Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 20 juni 2007 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: RODI KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 09.00.)

2. Förbättring av möjligheten att överföra kompletterande pensionsrättigheter (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande av Ria Oomen-Ruijten för utskottet för sysselsättning och sociala frågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om bättre möjligheter att överföra kompletterande pensionsrättigheter (KOM(2005)0507 – C6-0331/2005 – 2005/0214(COD)) (A6-0080/2007).

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. – (CS) Fru talman, parlamentsledamöter! Jag vill tacka Ria Oomen-Ruijten för hennes engagemang och hårda arbete med att utarbeta det här betänkandet.

Betänkandet har krävt mycket hårt arbete och bygger på samarbetet mellan utskottet för sysselsättning och sociala frågor, utskottet för ekonomi och valutafrågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, och det utgör en viktig grund för fortsatt diskussion i syfte att nå en slutlig överenskommelse om detta viktiga direktiv, som är väl berättigat i samband med nystarten av Lissabonstrategin och social trygghet för migrerande arbetstagare och arbetstagare i allmänhet som flyttar runt på arbetsmarknaden.

Utöver själva betänkandet välkomnar jag den anda i vilken parlamentet har arbetat tillsammans med kommissionen och rådet, eftersom det har gett oss bästa möjliga chans att nå en överenskommelse vid första behandlingen.

Jag vill ta tillfället i akt och gratulera det tyska ordförandeskapet till dess arbete med att ta itu med den här frågan och för att göra verkliga framsteg.

Det går inte att förneka att direktivet innebär en utmaning för det tyska pensionssystemet, och det är det tyska ordförandeskapets och vice förbundskanslern Franz Münteferings förtjänst att sådana framsteg kunnat göras. Jag måste dock dela med mig av min besvikelse över att ingen överenskommelse har nåtts den här gången vid första behandlingen, trots allt arbete. Men jag tror att den konstruktiva inställning som hittills har visat sig snart kommer att leda till att direktivet antas. Det kommer att ha en verklig effekt på hindren för rörlighet som orsakas av vissa kompletterande pensionssystem.

Parlamentsledamöter! Jag vill än en gång betona att direktivet inte bara är en samling ord. Det har en direkt påverkan på miljoner arbetstagare som byter arbeten på den moderna arbetsmarknaden och drar nytta av möjligheterna med kompletterande pensioner. Mot bakgrund av att 40 procent av arbetstagarna har en anställning som är kortare än fem år, är det tydligt hur viktig vår uppgift är, och hur viktigt direktivet är.

Innan jag kommer in på betänkandets innehåll vill jag kort sammanfatta syftet med och behovet av en EU-policy i den här frågan. Kommissionen, ledamöterna i det här parlamentet, rådet och arbetsmarknadens parter har länge uttryckt sitt missnöje med den flagranta bristen på rättigheter och skydd för rörliga arbetstagare när det gäller kopplingen mellan deras lagstadgade pensionsavgifter och deras kompletterande pensionsavgifter. Så långt tillbaka som 1992 uppmanade rådet medlemsstaterna att stödja förändringar i villkoren för de kompletterande pensionsrättigheterna, så att hindren för arbetstagarnas rörlighet kunde undanröjas. Begreppet hinder för arbetstagarnas rörlighet är ganska vanligt, men i princip innebär det att när man är rörlig drar man det kortaste strået. Under befintliga system missgynnas migrerande arbetstagare när de byter arbeten, i större eller mindre omfattning. Detta händer ibland nästan omärkligt, men de är aldrig i samma position, med samma förmåner som de skulle ha haft om de inte hade bestämt sig för att byta och bli mobila.

Första steget för att uppnå detta mål var direktiv 98/49/EG. Men det var uppenbart att detta direktiv inte lyckades lösa dessa problem som, enligt experter på området, har en särskilt skadlig effekt på rörligheten, nämligen intjänande och skydd av blivande pensionsrättigheter och möjlighet att överföra dessa rättigheter. Förslaget till direktiv om möjlighet att överföra rättigheter till kompletterande pensioner utarbetades inte genom ett infall, utan efter en lång period av noggrann förhandling och samråd, och inte utan anledning. Även om arbetsmarknadens parter i början uppmanades att lägga fram förslag, så som det passar deras grundläggande roll att tillhandahålla kompletterande pensioner, visade det sig snabbt att det enda sättet att göra framsteg var med hjälp av ett målinriktat lagstiftningsförfarande, där åsikterna från arbetsmarknadens parter och huvuddeltagarna beaktades.

Ett målinriktat förfarande av denna karaktär – som inte bara fastställer den enorma mångfalden, och faktiskt, ibland, den snabba utvecklingen av kompletterande pensionssystem, utan också den frivilliga karaktären på dessa system – var och är fortfarande det rätta sättet att ta itu med denna komplicerade och känsliga fråga. Detta förklarar varför kommissionen som en försiktighetsåtgärd beslutade att inte starta harmoniseringsprocessen utan i stället fastställa minimikrav. Bortsett från detta är en av våra största utmaningar att hålla en rätt balans mellan att undanröja hindren för rörlighet och att se till att nuvarande stabila och hållbara förhållanden för utveckling av kompletterande pensioner upprätthålls.

Om man skulle analysera de positiva framsteg och utmaningar som vi förväntades lösa genom utvecklingen av direktivet, är det ganska nedslående att inte alla medlemsstater i rådet för närvarande har kunnat nå en överenskommelse eller kompromiss om delarna i detta viktiga direktiv. Men det är uppmuntrande att betänkandet som vi debatterar i dag, på många punkter väsentligen sammanfaller med kommissionens uppfattning. Enligt min uppfattning är det därför en reell möjlighet att nå en överenskommelse med rådet inom en snar framtid.

Parlamentsledamöter! Även om de senaste förhandlingarna i rådet inte nådde fram till en slutsats, tror jag att varje deltagare kan bekräfta att det fanns en stark önskan att nå en överenskommelse och att rådet fortfarande delar denna önskan, vilket kommer att utgöra en grund för ytterligare framsteg. För att återspegla denna samarbetsanda vill jag belysa två av de viktigaste skillnaderna mellan parlamentet och rådet som vi måste nå samstämmighet om. Den första av dessa är huvudpunkten i erkännandet av kompletterande rättigheter och vad minimivillkoren bör vara.

Jag intresserar mig mycket för ändringsförslagen och beslutet att inrikta lagstiftningen på arbetstagare över 25 år. Det finns många empiriska bevis som visar att rörligheten i denna åldersgrupp är betydligt lägre än den är hos yngre människor, så ert ändringsförslag är synnerligen välmotiverat. Jag är också medveten om att rådet inte ser välvilligt på tanken att utesluta erkännandet av rättigheter för de över 25 år, så detta kan vara ett av de områden där det krävs förhandling och kompromisser. Era försök att reducera hindren måste dock berömmas, och jag tror att detta helt klart är rätt väg framåt.

Den andra fråga som troligen behöver debatteras mellan parlamentet och rådet är den om direktivets tillämpningsområde. När det gäller befintliga rättigheter och det datum då direktivet ska införlivas i nationell lagstiftning, stöder kommissionen helt innehållet i ändringsförslagen till artikel 2 och anser att de är rimliga och motiverade. Kommissionen är övertygad om att eventuella begränsningar av tillämpningsområdet och därmed direktivets effektivitet bör minimeras och stöder parlamentet i detta avseende. Det senaste tekniska ändringsförslaget till artikel 5 i betänkandet är ett rimligt förtydligande som bör förhindra missförstånd om hur rättigheterna bör skyddas. Artikel 5 är en viktig del av detta direktiv och är avgörande för syftet att undanröja hindren för arbetstagares rörlighet.

Jag skulle vilja, om jag får, tala om för ledamöterna i parlamentet igen att det inte finns något förslag i direktivet som skulle offra någon metod för att skydda dessa rättigheter. Det är mer en fråga om att se till att rörliga arbetstagare behandlas rättvist i fråga om deras blivande pensionsrättigheter. Mot bakgrund av hur arbetsmarknaden utvecklas, och hur det aktiva arbetslivet gradvis förlängs, anser jag att när vi talar om rörliga arbetstagare, talar vi faktiskt om alla arbetstagare, eftersom det under loppet av en karriär inte råder något som helst tvivel om att de flesta arbetstagare byter arbete åtminstone en gång, och kommer att kunna utnyttja det skydd som förslaget till direktiv erbjuder. Beträffande införlivandet av direktivet i nationell lagstiftning, delar vi er uppfattning att detta bör ske snarast möjligt. Samtidigt noterar vi dock att eventuella ändringar av direktivet inte får hindra tillhandahållandet av kompletterande pensioner i EU.

Slutligen välkomnar jag varmt förslagen som ingår i artikel 10, vars innehåll jag stöder helhjärtat. Avförandet av artikel 6 om överförbarheten av rättigheter är beklagligt enligt min åsikt. Ändringarna av artikel 10 som ingår i betänkandet sänder dock ett tydligt budskap om att denna komplicerade och mycket specialiserade fråga inte har glömts bort utan bara har bordlagts. Under tiden undersöker kommissionen, tillsammans med parlamentet och arbetsmarknadens parter, om det är möjligt att på ett effektivt och hållbart sätt avlägsna eventuella kvarvarande hinder för rörlighet i form av kompletterande pensionssystem.

Parlamentsledamöter! Det här direktivet har varit, politiskt och intellektuellt, exceptionellt komplicerat, för att inte tala om den komplicerade karaktären på hela policyns koncept. Förslaget till direktiv utgör i hög grad en del av vår respons på den demografiska förändringen, eftersom det är tydligt att kompletterande system kommer att spela en allt viktigare roll i denna respons. Direktivet utgör också en del av flexicurity-begreppet, eftersom dess metod är ett typiskt exempel på ökad rörlighet förenat med ansvarsfull social trygghet. Jag anser också att direktivet generellt faller inom helhetskonceptet för EU:s socialpolitik, det vill säga, aldrig och ingenstans i EU får arbetstagare hamna i en ofördelaktig situation.

Parlamentsledamöter! Än en gång vill jag tacka er för det arbete som parlamentet har utfört med förhandlingen av direktivet.

  Günter Gloser, rådsordförande. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Överförbarheten av tjänstepensioner är en fråga som har funnits på EU:s dagordning i över 20 år. Kommissionsledamoten har precis redogjort för den utveckling som har ägt rum under tiden, inklusive gällande rörliga arbetstagare. Till följd av misslyckandet med initiativet under det så kallade förfarandet med socialt partnerskap 2002/2003, lade Europeiska kommissionen fram ett förslag till “direktiv om överförbarhet“ i oktober 2005.

Kommissionens förslag omfattar följande fyra huvudområden: för det första, överföring av tjänstepensionsrättigheter i form av ett belopp när man byter arbetsgivare, som är överförbart i strikt betydelse; för det andra, krav på intjänandetider för berättigande till tjänstepensioner; för det tredje, rättvis behandling av berättigande till en tjänstepension när en arbetstagare lämnar ett företag; för det fjärde, krav på information för att se till att arbetstagarna känner till sitt berättigande och bättre kan planera för sin pension. Som kommissionsledamoten Vladimir Špidla sade, påverkar detta också frågan om flexicurity.

I direktivet regleras en del av den sociala och arbetsrättsliga lagstiftningen och, det är viktigt att betona detta, därför krävs enhällighet. Detta, som så mycket annat, ledde till att förhandlingarna fick en mycket besvärlig start, även om det knappast var förvånande med ett så komplicerat ämne. Dessutom är Europeiska unionen mångfasetterad. Det finns en enorm variation, och nästan varje medlemsstat har sitt eget tjänstepensionssystem som vanligtvis inte passar de andras.

Direktivets centrala regleringsområde, överföring av tjänstepensionskapital till en ny arbetsgivare, ansågs därför vara mycket problematiskt av många medlemsstater. Nederländerna avslog denna möjlighet från början. Redan under det finska ordförandeskapet avfördes därför överförbarhet i strikt betydelse från förslaget till direktiv. Behovet av enhällighet gjorde det meningslöst att fortsätta förhandlingarna på denna punkt.

Det efterföljande tyska ordförandeskapet koncentrerade sig på att utveckla detaljerna om rättvis behandling, rutiner för erforderlig information och direktivets tillämpningsområde i form av både innehåll och tidpunkt. Efter intensiva diskussioner och många bilaterala möten på teknisk nivå, var det möjligt att nå en överenskommelse på alla punkter. Till sist uppnåddes dock inte den nödvändiga enhälligheten i ministerrådet, vilket jag verkligen beklagar. I synnerhet en medlemsstat fann sina händer vara politiskt bundna när dess riksdag och regering avslog förslagen.

Mot bakgrund av dessa grundläggande politiska invändningar mot utformningen av det ursprungliga förslaget, skulle det högst sannolikt också bli mycket svårt att uppnå den enhällighet som krävs för direktivet även i framtiden.

Genom direktivet vill vi främja arbetstagarnas rörlighet. Samtidigt behöver vi dock också förbättra deras pensionsrättigheter. För att göra det krävs inte bara ett majoritetsstöd från Europaparlamentet, utan också att det godkänns av de 27 medlemsstaterna. Kanske kan vi uppnå mer om det första steget är mindre ambitiöst. Det tar tid för det nödvändiga förtroendet att växa, för länder utan tjänstepensionssystem att införa dem och för länder med särskilda system att inte känna sig lurade. I denna situation anser jag att maximala krav motverkar sitt eget syfte. Allt de faktiskt gör är att framkalla automatiska avslag i medlemsstaterna, och de tillåter inte att det sker framsteg. Som med alla beslut i Europeiska unionen är en överenskommelse endast möjlig om var och en först har en politisk vilja att komma överens.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE-DE), föredragande. – (NL) Fru talman! Att säga att detta är en svår fråga är en underdrift. Vi har arbetat med nio artiklar i nästan två år. Överenskommelser på EU-nivå för kompletterande pensioner behövs av tre skäl.

För det första utsätts rättsliga pensioner, den första pelaren, alltmer för press på grund av att antalet unga människor minskar och antalet äldre ökar. Det är därför som det behövs stabila avtal för andra pelarens pensioner. För närvarande har en av tio anställda i Europa en kompletterande pension. I Förenade kungariket och Tyskland är denna procentsiffra en bra bit över 50-procentsstrecket, och i Danmark, Sverige och Nederländerna har till och med 90 procent av de anställda tecknat ett kompletterande pensionsavtal. Detta är därför en tillräcklig orsak till att uppmuntra medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter att ta sitt ansvar och börja inrätta ett effektivt system som tillgodoser ålderdomen.

För det andra stöter jag nästan varje dag på människor som har bytt arbete och som får lida för detta, eftersom de utövar sin rätt till fri rörlighet. De har byggt upp en pension, premier har betalats, men om kapitalet inte förändras har de ingen användning av detta när de går i pension. Direktivet är avsett att ta itu med detta problem.

För det tredje förespråkar vi inom ramen för Lissabonmålen att arbetstagarnas rörlighet ska främjas ytterligare. Alla vill se att denna princip tillämpas, men vi har problem med att genomföra den. Mitt mål var, och är fortfarande, att lägga fram en lagstiftning som innebär någonting, inte minst för anställda, som är realistisk för medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter och också ger chefer för kompletterande pensionssystem tillräckligt med spelrum att anpassa sig till den. Lagstiftning som bara innehåller undantag eller en akt som inte gäller alla medlemsstater och inte träder i kraft förrän 2018 finns det ingen användning för. Vi måste ta oss an framtidens problem nu.

Jag vill framföra mitt varma tack, särskilt till Harald Ettl och Luigi Cocilovo, till de andra skuggföredragandena för sociala frågor, till Astrid Lulling för yttrandet, men också till föredragandena och skuggföredragandena för tidigare pensionsbetänkanden, Othmar Karas och Ieke van den Burg. Tillsammans står vi för ett resultat och tar också ansvar för betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor.

Vi kan – och jag tänker även på rådets ordförandeskap när jag säger detta – göra framsteg utifrån detta utan att inkräkta på befintliga system. Dessutom handlar direktivet om miniminivåer. Det finns inget som hindrar arbetsmarknadens parter från att erbjuda mer trygghet i ett avtal.

Jag vill nu snabbt skissera huvudpunkterna. Avseende intjänandet påverkar, som parlamentet föreskriver, villkoren för intjänande vissa system. Tiden behöver anpassas och ändringsförslag 22 tillgodoser denna extra tid på fem år.

Avseende vilande pensionsrättigheter, såsom den aktuella formuleringen har utvecklats i samarbete med det tyska ordförandeskapet, kommer vi snart att rösta om en grundprincip som medlemsstaterna kommer att kunna bygga ut på det sätt de anser lämpligt. När det gäller överföringen, eftersom det mycket snabbt blev uppenbart att detta var en bro för mycket, drev vi inte vidare detta alternativ. I fråga om information får arbetstagare lättare tillgång till tillståndet på deras pensioner.

Det kan därför mycket väl vara så att medlemsstaterna behöver mer tid på sig för att justera sina system, vilket är precis vad parlamentet ger dem. Medlemsstaterna, tillsammans med arbetsmarknadens parter, har fram till 2013 på sig att anpassa sina system på områdena intjänande och rättvis justering av vilande pensionsrättigheter.

Efter två år av nästan konstant samråd har tiden kommit för parlamentet att agera beslutsamt. Jag vill tillägga att de budskap jag fångat upp, inte minst från det kommande portugisiska ordförandeskapet och från min egen medlemsstat Nederländerna, är definitivt positiva, eftersom betänkandet erbjuder mycket att gå på vid andra behandlingen.

Om vi vill uppnå Lissabonmålen kan vi bara göra det utifrån särskilda frågor av denna typ. Vi klarade inte att avsluta det i dag. Vi kommer att förhandla med rådet, och jag som föredragande och vi som parlament kommer att försöka fortsätta ha en så konstruktiv inställning som möjligt för att lösa denna fråga, för det behövs verkligen.

  Eoin Ryan (UEN), föredragande för yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. – (EN) Fru talman! Även jag vill gratulera Ria Oomen-Ruijten till hennes arbete med denna svåra och komplexa lagstiftningsakt, som – vilket redan har påpekats – har cirkulerat under de senaste 15–20 åren.

Som föredragande för yttrandet om detta betänkande för utskottet för ekonomi och valutafrågor anser jag emellertid att det är avgörande att medborgarna kan ta med sig sina kompletterande pensionsrätter när de påbörjar en ny anställning inom ett annat företag eller i en annan medlemsstat. På så sätt skulle det inom den inre marknaden ske en enorm ökning av antalet människor som flyttar från medlemsstat till medlemsstat.

Genom denna lagstiftning måste vi se till att de arbetstagare som byter arbete inte blir oskäligt bestraffade, och att värdet av deras pension blir vederbörligt fastställd när de går över till en ny anställning.

Vi är dessutom tvungna att inse att de arbetsgivare som tillhandahåller dessa kompletterande pensionssystem gör detta frivilligt. Därför bör varje onödig ekonomisk belastning som följer av sådana system minimeras. Att uppväga syftena med dessa båda målsättningar är emellertid ingen lätt uppgift, men jag anser att de finska och tyska ordförandeskapens kompromisstexter är ett steg i rätt riktning.

Jag anser att om arbetstagarna uppmuntras att vara rörliga och flexibla kan de inte bli oskäligt bestraffade genom sina pensioner om de byter arbetsplats. För närvarande kan ett byte av anställning eller en flytt för att arbeta i ett annat land leda till väsentliga förluster. Därutöver måste vi se till att arbetstagare som tillhör ett pensionssystem inte förlorar något på att någon annan tar ut sina pengar ur detta system.

En av de största och mest komplicerade utmaningar som medlemsstaterna står inför under det kommande decenniet är hur vi ska klara av konsekvenserna av vår åldrande befolkning. Pensioner kommer att bli en stor fråga i medlemsstaterna, om den inte redan har blivit det. Med hänsyn till att denna lagstiftningsakt har funnits med under de senaste 15–20 åren är det hög tid att det vidtas lämpliga åtgärder i denna fråga. Vi bör också se till att arbetstagare blir rättvist behandlade och att deras intressen tillvaratas på vederbörligt sätt inom pensionssystemen om de flyttar från en medlemsstat till en annan eller från ett företag till ett annat.

  Astrid Lulling (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Om man som jag är föredragande för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och ledamot av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, finner man ofta sig själv, så att säga, ute till sjöss, det vill säga i Guds händer. Det är det som händer mig med mitt förslag till yttrande. I dess antagna form kan jag knappt känna igen min baby.

Det jag rekommenderade i början av arbetet med detta mycket debatterade förslag till direktiv har antingen redan försvunnit eftersom det avslogs av en majoritet av dem som råkade vara närvarande i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, eller så togs det inte upp av det ansvariga utskottet. Jag kan därför endast beklaga att jag inte ser ett spår kvar av det viktigaste förslaget från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, där det betonas att direktivet bör genomföras på ett sätt som respekterar direktiv som rör lika behandling och lika möjligheter för kvinnor och män.

Beträffande innehållet inleddes de mest stormiga diskussionerna efter att mitt yttrande antagits, vilket skedde för ett år sedan, med avsikten att se till att anställda personer ska kunna behålla sina pensionsrättigheter och fortsätta betala sina avgifter när de byter arbete eller avbryter eller upphör med sin yrkesverksamhet, antingen av familjeskäl eller för att bättre kunna förena yrkesliv och familjeliv.

Jag tänker inte gå in på detaljer om de tvister som fortfarande pågår, om bland annat arbetsgivare som erbjuder kompletterande pensioner som ett sätt att utveckla personallojalitet, då direktivet är en del av ett perspektiv som uppmuntrar till arbetstagarnas rörlighet. Jag vet att det inte blir lätt att förena dessa två synsätt, men jag vill säga att huvudsyftet – det vill säga att garantera intjänade rättigheter under acceptabla villkor, vilket inte ifrågasätter systemens ekonomiska hållbarhet eller erbjudandet om kompletterande pensionssystem av arbetsgivare – måste uppnås för de anställda personerna som byter arbetsgivare inom en medlemsstat eller utanför den, vilket därmed respekterar subsidiaritets- och flexibilitetsprincipen.

  Othmar Karas, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi säger alla ja till den inre marknaden, och det är rätt att den bör utvidgas eftersom den är det effektivaste sättet på vilket vi kan bemöta globaliseringen. Vi säger alla ja till rörlighet, men den är otillräckligt utvecklad i Europeiska unionen. Att stärka den inre marknaden och stödja rörligheten betyder dock att vi måste se till att behålla det sociala skyddsnätet. Vi behöver stärka tjänstepensionerna – andra pelaren – inom EU, som ett tillägg till den första pelaren, inte som ersättning för den. Det är därför vi stöder pensionsfondsdirektivet för fonderade tjänstepensioner. Uppenbarligen behöver vi också ett överförbarhetsdirektiv för företagsinterna pensionsrättigheter.

Med hjälp av direktivet måste vi se till att arbetstagare behåller de rättigheter de har förvärvat. Därför finns det ett behov av att klargöra begrepp som överförbarhet – lättare med nya kontrakt än med gamla – intjänande av rättigheter, behandling av arbetstagare som inte längre är aktiva i systemet och vilande rättigheter. På vilken grund görs beräkningar? Hur bedömer vi avgifterna, både deras storlek och under hur lång tid de har betalats? Hur hanterar vi den förväntade utbetalningsperioden? Det handlar om att skapa en balans mellan företagens ekonomiska trygghet och arbetstagarnas sociala trygghet, och det handlar om att skapa en balans mellan de som stannar i företaget och de som lämnar företaget på grund av anställningstrygghet eller för att göra karriär.

Dagens omröstning innebär inte slutet på frågan. Parlamentet antar en ståndpunkt som grund för ytterligare förhandlingar. Vi vill ha en lösning, men vi vill ha en lösning som tar hänsyn till båda aspekterna, företagarnas aspekt och social trygghet, på jämlik fot och kommer fram till en kompromiss. Därför uppmanar jag er att stödja resolutionen från utskottet för sysselsättning och sociala frågor.

  Harald Ettl, för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman! Jag vill framföra ett särskilt tack till Ria Oomen-Ruijten för hennes utmärkta arbete. Om företrädare för det tyska ordförandeskapet talade om “maxkrav“ i dag, är det en grov överdrift som är helt grundlös.

Förslaget till direktiv bör ses som en del av Lissabonmålen. Det uppfyller kraven från arbetstagarna att skydda sina rättigheter att tjäna in och behålla pensionsrättigheterna, liksom deras rättigheter till kompletterande pensioner, nu när hindren för den fria rörligheten för arbetstagare har avskaffats. Medlemsstaterna får en period på fem år att justera och omforma sina system för att garantera en rättvis behandling av vilande rättigheter.

Denna punkt i artikel 5 är central i förslaget till direktiv. Om Thomas Manns ändringsförslag antas töms förslaget på sitt innehåll och lagförslaget blir värdelöst för arbetstagarna. Vi antar ekonomiska lagar och håller imponerande tal om goda sociala villkor, men agerar sedan tvärtom. Att fortsätta längs den extrema linje som Thomas Mann föreslår är oacceptabelt för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, eftersom dessa punkter är riktade mot de centrala delarna och de huvudområden som omfattas av förslaget till direktiv.

Jag uppmanar er att stödja föredragandens förslag till en framtidslösning.

  Luigi Cocilovo, för ALDE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Även jag är glad över att kunna tacka föredraganden, liksom de många ledamöter som har arbetat som skuggföredraganden, för deras insatser och deras arbete med denna mycket komplicerade fråga.

Jag vill dock klargöra att komplexiteten inte undgår någon. Ingen är omedveten om skillnaderna mellan de olika typerna av fonder: utdelningsfonder, kapitalfonder, avgiftsbestämda och förmånsbestämda fonder, fonder som faktiskt är företagsfonder och fonder som förvaltas genom tillväxt av bidragsreserver i företagets räkenskaper. Det är därför svårt att hitta en lösning som inte tar hänsyn till denna stora skillnad. Det är dock också sant att vi skulle ha visat en större samstämmighet på denna punkt.

Jag hänvisar särskilt till rådet, som enligt min uppfattning förvandlas till ett träsk som suger upp och dränker parlamentets arbete med att göra balanserade och konsekventa framsteg med sociala frågor. Detta är sant, till exempel när det gäller arbetstidsdirektivet och de direktiv som parlamentet har antagit om regleringen av personaluthyrningsföretag. Så långt det är praktiskt möjligt har vi gjort vissa framsteg, även om vi givetvis var tvungna att göra oundvikliga kompromisser, om än inte en total sågning, men vi har inte gjort några framsteg alls beträffande överförbarheten. Än en gång bordläggs detta problem.

På denna punkt hoppas vi att de blygsamma men positiva stegen framåt, som är avsedda att garantera vissa minimitröskelvärden, inte också röjs undan. Dessa är till exempel villkoren för arbetstagare som omfattas av den andra pelaren att få rätt till pension, villkoren för återbetalning av avgifter som betalats för de av arbetstagarnas system som upphör före intjänandet av fasta pensionsrättigheter, och villkoren avseende hanteringen av upphörande system för arbetstagare som behåller sina bidrag i fonden, i den mån det faktiskt finns ett uppskov av betalningen av förmåner, men det redan finns intjänade rättigheter som rör eget kapital i dessa förmåner. På dessa punkter utsätts i vissa fall de minimitröskelvärden som anges i betänkandet fortfarande för kritik eller ifrågasätts.

Vi måste framöver ha en annan inställning för att angripa sådana här problem – en som kan garantera att vi kan erbjuda arbetstagare som omfattas av rörlighetsfrågor att de åtminstone kan känna sig säkra på att inte bli diskriminerade eller bestraffade. Jag anser dock att alla lösningar som understiger angivna tröskelvärden skulle vara så negativt att den traumatiska lösningen på ett avslag inom parlamentet skulle vara att föredra. Vi hoppas att åtminstone den kompromiss som uppnåtts mellan dessa tröskelvärden kan upprätthållas i förbindelserna med rådet.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill också tacka föredraganden för hennes arbete. Som vi har hört har det inte varit enkelt att ta oss till denna omröstning, för vi har varit tvungna att ta ställning till föränderliga och ibland omedgörliga ståndpunkter från rådet.

Min grupp kommer att stödja ett antal av utskottets ändringsförslag, i synnerhet de som ändrar direktivets räckvidd från att omfatta arbetstagare till att omfatta personer, vilket definitivt kommer att bidra till att täcka vissa särskilda fall. Vi förväntar oss att direktivet ska omfatta alla de som genom sitt arbete har bidragit till dessa system inom den andra pelaren, och att direktivets tillämpning blir icke-diskriminerande. Vi kommer därför inte att stödja ändringsförslag 34 eller ändringsförslagen från en annan politisk grupp.

Vi har hört att rörligheten betraktas som allt viktigare. Detta är förvisso den bistra verkligheten. “Flexicurity“ är ett modeord i våra diskussioner, och rörliga arbetstagare behöver en säker miljö, där pensionerna utgör en del. De måste kunna sprida sin pensionsrisk, men individuella pensioner medför vissa problem, vilket vår debatt denna vecka om bolaget Equitable Life har visat. Detta borde bli en varning för alla medlemsstater som tenderar att endast lita till statliga och privata pensioner, utan någon arbetsbaserad pelare. Som vi vet finns det inget krav på att införa sådana system i detta förslag, så dessa medlemsstater bör inte lägga hinder i vägen för andra.

Människor bör kunna dra nytta av pensionernas tillväxt och inte se sina bidrag bli liggande inom olika system likt torkade skivor salami. Härav ändringsförslag 48 om att återinföra möjligheten att överföra pensionsrättigheter, vilket är kärnan i detta förslag. Vi vet att det inte finns något majoritetsstöd, men vi vill ge en signal och låta rådet få veta att det verkligen måste ge sig i kast med denna fråga, för det är ett behov som blir alltmer tvingande. Rådets nuvarande strategi tycks för många av oss innebära en förhalningstaktik, och ibland ett svek mot rådets egna krav på ökad rörlighet.

Vi behöver bestämmelser för att skydda de outnyttjade rättigheterna hos dem som deltar i pensionssystemen. Vi kan således inte stödja ändringsförslag 38, som vi anser vara ett destruktivt ändringsförslag som inte ligger i medborgarnas intresse. Vi kommer att stödja utskottets ståndpunkt i denna fråga. Vi har emellertid problem med de åldersrelaterade bestämmelserna i artikel 4 och de långa intjänandetiderna i utskottets ändringsförslag. Vi anser att de är diskriminerande, och trots den information som kommissionen har gett oss anser vi att en ökad rörlighet för dem som har fyllt 25 år kommer att utgöra en förlängning av det som nu sker. I ändringsförslag 47 utgår man därför ifrån den ålder då man är myndig, dvs. den ålder vid vilken medlemsstaterna tillåter att en person arbetar heltid, som åtminstone i ett fall är 15 år. Vi kan inte stödja att man går längre än kommissionens förslag.

Vi vill också se ett snart genomförande, härav ändringsförslag 49. Rådet är emellertid tvunget att ta sitt ansvar och lägga fram ett förslag som återspeglar dess retorik samt förbättrar situationen för dem som byter arbete inom EU.

  Jiří Maštálka, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera föredraganden för detta viktiga arbete – hon har i grund och botten skrivit om hela det ursprungliga förslaget från kommissionen.

Jag anser dock att hon tyvärr inte har lyckats lösa vissa viktiga skiljaktigheter och att utarbeta en kompromisstext som skulle vara acceptabel för alla – som vi kan se från den konstant negativa inställningen av vissa medlemsstater. Enligt min åsikt är det också synd att rådet inte kunde komma fram till en gemensam ståndpunkt, trots de långdragna förhandlingarna om utkastet.

Så vitt jag kan se förefaller kommissionens ursprungliga förslag vara mycket lämpligare för de delar av befolkningen i fråga än föredragandens förslag, eftersom det ger pensionstagarna mer rättigheter. Det är svårt att förstå varför Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater fortsätter att stödja föredragandens förslag, trots att den viktigaste delen utelämnades, nämligen möjligheten att överföra pensionsrättigheter från en medlemsstat till en annan. Vår politiska grupp välkomnar avförandet av artikel 6 om överföring av rättigheter, inte bara på grund av skattefrågan, frånvaron av ett beräkningsunderlag på gemenskapsnivå och frånvaron av miniminivåer i indexpolicyn, utan framför allt på grund av att överföringen av pensionsrättigheter skulle leda till ökade kostnader för individuella pensionstagare.

Vår grupp syftar särskilt på de punkter som utskottet för sysselsättning och sociala frågor har antagit, eftersom de avsevärt underminerar kommissionens ursprungliga förslag, till exempel genom att höja minimiåldern för att genomföra dessa rättigheter från 21 till 25 år, begränsa det spektrum av människor som beviljas dessa rättigheter, avföra egenföretagare från utkastet och förlänga den tid som människor måste finnas i systemet till fem år för att de ska kunna hävda denna rättighet.

Tillsammans med andra parlamentsledamöter från vår grupp – gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster – har jag lagt fram flera ändringsförslag som åtminstone borde förbättra dessa viktiga punkter. Vår omröstning om förslaget som helhet avgörs av huruvida våra ändringsförslag antas eller inte.

  Derek Roland Clark, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! I maj förra året närvarade fyra experter på pensioner vid ett sammanträde i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, och de var inte nöjda med direktivet. De sa att man i direktivet inte visade subsidiariteten tillräcklig respekt, och att direktivet omfattade alltför mycket inom en alltför snar tidsrymd.

Sysselsättningsutskottet är självt oense om direktivet. Aldrig tidigare har jag sett en ledamot göra utfall mot de andra och skrika åt dem. Detta beror på att frågan är så väldigt komplicerad, till följd av medlemsstaternas olika inställningar till pensioner. Systemen i medlemsstaterna skiljer sig åt, därav komplexiteten.

Jag är fullständigt för att människor flyttar runt och tar med sig sina pensioner, och att pensionerna växer med dem, men låt pensionsföretagen sköta detta. Det är därför de finns. De har expertisen – låt dem ta hand om svårigheterna. När allt kommer omkring har vi dessutom ett tjänstedirektiv numera, som förmodas kunna hjälpa till på det här området.

Jag ber därför ledamöterna att stödja mitt ändringsförslag om ett förkastande. Ni kommer att vara i gott sällskap, förslaget har nämligen redan förkastats i rådet, så ärendet är ämnat att samla damm högst upp på en hylla någonstans.

  Luca Romagnoli, för ITS-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Rätten till fri rörlighet mellan unionens medlemsstater med avseende på kompletterande pensioner får inte hindras. Varken pensionssystemen i varje medlemsstat eller villkoren för intjänande av pensionsrättigheter får sprida tvivel om överförbarheten av intjänade rättigheter.

Europas befolkning lever längre i genomsnitt, och, som Ria Oomen-Ruijten mycket riktigt påpekade, kompletterande pensioner är allt viktigare i hela unionen, särskilt om vi vill garantera livskvaliteten för en äldre befolkning inom ramen för en europeisk social modell som, även om den kan förbättras, fortfarande är ett system som inte finns på någon annan kontinent.

Därför är det viktigt att ytterligare förbättra mekanismerna för intjänandet av kompletterande pensioner och deras överförbarhet, utan att tillåta något som är mindre än vad som knappt verkar vara tillräckligt. Det vore särskilt lämpligt att utvidga tillämpningsområdet för alla gruppkompletterande system. Personligen skulle jag ha velat att betänkandet hade inneburit att de principer som fastställs även hade gällt för invaliditets- och efterlevandepensioner.

Beträffande erforderlig avgiftsperiod, samtycker jag till den femåriga rättighetsperioden och till de övriga villkor som fastställs genom de ändringsförslag som styr denna rättighet. Kraven för att hantera oantastbara kompletterande pensionsrättigheter för avgående arbetstagare verkar balanserade, även om jag anser att ytterligare framsteg behöver göras med att förbättra överförbarheten av rättigheter.

Sammanfattningsvis lever vi i tider då medlemsstaterna försöker kombinera flexibilitet och rörlighet på arbetsmarknaden i en omfattning som jag anser är orimlig, med stimulansåtgärder för att få tillgång till social trygghet.

I detta sammanhang bör unga människors oro om sin pensionsframtid och om den stora svårigheten med att upprätthålla en lämplig livskvalitet på äldre dagar inte bara upprepas gång på gång, utan institutionerna bör också ingripa mot detta, särskilt eftersom det har visat sig att det är mindre troligt att avgiftsbestämda pensionssystem ger pensioner som står i proportion till levnadskostnaderna. Som föredraganden och många ledamöter vidhåller bör rörlighet på arbetsmarknaden belönas bättre, framför allt i form av integrerade pensionsförsäkringar.

  Jim Allister (NI). – (EN) Fru talman! I en tid när få arbetstillfällen varar livet ut, när de statliga pensionssystemen i allmänhet är otillräckliga, när arbetstagarnas rörlighet är ohämmad, och när EU har en påfallande åldrande befolkning, är brister i pensionssystemen en fråga av allt större betydelse för flera av våra väljare. Följaktligen bör vi göra det vi kan för att säkerställa lämpliga och flexibla pensionssystem.

Kompletterande pensioner är för många en väsentlig del av deras ekonomiska planering, och följaktligen bör de bestämmelser som reglerar dessa pensioner inte vara vare sig kvävande eller restriktiva. Bestämmelserna bör inte heller ge regeringar möjlighet att roffa åt sig genom smygskatter, något som vi är väl förtrogna med i Förenade kungariket.

Det jag i första hand vill göra gällande är att vi genom att främja pensioners rörlighet inte endast inför ännu ett lager av EU-regler. Kom ihåg att detta är frivilliga åtgärder. Medlemsstaterna måste återta kontrollen över vad som sker i de egna länderna, där det förekommer olika system och olika praxis.

  Thomas Mann (PPE-DE). – (DE) Fru talman! På den inre marknaden förväntas arbetstagarnas rörlighet främjas och inte hämmas. Det gäller också tjänstepensionsrättigheter när arbetstagarna byter arbete. Men alla system har inte samma särdrag. I Frankrike och Spanien är de huvudsakligen avsedda för chefer. I medlemsstater som Österrike, Luxemburg och Tyskland är de en frivillig förmån. Tanken är att binda kvalificerad personal till företaget på lång sikt. På så sätt belönas företagslojalitet. Bara i Tyskland är detta värt 250 miljarder euro.

Det medlemsstaterna själva har uppnått bör dock inte förstöras av en påtvingad samordning på EU-nivå. Överdrivet höga miniminivåer och överdrivet höga kostnader förhindrar både att nya sysselsättningssystem skapas och att befintliga system upprätthålls. Genomsnittet i EU är 10 procent. Mina ändringsförslag, som stöds av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, är ett bidrag till att öka den siffran.

För det första är jag för att sänka minimiåldern till 25 år. Kommissionen vill ha 21 år. I betänkandet nämns ingen ålder alls. Det fungerar inte! Yngre arbetstagare byter arbetsgivare ofta, vilket leder till en mängd pyttesmå pensioner och enorma administrativa kostnader.

För det andra, i motsats till Harald Ettls uppfattning, stöder den femåriga intjänandeperioden det tyska ordförandeskapets ståndpunkt, där man har arbetat hårt för att nå en överenskommelse. De två år som kommissionen kräver kommer att öka kostnaderna med 20 procent. Kommissionen vet detta. Utskottet för sysselsättning och sociala frågor vill inte ha någon period alls. Vem ska betala?

För det tredje, tillsammans med 80 andra ledamöter är jag för att ta bort indexreglering. Kostnaderna kommer att öka med 30 procent om man behandlar arbetstagare som har lämnat företaget på exakt samma sätt som de som är kvar i företaget Den nederländske arbetsmarknads- och socialministern fruktar en ekonomisk kollaps i sitt land, där 90 procent av alla anställda är berättigade till tjänstepensioner.

Tjänstepensioner har bara en framtid om de är genomförbara och ekonomiskt rimliga. Om ändringsförslagen av min grupp inte antas, rekommenderar jag i så fall att hela betänkandet avslås.

  Jan Andersson (PSE). – Fru talman! Jag vill börja med att tacka föredragande Oomen-Ruijten för ett bra och välbalanserat förslag.

De kompletterande pensionerna är viktiga i många medlemsländer och blir allt viktigare i framtiden. Jag tycker att den balans som finns i förslaget är bra, en balans mellan å ena sidan geografisk fri rörlighet mellan medlemsländerna och å andra sidan hänsynstagande till olika system.

En del hävdar att detta direktiv inte behövs. Jo, det behövs. Många av våra system runt om i Europa är skapade utifrån en arbetsmarknad som tidigare såg helt annorlunda ut. I dag har vi en rörlig arbetsmarknad inom länderna, mellan olika företag och över nationsgränserna, och därför måste också pensionssystemen förändras.

Jag har hela tiden varit emot flytträtten av olika skäl, och jag tycker att det är bra att den har tagits bort. Vi har olika skattesystem, den förväntade livslängden varierar från land till land och en flytträtt skulle dessutom ibland kunna urholka fonderna för dem som stannar kvar i dem. Det är viktigare att göra som vi har föreslagit, nämligen att koncentrera oss på de vilande rättigheterna så att de som lämnar en fond inte diskrimineras utan får sina rättigheter tillgodosedda fullt ut.

Jag tycker kvalificeringstiden och minimiåldern bör vara så låga som möjligt för det hindrar rörlighet. Här har vi hittat en balans i parlamentet som tar hänsyn till att vi på sikt tar bort både kvalificeringstider och minimiåldrar.

Förutsättningarna att nå en överenskommelse är goda om parlamentet röstar för Oomen-Ruijtens och socialutskottets förslag. Vi har försökt föra en dialog med rådet, och vi står inte långt ifrån varandra. Jag hoppas att vi godkänner detta ställningstagande. Jag tror att det kommer att vara ett incitament också för rådet, vilket gör det möjligt att komma fram till en överenskommelse i andra behandlingen.

  Ona Juknevičienė (ALDE). – (LT) Fru talman, kolleger! I dag överväger vi ett mycket viktigt direktiv som ska stärka friheten för arbetstagare att välja lämplig sysselsättning. Det ska bli ännu en stimulans för att stärka gemenskapens konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Jag gratulerar Ria Oomen-Ruijten som har förberett detta dokument, och jag hoppas att en majoritet av parlamentet stöder henne vid omröstningen.

Parlamentsledamot! Jag gratulerar er till ert arbete med att uppmuntra arbetstagarnas rörlighet och med att avskaffa alla hinder som försvårar den. Direktivet är ett steg mot att ge ny livskraft åt arbetsmarknaden, stimulera investeringar och konkurrens och stärka sociala garantier för arbetstagare.

Gemenskapens medlemmar har rätt att bestämma om man ska ha kompletterande pensionssystem. För närvarande har sju av de tio medlemsstaterna som anslöt sig 2004 inga sådana. Detta innefattar Litauen. I vissa länder är det inte utbrett med kompletterande pensionssystem och det omfattar bara en obetydlig andel anställda. Jag hoppas att dessa länder, som inte har ett arbetsgivarsubventionerat pensionssystem, kommer att förstå fördelarna med detta och använda sina grannars erfarenhet att införa sådana system för sin egen befolkning.

För att försöka uppnå målet med förslaget till direktiv är det mycket viktigt att arbetsgivarsubventionerade kompletterande pensionssystem uppmuntras och att tillväxtfonder är överförbara inte bara inom varje land utan inom hela gemenskapen. Det är också mycket viktigt att arbetsgivarna har rätt att välja pensionssystem och metoder för överförbarhet som är kostnadseffektiva och inte medför en ekonomisk förlust.

Jag stöder föredragandens uppfattning att direktivet bör tillämpas i så stor utsträckning som möjligt och att det inte bör få finnas några undantag för kraven på att rättigheterna ska vara överförbara. Flexibel och effektiv överförbarhet av pensioner är en ytterligare social garanti för arbetstagarna och en motivering att använda någons kunskap och förmåga på ett lämpligt sätt. Detta i sin tur undanröjer ännu ett hinder för rörligheten och frigör möjligheterna för hela arbetsmarknaden i Europeiska unionen, vilket därmed ökar konkurrensen.

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr ordförande, mina damer och herrar! Det är beklagligt att den här frågan fortfarande behandlas utifrån den fullkomligt förlegade synpunkten att tjänstepensioner är en belöning för lång tjänst i ett företag, i synnerhet i det land jag känner bäst till. Så har det inte varit på länge. Tjänstepensioner är faktiskt den andra pelaren i pensionsbestämmelserna och de fastställs ofta kollektivt i samband med lönesänkningar. Därmed ingår de i dagens levnads- och arbetssituationer. Dessa situationer kännetecknas av rörlighet, avbrott i yrkeslivet och en stor mångfald arbetsvillkor. I de lägre inkomstskikten går det knappt att överleva på den statliga pensionen nu för tiden.

Som ett svar på denna verklighet är kommissionens förslag om bättre möjligheter att överföra tjänstepensioner konsekvent, logiskt och ambitiöst. Nu när rörlighet för det första är önskvärd och för det andra ett viktigt inslag i allas yrkesliv är det otänkbart att både överföringsmöjligheterna och de vilande pensionsrättigheterna tas bort ur ett direktiv om tjänstepensioner. Den som har för avsikt att göra det berövar den unga generationen möjligheten att bygga upp sin egen ålderspension. Den som har för avsikt att göra det lägger ytterligare bördor på statskassorna, för efter ett långt och händelserikt arbetsliv kommer människor att drivas in i fattigdom.

Jag beklagar verkligen att medlemsstaterna inte i tillräcklig grad var redo att ta detta djärva steg framåt med kommissionen. En del av skulden för misslyckandet i rådet ligger hos det tyska ordförandeskapet som lade fram ett oacceptabelt förslag, och det bör inte gömma sig bakom Nederländerna.

Även om det fortfarande inte finns en majoritet för överföringsmöjligheter i dag måste vi på lång sikt fortsätta våra bemödanden att trygga nästa generations pensioner, och vi måste nå det målet tillsammans, om nödvändigt med ett litet steg i taget.

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL). – (EN) Fru talman! Även jag vill gratulera Ria Oomen-Ruijten till hennes arbete. Jag delar också hennes uppfattning om att det som parlamentet önskar sig och det EU:s medborgare behöver är en lösning på denna fråga, för utan tvivel är arbetstagarna mer rörliga av alla möjliga olika anledningar. Detta är något som bör uppmuntras och stödjas.

Jag känner själv att jag stöder kommissionens ursprungliga förslag mer än det betänkande som ligger framför oss. Jag anser att det är oförklarligt att ålderströskeln på 21 år föreslås höjas till 25. Jag erkänner att arbetstagare ofta väntar till mycket senare innan de överhuvudtaget tänker på sina pensionsrättigheter, men jag anser att vi som tumregel bör uppmuntra människor att ombesörja och överväga dessa frågor vid tidigaste möjliga tidpunkt. I vår grupp kommer vi således att stödja de ändringar som föreslår att dessa åldersrelaterade bestämmelser ändras.

Vidare kan jag inte förstå varför egenföretagare inte omfattas av dessa bestämmelser. Jag anser att detta är mycket oroväckande och vår grupp kommer återigen att rösta i enlighet med dessa farhågor.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Fru talman! Avslöjandena från utredningen om Equitable Life har fått många människor att ifrågasätta den egna pensionens säkerhet. När människor gör uppoffringar under sitt arbetsliv för att sätta undan medel till pensionen gör de det av en enda anledning: den egna och familjens säkerhet. När den demografiska situationen visar att EU:s befolkning blir allt äldre känner människor att de inte kan trygga sin framtid genom att förlita sig på den statliga pensionen. Nationalstaterna kommer att vara pragmatiska och göra det som krävs när mer än en tredjedel av befolkningen är äldre än 65 år. Dagens arbetstagare betraktar de statliga pensionsprogrammen som en grundval på vilken de kan bygga ut sin inkomst genom kompletterande pensionssystem för tiden efter pensionen, som kan pågå i 20, 30 eller till och med 40 år.

Jag erkänner att det är svårt att finna en balans för att skydda befintliga pensioner samtidigt som man inrättar ramar som kan stå emot det slags press mot de statliga pensionssystemen som kommer att öka allteftersom EU:s befolkning blir äldre. Dessa ramar kommer emellertid också att säkerställa att pensionärer inte spenderar hela sin pension på att kämpa för att få de pengar tillbaka som de har avsatt under den tid de förvärvsarbetade.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE). – (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera Ria Oomen-Ruijten till hennes utmärkta betänkande. Förslagen i betänkandet är djärva, välbalanserade och försiktiga och klart inriktade på att skapa större rörelsefrihet med bättre skydd, ett viktigt inslag i det europeiska projektet.

Mina damer och herrar! Ekonomins globalisering och den åldrande befolkningen är två problem som EU ännu inte har funnit någon klar och övertygande lösning på. En mer globaliserad ekonomi innebär beredvillighet till förändring, och det betyder större rörlighet. Rörlighet för arbetstagare innebär att garantera att de kan tjäna in, behålla och överföra pensionsrättigheter, och är avgörande för den inre marknadens utveckling.

Å andra sidan är det, med tanke på den åldrande befolkningen och den inneboende, förutsägbara ökning av de offentliga utgifterna som den medför, viktigt att se till att sociala trygghetsmodeller är ekonomiskt hållbara, en uppgift som kommer att bli lättare om förutsättningarna för kompletteringar till statsfinansierade pensioner finns. Det är helt klart i den riktningen vi är på väg, med tanke på den demografiska förändringen och det finansieringstryck som den har utövat på de offentliga myndigheterna.

Den största utmaning som EU står inför är att upprätthålla de grundläggande värden som den europeiska sociala modellen bygger på och samtidigt vara konkurrenskraftigt på världsscenen. Det kommer vi bara att uppnå om vi vidtar politiska åtgärder och kan omarbeta en del aspekter av den sociala modellen och vidta kraftfulla åtgärder för att fördjupa den inre marknaden, i synnerhet när det gäller den fria rörligheten – för personer i det här fallet. I det avseendet är dagens förslag ett mycket positivt och uppmuntrande tecken.

ORDFÖRANDESKAP: MORGANTINI
Vice talman

  Karin Jöns (PSE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr ordförande, mina damer och herrar! Först och främst vill jag varmt gratulera Ria Oomen-Ruijten till hennes utmärkta arbete. Vi kan bara inte kräva att arbetstagarna ska visa prov på allt större flexibilitet på arbetsmarknaden och samtidigt begära att de ska göra mer för att ordna för sin egen pensionering utan att ge många av dem möjlighet att få tjänstepension eller tilläggspension. Omkring 20 procent av arbetstagarna erbjuds nu bara tillfälliga anställningar. Som kommissionsledamoten redan har sagt arbetar nu 40 procent kortare tid än fem år i samma företag. Mot den bakgrunden är det helt enkelt cyniskt att beskriva tjänstepensioner som en belöning för lojalitet, som till exempel i mitt land.

Timingen i bestämmelserna måste snarast förbättras. Den som vill behålla långa anställningstider och ovanpå det helt utesluta vilande rättigheter från direktivets räckvidd, samtidigt som ett så utslätat direktivs ikraftträdande fördröjs till 2018, har ingen verklighetskontakt. Egentligen ville jag säga allt detta till min kollega Thomas Mann, men han har redan lämnat plenisalen.

Det är säkerligen ingen tillfällighet att kommissionens och parlamentets ståndpunkter ligger så nära varandra här. Vår befolkning åldras och vi måste agera utifrån det. I mitt land gick det till exempel 1970 fortfarande åtta arbetande personer på varje pensionär, men 2030 kommer det bara att vara två. Därför måste vi slå till bromsarna snarast. Vi måste ge alla arbetstagare genuina möjligheter att själva göra ordentliga förberedelser för sin pensionering. Självfallet måste arbetsgivarna ta en del av ansvaret. Ni kan inte säga till mig att de regler som vi föreslår – som framgår av Ria Oomen-Ruijtens betänkande – kommer att driva femtioelva tusen företag i konkurs.

  Anne E. Jensen (ALDE). – (DA) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Jag anser också att det förslag som Ria Oomen-Ruijten har lagt fram i dag är konstruktivt och vill tacka henne. Förslaget tar full hänsyn till rörligheten på arbetsmarknaden utan att underminera befintliga system för ömsesidigt stöd som de danska arbetsmarknadspensionerna. Även om man är välvilligt inställd till regler som de som kommissionen föreslår och som skulle göra det möjligt att fritt överföra sina pensionspoäng är det svårt att hitta en modell som passar ihop med de befintliga systemen. Därför anser jag att den lösning som vi har kommit fram till och som inte inkluderar överföring av pensioner är bra.

I Danmark har vi regler som tryggar arbetstagarnas rätt att överföra sina pensioner utan avgift under de två första åren efter det att de har bytt arbete och som sätter ett tak för de kostnader som pensionsbolagen kan debitera när en pension överförs. Det hindrar naturligtvis inte enskilda EU-länder från att också ta fram egna regler för överföring av pensioner. Det förslag som vi har framför oss tryggar den enskilda spararens grundläggande pensionsrätt och innehåller regler som styr intjänandet av pensionspoäng och vilande rättigheter samt informationslämnande. Det är det minsta som vi måste kräva. Dessutom är denna lagstiftning särskilt viktig för dem som korsar nationsgränser för att byta arbete.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! Det förslag till direktiv som vi diskuterar främjar osäkerhet, anpassning till lättvindiga avskedanden och omskolning och rekrytering till andra arbeten på osäkra villkor på grundval av marknadens ensidiga behov snarare än permanent, reglerat heltidsarbete med rättigheter. Icke desto mindre har Europeiska kommissionen lagt fram förslaget igen och spelar ett politiskt spel på medborgarnas bekostnad för att få igenom det.

Syftet med förslaget är att ta bort de hinder som kommissionen anser finns både för den fria rörligheten mellan medlemsstater och rörligheten inom en medlemsstat, hinder som uppstår på grund av vissa bestämmelser i tilläggspensionssystemen. Dessa hinder har att göra med på vilka villkor pensionsrättigheter tjänas in, vilande pensionsrättigheter bibehålls och grundläggande rättigheter kan överföras. Allt detta slätas naturligtvis ut. Därför kommer vi tyvärr inte att stödja det här förslaget.

  Jens-Peter Bonde (IND/DEM). – (DA) Fru talman! I Danmark har vi ett pensionssparande som uppgår till över 2 200 miljarder danska kronor och som har ackumulerats genom skatteavdrag. Nu kommer EG-domstolen dragandes med ett utslag som förbjuder oss att beskatta pensionsmedel som har sparats ihop i andra länder. Nu ska vi tillåta fulla skatteavdrag utan några garantier om framtida skatteintäkter. Junirörelsen vill ha fri konkurrens i syfte att ge människor största möjliga pensioner för sina inbetalningar, men det måste vara rättvis konkurrens.

Vi vill också behålla vår skattefinansierade sociala modell med samma sociala rättigheter för alla. Vi ger till exempel människor pension oavsett om de har arbetat eller inte. Det är en samhällelig rättighet som man har bara genom att bo i Danmark. Om vi ska ge alla som flyttar in i Danmark pension så kommer dessa pensioner snabbt att sjunka. Ett system där ett danskt gift par får ta med sig sin statliga pension och sin förtidspension obeskattade till ett skatteparadis skulle vara så dyrt för samhället att det skulle påverka storleken på dessa pensioner.

EU måste ta större hänsyn till den särpräglade danska sociala modellen, med dess höga skatter och motsvarande höga sociala förmåner. Vi behöver praktiska regler som gör att människor kan ta med sig sina pensioner om de flyttar till ett annat land, men de som flyttar ut ska inte få sina pensioner betalda av alla andra som betalar skatt. Junirörelsen uppmanar rådet och kommissionen att respektera våra skattefinansierade sociala rättigheter.

  Csaba Őry (PPE-DE). – (HU) Som ni vet firade vi rörlighetsåret i EU 2006. Företrädare för EU-institutionerna och för medlemsstaternas förvaltningar samt arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer framförde sina synpunkter vid ett antal evenemang som handlade om hur viktigt det är att främja rörlighet i Europeiska unionen.

På grundval av detta kan det verka som att alla EU-institutioner, Europeiska kommissionen, rådet, parlamentet och varenda medlemsstat slutgiltigt har förbundit sig att öka rörligheten i allmänhet och i princip. Det gäller dock bara så länge denna viktiga fråga diskuteras i generella termer. Så snart ett beslut måste fattas om specifika åtgärder eller bestämmelser försvinner den entusiasm som beslutsfattarna talar om under de allmänna diskussionerna om ämnet som genom ett trollslag. Huvudinriktningen är på bekymren och problemen. Den känslan kan vi också få när vi diskuterar den nya lagstiftning som ska trygga möjligheterna att överföra tilläggspensioner.

Kolleger! Det finns många som vill bevara status quo och fullständig passivitet. De hänvisar till att det finns en historisk modell i Tyskland, som man inte kan ändra det allra minsta. Jag är helt för att visa stor respekt för historiska traditioner. I det här fallet talar vi emellertid om alla Europas arbetstagares och hela den europeiska ekonomins intressen. Jag anser definitivt att det här är en högre prioriterad fråga. Vi kan inte låta den europeiska utvecklingen störas på grund av sådana särintressen, som om man beaktar dem innebär att åtskilliga tiotals miljoner arbetstagare i en given medlemsstat skulle utsättas för allvarlig diskriminering i förhållande till övriga arbetstagare i EU.

Frågorna om att främja rörlighet och att se till att tilläggspensioner kan överföras måste hur som helst lösas på EU-nivå. Om vi inte gör det kommer vi troligen att halka efter ännu mer i den globala konkurrens där vi kämpar mot våra utmanare i form av ekonomierna i Sydostasien, Indien och Nordamerika. Vi måste inse att en oundviklig utveckling pågår och att det är avgörande att vidta åtgärder som sträcker sig bortom gränser och arbetsstyrkor. “Det är ett måste“ som man säger. Därför ber jag er också att stödja detta. Jag vill göra ytterligare ett, sista, påpekande. Pensioner och investeringar påverkar arbetstagarna personligen, särskilt när företagen betalar för dem.

  Alejandro Cercas (PSE). – (ES) Fru talman! Jag ska fortsätta där Csaba Őry slutade, för jag vill ge uttryck för samma farhågor och glädjeämnen. Jag vill också gratulera utskottet och föredraganden Ria Oomen-Ruijten till att ha varit så modiga och tagit sig igenom det här minfältet med övertygelse och vilja att komma framåt och ta bort de hinder som har funnits.

Det är viktigt att våra ord stämmer överens med våra handlingar. Det är viktigt att vi tar bort hindren för fri rörlighet för arbetstagare. Det har vi sagt, Lissabon sa det och rådet har sagt det tusentals gånger, men vi kommer ingen vart. Det är också viktigt att respektera och värna om rättigheterna för de arbetstagare som är rörliga och som flyttar inom gemenskapen och inom våra egna länder.

Därför vill jag framföra min oro över svårigheterna i rådet och de svårigheter som också kan uppstå i parlamentet i dag. För det första är jag bekymrad över att rådet än en gång krossar våra rimliga och minimala förhoppningar. Minimala framsteg blockeras till följd av nationella problem och nationell egennytta. Det oroar mig eftersom det inte är första gången, och inte kommer att bli den sista, som damerna och herrarna i rådet slår dövörat till inför européernas krav. Det oroar mig eftersom det sägs att det arbete som parlamentet har gjort kommer att fungera som grund för kommande arbete, när parlamentets konsensus inte kan låsa upp rådets fastlåsta positioner. Det oroar mig eftersom dessa problem i rådet överförs till parlamentet och vi har en svår omröstning i dag.

Fru Oomen-Ruijten! Låt oss hoppas att de ändringsförslag som syftar till att begränsa ert betänkande inte lyckas och att ert rimliga och minimalistiska betänkande får allas stöd och kan fungera om en grund för vidare framsteg, som EU har ett mycket stort behov av och som medborgarna kräver. Våra regeringar tar inte tillräcklig hänsyn till deras synpunkter.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Fru talman! Det måste vara möjligt att överföra pensioner från ett land till ett annat. En förutsättning för fri rörlighet för arbetstagare mellan länderna är att människor kan få sina pensioner utan problem, utan en massa byråkrati och utan något ansökningsförfarande.

Därför är jag för att avskaffa de problem som finns med tilläggspensionerna för att skapa fri rörlighet för arbetstagare. Det är emellertid en krånglig procedur att överföra tilläggspensioner från ett pensionssystem till ett annat. Det ökar byråkratin och kostnaderna. Den framtida lagstiftningen i Europeiska unionen bör inte göra det möjligt att överföra rättigheter till tilläggspensioner. För övrigt finns det en enklare lösning: varje tilläggspensionssystem bör betala ut de pensioner som arbetstagarna har samlat ihop till separat. Det skulle vara en enklare, effektivare och billigare lösning för arbetstagarna, pensionärerna och pensionssystemen.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! Om vi vill värna om arbetstagarnas rörlighet måste vi också värna om möjligheten att överföra deras rättigheter. Vi kan inte ha det så att arbetstagare förflyttas och de pensionsrätter som de har tjänat in genom att ha arbetat i sina hemländer i åratal går förlorade på grund av rörligheten. Den nyliberala politiken har ställt upp enorma hinder och problem här.

Jag vill tacka Ria Oomen-Ruijten för hennes viktiga arbete, men jag beklagar att vår politiska grupp inte kan ställa sig bakom betänkandet i dess slutliga form, på grund av att i den mest grundläggande avgörande fråga som regleras av det nya direktivet, nämligen villkoren för hur tilläggspensionsrätter tjänas in, förvärrar man i betänkandet kommissionens ursprungliga förslag genom att kräva en anställningstid på fem år och en minimiålder på 25 i stället för 21 år. Det behövs en bättre ordning i artikel 4 i direktivet för de unga arbetstagarnas skull. Därför uppmanar jag er att stödja ändringsförslagen 50 och 51, som vi tycker är viktiga.

  Johannes Blokland (IND/DEM). – (NL) Fru talman! Jag vill gratulera Ria Oomen-Ruijten till hennes betänkande. Att det ska vara möjligt att överföra tilläggspensionsrätter är ingen självklarhet. Om Nederländerna – som trots allt är en föregångare – överväger att lägga in sitt veto när ny pensionslagstiftning föreslås i debatten så är det verkligen tankeväckande.

Det är oerhört viktigt att nya åtgärder vidtas för att skapa större överensstämmelse mellan de olika pensionssystemen. Vid sidan av harmoniseringen är det de olika systemens ekonomiska hållbarhet som är det främsta orosmomentet. Självfallet kan inte alla stödja det här betänkandet, för föredraganden har föreslagit att inga fler undantag ska tillåtas från kommissionens förslag.

Då har jag en fråga. När möjligheten till undantag tas bort från artikel 9, punkt 3, kommer då medlemsstaterna att uppmuntras att överföra till ett kapitalbaserat pensionssystem, för det borde de verkligen göra. I Europeiska unionen, där människor har rätt att arbeta i olika medlemsstater, bör det finnas ett ändamålsenligt socialt trygghetssystem, och överföring av pensionsrättigheter som den enskilde har tjänat in bör vara ett minimikrav.

  Anja Weisgerber (PPE-DE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Vi är alla överens om att arbetstagarnas rörlighet måste främjas. I många medlemsstater, såsom Luxemburg, Österrike och Tyskland, kommer dock det här direktivet att få enorma konsekvenser för alla tjänstepensionssystem. Det är bara 1,5 procent av arbetstagarna som övergår till en arbetsgivare i en annan medlemsstat, men de övriga 98,5 procenten som stannar i sin medlemsstat kommer också att påverkas av direktivet. Jag skulle vilja säga till Karin Jöns att det är de här arbetstagarna som vi kommer att skada om företagen inte längre erbjuder tjänstepensioner, som självfallet är frivilliga, eftersom de inte längre har råd. Hela nationella system kan kollapsa.

Med tanke på vår åldrande befolkning är tjänstepensionerna av enorm betydelse. Företagen har dock inga skyldigheter att erbjuda tjänstepensioner. Om direktivet tillämpas på förmånsbestämda pensioner – som man för närvarande tänker sig – kommer det att bestraffa de företag som tidigare har ställt ut omfattande pensionsgarantier. Vi löper risken att företag drar in sina frivilliga tjänstepensioner.

Enligt det aktuella förslaget från utskottet för sysselsättning och sociala frågor ska människor dessutom börja tjäna in pensionsrättigheter omedelbart när de har fyllt 25 år, utan krav på någon anställningstid. Det skulle medföra enorma ökningar av både byråkrati och kostnader och göra hela systemet för dyrbart. En anpassning av pensionsrättigheterna för inaktiva medlemmar i systemet till de aktiva arbetstagarnas nivå – indexering – skulle öka kostnaderna med 30 procent. Det var huvudskälet till att den nederländske ministern för sociala frågor och sysselsättning röstade emot direktivet.

Vi behöver tillförlitliga och förutsägbara regler som vi har råd med. Vi är för rörlighet, men på sådana villkor att tjänstepensionssystemen, som är så viktiga för arbetstagarna, inte äventyras.

Om ändringsförslagen i fråga inte antas kommer jag att rösta emot det här betänkandet för arbetstagarnas skull.

  Ieke van den Burg (PSE). – (NL) Fru talman! Jag vill påpeka ett par saker, för det första i fråga om det tyska ordförandeskapets analys av varför det var så svårt att lösa den här frågan på ett bra sätt. Någonting som jag anser var fel ända från början var att man kom överens om undantag, inte minst från ert eget lands sida, och att detta satte igång en process som ledde till att andra länder också började insistera på undantag. Till slut blev resultatet att ingenting av direktivet fanns kvar. Jag tycker att detta bör nämnas i analysen.

Om man för det andra övergår till arbetsgivarnas, arbetsmarknadsparternas och pensionsfondernas funktion så är jag en stor förespråkare för att de ska vidta erforderliga åtgärder, men som kommissionsledamot Špidla redan har sagt så missade de sin chans. Jag anser dock att om vi skulle anta det här direktivet nu utan att lägga in denna överföringskomponent så skulle det fungera som ett incitament eftersom de skulle se över denna komponent på egen hand, och jag vill slå fast detta med det eftertryck som krävs. Jag var också emot artikel 6 i kommissionens skrivning, som skulle ge en enskild rätt till pensionsöverföring, men eftersom detta bör regleras ordentligt så måste verkligen erforderliga åtgärder vidtas.

När det gäller vilande rättigheter, herr Mann, är det verkligen inte så att Nederländerna var emot den komponenten av det skälet att den inte skulle kunna finansieras. Vi har löst det här på ett rätt bra sätt i vårt eget land, så att innehavarna av vilande rättigheter också får del av de vinster som deras pensionsinbetalningar ger. Nederländare som till exempel har arbetat i Tyskland eller i andra länder och som har varit rörliga har inte tillgång till de rättigheter som de har tjänat in i de länderna. Detta är en orättvis behandling. Jag tycker att det är därför som artikel 5 om vilande rättigheter är så viktig och därför är jag djupt besviken över att både det tyska ordförandeskapet och Thomas Mann nu försöker se till att dessa rättigheter bara ska gälla framtida vilande rättigheter. Argumentet om retroaktiv tillämpning är rent nonsens. Pensionsrättigheter fastställs varje år, inte minst för de aktiva deltagarnas räkning. Detta kan göras på exakt samma sätt för dem som har vilande rättigheter. Det har ingenting med retroaktiv tillämpning att göra, det handlar bara om att korrigera bestämmelser och det här en rättvis andel som de måste få.

Kort sagt får Ria Oomen-Ruijtens betänkande vårt fulla stöd, och så vitt oss anbelangar hoppas jag att det inte i likhet med direktivet om utstationering av arbetstagare fastnar i det träsk som Luigi Cocilovo talade om, utan att rådet nu verkligen tar itu med det.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! De pengar som arbetstagare betalar in för en tilläggspension är pengar som tillhör arbetstagarna. Pengar som arbetsgivarna betalar in för att deras anställda ska få ett bättre liv när de går i pension tillhör också arbetstagarna. Således borde det inte vara några problem med att anta ett direktiv om överföring av rättigheter som arbetstagarna redan har.

Herr Mann! Ni säger att det här direktivet, som kommissionen har varit modig nog att lägga fram, medför betydande kostnader för försäkringsfonderna och att det därför bör tillbakavisas. Då säger jag att ju högre kostnaderna är för pensionsfonderna desto bättre är det för arbetstagarna och desto fler arbetstagare kommer att teckna frivilliga pensioner.

Avslutningsvis ser jag tyvärr än en gång att rådet fungerar som en broms i Europeiska unionen. Eftersom alla de 27 medlemsstaterna i Europeiska unionen måste vara överens räcker det med en nej-röst till ett förslag i rådet för att det ska blockeras. Då undrar jag varför vi fortsätter att klaga över att Frankrike och Nederländerna röstade emot konstitutionen. Vi vill alla att EU ska göra framsteg, men när det gäller att faktiskt infria de förväntningar som medborgarna har på oss så antar vi alltid den ståndpunkt som är sämst för medborgarna och arbetstagarna. Det säger sig självt att vi inte kan göra framsteg genom att agera på det sättet.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Fru talman! Jag gratulerar Ria Oomen-Ruijten och alla som är engagerade i att finna ett brett samförstånd inom detta ytterst komplexa område. Vi behöver en stark röst i dag för Ria Oomen-Ruijtens betänkande och vi behöver se till att de ändringsförslag som Thomas Mann lagt fram röstas ned. Jag vädjar till mina kolleger och i synnerhet till gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster att ta ett djupt andetag och ge sitt stöd till slutomröstningen i dag.

Det är verkligen synd att vi efter 20 års debatt om överföringsmöjligheter och intjänade rättigheter landar med ett direktiv där den fråga som verkligen tas upp är intjänade rättigheter och inte överföring. Trots detta stöder jag i dagsläget denna uppläggning. Jag förstår helt och fullt att vi befinner oss i nuvarande läge och att vi behöver ett tecken från medlemsstaterna på att de verkligen kommer att ta itu med de allvarliga hinder som står i vägen för full överförbarhet.

Rådets veto inom detta politikområde måste upphöra. Jag menar inte nödvändigtvis just för detta direktiv – även om jag anser att det borde vara så – men den allmänna vetorätten inom socialpolitiken bör försvinna. Jag hoppas att frågan kommer att tas upp under den kommande regeringskonferensen inom de närmaste månaderna. Fler beslut med kvalificerad majoritet kommer inte att tvinga någon till en viss ståndpunkt, men det kommer att ge medlemsstaterna och rådet en skyldighet att ta upp frågor och förhandla om dem i stället för att blockera dem.

Efter dagens omröstning tror jag rådet måste ta saken på allvar. De kan inte förvänta sig att fackföreningarna ska vara flexibla när det gäller arbetsrättsreformer om de inte är redo att ta upp denna huvudfråga om trygghet för arbetstagarna.

  Gabriele Stauner (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr ordförande, mina damer och herrar! I förslaget till direktiv tar man upp svåra frågor, som så ofta när människor påverkas direkt. Det handlar inte om någonting mindre än pensionsrättigheter, det vill säga en av inkomstkällorna på ålderns höst. Tyskland, Österrike, Nederländerna och Luxemburg har mycket detaljerade tjänstepensionsförsäkringssystem av hög kvalitet som har gynnat båda parter, både arbetsgivare och arbetstagare.

Syftet med ett EG-direktiv måste vara att skapa en balans mellan det ursprungliga motivet att belöna lojalitet mot företaget och kravet på rörliga arbetstagare, som affärsvärlden liksom Europeiska kommissionen självfallet så hett önskar sig. Den metod som används för att överföra pensionsrättigheter inom Europeiska unionen – en proportionell beräkning – tycker jag borde användas också för tjänstepensionsrättigheter. Om vi vill ha rörlighet så måste vi ta konsekvenserna. Jag stöder min grupps ändringsförslag, men oavsett om de antas eller inte så kommer jag att stödja betänkandet som helhet, eftersom det ger arbetstagare och arbetsgivare säkerhet och förutsägbarhet och innebär att de kan planera för framtiden.

Det här förslaget till direktiv belyser dock ett grundläggande problem med EU:s lagstiftning på det sociala området: det krävs enighet i rådet. Det här fallet illustrerar på ett prefekt sätt att detta knappast går att uppnå i rådet, även om det nuvarande ordförandeskapet för rådet har gjort sitt bästa och ska ha en eloge för det. Parlamentets beslut kommer därför inte att ha någon betydelse särskilt länge, eftersom vi inte vet om rådet kommer att fatta något beslut och vad det i så fall blir. Om vi ska kunna arbeta framgångsrikt för medborgarna så måste vi i parlamentet därför insistera på majoritetsbeslut på det här området också.

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE). – Îndeplinirea obiectivelor de la Lisabona constituie o prioritate pentru noi toţi. De aceea, orice iniţiativă care promovează creşterea mobilităţii forţei de muncă şi care poate contribui la creşterea economică şi la reducere şomajului este binevenită. Armonizarea legislativă în domeniul pensiilor suplimentare, care să promoveze mobilitatea europeană a muncii, nu poate fi realizată, însă, în mod abrupt. Unele state membre au sisteme mai dezvoltate, cu o îndelungată tradiţie în domeniu, iar altele sunt în stadiul incipient al introducerii pensiilor suplimentare. De aceea, vreau să felicit raportorul pentru reflectarea acestei diversităţi în toate amendamentele aduse directivei. Suntem în faţa unui raport echilibrat, care facilitează păstrarea sau rambursarea drepturilor de pensii suplimentare, dobândite de angajaţii care schimbă locul de muncă, fără a împovăra angajatorii, fondurile de pensii private sau ceilalţi contribuabili. Este un prim pas pe care toate statele membre îl pot accepta şi pe care se poate construi mai departe.

Transferul pensiilor de orice fel trebuie să fie posibil pentru cetăţenii europeni care lucrează într-un alt stat membru al Uniunii. Un avantaj în plus pentru angajat este transparenţa sporită a sistemului. Statele membre sunt obligate să ia măsurile necesare pentru ca angajaţii să fie informaţi despre drepturile băneşti ce li se cuvin, în cazul în care încetează să lucreze pentru o anumită companie. Pentru România, introducerea acestei directive în domeniul pensiilor suplimentare înseamnă un standard care ne permite să dezvoltăm acest sector economic, aflat în stadiu incipient în ţara noastră, fără a mai suporta costurile implicate de o reformă. Începând cu 2008, legislaţia românească prevede introducerea pensiilor suplimentare, ceea ce însemnă că aproape toţi cetăţenii români vor putea beneficia de drepturile conferite de această directivă. Cu toate acestea, este nevoie de timp pentru a implementa noile cerinţe. De aceea, sprijin ideea acordării unui termen suplimentar de şaizeci de luni pentru punerea în practică a măsurilor prevăzute în directivă.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Av flera skäl är jag glad över att betänkandet nått detta stadium. Ändringsförslagen går i en mycket förnuftig riktning.

Under processen var vi något konfunderade över kommissionens förslag, till exempel om det retroaktiva genomförandet av reglerna om förvärvandetider och om skillnaden mellan allmänna, privata och kompletterande pensioner. Om vi godkänner de föreslagna ändringarna i dag blir resultatet tack och lov mycket bättre än kommissionens ursprungliga förslag.

Vi måste tänka på frågan i ett vidare perspektiv. Om vi gör frivilliga system alltför byråkratiska och helt annorlunda än dagens alternativ, kommer ingen – och framför allt inte små och medelstora företag – att erbjuda dem. Detta kommer att motverka målet att uppmuntra arbetsgivare att utöka omfattningen av frivilliga system till fler arbetstagare. Det innebär också att möjligheten för företag att utnyttja frivilliga system som attraktiva medel att rekrytera anställda och belöna deras lojalitet kommer att försvinna. Dessutom finns det risk för att miljoner i investeringar kommer att gå förlorade.

Målet är att stimulera så många företag som möjligt att välja rätt slags kompletterande system för att därigenom mildra bland annat den demografiska tidsbombens konsekvenser för de offentligfinansierade socialförsäkringssystemen. Detta kan också främjas genom att man låter medlemsstaterna bestämma om och när de vill utveckla överföringsmöjligheter, så att företagen i deras länder inte behöver mötas av stora överraskningar.

Om vi får denna rätt kan EU utan att överskrida subsidiariteten ge ett verkligt bidrag till moderniseringen av socialförsäkringssystemen i Europa och uppnå sina Lissabonmål.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag stöder helt rörlighet för arbetstagarna och större möjlighet att överföra pensioner, men det är viktigt att detta förslag om en mycket komplex och specialiserad fråga inte leder till en minskning av antalet arbetsgivare som är villiga att erbjuda sina arbetstagare frivilliga pensionssystem. Vi behöver låta arbetsgivare som har råd erbjuda generösa pensioner för att locka till sig och belöna kvalificerad personal.

En Eurobarometerundersökning nyligen visade att 50 procent av de yngre arbetstagarna och 30 procent av arbetstagarna i åldersgruppen 45–54 förväntar sig att byta arbete inom de närmaste fem åren, och därför bör det vara vårt mål att se till att pensionsbesparingarna följer arbetstagarna under deras yrkesliv. I det avseendet stöder jag vår föredragande Ria Oomen-Ruijtens ansträngningar att bevara vilande rättigheter.

Eftersom medlemsstaternas lagstadgade pensionssystem står inför ökande demografiska utmaningar i fråga om andelen bidragstagare, blir kompletterande pensioner allt viktigare. Företag behöver dock kunna erbjuda pensioner på en ingångsnivå som är genomförbar för dem. Jag kan acceptera kompromissen som rådet uppnått i denna fråga om att i de fall då systemen föreskriver en minimiålder får denna inte vara höge än 25 år. I Irland omfattas 54 procent av alla arbetstagare av tjänstepensionssystem och förvärvandetiden är två år. Detta fungerar bra för oss, men jag kan acceptera en förvärvandetid på fem år för att lätta på kostnadsfarhågorna och få till stånd en kompromiss som garanterar en kapitalöverföring från pensionssystemen inom den privata sektorn utan att undergräva dem.

Jag hoppas därför på en snar lösning av svårigheterna och att kommissionens reviderade förslag utstakar en mer godtagbar väg för både rådet och parlamentet. Trots allt är vårt mål, som kommissionsledamoten påpekade, inte harmonisering utan minimikrav för att förhindra förhållandet “Om du byter arbete förlorar du dina vilande pensionsrättigheter“.

  Günter Gloser, rådets tjänstgörande ordförande. (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tack för era bidrag till diskussionen. Jag vill kommentera en sak till som många ledamöter också tog upp.

Många av er hänvisade självfallet till Lissabonstrategin, till de ökande behoven av rörlighet för arbetstagare och de åtgärder som fordras för detta, till exempel att införa lämpliga regler just för att göra det möjligt att överföra tjänstepensionsrättigheter.

Oavsett hur vi ställer oss till de enskilda förslag som ni har lagt fram eller som återfinns i betänkandet så krävs det enhällighet i rådet och en medlemsstat säger tydligt att den är bunden av ett parlamentsbeslut. Ledamöter i det nationella parlamentet har bett sin regering att följa det beslutet i förhandlingarna i rådet och att lägga fram vissa förslag, vilket i slutändan har medfört att den enhällighet som vi behöver inte har uppnåtts.

Fru Schroedter! Det finns ingen anledning att ge sig ut i fantasins tassemarker och kritisera Tysklands roll här. Redan under det finska ordförandeskapet stod det klart i vilken riktning vi kunde gå, var våra ståndpunkter var förenliga och var de inte var det. Det var därför som överförbarhet i ordets snävare bemärkelse togs bort ur förslaget den gången. I alla de många diskussioner som vi har haft har vi försökt komma fram till ett samförstånd, en överenskommelse, men i slutändan saknade vi en medlemsstats medgivande. Jag har fått positiva signaler från Nederländerna och Portugal – det kommande ordförandeskapet – i ett inlägg. Om det då finns en önskan att närma sig varandra så kommer förhoppningsvis en överenskommelse fortfarande att vara möjlig, åtminstone på en del områden.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. – (CS) Ärade ledamöter! Den här debatten kan verkligen kallas en framgång, för från många synpunkter sett har den lyckats klargöra andemeningen i den linje som Ria Oomen-Ruijten har valt i sitt betänkande.

Den har klargjort tanken på att skydda och utöka migrerande arbetstagares rättigheter och i sin tur bevara och förstärka den långsiktiga balansen i dessa kompletterande system, för den uppenbara orättvisan i den nuvarande lösningen kommer oundvikligen att leda till att färre människor deltar i kompletterande system. Från ett långsiktigt perspektiv kommer den linjen naturligtvis att leda till en förstärkning.

Jag anser att det i ett modernt mänskligt samhälle som kännetecknas av mycket lite säkerhet finns två mycket djupt liggande vissheter. Den ena av dessa är naturligtvis vissheten om att döden kommer och den andra vissheten i de moderna systemen är att ens pensionsrättigheter kommer att värnas på ett rättvist sätt. Jag tycker att denna visshet är så grundläggande att det är mycket bra att öka den närhelst vi har möjlighet att göra det.

Mina damer och herrar! I ett nötskal har debatten visat att betänkandet från Ria Oomen-Ruijten följer en stark, rättvis linje som bygger på Europeiska gemenskapens ekonomiska och sociala utveckling och förbättrar situationen för rörliga arbetstagare genom att skydda uppskjutna rättigheter och trygga intjänandet av rättigheter. Debatten har klart visat att det här är ett välbalanserat betänkande som vare sig påverkar eller hindrar befintliga system, inte ens på nationell nivå.

Jag vill också nämna några synpunkter som framkom i debatten. En var att man i betänkandet tog upp konceptet att göra pensionsrättigheterna mer dynamiska. Den tanken fanns vare sig i det ursprungliga förslaget eller i Ria Oomen-Ruijtens betänkande.

Ärade ledamöter! Jag tycker att det är rätt att stödja det betänkande som vi har på bordet till fullo. Det skapar en bra grund för en fortsatt utveckling som är viktig, som debatten har visat, och jag anser att det är en stor förbättring jämfört med dagens situation.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum senare i dag.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Rörlighet för arbetstagare är en grundläggande rättighet i Europeiska unionen. Den kan bara åstadkommas om de rätta förutsättningarna skapas. Det gäller särskilt i fråga om social trygghet. Det räcker helt enkelt inte att den statliga pensionsrätten är möjlig att överföra, detsamma måste också gälla tjänstepensionerna.

Det är viktigt att reglerna förblir genomförbara: vi vill inte att välmenta förfaranden ska radera ut de tillkommande fördelarna på grund av att överdriven byråkrati gör dem otympliga. På det hela taget är den föreslagna linjen ett steg i rätt riktning.

3. Förbättring av metoden om samråd med Europaparlamentet i förfaranden om utvidgning av eurozonen – Införande av den gemensamma valutan på Cypern den 1 januari 2008 – Införande av den gemensamma valutan på Malta den 1 januari 2008 (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om

- rådets och kommissionens uttalanden om förbättring av metoden om samråd med Europaparlamentet i förfaranden om utvidgning av eurozonen,

- betänkande (A6-0244/2007) av Werner Langen för utskottet för ekonomi och valutafrågor om förslaget till rådets beslut i enlighet med artikel 122.2 i fördraget om Cyperns införande av den gemensamma valutan den 1 januari 2008 (KOM(2007)0256 – C6-0151/2007 – 2007/0090(COD)), och

- betänkande (A6-0243/2007) av Werner Langen för utskottet för ekonomi och valutafrågor om förslaget till rådets beslut i enlighet med artikel 122.2 i fördraget om Maltas införande av den gemensamma valutan den 1 januari 2008 (KOM(2007)0259 – C6-0150/2007 – 2007/0092(COD)).

  Günter Gloser, rådets tjänstgörande ordförande. (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! När vi inleder den här debatten, som handlar om procedurfrågor, bör vi först hålla i minnet de glädjande slutsatserna i de konvergensrapporter som kommissionen och Europeiska centralbanken har sammanställt om Cypern och Malta. Det gläder ordförandeskapet att kommissionen kunde slå fast att Cypern och Malta har nått en hög nivå av varaktig konvergens och att den därför har kunnat lägga fram förslag om att euron ska införas i dessa båda länder.

Vid mötet med Ekofinrådet den 5 juni 2007 ställde sig ministrarna bakom kommissionens bedömning att Cypern och Malta uppfyller villkoren för att införa euron.

Det skulle därför glädja ordförandeskapet mycket om Cyperns och Maltas framgångar inte överskuggades av procedurfrågor och om Europaparlamentet, kommissionen och rådet kunde nå en vänskaplig lösning.

Det ligger i allas våra intressen att undvika att försena eller skapa osäkerhet kring de tekniska och rättsliga förberedelser som Cypern och Malta måste göra för att införa euron. Jag vill särskilt tacka Europaparlamentet för dess vilja att samarbeta.

Ordförandeskapet har förståelse för Europaparlamentets problem och att det vill ha mer tid på sig för att granska konvergensrapporterna och kommissionens förslag till rådets beslut om införandet av euron.

Rådet och ordförandeskapet är emellertid bundna av det förfarande som fastställs i EG-fördraget. Tidtabellen bestäms i huvudsak av reglerna i stabilitets- och tillväxtpakten, däribland rapporteringsreglerna från Maastricht.

Rådets skyldighet att samråda med Europaparlamentet om förslag om att införa euron i medlemsstaterna regleras i artikel 122.2 i EG-fördraget. Ordförandeskapet anser att rådet har följt denna regel i EG-fördraget i fallen med Cypern och Malta.

Rådet fick båda kommissionens förslag till rådets beslut den 21-22 maj 2007, vardera i tre språkversioner. De återstående språkversionerna översändes till rådet under de två följande veckorna. Den 25 maj samrådde rådet med Europaparlamentet om de båda förslagen från kommissionen.

I sin begäran om samråd hänvisade rådet till att det vore bra om Europaparlamentet kunde anta sina yttranden om kommissionens förslag vid sitt plenarsammanträde den 18-21 juni. Dessa yttranden skulle sedan kunna tillställas rådet, som sammanträder på stats- och regeringschefsnivå den 21 juni 2007.

Även om det inte är något rättsligt krav skulle det glädja ordförandeskapet om stats- och regeringscheferna också kunde ta hänsyn till Europaparlamentets ståndpunkt i sin diskussion. Hur som helst kan inte rådet anta sina båda förslag om införandet av euron förrän Europaparlamentet har avgivit sina yttranden.

I princip stöder ordförandeskapet de förslag som ordförande José Manuel Barroso lade fram i sin skrivelse av den 13 juni 2007 som svar på talman Pötterings skrivelse. Som rådets ordförande Angela Merkel förklarade i en skrivelse till Europaparlamentets talman den 19 juni anser ordförandeskapet att den här frågan främst rör kommissionen och Europaparlamentet.

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (ES) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka parlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor och föredraganden Werner Langen för den snabbhet med vilken de har granskat de konvergensrapporter om Cypern och Malta som Europeiska kommissionen och Europeiska centralbanken antog den 16 maj.

Europeiska rådet kommer att diskutera utvidgningen av euroområdet till att omfatta dessa båda länder i Bryssel i morgon, och vi är alla säkra på att Ekofin kommer att fatta det slutliga rättsliga beslutet att utvidga euroområdet till att omfatta dessa två länder den 10 juli, efter den positiva överenskommelsen i Europeiska rådet i morgon.

Både parlamentet och Ekofinrådet den 5 juni ställer sig bakom kommissionens och Europeiska centralbankens analys av Cyperns och Maltas uppfyllelse av konvergenskriterierna i fördraget.

Vid sammanträdet med samordnarna i parlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor den 7 juni hade jag tillfälle att förklara för er att vi i kommissionen fick fullständig och tillförlitlig information om de här två länderna när vi sammanställde konvergensrapporterna.

Det råder förvirring i en del dokument som åtföljer förslaget till resolution mellan uppgifter som har med kvartalsboksluten att göra och uppgifter som länderna lämnar två gånger om året i enlighet med förfarandet vid alltför stora underskott, uppgifter som har med underskott och statsskuld att göra. Jag måste än en gång säga till kammaren att när det gäller den information som behövs för att fatta beslut om förfaranden vid alltför stora underskott så har kommissionen ingenting att invända mot kvaliteten på de uppgifter som Malta och Cypern har lämnat. Inga invändningar alls.

När det gäller Malta så antog kommissionen ett yttrande om kriteriet om hållbara statsfinanser, på villkor att Ekofinrådet godkände upphävandet av förfarandet vid alltför stora underskott som inleddes för landet 2004, och den 5 juni bekräftade Ekofin detta och satte stopp för förfarandet vid alltför stora underskott för Maltas del.

Det finns också prejudikat när det gäller ett godkännande i konvergensrapporten under förutsättning att vissa villkor uppfylls, antingen i fråga om en stabil växelkurs eller förklaringen om alltför stora underskott. När det gäller Maltas uppfyllelse av detta kriterium finns det således ingen speciell situation eller något undantag. Det allmänna förfarande som tillämpas har varit detsamma som har tillämpats i många andra tidigare fall på många andra länder.

Under de kommande veckorna och så snart rådets positiva beslut har bekräftats när det gäller utvidgningen av euroområdet till att omfatta Cypern och Malta kommer kommissionen att utfärda de två rapporterna om ländernas beredskap att införa euron. Jag är också medveten om att en del ledamöter har farhågor i fråga om detta. Den rapporten om beredskapen att byta sedlar och mynt är inte samma sak som konvergensrapporterna. Det är inget konvergenskriterium och kommissionen lägger regelbundet fram rapporter och meddelanden om den här frågan, som vi kommer att göra under de kommande veckorna.

Mina damer och herrar! Under dessa omständigheter kan vi förutspå att euroområdet kommer att ha femton medlemsstater i och med att Cypern och Malta kommer med den 1 januari 2008. Det är ett oerhört positivt steg för dessa båda länder, för euroområdet och för hela Europeiska unionen. Euron är utan tvivel en av de största framgångarna för den europeiska integrationen och ju fler medborgare som kan åtnjuta fördelarna med den, desto större kapacitet får unionen att erbjuda alla sina medborgare bättre garantier för välstånd och social välmåga.

Mina damer och herrar! Den här debatten om Cyperns och Maltas ansökan om inträde i euroområdet är den fjärde gången som EU-institutionerna yttrar sig om medlemskap i området. Den första gången var 1998 när det skulle fastställas vilka länder som skulle ingå i euroområdet när det bildades den 1 januari 1999. Den gången beslutades det att elva medlemsstater skulle gå med i området. Två år senare, 2000, analyserades Greklands ansökan och det beslutades att Grekland kunde gå med i euroområdet från den 1 januari 2001. Förra året debatterade alla EU-institutionerna och kom fram till att Slovenien skulle gå med i euroområdet den 1 januari 2007. Slutligen har vi denna ansökan från Cypern och Malta, som jag hoppas kommer att bli slutgiltigt beviljad av Europeiska rådet och Ekofin den 10 juli.

Således kan man omöjligt säga att euroområdet är en sluten klubb, som det ibland har påståtts. Det är en klubb som är helt öppen för alla medlemmar som vill gå med och som är beredda att uppfylla villkoren för att nå dit.

Efter dessa fyra förfaranden för att upprätta och utvidga euroområdet så kommer den från och med nästa år att ha femton medlemsstater. Ytterligare två har en undantagsklausul (Förenade kungariket och Danmark) och ytterligare tio medlemsstater tillhör ännu inte området. Jag hoppas att de kommer att gå med under de närmaste åren.

Utan att göra några prognoser om när alla villkoren för att gå med i euroområdet har uppfyllts tror jag att EU-institutionerna under de närmaste åren praktiskt taget varje år kommer att behöva yttra sig om nya medlemskap i området i enlighet med fördraget, som säger att euron är den officiella valutan i unionens medlemsstater.

I artiklarna 121 och 122 i fördraget står det också vilka kriterier som avgör om en medlemsstat uppfyller villkoren för att införa den gemensamma valutan och vilket förfarande som EU-institutionerna ska tillämpa. När det gäller det förslag till resolution som ledamöterna har sammanställt om dessa förfaranden för samråd med parlamentet i syfte att utvidga området så kommer jag att ta upp den frågan i den andra delen av mitt anförande.

Enligt fördraget ska förfarandet inbegripa fem aktörer: kommissionen, Europeiska centralbanken, Europeiska rådet och Ekofinrådet. Fördraget innehåller emellertid inga specifika bestämmelser om tidsgränser för när institutionerna ska avge sina yttranden.

Vid de fyra tillfällen då vi har yttrat oss har ungefär denna tidtabell följts: först kommer en ansökan om inträde i området av en eller flera medlemsstater, som vanligen läggs fram i början av året före det år då de vill gå med, sedan gör kommissionen och Europeiska centralbanken under våren en bedömning av om villkoren är uppfyllda, därefter fattar rådet sitt definitiva beslut, med hänsyn tagen till parlamentets yttrande och debatten i Europeiska rådet som normalt äger rum i mitten av året före inträdet, och slutligen inför medlemsstaten eller medlemsstaterna euron den 1 januari året därefter.

Det finns en rad avgörande faktorer i de här stegen, och jag vill nämna dem eftersom de påverkar alla institutionerna. För det första, varför införs euron den 1 januari? Med tanke på de enorma rättsliga, ekonomiska, redovisningsmässiga och praktiska konsekvenserna av ett valutabyte skulle det vara oerhört oklokt att tänka sig att införa euron ett annat datum än den 1 januari, och jag tror att alla är överens om detta.

För det andra bör medlemsstaten få lite tid på sig för att genomföra förberedelserna för att införa euron på ett ordnat och effektivt sätt, och på grundval av våra erfarenheter från tidigare utvidgningar kan vi säga att det ligger i medborgarnas i landet i fråga intresse, som skulle drabbas hårdast om euron införs med bristfälliga förberedelser, att beslutsprocessen i EU-institutionerna kan fullföljas åtskilliga månader före den 1 januari då sedlar och mynt införs och den definitiva växelkursen i det land som inför euron träder i kraft.

Dessa är de avgörande faktorer som tillämpas och kommissionen kan naturligtvis inte påverka någon av dem. Det kommissionen kan göra är däremot att i samarbete med Europeiska centralbanken anta konvergensrapporten som utvisar om kriterierna har uppfyllts eller inte. Det datum då kommissionen måste anta konvergensrapporten beror för det första på när medlemsstaten lämnar in sin ansökan – kommissionen kan inte besluta när en medlemsstat ska lämna in sin ansökan – och för det andra på när kommissionen har de tillförlitliga och exakta uppgifter som den behöver för att genomföra en ändamålsenlig, rigorös och riktig bedömning av om konvergenskriterierna har uppfyllts.

Vilket datum kommissionens konvergensrapport har beror därför å ena sidan på när medlemsstaten lämnar in ansökan och å den andra på när kommissionen kan få tillgång till de ändamålsenliga, rigorösa och riktiga uppgifter som krävs för att den ska kunna göra sin bedömning.

1998 och 2000 antog kommissionen generellt sett konvergensrapporterna i början av maj. 2006 och 2007 antogs de i mitten av maj eftersom tidsgränsen för när medlemsstaterna ska lämna in uppgifter om sin budgetsituation har skjutits fram en månad, från den 1 mars till den 1 april. Detta har gjorts för att få in korrekt och exakt information om budgetuppfyllelsen för föregående år i den medlemsstat som har ansökt om medlemskap i euroområdet. Erfarenheten sa oss att rapporterna av den 1 mars inte innehöll alla de korrekta uppgifter som krävdes för att skapa sig en tillräckligt god bild av hur föregående budgetår avlöpte.

Om vi kommer ihåg att Cypern och Malta uppfyllde kriteriet om stabila växelkurser den 2 maj i år har kommissionen under dessa omständigheter haft två veckor på sig att sammanställa och anta konvergensrapporterna, som i fallet med Slovenien förra året. Den poäng som jag vill få fram genom denna kanske överdrivet detaljerade förklaring är att alla institutionerna har korta tidsfrister inom vilka de måste fatta beslut i det här förfarandet.

Den tid som parlamentet har på sig beror å ena sidan på när kommissionen och Europeiska centralbanken antar konvergensrapporten, men å andra sidan också på vilka datum som rådet har fastställt för sin beslutsprocess, både i Europeiska rådet och Ekofinrådet, och det är förstås inte någonting som kommissionen kan påverka.

Hur som helst har kommissionens ordförande José Manuel Barroso i en skrivelse till talman Hans Gert Pöttering uppgivit att kommissionen är beredd att undersöka hur var och en av institutionerna ska kunna utöva sina befogenheter enligt fördraget på bästa möjliga sätt inom ramen för det här förfarandet, och kommissionen och jag personligen vill än en gång säga, som svar på parlamentets resolutionsförslag, att vi är beredda att försöka komma fram till en överenskommelse mellan de tre institutionerna om ett förfarande som förbättrar vårt sätt att arbeta, med tanke på de faktiska begränsningar som finns när vi fattar beslut på det här området.

Mina damer och herrar! Utskottet för ekonomi och valutafrågor är fullt medvetet om, och det bör ni alla vara, att kommissionen och jag förstås står helt till er tjänst när det gäller att lämna tillgänglig information om den ekonomiska situationen i kandidatländerna och hur väl konvergenskriterierna uppfylls innan dessa tidsfrister löper ut – till och med innan medlemsstaterna lämnar in sin ansökan.

  Werner Langen (PPE-DE), föredragande. – (DE) Fru talman, herr minister, herr kommissionsledamot! Innan jag kommer till Malta, Cypern och förfarandet ska jag med er tillåtelse göra några inledande kommentarer om euron. Det råder inga tvivel om att euron är ett mycket lyckat projekt. Den är stabil internt och externt. Det bör vi inte glömma i debatten i dag. Internt har vi låg inflation, externt har euron blivit den näst viktigaste valutan i världen och är mycket stabil i förhållande till dollarn. Inget av detta beror på tillfälligheter. Det är resultatet av en konstruktion där medlemsstaterna och kommissionen har huvudansvaret: Maastrichtkriterierna i stabilitets- och tillväxtpakten – som naturligtvis redan har vattnats ur under kommissionsledamot Almunias ledning – underskottsförfarandet, den tydliga statistiken och Europeiska centralbankens oberoende. Bara om alla dessa faktorer sammanfaller kommer euron att förbli en stabil valuta på lång sikt. Jag säger det som en inledande kommentar, för jag har inte kommenterat förfarandet än.

Visst är fördraget tydligt, men i fördraget står det också att man måste lyssna på Europaparlamentet. Herr kommissionsledamot! Jag ska vara alldeles öppenhjärtig: vi kommer inte att tillåta att vår roll reduceras till något frivilligt komplement! Jag har just fått höra att kommissionen har gjort allting enligt boken, och parlamentet måste skapa sitt eget utrymme. Om det är så – och det är det vi säger i förslaget – så bör väl ett interinstitutionellt avtal ingås som innehåller de punkter som vi sedermera kommer att anta med stor majoritet nästa gång som vi vill avbryta vårt samråd, som vi också gör för jordbrukspolitiken. Vi tänker inte anta de här yttrandena så snabbt som vi nu för tredje gången ombeds att göra. Låt mig göra det alldeles klart: parlamentet accepterar inte att behandlas som något frivilligt komplement, inte av någon!

Nu ska jag övergå till Cypern och Malta. Det gläder mig att vi kan stödja en utvidgning från 13 till 15 deltagande länder. I februari anhöll Malta och Cypern om en konvergensrapport i enlighet med artikel 121, i syfte att erhålla medlemskap. En granskning av tillgängliga uppgifter – kommissionsledamoten har beskrivit de problem som onekligen finns med detta – visar följande: Cypern har deltagit i ERM II under en lång tid. Den 5 maj uppfyllde landet kraven på långa räntesatser. BNP per capita är bra, 85 procent av genomsnittet i EU, och ekonomin uppvisar en betydande konvergens. Icke desto mindre hade landet problem med uppgifterna, och särskilt med kvartalsboksluten. Detta diskuterades också den 3 maj.

Vi bör också granska hur tydliga uppgifterna är med tanke på kommissionens ansvar. Det räcker inte att kommissionen säger att vi är beroende av uppgifterna och att medlemsstaterna måste lämna in dem. Kommissionen ansvarar också för att de här uppgifterna är riktiga. Det såg vi i fallet med Grekland, där kommissionen inte gjorde en tillräckligt noggrann granskning, och ett halvår senare fick vi en otrevlig överraskning.

Cypern uppfyller villkoren och Cypern har också anpassat sin centralbankslag, även om landet inte gjorde det förrän en tid efter det att konvergensrapporten begärdes, nämligen den 15 mars – över en månad senare – vilket landet har kritiserats för. Lagen har emellertid ändrats nu, inflationen är låg och även om statsskulden fortfarande uppgår till över 60 procent så utvecklas den i rätt riktning. Därför kan vi i dag säga att vi oreserverat stöder Cyperns inträde i euroområdet. Jag är säker på att Europaparlamentet kommer att göra det.

I Maltas fall är bilden en liknande, men med ett undantag. Vi stöder Maltas medlemskap. I måndags röstade utskottet för ekonomi och valutafrågor för medlemskap för båda länderna med stor majoritet, nästan enhälligt – för Malta med 39 röster för och för Cypern med 38 röster för och en ledamot som avstod. Med Malta hade vi dock problemet att underskottsförfarandet ännu inte hade avslutats när konvergensrapporten lades fram. Således lade kommissionen fram en konvergensrapport som inte överensstämmer med artikel 2 i protokollet om konvergenskriterierna. I den står det att underskottsförfarandet måste vara avslutat när granskningen sker. Detta är ett faktum. Vi accepterade ändå rapporten, men kommissionen bör inte säga att den har gjort allt enligt regelboken och att det bara är parlamentet som lägger sig i och stör dess samråd med rådet.

För att slutligen komma till vårt förslag till resolution så har vi mottagit rapporter och skrivelser från kommissionsordförande José Manuel Barroso och Angela Merkel. Angela Merkel har ett svårt förfarande att fullgöra, eftersom hon måste lyssna på alla de 26 övriga medlemsstaterna. José Manuel Barroso behöver bara ett beslut av kommissionen. Jag håller med om att vi bör fatta ett beslut trots att många av våra krav inte har uppfyllts, men det är därför som vi nu kräver ett interinstitutionellt avtal. I det avtalet, som bör antas före utgången av 2007, uppmanar vi rådet och kommissionen att vara mer tillmötesgående i fråga om tidsfristerna. Annars så kommer vi nästa gång – när det förmodligen blir Slovakiens tur – att insistera på vår rätt till en samrådsperiod på minst två månader. Nästa gång kommer vi inte att tolerera den tidplan som vi nu har accepterat för tredje gången.

Med detta i åtanke välkomnar vi det faktum att Cypern och Malta kan bli medlemmar, men vi kräver rimliga samrådsförhållanden för Europaparlamentet av kommissionen och rådet.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

  David Casa, för PPE-DE-gruppen. – (MT) Herr talman! Jag vill börja med att uttrycka min uppskattning till folket på Malta och Gozo för de stora kliv de tagit under de tre år sedan Malta blev medlem av Europeiska unionen. Det har varit tre svåra år med många utmaningar. Under dessa tre år har malteserna visat att de kan anpassa sig till framtiden. Det har varit en ytterst intressant tid för mitt land och jag kan helt klart säga att resultaten börjar synas. Införandet av euron i januari nästa år bekräftar detta.

Malta har visat att det kan uppfylla alla nödvändiga kriterier för att denna övergång ska ske smidigt. Övergången kommer att stärka landets ekonomi och därmed dess konkurrenskraft. Förändringar är aldrig enkla. Men jag tror att Malta har full beredskap att anta den nya utmaningen i januari. Vi måste komma ihåg att Malta fick en begränsad tidsperiod för att anpassa sig till och vidta de åtgärder som krävdes för att genomföra omställningen. På mindre än tre år har Malta minskat sin inflationstakt till 2,2 procent och statsskuldens förhållande till bruttonationalprodukten är på väg ner mot referensandelen på 60 procent. Budgetunderskottet har minskats väsentligt och ligger nu på mindre än 3 procent. Och man måste också tänka på att den maltesiska liran inte har devalverats sedan Malta anslöt sig till ERM2-programmet, och inte vid något tillfälle har det funnits ett uns av osäkerhet i landet. Som kommissionsledamot Joaquín Almunia sa så har Malta uppnått en hög grad av hållbarhet och konvergens. Malta och malteserna är vana vid att anta och klara av utmaningar. De tidigare utmaningarna har långt ifrån varit små men har ändå lett till en rad framgångar genom historien. Detta är ett historiskt ögonblick för Europeiska unionen, eftersom det kommer att skapa ett större euroområde med fler länder och fler människor. Det är också ett historiskt ögonblick för Malta, eftersom de maltesiska medborgarna kommer att bli mer integrerade med Europeiska unionen.

Jag vill även tacka föredraganden för hans arbete på området, som har visat sig vara mycket värdefullt.

  Dariusz Rosati, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag vill först av allt välkomna att euroområdet får två nya medlemmar, dvs. Cypern och Malta, den 1 januari 2008. Båda länderna har uppfyllt de konvergenskriterier som anges i fördraget. Jag vill varmt gratulera våra cypriotiska och maltesiska kolleger.

Att utvidga euroområdet är en viktig process som främjar en djupare integration inom Europeiska unionen. Denna process har också en positiv effekt på kandidatländerna och euroområdets ekonomiska ställning. De länder som vill ansluta sig till euroområdet utvecklas i mycket snabbare takt än länderna inom området. Deras makroekonomiska situation är också bättre, framför allt med avseende på statsskuld och budgetunderskott. De nya medlemmarna kommer att stärka hela området och den gemensamma valutan.

Samtidigt måste jag säga att jag inte välkomnar att parlamentet utsätts för så stor tidspress i sitt arbete med att bedöma de nya ländernas medlemskap i euroområdet. Vårt nuvarande arbetsschema ger oss inte möjlighet att utarbeta ett grundligt yttrande. Syftet med den resolution som jag hoppas vi antar i dag är därför att starta en debatt om en interinstitutionell överenskommelse som i framtiden skulle underlätta en ändamålsenlig och effektiv analys av konvergensrapporterna.

Jag välkomnar den öppna och konstruktiva ståndpunkt som ordförande José Manuel Barroso och kommissionsledamot Joaquín Almunia just redogjorde för på kommissionens vägnar. Minister Günter Gloser! Jag hoppas att också rådet kommer med en konstruktiv ståndpunkt. Jag räknar med att det inrättas en effektiv mekanism för en problemfri expansion av euroområdet i framtiden.

I debatten om euroområdets expansion bör det understrykas att vissa av de obligatoriska konvergenskriterierna från Maastricht inte går att tillämpa på den nuvarande situationen. Detta gäller särskilt inflationen. För det första verkar det inte lämpligt att definiera kriterierna för medlemskap i euroområdet i förhållande till den genomsnittliga inflationstakten i länder som inte tillhör euroområdet.

För det andra innebär det nuvarande kriteriet att ingen hänsyn tas till att den snabba ekonomiska tillväxten i de nya medlemsstaterna naturligt tar sig uttryck i en högre inflationstakt, vilket inte på något sätt är ett tecken på ekonomisk svaghet. I själva verket är det raka motsatsen. Detta speglar det faktum att de nya medlemsstaterna är på väg att hinna ikapp de utvecklade ekonomierna i den gamla unionen.

För det tredje vill jag uppmärksamma er på att den definition av stabilitet som kommissionen och Europeiska centralbanken använder i konvergensrapporterna skiljer sig från den definition av prisstabilitet som Europeiska centralbanken tillämpar på det penningpolitiska området. Samtidigt innehåller fördraget endast en definition av prisstabilitet, och vi kan inte ha två olika tolkningar av denna term.

Inflationskriteriet betyder just nu att vissa av de nya medlemsstaterna kanske inte kommer att kunna ansluta sig till euroområdet på många år. Detta delar permanent in medlemsstaterna i två kategorier, nämligen länderna i euroområdet och de som blir kvar utanför detta område. Denna situation hotar unionens sammanhållning och står i strid med fördragets anda. Konvergenskriterierna utarbetades för 16 år sedan, under helt andra förhållanden. De bör anpassas till den nuvarande situationen. Jag vädjar om en djuplodande debatt i den här frågan.

  Donato Tommaso Veraldi, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Först skulle jag vilja tacka föredraganden Werner Langen för det utmärkta arbete han har åstadkommit trots den korta tid som stod till buds.

Det var den 16 maj 2007 som kommissionen antog sin konvergensrapport om kriterierna för att Malta och Cypern skulle kunna ansluta sig till den gemensamma valutan, och den 25 maj inbjöds Europaparlamentet att framföra sin ståndpunkt om förslaget till rådets beslut om Cyperns och Maltas införande av den gemensamma valutan den 1 januari 2008. På grund av den korta tiden kunde parlamentet inte göra en grundlig genomgång av situationen i dessa länder och om de rapporter som kommissionen lade fram.

Jag vill ändå säga att jag är positiv till att Cypern och Malta inför den gemensamma valutan, eftersom konvergenskriterierna har uppfyllts. I Malta har inflationstakten under de senaste tolv månaderna faktiskt varit 2,2 procent, vilket är lägre än referensvärdet på 3 procent. Det alltför stora underskottet har korrigerats genom en stadig minskning av budgetunderskottet under tröskeln på 3 procent av BNP. Skuldandelen minskar och närmar sig 60 procent av BNP. Fram till mars 2007 var Maltas genomsnittliga långsiktiga räntesats 4,3 procent, vilket ligger under referensvärdet på 6,4 procent. Den maltesiska ekonomin är starkt integrerad med Europeiska unionen och underskottet i betalningsbalansen föll till 6,3 procent under 2006, delvis tack vare utländska direktinvesteringar.

I Cypern har inflationstakten under de senaste tolv månaderna varit 2 procent, vilket ligger under referensvärdet på 3 procent. Kommissionens prognoser från i våras pekar på ett oförändrat underskott på 1,4 procent av BNP för 2007. Sedan inträdet i ERM II, den europeiska växelkursmekanismen, har det cypriotiska pundet växlats på ett stabilt sätt till en tillfredsställande växelkurs. Under de senaste tolv månaderna har den genomsnittliga långsiktiga räntesatsen varit 4,2 procent, vilket är under referensvärdet på 6,4 procent. Den cypriotiska ekonomin är starkt integrerad med Europeiska unionen. Kommissionen anser att den ekonomiska integrationen är fullbordad, trots att underskottet i betalningsbalansen har ökat.

För att undvika att det återigen uppstår problem med tidsplaneringen kring förfarandet är det nödvändigt att förbättra metoden för att rådfråga Europaparlamentet, genom att inrätta ett interinstitutionellt samarbete mellan parlamentet och kommissionen. På så sätt skulle det bli möjligt att få den tid som krävs för att göra en riktig bedömning av kommissionens och Europeiska centralbankens förslag. Från den synpunkten anser jag att diskussionen med kommissionsledamot Joaquín Almunia och kommissionsordföranden José Manuel Barrosos svar på skrivelsen från parlamentets talman Hans-Gert Pöttering var ganska positiva. Kommissionen bör i ett mycket tidigt skede informera parlamentet om alla de konvergensrapporter som begärs från medlemsstaterna och tillsammans med parlamentet och rådet besluta om en tidsplan för förfarandet.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! När jag tar ordet i debatten om en utvidgning av euroområdet till att omfatta Cypern och Malta skulle jag vilja uppmärksamma er på följande frågor. För det första påminner kommissionen oss återigen om att medlemsstaterna måste uppfylla alla Maastrichtkriterier innan de ansluter sig till euroområdet. Samtidigt betyder detta att man blundar för att många av de gamla medlemsstaterna inte uppfyllde dessa kriterier när euron infördes.

För det andra är kommissionen, trots revideringen av stabilitets- och tillväxtpakten, fortfarande överseende mot de största medlemsstaterna när det gäller deras anslutning till Maastrichtkriterierna. Tidigare har kommissionen godtagit och verkar fortfarande godta stora budgetunderskott, och särskilt en statsskuld som ofta överskrider 60 procent av BNP. Det finns statistik som bekräftar detta. Under 2006 var statsskulden i länderna inom det gamla EU så hög som 63,3 procent av BNP och i så många som hälften av länderna i euroområdet översteg skulden 60 procent av BNP.

För det tredje varierar kommissionens attityd betydligt gentemot länder som vill ansluta sig till euroområdet. Helt nyligen avslogs Litauens ansökan om att ansluta sig till området, trots att landet uppfyllde Maastrichtkriterierna och inflationstakten överskred referensvärdet med enbart 0,1 procent.

Kommissionens snabba godkännande av Cyperns och Maltas medlemskap i euroområdet kan därför tyckas överraskande med tanke på att de båda ländernas statsskuld klart överskrider 60 procent av BNP. Under 2006 uppgick Cyperns statsskuld till så mycket som 65,3 procent och Maltas skuld låg på 66,5 procent av BNP. Båda länderna har dessutom svårigheter att förse Eurostat med statistik om deras finansiella situation.

Trots mina tvivel vill jag ändå gratulera Cypern och Malta till deras anslutning till euroområdet.

  Cem Özdemir, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Både Malta och den grekiska delen av Cypern uppfyller Maastrichtkriterierna. Det är därför logiskt att utvidga euroområdet så att det omfattar båda dessa länder. Om jag och min grupp fick bestämma skulle flera medlemsstater i Europeiska unionen vara välkomna att ansluta sig till euroområdet. Det kan bara vara bra för Europeiska unionen.

Denna händelse präglas dock av en ledsamhet, och jag vill gärna förklara varför: tyvärr har vi förlorat möjligheten att få med båda delarna av Cypern i euroområdet och att bana väg för en återförening av ön Cypern som bygger på en lösning med två gemenskaper och två områden. Det är mycket beklagligt, eftersom det gör att muren på Cypern kommer att stärkas snarare än försvagas.

  Andreas Mölzer, för ITS-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Ekonomiska experter tycks ense om att euroområdet är inne i en allmän ekonomisk uppgång. De talar till och med om en stadig ökning av sysselsättningen. Men jag tror att detta alltför ofta bara handlar om en ökning av deltidssysselsättningen – eller de nya anställningsformerna, som eufemismen heter – och det kan knappast kompensera för de heltidsarbeten som gått förlorade. Mot denna bakgrund bör de krympande födelsetalen inte komma som någon överraskning. Man kan inte försörja en familj på ett McJobb! Att bli till sig över en uppgång är ett slag i ansiktet på varenda en i den miljonstora armén av arbetslösa inom EU. Det är ett hån mot alla de miljoner människor som betraktas som fattiga arbetande.

Vi står inför ett problem som inte bör underskattas: att de befintliga skillnaderna inom euroområdet ökar. Till exempel fortsätter de sydeuropeiska ländernas konkurrensställning att hela tiden försämras. Att euron inte är ett universalmedel behöver bara bevisas med exemplet Förenade kungariket. Som vi vet är den brittiska ekonomin i god form, även utan euron. Förenade kungariket har den sjätte största tillverkningssektorn i världen och den åttonde största tjänstesektorn. Enligt min mening är detta skäl nog att inte tvinga någon EU-medlemsstat att införa euron. Rädslan för att överlämna suveränitet till Europeiska centralbanken bör bemötas lika seriöst som konsumenternas oro för prisökningar. Miljontals medborgare har konstaterat att euron driver på inflationen, eftersom den har varit avgörande för att basvaror har blivit dyrare. Varken officiell statistik som visar motsatsen eller imagekampanjer kommer att förändra detta. Enligt min mening bör varje EU-land som överväger att införa euron som allmän regel alltid låta den suveräna makten, dvs. folket, bestämma.

  Panayiotis Demetriou (PPE-DE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka föredraganden Werner Langen och ledamöterna i utskottet för ekonomi och valutafrågor för deras positiva betänkande om integrationen av mitt land, Cypern, och självklart Malta, i euroområdet. Jag vill också tacka Joaquín Almunia för att han hela tiden har gett sitt stöd till Cypern i arbetet med att nå detta mål. Trots de snäva tidsramar som kommissionen gav parlamentet och de reaktioner som väckts har Werner Langen gett prov på stort ansvar, kringgått förfarandemässiga frågor och än en gång visat sin förmåga att gå till botten med saker och ting i sitt positiva betänkande. Återigen, tack till Werner Langen.

I dag belönar Europaparlamentet Cyperns långvariga insatser för att få sin ekonomi i ordning och närma sig Europeiska unionens indikatorer. Europaparlamentet ger det tredje institutionella gröna ljuset till införandet av euron på Cypern. I och med eurons införande på Cypern kommer euron till Mellanöstern och bildar därmed en monetär länk mellan Europa och arabländerna via Cypern. Europeiska unionens monetära område kommer att sträcka sig från Bryssel till den bortersta delen av östra Medelhavsområdet. Cypern har alltid haft en stark ekonomi. Även under de svåra åren efter den militära invasionen och Turkiets ockupation av norra Cypern och förlusten av landets ekonomiska basresurser lyckades landet utveckla en stark ekonomi. Allt som Cypern måste göra före den 1 januari 2008 för en fullständig ekonomisk integration och konvergens måste göras, och ni kan vara säkra på att det kommer att göras. När det gäller Eurostats kommentar om tillhandahållandet av ofullständiga uppgifter är vi nöjda med Joaquín Almunias klargörande.

Den 1 januari 2008 tror jag att det kommer att finnas nödvändiga förutsättningar för en lämplig lösning av Cypernproblemet och för ett politiskt, socialt och ekonomiskt enande av Cypern, så att euron blir valutan för alla cyprioter, både grekiska och turkiska. Europeiska unionen är skyldig att ta ett initiativ i den riktningen.

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Herr talman, herr Günter Gloser, herr kommissionsledamot! Detta är faktiskt fjärde gången som Europaparlamentet uppmanas att fatta ett beslut om euroområdet, antingen i samband med det ursprungliga införandet eller i samband med utvidgningar. Frågan om euron är ingen liten fråga för unionsmedborgarna: för dem är den en av Europeiska unionens mest värdefulla tillgångar.

Men sedan förra året, då debatten om Litauens anslutning inleddes, har vi fått intrycket att det har blivit en debatt utan plats för politiska frågor och där endast strikt tekniska argument får föras fram.

I denna debatt ber Europaparlamentet att få fatta sitt beslut på normalt sätt. För att det ska kunna ske behöver parlamentet tid, precis som alla andra institutioner. Detta är andemeningen i den skrivelse som vår talman skickade till de två andra institutionernas ordförande. Svaret vi fick från kommissionens ordförande andas samarbete och försoning, vilket vi uppskattar. För rådets del är det ett pågående arbete. Men vi måste gå längre än så, herr Gloser. Vi vill att ni ska visa samma anda av samråd och försoning som kommissionen, annars blir det svårt för oss att fortsätta på det här sättet.

Utöver de tekniska argumenten vill jag inte att hela diskussionen ska föras utan att vi en enda gång tar upp problemen med styrningen av euroområdet. Vilken situation befinner vi oss i i dag när allt kommer omkring, med två länder som har en permanent undantagsklausul och länder som måste anmäla sig och tillhöra detta område, utan att vi någon gång ifrågasätter styrningen av området?

Vi närmar oss den tidpunkt då Europeiska centralbankens ledning ska rotera. Den mekanismen har vi kritiserat här i parlamentet, och jag tror att vi kommer att fortsätta med det. Vi anser också att eurogruppen inte fungerar helt tillfredsställande och att vi måste åstadkomma bättre.

Snart är det dags för Slovakiens anslutning och efter det, fram till 2012, kommer vår tidsplan att bli märkbart lättare. Låt oss utnyttja denna tid för att förbättra styrningen av euroområdet. Annars kommer unionsmedborgarna inte längre att ha tilltro till sin egen valuta, som sprider sig geografiskt utan att funktionen först förbättras.

Med er tillåtelse, herr talman, vill jag slutligen säga ett par ord om inflationskriteriet. Jag vet att detta kriterium slogs fast 1992, då Europa var helt annorlunda jämfört med i dag. Men om vi vill revidera Maastrichtkriterierna på strikt ekonomiska grunder, oberoende av några som helst politiska villkor som skulle kunna öppna upp debatten på nytt, så finns det andra aspekter av Maastrichtkriterierna som bör revideras.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Euroområdet är en annan viktig institution som för EU-länderna närmare varandra och som ytterligare knyter samman våra befolkningars välfärd och utsikter i den gemensamma framtiden i ett förenat Europa.

De medborgare som jag företräder som cypriotisk parlamentsledamot gläder sig därför åt beslutet i utskottet för ekonomi och valutafrågor att gå vidare med Cyperns antagande av euron den 1 januari 2008.

Jag beklagar punkt 7b i betänkandets motivering som något felaktigt säger att den cypriotiska regeringen har överträtt bestämmelserna i förordning (EG) nr 501/2004 av den 10 mars 2004 om att förse Eurostat med fullständig information om kvartalsräkenskaperna för den offentliga förvaltningen.

Igår skrev jag till Cyperns finansminister och till kommissionen om denna fråga. Jag ser fram emot en snar rättelse från kommissionsledamoten Joaquín Almunias sida, både till mig skriftligen och här under förmiddagen. Jag undrar om det skulle vara möjligt att få en lämplig rättelse och klargörande i betänkandet, även på detta sena stadium. Jag skulle uppskatta att föredraganden hjälper till med detta.

Cyperns antagande av euron kommer förutom allt annat att medföra två ytterligare fördelar. För det första för det Turkiet närmare Europa, eftersom euron rent praktiskt kommer att ersätta den turkiska liran som den valuta som används på den turkockuperade norra delen av Cypern.

För det andra kommer det att föra Europa närmare Förenade kungariket, eftersom euron kommer att vara den valuta som används av civilbefolkningen i de två brittiska kolonierna på Cypern, Akrotiri och Dhekelia. Inom dessa områden kommer pundet – må vara det cypriotiska pundet, som är en kolonial version av det mäktiga brittiska pundet – att ersättas av euron. Dessa kolonier kommer att vara det första officiella brittiska territoriet där euron kommer att vara i allmänt bruk. I framtiden kan euron komma att gradvis utbredas från kolonierna till det brittiska fastlandet, utan tvekan till glädje för alla brittiska parlamentsledamöter i kammaren, som jag för övrigt inte ser många av här.

Sammanfattningsvis uppmanar jag mina kolleger att stödja detta betänkande och jag tar tillfället i akt att inbjuda er alla att besöka Cypern 2008 för att njuta av den cypriotiska gästfriheten och spendera era euro fritt i solen.

  Alexander Radwan (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ska koncentrera mina synpunkter till förfarandet och inte kommentera de många andra frågor som diskuterats. När det gäller sakinnehållet kan jag helt uppriktigt ställa mig bakom Werner Langens bedömning av Malta och Cypern och hans kommentarer om parlamentets godkännande.

Jag kommer därför att koncentrera mig på förfarandet. Jag kommer helt enkelt att ta statssekreterare Günter Glosers ord som utgångspunkt. Han sa att vi inte i första hand bör diskutera förfarandet. Det talades om välvillighet, förfrågningar och övervägningar. Inför nästa förfarande skulle jag vilja säga: vi kommer välvilligt att överväga rådets och kommissionens förfrågan att fatta beslut snabbt. Men nästa gång kommer vi också att följa det förfarande som enligt parlamentet gäller i den här typen av ärenden. Vi har full förståelse för rådets svårigheter med sammanträdesschemat, liksom för kommissionens svårigheter och tidsfristen den 1 januari: allt detta är parlamentet väl införstått med. Men om det saknas förståelse från andra hållet för att vi i parlamentet också har ett visst förfarande och att vi nu inte kan – vilket inte är första gången – korrekt följa grundreglerna för detta förfarande, till exempel tidsfristerna för översättningar, då kommer detta att få konsekvenser nästa gång.

Det enda vi kan göra är därför att driva på för en lämplig överenskommelse mellan institutionerna. Annars måste rådet se till att parlamentet inte rådfrågas igen i framtiden. Det har förstås nämnts att parlamentet ska rådfrågas enligt det relevanta fördraget, och om det står i fördraget då måste det följas. Det tyska utrikesministeriet och alla europeiska utrikesministerier har gjort upprepade försök att hindra parlamentet från att bli alltför mäktigt. Det gäller emellertid andra områden.

Ett område som jag ändå anser vara mycket viktigt är inlämning av statistiska uppgifter. Därför vill vi i parlamentet ha tillräckligt med tid för att kunna hantera sådana uppgifter. Vi har sett vad som hände med Grekland och Ungern. Enligt vår mening är det kommissionens ansvar att garantera att de uppgifter som ligger till grund för ett beslut om anslutning också granskas så noggrant som möjligt, så att vi kan anta att de är korrekta. Jag behöver bara nämna kommentarerna från den ungerske finansministern, som efter vad som hände i Ungern offentligt filosoferade över de möjligheter som faktiskt står öppna för en finansminister när statistiska uppgifter ska lämnas till Bryssel. ECB:s ordförande, Jean-Claude Trichet, har också påpekat att det är problematiskt att samla in uppgifter inom Europeiska unionen.

För oss är det avgörande att kommissionen inte vältrar över ansvaret på Eurostat i sådana fall, utan att den själv tar sitt ansvar. Men vi skulle också vilja stärka kommissionen gentemot medlemsstaterna. Det är oacceptabelt att kommissionen ska behöva finna sig i sådana önskemål när medlemsstaterna fortsätter att använda alla till buds stående medel för att begränsa kommissionens tillsynsbefogenheter på områden där de verkligen behöver utnyttjas.

  Joseph Muscat (PSE). – (MT) Tack, herr talman! Dagens omröstning är viktig för Malta. För oavsett de viktiga och legitima argument som framförts om när det skulle ha varit bäst att införa euron finns det ändå ett politiskt samförstånd och ett åtagande om att se till att omställningen sker den 1 januari 2008. Så snart Europeiska kommissionen har godtagit de maltesiska myndigheternas statistik och metod kommer de att godtas av alla europeiska myndigheter när samma grundvalar används av kommande regeringar.

Under kommande år krävs betydande ansträngningar för att Maastrichtkriteriet om sunda offentliga finanser ska kunna uppfyllas. Som både kommissionen och Europeiska centralbanken framhållit har den maltesiska regeringen hittills gjort en engångsförsäljning av offentliga tillgångar och samtidigt fortsatt att öka skattetrycket på framför allt arbetare och medelklass. Det är inte hållbart. Den nationella kommittén gör ett bra arbete i förberedelserna för omställningen till euron, men det behöver göras mer för att direkt involvera konsumentföreträdarna i kampen mot uppfattningen att euron kommer att leda till högre levnadskostnader. Det behövs mer grundläggande information, bland annat information om räntesatser. “FAIR“-initiativet – som gör att enskilda företag kan ingå överenskommelser om dubbel prismärkning – bör premieras. Men för närvarande är det bara drygt hälften av företagen på Malta och Gozo som deltar i detta program. Jag uppmanar starkt de företag som ännu inte anslutit sig till initiativet att göra det snarast möjligt.

Låt oss se till att omställningen till euron blir en framgång – även om man inte får luras att tro att det kommer att lösa landets ekonomiska problem. Lösningen på dem måste vi finna hos oss själva. Under senare år har Maltas bruttonationalprodukt fallit från 78 procent till 71 procent av Europas genomsnitt. Framstegen under denna period grundar sig huvudsakligen på stora bankvinster och offentliga projekt med direkta utgifter. Den sortens politik kommer att bli ytterst begränsad med hänsyn till konvergenskriterierna. Samtidigt har det gått utför för de sektorer som bör vara motorerna i vår ekonomi, som turism och tillverkning. Det framgick tydligt av den ekonomiska och sociala chock som drabbade vårt land i går, när 570 personer förlorade sina arbeten på en dag, i och med att VF-fabriken stängdes. Därför krävs det en nationell kraftansträngning som verkligen gynnar konkurrenskraften inom dessa områden.

