Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 19 juni 2007 - Strasbourg

14. Den gemensamma parlamentariska församlingens AVS-EU arbete (2006) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Thierry Cornillet för utskottet för utveckling om arbetet i den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen under 2006 (2007/2021(INI)) (A6-0208/2007).

  Thierry Cornillet (ALDE) föredragande. – (FR) Herr talman! Jag ska redogöra för några siffror för er om verksamheten för den gemensamma parlamentariska församlingen 2006. Den sammanträdde två gånger, i Wien och i Bridgetown, vilket är de normer som gäller för församlingen. För att säga några ord om Bridgetown råkar denna stad ligga i Barbados som i likhet med hela Västindien är ett turistmål. Det behöver inte sägas att pressen kastade sig över detta engagemang och förklarade att Europaparlamentets ledamöter hade åkt på en nöjesresa till Västindien. Det är svårt nog att utföra ett arbete för den gemensamma parlamentariska församlingen utan att resa till de medlemsländer som ingår i församlingen. Det råkar vara så att det bland länderna i Västindien och Stillahavsområdet och till och med bland länderna i Afrika finns några där turismen är en viktig ekonomisk verksamhet. Är det någon anledning att inte åka dit? Det vore oartigt att undvika dessa länder, och det skulle ge en förvrängd bild av AVS-ländernas verksamhet.

Ytterligare en statistisk uppgift är att nio resolutioner antogs. Jag ska inte räkna upp alla utan bara påpeka att framtida problem belystes i vissa, till exempel turismen och utvecklingen, fågelinfluensan och energiproblemen i AVS-länderna. Min nästa statistiska uppgift är att det var sju gemensamma delegationer, av vilka en, studieresan till Malta och Teneriffa, ökade kunskapen om migrationsproblemen.

Jag vill framhäva några aspekter på årets verksamheter. Jag måste nämna uppträdandet och det ökade engagemanget i den gemensamma parlamentariska församlingens arbete av icke-statliga aktörer. Det är en mycket välkommen utveckling, även om dessa aktörers engagemang ofta äger rum parallellt. Hur det än är med den saken är deras deltagande otvivelaktigt ett nyttigt komplement till vår församlings arbete. Jag har haft äran att vara den vice ordförande som ansvarar för dessa frågor. Mitt mandat varar till nästa sammanträde i presidiet, och jag anser att det är viktigt att denna post besätts.

En annan punkt gäller avtalen om ekonomiskt partnerskap. Jag noterade kommissionsledamot Michels lidelsefulla stöd för dessa avtal. Även här har den gemensamma parlamentariska församlingen spelat en ledande roll genom att övervaka förhandlingarna och genom att utforma ett ömsesidigt informationsflöde genom vilket europeiska parlamentsledamöter kan få bättre kunskap om hur det står till med AVS-länderna, och våra AVS-partner kan genomskåda de fantasier som har kokats ihop av några vilseförda individer som förvränger avtalen om ekonomiskt partnerskap så att den blir någon sorts trojansk häst för liberalismen. Jag tackar kommissionsledamot Michel för att han har påmint oss om att de är instrument för utvecklingspolitiken och att deras ämbetstid inte kommer att vara för evigt, i motsats till de rykten som cirkulerar i den gemensamma parlamentariska församlingens korridorer.

Slutligen har vi genomfört utfrågningar med de viktigaste förhandlarna och de behöriga kommissionsledamöterna i denna fråga, vilket har gjort det möjligt för oss att fördjupa vår kunskap om avtalen om ekonomiskt partnerskap.

När det gäller Darfur ska jag inte återkomma till innehållet i denna fråga. Jag beklagar att den ännu inte har undersökts ordentligt. Jag vill bara framhäva en villfarelse, nämligen användningen av skilda valkollegier. Vid första sessionen hade vi en gemensam resolution om Darfur som antogs i Wien, medan en separat omröstning begärdes i Bridgetown. Resolutionen blockerades, eftersom våra AVS-kolleger inte antog den. De gav i själva verket vika för påtryckningar från ett antal länder. I betänkandet föreslår jag att detta förfaringssätt ska överges så att den gemensamma parlamentariska församlingen kan fungera som en verklig gemensam församling, där endast den demokratiska principen råder.

När det gäller den parlamentariska dimensionen, som jag ska återvända till i min slutsats, låt mig bara påminna er, herr kommissionsledamot, om ert löfte att överföra strategidokumenten till AVS-länderna och till Europaparlamentet. Jag anser att det är viktigt att våra AVS-kolleger blir delaktiga.

Slutligen, när det gäller uppkomsten av det panafrikanska parlamentet, anser jag att det är mycket viktigt att vi har ett partnerskap med detta parlament och ett parallellt partnerskap med Afrikanska unionen. Jag tror att en delegation reste dit, och att vi har åtagit oss att vara värd för ett besök av dess ordförande.

En annan punkt har att göra med stärkandet av underregionerna inom AVS-området. Det finns fyra regioner i Afrika, förutom områdena i Västindien och Stillahavsområdet, och det vore fördelaktigt att stärka underregionerna, eftersom de ekonomiska partnerskapsavtalen endast genom en regional strategi kan genomföras på rätt sätt till intresse för alla.

