Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 19 juni 2007 - Strasbourg

13. Slutsatser efter G8-mötet - Halva vägen för millenniemålen för utveckling (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är den gemensamma debatten om:

– uttalanden från rådet och kommissionen om slutsatserna från G8-toppmötet,

– ett betänkande av Glenys Kinnock, för utskottet om utveckling, om millennieutvecklingsmålen i halvtid (2007/2103(INI)) (A6-0220/2007).

Rådet är inte närvarande.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. - (FR) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag kommer att börja med att kort kommentera resultatet från toppmötet i Heiligendamm om utvecklingsfrågor och om Afrika, vilket jag ombetts att göra.

Själva det faktum att dessa frågor återigen särskilt uppmärksammats är redan i sig goda nyheter. Bekräftelsen av Afrika som en viktig fråga för G8-processen är värdefull, men det är uppenbarligen inget speciellt med tanke på de aktuella resultaten. Jag förstår verkligen kritiken från de som är besvikna över hänvisningarna till utvecklingsbistånd. I den kompromiss som antogs har man begränsat sig till att endast upprepa åtagandet från Gleneagles, och jag anser att vi kunde ha strävat efter mer.

Vi vet att EU:s 27 medlemsstater för sin del kommer att finansiera mellan 80 och 100 procent av G8:s åtaganden för Afrika. Vi får inte låta G8-medlemmarna försumma sitt eget åtagande, vilket som jag minns det bestod i att fördubbla biståndet till Afrika. Vissa G8-medlemmar är inte alls på rätt spår när det gäller att uppfylla detta åtagande. Det totala amerikanska biståndet har till exempel minskat med 20 procent och Japans bistånd med 10 procent, och de borde förvisso göra mer.

Med tanke på frågorna om styrelseformer såväl som de grundläggande principerna för utvecklingspolitiken är jag tämligen nöjd med att vår inställning till goda styrelseformer, det vill säga en inställning som är flerdimensionell och holistisk, såväl som den ordalydelse som vi föreslagit, har antagits i den slutliga deklarationen om Afrika. Vår strategi för styrelseformer är inriktad på resultat och på att ge reformincitament till de länder som har inlett lämpliga och trovärdiga reformer av sina styrelseformer utifrån en sund politisk vilja.

Det gläder mig att kunna betona att arbetet vid G8-toppmötet i år var särskilt inriktat på utbildning: det är tveklöst ett av våra mest värdefulla bidrag. I deklarationen framförs uttryckligen behovet av att finansiera de behov som saknar täckning och som uppskattas uppgå till ett monetärt värde på 500 miljoner US-dollar för 2007 för alla länder som omfattas av Fast Track-initiativet.

Jag är också mycket nöjd med den slutliga texten om finansiella resurser för hälsofrågor, för den globala fonden och för programmen för förebyggande av smittospridning mellan mödrar och barn. De 60 miljarder US-dollar som utlovades för de kommande åren för att bekämpa hiv/aids, malaria och tuberkulos är ett tydligt och bestämt åtagande jämfört med de försiktiga formuleringar som till en början användes och som saknade tydliga angivelser om de finansiella resurser som krävs.

Jag ska avsluta mina kommentarer om G8 med en iakttagelse av mer allmän karaktär. Den skönhetstävling i fråga om siffror och uttalanden som G8 tycks ha förvandlats till i fråga om utveckling övertygade inte våra afrikanska partner. Tvärtom, eftersom våra afrikanska partner konfronterar oss med bristen på resultat på plats, och framför allt med vår bristande respekt för våra åtaganden. De gör dessutom detta med desto större kraft eftersom de har funnit en alternativ modell i Kina. Kina inte bara köper enorma mängder med råmaterial i Afrika, utan konstruerar dessutom vägar, ministerier och sjukhus månaderna efter att de fått en begäran och avgett ett löfte. Detta är en riktig kupp med tanke på att våra egna förfaranden, som dessutom i praktiken har inrättats av rådet och Europaparlamentet, de facto innebär tidtabeller på flera år mellan tidpunkten för en överenskommelse och tidpunkten för dess faktiska genomförande.

Vi måste dock även dra lärdom av G8: allteftersom Afrika i allt högre grad utvecklar förbindelser med tillväxtekonomier kommer G8:s skönhetstävling att bli en mindre attraktion som kommer att bli allt mindre övertygande om vi inte lyckas införliva Kina och de andra tillväxtekonomierna i de internationella initiativen om Afrika och utveckling. Det är faktiskt därför jag kommer att besöka Kina i början av juli: för att diskutera Afrika med våra kinesiska kolleger.

Herr talman, mina damer och herrar! Innan jag avrundar vill jag kort kommentera Glenys Kinnocks betänkande och därmed millennieutvecklingsmålen efter halva tiden, vars nuvarande relevans framstår som tämligen odiskutabel. Jag är övertygad om att millenniemålen är inom räckhåll, naturligtvis under förutsättning att alla de som arbetar med utvecklingsfrågor – inte bara sponsorerna utan också våra partnerländer – uppfyller sina åtaganden. Jag vill också betona Europeiska unionens bestämda och fullständiga åtagande under denna avgörande period när det gäller att genomföra dessa mål.

På denna punkt vill jag därför göra ett antal iakttagelser, och förvisso framföra ett antal reservationer angående betänkandets innehåll. Även om jag naturligtvis till allra största delen instämmer i betänkandets innehåll är jag ändå lite förvånad över det splittrade budskap som betänkandet sänder till omvärlden angående Europeiska unionens prestationer som givare. Jag vill påpeka att Europeiska unionen, och låt oss inte glömma det, är den största givaren av utvecklingsbistånd i fråga om volym och procentandel av BNP: vi ger 100 euro per person i utvecklingsbistånd, jämfört med 69 euro per person i Japan och 53 euro per person i Förenta staterna. Detta är naturligtvis inte en anledning till att vältra sig i lycksalig självbelåtenhet, eftersom det uppenbarligen är möjligt och nödvändigt med framsteg på detta område. Sådana framsteg planeras dessutom, eftersom Europeiska unionen har förbundit sig till detta genom det europeiska samförståndet om utveckling.

I betänkandet beklagar man att det ökade biståndet från vissa medlemsstater delvis beror på skuldavskrivning. Jag håller naturligtvis i grunden med om denna synpunkt eller detta förbehåll. Med detta sagt, och även bortsett från skuldavskrivningar, har Europeiska unionens bistånd ökat, vilket inte är fallet med de andra stora givarna. Vi är likväl självklart mottagliga för detta argument, och därför har kommissionen uppmanat medlemsstaterna att före årets slut inrätta en nationell plan för de budgetökningar som kommer att göra det möjligt för medlemsstaterna att nå sina mål för utvecklingsbiståndet senast 2010.

Vidare får vi inte underskatta varken effektivitetsåtgärderna med eller multiplikatoreffekten av att dela upp arbetet mellan kommissionen och medlemsstaterna. Vi får inte heller underskatta värdet av att anpassa oss till partnerländernas strategier och förfaranden, eller ännu mindre, den allt större användningen av budgetstöd, som är avsevärd. Också på dessa områden har Europeiska unionen en odiskutabel ledarroll. Jag noterar dock en viss oro över budgetstödet, som dock är det partnerskapsinstrument som föredras och som återspeglar förtroendet mellan partner som är jämlika i fråga om rättigheter och skyldigheter. Genom att stödja den nationella politiken och delta i budgetförfarandet använder vi det instrument som är bäst lämpat för partnerländerna, vilket är ett arrangemang som också möjliggör större förutsägbarhet och en exceptionell flexibilitet. Mekanismen kan naturligtvis fortfarande förbättras. Det är syftet med den överenskommelse om millenniemålen som kommissionen för närvarande arbetar med – vilket är en fråga som jag kort tog upp i går i mitt svar i utskottet till vår kollega Margrietus van den Berg – och vi kommer under de kommande veckorna att kunna diskutera kriterierna och villkoren för denna överenskommelse om millenniemålen med er.

Detta är bara några kommentarer. I övrigt anser jag att det är mycket viktigt att vi samarbetar för att uppfylla millenniemålen. Tack vare vårt tillvägagångssätt kommer utvecklingsländerna att få ett tydligt solidaritetsbudskap från Europeiska unionen som inte kan vara annat än ett stöd för dem när det gäller att uttrycka deras egen beslutsamhet.

Avslutningsvis vill jag tacka Glenys Kinnock för detta mycket betydelsefulla betänkande och gratulera henne till det. I betänkandet införs frågorna i sitt rätta sammanhang. Det är ett mycket användbart bidrag och en ständig inspirationskälla för kommissionens arbete.

  Glenys Kinnock (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag tackar er verkligen för att ni närvarar här, och på så sätt ger dessa frågor den ställning som de förtjänar i parlamentet. Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten för hans vänliga kommentarer. Jag tror att många av oss här djupt beklagar att rådet väljer att inte företrädas här i dagens diskussioner om G8 och millennieutvecklingsmålen. Vi beklagar att prioriterade angelägenheter förde dem någon annanstans.

Mitt betänkande är ett tillfälle att halvvägs mot att uppfylla millennieutvecklingsmålen bedöma framsteg och annat. Verkligheten är naturligtvis att många afrikanska länder söder om Sahara inte är på väg att uppfylla ett enda av milleniemålen. Praktiskt taget inget land i Afrika är på god väg att nå millenniemålen om barns och mödrars hälsa. Det är därför som vårt utskott har enats om att Europeiska unionen borde fortsätta att gå i bräschen för insatserna för att stödja sexuell och reproduktiv hälsa och därtill hörande rättigheter genom finansiering och annat stöd. Under 2005 möttes ledarna för den rika världen vid G8-mötet i Gleneagles, och de åtog sig att dubbla det årliga stödet till fattiga länder till 50 miljarder US-dollar, och skriva av skulderna till 100 procent.

