Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta förslag, som introducerar ett enhetligt format för biometriska uppgifter i uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare, “ger upphov till olika orosmoment när det gäller den tekniska genomförbarheten, de ekonomiska kostnaderna och riskerna för missbruk“, som vår grupp säger.
Som vi har framhållit är det högst diskutabelt om introduktionen av biometriska identifikatorer verkligen ökar säkerheten eller om det snarare är ett hot mot säkerheten på grund av riskerna för missbruk, tekniska brister och avsaknad av öppenhet och ett gediget skydd av personuppgifter.
Denna oproportionerliga åtgärd ingår i en överstatlig dynamik och syftar till att inrätta övervaknings- och kontrollinstrument på EU-nivå. Den kompletteras inte på något sätt av “särskilt konsekventa och omfattande säkerhetskrav, särskilt när det gäller insamlingen och användningen“, och det är helt omöjligt att garantera att den kommer att användas i en “relativt säker miljö“.
Detta förslag är både en effekt av och ett viktigt led i en tendens mot EU-institutionernas överdrivna fokusering på säkerhet, och därför avslår vi det.
Mary Lou McDonald (GUE/NGL). skriftlig. (EN) Det andra modifierade förslaget om införande av biometriska uppgifter i förordning (EG) nr 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland väcker flera farhågor vad gäller den tekniska genomförbarheten, de ekonomiska kostnaderna och risken för missbruk. Det är fortfarande oklart om införandet av biometriska identifieringsmetoder verkligen ökar säkerheten eller om det snarare är ett hot mot säkerheten på grund av riskerna för missbruk, tekniska brister och avsaknaden av insyn och bra uppgiftsskydd. Kommissionens ursprungliga förslag har också visats sig vara tekniskt omöjligt och de ekonomiska resurserna för dess utveckling har delvis varit bortkastade. Av dessa skäl kan vi inte stödja kommissionens modifierade förslag, som återigen leder till ekonomiska kostnader och tekniska svårigheter och som är helt otillräckligt för målet att öka säkerheten.
Andreas Mölzer (ITS), skriftlig. (DE) Tack vare ett antal mångkulturella drömmares visioner har det uppstått en situation som blir allt svårare att hantera för den inhemska befolkningen. I många fall visar invandrarna och deras barn ingen omsorg om den inhemska befolkningen. Tvärtom, de kräver fler och fler rättigheter för sig själva och tycks vilja utrota vårt västerländska kristna arv. De vänder helt enkelt döva örat till när det gäller medborgerliga rättigheter eller de skyldigheter som varje nyanländ har, till exempel viljan att integreras.
Det utbredda tillhandahållandet av sociala bostäder för medborgare från länder utanför EU och nya unionsmedborgare som inte är integrerade har inte bara skapat en djup känsla av otrygghet hos den inhemska befolkningen utan också i hög grad försämrat människors boendevillkor och livskvalitet, en situation där våldsutbrott nästan har blivit en daglig företeelse. Mot bakgrund av denna verklighet krävs en allmän skärpning av rätten till invandring. Coelhobetänkandet erbjuder ingen grund för sådana åtgärder. Och just därför har jag röstat mot det.
Milan Gaľa (PPE-DE). – (SK) I botten är jag formellt tandläkare. Kvicksilver används inom tandläkararbetet för amalgamfyllningar, och jag har med intresse följt EU:s strategi för kvicksilver och avlägsnandet av kvicksilver från alla områden där det finns ett lämpligt alternativ. I princip instämmer jag med många av de åtgärder som kommissionen har lagt fram i form av utkast till lagstiftning i linje med kvicksilverstrategin.
Däremot väntar jag med oro på hur vi kommer att hantera ståndpunkten att kvicksilver också ska bannlysas från tandläkekonsten, där kvicksilveramalgam har använts i 150 år, och dessutom med ganska stor framgång. Det finns inga avgörande indikationer eller bevis på giftiga effekter av amalgam som används på rätt sätt. Samtidigt finns det ingen tydlig uppfattning om huruvida det finns lämpliga alternativa fyllnadsmaterial. Jag menar att om amalgamavfall sorteras rätt vid tandläkarmottagningar och om vi gör oss av med det på ett korrekt, säkert och permanent sätt, vilket föreslås i betänkandet, då kommer det för stunden inte att finnas behov av att ta bort amalgam som fyllnadsmaterial.
Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill ge betänkandet mitt starka stöd, och jag har röstat för det. Det är viktigt att vi får en EU-strategi för kvicksilver, eftersom det är ett av de giftigaste miljöförorenande ämnena, och Europa måste helt klart visa vägen på detta område. Jag röstade mot vissa förslag som var avsedda att skärpa bestämmelserna, eftersom jag anser att det krävs en stegvis anpassning för företagen och en smidig övergång, så att den allmänna konkurrenskraften inte äventyras. Jag är också på min vakt mot alltför mycket byråkrati, och det krävs en fast hand om vi ska kunna undvika den risken. På det hela taget är detta ett mycket uppmuntrande betänkande.
Liam Aylward, Brian Crowley, Seán Ó Neachtain och Eoin Ryan (UEN), skriftlig. (EN) Vi har röstat mot de ändringsförslag som lagts fram om att lagra flytande kvicksilver i anläggningar ovan jord. Inga konsekvensbedömningar har genomförts av kommissionen om säkerheten i sådana lagring och det finns ingen tillgänglig teknik för att omvandla flytande kvicksilver till fast form. Lagring av kvicksilver i anläggningar ovan jord är därför betänkligt både när det gäller säkerhets- och tidsaspekten (i förslaget sägs att lagringen ska vara tillfällig). Utan ny teknik blir lagringen inte tillfällig. Å andra sidan har de konsekvensanalyser som kommissionen genomfört bekräftat att lagring av flytande kvicksilver i saltgruvor och i djupa grottor i hårda bergarter under jord är säkert.
Vi är mycket medvetna om att tekniken kan komma att utvecklas inom den närmaste framtiden. Vi skulle mycket välkomna att rådet godkänner Europaparlamentets begäran om att inbegripa den föreslagna förordningen i en översyn av förordningens räckvidd och en granskning av andra alternativ som är tillgängliga för lagring av kvicksilver 2010.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) År 1990 rekommenderade Oslo-Paris-kommissionen (OSPAR) att alla kvicksilvercellbaserade kloralkalianläggningar (MCCAP) skulle gå över till kvicksilverfri teknik senast 2010. I sin resolution från mars 2006 om gemenskapens kvicksilverstrategi uppmanade parlamentet kommissionen att vidta åtgärder för att genomföra OSPAR:s rekommendation.
Bortsett från de pågående kvicksilverutsläppen från kvicksilvercellbaserade kloralkalianläggningar så måste de stora mängder kvicksilver som finns i deras celler hanteras på ett miljömässigt lämpligt sätt, när dessa anläggningar går över till kvicksilverfri teknik.
För att hindra att detta kvicksilveröverskott översvämmar världsmarknaden för kvicksilver antogs det i oktober 2006 ett förslag till en förordning om att förbjuda export av metalliskt kvicksilver senast den 1 juli 2011, och det har gjorts försök att tidigarelägga detta datum.
Förslaget innehåller parallella bestämmelser om säker förvaring av kvicksilveröverskott som framför allt kommer att komma från avvecklade kvicksilvercellbaserade kloralkalianläggningar, för att förhindra att det säljs vidare. För närvarande finns det ca 12 000 ton kvicksilver i kvicksilverceller i Europa. Därför har Europeiska kommissionen bett Euro Chlor (EU:s kloralkaliindustriförbund) att utveckla ett frivilligt avtal för förvaring av överskottskvicksilver från kloralkaliindustrin, vilket förbundet har gått med på.
Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. – (FR) Hanteringen av kvicksilver är en viktig fråga för miljöskyddet.
Att Europa har mer kvicksilveravfall att förvara beror på att våra industrier inte förutsåg de risker som följer av att använda denna metall, särskilt för produktion av klorin.
Första lärdomen: vi måste mycket snabbt ompröva våra produktionsmetoder för att vara förberedda på en verklig miljörevolution.
För det andra är det nödvändigt att kontinuerligt övervaka avfallsförvaringen, genom att införa regelbundna kontroller. Därför har jag röstat för ändringsförslag 25 där slutlig förvaring under och ovan jord förkastas. Tyvärr fick det inte en majoritet av rösterna. De övriga förbättringarna av texten gör det ändå motiverat att rösta för det slutliga betänkandet.
Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Även om det i betänkandet medges att det för närvarande inte finns någon absolut säker metod för förvaring av metalliskt kvicksilver så finns det där en strävan efter att legalisera en viss typ av territoriell “rasism“ – den spanska regionen Almadén förs nämligen fram som en plats för slutdeponering av det giftigaste ämnet på vår planet. Det värsta är att man bemödar sig om att motivera valet av just detta område med att det där finns infrastrukturer och “arbetskraft“. Med andra ord innebär detta att arbetslösheten används som ett flagrant tvångsmedel för att få arbetarna att gå med på att deras område omvandlas till en deponi för giftigt kvicksilveravfall från hela EU, med hälsorisker för invånarna och miljön som är omöjliga att beräkna.
Till samma farliga politik hör förslaget i betänkandet om delaktighet för och finansiellt stöd till icke-statliga organisationer när det gäller den centrala frågan om tillämpning av kvicksilverfri teknik i utvecklingsländerna och de s.k. övergångsekonomierna, eftersom det kringgår de regler som följer av bindande bilaterala överenskommelser inom denna sektor.
Det grekiska kommunistpartiet har därför avstått från att rösta.
Det grekiska kommunistpartiet vidhåller att frågan om var metalliskt kvicksilver ska förvaras och hanteras är en fråga för vetenskapen och handlar om att tillämpa vetenskapliga slutsatser. Det är inte en fråga om val som speglar näringslivets intressen och vinster.
Milan Gaľa (PPE-DE). – (SK) Kompletterande pensionssystem, som med ett samlat namn kallas “socialförsäkringssystemets andra pelare“, är en oskiljaktig del av det moderna samhället. Vi har tidigare sett reformer av arbetsmarknaden och socialförsäkringssystemet i flera medlemsstater som bland annat har innefattat en reform av pensionssystemet. Låt mig använda Slovakien som ett exempel på ett land som införde kompletterande pensionssystem inom ramen för en reform av socialförsäkringssystemet. Ett stort antal slovakiska medborgare har redan anslutit sig till den andra pelaren.
Besparingar som genereras inom den andra pelaren är privatägda. De är säkrare än statens löften om att betala ut pensioner från statskassan. En fördel med den andra pelaren är att pensionsvinsterna inte längre är beroende av landets demografi, utan av de besparingar som samlats på ens eget konto. Av dessa skäl och för att uppmuntra arbetskraftens rörlighet i medlemsstaterna har jag välkomnat förslaget till direktiv, som ska ge bättre möjligheter att överföra kompletterande pensionsrättigheter. Enligt min mening blir det därmed möjligt att minska antalet problem som har att göra med intjäning av pensionsrättigheter, bevarande av vilande rättigheter och överföring av intjänade rättigheter.
Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Rörligheten på den inre marknaden är beroende av en social trygghet som måste sträcka sig längre än en persons arbetsliv. Det är i detta hänseende viktigt att upprätthålla den balans mellan arbetsgivare och arbetstagare som förvärvandet av pensionsrättigheter bygger på.
Detta är första behandlingen, och vi har fortfarande åtskilliga diskussioner framför oss. Delegationen från Österrikiska folkpartiet har gett Oomen-Ruijtenbetänkandet sitt oreserverade stöd, eftersom vi anser att detta är rätta sättet att fortsätta att utveckla rörligheten på den inre marknaden.
Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Herr talman! Först vill jag tacka Ria Oomen-Ruijten och de andra kolleger som har utarbetat detta betänkande om förbättring av möjligheten att överföra kompletterande pensionsrättigheter. Jag röstade för detta dokument, eftersom jag anser att det kommer att påverka de flesta medlemsstaterna inom EU positivt, särskilt de färskaste medlemsstaterna. I de baltiska länderna, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Malta har man ännu inte lagstiftat om kompletterande pensionsrättigheter, medan däremot majoriteten av arbetstagarna i de skandinaviska länderna och Slovenien är delaktiga av sådana pensionssystem.
Europaparlamentets strävan att förmå medlemsstaterna att gradvis göra det lättare att överföra pensionsrättigheter bör ge nya impulser framför allt till alla nya medlemsstater och likaså till Grekland, Italien och Portugal att ändra sin lagstiftning på ett sådant sätt att människors rörlighet inom EU uppmuntras, inte straffas.
Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Det är med glädje jag tar ordet för att säga till företrädarna för Europa: “Om Europa finns, så visa det genom handling!“ EU måste visa större mod, det måste visa lejonklon och inte sticka huvudet i sanden.
Direktivet om möjligheten att överföra pensionsrättigheter är av helt avgörande betydelse för EU:s alla medborgare och arbetstagare. Genom att anta detta förslag gör vi något för arbetstagarna, men vi kommer ändå inte att lyckas nå ett resultat som EU:s medborgare kommer att jubla över. Låt oss därför inte sörja över folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna som avvisade författningen. EU måste visa större mod.
Lena Ek, Olle Schmidt, (ALDE) skriftlig. Som liberal är det svårt att rösta nej till ett förslag som syftar till att förbättra möjligheterna till ökad rörlighet för människor i Europa. Inte blir det lättare när förslaget dessutom syftar till att uppmuntra människor att ta ett mer aktivt ansvar för sitt pensionsparande, som är en av de verkliga ödesfrågorna framöver. Ändå kunde jag inte rösta för ursprungsförslaget.
Problemet är tvåfalt. För det första kan man fråga sig om denna komplicerade frågeställning lämpar sig för att lyftas fram på europanivå med tanke på de olika medlemsländernas mycket skilda system för pensionsparande. För det andra tvingades jag konstatera att Sverige, i likhet med Tyskland, har system som lämpar sig synnerligen illa för denna typ av omställning. Den svenska modellen, där arbetsmarknadernas parter beslutar i frågan, är inte förenlig med föredragandens förslag. Stora problem skulle också kunna uppstå om enorma summor fonderade medel plötsligt kunde frigöras på kort tid för att möjligheten till överföringar skulle kunna säkerställas.
Jag är på sikt för ett system där människor kan byta jobb och land och ändå inte behöva oroa sig för hur det skulle påverka pensionen. Därför röstade jag till slut för betänkandet i den ändrade version som utformades här i plenum, där nationella undantag tillåts.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) När det gäller frågan om möjligheten att överföra pensionsrättigheter finns det åtminstone två nyckelfrågor som man måste ta hänsyn till: att säkerställa arbetstagarnas rättigheter och att garantera de offentliga sociala trygghetssystemens hållbarhet.
Det ämne som vi diskuterar är just kompletterande pensionssystem och inte offentliga sociala trygghetssystem. Med hänsyn till dessa båda frågor är vi emot de ändringsförslag som lagts fram i betänkandet gentemot kommissionens ursprungliga förslag. I dessa ändringsförslag föreslås till exempel en ökning från 21 till 25 års ålder för tillträde till kompletterande pensionssystem och att förvärvandet av pensionsrättigheter ska göras beroende av en minimitid på fem år.
Kompletterande pensionssystem får emellertid inte ersätta offentliga system. Offentliga sociala trygghetssystem som bygger på solidaritet och allmängiltighet tillhör hörnstenarna i varje stat och måste garanteras i ett mer rättvist och mer jämlikt samhälle.
Slutligen är vi mycket besvikna över att de ändringsförslag som vi lade fram avslogs, inklusive förslaget att kombinera kommissionens ursprungliga förslag om en minimiålder på 21 år med en tvåårsperiod för förvärvandet av rättigheter, vilket skulle ha varit fördelaktigare för arbetstagarna. Därför röstade vi slutligen nej till betänkandet.
Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Vi har valt att rösta nej till detta betänkande. Junilistan stöder helhjärtat en väl fungerande inre marknad. Vi stöder därmed principen om att en arbetstagare utan svårigheter skall kunna överföra intjänade pensionspoäng mellan medlemsstaterna. Vi anser dock inte att EU skall ha synpunkter på hur medlemsstaternas respektive pensionssystem utformas, förutsatt att samtliga EU-medborgare behandlas likvärdigt inom det aktuella systemet. Vi är därmed kritiska till flera enskilda förslag i betänkandet, såsom synpunkterna på karensvillkor för försäkringstagare i kompletterande pensionssystem, åsikterna om minimiåldrar för intjänande av pensionsrätt eller EU-reglerna för kvalifikationstiden för inträde i ett pensionssystem. Hur medlemsländerna väljer att utforma sina respektive pensionssystem skall fullt ut vara en nationell angelägenhet, förutsatt att samtliga EU-medborgare behandlas likvärdigt inom det aktuella systemet.
Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig.– (PL) Jag röstar för Ria Oomen-Ruijtens betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om bättre möjligheter att överföra kompletterande pensionsrättigheter (KOM(2005)0507 – C6 0331/2005 – 2005/0214(COD)).
Demografiska förändringar och en åldrande befolkning har gjort oss medvetna om behovet av system för kompletterande pension och sociala trygghetsförsäkringar för att garantera värdiga levnadsvillkor. Det nya direktivet och Ria Oomen-Ruijtens betänkande syftar båda till att förbättra arbetstagarnas rörlighet inom och mellan EU:s medlemsstater genom fastställandet av minimikrav för förvärvande och bibehållande av kompletterande pensionsrättigheter.
