Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 6 juni 2007 - Bryssel

15. Förvaltning av sjögränser i Europa - Europeisk solidaritet och skydd av migranters rättigheter (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en debatt om rådets och kommissionens uttalanden om förvaltning av sjögränser i Europa – europeisk solidaritet och skydd av migranters rättigheter.

  Peter Altmaier , rådets ordförande. (DE) Herr talman! Låt mig på ordförandeskapets vägnar säga mycket tydligt att de senaste rapporterna om migranter som har mist livet när deras båtar har sjunkit i Medelhavet, rapporterna om de tragedier som har utspelat sig där, påminner oss om vårt ansvar som medlemsstater på detta område.

Oavsett alla grundsatser för invandringspolitik måste skyddet av mänskligt liv vara en absolut prioritet när det föreligger en verklig och aktuell fara för liv och lem. Principen ingår inte bara i ett antal internationella konventioner. Den överensstämmer också med vår gemensamma förståelse för de värderingar som Europeiska unionen bygger på.

Oavsett frågan om juridiskt forum bär Europeiska unionen utan tvivel det politiska ansvaret, och vi bör ta på oss det ansvaret gemensamt. Ordförandeskapet har därför genom en överenskommelse med kommissionen beslutat att rådet (rättsliga och inrikes frågor) ska diskutera frågan vid sitt kommande möte den 12 juni.

Vi kan inte blunda för att det har förekommit problem tidigare med att tolka och tillämpa internationella konventioner, och dessa problem finns fortfarande i dag. Vi måste som medlemsstater inse vårt ansvar för att förebygga sådana mänskliga tragedier, och i Haagprogrammet betonas med rätta uttryckligen behovet av ett nära samarbete mellan alla stater, liksom solidaritet och delat ansvar.

Utöver behovet att rädda mänskligt liv är det avgörande budskapet att vi inte får låta det komma till den punkt där hänsynslösa kriminella organisationer utsätter dessa människor för livsfara genom att försöka transportera dem illegalt till Europa. Det är därför viktigt att vi, som en del av en allmän strategi för att lösa migrationsfrågan, också uppnår ett bättre samarbete med ursprungs- och transitländerna. Detta samarbete behöver intensifieras inom ramen för den politiska dialogen om migrationsfrågor med regeringarna i dessa länder, särskilt när det gäller partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet och uppföljningsprocessen efter migrationskonferensen mellan EU och Afrika i Rabat och Tripoli.

Vi tror att våra ansträngningar de senaste månaderna och debatterna vid alla rådsmöten under det finska och tyska ordförandeskapet har varit ett första steg i riktning mot att Europeiska unionen ska kunna hantera dessa tragedier effektivare och mer övertygande i framtiden till förmån för de människor som berörs.

  Franco Frattini, ledamot av kommissionen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Rådsordföranden Peter Altmaier har sagt mycket, och jag instämmer i hans ståndpunkt. Jag vill däremot betona en väsentligen politisk aspekt av detta, nämligen att vi måste gripa oss an invandringsfrågan genom att kombinera behovet av att stoppa människohandeln och alla slags olagliga verksamheter med det ovillkorliga behovet av solidaritet, och solidaritet innebär först och främst att rädda människor i fara.

När vi ställs inför risken att förlora ett enda människoliv, vilket helt riktigt har nämnts och som vi betonar i vårt gemensamma uttalande, förpassas strikt juridiska frågor om genomförandet av internationella sjörättskonventioner – vilket också måste ske noggrant och grundligt – ändå till en underordnad plats. Människor i nöd måste räddas först. Men solidaritet handlar naturligtvis om mycket mer än så.

Solidariteten ligger till grund för det heltäckande synsätt som kommissionen har valt efter Europeiska rådets enhälliga stöd i december förra året och i strikt samarbete med det tyska ordförandeskapet under första halvåret i år. Det måste först och främst finnas solidaritet mellan EU:s medlemsstater, vilket innebär att alla medlemsstater i unionen, även de som är övertygade om att de påverkas mindre av den dagliga invandringstragedin, måste förstå att detta problem även är deras och berör hela EU, utan undantag. Det kan följaktligen tyckas vara ett självklart beslut att hjälpa Spanien med patrulleringen i Atlanten, som annars skulle ställas inför den enorma strömmen av migranter till Kanarieöarna alldeles ensamt, eller att patrullera i Medelhavet för att tillgodose behov i länder som Malta eller Cypern, de minsta EU-medlemmarna, för att inte tala om de större.

Alla medlemsstater måste göra sin del när det gäller patrulleringen, och jag kommer mycket vänligt att påminna alla ministrarna om att de inte har gjort och inte gör tillräckligt efter sitt åtagande att tillhandahålla utrustning. Detta är den första aspekten av solidariteten mellan medlemsstaterna.

Det finns en finansiell aspekt av solidariteten. Vi måste dela på kostnaderna för att införa patrullering och ge människor i nöd skydd och ett anständigt mottagande. I detta avseende tvingas jag att även att vädja till er, med min vanliga uppriktighet. Parlamentet håller fortfarande 12,7 miljoner euro i reserven som behövs just nu, inte om en vecka, om Frontex-uppdragen ska kunna fortsätta. Jag respekterar parlamentets beslut, men uppriktigt sagt kan vi tvingas att ställa in Frontex-uppdragen i centrala Medelhavsområdet och på Kanarieöarna på grund av brist på medel om reserven, som ska behandlas kring den 24–25 juni, frigörs först i slutet av denna månad. Det krävs omedelbara åtgärder för att frigöra dessa medel, som finns tillgängliga men som har placerats i reserven.