Låt mig avsluta med den parlamentariska dimensionen. Det är helt nödvändigt att vi, det vill säga Europaparlamentets ledamöter men framför allt våra parlamentskolleger i AVS-länderna, utforskar den gemensamma parlamentariska församlingens potential som informationskälla. En sådan uppgift skulle föra med sig en uppgradering av AVS-sidans sekretariatsmöjligheter. Det skulle innebära inledande utbildning och en högre intressenivå bland våra parlamentskolleger för Europeiska utvecklingsfonden (EUF) och dess genomförande men också för utformningen av integrerade nationella och regionala planer, för landsstrategidokumenten och för avtalen om ekonomiskt partnerskap. Vi välkomnar anslaget från en del av EUF-medlen för utbildning av parlamentsledamöter för att se till att den gemensamma parlamentariska församlingen får tillgång till människor som har strukturerna, deltar i överläggningarna och besitter information med vars hjälp de kan göra församlingen till ett verkligt användbart organ.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Den gemensamma parlamentariska församlingen börjar bli en allt starkare samarbetslänk mellan EU och AVS-länderna. Jag har deltagit i samtliga församlingssessioner sedan jag blev kommissionsledamot med ansvar för utveckling och humanitärt bistånd. Jag vet exakt hur långt denna institution har kommit. Församlingen är nu alltmer parlamentarisk i betydelse och hållning med öppnare debatter och färre regionala spänningar. Församlingen har visat sig kunna hantera en rad olika ämnen och nå överenskommelser om känsliga frågor som återuppbyggnad efter konflikter, hållbar resurshantering och om avtalen om ekonomiskt partnerskap.

Det utmärkta betänkandet av Thierry Cornillet och utskottet för utveckling ger en sann bild av denna utveckling. Ni belyser de framsteg som har gjorts men utan att bortse från de problem som fortfarande måste lösas. I betänkandet fastställs också de utmaningar som lurar vid horisonten. Jag tackar för den uppskattning som uttalas i punkt 2 av kommissionens önskan att utsätta strategidokumenten för en parlamentarisk granskning. Ni beklagar naturligtvis att detta inte har varit möjligt, men ni är säkert medveten om att medlemsstaterna, efter att ha godkänt vår ståndpunkt i denna fråga, lyckades nå en överenskommelse om att infoga en ny bestämmelse i tillämpningsföreskriften för den tionde Europeiska utvecklingsfondens löptid. Enligt denna bestämmelse ska AVS-ländernas strategidokument i informativt syfte överföras till den gemensamma parlamentariska församlingen samtidigt som de skickas till de medlemsstater som är företrädda i EUF-kommittén.

Jag välkomnar denna lösning där man förvisso tar hänsyn till EUF:s specifika karaktär, eftersom den gemensamma parlamentariska församlingen är en institution som uttryckligen är erkänd genom Cotonouavtalet och därför är bäst skickad att övervaka att planeringsprocessen enligt tionde Europeiska utvecklingsfonden fungerar korrekt, med tanke på att den inte är en del av gemenskapens budget. Detta ger också församlingen möjlighet att visa sin förmåga att spela en verklig politisk roll i vårt samarbete.

Låt mig till sist ta detta tillfälle i akt att gratulera Barbados regering och parlament samt det österrikiska ordförandeskapet för deras utmärkta sätt att organisera förra årets församlingssessioner. Nästa vecka kommer jag att återse vissa av er i Wiesbaden i Tyskland för nästa session av den gemensamma parlamentariska församlingen.

  Maria Martens, för PPE-DE-gruppens. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Thierry Cornillet till hans betänkande om arbetet i den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församligen under 2006. Det var åter ett givande år. Viktiga frågor diskuterades, bland annat energiproblemen, problemen med turismen och vattnet i AVS-länderna, främjandet av fred och säkerhet, problem med fisket i de olika länderna, avtalen om ekonomiskt partnerskap och naturligtvis de nya handelsavtalen.

Formatet för denna parlamentariska delegation är speciell och unik. Att 77 parlamentsledamöter och 77 AVS-parlamentariker, en från varje AVS-land, sammanträder några gånger om året för att diskutera utvecklingspolitiken är viktigt. Vi får inte glömma förberedelserna, som är en kombinerad insats av EU- och AVS-länderna. Dessa möten är också mycket viktiga för vårt parlamentariska arbete, eftersom vi inte bara talar om dem utan också med dem om genomförandet av Cotonouavtalet och om utvecklingspolitiken i allmänhet. Detta borde naturligtvis ha gjorts från början inom EU–Afrika-strategin, men denna strategi utformades alltför ensidigt ur europeisk synvinkel. Lyckligtvis kommer vi nu att ha en gemensam strategi, både från EU och Afrikanska unionen för Afrikas utveckling. Detta är med rätta en prioriterad fråga. Fattigdomen i Afrika är den högsta och den mest oroande.

Det är bra att den gemensamma parlamentariska församlingen fortsätter att utvecklas och att dialogen mellan AVS-länderna och EU börjar ta fart. Det är också bra att det verkar vara mer och mer möjligt att dryfta känsliga frågor som korruption eller oroande situationer, däribland dem på Afrikas horn och i Sudan. Zimbabwe är fortfarande ett ömtåligt problem. Eftersom läget i detta land är oacceptabelt måste vi göra allt som står i vår makt för att skydda landets medborgare och stoppa kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Nästa vecka kommer vi att träffas igen i Wiesbaden i Tyskland. Jag ser fram emot detta möte och hoppas att vi kommer att få ännu en bra dialog där svåra frågor åter kan tas upp.

