Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 9 juli 2007 - Strasbourg

22. Tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Diana Wallis, för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén, om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (PE-CONS 3619/2007 – C6 0142/2007 – 2003/0168(COD)) (A6-0257/2007).

  Diana Wallis (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman! För oss är det här den sista akten i en väldigt utdragen pjäs som började med ett förslag från kommissionen i juli 2003, men som hade en förberedelsetid som gick ännu längre tillbaka än så. Det är första gången som Europaparlamentet inte har någon tidigare internationell konvention att arbeta efter. Det var första gången som vi hade medbestämmande i den här frågan och det var första gången som vi fick uppleva förlikning i den här frågan.

För min del skulle jag vilja tacka alla de som deltog i Europaparlamentets förlikningsdelegation. Vi lämnade ett tydligt avtryck från parlamentets sida i den slutliga texten – en text som, tack vare parlamentet, går längre än endast det tekniska och rättsliga, och där vi ser till att internationell privaträtt blir offentlig så att den kan tjäna våra medborgares praktiska behov, särskilt inom området för trafikolyckor.

Vi behandlade också tekniska frågor, vi förtydligade definitioner om miljöskador eller gav lösningar till frågan om otillbörlig konkurrens och sedan kämpade vi med frågan om förhållandet mellan europeiska konflikter när det gäller lagvalsregler och instrumenten för den inre marknaden. Jag är inte helt säker på att vi lyckades. Jag har upptäckt att många olika grupper har gratulerat mig till mitt arbete, och det gör mig lite nervös. Sedan försöker vi fortfarande att föra samma diskussioner om Rom I-förordningen och översynen om konsumentregelverket. Till slut måste vi få det här förhållandet att stämma.

Det värmde oss, som parlament, att företrädare från inte mindre än tre av kommissionens generaldirektorat deltog i förlikningen och arbetade tillsammans. Jag hoppas att vi i framtiden kommer att kunna förstärka detta och se civilrätten löpa som en röd tråd genom de många frågor som vi arbetar med inom den inre marknaden.

Det finns många rester från Rom II-förordningen som utgör grunden för studier som jag hoppas att kommissionsledamoten kommer att nämna i sitt uttalande – studier om trafikolyckor, kränkningar av personlighetsskyddet, och hantering av utländsk lagstiftning. Alla dessa frågor är helt och hållet i linje med förhållandet mellan civilrätten och den inre marknaden. Man skulle faktiskt kunna säga att den inre marknaden bara kan fungera om vi har ett enhetligt civilrättssystem.

Civilrätten får inte bara bli ett tillägg till den inre marknaden – en typ av begränsad befogenhet som vi endast motvilligt berör då medlemsstaterna framför önskemål om det. Jag minns en gång för länge sedan, 1999 i Tammerfors, då det fanns en vision om ett område för civilrätten. Rom II var en del av den visionen. Vi måste tänka om, ifrågasätta om vi verkligen har ett civilrättssystem i EU som fungerar för alla de som använder sig av den inre marknaden och för våra medborgare, och som är tillgängligt och lättförståeligt. Rom II spelar en roll för att utforma grunden – den ursprungliga färdplanen – men de följande studierna kommer att ge oss möjligheten att göra en ny utvärdering och att ta nästa steg framåt.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! Jag vill särskild gratulera föredraganden till att ha bidragit till att förlikningskommitténs sammanträde blev en sådan framgång. Tack vare henne blev det möjligt att komma fram till en balanserad text efter fyra års diskussioner. Vi bör uppmärksamma den effektivitet med vilken Diana Wallis i stor utsträckning har bidragit till att detta har blivit en framgång.

Jag anser att den här texten är absolut avgörande för att kunna slutföra det europeiska området för rättvisa och för att den inre marknaden ska fungera korrekt. Det verkar som om de rättsliga och judiciella sektorerna nu ser fram emot dess genomförande i praktiken i lika hög grad som de ekonomiska operatörerna på EU-nivå.

Å ena sidan kommer Rom II att bidra till att öka rättssäkerheten på området samhälleliga skyldigheter, vilket är avgörande för att den inre marknaden ska fungera korrekt. Å andra sidan kommer denna förordning dessutom att underlätta ett ömsesidigt erkännande av beslut – en av grundpelarna i det europeiska området för rättvisa – och det kommer i sin tur att göra det möjligt att främja ett ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaternas olika rättssystem.

En nyckelfråga för parlamentet är den förbättrade ersättningen till offren för trafikolyckor. I det avseendet kan jag bekräfta mitt, och även kommissionens, engagemang när det gäller att starta en heltäckande undersökning så snart som möjligt på EU-nivå och att vidta de nödvändiga åtgärder som kommer att göra det möjligt för oss att nå fram till antagandet av en grönbok.