Det finns en annan fråga som har att göra med solidaritet: vårt åtagande gentemot de andra berörda länderna. Vi har lovat att samarbeta närmare med ursprungs- och transitländerna. Vi har mycket tydligt förklarat att vi vill att de ska bidra effektivt och att vi är beredda att hjälpa ursprungsländerna genom ett system för laglig, reguljär och övervakad invandring. Vi lade fram ett tydligt utformat förslag om detta för två veckor sedan.

Samtidigt ber vi om stöd från ursprungs- och transitländerna för att förhindra människohandel och mycket tydligt förklara för dem som vill ge sig iväg över Atlanten eller Medelhavet att de kommer att ge sig ut på en resa som inte leder till rikedomar, utan till allvarlig fara. Därför behövs det först och främst politiskt samarbete, inte polissamarbete, för att skapa de rätta förutsättningarna för att tillhandahålla ännu tydligare information om denna fråga i ursprungsländerna, information som saknas för närvarande. Omvänt är EU berett att välkomna personer som vill arbeta hederligt och lagligt. Som vi alla vet behöver vi sådana resurser i många medlemsstater, där det råder brist på arbetskraft. Det är en annan aspekt av solidariteten.

En annan viktig form av solidaritet gäller mottagandet av invandrarna, även de olagliga. Det är min fasta övertygelse att alla medlemsstater är skyldiga att göra allt som står i deras makt för att rädda människor i sjönöd, men de andra medlemsstaterna måste även inse att vi till exempel inte kan låta Malta att bära hela bördan för att ta emot alla de invandrare som räddas mitt i Medelhavet av maltesiska fartyg. Situationen kräver solidaritet och även en politiskt grundad principöverenskommelse för att avgöra var vi kan ta emot de invandrare som anländer till de mest utsatta länderna. Detta är en annan sida av solidariteten: att fler medlemsstater tar emot invandrare, inte bara de som står i frontlinjen. Detta är en annan fråga som vi måste nå en principöverenskommelse om, vilket vi tyvärr inte har gjort ännu.

Jag anser att vi måste inrikta oss på ytterligare en fråga vid mötet med ministerrådet nästa vecka: vem är ansvarig för att patrullera de marina räddningstjänstområdena utanför territorialgränserna som faller under tredjeländers ansvar? Libyen har nämnts i det här sammanhanget. Enligt internationella konventioner har varje land ansvar för ett område av öppna havet där det ska sköta räddningstjänsten. Vad händer om ett tredjeland som Libyen inte fullgör sin skyldighet när det gäller eftersökningar och räddningsuppdrag till havs? Vad kan vi européer göra för att ingripa inom detta område? Vem ska ta ansvaret? Det saknas bestämmelser om detta, och dessa bestämmelser måste fastställas. Problemen rör genomförandet av internationella konventioner, inte EU-lagstiftning. Det är emellertid dags att ta itu med denna fråga på EU-nivå, och jag anser att det skulle vara en bra idé att även börja diskutera detta under ministerrådets möte nästa vecka.

Avslutningsvis, vem har ansvaret och vilket slags solidaritet behövs för det första mottagandet av invandrarna? Vem har ansvaret för att se till att de tas emot under förhållanden som garanterar den mänskliga värdigheten, som är oförytterlig och icke förhandlingsbar? Vem ska ta ansvaret, och hur ska vi dela upp uppgifterna mellan medlemsstaterna? Kan vi, återigen, förvänta oss att ett litet land mitt i Medelhavet ska göra allt självt? Detta skulle inte vara något bra exempel på solidaritet mellan medlemsstaterna, så det är en annan aspekt som vi bör ha i minnet. EU kan göra mycket i detta avseende; vi kan hjälpa till med finansieringen och anordna återsändandeoperationer i ursprungsländerna, vilket måste ske enligt de bestämmelser som garanterar alla personer som återsänds absolut värdighet. Alla invandrares mänskliga värdighet måste självklart respekteras fullt ut, vare sig de är lagliga eller olagliga, men vi kan inte göra våra åsikter gällande om någon av medlemsstaterna vägrar att göra sin del.

Det är den solidariteten som jag avser, och detta är de vägledande principerna för att se till att den tragedi som inträffade för några dagar sedan – det handlar inte om att anklaga eller lägga skulden på någon för det, utan om att vi måste lära oss av en tragisk läxa – aldrig kan inträffa igen.