I maj 2005 hade Europeiska rådet redan fastställt en dagordning för toppmötet i Gleneagles som ägde rum i juli det året. Man hade kommit överens om – och detta är viktigt – ett tidsbundet åtagande för att uppfylla de 0,7 procenten av bruttonationalinkomsten och 100-procentig skuldavskrivning. När jag skrev mitt betänkande stod det klart att det fanns allvarliga problem med förtroendet för vissa medlemsstater i Europeiska unionen. Det är här som jag invänder kraftigt mot kommissionsledamoten. Om vi utesluter skuldlättnad hamnar ett antal medlemsstater på efterkälken. Iraks och Nigerias skuldförhandlingar har räknats på ett sådant sätt att det snedvrider den sanna bilden av verkligt bistånd. Man har uppskattat att det uppgick till ungefär 13 miljarder US-dollar under 2006. Under 2010, när biståndet till Afrika förväntas nå 50 miljarder US-dollar per år, skulle skuldlättnaderna till stor del ha redovisats och därför inte längre blåsa upp det stöd som ett land ger. Oxfam har nu uppskattat att underskottet ligger på chockerande 30 miljarder US-dollar.

Vid G8-mötet såg vi att vissa av Europeiska unionens medlemsstater gjorde ansträngningar för att driva på för att löftena skulle hållas. Men det som vi såg, som ni sa, herr kommissionsledamot, var en upprepning och en bekräftelse av löftena från 2005 om att öka stödet. Vi saknar fortfarande tydliga tidsplaner och bindande praktiska åtaganden. Vi behöver mer specifika och tydliga ekonomiska löften som exempelvis kommer att fylla finansieringsklyftorna för de länder som stöds genom initiativet ”Utbildning för alla”.

Vi behöver också klarhet när det gäller löften om att trappa upp allmän tillgång till behandling mot hiv/aids. Man talar om 5 miljoner människor 2010. Vi vill veta om detta är en global siffra, för om det är så borde det snarare röra sig om 10 miljoner. Om det bara gäller Afrika, så ger kommunikén en något annorlunda bild. Det finns naturligtvis återigen ingen särskild tidsfrist. Verkligenheten är att utvecklingsländer inte vill ha en slags check på posten eller en typ av revers. De vill kunna genomföra trovärdiga och kostnadsberäknade planer, som våra egna regeringar gör.

När det gäller klimatförändring kom alla G8-länderna, förutom USA och Ryssland, överens om att sänka utsläppen till hälften före 2050. USA:s åtagande att ansluta sig till FN:s ansträngningar var välkommet. Men återigen måste jag säga att det inte fastställdes några tydliga bindande mål, och till och med när det gällde målet på 50 procent före 2050 kom G8 inte överens om ett basår i Tyskland. Det finns ingen överenskommen avsikt att begränsa klimatförändringen till 2 °C. Mot bakgrund av den vikt som vi faster vid skuldlättnad och löften om bistånd vet vi att hela frågan om rättvis handel fortsätter att gäcka oss. Förra året under G8-mötet i Sankt Petersburg utfärdade de ett storslaget stridsrop för Doharundan för att nå en lyckad slutsats, men det som man faktiskt ser är långt ifrån det som utvecklingsländerna trodde de skrev under när de undertecknade en utvecklingsrunda från Doha. Allt som G8-länderna i Tyskland gjorde var att upprepa det som de sa i Sankt Petersburg för ett år sedan.

När det gäller ekonomiska partnerskap rekommenderar jag i synnerhet Margrietus van den Bergs ändringsförslag, som tyvärr utelämnades ur den text som ni har här, eftersom det gjordes ett fel vid sammanställningen. Jag anser att det utgör ett mycket värdefullt tillägg till debatten om ekonomiska partnerskap.

Slutligen skulle jag vilja säga att det som vi måste få uppleva nu är en fullständig uppväxling. Under 2005 marscherade tusentals av våra medborgare i hela världen under banderollen ”förpassa fattigdomen till historien”. Vi märker att bistånd verkligen fungerar. Det sker verkliga förbättringar när det gäller att minska fattigdom, få in barn i skolan, förbättra hälsa och rädda liv. Men det måste ske en verklig social och politisk förändring, och det måste finnas en växande förståelse för att vi inte ska efterlysa välgörenhet utan snarare rättvisa för världens utbildningsländer.

(Applåder)

  Talmannen. Fru Kinnock! Tack för ert utmärkta arbete, och gratulationer till ert betänkande.

  Maria Martens, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Millennieutvecklingsmålen som fastställdes 2000 är ambitiösa planer för att drastiskt minska världens fattigdom senast 2015. I slutet av den här månaden har vi nått halvvägs genom denna period, men tyvärr inte halvvägs i fråga om genomförandet av dessa mål, inte på långa vägar. Utvecklingsagendan är mycket försenad. Alltför många människor dör fortfarande av svält, alltför många barn har fortfarande ingen tillgång till skolgång, alltför många kvinnor missgynnas fortfarande och aids, malaria och tbc kräver fortfarande alltför många offer, och jag skulle tyvärr kunna göra listan rätt mycket längre.

Det är avgörande att biståndets kvalitet och kvantitet förbättras, och mycket beror på ländernas politiska vilja. Alla länder måste naturligtvis uppfylla sitt löfte att avsätta 0,7 procent av BNP för utvecklingsbistånd. Det handlar dock inte bara om pengar. Det handlar först och främst om bättre och mer effektivt bistånd, och om bättre samordning av detta bistånd. Det inbillade biståndet, där pengarna till största delen används för konsulter, utvärderingsrapporter och studier, måste minska.

På min grupps vägnar vill jag ta upp ett antal punkter. Till att börja med vill jag uppmärksamma er på vikten av insyn i de finansiella flödena. Det måste vara tydligt vart pengarna går. För det andra, beträffande skuldminskning, och med tanke på att skulder är ett stort problem för många länder, kan och bör skuldminskning förvisso inte vara en belöning för regeringar som misskött sig. Därför är skuldminskning endast möjlig under stränga villkor, däribland goda styrelseformer och öppenhet. Det måste garanteras att de resurser som tillgängliggjorts verkligen används för att bekämpa fattigdom. För det tredje måste jag uppmärksamma er på vikten av handel. Handel och öppnande av marknaderna kan under vissa förhållanden utgöra en oerhörd drivkraft för ekonomisk tillväxt. Länderna måste kunna räkna med vårt stöd i denna fråga.

Vad gäller immateriella rättigheter vill jag varna för att kasta ut barnet med badvattnet. Det måste framgent vara lockande för industrin att fortsätta forska kring kampen mot fattigdomsrelaterade sjukdomar. En viss skyddsnivå för patent av immateriella rättigheter krävs därför.

Slutligen, beträffande sexuell och reproduktiv hälsa, utsätts många kvinnor i utvecklingsländerna för stora risker, och riskerar till och med sina liv, under och efter graviditeter. Många kvinnor dör i onödan på grund av graviditeter. Det är oerhört brådskande med stöd på detta område. Därför förespråkar vi ett ökat stöd för dessa kvinnor.

  Margrietus van den Berg, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Tyvärr är rådet inte närvarande, vilket socialistgruppen i Europaparlamentet är djupt besvikna över. År 2000 förpliktade sig 191 världsledare till millenniedeklarationen om att utrota den extrema fattigdomen i världen senast 2015 och att förbättra hälsan och välbefinnandet hos de fattigaste. För närvarande har en femtedel av jordens befolkning ingen tillgång till grundläggande sociala behov, däribland utbildning och rent dricksvatten. Om exakt två och en halv vecka kommer vi att ha kommit halvvägs på vägen mot tidsfristen för millennieutvecklingsmålen. Glenys Kinnock redogör i sitt utmärkta betänkande, som vi stöder fullt ut, för vad vi hittills åstadkommit.

Under de gångna sju och ett halvt åren har människor arbetat hårt med att nå dessa mål, och ett antal stora framgångar har nåtts, särskilt i Asien, där fattigdomen har minskat avsevärt. Antalet personer som måste överleva på mindre än en dollar om dagen har i Asien minskat med över en kvarts miljon människor sedan 1990. Också i Centralamerika är det tydligt att läget har förbättrats. I båda dessa regioner har antalet undernärda barn minskat drastiskt. Barnadödligheten har minskat med många procent. Hundratusentals människor i Centralamerika och Asien har kunnat lämna fattigdomen, vilket dessa regioner och hela världen borde vara stolta över.

Vad som fortfarande är fel i Asien och Centralamerika är den gapande klyftan mellan rika och fattiga. Vi måste hjälpa till att införa strategier för en mer rättvis fördelning av naturresurser och av mark, för mer rättvisa skatter, mindre korruption och goda styrelseformer. Alltför många människor berövas fortfarande grundläggande sociala behov, trots all tillväxt och alla framsteg. Det är detta som EU:s biståndsprogram, genom det civila samhället, måste inriktas på.

På en kontinent har millenniemålen blivit mer avlägsna i stället för att närma sig under senare år. I Afrika går saker och ting utför, trots olika tappra bedrifter och många personers insatser. Det är osannolikt att några av millenniemålen kommer att nås i tid där. Tre fjärdedelar av befolkningen är drabbade av aids/hiv i Afrika söder om Sahara.

Antalet svältande människor i denna region har ökat med många tiotals miljoner. Hur kan vi ändra inställningen hos framgångsrika grupper? Hur kan vi hjälpa afrikanska affärsmän och affärskvinnor, kvinnokooperativ och mikrokreditbanker att vända opinionen? Till att börja med genom att inte sätta offren i centrum, utan också framgångarna, däribland till exempel upphörandet av krigen, ibland annat Moçambique, för att inte nämna ledande afrikanska diplomater som exempelvis Kofi Annan, modehus i Abuja, vinodlare från Sydafrika, piloter från Ghana, ledande fotbollsspelare från hela Afrika och kvinnliga entreprenörer inom informations- och kommunikationsteknik. Det är dessa personer som kommer att förändra Afrika. Det är de personer som jag vill ingå partnerskap med. Det är dessa personer som vi borde inrikta EU-biståndet på. De måste få handelsförmåner i stället för att trakasseras med våra dumpade varor.

Det är dags för en nystart. En vändpunkt, även om det är i uppförsbacke. Om vi kombinerar kvalitet och nationella resurser med ett verkligt samarbete i fråga om bistånd och handel kan Afrika trots allt resa sig ur askan. Ett verkligt samarbete innebär att vi i högre grad måste inrikta Europeiska utvecklingsfonden och våra biståndsbudgetar på millenniemålen, utbildning och hälsovård.