Jag kan också bekräfta kommissionens åtagande att lägga fram en annan undersökning för medlagstiftaren före utgången av 2008 om situationen vad gäller tillämpliga lagar om kränkning av privatlivet, som tar hänsyn till reglerna om pressfrihet och mediernas yttrandefrihet. Som jag lovade under förlikningsförfarandet kommer lämpliga åtgärder vid behov att vidtas på grundval av samråd.

När det slutligen gäller den komplicerade frågan om att tillämpa utländska lagar i domstolarna kommer kommissionen – som är medveten om att det föreligger olika praxis i medlemsstaterna – att offentliggöra en jämförande analys senast fyra år efter det att Rom II har trätt i kraft, och kommissionen kommer att vara redo att vidta de lämpliga åtgärder som denna analys kan leda till.

Avslutningsvis hoppas jag att parlamentet bekräftar att det avtal som ingåtts under förlikningsförfarandet är en höjdpunkt på det länge förväntade antagandet av förordningen Rom II, och jag hoppas att texten får stöd av en bred majoritet av ledamöterna.

  Rainer Wieland, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! I debatten under andra behandlingen sa vi att vi ville bevara så mycket manöverutrymme för parlamentet som möjligt. Jag betvivlar inte att vi slutligen ska kunna finna en bred majoritet, herr kommissionsledamot.

Jag deltog i förlikningsförfarandet ända till slutet och jag måste därför säga att vi – inte bara parlamentet, utan samtliga berörda parter – praktiskt tagit inte utnyttjade manöverutrymmet alls. Vi hade kunnat önska lite mer på en eller två punkter. Diana Wallis har redan nämnt det. Jag är övertygad om att en bred majoritet av allmänheten skulle vara beredd att gå längre än statscheferna, framför allt inom traditionella områden, trafikolyckor eller andra områden som skadestånd. När jag ser på resultatet av toppmötet kan jag redan se något av en lucka här. Vi försöker bekämpa människors missnöje med EU med saker som de inte vill ha, medan statscheferna ofta är ovilliga att införa sådant som allmänheten verkligen vill ha.

Det står också klart att våra sammanträden måste präglas av större öppenhet i framtiden, och där är jag optimist. Det är också uppenbart att tjänstemännen ofta har sina egna käpphästar och är betydligt mer reserverade och återhållsamma än vad som är nödvändigt. Dessvärre hänger inte politiken med här. Det skulle vara bra att få modiga politiska beslut lite oftare, även i förlikningskommittén. En motspänstig medlemsstat skulle kanske inte lägga så många politiska hinder i vägen då, i slutfasen.

Europaparlamentet har nu slagit in på denna väg med ett av de första fallen där medbeslutande har tillämpats på detta område, och i framtiden borde vi kunna agera med ännu större självförtroende när det gäller att utnyttja vårt manöverutrymme och visa att vi också kan låta sådana förhandlingar stranda. På lång sikt kommer alla de studier och utvärderingar som vi har krånglat med under tre eller fyra år inte att vara tillräckliga när medborgarna vill ha ett beslut här och nu!

  Manuel Medina Ortega, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Låt mig gratulera Diana Wallis till det arbete hon har utfört. Jag tror vi kommer att få ett bra avtal, att en majoritet i parlamentet kommer att stödja förslaget och att vi kommer att få en ny förordning för utomobligatoriska förpliktelser.

Men låt mig påpeka att denna förordning bara kommer att vara en inledning. Det finns en grundläggande svårighet på området internationell privaträtt och när det gäller konflikter mellan likvärda lagar, och det är helt enkelt domarnas oförmåga att tillämpa en lag som inte är deras egen. I Europeiska unionen – och i allmänhet – har vi utbildat domare i att tillämpa sina egna lagar. När det uppkommer en fråga som kräver att de tillämpar en utländsk lag blir det enorma svårigheter.

Det står klart att om två engelska personer råkar ut för en bilolycka i Frankrike, så gäller Frankrikes trafiklagar – de skulle aldrig anse att den som kör till vänster har rätt. I andra fasen, när det gäller det skadestånd som ska utdömas, har jag svårt att tro att en engelsk domare skulle acceptera en tillämpning av de regler om begränsat ansvar som finns i fransk lagstiftning och inte tillämpa engelsk lag.

Jag anser därför att vårt arbete bara har påbörjats, som jag sa tidigare. Kommissionsledamot Franco Frattini nämnde en kommande studie av kommissionen – som också nämns i förslaget till förordning – om lagarnas tillämpning i olika jurisdiktioner. Jag anser att det är den andra fasen, en avgörande andra fas.