  Simon Busuttil, för PPE-DE-gruppen. – (MT) Herr talman! Det värsta vi kan göra är att skylla på varandra i stället för att samarbeta för att finna en lösning på ett allvarligt problem, ett problem som, vilket har sagts, inte bara angår ett land utan alla länder. Att lägga skulden på Malta för incidenter som inträffade i libyskt vatten, vilket innebär att de inte är Maltas ansvar, är både fel och orättvist. Malta är väl medvetet om sina skyldigheter och uppfyller dem, med full respekt för det mänskliga livet. Detta gör Malta så till den grad att de flesta invandrare som kommer till Malta varje år och som plockas upp till havs räddas från döden. Den börda som Malta måste bära är redan oproportionerlig. För att citera ett exempel, herr Altmaier: det marina räddningsområde som Malta är ansvarigt för är omkring två tredjedelar så stort som Tyskland, eller nästan tre fjärdedelar så stort som Italien. Vi är ansvariga för hela detta område. Hittills har Malta ensamt patrullerat detta område eftersom Frontex inte ens har börjat sina rundor än så länge. Parlamentet är så angeläget om att Frontex’ verksamhet ska inledas att det har fördubblat budgeten. Hittills har Frontex emellertid visat sig vara fullständigt ineffektivt i Medelhavet. Att Malta måste ta på sig skulden för incidenter som inträffar i libyskt vatten är därför oberättigat och orättvist. Vi måste samarbeta för att finna en lösning i stället för att anklaga varandra. Lösningen, om vi vill ha någon, är självklar. Vi får inte se detta som ett problem som bara rör ett land, den börda som de invandrare som räddas i maltesiska vatten innebär måste fördelas mellan alla – ja, mellan alla de 27 medlemsstaterna. Detta står fullständigt klart. Vad som däremot inte står klart är om de nationella regeringarna är villiga att axla detta ansvar och dela på bördan. Tack så mycket.

  Martine Roure, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Det är fullständigt oacceptabelt att vi, varje sommar, bevittnar mänskliga tragedier vid Europas gränser. Trots vår indignation upprepas dessa tragedier varje år.

Hur kan EU lämna dessa människor ensamma med sin förtvivlan vid Europas portar? Kommissionen måste begära åtaganden från medlemsstaterna vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) nästa möte: vi måste försäkra oss om att händelser av detta slag aldrig någonsin upprepas. Det är oacceptabelt att vi diskuterade invidivers ansvar medan det fanns människor i sjönöd till havs, som inte räddades.

Malta bär en stor del av detta ansvar; det är sant. Att hjälpa människor i sjönöd är en plikt och inte ett val, men de lämnades att dö. Jag anser emellertid att vi alla är ansvariga för denna tragedi. Jag har kontaktats av många malteser, som är medkännande människor som plågas av att se invandrare behandlas på detta sätt och är bekymrade för Maltas situation. Samtidigt är de dock medvetna om att deras lilla land har övergivits.

I detta sammanhang vill jag säga att dessa händelser visar hur solidariteten brister när det gäller gränsförvaltning och mottagande av migranter. Det är oacceptabelt att länder i södra och östra Europa måste bära den största bördan. EU måste visa sin solidaritet och agera för att se till att kostnaderna och ansvaret delas av alla medlemsstater. Därför uppmanar jag medlemsstaterna att bevilja mer resurser till Frontex så att de maritima uppdragen kan inledas före slutet av juni och utvecklas på bred front, särskilt i Medelhavsområdet.

Det gladde mig att höra att utvärderingen av Dublin II-förordningen kommer att läggas fram för oss under de närmaste dagarna. Det är vad vi har fått höra nyligen. Vi har bett om den i flera månader, även om det nu inte längre krävs en utvärdering, utan en snabb översyn. Dublin II-förordningen är uppenbarligen inte lämplig, särskilt inte för ett litet land som Malta.

Avslutningsvis vill vi fråga kommissionen hur diskussionerna med Libyen om invandringen har förlöpt. De senaste händelserna har visat Libyens oförmåga att hjälpa migranter och människor i nöd. Vi har redan sagt det, och vi upprepar det: EU får inte strunta i sitt ansvar och vältra över det på ett land som inte tillämpar lämpliga normer för skyddet av de grundläggande rättigheterna.

  Jeanine Hennis-Plasschaert, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Olaglig invandring måste behandlas som ett brådskande ärende, för det är vad det har varit en tid nu. De första tvekande stegen har tagits. Detta förändrar emellertid inte det faktum att det 2007 fortfarande finns stora frågetecken när det gäller frågan om vem som är ansvarig för att rädda människor från att drunkna, vare sig de är lagliga eller olagliga invandrare. Förbluffande nog tycks inte alla ta moralen och den lagliga skyldigheten på lika stort allvar. Malta har naturligtvis, vilket Martine Roure påpekade nyss, en svår uppgift när det gäller den stora tillströmningen av olagliga invandrare. Detta är utom all diskussion. Vi måste därför börja tillämpa den så hett önskade och livligt omdiskuterade solidariteten så snabbt som möjligt. Jag anser även att det är nödvändigt att snabbt inrätta en mekanism för att dela på bördorna.

Detta kan dock inte försvara Maltas syn på hur landet bör utöva sina moraliska och lagliga skyldigheter på något sätt. Vi talar faktiskt om en EU-medlemsstat, vilket innebär att vi, hela unionen, är ansvariga. Medan Malta och Libyen inte kan komma överens om det exakta läget där 27 personer som håller på att drunkna befinner sig, lämnas de att klamra sig fast vid ett fisknät i tre dagar. Detta är tyvärr ingen isolerad händelse. Vi vet alla att Libyen inte direkt är berömt för att vara ett paradis för mänskliga rättigheter eller yttrandefriheten, långt därifrån. Det faktum att EU riskerar att inta samma syn på dessa drunknande människor är en ren skandal.

I min diskussionsmapp för utskottet för transport och turism stötte jag i går på en undersökning om olaglig invandring till havs, och de föreslagna åtgärderna bör genomföras som en prioriterad fråga. Kommissionsledamot Franco Frattini bör samarbeta med kommissionsledamot Jacques Barrot om detta. Det räcker inte med pengar. Ni vet mycket väl att det är rådet som sitter inne med lösningen när det gäller återsändande av olagliga invandrare. Samtidigt, och framför allt, måste det stå fullständigt klart att ingen, absolut ingen, ska kunna gömma sig bakom så kallade luckor i lagstiftningen i den internationella sjörätten. Om det finns politisk vilja finns det definitivt ett sätt att lösa detta på.