  Glenys Kinnock, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det gladde mig verkligen att få höra kommissionsledamoten säga att den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen nu är en kraftfull organisation. Det är den verkligen. Jag vill tacka honom för hans lojala deltagande i samtliga av den gemensamma parlamentariska församlingens sammanträden hittills. Jag vill också påpeka att parlamentets talman kommer att närvara vid sammanträdet i Wiesbaden nästa vecka, vilket också hans företrädare, talman Josep Borrel, gjorde, som nu är medlem av den gemensamma parlamentariska församlingen.

Detta engagemang är mycket betydelsefullt, och det tillför status och betydelse till den gemensamma parlamentariska församlingen som, vilket andra redan har framhållit, däribland Thierry Cornillet i sitt utmärkta betänkande och i sin presentation, fortsätter att växa och frodas. Anledningen till det är att den vårdas av så många engagerade och aktiva parlamentsledamöter, från AVS och från Europaparlamentet. Vi åtnjuter ett mycket aktivt samarbete inom den gemensamma parlamentariska församlingen, och, återigen som Cornillet säger, den parlamentariska naturen hos vårt arbete har ökat betydligt.

Vår dagordning är omfattande, och vilka listor vi än kan tänkas vilja sammanställa har allt vårt arbete anknytning till Cotonouavtalet, som är ett bindande avtal mellan Europa och AVS-länderna. Karaktären hos partnerskapet mellan alla dessa länder är absolut unik. Det som gör det unikt är kravet inom Cotonouavtalet på att ha denna parlamentariska dimension. Det är något som vi bör vara mycket stolta över.

En annan viktig detalj är att vi har arbetat mycket hårt för att förbättra möjligheten för parlamentsledamöter från AVS-länderna att granska åtgärder från det verkställande organet och regeringen i sitt land. De måste också ställa sina regeringar till svars, för det är vad parlamentsledamöter ska göra. Men i de flesta AVS-länder där vi har talat och samarbetat med parlamentsledamöter involveras de uppriktigt sagt sällan i det arbete som regeringen uträttar.

Kommissionen bär också en del av ansvaret i detta avseende, eftersom man har inkluderat behovet av förhandlingar och samråd med det civila samhället i avtalen på området för samråd, t.ex. om landstrategidokument. Jag motsätter mig inte detta. Det är väldigt bra. Å andra sidan är parlamentsledamöter valda företrädare, och jag skulle vilja se ett mycket större engagemang från deras sida i programplanering, genomförande, övervakning och utvärdering. Vi måste också uppmana de nationella parlamenten i EU att granska Europeiska utvecklingsfonden. De kan hjälpa oss i detta avseende.

Jag anser att den gemensamma parlamentariska församlingens arbete har förändrats under de 13 år som jag har varit medlem, och detta till det bättre. Det brukade domineras fullständigt av Europaparlamentariker. Jag tror att vi alla är överens om att detta inte längre är fallet.

  Johan van Hecke, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Thierry Cornillet har skrivit en utmärkt sammanfattning av arbetet i den gemensamma parlamentariska församlingen 2006, en församling som växer i trovärdighet och makt och som inte längre undviker svåra debatter, bland dem migrationen. Den vågar också fatta beslut, trots att ambitionen fortfarande är att som regel uppnå samförstånd. Ett typiskt exempel på detta, som också är ett av mina bästa ögonblick, var debatten och resolutionen om läget i förhandlingarna om ekonomiska partnerskap. Detta är en resolution som har legat till grund för Robert William Sturdys betänkande, som vi har godkänt här i parlamentet. Det var ett betänkande som delvis stöddes av våra kolleger från AVS-parlamenten.

Jag vill också ta upp två mindre positiva saker. För det första avslogs, som Thierry Cornillet påpekade, i Bridgetown en opartisk resolution om Östafrika därför att den föregicks av en separat omröstning, trots att en stor majoritet i församlingen var för den. Detta stämmer inte med andan av solidaritet och sammanhållning inom den gemensamma parlamentariska församlingen. Man kringgår frågan om det inte är dags för en översyn av arbetsordningen så att blockerande minoriteter på båda sidor kan avlägsnas.

För det andra, något som vi måste vara ärliga om, förekommer det fortfarande påtryckningar från AVS-sekretariatet om AVS-parlamentsledamöternas uppträdande vid omröstning. Detta är också oacceptabelt, liksom det inflytande ambassadörerna systematiskt försöker utöva. Det är lovande att AVS-länderna har beslutat att undersöka sekretariatets verksamhet, men denna granskning måste naturligtvis ge resultat.

Min slutsats är att 2006 var ett bra år för vår gemensamma parlamentariska församling. Låt oss hoppas att vi kan ta ytterligare ett steg för att stärka dess parlamentariska och politiska karaktär.

  Marie Anne Isler Béguin, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag vill också välkomna betänkandet på min grupps vägnar, nämligen Verts/ALE-gruppen. Jag anser emellertid att varje analys av den gemensamma parlamentariska församlingens arbete i första hand måste vara politisk.