I betänkandet belyses på ett förtjänstfullt sätt medlemsstaternas roll för att tillhandahålla ett konsekvent stöd för överförandet av förvärvade pensionsrättigheter, särskilt i händelse av att nya, kompletterande pensionssystem etableras. Under de fem år som följer på genomförandet av direktivet kommer Europeiska kommissionen att utarbeta en rapport där man kommer att redovisa de villkor som gäller för överföring av kapital som motsvarar arbetstagares kompletterande pension eller berättigade krav på social trygghet.
Thomas Mann (PPE-DE), skriftlig. (DE) Jag röstade emot betänkandet om direktivet om överförande av pensionsrätter. Betänkandet skjuter långt över målet för arbetskraftens ökade gränsöverskridande rörlighet mellan medlemsstaterna. I genomsnitt får bara 10 procent av arbetstagarna inom EU företagspension. På grund av den kostnadsökning på åtminstone 20 procent som kan förväntas som resultat av de höga miniminormer som just har antagits kommer det knappast att finnas något intresse av att skapa eller utöka systemen för företagspension. Jag befarar att de ömsesidiga fördelar som arbetsgivare och arbetstagare under flera årtionden har uppnått på nationell nivå nu riskerar att försvinna.
Minimiåldern för förvärvande av rättigheter till företagspension har helt och hållet slopats. Den femåriga förvärvandetiden har avskaffats. Miniminormerna ska vara tillämpliga retroaktivt, vilket står i direkt motsats till principen om att säkerställa rimliga förväntningar. Jag röstade också för ett borttagande av kopplingen till index, vilken med största sannolikhet av EG-domstolen skulle tolkas som “skälig justering“ och som obligatorisk. Det tyska förbundsrådet har räknat ut att om en arbetstagare som har bytt företag ges lika villkor som de som inte har gjort det kommer kostnaderna för kompletterande pensionssystem att öka med 30 procent.
Kommissionsledamot Vladimír Špidla har meddelat att ett nytt förslag kommer att läggas fram. Efter misslyckandet med att nå en överenskommelse i rådet kommer förslaget i huvudsak att grundas på dagens parlamentsresolution och det kommer därmed att äventyra systemen för företagspension – och detta inte bara i Tyskland.
Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. (NL) Enligt direktiv 98/49/EEG garanteras rätten till kompletterande pension för arbetstagare och egenföretagare som flyttar inom EU, men direktivet innehåller inga garantier när det gäller möjligheten att överföra kompletterande pensioner eller flexibla villkor för förvärvande.
Detta är något som tas upp i kommissionens förslag. Där fastställs villkoren och tre minimiregler anges när det gäller möjligheten att överföra rättigheter: De kan antingen stanna inom företaget (vilande rättigheter), överföras inom en viss tidsperiod eller utbetalas kontant (upp till en viss tröskel). Enligt kommissionen måste det nya direktivet vara giltigt för alla kompletterande pensioner som är arbetsrelaterade.
Jag beklagar särskilt att Oomen-Ruijtenbetänkandet inte innehåller direktivets förslag om möjligheter att överföra pensionsrättigheter. I betänkandets nuvarande utformning behandlas endast vilande rättigheter.
Som jag ser saken bör man i det nya direktivet göra allt som står i ens makt för att stödja arbetstagare som investerar i kompletterande pensionsrättigheter. Därför bör ingen uteslutas genom att man inför minimivillkor när det gäller ålder eller tidsperiod. Jag kan bara stödja betänkandet om den breda tillämpning som kommissionen föreslår bibehålls. Om inte detta sker kommer jag att rösta emot betänkandet.
Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Förslaget till kommissionens direktiv, som det utformats med de arbetarfientliga förändringar som röstats fram gemensamt av kristdemokraterna, socialdemokraterna och liberalerna med stöd av de parlamentsledamöter som tillhör Ny demokrati och Panhellenska socialistiska rörelsen (PASOK), smular sönder de nationella kompletterande försäkringssystemen i hela EU. Det innebär en försämring för arbetstagarna i fråga om försäkringar och pensioner, en minskning av pensionerna och en höjning av pensionsåldern. Det ökar takten i de privata försäkringsbolagens strävan att öka sin andel i denna sektor. Huvudinriktningen i dessa reaktionära förändringar utgörs av det så kallade “treaxelsystemet“ som består av en grundläggande statlig pension med en kompletterande pension och tjänstepension från privata företag. Slaget mot arbetstagarnas rättigheter inom den kompletterande pensionssektorn är kopplat till monopolens ambition att använda dessa försäkringsfonders reserver för att finansiera sina investeringar och samtidigt legalisera ett accepterande av “investeringsrisken“ och en möjlig förlust av arbetarnas pengar.
Ny demokrati och PASOK röstar å ena sidan i Europaparlamentet för alla gräsrotsfientliga åtgärder och talar å andra sidan till och bedrar arbetarna i vårt land genom att försöka visa folket en skenbart vänlig mask.
Grekiska kommunistpartiet uppmanar arbetarna att intensifiera sin kamp mot EU:s arbetar- och gräsrotsfientliga politik, att försvara statliga sociala försäkringssystem och att kräva att deras samtida behov tillfredsställs, såsom högre pensioner och lägre pensionsålder.
Thomas Ulmer (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Jag röstade emot direktivet om överförande av pensionsrätter, eftersom det missar det egentliga målet att öka arbetskraftens gränsöverskridande rörlighet mellan medlemsstaterna. Reglerna om överföring av rättigheter till företagspension äger bara giltighet som en rekommendation för medlemsstaterna. Av den anledningen gav jag vid upprepade illfällen rådet att helt och hållet avslå direktivet, eftersom det har blivit överflödigt.
Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! Även om införandet av euron har gjort livet lättare på många sätt, till exempel vid handel över gränserna, skulle det vara fel att bortse från de mindre angenäma sidorna, såsom förlorad suveränitet och prisökningar.