  Ieke van den Burg (PSE). – (EN) Herr talman! Jag måste också be mina cypriotiska och maltesiska kolleger om ursäkt för att detta historiska ögonblick av anslutning till euroområdet fördärvas av denna debatt om våra institutionella problem med att hantera anslutningsfrågor. Det förminskar dock inte vårt stöd till deras antagande av euron och för Werner Langens betänkanden.

Vi ville inte belasta anslutningen av dessa två länder med frågan om det framtida förfarandet, men jag hoppas att vi kan uppnå en överenskommelse med kommissionen och rådet i dag för att se till att det i framtiden finns ett bättre förfarande och en mer allvarligt menad möjlighet för parlamentet att yttra sig i frågan.

Det är därför som vi har utarbetat detta icke-lagstiftningsmässiga resolutionsförslag om förfarandet. Vi vill bli inbjudna att sammanträffa med de andra två institutionerna för att utarbeta en interinstitutionell överenskommelse om flera frågor som räknas upp i vårt resolutionsförslag. I förslaget efterlyses ett aviseringssystem, varigenom de medlemsstater som önskar ansluta sig meddelar oss i förväg så att vi kan börja undersöka läget, och förslaget gäller bedömningen av kvaliteten på den statistik och de uppgifter som tillhandahålls.

Min sista punkt gäller tidsplanen och datumen för det formella förfarandet. Vi är medvetna om att allting har skett under en mycket begränsad tidsrymd. Om vi är bättre förberedda har vi dock bättre möjlighet till en allvarligt menad diskussion.

Kommissionsledamoten sa att han var beredd att sitta ner med oss för att komma fram till en interinstitutionell överenskommelse av detta slag. Jag vill be Günter Gloser ge oss sina försäkringar också på rådets vägnar och för det tyska ordförandeskapet och framtida ordförandeskap.

  Antolín Sánchez Presedo (PSE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Mindre än två år efter det att Cypern och Malta anslutit sig till växelkursmekanismen, den 2 maj 2005, begärde de en utvärdering av deras konvergensgrad. Europeiska centralbankens och kommissionens rapporter har presenterats enligt samma mönster som de rapporter som begärdes av Grekland, Litauen och Slovenien.

Även om det alltid är värdefullt att förbättra processerna för euroområdets utvidgning och Europaparlamentets delaktighet vill jag rikta mitt huvudbudskap till unionsmedborgarna från Cypern och Malta – så att de hör vår ståndpunkt att Cypern och Malta kan ansluta sig till euroområdet och få alla fördelar med den monetära unionen från och med början av nästa år.

Denna utvidgning av euroområdet kommer att vara ett viktigt steg i den europeiska integrationsprocessen. För första gången sedan återföreningen kommer de flesta av Europeiska unionens medlemsstater att ingå i euroområdet.

  Günter Gloser, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tillåt mig att hjärtligt tacka er, Werner Langen, för de två delarna av ert bidrag som föredragande. Ni rekommenderade att Malta och Cypern skulle få ansluta sig till euroområdet, trots reservationen angående tidsfaktorn som ni framförde i den andra delen av era synpunkter. Det är viktigt att vi ska kunna åstadkomma detta med olika tidsramar, som kommissionsledamot Joaquín Almunia sa tidigare. Båda länderna behöver en viss tid för att förbereda sig för detta steg, så att det i slutändan inte blir Maltas och Cyperns folk som drabbas av en orimligt långdragen förberedelseprocess.

Jag skulle än en gång vilja betona att Europeiska rådet påpekade för Europaparlamentets talman att det hade uppstått en besvärlig situation och att tiden skulle kunna vara för snäv. Låt mig också ta upp frågan om vad som är genomförbart, vad som fortfarande kan göras före specifika offentliga tidsfrister. Tidsplanerna är fastställda och vi kan inte avvika från dem, eftersom de bygger på bestämmelser i EG-fördraget. Den andra frågan är i vilken utsträckning – inom ramen för samråden mellan Ekofinrådet och ert utskott – som ni får den information ni behöver för att kunna följa situationen kontinuerligt och därmed vara förberedda. En annan fråga handlar om i vilken utsträckning ni får förhandsexemplar av rapporter från de länder som har ansökt om medlemskap.

Får jag också påpeka följande som svar på de olika frågor som ställts under debattens gång: å ena sidan är många saker preskriberade, men om vi ska erkänna möjligheten till förändringar inom områden där dessa är möjliga, så måste vi fortsätta diskussionen utifrån lämpliga förslag från kommissionen. Detta förklarade Angela Merkel i sin skrivelse till Hans-Gert Pöttering, och det nämndes också av kommissionens ordförande. I alla andra avseenden är det en fråga om att invänta en utveckling. Jag hoppas därför att ni inser att jag i dag inte kan utfästa några löften på denna punkt på rådets vägnar.

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (ES) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! I detta avslutande anförande i debatten vill jag än en gång, personligen och på kommissionens vägnar, gratulera Cypern och Malta till att de har lyckats få oss så här långt och införa euron med framgång, både för sina ekonomier och för sina medborgare.

Jag tror att detta än en gång bevisar att euroområdet inte är en stängd klubb och att det inte bara är medlemsstaternas skyldighet att ansluta sig till euron, utan även ett utmärkt tillfälle för dem som vill dela valuta med 318 miljoner andra européer och för de länder som redan tillhör Ekonomiska och monetära unionen.

Jag anser därför att det är ett bra beslut att stödja Cyperns och Maltas inträde i euroområdet, vilket Werner Langen gör i sitt betänkande.

Jag skulle vilja framföra två synpunkter om att uppfylla kriterierna. I sitt anförande ifrågasatte Werner Langen det sätt på vilket Cypern och Malta uppfyller kriterierna eller det sätt på vilket kommissionen i sin konvergensrapport har bedömt ländernas anpassning till kriterierna.

Jag måste säga att upphävandet av förfarandet vid alltför stora underskott för Maltas del, vilket gjordes vid det senaste mötet i Ekofinrådet på förslag från kommissionen, var ett nödvändigt villkor för att Malta skulle kunna uppfylla detta Maastrichtkriterium. I kommissionens konvergensrapport från den 16 maj påpekades dessutom att Malta skulle uppfylla kriterierna om Ekofinrådet godkände att förfarandet vid alltför stora underskott upphävdes. Vi gjorde det för att inte försena konvergensrapporten, för annars skulle vi ha fått vänta till den 5 juni med att offentliggöra konvergensrapporten och då skulle ni ha fått ännu mindre tid att debattera den.

Tanken med att bedöma uppfyllandet av kriterierna först efter ett slutligt godkännande är alltså att underlätta parlamentets och rådets arbete, inte att hindra det.

Så till siffrorna: De siffror för underskott och skulder som Cypern och Malta har lämnat inom ramen för förfarandet för anmälan av alltför stora underskott, vilket sker två gånger om året, den 1 april och den 1 oktober, är lika tillförlitliga som de övriga medlemsstaternas och har analyserats av Eurostat, som offentliggjorde sitt yttrande den 23 april. Eurostat har inga reservationer angående de inlämnade siffrorna för underskott och skulder.

Det finns ingen grund för att ifrågasätta Cyperns och Maltas siffror utan att ifrågasätta siffrorna för Frankrike, Italien, Spanien, Portugal, Tyskland, Sverige, Danmark eller någon annan medlemsstat. Ingen som helst grund.

Det finns svårigheter med andra siffror, till exempel med siffrorna i de kvartalsvisa kontona för finansiella transaktioner i de nationella räkenskaperna, de aktuella arbetslöshetssiffrorna i undersökningen om den tyska arbetskraften och de franska siffrorna, men det är vardagligt statistiskt arbete. Och om parlamentet vill ge Eurostat större resurser så skulle de vara välkomna. Om parlamentet vill stödja Eurostats arbete så vet ledamöterna att jag, som kommissionsledamot med ansvar för Eurostat, alltid är tacksam för parlamentets stöd till kommissionen och Eurostat, men jag vill inte att det ska råda tvivel om giltigheten av och kvaliteten på de siffror som vi använder för vår bedömning om huruvida Cypern och Malta uppfyller konvergenskriterierna.

När det gäller förfarandena vänder jag mig direkt till er, Werner Langen. Kommissionen varken marginaliserar parlamentet eller hindrar dess arbete i denna debatt på något sätt. Vi har ingen önskan eller anledning att göra det. Snarare tvärtom, och jag har uttryckt, liksom ordförande José Manuel Barroso i sin skrivelse, att både kommissionen och kommissionsledamoten med ansvar för ekonomi och valutafrågor är fullt villiga att arbeta tillsammans med er.

Jag vill att ni lyssnar till mig, herr Langen, när jag säger – och då upprepar jag vad kommissionens ordförande sa i skrivelsen till Hans-Gert Pöttering och vad jag sa den 7 juni i utskottet för ekonomi och valutafrågor, där ni närvarade – att vi är helt villiga att delge er information och vidarebefordra alla tillgängliga uppgifter. Men vad ni inte kan begära av kommissionen är att den ska anse att ett land definitivt har uppfyllt underskottskriteriet när rådet ännu inte har upphävt förfarandet vid alltför stora underskott. Vi kommer att få samma problem nästa år om Slovakien lämnar in en begäran, eftersom Slovakien just nu är föremål för ett förfarande vid alltför stora underskott. Och det förfarandet kan bara upphävas när de slutliga siffrorna för 2007 års budget har validerats av Eurostat, om det då anses lämpligt.

Därför kommer varken vi eller Ekofinrådet att kunna förutse om förfarandet vid alltför stora underskott kommer att upphävas för Slovakiens del före den tidpunkt på året då samma förfarande för Malta upphävdes.

Vi kan föregripa konvergensrapporten genom att säga att Slovakien kommer att uppfylla kriteriet om Ekofinrådet godkänner ett upphävande. Det är en hypotes. Men vi kan inte i februari säga att Slovakien uppfyller underskottskriteriet när förfarandet kan upphävas först i maj eller juni nästa år. På samma sätt kan vi inte göra en noggrann bedömning – och ni gör rätt i att kräva en noggrann bedömning från vår sida – om huruvida länderna uppfyller Maastrichtkriterierna, konvergenskriterierna, innan vi har tagit del av de ekonomiska vårprognoserna i maj 2008, som inte kan godkännas eller offentliggöras på förhand av kommissionen och dess avdelningar. För om vi föregriper vårprognoserna kommer de att bli vinterprognoser och då kommer de inte att ge oss en överblick över det ekonomiska läget och ekonomiska uppgifter för våren.

Jag vill därför göra det klart för parlamentet att nästa års konvergensrapport inte kan förutses före maj månad. Kommissionen, parlamentet och rådet måste därför samtala och komma överens om hur vi kan arbeta grundligt, samstämmigt och i samverkan för att kunna komma fram till de rätta besluten, beslut som gör att vi alla kan arbeta ordentligt och fatta beslut i lämplig tid, så att medborgarna i de länder som kommer att ansluta sig till de 13 nuvarande medlemmarna av euroområdet inte drabbas av konsekvenserna av ett försenat beslut och bristande förberedelser inför införandet av sedlar och mynt i euro.

Detta är kommissionens attityd och övertygelse. Det bör finnas en överenskommelse mellan de tre institutionerna. Det är önskvärt. Det är meningslöst om vi inför varje utvidgning av euroområdet diskuterar förfaranden i stället för de länder som ska bli medlemmar och de positiva effekterna för deras medborgare. Vi måste lösa detta problem, men vi kommer bara att lösa det om vi behåller en samarbetsanda mellan de tre institutionerna och tar hänsyn till de objektiva begränsningar som institutionerna måste rätta sig efter när de ska fatta detta beslut.

  Werner Langen (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman! Jag måste återkomma till det som kommissionsledamot Joaquín Almunia sa sist. Jag är ganska besviken på hur han tolkade och inte återgav vad jag sa.

För det första sa jag inte att siffrorna från Cypern och Malta var sämre än dem från de andra länderna. När det gällde Portugal, Ungern och Grekland sålde kommissionen in dåliga siffror som bra siffror för oss. Det är fakta. För det andra handlar det inte om att vi angriper särskilda länder, utan om att kommissionen ska ta ansvar. För det tredje presenterade kommissionen den 3 maj 2007 dokumentet KOM(2007)0230 för Europaparlamentet och rådet – kvalitetsrapporten om kvartalsvisa konton för finansiella transaktioner för den offentliga sektorn. I detta dokument konstaterades brister för Slovenien, Malta och Cypern. Detta redovisas i motiveringen till mitt betänkande, varken mer eller mindre.

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (ES) Herr talman, herr Langen! När det gäller den sista punkten vill jag återigen säga att när det gäller de kvartalsvisa kontona så ber kommissionen och Eurostat att vissa länder, bland annat Cypern och Malta, ska lämna information samt förbättra och komplettera informationen. Jag vill ändå upprepa att dessa statistiska uppgifter inte är relevanta för att bedöma huruvida ett land uppfyller konvergenskriterierna eller inte. Det finns tusentals statistiska uppgifter, många statistikserier som länderna måste lämna till Eurostat och som bildar det europeiska statistiksystemets statistiska apparat. Den statistik som är ofullständig och bristfällig, som i fallet med Cypern och Malta, är dock inte den statistik vi har använt och som vi måste använda för att bedöma konvergenskriterierna. Det är en annan statistik.

När det gäller din tidigare kommentar så har Portugal, Italien, Frankrike, Grekland, Ungern och många andra länder fått revisioner från Eurostat i fråga om BNP, underskott, skulder och många andra faktorer. Men vi talar helt klart om underskott och skulder.

Ni herr Langen, och alla andra ledamöter, vet att dessa revisioner har ägt rum och ni vet att de siffror vi använder tack vare Eurostats och kommissionens arbete – som har förbättrats väsentligt under de senaste tre åren – nu är mer realistiska och mer i fas med verkligheten. Tillsammans med rådet har ni förbättrat en förordning som ger bättre instrument och större kapacitet att revidera de siffror som Eurostat får från varje medlemsstat. Vi tackar er för stödet till Eurostat, vilket gör att det kan göra ett arbete med högre kvalitet än tidigare. Och om jag, som kommissionär med ansvar för Eurostat, behöver nya lagstiftningsinstrument för att förbättra kvaliteten på dess arbete, då kommer jag att be er om det.

Jag kan säga er att i dag – om jag jämför tillförlitligheten av och kvaliteten på medlemsstaternas budget-, underskotts- och skuldsiffror med de siffror som jag var tvungen att arbeta med för tre år sedan – så har saker och ting verkligen förbättrats. Och det bör vi alla välkomna. Så var snälla och skyll inte på kommissionen för att den gör sitt arbete på rätt sätt genom att förse er och alla andra med bättre underskotts- och skuldsiffror.

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Herr talman! Jag uppmanar Werner Langen och alla hans kolleger att vara lika aktiva som i dag i diskussionerna i utskottet för ekonomi och valutafrågor, när vi inom ramen för den nu pågående diskussionen till exempel ägnar oss åt att förbättra hur Eurostat fungerar, och när vi antar texter om sådant som kommissionsledamoten nyss nämnde, vilket bör göra det möjligt att förbättra förvaltningen av Eurostat. Vid dessa tillfällen ser jag er inte.

Jag vill fråga Günter Gloser om han är beredd att åta sig, på rådets vägnar och i samma anda som José Manuel Barroso svarade Hans-Gert Pöttering, att sätta sig ner med oss för att enas om en gemensam tidsplan för alla tre institutioner, när det är dags att behandla en ny begäran om anslutning till euroområdet.

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Vi har under debatten hört vilka alternativen är. Kommissionsledamoten och José Manuel Barroso har lagt fram förslag. Uppgiften är nu att sätta sig ner tillsammans och reda ut vad som fortfarande är möjligt enligt de nuvarande fördragsbestämmelserna. Vi bör använda den tid som finns kvar för det syftet.

  Talmannen. – Jag har mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 21 juni 2007.

  Louis Grech (PSE), skriftlig. – (EN) Den maltesiska allmänhetens stöd kommer också att påverkas av konsekvenserna av anslutningen till euroområdet för de vanliga medborgarna, näringslivet och ekonomin som sådan. Tre viktiga faktorer framträder. Den första är hur framgångsrik övergången blir. Efter en måhända långsam start verkar hastigheten på förberedelserna nu att öka och utan tvekan är det nödvändigt att konsumenter och operatörer noga bevakar processen.

Hittills har vi mest hört om fördelarna, till exempel för de maltesiska konsumenterna när de reser utomlands, den förbättrade konkurrenskraften hos Malta som resmål för turister, de lägre transaktionskostnaderna för företag som ägnar sig åt handel inom EU osv. Men vi har hört mycket lite om de tänkbara nackdelarna.

Å ena sidan behöver Malta anpassa sig till den politik och de anpassningsmekanismer och åtgärder som vidtas av Europeiska centralbanken, exempelvis räntenivåer och penningmängder, vilket kommer att ha stort inflytande på vår framtid. Å andra sidan kan våra medlemskapskriterier inte vara beroende av en katastrofekonomisk meny utan måste bygga på hållbar ekonomisk politik som garanterar att vi inte bryter mot reglerna.

  Richard Corbett (PSE), skriftlig. – (EN Det är intressant att se att fler länder, de senaste nu är Cypern och Malta, väljer att ansluta sig till euron, vilket gör den brittiska ståndpunkten ännu mer betänklig.

Med tanke på att euron snabbt etablerar sig som världens starkaste valuta och nu har ersatt US-dollar som valören för världshandeln och står för 45 procent av den globala marknaden jämfört med 37 procent för dollarn, blir det allt tydligare att utanförskapet för Storbritanniens del innebär en förlust.

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

(1) Se protokollet.

4. Undertecknande av rättsakter som antagits genom medbeslutandeförfarandet: se protokollet

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Herr talman! I artikel 28 i arbetsordningen anges att frågor som rör presidiets arbete ska besvaras inom 30 dagar från det att de lämnats in.

För ca tre månader sedan ställde jag en fråga om de uttalanden som kardinal Angelo Scola gjorde i närvaro av talmannen i vårt parlament. Han sa att det inte var lämpligt att det nuvarande Europaparlamentet fortsätter att uttala sig i frågor som rör till exempel äktenskap, familj och liv. Inför ett sådant angrepp mot parlamentet beslutade jag att lämna in den fråga jag nämnde. Jag anser att det är viktigt att parlamentets presidium försvarar kammaren och dess överläggningar mot angrepp från en främmande stat som Vatikanstaten.

  Talmannen. Herr Cappato! Om det ni säger stämmer – och det tvivlar jag inte på – måste ni givetvis få ett svar. De duktiga kvinnor och män som sitter vid min sida kommer att titta närmare på saken och ni kommer sedan att få ett svar.

5. Omröstning

  Talmannen. Nästa punkt är omröstningen.

(För resultat och andra närmare uppgifter kring omröstningen, se protokoll.)

5.1. Enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland (omröstning)

- Betänkande: Coelho (A6-0211/2007)

– Före omröstningen:

  Carlos Coelho (PPE-DE), föredragande. – (PT) Herr talman! År 2003 avslog parlamentet två initiativ från kommissionen om denna fråga. Jag gratulerar kommissionen till att den tagit till sig parlamentets idé att skilja på frågan om uppehållstillstånd och frågan om visum.

Helt bortsett från de tekniska frågorna kring kollisioner mellan de olika chip som används så rör det sig om separata saker. Det är en sak att ha en identitetshandling som ska användas inom Schengenområdet – att ha en resehandling som ska användas utanför Schengenområdet är något helt annat. Detta gör det möjligt för alla tredjelandsmedborgare som bor lagligt i Schengenområdet att identifieras på samma sätt.

Jag vill därför gratulera kommissionen för att den föreslår att det införs biometriska identifikatorer med en bild och fingeravtryck i interoperabla format. Att använda dessa biometriska data är det bästa sättet att förhindra användning av falska identiteter och identitetsstöld.

Jag vill emellertid uppmärksamma kommissionen på att sådana förändringar av uppehållstillstånd måste uppfylla samma höga säkerhetsnivåer som krävs för utfärdande av nationella identitetshandlingar. Jag vill också uppmärksamma kommissionen på bristerna i hur uppgifter samlas in, särskilt när det gäller barn eller personer som inte kan lämna fingeravtryck beroende på olika former av oförmåga. Låt mig slutligen uppmärksamma kommissionen på standarder för uppgiftsskydd och kravet på att utarbeta en detaljerad lista över de myndigheter som kommer att ha åtkomst till dessa uppgifter, och de myndigheter som får kontrollera uppehållstillstånd, för att förhindra missbruk av de känsligaste uppgifterna.

5.2. Exportförbud för och säker förvaring av metalliskt kvicksilver (omröstning)

- Betänkande: Papadimoulis (A6-0227/2007)

5.3. Skattesystemens funktionssätt: Fiscalis 2013 (omröstning)

- Betänkande: Hans-Peter Martin (A6-0117/2007)

– Före omröstningen:

  Hans-Peter Martin (NI), föredragande. – (DE) Herr talman! Jag vill bara fånga er uppmärksamhet helt kort. Detta betänkande om gemenskapsprogrammet Fiscalis, ett lagstiftningsprogram, har på ett skamligt sätt censurerats. Ordföranden för utskottet för ekonomi och valutafrågor, den socialistiska ledamoten Pervenche Berès, censurerade oförklarligt motiveringen i mitt betänkande på eget bevåg. Detta är ovärdigt ett parlament som kallar sig självt demokratiskt. Ni finner de censurerade avsnitten i slutet av en längre redogörelse över slöseri med pengar och granskningen av Europeiska kommissionen – ni kan kanske uppmana till ordning i kammaren, herr talman – i ett tillägg som bifogas för dem som är intresserade.

(Blandade reaktioner)

  Talmannen. Ni var anledningen till oordningen. Jag avvisar era anklagelser mot Pervenche Berès. Så uppträder man inte här i parlamentet.

(Applåder)

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Herr talman! Den råkar vara så att den motivering som följer med detta betänkande blev helt motsagd i och med omröstningen om resolutionen i utskottet, en resolution som parlamentet nu ska rösta om. Enligt arbetsordningen bad jag därför föredraganden att vänligen dra tillbaka innehållet i motiveringen eftersom det inte stämde överens med den resolution som antagits i utskottet. Detta innehåll lades till motiveringen i form av en minoritetsståndpunkt, enligt en strikt tillämpning av arbetsordningen.

Jag tackar er, herr talman, för att ni lät mig informera kammaren om hur det demokratiska livet fungerar i utskottet för ekonomi och valutafrågor.

(Applåder)

  Talmannen. Tack, fru Berès. Jag tvivlade inte på det.

5.4. Förbättring av möjligheten att överföra kompletterande pensionsrättigheter (omröstning)

- Betänkande: Oomen-Ruijten (A6-0080/2007)

5.5. Införande av den gemensamma valutan på Cypern den 1 januari 2008 (omröstning)

- Betänkande: Langen (A6-0244/2007)

5.6. Införande av den gemensamma valutan på Malta den 1 januari 2008 (omröstning)

- Betänkande: Langen (A6-0243/2007)

5.7. Galileo (omröstning)

- Resolutionsförslag: Galileo (B6-0238/2007)

5.8. Speciella problem vid införlivandet och tillämpningen av lagstiftningen om offentlig upphandling och dess förhållande till Lissabonstrategin (omröstning)

- Betänkande: McCarthy (A6-0226/2007)

5.9. Halva vägen för millenniemålen för utveckling (omröstning)

- Betänkande: Kinnock (A6-0220/2007)

– Före omröstningen om punkt 9:

  Vittorio Agnoletto (GUE/NGL). – (IT) Herr talman! Jag föreslår att följande text läggs till i slutet av punkt 9: “[…] beklagar att den italienska regeringen ännu inte har betalat de 260 miljoner euro som den skall erlägga för att uppfylla 2006–2007 års kvot till den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria. Parlamentet uppmanar den italienska regeringen att reglera denna skuld inom kort.“

(De muntliga ändringsförslagen beaktades.)

– Före omröstningen om punkt 45:

  Maria Martens (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Jag läser texten på engelska:

(EN) “Europaparlamentet uppmanar EU att öka finansieringen för att få till stånd framsteg inom naturvetenskaplig och medicinsk grundforskning som leder till nya och överkomliga mediciner, vaccin och diagnosmöjligheter för försummade sjukdomar, för att stödja utvecklingsfaserna inom FoU och för att se till att nya produkter kan utnyttjas av åsidosatta befolkningsgrupper samtidigt som TRIPS-bestämmelserna respekteras.“

(NL) … och sedan kommer ett avsnitt att strykas. Avsnittet som ska strykas lyder på följande sätt:

och ska ersättas med:

(EN) “samtidigt som internationella patenträttigheter respekteras utan vilka FoU inom läkemedelsområdet kollapsar.“

(De muntliga ändringsförslagen beaktades.)

5.10. Den gemensamma parlamentariska församlingens AVS-EU arbete (2006) (omröstning)

- Betänkande: Cornillet (A6-0208/2007)

– Före omröstningen om punkt 9:

  Thierry Cornillet (ALDE), föredragande. – (FR) Herr talman! Vår kollega, ledamoten Luisa Morgantini, har också lagt fram ett muntligt ändringsförslag, och jag föreslår att dessa två slås samman. Det skulle alltså handla om att godta Morgantinis muntliga ändringsförslag och komplettera det med följande delmening: “och att uppmana världssamfundet att se till att denna multinationella styrka verkligen kommer till stånd.“ Dessa två ändringsförslag skulle komplettera varandra och därmed utgöra ett enda.

  Luisa Morgantini (GUE/NGL). – (IT) Herr talman! Jag vill säga att jag är beredd att godta Thierry Cornillets förslag.

(De muntliga ändringsförslagen beaktades.)

5.11. Förbättring av metoden om samråd med Europaparlamentet i förfaranden om utvidgning av eurozonen (omröstning)

- Resolutionsförslag: euroområdet (B6-0264/2007)

6. Röstförklaringar

- Betänkande: Coelho (A6-0211/2007)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta förslag, som introducerar ett enhetligt format för biometriska uppgifter i uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare, “ger upphov till olika orosmoment när det gäller den tekniska genomförbarheten, de ekonomiska kostnaderna och riskerna för missbruk“, som vår grupp säger.

Som vi har framhållit är det högst diskutabelt om introduktionen av biometriska identifikatorer verkligen ökar säkerheten eller om det snarare är ett hot mot säkerheten på grund av riskerna för missbruk, tekniska brister och avsaknad av öppenhet och ett gediget skydd av personuppgifter.

Denna oproportionerliga åtgärd ingår i en överstatlig dynamik och syftar till att inrätta övervaknings- och kontrollinstrument på EU-nivå. Den kompletteras inte på något sätt av “särskilt konsekventa och omfattande säkerhetskrav, särskilt när det gäller insamlingen och användningen“, och det är helt omöjligt att garantera att den kommer att användas i en “relativt säker miljö“.

Detta förslag är både en effekt av och ett viktigt led i en tendens mot EU-institutionernas överdrivna fokusering på säkerhet, och därför avslår vi det.

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL). skriftlig. (EN) Det andra modifierade förslaget om införande av biometriska uppgifter i förordning (EG) nr 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland väcker flera farhågor vad gäller den tekniska genomförbarheten, de ekonomiska kostnaderna och risken för missbruk. Det är fortfarande oklart om införandet av biometriska identifieringsmetoder verkligen ökar säkerheten eller om det snarare är ett hot mot säkerheten på grund av riskerna för missbruk, tekniska brister och avsaknaden av insyn och bra uppgiftsskydd. Kommissionens ursprungliga förslag har också visats sig vara tekniskt omöjligt och de ekonomiska resurserna för dess utveckling har delvis varit bortkastade. Av dessa skäl kan vi inte stödja kommissionens modifierade förslag, som återigen leder till ekonomiska kostnader och tekniska svårigheter och som är helt otillräckligt för målet att öka säkerheten.

  Andreas Mölzer (ITS), skriftlig. (DE) Tack vare ett antal mångkulturella drömmares visioner har det uppstått en situation som blir allt svårare att hantera för den inhemska befolkningen. I många fall visar invandrarna och deras barn ingen omsorg om den inhemska befolkningen. Tvärtom, de kräver fler och fler rättigheter för sig själva och tycks vilja utrota vårt västerländska kristna arv. De vänder helt enkelt döva örat till när det gäller medborgerliga rättigheter eller de skyldigheter som varje nyanländ har, till exempel viljan att integreras.

Det utbredda tillhandahållandet av sociala bostäder för medborgare från länder utanför EU och nya unionsmedborgare som inte är integrerade har inte bara skapat en djup känsla av otrygghet hos den inhemska befolkningen utan också i hög grad försämrat människors boendevillkor och livskvalitet, en situation där våldsutbrott nästan har blivit en daglig företeelse. Mot bakgrund av denna verklighet krävs en allmän skärpning av rätten till invandring. Coelhobetänkandet erbjuder ingen grund för sådana åtgärder. Och just därför har jag röstat mot det.

- Betänkande: Papadimoulis (A6-0227/2007)

  Milan Gaľa (PPE-DE). – (SK) I botten är jag formellt tandläkare. Kvicksilver används inom tandläkararbetet för amalgamfyllningar, och jag har med intresse följt EU:s strategi för kvicksilver och avlägsnandet av kvicksilver från alla områden där det finns ett lämpligt alternativ. I princip instämmer jag med många av de åtgärder som kommissionen har lagt fram i form av utkast till lagstiftning i linje med kvicksilverstrategin.

Däremot väntar jag med oro på hur vi kommer att hantera ståndpunkten att kvicksilver också ska bannlysas från tandläkekonsten, där kvicksilveramalgam har använts i 150 år, och dessutom med ganska stor framgång. Det finns inga avgörande indikationer eller bevis på giftiga effekter av amalgam som används på rätt sätt. Samtidigt finns det ingen tydlig uppfattning om huruvida det finns lämpliga alternativa fyllnadsmaterial. Jag menar att om amalgamavfall sorteras rätt vid tandläkarmottagningar och om vi gör oss av med det på ett korrekt, säkert och permanent sätt, vilket föreslås i betänkandet, då kommer det för stunden inte att finnas behov av att ta bort amalgam som fyllnadsmaterial.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill ge betänkandet mitt starka stöd, och jag har röstat för det. Det är viktigt att vi får en EU-strategi för kvicksilver, eftersom det är ett av de giftigaste miljöförorenande ämnena, och Europa måste helt klart visa vägen på detta område. Jag röstade mot vissa förslag som var avsedda att skärpa bestämmelserna, eftersom jag anser att det krävs en stegvis anpassning för företagen och en smidig övergång, så att den allmänna konkurrenskraften inte äventyras. Jag är också på min vakt mot alltför mycket byråkrati, och det krävs en fast hand om vi ska kunna undvika den risken. På det hela taget är detta ett mycket uppmuntrande betänkande.

  Liam Aylward, Brian Crowley, Seán Ó Neachtain och Eoin Ryan (UEN), skriftlig. (EN) Vi har röstat mot de ändringsförslag som lagts fram om att lagra flytande kvicksilver i anläggningar ovan jord. Inga konsekvensbedömningar har genomförts av kommissionen om säkerheten i sådana lagring och det finns ingen tillgänglig teknik för att omvandla flytande kvicksilver till fast form. Lagring av kvicksilver i anläggningar ovan jord är därför betänkligt både när det gäller säkerhets- och tidsaspekten (i förslaget sägs att lagringen ska vara tillfällig). Utan ny teknik blir lagringen inte tillfällig. Å andra sidan har de konsekvensanalyser som kommissionen genomfört bekräftat att lagring av flytande kvicksilver i saltgruvor och i djupa grottor i hårda bergarter under jord är säkert.

Vi är mycket medvetna om att tekniken kan komma att utvecklas inom den närmaste framtiden. Vi skulle mycket välkomna att rådet godkänner Europaparlamentets begäran om att inbegripa den föreslagna förordningen i en översyn av förordningens räckvidd och en granskning av andra alternativ som är tillgängliga för lagring av kvicksilver 2010.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) År 1990 rekommenderade Oslo-Paris-kommissionen (OSPAR) att alla kvicksilvercellbaserade kloralkalianläggningar (MCCAP) skulle gå över till kvicksilverfri teknik senast 2010. I sin resolution från mars 2006 om gemenskapens kvicksilverstrategi uppmanade parlamentet kommissionen att vidta åtgärder för att genomföra OSPAR:s rekommendation.

Bortsett från de pågående kvicksilverutsläppen från kvicksilvercellbaserade kloralkalianläggningar så måste de stora mängder kvicksilver som finns i deras celler hanteras på ett miljömässigt lämpligt sätt, när dessa anläggningar går över till kvicksilverfri teknik.

För att hindra att detta kvicksilveröverskott översvämmar världsmarknaden för kvicksilver antogs det i oktober 2006 ett förslag till en förordning om att förbjuda export av metalliskt kvicksilver senast den 1 juli 2011, och det har gjorts försök att tidigarelägga detta datum.

Förslaget innehåller parallella bestämmelser om säker förvaring av kvicksilveröverskott som framför allt kommer att komma från avvecklade kvicksilvercellbaserade kloralkalianläggningar, för att förhindra att det säljs vidare. För närvarande finns det ca 12 000 ton kvicksilver i kvicksilverceller i Europa. Därför har Europeiska kommissionen bett Euro Chlor (EU:s kloralkaliindustriförbund) att utveckla ett frivilligt avtal för förvaring av överskottskvicksilver från kloralkaliindustrin, vilket förbundet har gått med på.

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. – (FR) Hanteringen av kvicksilver är en viktig fråga för miljöskyddet.

Att Europa har mer kvicksilveravfall att förvara beror på att våra industrier inte förutsåg de risker som följer av att använda denna metall, särskilt för produktion av klorin.

Första lärdomen: vi måste mycket snabbt ompröva våra produktionsmetoder för att vara förberedda på en verklig miljörevolution.

För det andra är det nödvändigt att kontinuerligt övervaka avfallsförvaringen, genom att införa regelbundna kontroller. Därför har jag röstat för ändringsförslag 25 där slutlig förvaring under och ovan jord förkastas. Tyvärr fick det inte en majoritet av rösterna. De övriga förbättringarna av texten gör det ändå motiverat att rösta för det slutliga betänkandet.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Även om det i betänkandet medges att det för närvarande inte finns någon absolut säker metod för förvaring av metalliskt kvicksilver så finns det där en strävan efter att legalisera en viss typ av territoriell “rasism“ – den spanska regionen Almadén förs nämligen fram som en plats för slutdeponering av det giftigaste ämnet på vår planet. Det värsta är att man bemödar sig om att motivera valet av just detta område med att det där finns infrastrukturer och “arbetskraft“. Med andra ord innebär detta att arbetslösheten används som ett flagrant tvångsmedel för att få arbetarna att gå med på att deras område omvandlas till en deponi för giftigt kvicksilveravfall från hela EU, med hälsorisker för invånarna och miljön som är omöjliga att beräkna.

Till samma farliga politik hör förslaget i betänkandet om delaktighet för och finansiellt stöd till icke-statliga organisationer när det gäller den centrala frågan om tillämpning av kvicksilverfri teknik i utvecklingsländerna och de s.k. övergångsekonomierna, eftersom det kringgår de regler som följer av bindande bilaterala överenskommelser inom denna sektor.

Det grekiska kommunistpartiet har därför avstått från att rösta.

Det grekiska kommunistpartiet vidhåller att frågan om var metalliskt kvicksilver ska förvaras och hanteras är en fråga för vetenskapen och handlar om att tillämpa vetenskapliga slutsatser. Det är inte en fråga om val som speglar näringslivets intressen och vinster.

- Betänkande: Oomen-Ruijten (A6-0080/2007)

  Milan Gaľa (PPE-DE). – (SK) Kompletterande pensionssystem, som med ett samlat namn kallas “socialförsäkringssystemets andra pelare“, är en oskiljaktig del av det moderna samhället. Vi har tidigare sett reformer av arbetsmarknaden och socialförsäkringssystemet i flera medlemsstater som bland annat har innefattat en reform av pensionssystemet. Låt mig använda Slovakien som ett exempel på ett land som införde kompletterande pensionssystem inom ramen för en reform av socialförsäkringssystemet. Ett stort antal slovakiska medborgare har redan anslutit sig till den andra pelaren.

Besparingar som genereras inom den andra pelaren är privatägda. De är säkrare än statens löften om att betala ut pensioner från statskassan. En fördel med den andra pelaren är att pensionsvinsterna inte längre är beroende av landets demografi, utan av de besparingar som samlats på ens eget konto. Av dessa skäl och för att uppmuntra arbetskraftens rörlighet i medlemsstaterna har jag välkomnat förslaget till direktiv, som ska ge bättre möjligheter att överföra kompletterande pensionsrättigheter. Enligt min mening blir det därmed möjligt att minska antalet problem som har att göra med intjäning av pensionsrättigheter, bevarande av vilande rättigheter och överföring av intjänade rättigheter.

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Rörligheten på den inre marknaden är beroende av en social trygghet som måste sträcka sig längre än en persons arbetsliv. Det är i detta hänseende viktigt att upprätthålla den balans mellan arbetsgivare och arbetstagare som förvärvandet av pensionsrättigheter bygger på.

Detta är första behandlingen, och vi har fortfarande åtskilliga diskussioner framför oss. Delegationen från Österrikiska folkpartiet har gett Oomen-Ruijtenbetänkandet sitt oreserverade stöd, eftersom vi anser att detta är rätta sättet att fortsätta att utveckla rörligheten på den inre marknaden.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Herr talman! Först vill jag tacka Ria Oomen-Ruijten och de andra kolleger som har utarbetat detta betänkande om förbättring av möjligheten att överföra kompletterande pensionsrättigheter. Jag röstade för detta dokument, eftersom jag anser att det kommer att påverka de flesta medlemsstaterna inom EU positivt, särskilt de färskaste medlemsstaterna. I de baltiska länderna, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Malta har man ännu inte lagstiftat om kompletterande pensionsrättigheter, medan däremot majoriteten av arbetstagarna i de skandinaviska länderna och Slovenien är delaktiga av sådana pensionssystem.

Europaparlamentets strävan att förmå medlemsstaterna att gradvis göra det lättare att överföra pensionsrättigheter bör ge nya impulser framför allt till alla nya medlemsstater och likaså till Grekland, Italien och Portugal att ändra sin lagstiftning på ett sådant sätt att människors rörlighet inom EU uppmuntras, inte straffas.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Det är med glädje jag tar ordet för att säga till företrädarna för Europa: “Om Europa finns, så visa det genom handling!“ EU måste visa större mod, det måste visa lejonklon och inte sticka huvudet i sanden.

Direktivet om möjligheten att överföra pensionsrättigheter är av helt avgörande betydelse för EU:s alla medborgare och arbetstagare. Genom att anta detta förslag gör vi något för arbetstagarna, men vi kommer ändå inte att lyckas nå ett resultat som EU:s medborgare kommer att jubla över. Låt oss därför inte sörja över folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna som avvisade författningen. EU måste visa större mod.

  Lena Ek, Olle Schmidt, (ALDE) skriftlig. Som liberal är det svårt att rösta nej till ett förslag som syftar till att förbättra möjligheterna till ökad rörlighet för människor i Europa. Inte blir det lättare när förslaget dessutom syftar till att uppmuntra människor att ta ett mer aktivt ansvar för sitt pensionsparande, som är en av de verkliga ödesfrågorna framöver. Ändå kunde jag inte rösta för ursprungsförslaget.

Problemet är tvåfalt. För det första kan man fråga sig om denna komplicerade frågeställning lämpar sig för att lyftas fram på europanivå med tanke på de olika medlemsländernas mycket skilda system för pensionsparande. För det andra tvingades jag konstatera att Sverige, i likhet med Tyskland, har system som lämpar sig synnerligen illa för denna typ av omställning. Den svenska modellen, där arbetsmarknadernas parter beslutar i frågan, är inte förenlig med föredragandens förslag. Stora problem skulle också kunna uppstå om enorma summor fonderade medel plötsligt kunde frigöras på kort tid för att möjligheten till överföringar skulle kunna säkerställas.

Jag är på sikt för ett system där människor kan byta jobb och land och ändå inte behöva oroa sig för hur det skulle påverka pensionen. Därför röstade jag till slut för betänkandet i den ändrade version som utformades här i plenum, där nationella undantag tillåts.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) När det gäller frågan om möjligheten att överföra pensionsrättigheter finns det åtminstone två nyckelfrågor som man måste ta hänsyn till: att säkerställa arbetstagarnas rättigheter och att garantera de offentliga sociala trygghetssystemens hållbarhet.

Det ämne som vi diskuterar är just kompletterande pensionssystem och inte offentliga sociala trygghetssystem. Med hänsyn till dessa båda frågor är vi emot de ändringsförslag som lagts fram i betänkandet gentemot kommissionens ursprungliga förslag. I dessa ändringsförslag föreslås till exempel en ökning från 21 till 25 års ålder för tillträde till kompletterande pensionssystem och att förvärvandet av pensionsrättigheter ska göras beroende av en minimitid på fem år.

Kompletterande pensionssystem får emellertid inte ersätta offentliga system. Offentliga sociala trygghetssystem som bygger på solidaritet och allmängiltighet tillhör hörnstenarna i varje stat och måste garanteras i ett mer rättvist och mer jämlikt samhälle.

Slutligen är vi mycket besvikna över att de ändringsförslag som vi lade fram avslogs, inklusive förslaget att kombinera kommissionens ursprungliga förslag om en minimiålder på 21 år med en tvåårsperiod för förvärvandet av rättigheter, vilket skulle ha varit fördelaktigare för arbetstagarna. Därför röstade vi slutligen nej till betänkandet.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Vi har valt att rösta nej till detta betänkande. Junilistan stöder helhjärtat en väl fungerande inre marknad. Vi stöder därmed principen om att en arbetstagare utan svårigheter skall kunna överföra intjänade pensionspoäng mellan medlemsstaterna. Vi anser dock inte att EU skall ha synpunkter på hur medlemsstaternas respektive pensionssystem utformas, förutsatt att samtliga EU-medborgare behandlas likvärdigt inom det aktuella systemet. Vi är därmed kritiska till flera enskilda förslag i betänkandet, såsom synpunkterna på karensvillkor för försäkringstagare i kompletterande pensionssystem, åsikterna om minimiåldrar för intjänande av pensionsrätt eller EU-reglerna för kvalifikationstiden för inträde i ett pensionssystem. Hur medlemsländerna väljer att utforma sina respektive pensionssystem skall fullt ut vara en nationell angelägenhet, förutsatt att samtliga EU-medborgare behandlas likvärdigt inom det aktuella systemet.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig.– (PL) Jag röstar för Ria Oomen-Ruijtens betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om bättre möjligheter att överföra kompletterande pensionsrättigheter (KOM(2005)0507 – C6 0331/2005 – 2005/0214(COD)).

Demografiska förändringar och en åldrande befolkning har gjort oss medvetna om behovet av system för kompletterande pension och sociala trygghetsförsäkringar för att garantera värdiga levnadsvillkor. Det nya direktivet och Ria Oomen-Ruijtens betänkande syftar båda till att förbättra arbetstagarnas rörlighet inom och mellan EU:s medlemsstater genom fastställandet av minimikrav för förvärvande och bibehållande av kompletterande pensionsrättigheter.

I betänkandet belyses på ett förtjänstfullt sätt medlemsstaternas roll för att tillhandahålla ett konsekvent stöd för överförandet av förvärvade pensionsrättigheter, särskilt i händelse av att nya, kompletterande pensionssystem etableras. Under de fem år som följer på genomförandet av direktivet kommer Europeiska kommissionen att utarbeta en rapport där man kommer att redovisa de villkor som gäller för överföring av kapital som motsvarar arbetstagares kompletterande pension eller berättigade krav på social trygghet.

  Thomas Mann (PPE-DE), skriftlig. (DE) Jag röstade emot betänkandet om direktivet om överförande av pensionsrätter. Betänkandet skjuter långt över målet för arbetskraftens ökade gränsöverskridande rörlighet mellan medlemsstaterna. I genomsnitt får bara 10 procent av arbetstagarna inom EU företagspension. På grund av den kostnadsökning på åtminstone 20 procent som kan förväntas som resultat av de höga miniminormer som just har antagits kommer det knappast att finnas något intresse av att skapa eller utöka systemen för företagspension. Jag befarar att de ömsesidiga fördelar som arbetsgivare och arbetstagare under flera årtionden har uppnått på nationell nivå nu riskerar att försvinna.

Minimiåldern för förvärvande av rättigheter till företagspension har helt och hållet slopats. Den femåriga förvärvandetiden har avskaffats. Miniminormerna ska vara tillämpliga retroaktivt, vilket står i direkt motsats till principen om att säkerställa rimliga förväntningar. Jag röstade också för ett borttagande av kopplingen till index, vilken med största sannolikhet av EG-domstolen skulle tolkas som “skälig justering“ och som obligatorisk. Det tyska förbundsrådet har räknat ut att om en arbetstagare som har bytt företag ges lika villkor som de som inte har gjort det kommer kostnaderna för kompletterande pensionssystem att öka med 30 procent.

Kommissionsledamot Vladimír Špidla har meddelat att ett nytt förslag kommer att läggas fram. Efter misslyckandet med att nå en överenskommelse i rådet kommer förslaget i huvudsak att grundas på dagens parlamentsresolution och det kommer därmed att äventyra systemen för företagspension – och detta inte bara i Tyskland.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. (NL) Enligt direktiv 98/49/EEG garanteras rätten till kompletterande pension för arbetstagare och egenföretagare som flyttar inom EU, men direktivet innehåller inga garantier när det gäller möjligheten att överföra kompletterande pensioner eller flexibla villkor för förvärvande.

Detta är något som tas upp i kommissionens förslag. Där fastställs villkoren och tre minimiregler anges när det gäller möjligheten att överföra rättigheter: De kan antingen stanna inom företaget (vilande rättigheter), överföras inom en viss tidsperiod eller utbetalas kontant (upp till en viss tröskel). Enligt kommissionen måste det nya direktivet vara giltigt för alla kompletterande pensioner som är arbetsrelaterade.

Jag beklagar särskilt att Oomen-Ruijtenbetänkandet inte innehåller direktivets förslag om möjligheter att överföra pensionsrättigheter. I betänkandets nuvarande utformning behandlas endast vilande rättigheter.

Som jag ser saken bör man i det nya direktivet göra allt som står i ens makt för att stödja arbetstagare som investerar i kompletterande pensionsrättigheter. Därför bör ingen uteslutas genom att man inför minimivillkor när det gäller ålder eller tidsperiod. Jag kan bara stödja betänkandet om den breda tillämpning som kommissionen föreslår bibehålls. Om inte detta sker kommer jag att rösta emot betänkandet.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Förslaget till kommissionens direktiv, som det utformats med de arbetarfientliga förändringar som röstats fram gemensamt av kristdemokraterna, socialdemokraterna och liberalerna med stöd av de parlamentsledamöter som tillhör Ny demokrati och Panhellenska socialistiska rörelsen (PASOK), smular sönder de nationella kompletterande försäkringssystemen i hela EU. Det innebär en försämring för arbetstagarna i fråga om försäkringar och pensioner, en minskning av pensionerna och en höjning av pensionsåldern. Det ökar takten i de privata försäkringsbolagens strävan att öka sin andel i denna sektor. Huvudinriktningen i dessa reaktionära förändringar utgörs av det så kallade “treaxelsystemet“ som består av en grundläggande statlig pension med en kompletterande pension och tjänstepension från privata företag. Slaget mot arbetstagarnas rättigheter inom den kompletterande pensionssektorn är kopplat till monopolens ambition att använda dessa försäkringsfonders reserver för att finansiera sina investeringar och samtidigt legalisera ett accepterande av “investeringsrisken“ och en möjlig förlust av arbetarnas pengar.

Ny demokrati och PASOK röstar å ena sidan i Europaparlamentet för alla gräsrotsfientliga åtgärder och talar å andra sidan till och bedrar arbetarna i vårt land genom att försöka visa folket en skenbart vänlig mask.

Grekiska kommunistpartiet uppmanar arbetarna att intensifiera sin kamp mot EU:s arbetar- och gräsrotsfientliga politik, att försvara statliga sociala försäkringssystem och att kräva att deras samtida behov tillfredsställs, såsom högre pensioner och lägre pensionsålder.

  Thomas Ulmer (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Jag röstade emot direktivet om överförande av pensionsrätter, eftersom det missar det egentliga målet att öka arbetskraftens gränsöverskridande rörlighet mellan medlemsstaterna. Reglerna om överföring av rättigheter till företagspension äger bara giltighet som en rekommendation för medlemsstaterna. Av den anledningen gav jag vid upprepade illfällen rådet att helt och hållet avslå direktivet, eftersom det har blivit överflödigt.

- Betänkande: Langen (A6-0244/2007)

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! Även om införandet av euron har gjort livet lättare på många sätt, till exempel vid handel över gränserna, skulle det vara fel att bortse från de mindre angenäma sidorna, såsom förlorad suveränitet och prisökningar.

Liksom vid varje utvidgning av EU påverkar införandet av euron i nya medlemsstater i slutändan den bräckliga stabiliteten i hela systemet. Därför anser jag att det är absolut nödvändigt att försäkra sig om att den totala jämvikten inte rubbas genom att svaga nationella ekonomier tas med.

Nu är det mycket möjligt att Cypern och Malta är redo. I det förflutna har emellertid regeringar alldeles för ofta spelat med falska kort för att komma med i euroklubben. Enligt min uppfattning får ett så viktigt beslut under inga omständigheter fattas över huvudet på befolkningen och därför har jag lagt ned min röst i detta fall.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi lade ned våra röster på grund av att det är helt och hållet upp till varje enskild medlemsstat att fatta ett självständigt beslut om den vill eller inte vill ingå i euroområdet. Vårt motstånd mot skapandet av en ekonomisk och monetär union är välkänt. Portugals exempel har tydligt visat att euron är ett redskap för att främja återhållsamhet i lönebildningen och flexibilitet på arbetsmarknaden. Genom att stärka den nominella konvergensen i stället för den reella har den varit till skada för tillväxten, sysselsättningen och levnadsstandarden och gynnat de stora europeiska multinationella företagen och finansgrupperna.

Jag vill påpeka att frågan om att påskynda utvidgningen av euroområdet också har sin grund i de politiska kriterierna att stärka både den politiska integrationen och själva euroområdet. Med två nya medlemsstater – Malta och Cypern – kan man skryta med att euroområdet omfattar över hälften av EU:s medlemsstater. Detta är en viktig psykologisk gräns när missnöjet ökar bland arbetarna och befolkningen som helhet inom euroområdet och när det framtida konstitutionella fördraget står under debatt. Majoriteten accepterar därför tanken på anslutning, även om Malta inte uppfyller alla nominella konvergenskriterier. Som i det förflutna är detta inte ett “ekonomiskt“ beslut utan ett politiskt.

  Cem Özdemir (Verts/ALE), skriftlig. (DE) På grundval av ekonomiska kriterier är beslutet utan tvivel berättigat. Från politisk synpunkt är det icke desto mindre ett beklagligt beslut. Genom detta beslut förlorar man ett tillfälle att låta båda delarna av ön Cypern ingå i euroområdet. I stället för att föra norra och södra delen av ön närmare varandra genom en gemensam valuta kommer klyftan bara att öka mellan de två delarna av ön.

- Betänkande: Langen (A6-0243/2007)

  John Attard-Montalto (PSE). – (MT) Tack, herr talman! Regeringen har som sin politik antagit målet att införa euron till den 1 januari 2008. För att göra det var man tvungen att uppnå ett antal kriterier, till exempel när det gäller underskottet och inflationen. Uppenbarligen har dessa kriterier haft negativa effekter på regeringens finanspolitik, liksom på samhällets mer sårbara område.

I själva verket trodde vi att det fanns ett alternativ som fortfarande innebar att euron skulle införas, men i långsammare takt. Vårt inträde i euroområdet kommer uppenbarligen att ha ett antal positiva effekter, men det kommer även att ha ogynnsamma effekter på andra områden. Med tanke på nationella intressen har emellertid maltesiska arbetarpartiets delegation röstat för betänkandet.

  Sylwester Chruszcz (NI). – (PL) Herr talman! I dag har vi debatterat och röstat om en utvidgning av euroområdet och om Maltas och Cyperns inträde i detta område. Jag överlåter åt Maltas och Cyperns befolkningar att suveränt besluta om avskaffandet av dessa länders nationella valutor. Som företrädare för League of Polish Families i Europaparlamentet är jag emellertid motståndare till Polens inträde i euroområdet och de negativa ekonomiska och sociala följder detta skulle få för polackerna.

Alla aktuella opinionsundersökningar bekräftar att polackerna inte vill ha euron. Jag anser att vi inte bara ska undvika att handla brådstörtat utan att vi över huvud taget inte bör införa euron i Polen. Jag instämmer inte heller i de uppfattningar som kommit till uttryck i dag om att medlemsstaterna har en skyldighet att ansluta sig till euroområdet. Polackerna bör avgöra denna fråga i en nationell folkomröstning och jag hoppas att den polska zlotyn kommer att förbli en nationell valuta i Europa vid sidan av det brittiska pundet och de danska och svenska valutorna.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det är välkänt att vi var motståndare till skapandet av en europeisk ekonomisk och monetär union och av euron. Vi röstade faktiskt emot parlamentets resolution av den 2 maj 1998 om att upprätta euroområdet, som ursprungligen utgjordes av 12 länder, däribland Portugal. Vi anser att rätten att utfärda valuta uteslutande tillhör medlemsstaterna och därför avvisar vi denna överföring av suveräniteten, som gör det omöjligt att angripa de ekonomiska och sociala problemen i varje enskilt land inklusive Portugal.

Denna gång bygger utvidgningen av euroområdet på politiska kriterier – till exempel att stärka den politiska integrationen och själva euroområdet – vilket tydligt framgår med tanke på att Malta inte uppfyller alla nominella konvergenskriterier. Med två nya medlemsstater – Malta och Cypern – kan man emellertid skryta med att euroområdet omfattar över hälften av EU:s medlemsstater. Detta är en viktig psykologisk gräns när missnöjet ökar bland arbetarna och befolkningen som helhet inom euroområdet och när det framtida konstitutionella fördraget står under debatt.

Enligt vår uppfattning är det helt och hållet upp till varje enskild medlemsstat att fatta ett självständigt beslut om den vill eller inte vill ingå i euroområdet, och därför lade vi ned våra röster.

- Betänkanden: Langen (A6-0244/2007 och A6-0243/2007)

  Jonathan Evans (PPE-DE), skriftlig. (EN) Brittiska konservativa har alltid motsatt sig Förenade kungarikets inträde i euroområdet. Trots detta har vi aldrig invänt mot andra självständiga nationers rätt att bilda ett gemensamt valutasystem. Att vi lägger ned våra röster beror på att vi anser att det är medlemsstaterna i euroområdet som ska besluta om hur penningpolitiken ska bedrivas för att få en stabil valuta.

  Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. – (FR) Vi kommer att rösta exakt lika beträffande Maltas och Cyperns antagande av euron som när det gäller Slovenien i samma ärende: vi kommer att lägga ned våra röster. Vi kommer inte att gå emot det som vi hoppas kommer att vara uttryck för en medveten önskan hos självständiga folk.

Vi måste emellertid inse att en tröskel har passerats: Det är inte enligt sin uttryckliga önskan utan på grund av att de nästan uppfyller de “oförnuftiga“ Maastrichtkriterierna, som Romano Prodi skulle ha sagt, som dessa länder måste införa euron. Har man berättat detta för sina medborgare? Åtminstone ett av dessa länder uppfyller inte dessa berömda kriterier och inget av dem tycks ha tillhandahållit den statistik som är nödvändig för en riktig värdering av i vilket tillstånd deras förberedelser befinner sig. Varför rusa i väg? De praktiska och tekniska åtgärderna för en faktisk övergång till den gemensamma valutan är fullständigt okända. Likaså har euroområdets absorptionsförmåga, som vid ett annat tillfälle beredde Werner Langen bekymmer, försvunnit ur bilden och saknas i analysen.

Nu står vi åter inför det cykelsyndrom som EU:s byggnad tycks lida av: om den inte går framåt, så faller den samman. Euroområdet måste utvidgas till varje pris. Punkt och slut! Sanningen är att det är EU:s medborgare som kommer att få betala priset!

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Vi har valt att avstå i slutomröstningen om dessa betänkanden. Det är upp till Cypern och Maltas medborgare att, helst genom en folkomröstning, besluta om de vill att landet skall ansluta sig till EMU.

Vi anser att Sverige bör stå utanför valutaunionen och rekommenderar heller inte andra länder att ansluta sig.

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för införandet av euron på Malta och Cypern, eftersom det handlar om att stödja en förstärkning av dessa länders integrering på det sätt som EU avser. Icke desto mindre borde detta beslut ha åtföljts av åtgärder som möjliggör en mer demokratisk kontroll över den gemensamma valutan (inrättandet av en verklig ekonomisk ledning för euroområdet med förmåga att balansera Europeiska centralbankens (ECB) makt, en ändring av centralbankens mål till att även omfatta forskning för tillväxt och full sysselsättning och en ändring av stabilitetspaktens kriterier så att inte en offentlig investeringspolitik straffas i framtiden).

Låt oss se till att vi inte utvidgar euroområdet i all oändlighet utan att tillföra några nya perspektiv.

- Förslag till resolution: Galileo (B6-0238/2007)

  Richard James Ashworth (PPE-DE), skriftlig. (EN) Delegationen för de brittiska konservativa ledamöterna stöder budgetutskottets resolution där kommissionen uppmanas att lägga fram ett nytt förslag om finansieringen av Galileoprojektet. Vi har dock starka invändningar mot förslaget om finansiering via den befintliga EU-budgeten.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi är mycket besvikna över att en majoritet i parlamentet har förkastat de viktiga ändringsförslag som lades fram av vår grupp och som syftade till att säkerställa att “Galileo-programmet under inga omständigheter bör användas för militära ändamål“ och att “[åtgärder bör] vidtas för att skydda mot varje form av framtida privatisering av Galileo“, vilket skulle garantera att programmets genomförande helt och hållet finansieras med offentliga medel.

Innebär detta avslag, efter det att man högljutt har skrutit över de offentliga investeringarna, att man redan överväger det oacceptabla alternativet att erbjuda programmet till den privata sektorn?

Vi har vår ståndpunkt klar.

Vi anser att Galileo-programmet (det europeiska programmet för satellitbaserad radionavigation) kommer att kunna bidra till samarbete, vetenskapliga och tekniska framsteg och till att främja utbytet av och tillgången till information.

Detta är ett projekt som bör baseras på en strategi för offentlig investering och offentlig kontroll, så att offentliga tjänster kan tillhandahållas. På det sättet kan en likvärdig tillgång till och ett fritt utnyttjande av tillgänglig information finnas för alla brukare.

Det är ett projekt där alla medborgares rättigheter, garantier och friheter måste säkerställas. Man måste också försäkra sig om att det inte används för militära ändamål och/eller som ett led i utvecklingen mot ett överdrivet sysslande med säkerhetsfrågor.

  Jens Holm, Kartika Tamara Liotard, Helmuth Markov, Erik Meijer, Søren Bo Søndergaard och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. (EN) För att slutföra det europeiska satellitnavigeringssystemet Galileo har EU-medlemsstaterna ombetts att betala ytterligare 2 400 000 000 euro. Under många år har det hävdats att detta projekt skulle medföra teknisk innovation, tillgodoseende av konsumenternas behov, sysselsättning och oberoende från Förenta staterna. Dessa fördelar skulle berättiga att man satsar gemenskapsmedel i stället för att lämna saken åt vinstinriktade multinationella företag eller den amerikanska försvarsindustrin. Så länge som Galileo förblir en fredlig process motsätter vi oss inte av princip projektet. Tyvärr utvecklas Galileo 10 till 20 år för sent och under tiden har GPS, den amerikanska motsvarigheten, erövrat världsmarknaden. Detta gör Galileo till ett kostsamt prestigeprojekt. Att satsa mycket gemenskapspengar på detta kan förefalla attraktivt för storindustrin, men väljare och konsumenter kommer alltmer att se det som ett skandalöst slöseri med pengar. Europeiska företag vägrar att delta i offentlig-privata partnerskap eftersom de inte förväntar sig någon vinst på grund av eftersläpningen i förhållande till GPS. De hoppas få en stor gemenskapsinvestering 2012 gratis. Därför vill vi inte satsa ännu mer pengar på Galileo. Om det inte finns några verkliga framtidsutsikter bör vi våga stoppa projektet.

  Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Europeiska medlemsstater kommer att vara teknologiskt beroende av dagens och morgondagens militära stormakter, såsom USA, Ryssland och Kina, om man inte kan utveckla en egen satellitbaserad radionavigation.

Galileo behövs utan tvekan, men det kostsamma projektet bör till större delenfinansieras av privata aktörer med politisk uppbackning. Punkt sex i resolutionen slår fast att Europaparlamentet anser att Galileo-programmet bör finansieras fullt ut genom Europeiska unionens budget. Jag är inte beredd att gå så långt, och väljer därför att rösta nej till resolutionen i sin helhet.

  Lydia Schenardi (ITS), skriftlig. – (FR) Vi stöder Galileo-projektet, även om vi hade några invändningar.

Vi kan emellertid inte stödja denna resolution. Efter det förutsägbara misslyckandet med det offentlig-privata partnerskapet är det beklagligt att parlamentet ska säga att det är berett att överge ett oberoende GPS-system om det upphör att vara ett rent samhällsprojekt som innebär direkt finansiering av medlemsstaterna.

Galileo är användbart! Det måste finansieras, hur detta än sker. Kommissionen kan väl inte hitta 2,4 miljarder euro bland de hundratals miljarder som den har för avsikt att på ett inte alltid förståndigt sätt lägga ut fram till 2013? Så vad händer? Varför ska medlemsstaterna skjutas åt sidan? Galileo är ingen leksak eller ett exklusivt symboliskt projekt för Bryssels Europa, som vill få oss att tro att det inte bara bryr sig om sig självt, sina befogenheter och sin hållbarhet.

Lämna för en gångs skull dogmerna åsido. Ägna er åt detta industriella företag med en bråkdel av den politiska vilja som en handfull medlemsstater för några år sedan satsade på att bygga en europeisk flyg- och rymdindustri och visa det som ni vägrar att erkänna: mellanstatligt samarbete fungerar. I Bryssel råder å andra sidan fullständig stiltje.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE), skriftlig. (EN) Den uppenbara avsikten med resolutionen är att Galileo ska finansieras med en check in blanco från offentliga medel för att främja EU:s politiska ambitioner. Tekniska samarbetsprojekt har tvivelaktiga meriter. De kräver inte EU-engagemang och bör genomföras enbart med klara ekonomiska, strategiska och industriella motiv – inte för att främja EU:s ambitioner att vara en global aktör.

De brittiska konservativa ledamöterna vill skapa möjligheter för den brittiska industrin och för brittisk FoU men denna resolution garanterar inte detta. Den stöder kommissionens förslag att använda offentliga medel – via EU-budgeten – för hela Galileoprojektet. Denna handlingsväg kommer att leda till ännu en åderlåtning av skattebetalarna i Förenade kungariket och i andra EU-medlemsstater, som medborgarna inte har något som helst inflytande över.

Medan EU tidigare var ovilligt att tillåta militära tillämpningar har denna återhållsamhet nu släppts. I kommissionens meddelande om den europeiska rymdpolitiken (26 april 2007) är syftet att tillgodose Europas säkerhets- och försvarsbehov inom rymdområdet ett av de främsta målen. De brittiska konservativa ledamöterna, som sedan länge är motståndare till EU:s försvars- och säkerhetspolitik, invänder mot förslag som utökar kommissionens befogenheter inom försvarsområdet.

- Betänkande: McCarthy (A6-0226/2007)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Allt som behövdes för att vi skulle bestämma oss för att rösta emot detta betänkande var det första skälet. Gemenskapens lagstiftning om offentlig upphandling syftar till att öppna – liberalisera skulle vara ett bättre ord – de offentliga marknaderna i medlemsstaterna för gränsöverskridande konkurrens i syfte att stödja utvecklingen av den inre marknaden i enlighet med den liberaliseringsagenda som finns i Lissabonstrategin.

Vi är naturligtvis för nationella regler om insyn vid anbudsförfaranden, förutsatt att de inte hindrar möjligheten att använda de offentliga marknaderna för att stödja de ekonomiska strukturerna och de nationella små och medelstora företagen, vilkas storlek och betydelse inte får glömmas bort. Det finns emellertid en betydande skillnad i detta fall, vilket får oss att rösta emot betänkandet, nämligen att ansvaret för denna fråga även i fortsättningen bör ligga hos medlemsstaterna.

Offentlig upphandling är också ett viktigt instrument som stöd för social- och miljöpolitik, med tanke på att den kan innehålla kriterier som knyts till dessa frågor vid tilldelning av kontrakt. Den kan inte begränsas till en överstatlig nivå, där regler mot diskriminering eller andra ekonomiska intressen används som förevändning.

- Betänkande: Kinnock (A6-0220/2007)

  Gay Mitchell, Mairead McGuinness, Colm Burke och Jim Higgins (PPE-DE) , skriftlig. (EN) Vi röstade för del 1 av punkt 40 och mot del 2 av punkt 40. På samma sätt röstade vi för första delen av punkt 41 och mot den andra delen. Vi avstod från att rösta för resolutionen som helhet.

Anledningen till detta är att vi inte ville att det ska verka som om vi stöder någon tolkning av ordet “rättigheter“ som tyder på stöd för aborter. Vi stöder givetvis den allmänna inriktningen på millennieutvecklingsmålen och därför röstade vi inte mot resolutionen som helhet.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Kinnockbetänkandet (A6-0220/2007) “om millennieutvecklingsmålen i halvtid“ eftersom jag anser att vi behöver ett brett partnerskap för att nå millennieutvecklingsmålen. Det är därför önskvärt att de nationella parlamenten och civilsamhället i alla intresserade länder involveras.

En av grundförutsättningarna för att nå målen är en 50-procentig minskning av fattigdomen till 2015 med särskilt fokus på områden som hiv/aids, tuberkulos och malaria. Brist på jämställdhet mellan könen och diskriminering mot kvinnor är andra frågor som man måste ta hänsyn till i utvecklingsprogrammen.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar det faktum att världslägets allvar framhävs i betänkandet.

Som FN:s rapport om millennieutvecklingsmålen avslöjade har kampen för att minska hungern varit för långsam. Siffrorna har faktiskt försämrats de senaste åren: 854 miljoner människor (17 procent av världens befolkning) lider varje dag av hunger och nästan 16 000 barn dör varje dag av hungerrelaterade orsaker.

Icke desto mindre slätas de orsaker som är roten till denna oacceptabla situation än en gång över i rapporten.

Det är viktigt att framhäva att samtidigt som 16 000 barn dör varje dag:

- har USA:s förvaltning öronmärkt 600 miljarder US-dollar för militära utgifter i sin budget;

- har de 691 rikaste människorna i världen en nettoförmögenhet som motsvarar 2,2 miljarder US-dollar, vilket är lika mycket som de 145 fattigaste ländernas sammanlagda rikedom;

- har de 500 rikaste människorna en sammanlagd inkomst som är högre än de 416 miljoner fattigaste människornas inkomst;

- har de 8 miljoner rikaste människorna i världen en nettoförmögenhet som motsvarar 80 procent av all världens länders BNP.

Detta är roten till problemet.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Föredragandes uppläggning av detta mycket viktiga ämne måste berömmas. Det finns ett överhängande behov av fördubblade insatser för att uppnå millennieutvecklingsmålen. Detta innebär skuldavskrivningar och ett ökat, bättre samordnat och mer målinriktad bistånd.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) I det utrymme som finns i en röstförklaring är det två punkter som förtjänar att framhållas.

I resolutionens första punkt står det: “det övergripande syftet med utvecklingssamarbete är och måste vara att bekämpa fattigdomen. [Parlamentet] betonar dock att denna kamp inte begränsar sig till materiell tillväxt och att därför demokratibyggande och främjande av grundläggande mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen och principerna om rättvisa, jämlikhet, öppenhet och ansvarsskyldighet alltid måste vara centrala inslag i sådana samarbeten.“

Jag motsatte mig inte denna resolution eftersom jag förstår att dessa angelägenheter kräver att vi bidrar så mycket vi kan, men jag anser att det måste betonas att kampen mot fattigdomen inte kan bli effektiv om inte orsakerna till den bekämpas. Bland de strukturella orsakerna till fattigdom finns alltid dålig samhällsstyrning. Det är av den orsaken och inte på grund av en önskan att införa någon slags modell som det är så viktigt att kämpa på dessa båda fronter samtidigt. Annars kommer vi att lösa ett problem i dag bara för att se det återkomma i morgon.

Slutligen får vi i betänkandet veta att “Portugal, som under sitt ordförandeskap skall stå värd för toppmötet EU-Afrika, endast uppnådde 0,21 procent ODA/BNI under 2006“, vilket är förfärande.

  Konrad Szymański (UEN), skriftlig. (PL) Jag tvingades rösta emot betänkandet om “millennieutvecklingsmålen i halvtid“.

Att ta med förslag om att finansiera abort med medel ur EU:s budget kommer oundvikligen att leda till stridigheter beträffande biståndsstrategin för Afrika. Detta kommer att undergräva effektiviteten i våra åtgärder. Såväl ur moralisk som ur medicinsk synvinkel är inte abort nyckeln till att lösa problemet med mödrars död i barnsäng.

Att använda EU-resurser för att finansiera aborter i Afrika står i motsättning till principen om att ge stöd. Det tvingar alla EU-medborgare att bli indirekt inblandade i denna fråga. Det representerar också en slags moralisk imperialism gentemot Afrika. Parlamentets konsekventa stöd för finansiering av abort i utvecklingsländer är det största misstag som vi har begått i utformningen av vår humanitära biståndspolitik.

- Betänkande: Cornillet (A6-0208/2007)

  Gerard Batten, Roger Knapman och Thomas Wise (IND/DEM), skriftlig. (EN) UK Independence Party erkänner inte legitimiteten i gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen och kan därför inte stödja detta ändringsförslag. Vi instämmer dock i textens andemening och hoppas uppriktigt att det internationella samfundet som helhet kommer att se till att det internationella reseförbudet för ledande personer inom den zimbabwiska regeringen till fullo respekteras.

  Derek Roland Clark (IND/DEM), skriftlig. (EN) UK Independence Party erkänner inte legitimiteten i gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen och kan därför inte stödja detta ändringsförslag. Vi instämmer dock i textens andemening och hoppas uppriktigt att det internationella samfundet som helhet kommer att se till att det internationella reseförbudet för ledande personer inom den zimbabwiska regeringen till fullo respekteras.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingens arbete är betydelsefullt om vi beaktar det stora antalet minst utvecklade länder inom denna grupp och omfattningen av det utvecklingsbistånd som EU siktar på för AVS-länderna. Jag stöder många av kraven i betänkandet, exempelvis de som efterlyser att nationella parlament och civilsamhället ska engageras mer i processen för nationella biståndsprogram inom AVS.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Detta betänkande visar tydligt att arbetet i den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen – både 2006 och tidigare – är ett utmärkt instrument för att skapa de avgörande strukturer, förbindelser och samtal som är nödvändiga för att åstadkomma en sund grund för goda relationer mellan båda sidor och för utvecklingen av verkligt nyttiga projekt.

Även om framstegen hittills har varit berömvärda bör vi sedan detta har sagts rikta in oss på det som ligger framför oss. Vi har en skyldighet – som å ena sidan är både moralisk och etisk och å andra sidan ligger i vårt eget intresse – att stödja utvecklingen i de associerade länderna, att hjälpa dem utveckla mekanismer för att öppna deras ekonomier och tillsammans förvandla globaliseringen till en positiv rörelse; det åligger oss att kringgå, minska och avlägsna de potentiella fallgropar som finns med i denna rörelse.

Mot denna bakgrund är det när det gäller några av dessa partner livsviktigt att det stundande toppmötet EU-Afrika som ska äga rum under det portugisiska ordförandeskapet når resultat. Realism med resultat är att föredra framför utopiska ideal utan historia.

7. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 13.00 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

8. Parlamentets sammansättning: se protokollet

9. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

10. Mot ett fördrag om vapenhandel (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är uttalanden av rådet och kommissionen – mot ett fördrag om vapenhandel.

  Günter Gloser, rådets tjänstgörande ordförande. – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner, mina damer och herrar! Otillbörlig vapenhandel och vissa staters oansvariga politik när det gäller kontroll av vapenexport ger näring åt konflikter över hela världen, undergräver respekten för mänskliga rättigheter och uppmuntrar till brott och terrorism. Dessutom hämmas en hållbar ekonomisk utveckling i hela regioner.

Mot denna bakgrund uppstod för några år sedan idén om att i ett internationellt avtal fastställa bindande principer för vapenhandeln. Tanken på om ett fördrag om vapenhandel var född. EU:s medlemsstater propagerade redan från början för ett sådant avtal och rådets nuvarande ordförandeskap fäster också stor vikt vid denna process. Vid ett möte den 18 juni betonade rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) än en gång betydelsen av ett fördrag om vapenhandel.

Det gladde mig mycket att Raül Romeva i Rueda, Europaparlamentets föredragande om EU:s uppförandekod för vapenexport, tackade ja till en inbjudan att delta i det informella seminariet för ledamöterna av arbetsgruppen för export av konventionella vapen (COARM) i Berlin i början av januari, där han i detalj förklarade Europaparlamentets uppfattning om ett globalt fördrag om vapenhandel. Ordförandeskapet delar Raül Romeva i Ruedas uppfattning att ett sådant fördrag skulle tjäna det synnerligen viktiga syftet att göra den globala vapenhandeln till föremål för rättsligt bindande och ansvarskrävande regler.

Ett viktigt steg togs när FN:s generalförsamling den 6 december 2006 antog resolution 61/89. I resolutionen uppmanas generalsekreteraren att ta reda på uppfattningen hos FN:s medlemsstater och utse en grupp experter senast 2008. Denna grupp kommer att få till uppgift att värdera genomförbarheten, tillämpningsområdet och förslagen till parametrar hos ett sådant fördrag. Under den tid som föregick generalförsamlingens session var många av EU:s medlemsstater involverade i utarbetandet av resolutionen och med att bearbeta andra stater i syfte att få den att anta den.

Omkring 80 stater, däribland alla medlemsstater i EU, har hittills besvarat uppropet från FN:s generalsekreterare. I ett särskilt yttrande från EU till generalsekreteraren nämner rådets ordförandeskap EU:s uppförandekod som ett gott exempel på internationellt samarbete för kontroll av vapenexport och pläderar för ett fördrag om vapenhandel. Tillsammans med andra EU-medlemsstater fortsätter ordförandeskapet även att försöka få fler länder att utfärda egna dokument. Det är av största vikt att ett stort antal positiva yttranden lämnas som visar vilket starkt stöd detta projekt har i hela världen.

Om ett sådant fördrag kommer att bli framgångsrikt är på ett avgörande sätt beroende av om det inte bara binder alla viktiga vapenexportörer utan även de länder som importerar vapen. Förenta nationerna är därför rätt forum för dessa förhandlingar.

Låt mig nämna två exempel på frågor som expertgruppen måste ägna särskild uppmärksamhet för att bana väg för ett effektivt fördrag. För det första måste fördragets tillämpningsområde beskrivas i detalj. För detta ändamål kommer en särskild checklista att behövas. Den får inte begränsas till de kategorier som används i FN:s vapenregister utan måste även gälla materiel som handeldvapen och lätta vapen, ammunition och bärbara luftvärnsrobotsystem (MANPADS). Tillverkningsapparatur och teknik bör också ingå på lämpligt sätt.

För det andra måste fördraget innehålla en omfattande katalog över kriterier som ska tillämpas när beslut fattas om vapenexport. Bland dessa kriterier ingår iakttagande av vapenembargon, respekt för mänskliga rättigheter i bestämmelselandet, bevarande av regional stabilitet, förhindrande av inre och regionala konflikter, främjande av hållbar utveckling och förhindrande av all vidarebefordran av varor.

Talrika regionala organisationer runtom i världen har redan granskat dessa frågor. Europeiska unionens uppförandekod för vapenexport är det mest utvecklade internationella instrumentet för kontroll av vapenexport. Tack vare sin erfarenhet med uppförandekoden kan Europeiska unionen på ett särskilt sätt bidra till diskussionen om dessa frågor. Samtidigt måste den emellertid undvika att skapa ett intryck av att den försöker att påtvinga andra medlemmar av FN sin uppförandekod. Faktum är att stödet för detta projekt för närvarande är påfallande starkt i alla delar av världen. Icke desto mindre faller en viktig roll i denna process på Europeiska unionen, vilken flera stora exportnationer tillhör.

Låt mig även ge ett särskilt erkännande åt den roll som civilsamhället spelar, för icke-statliga organisationer, forskare och andra lärda samt medier har spelat en viktig roll för att övertyga tvekande regeringar om behovet av ett fördrag om vapenhandel. Från första början har de lämnat värdefulla förslag och bidrag, och jag uppmanar de icke-statliga organisationerna att fortsätta sitt aktiva engagemang i denna process.

Ordförandeskapet noterar med tillfredsställelse att Europaparlamentet vid olika tillfällen har uttryckt sig till förmån för lösningen med ett globalt fördrag om vapenhandel och att det använder sina överstatliga kontakter i detta syfte. Jag har läst det senaste förslaget till resolution med stort intresse och välkomnar med glädje de övertygande förslag som det innehåller. Jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta och intensifiera vår livaktiga dialog även om detta viktiga ämne.

(Applåder)

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag har ett par tillägg jag vill göra till det som rådsordföranden har sagt.

Under de senaste åren har kampen mot illegal spridning av vapen fått mycket uppmärksamhet från politiker och allmänhet och frågan är fortfarande mycket viktig för oss alla. Låt mig gratulera de ärade ledamöterna till det ledarskap de visar i fråga om ett rättsligt bindande fördrag om vapenhandel för att reglera den internationella handeln med konventionella vapen. Det är en ambitiös strategi där man föreslår gemensamma internationella normer. Jag förstår att ert resolutionsförslag redan har lagts fram. Kommissionen välkomnar också rådets slutsatser för två dagar sedan. Jag behöver inte gå in på dem i detalj eftersom de redan har nämnts.

Vi inser alla de negativa konsekvenser som oansvarig export av militär utrustning medför regional säkerhet, ekonomisk utveckling och säkerheten för människor i de mest sårbara områdena i världen. Ett vapenfördrag skulle därför vara av stort värde, till exempel genom att minska den illegala spridningen av handeldvapen och lätta vapen. Dessa vapen leder till stora mänskliga tragedier, och eftersom de gör världen mindre säker påverkar de säkerheten och välståndet för oss själva.

Den illegala handeln med konventionella vapen har globala konsekvenser som innebär att vi måste förbättra sambandet mellan EU:s säkerhetspolitik och gemenskapens utvecklingsbistånd. Utveckling och säkerhet är mer intimt förknippade med varandra än någonsin och hotet från dessa illegala vapen sträcker sig längre än till det omedelbara våld de orsaker. I vår globaliserade värld innebär förlorad BNP och minskade utländska investeringar missade möjligheter som få länder har råd med.

Även med ett fördrag om vapenhandel skulle otaliga illegala vapen finnas kvar i omlopp runtom i världen. Utöver unionens starka politiska engagemang ger vi därför praktiskt stöd till att bygga upp rättslig och administrativ kapacitet, vilket ger EU en viktig roll i kampen mot den illegala spridningen av handeldvapen och lätta vapen.

Vi är fullt engagerade i genomförandet av 2005 års EU-strategi mot illegal spridning av handeldvapen och lätta vapen. Detta område är som ni vet inte nytt för oss. Kommissionen har varit helhjärtat engagerad i frågan under många år och har också vunnit erfarenhet av att arbeta med internationella organisationer, akademier, icke-statliga organisationer och civilsamhället för att hantera konsekvenserna av otillbörlig eller illegal vapenförsäljning. Mycket återstår dock att göra, både inom fördraget och utanför det.

(Applåder)

  Ana Maria Gomes, för PSE-gruppen. – (PT) Under senare år har bifallet varit ringa för dem som har förespråkat vapenkontroll och nedrustning med hjälp av multilaterala rättsliga instrument. FN:s generalförsamlings beslut i december förra året att inleda en process för att upprätta ett globalt fördrag om vapenexport är en sällsynt källa till glädje.

Även om det inte kom som någon överraskning var det sorgligt att se den enda nej-rösten, den från Förenta staterna, mot den resolution som satte i gång processen. Fördraget syftar till att finna en gemensam rättslig nämnare för import, export och överföring av vapen, att ge ett globalt svar på en fullständigt globaliserad handel och att skapa enhetliga kriterier som gör vapenhandeln beroende av de oavvisliga villkor som krävs för mänskliga rättigheter, stabilitet och en hållbar utveckling.

Den har även som syfte att mobilisera den allmänna opinionen i de utvecklade länderna mot det mörker som utmärker de lagliga miljonkontrakt som kringgärdar vapenförsäljningen till allierade länder. Förenade kungarikets skandalösa beslut att stoppa den senaste undersökningen av landets vapenförsäljning till Saudiarabien och därmed sammanhängande korruption på hög nivå är ett utmärkt exempel på vapenhandelns sanna natur.

Det är endast på detta område som en europeisk regering skulle våga stoppa en viktig undersökning av nationellt intresse. Det är på grund av den särskilda behandlingen av dessa frågor som regeringar runtom i världen har vidtagit särskilda åtgärder för att kontrollera vapenhandeln. EU kan och måste gå i spetsen på detta område. EU måste kämpa för att de lärdomar man fått från att tolka och genomföra sin uppförandekod – särskilt när det gäller kriterierna för hållbar utveckling och mänskliga rättigheter – ska ingå i det nya fördraget, eftersom dessa båda aspekter är särskilt relevanta, som Benita Ferrero-Waldner påpekade.

Med tanke på detta välkomnar jag slutsatserna från det senaste rådet (allmänna frågor) där man fäste uppmärksamheten på vikten av att förena sina krafter med andra länder och regionala organisationer för att utarbeta ett nytt fördrag. Allt som återstår för EU är att överföra denna goda vilja till en diplomatisk strategi, som är vederbörligen förankrad i rådets gemensamma ståndpunkt i förhållande till fördraget om vapenhandel. Eftersom förnuft och samvete inte hedrar Vita huset med sin närvaro är behovet av europeiskt ledarskap på detta område särskilt starkt.

  Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det är verkligen skamligt att vi trots farorna för mänskligheten av de många oansvariga vapenöverföringar som genomförts under så många år fortfarande inte har ett rättsligt bindande FN-fördrag om internationell handel med vapen. Även om vi hade det tvivlar jag på att vi skulle ha haft medlen eller att de som har mest inflytande skulle ha haft viljan att noga övervaka och genomföra fördraget, men detta är något som vi får ta itu med när ett FN-fördrag har kommit till stånd.

I dag kan de mest samvetslösa och mordlystna i världen lätt komma över vapen. Med tillräckligt med pengar och rätt kontakter kan allting köpas, alltifrån handeldvapen till jaktplan. Det är förmodligen endast en tidsfråga innan kärnvapen kan köpas på den öppna marknaden.

Ni kanske frågar er varför dessa beklämmande omständigheter råder på 2000-talet. Svaret är mycket enkelt: Det kommer alltid att finnas störda personer i världen som vill påtvinga andra sina sjukligt kriminella planer, och på samma sätt kommer det alltid att finnas onda handlare som tillhandahåller medlen att döda och förstöra till vem som helst, så länge som de gör en god vinst. Det måste nämnas här att vapenindustrin är en mycket lönsam verksamhet som ständigt producerar mer avancerade dödsmaskiner i allt större antal och i allt högre takt.

Jag vet att vi inte kan förändra världen över en natt och att ondskans makter alltid kommer att ha sin del i att bestämma ödet för våra medmänniskor. Men vi måste åtminstone börja försöka att i någon mån förändra saker och ting. Därför stöder jag förslaget till en resolution där vi efterlyser upprättandet av gemensamma internationella normer för import, export och överföring av konventionella vapen. Trots allt är det bättre än ingenting, och låt oss hoppas att människor en dag kommer att ha det sunda förnuftet att inse att det inte finns något behov alls av att tillverka vapen.

Slutligen anser jag att det bör nämnas att av de 17 ledande vapenexportörerna är över hälften EU-medlemsstater. Låt oss alla betänka denna statistik.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! Europaparlamentet har vid många tidigare tillfällen uttalat sig till förmån för ett internationellt fördrag om vapenhandel.

Dagens debatt och den resolution vi i dag har lagt fram är emellertid särskilda såtillvida att FN nu börjar arbeta med frågan. Utgångspunkten för dagens debatt är en resolution som antogs i december 2006 med stöd av 153 länder. Vi bör mycket riktigt minnas att den undertecknats av 153 länder, eftersom det ger processen verklig legitimitet.

Mot den bakgrunden måste vi betona vissa punkter i det resolutionsförslag vi i dag lägger fram.

För det första uppmanas de 153 länderna att lägga fram sina rapporter till FN:s generalsekreterare och där ange vad de anser att fördraget bör innehålla, vad det ska ha för räckvidd och i synnerhet hur de ser på fördragets genomförbarhet på lång sikt.

För det andra bör rapporterna grunda sig på gällande internationell lagstiftning, i synnerhet vad avser internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter i allmänhet. Det finns viktiga internationella fördrag som måste beaktas.

För det tredje måste ländernas regeringar åta sig att genomföra en djupstudie av i vilken mån gällande bestämmelser och internationella vapenembargon efterlevs och framför allt åsidosätts, och för Europas del i vilken mån uppförandekoden om vapenexport tillämpas strikt. En av de frågor man bör titta extra noga på är vapenexporten till Sudan, som vi kommer att diskutera mer ingående under sammanträdesperioden i juli.

För det fjärde måste regeringarna även beakta och på alla tänkbara vis stödja arbetet med att inrätta den expertgrupp som ska bildas under 2008 i syfte att fastställa fördragets innehåll.

Slutligen måste vi vara medvetna om att processen med att utforma ett internationellt fördrag om vapenhandel kommer att ta lång tid, även om den redan är i gång, och under tiden fortsätter vapenförsäljningen i världen att öka. Enligt SIPRI ökade värdet på vapenförsäljningen 2005 till 290 000 amerikanska dollar, varav en tredjedel från EU. Under tiden måste vi därför vara särskilt stränga och krävande i fråga om befintliga kontrollmekanismer, lägga särskild vikt vid kontrollen av mellanhänder och efterlevnaden av vapenembargon och se till att insynen och den parlamentariska kontrollen av exporten ökar.

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Det gläder mig mycket att vi har ett gemensamt resolutionsförslag om ett internationellt fördrag om vapenhandel, eftersom tiden är på väg att rinna ut när vapenutgifterna och vapenexporten ökar i hela världen. Enligt en undersökning som genomförts av Stockholms internationella fredsforskningsinstitut SIPRI gick ett belopp motsvarande 900 miljarder euro till militära utgifter förra året, vilket är detsamma som 137 euro för varje man, kvinna och barn i världen.

Det innebär en ökning på tre och en halv procent i förhållande till 2005. Under den senaste tioårsperioden har de sammanlagda vapenutgifterna ökat med 37 procent. När det gäller internationell vapenhandel rapporterar SIPRI i sin nya årsbok över upprustning, nedrustning och internationell säkerhet en 50-procentig ökning av handelsvolymen sedan 2002. Än en gång är Förenta staterna och Ryssland med god marginal de största exportländerna. Tyskland har med sina 9,2 miljarder amerikanska dollar – 6,9 miljarder euro – knuffat ner Frankrike på en tredjeplats under perioden 2002–2006.

EU:s medlemsstater hör till de största vapenexportörerna i världen. Enbart förra året exporterade Tyskland vapen till ett värde av 3,9 miljarder amerikanska dollar, vilket är mer än dubbelt så mycket som 2005 års siffra på 1,5 miljarder dollar. Frankrike har sålt vapen till Sudan, och i Demokratiska republiken Kongo förser belgarna diktatorn Joseph Kabila med vapen som han bland annat använder för att slå ner oppositionen. När en konflikt väl har blossat upp kommer EU sättande med sina militära insatser i Afrika – i Kongo, Sudan med flera länder. Brandmännen sprutar bensin över lågorna. Det är hög tid för EU och dess medlemsstater att sätta stopp för denna handel. Vapenexporten kränker de mänskliga rättigheterna världen över. Vapenexporten dödar människor världen över. Vi måste äntligen få ett slut på denna dödsbringande handel.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Herr talman! EU förordar alltid att konflikter ska lösas med förhandlingar snarare än militära medel och vill gärna få kontroll över den obegränsade ökningen av handeln med dödsinstrument. Som tidigare har nämnts satsades 900 miljarder euro på militära ändamål förra året. Det motsvarar 137 euro per capita för världens hela befolkning. Sett till de militära utgifterna är vi tillbaka på det kalla krigets dagar. Närmare hälften av dessa enorma belopp utgörs av Förenta staternas militära utgifter.

Utgifterna för vapen växer i en farlig omfattning och uppgick förra året till närmare 40 miljarder euro. De största exportörerna har på senare år varit Förenta Staterna och Ryssland, som vardera svarar för 30 procent av den totala vapenhandeln, och EU ligger inte långt efter med 20 procent. Det mest oroväckande är utflödet av ultramoderna vapen till konfliktdrabbade delar av länder vars utveckling är svår att förutse.

Förra året stödde 153 länder en FN-resolution om en process för att få till stånd ett fördrag om vapenhandel. Det är för närvarande svårt för alla länder att ställa sig bakom ett rättsligt bindande instrument som innebär att import och export av vapen regleras på internationell nivå. Det är emellertid av största vikt att FN tar steg i den riktningen. Det måste samtidigt betonas att enskilda länder står i frontlinjen för att bekämpa oansvarig vapenhandel och dess negativa effekter för fred, säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter. I alla länder där vapenhandeln används i riskfyllda satsningar som inbegriper korruption har det internationella samfundet och även allmänheten en skyldighet att sätta lämplig press på sådana regeringar och parlament.

  Margrietus van den Berg (PSE). – (NL) Herr talman! Årligen såras uppskattningsvis en miljon människor av handgevär, maskingevär och granatkastare. Skjutvapenrelaterat våld har en enorm omfattning världen över och detsamma gäller det mänskliga lidandet. I många av de senaste årens väpnade konflikter används enbart lätta handeldvapen. Bara i södra Afrika finns cirka 30 miljoner lätta handeldvapen i omlopp och i Mellanöstern beräknas siffran ligga mellan 60 och 110 miljoner. Flertalet av dessa vapen produceras och säljs lagligen. I årtionden har det funnits internationella fördrag för kontroll av biologiska och kemiska vapen samt kärnvapen och deras spridning, men trots de enorma dödstalen finns det ännu inget motsvarande när det gäller försäljning och handel med konventionella vapen. Det leder till kränkningar av mänskliga rättigheter, långvariga krig och länder som blir allt fattigare. En överväldigande majoritet av vapnen produceras av fem rika länder. År 2005 svarade Ryssland, USA, Frankrike, Tyskland och Storbritannien tillsammans för 81 procent av den internationella vapenhandeln.

Mer än två tredjedelar av dessa vapen går till Afrika, Asien, Mellanöstern och Latinamerika. Människoliv ödeläggs, men även ekonomi, infrastruktur, hälsovård och utbildning. Enbart i norra Uganda har 2 500 barn missat sin skolgång under de senaste 20 åren på grund av väpnade konflikter.

Genom FN:s resolution från den 6 december 2006 läggs grunden för ett fördrag mot denna fria handel och en övergripande kontroll av vapenhandeln främjas. Det är givetvis av yttersta vikt för att bromsa handeln med konventionella vapen. Jag vill därför uppmana rådet – och på rådets ordförande Günter Gloser förstår jag att något är i görningen – att se till att EU agerar samfällt, snabbt och beslutsamt och att vi för egen del tar i tu med de allvarliga bristerna i tillämpningen av unionens uppförandekod från 1998. Vapen från EU hittar fortfarande vägen till länder som Sudan, Kina och Sierra Leone. Det är hög tid att kodexen blir rättsligt bindande, eftersom det skulle ge FN-processen en enorm skjuts framåt.

  Richard Howitt (PSE). – (EN) Herr talman! Under det senaste året har jag tillbragt två veckor i Kongo på uppdrag av detta parlament. Fyra miljoner människor dog i deras inbördeskrig och givetvis misslyckades ett internationellt vapenembargo att förhindra att vapen från hela världen – däribland Tyskland och Frankrike, vilket det finns klara bevis för – kom in i landet och bidrog till de oroligheter som ägde rum där. Det kan inte finnas ett mer illustrativt exempel på varför det internationella samfundet behöver göra mer för att förstärka sin vilja och sina värderingar på detta område.

Som vi säger i vårt resolutionsförslag vill vi se ett heltäckande, rigoröst och fullt genomfört fördrag om vapenhandel. Europeiska unionen kan spela en avgörande roll i det internationella samfundet för att se till att resolutionstexten åstadkommer just detta. Jag är mycket stolt över att Europaparlamentets text som lagts fram för er här i dag hänvisar till att vapenhandeln kan orsaka “oacceptabelt mänskligt lidande, förvärra väpnade konflikter, leda till instabilitet, terroristattacker“. Jag tackar Günter Gloser, det tyska ordförandeskapet och rådet för att de antar en liknande hård linje i sin resolution och talar om en oönskad och ansvarslös spridning av konventionella vapen. Låt oss gå från ord till handling så att vi verkligen kan påverka det som sker i Förenta nationerna.

Nästa steg måste vara att engagera civilsamhället. Jag anser att vår nuvarande ståndpunkt är ett resultat av icke-statliga organisationers kampanjer under mitten av 1990-talet som till sist var framgångsrika i arbetet med oss för att få till stånd EU:s uppförandekod. Jag är mycket stolt över att experterna på Lauterpacht Centre vid Cambridgeuniversitetet i min egen valkrets utarbetade det första utkastet till detta fördrag som lades fram för det internationella samfundet. Jag vädjar till parlamentsledamöterna att underteckna förklaringen till förmån för fördraget på vår webbplats controlarms.org. Vårt arbete med civilsamhället för att engagera världens människor för ett starkt fördrag är väsentligt.

Slutligen är jag mycket stolt över att mitt eget land, Förenade kungariket, tillsammans med Finland föreslog detta i Förenta nationerna och att varje enskild EU-medlemsstat har sagt sig vara villig att stödja det i FN. Vi bör vara stolta över Europa också.

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill på rådets vägnar framföra mitt uppriktiga tack för era bidrag och förslag, men även för de initiativ ni har tagit i denna mycket viktiga fråga och för de varningar som kommit från vissa av talarna.

Låt mig helt kort kommentera två frågor. För det första får vapenexport aldrig tillåtas om inte mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt respekteras i mottagarlandet. Jag har betonat att vi på olika nivåer världen över arbetar för att främja de mänskliga rättigheterna. Det är en annan fråga som ofta har stått på parlamentets dagordning. I alltför många länder i världen bryter man fortfarande mot rätten till liv, förbudet mot slaveri, rätten att delta i politik och samhällsliv, likhet inför lagen, yttrande- och föreningsfrihet och förbudet mot diskriminering. Därför är det vår plikt att se till att dessa brott mot grundläggande värden inte underlättas av vapenleveranser.

Sedan har vi frågan om vapenembargon. FN:s säkerhetsråd, OECD och EU har utfärdat embargon mot ett antal länder, och Europaparlamentets nuvarande resolutionsförslag lägger särskild tonvikt vid behovet att upprätthålla vapenembargot mot Sudan. Det är absolut nödvändigt att efterlevnad av embargon blir ett av de främsta kriterierna för att tillåta vapenexport i fördraget om vapenhandel. Det är ingen tillfällighet att detta kriterium står överst i kriterieförteckningen i EU:s uppförandekod.

Jag kan försäkra er att vi under vårt ordförandeskap kommer att fortsätta att anstränga oss till det yttersta för att få till stånd ett effektivt fördrag om vapenhandel. Att Europaparlamentet har intagit en så framskjuten roll i diskussionen har också varit till stor hjälp och stöd. Jag hoppas att vi kan behålla denna samarbetsinriktade strategi under kommande ordförandeskap.

  Benita Ferrero-Waldner , ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag tackar parlamentet för dess stöd, för dess initiativ och för dess resolutionsförslag. Som jag nämnde tidigare ger kommissionen som en del av en bredare EU-insats starkt stöd till inledandet av förhandlingar om ett rättsligt bindande vapenfördrag inom FN:s ram – detta är viktigt att framhålla.

Ett internationell instrument som främjar höga normer av ansvar är klart önskvärt, och för att detta företag ska bli framgångsrikt behöver vi bygga bredast möjliga samförstånd och uppmuntra alla stater att stödja detta initiativ. Vi önskar att det ska bli ett rättsligt bindande, separat och självständigt initiativ som täcker alla överföringar av konventionella vapen, som fastställer principer för definitionen av illegala överföringar och inbegriper övervakning, samt att det ska vara brett baserat. Vi vet att det inte kommer att bli lätt att övertala alla leverantörer över hela världen och det kommer därför att vara mycket viktigt för alla de främsta vapenproducenterna att undvika en situation som den vi hade med Internationella brottmålsdomstolen eller med fördraget om minförbud. Vi kommer därför att försöka uppnå bredast tänkbara samförstånd.

  Talmannen. Jag har mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾ som har lagts fram enligt punkt 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 21 juni 2007.

(1) Se protokollet.

11. Meda och finansiellt stöd till den palestinska myndigheten – utvärdering, genomförande och kontroll (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Rodi Kratsa-Tsagaropoulou för budgetkontrollutskottet om Meda och finansiellt stöd till den palestinska myndigheten – utvärdering, genomförande och kontroll (2006/2128(INI)) (A6-0210/2007).

  Rodi Kratsa-Τsagaropoulou (PPE-DE), föredragande. – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Av många skäl är det betänkande vi i dag debatterar ytterst viktigt och högaktuellt.

De magra resultaten av Europa-Medelhavsprocessen och de stora utmaningar vi står inför inom detta område tvingar oss att utvärdera situationen noga och besluta om kraftfulla politiska åtgärder och finansiella åtaganden.

De svåra förhållandena i de palestinska områdena förvärras och allt tyder på att situationen utvecklas negativt, vilket kräver att vi ser över våra insatser och inser att vi har ett ansvar för framtiden.

Vi måste också på ett övertygande sätt bemöta oron hos EU:s medborgare över resursförvaltningen inom områden som släpar efter med avseende på demokratiska åtaganden och förvaltning samt riskbedömningsmekanismer.

Jag vill påminna kammaren om att Medaprogrammet är vårt viktigaste finansiella instrument för genomförandet av stödåtgärder inom ramen för partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet när det gäller åtgärdsområdena politik och ekonomi, i syfte att inrätta ett frihandelsområde, liksom när det gäller den del av programmet som handlar om kultur och sociala frågor.

Inom Meda II, som är det senaste av Medaprogrammen, planerades åtgärder för 5,3 miljarder euro under perioden 2000 till 2006. Medaförordningen löpte ut 2006 och vi har i dag ett nytt europeiskt grannskaps- och partnerskapsinstrument som trädde i kraft 2007. Vi tror att våra erfarenheter från Medaprogrammet kommer att bli mycket användbara för det nya instrumentet.

Jag vill påminna kammaren om att de årliga åtagandena inom Meda II, som betänkandet i huvudsak behandlar, varierade mellan 569 miljoner euro år 2000 och 697 miljoner euro år 2004. Det skedde med andra ord en stadig ökning, även om vi måste betänka att våra åtaganden till förmån för Palestina, Syrien, Algeriet och Marocko och regionala åtgärder ökade mellan Meda I och Meda II, samtidigt som de minskade för Egypten, Jordanien, Libanon och Tunisien. Ökningen varierade också mellan olika insatsområden. Det skedde en markant ökning av finansieringen av åtgärder inom utbildning, yrkesutbildning och ekonomiskt stöd till institutionsuppbyggnad, medan anslagen till andra sektorer såsom jordbruk, lokal utveckling och privata reformer minskade inom Meda I jämfört med Meda II.

Mot bakgrund av våra erfarenheter i Europaparlamentet, inkommen information och revisionsrättens rapport vill vi påstå att kommissionens förvaltning av Medaprogrammet klart har förbättrats jämfört med tidigare år och vi menar att utvärderingen är tillfredsställande med tanke på de politiska omständigheter som inte går att bortse från i området och att en stor del av insatserna har kunnat göras med kortare förberedelser och snabbare utbetalningar, vilket gradvis har lett till en jämnare resurstilldelning.

Vi uppmanar Europeiska kommissionen att i sina kommande åtgärder beakta att antalet projekt och program stadigt ökar, att det ekonomiska stödets andel av det totala programmet fortsätter att öka, att våra kontor och ansvarsfördelningen på lokal nivå bedöms vara viktiga och välfungerande och därför måste utvecklas och att samarbetet med de lokala myndigheterna har haft betydelse och följaktligen måste förstärkas. Vi måste också göra vårt yttersta för att förbättra samarbetet mellan Medelhavsländerna (syd-syd) så att vi kan förverkliga det högt prioriterade målet om regionalt samarbete och regional integration.

Vad finansieringsområdena beträffar anser vi att den ekonomiska delen av partnerskapet måste inriktas på social sammanhållning och en hållbar ekonomisk utveckling, utan att glömma att det krävs en övergripande kontroll och effektivisering av åtgärderna inom alla områden om vi ska kunna nå våra mål.

Frågan om det finansiella stödet till Palestina utgör en viktig del av betänkandet och har varit föremål för ökat intresse från våra vänner i Europaparlamentet. Mellan 1994 och 2006 gav kommissionen bistånd till det palestinska folket för cirka 2 300 miljoner euro. Anslagen till de palestinska områdena låg tämligen stabilt mellan 232 och 260 miljoner euro under perioden 2002 till 2005. Bara under 2006 gavs 700 miljoner euro, vilket är rekordet hittills. Som vi vet beslutade kvartetten den 9 maj 2006 att inrätta en tillfällig internationell mekanism (TIM) och Europeiska kommissionen har med hjälp av denna mekanism fördelat 107,5 miljoner euro på de tre TIM-delarna – en för brådskande åtgärder, en för infrastruktur och en för ekonomiskt stöd till de fattigaste och mest sårbara grupperna i samhället. Vi i budgetkontrollutskottet har tittat närmare på våra förbindelser med den palestinska myndigheten och funderat över hur man bäst kan möta behoven av politiskt och ekonomiskt stöd till den palestinska myndigheten i sig och behovet av att kanalisera det humanitära stödet. För att anpassa betänkandet till dagsläget har jag också föreslagit två muntliga ändringsförslag, det ena till punkt 38, som har förlorat sin aktualitet och kan strykas eller ändras genomgripande, och en ny punkt om rådets beslut vad avser såväl stödet till den nya regeringen som åtagandet via den internationella mekanismen om att vidta nödvändiga humanitära åtgärder till förmån för Gaza. Jag vill slå fast att vår politiska grupp stöder vårt initiativ och jag tror också att jag har resten av parlamentet bakom mig när det gäller denna nya punkt.

(Applåder)

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr talman, fru Ferrero-Waldner, mina damer och herrar! Jag vill varmt tacka föredraganden. Vi har analyserat rekommendationerna och instämmer i huvudsak i parlamentets bedömning av Medaprogrammet och givetvis i dess slutsatser.

I betänkandets slutsatser fastslås att stöd som utgått genom Medaprogrammet har varit ändamålsenligt och väsentligen bidragit till att uppnå Medaprogrammets mål. Det slås också fast att stödet har varit förenligt med mottagarländernas utvecklingsplaner och behov. Jag vill gärna betona detta eftersom jag har vissa diskussioner i färskt minne.

Rådet tackar för kommissionens ansträngningar som har lett till påtagliga förbättringar när det gäller att snabba på och effektivisera planeringen inom ramen för Meda II.

Medaprogrammet har nu avslutats och den första januari 2007 skedde övergången till det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet. Det är ett skräddarsytt instrument för genomförandet av EU:s grannskapspolitik.

Europaparlamentet har krävt att samarbetet mellan EU:s partnerländer i Medelhavsområdet ska förstärkas, vilket också sker inom ramen för grannskaps- och partnerskapsinstrumentets program för den södra regionen, varav 343,3 miljoner euro har öronmärkts fram till 2010.

Vi delar er åsikt att fullföljandet av Barcelonaprocessen är av avgörande betydelse för hela regionen. Att vi trots det spända läget i regionen har lyckats ta i tu med viktiga frågor och göra fortsatta framsteg visar att Barcelonaprocessen – vår dialog mellan EU och länderna i Medelhavsområdet – fortfarande är en lämplig ram för att åstadkomma förändringar i Medelhavsområdet.

Den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet ger genom den interparlamentariska dialogen ett viktigt bidrag till närmare förbindelser mellan nord och syd. Vi har alla – både i det civila samhället, regeringar och parlament och trots våra olika organisationer och ansvarsområden – som mål att främja partnerskapet med Medelhavsområdet och vi förenas av en vilja att gemensamt arbeta mot det målet.

Låt mig nu gå vidare till den del av betänkandet som handlar om finansiellt stöd till palestinierna. Innan vi diskuterar betänkandet vill jag emellertid nämna att vi har följt den senaste utvecklingen på de palestinska områdena och i synnerhet Gazaremsan med stor oro. Den gångna veckans våldsamma sammandrabbningar mellan Fatah och den radikala islamistorganisationen Hamas har krävt mer än 100 människoliv och många har blivit allvarligt skadade.

Hamasmilisen har i praktiken tagit kontroll över området genom att använda brutalt militärt våld mot de legitima säkerhetsstyrkorna, civila och biståndsarbetare. I denna situation har president Mahmoud Abbas tvingats att upplösa samlingsregeringen, utropa undantagstillstånd och utse en undantagsregering. Den uppgörelse som med Saudiarabiens hjälp ingicks mellan de palestinska grupperna i Mecka i februari har därmed kollapsat och Hamas ingår inte längre i landets regering.

Den humanitära situationen på Gazaremsan var redan tidigare svår och har nu ytterligare förvärrats. Sjukhusen är överfulla och lider brist på läkemedel och medicinskt materiel. En stor majoritet av Gazas befolkning är beroende av livsmedelshjälp. Biståndsorganisationerna har tvingats ställa in en del av sin verksamhet eftersom de fruktar för personalens säkerhet – tyvärr med all rätt, vilket framgår av att två av UNRWA:s hjälparbetare dog när de fångades i korseld under eldstrider.

Vid måndagens sammanträde i rådet för allmänna frågor krävde EU:s utrikesministrar ett omedelbart slut på våldet och försäkrade president Mahmoud Abbas att han har deras fulla stöd i sina beslut. De beslutade att omedelbart återuppta normala förbindelser med den nya regeringen under premiärminister Salam Fayyad och förklarade att de har för avsikt att skapa förutsättningar för att även återuppta det direkta finansiella och praktiska biståndet. Utrikesministrarna slog också fast att de inte vill lämna människorna på Gazaremsan utan humanitär hjälp i deras nuvarande svåra situation. Andra lösningar som kan bli aktuella mot bakgrund av den nya situationen diskuteras för närvarande.

EU:s inrättande av den tillfälliga internationella finansieringsmekanismen TIM i juni 2006 har spelat en viktig roll för att möta den belägrade palestinska befolkningens mest akuta behov. Mekanismen är uppbyggd på ett sätt som erbjuder insyn och har visat sig vara ett flexibelt och effektivt instrument.

Enbart under förra året gav Europeiska kommissionen och medlemsstaterna direkt bistånd för mer än 300 miljoner euro genom TIM och fortsätter att genomföra sina betalningar i den rådande situationen, som gör behovet av pengarna än mer trängande. Detta måste understrykas gång på gång, eftersom man ibland får en annan bild beskriven, även i media. Av det skälet välkomnar vi också Mellanösternkvartettens beslut att utsträcka TIM till att gälla i ytterligare tre månader fram till september.

I ert betänkande uppmanar ni helt befogat Israel att återuppta överföringarna av undanhållna palestinska skatte- och tullinkomster. EU har också vid upprepade tillfällen riktat denna uppmaning till Israel, senast i de slutsatser som rådet för allmänna frågor antog vid sitt sammanträde den 18 juni. Den israeliska regeringen har meddelat att den nu är beredd att återuppta överföringarna – vi har som ni vet fört samtal med den israeliske utrikesministern Tzipi Livni.

Vi hoppas verkligen att detta ska ge den palestinska ekonomin den injektion den så desperat behöver. Detta är ytterligare ett område där utsikterna att nå en politisk lösning är avhängiga att det sker synbara framsteg.

EU är redan aktivt inom ett annat område som ni har nämnt, nämligen den viktiga reformen av de offentliga finanserna, inbegripet ekonomistyrning och revision. Kommissionen bistår det palestinska finansministeriet i det pågående arbetet med att inrätta genomblickbara budgetstrukturer.

EU:s mål är och kommer att förbli en tvåstatslösning där Israel och Palestina lever sida vid sida med fredliga relationer till varandra och omgivande länder i regionen. Vi vill bidra till att långsiktigt förbättra levnadsvillkoren för palestinierna istället för att ägna oss åt krishantering. De senaste veckornas utveckling har med stor tydlighet visat varför detta är en trängande nödvändighet.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka Rodi Kratsa-Tsagaropoulou för hennes utmärkta betänkande. Det kommer i ett viktigt ögonblick eftersom det gäller samarbetet med området söder om Medelhavet samtidigt som grannskapspolitiken också håller på att genomföras. Jag ska först tala om huvudresultaten innan jag går över till det rådande läget i de palestinska territorierna och vår reaktion på detta.

För det första i fråga om MEDA-resultatet under de senaste tio åren är jag glad över parlamentets positiva uppskattning av hur programmet har bidragit till att genomföra Barcelonaförklaringens mål. Ytterligare framsteg kan och måste fortfarande göras, men jag delar parlamentets syn att Barcelonaprocessen förblir det mest lämpliga ramverket för Medelhavspolitiken. Denna process stöds nu av grannskapspolitiken vilket kommer att bidra till att man utvecklar bilaterala förbindelser och förverkligar många av ambitionerna i Barcelonaagendan.

I fråga om effektivitet och grundlighet innebär parlamentets och revisionsrättens slutsatser att kommissionen uppmuntras till fortsatta förbättringar av sina prestationer. Det är klart att vi också kommer att beakta olika förslag från de två institutionerna. Jag lovar att fortsätta kommissionen insatser i detta avseende och vi har redan lanserat en slutlig utvärdering av MEDA-förordningen. Resultaten kommer att vara tillgängliga i början av 2008.

Alla våra insatser måste ses i ljuset av de fortlöpande och successiva förbättringar som kommissionen har genomfört sedan 2001. Jag delar helt parlamentets uppfattning om problemen med att främja ökad social sammanhållning och hållbar ekonomisk utveckling. Slutligen delar jag er vilja att fortsätta att genomföra de mål för Barcelonaprocessen som anges i betänkandet. Vi har tagit en mängd initiativ i detta avseende genom temastöd, till exempel inom områdena gott styre, demokrati och jämlikhet. Slutligen vad gäller öppenhet är det något som jag själv starkt prioriterar och där vi gör framsteg.

I ert betänkande, Ria Kratsa-Tsagaropoulou, analyseras starka och svaga sidor i MEDA-programmet mycket tydligt. Ni erkänner de förbättringar som har uppnåtts men påpekar också att det fortfarande finns behov att ytterligare framsteg. Den nya ENPI-förordningen, som trädde i kraft i början av året, erbjuder stora nya möjligheter. Därför ser vi fram mot en fortsatt dialog och ert konstruktiva stöd.

För att gå över till det rådande läget i de palestinska territorierna är vi mer än någonsin vid en kritisk vändpunkt. Vi följer läget dag för dag, till och med timme för timme, och för närvarande tar vi itu med de överhängande behoven och kommer förmodligen att fortsätta att göra så. Som vår rådsordförande nämnde hade vi vid rådsmötet (allmänna frågor och yttre förbindelser) i måndags en lång och intensiv diskussion om Mellanöstern. Det rådde bred enighet om behovet att stödja president Abbas och hans nya regering ledd av premiärminister Fayyad. Det är också den linje som kvartetten intagit.

Det har redan sagts att EU kommer att återuppta normala förbindelser med denna regering omedelbart. Samtidigt kan vi inte strunta i Gazabefolkningens humanitära behov och vi kommer inte att svika det palestinska folket.

I fråga om bistånd fanns det en stark vilja att utveckla förutsättningarna för omedelbart, praktiskt och ekonomiskt stöd. Detta inbegriper följande: utökning av katastrofinsatserna under den tillfälliga internationella mekanismen under ytterligare tre månader, denna gång med fullständigt samarbete från Salam Fayyad, fortsatt humanitärt bistånd, även till Gaza, undersökning av möjligheterna att inleda direkt ekonomiskt bistånd, inbegripet uppbyggande av institutioner, stöd till den palestinska civilpolisen genom återupptagande av Europeiska unionens polisuppdrag för de palestinska territorierna och förhoppningsvis återupptagande av Europeiska unionens gränsövervakningsuppdrag för gränsövergångsstället i Rafah.

Jag gjorde klart för rådet och premiärminister Fayyad att återupptagandet av det direkta biståndet till den palestinska myndigheten kräver vissa tekniska förutsättningar – det vill säga kontrollförutsättningar – i fråga om revisionskontroll och verifieringar. Jag kan tala om för er att vi redan varit i kontakt med Fayyad och hans personal om hur detta kan uppnås. Ett möte ägde faktiskt rum i går mellan min delegationschef och premiärministern.

Som ett första steg avser vi att betala 22 miljoner euro direkt från en reserv för att bidra till att betala den palestinska myndighetens skulder, särskilt till den privata sektorn så att den ser att det händer något.

TIM kommer också att tills vidare fortsätta att kanalisera medel som är väsentliga för palestinierna på ett både redovisningsbart och öppet sätt. TIM kommer som jag sa att fungera som stöd för Fayyadregeringen från och med nu. Här vill jag tacka er och välkomna den politiska överenskommelsen om de extra 90 miljonerna euro för TIM. Jag hoppas också att förfarandena för antagandet kan godkännas.

Som rådsordföranden redan har sagt är det viktigaste att de innehållna palestinska medlen, som vi så ofta har uppmanat israelerna att frisläppa, förhoppningsvis till sist kommer att skickas till Mahmoud Abbas regering.

Låt mig slutligen ta tillfället i akt och tacka parlamentet ännu en gång för dess stöd som har varit och fortsätter att vara viktigt. Genom TIM, ett EU-initiativ, har vi tillhandahållit stöd på höga nivåer som nått mer än en miljon palestinier – läkemedel, sjukhusförnödenheter, bränsle till viktiga samhällstjänster och bistånd både till de fattiga och till den offentliga sektorn. Detta skulle inte ha varit möjligt utan ert stöd och för framtiden behöver vi nu också ert stöd för alla de saker jag har nämnt.

  Véronique De Keyser (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för utrikes frågor. – (FR) Herr talman! Jag tackar Rodi Kratsa-Tsagaropoulou för ett utmärkt betänkande, som innehåller två viktiga konstateranden.

För det första har stödet till Palestina sedan 2003 förvaltats väl och utan bedrägerier. Det är en viktig slutsats som kommer att tysta de ihärdiga och grundlösa ryktena om korruption i den palestinska myndigheten.

För det andra har den tillfälliga stödmekanism som infördes efter sanktionerna mot Hamasregeringen 2006 tyvärr inte lyckats förhindra en humanitär tragedi, trots de stora summor som betalats ut, vilket lett till ökad barnadödlighet, nya sjukdomar och en extrem fattigdom på de ockuperade områdena.

Det ska dock också sägas att stödet på ett mirakulöst sätt verkar ha börjat fungera igen sedan den nya undantagsregeringen tillträdde och den nationella samlingsregeringen upplöstes, och även de skatteintäkter som har undanhållits av israelerna kan nu betalas ut till den nya regeringen. Det gläder mig. När nu inbördeskrig härjar i det tudelade landet kräver denna dramatiska omsvängning att vi förändrar vårt synsätt. EU har haft ansvaret för sin politik i Mellanöstern sedan januari 2006. Politiken syftar till att isolera Hamas och beröva organisationen dess valseger. EU har bortsett från de framsteg Hamas politiska plattform innebar, som låg till grund för den nationella samlingsregeringen. Vidare har unionen vägrat att kritisera Israel för fängslandet av 45 palestinska parlamentsledamöter. I dag har extremisterna segrat och ett ingenmansland har etablerats i regionen. Palestinierna har förlorat alla förhoppningar om rättvisa och demokrati och bilden av EU är solkad för lång tid framåt.

Nej, självklart har vi inte börjat stödja Hamas agerande. Vi fördömer det. Men när kaos tar över och inbördeskrig bryter ut är blodutgjutelse och våld det enda som existerar och jag vill påstå att vi har bidragit till att detta kaos har uppstått. För flera månader sedan slog Europaparlamentet larm om att biståndsorganisationerna vädjade om hjälp. Nu har till och med FN slutat tiga. Läs Do Santos rapport. Vi bär ansvaret för denna katastrof i den internationella opinionens ögon och med tanke på att Förenta Staterna har haft modet att låta Baker-Hamilton-kommissionen granska deras Irakpolitik vill jag i dag begära att det inrättas en parlamentarisk kommission som utvärderar EU:s politik i Mellanöstern och dess konsekvenser i dagsläget.

ORDFÖRANDESKAP: ADAM BIELAN
Vice talman

  Ingeborg Gräßle, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådets ordförande, mina damer och herrar! Jag vill varmt tacka föredraganden. Det är lite tråkigt för ert betänkande att det nu helt överskuggas av en enda fråga, nämligen huruvida det är rimligt eller ej att fortsätta skicka pengar till denna svårhanterliga region, nu när allt fokus ligger på Palestina. Jag vill tacka för ert gedigna arbete, för vi tror att det finns mycket vi kan lära oss av tidigare erfarenheter, som vi kan ha nytta av för framtida program. Fru kommissionsledamot, ett av mina krav är att vi inte låter det uppstå några längre avbrott i våra framtida program. EU är experter på att börja om från början efter sju år. Jag menar att de som ansvarar för budgetkontrollen skulle nå mycket större framsteg på lång sikt om säkerställde större kontinuitet i programmen.

Vi ser nu att händelseutvecklingen vid flera tillfällen har sprungit förbi föredragandens betänkande. Hon har ägnat stor möda åt denna svåra fråga, i synnerhet vad gäller Palestina, med besök i regionen, en utredning av OLAF och långa diskussioner om vad som förmodligen är det mest svårbemästrade området i världen. För tredje gången ställs vi nu inför frågan om huruvida det är rimligt eller inte att skicka EU-finansiering till detta område. Trots att många av mina kolleger i budgetkontrollutskottet har reserverat sig beslutade utskottet att det är rimligt, i huvudsak av humanitära skäl, eftersom vi vet vilka positiva effekter pengarna har haft på lokal nivå, och vi vet också att saknaden efter stödet skulle bli stor om det inte längre fanns att tillgå. För två dagar sedan besvarade även rådet frågan på nytt. Vi vill påminna om att Europaparlamentet beslutar om budgeten och beviljar ansvarsfrihet och därför sitter i samma båt som rådet.

Vi vill stödja den lagliga palestinska regeringen och vi vill självklart inte vända ryggen åt den humanitära krisen i Gaza, men just på grund av att det pågår ett inbördeskrig har Europeiska kommissionen en särskild redovisningsplikt gentemot oss och måste acceptera att man har en skyldighet att redovisa hur man bedriver sitt arbete, i synnerhet med tanke på att budgetstöd är den mest riskabla formen av bistånd.

Det gladde mig att höra kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldners försäkringar om att EU-medel i ökad omfattning ska kopplas till framsteg i fråga om politiska reformer även i denna del av världen, för det finns en sak som vi finner oförlåtlig: av både humanitära, politiska och ekonomiska skäl kan vi inte acceptera att vårt bistånd systematiskt raseras gång på gång.

  Paulo Casaca, för PSE-gruppen. – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådets ordförande, fru Kratsa-Tsagaropoulou, fru De Keyser, mina damer och herrar! Vi samlas i dag för att diskutera Rodi Kratsa-Tsagaropoulous betänkande om revisionsrättens rapport om Medaprogrammet, som är EU:s program för länderna kring södra Medelhavet. Tyngdpunkten i betänkandet ligger vid gemenskapens bistånd till Palestina.

Revisionsrättens rapport omfattar inte stödet till Palestina. Den enda EU-institution som har genomfört en grundlig analys av denna finasieringsmekanism är bedrägeribekämpningsbyrån OLAF, som har vägrat att offentliggöra sin rapport. Budgetkontrollutskottets ledamöter har inte fått se rapporten, inte ens under sekretess.

Under de omständigheterna kan vi inte lämna några garantier för att gemenskapens medel används på ett bra sätt i landet. Politiskt står vi dock inför ett allvarligt dilemma. Å ena sidan måste vi tillhandahålla utvecklingssamarbete och humanitär hjälp till människor som är offer för ledare som bryr sig föga eller inte alls om deras välfärd, och å andra sidan se till att gemenskapens medel inte kommer på avvägar och används till vapeninköp, terrorism, propaganda – i synnerhet indoktrinering av barn – rasism, främlingsfientlighet, hat och självmordsbomber, vilket har visat sig vara fallet med biståndet till Libanon.

Detta är en fråga av högsta vikt som kräver ett kraftfullt politiskt svar, grundat på den humanistiska övertygelsen att alla människor har rätt till liv, oavsett vilken religion eller etnisk grupp de själva eller deras förfäder tillhör – det vill säga en politik som förmår stå emot demagogi och hyckleri.

Jag vill därför varmt applådera de israeliska myndigheternas gest att nu på morgonen låta hundratals palestinska flyktingar få fri passage till Västbanken efter att de på sin flykt från terrorvågen över Gaza i flera dagar har varit blockerade i Ereztunnlarna. Jag vill också uppriktigt och broderligt uppmana de israeliska och egyptiska myndigheterna att anstränga sig till det yttersta för att tillsammans med internationella förband och den nya palestinska regering som har utnämnts av president Mahmoud Abbas bistå de palestinier som flyr undan förföljelserna i Gaza, vilka redan har krävt många människoliv bland Gazas befolkning.

Jag hoppas att vi som så många gånger tidigare kan räkna med stöd från EU:s kontor för humanitärt bistånd (ECHO) för att lindra lidandet i Gaza, förutsatt att det inte hindrar ECHO från att genomföra andra och lika viktiga humanitära insatser för att hjälpa irakiska flyktingar i Syrien och Jordanien liksom i Egypten, Libanon och andra gulfländer.

Palestina utgör för närvarande en måltavla för en fanatisk ideologi som använder religionen för att dölja sin makthunger, och som nu ödelägger Libanon och Irak. Alla som fortfarande vägrar att inse denna sanning kommer återigen att tvingas konfronteras med händelser som omöjligen kunde förutses.

  Jorgo Chatzimarkakis, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Gloser, fru kommissionsledamot! Låt mig till en början varmt tacka föredraganden Rodi Kratsa-Tsagaropoulou för hennes betänkande. Särskilt avsnittet om Meda är mycket välformulerat och belyser alla steg som måste tas. Jag gratulerar till ett verkligt gediget arbete!

Mot bakgrund av händelseutvecklingen och med tanke på att tiden är kort tänker jag begränsa mig till att tala om den tillfälliga finansieringsmekanismen för palestinier. I förslaget till betänkande framgår tydligt att kommissionsledamoten har lyckats med ett mästerligt schackdrag. Jag gratulerar henne till detta, eftersom EU annars hade varit tvungen att helt avbryta utbetalningarna till den palestinska myndigheten. Vi hade inget val. Vi kan inte bistå terrorister. Det har vi aldrig gjort tidigare, och det ska vi heller aldrig göra. Man har dock alltid en skyldighet att agera när enskilda människor kommer i kläm. Genom TIM har EU hittat en lösning som uppfyller de höga moraliska krav som unionen ställer för att betala ut bistånd.

Under dessa omständigheter anser jag att man förvisso ska notera mindre fel och brister i redovisningen, men att de ingalunda ska stå i centrum för debatten. Vi pratar ändå om ett projekt som tillkommit i all hast. Vi vet alla att det fanns vissa begränsningar. Jag instämmer inte i den antydda kritiken mot den israeliska strategin att hålla inne med överföringen av skatteintäkter. Vi kan inte anklaga israelerna för att de tvekat att ösa pengar över terrorister, och av det skälet bör vi låta saken bero. Dessutom har den senaste händelseutvecklingen visat att det var rätt att hålla inne pengarna som en säkerhet, eftersom det nu kan vara till dubbel fördel för president Abbas och de moderata krafterna. I sammanhanget måste jag också berömma Israels beslut att öppna gränsövergången vid Erez av humanitära skäl, och därigenom ge direkt hjälp åt palestinier som flyr från Hamas.

Avslutningsvis vill jag uttrycka min tacksamhet gentemot de hjälparbetare som finns på plats, eftersom hjälpen måste nå fram till lokalbefolkningen. Europaparlamentet är tacksamt för det humanitära arbete de utför. De har ingen lätt uppgift. Vi tackar dem ur hjärtat.

  Adamos Adamou, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Jag vill gratulera Rodi Κratsa-Tsagaropoulou till hennes arbetsinsats, även om jag i vissa frågor har en annan åsikt.

Jag är inte överens med Jorgo Chatzimarkakis. Jag opponerar mig mot herr Chatzimarkakis och vill framhålla ert ansvar, herr kommissionsledamot, som företrädare för kommissionen, för den nuvarande kaotiska situationen i Palestina. Ni är ansvarig eftersom ni inte godkände att man inrättade ett förfarande för kanalisering av finansiellt stöd till den nationella samlingsregeringen så att den kunde arbeta. Dessutom bär ni ensamma ansvaret för den rådande situationen eftersom ni selektivt och grundlöst insisterade på att de institutionella kanalerna skulle kringgås och att det finansiella stödet skulle utbetalas direkt till en nationell samlingsregering som hade godkänt PLO:s avtal och därmed uppfyllt kvartettens villkor. Slutligen måste vi hädanefter vara tydliga med att återupptagandet av direkta finansiella förbindelser inte får vara avhängigt villkor som splittrar palestinierna och gagnar Israels expansionspolitik.

Jag vill be kommissionsledamoten att erkänna ert ansvar och axla det.

  Simon Busuttil (PPE-DE). – (MT) Tack, herr talman! Jag vill instämma i vad kollegerna har sagt och gratulera vice talman Kratsa-Tsagaropoulou till hennes högintressanta betänkande. Betänkandet är särskilt viktigt och användbart i detta skede, eftersom vi nu står inför utmaningen att försöka skicka ut ett hoppingivande budskap i en situation som verkar fullständigt hopplös. Vi måste bemöta denna utmaning genom att mot alla odds fortsätta våra ansträngningar och fatta mod. Jag tvivlar inte på att kommissionsledamoten med sin entusiasm gör just detta och att ni ska fortsätta att vara en stråle av hopp för oss under rådande svåra omständigheter.

Därför stöder vi de initiativ ni har antagit, såsom den tillfälliga finansieringsmekanismen, som vi nu vet kommer att förlängas. Ni har vårt fulla stöd eftersom vi menar att mekanismen tillgodoser de grundläggande behoven. Vi står också bakom er när det gäller möjligheten att tillhandahålla direkt stöd till de palestinska myndigheterna, givetvis under förutsättning att finansiell insyn kan garanteras, eftersom det är parlamentets skyldighet att se till att pengarna används på ett genomblickbart sätt.

Det är synd att vi inte har tid att närmare diskutera andra aspekter av Medelhavet eftersom vi vet att anslag från Medaprogrammet har använts i andra länder och att de har använts på föredömligt sätt. Exempelvis har utnyttjandegraden i länder som Marocko, Jordanien och Tunisien ökat kraftigt med tiden.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Risa Kratsa-Tsagaropoulou för ett viktigt betänkande som avspeglar det utmärkta arbete som Europeiska unionen utför genom MEDA-programmet. Jag har dock en invändning som gäller skäl N, som inte avspeglar den realpolitiska situationen efter bildandet av den nationella samlingsregeringen. Jag anser att den uttryckliga hänvisningen bör ändras för att ge en mer rättvisande bild av situationen.

Europeiska unionen och kvartetten reagerade enligt min mening inte tillräckligt snabbt och pragmatiskt på de palestinska demokratiskt valda företrädarnas bedrift att bilda en samlingsregering. Jag anser att denna underlåtenhet från vår sida var droppen som fick bägaren att rinna över. Vi har nu en statskupp i Gaza som hotar den efterlängtade fredliga framtiden för det palestinska folket. Ja, det måste fördömas, men varje nybörjarpolitiker kunde ha förutsett denna utveckling. Det gjorde många av oss som är mer erfarna förra månaden i just denna kammare.

Efter 40 år av brutal ockupation och ständiga förödmjukelser från de israeliska myndigheternas sida, tillsammans med världens vägran att handla i enlighet med dess egna demokratiska normer och erkänna palestiniernas demokratiska alternativ är det inte överraskande att Palestina genomgår denna kris nu. Även på detta sena stadium måste Europa försöka handla i partnerskap med alla valda företrädare för det palestinska folket för att återställa tilltron till politiken och till förhandlingar och val.

Vi måste göra vad vi kan för att bidra till att återställa lag och ordning, vilket för närvarande är lika viktigt för det palestinska folket som humanitärt bistånd.

  Salvador Garriga Polledo (PPE-DE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Europeiska unionen har ägnat mycket tid, möda och budgetstöd åt samarbetet med länderna kring Medelhavet. De båda Medaprogrammen omfattar tillsammans drygt 7 miljarder euro i betalningsåtaganden och över 600 miljoner euro per år.

Vi menar att insatserna genom Medaprogrammet har varit en av unionens stora framgångar och att de inte bara har bidragit till ekonomisk utveckling, utan först och främst till demokratisk utveckling och värnande av mänskliga rättigheter i hela medelhavsområdet.

Jag anser att merparten av hela det nätverk av civila organisationer som växt fram i medelhavsområdet har Medaprogrammet att tacka för sin existens. Vi är därför mycket stolta över att genomförandet av programmet i alla avseenden fungerar mycket bra.

Palestina har alltid varit kontroversiellt ur budgetsynpunkt. Det är Medaprogrammets upplägg som skapar mest problem. Direkt stöd till Palestina är som flera ledamöter har påpekat mycket svårt att kontrollera, både när det gäller vart det går och hur det används. Jag vill nämna att vi under den förra mandatperioden hade en undersökningskommission om direkt budgetstöd som jag själv ingick i. Kommissionens slutsatser ledde fram till olika riktlinjer och åtgärder som bland annat gjorde det möjligt att skapa den tillfälliga finansieringsmekanismen.

I dag står vi givetvis inför en situation där den humanitära och politiska verkligheten tränger undan alla förutsägelser om budgetstöd som vi kan göra ur budgetkontrollsynpunkt.

Jag delar därför parlamentets i det närmaste enhälliga ståndpunkt och vi ställer oss bakom parlamentets linje att ge den palestinska regeringen vårt fulla förtroende. Vi vet att direkt budgetstöd är mycket svårkontrollerat, men vi uttalar vårt förtroende så att vi med gemensamma ansträngingar ska kunna fortsätta ge detta stöd.

  Jamila Madeira (PSE). – (PT) Herr talman! Trots att Medaprogrammet är tämligen nytt har det redan fått positiva effekter på plats, på andra sidan om Medelhavet. Det återstår dock en del arbete innan det är fullt effektivt och vinner erkännande hos de människor som direkt eller indirekt gynnas av det.

Jag har i första hand sett vad Medaprogrammet har åstadkommit i Gaza och på Västbanken och välkomnar många av de förslag Rodi Kratsa-Tsagaropoulou lägger fram i betänkandet. Jag vill också passa på att gratulera henne. Jag instämmer i att stödet och insatserna måste styras till vissa områden, men att de bör utvidgas till att omfatta andra områden som på kort sikt kan visa sig fruktbara utan att det krävs större investeringar, exempelvis mikrolån.

Vi är mitt uppe i en period av förändringar i Palestina, något som så snart som möjligt bör leda till att det internationella finansiella biståndet återupptas och i slutänden innebära slutet för Israels olagliga konfiskering av tullintäkter från ett folk och en regering som bokstavligen har strypts, utan föda, utan ekonomiska intäkter och utan någon framtid att kämpa för.

Salam Fayad har gett oss garantier rörande politisk kompetens och ansvarighet. Nu är det upp till EU att ge dem resurser, både genom att kanalisera finansiellt stöd till de olika områdena och genom att häva blockaden mot den fria rörligheten för personer, varor och tjänster på Västbanken – alla multiplikatorseffekter av stödet försvinner nämligen till följd av blockaden. För att göra detta krävs ett mer offensivt EU.

  Günter Gloser, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig än en gång särskilt tacka föredraganden, men även alla er andra för debatten och för era bidrag, som har poängterat hur viktigt det var att inleda Barcelonaprocessen för mer än tio år sedan och formulera en politik för det ändamålet. Det var också ett försök att hitta nya instrument.

Somliga av er påpekade att Medaprogrammet även har lett till en förbättring av den politiska situationen och infrastrukturen i våra partnerländer. När vi tittar på vissa länder i den sydligaste delen av medelhavsområdet blir det tyvärr uppenbart att åtskilliga mål ännu inte har uppnåtts. En del av er nämnde i detta sammanhang behovet av ökad effektivitet. En förlängning av det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet kommer emellertid att spela en viktig roll för att konsolidera dialogen mellan EU och länderna i medelhavsområdet.

Jag vill gärna återvända till frågan om palestiniernas särskilda situation. Flera av er har betonat att kommissionsledamoten hittat ett sätt att gå vidare i denna svåra situation, vilket hon fått välförtjänt beröm för. Det är också viktigt att säga att vi måste ge hjälp, men när vi ger hjälpen – och vår strategi kommer i vissa fall att bygga på pragmatiska överväganden – får förfarandet inte plötsligt börja angripas efter tre månader. Fru kommissionsledamot! Jag menar att vi har hittat ett sätt att faktiskt tillhandahålla bistånd i den rådande situationen.

Som jag sade igår under sammanträdet i utskottet för utrikes frågor finns det förvisso behov av att skilja mellan orsak och verkan. EU har vid upprepade tillfällen förklarat hur man avser att stödja processen i Mellanöstern i stort, men även slagit fast att erkännandet av de nyligen valda regeringarna är avhängigt hur de uppfyller vissa kriterier, nämligen att de avstår från våld, ställer sig bakom vägkartan och erkänner staten Israel – krav som har gällt under lång tid. Det är viktigt att vi är medvetna om det. Självklart måste även vi göra motsvarande ansträngningar. Jag tänker inte fortsätta skylla allt på uteblivet erkännande av regeringar eller otillräckliga resurser.

I rådet har EU:s utrikesministrar just utverkat ett viktigt löfte från Israel om att återuppta överföringarna av de undanhållna medlen. Här har det givetvis även förts förhandlingar med palestinierna. Som kommissionsledamoten betonade i debatten med utrikesministrarna i måndags kommer det att innebära mycket snabba framsteg, eftersom det är viktigt att ge stöd både på Västbanken och Gazaremsan.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Det är mycket viktigt att inse att det finns ett viktigt samband mellan MEDA och den nya grannskapspolitiken. Det stämmer att vi har uppnått en hel del. Medelhavsländerna arbetar nu tillsammans med oss för första gången, inte bara multilateralt utan även bilateralt, dvs. inte bara för Medelhavs- och Barcelonaprogrammen utan även bilateralt i grannskapsprogrammet.

Europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet är ett särskilt instrument som bygger på MEDA i fråga om planering och genomförande. Vi har dock försökt att koncentrera och fokusera lite mer för att öka effektiviteten.

i fråga om ECHO, har Louis Michel som ansvarar för ECHO gjort allt som är möjligt. 60 miljoner euro från ECHO-medel har redan tilldelats i år till palestinierna via FN-organisationer och icke-statliga organisationer.

Låt mig helt kort ta upp OLAF. Som ni vet nämnde generalsekreteraren att han måste respektera reglerna och förordningarna för OLAF. Samtidigt har han dock lagt fram en sammanfattning av de viktigaste slutsatserna, på ungefär tio sidor, i en särskild rapport till budgetkontrollutskottet. Han har också erbjudit sig att närvara i utskottet för att besvara frågor inom stängda dörrar. Jag måste dock göra klart att detta skulle gälla pengar enbart för åren 2001–2003, inte för den senaste perioden.

Tillåt mig att återvända till den svåra frågan om Palestina och om vår finansiering där. Först och främst är detta som ni vet EU-politik, inte bara kommissionspolitik, och därför är det medlemsstaterna som enhälligt beslutar om politiken, och vi har sedan försökt att stödja den så mycket vi har kunnat. När den nationella samlingsregeringen bildades tog det därför inte lång tid för oss. Jag hade mitt första möte med Salam Fayyad veckan därefter. Jag hade redan tidigare träffat honom när han satt i regeringen, och vi försökte se vad som skulle kunna göras. Det var han som sa att vi måste ta tid på oss: ni har den tillfälliga internationella mekanismen, så använd den tills vidare. Jag är dock tvungen att utfärda ett uppdrag till finansministeriet, till det enda kontot för statskassan. Han öppnade därefter ett särskilt PLO-konto, men det var aldrig det konto som vi använde. Detta var avsett för pengar från i synnerhet arabländerna och kanske också för israeliska pengar som, när det kom till kritan, aldrig dök upp.

Det bör alltså vara klart att detta var EU-politik. Nu är det en ny situation som vi omedelbart reagerade på, och så gjorde och fortsätter kvartetten att göra. Jag har just beskrivit vad som kan göras i fråga om denna politik.

Som svar till ledamoten som nämnde mikrokrediter vill vi bidra till en flygande start av ekonomin och av den anledningen betalar vi utestående entreprenörsfordringar från de 22 miljoner euro som var ett reservprogram. Detta har skett under lång tid och vi har nu aktiverat detta och därför kommer vi också att ha bra ekonomisk kontroll över det.

Sammantaget har vi gjort vad vi kan och har alltid tagit hänsyn till att det palestinska folket inte ska bli lidande. Vi försöker åtminstone att bistå dem.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 21 juni 2007.

12. Ungdomsbrottslighet – kvinnornas, familjens och samhällets roll (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Katerina Batzeli för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män om ungdomsbrottslighet – kvinnornas, familjens och samhällets roll (2007/2011(INI)) (A6-0212/2007)

  Katerina Batzeli (PSE), föredragande. – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Europaparlamentet tar i dag itu med frågan om ungdomsbrottslighet, en fråga som hela tiden utvidgas med olösta fall, ungdomar som förövare och offer, och ett samhälle som oroas och som ofta stigmatiseras och reagerar fragmentariskt, antingen genom att betrakta dessa unga människor som ett dåligt tidens tecken och kräva att de ska straffas som ett avskräckande exempel eller genom att visa likgiltighet för hur det går för dem eller betona orsakerna och hur viktigt det är att de återintegreras i samhället.

Det är mycket svårt att exakt fastställa orsakerna till brottsligt uppträdande hos ungdomar eftersom dessa handlingar sker parallellt med den komplexa processen att socialiseras och skaffa sig social kontroll. Man kan ändå konstatera två saker. För det första är det absolut inte så att ungdomsbrottslighet är en sjukdom som beror på fysiska, intellektuella eller mentala avvikelser och för det andra måste vi för att analysera ungdomars uppförande, vare sig det är brottsligt eller ej, granska den miljö där ungdomens karaktär utvecklas: familj, skola, vänner och social miljö. Det finns nuförtiden dessutom externa faktorer i deras liv såsom media, teknik och särskilt Internet som kastar dem in i vuxenvärlden och som ofta orsakar en aggressiv reaktion.

Syftet med vårt betänkande är inte så mycket att ingripa i systemet med nationella domstolar och straffsystem eftersom vårt utskott inte har någon befogenhet på det området och Europaparlamentets roll är mycket begränsad. Vår målsättning är i stället att belysa de bästa tillämpningarna på nationell nivå, stärka utbytet av information och erfarenheter, upprätta kontakt med behöriga myndigheter och ge dem institutionellt, organisatoriskt och ekonomiskt stöd. Den erfarenhet som förvärvats i respektive medlemsstat är en viktig indikator för övriga medlemsstater för att innovativa och alternativa metoder kan fungera effektivare än traditionella metoder med att låsa in ungdomar som bryter mot lagen och behandlas som brottslingar.

Det behövs en integrerad strategi på nationell och europeisk nivå där åtgärder kan kombineras kring tre pelare: förebyggande system, mekanismer för social integration av ungdomar och system för utomrättsligt och rättsligt ingripande. När man utformar och genomför en integrerad politik på nationell och europeisk nivå är det emellertid avgörande att alla relevanta enheter är direkt socialt delaktiga, det vill säga regionala och lokala myndigheter, skolan, familjen, icke-statliga organisationer samt media. Såsom framgår av respektive avsnitt i betänkandet måste Europeiska kommissionen göra följande prioriteringar omedelbart:

För det första måste den inrätta ett europeiskt observationsorgan för ungdomsbrottslighet som bygger på nationella observationsorgan.

För det andra måste en Europaomfattande telefonlinje för barn inrättas.

Och för det tredje måste grundläggande politik läggas fram som fokuserar direkt på att sprida information och främja förebyggande åtgärder i befintliga gemenskapsprogram och på att offentliggöra en studie i samarbete med ett nätverk av nationell export. Detta bör leda till ett meddelande från kommissionen och ett förslag till ett integrerat ramprogram för att bekämpa ungdomsbrottslighet som finansieras under en ny rubrik i gemenskapsbudgeten.

De grundläggande åtgärderna i programmet skulle kunna innefatta satsningar för att sprida de bästa tillämpningarna för förebyggande samt system för bedömning och analys för att behandla ungdomsbrottslingar, såsom reparativ rättvisa, utarbetande av en europeisk modell för integration och socialvård för unga människor och ungdomsbrottslingar och, allra viktigast, upprätta kontakt med ansvariga enheter vid lokala och regionala myndigheter.

Herr kommissionsledamot! Med kännedom om er politiska medvetenhet och förslagen för barns rättigheter skulle det vara klokt av er att införliva denna Europaparlamentets oro i en europeisk plan för ungdomar. Det sägs att barn som uppför sig illa oftast är sorgsna barn. Låt oss ge dem anledning att le.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman! Jag välkomnar detta betänkande och jag stöder föredragande Katerina Batzelis huvudsakliga rekommendationer. Ungdomsbrottslighet är verkligen en av de utmaningar som vi måste ta itu med i vårt moderna samhälle. Jag ska ge er ett exempel. Europeiska nätverket för förebyggande av brottslighet (EUCPN) genomförde nyligen en studie om mobbning i skolorna som visade att detta var och fortfarande är ett betydande problem i EU som berör mellan en av sju och en av tre elever under varje skoltermin.

Vi måste som en första åtgärd förbättra vår kunskap om detta genom att samla in relevant information. De nationella statistiska uppgifterna är svåra att jämföra på grund av olikheterna mellan medlemsstaternas lagstiftning och de olika sätt på vilka man tar fram officiell brottsstatistik. EUCPN har gjort ett betydande arbete under de senaste fem åren för att förbättra kvaliteten och jämförbarheten när det gäller medlemsstaternas kriminalrättsstatistik. Nätverkets webbplats har dessutom blivit ett effektivt instrument för att tillhandahålla information både till professionella utövare och till allmänheten om medlemsstaternas politik för förebyggande åtgärder.

Dessutom kommer den femåriga handlingsplan om statistiska uppgifter som kommissionen antog i augusti förra året även att innehålla och mäta ungdomsbrottslighet och ungdomsrättsvård så att vi kan få en bredare uppfattning om detta på EU-nivå. Som ett resultat av det kommer vi, samtidigt som vi tar hänsyn till de internationella organisationernas arbete, att bättre kunna identifiera behoven av handlingsprogram och utveckla indikatorer. Förmodligen kommer vi att kunna ta fram en strategi för förebyggande av ungdomsbrottslighet på EU-nivå.

Förebyggande insatser är utan tvivel av central betydelse i detta sammanhang, och jag delar föredragandens åsikt att vi inte bara ska använda repressiva åtgärder för att hantera detta problem. Vi måste arbeta på ett ämnes- och institutionsövergripande sätt. I synnerhet spelar politiken för regional utvecklingsplanering, subventionerade bostäder, social integration, utbildning, åtgärder mot diskriminering och rasism samt integration av invandrare en stor roll när det gäller att förebygga brott, i synnerhet bland ungdomar.

Dessutom har erfarenheten av nätverk som arbetar för att förebygga ungdomsbrottslighet och brottslighet i städerna visat att all social verksamhet för att förbättra miljön, som arbete på offentliga platser, renovering av torg och gatubelysning, gaturenhållning, bostadspolitik, inrättningar och tjänster för sociala åtgärder bidrar till en aktiv och långsiktig brottsförebyggande politik med inriktning på ungdomar.

De brottsförebyggande åtgärderna måste även lämna ett effektivt bidrag till EU:s säkerhetspolitik som syftar till att undvika själva uppkomsten av risken för kriminalitet, särskilt genom att främja goda och omhändertagande organisationer som erbjuder unga människor den nödvändiga sociala miljö som krävs för en känsla av identitet, integration och ett meningsfullt liv. Vi måste vara medvetna om att medlemsstaterna och de lokala myndigheterna bär huvudansvaret för att genomföra en effektiv brottsförebyggande politik. Detta är ännu sannare för ungdomsbrottsligheten som vanligtvis förekommer på lokal nivå. De lokala myndigheterna bär därför huvudansvaret för att hantera problemet, helst med stöd av de nationella myndigheterna.

Emellertid kan samarbete och stödjande åtgärder på EU-nivå spela en viktig roll utan att detta ersätter medlemsstaternas nationella politik. Jag har redan nämnt EUCPN:s viktiga arbete med att samla ihop och underlätta utbyte av information. Nätverket har emellertid även spelat en viktig roll för utbyte av erfarenhet och bästa praxis mellan medlemsstaterna när det gäller en effektiv förebyggande politik. Dessutom inledde man förra året arbetet med en omfattande jämförande undersökning av ungdomsbrottslighet i EU:s alla medlemsstater samt i de anslutande länderna och kandidatländerna. Undersökningen kommer att avslutas under slutet av detta år och jag ska naturligtvis ställa den till ert förfogande. Sådana undersökningar kommer att ge en bra grund för utvecklingen av en framtida EU-politik på området.

Under de senaste åren har betydande finansiellt stöd för politiska initiativ för brottsförebyggande anslagits genom olika EU-finansierade program. Kommissionen har under de senaste fem åren samfinansierat över 120 transnationella projekt inom Hippokrates- och Agis-programmen på områden som utformning av säkra statsmiljöer, utbyte av bästa praxis när det gäller ungdomsbrottslighet och brottslighet i städerna samt utveckling av god praxis för ungdomsrättsvården.

För att kunna möta behovet av kraftfulla åtgärder mot våld mellan barn och unga och även mobbning i skolorna, har kommissionen dessutom finansierat, och kommer att fortsätta att finansiera, åtskilliga projekt som gäller våld mellan jämnåriga och mobbning via Daphne II-programmet som kommer att följas av Daphne III-programmet. Betoningen på mobbning i skolorna har, vilket redan har nämnts, ökat under senare år och det pågår ett antal intressanta projekt. Den nya generationen finansieringsprogram enligt den nya budgetramen för områdena för rättvisa, frihet och säkerhet, och särskilt programmet om förebyggande och bekämpande av brott, kommer tillsammans med Daphe III att ge ett betydande ekonomiskt stöd till nationella och transnationella projekt på området.

Avslutningsvis kommer dessa under samma period, 2007–2013, att kompletteras genom ytterligare och betydande finansiering på området för utbildning, ungdomar, kultur och medborgarskap. Jag är säker på att ni känner till det nya programmet Aktiv ungdom. Som jag redan har nämnt är utbildning ett av de viktiga stegen för att förebygga ungdomsbrottslighet och därför utgör dessa program ytterligare ett viktigt bidrag till en långsiktig förebyggande politik.

  Esther Herranz García, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först av allt vill jag uttrycka min erkänsla för det arbete som utförts av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, liksom för de experter som kom till vår offentliga utfrågning, eftersom deras bidrag har gett oss mycket värdefull kunskap för att ta oss an ungdomsbrottsligheten i Europa. Jag vill också gratulera Katerina Batzeli för det här betänkandet och de ärade ledamöterna för deras ansträngningar och arbete.

Den ökade ungdomsbrottsligheten i Europa är tyvärr något som vi inte kan bortse ifrån. De minderåriga som begår brott blir yngre och yngre och det är högst oroande. Europaparlamentet måste därför uppmana medlemsstaterna att dela med sig av sina erfarenheter och komma med lösningar så att vi kan stoppa den här utvecklingen.

Det är därför också viktigt att inte bara skapa en enhetlig och effektiv strategi utan även ta hänsyn till den specifika roll som familj, lärare och samhället i allmänhet spelar när det gäller att skapa värderingar för unga människor. Jag vill särskilt betona den roll som vi politiker måste spela på det här området och jag välkomnar därför det initiativ som genomförts i La Rioja, där en tjänst som samordnare utanför schemat inrättats, en person som står nära ungdomarna och delar deras fritid utanför klassrummet och bidrar till deras utveckling och sociala integration. Nu kan vi förbättra det initiativet med hjälp av mer ambitiösa program, såsom de som kommissionsledamoten talade om.

Men när vi talar om ungdomsvåld får vi inte glömma den sociala verkligheten. Mina damer och herrar! Den 17 maj 2003 blev Sandra Palo, en ung förståndshandikappad spanjorska på 22 år kidnappad, våldtagen, överkörd flera gånger och bränd levande av fyra ungdomar mellan 14 och 18 år. Efter att ha tillbringar fyra år på en ungdomsanstalt kommer en av dem snart att släppas.

Mina damer och herrar! Frihet medför ansvar och våra fria samhällen måste också vara ansvarskännande. Om vi vill förhindra att händelser som den som drabbade Sandra Palo upprepas måste vi undvika alla budskap som skapar en känsla av straffrihet bland unga människor och anta effektiva åtgärder som återupprättar medborgarens förtroende för systemet.

  Lissy Gröner, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Jag vill gärna framföra ett särskilt tack till Katerina Batzeli för detta betänkande som utarbetats på initiativ av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Gruppen blev mycket glad för denna brokiga och mycket omfattande katalog över föreslagna åtgärder för att hantera dagens ungdomsbrottslighet. Genomförande är naturligtvis i första hand en fråga för medlemsstaterna, men vi i Europeiska unionen har också ett ansvar för att hantera denna växande företeelse. Som ni vet la kommissionsledamoten fram en strategi för barns rättigheter. Det är otvivelaktigt ännu ett bidrag till satsningen på att utveckla något tillsammans. Vi får inte vänta tills förorterna återigen står i lågor innan vi gör något.

Framför allt behöver vi ett integrerat synsätt på hur de sociala problemen ska lösas. Vi måste se till att ungdomsarbetslösheten minskar, att fattigdomen bland unga människor mildras och att sociala obalanser avhjälps. Vi har naturligtvis också strukturfonderna som vi kan fortsätta att använda. I det sammanhanget har medlemsstaterna en rad möjligheter. Precis som ni sa herr kommissionsledamot erbjuder Daphneprogrammet en mängd mycket bra sätt att ta sig an problemet med våld på ett gränsöverskridande sätt, och programmet Aktiv ungdom erbjuder också användbara åtgärder i det hänseendet.

Jag anser emellertid att medlemsstaterna borde erbjuda betydligt mer när det gäller effektiv psykosocial omsorg för problemfamiljer. Vi måste stärka skolornas roll i kampen mot våld och ungdomsbrottslighet. Det är vårt ansvar att tillhandahålla stöd genom vårt program för livslångt lärande. Jag tycker också att medias ansvar måste betonas mer. Det innefattar ett ansvar att minska våldsscener. Jag anser att det absolut krävs ett förbud mot våldsamma videofilmer och våldsamma spel för unga människor.

Låt mig avsluta med att tacka kommissionsledamoten. Telefonlinjen för barn och unga människor är ett viktigt bidrag som ger stöd och gör det möjligt för ungdomar att höras bättre.

  Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag gratulerar föredraganden till hennes utmärkta betänkande om detta högst viktiga ämne som direkt eller indirekt påverkar alla medborgares liv.

Ett stort antal undersökningar visar att ungdomsbrottsligheten ökar i EU och detta är en högt deprimerande och bekymmersam modern företeelse som allvarligt hotar vårt samhälles framtid. Något måste göras för att stoppa och, om möjligt, vända denna utveckling.

Katerina Batzeli har hanterat problemet i detalj och har behandlat etiologi samt förebyggande och hantering av brottslighet. Jag anser att det förebyggande angreppssättet är särskilt viktigt och i detta avseende är moderns, faderns och familjens roll i allmänhet samt skolans och samhällets roll ytterst viktiga. Här vill jag att det ska noteras att det enligt min åsikt inte är kvinnornas utan mödrarnas roll som är angelägen i sammanhanget. Jag vill även påpeka att faderns roll är precis lika viktig och det bör kanske tilläggas i betänkandets titel.

Jag beklagar också att detta betänkande antogs på utskottsnivå av enbart kvinnor i – och jag erkänner om jag har fel här – ett utskott som endast består av kvinnor. Varför det är så institutionellt och praktiskt sett har jag inte lyckats förstå. Jag hade i vilket fall som helst förväntat mig fler manliga åsikter framföras under utskottets överläggningar om detta betänkande. Jag vet inte varför det inte var så.

Det verkar som om ungdomsbrottslighet, i alla fall till en viss utsträckning, är en bieffekt av det så kallande moderna levernet och de krav som det ställer på föräldrarna på grund av deras komplicerade socioekonomiska behov. Kanske har vi i vår hunger efter välstånd och karriär, vilket i de flesta fall kräver att både fadern och modern är borta från hemmet under alldeles för många timmar varje dag, minskat prioriteringen av våra barn.

När detta betänkande debatteras skulle det vara klokt att uppmana de som är föräldrar att stanna upp för en stund eller två och noga överväga vad som är viktigast i deras liv. Är det högre inkomst eller mer tid tillsammans med sina barn? Föräldrarna vet svaret.

  Zdzisław Zbigniew Podkański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Ungdomsbrottslighet är ett massfenomen och det ökar tyvärr. Det är att kringgå frågan. Varför? Var gjorde vi fel? Vilka metoder och modeller bör vi använda oss av i kampen mot ungdomsbrottsligheten?

Vissa vill i dag att vi helt ska överge restriktiva metoder och i stället inrikta oss på förebyggande åtgärder och på att främja social solidaritet. Andra vill att familjens och skolans roll ska stärkas. Det finns också ett antal extrema röster som kräver att unga brottslingar ska isoleras.

Tyvärr innefattar allmänna analyser och koncept oftast inte huvudskälen till en bristfällig uppväxt. Det handlar om globalisering, som förvärrar familjernas ekonomiska situation, arbetsrelaterad massmigration och familjeband och kontakt mellan barn och föräldrar som rasat samman trots att detta är grundläggande för barnens uppväxt.

För det andra är unga människor fördärvade av den omfattande tillgängligheten till oetiskt och omoraliskt material som främjar aggressioner och våld. Det förekommer mindre samarbete mellan föräldrar, sociala och fostrande organisationer och skolor. Vi ser att man brutit med kulturella traditioner och att den roll som kyrkan spelat när det gäller att uppfostra unga människor försvagats. Inga positiva, alternativa lösningar har föreslagits.

Det verkar som om rika och mäktiga människors hjärta och själ har dövats av prasslet från sedlar. Pengar är nu viktigare än mänsklighet. Det har krossat humanismen och förtroendet för det allmänna goda.

  Hiltrud Breyer, förVerts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Stor tack till föredraganden. Vi vet att det är ett viktigt steg att föra upp ungdomsbrottsligheten på EU:s dagordning och att inrättandet av ett ramprogram för gemenskapen också sänder ut en verkligt positiv signal.

Vi måste vidta förebyggande åtgärder så att barn och unga människor inte blir våldsamma till att börja med och så att vissa trakter inte utvecklas till grogrunder för social oro. Jag tycker emellertid att det är beklagligt att så många ledamöter här nickar så snart någon påstår att det är de arbetande föräldrarnas fel, när samma ledamöter passivt tittar på eller till och med är medbrottslingar när anläggningar för barn och ungdomar stängs ned, barnen praktiskt taget körs ut på gatan och samhället hindrar dem från att engagera sig i aktiviteter.

En fråga som är väldigt viktig är hur våldet framställs i media. Jag tycker det är beklagligt, kommissionsledamot Frattini, att ni talade så lite om detta och att er rapport om skydd av barn också gjorde så få hänvisningar till detta. Vi vet att barn utsätts för skräckfilmer, pornografi och våldsframställningar redan från mycket låg ålder. I Tyskland tittar 800 000 barn fortfarande på TV klockan 10 på kvällen och vi vet att en ung människa på 18 år i Förenta staterna redan kommer att ha sett över 200 000 våldsscener. Det visar hur viktigt det är att vi tar oss an den här frågan. Våldsamma dataspel som lär unga människor att döda genom simulering, vare sig det spelas på en mobil eller omsätts i handling, trubbar av deras empatiska förmåga. Jag hade hoppats att kommissionen skulle göra mer på det här området.

Vi ska också lägga fram fler ändringsförslag till betänkandet om barns rättigheter. I dessa ändringsförslag krävs ett förbud. Medlemsstaterna måste betydligt mer noggrant granska huruvida skyddet av barn behöver förbättras i medias värld. På den här punkten har vi inte råd att titta bort eller trivialisera eller bortförklara någonting.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Man kan inte tala om ungdomsbrottslighet utan att analysera de underliggande orsakerna. Vi måste fokusera på välbehövliga förebyggande åtgärder.

Roten till problemet, låt oss inte glömma det, är den fördjupade nyliberala politik som har lett till sociala och territoriella skillnader och ungdomsarbetslöshet – vars följder är betydligt allvarligare än allmän arbetslöshet – omfattande fattigdom och social utslagning på grund av låga löner och urholkning av bidragssystemen, för att inte tala om den försämrade offentliga servicen och hur osäkert arbete påverkar livet för familjer och barns och ungdomars utbildning.

Det behövs därför en fullständig förändring av den politik som har gett upphov till den här situationen. Det har blivit dags att sluta upp med den här strategin. Levnadsvillkoren för familjer måste förbättras så att barn och ungdomar får större uppmärksamhet. Därför behöver arbetstagarna större rättigheter, inbegripet löner och färre arbetstimmar utan att förlora i arbetsinkomst. Bättre offentlig service, inklusive utbildning, hälsa, bostäder och socialt skydd behövs också. Som vi vet innefattar allt detta emellertid riktlinjer både inom gemenskapen och internationellt där man prioriterar människor snarare än konkurrens liksom vinsterna hos stora ekonomiska och finansiella grupper.

Det är dags att hävda värderingarna i Förenta nationernas barnkonvention från den 20 november 1989 vilket vi också har gjort i de förslag vi har lagt fram. Vi betonar också betydelsen av specialistutbildning för domare som arbetar med minderåriga och alla dem som arbetar i ungdomsdomstolar så att vi kan investera i förebyggande innan det är för sent.

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Den ökade ungdomsbrottsligheten är oupplösligt kopplad till familjernas ökande tillbakagång och kollaps, liksom främjandet av en feministisk bild av kvinnors roll. Enligt denna uppfattning ses moderskapet som en börda och ett hinder mot självförverkligande.

Ungdomsbrottslingar kommer mest från trasiga och dysfunktionella hem och uppfostras ofta av ensamstående mödrar som har mer än rent materiella problem. Känslomässiga problem när det gäller förhållandet mellan föräldrarna, användandet av oetiska och omoraliska metoder i uppfostran av barnen, kriminella uppförandemodeller, olämpliga levnadsförhållanden, brisande utbildning och föräldrarnas avsaknad av tid för sina barn leder till en känsla av avvisande och hot. De medför också en antipati gentemot andra människor. Ett barn som har berövats bandet med sina föräldrar visar ofta en tendens till avvikande beteende och brottslighet före fem års ålder. Dessa barn utvecklas till asociala individer och förlusten av ett kärleksfullt band med människor som är viktiga i ens liv är det värsta tänkbara.

Ett annat separat problem är den destruktiva effekten av liberal uppfostran, där inget föreskrivs eller är förbjudet. Media främjar också ett hedonistiskt levnadssätt och det finns en växande atmosfär av våld och aggression som påverkar till och med politikervärlden. Vi får inte glömma bort den roll som alkohol- och nikotinberoende spelar, liksom den destruktiva kraften hos narkotikaberoende och social uppdelning som alla resulterar i bakslag. Förebyggande måste först och främst bygga på att återupprätta etiska och moraliska principer inom alla områden i livet. Vi behöver även lagstiftning och förebyggande åtgärder, tillsammans med rättsliga och utomrättsliga sådana. Vi behöver slutligen låta kvinnorna återfå sin status som förgrundsgestalter. En kvinna som enbart används för att uppfylla målen i Lissabonstrategin kommer inte att kunna uppfostra sitt barn ordentligt.

Ett allt mer dysfunktionellt samhälle – inte bara i termer av brott – kräver att vi återupprättar respekten för mänsklig värdighet, moderskapets och familjens roll. Endast barn som omges av kärlek och uppfostras i enlighet med moralnormer har en chans att inte bryta mot etiska principer och lagen.

  Viorica-Pompilia-Georgeta Moisuc, în numele grupului ITS. – Raportul doamnei Bazeli tratează o gamă foarte largă de aspecte privind delicvenţa în rândul tineretului, prezentând în mod corect cauzele acestui fenomen extrem de grav, aflat în plină expansiune pe diverse paliere, atât în statele Uniunii Europene, cât şi în afara ei. Mă voi referi la două aspecte pe care nu le-am găsit semnalate în raport, şi anume:

1. Biserica - indiferent cărui cult îi aparţine, poate şi trebuie să aibă un rol din ce în ce mai important în sistemul educaţional al copiilor şi tineretului, în şcoală şi înafara şcolii. Cooperarea bisericii cu şcoala şi familia este benefică în prevenirea unor alunecări nedorite a tinerilor pe panta infracţională, în formarea unei mentalităţi sănătoase şi corecte despre viaţă, dar şi pentru recuperarea unor tineri aflaţi în situaţii critice. Educaţia religioasă în şcolile de toate gradele este cvasi-absentă. Ea ar trebui să-şi recapete locul pe care l-a avut în urmă cu mulţi ani.

2. Spiritul de disciplină şi de responsabilitate al tinerilor faţă de familie şi societate, faţă de chiar viaţa lor, lasă mult de dorit ca urmare a unor multiple cauze analizate, de altfel, în raport. În plus, în statele foste comuniste, constrângerile exagerate la care au fost supuşi tinerii generaţii după generaţii, au fost înlocuite acum, în ultimii şaptesprezece ani, într-o măsură mult prea mare, cu un libertinaj deschizător al unor periculoase alunecări, spre negarea valorilor naţionale şi europene şi copierea unor aşa-zise modele extrem de dăunătoare pentru formarea civică şi profesională a tinerilor.

Ca profesor şi ca pedagog, apreciez în mod deosebit efortul doamnei Bazeli pentru analizarea acestei problematici atât de complexe şi o rog să se aplece cu bunăvoinţă asupra celor mai sus amintite.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) I verkligheten är ungdomsbrottslighet farligare än brottslighet bland vuxna eftersom det gäller en mycket sårbar del av befolkningen vid ett tillfälle när ens personlighet utformas, och ungdomar löper stor risk att bli utslagna. För närvarande är ungdomsbrottsligheten ännu mer oroväckande eftersom det är ett massfenomen som beror på att debutåldern för brottsligt beteende har sjunkit och att antalet brott som begås av barn som är yngre än 13 år ökar. De brott de begår är dessutom allt grymmare.

Jag välkomnar Katerina Batzelis betänkande där man tydligt anger orsakerna till ungdomsbrottsligheten och försöker finna svar på hur vi successivt kan avskaffa den. I de senaste psykologiska studierna föreslås att familjen är den första och enda plats där ett barn lär sig älska, respektera och blir respekterat. Dysfunktionella familjer där föräldrarna inte tar hand om sina barn och där barnet inte får nödvändig kärlek, förståelse och stöd skapar de flesta unga förövarna. För länge sedan betraktade Platon familjen som den grundläggande enheten för socialt liv och den huvudsakliga platsen för uppfostran. Auguste Comte beskrev familjen som en bro mellan den enskilda och samhället och betonade dess grundläggande roll i samhället.

Uppfostran av ett barn börjar under barnets första år i familjen, det vill säga långt innan barnet kliver över tröskeln till skolan. Allt som barnet lär sig i eller utanför skolan formar deras attityd och personlighet på rätt eller fel sätt. Ungdomstiden är en period när själslivet upplevs mer intensivt, en period som formar ens personliga inställning till problemen i samhället och när det därför krävs extra stöd i familjen. Familjens roll som undervisningsmiljö är inte begränsad enbart till ett barns första år utan fortsätter till dess barnet är oberoende, det vill säga hittar ett arbete.

Kolleger! Det ligger en sanning i det populära uttrycket att hemmet är de händer som håller dig när du gråter. Jag är fast övertygad om att vi enbart kan minska ungdomsbrottsligheten i samhället om vi kan skapa en hållbar miljö där alla familjer kan stärka sin ansvarsfulla roll i samhället. Familjen måste vara vår hamn, vår lärare och vårt stöd.

  Edite Estrela (PSE). – (PT) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Katerina Batzeli för hennes betänkande som innehåller känsliga och brådskande förslag, exempelvis inrättandet av ett europeiskt observationsorgan för ungdomsbrottslighet.

Den ökade ungdomsbrottsligheten kräver en integrerad, effektiv politik i familjer, skola och på samhällsnivå, en politik som bidrar till att överföra sociala och medborgerliga värderingar och till att integrera ungdomar i samhället. Samtidigt behövs åtgärder för att bekämpa fattigdom och social utslagning. Ett samhälle med påfallande social ojämlikhet kan inte främja social sammanhållning eller förebygga ungdomsbrottslighet.

Bilderna av ungdomsbrottsligheten i olika i-länder, både inom och utom EU, ger anledning till oro. Vad får hundratals ungdomar att använda våld för att dra uppmärksamheten till sina problem? Familjer, politiker och samhällen som helhet måste gemensamt diskutera vad som har gått fel och varför.

Den ökade ungdomsbrottsligheten är ett mycket allvarligt problem och vi måste fråga oss varför ungdomar mellan 13 och 17 år fysiskt misshandlar och till och med dödar försvarslösa människor som en form av underhållning. Det är förfärligt. Att fördöma och kritisera räcker inte. Det som behövs är åtgärder så att vi inte i framtiden beskärmar oss över att det är för sent att göra något, och slutar som en far för dessa unga människor som sa att han kände sig misslyckad som far.

Experterna pekar ut orsaker, där den första är brist på övervakning och den andra är slöhet. Utan sysselsättning, skola eller arbete blir ungdomarna oansvariga. Till detta kommer en tillåtande kultur med få eller inga skyldigheter och obegränsade rättigheter. Det är inte rimligt att samhället aldrig kräver något av dessa ungdomar, och att vare sig arbete eller meriter värderas.

Vissa av dessa unga människor har varit offer för våld eller har vuxit upp i en atmosfär av våld. Vissa känner sig rotlösa eller socialt marginaliserade, medan andra tar efter våld de ser på TV. Till och med barnens spel och tecknade serier odlar våldet.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Detta betänkande är dyster läsning. Fler tonåringar begår brott i allt yngre åldrar och deras gärningar är allt brutalare. Detta är så allvarligt för de inblandade unga människorna och för alla i samhället att vi måste finna lösningar, men vi måste vara stringenta i vår analys av problemet.

Betänkandet omfattar en lista över de kritiska influenser som barn formas av, nämligen familj, skola, vänner och socioekonomiska förhållande. Jag vill för noggrannhetens skull lägga massmedier och telekommunikation till denna lista, med vilket avses filmer, tv, dataspel och Internet och nu den nya mobiltelefonitekniken.

Undersökningar visar att den tid barn förbrukar på massmedier överstiger alla de övriga influenserna tillsammans. Artiklarna 13 och 17 i FN:s konvention om barnets rättigheter, som åberopas som den mest vägande texten i detta betänkande, verkar ge barnen fullständiga rättigheter till massmedier och telekommunikation och ge massmedier och telekommunikation i sin tur fullständig tillgång till barnen. Med tanke på deras nuvarande innehåll av våld, hat, rasism och pornografi och barnutnyttjares användning av dessa medier – allt detta möjliga orsaker till brott – ska vi verkligen anse att massmedierna bör ha denna obegränsade tillgång och barnen denna fullständiga rättighet?

Om någon annan av de andra komponenterna på listan som påverkar våra barn, som familj eller skola, skulle skada eller utsätta våra barn för övergrepp så skulle vi avlägsna barnet med tanke på dess säkerhet. När vi genomför FN:s konvention om barnets rättigheter i EU och i medlemsstaterna måste vi ompröva artiklarna 13 och 17. De skrevs 1989 när man inte förstod hur Internet skulle se ut 2007.

Vi måste också se över fädernas roll. Enligt psykologerna ger mödrarna barnet en känsla för sin egen identitet och sin identitet inom familjen, medan fäderna lär barnet hur man umgås med andra och lär det hur man ska uppföra sig.

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

  Amalia Sartori, (PPE-DE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Katerina Batzeli för hennes arbete och utskottet för det förslag vi har framför oss.

Inför ett problem som sprider sig över världen och åstadkommer alarmerande resultat på europeisk nivå, när det gäller både typen och antal brott som begås av unga människor, tror jag vi gör rätt i att fråga oss vad vi kan göra. Idén med att utarbeta minimistandarder för alla EU-länder och dela med oss av goda tillämpningar är säkert användbart för att ta sig an detta växande problem. Jag instämmer därför i att kommissionen behöver ta upp frågan.

När det gäller innehållet i texten som sådan är det viktigt att peka på vissa passager. För det första måste vi påminna oss och andra om att barnen är viktiga för hela gemenskapen. De utgör vår framtid. Det ligger därför i barnens allmänna intresse att från födseln ha tillgång till allt de behöver för att bli medborgare i Europeiska unionen. Detta innebär en politik som följer barnen när de växer upp i familjen, i skolan och på arbetet, kampen mot fattigdom, politik för bostäder och sysselsättning, offentlig service, strikt respekt för rätten och skyldigheten när det gäller skolgång och kulturell utbildning tills de kommer in på arbetsmarknaden, bekämpning av våldet och nolltolerans när det gäller användning av våld gentemot minderåriga, även om det sker inom familjen. Vi behöver klargöra inte bara rättigheter utan även skyldigheter och de straff som ingår.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – Doresc să o felicit pe colega Bazeli pentru acest raport. Delicvenţa juvenilă şi violenţa în şcoli sunt fenomene care există în toate statele membre şi pe care avem responsabilitatea de a le combate prin strategii şi măsuri la nivel naţional şi european. Este nevoie de prevenire, de includerea socială şi reabilitarea delicvenţilor minori, precum şi de măsuri judiciare corespunzătoare. Pentru că anumite grupuri de minori sunt mai vulnerabile - fete între 14 şi 18 ani, grupuri de imigranţi, persoane fără domiciliu fix - şi pentru că există riscul ca organizaţii criminale să utilizeze minori pentru traficul de stupefiante, prostituţie şi furt, este important ca incitarea minorilor la delicte să se constituie în circumstanţe agravante pentru infractorii adulţi. Măsurile educative trebuie să devină prioritare şi este important să existe acorduri de parteneriat între diferite instituţii precum şcoală, poliţie, instituţie şi autorităţile locale pentru dezvoltarea de centre de recreere pentru tineri şi incluziunea socială a acestora. Instruirea părinţilor privind importanţa supervizării copiilor şi îndrumarea acestora, precum şi conştientizarea pericolelor, le va permite acestora să intervină de la primele semne ale apariţiei unor probleme de comportament.

  Anna Záborská (PPE-DE). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Katerina Batzeli för hennes betänkande. Betänkandets titel visar att det är kvinnor, familjen och samhället som helhet som måste ta sig an ungdomsbrottsligheten. Jag skulle ha velat att även män och fäder ingick i titeln. Alla är medvetna om deras betydelse och jag vill att vi i framtiden ska vara tillräckligt modiga för att nämna fädernas roll öppet inom EU:s olika politikområden.

Viss mycket detaljerad statistik, särskilt den från den irländska forskaren Patrick Fagan från Heritage Foundation i Washington, visar odiskutabelt att de emotionella banden mellan föräldrar och barn uppstår tidigt i barndomen. Med hjälp av bevis från polisens brottsstatistik visar han att ju starkare det emotionella bandet är inom familjen, desto mindre är risken för ungdomsbrottslighet.

I Lissabonstrategin slås fast att 60 procent av mycket unga barn bör ha daghemsplats. Jag ifrågasätter inte unga föräldrars önskan att fortsätta en yrkeskarriär men mot bakgrund av statistiken och den föräldraerfarenhet som vi alla har, mina damer och herrar, måste vi kräva högsta möjliga kvalitet på barnomsorgen. Tillgänglig barnomsorg till överkomliga priser måste ligga nära den ena förälderns arbetsplats.

Jag tackar föredraganden för att hon betonat hur viktig kvaliteten på barnomsorgen är.

Familjen och samhället har ett gemensamt ansvar för att utrota våldet bland unga människor. Samhället måste upprätta en ram för det statliga ingripandet. Jag vägrar att ge straffrihet och avkriminalisera våldshandlingar som begås av unga vuxna och jag rekommenderar att Europeiska unionen inrättar ett observationsorgan för ungdomsvåld för att institutionalisera unga människors utbildning.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag gratulerar föredraganden för det utmärkta arbete hon har lagt fram för oss, det goda samarbete vi utvecklade under granskningen av ändringsförslagen och för att hon har gett oss ett integrerat synsätt på problemet med ungdomsbrottslighet.

Det krävs samarbete mellan samtliga behöriga enheter som har att göra med barn för att ta sig an det här problemet som inte är något nytt i samhället. Det har alltid existerat. Låt mig påminna er om något som imponerade på mig när jag var barn, nämligen när man berättade en historia för oss om en fånge som tillfrågades vems fel det var att han var en allvarlig förbrytare i fängelse. Han sa då att det var hans mors fel eftersom han hade gett henne ett stulet ägg när han var tre år och hon hade tagit emot det. Så det är inte föräldrarna som arbetar – föräldrarna arbetar alltid – som är skyldiga. Det är föräldrar som inte har någon respekt för grundläggande moraliska principer och värderingar som är de skyldiga. Det är lärarna som inte hjälper barnen att inse det stora värdet i respekt för mänsklig värdighet som är de skyldiga. Det är där allt börjar och det är det som tvingar oss att vidta åtgärder och vi måste självklart straffa – eller om ordet väcker anstöt hos er låt mig mildra det genom att säga att vi måste tillrättavisa – unga människor så att de lär sig självbehärskning.

Naturligtvis lär man sig självkontroll redan vid mycket låg ålder, och lärare och de institutioner som vi anförtror våra barn från mycket tidiga år har därför ett ansvar här. Unga människor måste lära sig att vara hederliga och ansvarsfulla medborgare vars karaktär och kunskaper kan göras gällande i den ekonomiska och sociala miljön.

Jag är inte positiv till ett observationsorgan. Medlemsstaterna måste vidta åtgärder och lägga till särskilda finansieringsmekanismer för att bekämpa problemet.

  Tadeusz Zwiefka (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Även jag vill tacka Katerina Batzeli för ett utmärkt betänkande. De flesta av oss instämmer naturligtvis i uppfattningen att ungdomsbrottsligheten ökar och är ett stigande hot.

Sätten att hantera och förebygga ungdomsbrottsligheten skiljer sig mycket från en medlemsstat till en annan. Vissa politiker försöker dessutom utnyttja problemet för sina egna specifika politiska syften. Genom att främja endast drastiskt strängare straff och införa strikt disciplin i skolorna misslyckas de inte bara med att lösa problemet med ungdomsbrottslighet utan kan till och med förvärra den nuvarande situationen.

Jag instämmer helt i föredragandens slutsats att förebyggande bör vara den huvudsakliga och viktigaste aspekten i strategin för att bekämpa ungdomsbrottsligheten. Förebyggande politik har definitivt långfristiga målsättningar vilket innebär att de i allmänhet är längre än en mandatperiod i parlamentet och för en specifik regering. Denna politik är också dyrare på kort sikt och leder inte till snabba politiska fördelar. Det innebär tyvärr att politiker föredrar tvingande politik som ger snabba och enkla resultat, i första hand i form av täckning i media. Huvuduppgiften är därför att helt avpolitisera problemet med ungdomsbrottslighet och upprätta sociala ramar för gemenskapen, snarare än att fokusera på det straffrättsliga området som även fortsättningsvis kommer att höra till medlemsstaternas ansvarsområde.

Jag instämmer i uppfattningen att det skulle vara ett stort steg framåt om vi antog en kod för förebyggande och social solidaritet bland ungdomarna. Föredraganden har betonat att problemet med ungdomsbrottslighet bör analyseras i enlighet med fyra kriterier, nämligen familjen, skolan, grupper av jämbördiga samt bakgrund. Endast detta mångfacetterade synsätt erbjuder en möjlighet till framgång. Politik som främjar familjen och genomförs av enskilda medlemsstater bör därför inte i första hand vara inriktad på att erbjuda ekonomiska incitament för att få barn. Den bör i stället först och främst syfta till att tillhandahålla bredast möjliga stöd och bistånd till familjer efter att barnet har fötts. Jag tvivlar inte på att den viktigaste länken i denna kedja definitivt är familjen.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag vill tacka föredraganden för detta utmärkta betänkande. Jag vill rikta er uppmärksamhet mot en ny rapport om ungdomsbrottslighet som publicerats på Irland under de senaste veckorna och som visar att av fyra av fem ungdomar i våra ungdomsvårdsskolor har psykiska problem. Emotional Intelligence, Mental Health and Juvenile Delinquency Report [Rapport om emotionell intelligens, mental hälsa och ungdomsbrottslighet] genomfördes av två akademiker från University College Dublin, och detta är första gången någonsin som denna typ av forskning har genomförts och därför är den viktig för denna debatt. Den visar att två tredjedelar av alla ungdomsbrottslingar lider av beteendestörningar som exempelvis ADHD. Över hälften missbrukar alkohol och droger. En del började använda cannabis och alkohol när de var så unga som nio år och började med kokain när de var nyss fyllda tretton.

Forskningen visar att antalet unga människor med psykiska störningar är mycket högt. Dessa ungdomar ägnar sig åt allvarlig brottslighet och lider en betydande brist på emotionell intelligens och kognitiv förmåga. Detta är som sagt viktigt, eftersom det är första gången som man har genomfört denna typ av forskning. Åtta av tio av de unga pojkarna i undersökningen uppfyllde kriterierna för minst en allvarlig psykisk störning.

Forskarna kunde konstatera att dessa unga människor i genomsnitt led av tre psykiska störningar. Detta är nästan tre gånger så många störningar som hos pojkar som fått remiss till psykiatrisk vård på grund av sina problem.

Tyvärr motsvaras inte de svårigheter som betonas i denna forskning av de tjänster som för närvarande kan erbjudas dessa unga människor. Den stora majoriteten får inte någon behandling för sina problem och i rapporten betonas – och jag anser att det gäller för hela EU – vikten av att man tar upp dessa problem. Förutom att minska de konsekvenser som problem med den mentala hälsan har på barns funktion och utveckling, kommer behandling att leda till en betydande minskning av störande beteende och kriminalitet, vilket innebär betydande fördelar för samhället och rättssystemet på Irland och utan tvivel för hela EU. Därför rekommenderar jag parlamentet denna forskningsrapport.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 21 juni 2007.

13. Strategi för den yttre dimensionen av området med frihet, säkerhet och rättvisa (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (Α6-0223/2007) av Bogdan Klich, för utskottet för medborgerligare fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor: en strategi för den yttre dimensionen – en handlingsplan för att genomföra Haagprogrammet (2006/2111(INI)).

  Bogdan Klich (PPE-DE) , föredragande. – (PL) Fru talman! Det här betänkandet var ursprungligen menat att vara en översyn av kommissionens meddelande från 2005 om den strategi som utarbetades av rådet det året. Under arbetets gång visade det sig emellertid att stora framsteg hade gjorts för att inrätta ett område för inre säkerhet, frihet och rättvisa och att det arbetet har vidareutvecklats. Nya dokument har utarbetats, nya beslut har fattats och nya åtgärder har vidtagits. Vår situation i dag skiljer sig mycket från den som rådde för ett och ett halvt år sedan.

Jag har därför beslutat att se framåt snarare än att titta bakåt. Det är också den attityd som både utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och utskottet för utrikes frågor, som har haft ett nära samarbete om detta betänkande, bör anta. Det borde därför inte verka underligt om betänkandet faktiskt utgör en rad rekommendationer för kommissionen och rådet.

Betänkandet bygger på två antaganden. För det första är inre och yttre säkerhet i den moderna världen sammanflätade, de påverkar varandra och är verkligen oupplösligt förbundna med varandra. För det andra behöver vårt rättssystem och vår politiska attityd upprätthålla en balans mellan civila friheter och säkerhet för våra medborgare. Det innebär att om vi vill säkerställa att våra medborgare är säkra och fria, måste båda dessa värderingar främjas utanför Europeiska unionens gränser, men det ska alltid finnas en balans mellan dem.

Vår utrikespolitik måste därför alltid beakta dessa principer och anpassa sina instrument, nämligen våra gemensamma ståndpunkter och åtgärder, bilaterala och multilaterala avtal i enlighet med detta. Vi bör med andra ord exempelvis ta med både antiterroristklausuler och klausuler om mänskliga rättigheter i våra avtal med tredje land. I Europeiska unionens nuvarande samarbete med dessa länder bör vi främja både respekt för mänskliga rättigheter och den gemensamma kampen mot internationell terrorism.

Här i parlamentet är vi också medvetna om de nuvarande begränsningarna och hindren som inskränker Europeiska unionens effektivitet på det här området. De beror delvis på vår komplicerade och oklara institutionella struktur och delvis på bristen på vilja att fördjupa den europeiska integrationen. Olika förfaranden gäller under respektive pelare för beslut om samarbete och externa överenskommelser. Gemenskapens polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom gemenskapen när det gäller brottslighet som vi hört talas om under lång tid måste fortfarande verkställas. Och det måste ske snart.

Vi förväntar oss att det kommande EU-toppmötet ska leda till en internationell konferens som i slutet av året åstadkommer ett nytt förslag till fördrag och att detta fördrag gör unionen till en juridisk person, överger den nuvarande pelarstrukturen, minskar antalet kategorier som gäller för lagstiftningen och underlättar förfarandena för beslutsfattande och gör dem enhetligare.

Innan allt detta sker och innan fördraget träder i kraft, eftersom det kan ske först 2009, föreslås emellertid i betänkandet att en tillfällig klausul ska tillämpas, en passerelle, i enlighet med artikel 42 i fördraget om Europeiska unionen inom polissamarbete och rättsligt samarbete i brottsfrågor och politiken om laglig invandring och integration av utländska medborgare. Det skulle göra det möjligt för rådet och för oss alla att införa den nya gemenskapsmekanismen inom alla dessa mycket viktiga områden. Med tanke på trycket från invandringen vid våra södra gränser och hotet om organiserad brottslighet vid de östra skulle det vara ett allvarligt politiskt misstag att inte fatta dessa beslut.

Eftersom vi diskuterar frågan om gränser vill jag särskilt fästa kommissionens uppmärksamhet på punkt 42 där man nämner behovet av visum för att komma in i Förenta staterna vilket är särskilt irriterande för medborgare i Europeiska unionen. Ännu en gång kräver parlamentet att den här frågan kan lösas. Avslutningsvis vill jag varmt tacka alla mina medarbetare, inklusive de från min politiska grupp, skuggföredragandena från övriga politiska grupper och kommissionsledamot Franco Frattini för deras utmärkta och givande samarbete.

  Günter Gloser , rådets tjänstgörande ordförande. (DE) Fru talman, vice ordförande Margot Wallström, mina damer och herrar! Europeiska unionen har tagit på sig att ge sina medborgare ett område för frihet, säkerhet och rättvisa. Men unionen kan inte ensam uppnå det här målet. Fri rörlighet för personer och varor och EU:s ekonomiska styrka och demokratiska stabilitet har gjort Europeiska unionen till en magnet för illegal invandring, organiserad brottslighet, internationell narkotikahandel och till och med islamistisk terrorism.

Det innebär att vi måste fundera över hur vi kan utveckla de befintliga systemen och synsätten inom rättsliga och inrikes frågor och, såsom föredraganden just nämnde, integrera dem i EU:s yttre förbindelser.

Jag välkomnar varmt det stora intresse som Europaparlamentet visat för den externa dimensionen av rättsliga och inrikes frågor och särskilt i den tidigare nämnda strategin, och rekommendationerna i ert betänkande, herr Klich, ger mycket att tänka på när det gäller rådets beslut om hur man kan stärka rollen för unionens politik inom rättsliga och inrikes frågor i dess yttre förbindelser och göra den ännu effektivare.

Strategin för den yttre dimensionen av vår politik för rättsliga och inrikes frågor innehåller målsättningar och synsätt i detalj. En del av vårt samarbete med länder utanför EU är stödet från Europeiska unionen till institutioner och till kapacitetsbyggande satsningar. Det är en långsiktig uppgift och framsteg när det gäller resultatet diskuteras inom de gemensamma institutionerna. Europeiska unionens direkta grannländer spelar en särskilt viktig roll när det gäller unionens säkerhet. Det är anledningen till att den handlingsplan som antagits gemensamt med våra partnerstater som en del av den europeiska grannskapspolitiken innehåller mycket omfattande kapitel om samarbete inom rättsliga och inrikes frågor.

Bland de länder som är involverade i den europeiska grannskapspolitiken har Ukraina en mycket speciell ställning, inte bara på grund av sin långa gräns mot EU. Samarbete med Ukraina inom rättsliga och inrikes frågor har redan gjort stora framsteg. En annan hörnsten inrättades i Luxemburg den 11 juni i och med att ett samarbetsavtal undertecknades mellan Frontex och den ukrainska gränsvaktsenheten. Dessutom undertecknades överenskommelser om visumlättnader och återinträde den 18 juni.

Unionen fäster stor betydelse vid ett nära samarbete med närliggande regioner när det gäller migrationen. På grundval av Europeiska unionens globala synsätt på migration har vi verkligen intensifierat samarbetet med länder i Afrika och Medelhavsområdet under de senaste ett och ett halv åren. Resultaten är uppmuntrande. För bara två dagar sedan, den 18 juni, beslutade rådet (allmänna frågor) att utvidga det globala synsättet på migration till grannregionerna vid EU:s östra och södra gränser. Utöver med våra direkta grannländer är samarbetet inom rättsliga och inrikes frågor särskilt viktigt när det gäller Europeiska unionens förbindelser med dess strategiska partner, Förenta staterna och Ryssland. I betänkandet tas därför också upp många aspekter av detta partnerskap.

I maj 2005 antog Ryssland och EU fyra färdplaner för inrättande av gemensamma områden. Det gemensamma området för frihet, säkerhet och rättvisa är det område där de flesta framstegen har skett hittills – en uppfattning som delas av den ryska sidan. Detta innefattar självfallet avtalet om visum och återtagande som trädde i kraft i början av juni.

Vid det senaste mötet mellan EU:s och Rysslands ministrar för rättsliga och inrikes frågor tog den tyska inrikesministern Wolfgang Schäuble i sina samtal med sin ryska kollega Rasjid Nurgaliev också öppet upp frågan om de ryska säkerhetsstyrkornas hårdhänta bemötande av oppositionens demonstrationer. Kort efter trojkamötet med ministrarna för rättsliga och inrikes frågor genomfördes även de vanliga samråden om mänskliga rättigheter med Ryssland. Under det tyska ordförandeskapet har frågor om mänskliga rättigheter som rör Uzbekistan också spelat en nyckelroll i besluten från underutskottet för rättsliga och inrikes frågor.

Vårt senaste möte med Förenta staterna var starkt inriktat på kampen mot terrorism, visumfrågor och frågor som rör uppgiftsskydd, inklusive överföring av uppgifter om flygpassagerare.

Under de senaste dagarna har det tyska ordförandeskapet fortsatt att göra sitt yttersta för att få till stånd en ny överenskommelse om överföring av passageraruppgifter. Av diskussionerna har vi märkt att Förenta staterna inte är någon enkel förhandlingspartner.

Det tyska ordförandeskapet har även bett EU:s två strategiska partner, Förenta staterna och Ryssland, att sätta sig ned och diskutera utmaningar när det gäller den gemensamma säkerheten. Det innefattar att bekämpa narkotikahandeln och terrorismen liksom att hantera gränssäkerheten.

En annan del av betänkandet gäller förstärkningen av polissamarbetet och det rättsliga samarbetet. Jag anser att det tyska ordförandeskapet har gjort avsevärda framsteg när det gäller att förbättra samarbetet inom Europeiska unionen. Här bör särskilt nämnas avtalet om att införa många av bestämmelserna i Prüm-konventionen i EU:s rättsliga ramar.

En politisk överenskommelse nåddes också om att införliva Europol i Europeiska unionens rättsliga ram. Även Frontex har stärkts avsevärt under de senaste sex månaderna.

Jag vill också betona rambeslutet om utbyte av uppgifter ur brottsregister mellan medlemsstater, som man hänvisade till i Klichbetänkandet.

I vilken omfattning samarbete är möjligt med länder utanför EU som Ryssland beror på nivån av uppgiftsskydd i dessa länder och det måste granskas från fall till fall.

Globala hot och företeelser kan endast bekämpas effektivt genom internationellt samarbete. Denna strategi för den externa dimensionen av politiken för rättsliga och inrikes frågor är därför nödvändig för att inrätta ett område för frihet, säkerhet och rättvisa. Rådet kommer att fortsätta att förlita sig på nära samarbete som bedrivs i en anda av ömsesidigt förtroende, med utskottet och Europaparlamentet vid genomförandet och ytterligare utveckling av denna strategi.

ORDFÖRANDESKAP: DIANA WALLIS
Vice talman

  Franco Frattini , kommissionens vice ordförande. (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Vi instämmer avgjort i principen att människors grundläggande rättigheter och friheter inte känner några territoriella gränser. Tyvärr känner den organiserade brottsligheten och terrorismen inte heller några gränser. Såsom föredraganden och rådets tjänstgörande ordförande sa finns det därför en växande koppling mellan interna och internationella dimensioner av Europeiska unionens politik inom området för frihet, säkerhet och rättvisa.

Det innebär samarbete i riktning mot ett viktigt dubbelt politiskt mål: för det första att stärka det internationella området för säkerhet som garanterar grundläggande rättigheter och friheter till medborgare och invånare i Europeiska unionen och som harmoniserar system och regler för att erbjuda rättvisa till dem som behöver det. För det andra att garantera en internationell dimension som erbjuder ett instrument för Europeiska unionens utrikespolitik genom att stärka lagens och institutionernas roll, främja demokratiska värderingar utanför våra gränser och stärka institutionerna.

Det är ambitiösa utrikespolitiska målsättningar för Europeiska unionen som ska uppnås genom åtgärder för säkerhet å ena sidan och respekt för grundläggande fri- och rättigheter å den andra. Dessa två värderingar kan och måste gå hand i hand. Såsom tidigare har nämnts får det inte finnas någon motsättning mellan att garantera säkerhet för medborgare och alla människor och samtidigt garantera respekt för deras grundläggande friheter. Jag anser att dessa gemensamma värderingar måste utgöra grunden för våra överenskommelser, förbindelser och partnerskap med länder utanför EU. När EU spelar en roll på den internationella scenen måste därför vår politik innefatta främjande av mänskliga rättigheter och demokrati.