Kan vi i detta avseende vara nöjda med tillståndet för AVS-länderna efter år av en utvecklingspolitik där EU har varit den största bidragsgivaren? Det är frågan. Och vilka framsteg har gjorts på vägen mot demokrati?

Under våra regelbundna besök i dessa länder har vi tvingats dra slutsatsen att fattigdomen växer där och att demokratin i stor utsträckning fortfarande ligger i sin linda. Även om vårt arbete i den gemensamma församlingen gör stora framsteg, som Thierry Cornillet försäkrar oss, får det inte överskugga allt annat, för vi kan gå längre, längre i ömsesidig respekt för våra europeiska intressen och naturligtvis när det gäller att tillgodose AVS-ländernas förväntningar.

Det finns hopp, vilket till exempel illustreras av den övergångsprocess till demokrati som har inletts i Mauretanien. Vad EU fortfarande måste göra, jag vänder mig här till kommissionen, är att uppfylla sina åtaganden genom att hjälpa mauretanierna att göra en framgångsrik övergång och att återinföra anständiga levnadsvillkor. Stöd från den gemensamma parlamentariska församlingen till den mauretanska nationalförsamlingen skulle kunna vara ett steg i den riktningen.

Vad som än händer, herr kommissionsledamot, vill jag betona kampen mot fattigdomen. Vi har länge diskuterat detta. Det måste sägas att kampen mot fattigdomen innefattar beslutet om miljöfrågor som inte har beaktats tillräckligt i vårt arbete. Jag vänder mig här till Thierry Cornillet.

Jag vill också nämna betänkandet om hållbar utveckling som lades fram som en del av vårt arbete om de handlingsplaner som nu genomförs av AVS-länderna. Vad gör vi för att hejda ökenspridningen som tvingar hundratals afrikaner att fly till eländiga kåkstäder eller att, med risk för sina liv, ge sig av till ett inbillat europeiskt paradis? Det är frågan, och världen väntar på svar.

  Paul Marie Coûteaux, för IND/DEM-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar, företrädare för medlemsstaterna och kommissionstjänstemän! Vi är överens med den allmänna inriktningen i Thierry Cornillets betänkande som utmärks av sunt förnuft, god vilja och ädla avsikter, trots att jag fruktar att det i de flesta fall är fromma önskningar.

Låt oss ändå betona en punkt, nämligen den ytterst skarpa kontrasten mellan den vikt och till och med det allvar som i dag läggs vid frågan om våra förbindelser med länderna i Afrika och den likgiltighet som visas av de europeiska oligarkierna, framför allt i detta parlament, för länderna i söder.

Ja, kära kolleger, vi syndar genom vår likgiltighet. Det finns ingen jämförelse mellan betydelsen, som ibland är minimal, av de frågor som upptar nio tiondedelar av våra debatter och omröstningar och allvaret i den växande obalansen mellan Europa och Afrika. Jag säger Afrika, eftersom jag inte anser att det finns något behov att sprida AVS-insatserna alltför glest. Huvuddelen bör ägnas åt den ursprungliga hjärtpunkten i Lomékonventionen, som var och måste fortsätta att vara Afrika söder om Sahara.

Frågan är otvivelaktigt alltför autentiskt politisk, alltför grovt politisk, för att hanteras av övernationella institutioner, som av naturen är alltför svaga för att hantera något annat än tekniska frågor. Därför är det helt normalt att vi vänder oss till medlemsstaterna och att, som Thierry Cornillets betänkande gör mycket bra, efterlysa ett ökat engagemang från de nationella parlamenten, eftersom resultatet, om vi försöker ta itu med de stora problemen enligt EU:s måttstock, skulle bli att vi inte alls skulle hantera dem och att vi samtidigt skulle befria medlemsstaterna från deras skyldigheter.

Ja, herr Cornillet, lösningen på detta är här, liksom i andra fall, att lita på medlemsstaterna och de verkligt demokratiska institutionerna, nämligen de nationella parlamenten.

  Koenraad Dillen, för ITS-gruppen. – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Trots att detta kommer som en överraskning måste man ändå välkomna att den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen i sitt betänkande erkänner att invandringsfrågan kommer att dominera de framtida förbindelserna mellan EU och utvecklingsländerna, framför allt Afrika.

Denna institutions verksamhet och rekommendationer, vilket detta betänkande i viss mån handlar om, ger emellertid anledning till några kritiska kommentarer. Trots att undersökningsgrupperna i Malta, Spanien och Senegal kan tjäna ett användbart syfte har de tyvärr ännu inte gett många nya insikter. Vad kan vi lära oss av ett betänkande om verkningarna av utvandringen av utbildade tjänstemän när det gäller nationell utveckling? Utvandringen av utbildade tjänstemän leder till begåvningsflykt i ursprungsländerna och är i varje fall skadlig för dessa länder.