Ni har rätt, herr kommissionsledamot, överenskommelserna om millennieutvecklingsmålen är ett bra sätt att uppnå detta. Detta innefattar också G8, som ställer upp verkliga tidsfrister för stora uppgifter. Ett verkligt samarbete innebär generösa ekonomiska partnerskapsavtal. Afrikanska affärsmän och affärskvinnor måste kunna placera sina produkter på våra marknader med ett mervärde. Om det allmänna preferenssystemet plus kan bidra till detta borde det göra det. Låt oss skapa ett afrikanskt lag med bra spelare, med vinnare, och låt oss ge det afrikanska laget chansen att vinna denna fotbollsmatch under den andra hälften av 2015 års match för millennieutvecklingsmålen. Det kommer att gagna Afrika och förvisso resten av världen.

  Johan Van Hecke, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Det är förmodligen inget sammanträffande att en hel del nederländska talas i en debatt om utvecklingssamarbete, vilket gläder mig enormt.

Av G8-resultatet att döma kan man lugnt säga att processen med att nå millennieutvecklingsmålen börjar bli ett fall med ett steg framåt och två steg bakåt. Frågan om Afrika togs visserligen upp kort i Heiligendamm, även om det var för att inte skrämma bort Bono och Bob Geldof. Dessa löften från 2005 upprepades återigen, men inga nya åtaganden gjordes, och någon tidtabell fastställdes verkligen inte. Jag delar Glenys Kinnocks farhågor om att vi i denna takt inte kommer att nå målen senast 2015. Kinnocks betänkande har dessutom blivit ett mycket opartiskt dokument, där också vår grupps farhågor har beaktats. Låt mig kortfattat få redogöra för dessa.

Till att börja med borde procentsatsen på 0,7 procent inte vara en fix idé. Kvaliteten och effektiviteten hos det bistånd som beviljas är minst lika viktiga som kvantiteten. De så kallade utvecklingsutgifterna hos vissa regeringar lämnar många frågor obesvarade, och samordningen är ofta otillräcklig. För det andra är det oumbärligt med mer direkt budgetstöd om vi vill nå millennieutvecklingsmålen, men detta borde vara villkorat, främst av goda styrelseformer men också av en parlamentarisk kontroll som en fråga av avgörande vikt. För det tredje förespråkar vi ytterligare skuldminskning. Inte en linjär sådan, utan en villkorad skuldminskning. Det kapital som frigörs på detta sätt kan betalas till en fond som först och främst används för utbildning och hälsovård.

Jag vill avsluta med att säga att debatten om huruvida vi borde prioritera att nå millennieutvecklingsmålen eller handelsbistånd är ett falskt dilemma som vi inte vill vara delaktiga i. Vad oss beträffar är det inte en fråga om antingen eller, utan en fråga om både och.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Endast en gemensam global insats kan hjälpa Afrika i dag. Den ihärdiga finansieringen i Europa av så kallade reproduktiva rättigheter, däribland abort, utgör ett grundläggande hinder för denna enighet.

Ur såväl moralisk som medicinsk synvinkel är abort inte svaret på problemet med dödligheten vid förlossningar i Afrika. Om vi vill hjälpa Afrikas kvinnor på detta område borde vi sända medicinskt bistånd, ge dem dricksvatten, utbildning och medicinska möjligheter. Att använda Europeiska unionens resurser för att finansiera aborter i Afrika strider mot principerna för bistånd.

Det tvingar alla EU-medborgare att indirekt vara delaktiga i denna fråga. Det är också ett slags moralisk imperialism mot Afrika, vilket är en inställning som inte kan stödjas i kammaren. Därför ber jag er att rösta emot punkterna 40 och 41 i betänkandet. Jag riktar särskilt denna vädjan till de kristdemokratiska ledamöterna i parlamentet. Om min vädjan inte får gehör kommer vi inte att kunna stödja detta betänkande.

  Frithjof Schmidt, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi genomför nu en halvtidsöversyn av de betydelsefulla insatserna för att nå millennieutvecklingsmålen, och resultatet är dåligt – så mycket framgår tydligt av Glenys Kinnocks betänkande. Min grupp stöder detta utmärkta betänkande mycket eftertryckligen.

Om den politiska situationen fortsätter på det här sättet kommer många utvecklingsländer, i synnerhet i Afrika, inte att nå millennieutvecklingsmålen och de flesta industriländer kommer inte att hålla sina löften om att ge finansiellt stöd. G8-toppmötet i Heiligendamm var tyvärr ytterligare ett exempel på det.

Sedan 1999 har samma löften, med två års mellanrum, avgetts och brutits gång på gång. Detta gör att Europeiska unionens trovärdighet ifrågasätts i många utvecklingsländer. De löften som avgavs i Heiligendamm kompenserar nu löftena från Gleneagles. Sextio miljarder US-dollar avsätts för den globala fonden, men vi får veta att detta kommer att kompensera de brutna löftena från Gleneagles. Det är vad som kallas dubbel bokföring. Det är ett försök att skapa förvirring med siffror utan att förpliktiga enskilda länder.

Jag tyckte att det var mycket bra att kommissionsledamoten själv uttryckte sig mycket tydligt i denna fråga: det är precis vad som behövs. Det är parlamentets ansvar att uttrycka sig klart och att utöva de påtryckningar som behövs för att se till att åtminstone Europeiska unionen håller sig till sin fortlöpande plan att nå målet på 0,7 procent för det offentliga utvecklingsbiståndet exakt senast 2015 och utan några bokföringsknep.

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Vi sammanfattar nu G8-toppmötet. Vid detta G8-toppmöte gjordes en tämligen uppenbart värdelös deklaration om klimatförändringar. Jag stöder miljöorganisationernas uttalanden. Greenpeace sa att deklarationen var helt och hållet otillräcklig, och Friends of the Earth i Tyskland beskrev de avgivna löftena som ”oklara”. Inga bindande åtaganden gjordes.

Jag stöder kommissionsledamot Michels uttalande om att Afrika diskuterades alldeles för lite. Det är fortfararande hög tid att införa skuldlättnad för de fattigaste länderna. Eftersom detta också är en debatt om G8-toppmötet som helhet vill jag dock återigen påminna kammaren om att dessa G8-länder inte har någon legitimitet överhuvudtaget. De är självutnämnda världsledare. Detta G8-toppmöte kostade 100 miljoner euro, och enbart staketet runt Heiligendamm uppgick till 12,5 miljoner euro av dessa pengar. En mycket framgångsrik demonstration med 80 000 personer genomfördes mot detta toppmöte och upploppen, som var felaktiga och beklagliga, användes av polisen för att därefter överge rättssäkerheten. Vi vet till exempel att hemliga polisutredare fanns bland demonstranterna och troligen också hetsade dem till våldsutövning. Advokaterna kunde knappt göra sitt jobb där, och domarna gick på polisens linje. Advokaterna fick utkämpa en lång kamp för att ens få besöka fångarna. Fängelseburar användes, vilket Amnesty International har kritiserat i tydliga ordalag och beskrivit som felaktigt. Toppmötet omgavs av ett förtryck värdigt en polisstat. Man behöver inte alltid gå så långt för att finna förtryck av medborgare: de mänskliga rättigheterna överträds mitt i Europeiska unionen inom ramen för G8-toppmötet.

  Georgios Karatzaferis, för IND/DEM-gruppen. – (EL) Herr talman! Till att börja med tror jag inte att någon medborgare i världen har förtroende för detta G8-toppmöte. Det påminner om feodalherrarna för 400 år sedan, som träffades och bestämde vissa saker utan att ge folket något att säga till om. Detta är modern feodalism. G8 sammanträder och ett lotteri anordnas för att åtta delegater från fattiga länder ska få närvara. Vi talar om Afrika. Nämn ett stort sjukhus i hela Afrika. Skulle ni bege er till Tanzania, herr talman, om ni hade ett allvarligt hälsoproblem? Ni skulle bege er till Tyskland eller England. Nämn en stor bank med huvudkontor i Afrika. Alla stora banker som vi sätter in våra pengar på ligger på det norra halvklotet. Detta är en särskild typ av rasism som vi slutligen borde erkänna. Det finns åtminstone en tolerans för en typ av rasism mot dessa länder. Vi ger dem samma dricks som vi ger någon som putsar våra fönster.

Vi behöver ett beslut, en ideologi som ger alla medborgare i världen samma rätt till demokrati och hälsa och till delaktighet i beslut som rör dem. Jag anser inte att vad vi har i dag är demokrati. Vi delar rikedomen, vi skapar en cancer i hela världen, medan supermakten – Förenta staterna – inte går med på att stödja Kyotoprotokollet, vilket resulterar i att dödsfall och den global uppvärmningen drabbar alla, och folket har inget att säga till om. Vi behöver därför ökad demokrati, större tillgång och större respekt för medborgarna, särskilt i länder där demokratin fortfarande inte är stark nog. Vi måste vara försiktiga, annars kommer vi att få ett nytt slags aids från Afrika som kommer att vara mer katastrofal än den aids som sänder många medborgare från norra halvklotet till den andra sidan.

  Koenraad Dillen, för ITS-gruppen. – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig att se att kommissionsledamoten med ansvar för utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd har kommit tillbaka. Vi vet hur upptagen han är. Hans tjänstledighet som kommissionsledamot för att kunna spela en aktiv roll i Belgiens parlamentsval kanske är över – och denna ledamots av Europeiska kommissionen tjänstledighet har förvisso inte varit förgäves för hans parti, vilket jag vill gratulera honom till. Vi måste dock med beundran och viss förvåning notera att han fortfararande är aktiv på båda fronter också efter denna ledighet: här i kammaren som kommissionsledamot för utvecklingssamarbete, men också i Bryssel, där en febril verksamhet råder eftersom en ny belgisk regering utformas och där kommissionsledamoten i dag uppmanar mitt lands fransktalande gröna parti att ansluta sig till regeringen. Det är förvisso inte lätt att kombinera arbetet som kommissionsledamot med att vara Belgiens ställföreträdande ”informatör” och att på statens vägnar undersöka om en föreslagen regeringsbildning kommer att lyckas. Frågan om huruvida denna blandning möjligen kan leda till en partiskhet och om kommissionens neutralitet står och väger till följd av detta infinner sig förmodligen också.