Liksom vid varje utvidgning av EU påverkar införandet av euron i nya medlemsstater i slutändan den bräckliga stabiliteten i hela systemet. Därför anser jag att det är absolut nödvändigt att försäkra sig om att den totala jämvikten inte rubbas genom att svaga nationella ekonomier tas med.
Nu är det mycket möjligt att Cypern och Malta är redo. I det förflutna har emellertid regeringar alldeles för ofta spelat med falska kort för att komma med i euroklubben. Enligt min uppfattning får ett så viktigt beslut under inga omständigheter fattas över huvudet på befolkningen och därför har jag lagt ned min röst i detta fall.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi lade ned våra röster på grund av att det är helt och hållet upp till varje enskild medlemsstat att fatta ett självständigt beslut om den vill eller inte vill ingå i euroområdet. Vårt motstånd mot skapandet av en ekonomisk och monetär union är välkänt. Portugals exempel har tydligt visat att euron är ett redskap för att främja återhållsamhet i lönebildningen och flexibilitet på arbetsmarknaden. Genom att stärka den nominella konvergensen i stället för den reella har den varit till skada för tillväxten, sysselsättningen och levnadsstandarden och gynnat de stora europeiska multinationella företagen och finansgrupperna.
Jag vill påpeka att frågan om att påskynda utvidgningen av euroområdet också har sin grund i de politiska kriterierna att stärka både den politiska integrationen och själva euroområdet. Med två nya medlemsstater – Malta och Cypern – kan man skryta med att euroområdet omfattar över hälften av EU:s medlemsstater. Detta är en viktig psykologisk gräns när missnöjet ökar bland arbetarna och befolkningen som helhet inom euroområdet och när det framtida konstitutionella fördraget står under debatt. Majoriteten accepterar därför tanken på anslutning, även om Malta inte uppfyller alla nominella konvergenskriterier. Som i det förflutna är detta inte ett “ekonomiskt“ beslut utan ett politiskt.
Cem Özdemir (Verts/ALE), skriftlig. (DE) På grundval av ekonomiska kriterier är beslutet utan tvivel berättigat. Från politisk synpunkt är det icke desto mindre ett beklagligt beslut. Genom detta beslut förlorar man ett tillfälle att låta båda delarna av ön Cypern ingå i euroområdet. I stället för att föra norra och södra delen av ön närmare varandra genom en gemensam valuta kommer klyftan bara att öka mellan de två delarna av ön.
John Attard-Montalto (PSE). – (MT) Tack, herr talman! Regeringen har som sin politik antagit målet att införa euron till den 1 januari 2008. För att göra det var man tvungen att uppnå ett antal kriterier, till exempel när det gäller underskottet och inflationen. Uppenbarligen har dessa kriterier haft negativa effekter på regeringens finanspolitik, liksom på samhällets mer sårbara område.
I själva verket trodde vi att det fanns ett alternativ som fortfarande innebar att euron skulle införas, men i långsammare takt. Vårt inträde i euroområdet kommer uppenbarligen att ha ett antal positiva effekter, men det kommer även att ha ogynnsamma effekter på andra områden. Med tanke på nationella intressen har emellertid maltesiska arbetarpartiets delegation röstat för betänkandet.
Sylwester Chruszcz (NI). – (PL) Herr talman! I dag har vi debatterat och röstat om en utvidgning av euroområdet och om Maltas och Cyperns inträde i detta område. Jag överlåter åt Maltas och Cyperns befolkningar att suveränt besluta om avskaffandet av dessa länders nationella valutor. Som företrädare för League of Polish Families i Europaparlamentet är jag emellertid motståndare till Polens inträde i euroområdet och de negativa ekonomiska och sociala följder detta skulle få för polackerna.
Alla aktuella opinionsundersökningar bekräftar att polackerna inte vill ha euron. Jag anser att vi inte bara ska undvika att handla brådstörtat utan att vi över huvud taget inte bör införa euron i Polen. Jag instämmer inte heller i de uppfattningar som kommit till uttryck i dag om att medlemsstaterna har en skyldighet att ansluta sig till euroområdet. Polackerna bör avgöra denna fråga i en nationell folkomröstning och jag hoppas att den polska zlotyn kommer att förbli en nationell valuta i Europa vid sidan av det brittiska pundet och de danska och svenska valutorna.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det är välkänt att vi var motståndare till skapandet av en europeisk ekonomisk och monetär union och av euron. Vi röstade faktiskt emot parlamentets resolution av den 2 maj 1998 om att upprätta euroområdet, som ursprungligen utgjordes av 12 länder, däribland Portugal. Vi anser att rätten att utfärda valuta uteslutande tillhör medlemsstaterna och därför avvisar vi denna överföring av suveräniteten, som gör det omöjligt att angripa de ekonomiska och sociala problemen i varje enskilt land inklusive Portugal.
Denna gång bygger utvidgningen av euroområdet på politiska kriterier – till exempel att stärka den politiska integrationen och själva euroområdet – vilket tydligt framgår med tanke på att Malta inte uppfyller alla nominella konvergenskriterier. Med två nya medlemsstater – Malta och Cypern – kan man emellertid skryta med att euroområdet omfattar över hälften av EU:s medlemsstater. Detta är en viktig psykologisk gräns när missnöjet ökar bland arbetarna och befolkningen som helhet inom euroområdet och när det framtida konstitutionella fördraget står under debatt.
Enligt vår uppfattning är det helt och hållet upp till varje enskild medlemsstat att fatta ett självständigt beslut om den vill eller inte vill ingå i euroområdet, och därför lade vi ned våra röster.
Jonathan Evans (PPE-DE), skriftlig. (EN) Brittiska konservativa har alltid motsatt sig Förenade kungarikets inträde i euroområdet. Trots detta har vi aldrig invänt mot andra självständiga nationers rätt att bilda ett gemensamt valutasystem. Att vi lägger ned våra röster beror på att vi anser att det är medlemsstaterna i euroområdet som ska besluta om hur penningpolitiken ska bedrivas för att få en stabil valuta.
Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. – (FR) Vi kommer att rösta exakt lika beträffande Maltas och Cyperns antagande av euron som när det gäller Slovenien i samma ärende: vi kommer att lägga ned våra röster. Vi kommer inte att gå emot det som vi hoppas kommer att vara uttryck för en medveten önskan hos självständiga folk.
Vi måste emellertid inse att en tröskel har passerats: Det är inte enligt sin uttryckliga önskan utan på grund av att de nästan uppfyller de “oförnuftiga“ Maastrichtkriterierna, som Romano Prodi skulle ha sagt, som dessa länder måste införa euron. Har man berättat detta för sina medborgare? Åtminstone ett av dessa länder uppfyller inte dessa berömda kriterier och inget av dem tycks ha tillhandahållit den statistik som är nödvändig för en riktig värdering av i vilket tillstånd deras förberedelser befinner sig. Varför rusa i väg? De praktiska och tekniska åtgärderna för en faktisk övergång till den gemensamma valutan är fullständigt okända. Likaså har euroområdets absorptionsförmåga, som vid ett annat tillfälle beredde Werner Langen bekymmer, försvunnit ur bilden och saknas i analysen.
Nu står vi åter inför det cykelsyndrom som EU:s byggnad tycks lida av: om den inte går framåt, så faller den samman. Euroområdet måste utvidgas till varje pris. Punkt och slut! Sanningen är att det är EU:s medborgare som kommer att få betala priset!
Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Vi har valt att avstå i slutomröstningen om dessa betänkanden. Det är upp till Cypern och Maltas medborgare att, helst genom en folkomröstning, besluta om de vill att landet skall ansluta sig till EMU.
Vi anser att Sverige bör stå utanför valutaunionen och rekommenderar heller inte andra länder att ansluta sig.
Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för införandet av euron på Malta och Cypern, eftersom det handlar om att stödja en förstärkning av dessa länders integrering på det sätt som EU avser. Icke desto mindre borde detta beslut ha åtföljts av åtgärder som möjliggör en mer demokratisk kontroll över den gemensamma valutan (inrättandet av en verklig ekonomisk ledning för euroområdet med förmåga att balansera Europeiska centralbankens (ECB) makt, en ändring av centralbankens mål till att även omfatta forskning för tillväxt och full sysselsättning och en ändring av stabilitetspaktens kriterier så att inte en offentlig investeringspolitik straffas i framtiden).
Låt oss se till att vi inte utvidgar euroområdet i all oändlighet utan att tillföra några nya perspektiv.
Richard James Ashworth (PPE-DE), skriftlig. (EN) Delegationen för de brittiska konservativa ledamöterna stöder budgetutskottets resolution där kommissionen uppmanas att lägga fram ett nytt förslag om finansieringen av Galileoprojektet. Vi har dock starka invändningar mot förslaget om finansiering via den befintliga EU-budgeten.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi är mycket besvikna över att en majoritet i parlamentet har förkastat de viktiga ändringsförslag som lades fram av vår grupp och som syftade till att säkerställa att “Galileo-programmet under inga omständigheter bör användas för militära ändamål“ och att “[åtgärder bör] vidtas för att skydda mot varje form av framtida privatisering av Galileo“, vilket skulle garantera att programmets genomförande helt och hållet finansieras med offentliga medel.
Innebär detta avslag, efter det att man högljutt har skrutit över de offentliga investeringarna, att man redan överväger det oacceptabla alternativet att erbjuda programmet till den privata sektorn?
Vi har vår ståndpunkt klar.
Vi anser att Galileo-programmet (det europeiska programmet för satellitbaserad radionavigation) kommer att kunna bidra till samarbete, vetenskapliga och tekniska framsteg och till att främja utbytet av och tillgången till information.
Detta är ett projekt som bör baseras på en strategi för offentlig investering och offentlig kontroll, så att offentliga tjänster kan tillhandahållas. På det sättet kan en likvärdig tillgång till och ett fritt utnyttjande av tillgänglig information finnas för alla brukare.
Det är ett projekt där alla medborgares rättigheter, garantier och friheter måste säkerställas. Man måste också försäkra sig om att det inte används för militära ändamål och/eller som ett led i utvecklingen mot ett överdrivet sysslande med säkerhetsfrågor.
Jens Holm, Kartika Tamara Liotard, Helmuth Markov, Erik Meijer, Søren Bo Søndergaard och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. (EN) För att slutföra det europeiska satellitnavigeringssystemet Galileo har EU-medlemsstaterna ombetts att betala ytterligare 2 400 000 000 euro. Under många år har det hävdats att detta projekt skulle medföra teknisk innovation, tillgodoseende av konsumenternas behov, sysselsättning och oberoende från Förenta staterna. Dessa fördelar skulle berättiga att man satsar gemenskapsmedel i stället för att lämna saken åt vinstinriktade multinationella företag eller den amerikanska försvarsindustrin. Så länge som Galileo förblir en fredlig process motsätter vi oss inte av princip projektet. Tyvärr utvecklas Galileo 10 till 20 år för sent och under tiden har GPS, den amerikanska motsvarigheten, erövrat världsmarknaden. Detta gör Galileo till ett kostsamt prestigeprojekt. Att satsa mycket gemenskapspengar på detta kan förefalla attraktivt för storindustrin, men väljare och konsumenter kommer alltmer att se det som ett skandalöst slöseri med pengar. Europeiska företag vägrar att delta i offentlig-privata partnerskap eftersom de inte förväntar sig någon vinst på grund av eftersläpningen i förhållande till GPS. De hoppas få en stor gemenskapsinvestering 2012 gratis. Därför vill vi inte satsa ännu mer pengar på Galileo. Om det inte finns några verkliga framtidsutsikter bör vi våga stoppa projektet.
Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Europeiska medlemsstater kommer att vara teknologiskt beroende av dagens och morgondagens militära stormakter, såsom USA, Ryssland och Kina, om man inte kan utveckla en egen satellitbaserad radionavigation.
Galileo behövs utan tvekan, men det kostsamma projektet bör till större delenfinansieras av privata aktörer med politisk uppbackning. Punkt sex i resolutionen slår fast att Europaparlamentet anser att Galileo-programmet bör finansieras fullt ut genom Europeiska unionens budget. Jag är inte beredd att gå så långt, och väljer därför att rösta nej till resolutionen i sin helhet.
Lydia Schenardi (ITS), skriftlig. – (FR) Vi stöder Galileo-projektet, även om vi hade några invändningar.
Vi kan emellertid inte stödja denna resolution. Efter det förutsägbara misslyckandet med det offentlig-privata partnerskapet är det beklagligt att parlamentet ska säga att det är berett att överge ett oberoende GPS-system om det upphör att vara ett rent samhällsprojekt som innebär direkt finansiering av medlemsstaterna.
Galileo är användbart! Det måste finansieras, hur detta än sker. Kommissionen kan väl inte hitta 2,4 miljarder euro bland de hundratals miljarder som den har för avsikt att på ett inte alltid förståndigt sätt lägga ut fram till 2013? Så vad händer? Varför ska medlemsstaterna skjutas åt sidan? Galileo är ingen leksak eller ett exklusivt symboliskt projekt för Bryssels Europa, som vill få oss att tro att det inte bara bryr sig om sig självt, sina befogenheter och sin hållbarhet.
Lämna för en gångs skull dogmerna åsido. Ägna er åt detta industriella företag med en bråkdel av den politiska vilja som en handfull medlemsstater för några år sedan satsade på att bygga en europeisk flyg- och rymdindustri och visa det som ni vägrar att erkänna: mellanstatligt samarbete fungerar. I Bryssel råder å andra sidan fullständig stiltje.
Geoffrey Van Orden (PPE-DE), skriftlig. (EN) Den uppenbara avsikten med resolutionen är att Galileo ska finansieras med en check in blanco från offentliga medel för att främja EU:s politiska ambitioner. Tekniska samarbetsprojekt har tvivelaktiga meriter. De kräver inte EU-engagemang och bör genomföras enbart med klara ekonomiska, strategiska och industriella motiv – inte för att främja EU:s ambitioner att vara en global aktör.
De brittiska konservativa ledamöterna vill skapa möjligheter för den brittiska industrin och för brittisk FoU men denna resolution garanterar inte detta. Den stöder kommissionens förslag att använda offentliga medel – via EU-budgeten – för hela Galileoprojektet. Denna handlingsväg kommer att leda till ännu en åderlåtning av skattebetalarna i Förenade kungariket och i andra EU-medlemsstater, som medborgarna inte har något som helst inflytande över.
Medan EU tidigare var ovilligt att tillåta militära tillämpningar har denna återhållsamhet nu släppts. I kommissionens meddelande om den europeiska rymdpolitiken (26 april 2007) är syftet att tillgodose Europas säkerhets- och försvarsbehov inom rymdområdet ett av de främsta målen. De brittiska konservativa ledamöterna, som sedan länge är motståndare till EU:s försvars- och säkerhetspolitik, invänder mot förslag som utökar kommissionens befogenheter inom försvarsområdet.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Allt som behövdes för att vi skulle bestämma oss för att rösta emot detta betänkande var det första skälet. Gemenskapens lagstiftning om offentlig upphandling syftar till att öppna – liberalisera skulle vara ett bättre ord – de offentliga marknaderna i medlemsstaterna för gränsöverskridande konkurrens i syfte att stödja utvecklingen av den inre marknaden i enlighet med den liberaliseringsagenda som finns i Lissabonstrategin.
Vi är naturligtvis för nationella regler om insyn vid anbudsförfaranden, förutsatt att de inte hindrar möjligheten att använda de offentliga marknaderna för att stödja de ekonomiska strukturerna och de nationella små och medelstora företagen, vilkas storlek och betydelse inte får glömmas bort. Det finns emellertid en betydande skillnad i detta fall, vilket får oss att rösta emot betänkandet, nämligen att ansvaret för denna fråga även i fortsättningen bör ligga hos medlemsstaterna.
Offentlig upphandling är också ett viktigt instrument som stöd för social- och miljöpolitik, med tanke på att den kan innehålla kriterier som knyts till dessa frågor vid tilldelning av kontrakt. Den kan inte begränsas till en överstatlig nivå, där regler mot diskriminering eller andra ekonomiska intressen används som förevändning.
Gay Mitchell, Mairead McGuinness, Colm Burke och Jim Higgins (PPE-DE) , skriftlig. (EN) Vi röstade för del 1 av punkt 40 och mot del 2 av punkt 40. På samma sätt röstade vi för första delen av punkt 41 och mot den andra delen. Vi avstod från att rösta för resolutionen som helhet.
Anledningen till detta är att vi inte ville att det ska verka som om vi stöder någon tolkning av ordet “rättigheter“ som tyder på stöd för aborter. Vi stöder givetvis den allmänna inriktningen på millennieutvecklingsmålen och därför röstade vi inte mot resolutionen som helhet.
Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Kinnockbetänkandet (A6-0220/2007) “om millennieutvecklingsmålen i halvtid“ eftersom jag anser att vi behöver ett brett partnerskap för att nå millennieutvecklingsmålen. Det är därför önskvärt att de nationella parlamenten och civilsamhället i alla intresserade länder involveras.
En av grundförutsättningarna för att nå målen är en 50-procentig minskning av fattigdomen till 2015 med särskilt fokus på områden som hiv/aids, tuberkulos och malaria. Brist på jämställdhet mellan könen och diskriminering mot kvinnor är andra frågor som man måste ta hänsyn till i utvecklingsprogrammen.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar det faktum att världslägets allvar framhävs i betänkandet.