De av oss som har arbetat inom detta område har sett hur domstolarna har en allmän tendens att tillämpa sina egna lagar, ”lex fori”. Detta avtal eller denna förordning kan därför inte tolkas utan att man tar hänsyn till vilken jurisdiktion som är tillämplig i ett visst läge.

Jurisdiktionen kommer i princip att avgöra vilken lag som gäller, eftersom domarna i regel tillgriper vilken ursäkt som helst. Här har vi till exempel eliminerat undanflykten hänvisning, men vi har fortfarande hela frågan om allmän ordning – klausulerna om allmän ordning – som omfattar de viktiga bestämmelser i nationell lag som ingår i förslaget till avtal.

Jag har därför ett intryck av att vi kommer att behöva fortsätta arbeta med detta område när det förslag som Diana Wallis lagt fram för oss väl har godkänts, om man nu utgår från att parlamentet med stor majoritet kommer att godkänna förslaget. Vi väntar ivrigt på kommissionens studier i ämnet, och framför allt ett viktigt element, dvs. arbetet med de människor som ska tillämpa denna förordning, domarna själva. Vi undrar vilken domarnas attityd är och hur förordningen kommer att tillämpas i praktiken, för erfarenheter av internationella avtal och hur reglerna om staternas internationella privaträtt tillämpas pekar på en tendens från domarnas sida att tillämpa den egna nationella lagstiftningen.

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden och även dem som har bidragit till förslaget före oss. Helt klart kommer även en partiell harmonisering av bestämmelserna om tvister på området för utomobligatoriska förpliktelser att få positiv effekt på hur gemenskapens inre marknad fungerar.

Harmonisering och reglering av principerna som styr förfarandet i situationer som uppkommer i gränsöverskridande sammanhang kommer att göra det möjligt att hänvisa till en enda rättslig grund som är gemensam för samtliga medlemsstater. Viktiga exempel är trafikolyckor, illojal konkurrens, miljöskador, behandling av utländsk lagstiftning och kränkning av personliga rättigheter.

Detta skulle utan tvekan öka säkerheten när det gäller valet av tillämplig lag och det förväntade resultatet av konflikter. Det kommer också att underlätta möjligheterna att erkänna domar. Man bör emellertid understryka att förordningen är ett instrument inom den internationella privaträtten. Den harmoniserar därför inte medlemsstaternas materiella rätt. Den senare behåller sin fullständiga självständighet. Det förordningen gör är att harmonisera konflikten med den nationella lagstiftningen. Förordningen kommer att säkra att samma nationella lag tillämpas i liknande fall, men den kommer inte att påverka beslut som gäller målen som sådana.

Manuel Medina Ortega påpekade med all rätt att domstolarnas beslut och praxis kommer att förbli den viktigaste faktorn på detta område.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, den 11 juli 2007.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Katalin Lévai (PSE), skriftlig. – (HU) Denna förordning är sannerligen ett stort steg framåt i gemenskapens harmoniseringsprocess. I ett Europa som just nu enas allt mer är det nödvändigt att domstolarna alltid tillämpar samma nationella lag i likartade fall, oavsett vilken nationell domstol som prövar målet. En sådan åtgärd ökar rättssäkerheten kraftigt för privatpersoner och näringslivsaktörer som är indragna i gränsöverskridande tvister, och man undviker risken för ”forumshopping”, dvs. möjligheten för käranden att lämna in en stämningsansökan i den medlemsstat de själva önskar, samtidigt som man respekterar den nationella lagstiftningens självständighet.

Det är viktigt att vi har kunnat se till att försäkringarna täcker gränsöverskridande trafikolyckor, och att domstolarna tar hänsyn till offrens faktiska omständigheter när det gäller utbetalning av skadestånd. Att bara välja lagen i det land där olyckan ägde rum hade kunnat leda till otillfredsställande situationer på grund av de stora skillnaderna mellan de skadeståndsbelopp som olika nationella domstolar utdömer.

Den särskilda regeln om illojal konkurrens är mycket viktig för domare och advokater. Samma regel begränsar också kraftigt möjligheterna till ”forumshopping”.

Det är beklagligt, men acceptabelt för att nå en heltäckande kompromiss, att vi måste utelämna bestämmelser om kränkningar av personliga rättigheter – och framför allt reglerna om förtal i pressen. Vi hoppas att vi ska kunna lösa den frågan också när förordningen behandlas.

Det är viktigt att definiera begreppet ”miljöskador” på ett sätt som överensstämmer med övrig EU-lagstiftning, och framför allt direktivet om miljöansvar.

Som helhet är sluttexten en tillfredsställande och balanserad kompromiss.