar som en språngbräda för denna politiska vision och politiska horisont som vi alla ser framför oss.

Vi hoppas och vädjar om en frigivning av alla politiska fångar. Det innebär den kidnappade israeliska soldaten samt BBC-journalisten Alan Johnston, men även alla medlemmar i den palestinska regeringen och alla andra som fortfarande sitter fängslade. Jag anser att det skulle vara en mycket bra drivkraft för att kunna ta ytterligare steg mot denna tvåstatslösning som vi alla så uppenbart önskar.

 
  
MPphoto
 
 

  Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. (EN) Herr talman! Jag ska inte upprepa vad jag och andra som har deltagit i debatten redan har sagt.

Jag vill först och främst tacka alla parlamentsledamöter som har deltagit, de som fortfarande är kvar och de som har gått. Jag anser att det har varit en mycket intressant debatt, och jag vill ge en kommentar till den. När jag kommer till Europaparlamentet för att diskutera Mellanöstern känns det alltid mycket känsloladdat, bland annat för mig själv. Men jag anser att våra debatter måste handla om de händelser som är viktiga vid en viss tidpunkt.

I dag befinner vi oss i en svår situation, men som har nämnts är det samtidigt en tid av hopp som inte har funnits på länge. Jag har varit engagerad i Mellanöstern i många år. Jag deltog vid Madridkonferensen och vid den senaste konferensen på Camp David. Inte sedan Camp David har jag upplevt att vi har varit så här nära början till en verklig, meningsfull kommunikation och utbyte och därmed en politisk horisont samt en debatt och förhandlingar om detta. Det finns tre orsaker till detta.

En är att Arabförbundets initiativ saknades vid Camp David. I dag har vi det, och vi har arabernas åtagande att ta emot den palestinska förhandlaren, oavsett vem det är, för att stötta honom och ge det stöd som ni alla vet saknades vid Camp David.

För det andra har det gått 40 år. Jag tror att alla känner sig utmattade – mentalt, fysiskt och politiskt. Ur denna utmattning tror jag att vi måste samla ny mental och politisk energi för att kunna gå framåt.

För det tredje har vi en mekanism – kvartetten – och ibland inser vi inte hur mycket insatser som görs där. För första gången sitter Förenta staterna och EU vid samma förhandlingsbord för att förhandla med parterna, vilket aldrig har skett förut. Vi måste erkänna det. Detta är första gången som EU har suttit med vid förhandlingsbordet. Ryssland satt med i Madrid och försvann sedan. Där fanns också Förenta nationernas generalsekreterare – fundera en stund över vad det innebär – Förenta nationerna förhandlade i denna konflikt. Det var otänkbart på den tiden.

Jag anser att alla dessa delar i viss mån förändrar utsikten för vad som kan göras nu. Nu måste vi försöka gå vidare, försöka att inte vackla och försöka att fortsätta arbeta i den riktningen. Förutsättningarna har ändrats, och därför hyser vi större hopp om att det kan uppnås. Kommer vi att uppnå det inom 24 timmar? Nej. Om ni tror att vi kommer att hitta lösningen på alla problem i slutet av månaden har ni fel. Vi får vänta lite längre än så. Men vi ska se om vi får chansen att göra framsteg.

Slutligen vill jag betona att alla här är européer. Alla här är medlemmar i EU. Ibland måste vi vara lite stolta över det vi gör. Om ni åker till Palestina, som ni gör, kommer ni att höra kritiken. Men om ni verkligen har ett djupare samtal med palestinierna och israelerna kommer ni förmodligen att upptäcka en växande sympati och förståelse för hur vi européer sköter saken – det måste ni hålla med om. Jag tror att vi européer måste erkänna det då och då. Annars kommer vi aldrig att gå framåt tillsammans, vilket vi måste.

Att göra framsteg är inte något man gör en eller två, utan något man gör allihopa. Vi har chansen. Vi får se om vi har gjort några framsteg nästa gång vi ses. Vi kommer inte att ha lösningen, men vi får se om vi har gjort några framsteg.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum under nästa sammanträdesperiod i Strasbourg.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Denna vecka är det 40 år sedan Israels olagliga ockupation av de palestinska områdena Västbanken, Gazaremsan (som nu upplever ett våldsamt belägringstillstånd) och östra Jerusalem, de syriska Golanhöjderna och de egyptiska områdena på Sinaihalvön, som Egypten sedan dess har återvunnit.

40 år av

- kränkningar av internationell lagstiftning och de israeliska myndigheternas vägran att foga sig efter otaliga resolutioner från FN:s säkerhetsråd,

- de israeliska myndigheternas brottsliga och brutala ockupation, kolonisation och förtryck, samt förnekande av det palestinska folkets lagliga rättigheter,

- de israeliska myndigheternas underkuvande, plundring och exploatering av det palestinska folket, påtvingande av arbetslöshet och fattigdom, samt den mest förödmjukande förnedring och omänskliga levnadsvillkor,

- Förenta staternas och dess europeiska allierades faktiska stöd och samarbete med, eller åtminstone tysta medgivande inför det som de israeliska myndigheterna bär ansvaret för.

Juni 2007 är en tid för att upprepa uppmaningen om ett slut på ockupationen av de områden som Israel ockuperade 1967, en tid för att uppfylla internationell rätt och genomföra de aktuella FN-resolutionerna, till exempel det palestinska folkets oförytterliga rätt till en livskraftig, suverän och oberoende stat.

 
  
MPphoto
 
 

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. – (FI) Herr talman! Sexdagarskriget ägde rum 1967, och det fanns en segrare. Under de senaste 40 åren har förloraren varit den mänskliga värdigheten. Den humanitära krisen i Mellanöstern är en av de mest tragiska i modern historia. Det finns en ond cirkel med våld i regionen som ingen hittills har lyckats bryta. Generationer av israeler och palestinier har levt med bristande stabilitet, våld och krig.

Krishanteringen har varit det verktyg man använt i praktiken för att finna en lösning på Mellanösternkonflikten. Steg för steg har syftet varit att nå en permanent fred. Eldupphör har åstadkommits, och den kommer snart att ha kollapsat, och en ny konflikt har börjat.

Det är svårt att tro på en framgångsrik väg så länge som parterna inte lyckas förstå att varje våldsdåd förstör framtiden för en del av dess egna folk. Det finns också en brist på förståelse bland de palestinska grupperna. Det pågår ett inbördeskrig i Gaza. Massor av palestinier har dött i sammandrabbningar mellan Fatah och Hamas.

Israels militära åtgärder och kränkningar av de mänskliga rättigheterna måste fördömas. Varje land måste hålla sig till de internationella förpliktelserna och internationell rätt, och bör respektera människovärdet, något som aldrig får uppges. Vi kan emellertid inte begära att Israel omedelbart drar sig tillbaka från de palestinska områdena, så länge som de palestinska myndigheterna inte erkänner staten Israel.

Kvartetten, dvs. Förenta staterna, FN, EU och Ryssland, måste uppenbarligen fortsätta sina ansträngningar för att uppnå en varaktig fred. Det är parlamentets sak att visa europeisk konsekvens och stödja kommissionen och rådet.

Det är en sak som vi helt säkert inte kan göra. Vi kan inte få parterna att acceptera vår önskan att uppnå en varaktig fred. Vi kan uppmuntra dem och utöva påtryckningar på dem, men vi kan inte påtvinga dem vår vilja.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy