Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 19 juni 2007 - Strasbourg

18. Undantag från den inre marknadens bestämmelser för försvarsupphandlingar på grundval av artikel 296 i EG-fördraget (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är debatten om en muntlig fråga till kommissionen från Arlene McCarthy för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd om undantag från den inre marknadens bestämmelser för försvarsupphandlingar på grundval av artikel 296 i EG-fördraget (O-0022/2007 – B6-0122/2007).

  Arlene McCarthy (PSE), frågeställare. – (EN) Herr talman! Jag beklagar att Graham Booth har gått, för jag skulle vilja säga till honom att jag tycker väldigt mycket om musik och att han nästa gång som mitt betänkande står på föredragningslistan kanske skulle kunna framföra en euro-rap!

Som kommissionen vet utgör marknaden för försvarsupphandlingar en stor del av EU:s offentliga upphandling, och beräknas uppgå till omkring 80 miljarder euro av en gemensam försvarsbudget för medlemsstaterna på 170 miljarder euro, och det är anledningen till att vi lägger fram följande fråga i dag. Försvarsupphandlingar tilldelas fortfarande på i huvudsak fragmenterade nationella marknader.

Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd noterar därför kommissionens tolkningsmeddelande om tillämpningen av artikel 296 i fördraget på området för försvarsupphandlingar, vilket antogs den 7 december 2006. Detta meddelande har bidragit till att förtydliga den befintliga lagstiftningsramen. Men vi noterar också kommissionens ansträngningar för att lägga fram nya lagstiftningsförslag, som på ett märkbart sätt borde bidra till att skapa en mer konkurrenskraftig miljö för den europeiska försvarsindustrin och dess leverantörer.

Därför ställer vi följande frågor till kommissionsledamoten. Vilka framsteg har gjorts i utarbetandet av direktivet om upphandling av försvarsmaterial som inte omfattas av undantagen i artikel 296? Vilka åtgärder planerar kommissionen härnäst? Hur bedömer kommissionen, med tanke på en rättvis och effektiv inre marknad, situationen inom den europeiska försvarsindustrin, där ett betydande antal högt kvalificerade arbetsplatser ser ut att vara hotade i olika medlemsstater? Vilken inverkan väntar sig kommissionen att direktivet kommer att ha på sektorn, och vilken strategi har kommissionen antagit för att uppmana medlemsstaterna till ett närmare samarbete i frågor som rör försvarsupphandling och till att öka insynen och stegvis öppna de nationella marknaderna för försvarsupphandlingar, i syfte att upprätta en fungerande och konkurrenskraftig miljö för denna känsliga sektor? Vi skulle också vilja veta vilka slutsatser man kan dra från den uppförandekod som upprättades 2006, och hur kommissionen föreställer sig det framtida förhållandet mellan ett direktiv och uppförandekoden.

  Talmannen. Tack så mycket, fru McCarthy. Jag vill påminna er om att rapmusik och den grekiska hendekasyllabiska metern har samma rytm. Ni och Graham Booth står varandra närmare än ni tror.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! För fyra år sedan tillkännagav kommissionen sin avsikt att utveckla en europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Sedan dess har vi strävat efter att upprätta en öppnare och mer rättvis europeisk försvarsmarknad med hjälp av ett flertal initiativ. Det nya direktivet om upphandling av försvarsmaterial utgör en avgörande del av denna övergripande strategi och är en av kommissionens strategiska prioriteringar i år.

För närvarande genomförs bara en ytterst liten del av upphandlingen av försvarsmaterial inom ramen för gemenskapsreglerna. Medlemsstaterna förlitar sig på undantagen i artikel 296 i fördraget. Kommissionen anser att undantagen bör begränsas till sällsynta fall. Vi gav vissa riktlinjer om detta i december förra året. Men undantaget är fortfarande mer en regel än ett undantag. Den största delen av försvarsupphandlingen ligger därför fortfarande utanför principerna för den inre marknaden. Detta innebär att alla 27 medlemsstater skaffar försvarsutrustning i enlighet med de egna nationella förordningarna, vilket ofta leder till ogenomblickbara och ibland diskriminerande förfaranden.

Vi medger att de befintliga bestämmelserna om offentlig upphandling verkligen uppfyller de särskilda behoven för försvarsupphandlingen. Men vi anser att vi kan nå betydelsefulla ekonomiska vinster om vi öppnar de nationella försvarsmarknaderna, vilka representerar 0,8 procent av Europeiska unionens BNP och en fjärdedel av den offentliga upphandlingen på statsnivå.

Medlemsstaterna och industrin erkänner till stor del dessa fördelar. Rättvisa och öppna villkor skulle göra det möjligt för företag, i synnerhet små och medelstora sådana, att enklare genomföra en upphandling i andra medlemsstater och därmed öka tillträdet till affärsmöjligheter på en mycket större hemmamarknad. Längre tillverkningsserier skulle möjliggöra stordriftsfördelar. Detta skulle i sin tur minska kostnaderna och leda till lägre priser. Det skulle vara skattebetalaren som skulle gynnas i slutändan.

Vårt förslag skulle innebära en anpassning av vissa av gemenskapens bestämmelser om offentlig upphandling till den särskilda natur som kännetecknar försvaret och en större flexibilitet för avtalsslutande myndigheter i fråga om sunda upphandlingsförfaranden. Detta skulle också underlätta medlemsstaternas tillämpning av undantaget i artikel 296 i fördraget i sällsynta undantagsfall. Medlemsstaterna kommer, liksom inom ramen för andra upphandlingsdirektiv, att fortsätta att utbyta åsikter om frågor om försvarsupphandling via Rådgivande kommittén för offentlig upphandling när direktivet väl har genomförts.

Jag vill betona att det nya direktivet kommer att innebära ett genomförande av Europeiska försvarsbyråns uppförandekod. Uppförandekoden gäller bara för kontrakt som undantas från gemenskapsbestämmelserna i enlighet med artikel 296, medan det framtida direktivet kommer att gälla för kontrakt som inte undantas från gemenskapsbestämmelserna. Uppförandekoden och det nya direktivet kommer tillsammans att förbättra öppenheten och den rättvisa konkurrensen för försvarspartner i Europeiska unionen.

Det gläder mig att kunna tillkännage att arbetet med förslaget till försvarsdirektiv är långt framskridet. Mina tjänsteenheter håller för närvarande på att slutföra den konsekvensbedömning som kommer att säga mer om hur initiativet förväntas påverka marknaden, inklusive sociala frågor. Parallellt med detta samarbetar vi med medlemsstaterna via Rådgivande kommittén för offentlig upphandling och via Europeiska försvarsbyrån. Industrin deltar också i konsekvensbedömningen.

Kommissionen planerar att anta ett förslag i höst. I detta skede siktar vi på att lägga fram det som en del av ett paket, tillsammans med ett förslag till förordning om överföringar inom gemenskapen av militär utrustning och ett meddelande om försvarsindustrin.

Ända sedan vi inledde remitteringen på området för försvarsupphandling har parlamentet varit en av de instanser som stött oss mest. Detta speglas tydligt i parlamentets resolution från 2005. Jag vill tacka er för detta, och jag hoppas att vi också i framtiden kommer att ha ett givande samarbete.

  Malcolm Harbour, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att välkomna kommissionsledamotens tydliga åtagande att framställa det nya direktivet så snart som möjligt och med att tacka honom för att han har beskrivit ett antal åtgärder som han och hans avdelningar redan arbetar med. Det är tydligt att det här är ett särskilt känsligt område på grund av både dess strategiska karaktär och några av de industripolitiska frågor som kringgärdar hela försvarssektorn.

Jag vill ta upp två särskilda punkter, som kommissionsledamoten kanske skulle kunna svara på i sitt avslutande uttalande.

För det första är det tydligt att det på många områden inom försvarsupphandling finns mycket komplexa avtalsarrangemang, och i många fall omfattar detta även en stor mängd produktutveckling. Med andra ord kan specifikationen av utrustning innefatta utveckling av ny teknik. Dessa arrangemang skiljer sig i många fall från konventionella köpeavtal, även om det, såsom jag sa i mitt svar på Arlene McCarthys betänkande, finns ett allt större intresse för öppnare villkor för dessa avtalstyper. Jag undrar om kommissionsledamoten skulle kunna uppge eller bekräfta att han kommer att ta hänsyn till dessa specifika strategiska behov.

Den andra punkten, som är besvärlig, är att försvarsupphandlingsavtal i många fall även innehåller någon form av kvittningsavtal. De upphandlande länderna kan exempelvis söka någon form av lokal investering, som involverar lokala företag i monteringen av utrustning. I en del fall finns det i stället en helt annan typ av ekonomisk kvittning när det gäller köp av produkter från ett företag på en annan marknad.

Dessa arrangemang förefaller ge upphov till svåra frågeställningar i samband med både konkurrens- och upphandlingslagar, och jag vore tacksam om kommissionsledamoten kunde bekräfta att han kommer att se över dessa i den översyn av direktivet som han har utlovat.

  Barbara Weiler, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Detta är inte bara en komplicerad fråga utan förvånande nog också ett område där medlemsstaterna ständigt överträder gemenskapsrätten.

Grönboken diskuterades 2004, parlamentet lade fram ett resolutionsförslag 2006, och nu har vi en ny tolkning – och ändå har i själva verket knappast någonting ändrats. Medlemsstaterna fortsätter att göra som de vill. Har den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken misslyckats? Jag kan inte se någon verklig förbättring efter 2004. Medlemsstaterna och ledamöterna i de nationella parlamenten förefaller vara fullständigt omedvetna om artikel 296 i EG-fördraget – eftersom det faktiskt beskriver en ytterst ovanlig situation snarare än det som är regel. Dessutom har EG-domstolen än en gång funnit att detta inte är ett fall av allmänt automatiskt undantag. Ändå kan man inte se någon förbättring, även om – och detta kan fortfarande vara värt att nämna – den grupp som berörs består av bara sex medlemsstater. Inte heller där kan jag för närvarande se någon förbättring.

För att tala klartext vill jag inte ha någon ökning av försvarsbudgeten. Framför allt vill min grupp ha besparingar genom samarbete och genom synergieffekter. Parlamentet har gett några rekommendationer i detta avseende, till exempel i fråga om de delar som bör ingå i uppförandekoden. Kanske kommissionsledamoten kunde tillägga något om detta?

Vi har också krävt bättre samarbete från kommissionens sida – och inte bara från kommissionen, utan också från Europeiska försvarsbyrån. Jag kan inte se några tecken på det i verkligheten. Jag vill upprepa att vi har gett förslag på ändringar av de mekanismer för en konkurrerande tilldelning av kontrakt som kommissionen fortfarande måste genomföra, så att vi till slut uppnår det som alla här i kammaren vill ha.

När allt kommer omkring håller vi med kommissionen om att en verklig europeisk försvarsmarknad är nödvändig för att minska försvarskostnaderna och göra produktionen mer effektiv, vilket ligger i skattebetalarnas och allmänhetens intresse.

  Alexander Lambsdorff, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, fru ordförande, mina damer och herrar! Jag vill börja med att uttala mitt uppriktiga tack till kommissionsledamoten för hans tal för att klargöra kommissionens aktuella ståndpunkt i frågan. Han påpekade att parlamentet är en god allierad till kommissionen, och vi stöder faktiskt hans synpunkt att en öppnare och mer effektiv europeisk försvarsmarknad är ett viktigt mål, både med tanke på att stärka denna sektor i EU och med tanke på ytterligare mål. Jag förmodar att det jag just har sagt stöds av alla mina kolleger. Jag vill peka på det breda samförstånd vi uppnådde i fråga om vår resolution om grönboken.

Vi ser med intresse att arbetet på direktivet om upphandling av försvarsutrustning har kommit långt, och att kommissionen avser att lägga fram ett förslag i höst. Barbara Weiler har just påpekat att försvarsmarknaderna fortfarande till stor del är nationella i sin karaktär. Staten är den enda relevanta anbudsgivaren för försvarsmateriel, och det stämmer att man i fråga om många beslut om tilldelning tillgriper rättsliga grunder som är minst sagt tvivelaktiga.

Men jag håller med Barbara Weiler om att det finns föga stöd för att öka försvarsbudgeten. Jag anser att detta förslag till direktiv har exakt rätt inriktning, nämligen att öka effektivitetsreserven inom EU:s försvarsindustri, få ett slut på splittringen av marknaden samt verkligen förbättra effektiviteten och få till stånd en proportionerlig ekonomi. Därför välkomnar vi kommissionens påpekanden om förväntad tillväxt och om ökad konkurrenskraft på EU:s försvarsmaterielmarknad. Jag anser att detta också kommer att få en positiv effekt på marknaden för den utbildade arbetskraften.

Vi behöver en tydlig definition av den utrustning som omfattas av undantaget. De nuvarande bestämmelserna är faktiskt otillräckliga för att uppfylla de särskilda behoven på försvarsmaterielmarknaden. Därför är vi också positiva till kommissionens initiativ att anpassa bestämmelserna till den aktuella situationen på försvarsmaterielmarknaden och sträva efter större flexibilitet i detta avseende. Jag vore tacksam om kommissionsledamoten kunde säga varför han beslutade att anpassa den allmänna lagstiftningen om offentlig upphandling i stället för att lägga fram ett separat direktiv. Det kanske är det lämpligaste, men jag skulle vilja höra ett par ord från honom om det.

Summa summarum är att vi håller med kommissionsledamoten när han säger att öppnandet av denna marknad kommer att öka insynen och konkurrenskraften och alltså slutligen minska bördan för skattebetalarna.

Till slut vill jag betona att detta förslag till direktiv enligt min åsikt är mycket viktigare än alla politiska överväganden som gäller industrin eller den inre marknaden. Det kommer att bidra till utvecklingen av EU:s säkerhets- och försvarspolitik, och på så vis föra med sig framsteg i det som traditionellt har varit ett kärnområde inom den nationella suveräniteten. Direktivet kommer att föra med sig framsteg som kanske inte är revolutionerande, men förhoppningsvis är mätbara, i riktning mot en europeisk gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som verkligen förtjänar sitt namn. Jag vill tillägga att jag vore tacksam om sådana debatter i framtiden skulle hållas i Bryssel och inte i Strasbourg.

  Leopold Józef Rutowicz, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Varje år används omkring 180 miljarder euro på försvaret inom EU:s gemensamma marknad. Närmare hälften av detta belopp är inte underkastat den gällande lagstiftningen om offentlig upphandling. Vi behöver analysera denna situation som beror på tillämpningen av artikel 296 i fördraget jämfört med offentlig upphandling inom försvarsområdet. Frågan har delvis klargjorts i meddelandet.

Med tanke på försvarsindustrins särskilda beskaffenhet och behovet av att integrera den i den försvarspolitik som råder inom vissa av EU:s medlemsstater och Nato, måste vi garantera den tekniska förenligheten hos utrustnings- och kommunikationssystemen, samt att utrustning och tillämpning är verkligt förenliga. Vi behöver ett ökat samarbete mellan enskilda länder, en bra fungerande försvarsindustri och välorganiserade förråd.

Målet för våra åtgärder bör vara att sammanställa ett direktiv om offentlig upphandling inom försvarssektorn. En stabil vapenmarknad och stabilitet i fråga om de upphandlingsförfaranden som tillämpas kommer att få en positiv effekt på sektorn när det gäller sysselsättning och effektivitet.

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Dagens debatt bygger på betänkandet från vår f.d. kollega Joachim Würmeling. Det var på denna grundval som kommissionen utfärdade sitt meddelande i slutet av förra året, som var avsett att klargöra tillämpningen av artikel 296, men som i själva verket fick föga effekt. Det var ju när allt kommer omkring ursprungligen anpassat till icke-militära artiklar, och följaktligen hamnade majoriteten av militära upphandlingar inom detta undantag.

Därför är det verkligen kommissionens sak att se till att för det första bestämmelserna om offentlig upphandling inom försvarssektorn verkligen stöder Europeiska försvarsbyråns arbete och att de för det andra tar hänsyn till, som många av de tidigare talarna har sagt, att detta är en sektor som uppvisar egenheter. Jag har därför tre frågor till kommissionsledamot McCreevy.

För det första: har ett direktiv på detta område inte redan från början en svaghet eftersom det grundar sig på ett meddelande som ursprungligen var avsett att täcka endast icke-militära artiklar, och följaktligen inte kan uppnå det som vi förväntar oss av det när det gäller den gemensamma säkerhetspolitiken?

För det andra: skulle det inte vara möjligt att uppdatera listan från 1958, där undantagen fastslås förhållandevis klart, men som nu är inaktuell? Har kommissionen för gott övergett uppgiften att uppdatera den?

För det tredje: kommissionsledamoten sa helt korrekt att normal lagstiftning om offentlig upphandling inte passar för försvarssektorn. I anslutning till Alexander Lambsdorffs fråga vore jag intresserad av att få höra hur kommissionsledamoten tänker ta hänsyn till försvarssektorns egenheter i ett direktiv.

  Karl von Wogau (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Varje år använder EU:s 27 medlemsstater 170 miljarder euro på försvarsutgifter. Dessa 27 medlemsstater har två miljoner soldater, 10 000 stridsfordon och 3 000 stridsflygplan. Trots detta kunde de inte få slut på blodsutgjutelsen under Balkankonflikten, utan det måste våra amerikanska vänner göra åt oss. Varför? Vid den tidpunkten fanns det ännu inte några gemensamma strukturer för beslutsfattande i EU så att sådana operationer kunde genomföras.

En annan av de viktigaste orsakerna till ineffektiviteten i EU:s försvar är bristen på en gemensam försvarsmarknad. En av anledningarna till detta är artikel 296. Jag är övertygad om att denna artikel kommer att bibehållas. Anledningen till att ingen gemensam europeisk försvarsmarknad har utvecklats är den tidigare överdrivna tillämpningen av denna artikel. Till att börja med utfärdade kommissionen sitt meddelande och klargjorde vad som omfattas och inte omfattas av artikel 296. Jag anser att detta meddelande är till stor hjälp. Sedan agerade Europeiska försvarsbyrån. Enligt min åsikt var den uppförandekod som byrån antog ett viktigt steg i rätt riktning. Men vi behöver nu också en gemenskapslagstiftning på detta område – och därför är jag positiv till att man nu föreslår detta direktiv.

Som parlamentsledamöter hör vi hela tiden en hel del kritik av EU:s bestämmelser om tilldelning av offentliga kontrakt, särskilt från lokala myndigheter. Därför bör vi parlamentsledamöter vara mycket noga med att bestämmelser som fastslås här verkligen är skräddarsydda för försvarsområdet, och att de förbättrar och inte förvärrar situationen på detta område. Det är vårt villkor för att godkänna detta.

Dessutom får vi hela tiden höra att vi européer lägger ut för lite pengar på försvaret. Om vi fortsätter att arbeta med detta område kommer vi åtminstone att uppnå ökad säkerhet för samma pengar.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Som svar på kommentarerna av Malcolm Harbour, Alexander Lambsdorff och Andreas Schwab kan jag bekräfta att själva syftet med ett särskilt försvarsupphandlingsdirektiv är att ta hänsyn till försvarsmarknadens specifika egenskaper. Vi inser att den befintliga ramen är dåligt anpassad till försvarsmarknaden. Det är tydligt att de grundläggande principerna för offentlig upphandling måste gälla, men försvaret medför särskilda krav när det gäller säker tillgång, säker information och behovet av ett förhandlat förfarande.

Malcolm Harbour tog även upp frågan om kvittning, som är mycket komplex. Kvittningar är ekonomiska kompensationer, som de flesta medlemsstater kräver från icke nationella leverantörer när de köper militär utrustning utomlands. De är juridiskt problematiska, politiskt kontroversiella och ekonomiskt tveksamma.

Direkta kvittningar hör direkt samman med föremålet för upphandlingsavtalet, och de kan ibland omfattas av artikel 296, om upphandlingsavtalet självt är undantaget på grundval av denna artikel. De allra flesta kvittningar är dock indirekta och icke-militära.

Ur kommissionens synvinkel omfattas dessa kvittningar inte av artikel 296. De måste uppfylla gemenskapsrätten, även om de hör samman med försvarsavtal som är undantagna på grundval av artikel 296. Kvittningar är med andra ord ett problem i sig själva, även inom det område som omfattas av artikel 296. Att hantera detta problem via försvarsdirektivet skulle bara omfatta gemenskapens del av försvarsmarknaden och lämna indirekta kvittningar för avtal som är undantagna på grundval av artikel 296 orörda.

Såsom jag sa tidigare kommer öppnandet av de nationella försvarsmarknaderna avslutningsvis att leda till viktiga ekonomiska vinster och i slutändan gynna alla skattebetalare. För att uppnå det här måste vi skapa en ny rättslig ram som anpassar vissa av gemenskapens upphandlingsregler efter försvarets särskilda kännetecken. Detta nya direktiv kommer att ge de nationella myndigheterna större flexibilitet när de gör känsliga upphandlingar.

  Talmannen Debatten är avslutad.