Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 10 juli 2007 - Strasbourg

14. Utstationering av arbetstagare (debatt)

  Talmannen . Nästa punkt är den muntliga frågan till kommissionen om utstationering av anställda (0-0041/2007-B6-0312/2007) från Jan Andersson för utskottet för sysselsättning och sociala frågor.

  Jan Andersson (PSE), föredragande. – Jag tror att det var Jacques Delors som sade att den inre marknaden för varor och tjänster klarar sig aldrig utan en stark social dimension. Varför sade han det? Det handlar om att vi på den inre marknaden inte skall konkurrera med varandra med dåliga arbetsvillkor, låga löner o.s.v. Varför inte det? Därför att det Europas löntagare aldrig skulle accepter en sådan politik. Flexicuritydebatten visar dessutom att vi inte kan konkurrera med länderna utanför EU genom dåliga löner och arbetsvillkor. Då kan vi inte göra det inom EU heller.

Det är i det perspektivet vi ska se utstationeringsdirektivet. Utstationeringsdirektivet har kommit till för att tillförsäkra löntagarna rimliga och goda arbetsvillkor: lönevillkor, arbetstider och övriga arbetsvillkor. Man har pratat om minimiregler, men om vi ska följa generaladvokatens yttrande i Laval-målet så är det inte bara minimiregler. Det är faktiskt normalregler. Så långt går generaladvokaten i sitt yttrande. Det är viktigt för löntagarna. Det är viktigt för att de ska få goda villkor, men det är också viktigt för företagen. Om vi inte hade haft det här regelverket så skulle vi ha gynnat de företag som betalar ut dåliga löner och de företag som har urusla arbetsvillkor. Det hade inte rått någon konkurrensneutralitet. Detta är viktigt både för löntagarna och för företagen.

Kommissionen har gjort en tolkning. Jag kan säga att det finns delar som vi är eniga om, men det finns också delar som vi är oeniga om. Låt mig börja med de delar vi är eniga om. Det behövs ett bättre informationsutbyte mellan myndigheterna i de olika medlemsländerna. De företag som tillfälligt har en verksamhet i ett annat land behöver informeras betydligt mycket bättre om villkoren i det land dit de kommer. Där kan vi göra åtskilliga saker i framtiden.

Kommissionen har tittat på rättspraxis och har ibland gjort övertolkningar, men ibland också riktiga tolkningar. När det gäller tredjelandsmedborgare så har vi inga synpunkter på den tolkning som kommissionen gjort, men när det gäller en del andra saker så har vi inte samma uppfattning.

Låt mig ta två exempel. Det ena gäller kravet på en representant. Där har kommissionen gjort en övertolkning av den rättsuppfattning som finns. Det fall som finns handlar om att representanten skulle tvingas vara bosatt i det land där verksamheten utförs. Det kravet ställer vi inte. Däremot är det viktigt att länder kan ställa krav på en representant som inte är vem som helst utan verkligen har mandat att föra företagets talan. Det är viktigt i mitt land där vi har kollektivavtal. Men det är också viktigt i andra länder ur myndigheternas perspektiv, för arbetsmiljövillkor och annat. Man måste kunna ställa krav på en representant, att den personen har mandat att föra företagets talan.

Nästa fråga gäller social dokumentation. Det är rättsfall som man från kommissionen hänvisar till. Det handlar om Belgien och att om man skulle bevara dokumentation i fem år. Det är en orimlig tid. Det kan jag hålla med om. Men det behövs dokumentation som visar vilka löntagare som är anställda och arbetar och vilka löner och arbetstider de har. Det behövs utan tvekan under den tid som arbetet utförs och också en rimlig tid efteråt. Vi vet ju att det fuskas med en del av det här, så en rimlig tid efteråt behövs.

Det fel som kommissionen har gjort är att övertolka i sitt meddelande. Man övertolkar rättspraxisen. Det är viktigt med kravet på representant. Det är viktigt med kravet på social dokumentation. Kommissionen säger att vi inte skall utmana någon arbetsmarknadsmodell inom Europa. Det är ett viktigt uttalande, men man gör faktiskt just det när man riktar kritik mot de medlemsländer som ställer krav på representanter och social dokumentation. Om man inte får lov att göra det så blir det ju omöjligt att ha en ordnad arbetsmarknad och omöjligt att upprätthålla vår arbetsmarknadsmodell. Då är det en annan modell vi pratar om. Detta borde kommissionen ta till sig. Även Tyskland har riktat precis samma kritik som kommer från de nordiska länderna.