Jag vill avsluta med en kommentar till rådet. Herrar rådsordförande, ni kan utfärda Berlinförklaringar som sätter de europeiska värderingarna i centrum, men nu är det dags att agera i praktiken. Om inget görs i praktiken visar verkligheten oss en helt annan bild, och ni, som rådsordförande, riskerar EU:s trovärdighet. Omsätt de högtravande uttalanden som ni så gärna utfärdar, och som ni gjorde nyss, i handling. Jag uppmanar er att infria de ambitioner som ni fastställde i Tammerfors- och Haagprogrammen, bland annat. Infria era löften. Med all vederbörlig respekt är det fantastiskt med en debatt nästa vecka, men det räcker faktiskt inte. Det här är inga nya frågor. Vi måste agera, här och nu.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag anser att de nyligen inträffade händelserna och de skakande bilder som vi har fått se av en liten båt med människor i sitt nät på släp efter sig är, som vi har hört, resultatet av en rad misslyckanden. Många av dem hade helt klart kunnat undvikas med hjälp av lite planering. Vi antar att rådet (rättsliga och inrikes frågor) kommer att göra en del av det. De hade kunnat undvikas om medlemsstaterna hade hållit sina löften om bland annat logistiskt stöd till Frontex samt ytterligare åtgärder som utlovades efter händelserna på Kanarieöarna, Lampedusa, Malta, Cypern etc. De hade, som kommissionsledamot Franco Frattini sa, kunnat undvikas om medlemsstaterna hade förberett en plan B i det fall Libyen skulle misslyckas med att genomföra sina åtaganden. Det visar sig ju faktiskt att Libyen inte tydligt har definierat sitt marina räddningsområde. Varför förhandlar vi i en krissituation när vi vet att det redan finns oenigheter och vi kunde ha planerat för detta i förväg?

Jag håller med Martine Roure. Vi måste se upp med avtal som vi förhandlar om med länder som har så dåliga meriter när det gäller mänskliga rättigheter. Det gäller även många av både transit- och ursprungsländerna. Sådana avtal måste vara offentlig egendom, vare sig de är multi- eller bilaterala. Parlamentet väntar fortfarande på de dokument som de italienska myndigheterna lovade efter vårt besök på Lampedusa.

Min grupp anser att vi måste inrätta en asylbyrå för att organisera expertgrupper som ska hjälpa länderna vid fall av för hög arbetsbörda. Med hänvisning till Dublin II-förordningen vet vi också att rädslan för konsekvenser gör att en del länder inte vill agera och ta på sig ansvar eftersom de känner att de saknar stöd. Med det finns även problem när det gäller direktiven för förfarande och mottagande samt kvaliteten på genomförandet av dessa. EU måste återigen tillhandahålla stöd för att säkerställa ett kvalitetsförfarande, vilket är ytterligare en uppgift för en asylbyrå.

Vi måste emellertid även stödja andra länder för att kunna hantera behandlingen av de anländande. Vi måste även vara tydliga med att inte bestraffa dem som genomför räddningsuppdrag för att undvika fler åtal i stil med Cap Anamur. Man säger att sjörätten är tydlig, nämligen att människor i nöd ska räddas oavsett status. Jag är fullständigt övertygad om att ifall de personer som uppvisades i medierna hade varit passagerare på ett kryssningsfartyg hade de blivit upplockade betydligt snabbare än vad som var fallet.

  Giusto Catania, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionsledamot Franco Frattini gjorde rätt i att tala om solidaritet, men vi anser att vi först och främst måste visa solidaritet gentemot familjerna till dem som drunknade i Medelhavet, solidaritet för att vi även själva ska inse att vi måste sluta kalla dessa människor för olagliga invandrare, och att vi rimligtvis bör tala om dem som skeppsbrutna. Det är i själva verket vad de är: människor – män och kvinnor – som drunknade i Medelhavet medan de försökte nå Europa och inte ens fick en chans att räddas eller undsättas till havs, utan faktiskt lämnades att klamra sig fast vid ett tonfisknät i tre dagar. Detta måste sägas rakt ut: någon måste ta ett allvarligt ansvar för detta!

Franco Frattini sa detta tydligt i en intervju i en italiensk tidning, när han nämnde den maltesiska regeringens tunga ansvar för detta. Detta måste upprepas här i kammaren, och även att de inte ens hade anständigheten att begrava dessa människor. Till och med förslaget att ta in dem efter det att de hade dött avslogs.

Även om Frontex kan ha en särskild uppgift att utföra måste vi allvarligt begrunda prioriteringen för Frontex, som måste vara att rädda människor i sjönöd. Vi sa detta för en kort tid sedan när vi diskuterade enheter för snabba ingripanden vid gränserna. Detta var tråkigt nog långt ifrån den första tragedin; under de senaste tio åren har över 9 000 människor drunknat när de har försökt nå Europa, men detta är den värsta tragedin under de senaste tio åren.

Vi bör även noga överväga behovet av att utöka de juridiska kanalerna för den lagliga invandringen till EU, och även möjligheten att se över Dublin II-förordningen för att förhindra det som har inträffat.