Detta är förstås, när allt kommer omkring, en stor paradox. De som förespråkar mer invandring till Europa för att fylla vakanser inom så kallade flaskhalsyrken bortser alltför ofta från att denna invandring leder till utarmning av ursprungsländerna, vilket resulterar i att de svagaste riskerar att ensamma lämnas kvar. Vi bör ha mod att säga detta högt. Men i den slutliga analysen är naturligtvis den gemensamma parlamentariska församlingens vision och svar på migrationen förutsägbar. Som en länk mellan EU:s institutioner upprepar den gemensamma parlamentariska församlingen helt enkelt politiken från det officiella EU om migrationen. Det är en allt annat än effektiv och fast invandringspolitik där tydliga budskap sänds ut till ursprungsländerna och där villkor har införts för att passa den gemensamma parlamentariska församlingens egna behov.

När det gäller mänskliga rättigheter, demokrati och god offentlig förvaltning är detta forum en trogen spegelbild av den officiella EU-politiken som helt misslyckas att sända ut en kraftfull signal. En signal som visar de berörda länderna att vägran att respektera de mänskliga rättigheterna och att tillämpa demokratiska principer bör mötas med minskning eller till och med slopande av alla former av utvecklingsbistånd.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Först och främst vill jag säga att jag välkomnar det här betänkandet. Jag anser att det kommer mycket lägligt, så här strax före det sammanträde i Wiesbaden som vi ska delta i. Men – jag vet inte om kommissionsledamoten lyssnar på den här debatten eller inte – ibland får jag intrycket av att vi är något av kverulanter i utkanten när vi tar upp frågor som inte får någon särskilt stor uppmärksamhet förutom från oss själva när vi skriver utmärkta betänkanden av det här slaget.

Men jag tror att det finns en möjlighet till nyskapande och förändring. Jag kommer från ett land där det bokstavligen har förekommit svält under den senare delen av vår historia – jag har talat med en person som har talat med en person som upplevde den senaste stora hungersnöden på Irland: så nyligen är det. En av de saker som bidrog till den stora förändringen på Irland, liksom i Förenta staterna, var fastighetsägandet. Jag vill berömma både Nirj Deva och Jürgen Schröder för att de ständigt tar upp denna fråga. Jag anser att det är en fråga som vi måste ta upp. Vi måste försöka synliggöra nya idéer såsom denna.

Om man ser på Irlands historia och på hur delningen av Irland skedde upptäcker man att många människor som kom till norra Irland tilldelades små landområden och ägarskap till dessa. Där odlade de lin, skaffade sig kapital och nådde framgång. På södra Irland fanns frånvarande jordägare och arrendatorer som inte hade råd att betala för sig och som inte hade äganderätt till egendomen.

Samma sak skedde i Förenta staterna, ett land som inledningsvis hade enorma svårigheter. Där tilldelades människor äganderätt till egendom, och det innebar en stor förändring. Vi måste börja överväga sätt att få människor att äga kapital, framför allt i Afrika och tredje världen i allmänhet. Jag anser, samtidigt som jag välkomnar och stöder den allmänna inriktningen i detta betänkande, att vi måste börja överväga vilka nya tillvägagångssätt och vilket nytt mervärde som vi – parlamentet, kommissionen och rådet – kan tillföra i frågan om tredje världen. Enligt min uppfattning är det värt att följa upp frågan om att bevilja äganderätt till egendom.

  Marie-Arlette Carlotti (PSE). – (FR) Herr talman! Jag vill tacka min ärade kollega Thierry Cornillet för hans utmärkta betänkande. Han uttrycker tydligt och kraftfullt det väldiga arbete som den gemensamma parlamentariska församlingen fullbordade under 2006. Till följd av dess kvalitativa resultat anser jag att församlingen har etablerat sig som en central aktör i dialogen om samarbetet mellan nordliga och sydliga länder.

Församlingen har gjort intryck genom att uttala sig kraftfullt om Darfur i Wien, genom att förkasta förbuden mot fastställandet av skuld och genom att föreslå att en åtgärdsplan utformas för att få ett slut på krisen. Församlingen gjorde också intryck genom att i Bridgetown uttrycka sin ståndpunkt om den kritiska frågan om avtalen om ekonomiska partnerskap. Dess budskap var dessutom en enhällig förklaring om att dessa avtal måste förbli instrument för utveckling, vilket kommissionsledamot Louis Michel på nytt bekräftade för en liten stund sedan under den föregående debatten.

Den gemensamma församlingens politiska inflytande kommer att fortsätta att öka under de kommande månaderna när nu kommissionen har åtagit sig att ge församlingen tillstånd att undersöka samtliga lands- och regionalstrategidokument för länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, och när nu församlingen kan sammankalla regionala konferenser för att finna specifika svar på viktiga frågor som t.ex. migration.

Mot bakgrund av dessa nya befogenheter – även om de inte är några egentliga befogenheter – måste vi se till att församlingen har de resurser som krävs för att utföra sina uppgifter. Jag vill säga till kommissionen och kommissionsledamoten att vi är tvungna att agera samfällt för att hitta flexibla och effektiva sätt för att gemensamt arbeta med förfarandet för att utöva denna nya rättighet att undersöka strategidokument. Detta är besvärligt och svårt, men vi är tvungna att ta oss an utmaningen.

Jag vädjar också till arbetsgruppen för den parlamentariska reformen att ta hänsyn till den gemensamma parlamentariska församlingens särskilda egenskaper och de restriktioner som den berörs av, för när parlamentets tidsplan ställs samman nu i dagarna kommer några av våra åtaganden att krocka med församlingens arbete.

Slutligen vill jag hylla Glenys Kinnock för det sätt på vilket hon har utövat sitt medordförandeskap i församlingen.

  Fiona Hall (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar detta betänkande av min kollega Thierry Cornillet. Det utgör en koncis och omfattande sammanfattning av förra årets arbete i den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen.

Årsrapporten är ett bra tillfälle att bedöma och överväga vad som fungerar väl i den gemensamma parlamentariska församlingen och vad som skulle kunna fungera bättre. Vi är ansvariga inför våra väljare i fråga om huruvida icke-rättsliga organ, som t.ex. den gemensamma parlamentariska församlingen, ger god valuta för pengarna. Enligt min uppfattning finns det tre positiva indikatorer som talar för att den gemensamma parlamentariska församlingen är robust, vilket nämndes tidigare, och att den tjänar sin plats och blir alltmer betydelsefull. Som föredraganden sa är engagemanget från icke-statliga aktörer en positiv utveckling, och likaså det ökande antalet kringmöten. Dessa samlar ledamöter med gemensamma intressen, som t.ex. AVS-delegater som företräder avlägsna och ofruktbara områden och Europaparlamentariker som arbetar med klimatförändringar. Det är ofta under sådana informella diskussioner som Europaparlamentariker och AVS-parlamentariker samarbetar bäst.

För det andra tror jag att det finns en önskan på alla sidor att göra den gemensamma parlamentariska församlingen mer lyhörd, mer kapabel att agera på området för aktuella händelser. Föredraganden hänvisar till detta i punkt 17. Det måste naturligtvis finnas en debattstruktur, men den formella strukturen för diskussioner och betänkanden är mycket utdragen. Vi måste finna sätt att göra den gemensamma parlamentariska församlingen mer direkt engagerad och återverkande.

Detta leder mig till den tredje punkten: ibland har deltagandenivån för ledamöter från båda parlamenten varit en besvikelse. Den främsta plikten för parlamentariker från båda sidor är naturligtvis deras egna lagstiftande organ, och därför förekommer det oundvikligen schemakollisioner. Det gläder mig därför mycket att Europaparlamentet överväger att ändra sin tidsplan och öronmärka några veckor – de nya ”turkosa veckorna” – för externa sammanträden. Jag hoppas att detta kan sätta stopp för konflikterna mellan åligganden på den europeiska sidan och förbättra de 78 Europaparlamentarikernas aktiva närvaro på ett betydande sätt. Detta är något som vi bör fortsätta att övervaka medan förändringarna av Europaparlamentets tidsplan genomförs.

  Liam Aylward (UEN). – (EN) Herr talman! En av de frågor som kommer att tas upp vid rådsmötet i Tyskland nästa vecka mellan AVS och EU är en omvärdering av EU:s politik i fråga om Sudan. Säkerhetsläget i Darfur försämras ständigt, och ingen får tro något annat. Utan en trygg och säker miljö kan vi inte nå de människor som är i störst behov av hjälp. Över fyra miljoner människor som för närvarande lever i Darfur står inför en fullskalig humanitär kris. Bara under 2006 fördrevs över en halv miljon människor från Sudan.

Världssamfundet har helt enkelt inte varit tillräckligt hårt i kontakterna med den sudanesiska regeringen om Darfur. Den sudanesiska regeringen har lekt katt och råtta med världssamfundet, för att Europeiska unionen och Förenta nationerna ska spela en så obetydlig roll som möjligt i Sudan.

Jag välkomnar de nyligen vidtagna åtgärderna för att öka närvaron av Afrikanska unionens styrkor i Sudan inom ramen för vad som kallas för Afrikanska unionens uppdrag där, men svårigheten för dessa trupper är att de inte är välutbildade och att de inte är tillräckligt många. Europeiska unionen måste också försöka skärpa sanktionerna mot den sudanesiska regeringen för att införliva ett reseförbud till Europeiska unionen för betydelsefulla medlemmar och tjänstemän inom den sudanesiska regeringen och hindra företrädare för den sudanesiska regeringen från att göra finansiella investeringar i Europa.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Den gemensamma parlamentariska församlingen hanterar även frågor som inte rör Afrika, men det är Afrika som vi ger det mesta av vår uppmärksamhet. För två veckor sedan besökte ärkebiskop Desmond Tutu parlamentet, och han talade framför allt om Darfur, och mer generellt om Afrika. Han tackade oss för att vi inte har dukat under för biståndsutmattning eller för afropessimism, och för att vi inte tillåter regeringar att blunda för vad som sker.

Men han delade vår oro för Zimbabwes regim, som har ödelagt en tidigare sjudande ekonomi, förtryckt folket och förstört förbindelserna mellan Afrika och Europeiska unionen.

Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC) har äntligen erkänt att det finns problem i Zimbabwe och har gett Sydafrikas president Thabo Mbeki i uppdrag att underlätta samtalen mellan Mugaberegimen och den zimbabwiska oppositionen. Det har redan gjorts vissa framsteg. Det första mötet mellan Zimbabwe African National Union – Patriotic Front (Zanu PF) och Movement for Democratic Change (MDC) ägde rum i Sydafrika förra helgen, men det återstår otroligt mycket att göra. Vi får inte glömma att två MDC-aktivister från Matoboområdet fördes bort och mördades så sent som för några dagar sedan.