Som FN:s rapport om millennieutvecklingsmålen avslöjade har kampen för att minska hungern varit för långsam. Siffrorna har faktiskt försämrats de senaste åren: 854 miljoner människor (17 procent av världens befolkning) lider varje dag av hunger och nästan 16 000 barn dör varje dag av hungerrelaterade orsaker.
Icke desto mindre slätas de orsaker som är roten till denna oacceptabla situation än en gång över i rapporten.
Det är viktigt att framhäva att samtidigt som 16 000 barn dör varje dag:
- har USA:s förvaltning öronmärkt 600 miljarder US-dollar för militära utgifter i sin budget;
- har de 691 rikaste människorna i världen en nettoförmögenhet som motsvarar 2,2 miljarder US-dollar, vilket är lika mycket som de 145 fattigaste ländernas sammanlagda rikedom;
- har de 500 rikaste människorna en sammanlagd inkomst som är högre än de 416 miljoner fattigaste människornas inkomst;
- har de 8 miljoner rikaste människorna i världen en nettoförmögenhet som motsvarar 80 procent av all världens länders BNP.
Detta är roten till problemet.
David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Föredragandes uppläggning av detta mycket viktiga ämne måste berömmas. Det finns ett överhängande behov av fördubblade insatser för att uppnå millennieutvecklingsmålen. Detta innebär skuldavskrivningar och ett ökat, bättre samordnat och mer målinriktad bistånd.
Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) I det utrymme som finns i en röstförklaring är det två punkter som förtjänar att framhållas.
I resolutionens första punkt står det: “det övergripande syftet med utvecklingssamarbete är och måste vara att bekämpa fattigdomen. [Parlamentet] betonar dock att denna kamp inte begränsar sig till materiell tillväxt och att därför demokratibyggande och främjande av grundläggande mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen och principerna om rättvisa, jämlikhet, öppenhet och ansvarsskyldighet alltid måste vara centrala inslag i sådana samarbeten.“
Jag motsatte mig inte denna resolution eftersom jag förstår att dessa angelägenheter kräver att vi bidrar så mycket vi kan, men jag anser att det måste betonas att kampen mot fattigdomen inte kan bli effektiv om inte orsakerna till den bekämpas. Bland de strukturella orsakerna till fattigdom finns alltid dålig samhällsstyrning. Det är av den orsaken och inte på grund av en önskan att införa någon slags modell som det är så viktigt att kämpa på dessa båda fronter samtidigt. Annars kommer vi att lösa ett problem i dag bara för att se det återkomma i morgon.
Slutligen får vi i betänkandet veta att “Portugal, som under sitt ordförandeskap skall stå värd för toppmötet EU-Afrika, endast uppnådde 0,21 procent ODA/BNI under 2006“, vilket är förfärande.
Konrad Szymański (UEN), skriftlig. (PL) Jag tvingades rösta emot betänkandet om “millennieutvecklingsmålen i halvtid“.
Att ta med förslag om att finansiera abort med medel ur EU:s budget kommer oundvikligen att leda till stridigheter beträffande biståndsstrategin för Afrika. Detta kommer att undergräva effektiviteten i våra åtgärder. Såväl ur moralisk som ur medicinsk synvinkel är inte abort nyckeln till att lösa problemet med mödrars död i barnsäng.
Att använda EU-resurser för att finansiera aborter i Afrika står i motsättning till principen om att ge stöd. Det tvingar alla EU-medborgare att bli indirekt inblandade i denna fråga. Det representerar också en slags moralisk imperialism gentemot Afrika. Parlamentets konsekventa stöd för finansiering av abort i utvecklingsländer är det största misstag som vi har begått i utformningen av vår humanitära biståndspolitik.
Gerard Batten, Roger Knapman och Thomas Wise (IND/DEM), skriftlig. (EN) UK Independence Party erkänner inte legitimiteten i gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen och kan därför inte stödja detta ändringsförslag. Vi instämmer dock i textens andemening och hoppas uppriktigt att det internationella samfundet som helhet kommer att se till att det internationella reseförbudet för ledande personer inom den zimbabwiska regeringen till fullo respekteras.
Derek Roland Clark (IND/DEM), skriftlig. (EN) UK Independence Party erkänner inte legitimiteten i gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen och kan därför inte stödja detta ändringsförslag. Vi instämmer dock i textens andemening och hoppas uppriktigt att det internationella samfundet som helhet kommer att se till att det internationella reseförbudet för ledande personer inom den zimbabwiska regeringen till fullo respekteras.
David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingens arbete är betydelsefullt om vi beaktar det stora antalet minst utvecklade länder inom denna grupp och omfattningen av det utvecklingsbistånd som EU siktar på för AVS-länderna. Jag stöder många av kraven i betänkandet, exempelvis de som efterlyser att nationella parlament och civilsamhället ska engageras mer i processen för nationella biståndsprogram inom AVS.
Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Detta betänkande visar tydligt att arbetet i den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen – både 2006 och tidigare – är ett utmärkt instrument för att skapa de avgörande strukturer, förbindelser och samtal som är nödvändiga för att åstadkomma en sund grund för goda relationer mellan båda sidor och för utvecklingen av verkligt nyttiga projekt.
Även om framstegen hittills har varit berömvärda bör vi sedan detta har sagts rikta in oss på det som ligger framför oss. Vi har en skyldighet – som å ena sidan är både moralisk och etisk och å andra sidan ligger i vårt eget intresse – att stödja utvecklingen i de associerade länderna, att hjälpa dem utveckla mekanismer för att öppna deras ekonomier och tillsammans förvandla globaliseringen till en positiv rörelse; det åligger oss att kringgå, minska och avlägsna de potentiella fallgropar som finns med i denna rörelse.
Mot denna bakgrund är det när det gäller några av dessa partner livsviktigt att det stundande toppmötet EU-Afrika som ska äga rum under det portugisiska ordförandeskapet når resultat. Realism med resultat är att föredra framför utopiska ideal utan historia.