Jag anser att det är något allvarligt som sker här. Vi håller på att förlora västvärldens vägledande principer ur sikte, nämligen gästfrihet och rätten till begravning. Som de tragiska skådespelsförfattarna från det antika Grekland lärde oss måste vi börja om på nytt från denna utgångspunkt, inte minst för att vi ska kunna skapa en ny syn på mottagande och gästfrihet för EU.

  Manfred Weber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr Gloser, herr kommissionsledamot! I dag är det viktigt att vi minns de bilder som vi alla har sett i tidningar och på tv. En båt som kunde siktas från luften, och när den lokala räddningsoperationen väl inleddes fanns båten inte längre kvar där, och 53 till 57 personer hade drunknat. I dag talar vi även om andra fall, där nästan alla som fanns ombord på dessa båtar var döda. Vi talar om barn, om spädbarn, om många okända människor – kort sagt, om en fruktansvärd tragedi som naturligtvis upprör oss starkt. Därför vill jag först och främst på gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraters vägnar säga att denna fråga handlar om Europas innersta själ. Den handlar om grundläggande rättigheter, om själva grundstenen för våra värderingar, nämligen rätten till livet. Dagens debatt handlar inte om invandringsargumentet, om vem vi släpper in i EU och vem vi stänger ute, utan om väsentliga humanitära frågor. Jag måste därför betona att värderingar har några gränser; vi européer anser att våra värderingar är odelbara, och vi måste tillämpa dem.

För det andra vill jag betona att det nu, vilket många av mina kolleger har sagt, finns ett trängande behov av europeisk solidaritet. Att lämna ett så litet land som Malta och andra länder i EU:s södra delar att klara sig själva och sedan anklaga dem är inte rätt sätt att agera. Nej, detta är en EU-fråga. Enligt min mening är det verkligen tråkigt att denna tragedi har fått ett så litet genomslag i medierna i centrala och norra Europa och att folket i dessa delar av Europa har visat så lite intresse för den.

Nu krävs det åtgärder. Herr kommissionsledamot, av detta skäl är det ett nöje för mig att på PPE-DE-gruppens vägnar stödja förslaget om att vi ska diskutera en frysning av utgifterna om medel behövs för detta ändamål. Genom dig, Peter, uppmanar jag rådet att inte bara fatta beslut, utan att vidta de så länge behövliga åtgärderna här och nu. Beslut kommer inte att rädda människors liv; det är bara praktiska åtgärder som kan göra det. Därför uppmanar jag till att denna humanitära katastrof ska vara en av de viktigaste frågorna på dagordningen för nästa veckas möte i rådet.

  Javier Moreno Sánchez (PSE). – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Ännu en gång har bilder med desperata situationer och migranter som dör flimrat förbi på tv-rutorna i våra hem. Dessa bilder visar återigen den mest dramatiska och synliga sidan av den olagliga invandringen. De visar återigen en upprepad humanitär nödsituation som kräver ett omedelbart och kraftfullt svar.

Denna situation kommer inte att upphöra av sig själv. Över 9 000 personer har redan dött när de försökt korsa Medelhavet, och när det blir bättre väder kommer denna siffra att fortsätta att öka.

Förra veckan underlät en medlemsstats myndigheter att uppfylla sina grundläggande internationella skyldigheter när det gäller undsättande och mottagande av skeppsbrutna. Därför är det inte tillräckligt att fördöma denna stats oacceptabla inställning och uppmana den att ta sitt ansvar för att se till att denna situation inte uppstår igen. Vi kan inte heller delegera kampen mot den olagliga invandringen till kaptener på fiskefartyg. Vi talar inte om ett maltesiskt problem. Det är ett problem på EU-nivå som kräver ett gemensamt svar som bygger på solidaritet bland oss alla. Jag betonar detta: alla medlemsstater, delat ansvar, öppenhet och ömsesidigt förtroende.

Av alla dessa skäl vill jag uppmana rådet, kommissionen och parlamentet att omedelbart vidta särskilda åtgärder för att sätta stopp för denna oacceptabla situation. Frontex måste sluta att vara en illusion och förses med de nödvändiga resurserna för gemensamma övervakningspatruller som ska verka permanent under hela året i högriskområden.

Vi européer kan inte fortsätta att bara diskutera och kivas med varandra medan invandrare fortfarande drunknar. Vi måste agera nu.

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (ES) Jag vill börja med att gratulera kommissionsledamoten för att hon har tagit sitt ansvar i denna fråga. Jag hoppas att det inte bara är ord, även om det naturligtvis är bra att börja med ord.

Det är fullständigt oacceptabelt att vi lämnar en grupp människor ensamma att dö medan regeringarna och byråkratierna i flera medlemsstater grälar om vem som är skyldig att rädda dessa skeppsbrutna människor som dör av svält, drunknar, av den starka solen …

Malta har sina skyldigheter och har visat en oacceptabel inställning, vilket förtjänar att fördömas. Men EU måste naturligtvis kunna stödja Malta i dag, Kanarieöarna i går och var som helst i morgon, för att rädda livet på människor som vill ta sig in i EU.

Sommaren börjar, och med den ser vi ännu en gång det mänskliga flödet av människor som vill förverkliga sina drömmar i London eller i Hamburg, men som är dömda att dö på stränderna i söder.

Det är detta budskap som vi måste sända.