Helt vid sidan av denna kommentar vore det bättre, och nu talar jag om Kinnockbetänkandet, om vi uppmärksammade frågan om hur vetenskapligt vårt tillvägagångssätt för millenniemålen är. Denna provokativa fråga ställdes av Amir Attaran, som är en auktoritet på utvecklingssamarbetsområdet vid universitetet i Ottawa i Kanada. Amir Attaran ifrågasätter nämligen i hög grad den vetenskapliga grunden för dessa mål och framför allt sättet att mäta målens uppfyllande. Han nämner som exempel målet för malaria, och anger att till och med institutioner som Världshälsoorganisationen erkänner att de inte är säkra på att de uppgifter man har tillgång till är relevanta. Genom att acceptera ovissa uppgifter som sanning, bygger FN en rad millenniemål på kvicksand, enligt Amir Attaran. Vetenskaplig vederhäftighet borde vara den främsta prioriteringen också för utvecklingssamarbetet. Det är dags att vi håller en genomgripande debatt om just detta ämne.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Till att börja med vill jag tacka föredraganden och mina kolleger för deras utmärkta arbete och för deras stöd för mina ändringsförslag i utskottet för utveckling.

Jag vill ägna ett par frågor lite tid. Kampen mot aids, särskilt mot bakgrund av FN:s aktuella rapporter och bristen på framsteg hittills i fråga om millennieutvecklingsmålen, måste fortsätta att vara en prioritet för det internationella samfundet, ett obrytbart åtagande och ett ansvar för industriländerna. Det beror på att det är omöjligt att fortsätta att tala om ekonomisk utveckling, utbildning och hälsoinfrastruktur om den aktiva befolkning som kan genomföra dessa reformer faktiskt decimeras dag efter dag, trots behandlingar och läkemedel som tydligen ännu inte är tillräckliga eller effektiva nog.

Enligt Unaids rapport fanns det mellan fyra och sex miljoner nya fall under 2006, och tre miljoner avled samma år, varav två tredjedelar i Afrika söder om Sahara, som är den region som millennieutvecklingsmålen i huvudsak gäller. Det betyder att över 8 000 dör dagligen, vilket är en siffra som är verkligt ohållbar.

Med hänsyn till denna kamp och kampen mot fattigdomen i allmänhet är vi mycket långt från vår färdplan och vi kan inte längre godta ursäkterna från de länder, däribland tyvärr mitt eget, som ännu inte har uppfyllt de åtaganden som de lovat det internationella samfundet, med tanke på att dessa åtaganden redan är minimala. Vi måste dessutom kräva inte bara en ökad effektivitet i utvecklingsbiståndet från givarländerna, utan också en fullständig förenlighet med deras egen handelspolitik, eftersom stöd för utveckling framför allt innebär att man ger länder med problem en möjlighet att resa sig med sina egna resurser.

Vi står inför nya utmaningar, insatser, prövningar och åtaganden. Min förhoppning är att EU den här gången verkligen ska kunna spela den roll som den borde spela.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I slutet av andra världskriget, när koncentrationslägren befriades, sa vi ”aldrig mer”: det skulle aldrig mer förekomma ett sådant exempel på människans omänsklighet mot andra människor. Vi i kammaren, och alla som deltog i G8-mötet förra veckan, vet att det finns miljoner barn under 5 år som dör varje år på grund av brist på vaccin som vi, i det som kallas väst, har haft tillgång till de senaste 30 åren. Detta är en ännu större kränkning än den som skedde i dessa koncentrationsläger, eftersom vi vet att den pågår. Det händer mitt framför våra ögon. Och vad har vi gjort? Vi har avsagt oss ledarskapet. Vi har avsagt oss ledarskapet till rockstjärnor – och tack gode Gud för dem, för om de inte fanns där för att utöva påtryckningar, vem skulle då göra det? Det råder en förödande brist på ledarskap inom EU.

När vi talar om kommunikation i EU tror vi att vi kan tala om konstitutionsfördrag och allt sådant med folk. Det är nonsens. Som jag tidigare har sagt talar inte människor om konstitutionsfördrag på pubar i Dublin eller på restauranger i Tyskland. Men se på de människor som åkte till Gleneagles, som tog ledigt från arbetet för att marschera till Gleneagles, som gick på alla dessa rockkonserter om tredjevärlden. Varför ger vi inte dessa människor ledarskap? Var är EU:s statsmän och statskvinnor? Det enda vi har är politiker – och det är ena usla politiker. Ingen Jacques Delors, ingen Helmut Kohl.

Denna fråga behöver ledarskap, och G8-länderna svek oss. De erbjöd inte det ledarskap som denna fråga förtjänar, och parlamentet måste insistera att detta inte får fortsätta att vara normen. Vi måste insistera att politiker i väst, inom Europeiska unionen och i G8-gruppen tar ledningen på riktigt i denna fråga. Inget annat är godtagbart, och ni, herr talman, måste spela en roll i detta. Ni skulle kunna ge oss ledarskap i parlamentet. Ni skulle kunna påverka dem som har förmåga att ändra detta. Vi har förmågan att ändra detta. Vi får inte godta dessa normer. G8 var en stor besvikelse för folk. Det visade att vi verkligen saknar statsmän, statskvinnor och ledare, och jag hoppas att detta ändras.

  Talmannen. Tack så mycket, herr Mitchell! Jag uppskattar att ni lägger viss vikt vid Europaparlamentets talman, men han var inte inbjuden till Heiligendamm.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (PT) Folkmordet i Darfur, de svåra kriserna i Zimbabwe, Somalia, Etiopien och Nigeria, korruption, pandemier, ökenutbredning, vapenflödet och kapplöpningen om olja och andra naturresurser – allt detta är faktorer som underblåser ytterligare konflikter i Afrika och bidrar till att fler människor blir desperata nog att riskera sina liv för att ta sig till Europa eller till en plats med bättre förutsättningar. Det är därför deprimerande att se att G8 begränsar sig till att upprepa de löften från Gleneagles som inte har hållits. Efter halva tiden har millenniemålen ännu inte getts vederbörlig prioritet hos regeringarna i Europa och kommissionen, vilket Glenys Kinnock korrekt anger i sitt betänkande.

Framför allt i Afrika måste millenniemålen förbättra alla säkerhets- och utvecklingsstrategier, och i sin tur får den gemensamma samarbetsstrategi som ska antas vid toppmötet mellan EU och Afrika som ska äga rum i december inte bara bli ännu en fotosession. Efter toppmötet måste myndigheter i Europa och Afrika göra synkroniserade åtaganden för att nå millenniemålen och föreslå strategier som står över regeringarna och som sträcker sig bortom ett inskränkt, opassande trakasserande av Kina.

Att göra åtaganden för att stärka de demokratiska institutionerna och det civila samhällets institutioner i de afrikanska länderna omfattar investeringar i de institutioner som kämpar för de mänskliga rättigheterna, för kvinnors rättigheter och för medborgerliga friheter i Afrika. Det innebär också att EU och dess afrikanska partner måste vara tuffa mot varandra när det gäller förenligheten med redan bindande avtal som Cotonouavtalet. Utan rättvisa och rättssäkerhet kommer vi inte att ha några goda styrelseformer och än mindre någon hållbar utveckling.

  Toomas Savi (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja påpeka två saker när det gäller millennieutvecklingsmålen i halvtid.

För det första är det ganska uppenbart att utrotandet av fattigdom i världen är en av mänsklighetens viktigaste utmaningar under 2000-talet. För mig, som läkare, är det helt klart att fattigdom och sjukdomar som hiv/aids, malaria och tuberkulos går hand i hand, och skapar en ”tsunami” som tar miljontals liv varje år. Det är beklagligt att denna hemska tragedi nu har förvandlats till vardaglig statistik. Utrotandet av fattigdom förutsätter utrotandet av dessa sjukdomar och en förstärkning av hälsovårdssystemet i Afrika genom tillhandahållande av åtminstone de 60 miljarder US-dollar som anslagits av G8-länderna under de kommande åren. Dagens värld har en möjlighet att förpassa dessa sjukdomar till historieböckerna, och vi måste lyckas.

Jag välkomnar också G8-ländernas beslut att skriva av 100 procent av de högst skuldsatta fattigaste ländernas utestående åtaganden till Internationella valutafonden, Världsbanken och Afrikanska utvecklingsbanken.

Millenniemålen kan bara nås under fredliga omständigheter, något som innebär att det måste bli ett slut på många lokala militära konflikter i Afrika, särskilt den långvariga krisen i Darfur, där man har åsidosatt grundläggande mänskliga rättigheter.

För det andra skulle jag vilja påpeka att de nya medlemsstaterna, som nyligen mottog offentligt utvecklingsbistånd och som under många år har upplevt en snabb tillväxt av sin bruttonationalprodukt, borde öka sitt bidrag, inte bara uppfylla de fastställda målen. Jag stöder naturligtvis Kinnockbetänkandet.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill uppmärksamma er på tre frågor. Biståndsnivån från en union med femton medlemsstater, vilken beräknas som en procentandel av BNP och öronmärks för millenniemålen, minskar tyvärr. Merparten av länderna har fortfarande inte ens nått delmålet med 0,33 procent. Under tiden uppgår finansieringen av grundläggande utbildningsbehov till endast 23 procent och finansieringen av hälsovård till 36 procent.

Utlandsskulderna har avskrivits i endast 18 av de 60 behövande länderna. Dessa beslut är viktiga, inte bara för att de minskar den ofta outhärdliga finansiella bördan för dessa länder, utan också, såsom Världsbanken konstaterat, för att länder där skulderna har minskats har fördubblat sina utgifter för fattigdomsbekämpning.

För det tredje är det mest effektiva sättet att hjälpa fattiga länder att se till att de har tillgång till marknaderna i världens mest utvecklade länder, samt att främja utvecklingen för småföretag och mikroföretag i fattiga länder.

Det är slutligen också viktigt att stödja de lokala regeringarnas och de icke-statliga organisationernas utveckling och att inrätta ett centralt förvaltningssystem för stöd från EU:s budget, eftersom det är det enda sättet att öka effektiviteten och minska byråkratin och korruptionen.