Precis som SADC börjar förstå att Mugaberegimen är ett problem så har också AVS vaknat. I mars uppmanade AVS–EU:s presidium Zimbabwes regering att återställa respekten för mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen i enlighet med Cotonouavtalet. Zimbabwe står på dagordningen för den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen nästa vecka. Det finns ett akut behov av att de båda kollegerna i den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppträder enat i fråga om den skrämmande villfarelse som Zimbabwe utgör. Efter den gemensamma parlamentariska församlingen kommer Afrikanska unionens toppmöte att hållas i Ghana. Vi måste göra allt vi kan för att uppmuntra de afrikanska nationerna att åka till detta toppmöte fast beslutna att stödja Mbekis initiativ och att göra allt som går att göra för att få till stånd en snabb politisk förändring till det bättre i Zimbabwe, med tanke på alla de människor som bor i Zimbabwe och, faktiskt, med tanke på hela Afrikas befolkning.

  Filip Kaczmarek (PPE-DE). – (PL) Herr talman! På det utvecklingspolitiska området talar vi ofta om att ta hänsyn till lokala förhållanden. En av de vanligare metoderna för att ta reda på vilka önskemål de som företräder våra partner i utvecklingsländerna har är genom den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen.

Det betänkande där man sammanfattar församlingens arbete under det senaste året är ett mycket intressant och viktigt dokument. Jag vill tacka Thierry Cornillet för hans arbete. Församlingen har behandlat en rad frågor som är av stor vikt för utvecklingsländerna, däribland energi, vatten, fågelinfluensa, den regionala integrationens roll när det gäller att främja fred och säkerhet, fiskets sociala och miljömässiga aspekter, det ömsesidiga beroendet mellan turism och utveckling, samt framstegen i förhandlingarna om ekonomiska partnerskapsavtal.

Jag vill fästa er uppmärksamhet på ett särskilt problem. Jag anser att det inte finns någon egentlig mening med att upprätthålla en ytlig dialog med företrädare för länder som regelbundet bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det är en ren myt att deltagandet eller möjligheten att följa församlingens arbete skulle ha någon positiv effekt för dessa länders politik. För vissa av dem fungerar deras närvaro i detta forum uteslutande som propaganda snarare än dialog. Genom propaganda kan vi inte nå några verkliga lösningar. Detta är något jag själv fick kännas vid under Polens kommunistiska period. Vid den tidpunkten var avsikten att ersätta politiken med propaganda. Länder som förhåller sig på det sättet slösar med vår tid, våra pengar och vår potential. De skadar också AVS-ländernas ansikte utåt. De har mycket kortsiktiga mål, nämligen att förhindra all eventuell kritik mot deras egen interna situation. De vill inte att någon ska hjälpa dem, eftersom de anser att deras handlingar är korrekta och lämpliga.

Om vi vill att församlingen ska vara ett verkligt gemensamt center för etablerandet av politiska ståndpunkter måste inställningen hos länder såsom Kuba, Zimbabwe eller Sudan förändras.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Som ledamot av AVS–EU-delegationen närvarade jag vid den gemensamma parlamentariska församlingens båda sammanträden under 2006. Församlingen är av central betydelse för inrättandet av en politisk dialog enligt hänvisningen i artikel 8 i Cotonouavtalet. Sammanträdena i Wien och Bridgetown var övervägande framgångsrika, och det förekom en livlig debatt under båda sammanträdena. Jag är särskilt nöjd över det sätt på vilket församlingens parlamentariska karaktär betonades.

Vid sammanträdet i Barbados var jag en av dem som utarbetade den resolution som antogs om vatten i utvecklingsekonomier. Det förfarande genom vilket en parlamentarisk företrädare för EU och en för AVS-länderna tillsammans utarbetar en resolution för den gemensamma församlingen är mycket givande. Detta utarbetande ger legitimitet åt beslutsfattandet. Jag vill framhålla betydelsen av att följa upp viktiga resolutioner, där de ständiga utskottens roll är central. Tillräcklig tid bör avsättas för att denna dialog ska kunna fördjupas.

Det är av avgörande betydelse för tredjeländer att samhället i grunden är fast förankrat i en sund förvaltning, rättssäkerhet och demokratiska strukturer. Dessa faktorer utgör också kärnan i de förväntningar som AVS-länderna har på utvecklingen. Jag stöder därför helhjärtat kravet från den parlamentariska församlingen om att en del av anslagen i Europeiska utvecklingsfonden bör gå till konkreta projekt där man verkar för administrativa reformer. De utbildningsprogram som har anordnats för ledamöter i parlamentet är ett exempel. Ett annat problem är att de resurser som står till förfogande för en stor del av ledamöterna i AVS-ländernas parlament är mycket begränsade: det finns få möjligheter att bemöta ambitionerna hos starka regeringar.