Vi är för närvarande mitt uppe i en debatt om Europas framtid, om vad vi vill och kan göra tillsammans. Det är på områden som dessa som EU kan finna sin legitimitet. Jag talar inte bara om trovärdighet. Jag talar om legitimitet. Men EU kan också förlora sin legitimitet på detta område.

Vad är det för slags union som kan organisera och reglera alla möjliga saker – varav en del är absurda, till och med idiotiska, enligt våra medborgares åsikter – men som inte klarar av att organisera saker och ting på ett sådant sätt att de personer som försöker nå våra gränser inte dör, att de personer som försöker nå vår fästning inte döms att dö vid portarna?

Ni har en historisk utmaning, en politisk och historisk utmaning, herr vice ordförande. Ni har ansvaret för att främja solidaritet, men om vi inte kan skapa solidaritet mellan oss har ni ansvaret för att tvinga oss att visa solidaritet. Ni har makten att göra detta. Om vi inte är solidariska måste ni tvinga oss att vara det. Ni måste införa detta politiskt, fördöma de medlemsstater som inte tar sitt ansvar, och tvinga medlemsstaterna att vara solidariska genom lagstiftningsförslag så att alla axlar sitt ansvar för nuet och även för det förflutna, där så många dödsfall orsakats av regeringar som inte uppfyller sina skyldigheter.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Varje dag försöker allt fler blivande olagliga invandrare nå den europeiska kontinenten, och varje dag upplever vi oacceptabla situationer och tragedier i södra Europa. EU har inrättat Frontex. Europaparlamentet var berett att fördubbla den årliga budgeten för gränsövervakningen. Frontex har nu en budget på 35 miljoner euro. Trots detta tar sig allt fler olagliga invandrare in i EU varje dag. Det är ett uppenbart faktum att gränsövervakningen inte fungerar. Det stöd och den samordning som det är meningen att Frontex ska tillhandahålla fungerar inte.

Om samordningen är bristfällig måste arbetet inom ramen för Frontex kritiseras. Om medlemsstaterna inte ställer den personal och den utrustning som de har lovat till förfogande är det de som måste hållas ansvariga, och de måste tvingas att uppfylla sina skyldigheter. Vi får under inga omständigheter lägga hela skulden på länderna i södra Europa.

I detta sammanhang vill jag ställa en fråga till vår kommissionsledamot. I ett pressmeddelande den 24 maj uppgav kommissionen att antalet flygplan, fartyg och annan utrustning som har tillgängliggjorts hittills är tillfredsställande. I dag, i en annan rapport från kommissionen, erfar vi att den kritiserar medlemsstaterna för att de endast har ställt en tiondel av de utlovade flygplanen, fartygen och helikoptrarna till förfogande. Vilken version är den rätta? Kan ni klargöra detta? Vi har nu inrättat Europeiska gränsförvaltningsbyrån, och om finansieringen är tillräcklig måste den visa resultat. Om så inte är fallet måste vi avskaffa den och undersöka andra lösningar.

På ett eller annat sätt – och i detta sammanhang vädjar jag till alla i ansvarsställning – måste EU, förutom att övervaka de egna gränserna, tillhandahålla stöd för att inrätta ett fungerande gränsövervakningssystem i transitländerna – det är en form av lokalt stöd som kommer att hjälpa oss i sin tur – bevilja stöd till stabilisering och genomföra lokala informationskampanjer i ursprungsländerna. Det är verkligen hög tid att vi agerar i stället för att bara fortsätta att diskutera denna oacceptabla situation.

  Claudio Fava (PSE). – (IT) Herr talman, herr Frattini, mina damer och herrar! Jag stöder det som Franco Frattini har sagt här i dag och i de intervjuer som han har gett under de senaste dagarna, men en person som inte alls stöder detta är den maltesiske utrikesministern. I ett uttalande i eftermiddag förklarade han att Malta inte kan ta ansvar för olagliga invandrare som juridiskt sett inte omfattas av Maltas jurisdiktion.

21 drunknade personer är ingen juridisk fråga, och vid ministerrådets kommande möte måste någon, antingen rådets ordförandeskap eller kommissionen, förklara skillnaden mellan olagliga invandrare och offer för skeppsbrott för den maltesiska regeringen. Någon måste påminna den maltesiske utrikesministern om att ett fiskefartyg under maltesisk flagg beslutade att lämna 27 personer att klamra sig fast vid ett tonfisknät för att de tyckte det var viktigare att rädda sin tonfiskfångst än människoliv.

Någon måste förklara för den maltesiske ministern och för alla våra andra ministrar att den humanitära rätten inte har något att göra med rättsliga krav eller de konventioner som våra länder har undertecknat. Eftersom jag anser att det är viktigt att omsätta ord i handling håller jag med kommissionsledamot Frattini om att medlen för Frontex måste frigöras och att alla medlemsstater måste ta till sig detta krav, men samtidigt måste beviljandet av dessa medel till Frontex eller åtgärderna för frivilligt återvändande inom ramen för Europeiska flyktingfonden vara beroende av ett villkor om att medlemsstaterna måste uppfylla sin skyldighet att bistå människor i sjönöd, vilka omständigheterna än är och oavsett den rättsliga statusen för ett skeppsbrott.

Detta är en arbetshypotes som kan användas för att behandla detta problem tillsammans med de andra ministrarna under de närmaste dagarna.