Till sist skulle jag bara vilja ta upp en fråga om balansen. Det borde också riktas kritik mot de länder som inte har några kontroller över huvud taget. Det finns länder som inte har kontroller i tillräcklig omfattning, vilket gör att löntagare kanske jobbar under villkor som inte uppfyller de krav som finns i utstationeringsdirektivet. Det borde riktas kritik mot dessa länder.

  Vladimír Špidla , ledamot av kommissionen. – (CS) Fru talman, ärade ledamöter! Den 13 juni 2007 antog kommissionen det slutliga meddelandet om 2006 års meddelande där kommissionen uttryckte sitt fulla stöd för medlemsstaternas mål att göra slut på olagliga metoder på arbetsmarknaden. Kommissionen erkänner att nationella organ måste genomföra lämpliga kontroller för att se till att tjänsteleverantörer följer nationella arbetsvillkor.

De utvärderingar av framstegen sedan 2006 som kommissionen genomfört på grundval av information från medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter på EU-nivå tyder dock på att vissa åtgärder som genomförts i vissa medlemsstater är oproportionerliga och överskrider vad som behövs för att garantera utstationerade arbetstagare ett effektivt skydd. Så som framhålls i meddelandet från juni 2007 förefaller detta förhållande ha uppkommit på grund av ineffektivt samarbete mellan berörda organ i medlemsstaterna och brist på information.

I sina meddelanden påpekar kommissionen att när det gäller fri rörlighet för tjänster i enlighet med EG-fördraget kan reglerna begränsas enbart på grund av ett stort allmänintresse, till exempel för att skydda arbetstagare, och orsakerna måste vara skäliga. Vi måste bedöma från fall till fall om nationella åtgärder kan anses berättigade och skäliga – exempelvis kravet på att det ska finnas en representant som är bosatt i värdlandet eller skyldigheten att ha vissa dokument om sociala och arbetsmässiga förhållanden tillgängliga i värdlandet för tillsynsändamål.

Kommissionen undersöker förhållandena i varje medlemsstat mycket noga för att avgöra vilka kontrollåtgärder som kan anses vara oberättigade eller oskäliga. Om så krävs kommer kommissionen att inleda talan om åsidosättande av skyldigheter så att gemenskapsrätten kan upprätthållas.

Jag vill betona att kommissionen också undersöker om de åtgärder som vidtas av enskilda medlemsstater är nöjaktiga och effektiva. Om så inte är fallet kommer de att behandlas på samma sätt, eftersom målet är att effektivt skydda arbetstagarna utan att hindra den interna marknaden.

Kommissionen har för närvarande inga planer på att offentliggöra några ytterligare riktlinjer. Det slutliga avgörandet av om nationella bestämmelser överensstämmer åvilar EG-domstolen, som redan har fällt ett antal avgöranden, och inte kommissionen eller parlamentet.

Vad gäller samarbete om information har de kontroller som kommissionen genomfört visat att det har skett en glädjande förbättring. Ytterligare förbättringar är ändå viktigt. Kommissionen föreslår därför att det administrativa samarbetet med medlemsstaterna ska utökas och förstärkas, framför allt genom att föra samman andra berörda parter – särskilt arbetsmarknadens parter – som spelar en viktig roll i tillsynen av att reglerna efterlevs.

Utvärderingen av genomförandeåtgärderna tyder på att även om genomförandet av direktivet inte har lett till många formella klagomål eller rättsliga förfaranden finns det vissa problem som kräver ytterligare uppmärksamhet, till exempel effektiviteten i den gränsöverskridande verkställigheten av sanktioner och skyddet av arbetstagare i händelse av flera underentreprenörer. Kommissionen vill engagera arbetsmarknadens parter och medlemsstaterna i det arbetet.

Till sist vill jag betona att meddelandet från juni 2007 visar att kommissionen rent principiellt inte alls vill undergräva de sociala modellerna i medlemsstaterna eller hur medlemsstaterna organiserar sina system för arbetsrättsliga relationer eller kollektivförhandlingar. Det är naturligtvis kommissionens uppgift att garantera att EG-rätten strikt efterlevs, och i de fall där otillbörliga bestämmelser har antagits, som inte leder till skydd av arbetstagarna utan snarare till begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster på den inre marknaden, måste kommissionen vidta åtgärder så som föreskrivs i fördraget.

  Philip Bushill-Matthews, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! En av utmaningarna med att försöka utarbeta en muntlig fråga följd av en omedelbar resolution på mycket kort tid är att se till att den fullständigt återspeglar allt vi vill säga. Denna gång, och kanske som vid en del andra tillfällen, anser jag att själva brådskan har lett till att inte alla instämmer i ordalydelsen i varje detalj i resolutionen. Detta är inte menat som kritik mot de politiska motståndarna på andra sidan kammaren. Det är bara menat som en kommentar, en förklaring till vad det handlar om.