  Margrete Auken (Verts/ALE). – (DA) Herr talman! Jag vill tacka Glenys Kinnock för ett utmärkt betänkande om halvtidsöversynen av millennieutvecklingsmålen. Det gläder mig särskilt att vi kräver en omvärdering av handel, utveckling och jordbruksstöd. Vår skamliga praxis med att ge med ena handen och att ta med den andra, och faktiskt ofta ta mer med den andra handen än vi gav, måste upphöra. Samtidigt hänvisar man i betänkandet till en hel rad oerhört relevanta stödområden. Med detta sagt var det endast med svårighet som vi klarade betänkandet genom utskottet för utveckling. Många ändringsförslag från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater avslogs med endast små marginaler, och om de hade antagits hade vi fått ett mycket urvattnat betänkande.

I övrigt innehåller betänkandet inget annat än vad medlemsstaterna för länge sedan högtidligt och med mycket uppmärksamhet riktad på sig, lovat de fattiga länderna, samt en hård kritik av det faktum att löften inte har hållits. I betänkandet påpekas tydligt att praxisen att använda skuldeftergifter som ett smart sätt att uppfylla sina skyldigheter är förkastligt. Skulder minskas ofta med rätta eller skrivs ofta helt av i givarländerna, och de länder som får pengar i form av stöd på det här sättet är följaktligen de rika givarländerna. Vi kan i all anständighet inte tillåta att detta sker, och hela parlamentet bör ena sig och förkasta dessa typer av knep.

Vi måste upprätthålla kritiken och självkritiken. Vår trovärdighet har skadats, eftersom löften ska hållas. Millennieutvecklingsmålen, liksom målen som fastställdes i förra veckans högtravande G8-anföranden om problemen i Afrika, är viktiga, och det faktum att rådet inte ens har gjort sig besväret att närvara här i kammaren i dag säger naturligtvis något om hur allvarligt det tar på sina löften. Faktum är att det är svårt att förstå hur vi ska kunna ta rådet på allvar när det inte ens tar sig självt på allvar.

Uppmärksamheten bör dock inte endast riktas på hur medlemsstaterna kan undkomma vad som krävs av dem eller hur de kan slippa undan så lindrigt som möjligt från att uppfylla kraven. Vi måste alla enas om hur vi ska nå vårt mål med att halvera fattigdomen före 2015. Om vi dessutom ska kunna bevara vår trovärdighet i utvecklingsländerna måste vi också noga övervaka att vi faktiskt gör vad vi lovar. Vi måste anstränga oss för att finna sätt att genomföra en sådan kontroll. Ingen av oss får i framtiden slippa undan obemärkt med att ignorera våra skyldigheter.

  Vittorio Agnoletto (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! G8 har varit ett enormt misslyckande i kampen mot fattigdom och global uppvärmning. De slitna ritualerna med ett toppmöte som, även om det är berättigat, nu är anti-historiskt, med tanke på motståndet mot att införliva tillväxtekonomier som Brasilien, Sydafrika, Kina och Indien, återspeglas i bristen på innehåll i dess slutdeklarationer.

År 2005 åtog sig de rika länderna högtidligen i Skottland att öka det offentliga utvecklingsbiståndet till 50 miljarder US-dollar per år senast 2010, varav hälften skulle ges till Afrika, så att man garanterade att de millennieutvecklingsmål som FN ställt upp för 2015 skulle nås.

Två år senare uppgår de aktuella anslagen endast till 10 procent av vad som utlovades, vilket framgår av panelen för framsteg i Afrika med Kofi Annan som ordförande. Som om inget hänt gjorde G8-länderna i Rostock ett nytt åtagande om att bevilja finansiering på 60 miljarder US-dollar för att bekämpa aids, allt med mycket vaga och avsiktligt vilseledande formuleringar. Ingen tidsfrist fastställdes och hälften av beloppet kommer faktiskt från åtaganden som Förenta staternas regering faktiskt redan gjort fram till 2013. Ökningen med 3 miljarder US-dollar per år utöver de åtaganden som de andra regeringarna redan gjort, däribland de europeiska regeringarna, är helt och hållet otillräcklig för att bekämpa den humanitära nödsituationen med aids och andra pandemier.

Angående global uppvärmning välkomnades misslyckandet med att fatta ett beslut som en framgång. Resultatet av tre dagars sammanträden, till en kostnad på 120 miljoner euro, var att sända en möjlig överenskommelse tillbaka till FN om att begränsa mängden koldioxid som får släppas ut i atmosfären. Det kommer inte att vara möjligt att genomföra något löfte utan att ifrågasätta de dominerande ekonomiska och sociala modellerna.

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Herr talman! Det är glädjande att Europaparlamentets rättstjänst har fastslagit att det är felaktigt att använda den icke-ratificerade EU-grundlagen som referens i detta betänkande.

Junilistan, det parti som jag företräder, har konsekvent framhållit att det är förkastligt att hänvisa till EU-grundlagen, med tanke på att befolkningen i två av EU:s medlemsstater klart och tydligt har sagt nej till denna i folkomröstningar. För att grundlagen ska kunna användas som en rättslig grund eller referens krävs det att den enhälligt ratificeras. Jag vädjar till denna kammare att respektera detta framöver.

Världens rika länder har en moralisk plikt att sprida delar av sitt välstånd till utvecklingsländer. Jag delar således helhjärtat de angelägna målsättningar som fastslås i millenniemålen. Junilistan anser dock att biståndsfrågor uteslutande ska hanteras av respektive medlemsland i samarbete med organisationer med bred internationell legitimitet och lång erfarenhet.

EU:s roll i sammanhanget borde främst vara att avveckla de destruktiva fiskeavtal som unionen sluter med fattiga utvecklingsländer samt att drastiskt reformera den protektionistiska handels- och jordbrukspolitiken. Denna gör det svårt för jordbrukare i fattiga utvecklingsländer att avyttra sina produkter på den europeiska marknaden.

  Anna Ibrisagic (PPE-DE). – Herr talman! Vi talar här mycket om hur mycket vi betalar i bistånd i dag och om hur mycket vi borde betala i framtiden. Vi hävdar alltid att biståndspengarna inte räcker till och att millenniemålet inte kommer att uppfyllas. Det kommer inte att kunna uppfyllas om inte utvecklingsländerna får hjälp som gör det möjligt för dem att utveckla sina ekonomier och därmed hjälpa sig själva.

De här i parlamentet som känner mig vet att jag representerar Sverige, men att jag för nästan 14 år sedan kom till Sverige som flykting från Bosnien. Jag vet därför att man, när man är i underläge och behöver hjälp, gärna vill få hjälp som leder till att man inom kort kan hjälpa sig själv och så fort som möjligt bli självständig, oberoende och inte behöva hjälp. Det man absolut inte vill ha är människor som tycker synd om en och hjälp som leder till beroende av hjälp även i framtiden. Det är också i ljuset av detta som vi ska se den kritik som jag har mot betänkandet, där jag efterlyser ännu mer betoning på handel och dess positiva betydelse för utveckling.

En annan sak som betänkandet inte heller poängterar tillräckligt mycket är liberaliseringen. Uppfattningen att biståndet bör öka utan att man kräver av utvecklingsländerna att de till exempel ska minska sina skulder innebär att man ger bistånd utan att ställa några krav varken på liberalisering eller skuldsanering. Men utan en liberalisering ökar skulderna ännu mer, och då kommer vi till situationen från början av mitt anförande, där hjälp leder till beroende av hjälp, och så får det aldrig vara.

  Talmannen. - Tack så mycket, fru Ibrisagic. Av ert namn att döma skulle man inte tro att ni talade så utmärkt svenska: ni föregår med gott exempel.

  Anne Van Lancker (PSE). – (NL) Herr talman! Jag vill varmt gratulera Glenys Kinnock till ett kritiskt, men som jag ser det, särskilt relevant betänkande. Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans kommentarer efter G8-toppmötet i Heiligendamm. Jag kan faktiskt tala om för er, herr kommissionsledamot, att jag i hög grad delar er skeptiska inställning till resultatet.

År 2005 var alla överens om att millenniemålen kunde nås under förutsättning att man hade engagemanget och resurserna. Mindre än två år senare tas idén uppenbarligen emot med mycket mindre entusiasm, eftersom G8:s regeringschefer inte sträcker sig längre än till att upprepa löftena från 2005. Liksom några av våra kolleger här i Europaparlamentet har påpekat har G8-länderna inte lyckats utarbeta en plan som i allra högsta grad behövs och som skulle hjälpa till att hålla löftena. Det finns ingen konkret finansieringsplan som skulle göra länderna ansvariga för sina åtaganden och för alla brister, och det är redan uppenbart att G8-länderna inte kommer att klara av att få fram de nödvändiga resurserna för att fördubbla stödet till 2010.

Bara i kampen mot hiv/aids finns en stor brist på finansiering. Under 2007 uppgår underskottet till inte mindre än 9 miljarder US-dollar. De löften som gjordes vid toppmötet i Gleneagles, nämligen att garantera en allmän tillgång till förebyggande, behandling och vård av hiv senast 2010, har inte hållits på långa vägar. Endast en av sex aidspatienter medicineras. Var tolfte sekund dör någon av aids och 70 procent av de nya hiv-smittade finns i Afrika söder om Sahara. Det är helt enkelt oacceptabelt. Herr kommissionsledamot! 50 miljarder US-dollar för hiv, aids, tbc och malaria är helt enkelt inte tillräckligt för att få G8 att hålla sitt löfte på folkhälsoområdet i tid.

Jag vill ta upp en sista sak. Att nå millennieutvecklingsmålen är inte bara en fråga om pengar utan också om rättigheter. Utan tillgång till exempelvis sexuell och reproduktiv hälsovård för alla kan fattigdomen omöjligen bekämpas. Jag hoppas, herr kommissionsledamot, att EU kommer att fortsätta med sin banbrytande roll i detta hänseende.

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (ES) Herr talman! År 2005 sände G8-ledarna i Gleneagles ett spännande budskap genom sitt löfte att avsätta 42 000 miljoner euro för hälsobistånd till Afrika, med särskild inriktning på aids, malaria och tuberkulos.