  Louis Grech (PSE). – (MT) Herr talman! Det är en skandal att så många människor återigen var tvungna att förlora livet för att avslöja bristen på konkreta åtgärder på invandringsområdet inom EU. Även om jag anser att medlemsstaterna måste axla sin del av ansvaret, särskilt vid situationer som gäller liv eller död, måste även kommissionen, och särskilt rådet, ta sin del av ansvaret. Enligt min åsikt fäster inte kommissionen och rådet tillräcklig vikt vid denna situation och ingår inte de nödvändiga åtagandena. Om man ser tillbaka på det som har gjorts under de senaste fyra åren upptäcker man snabbt att få åtgärder har vidtagits för att ta itu med denna alarmerande situation om man skalar bort alla meningslösa slagord om ”solidaritet” och ”mobilisering”. Vi förväntar oss att omedelbara åtgärder vidtas när det gäller principen om att dela bördorna, översynen av Dublin II-förordningen och om logistiskt och administrativt stöd för att effektivt samordna de gemensamma patrullerna, som hittills har varit praktiskt taget obefintliga och som vi lovades för så länge sedan genom Frontex. Hittills verkar Europeiska gränsförvaltningsbyrån ha varit alltför lamslagen för att agera inför den enorma kris som den ställs inför. Trots detta får inget land fortsätta att lämnas ensamt att klara av denna tragedi, särskilt inte ett så litet land som Malta, som redan bär en långt större börda än det klarar av. I detta skede måste vi prioritera den verkliga krisen, inte leta efter syndabockar. Vi måste snabbt genomföra en krisplan i stil med Marshallplanen innan vi blir tvungna att upprepa samma ord igen när ytterligare en tragedi inträffar. Vi har ingen tid att förlora; alltför många liv har redan gått till spillo. Jag hoppas att den definition av solidaritet som kommissionsledamot Franco Frattini har gett verkligen kommer att omsättas i praktiken. Tack, herr talman.

  Peter Altmaier, rådets ordförande. (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag håller med alla som har sagt att vi behöver åtgärder i stället för bara ord. Och rådet har faktiskt vidtagit åtgärder under de senaste månaderna. Rådet såg till att det centraliserade registret över tillgänglig teknisk utrustning, Frontex’ verktygslåda, fylldes på och att Frontex, åtminstone i princip, har över 100 fartyg, flygplan och helikoptrar till sitt förfogande. Med parlamentets stöd såg rådet till att förordningen om enheter för snabba ingripanden vid gränserna kunde antas. Ett Frontex-uppdrag kommer att genomföras i vattnen kring Malta, där vi med experthjälp och helikoptrar från medlemsstaterna kommer att försöka sätta stopp för denna mänskliga tragedi. Jag måste dock påpeka att det skulle ha varit bättre om vi hade kunnat inleda dessa operationer några veckor tidigare. Ansvaret för detta måste vi gemensamt ta på oss.

Under de senaste månaderna har vi också, till svar på ett förslag från kommissionen, enats om att genomföra lokala skyddsprogram i ursprungs- och transitländerna. Vi agerade positivt genom att ingå partnerskapsavtal och diskutera incitament för laglig och cirkulär invandring. Vi inledde förhandlingar om återtagandeavtal med länder i Afrika och på andra håll. Allt detta tar oss i rätt riktning. Trots detta är det sant att många av dessa åtgärder kommer för sent och att det skulle ha varit bättre för de berörda personerna om vi hade agerat snabbare och effektivare.

(NL) Fru Hennis-Plasschaert! Jag anser att detta även beror på den bristande effektiviteten i rådets beslutsprocess. Det är olyckligt att konstitutionsfördraget inte har trätt i kraft ännu, eftersom konstitutionen och de reformer som fastställs där skulle göra det möjligt för oss att fatta de nödvändiga besluten mycket snabbare och effektivare.

Under de närmaste dagarna och veckorna måste vi se till att vi lever upp till vårt humanitära ansvar för människor i nöd. Vi måste också försäkra oss om att vi inte lämnar Malta i sticket. Malta är ett litet land med ett stort ansvar inom det berörda området. Därför förtjänar Malta EU:s solidaritet.

För det tredje måste vi se till att inga av de åtgärder som vi vidtar skapar nya stimulansfaktorer som leder till att alltfler personer försöker ta sig till Europa, eftersom vi då riskerar att öka snarare än mildra den humanitära nöden. Därför är jag fast övertygad om att rådet kommer att samla den nödvändiga styrkan för att sända en tydlig signal om detta vid nästa veckas möte.

  Franco Frattini, ledamot av kommissionen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag stöder det som Peter Altmaier har sagt. Nästa vecka kommer ministerrådet att behandla denna fråga öppet i en verkligt politisk debatt. Jag kommer därför inte upprepa de många positiva åtgärder som redan har vidtagits. Ni minns alla att vi för bara två år sedan inte hade ett enda dokument om gemensamma EU-åtgärder om invandring, och i dag talar vi om hur vi ska tillämpa de dokument och principer som har utarbetats utifrån det politiska samförstånd som vi har i dag, men som vi saknade då. Vi har gjort framsteg, men allt har inte skett så snabbt som det hade kunnat.