I betänkandet har man försummat att ta upp en grundläggande fråga, nämligen att det är avgörande att man gör något åt den outhärdliga situationen i Zimbabwe. Situationen för de mänskliga rättigheterna i landet är en av de värsta i Afrika, och Robert Mugabes regering försätter landet i en ännu djupare hopplöshet. Regeringen kommer också utan tvivel att försöka blockera diskussionen om tillståndet i landet vid nästa veckas möte med AVS–EU-församlingen i Wiesbaden. Detta bör definitivt förhindras: det är nödvändigt att det hålls en riktig debatt.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. (FR) Herr talman! Låt mig först säga att jag uppenbarligen inte kan besvara alla kommentarer som har förts fram, men kommissionen delar åsikten att de nationella parlamenten måste spela en central roll när det gäller att fastställa den nationella politiken och utvecklingsstrategierna i våra partnerländer. Detta säger jag som svar till Glenys Kinnock.

Självfallet håller jag med henne. Det är bara det att vi måste hitta en metod för att uppnå detta mål. Jag tvivlar på huruvida jag skulle ha rätt att uppmana de nationella parlamenten i våra partnerländer att bemöta landstrategidokumenten. Principen om att inte inkräkta på en annan institutions område förblir oförändrad, och jag är inte vidare säker på hur detta förfarande skulle kunna anordnas. Jag har satt min tillit till att den gemensamma parlamentariska församlingen ska utgöra förbindelselänken mellan de nationella parlamenten, men jag kan försäkra er om att jag är fullkomligt villig att undersöka varje föreslagen lösning för att se hur den aspekten skulle kunna förbättras.

Jag vill också informera er om att trojkan har öppnat en möjlighet till framsteg i utarbetandet av den gemensamma strategin mellan EU och Afrika. Europaparlamentet har givetvis varit nära knutet till detta arbete. På grundval av den överenskommelse som trojkan har nått kommer kommissionen att anta ett meddelande den 27 juni om strategins mål och om åtgärdsplanen för dess antagande vid toppmötet mellan EU och Afrika i Lissabon, som förväntas äga rum den 7–8 december i år. Mina avdelningar har ständig kontakt med parlamentet när det gäller såväl innehållet i dessa dokument som den organisatoriska aspekten. Jag fäster stor vikt vid att EU:s tre huvudinstitutioner deltar i utformningen av dessa strategier.

I detta sammanhang vill jag betona att en av strategins innovativa aspekter skulle vara att inrätta ett verkligt partnerskap av människor. Jag skulle därför vilja att parlamenten – Europaparlamentet, det panafrikanska parlamentet och de afrikanska nationella parlamenten – deltog i genomförandet av denna strategi på permanent basis. Jag är öppen för alla era förslag. Det är tänkbart att det till exempel skulle kunna hållas en gemensam utfrågning mellan Europaparlamentet och det panafrikanska parlamentet, eller ett gemensamt möte mellan Europeiska kommissionen och den afrikanska unionens kommission. Logistiskt och politiskt stöd kunde eventuellt ges till det panafrikanska parlamentet – i själva verket har åtgärder redan vidtagits för detta ändamål – och hjälp till de nationella parlamenten i Afrika skulle också vara möjligt. Det finns för övrigt parlament i EU:s medlemsstater som redan gör detta. Vi har ännu bara börjat. Därför bör vi arbeta tillsammans för att bemöta denna stora utmaning.

Låt mig svara på ett par slumpmässigt utvalda anmärkningar. Herr Van Orden, ni hänvisade till fallet Zimbabwe i samband med toppmötet mellan EU och Afrika. Även om jag, åtminstone i någorlunda allmänna ordalag, delar den kritik ni framförde om president Robert Mugabe är det viktiga för mig i dag att EU och Afrika kan genomföra detta toppmöte. Jag måste påminna er om att det inte har hållits något toppmöte av det här slaget sedan mötet i Kairo, medan det däremot har hållits ett toppmöte mellan Afrika och Kina under mellantiden. Så det som är av betydelse för mig är att vårt toppmöte verkligen äger rum.

Någon talade också om sanktioner mot Sudan. Jag måste säga er att jag inte skulle ha några problem med att införa sanktioner om bara någon kunde bevisa för mig att de skulle vara till nytta och att de inte straffar vanligt folk. I allmänhet är jag ganska skeptisk till sanktioner. Jag tror mycket mer på löften än på hotelser, och jag förlitar mig mer på utövandet av påtryckningar. I och med att president Omar al-Bashir dessutom har accepterat den blandade fredsbevarande styrkan, i synnerhet i Darfur, är jag inte så säker på att det nu är läge att föra fram hot om nya sanktioner. Vi vet att sanktioner kan tillämpas när som helst, och jag tvivlar på att de sanktioner som vissa personer har i åtanke nödvändigtvis skulle vara till nytta.

Gay Mitchell talade om tillgången till äganderätt. Denna idé har utvecklats i stor utsträckning av Hernando De Soto, och jag har följt denna fråga mycket noggrant. Jag deltar också i en informell arbetsgrupp där vi, tillsammans med Madeleine Albright, har arbetat med denna idé om äganderätt, som ni helt säkert är väl förtrogna med. Jag anser att idén är mycket tilltalande, och jag försöker undersöka hur vi skulle kunna bidra till ett sådant system genom Europeiska utvecklingsfonden. Det pågår försök just nu, och jag anser att detta är ett mycket intressant och viktigt tillvägagångssätt i sökandet efter en effektiv lösning.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.