Det betänkande vi har framför oss gäller grundläggande frågor som jag fullt ut stöder: utökad demokratisk ansvarighet, bättre säkerhet och rättigheter, garanti till medborgarna för en högre nivå av skydd mot terrorism och organiserad brottslighet, främjande av gränsöverskridande samarbete bland polisstyrkor och rättsliga myndigheter och utveckling av en effektiv invandringspolitik för Europeiska unionen vars solidaritet måste gå utanför Europeiska unionens gränser, en europeisk asylpolitik för dem som behöver internationellt skydd och en samlad satsning för hårdare tag mot människohandeln som utnyttjar invandrarnas desperata situation.

Vi är redan halvvägs mot att uppnå detta. Den europeiska invandringspolitiken växer. Under de senaste veckorna har jag lagt fram handlingar för parlamentet och rådet om att öppna upp för ekonomisk invandring och tillfällig invandring, främja rörlighet och därmed överge invandringspolitikens enbart repressiva synsätt, även om det fortfarande är grundläggande att bekämpa alla former av olaglighet.

För bara några dagar sedan lade jag fram en grönbok om asylpolitik som innebär att parlamentet och alla berörda parter kan delta så att jag i början av nästa år kan lägga fram en handlingsplan om att inrätta ett gemensamt europeiskt system för flyktingstatus senast 2010, något som vi har lovat.

Det finns därför många frågor rörande politiken för invandring och asyl där EU redan spelar en roll på den internationella arenan. Jag anser att EU:s Europa-Medelhavsdimension bör stärkas ytterligare inom detta område på samma sätt som EU spelar en roll i öster, när det gäller Balkan, Kaukasien och förbindelser med den ryska federationen och Ukraina. Vi bedriver redan åtgärder inom olika områden i den här regionen, från människohandel till kampen mot sexuellt utnyttjande av barn och kvinnor och kampen mot cyberbrott, en annan fråga som uppenbarligen inte känner några gränser eller begränsningar och som måste angripas på internationell nivå.

Mycket har redan sagts om terrorismen. Kampen mot terrorismen måste absolut fortsätta med hjälp av rättsstaten men vi måste också fortsätta att förbättra det internationella samarbetet med de största aktörerna i världen.

Jag välkomnar därför i högsta grad föredragandens betoning av processer för beslutsfattande som gör att Europeiska unionen kan fatta sina egna beslut. Jag välkomnar därför också hänvisningen till artikel 42 i fördraget, den som kallas för “övergångsklausul“, men jag tror även att det är mycket viktigt att inte slösa bort det tillfälle som nästa europeiska råd erbjuder för att diskutera den framtida institutionella ramen för Europeiska unionen och komma ihåg att vårt område för säkerhet, rättvisa och grundläggande friheter måste utvecklas. EU måste ha möjlighet att fatta beslut snabbt, effektivt och med större demokratisk legitimitet, exempelvis genom att ge parlamentet och EG-domstolen en viktigare roll.

Avslutningsvis vill jag säga några ord om det euroatlantiska samarbetet. Såsom rådsordföranden har sagt har vi två uppsättningar av besvärliga förhandlingar på gång med Förenta staterna. Den ena gäller överföring av information om finanstransaktioner, som kommer av SWIFT-affären, och den andra överföring av passagerarinformation till och från Förenta staterna. Jag hoppas att vi i båda fallen snart kan nå överenskommelser som garanterar säkerheten i våra rättsliga ståndpunkter – därför är det bättre med en europeisk rättslig grund än att förlita sig på bilaterala förbindelser – och en balans mellan kampen mot terrorismen och garantier för konfidentiella personuppgifter, vilka båda är mänskliga rättigheter. Jag hoppas också att Förenta staterna kommer att acceptera den balanserade ställning som det tyska ordförandeskapet med kommissionens stöd har försökt att åstadkomma och att dessa överenskommelser nås innan det tyska ordförandeskapet avslutas i slutet av månaden.

Jag har informerat ordföranden i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om läget i förhandlingarna. Det finns aspekter som ännu inte kan offentliggöras eftersom förhandlingarna fortfarande pågår men jag har strävat efter att ofta uppdatera ordföranden och parlamentsgruppens samordnare i utskottet om resultatet av samtalen.

  Aloyzas Sakalas (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. – (EN) Fru talman! Detta betänkande utarbetades inom ramen för förfarandet för förstärkt samarbete mellan utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för utrikesfrågor. Det gläder mig att kunna informera kollegerna om att Bogdan Klich och jag har enats om en omfattande text som jag tror återspeglar båda utskottens åsikter. Jag tackar Bogdan Klich så mycket för den tid han lagt ner och för hans samarbete och flexibilitet.

Utöver de många påpekandena i betänkandet är mitt huvudsakliga budskap till rådet och kommissionen följande: För det första är det uppenbart att EU:s inre stabilitet i viss mån beror på yttre faktorer, som till exempel situationen i grannländerna. För det andra kommer ingen standardstrategi fungera när det gäller att förbättra den politiska situationen i dessa länder, eftersom de skiljer sig mycket åt i fråga om ekonomi, politik och sociala aspekter. För det tredje betonar jag därför att det behövs en skräddarsydd strategi för grannländerna inom ramen för EU:s politik på området för frihet, säkerhet och rättvisa.

  Talmannen. - Debatten avbryts nu till kl. 21.00.

14. Frågestund (frågor till rådet)

  Talmannen. - Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B6-0125/2007).

Följande frågor har ställts till rådet.

Fråga nr 1 från Manolis Mavrommatis (H-0354/07)

Angående: EU:s skattepolitik

Medlemsstaternas skattepolitik bör vara förenlig med gemenskapens mål om att skapa arbetstillfällen, öka EU:s konkurrenskraft, fullborda den inre marknaden och garantera fria kapitalrörelser. De 27 medlemsstaterna är ensamt behöriga att utforma och bedriva den direkta skattepolitiken, medan de gemenskapsbestämmelser som rör enskilda sektorer inom skattepolitiken i unionen kräver enhällighet bland de 27 för att beslut skall kunna fattas. Mervärdesskatt (moms) på produkter har kommit att bli en ganska komplex fråga de senaste åren. Momsen skiljer sig åt mellan EU-länderna, från 3 procent i Luxemburg till 25 procent i Danmark. Jag vill be rådet svara på följande: Rör sig EU alltmer i riktning mot ett gemensamt momssystem? På vilket stadium befinner sig diskussionerna i dag? Vad har medlemsstaterna för avsikter med inrättandet av ett gemensamt momssystem?

  Günter Gloser , rådets tjänstgörande ordförande. – (DE) Fru talman! Det gemensamma systemet om mervärdesskatt inrättades 1967 i och med det första och andra momsdirektivet. Dessa två direktiv innehåller de allmänna reglerna för systemet. De detaljerade bestämmelser som styr tillämpningen av det gemensamma systemet om mervärdesskatt infördes 1977 i och med att det sjätte momsdirektivet antogs. Direktivet har sedan dess varit föremål för ett stort antal ändringsförslag, varav flera på grund av att den gemensamma marknaden inrättades och skattehindren mellan medlemsstaterna avskaffades.

Den 1 januari 2007 upphörde det sjätte direktivet och ersattes av direktiv 2006/112/EG om det gemensamma systemet om mervärdesskatt, som innefattar alla stadgeenliga ändringsförslag till ursprungsdirektivet. För mervärdesskattesatser finns i direktivet principen att tillämpa en standardskattesats plus en eller två reducerade skattesatser. Standardskattesatsen måste vara minst 15 procent. Denna minimisats är fast till den 31 december 2010. Den lägre satsen som måste uppgå till minst 5 procent är tillämplig på varor och tjänster som fastställs i direktivet. Direktivet innehåller även vissa undantag från denna allmänna regel och för övergångsarrangemang som gör att medlemsstaterna kan klara en viss situation.

För att effekterna av den lägre mervärdesskattesatsen ska kunna bedömas mer exakt slås dessutom i direktivet fast att kommissionen senast den 30 juni 2007 för Europaparlamentet och rådet ska lägga fram en övergripande bedömningsrapport om effekten av den minskade mervärdesskattesats som tillämpas på lokalt tillhandahållna tjänster och som särskilt fokuserar på skapande av arbetstillfällen, ekonomisk tillväxt och på att den inre marknaden ska fungera korrekt, vilket bygger på en studie som har genomförts av en oberoende ekonomisk tankesmedja.

  Manolis Mavrommatis (PPE-DE) . – (EL) Fru talman, herr minister! Effekten av de ekonomiska framstegen och skapandet av arbetstillfällen i medlemsstaterna utifrån olika mervärdesskattesatser ska offentliggöras senast den 30 juni 2007, vilket kommissionen också har sagt.

Man kan inte annat än förvänta sig att olika momsskattesatser starkt påverkar sektorer på den inre marknaden och ekonomiska framsteg i medlemsstaterna, med resultatet att enskilda ekonomiska indikatorer påverkas och olikheter i ekonomin och samhället förvärras.

Herr minister! Känner ni redan till den effekt som olika momsskattesatser har? Och om ni gör det, vilken är då effekten?

Avslutningsvis undrar jag vilken politik rådet överväger för att mildra de skadliga återverkningarna av dessa skillnader?

  Günter Gloser, rådets tjänstgörande ordförande. (DE) Herr Mavrommatis! Jag sa också att det har förekommit en rad olika utvecklingar och beslut inom det utrymme som finns för detta i Europeiska unionen. Det skulle vara särskilt användbart när rapporten från expertgruppen läggs fram att vi får fakta på bordet och kan bedöma om det föreligger hinder mot en fungerande inre marknad, och vilken effekten har varit på vissa sektorer där en minskad momsskattesats har tillämpats på senare tid. Jag är säker på att ni kommer att förstå att vi borde vänta på den här rapporten. Därefter måste vi – rådet och parlamentet – göra en gemensam bedömning.

  Jörg Leichtfried (PSE) . – (DE) Herr rådsordförande! Jag vill gärna utvidga frågan lite. Försöken att uppnå enhetliga och harmoniserade mervärdesskattesatser i EU är beundransvärda, men målsättningen för den europeiska skattepolitiken bör vara att man slutligen uppnår enhetliga, eller åtminstone jämförbara, skattesatser och skatter i hela Europeiska unionen. Jag skulle vara intresserad av att höra vilka diskussioner som har förekommit i frågan i rådet i allmänhet, om frågan har tagits upp och i så fall hur.

  Günter Gloser , rådets tjänstgörande ordförande. (DE) Herr Leichtfried! Jag förstår att en debatt har förekommit tidigare om skattesatser och de olika indikatorerna för gemensamma skattebaser när det gäller exempelvis företagsbeskattning. Som ni vet har man under det tyska ordförandeskapet i rådet utfört visst arbete om detta, men ännu har ingen överenskommelse träffats.

När det gäller momsfrågan skulle jag vilja upprepa att detta är nästa punkt på vår föredragslista. Vad kommer den här expertrapporten att komma fram till? Vilka är kommissionens förslag och analyser? Vad föreslår rådet? Det förekommer för närvarande ingen diskussion i rådet om den specifika fråga som lagts fram av parlamentsledamoten.

  Talmannen. -

Fråga nr 2 från Claude Moraes (H-0356/07)

Angående: EU:s gränsöverskridande samarbete för att skydda barn från övergrepp - ömsesidigt erkännande av förverkanden av rätten att arbeta med barn

Det finns ett stort behov av att snabbt inrätta effektiva system inom EU för att se till att personer som anses olämpliga inte anställs i verksamheter där de kommer i kontakt med barn.

Den 1 juni 2006 antog Europaparlamentet sitt betänkande om “Konungariket Belgiens initiativ inför antagandet av rådets rambeslut om erkännande och verkställighet i Europeiska unionen av förbud till följd av fällande domar för sexualbrott mot barn“ (14207/2004 – C6-0244/2004 – 2004/0818(CNS)).

Vilka framsteg har gjorts för att anta det föreslagna rambeslutet, som är avgörande när det gäller att garantera skydd av barn i Europa?

Om inga framsteg har gjorts, hur tänker då rådet se till att alla de mål som detta initiativ avser att uppnå annars skall uppfyllas (se till att medlemsstaterna erkänner och verkställer de beslut som har fattats av andra medlemsstater och som förbjuder vissa personer att arbeta med barn)?

  Günter Gloser , rådets tjänstgörande ordförande. (DE) Rådet har i detalj diskuterar initiativet från Belgien för att anta ett rambeslut om erkännande och verkställande i Europeiska unionen av förbud grundat på domar för sexuellt ofredande av barn. Efter diskussionen beslutade artikel 36-kommittén vid sitt möte den 22-23 mars 2007 att hantera dessa frågor i anslutning till rambeslutet om organisationen och innehållet i utbytet av information från brottsregister mellan medlemsstater och att ändra detta förslag till rambeslut i enlighet med detta.

Den 13 juni 2007 nådde rådet i samband med mötet i utskottet för rättsliga och inrikes frågor i Luxemburg en överenskommelse om en allmän inriktning för ett rambeslut om organisation och innehåll i utbytet av information från brottsregister mellan medlemsstater, och man lyckades avsluta Belgiens initiativ i samförstånd. Rådet tog framför allt hänsyn till den viktiga aspekten i det belgiska initiativet att medlemsstaterna bör ha tillträde till information om relevanta domar som avkunnats och förbud som införts av en annan medlemsstat så att varje medlemsstat kan dra sådana slutsatser från denna information som behövs för att skydda barn från risken för att utnyttjas sexuellt.

  Claude Moraes (PSE). – (EN) Jag vill tacka rådets ordförande för det svaret, men jag vill också be honom att i det tyska ordförandeskapet uppmärksamma den verkliga oron i Europeiska unionen när det gäller de senaste händelserna med barn som kan ha förts bort för att utnyttjas. Jag vill be honom erkänna att detta nu är en stor fråga i Europeiska unionen, i hans land, i mitt land och i andra länder, och att se till att vi innan det tyska ordförandeskapet är över enas om utbyte av brottsregister över människor som arbetar med barn och som kan utgöra en fara för barn.

  Günter Gloser , rådets tjänstgörande ordförande. (DE) Herr Moraes! Som jag sa tidigare har vi absolut tagit upp initiativet och ministrarna för rättsliga och inrikes frågor har också nyligen accepterat att genomföra den viktigaste frågan i belgiska initiativet. Bortsett från vissa skillnader när det gäller den information som får föras vidare har EU nu funnit en gemensam lösning på kärnfrågan som utgör grunden för det belgiska initiativet som jag tror är ett viktigt steg framåt. Jag är säker på att ni inser att den tid som återstår för det tyska ordförandeskapet i rådet sannolikt är otillräcklig för att uppnå överenskommelser på andra områden.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Är det inte en ganska förfärlig situation att vi fortfarande inte har någon överenskommelse, tre år efter förslaget, och när alla är eniga om att det är en av de mest brådskande prioriteringarna med störst stöd från allmänheten att tillgängliggöra information om sexförbrytare? Och rådet säger att det kommer att se över frågan snart!

Är det inte också ganska chockerande att den brittiska regeringen eftersträvar en möjlighet att stå utanför detta europeiska rättsliga samarbetsområde, så att våra barn, trots att vi enats om detta, inte ens skulle skyddas genom åtgärder för att spåra sexförbrytare?

  Günter Gloser , rådets tjänstgörande ordförande. – (DE) Baroness Ludford! Jag skulle gärna avstå från att vid det här tillfället diskutera det utestående beslutet om ändring av det konstitutionella fördraget, men jag har klargjort att justitieministrarna nådde en överenskommelse den 13 juni, och att en lösning ingår i det planerade rambeslutet om utbyte av information från brottsregister, vilket är en nyckelbeståndsdel i det belgiska initiativet. Det är särskilt viktigt att fundera över vad som händer om endast en medlemsstat har tillgång till informationen och personen i fråga blir anställd någon annanstans? Skulle resten av EU få veta det? Detta är nu säkrat tack vare det rambeslut man fattat.

  Talmannen. - Fråga nr 3 Från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0358/07)

Angående: Diskriminering av personer med funktionshinder och barn med inlärningssvårigheter

Trots att 2007 är året för lika möjligheter för alla utsätts personer med funktionshinder eller särskilda behov alltjämt för diskriminering på grund av sin särskilda situation. Som exempel kan nämnas a) att det finns funktionshindrade som inte får teckna försäkring, vilket innebär en svår ekonomisk börda för familjen i händelse av en olycka, och b) att barn med inlärningssvårigheter (på grund av stamning, dyslexi m.m.) behandlas olika i medlemsstaternas nationella skollagstiftning: Således kan exempelvis dyslektiker ha rätt till muntliga prov i ett land medan de i andra EU-länder inte åtnjuter samma möjligheter ens på Europaskolor.

Tänker rådet ingripa för att garantera funktionshindrade möjligheten att teckna en privat försäkring och för att tillgodose behoven hos barn med inlärningssvårigheter, i synnerhet på Europaskolor?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Jag vill börja med att säga att rådets ordförandeskap anser att detta är en mycket viktig, välgrundad fråga. Rådet är helt medvetet om vikten av att garantera funktionshindrade personer och barn med inlärningssvårigheter omsorg.

Rådet vill ta tillfället i akt att uppmärksamma det allmänna rättsverket för att bekämpa diskriminering i arbetslivet på grundval av en persons religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuella läggning. I direktivet. som grundas på artikel 13 i EG-fördraget, föreskrivs minimikrav som alla medlemsstater ska uppfylla. Problemet är att detta rättsverk inte omfattar vare sig försäkrings- eller utbildningsväsendet. Trots detta kan medlemsstaterna införa eller behålla bestämmelser som gör större rättvisa åt principen om jämlikhet än direktivets bestämmelser och som syftar till skydd mot diskriminering inom områden som hör till den nationella behörigheten.

I fråga om det europeiska året för lika möjligheter för alla konstaterar rådet med tillfredsställelse att kommissionen ämnar offentliggöra ett antal undersökningar som är relevanta för ledamotens fråga. Avsikten med dessa undersökningar är att belysa funktionshindrades sociala situation, bland annat i fråga om utbildning, och att sammanfatta den statistik om funktionshindrade som tillhandahålls i synnerhet av institutioner inom socialförsäkringssystemet för att få en realistisk överblick över funktionshindrades situation, bland annat i fråga om utbildningsdimensionen.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Fru talman, herr rådsordförande! Tack för ert svar.

Jag ville framhålla att Tyskland som land redan visar förståelse för personer med funktionshinder och att det finns lagstiftning som ger dem möjlighet att få försäkringar så att de behandlas lika i arbetslivet.

Europaskolor har inte samma förfaringssätt för att hjälpa barn med funktionshinder som medlemsstaterna och det är därför som jag ber om initiativ från rådets sida.

  Günter Gloser, rådets ordförande. – (DE) Fru Panayotopoulos-Cassiotou, jag måste titta igen på de omständigheter som ni just har presenterat. Men som jag sa förut måste ett försök göras att utveckla nya initiativ i fråga om vissa saker. När kommissionen lägger fram sin rapport kommer det att bli uppenbart var bristerna finns och då är jag övertygad om att dessa kan avhjälpas genom lagstiftningsåtgärder, antingen på EU-nivå eller – vilket jag förmodar kommer att bli fallet – på nationell nivå.

  Talmannen. - Fråga nr 4 från Manuel Medina Ortega (H-0361/07)

Angående: Mellanstatligt samarbete och parallella klausuler på migrationsområdet

Migrationsfrågornas betydelse för Europeiska unionens politik ökar och samtidigt utvecklas mellanstatliga samarbetsmekanismer såsom Frontex eller snabbinsatsstyrkorna. Hur kommer rådet mot denna bakgrund att stärka gemenskapspelaren på detta område, särskilt genom de så kallade övergångsklausuler som ingår i Europeiska unionens fördrag?

  Günter Gloser, rådets ordförande. – (DE) Fru talman! Jag ber om kammarens överseende eftersom jag i mitt svar kommer att hänvisa till många tekniska aspekter som inte alltid är lätta att följa, men de som aktivt arbetar med ämnesområdet är naturligtvis medvetna om hur viktiga principerna är i detta avseende.

För närvarande kan åtgärder inom detta området – det vill säga inom migrationsområdet – vidtas i enlighet med avdelning IV i den tredje delen av fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen. De områden där lagförslag antas genom medbeslutande tillsammans med Europaparlamentet utvidgades genom rådets beslut 2004/927/EG av den 22 december 2004 om att låta delar av de områden som omfattas av avdelning IV i den tredje delen av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen regleras av förfarandet i artikel 251 i det fördraget, i enlighet med andra strecksatsen i artikel 67.2.

De flesta beslut som avses i dessa bestämmelser fattas numera genom medbeslutande. Europeiska rådet ansåg dock att tills fördraget om upprättande av en konstitution för Europa träder i kraft bör rådet fortsätta att fatta enhälliga beslut i fråga om de åtgärder som avses i artikel 63.3 a och 63.4 i EG-fördraget inom området laglig migration för medborgare från tredjeland till och mellan medlemsstaterna. Dessa och andra frågor granskas fortfarande inom den pågående processen för reformering av fördraget.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Fru talman! Jag vill tacka rådsordföranden för den information som han har gett oss och som parlamentet trots dess tekniska natur givetvis är mycket medveten om.

För närvarande är finns det en enorm oro i parlamentet över att rådet inte kunnat lösa invandringsfrågorna genom mellanstatligt samarbete. Jag ska nämna ett enda fall och det är upprätthållandet av Dublin II-förordningen, som för närvarande gör att vi inte kan visa solidaritet mot republiken Malta för att hantera invandringsproblemen, något som borde få en gemenskapslösning.

Jag är rädd för att den mellanstatliga metoden är otillräcklig och att vi borde gå över till den första pelaren. Ett exempel på detta är frågan om Dublin II-förordningen.

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr Medina Ortega! Migrationsfrågan har diskuterats ofta under tidigare rundor. Jag har många gånger påpekat, bland annat i samband med en annan av dagens debatter, att den globala strategin för migration utan tvekan kommer att spela en viktig roll i rådets slutsatser i morgon och dagen efter, och det är inte bara en fråga utan något som faktiskt tas itu med. Den ärade ledamoten har rätt i att fråga hur vi kan hjälpa medlemsstater i Europeiska unionen, såsom Malta. Vi ska dock också försöka hitta lösningar på de kringliggande problemen och orsakerna till migrationen, särskilt till illegal migration, tillsammans med ursprungsländerna.

Den andra frågan är av teknisk natur men självklart beror allt detta på hur vi hanterar frågan om konstitutionsfördragets framtid.

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr rådsordförande! Masslegalisering av illegala invandrare i olika medlemsstater har ofta tolkats som en inbjudan och det har lett till veritabla flyktingvågor liksom till att människosmugglande ligor fått en uppsving som i en liten ask.

I vilken utsträckning finns det planer på att utöka återtagandeavtalen, särskilt med länder som får ekonomiskt stöd från EU?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Återtagande är en viktig fråga som har funnits på dagordningen för gemensamma diskussioner mellan Europeiska unionen och afrikanska länder och alldeles nyligen på förra årets konferens om migration i Tripoli. Detta gäller naturligtvis för många områden eftersom – även om detta inte hade något avgörande inflytande på den nuvarande diskussionen – det för närvarande är en våg av invandring inte bara från syd till norr, utan även från öst till väst. Därför ingår alltid frågan om huruvida det är möjligt att komma fram till regleringar för återtagandeavtalen i diskussionerna om viseringsbestämmelser. Detta är också fallet i samtalen med exempelvis länderna i Afrikanska unionen. Jag kan inte ge er några siffror för närvarande om de länder med vilka sådana avtal har slutits, men jag är säker på att vi kommer att kunna lämna siffrorna vid ett senare tillfälle.

  Louis Grech (PSE). – (MT) Även om jag är överens med ordföranden om att det som måste diskuteras är orsakerna till migrationen skulle jag vilja veta det tyska ordförandeskapets inställning till förslaget om att dela Maltas bördor. Vi är överens om att detta till sist måste diskuteras mot bakgrund av konstitutionsfördraget men detta är en överhängande katastrof och kräver skyndsamma åtgärder.

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Detta är två olika områden. Orsakerna till flyktingströmmarna kommer att vara en annan viktig punkt på dagordningen för toppmötet mellan EU och Afrika under det portugisiska ordförandeskapet. Vilka aspekter av den särskilda situationen kan förbättras i samarbete med ursprungsländerna? Gott styre, bättre strukturer, utsikterna att hitta ett arbete eller utbildning?

För det andra, vad kan Europeiska unionen göra? Här har kommissionsledamoten Franco Frattini och det tyska ordförandeskapet för rådet nyligen övervägt att ge tillfälliga arbetstillstånd. Denna väg utforskas fortfarande. Dessutom har vi i form av Frontex utan tvekan hittat en första utväg att hjälpa länder som kanske inte kan lösa vissa problem lokalt och som därför får stöd från Frontex.

  Talmannen. -

Fråga nr 5 från Sarah Ludford (H-0364/07)

Angående: Kampen mot terrorism och mänskliga rättigheter

Vilken strategi föreslår det tyska ordförandeskapet som en följd av toppmötet mellan Förenta staterna och EU i april 2007 för att garantera att det transatlantiska samarbetet för att kämpa mot terrorism och brottslighet sker med metoder som respekterar mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter?

När och hur föreslår ordförandeskapet att Europaparlamentet skall tas med i den transatlantiska dialogen om säkerhet, inklusive ett rättsligt ramverk för att kämpa mot terrorismen?

Vilka svar har ordförandeskapet efterlyst och fått från medlemsstaterna som svar på Europaparlamentets betänkande om extraordinära överlämnanden som antogs den 14 februari 2007?

Kan ordförandeskapet ge färska uppgifter om hur det förhåller sig med tillsättandet av posten som EU:s samordnare för kampen mot terrorism och om det håller på att se över behoven för den posten för att ge rådets struktur mer vikt, inte minst för att garantera att artikel 6 i EU-fördraget respekteras?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Vid 2007 års toppmöte mellan EU och USA kom Europeiska unionen och Förenta staterna överens om följande: I enlighet med gemensamma värden bekräftar vi att vi sedan länge arbetar för att se till att insatserna för att bekämpa terrorism är i linje med våra skyldigheter enligt internationell rätt, inbegripet normer om mänskliga rättigheter, flyktinglagstiftning och internationell humanitär rätt.

Vi kommer att fortsätta och intensifiera vår fortlöpande dialog om de grundläggande rättigheter enligt internationell rätt som är relevanta för vår gemensamma kamp mot terrorism. Dialogen har hjälpt oss att få bättre kunskap om varandras rättssystem och detta bör främja samarbetet mellan oss om att bekämpa terrorism.

Ordförandeskapet informerar parlamentet regelbundet om transatlantiska förbindelser, inbegripet om frågor som gäller internationell rätt. En sådan genomgång gavs här inför toppmötet mellan EU och USA den 24 april 2007.

I fråga om den transatlantiska dialogen bidrar lagstiftaren till den transatlantiska dialogen om säkerhet. Rådet tog upp Europaparlamentets resolution av den 14 februari 2007 om extraordinära överlämnanden på dagordningen för rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 5 mars 2007. Ordförandeskapet har varken efterfrågat eller fått några svar från medlemsstaterna om nämnda resolution från Europaparlamentet. Befattningen som samordnare för kampen mot terrorism utvärderas för närvarande och sökandet efter en lämplig kandidat pågår.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) En djupgående debatt under denna sammanträdesperiod om CIA:s överlämningar och om EU:s delaktighet skulle, som de liberala ville, ha varit att föredra, men tyvärr vägrade de största grupperna på höger- och vänstersidan konstigt nog att stödja den idén. Vi hade då tillsammans kunnat utöva påtryckningar på rådet för att äntligen bemöta parlamentets och Dick Martys betänkanden.

Hur garanterar rådet respekten för de mänskliga rättigheterna, enligt slutsatserna från dess toppmöte, när vi vet att USA:s åtgärder är inriktade på att övertala EU-medlemsstaterna att försvaga det rättsliga skyddet? Kommer rådet att inviga Europaparlamentets ledamöter i de pågående hemliga diskussionerna, med tanke på att det är tänkt att vi ska ha ett trepartssamtal på hög nivå om terrorism. Vi har aldrig hörts i fråga om handlingsplanen, och jag tycker att det är på tiden att rådet förbättrar sitt partnerskap med parlamentet i dessa frågor.

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Så vitt jag kan minnas har jag redan förklarat i debatten om detta ämne vikten av transatlantisk dialog och vad Europeiska unionen och också rådets ordförandeskap har bidragit med i den diskussionen. Det är faktiskt så att många incitament har getts och att särskilda samtal för närvarande förs – för all del inte högnivåsamtal utan samtal på arbetsnivå. Jag hoppas att ni kommer att förstå att det rör sig om konfidentiella samtal. Genom att regelbundet ta upp transatlantiska förbindelser på dagordningen ser vi dock till att vi även i fortsättningen kommer att ha möjligheten att utbyta synpunkter om hur långt båda parters insatser mot en lösning har kommit.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Herr talman! Låt mig uttrycka min uppfattning att era insatser inom vissa delområden ännu inte har visats sig vara helt framgångsrika, särskilt inom mitt kompetensområde kontroll av europeiska passagerare på amerikanska flygplatser, vilket jag anser skamligt och utan tvekan en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Jag anser att denna situation är oacceptabel på lång sikt. Det ska bli intressant att höra vad rådsordföranden ämnar göra i fråga om dessa åtgärder, som Förenta staterna vidtagit under förevändning av att bekämpa terrorism.

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr Leichtfried! Jag vill inte gå in på er bedömning av kontrollerna i Förenta staterna just nu, men jag vet att USA:s aktiviteter är en reaktion på vissa händelser. Som den ärade ledamoten vet för vi kontinuerliga samtal med USA om programmet för viseringsundantag för att se till att det viseringsfria systemet tillämpas även för andra EU-medlemsstater. Jag ska utnyttja det tillfälle som er fråga ger för att ta upp detta ämne igen och möjligen också föreslå vår efterträdare det portugisiska ordförandeskapet att det tar upp frågan i samtalen med USA.

  Talmannen. -

Fråga nr 6 från Dimitrios Papadimoulis (H-0369/07)

Angående: Installation av amerikanskt missilförsvarssystem i EU-medlemsstater

Förenta staternas planer på att inrätta ett missilförsvarssystem i två av EU:s medlemsstater, Polen och Tjeckien, under förevändning att erbjuda skydd mot missiler från Iran och Nordkorea, har väckt oro bland den europeiska allmänheten, som inser att sådana planer gör den europeiska kontinenten till måltavla och samtidigt sår ny split. Enligt ett tillkännagivande från det ryska säkerhetsrådet har planerna redan medfört att den ryska försvarsdoktrinen kommer att ses över, eftersom de ses som ett hot mot Ryssland.

Hur ser rådet på att ett sådant system installeras i stater som är medlemmar i EU? Vilka åtgärder tänker rådet vidta för att avstyra dessa planer som för oss tillbaka till kalla krigets dagar i Europa?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr Papadimoulis! Det amerikanska missilförsvarssystemet och den planerade utplaceringen av tio raketer i Polen och ett radarsystem i Tjeckien har ännu inte diskuterats i rådet. Det bilaterala samarbetet mellan Förenta staterna och vissa EU-medlemsstater i samband med stationeringen av delar av det amerikanska nationella missilförsvarssystemet hör till de berörda medlemsstaternas nationella behörighet. Följaktligen har rådet inte övervägt att ta upp frågan om missilförsvar i samtalen med USA eller med Nato. Försvar mot ballistiska robotar ingår i samråden inom rådet för samarbete mellan Nato och Ryssland. Den 19 april höll Nordatlantiska rådet och rådet för samarbete mellan Nato och Ryssland särskilda möten om missilförsvaret. Ämnet diskuterades också vid ett informellt möte med Natos utrikesministrar i Oslo den 26–27 april.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! Jag är förvånad över rådets svar. Nåväl, ni vill inte diskutera den med amerikanarna och Nato. Planerar ni att diskutera den i rådet med era tjeckiska och polska kolleger? Eller har ni lämnat över allt till Nato? Den tyska utrikesministern har uttryckt sin oro. Javier Solana likaså. Tyskland vill underlätta förbindelserna mellan EU och Ryssland. Tänker ni diskutera frågan under toppmötet? Tänker ni diskutera den vid något tillfälle? Vad är det för mening med att rådet samtalar om det inte talar om de frågor som oroar alla medborgare i Europa?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Jag vill ännu en gång hänvisa till utgångspunkten. För några års sedan vid Nordatlantiska rådet i Prag kom parterna överens om de nya utmaningar som infunnit sig och om svaren – eventuellt nya sådana – som Nato var tvungen att finna för dem. Nato har inrättat relevanta arbetsgrupper. Diskussionen fortsatte i Riga men inget definitivt resultat har uppnåtts ännu. Vi är exempelvis överens om den gemensamma hotanalysen.

På det här stadiet har dock Förenta staterna lagt fram sitt förslag till ett nationellt missilförsvarssystem. Vi anser att som regel bör frågan om missilförsvarssystem diskuteras inom Nato snarare än inom Europeiska unionen. Jag kan endast bekräfta att detta varken har eller kommer att diskuteras i rådet.

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr rådsordförande! Ni säger – helt riktigt – att rådet inte vill hantera denna fråga men jag skulle vilja fråga mot bakgrund av undersökningar som visar att 51 procent av polackerna är emot den planerade stationeringen av det amerikanska missilförsvarssystemet, varför uppmaningar från medborgargrupper om en rådgivande folkomröstning har avvisats med argumentet att folkomröstningar inte är lämpliga i detta fall. Vad är rådets ståndpunkt i frågan om allmänhetens deltagande i så viktiga beslut? Finns möjligheten att förhandla om detta fortfarande kvar?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) När det gäller allmänhetens deltagande är det ett nationellt beslut som inte kräver några riktlinjer från rådets ordförandeskap. Detta är en fråga för medlemsstaterna på deras eget ansvar.

I detta sammanhang vill jag dock upprepa att det faktiskt har förekommit aktivitet i denna fråga i allmänna termer, särskilt mellan Ryssland och Förenta staterna, som kom överens om ett intensivt utbyte av synpunkter i ämnet och om förtroendeskapande åtgärder. Detta är för närvarande fortfarande öppet. Som den ärade ledamoten vet har också Vladimir Putin nyligen lämnat förslag om detta till USA. Jag anser att vi bör avvakta dessa samtal.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL). – (DE) Min fråga är en direkt fortsättning på detta. Har ordförandeskapet för EU-rådet tagit ställning till Vladimir Putins förslag att involvera Azerbajdzjan i detta missilsystem?

För det andra motsvarar EU:s eller snarare rådets ståndpunkt till det amerikanska missilsystemet Natos eller finns det någon skillnad? Om det senare är fallet, vad består då den skillnaden i?

För det tredje, ämnar rådet ta itu med frågan om missilsystemet på något stadium?

  Günter Gloser, rådets ordförande. – (DE) Rådet har inte hanterat detta ännu och inte heller kan jag förutse om det kommer att göra det i framtiden. Som jag sa förut finns det ingen anledning att rådets ordförandeskap yttrar sig men med hänsyn till debatten på senare tid välkomnar vi varmt att läget mellan Förenta staterna och Ryssland, som till att börja med var ganska konfrontationistiskt, nu har återgått till en annan nivå och att parterna har sagt sig vara villiga att samtala med varandra. Vi har hittills ansett att detta är en fråga för samråd inom Nato snarare än inom Europeiska rådet.

  Talmannen. -

Fråga nr 7 från Nils Lundgren (H-0374/07)

Angående: Gasledningen i Östersjön

Det förekommer olika besked om huruvida rådet har godkänt byggandet av en tysk-rysk gasledning med sträckning under Östersjön. Det är viktigt, inte minst utifrån ett demokratiskt perspektiv, att medborgarna får besked i denna fråga. Jag har diskuterat frågan tidigare med såväl kommissionen som rådet, utan att få konkreta och tillfredsställande besked.

Har rådet formellt godkänt byggandet av en tysk-rysk gasledning med sträckning under Östersjön? Rådets godkännande är väl rimligtvis nödvändigt för att projektet skall kunna genomföras? Om det blir en tvist om miljöprövning i de svenska farvattnen, är det då EG-domstolen eller den svenska miljödomstolen som slutligen avgör fallet?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Jag vill påpeka att det inte finns någon rättslig grund för rådet att formellt godkänna eller avvisa projekt av det slag som den ärade ledamoten nämnde i sin fråga. Med andra ord kan sådana projekt startas utan att det behöver godkännas av rådet i förväg.

Som den ärade ledamoten säkert vet hänvisas det på flera ställen i Europaparlamentets och rådets beslut 1364/2006/EG om riktlinjer för transeuropeiska energinät och om upphävande av beslut 96/391/EG och beslut nr 1229/2003/EG till gasledningar mellan Ryssland och Tyskland som går till havs tvärs över Östersjön. Jag antar också att den ärade ledamoten är medveten om att i enlighet med bilaga I till det beslutet klassificeras en nordeuropeisk gasledning under “projekt av europeiskt intresse“: den kategori av projekt som ges den högsta prioriteten. I fråga om de särskilda bestämmelser som styr projekt med denna ställning vill rådet uppmärksamma den operativa delen av den tidigare nämnda beslutet, som antogs av Europaparlamentet och rådet enligt medbeslutandeförfarandet.

Jag vill hänvisa särskilt Nils Lundgren ännu en gång till artikel 13 i beslutet som lyder så här: “Detta beslut skall inte påverka resultatet av miljökonsekvensbeskrivningar av projekt, planer eller program som definierar ramarna för framtida tillstånd för sådana projekt. Resultatet av miljökonsekvensbeskrivningar, om sådana krävs i enlighet med relevant gemenskapslagstiftning, skall beaktas innan det verkligen fattas beslut om projektens genomförande i enlighet med relevant gemenskapslagstiftning.“

När det gäller den andra delen av frågan är det enligt fördraget kommissionens sak att garantera den korrekta tillämpningen av gemenskapsrätten och i fall av överträdelser vidta de åtgärder som kommissionen anser lämpliga. Självklart är denna princip också tillämplig på gällande gemenskapslagstiftning om miljökonsekvensbedömningar.

  Nils Lundgren (IND/DEM). – Fru talman! Som EU-land, och just nu som ordförandeland, pläderar Tyskland för en gemensam energipolitik för EU. Trots det sluter Tyskland en bilateral överenskommelse med Ryssland om en mycket stor satsning på infrastruktur, just denna gasledning, utan att rådgöra med andra EU-medlemsstater runt Östersjön. Vad är kommentaren till detta?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Denna fråga har också varit uppe vid en tidigare frågestund. Jag kan endast upprepa att detta är ett privat och inte ett statligt projekt och att alla företag som genomför projektet måste lämna in alla relevanta handlingar, inbegripet i de länder där denna ledning till sist ska dras, där de måste genomföra denna granskning i enlighet med tillämpliga bestämmelser.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (DE) Herr rådsordförande! Som ni vet har gasledningen kraftigt kritiserats av olika politiker, experter och forskare, särskilt från Skandinavien, de baltiska länderna och Polen. Kanske rådet skulle kunna hjälpa till genom att samla behöriga experter och politiker för att diskutera problemet och kanske uppnå en genomförbar kompromiss?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr Paleckis! Det är främst de parter som planerar och vill genomföra projektet som bör se till att hålla de berörda länderna informerade på lämpligt sätt – vilket sker genom att göra en tillämplig ansökan. Denna ansökan kommer utan tvekan att följas av en granskning av alla tänkbara aspekter, särskilt de som gäller miljö och säkerhet. Jag förutsätter att lämpliga samtal också kommer att hållas. Det är dock först och främst de berörda parternas sak att ta initiativet till detta – och dessa parter är privata företag, inte statliga.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Fru talman, herr minister! Det är inte första gången vi diskuterar denna fråga. Talet om dess ekologiska konsekvenser väcker oro och farhågor av alla slag. Nu säger Ryssland, som genomför projektet och gör sina egna miljökonsekvensbedömningar, att vapnen på havsbotten inte är farliga. Tycker ni inte att det är ologiskt att en privat projektarrangör genomför miljökonsekvensbedömningen?

  Günter Gloser, rådets ordförande. – (DE) Fru Budreikaitė! Det finns både internationell och europeisk lagstiftning som ska iakttas. I fråga om den internationella lagstiftningen förmodar jag att även Ryssland är bunden av den. Det är inte så att Ryssland genomför sin egen undersökning och när resultatet är tillgängligt säger att den här ledningen är miljömässigt hållbar, utan de andra parterna måste också beaktas. Jag vill upprepa det som jag sa vid en tidigare frågestund, nämligen att fullständig insyn ska säkerställas – även med hänsyn till de företag som driver gasledningen – för att minska medborgarnas farhågor och åtgärder kommer att vidtas för att de minor och bomber som finns kvar på havsbotten inte ska utgöra en risk för dem som bor i närheten av ledningen. Det kommer att bli en mycket grundlig granskning och den är obligatorisk för alla berörda, särskilt för företagen. Det kommer alltså inte att vara fråga om att Ryssland godkänner och ger grönt ljus till projektet.

  Talmannen. -

Fråga nr 8 från Robert Evans (H-0375/07)

Angående: Utomeuropeiska territorier

Vissa utomeuropeiska territorier, som faktiskt befinner sig på andra sidan jordklotet, betraktas som en del av EU, medan andra platser, belägna inom EU:s gränser, anses ligga utanför EU. Har rådet någonsin diskuterat detta missförhållande?

Är det inte dags att rätta till denna situation med hänsyn till de konsekvenser detta missförhållande medför?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Rådet har inte diskuterat frågan vad gäller den aspekt som den ärade ledamoten nämner. Det fysiska avståndet eller närheten till de 27 medlemsstaterna är inte i sig självt avgörande för förbindelserna mellan de enskilda länderna och regionerna i Europeiska unionen. Förbindelserna med utomeuropeiska länder och regioner regleras i den fjärde delen av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, liksom i rådets beslut. Det nu gällande rådsbeslutet som antogs den 27 november 2001 och ändrades den 19 mars 2007 gäller till och med den 31 december 2013. Rådet kommer att granska läget igen innan dess.

  Robert Evans (PSE). – (EN) Min poäng var egentligen att vad vi beslutade här i kammaren – vilket ni angav som svar på förra frågan, när ni hänvisade till att EU:s lagar måste följas – gäller på platser som Martinique, Guadeloupe eller Franska Guyana på Sydamerikas kust, tusentals kilometer härifrån, långt borta från där vi nu är, men inte på platser som kanalöarna, som ligger mellan Frankrike och Storbritannien, eller Isle of Man, Liechtenstein eller Andorra – jag skulle kunna fortsätta denna uppräkning. Det finns en mängd märkliga små skatteparadis och undantag som vi tycks tillåta där EU-lagstiftningen inte gäller.

Anser inte rådet att detta är en sådan anomali att vi borde se över det igen och överväga en mer modern utveckling, snarare än att försöka lagstifta för platser som ligger tusentals kilometer bort, och inte runt hörnet?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Jag antar att jag inte behöver särskilt hänvisa till att de områden som frågan gäller rör regioner utanför Europa men som ingår i Europeiska unionen eftersom de så att säga är medlemmar av Europeiska unionen på grund av sina kopplingar till moderlandet. Ni känner förstås till att länder som Andorra och Liechtenstein inte är medlemmar av Europeiska unionen trots att de ligger i Europa. En motsvarande granskning i rådet kommer att fastställa om dessa regioner ska fortsätta att vara anslutna och om lagstiftningen kommer att fortsätta att överföras till de berörda områdena.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), – (DE) Utomeuropeiska territorier där EU-medlemsstater har militärbaser är verkligen en vanlig företeelse. Jag vill nämna ett annat specifikt fall: På Cypern finns självständiga militära baser som tillhör Storbritannien men som inte är en del av Europeiska unionen. Min fråga här är följande: Är det en acceptabel situation att en EU-medlemsstat har områden som tillhör en annan EU-medlemsstat som inte ingår i Europeiska unionen?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Jag kan bara säga er att som ni alla vet har det varit särskilda tilldragelser på Cypern och ön har fortfarande en särskilt ställning. I dessa avseenden råder fortfarande gamla bestämmelser som jag dock kan föreställa mig kommer att ändras om en lösning hittas på Cypernkonflikten som helhet.

  Talmannen. - Fråga nr 9 Från Philip Bushill-Matthews (H-0378/07)

Angående: Eventuell åldersdiskriminering av piloter som flyger över Frankrike

Innebär Frankrikes vägran att tillåta piloter som är äldre än 60 år att flyga över sitt territorium ett brott mot EU-direktivet om likabehandling i arbetslivet (2000/78/EG av den 27 november 2000) även i de fall då dessa piloter fungerar som andrepiloter i enlighet med Internationella civila luftfartsorganisationens riktlinjer?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr Bushill-Matthews! Ni känner förstås till att det i första hand är Europeiska kommissionen som övervakar att medlemsstaterna införlivar EU-lagstiftningen på rätt sätt. Rådet vill därför inte kommentera det särskilda fall som nämndes.

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Det var ett mycket kort svar, men inte särskilt trevligt. Jag är medveten om att kommissionen har vissa skyldigheter, men menar ni att rådet inte är intresserat överhuvudtaget och inte bryr sig om diskriminering på grund av ålder? För det är helt klart det budskap ni sänder.

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Ni har just sagt att kommissionen är fördragens väktare. Den kommer därför att granska detta. Dessutom finns det möjlighet för de berörda parterna att få en motsvarande granskning genomförd i händelse av diskriminering.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Jag anser att flygresandet i princip behöver organiseras om. Frågan till rådet är därför berättigad: Förutses i framtiden ett förfarande mer i linje med mellanstatligt eller bilateralt samarbete inom området i händelse av diskriminering eller anser ni att det är rätt att kommissionen tar ett initiativ inom området?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr Rübig! En utdragen diskussion har faktiskt förts i Europeiska unionen och i medlemsstaterna i fråga om införlivandet av de berörda direktiven. Därför föreskrivs också att införlivandet i nationell lag ska ske i alla medlemsstater. Detta utgör grunden och som med all lagstiftning gäller att om det finns en EU-lag kan medborgare som känner sig berörda, eller som anser sig vara utsatta för diskriminering, vidta rättsliga åtgärder och till och med gå så långt som att överklaga till EG-domstolen.

  Talmannen. -

Fråga nr 10 från Bernd Posselt (H-0380/07)

Angående: Arbetslösheten i Kosovo

Hur ser rådsordförandeskapet på den aktuella situationen i Kosovo, där det faktum att erkännandet av självständigheten har fördröjts under de senaste månaderna har bidragit till en extremt hög arbetslöshet? Vilka ekonomiska och politiska åtgärder kommer EU att vidta i Kosovo under resten av året?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr Posselt! Hela det politiska läget i Kosovo fortsätter att bestämmas av processen om Kosovos ställning. När FN:s särskilda sändebud, Martti Ahtisaari, lade fram sin rapport “Comprehensive Proposal for a Kosovo Status Settlement“ för FN:s säkerhetsråd blev denna process definitivt säkerhetsrådets ansvar. EU:s utrikesministrar har upprepade gånger gett sitt tydliga stöd till det särskilda sändebudet Martti Ahtisaari och uttryckt sin övertygelse om att Ahtisaaripaketet utgör en viktig grund för fortsatt ekonomisk och politisk utveckling i Kosovo som också kan bidra till att konsolidera stabiliteten i regionen som helhet.

Efter G8-toppmötet med stats- och regeringschefer, där samförstånd inte kunde uppnås i fråga om Kosovo, uppmanade EU:s ordförandeskap de medverkande parterna att intensifiera sina ansträngningar för att kunna anta en ny FN-säkerhetsresolution så snart som möjligt. Europeiska unionen fortsätter också att uppmärksamt följa processen om Kosovos ställning.

De förberedelser som Europeiska unionen gjort när det gäller dess bidrag till en framtida internationell civil närvaro i Kosovo efter en lösning av frågan om Kosovos ställning har på det hela taget gjort framsteg. Europeiska unionen är beredd att spela en viktig roll i nära samarbete med andra internationella aktörer i fråga om en möjlig, framtida internationell och civil närvaro. I detta syfte finns planeringsgrupper på plats som förbereder det tänkbara framtida arbete genom ett särskilt EU-sändebud och ett uppdrag inom ramen för ESFP [europeisk säkerhets- och försvarspolitik] inom områdena polis- och rättsväsende. Slutsatsen från dessa förberedelser kommer att vara beroende av att fortsatta framsteg görs i processen om Kosovos ställning och den faktiska lösningen.

Precis som tidigare kommer i framtiden betydande stöd att krävas från det internationella samfundet i allmänhet och Europeiska unionen i synnerhet för att förbättra de ekonomiska ramvillkoren och den sociala situationen i Kosovo. Detta kan åstadkommas endast genom nära samarbete med internationella finansieringsinstitutioner och samarbetspartner på plats. Så snart som det finns en exakt kostnadsuppskattning, vilket naturligtvis också är beroende av en lösning på Kosovos ställning, kommer kommissionen att utarbeta ett generellt finanseringspaket som också kommer att bli föremål för en givarkonferens. Givarkonferensen kommer att äga rum så snart som Kosovos ställning har klargjorts.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Min tilläggsfråga till er är följande: Kan frågan om Kosovos ställning inte lösas enligt villkor som Europaparlamentet kan acceptera? Är rådet medvetet om att 75 procent av Europaparlamentet var för Ahtisaariplanen, internationellt oberoende och tillhandahållande av ett omedelbart varningssystem i fråga om ytterligare förseningar? Anser rådet att detta är en handlingsväg som också bör följas av andra institutioner? Vad menar rådet med att plötsligt träda fram och förespråka senareläggandet av hela frågan under sex månaders tid, något som Europaparlamentet med en betydande majoritet uttryckligen varnade för och vad menar rådet med de uttalanden som gjorts av Carla del Ponte, som inte har någon behörighet överhuvud taget inom området?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Självklart är vi medvetna om de diskussioner som har förts i Europaparlamentet och de resolutioner som antagits av kammaren. Jag vill dock återigen hänvisa till en detaljerad diskussion som ägde rum förra måndagen i rådet med utrikesministrarna och som kommer att fortsätta i morgon kväll i Bryssel. Härvid klargjordes återigen entydigt att även om Ahtisaariförslaget utgör en grund behöver vi ett FN-beslut för att bidra till att finna en acceptabel lösning.

Det vore helt fel, vilket också har diskuterats med regeringarna i grannregionerna, att fatta ett ensidigt beslut. Jag anser att vi också borde kunna övertyga vår partner Förenta staterna om att det krävs ett multilateralt beslut enligt internationell rätt. I detta syfte kommer ytterligare samtal att äga rum vid ett bilateralt möte mellan Vladimir Putin och George Bush. Dessa samtal kommer säkerligen också att inbegripa Kosovo. Jag aviserar dock nu att ett ensidigt beslut inte skulle utgöra en bra grund för andra förestående beslut.

Jag är medveten om den otålighet som finns i regionen. Vi har till exempel särskilt tackat den albanska regeringen för dess inflytande under de senaste veckorna och månaderna och förklarat att det krävs ett beslut enligt internationell rätt och inte bara ett ensidigt godkännande av enskilda länder.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr rådsordförande! Vilka initiativ planerar ordförandeskapet för rådet inom den ekonomiska politiken och framför allt inom energipolitiken? Kan ni tänka er att stadgan för små och medelstora företag eller energistadgan till exempel skulle kunna användas som utgångspunkt för att också motverka arbetslöshet under den ekonomiska processen och för att införliva Lissabonagendan där på ett tilltalande sätt?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr Rübig! Vi är verkligen medvetna om, och Bernd Posselts fråga har också bidragit till att skapa den medvetenheten, om vikten av att upprätta ekonomisk stabilitet vid sidan om politisk stabilitet. Förutsättningen är nu ett enkelt beslut. Vi känner alla till omständigheterna. I fråga om framtidsutsikterna (ni nämnde energigemenskapen som redan finns i regionen) måste beslut sedan fattas förutsatt att det politiska beslutet först har fattats. Efter andra debatter, bland annat om grannregionerna, känner ni också till de möjligheter som Europeiska unionen ger dessa länder när det gäller att främja regionalt samarbete. Den aspekt ni nämnde har verkligen långtgående konsekvenser.

  Talmannen. - Eftersom följande frågor behandlar samma ämne kommer de att tas upp tillsammans:

Fråga nr 11 från Esko Seppänen (H-0382/07)

Angående: Athenasystemet

Trots att EU:s grundfördrag förbjuder att budgetmedel används till att finansiera militära operationer har medlemsstaterna ändå kommit överens om ett särskilt system kallat Athena. Hur mycket av medlemsstaternas medel har använts för att finansiera olika operationer genom detta system?

Fråga nr 12 från Tobias Pflüger (H-0385/07)

Angående: Militär budget - finansieringsmekanismen Athena

Enligt uppgifter från den tyska förbundsregeringen, som härrör från sommaren 2006, har EU tillhandahållits vissa kommunikationstjänster av Nato för att genomföra operation Althea (kostnadsfördelning mellan de två organisationerna) och förhandlar om att förvärva eller hyra det kartmaterial över Bosnien och Hercegovina som ursprungligen tagits fram för Natos räkning. Detta har skett inom ramen för ett vanligt avtal utöver den så kallade Berlin Plus – en bestämd infrastruktur (containrar) i det gemensamma högkvarteret Camp Butmir.

Anser rådet med hänvisning till dess senaste beslut om finansieringsmekanismen Athena att den finansiella kontrollen av miltärbudgeten för Athena är tillräcklig? Varför var det fram tills nu inte möjligt att uppge de belopp som betalats till Nato från Athenabudgeten? Kan rådet exakt redogöra för hur medlen ur Athenabudgeten använts och informera Europaparlamentet om detta?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) I artikel 28 i fördraget om Europeiska unionen föreskrivs principerna för finansiering av operationer vid civila och militära kriser. Militära eller försvarspolitiska operationer kan inte finansieras med gemenskapsmedel.

Athena är den mekanism som rådet skapade 2004 för att finansiera gemensamma kostnader för sådana operationer. De gemensamma kostnaderna är mindre än 10 procent och utgör hela tilläggskostnaden för en operation. Återstående kostnader finansieras direkt av medlemsstaterna i enlighet med principen om att kostnaderna ska bäras där de uppkommer.

Athena förvaltas under överinseende av en särskild kommitté bestående av företrädare från medlemsstaterna som ansvarar inför sina egna nationella parlament genom sina respektive ministrar. När det gäller Altheaoperationen betalar både Europeiska unionen och Nato för sin andel av gemensamt utnyttjade anläggningar, personal m.m. Nato får inte någon återbetalning från Athena för utförda tjänster.

  Esko Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Fru talman, herr minister! Detta är ett egendomligt system som saknar demokratisk övervakning. Med demokratisk övervakning menar jag parlamentarisk övervakning, inte övervakning av Europaparlamentet eller de nationella parlamenten. Detta är ett sätt att återanvända fördragsreglerna, precis som ni just sa. Jag vill fråga om den nya konstitutionen, om vilken ordförandeskapet har utarbetat ett förslag, kommer att ändra fördragen på ett sådant sätt att dessa medel skulle beviljas från EU-budgeten utan Athenasystemet?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr Seppänen! Med hänsyn till det förestående Europeiska rådet vill jag i dag inte spekulera om framtiden för fördraget om upprättande av en konstitution för Europa. Vi kommer att få se vilka diskussioner som förs och konsekvenserna i form av kontraktsbestämmelser.

I fråga om den andra punkten vill jag säga att medlemsstaternas respektive ministrar företräds i kommittén och att dessa ministrar i sin tur till sist är ansvariga inför sina egna parlament eftersom bidragen kommer från medlemsstaterna. Så vitt jag vet har parlamenten antingen särskilda specialistkommittéer som kan göra utlåtanden och utfråga sin minister om användningen av medlen eller utskott för budgetkontroll som granskar hur medlen används.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL). – (DE) Tyvärr är verkligheten något annorlunda. I underutskottet för säkerhet och försvar fick jag veta att EU har betalat pengar till Nato. Ni säger att inga pengar har betalats. Detta är mycket intressant. Problemet är att vi inte får några siffror när vi efterlyser dem i enskilda nationella parlament, och inte heller får vi några siffror genom budgetutskottet eller underutskottet för säkerhet och försvar.

Skulle rådets ordförandeskap kunna sammanställa en översikt över de utgifter som hittills uppkommit i samband med denna Athenamekanism?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Vad gäller den första punkten kan jag säga följande: Jag kommer precis som jag sagt nu helt säkert att titta på den fråga ni tagit upp för att se om det finns en sådan inkonsekvens som ni beskrev. Som företrädare för rådet kan jag dock inte bedöma medlemsstaternas förfaranden och lagar för att ge en översikt här. Detta måste överlåtas till medlemsstaterna.

  Talmannen. -

Fråga nr 13 från Inese Vaidere (H-0387/07)

Angående: Förhandlingar mellan EU och Georgien om slutande av avtal om förenklad visering och återtagande

Georgien är en viktig partner för EU i arbetet med den europeiska grannskapspolitiken. Landets nuvarande regering har uttryckt en tydlig önskan om att delta i den europeiska processen, och har visat såväl ett starkt engagemang när det gäller att genomdriva reformer för att främja europeiska värderingar som en god förmåga att genomföra dem.

Europeiska unionen har emellertid visat sig ovillig att förhandla med Georgien om ett avtal om förenklad visering och återtagande. Detta står i skarp kontrast till det avtal om förenklad visering och återtagande som man framgångsrikt slutit med Ryssland och som träder i kraft den 1 juni 2007, liksom till EU:s förhandlingar med Ukraina, vilka avslutades 2006, och med Moldavien, vilka inleddes tidigare i år.

En förenkling av det gällande viseringssystemet för inresa till Georgien har aldrig förts upp på EU:s dagordning. Detta tycks, överraskande nog, leda till en situation där landet straffas för att vara det land som anstränger sig mest för att införa europeiska värderingar genom motsvarande reformer.

Vad gör rådet för att påskynda förhandlingarna och sluta ett avtal om förenklad visering och återtagande med Georgien, och vilka planer har rådet när det gäller dessa förhandlingar?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Som rådsordförande kan jag informera er om att inga initiativ har tagits för att ge kommissionen i uppdrag att inleda förhandlingar om sådana avtal med Georgien. I enlighet med handlingsplanen EU–Georgien inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken kan samtal när som helst inledas om frågor med anknytning till transitering av personer, inbegripet frågor om återtagande och utfärdande av viseringar.

I samband med diskussionerna om en eventuell ojämlik behandling av medborgare som bor i Abkhazien vilka får sina viseringar där på grundval av de nya avtalen, liksom i samband med frågan om det finns obalanser i området mellan rättigheterna för människor som bor i Abkhazien och de som bor i själva Georgien, vill jag tillägga att denna diskussionen, som också pågår på en annan nivå inom Europaparlamentet, kommer att fortsätta för att få till stånd en lösning.

  Inese Vaidere (UEN). – (LV) Herr Gloser, ni refererade just till Abchazien och Sydossetien, och det är väl känt att Ryssland för närvarande utfärdar ryska pass i stor omfattning till invånare i Abchazien och Sydossetien och reducerar på så sätt, på konstlad väg, proportionen av georgiska medborgare i dessa områden. I och med att EU tvekar vad angår att ge Georgien möjlighet att utfärda visa, skapar man indirekt ytterligare ett motiv för att skaffa ryska pass, eftersom ryska medborgare för närvarande har fler möjligheter att resa till EU än georgiska medborgare. Jag vill ställa en andra fråga: varför påbörjades inte dessa samtal om visummöjlighet för Georgien i rådet? Vilka specifika lösningar ser ni som skulle kunna lösa denna situation, vilken, enligt min åsikt, är oacceptabel?

  Günter Gloser, rådsordförande. (DE) EU har slutit detta visumavtal med Ryssland, med motsvarande återtagandeavtal. Under de senaste veckorna har det kommit fram, och här kan jag tryggt använda samma term som har använts av fru Vaidere, att det finns en obalans mellan människor som bor i Abchazien eller Sydossetien som plötsligt kan resa genom att använda ryskt visum och georgiska medborgare som inte kan det. Det var detta som föranledde EU, inom ramverket för grannskapspolitiken, att beakta de inledande samtalen angående denna fråga med Georgien för att motverka denna obalans, om den skulle fortsätta, varigenom medborgare på den ryska sidan kan få visum medan de som finns på den georgiska sidan inte kan det.

  Talmannen. - Fråga nr 14 från Leopold Józef Rutowicz (H-0390/07)

Angående: Antagandet av direktivet om roaming

Vad gör rådet för att påskynda antagandet av direktivet om roaming, som är av så väsentlig betydelse för unionsmedborgarna?

  Günter Gloser, rådsordförande. (DE) Herr Rutowicz, ni frågade beträffande förordningen om roaming vid delsessionen i februari. Därför är jag glad att kunna ge följande svar på er senare fråga, även om ni redan borde vara medveten om sakförhållandet, eftersom ämnet roaming angår oss alla, eftersom vi ju inte längre kan klara oss utan mobiltelefoner.

Som ni säkert är medveten om så är förordningen om roaming, som är baserad på artikel 95 i EG-fördraget, underkastad medbeslutandeförfarandet enligt artikel 251 EG. Jag kan försäkra er om att alla tre organen har satt som mål att anta förordningen om roaming så snabbt som möjligt. Den 6–8 juni nådde Europarådet politisk enighet om förslaget och biföll således Europaparlamentets åsikt vid första behandlingen. Juridiska och språkliga experter genomför redan slutrevideringen av texten så att den kan antas genom ett påskyndat förfarande. Man räknar med att lagtexten kommer att antas i slutet av juni. Det kommer att publiceras i EUT omedelbart därpå.

  Leopold Józef Rutowicz (UEN). – (PL) Fru ordförande, tyvärr ställdes frågan när situationen var helt annorlunda. Därför föreställer jag mig att vi nu borde applådera att dessa direktiv har antagits så snabbt och att det europeiska samhället kommer att dra fördel av detta arbete.

Detta är för övrigt en stor framgång för hela Europaparlamentet, rådet och kommissionen. Emellertid, de avgifter som anges i detta direktiv är inte en lika stor framgång. Enligt experter från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd var dessa avgifter tidigare lägre. Föredraganden höjde dem under konsultationsprocessen och de höjdes slutligen i själva direktivet.

Men jag har en fråga jag vill ställa. Roaming kvarstår, om jag så får säga, som något som är oacceptabelt i Europa. Min fråga är därför, när skulle roaming kunna avskaffas helt och hållet i Europeiska unionens medlemsstater?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Vi vet alla att det ofta finns ett gap mellan våra målsättningar och vad vi uppnått, men vi borde vara nöjda med att ett första, viktigt steg har tagits, och det kommer att kräva kraft hos alla inblandade att genomföra detta i slutet av juni. Detta är också ett exempel på varför det är rätt och livsviktigt att diskutera saker som har med konstitutionsfördraget att göra.

Det tyska ordförandeskapets inställning har alltid varit att se till att allmänheten också ser projektens Europa, resultatens Europa. Förordningen om roaming som skall träda i kraft inom kort är ett exempel på EU:s handlingsförmåga och även ett exempel på ett projekt för allmänheten i Europa. Vi vet alla att det fortsättningsvis kommer att bli diskussioner om ytterligare ändringar – jag tror på Europaparlamentets initiativ i det avseendet.

  Talmannen. -

Fråga nr 15 från Danute Budreikaite (H-0392/07)

Angående: Genomförande av EU:s grannskapspolitik

EU:s grannskapspolitik omfattar sexton grannländer, nämligen Medelhavsländerna Egypten, Algeriet, Israel, Jordanien, Libanon, Libyen, Marocko, Palestinska självstyret, Syrien och Tunisien samt de nya oberoende staterna Ukraina, Moldavien, Vitryssland, Armenien, Azerbajdzjan och Georgien.

Det finns en handlingsplan för genomförandet av grannskapspolitiken för varje enskilt grannland. 16 procent av ländernas budget för utrikes förbindelser skall avsättas för grannskapspolitiken.

Kan det sittande ordförandeskapet svara på med vilka grannländer som man ingått avtal i enlighet med grannskapspolitikens instrument? För vilken tidsperiod har vilka medel avsatts för de berörda länderna?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Handlingsplanerna för den europeiska grannskapspolitiken består av politiska dokument som representerar en politisk konsensus mellan EU och de individuella partnerländerna om en agenda bestående av politiska, ekonomiska och sektorsrelaterade reformer och som innehåller handlingsprioriteringar på både kort och lite längre sikt. De antas mellan EU och respektive partnerland via associeringsrådet eller samarbetsrådet.

Den europeiska grannskapspolitikens handlingsplaner har slutförts med fem av de sex partnerländerna i öster: den första med Ukraina den 21 februari 2005 och med Moldavien den 22 februari 2005. Dessa följdes av individuella handlingsplaner för Armenien, Azerbajdzjan och Georgien den 14 november 2006. Inga sådana handlingsplaner har antagits vad gäller Vitryssland, eftersom EU inte har några avtalsrelationer med det landet.

Följande handlingsplaner för den europeiska grannskapspolitiken har antagits vad gäller partnerländer i söder: med Israel den 11 april 2005, med det palestinska självstyret den 4 maj 2005, med Jordanien den 2 juni 2005, med Marocko den 22 juni 2005, med Tunisien den 4 juli 2005, med Libanon den 19 januari 2007 och med Egypten den 6 mars 2007. Ingen handlingsplan har slutits med Algeriet ännu och inga handlingsplaner har antagits för Libyen och Syrien, eftersom EU inte har några avtalsrelationer med dessa länder.

EU kommer att erbjuda ett totalbelopp på 12 miljarder euro av gemenskapsmedel för genomförandet av den europeiska grannskapspolitiken under perioden 20072013 vilket utgör en nettoökning på 32 procent. Efter diskussioner med EU:s medlemsländer och enligt förordning nr 1638/2006 av den 24 oktober 2006, som lägger grunden för allmänna principer för inrättandet av ett europeisk grannskaps- och partnerskapsinstrument, fattade kommissionen beslut om finansieringen och antog strategier och vägledande program som täcker länder, regioner och gränsöverskridande program för perioden 20072010.

Den fleråriga medelstilldelningen för landsprogrammen under det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI), för 20072010 är som följer: 220 miljoner euro för Algeriet, 98,4 miljoner euro för Armenien, 92 miljoner euro för Azerbajdzjan, 20 miljoner euro för Vitryssland, 558 miljoner euro för Egypten, 120,4 miljoner euro för Georgien, 8 miljoner euro för Israel, 265 miljoner euro för Jordanien, 187 miljoner euro för Libanon, 8 miljoner euro för Libyen, 209,7 miljoner euro för Moldavien, 654 miljoner euro för Marocko, 632 miljoner euro för det palestinska självstyret, 130 miljoner euro för Syrien, 300 miljoner euro för Tunisien, och slutligen 494 miljoner euro för Ukraina. Det bör noteras att inga strategier eller vägledande program har antagits för Libyen och det palestinska självstyret, eftersom det inte är möjligt att upprätta program på medellång sikt i dessa fall, och därför är de uppgivna medelstilldelningarna endast rankningsnummer.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Fru ordförande. tack för det uttömmande svaret. Jag vill klargöra en sak. När denna politik genomförs sluter man vissa avtal och handlingsplaner med enskilda länder: EU och Ukraina, EU och Georgien. Är de medlemsstater som gränsar till dessa länder involverade i utarbetandet av handlingsplanerna?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) I eftermiddags höll vi en debatt om Meda och den europeiska grannskapspolitiken, men mera i relation till södern. Jag vill understryka att det faktum att man kan säga att EU nu har en yttre gräns, men att unionen också har grannar och är intresserad av den politiska, ekonomiska och sociala stabiliteten i dessa länder, har gett de medlemsstater som anslöt sig till EU den 1 maj 2004 ett uppsving.

Därför, när vi utvecklade den europeiska grannskapspolitiken etablerade vi alltså en prioritetsordning, särskilt med den viktiga aspekten att ett program kan skapas för varje granne som har lämpliga relationer med EU, beroende på framsteg som gjorts i det individuella fallet, med resultatet att det finns specialutformade program för Ukraina eller Moldavien, till exempel. Jag kan bara säga, fru Budreikaitė, att de länder ni nämner samarbetar när det gäller utformandet av dessa handlingsplaner och har allt intresse av dem. Det faktum att Europarådet skall ge sin välsignelse åt denna nya inriktning av grannskapspolitiken i sina slutsatser i morgon och på fredag kommer att betyda att framtida rådsordförandeskap förhoppningsvis kan använda detta program som en utgångspunkt för sitt fortsatta arbete.

  Esko Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Fru talman! Ni sa att det inte finns några gällande grannskapsprogram för Vitryssland därför att inga fria val har hållits i landet. Ett program av det här slaget har inte desto mindre slutits med Azerbajdzjan. Tycker ni att valen i Azerbajdzjan var fria och hederliga och tycker ni det är logiskt att ett sådant program har slutits med Azerbajdzjan men inte med Vitryssland?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr Seppänen, intensiva samtal har även ägt rum med länderna i södra Kaukasus. Rapporter har skrivits om de framgångar man nått i varje enskilt fall och EU har genomfört förberedande arbete, med resultatet att handlingsplaner framgångsrikt har antagits under det gångna året. Detta betyder – och inte bara förutsätter – att analysen har visat att det rör sig om val som möjliggör slutförandet av en handlingsplan med Azerbajdzjan.

  Talmannen. -

Fråga nr 16 från James Nicholson (H-0394/07)

Angående: Nötkött från Brasilien

Av omsorg om att konsumenterna i Europa skall kunna ha fullt förtroende för det nötkött som tillhandahålls dem, tänker inte rådet överväga att förbjuda exporten av nötkött från Brasilien till Europeiska unionen med omedelbar verkan, i stället för att vänta till slutet av detta år?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Herr Nicholson, i enlighet med gemenskapsrätten är det kommissionen som ansvarar för tillämpningen av skyddsklausulen, och sålunda har rådet inget direkt inflytande över det beslut kommissionen har fattat om brasilianskt nötkött.

  James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Tack herr rådsordförande, men jag blir lite frustrerad över det svaret. Jag ställde en fråga till kommissionen i går, som inte heller var särskilt hjälpsam. Jag vill påstå, herr rådsordförande, att när Irish Farmers’ Journal och en företrädare för den irländska jordbruksorganisationen, Irish Farmers’ Association, besökte Brasilien fann de tydliga bevis för att reglerna inte följdes där. Det finns ingen spårbarhet. Det finns ingen kontroll vid de regionala gränserna. Djur rör sig in i och ut ur Brasiliens mul- och klövsjukeområden varje dag. Det finns bevis för att substanser som är förbjudna i EU används i Brasilien.

Är det inte hög tid att vi i Europa slutar med våra tomma fraser när det gäller denna typ av problem – när våra konsumenter kan drabbas av detta – och inför ett förbud för brasilianskt nötkött, som alla i EU vill ha för att förbättra situationen för producenterna och konsumenterna?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Jag tycker inte om att behöva säga att rådet inte har kompetens inom detta område, men ni sa själv att ni har gripit tillfället att ta upp problemet med kommissionen också. Rådet är likaså medvetet om problemet, naturligtvis, men det är nu upp till kommissionen att studera relevant information. Kommissionen ansvarar sedan också för att formulera relevanta förslag och vidta skyddsåtgärder. Detta faller egentligen inte inom rådets kompetensområde.

  Jim Allister (NI). – (EN) Herr rådsordförande! Ni säger att detta är en fråga för kommissionen, men EU-medborgarnas hälsa måste vara en fråga som rådet har mer än ett flyktigt intresse för. USA har infört ett totalförbud för all import av färskt nötkött från Brasilien, eftersom de säger att det inte finns någon spårbarhet, att olagliga tillväxthormoner används i hög grad och att kontrollerna i allmänhet är oroväckande dåliga. Är EU-medborgarnas hälsa mindre viktig än de amerikanska medborgarnas hälsa, och om så inte är fallet, varför har vi inte redan förbjudit brasilianskt nötkött?

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Jag hörde vad rådet sa, men jag anser att de försöker att kringgå frågan.

För tillfället förhandlar vi med G4 i Potsdam och jag vill veta om vi kan ignorera rekommendationerna från ordföranden för utskottet för jordbruk och landsbygdsutveckling, som krävde ett förbud för importerat nötkött från Brasilien. Kan vi bortse från slutsatserna i den slutliga rapporten om besöket i Brasilien av EU:s kontor för livsmedels- och veterinärfrågor, där det klart anges att det nuvarande systemet med restsubstanser och kontroll av veterinärläkemedel inte är tillräckligt?

Det finns fortfarande stora brister i utformningen, räckvidden och genomförandet av den nationella kontrollplanen för restsubstanser. Jag vill ställa samma fråga som de andra ledamöterna ställt. Håller ni inte med om att det är dags att vidta åtgärder och skydda de europeiska konsumenterna?

  Günter Gloser, rådets ordförande. (DE) Jag håller med er om att EU måste handla där det finns information sådan som ni just har beskrivit, men vi har fastställt regler för oss inom detta område. Allt jag kan göra är att ta fasta på era yrkanden i konsumenternas intresse och uppmuntra kommissionen att informera relevanta instanser om vidden av sin analys och vilka åtgärder den kan vidta, men jag beklagar att vi inte ständigt kan byta roller. Vi har klart definierade ansvarsområden och detta är kommissionens. Jag kan inte föregripa kommissionens svar, vilket inte behöver föreligga för dagens frågestund. Jag kan bara erbjuda att göra en förnyad förfrågan, så att ni, som medborgarrepresentanter, får ett passande, klart svar från kommissionen.

  Talmannen. - Jag vill ta detta tillfälle i akt, herr rådsordförande, att tacka er så mycket för ert samarbete och er hövlighet under ert lands ordförandeskap vid våra frågestunder.

De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

Därmed är frågestunden avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.05 och återupptogs kl. 21.00.)

Ordförande: MR VIDAL-QUADRAS
vice ordförande

15. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

16. Strategi för den yttre dimensionen av området med frihet, säkerhet och rättvisa (fortsättning på debatten)

  Ordföranden. Vi fortsätter debatten om herr Klichs rapport om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa: Strategi för den yttre dimensionen, en handlingsplan som genomför Haagprogrammet.

  Francisco José Millán Mon, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr ordförande, den yttre dimensionen är avgörande för att bygga området med frihet, säkerhet och rättvisa. Jag är därför glad att parlamentet har tagit fram Klichrapporten i detta ämne.

Det finns hot av global, internationell, natur, som terrorism, organiserad brottslighet, knarksmuggling och smuggling av illegala immigranter, och EU och dess medlemsstater kan därför inte bekämpa dem ensamma. Samarbete med tredjeland, och i synnerhet med angränsande länder, är väsentligt.

Jag vill betona tre grundläggande idéer. För det första att byggandet av detta område är ett ytterst viktigt mål. Att uppnå samarbete med tredjeland måste därför prioriteras inom EU:s och dess medlemsstaters externa verksamhet.

För det andra att detta samarbete därför inte enbart kan vara underställt den mycket aktive och kompetente kommissionären för rättvisa, frihet och säkerhet, ej heller RIF-rådet, utan också kommissionären för utrikes frågor och rådet för utrikes frågor, den höge representanten och kommissionären för samarbete. Klichrapporten fäster därför särskilt stor vikt vid denna nödvändiga samordning.

För det tredje delar jag många av synpunkterna i kommissionens tillkännagivande från år 2005 om den yttre dimensionen av området med frihet, säkerhet och rättvisa. Men, i kapitlet om de principer som måste styra politiken gentemot tredje land, skulle jag vilja ha infört principen om positiv villkorlighet. Med andra ord: vi måste uppmuntra och stimulera samarbetet i tredjeland. Vi kan inte vara likgiltiga inför huruvida de samarbetar med EU eller inte.

Till exempel, när det gäller illegal invandring, vilken tyvärr är så aktuell i Spanien, kan vi inte vara likgiltiga för om de skriver under återtagandeavtal eller inte, om de medverkar i identifieringen och dokumenteringen av sina medborgare, om de tolererar de organiserade maffiagruppernas verksamhet eller inte, de maffiagrupper som smugglar illegala invandrare. Vi måste kraftfullt vädja till dem att samarbeta inom alla dessa områden och belöna dem därefter. Dessutom borde vi övervaka och utvärdera detta samarbete. I detta avseende finns det redan en utvärderingsmekanism inrättad enligt Europarådets möte i Thessaloniki år 2003.

Vi lever i en globaliserad värld, i hög grad präglad av ömsesidigt beroende, och därför kommer våra medborgares säkerhet och frihet och kontrollen av migrationsflöden att vara bräckligare och svårare att skydda utan medverkan av tredjeland.

  Martine Roure, för PSE-gruppen. – (FR) Herr ordförande, området med frihet, säkerhet och rättvisa kan inte fungera effektivt om inte vårt europeiska agerande också utvidgas till att inkludera våra relationer med tredjeland. Det är därför viktigt att samordna vår strategi för frihet, säkerhet och rättvisa med EU:s utrikespolitik. Jag vill tacka våra två rapportörer, herr Klich och herr Sakalas, för att de lyckats fastställa våra prioriteringar i denna rapport.

Inom migrationsområdet är det inte tillräckligt att vi bara stärker våra gränser. Vi måste skapa en genuin dialog med tredjeland, framför allt grundad på skyddet av grundläggande rättigheter och demokratisering. Vi önskar alltså att se till att grundläggande rättigheter blir en integrerad del i alla europeiska instrument genom att inkludera en klausul om mänskliga rättigheter i avtal som sluts med tredjeland.

Kampen mot brottslighet och internationell terrorism kommer bara att bli effektiv om vi har ett nära samarbete med våra allierade. Men vi måste komma ihåg att, för EU, kampen mot terrorism framför allt måste innefatta ett stärkande av de mänskliga rättigheterna. Vi kan inte använda samma vapen som terroristerna. Låt oss sätta lag och rättvisa mot våld och barbari! Vi insisterar därför på att EU-institutionerna vinnlägger sig om att medlemsstaternas krav inom ramen för kampen mot terrorism inte på något sätt undergräver respekten för de grundläggande rättigheterna för någon som helst person, även när de är misstänkta för terrorismbrott, i överensstämmelse med de slutsatser som formulerats av vårt tillfälliga utskott för CIA:s påstådda användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar.

Slutligen önskar jag komma tillbaka till frågorna kring Swift och passagerarnamnregistret (PNR). Våra amerikanska vänner är viktiga allierade. Följaktligen måste vi förhandla fram en övergripande policy för utbyte och skydd av data som respekterar gemenskapslagstiftningen på detta område.

  Sophia in ‘t Veld, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Till att börja med vill jag säga hur synd det är att föredraganden inte är närvarande, eftersom jag hade tänkt gratulera honom till hans utmärkta betänkande och tacka honom för det goda samarbetet. Han är tyvärr inte närvarande, men vad som är ännu värre är att rådet återigen är frånvarande. Jag tar det som ett tecken på dess bristande engagemang i dessa viktiga frågor, särskilt när det gäller människorättsaspekten av våra yttre förbindelser, vilket jag återkommer till senare. När det gäller att vidta säkerhetsåtgärder, åtgärder mot terrorism och brottslighet är rådet alltid närvarande och kan fatta mycket snabba beslut, men när det gäller mänskliga rättigheter är det inte närvarande. Jag vill särskilt betona detta faktum.

Detta är ett mycket viktigt betänkande, eftersom det rör Europeiska unionens själva kärna, nämligen demokrati, mänskliga rättigheter och individuella friheter. Jag är särskilt glad över den första strecksatsen i punkt 17, där det anges att främjandet av demokratiska normer, mänskliga rättigheter och politiska friheter är mycket viktigt med hänsyn till de övergripande målen i den yttre dimensionen av området med frihet, säkerhet och rättvisa.

Detta är en av de viktigaste punkterna i betänkandet enligt min åsikt. Under de senaste sex åren har vi vidtagit många åtgärder i kampen mot terrorism och brottslighet, men dessa åtgärder har varit mycket obalanserade, eftersom aspekten med de mänskliga rättigheterna har fått alldeles för lite utrymme. Vi har talat mycket om mänskliga rättigheter, medborgerliga friheter och demokrati. Men jag undrar om vi fortfarande har samma moraliska auktoritet i världen om vi till exempel tittar på Guantánamo Bay, CIA:s överlämningar och hemliga interneringar och det faktum att rådet fram till i dag har underlåtit att svara på någon av de frågor som ställts.

När jag betänker att överträdelserna av de mänskliga rättigheterna i Ryssland endast mötte ett mycket lågmält fördömande i Europeiska unionen och att toppmötet i helgen mycket troligen kommer att leda till att stadgan om de grundläggande rättigheterna tas bort ur konstitutionstexten, då undrar jag vilken politisk signal vi sänder. Jag anser att vi borde sluta att tala om principerna med de mänskliga rättigheterna och demokrati och faktiskt börja genomföra dem i praktiken och ta dem på allvar.

En andra fråga är naturligtvis den demokratiska ansvarsskyldigheten, som föredraganden med rätta betonar. Det är mycket viktigt att Europaparlamentet engageras i dessa frågor i mycket högre utsträckning och jag stöder därför kravet på en övergångsklausul. Det vore dock ännu bättre om rådet drog slutsatser om ett fördrag eller en konstitution i helgen som skulle garantera en demokratisk kontroll på området för medborgerliga friheter, rättvisa och inrikes frågor.

Martine Roure har redan betonat en viktig fråga om kampen mot terrorism. Med hänsyn till ämnesfrågorna SWIFT och PNR måste vi säga att det inte finns någon demokratisk tillsyn och att den överenskommelse vi troligen kommer att göra med USA helt enkelt inte uppfyller våra normer. Jag börjar att undra – och återigen vänder jag mig till den tomma stolen framför mig – hur mycket rådet har förhandlat. Vi vet att kommissionen har gjort en stor ansträngning, men jag undrar hur det är med rådet.

Små informella grupper som G6 och högnivåkontaktgruppen som sammanträder bakom stängda dörrar i frågor om terrorismbekämpning passar sig inte för en modern demokrati som Europeiska unionen.

  Brian Crowley (UEN). – Beidh ceannairí an Aontais Eorpaigh ag bualadh le chéile an tseachtain seo, agus iad ag iarraidh Conradh nua don AE a chur le chéile. Beidh béim ar leith á chur acu ar chúrsaí dlí agus cirt.

Dar liomsa, ní chóir go mbeadh an chumhacht ag an AE socruithe dlí agus cirt a dhéanamh le vótáil trí thromlach cáilithe toisc go bhfuil córas dlí coiteann i bhfeidhm ag Éire agus an Bhreatain. Is córas dlí sibhialta atá i bhfeidhm ag na Ballstáit eile san AE.

(EN) Av den verklighet vi har att göra med, av de nya hot vi har framför oss, oavsett om det handlar om terrorism, människohandel, narkotikahandel, asyl, illegal invandring eller de påtryckningar som utövas mot instanser som hanterar alla dessa områden, framgår mest av allt en enda sak: kontakt mellan människor eller människors deltagande är det centrala på alla dessa områden.

Det åligger oss i Europeiska unionen att se till att vi tillgängliggör alla instrument som står till vårt förfogande, inte bara för att garantera tryggheten och säkerheten i våra egna regioner och områden, utan också för att garantera att människors rättigheter skyddas: personer som kan vara misstänkta, eller till och med personer som kan ha träffat en misstänkt person någon gång. Vi ser alltför ofta att man enbart genom associering kan vara skyldig till att ha begått ett brott enligt någon av de nya drakoniska lagar som införts i olika länder. Därför är det viktigt med samarbete och samordning mellan de olika medlemsstaterna, för det inte bara underlättar och möjliggör den fria rörligheten för information och underrättelser, vilket är grundläggande för att kunna hantera så många av dessa brott, utan gör det också möjligt att införa bästa praxis hos de polisstyrkor eller säkerhetstjänster som kanske inte är lika bra som andra.

I utskottet för sysselsättning och sociala frågor brukade vi använda den “öppna samordningsmetoden“, som gjorde att bra saker ledde till andra bra saker. Det finns positiva inslag i EU-länderna som andra länder kan följa, inte bara tredje länder utan också medlemsstater. På grund av komplexiteten hos de rättsliga systemen i de olika medlemsstaterna måste ministerrådet fortfarande ha uppsikt över detta. Detta är inte ett område som helt och hållet kan falla under Europeiska unionens behörighet. Jag hoppas att vi under helgen kommer att finna en verklig kompromiss i den riktningen.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! I sitt betänkande understryker Klich-Sakalas det tvingande behovet av att garantera skyddet av de mänskliga rättigheterna när vi genomför området med frihet, säkerhet och rättvisa. Trots detta kommer jag i omröstningen i morgon att rösta emot ändringsförslagen som syftar till att avlägsna alla hänvisningar till illegal förvaring och transport av påstådda terrorister inom Europeiska unionens territorium, och jag kommer att uppmana mina kolleger i parlamentet att göra detsamma.

I dag firar vi världsflyktingdagen, och jag kommer ihåg hur Kofi Annan tidigare beskrev Europeiska unionens asyl- och invandringspolitik som skamlig. Vad har egentligen förändrats sedan dess? Trots alla konflikter i världen tar Europeiska unionen emot färre och färre flyktingar. Antalet asylsökande inom EU har minskat till hälften sedan 1990-talet. I dag är till exempel den procentuella andelen av asylsökande från Darfur som tas emot otroligt låg. Europeiska unionen vägrar dessutom att ta sitt ansvar vad gäller de irakiska flyktingarna. Över fyra miljoner irakier har i dag tvingats bort. Trots det har det tyska ordförandeskapet uppgett att medlemsstaterna inte önskar delta i ett återflyttingsprogram för flyktingar.

De tuffa förhandlingarna om ett återtagandeavtal som tvingar tredje land att ta emot alla personer som är på väg någon annanstans på sina territorier skapar, som ni vet, katastrofala humanitära situationer och leder till allvarliga kränkningar av rätten till internationellt skydd och principen om icke-avvisning. Dessa avtal överför ett ansvar på tredje land som de i regel inte har resurser att ta på sig. “Tvångsmarschpolitiken“ omintetgör delvis de ansträngningar som gjorts i andra avseenden för att skydda de grundläggande rättigheterna i tredje land.

Europeiska kommissionen borde lägga fram tydliga och praktiskt genomförbara förslag för att komma bort från denna schizofreni. Ett öppet övervakningsförfarande måste skapas för dessa avtal. Effektiva möjligheter till överklagande vid en eventuell kränkning av rättigheterna efter en avvisning måste komma på plats. Kommissionen bör också utse människor som har speciell utbildning inom mänskliga rättigheter och lagstiftningen om humanitärt bistånd inom ramen för sina Frontex-team, för att verkligen se till att internationella åtaganden och konventioner följs.

  Adamos Adamou, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Om vi ska behandla parlamentets betänkanden om området med frihet, säkerhet och rättvisa måste vi undersöka utvecklingen inom denna sektor under de senaste åren på ett objektivt sätt.

Europeiska unionens samordnare för antiterrorism omfattas inte av någon institutionell kontroll. Vi hade en seriös skyldighet på området för medborgerliga friheter och skyddet av personuppgifter i samband med bekämpningen av terrorister. Låt mig bara nämna två punkter: användningen av biometriska data i alla medborgares pass och borttagandet av sekretessen för telefon- och Internetsamtal.

Det vi tidigare skyddade som nationer och stater och bevarade som det dyrbaraste av allt, offras numera och vi betraktar nästan alla som kämpar för att bevara friheter och individuella rättigheter som någon som stöder och uppmuntrar terrorism.

Förenta staternas underrättelsetjänst agerar utan någon som helst kontroll utanför det egna landets gränser, vilket leder till överträdelser av en hel rad artiklar i internationella konventioner. Ett typiskt sådant exempel är de hemliga CIA-flygningarna. Och ändå vill Europeiska unionen och alla som röstade för här i Europaparlamentet ratificera att Prümkonventionen, det senaste när det gäller att övervaka medborgarna i Europeiska unionen, blir en del av gemenskapsrätten.

Ännu fler åtgärder föreslås som en del av Europeiska unionens säkerhetsagenda och som naturligtvis stöder unionens strategiska tolkning av utrikespolitiken, inklusive en upprustning av militären och ökat deltagande i militära operationer.

I stället för att Europeiska unionen intar en ledande roll på internationell nivå för att undersöka orsakerna till dessa invandringsvågor och få ett slut på de enorma skillnaderna mellan rika och fattiga länder, föredrar vi att införa snabbinsatsstyrkor genom Frontex för att “driva invandrarna på flykten“.

Mina damer och herrar! Det är inte bara så att den politik ni bedriver misslyckas med att lösa de problem som den i teorin ska försöka lösa. Tvärtom leder den till att de förstärks. Det gemensamma området med frihet, säkerhet och rättvisa, med det innehåll ni tänker ge det, ökar underskottet på frihet, osäkerheten och orättvisorna. Endast om innehållet radikalt förändras kommer det att kunna lösa problemen i någon verklig omfattning.

  Carlos Coelho (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr Frattini, mina damer och herrar! Att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa är ett internt mål för EU, men ett mål med en extra dimension. Bibehållen stabilitet och säkerhet är bland annat beroende av relationerna med våra grannar och med andra länder världen över, och här måste vi vara fokuserade och skicka ett tydligt politiskt budskap.

Det är av den anledningen som jag kommer att rösta emot föredragandens förslag som syftar till att avlägsna hänvisningarna till CIA:s flygningar. Många av de problem vi står inför är gemensamma för ett stort antal andra länder, och EU:s erfarenheter – och våra framgångar eller misslyckanden – när det gäller att hantera dessa frågor kommer att bli en konstruktiv förebild för de länderna. Vi har gjort enorma framsteg inom många områden och än en gång skulle jag vilja tacka Franco Frattini för hans enastående arbete i kommissionen. Mycket arbete återstår emellertid om asyl och invandring, om kampen mot den organiserade brottsligheten och terrorismen, om gränsbevakning, visering och polisiärt och rättsligt samarbete.

I Haagprogrammet och dess handlingsplan anges tydliga områden för samarbete med tredje länder. Men lösningar krävs fortfarande för specifika frågor. För det första har vi frågan om konsekvens mellan de olika pelarna. Externa åtgärder inom frihet, säkerhet och rättvisa blir ibland transversala till sin natur och omfattar områden som faller under olika pelare. Samtidigt som detta system tvingar oss att fortfarande ha fler än en pelare på plats, måste samordningen mellan de olika pelarna förbättras för att förhindra överlappning mellan de olika instrument som hör till området med frihet, säkerhet och rättvisa. Det är mycket viktigt att så många som möjligt av dessa frågor förs in under den första pelaren.

För det andra har vi problemet med det internationella institutionella ramverkets komplexitet. Det är av avgörande betydelse att man inför medbestämmande och majoritetsbeslut på områden som gäller den legala invandringen.

För det tredje måste Europaparlamentets roll förstärkas. Europaparlamentet spelar en avgörande roll för att förstärka den demokratiska ansvarigheten för unionens externa åtgärder och det måste hela tiden hållas informerat om förhandlingar som gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa.

Slutligen måste jag nämna det gemensamma europeiska asylsystemet och förstärkning av resurserna till Frontex.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Det betänkande vi diskuterar i dag är ett bra dokument som förtjänar vårt stöd. Vi bör välkomna att unionen äntligen har en strategi för att tillämpa Haagprogrammet. Den har verkligen låtit vänta på sig. Praktiskt taget varje år har parlamentet diskuterat organiserad brottslighet, korruption, penningtvätt, illegal invandring och människohandel, terroristbekämpning, kamp mot narkotika i Afghanistan, CIA, uppgiftsskydd etc. Parlamentet har också föreslagit olika sätt att ta itu med dessa fenomen. Följaktligen har det tagit lång tid för strategin att utvecklas och anta sin nuvarande form.

Vissa frågor infinner sig. Vad vill vi att strategin ska uppnå? Hur tänker vi uppnå det? Varför vill vi göra det? Betänkandets svar på den första frågan är att vi i första hand vill förbättra det sätt på vilket vår demokrati fungerar. Vi vill också se ett polisiärt och rättsligt samarbete, samt ett samarbete inom alla områden av mänskliga rättigheter och terroristbekämpning. Vi vill med andra ord se ett samarbete kring interna frågor.

Hur ska vi uppnå detta? Vi har redan utvecklat mekanismer för detta, i första hand grannskapspolitiken. Vi har institutioner såsom Euromed och Eurolat. Vi har också bilaterala och multilaterala avtal. Men allt detta räcker inte. Vi vill att Europaparlamentet ska spela en mer framträdande roll. Vi vill att det ska tillfrågas i ännu fler frågor. Vi vill också se en ännu bättre fördelning av behörigheterna mellan medlemsstaterna och unionen för att kunna lösa dessa frågor snabbare och lättare. Det enda verkliga botemedlet är en europeisk konstitution.

Men det finns också en tredje fråga: varför vill vi göra allt detta? Anledningen är att vi oroas över att våra externa partners åtgärder inte alltid uppfyller Europeiska unionens normer. Om vi vill ha partner utanför Europeiska unionen som inte bara vet vad demokrati, rättssamhällets principer och rättvisa innebär, utan som också tillämpar dessa principer i praktiken, så måste vi ge dem stöd. I betänkandet lämnas förslag på lämpliga mekanismer för att uppnå dessa resultat.

Således utökar våra externa åtgärder området med demokrati, säkerhet, frihet och rättvisa långt utanför Europas gränser. Detta är viktigt för medborgarna i tredje land, men det är också oerhört viktigt för Europeiska unionens medborgare. Ett bredare, mera globalt gemensamt område med frihet och demokrati kommer att göra EU-medborgarnas liv säkrare och demokratin stabilare.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! I en rapport som just offentliggjorts av Europarådet framgår att det finns nya bevis för att CIA har hemliga fängelser i Europa, i Rumänien och Polen. Detta är ett allvarligt slag mot EU, våra gemensamma värderingar som talar med stora bokstäver om de mänskliga rättigheterna. Man kan hävda att det är en skam för EU om unionen i tysthet accepterar närvaron av hemliga fängelser. Det finns sådana fängelser i Europa eftersom amerikansk lag inte tillåter dem på amerikansk mark. I Europa har kommissionen och rådet varit väldigt tysta. Rapporterna från Europarådet har egentligen inte lett till att några åtgärder har vidtagits, och medlemsstaterna har inte ställts till svars för detta i tillräcklig omfattning.

En annan sak jag vill ta upp är EU:s toppmöte under helgen. Jag hoppas att man kommer att kunna nå en överenskommelse om att stadgan om de grundläggande mänskliga rättigheterna ska bli rättsligt bindande så att EU:s beslutsfattande organ även kommer att ställas till svars om de mänskliga rättigheterna inte iakttas av någon av EU:s institutioner eller EU:s myndigheter. För övrigt hoppas jag att frågorna om mänskliga rättigheter ska tas lite mer på allvar inom EU i praktiken och inte bara i formella sammanhang. Jag instämmer i det som Sophia in't Veld just har sagt.

  Ģirts Valdis Kristovskis (UEN) . – (LV) Herr Frattini, mina damer och herrar! I sitt betänkande understryker Klich med all rätt behovet av ökad säkerhet när man utbyter information i brottmål med länder utanför EU. Men vet ni hur effektiva samordningsorganen — Eurojust, Interpol och Europol — är, och hur effektiva avtalen om polisiärt och rättsligt samarbete är? Min personliga erfarenhet visar att det krävdes ett halvår att genomföra den kontroll av grundläggande bevis som inletts av inrikesministern och den nationella offentliga åklagarens kontor i Lettland rörande fall av korruption på förvaltningsnivå inom Lettlands polisväsende. Och det gällde ett mycket okomplicerat fall. Detta trots att det hade räckt med mindre än en timma för att göra en kontroll av de grundläggande bevisen i den medlemsstat det gällde. Herr Frattini! Jag anser att det är fullständigt oacceptabelt att korrespondensen med icke EU-stater skall dra ut över tre eller fyra år när det gäller mellanstatligt rättslig stöd i mycket viktiga fall som gäller brott av politisk eller ekonomisk natur i nationell skala. Detta är faktiskt fallet när det gäller tempot i utredningen av borgmästaren i Ventspils, A. Lembergs. Ett sådant tempo när det gäller att tillhandahålla rättsligt stöd bidrar inte till att framgångsrikt bekämpa korruption. Dessvärre skapar denna situation en rättslig nihilism bland medborgarna som förväntar sig att brott ska bekämpas effektivt. Herr Frattini, låt mig därför rikta er uppmärksamhet på att det finns enskilda fall där det krävs nya instrument för att rangordna och utreda ärenden av olika typ i prioriterad ordning och – och detta är viktigt – inte bara allsidigt, utan dessutom snabbt.

  Cem Özdemir (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Främjandet och skyddet av de mänskliga rättigheterna är en grundval för Europeiska unionen och borde återspeglas ordentligt i strategin för den yttre dimensionen av området för frihet, säkerhet och rättvisa. Det innebär att vi inte bara uppmanar kommissionen och rådet att utarbeta rapporter om verksamheten inom den yttre dimensionen i fråga om förenligheten med de mänskliga rättigheterna, utan också föreslår att Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter ska bistå EU-institutionerna när det gäller att utvärdera förenligheten med de mänskliga rättigheterna i EU:s avtal med tredje länder.

EU-institutionerna borde inte bara främja och skydda de mänskliga rättigheterna i EU:s egen verksamhet.Slutsatserna från arbetet i det tillfälliga utskottet för CIA:s påstådda användning av länder för transport och illegal internering av fångar var tydliga. Då EU drar slutsatsen att allvarliga överträdelser av skyddet av de grundläggande rättigheterna har ägt rum på dess territorium eller i samarbetande partnerländer, måste åtgärder vidtas för att avslöja detta och garantera att säkerhetsaspekter aldrig undergräver respekten för individers grundläggande rättigheter.

Demokratisk ansvarsskyldighet och den yttre dimensionen av området för frihet, säkerhet och rättvisa är grundläggande och gör det möjligt för EU att ha höga normer i sina ansträngningar för att förbättra samarbetet mellan EU och de internationella organisationerna, som Europarådet, OSSE och Förenta nationerna.

  Panayiotis Demetriou (PPE-DE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Bogdan Klich har skrivit ett utförligt, integrerat betänkande. Vi stöder det och gratulerar föredraganden till hans betänkande.

Vi har under mycket lång tid pratat och skrivit en hel del om strategin för att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, men vi har gjort väldigt litet. Vi har vår lista över områden, vi har våra tankar och rekommendationer, men vi har inte den gemenskapsanda som krävs för att vidta drastiska åtgärder för att bekämpa de institutionella problem som uppkommer. Det finns ingen beslutsamhet att vidta åtgärder utanför Europeiska unionen. Varje medlemsstat står fast rotad på barrikaderna till den nationella suveräniteten och vi blockerar alla effektiva gemensamma åtgärder. Vägran att tillämpa övergångsklausulen blockerar till exempel Europeiska unionens funktion och effektivitet. Och om Europeiska unionen inte fungerar bra, så märks det mycket tydligt inom sektorn rättsliga och interna frågor.

Pelarna, enhetligheten och rädslan för att överge nationella standarder försvårar införandet av en gemensam strategi för att skapa ett verkligt område med frihet, säkerhet och rättvisa. Dessa hinder försvårar genomförandet av strategin, inte bara inom Europeiska unionen, utan dessutom utanför unionen och den externa dimensionen i Haagprogrammet är lika viktig som dess interna dimension. Endast en modern, konstitutionell ram kommer att kunna bidra till att i grunden främja strategin för ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. När medlemsstaternas ledare träffas i Bryssel i morgon måste de anta den historiska utmaningen med en europeisk union som fungerar bättre. De måste alla ta sitt historiska ansvar.

  Jan Tadeusz Masiel (UEN). – (PL) Herr talman! Som såväl föredraganden som kommissionsledamoten och ministern har påpekat är den interna och externa säkerheten, friheten och rättvisan nära knutna till varandra, och förändringar av någon av dessa påverkar de övriga.

Eftersom jag endast har en minuts talartid ska jag bara nämna två frågor. Den första är terrorismen. Oavsett om vi gillar det eller inte är terrorismen i betydande utsträckning knuten till den islamiska kulturen. Vi skulle begränsa förekomsten av terrorism om vi blev mindre engagerade i frågor som gäller den muslimska världen och om vi äntligen kunde acceptera palestiniernas rätt till ett eget land. När det gäller denna grupp av människor har begreppet terrorism använts alldeles för mycket, eftersom deras handlingar i viss utsträckning enbart är en del av deras kamp för att återfå den frihet de förlorade 1967. Deras handlingar har ofta varit en reaktion på våra.

Den andra frågan är invandringen. Försöken att integrera invandrare i Europa kostar oss för mycket, de hjälper bara ett litet antal människor och avsätter i regel mycket få resultat. Det skulle vara bättre att lägga de pengarna på utbildning i invandrarnas hemländer. Reglerad invandring verkar vara en vettig idé.

  Marian-Jean Marinescu (PPE-DE). – Începând cu 1 ianuarie 2007, România are o poziţie extrem de importantă în schema frontierelor externe ale Uniunii Europene, având în vedere zona geografică în care este situată şi faptul că reprezintă a doua frontieră verde ca lungime. România a preluat responsabilitatea de graniţă externă cu maximă atenţie, investind sume importante în sistemul integrat de securitate a frontierelor, realizând cel mai performant sistem în domeniu. Este nevoie, însă, în continuare de sprijinirea atât a României, cât şi a celorlalte ţări care sunt frontiere externe ale Uniunii.

Frontex are în acest sens un rol operaţional deosebit, iar alocarea de fonduri pentru lărgirea capacităţii sale de funcţionare ar reprezenta expresia colaborării şi solidarităţii dintre statele membre. Operarea cu ţările vizate de politica europeană de vecinătate reprezintă o garanţie suplimentară pentru prevenirea şi combaterea terorismului, pentru lupta împotriva crimei organizate, a imigraţiei clandestine sau a traficului de orice fel, precum şi pentru protecţia cetăţenilor Europei.

Un exemplu pentru extinderea stabilităţii politice la statele vecine Uniunii îl reprezintă acordurile încheiate în această săptămână între Comunitatea Europeană şi Ucraina privind facilitatea acordării vizelor şi readmisia persoanelor. În ceea ce priveşte cooperarea transatlantică, cred că statele Unite ale Americii trebuie să recunoască procesul de extindere al Uniunii inclusiv prin tratarea egală şi nepreferenţială a cetăţenilor acesteia. Toate statele membre contribuie la asigurarea securităţii transfrontaliere precum şi la lupta împotriva terorismului. Uniunea Europeană trebuie, deci, să ceară Statelor Unite, precum şi celorlalte state care nu respectă principiul de reciprocitate, să renunţe la vizele de intrare impuse unor state membre ale Uniunii Europene.

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE). – (EL) Herr talman, ärade kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Bara några få av er är kvar i parlamentet, men jag tror det är tillräckligt många som lyssnar på mig.

När Europeiska kommissionen antog sin strategi för den yttre dimensionen för området med frihet, säkerhet och rättvisa 2005 var syftet att exportera de värderingar som ingår i Europeiska unionens interna politik, dvs. rättsamhällets principer, respekt för mänskliga rättigheter och internationella skyldigheter till andra stater. Strategin inkluderar dessutom åtgärder inom sektorerna invandring, människohandel, skydd av de mänskliga rättigheterna, terrorism, organiserad brottslighet etc., och naturligtvis stöder vi allt detta.

Man måste emellertid påpeka att vi alla – och Europeiska kommissionen – är mycket känsliga när det gäller frågan om att skydda de medborgerliga rättigheterna, en fråga som måste tas på största allvar.

Men vi måste alla inse att detta inte är en lätt uppgift. Vi får inte heller förvänta oss spektakulära resultat på kort tid, eftersom det krävs samordningsinsatser från samtliga medlemsstater och ett systematiskt stöd från kommissionen.

Betänkandet ger mig emellertid en möjlighet att upprepa att jag, som ledamot av Europaparlamentet, känner att jag spelar en simpel biroll i detta parlament, rollen som simpel åskådare, eftersom Europaparlamentet i sig inte deltar i samråden och knappast ens får adekvat information i dessa frågor, och eftersom kommissionen på senare tid i väldigt liten utsträckning har beaktat de betänkanden som vi som parlament lagt fram inför kommissionen. Det icke godkända konstitutionsfördraget innehöll naturligtvis lösningar som förstärkte parlamentets ställning, vilket skapade förutsättningar för att göra Europaparlamentet till ett verkligt parlament. Det är därför vi måste hoppas att de ansträngningar som görs av Angela Merkel avsätter konkreta resultat, även om jag fruktar att vissa medlemsstater kommer att hålla fast vid sina reservationer.

Under alla omständigheter måste kommissionen visa prov på mer samarbetsvilja gentemot Europaparlamentet.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE), în scris. – Strategia Comisiei Europene pentru dimensiunea externă a spaţiului de libertate, securitate şi justiţie pune accentul pe un parteneriat puternic de securitate cu Statele Unite ale Americii, bazat pe reciprocitate şi încredere.

Cu toate acestea, cetăţenii a 12 state europene au încă nevoie de vize pentru a călători în SUA. Acest lucru constituie o violare a principiului reciprocităţii, întrucât toate statele UE au eliminat obligativitatea vizelor pentru cetăţenii americani. Mai mult, noile state membre au acceptat în procesul de aderare să preia Regulamentul 593 al UE, care suspendă vizele pentru unele state terţe, precum SUA. România a primit din partea Comisiei Europene promisiunea fermă că poziţia sa în privinţa eliminării vizelor va fi preluată în relaţiile Uniunii cu SUA.

De aceea, cer Comisiei să se folosească de toate instrumentele care-i sunt conferite de legislaţia europeană, de la negociere până la propunerea de instituire a unor măsuri echivalente pentru cetăţenii americani. În plus, Comisia trebuie să ridice problema vizelor în toate negocierile sale cu SUA, fie că este vorba de acordul privind evidenţa călătorilor, care se negociază în acest moment sau de alte înţelegeri din domeniul justiţiei şi afacerilor interne.

Nu putem fi un partener de securitate egal Statelor Unite ale Americii fără a beneficia de un tratament uniform acordat tuturor statelor membre.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar varmt många inslag i Bogdan Klichs betänkande. Till att börja med nämns uttryckligen övergångsklausulen, vilket uppmuntrar medlemsstaterna att förbättra sitt välbehövliga samarbete på området för rättsliga och inrikes frågor. Vidare kräver man i betänkandet en större parlamentarisk överblick, vilket föreskrivs i konstitutionen och förhoppningsvis i det nya institutionella fördrag som ska läggas fram i slutet av året.

Det finns ett behov av större samstämmighet mellan unionens interna säkerhetsstrategi, området med frihet, säkerhet och rättvisa, och dess yttre strategier, GUSP och ESFP. Källan till instabiliteten är inte bara intern utan uppenbarligen också extern. Slutligen är det endast genom att stärka rättssäkerheten och de mänskliga rättigheterna i sitt närområde som unionen kan lyckas att genomföra ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

Handeln med kvinnor och barn, vapen och narkotika måste utrotas vid källan. Det är ingen idé att öka de interna kontrollerna inom EU om problemen hopar sig vid våra gränser. Om EU:s nya avdelning för yttre åtgärder inrättas ordentligt kan den utgöra ett värdefullt bidrag när det gäller att bemöta denna utmaning.

  Marianne Mikko (PSE), skriftlig. – (ET) Mina damer och herrar! Som resultat av Europeiska unionens utvidgning har en stor del av ansvaret för den utrikespolitiska dimensionen lagts på de nya medlemsstaterna, av vilka flera är små stater som mitt eget hemland Estland.

Detta betyder att Europeiska unionen måste agera enhetligt för att försvara ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Detta gäller såväl utrikespolitik som intern säkerhet.

Som ledare för delegationen från Moldavien måste jag upprepa att dödläget mellan Moldavien och Georgien för närvarande är den farligaste källan till instabilitet i vårt grannskap.

Nyckeln till att eliminera dessa konfliktkällor har Kreml. Vi måste absolut förbättra dialogen med Ryssland. Det innebär inte att vi måste ge Ryssland komplimanger, utan att vi måste starta en öppen dialog med landet.

Europeiska unionen kan inte värdesätta en partner som utnyttjar den ryska minoriteten i medlemsstaterna och länderna som omfattas av grannskapspolitiken för att destabilisera situationen.

Vi måste tydligt säga ifrån att detta inte motsvarar vår syn på bra grannskapsrelationer. Under upploppen i april i Tallinn dödades en person, nämligen en rysk medborgare. Moskva är villigt att betala för förlängningen av den överspelade doktrinen “närområde“ med sina egna medborgares blod. Europaparlamentet kan naturligtvis inte acceptera detta.

Europeiska unionen är i stort behov av samarbetsmekanismer som fungerar effektivt, också med det nuvarande utökade antalet medlemsstater. Jag hoppas att Europeiska rådets session som börjar på torsdag ska bli tillräckligt statsmannalik för att man ska kunna nå fram till en överenskommelse som gör det möjligt för Europeiska unionen att bli en gigant inom världspolitiken.

17. Utbyte av uppgifter ur kriminalregister mellan medlemsstater (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är betänkande av Agustín Díaz de Mera García Consuegra för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om förslaget till rådets rambeslut om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och uppgifternas innehåll (KOM(2005)0690 - C6-0052/2006 - 2005/0267(CNS)) (A6-0170/2007).

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. - (EN) Herr talman! För närvarande sker det inget effektivt utbyte av uppgifter om brottmålsdomar mellan EU:s medlemsstater. Det är inte godtagbart i ett europeiskt område med frihet, säkerhet och rättvisa, och därför har EU ett dubbelt mål på området för brottsregister: för det första att förbättra utbytet av uppgifter om brottmålsdomar mellan medlemsstaterna och för det andra att använda denna information utanför territoriet för den dömande medlemsstaten.

Som ni vet antog kommissionen 2005 två lagstiftningsförslag som berörde dessa aspekter. Ett förslag som handlar om den andra aspekten – utbyte av uppgifter – antogs i december 2006. En politisk överenskommelse om förslaget om utbyte av uppgifter nåddes lyckligtvis av rådets inrikesministrar i Luxemburg den 13 juni. Detta instrument utgör ytterligare ett viktigt steg framåt.

Genom att förbättra sättet att utbyta uppgifter och göra dessa uppgifter tillgängliga i medlemsstaterna innebär instrumentet en radikal översyn av det omoderna ineffektiva systemet för utbyte av uppgifter inom ramen för konventionen om ömsesidig rättslig hjälp från 1959. I stället inrättas ett effektiviserat system som kommer att garantera att information som lagras i en enda medlemsstat uppdateras och sedan görs tillgänglig för andra medlemsstater. Dessutom kommer uppgifterna att vara lättare att förstå och därför av större värde för slutanvändarna.

Det är beklagligt att medlemsstaterna har beslutat att uppföljningsarbetet ska ske genom rådsbeslut och det är ännu mer beklagligt att medlemsstaterna inte litar på varandra tillräckligt för att acceptera att dessa genomförandeåtgärder inte ska antas med kvalificerad majoritet utan med enhällighet.

Jag vet att det finns några ändringsförslag och jag tackar föredraganden för kvaliteten i hans betänkande. Jag delar inställningen i den stora merparten av samtliga de ändringsförslag som lagts fram. Jag har ett förbehåll om de ändringsförslag där man föreslår att allmänna bestämmelser ska införas för uppgiftsskydd. Varför? För att detta är ett sektoriellt instrument: det innehåller ett litet antal bestämmelser om uppgiftsskydd som är specifika för brottmålsdomar och därför är de mer restriktiva. Därför är jag orolig för att tillämpningen av de allmänna bestämmelserna om uppgiftsskydd kan bli för flexibel och mindre restriktiv. Utöver detta bör personuppgifter som hanteras som en del av tillämpningen av rambeslutet skyddas i enlighet med bestämmelserna i det framtida rambeslutet om skydd av personuppgifter som hanteras inom ramen för det polisiära och rättsliga samarbetet för brottmålsfrågor. Ni vet alla mycket väl att jag uppmanar rådet att nå en överenskommelse om ett sådant viktigt rambeslut om skydd av den personliga integriteten före årets slut.

  Agustín Díaz de Mera García Consuegra (PPE-DE), föredragande. – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Låt mig tacka alla mina kolleger i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för deras samarbete kring detta betänkande, och framför allt skuggföredragandena Kathalijne Buitenweg, Adina-Ioana Vălean och Genowefa Grabowska.

Information om domar i brottmål cirkulerar mellan medlemsstaterna enligt mekanismerna i europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål från 1959, men det finns stora problem med den mekanismen.

Bristerna visades med dramatisk tydlighet i fallet Fourniret, en fransk man som på 1980-talet dömdes till sju års fängelse för våldtäkt av en minderårig och som sedan släpptes fri efter bara två år. Flera år senare skulle vi upptäcka att mellan det att han släpptes och det att han åter arresterades i juni 2003 hade Fourniret mördat nio flickor och misstänktes för att ha mördat ytterligare tolv. Han hade kunnat undkomma rättvisan under mer än 14 år helt enkelt genom att flytta från en medlemsstat till en annan och dessutom, som om inte det räckte, lyckades han få arbete i en skola. Det stod klart att mekanismerna för att utbyta information i brottmål måste ändras och förbättras.

Förslaget till rådets rambeslut avser att ersätta de mekanismer för utbyte av information som regleras i artikel 22 i konventionen från 1959 och återkalla beslutet från den 21 november 2005, allt i syfte att garantera att hemmedlemsstaten kan reagera korrekt, snabbt och uttömmande på en begäran om information om domar mot de egna medborgarna.

Vi måste särskilt understryka följande bland de åtgärder som ingår i rådets förslag:

- Principen att centralisera information behålls.

- En ram upprättas för att bidra till, utforma och genomföra ett datoriserat system för utbyte av information om domar i brottmål som bygger på användningen av ett europeiskt standardformat som gör det möjligt att utbyta information via automatiska system i en form som är standardiserad, datoriserad och lätt att översätta.

- Principen om automatisk vidarebefordran till hemmedlemsstaten tas upp, vilket eliminerar meddelandekravet när personen det gäller också är medborgare i den medlemsstat som fäller domen.

- Slutligen fastställs skyldigheten att bevara informationen som vidarebefordras till hemmedlemsstaten.

När det gäller de parlamentariska åtgärder som föreslås vill jag gärna understryka följande:

- För att garantera integriteten och autenticiteten för den information som vidarebefordras ska den medlemsstat där domen avkunnas anses äga de uppgifter som avser domarna som fällts av deras domstolar.

- Det framtida rambeslutet måste lämna utrymme för ett antal ytterligare garantier inom området skydd av personuppgifter.

- När det gäller att definiera domar måste den definition som ingår i betänkandet från min värderade vän och kollega Panayiotis Demetriou behållas för att garantera överensstämmelsen med övriga betänkanden från detta parlament.

- Införandet av domar i kriminalregistret i den medlemsstat där domen meddelades är en tidigare skyldighet, eftersom det garanterar autenticitet och korrekthet för den information som lämnas ut. Informationen om domar kommer därför enbart att vidarebefordras när den väl har registrerats, men inte dessförinnan.

- Det måste göras klart att radering av uppgifter i kriminalregister inte bara beror på att straffet har avtjänats, utan dessutom på att ett antal andra villkor är uppfyllda, till exempel att de medborgerliga skyldigheter som uppkom i samband med brottet har fullföljts, eller att man inte begår ett nytt brott inom den tidsperiod som anges i lagen.

- Det är nödvändigt att tydligt fastställa vilken rättslig ram som ska reglera raderandet av uppgifter, dvs. om lagstiftningen i den medlemsstat där domen avkunnats skall tillämpas, eller den som gäller i den dömdes hemmedlemsstat.

När det gäller villkoren för utnyttjande, herr Frattini, så delar jag verkligen er oro över personuppgifter. Förslaget är betydligt restriktivare än de nu gällande bestämmelserna på området för rättsligt samarbete i brottmål, vilket motiveras av den hastighet med vilken information om kriminalregister kan bli inaktuella. Därför kommer det att krävas en ny begäran om information varje gång uppgifter om en viss persons kriminalregister krävs för att genomföra ett nytt brottmål.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis uppmana de ärade ledamöterna att rösta för förslaget till betänkande. Tack för uppmärksamheten.

  Panayiotis Demetriou, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det förslag vi diskuterar denna eftermiddag är ett nödvändigt steg mot utvecklingen av rättsligt och polisiärt samarbete mellan Europeiska unionens medlemsstater, ett steg i riktning mot strategin att utveckla ett område med rättvisa och säkerhet, och jag vill gratulera kommissionsledamot Frattini till att ha främjat förslag som det vi behandlar i dag och som främjar Haagprogrammet.

Att registrera domar och vidarebefordra dem för registrering i den medlemsstat där den dömde hör hemma, samt att utbyta allmän information om domar kommer utan tvekan att bidra till att bekämpa både nationell och gränsöverskridande brottslighet.

Det finns naturligtvis luckor i förslaget. Det finns ingen gemenskapsmetod för att reglera frågan om att registrera administrativa domar som i de flesta medlemsstater inte tas upp i kriminalregistren. Det finns inga gemenskapsbestämmelser som reglerar frågan om att registrera domar som hämtats från kriminalregister. Tyvärr behövs fortfarande de olika nationella bestämmelserna. Det finns fortfarande över huvud taget ingen tillnärmning ens av lagarna om dessa procedurförfaranden. Men kopplingen av nationella system för registrering och användning av information om domar i ramförslaget tar i viss mån itu med bristen på en gemenskapspolitik som täcker frågans samliga aspekter. Vi måste emellertid understryka behovet av respekt för rätten att skydda personuppgifter, inte bara i teorin, utan även i praktiken. Detta kommer att framstå klart efterhand. Vi hoppas att respekten för denna rätt blir reell och konstant.

Jag stöder betänkandet från min kollega Díaz de Mera och jag gratulerar honom till det intresse han alltid har visat i Europaparlamentet när det gäller att främja strategin för att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Jag är säker på att betänkandet kommer att få stöd av en stor majoritet i Europaparlamentet i morgon.

  Genowefa Grabowska, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! Medlemsstaterna har sina egna riktlinjer för att samla in uppgifter om personer som döms i brottsmål. Uppgifter om domarna förvaras i nationella straffregister. Varje medlemsstat är ansvarig för central förvaring och hantering av information om domstolarnas domar. Men vi reser nu allt oftare över nationella gränser och eftersom vi inte är några änglar kommer vi ibland i konflikt med det straffrättsliga systemet i en annan medlemsstat, ställs inför rätta och döms där.

Vad bör vi göra med dessa domar? Bör vi registrera dem eller inte? Medlemsstaterna har olika, inte särskilt enhetliga, rutiner och det är därför vi behöver harmonisera på detta område. Vi behöver ett närmare samarbete mellan olika juridiska organ, vi behöver ett bättre och effektivare utbyte av information och vi måste se till att medlemsstaterna utbyter korrekt, heltäckande och uttömmande information efter varje begäran om information ur kriminalregister.

Detta är vad förslaget till rambeslutet syftar till. Vi behöver att europeiskt system för informationsutbyte i standardiserad, datoriserad form, där tolkningen underlättas av automatiska förfaranden och ett standardiserat format.

Därför stöder min politiska grupp detta betänkande. Vi har emellertid en allvarlig invändning när det gäller betänkandet som diskuterar rättsligt samarbete och utbyte av information. Om man tänker på vikten av att säga hela sanningen, respektera rättigheterna för offren för terroristattackerna i Spanien den 11 mars och behandla dem rättvist vill vi framföra vår oro när det gäller valet av föredragande för detta betänkande. Han har också utarbetat andra betänkanden om polisiärt och rättsligt samarbete i brottmål. Europaparlamentet måste betraktas som en institution som bygger på principen om öppenhet och som betjänar medborgarna. Därför får författarna till vissa betänkanden inte betraktas som kontroversiella figurer om man ser till deras aktiviteter på nationell nivå.

Avslutningsvis vill jag säga att min politiska grupp välkomnar den goda kompromiss som har uppnåtts i detta betänkande. Vi stöder betänkandet och vi tänker rösta för det. Vi anser också att genomförandet av detta beslut kommer att innebära att medlemsstaterna litar mer på varandra, och att denna välbehövliga grund av förtroende även kommer att gälla brottmål.

  Adina-Ioana Vălean, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Först av allt vill jag tacka föredraganden, Agustín Díaz de Mera García Consuegra, för hans mycket utmärkta arbete som lett fram till detta betänkande.

Jag ska, liksom han redan gjort, återberätta den förfärliga historia som ägde rum för tre år sedan i Belgien. En 62-årig fransman fick arbete på en skola. Han arresterades sedan och erkände nio mord på båda sidor av den fransk-belgiska gränsen. Det kom sedan fram att han tidigare hade fällts för våldtäkt i Frankrike men att ingen i Belgien kände till hans brottmålsdom. Vi kommer alla ihåg Fourniret-fallet. Detta fall tillsammans med andra visar hur oerhört väl vi behöver ett fungerande europeiskt system för kriminalregister i ett Europa med så många olika rättssystem.

Jag gratulerar kommissionen till detta mycket värdefulla förslag. Detta är ett tydligt fall med lagstiftning som verkligen behövs och som skulle kunna medföra påtagliga förbättringar för medborgarnas säkerhet i deras dagliga liv. Jag välkomnar därför förra veckans överenskommelse i rådet, men jag uppmanar rådet att anta denna viktiga text så snart som möjligt. För första gången har vi nu enhetliga EU-omfattande bestämmelser som kommer att garantera ett snabbare utbyte av uppgifter om brottmålsdomar och införa en ökad rättslig säkerhet. Det är också ett första steg mot utbyte av uppgifter över Internet mellan EU-länderna. Jag är nöjd över att det alternativ som valts är att koppla samman registren snarare än att införa ytterligare en central EU-databas. Detta är ett positivt steg när det gäller kostnader och framför allt uppgiftsskydd.

Jag vill återigen betona frågan om personlig integritet. I avsaknad av en överenskommelse om rambeslutet om förfarandemässiga rättigheter i brottmålsförfaranden och om uppgiftsskydd i den tredje pelaren, uppmanar jag rådet att anta de ytterligare bestämmelserna om uppgiftsskydd i detta betänkande. Vi kan inte fortsätta att anta sådana instrument utan att ge våra medborgare ytterligare garantier om att deras grundläggande rättigheter respekteras.

  Jaromír Kohlíček, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Mina damer och herrar! I sitt betänkande konstaterar Díaz de Mera García Consuegra helt riktigt att informationen om utredningar som delas mellan olika länder bör ha ett standardiserat format och att den bör delas så flexibelt som möjligt. Syftet med betänkandet är också att garantera ett utbyte av annan information som i vissa situationer kan visa sig vara användbar. Varje gång sådan information utväxlas finns det naturligtvis vissa risker, inte minst i samband med de olika rättsliga systemen i medlemsstaterna och de olika sätten att klassificera samma typer av akter. I värsta fall kan det gälla gränsen mellan ett brott och en mindre förseelse.

Personligen tycker jag inte det var lyckat att Díaz de Mera García Consuegra utsågs till betänkande för detta betänkande, trots att han beskyllts för att vägra samarbeta med den spanska polisen i samband med vilseledande information som pekade ut ETA i samband med tågattentaten i Madrid. Var finns det politiska och mänskliga ansvarstagandet hos den före detta chefen för spanska polisen? Avslutningsvis har min grupp allvarliga invändningar mot detta betänkande.

  Carlos Coelho (PPE-DE). – (PT) Herr talman! Jag måste börja med en hänvisning till föregående anförande. Det är oacceptabelt att man här i detta parlament försöker inskränka de parlamentariska och politiska rättigheterna för en parlamentsledamot vars rättigheter inte har beskurits av vare sig ett beslut från detta parlament eller av en dom i vederbörandes eget land.

Vi kan inte acceptera denna politiska förföljelse av Diaz De Mera Consuegra, som har imponerande meriter inom brottsbekämpning och försvar av rättvisan som yrkesman i sin egen medlemsstat och som har varit en enastående ledamot av detta parlament. Betänkandet som ligger framför oss i dag är ytterligare bevis på hans politiska kapacitet och den stringens som har varit utmärkande för såväl hans arbete i parlamentet som hans yrkeskarriär.

Jag vill säga till Franco Frattini att jag ställer mig helhjärtat bakom allt han sagt om rådets attityd. Denna åtgärd är verkligen välbehövlig och det är stor skam att rådet inte gick längre, såväl vad gäller tilliten mellan medlemsstaterna som Europaparlamentets engagemang.

Under alla omständigheter instämmer jag i allt som övriga talare har sagt om behovet av att undersöka den kriminella bakgrunden i detalj och det faktum att ett utbyte av denna typ av information mellan medlemsstaterna representerar ett mervärde i samband med brottsbekämpning när det gäller att identifiera misstänkta, stöda brottsutredningar och bestämma straffsatsen.

Jag vill avsluta genom att säga att jag också håller med dem som säger att rådet måste agera snabbare med att å ena sidan anta rambeslutet om procedurgarantier för misstänkta och försvarare i brottmål och, å den andra, rambeslutet om uppgiftsskydd i tredje pelaren, där Martine Roure var föredragande, ytterligare ett viktigt element för att hitta rätt balans för de rättsliga åtgärderna inom sektorn.

  Agustín Díaz de Mera García Consuegra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag har begärt ordet för att tillbakavisa ett par oacceptabla personliga anmärkningar, men jag har också begärt ordet för att tacka min kollega Carlos Coelho, som talade inte bara som vän, utan också med kunskap om fakta. Låt mig bara göra en kort kommentar med krav på rättelse och ursäkt från Jaromír Kohlíček.

Herr Kohlíček! Den enda rimliga förklaringen till era extremt olyckliga kommentarer i dag i denna kammare är okunnighet, bristande tilltro eller något omoraliskt syfte. Jag är säker på att ni har hört talas om, herr Kohlíček — jag hoppas i alla fall det — att en person ska antas vara oskyldig till dess motsatsen bevisats. Jag är säker på att ni hört talas om Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och dess artikel 48. Jag är säker på att ni hört talas om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter från 1948 och artikel 11 i den. Jag tror inte ni känner till – och det finns ingen anledning till att ni borde känna till – artikel 24 i den spanska konstitutionen. Men alla fria och demokratiska konstitutioner har sin artikel 48, artikel 11 eller artikel 24.

När ni väl har förutsättningar att inse vad som menas med att en person ska antas vara oskyldig till dess motsatsen bevisats, och framför allt när ni har förutsättningar att sätta er in i ett ärende som, om man ska döma utifrån det ni just har sagt, ni uppenbarligen inte vet någonting om, hoppas jag därför att ni kommer att framföra en privat och offentlig ursäkt, som jag gärna kommer att acceptera. Ni gjorde ett olyckligt och oacceptabelt inlägg som avslutning på dagens debatt, herr Kohlíček.

(Applåder från höger och från mitten)

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

18. Läget i förhandlingarna om rambeslutet om kampen mot rasism och främlingsfientlighet (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är betänkande av Martine Roure för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om läget i förhandlingarna om rambeslutet om kampen mot rasism och främlingsfientlighet (2007/2067(INI)) (A6-0151/2007).