År 2007 har vi ett nytt löfte på 44 000 miljoner euro. Är detta verkligen ett nytt åtagande? Det vet vi inte. Eller är det bara ett nytt sätt att dölja att de inte hållit sitt löfte, som alla de stora icke-statliga organisationer som följer dessa beräkningar noga hävdar? Det finns ingen konkret tidtabell och det är inte tydligt hur detta löfte hänger samman med de tidigare löftena.

Vi måste tala om för medborgarna att våra regeringar inte agerar på ett sätt som är förenligt med vad de säger. Samma ledare som ser att människor förskräckt flyr till deras länder från Afrika, beredda att riskera sina liv bara för att dö i Medelhavet, framför sin stora sorg över dessa dramatiska händelser, men lever sedan inte upp till sina löften när det gäller att omvandla dem till politiska beslut.

Det måste utan tvivel göras ett åtagande om att öka biståndet – särskilt till hälsa och utbildning. Men detta åtagande måste också tas till förhandlingsbordet. I sitt meddelande beskriver G8 framgången med Doharundan som avgörande för den ekonomiska tillväxten i Afrika. Avgörande, hävdar G8.

Men när vi talar om Afrika vore det att hyckla att åtskilja vad vi säger om humanitära frågor och bistånd från vårt beteende vid förhandlingsbordet vid Doharundan, och jag talar inte bara om Europeiska unionen, utan om hela industrivärlden, den industrivärld som samlats inom G8.

Vi kan inte göra skillnad mellan frihandel, de faktiska handelsutbytena och vad Doha innebär i praktiken för dessa länder och mellan vad vi säger om humanitära frågor och bistånd. Vid förhandlingsbordet måste våra löften omvandlas till något mer än vad som erbjuds i form av pengar.

Slutligen måste biståndet vara rationellt. Vi måste välkomna G8:s stöd för Infrastrukturkonsortiet för Afrika (ICA). Detta är en konkret åtgärd som jag särskilt vill betona.

  Eoin Ryan (UEN). – (EN) Herr talman! Även jag skulle vilja gratulera Glenys Kinnock till hennes utmärkta betänkande. Det är svårt att tala om denna fråga på en minut, men jag ska försöka. Problemet är enligt min mening inte bara den penningsumma, eller brist på pengar, som EU eller Västvärlden har donerat till Afrika. Problemet är också av administrativ natur och beror på samordnandet av detta bistånd. Vi är alla medvetna om de begränsningar som svagt styre i afrikanska länder skapar. Bistånd fungerar i många fall, men bistånd donerat utan gott styre kommer aldrig att förpassa fattigdomen till historien.

En idé som man skulle kunna se över är behovet av att individuella europeiska stater, eller grupper av medlemsstater, tog på sig en samordnande roll när det gäller administration av bistånd i enskilda afrikanska länder. Detta skulle vara ett grundläggande steg mot att göra givarländerna ansvariga för det stöd som de anslår. På samma sätt skulle det påvisa bästa praxis när det gäller genomförande av millennieutvecklingsmålen.

Jag säger detta på grundval av min erfarenhet som minister i den irländska regeringen med ansvar för att ta itu med fattiga samhällen i Dublin och i andra europeiska städer, där ett regeringsorgan var ansvarigt för att samordna allt som vi gav till dessa samhällen, och det var mycket lyckat. Jag anser att samma sak skulle kunna göras på EU-nivå eller världsnivå när det gäller Afrika.

Jag har inte tillräckligt med tid för att tala om detta, men den andra stora frågan är handel. Utan handel finns det ingen möjlighet för Afrika att dra upp sig själv ur fattigdom. Detta är en annan fråga som måste behandlas. I vilket fall som helst anser jag att vi behöver mycket mer samordning av hur vi genomför och använder våra pengar i Afrika. Om det fanns ordentlig samordning skulle vi kunna få till stånd förbättringar på detta område. Som vi alla känner till är det ingen enkel uppgift och det finns inga enkla lösningar, men vi måste ändra det sätt på vilket vi tillhandahåller stöd till de fattigaste folken i Afrika.

IN THE CHAIR: MR ONESTA
Vice-President

  Kathalijne Maria Buitenweg (Verts/ALE). – (NL) Herr talman! Samtidigt som det är bra att man har uppmärksammat framstegen i vissa regioner här i dag, är situationen i det svarta Afrika fortfarande tragisk, liksom tidigare talare har påpekat, däribland Margrietus Van den Berg. Det borde göras en geografisk åtskillnad, men också en könsbaserad åtskillnad. President Bush är nu övertygad om att mer bör göras för att bekämpa aids, eftersom det drabbar såväl kvinnor som män. Jag kan inte annat än att få intrycket av att detta är en viktig förutsättning för att pengar ska ges.

Endast kvinnor dör i dödlighet bland mödrar, enligt termens själva definition. Det finns inga tecken på förbättringar på området för sexuella och reproduktiva rättigheter. Det verkar som om kvinnors liv för många inte är lika värdefullt. I Afrika söder om Sahara dör en av 16 kvinnor till följd av graviditet, till exempel vid förlossningar eller på grund av osäkra aborter. Exemplet med Sri Lanka visar att investeringar faktiskt kan rädda kvinnors liv. Herr Szymánski! Endast vatten och läkemedel räcker helt enkelt inte. Kvinnor måste själva kunna bestämma om de vill bli gravida. Svåra beslut om till exempel abort bör fattas på individuell basis, snarare än ingå i ett omfattande och allmänt uttalande som betryggande görs här i kammaren.

Herr kommissionsledamot! Ni har rätt i att EU är en stor långivare av pengar och också uppfyller en viktig roll i det hänseendet. EU-länderna har dock inte heller hållit sina löften från Kairo. Vilken mekanism avser ni att använda för detta?

  Luisa Morgantini (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka föredraganden Glenys Kinnock för hennes betänkande, som om det hade antagits i tid skulle ha sänt ett tydligt budskap till stats- och regeringscheferna i G8 och till hela det internationella samfundet om hur avgörande det är att vidta beslutsamma åtgärder för att kunna ändra inriktning.

Detta är vad som begärs av miljontals människor som fortfarande dör av hunger, törst och sjukdomar, eller i krig. Även om det inte vore tillräckligt skulle det förvisso innebära mycket om G8-länderna och det internationella samfundet uppfyllde sina åtaganden. Men om inga åtgärder vidtas angående de strukturella orsakerna till fattigdom och underutveckling kommer människor att fortsätta att dö.

Kommissionsledamot Michel har rätt i att enade och konsekventa strategier behövs på flera fronter, som till exempel gällande kvantiteten och kvaliteten hos det offentliga utvecklingsbiståndet, skuldavskrivningar och en översyn av bestämmelserna om internationell handel och förvisso också av ansvar, öppenhet och sund förvaltning i utvecklingsländerna.

Jag vill betona ett antal punkter: med tanke på biståndets kvalitet är det särskilt nödvändigt att sätta stopp för den i hög grad skadliga praxisen med att koppla samman biståndet med ekonomiska och geopolitiska intressen, och att avskaffa oförenligheten mellan Europeiska unionens utvecklings-, handels- och jordbrukspolitik. Det är också nödvändigt att se över de ekonomiska partnerskapsavtalen och söka alternativa vägar som är förenliga med att nå millennieutvecklingsmålen, vilket skulle göra det möjligt att övervinna dödläget i förhandlingarna i Doharundan.

De tre millennieutvecklingsmålen om hälsofrågor kan aldrig nås utan allmän tillgång till behandlingar och läkemedel. Alltför ofta strider den internationella lagstiftningen om immateriella rättigheter mot prioriteringen av miljontals människors rätt till hälsa och liv, till förmån för de multinationella läkemedelsföretagens vinster. De misslyckade överenskommelser som gjordes vid G8-mötet betonar också motsägelserna hos dagens stormakter, som spenderar 5 procent av sina utgifter för döds- och förstörelsevapen på utveckling.

  Manolis Mavrommatis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag vill i min tur gratulera Glenys Kinnock till hennes initiativbetänkande om ett så viktigt ämne.

Det är intressant för Europaparlamentet, halvvägs framme vid den tidsfrist som fastställts för uppfyllandet av millennieutvecklingsmålen, att undersöka hur långt vi har kvar när det gäller att uppfylla dessa mål och i vidare bemärkelse se över några av sätten att nå dem.

Det är synd att många länder i världens fattigaste område, Afrika söder om Sahara, har långt kvar när det gäller att nå millennieutvecklingsmålen. Det är tydligt att millennieutvecklingsmålen inte kommer att nås om inte de fattigare utvecklingsländerna får ett ökat och förbättrat stöd som kompletterar deras egna nationella resurser.

FN, Afrikanska unionen, G8 och Europeiska unionen måste följa de aktuella uppskattningarna om att stödet till Afrika bör ökas med ungefär 3,7 miljarder euro per år.

Dessutom måste Europeiska unionen, som den största givaren av humanitärt bistånd, fortsätta arbetet med att avskriva utvecklingsländernas skulder.

Jag måste dock erkänna att vad som oroar mig mest är oförmågan att nå målet för utbildning. 121 miljoner barn, varav 65 miljoner är flickor, har aldrig gått i skola. Utöver Mål 2 om gratis obligatorisk grundskola för alla innehöll 1990 års slutsatser från toppmötet om barn ett mål om allmän tillgång till utbildning år 2000, och att minst 80 procent av alla barn skulle slutföra grundutbildning. Vi har tyvärr långt kvar till detta mål. Utvecklingsländerna måste inse att om de inte investerar i kvaliteten för sina mänskliga resurser fördöms de till samma utvecklingssituation i oändlighet.

  Linda McAvan (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill tala om G8-toppmötet och göra två påpekanden. Det första gäller klimatförändring. Detta var goda nyheter, eftersom USA gick med på att stanna inom FN-förfarandet, men de dåliga nyheterna är att man inte kom överens om några bindande mål, och de värsta nyheterna är på sätt och vis att vi inte gjorde några framsteg när det gäller att få med tillväxtekonomierna, som Indien, Brasilien och Kina, i förfarandet.