Som någon nämnde har finansieringen av Frontex ökat stort, 35 miljoner euro för 2007. Av detta belopp hålls emellertid 13 miljoner euro inne och kan inte utnyttjas, vilket innebär att de motsvarande kostnaderna inte kan betalas. Jag är tacksam för det som har sagts om parlamentets åtagande för att se till att detta belopp omedelbart frigörs för Frontex. Den verktygslåda som har tillgängliggjorts för Frontex har varit tillräcklig. Jag sa samma sak för ett par veckor sedan, efter att ha läst uttalandena om åtaganden från inrikesministrarna för minst 19 europeiska länder. Det jag sa då, i slutet av maj, var att vi inför denna sommar har över 100 fartyg, fler än 100 patrullbåtar, 25 helikoptrar och 20 flygplan. Det jag har sagt i dag är emellertid också sant, nämligen att vi endast har mottagit en tiondel av den utlovade utrustningen eftersom det formella åtagandet inte har ingåtts förrän nu.

Jag kommer vänligt men bestämt att påminna ministrarna och deras kolleger i rådet om att det som de åtog sig att tillhandahålla måste göras tillgängligt omedelbart. Om vi skulle ha haft 50 patrullbåtar i stället för fem så kanske en båt hade kommit fram snabbare för att rädda dessa personer från att drunkna. Ett italienskt fartyg kunde ha ingripit, och sedan ett franskt fartyg för att bärga offrens kroppar och ta dem till Frankrike. Om vår närvaro skulle ha varit större hade vi kanske kunnat ta itu med det tidigare. Ni måste erkänna att detta skulle ha varit solidaritet i praktiken.

Vi måste också komma ihåg att Frontex har haft en positiv effekt generellt sett i de områden där byrån har varit verksam, till exempel på Kanarieöarna förra året. Jag minns väl att den spanske inrikesministern i slutet av hösten förra året förklarade att migrationen till Kanarieöarna hade minskat med cirka 30 procent, tack vare Frontex-patruller i samarbete med ett tredjeland, i det här fallet Senegal. När verksamheten fungerar är resultaten uppenbara.

När det gäller centrala Medelhavet fick Libyen besök av oss för några dagar sedan. Ett Frontex-uppdrag reste till Libyen för att undersöka möjligheterna att bistå Libyen i övervakningen av landets södra ökengräns till Nigeria. Vi förklarade tydligt för Libyen att vi förväntar oss att landet ska öka antalet kontroller och framför allt bevaka sitt territoriella område för eftersökningar och räddningsuppdrag på öppna havet, som Libyen är skyldigt att övervaka, precis som alla andra länder.

Uppdraget kommer att kallas Nautilus II och kommer att sändas till centrala Medelhavsområdet. Det kommer att inledas om ett par dagar, och jag hoppas naturligtvis att så många medlemsstater som möjligt kommer att delta i det, inte bara Medelhavsländerna. Den tyska regeringen har förklarat att den kommer att delta i uppdraget i centrala Medelhavet, även om det inte är en Medelhavsstat, och några Medelhavsstater kommer också att delta. Jag skulle till exempel vilja att mitt land Italien deltar, även om det hittills inte har meddelat att det vill delta i uppdraget, som kommer att genomföras just i området mellan Sicilien, Malta och Libyen. Detta är ett konkret exempel på den vädjan om solidaritet som jag naturligtvis kommer att framföra till ministrarna, men som jag även framför till er.

Den sista frågan är Dublinförordningen, som bland annat Martine Roure tog upp. Rapporten offentliggjordes i dag och har antagits av kommissionen. Den handlar om hur mekanismen i Dublinförordningen har fungerat. Förordningen har fungerat bra, men kommissionen föreslår vissa tillägg. Vi anser att det är nödvändigt att överväga om den enda rättvisa lösningen verkligen är principen om att det är den medlemsstat där ansökan först lämnades in som ska ta emot invandrare, eller om det finns en bättre metod för att dela på bördan som i så fall kan införas i förordningen. Detta är även ämnet för ett förslag som kommissionen har antagit i dag, en grönbok om asylpolitiken fram till 2010, som parlamentet har begärt. Förslagen finns där, och jag väntar fortfarande på en solidarisk gest.

Om en stor majoritet av medlemsstaterna anser att systemet fungerar bra i den nuvarande utformningen betyder detta naturligtvis att det första destinationslandet kommer att vara skyldigt att bära hela bördan, och detta är inte solidariskt. Detta är ytterligare ett exempel på att även Dublinförordningen måste tolkas korrekt, inte för att skylla på någon, utan för att garantera att alla samarbetar med varandra.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Patrick Gaubert (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Hur många kroppar ska vi behöva fiska upp ur Medelhavet innan några effektiva lösningar kommer till stånd?

Låt oss sluta peka finger åt små länder som Malta, som inte längre kan hantera den ständiga strömmen av invandrare som dagligen sköljs upp på deras stränder. Detta är inte rätt sätt att bekämpa den olagliga invandringen. Det finns ingen taggtråd, inga hinder som kommer att hejda dessa män och kvinnor, som är beredda att göra vad som helst för att försörja sina familjer, från att korsa havet.

I september 2006 riktade parlamentet en vädjan till medlemsstaterna och kommissionen i en resolution som antogs av alla de politiska grupperna. Vi framhöll behovet av att stärka partnerskap och dialoger med ursprungsländerna. Vi efterlyste också en revision av Dublin II-förordningen, som lägger en alltför tung börda på länderna i de södra och östra delarna av unionen. Det är ytterst angeläget att inrätta ett rättvist system för solidaritet och för en fördelning av ansvaret mellan alla medlemsstater.

Dessutom måste vi erkänna att Frontex inte har gett några resultat. Genuin politisk vilja är grundläggande om medlemsstaterna ska avsätta tillräckliga resurser till detta organ för att det ska kunna fungera effektivt i framtiden.