  Martine Roure (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman! Europeiska unionen bygger på humanitära värderingar, tolerans, mångkulturalism och skydd för de grundläggande rättigheterna. Våra gemensamma värderingar är starka och de bör skyddas. Kampen mot rasism och främlingsfientlighet är en av våra prioriteringar, men vi får inte glömma bort artikel 10 i stadgan om de grundläggande rättigheterna som avser tanke-, samvets- och religionsfrihet med respekt för den omistliga yttrandefriheten i enlighet med artikel 11 i samma stadga.

Kommissionen lade fram ett förslag till rambeslut om rasism och främlingsfientlighet i november 2001 för att tillnärma medlemsstaternas lagstiftning på området rasism och främlingsfientlighet och för att kunna bekämpa rasism och främlingsfientlighet i Europa effektivare. Hittills, och trots ett första yttrande från Europaparlamentet i juli 2002, har inget hänt med det rambeslutet. Trots ansträngningarna från flera ordförandeskap har medlemsstaterna fortfarande inte kommit fram till en gemensam definition av brottsligt beteende och vilka straff som ska utmätas. Det är därför alldeles nödvändigt att ha ett europeiskt instrument som gör det möjligt att bekämpa rasism och främlingsfientlighet.

Färsk statistik visar att rasism och intolerans ökar. De extrema högerpartierna ökar i Europa och dessvärre även i vårt parlament, och det tvingar oss att kraftigt fördöma alla uttalanden som uppviglar till hat. Detta rambeslut tvingar oss emellertid att försöka hitta en rimlig balans mellan yttrandefriheten och straffen för ett brottsligt beteende. Friheten att driva med och kritisera vissa överdrifter, oavsett om de är politiska eller religiösa, är en nödvändighet i alla demokratier.

Europeiska rådet har äntligen kommit fram till en överenskommelse i frågan och det gläder oss. Europeiska unionen måste sprida ett starkt politiskt budskap om att bekämpa offentliga utryck för rasism eller hat. Vi kan inte tillåta att vi återigen misslyckas när det gäller en text som är av symbolisk betydelse för Europeiska unionen. Jag vill tacka det tyska ordförandeskapet för detta tydliga budskap, som bekräftar att Europa inte bara är en stor marknad, utan dessutom arbetar för att försvara de grundläggande rättigheterna för samtliga europeiska medborgare. Denna nya kompromiss är resultatet av en lång och svår förhandling och vi är medvetna om att den med nödvändighet har vissa svagheter.

Trots det vill jag att denna politiska kompromiss ska utgöra en lägsta harmoniseringsnivå som gör det möjligt för medlemsstaterna att gå vidare i framtiden, och jag är särskilt nöjd med tillägget av en revideringsklausul som ska göra det möjligt att öka harmoniseringen under de kommande åren. Men för att kompensera för dessa brister vill jag uppmana kommissionen att parallellt lägga fram ett förslag till direktiv om bekämpning av alla former av diskriminering som tas upp i artikel 13 i Fördraget, för att stärka den europeiska lagstiftningen på detta område. Jag vet att Vladimír Špidla arbetar för detta. Jag hoppas att vi snart ska få se ett förslag till direktiv.

Den politiska överenskommelsen om rambeslutet har slutligen lett till betydande förändringar i texten jämfört med kommissionens ursprungliga förslag, som parlamentet yttrade sig över. Europaparlamentet bör därför tillfrågas igen under de kommande veckorna. Vi kommer att lägga fram vårt yttrande snabbt, det kan ni lita på, för vi har alla arbetat hårt i flera månader. Vi är redo.

Detta instrument är absolut nödvändigt för oss om vi ska kunna leva i en fredlig värld där alla respekteras med sina olikheter, trosföreställningar och livsstilar. Detta instrument är viktigt om vi ska kunna sätta stopp för hat och rasism i ett förenat och broderligt Europa.

(FR) Herr talman! Europeiska unionen bygger på humanitära värderingar, tolerans, mångkulturalism och skydd för de grundläggande rättigheterna. Våra gemensamma värderingar är starka och de bör skyddas. Kampen mot rasism och främlingsfientlighet är en av våra prioriteringar, men vi får inte glömma bort artikel 10 i stadgan om de grundläggande rättigheterna som avser tanke-, samvets- och religionsfrihet med respekt för den omistliga yttrandefriheten i enlighet med artikel 11 i samma stadga.

Kommissionen lade fram ett förslag till rambeslut om rasism och främlingsfientlighet i november 2001 för att tillnärma medlemsstaternas lagstiftning på området rasism och främlingsfientlighet och för att kunna bekämpa rasism och främlingsfientlighet i Europa effektivare. Hittills, och trots ett första yttrande från Europaparlamentet i juli 2002, har inget hänt med det rambeslutet. Trots ansträngningarna från flera ordförandeskap har medlemsstaterna fortfarande inte kommit fram till en gemensam definition av brottsligt beteende och vilka straff som ska utmätas. Det är därför alldeles nödvändigt att ha ett europeiskt instrument som gör det möjligt att bekämpa rasism och främlingsfientlighet.

Färsk statistik visar att rasism och intolerans ökar. De extrema högerpartierna ökar i Europa och dessvärre även i vårt parlament, och det tvingar oss att kraftigt fördöma alla uttalanden som uppviglar till hat. Detta rambeslut tvingar oss emellertid att försöka hitta en rimlig balans mellan yttrandefriheten och straffen för ett brottsligt beteende. Friheten att driva med och kritisera vissa överdrifter, oavsett om de är politiska eller religiösa, är en nödvändighet i alla demokratier.

Europeiska rådet har äntligen kommit fram till en överenskommelse i frågan och det gläder oss. Europeiska unionen måste sprida ett starkt politiskt budskap om att bekämpa offentliga utryck för rasism eller hat. Vi kan inte tillåta att vi återigen misslyckas när det gäller en text som är av symbolisk betydelse för Europeiska unionen. Jag vill tacka det tyska ordförandeskapet för detta tydliga budskap, som bekräftar att Europa inte bara är en stor marknad, utan dessutom arbetar för att försvara de grundläggande rättigheterna för samtliga europeiska medborgare. Denna nya kompromiss är resultatet av en lång och svår förhandling och vi är medvetna om att den med nödvändighet har vissa svagheter.

Trots det vill jag att denna politiska kompromiss ska utgöra en lägsta harmoniseringsnivå som gör det möjligt för medlemsstaterna att gå vidare i framtiden, och jag är särskilt nöjd med tillägget av en revideringsklausul som ska göra det möjligt att öka harmoniseringen under de kommande åren. Men för att kompensera för dessa brister vill jag uppmana kommissionen att parallellt lägga fram ett förslag till direktiv om bekämpning av alla former av diskriminering som tas upp i artikel 13 i Fördraget, för att stärka den europeiska lagstiftningen på detta område. Jag vet att Vladimír Špidla arbetar för detta. Jag hoppas att vi snart ska få se ett förslag till direktiv.

Den politiska överenskommelsen om rambeslutet har slutligen lett till betydande förändringar i texten jämfört med kommissionens ursprungliga förslag, som parlamentet yttrade sig över. Europaparlamentet bör därför tillfrågas igen under de kommande veckorna. Vi kommer att lägga fram vårt yttrande snabbt, det kan ni lita på, för vi har alla arbetat hårt i flera månader. Vi är redo.

Detta instrument är absolut nödvändigt för oss om vi ska kunna leva i en fredlig värld där alla respekteras med sina olikheter, trosföreställningar och livsstilar. Detta instrument är viktigt om vi ska kunna sätta stopp för hat och rasism i ett förenat och broderligt Europa.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Martine Roure för hennes anförande och betänkande. Den politiska överenskommelsen i rådet i april, efter fem års förhandlingar, var sannerligen mycket viktig.

Den överenskommelsen, som visserligen gällde en mindre ambitiös version av rambeslutet än kommissionens ursprungliga förslag, garanterar faktiskt att från det ögonblick när rambeslutet träder i kraft och införlivas i de olika medlemsstaterna, så kommer det inte längre att finnas någon fristad för dem som uppmanar till rashat, rasism och främlingsfientlighet. Detta är en enorm politisk framgång.

Jag inser att rambeslutet innehåller straffbestämmelser som hade kunnat vara betydligt strängare. Men, som föredraganden just har påpekat, vi var tvungna att acceptera en kompromiss. Eftersom detta var ett rambeslut innebar principen om enhällighet att vi inte kunde sikta riktigt lika högt som vi egentligen ville.

Trots detta har vi nu för första gången en gemensam regel som säger att den som uppviglar till hat eller diskriminering på grund av ras, hudfärg eller religion ska bestraffas i samtliga medlemsstater. Tänk bara på hur viktigt det är att straffa beteenden som uppviglar till antisemitiskt eller islamofobiskt hat vid en tidpunkt när vi diskuterar att integrera invandrare från länder utanför Europeiska unionen i våra samhällen.

En av knäckfrågorna har naturligtvis varit att hitta en balans mellan straffrättsliga påföljder för sådant beteende som inte innebär ett utnyttjande av yttrandefriheten, utan en konkret uppmaning att begå våldshandlingar och som måste straffas som sådana, och vederbörlig respekt för yttrandefriheten. Vi har arbetat hårt med detta och jag tror att slutresultatet är tillfredsställande.

Syftet är inte att straffa idéer, utan beteenden som uppmanar andra människor att begå brottsliga handlingar, attackera, döda och begå verkliga våldshandlingar. Inget av detta har något som helst att göra med åsiktsfriheten. Vi bestraffar inte idéer, utan de personer som utifrån en felaktig idé, hur legitim den än är, omsätter den idén i beteenden som uppmanar andra att attackera och begå brottsliga handlingar. Detta är gränsen mellan yttrandefriheten, som måste skyddas, och en konkret uppmaning till våldshandlingar.

Det är av denna anledning jag anser att beslutet är viktigt. Det är av denna anledning som vi har fastställt principen – som lyfts fram i Martine Roures betänkande – att rasistiska motiv ska anses vara en försvårande omständighet i alla brott. Om ett normalt brott som innebär fysiskt våld begås av rasistiska skäl, så måste det bestraffas hårdare, eftersom inte bara uppviglingen som sådan, utan dessutom de rasistiska skälen, gör ett visst brott allvarligare än själva handlingen som sådan.

Detta är en viktig princip och jag tycker Europeiska unionen befinner sig i en bättre position för att försvara de centrala värderingar som anges i stadgan om de grundläggande rättigheterna genom att samtliga 27 medlemsstater har accepterat denna princip enhälligt.

  Patrick Gaubert, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig först av allt be om ursäkt för Maria da Assunção Esteves, skuggföredraganden från min grupp, eftersom hon dessvärre inte har möjlighet att delta i denna diskussion.

Jag tackar Martine Roure för hennes arbete, hennes engagemang och hennes envishet. Ja just det, envishet behövdes det verkligen för att fortsätta kräva att rådet skulle komma fram till en absolut nödvändig överenskommelse. Över fem års förhandlingar för att komma fram till ett förslag till rambeslut om rasism och främlingsfientlighet. Är det verkligen rimligt att man så länge har förhalat åtgärder som är så grundläggande för våra medborgares liv?

Jag vill också varmt tacka det tyska ordförandeskapet för att det lyckats bryta dödläget kring denna text. Europeiska unionen bygger på samhällen med värderingar, universella värderingar som gäller mänsklig värdighet, frihet, jämlikhet och solidaritet. Genom att gå samman har vi alla beslutat att dela de värderingarna.

Mina damer och herrar! Deklarationer om goda avsikter är inte till mycket nytta om de inte följs av kraftfulla åtgärder. Därför var det nödvändigt att agera, agera konkret, så att intoleransen i alla dess former inte längre ska få förgifta vår kontinent. Harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om brott med rasistiska förtecken var av avgörande betydelse. I framtiden kommer alla medlemsstater att vara tvungna att göra det till ett brott som kan straffas med fängelse att offentligt rättfärdiga, förneka eller trivialisera folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, och det är jag glad över.

Men jag tänker inte dölja för er att jag inte är alldeles nöjd. Javisst, antagandet av denna text sänder en kraftfull signal, framför allt under detta europeiska året för lika möjligheter, men jag är rädd för att dess mervärde blir minimalt. I själva verket accepteras undantag och flexibilitet. Därför kriminaliseras beteenden enbart om de kan uppvigla till våld eller hat mot en viss folkgrupp. Hur kan vi då tolerera att en revisionist kan uttrycka sina åsikter i vissa europeiska länder i namn av yttrandefriheten? Yttrandefriheten upphör när andra människors rättigheter åsidosätts. Jag förstår fullkomligt att det finns olika kulturella och rättsliga traditioner i våra medlemsstater, men kampen mot rasism får inte bli föremål för några kompromisser. Att tolerera vissa uttryck för hat är faktiskt detsamma som att acceptera dem.

Mina damer och herrar, som valda företrädare måste vi vara tydliga och kraftfullt fördöma dessa våldshandlingar. Vi måste förbli vaksamma, eftersom vår kamp till försvar för de mänskliga rättigheterna och för respekt för stadgan om de grundläggande rättigheterna långt ifrån är över. Jag ber er därför i morgon rösta för denna text med bred majoritet. Denna kamp är vår. Den är en ära för våra europeiska demokratier och vårt parlament.

  Emine Bozkurt, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag är inte bara skyldig Martine Roure ett tack för hennes betänkande, det får dessutom mitt oreserverade stöd. Rasism är ett ständigt och växande problem i Europas samhällen. Därför krävs det fler och bättre instrument för att ta itu med det, bland annat på europeisk nivå, om det skulle visa sig nödvändigt. Eftersom rasismen inte känner några gränser bör inte heller åtgärderna för att bekämpa den göra det.

Förra året fick min resolution om rasism inom fotbollen ett överväldigande stöd i parlamentet, och jag hoppas att så blir fallet även för Martine Roures betänkande i morgon.

I resolutionen om fotboll krävde vi en tuffare strategi, men ett europeiskt ställningstagande mot rasism bör inte begränsa sig till enbart fotboll. Europa måste främja skyddet för likabehandling för alla sina medborgare. Det är därför det krävs bra utbildning och ett aktivt åtagande från EU till stöd för social integrering i ett försök att isolera dem som förespråkar rasism och främlingsfientlighet och som ett led i strävan att skapa ett tolerant och mångsidigt samhälle.

Jag gläder mig åt att hatbrotten lyfts fram särskilt i Martine Roures betänkande. Jag stöder dessutom uppmaningen att inte införa en hierarki bland de olika skälen till diskriminering. Alla former av diskriminering, inklusive islamofobi, bör därför behandlas lika hårt.

I betänkandet nämns nio miljoner offer för rasism och främlingsfientlighet. Detta är förmodligen en korrekt siffra, men som jag ser det är 494 miljoner medborgare offer för rasism, för om rasismen inte bestraffas så skadar det samhället i dess helhet. EU är till för alla, och vi bör framför allt se till att det förblir det.

  Sophia in ‘t Veld, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Till att börja med vill jag gratulera Martine Roure, som återigen har gjort ett utmärkt arbete. Jag vill också gratulera det tyska ordförandeskapet för att det har säkrat denna överenskommelse, men återigen noterar jag med stort beklagande att rådet är frånvarande vid denna viktiga debatt.

Jag är dock mycket glad över att detta rättsliga instrument slutligen har antagits. Det är mycket efterlängtat och mycket välkommet, men nu beror mycket på om och hur det kommer att användas i praktiken, eftersom ett rättsligt instrument som gör hatbrott till ett brott endast är en sista utväg. Ett rättsligt instrument kommer inte att avskaffa rasismen. Endast vår egen inställning och vår egen mentalitet kan göra det, och vi behöver mycket mer än bara detta rambeslut.

Vi måste främja jämlikhet, respekt och tolerans, och det måste vara mer än bara ord. Vi har var och en ett ansvar i Europa. Lagstiftning är inte tillräckligt och vi borde föregå med gott exempel. Jag håller verkligen med Patrick Gaubert, som hänvisade till uttalanden från allmänheten. Det gäller inte bara för den genomsnittliga medborgaren, utan i ännu högre grad för framstående politiker och religiösa ledare, det vill säga opinionsledare. Det är därför beklagligt att också framstående personer i Europa på senaste tiden har gjort uttalanden som framkallar hat och våld. De bidrar till ett klimat med intolerans och hat. Jag hänvisar till exempel till presidenten i en av medlemsstaterna, som gjorde mycket nedsättande uttalanden om romer. Det är oacceptabelt och jag anser att parlamentet åtminstone borde uttala sig emot sådana oacceptabla uttalanden.

Jag hänvisar också till en ledamot här i parlamentet, Maciej Marian Giertych, som gav ut en antisemitisk broschyr. Vi reagerade som tur var mycket starkt emot det. Jag tänker också på Wilders i mitt eget land, som gjorde de mest skandalösa uttalanden i en debatt i går, som ingen reagerade på. Det är ett annat problem: Vi låter dessa extremister fastställa den politiska dagordningen. Till och med mittenpartierna har anpassat sitt språk till extremisternas språkbruk. Så vi måste titta mycket noga på våra egna uttalanden och vårt eget uppförande.

Slutligen är jag helt enig med kravet på att lagstiftningen ska utvidgas för att omfatta andra grupper, för vi vet alla att hat och våld mot homosexuella sprider sig våldsamt i Europa, också i mitt eget land, tyvärr, eftersom våldet är riktat mot kvinnor. Ibland tycks vi glömma det, men det finns många uttalanden där innebörden på något sätt tycks vara attvåld mot kvinnor är acceptabelt. Nästa steg vore att inrätta ett rättsligt instrument som fördömer uppvigling till hat och våld mot alla samhällsgrupper.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för hennes engagemang i den pågående frågan som vi borde ha lagstiftat om tidigare. Liksom andra sagt tycker också vi att åtgärder är viktigt.

Förra året konstaterade vi en ökning av antisemitiska och antimuslimska hatbrott i många delar av EU, eller åtminstone i de delar där sådana brott registreras ordentligt. Liksom andra har sagt är detta det Europeiska året för lika möjligheter för alla och många av våra medborgare, bofasta och besökare möts fortfarande av diskriminering och hatbrott endast på grund av sin hudfärg, sin tro eller för att de har begått vad som uppfattas som ett brott, nämligen att vara utlänning. Chefen för Human Rights First konstaterade att när man utser en person i en särskild grupp till syndabock hotar det alla medlemmar i denna grupp, och det orsakar omätbar skada för samhället i stort.

Min grupp ser detta rambeslut som ett tillägg till den befintliga lagstiftningen, men vi vill också att den befintliga lagstiftningen genomförs fullt ut. Vi stöder kravet på att återigen höras om denna fråga, och vi har några andra bekymmer, till exempel att bestämmelserna om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaterna har tagits bort, vilket kan göra det svårare att bekämpa gränsöverskridande rasism. Vi vet att det finns en avsevärd internationell struktur, till exempel i grupper som har en föraktlig uppfattning om rasrelaterad överlägsenhet.

Vi har varit med och undertecknat de konstruktiva ändringsförslagen till detta betänkande. Andra ändringsförslag utgör en del av problemet för oss, men vi hoppas att rådet ska vidta konstruktiva och beslutsamma åtgärder tillsammans med parlamentet.

  Giusto Catania, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Martine Roure för hennes envisa arbete med rådet för att sammanställa detta rambeslut. Det har tagit lång tid, men vi kan säga att vi till sist har kommit fram till en viktig milstolpe.

Det är helt rätt att vi bör bekämpa rasism och främlingsfientlighet med rättsliga instrument, men jag tror att vi framför allt måste vidta breda kulturella åtgärder. Jag anser att detta parlament även har resurserna att inleda en effektiv informationskampanj i medlemsstaterna för att se till att detta rambeslut omsätts i en stor kulturstrid om idéer.

Det är nödvändigt att bekämpa rasism och främlingsfientlighet, för data från det europeiska centret för övervakning av rasism och främlingsfientlighet är alarmerande. Det kommer allt fler rapporter om rasistiskt och främlingsfientligt beteende och jag anser att vi måste ta itu med dem som försöker uppvigla till rasistiskt och religiöst hat. Detta kan uppnås i första hand genom medierna, som alltför ofta utnyttjas för att förmedla budskap som är mycket skadliga för samhället.

Rådets initiativ, men framför allt det arbete som utförts av Martine Roure och detta parlament, kommer att bli ett effektivt redskap för de politiska insatserna och för att fortsätta detta arbete. Som Franco Frattini sa, måste vi fastställa gränserna inom vilka det råder en balans mellan yttrandefriheten och kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Detta är av avgörande betydelse och vi måste göra kraftfulla politiska insatser och genomföra omfattande kulturella åtgärder.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Herr talman, herr kommissionsledamot, ärade kolleger! I Berlindeklarationen som antogs den 25 mars i år sägs följande: “Genom den europeiska integrationen har vi dragit våra lärdomar av blodiga kontroverser och en historia full av lidanden“. Jag tror det förhåller sig så, och ett bevis på detta är det dokument vi behandlar i dag.

I grundresolutionen definieras följande som brott: att uppmana till hat och våld, offentligt stödja folkmordsbrott, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, och vägran att erkänna dessa brott eller en omfattande trivialisering av dessa brott. I grundresolutionen begränsar man sig till brott som begåtts på grundval av ras, hudfärg, religion, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung. Den tar emellertid inte upp liknande brott som begåtts av andra skäl, till exempel hat eller våld mot vissa människor på grund av deras politiska åsikter, eller deras tillhörighet till en viss socialgrupp, eller den sociala situationen för vissa grupper av människor – till exempel de brott som begås av totalitära regimer.

Jag tror det har blivit dags för ett kompletterande dokument som skulle kunna ta upp uppvigling till hat och våld, offentligt stöd för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser som riktas mot grupper av individer som definieras utifrån andra kriterier än ras, hudfärg, religion, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung, som jag redan har nämnt. Ett sådant dokument skulle till exempel kunna ta upp social situation eller politiska åsikter, vägran att erkänna dessa brott, eller trivialisering av dessa brott. Ett straffrättsligt ansvar skulle kunna fastställas i dessa fall.

Europeiska kommissionens initiativ att främja en offentlig diskussion på EU-nivå om folkmordsbrott, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser som begås av totalitära regimer och dem som stöder sådana regimer, offentligt ljuger om eller förringar sådana brott, är välkommet och förtjänar stöd. På grundval av dessa diskussioner bör det efter två eller tre år vara möjligt att lägga fram ett nytt förslag till grundläggande resolution om dessa brott.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Herr talman! Jag vill tacka betänkandets författare, Martine Roure, för hennes mod, och jag vill också särskilt tacka Tyskland, som har förklarat att en resolution om kampen mot rasism och främlingsfientlighet är en prioriterad fråga för deras ordförandeskap.

Själva idén bakom Europeiska unionen bygger på tolerans, tillit och fredlig samexistens mellan olika nationer. Dessvärre har inte antalet rasistiska och främlingsfientliga attacker minskat på senare tid. I stället närmar de sig 10 miljoner per år. Rasistiska, främlingsfientliga och antisemitiska element utnyttjas inte bara av extremistpartier, till och med de skenbarligen mer stabila masspartierna och deras ledare drar sig inte för att utnyttja dem. Till och med i detta parlament och i vissa nationella parlament är det inte ovanligt att höra inlägg som är genomsyrade av nationalism och främlingsfientlighet.

Jag håller med föredraganden om att straffrätten är en sista utväg som man bör tillgripa i så liten utsträckning som möjligt i en kultur som bygger på rättigheter och friheter. Men det är oundvikligt att kriminalpolitiken måste användas för att strama upp detta område. Jag stöder helhjärtat kommissionsledamot Franco Frattinis åsikt att ett rasistiskt motiv för en brottslig handling borde innebära ett strängare straff för det brottet.

Utbildning är minst lika viktig, liksom dialogen mellan olika religioner och kulturer och en måttfull och eftertänksam granskning av vårt förflutna. Till och med när människor upplever sig som mest toleranta kommer en eventuell diskussion om vem som har lidit mest och vem som har drabbats av den största tragedin att leda till att toleransen förtrampas och att den ömsesidiga tilliten försvinner.

För de nya länderna i Europeiska unionen är frågan om att återställa den historiska rättvisan särskilt känslig. Tiden är inne för att försöka försona attityderna i de gamla EU-medlemsstaterna och de nya länderna inför tragedierna och de plågsamma händelserna under 1900-talet. Detta måste göras utan att några känner att de har monopol på moralen eller kan påtvinga andra länder sina åsikter. Det viktigaste målet är inte att förvärra, utan att läka sår, att lära av historien och förhindra att rasism och främlingsfientlighet föds på nytt.

  Sajjad Karim (ALDE). – (EN) Herr talman! Oavsett om det gäller den ökade islamofobin eller den stora ökningen av antisemitiska angrepp, ökar intoleransen i Europa. Det är verkligen på tiden och viktigare än någonsin att EU förblir beslutsamt genom att anta lagstiftning för att bekämpa dessa oroande fenomen. Denna text utgör inte i sig de konkreta åtgärder som krävs för att ta itu med de ihållande problemen med rasism och främlingsfientlighet i dagens Europa. Texten skulle kunna bli starkare om den utgick från den internationella konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering som ett riktmärke.

För det andra måste denna lagstiftning bekräfta Europas åtagande i fråga om våra grundläggande värderingar med respekt för mångfalden och intolerans när det gäller diskriminering, vilket är ett åtagande som måste leda till så mycket mer än summan av de politiska kompromisserna i rådets text. I det aktuella politiska klimatet, där stödet för högerextremismen inom Europa har gjort rasismen konventionell, måste den måttfulla sidan använda denna lagstiftning och dialogen kring dess genomförande för att ta tillbaka ägarskapet till debatten om mångfalden. Vi måste återuppbygga banden med tillit mellan de splittrade samhällena och se till att känslorna av utanförskap ersätts med en mycket behövd känsla av säkerhet.

  Carlos Coelho (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr Frattini, mina damer och herrar! För det första gläder det mig verkligen att kunna säga att jag instämmer i Patrick Gauberts vänliga ord om Martine Roure. Hon är en parlamentsledamot som än en gång har bevisat sin enastående arbetsförmåga, som vi har vant oss vid, och sin uthållighet, som Giusto Catania helt riktigt påpekade.

Brott av rasistisk karaktär fortsätter att vara ett konstant, ihållande problem i samtliga medlemsstater. Det första steget måste alltid vara prevention. Det är nödvändigt att försöka förhindra rasism och främlingsfientlighet via en policy som bygger på utbildning så tidigt som möjligt och en politisk och social diskussion som syftar till att förebygga spridandet av hat och ett främjande av främlingsfientlighet och rasism.

Siffrorna från europeiska centret för övervakning av rasism och främlingsfientlighet illustrerar denna verklighet i EU. Även om det är viktigt att inse att medlemsstaterna rent juridiskt förfogar över lagstiftning, så är det också nödvändigt att påpeka att skillnaden är stor mellan dessa bestämmelser och att en harmonisering är nödvändig. Rambeslutet är därför välkommet, eftersom det innehåller ett visst mått av harmonisering av medlemsstaternas straffrätt och förbättrat ömsesidigt stöd i kampen mot rasism och främlingsfientlighet.

Genom detta initiativ har parlamentet lagt fram sina rekommendationer och antagit sin ståndpunkt i en fråga där – låt oss inte glömma bort det – det har varit betydligt konsekventare än rådet.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Nazism och kommunism är två sidor av samma mynt. Nazismen har studerats ingående av akademiker och politiker. Den är välkänd och fördöms av det internationella samfundet. Tyskland har självt bidragit till denna process genom att inse och erkänna sina historiska misstag.

Men vi vet lite om den andra källan till några av de värsta brotten under det senaste århundradet – kommunismen. Den har knappast diskuterats. Därför har dess brott mot mänskligheten ännu inte erkänts i global skala. Cirka 20 miljoner människor dog under nazismen och förintelsen. Men 100 miljoner människor av olika nationalitet har fallit offer för kommunismen.

Jag stöder rådets grundresolution och de deklaration som antagits genom grundresolutionen, där rådet fördömer de brott som begåtts av totalitära regimer.

Jag uppmanar medlemsstaterna att fortsätta arbetet med att exponera de brott som begåtts av kommunistiska regimer, bedöma dem korrekt och sedan komplettera grundresolutionen. Jag uppmanar Europaparlamentet att ta initiativet till diskussioner om kommunismens brott och att komma med sitt eget bidrag genom att erkänna kommunismen som ett brott mot mänskligheten.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden, Martine Roure, till hennes utmärkta betänkande om denna viktiga, men tydligen mycket kontroversiella fråga. Frågan är viktig eftersom man uppskattar att miljontals människor varje år drabbas av rasistiska brott. Frågan är kontroversiell eftersom den omfattar skapandet av en balans mellan effektiva åtgärder för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet å ena sidan och respekten för yttrandefriheten å andra sidan.

Frågan tycks faktiskt vara så kontroversiell att den text som nu diskuteras är resultatet av flera års förhandlingar. Detta kringgår naturligtvis sakfrågan, men var det strängt nödvändigt att så mycket tid lades och fortfarande läggs på att nå en lämplig lösning? Låt oss tänka på de miljontals människor som har drabbats på grund av denna allvarliga fördröjning. Är skälet till denna extrema försening rent tekniska politiska frågor, eller till och med en nonchalant likgiltighet? Eller finns det något bakomliggande försök med att inte göra snabba framsteg, eftersom vissa inflytelserika politiska krafter inte är så gynnsamt inställda till sådana åtgärder och själva delvis är rasistiska och främlingsfientliga?

Kan kommissionsledamoten kanske försäkra oss om att det senare inte alls är fallet och att mina farhågor är fullständigt grundlösa.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag har blivit allt mer oroad över den ökande rasismen och främlingsfientligheten i EU, både i de nya och gamla medlemsstaterna. I en union där människors fria rörlighet är en central grundsten är detta tveklöst en fråga som kräver gemenskapsåtgärder. Initiativ som Europeiska året för lika möjligheter för alla, dvs. detta år, är förvisso centrala för att sprida bästa praxis om att utrota diskriminering. Det är viktigt att dessa ansträngningar fördubblas för att möta den ökande islamofobin, antisemitismen och diskrimineringen mot andra minoritetsgrupper, särskilt från de nya medlemsstaternas sida. Vi som parlament, och alla EU:s institutioner och medlemsstater, måste göra vårt yttersta för att avskaffa gisslet med rasism och främlingsfientlighet i Europa och klargöra att det inte kommer att tolereras.

19. Praktiskt samarbete, kvaliteten på besluten i det gemensamma europeiska asylsystemet (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är betänkande av Hubert Pirker för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om asyl: praktiskt samarbete och kvaliteten på besluten i det gemensamma europeiska asylsystemet (2006/2184(INI)) (A6-0182/2007).

  Hubert Pirker (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, kommissionens vice ordförande! De förslag vi har lagt fram i detta betänkande för oss ett steg närmare ett gemensamt europeiskt asylsystem.

Betänkandet, som – antar jag – kommer att få brett stöd i Europaparlamentet, utgör ett klart uttalat åtagande från Europaparlamentet att skapa ett fungerande europeiskt asylsystem för att fatta snabba, rättvisa och säkra beslut till fromma för de personer det gäller. Systemet bygger på ett närmare samarbete mellan myndigheter, ett samarbete som borde ha som mål att bygga upp och öka förtroendet mellan medlemsstaterna, påskynda besluten för att därigenom kunna ge hjälp snabbare än tidigare till de personer som har ett äkta behov av asyl, och att göra det möjligt att bekämpa missbruk av systemet i enlighet därmed.

Jag har kunnat lyfta fram tio centrala krav, och jag vill särskilt tacka skuggföredragandena för deras stöd och kommissionen för dess utmärkta förslag, som denna diskussion bygger på. De tio centrala kraven är följande.

Det första gäller upprättande av enhetliga förfaranden, så att snabba, säkra beslut kan fattas.

Det andra kravet gäller införandet av en lista över säkra ursprungsländer för att kunna möjliggöra ett mycket tydligt beslut, beroende på det enskilda fallet, om ett asylkrav är berättigat eller inte.

Det tredje gäller utarbetandet av en gemensam databas om situationen i ursprungsländerna, så att samtliga behöriga tjänstemän i de olika medlemsstaterna förfogar över samma information om situationen och så att samtliga därigenom har möjlighet att fatta säkra beslut på grundval av samma informationskälla.

Det fjärde är att vi behöver välutbildade och kunniga tjänstemän som ska fatta besluten. Detta är motivet bakom utvecklingen av en europeisk kursplan, så att behörigheter byggs upp enligt samma standarder i samtliga medlemsstater.

Det femte kravet är att vi måste hjälpa medlemsstater som står under särskilt tryck från migrationsflöden genom att tillfälligt – och under så lång tid som krävs – tillhandahålla expertteam som består av medlemmar från de olika medlemsstaterna för att möjliggöra ett snabbt genomförande av asylförfarandena.

Den sjätte punkten är att vi måste förbättra åtgärderna för återsändande av personer, framför allt de personer som inte beviljats flyktingstatus eller vilkas flyktingstatus har återkallats.

Den sjunde punkten gäller förebyggande, och jag har redan nämnt detta flera gånger. Vi måste dra igång intensiva informationskampanjer för att informera potentiella invandrare i ursprungs- och transiteringsländerna om riskerna med den illegala invandringen och konsekvenserna av en förvägrad flyktingstatus, och även informera dem om de legala sätten att komma in i Europeiska unionen.

Den åttonde punkten gäller det europeiska stödkontoret. Utskottet var inte ense med kommissionen om detta. Jag tror det skulle vara bättre att förse kommissionen med mer personal och större resurser än att inrätta ytterligare en byrå, eftersom jag tror att det skulle bli effektivare och mer ekonomiskt.

Den nionde punkten är att vi måste kräva att medlemsstaterna faktiskt genomför de direktiv eller förordningar som antagits på europeisk nivå. I det sammanhanget har en “motsvarighetstabell“ föreslagits – dvs. en tabell där medlemsstaterna anger de åtgärder som de anser införlivar motsvarande gemenskapskrav.

Den tionde och sista punkten gäller att dela på bördorna som utgörs av till exempel expertteam som ger stöd för att snabbare kunna genomföra förfaranden i exceptionella situationer. Indirekt skulle det faktum att vi har enhetliga förfaranden dessutom i viss mån innebär att bördorna delas, eftersom det skulle förhindra att personer i stort antal beger sig till länder där förfarandena är slappa eller bygger på felaktig information. Så bör det inte vara.

Vi har försökt att lägga fram en katalog av punkter som i det enskilda fallet visar hur vi anser att hjälp kan ges snabbare i framtiden till äkta flyktingar som har beviljats flyktingstatus och, på samma sätt, hur det kan göras klart för andra att de inte kan erhålla sådan status.

Jag vill slutligen tacka för allt samarbete och stöd.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. - (EN) Herr talman! Jag vill särskilt tacka föredraganden, Hubert Pirker, för hans betänkande som innehåller en rad mycket användbara rekommendationer.

Många av dessa rekommendationer handlar om den ambitionsnivå som ett verkligt omfattande gemensamt europeiskt asylsystem borde ha. Många av de farhågor som Europaparlamentet för fram i detta betänkande tas upp i vår grönbok om asylpolitikens framtid, som jag la fram den 6 juni och som kommissionen har antagit, och som jag avser att inleda en djupgående EU-debatt om.

Det slutliga mål som fullföljs på EU-nivå är alltså att skapa lika villkor. Asylsökande borde ha tillgång till skydd med samma förutsättningar i alla medlemsstater, det är det första villkoret. Målet i det första skedet var att harmonisera medlemsstaternas regelverk på grundval av gemensamma miniminormer, men målet i det andra skedet borde vara att nå såväl en högre standard och en större jämlikhet i fråga om skyddet inom hela EU som en större solidaritet mellan medlemsstaterna.

Det kommer att bli nödvändigt att fastställa de befintliga luckorna och bristerna och vidare att fullfölja den lagstiftningsmässiga harmoniseringen och samtidigt garantera höga standarder. Modeller måste till exempel undersökas för att utforma ett enda förfarande för bedömning av ansökningar om flyktingstatus och för status som skyddsbehövande. Det är också nödvändigt att fundera över behovet av en mer fullständig harmonisering och ett mer fullständigt klargörande av EU:s bestämmelser om mottagandevillkor för asylsökande.

Man måste också fundera över om de nu gällande kriterierna för ansvarstilldelning enligt Dublinsystemet bör kompletteras för att beakta andra faktorer, som en mer rättvis fördelning mellan medlemsstaterna på grundval av deras kapacitet att behandla asylansökningar och erbjuda långsiktiga möjligheter för erkända flyktingar. Detta är en mycket viktig fråga som ett antal medlemsstater tagit upp, framför allt våra maltesiska vänner, som betonade behovet av att införliva den nuvarande Dublinförordningen. Jag undersöker detta. På grundval av resultatet av denna omfattande debatt och efter ett offentligt samråd som ska hållas den 18 oktober med parlamentets fulla deltagande, kommer jag att utfärda en politisk plan i början av 2008. Denna plan kommer att innehålla ytterligare åtgärder för att utforma det omfattande asylsystemet och en tidtabell för antagandet. Jag är övertygad om att vi, med de vederbörliga institutionella ramarna som fullt ut kommer att göra Europaparlamentet delaktigt i lagstiftningsprocessen – jag tänker på medbeslutandeförfarandet –, kommer att kunna motsvara denna höga ambitionsnivå.

Beträffande de särskilda frågor om praktiskt samarbete som behandlas i Hubert Pirkers betänkande, finns det ett behov av att öka samstämmigheten mellan medlemsstaternas förfaranden. Utbildning är förvisso ett av de områden där praktiskt samarbete sker. För tillfället håller en gemensam kursplan på att utarbetas. Vi kommer att inrätta en första EU-omfattande pilotportal om utbyte av uppgifter om ursprungsland i slutet av året, om ett par månader. För tillfället kommer detta system endast att vara anslutet till några av de befintliga databaserna och vara tillgängligt för utvalda nationella myndigheter, men mina tjänsteenheter har också för avsikt att göra en genomförbarhetsstudie om hur man kan ge ett bättre strukturellt stöd till den praktiska samarbetsverksamheten – tanken är att ha ett europeiskt stödkontor.

Vi bör komma ihåg att Europeiska flyktingfonden genom gemenskapsåtgärder kan ge finansiellt stöd till medlemsstaterna för genomförande av projekt i samarbete med Förenta nationerna för att förbättra kvaliteten hos asylsystemen. I det nya Världsprogrammet för 2007 nämns detta särskilt.

Kommissionen har också föreslagit att Europeiska flyktingfonden ska ändras, just för att ge snabbt finansiellt stöd till de medlemsstater som står inför särskilt tryck på grund av plötsliga ankomster av migranter vid deras gränser, varav några behöver internationellt skydd. Dessutom kommer den nya budgetposten “Förberedande åtgärder: Migrationshantering – Solidaritet i praktiken“ (Preparatory action: Migration management – Solidarity in action), som projektet kallas, att användas för att stödja medlemsstater med särskilda problem. Vi kommer att finansiera denna budgetpost med ytterligare medel på ungefär 7 miljoner euro.

Liksom föredraganden just sagt är slutligen ett av våra centrala politiska mål naturligtvis att göra tydlig skillnad mellan ekonomiska invandrare och verkliga flyktingar. Det kommer alltså att finnas trovärdiga europeiska politiska åtgärder för återvändande för medborgare från tredjeland som uppehåller sig olagligt inom EU som fullt ut respekterar deras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

  Bernadette Vergnaud (PSE), föredragande av yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Europaparlamentet har alltid strävat efter att inrätta ett gemensamt asylsystem till 2010. Betänkandet av Hubert Pirker, som jag gratulerar till ett utmärkt arbete, belyser nödvändigheten av att hålla kvar det målet.

Syftet med att skapa en gemensam asylpolitik måste vara att skydda individen och inte att minska externaliseringen av asylansökningarna. Den europeiska politiken måste bygga på skyldigheten att släppa in asylsökande och principen om icke-avvisning i enlighet med Genèvekonventionen. Att utarbeta en enhetlig status, förbättra beslutsfattandets kvalitet, införa gemensamma europeiska förfaranden för sammanställning och granskning av dokumentation, gemensam användning av information om ursprungsländerna och ett förbättrat samarbete mellan medlemsstaterna kommer, hoppas jag, att låta människor vilkas situation kräver omedelbart skydd komma in på europeiskt territorium i total säkerhet och få sina ansökningar granskade på det sätt de borde bli.

Men trots detta borde behovet av ett förbättrat samarbete i samband med information om ursprungsländerna inte vara begränsat till att föra en allmän förteckning över tredje länder, eftersom pålitligheten för en sådan lista skulle vara osäker. Tvärtom måste vi införa en bedömning från fall till fall på grundval av individens rättigheter.

EU måste också fördela asyl- och invandringspolitikens bördor och ansvar mellan de olika medlemsstaterna genom att hjälpa länder som Malta, som inte längre kan absorbera ytterligare invandringsflöden.

Dessutom påpekade jag med oro, som föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämlikhet mellan kvinnor och män, den totala frånvaron av ett genusperspektiv i Europeiska kommissionens meddelande. Frågor som gäller kvinnors rättigheter samt skyddet av minderåriga ignoreras totalt. Samma sak gäller de homosexuellas och transsexuellas rättigheter. Jag anser att även könsbaserad förföljelse, dvs. våld i äktenskapet och hemmet, kvinnlig könsstympning, sexuell kränkning, hedersbrott, våldtäkt, tvångsäktenskap och brott på grund av tillämpning av Sharialagarna måste betraktas som tillräckliga skäl för att bevilja asyl. Kommissionen måste utarbeta praktiska kriterier för att bevilja kvinnor som drabbas av denna typ av våld asyl eller särskild humanitär status.

Jag underströk också behovet av att starta särskild utbildning för personer med behörighet att släppa in asylsökande, framför allt kvinnor, barn och äldre, och tillhandahålla mottagningscentra som är lämpliga för dessa personer. Det gläder mig verkligen att föredraganden har noterat detta, även om jag beklagar att betänkandet enbart ägnar ett enda stycke åt frågorna i samband med kön som jag anser vara av största betydelse, framför allt eftersom vi inte längre kan bortse från bristen på respekt för individens grundläggande mänskliga rättigheter vid de flesta mottagningscentra. Efter att ha lyssnat på kommissionsledamoten inser jag emellertid att detta är ett ämne han känner starkt för, och därför vill jag tacka honom. Jag är med andra ord mycket hoppfull.

  Carlos Coelho, för PPE-DE-gruppen. – (PT) Herr talman! Låt mig gratulera Hubert Pirker och säga till honom – även om jag är säker på att Manfred Weber kommer att göra det med större auktoritet – att gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater naturligtvis kommer att stödja hans betänkande, som syftar till att förbättra samarbetet och beslutsfattandet i asylpolitiken. Jag vill gratulera Franco Frattini till hans anförande och jag måste säga till honom att detta är en fråga som i hög grad återspeglar svårigheterna vi har när det gäller att fatta beslut.

I ett område utan gränser, ett område med fri rörlighet, är asyl kanske det tydligaste exemplet på ett område där det krävs harmonisering mellan medlemsstaterna och att man skapar ett gemensamt system. Det centrala är att vi arbetar mot 2010, och om allt går enligt planerna bör vi ha ett gemensamt, fungerande asylsystem till dess. Jag är medveten om att detta är en kvistig fråga där man har antagit en strategi som bygger på en lägsta gemensam nämnare, en “tävling mot botten“, vilket lämnat fältet öppet för skillnader mellan medlemsstaterna och för fortsatt så kallad asylshopping.

Låt mig helt kortfattat ta upp tre frågor som jag upplever som viktiga. För det första anser jag det vara nödvändigt att skapa ett enda, EU-gemensamt förfarande för att tillse att beslut fattas snabbt och är väl underbyggda och rättvisa. För det andra vill jag gärna återge det som Franco Frattini sa om att beslutens kvalitet är beroende av informationens kvalitet. Det är därför nödvändigt att leverera bästa tänkbara förfarande vad gäller att samla in och utbyta information. Slutligen anser jag det vara nödvändigt att stärka samarbetet mellan Medlemsstaterna, vilket också innebär att ta itu med frågan om solidaritet och att dela på bördorna.

  Claude Moraes, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill välkomna detta betänkande, eftersom vi under de senaste månaderna har sett en tydlig minskning av det totala antalet asylsökande som kommer till Europeiska unionen från de länder som har flest asylsökande. Men detta antal ökar naturligtvis nu, delvis till följd av kriget i Irak, och det antal människor som kommer till Europeiska unionen på grund av extrem fattigdom, de människor som kommer till Malta, Lampedusa och så vidare, är en synnerligen viktig fråga för parlamentet och Europeiska unionen.

Därför välkomnas alla betänkanden som syftar till ett bättre förfarande och en bättre gemensam asylpolitik. Kompromissen i detta betänkande är mycket välkommen och föredraganden Hubert Pirkers samarbete är också mycket välkommet.

Vad försöker vi nå med detta betänkande? Genom att hänvisa direkt till vad Hubert Pirker har räknat upp och till Franco Frattinis anförande, tror vi att det enhetliga förfarandet är oerhört viktigt. Beslutsfattande med ett förfarande för bedömning av ansökningar om beviljande av flyktingstatus och om beviljande av tillgång till subsidiärt skydd är oerhört viktigt. Denna typ av effektivitet i beslutsfattandet på asylområdet är avgörande.

Vi anser också att kvaliteten i beslutsfattandet om asylfrågor är oerhört låg i Europeiska unionen. Att öka asylbeslutens kvalitet är grundläggande, och jag talar av egen erfarenhet som advokat som behandlat asylansökningar. Vi vet att för att skapa denna kvalitet i de beslut som fattas om asyl behöver vi öppna system med information som verkligen kan bedömas: sofistikerad information, information som kan korshänvisas. Vad vi förmodligen inte vill ha är databaser som kanske bara är avsedda för tjänstemän, utan vi vill ha databaser som kan granskas av utomstående experter. Många medlemsstater har för närvarande denna kvalitet i beslutsfattandet, och det är oerhört viktigt.

Vad beträffar kommissionens roll vill vi också att möjligheten med en europeisk byrå hålls öppen, eftersom vi vill att kommissionens roll ska vara fullständig och att den ska ha tillgång till resurser. Vi måste välja, för vi kan inte å ena sidan ha en roll för kommissionen i fråga om asyl inom EU och å andra sidan inte betala för och avsätta resurser för den.

Slutligen kommer det att finnas skillnader mellan våra partier i fråga om den gemensamma listan över säkra länder, men jag anser att de kompromisser som vi försökt skapa bör få parlamentets stöd. Angående Dublin II vet vi att det finns brister när det gäller ansvarsfördelningen, vilket är en av de viktigaste frågorna i detta betänkande, och om asylfrågan i EU. Vi måste sträva efter att göra Dublin II och ansvarsfördelning till en verklighet. Om detta betänkande kan göra att vi går mot ett bättre gemensamt asylsystem förtjänar det parlamentets stöd, och vi i socialistgruppen kommer att stödja detta betänkande fullt ut.

  Mario Borghezio, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att föredragandens avsikter är lovvärda. Han har sammanställt ett utmärkt betänkande som syftar till att effektivisera asylförfarandena och göra dem effektivare.

Men trots detta måste vi fortsätta arbeta enligt dessa riktlinjer, inte minst för att korrigera den juridiska och praktiska tolkningen av denna institution som, just på grund av att den är så oerhört viktig ur humanitär synpunkt, inte får bli föremål för missbruk eller förväxlas med andra områden och andra överväganden, såsom ekonomisk invandring, som inte någonting att göra med den oavytterliga princip som asylrätten utgör.

Av anständighetsskäl kan vi dessutom inte tillåta att en institution av sådan betydelse utnyttjas av kriminella organisationer, vilket påvisades nyligen i de mycket viktiga resultaten från en utredning som genomfördes av polisen i Italien, som sprängde en extremt farlig grupp som var aktiv i olika brottsliga sektorer och som använde själva asylsystemet för att rekrytera personer att begå brottsliga handlingar. Jag är säker på att kommissionen är djupt oroad över dessa problem, som vi aldrig får upphöra med att lyfta fram för att skydda denna institution som är så viktig.

Låt mig också peka på behovet av att skapa mottagningscentra för asylsökande i säkra tredje länder utanför Europeiska unionen, eftersom Dum Bruxelles o Strasburgo consulitur, Saguntum expugnatur [medan Bryssel eller Strasbourg pratar, faller Saguntum], i den betydelsen att flyktingarna fortsätter att landa, attackerna från kriminella organisationer fortsätter och, framför allt, den tragiska handeln med människor fortsätter. Följderna av allt detta är vi alla medvetna om.

Vi måste också ha högsta beredskap för att se till att asyl inte beviljas medlemmar av fundamentalistiska islamistorganisationer. Detta händer faktiskt och det är ofta på detta vis som hotet från Al Qaeda och dess närvaro i Europa förstärks.

Jag håller emellertid inte med om att EG-domstolen bör få utökade befogenheter när det gäller asyl, för att därigenom ta bort jurisdiktion från medlemsstaterna. Jag vill framför allt uppmana rådet att återge domstolen alla dess befogenheter när det gäller förhandsavgöranden.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vet inte riktigt hur vi kom från ämnet med behovet av höga skyddsnormer gentemot al-Quaida, men jag ska försöka att koncentrera mig på betänkandet snarare än på vad det inte omfattar.

Min grupp vill också tacka föredraganden för hans arbete med detta betänkande, även om jag i fråga om vissa kompromisser tror att vi alla kunde känna äggskalen krasas sönder när vi närmade oss en överenskommelse.

Liksom redan sagts omfattar betänkandet ett antal viktiga frågor: de höga normer som vi förväntar oss, skyddets företräde, frågan om ökad kvalitet i beslutsfattandet, tillgången till välgrundad landsinformation för alla delaktiga i processen, effektiv personalutbildning, användningen av kvalitetsinitiativet (vilket nyligen skett i Förenade kungariket, som verkligen behövde hjälp) och UNHCR:s deltagande. Alla dessa punkter är nödvändiga, eftersom de personer som fattar besluten beslutar om liv och död för många av de personer som de möter.

Vi välkomnar erkännandet av behovet av ett enda förfarande i alla medlemsstater, och anser att det är mycket intressant att vi talar om att se över EG-domstolens roll den här veckan. Detta kan vara ett bra tillfälle att lämna över den frågan till rådet.

Vi ser också fram emot debatten om Dublin II, även om vår grupp kommer att stödja ändringsförslag 17 om det. Vi håller med om att kommissionen inte har tillräckliga resurser för att effektivt övervaka genomförandet av och kvaliteten hos den gemensamma asylpolitiken. Vi hoppas att våra politiska grupper kommer att ta fasta på det budskapet när de tittar på budgeten och besluten på detta område.

Vi vet att det råder olika meningar om stödkontoret, men liksom socialisterna vill vi välkomna möjligheten att höra kommissionen berätta om sina avsikter i detta hänseende för att se om vi vill gå vidare med det förslaget eller inte.

Vi har inte lagt fram några ändringförslag för detta betänkande, utan kommer att stödja de konstruktiva ändringsförslagen om frågan med säkra tredjeländer. Vi kan dock inte på något sätt stödja alla ändringsförslag.

  Giusto Catania, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I dag, den 20 juni, är det Världsflyktingdagen, vilket gör denna diskussion särskilt lämplig.

Det förekommer emellertid ett omfattande hyckleri i vår diskussion. För bara två dagar sedan bestämde detta parlament att ta bort frågan om irakiska flyktingar från listan över brådskande ärenden. Detta är en mycket viktig fråga med tanke på att vi talar om över fyra miljoner människor som flyr från ett ökänt och illegalt krig. Vi borde i själva verket diskutera denna fråga och de svårigheter som Europeiska unionen har med att ta emot dessa flyktingar, av vilka majoriteten tas emot utanför Europeiska unionen, och begrunda hur dessa flyktingar ofta tas emot på vårt eget territorium. En delegation från Europaparlamentet besökte nyligen Samo och konstaterade att i uppsamlingscentret på den ön – en fasansfull plats – fanns det irakiska, palestinska, libanesiska och afghanska asylsökande, samtliga från olika krigszoner.

Jag anser därför att vi måste tänka länge och intensivt på behovet av att garantera respekten för asylrätten för att förhindra det som dessvärre ofta har hänt i Europa på senare tid, nämligen massutvisningar och en underlåtenhet att iaktta rätten till icke-avvisning. Vi har bevittnat alldeles för många symboliska fall. Faktum är att migrationstrycket har ökat och antalet framgångsrika asylansökningar i Europa har minskat under de senaste åren. Detta visar på ett problem som vi har inom Europeiska unionen.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag instämmer helt i Hubert Pirkers krisplan i tio punkter och jag vill varmt gratulera honom till den. I förra veckan blev vi återigen chockerade över att människor drunknade på sin väg till Europa. Elva personer drunknade nära Lampedusa. I dagens nederländska tidning Trouw kan man läsa en uppslitande skildring av somaliska flyktingar som försökte nå Jemen under svåra förhållanden.

Vi borde därför försöka inrätta bättre asylförfaranden och samtidigt vidta åtgärder för att skilja ut asylsökande från illegala invandrare som en mycket brådskande fråga.

Även om det kan låta som en mycket bra idé att försöka uppnå en bättre asylpolitik genom praktiskt samarbete, så är det inte realistiskt. Pratiskt samarbete är inte tillräckligt. Vi behöver också den politiska viljan att vidta nödvändiga åtgärder. När jag läste de nederländska tidningarnas artiklar om justitieministrarnas möte i Luxemburg i tisdag förra veckan fick jag ett intryck av att den politiska viljan saknas, för de viktigaste frågorna i diskussionerna rörde utnyttjandet av personal och utrustning.

Om vi inte kan komma överens om ett gemensamt utnyttjande av Frontex verkar en gemensam mottagningspolitik för flyktingar från Irak mycket osannolik. Utan en gemensam ståndpunkt om tredje länders säkerhet kan inte europeiska officiella rapporter utarbetas, vilket trots allt är en förutsättning för att föra frågan om en harmoniserad asylpolitik framåt.

Jag ser stora problem kring genomförandet av planen att sammanställa en lista över säkra ursprungsländer. Vilka källor är pålitliga? Kan informationskällor från länder som är osäkra offentliggöras? Trots allt är det mycket farligt att samla in uppgifter mot regimer som befinner sig under en diktatur.

Men detta är ett tveeggat svärd. En lista över säkra länder inkluderar länder med vilka vi kan bygga upp handelsförbindelser, men om ett land inte finns med på listan över säkra länder bör flyktingar vara välkomna. Det blir då nödvändigt att avbryta handelsförbindelserna med osäkra länder för att främja mänskliga rättigheter. Det är här de stora problemen kommer att uppkomma. Det är osannlikt att före detta franska eller brittiska kolonier som för närvarande kontrolleras av brutala regimer kommer att utestängas från förbindelser med Europeiska unionen. Jag skulle vilja höra från kommissionsledamot Franco Frattini hur han ser på det här problemet.

Dessutom mår en harmoniserad asylpolitik väl av klarhet. Giusto Catania har lagt fram ett ändringsförslag i vilket han pläderar för öppna mottagningscentra för asylsökande och andra invandrare. I mitt land vistas asylsökande i öppna centra. Illegala invandrare förs till slutna centra, av goda skäl. Jag tycker det verkar oklokt att inrätta öppna uppsamlingsläger längs unionens yttre gränser. Stödet för asylpolitiken kommer med säkerhet att undergrävas om personerna kan flytta omkring fritt utan några giltiga dokument. Om Europeiska unionen försöker utforma en generös och rättvis asylpolitik så måste den backas upp av en politisk vilja. Jag uppmanar rådet och kommissionen att visa denna vilja i ett försök att förhindra att det blir fler offer.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) För det första skulle även jag vilja tacka föredraganden för att han utarbetat betänkandet om denna allvarliga fråga. Jag välkomnar en förstärkning av det praktiska samarbetet mellan medlemsstaterna mot bakgrund av behovet av solidaritet när vi hanterar problem som medlemsstater utan interna gränser inte kan ta itu med effektivt.

Jag håller med om att beslut om att bevilja flyktingstatus bör fattas snabbare, rättvisare och mer förutsägbart, vilket i sig är slutmålet för ett gemensamt europeiskt asylsystem. Som föredragande för ett yttrande om EU:s strategi inom området för barnens rättigheter och framför allt om situationen för barn i utvecklingsländerna, har jag kommit i kontakt med frågor om barn till flyktingar, barn till invandrare utan nationalitet och internt fördrivna barn.

Många barn till flyktingar och barn som säker asyl behandlas som vuxna, vilket kvarlämnar ett varaktigt trauma. Barn lider i flyktingläger, där de mycket ofta blir offer för försummelse, våld, kränkning, intolerans och otillräckligt juridiskt skydd. Invandrare, flyktingar och fördrivna barn svarar för 5 procent av alla asylsökande. Därför bör sådan barn tilldelas välutbildade juridiska företrädare som har de bästa förutsättningarna att tillvarata deras intressen när de kommer till landet.

  Simon Busuttil (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera Hubert Pirker till hans utmärkta betänkande och det gläder mig också att höra att kommissionen stöder mitt land Maltas krav på en mer rättvis ansvarsfördelning, också när det gäller Dublinförordningen. Alla översyner av Dublinförordningen måste ju faktiskt beakta de nuvarande bestämmelsernas oavsiktliga effekter, som tvingar länder som mitt att bära ett oproportionerligt ansvar bara för att de är gränsmedlemsstater.

För att göra en mer rättvis ansvarsfördelning måste vi se till att solidaritet verkligen blir meningsfullt. Än så länge måste det sägas att vid utarbetandet av EU-politiken har “solidaritet“ alltid inneburit att man beviljar finansiellt stöd. Detta är inte längre tillräckligt. Vi måste gå längre än så. En verklig innebörd av solidaritet måste också innebära något annat än att avsätta pengar för problemet, något annat än att enbart skriva en check. Det måste också innebära att man delar bördan och ansvaret. Det måste också innebära att vi öppnar upp våra gränser för att dela ansvaret för hanteringen av asylsökande och andra som tar sig till EU:s territorium på ett ofta riskfyllt och olagligt sätt med gränsmedlemsstaterna. Så när vi ser över Dublinförordningen håller jag med om vad som sägs i betänkandet om att vi behöver en mer rättvis ansvarsfördelning.

Slutligen en fråga om valet av tidpunkt. Vi diskuterar inrättandet av ett gemensamt asylsystem senast 2010. Vi vet emellertid alla att ett gemensamt asylsystem inte behövs 2010. Det behövs nu med en gång. Så vi måste fråga oss själva hur många liv som kommer att gå förlorade före 2010? Hur mycket kan gå fel innan medlemsstaterna höjer sig över sin egen nationella egoism och genomför detta?

  Inger Segelström (PSE). – Herr talman! Kommissionär Frattini! Jag vill börja med att tacka Hubert Pirker för ett bra betänkande. Efter diskussionerna i utskottet känns det som om vi kan ställa oss bakom det.

Asylpolitiken är ett område som medborgarna i EU förväntar sig att vi skall lösa tillsammans, eftersom det är fråga om ett gränsöverskridande problem. Här i plenum och i utskottet har vi ofta diskuterat den akuta situationen i Medelhavet, som vi ledamöter ännu inte har lyckats lösa. Det är skandalöst att människor fortfarande dör varje dag. I den grupp som kommer finns det både immigranter och asylsökande.

I mitt hemland, Sverige, har vi sedan kriget i Irak inleddes tagit emot flest flyktingar i hela EU, cirka 10 000, och vi är inte ens ett av EU:s större länder. Vi måste, som Pirker säger, dela på bördorna. Därför tror jag att vi inte bara kan göra deklarationer och utfästelser som inte uppfylls. I stället måste vi, såsom föreslås i betänkandet, kraftigt satsa på informationsutbyte, samla information och snabba upp rutinerna för handläggning, men också våga säga att vi tror på ett öppet Europa i framtiden. Människosmugglare måste stoppas. Det måste bli slut på människohandel med kvinnor och barn till prostitution och sexindustrin. Det skall inte längre vara möjligt att förse EU med billig arbetskraft när arbetsgivarna behöver det, för att sedan skicka tillbaka arbetstagarna när arbetsuppgifterna är slut. Detta är svåra frågor, men det är vår skyldighet att lösa problemen, om vi menar allvar med att införa ett gemensamt asylförfarande 2010.

För mig som kommer från Sverige, som alltid haft ett generöst flyktingmottagande, är det fortsättningsvis helt centralt att vi talar om en förteckning över tredjeländer, men varje flykting skall fortfarande alltid prövas individuellt. Annars kommer många fortsättningsvis att kränkas på grund av minoritetstillhörighet, kön, bakgrund, sexuell läggning eller för att de flyr från ett krig där de kanske tillhörde den grupp som inte kommer att segra.

Jag hoppas att detta betänkande betyder att vi nu tar nästa steg, och att alla EU-länder och vi ledamöter gemensamt tar detta ansvar för att lösa de akuta problemen men också för att finna lösningar på lång sikt.

  Manfred Weber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Asylrätten är universell och det är därför vi behöver en europeisk reaktion – vilken, i viss utsträckning, vi redan har fått. Kommissionens förslag är väldigt bra, och jag skulle vilja föra till protokollet officiellt här att vi kan vara väldigt stolta över vår kommissionsledamot med ansvar för rättsliga och inrikes frågor, som gör ett mycket bra jobb. Förslagen som vår föredragande, min kollega Hubert Pirker, har lagt fram är utmärkta. Den som lyckas få ett aktivt stöd över gruppgränserna i en så här svår fråga har uppenbarligen gjort ett utmärkt arbete, och jag skulle vilja tacka föredraganden för detta.

Jag skulle också vilja tacka rådet, även om ingen av dess företrädare är närvarande. Den här eftermiddagen hade inte varit möjlig, och vi hade inte kunnat fatta alla dessa beslut om vi inte hade haft ett aktivt tyskt ordförandeskap under de senaste månaderna.

Därför vill jag bara säga tack. Att döma av den sena timmen arbetar de politiker som sysslar med inrikes frågor verkligen hårt. Vi håller fortfarande på. Därför vill jag uttrycka min djupt kända tacksamhet och avstå från att utnyttja hela min talartid så att vi kan komma hem tidigare.

  Barbara Kudrycka (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Det är mycket viktigt för samarbetet och för att förbättra kvaliteten på beslutsprocessen inom ramen för det gemensamma asylsystemet att vi skapar större flexibilitet för användningen av Europeiska flyktingfonden. Föredraganden, som jag vill tacka för hans utmärkta betänkande, hänvisar till detta problem i ett antal av de punkter han tar upp.

Förra året avslutade vi arbetet med den rättsliga grunden för den kommande versionen av flyktingfonden för åren 2008-2013. Samtidigt stödde vi redan de övriga förslag som lagts fram av kommissionen under arbetets gång. Kommissionen föreslog att vi skulle ändra de nuvarande operativa principerna för fonden och rikta in dess aktiviteter mer mot områden såsom en harmonisering av det praktiska samarbetet mellan medlemsstaterna och ge stöd vid den press som uppkommer som resultat av ett särskilt stort inflöde av invandrare samt den inomeuropeiska invandringen och regionala skyddsprogram i tredje land.

Detta innebar en ökning av utgifterna för gemenskapsåtgärder från 7 procent till 10 procent, vilket gjorde förfarandena för att tillhandahålla finansiellt stöd till länder som upplevde ett plötsligt massinflöde av asylsökande mer flexibelt, och att specifika belopp tilldelas inom distributionskedjan. Dessa belopp varierar mellan tretusen och femtusen euro per person för inomeuropeiska förflyttningar och inom ramen för de regionala skyddsprogrammen. Särskilda finansiella stimulansåtgärder har införts för att ge stöd åt dem som drabbas särskilt, nämligen barn, personer med behov av läkarvård eller kvinnor.

Därför måste kommissionen och medlemsstaterna utnyttja fonden effektivt. Vi väntar på riktlinjer, handlingsplaner och specifika resultat i anslutning till flyktingfonden, något som kommer att förbättra situationen för flyktingar i Europa kraftigt. Jag vill än en gång tacka föredraganden för hans utmärkta betänkande.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

20. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

21. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.25.)