Herr kommissionsledamot! Vi har en massa arbete att göra under upptakten till mötet i Bali. Jag vet att ni inte är huvudkommissionsledamot för klimatförändring, men som kommissionsledamot med ansvar för utveckling har ni en nyckeluppgift när det gäller att hålla drivkraften för klimatförändringen levande, eftersom de fattiga i utvecklingsvärlden redan betalar priset för klimatförändringen, som ni vet. Jag hoppas därför att ni kommer att sätta detta överst på er dagordning.

Medan de fattiga betalar priset, om vi ser till den andra nyckelaspekten av G8-mötet, bistånd, ser vi att de rika låtsas stödja dem. Om man ser på siffrorna ser vi att G8 är helt ute och cyklar när det gäller stöd till utvecklingsvärlden, och bland dessa är EU-länderna några av de sämsta aktörerna.

Herr kommissionsledamot! Min teori är att vi kommer att vara här igen om två eller tre år, och åter beklaga oss över misslyckandet med framsteg när det gäller bistånd. Löftet att dubblera stödet gjordes under ett EU-toppmöte. För ni en resultattavla över detta, eller måste vi förlita oss på att icke-statliga organisationer ger oss resultatet? Vi borde faktiskt se över resultattavlorna för klimatförändring och bistånd, eftersom det som Gay Mitchell sa tidigare om trovärdighet och EU är korrekt. Människor där ute kommer att bedöma oss efter hur vi presterar när det gäller frågor som de verkligen bryr sig om: att ta itu med klimatförändring och fattigdom. Frågan om konstitutionen är viktig för oss, men inte för allmänheten. Vi kommer därför inte att vara särskilt trovärdiga för omvärlden om vi inte presterar resultat när det gäller dessa frågor.

  Feleknas Uca (GUE/NGL). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot Michel, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka Glenys Kinnock för hennes betänkande. Av tidsskäl ska jag bara ta upp en fråga i detta sammanhang, som tyvärr knappt nämns i betänkandet. Enligt min åsikt är den avgörande betydelsen av meningsfullt arbete som ett sätt att utrota fattigdomen en oerhört viktig faktor när det gäller att nå millennieutvecklingsmålen. Hur långt har vi nu kommit i fråga om dessa mål?

Som jag ser det är resultatet av halvtidsöversynen av dessa mål katastrofalt. Merparten av millennieutvecklingsmålen har inte ens börjat nås och enligt realistiska uppskattningar kommer vi inte ens att ha nått dem 2015. Detta är en anklagelse mot givarländerna. Tidningsrapporterna om de påstådda framgångarna vid G8-toppmötet ändrar inte detta faktum.

  Nirj Deva (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Som vanligt har Glenys Kinnock framställt ett bra betänkande, men att framställa ett bra betänkande, som vi alla i parlamentet gör, räcker inte.

Det oroar mig mycket att Glenys Kinnock nämner handlingsplanen från Maputo i punkt 40 och i synnerhet i punkt 41 i sitt betänkande. I handlingsplanen från Maputo förespråkas, som jag förstår det, abort, och man går mycket längre än i Kairoförklaringen. I Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter står det att barnet, på grund av dess fysiska och psykiska omognad, behöver särskilt skydd och särskild omsorg, innefattande lämpligt rättsligt skydd, såväl före som efter födseln.

Enligt FN dör ungefär 8,5 miljoner människor runt om i världen varje år på grund av svält. Detta står i motsats till de 46 miljoner barn som aborteras varje år enligt Världshälsoorganisationen. Detta är nästan lika många eller fler än Spaniens befolkning. Detta innebär att från det ögonblick som man blir till är risken fem gånger större att man dör genom abort än av svält. Jämför de 46 miljonerna aborter med det totala antalet människor som dör i världen varje år.

Fyrtiosex miljoner aborter står också mot de 70 000 kvinnor som tyvärr gör valet att genomföra en olaglig abort och dör på grund av detta. Förhållandet är därför att för varje kvinna som blir gravid och sedan dör på grund av en olaglig abort, aborteras 650 livsdugliga barn i livmodern – det som borde vara, som naturen avsåg, den säkraste platsen i världen för ett barn att växa på.

Jag uppmanar i starka ordalag mina kolleger att rösta mot punkterna 40 och 41, som inte har något att göra med död i barnsäng, som borde vara ämnet i millennieutvecklingsmål 5. Inte heller har dessa punkter något att göra med vare sig sexuella eller reproduktiva rättigheter, eftersom abort inte hör samman med sexualitet: det är inte hälsosamt, det handlar uppenbarligen inte om reproduktion – snarare motsatsen – och enligt min mening är det verkligen inte en rättighet.

  Åsa Westlund (PSE). – Herr talman! Jag blev ganska tagen av vad förra talaren sade. Därför har jag lite svårt att prata, men jag ska försöka hålla mig till det jag tänkte säga.

När jag gick i skola fick jag lära mig att människorna i Afrika svalt på grund av att de hade huggit ner träden där de bodde, så att ingenting längre kunde växa där. På sätt och vis var de alltså mer eller mindre själva orsaken till sin situation. I dag tyder allt mer på att det i själva verket är vi i den rika världen som genom vår livsstil och stora utsläpp av koldioxid och andra klimatpåverkande gaser orsakat en klimatförändring i Afrika söder om Sahara, som gjort att människorna där inte har tillräckliga möjligheter att klara försörjningen av mat och vatten. Det ställer onekligen fattigdomen i världen i ett annat perspektiv. Vårt ansvar för att utrota fattigdomen blir ännu större om det är vi själva som har orsakat den.

Kinnock har i sitt betänkande ett särskilt avsnitt om klimatförändringarna. Där understryks vårt ansvar för att se till att våra koldioxidutsläpp inte drabbar de fattigaste människorna på jorden. För att klara detta måste vi både drastiskt minska våra utsläpp av klimatpåverkande gaser och stödja utvecklingsländerna så att de klarar den enorma omställning som världen står inför.

Det handlar om allt ifrån att klara till exempel förhöjda vattennivåer till att se till att utvecklingsländer som har möjlighet att producera förnybar energi får möjlighet att göra det, och därmed också får en möjlighet att lyfta sig själva ur fattigdomen.

Om världen ska klara millenniemålen måste vi prioritera och satsa mer på detta. Vi får heller inte låta religiösa föreställningar stå i vägen för människors fria vilja och möjlighet att skydda sig mot livshotande sjukdomar och oönskade graviditeter, inte om vi på allvar vill minska dödligheten i till exempel hiv, aids och osäkra graviditeter. Reproduktiva rättigheter, information om laglig abort, tillgång till preventivmedel, är och förblir nödvändiga inslag i vårt arbete att nå millenniemålen. Allt annat är bara fördomar. Jag är förvånad över att få höra dem här i kammaren. Vi borde vara mer upplysta än så.

  Tokia Saïfi (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vid dagens debatt tittar vi i detalj på exakt hur långt vi fortfarande har kvar när det gäller att nå millenniemålen 2015. Det bör påpekas i Europaparlamentet att dessa mål är avgörande för utvecklingssamarbetet och att de måste främja ett effektivt och konsekvent bistånd. Eftersom det fastställda datumet närmar sig tvingar det dåliga resultatet, särskilt i Afrika söder om Sahara, oss att ställa högre krav och mångdubbla våra insatser för att hålla våra löften. Inför vad som står på spel måste Europeiska unionen spela sin politiska roll fullt ut för att stärka resurserna för utveckling och effektivitet för dess åtgärder i Afrika.

År 2015 närmar sig. Därför är det nu inte läge att tappa orken eller att kasta in handduken. Som världens ledande givare av offentligt utvecklingsbistånd kan Europeiska unionen hjälpa länderna på det södra halvklotet att nå stabilitet och dra nytta av den ekonomiska, sociala och mänskliga utvecklingen. Om vi nu har medlen, låt oss då fundera över vilka verktyg vi kan använda för effektiviteten, så att det stöd som ges får påtagliga och varaktiga resultat.

Detta krav innebär att alla aktörer måste delta. Det handlar inte om välgörenhet mot dessa länder, utan om utvecklingsbistånd. Många löften har avgetts om att genomföra dessa grundläggande mål. Man kan därför notera de åtaganden som gjordes vid G8-toppmötet, som var en stor besvikelse och där man beslutade att avsätta 44 miljarder euro för kampen mot pandemierna i Afrika och där man bekräftade åtagandet från 2005.

Låt oss bara hoppas och be att dessa löften blir mer än bara ord. För att det ska bli så måste dessa initiativ nu omvandlas till praktiska och mätbara åtgärder. Det är brådskande att vi vidtar åtgärder. Låt oss öka våra insatser i en anda av partnerskap så att vi inte misslyckas med att nå tidsfristen 2015.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! En minut är mycket kort tid för att ta upp detta som är ett mycket omfattande ämne. Jag har varit lite bekymrad över vissa stämningar i denna debatt, och jag undrar huruvida, om vi frågade afrikanska kvinnor vad de vill ha, de skulle ha gett oss några av de svar som har dykt upp här i dag. De kvinnor som jag talade med i Malawi talade sannerligen om behovet av utbildning, livsmedel, arbetstillfällen och förhoppningar, och jag trodde att det är detta som millennieutvecklingsmålen skulle ge dem, men det står klart att vi inte kommer att hinna fram i tid.

Under de 30 sekunder som jag har kvar vill jag särskilt ta upp handelsaspekten på allt detta: punkterna 83 och 89 är av särskilt intresse. Det finns ett förslag att Världshandelsorganisationens förhandlingar skulle kunna vara svaret på Afrikas problem, och ändå står det mycket tydligt i punkt 89 att de minst utvecklade länderna kommer att gynnas i mycket liten grad av utvidgad avreglerad handel, och jag anser att Afrika behöver ta bort handelshinder på sin egen kontinent och se över denna fråga noga medan vi i EU hjälper dem att utveckla handel med resten av världen. Men vi önskar att vi kunde göra mer, och jag hoppas att denna debatt kommer att bidra till detta.

  Louis Michel, kommissionsledamot. (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag behöver knappast påpeka att det alltid är frustrerande att vara tvungen att på kort tid bemöta en störtflod av kommentarer, som i de flesta fall har varit mycket relevanta. Jag instämmer i stort med de kommentarer, bedömningar och förslag jag har hört.

Låt mig börja med G8-toppmötet. Jag måste erkänna att även jag är mycket besviken över att G8-toppmötena blir mer och mer av en huvudsakligen rituell övning, och jag beklagar att ju mer rituell övningen blir, desto mindre trovärdig blir den. En dag kommer människor att börja ifrågasätta om dessa möten verkligen har något syfte.

Jag hörde någon, troligen från vänster i kammaren, som frågade om G8-mötenas representativa karaktär eller legitimitet. Jag anser att den frågan måste ställas. Det kan inte förnekas att väldiga delar av den verkliga världen fortfarande inte är företrädda geopolitiskt och demografiskt, vilket är mycket beklagligt. G8-mötena börjar mer och mer likna en skönhetstävling, och det är naturligtvis mycket tråkigt att se att själva konceptet förlorar i trovärdighet genom att deltagarna inte lyckas infria de löften som de upprepar år efter år. Det är alltid möjligt att hitta positiva inslag i denna mötesform, men de räcker inte för att övertyga oss om att det är en mycket nyttig och helhjärtad övning.

Jag måste anta en impressionistisk strategi i mina svar på vissa av de ganska hårda kommentarer som har gjorts. Låt mig först och främst, när det gäller frågan om hiv/aids, säga att de två huvudkanalerna för Europeiska gemenskapernas tillhandahållande av ekonomiskt bistånd i kampen mot hiv/aids är stöd till länder för att förbättra deras tillgång till hälsovård, framför allt i Afrika och tilldelningen av medel under tematiska budgetrubriker. Ni kan vara försäkrade om att vi ska utnyttja alla resurser som står till vårt förfogande. De hälsoprogram som genomförs i 21 afrikanska länder står för 396 miljoner euro med ytterligare 62 miljoner euro som är öronmärkta för de kommande månaderna. Jag ska inte dölja att det är genom dessa tematiska budgetposter och de medel som har tilldelats AVS-länderna ur åttonde och nionde Europeiska utvecklingsfonderna som gemenskapen bidrar till den globala fonden för bekämpning av aids, tuberkulos och malaria, där vi har haft uppdraget som vice styrelseordförande. Efter inrättandet av fonden 2002 betalade Europeiska gemenskapen totalt 522,5 miljoner euro till den under perioden 2002 till 2006. Tillsammans med bidragen från medlemsstaterna gör detta EU till den största biståndsgivaren till den globala fonden för bekämpning av aids, tuberkulos och malaria.

Jag vill nämna klimatförändringarna som svar till en av ledamöterna: Jag delar fullständigt er oro för det hot som klimatförändringarna innebär för utvecklingsländerna och deras insatser för att uppnå millenniemålen. Jag anser att frågor som gäller klimatförändringarna bör införlivas med utvecklingssamarbetet. Redan 2003 antog EU handlingsplan om klimatförändringar och utveckling som vi gemensamt genomför med medlemsstaterna. Framstegen med genomförandet av denna handlingsplan ses nu över och resultaten tyder på att sättet att genomföra planen, trots att den har varit en bra plattform för gemensamt agerande av EU, inte riktigt motsvarar utmaningens storlek och betydelse.

Därför ämnar jag införa en strategi för att öka vårt samarbete med de utvecklingsländer som är hårdast drabbade av klimatförändringarna. Syftet är att arbeta för att inrätta en global allians om klimatförändringarna för att stötta dialogen och samarbetet mellan EU och utvecklingsländerna om utsläppsminskningen och anpassningen till klimatförändringarna. Jag ämnar också ganska snart delge er detaljer om detta förslag. Det är en av dem.

Jag tänker inte uppehålla mig alltför länge vid avtalen om ekonomiskt partnerskap. Det räcker att påpeka att jag är en av dem som är övertygad om att ingen verklig utveckling kan äga rum, när det gäller att bygga upp den sorts rikedom med vars hjälp sociala tjänster kan finansieras, genom vilken alla viktiga tillgångskanaler till offentliga tjänster kan finansieras, när det saknas tillgång till handel och ekonomisk dynamik. Därför är avtal om ekonomiskt partnerskap, som vi tänker oss dem, som vi uppfattar dem och som vi genomför dem, strängt taget avtal om utvecklingspolitik. Prioriteringen gäller inte handelsdimensionen utan utvecklingen.

De åsiktsskillnader som eventuellt finns mellan vissa personer och mig själv i denna fråga kommer att bli allmänt känt. Jag anser att man kan ta för givet att de existerar. Beslutet att ingå avtal om ekonomiskt partnerskap före slutet av 2007 togs gemensamt av EU och länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet. Den debatt och de meningsskiljaktigheter som detta beslut gav upphov till har varit mycket givande, framför allt därför att de har lett till att man godtar längre övergångsperioder, erkänner de särskilda karaktärsdragen hos vissa känsliga produkter, och att man även godtar principen om att finansiera regionala fonder som är ämnade att lindra inkomstförluster till följd av avskaffade tullhinder. Detta är en fråga vi ska återvända till, men det beror utan tvekan på den debatt som inleddes i denna kammare, framför allt av Glenys Kinnock och andra, att kommissionen, dess partner och de övriga berörda parterna har kommit fram till mycket flexiblare förslag där större hänsyn tas till verkligheten.

Jag är övertygad om att skuldlättnader bidrar till att finansiera utveckling. Det är inget ovanligt med denna ståndpunkt. Den baseras helt enkelt på vår gemensamma referensram inom utvecklingspolitiken, på det europeiska samförstånd som Europaparlamentet och kommissionen godkände för knappt ett och ett halvt år sedan. Överenskommelsen inom EU gäller OECD-definitionen om offentligt utvecklingsbistånd och innefattar skuldlindring. EU har också åtagit sig att hitta varaktiga lösningar på problemet med ohållbara skuldbördor.

Med detta sagt medger jag att ni utan tvekan har rätt, fru Kinnock. Alla hoppas att det kommer att bli ytterligare skuldlättnader, inte minst jag. Ni har också rätt i att det bara är ett försök och att om regeringarna, i verklig och absolut bemärkelse, vill hålla sina löften under de närmaste åren måste de öka värdet av beloppen de avsätter till sin politik för utvecklingsstöd. Det är för övrigt det budskap som kommissionen förmedlade till medlemsstaterna i sitt aprilmeddelande.

När det gäller ändring av OECD-reglerna, vilket nyligen togs upp till diskussion, anser jag inte att det är nödvändigt. Jag kan tillägga att det enligt min åsikt finna en risk att ett bestridande av dessa regler skulle utlösa en diskussion om stödberättigandet för andra ekonomiska bidrag som, enligt min åsikt, inte har något att göra med utvecklingspolitik. Jag tänker inte säga mer om denna sak. Alla vet mycket väl vad jag tänker på.

När det gäller den viktiga frågan om social och mänsklig utveckling måste jag säga att jag inte delar er åsikt, och jag säger det så mycket hellre därför att Nirj Deva, som tog upp denna fråga, är en man som jag verkligen högaktar. Kommissionen stöder politik och initiativ som gör det möjligt för män och kvinnor att göra fria och medvetna val när det gäller hur många barn de har och intervallerna mellan deras födelse, och som ger dem tillgång till högkvalitativ familjeplanering och reproduktiv hälsovård.

Jag är rädd att jag inte delar er ståndpunkt, som förefaller mig alltför radikal och som inte verkar ta tillräcklig hänsyn till begreppet individuell frihet. Här föreligger en filosofisk skillnad som vi måste erkänna. Människor är olika, herr Deva. Vi är inte nödvändigtvis lika, och jag anser att myndighetsargumentet och underkastelseargumentet går i olika riktning. Trots att jag kan förstå när ni säger att det är fel att gå med på abort i praktiken eller i princip anser jag inte heller att vi kan underkasta oss en religiös regel. Det är åtminstone min åsikt.

Jag vill hänvisa till ytterligare en faktor som förefaller mig viktig, nämligen biståndets effektivitet. Jag anser att bistånd, vare sig det är internationellt, europeiskt eller av annat slag, kommer att bli mycket effektivare när vi blir något mindre besatta av tanken på behovet att vifta med vår egen flagga. Jag försöker inte skylla på någon. När vi en gång koncentrerar oss på att lindra eländet och hjälpa de fattigaste invånarna på vår planet snarare än att oroa oss över vem som gör vad och hur var och en av oss kan framhäva vår verksamhet, kommer vi, enligt min mening, att bli mycket effektivare. Det är vad vi arbetar för, och vi rör oss framåt med en uppförandekod i ett försök att få medlemsstaterna att godta mer samordning, mer konvergens och en rationellare arbetsfördelning, eftersom detta bara kan öka vår effektivitet.

Jag måste emellertid säga er uppriktigt därför att jag hör er mycket tydligt och jag vet att nästan alla delar denna åsikt, och att när vi lyssnar på de uttalanden som görs av regeringar, ministrar, premiärministrar, är detta budskap en av de trådar som löper genom dem alla att dessa mål inte på långt när har uppnåtts i praktiken. Vi har utfört gemensamma analyser i samband med utarbetandet av landsstrategidokument, och vi har föreslagit gemensamma program. Jag kan i dag säga er att, när det gäller de operativa programmen för den tionde europeiska utvecklingsfonden, skulle jag vilja ange antalet medlemsstater som har beslutat delta i det gemensamma programmet till omkring tio, och inte ens de kommer att delta i alla programarrangemang. Jag kan ange mycket få fall av gemensam programplanering. Men detta är naturligtvis målet. Målet är inte att veta vem som gör vad, utan att veta vem som gör det som är bäst.

Som jag redan har haft anledning att säga hyser kommissionen ingen önskan att dra i alla trådar. Kommissionen är beredd att överlåta ansvaret och att delvis finansiera dem som tar ansvar, med andra ord de länder som leder speciella verksamhetsområden eller projekt, förutsatt att det finns mer att vinna genom att överlåta ansvaret än genom att vi handlar på egen hand. Det är i den riktningen vi måste försöka gå. Jag är fortfarande optimistisk, därför att jag tror att vi under vårt fortsatta arbete kommer att bevisa att effektivitet skapas genom större samordning, konvergens och harmonisering. Dessa faktorer är nycklar till ökad effektivitet.

  Talmannen. – Den gemensamma debatten är avslutad.

Omröstningen om Glenys Kinnocks betänkande kommer att äga rum i morgon.