Jag vill tillägga – inofficiellt och med tanke på kommissionens eventuella gensvar och överväganden – följande fråga. Om det nuvarande direktivet inte genomförs tillfredsställande i alla medlemsstater, kan kommissionen då inte ta sig tid att fundera på detta för att försöka förstå varför? Finns det några inneboende problem med direktivet? Har några medlemsstater fortfarande problem med det? I stället för att bara stelbent förklara att ”direktivet är direktivet är direktivet, ni anbefalles att genomföra det utan dröjsmål”, borde vi lyssna lite mer, för jag är säker på att vi kan lära oss något av det. I princip är vi alla för att ha ett direktiv på detta område så att det råder klarhet.

Det sista jag vill säga kommer däremot från denna sida av kammaren. Vi är intresserade av att hjälpa arbetstagare som utstationeras. Vi är naturligtvis intresserade av att de arbetar under säkra förhållanden, men vi är också intresserade av att främja dessa arbetstagares rörlighet. Vi är däremot inte intresserade av att använda detta som ett protektionistiskt knep för att förhindra utstationering av arbetstagare.

  Anne Van Lancker , för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag kan berätta att min grupp har mycket blandade känslor inför detta nya meddelande från kommissionen. Å ena sidan är det naturligtvis bra att kommissionen vill fokusera på genomförandet av utstationeringsdirektivet, eftersom vi nästan varje vecka får höra om nya fall av social exploatering av arbetstagare som är utstationerade på annat håll, en omständighet som dessutom har lett till betydande spänningar i arbetsförhållandena i våra länder. Å andra sidan har vi tydligt intrycket att kommissionen fortfarande inte lyckats hitta den rätta balansen mellan att garantera frihet att tillhandahålla tjänster och att skydda arbetstagarna.

Herr kommissionsledamot! Det borde vara klart för er att ett antal kontrollåtgärder som medlemsstaterna har vidtagit, inbegripet kravet att behålla dokument på arbetsplatsen, kräva framläggande av arbetstagardeklarationer eller närvaro av en behörig representant, är viktiga för att kunna skydda arbetstagarnas arbetsvillkor när dessa utstationeras på annat håll.

Herr kommissionsledamot! Det är vidare mer än uppenbart att medlemsstaterna enbart kan förlita sig på sina egna nationella åtgärder eftersom det så desperat behövda transnationella samarbetet mellan förvaltningarna och tillgången till den nödvändiga informationen är praktiskt taget obefintligt och internationella tvångsmekanismer helt enkelt inte fungerar. I meddelandet antyds trots detta att en mängd av dessa åtgärder är oförenliga med gemenskapsrätten och ni hotar till och med att inleda överträdelseförfaranden redan innan de desperat behövda åtgärderna har vidtagits för att garantera det informationsflöde som skulle göra att samarbetet mellan medlemsstaterna verkligen kunde fungera och införa ett effektivt sanktionssystem.

Det behöver knappast sägas att min grupp välkomnar kommissionens avsikt att inrätta en permanent högnivåkommitté för att hjälpa medlemsstaterna att förbättra sitt samarbete. Herr kommissionsledamot! Administrativt samarbete räcker dock inte. Vad vi också efterlyser är en europeisk plattform för gränsöverskridande samarbete mellan de behöriga inspektionerna i medlemsstaterna. Tills denna aspekt har tagits upp saknas ett viktigt instrument för att genomdriva efterlevnaden av utstationeringsdirektivet.

  Anne E. Jensen , för ALDE-gruppen. – (DA) Fru talman, herr kommissionsledamot! På min grupps vägnar vill jag stödja den uppläggning som kommissionen har valt i samband med detta direktiv, nämligen att sätta tilltro till tillhandahållandet av bättre information och förbättrat samarbete mellan medlemsstaterna och i fall av allvarliga överträdelser ställa medlemsstaterna inför EG-domstolen.

Tyvärr måste vi naturligtvis erkänna att det i ett utvidgat EU med stora inkomstskillnader finns mycket osäkerhet, inklusive osäkerhet i samband med denna fråga. Å ena sidan finns rädslan för att arbetstagare som utstationeras i en annan medlemsstat kommer att arbeta under sämre sociala förhållanden än vad som är normalt i värdlandet och att detta förhållande kommer att utgöra ett hot mot anställningstryggheten. Å andra sidan finns det fortfarande många byråkratiska hinder för det fria utbytet av tjänster inom EU. Dessa faktorer hämmar konkurrensen och innebär att människor får sämre tjänster. Syftet med utstationeringsdirektivet är givetvis att få en bra balans mellan friheten att tillhandahålla gränsöverskridande tjänster och bevarandet av arbetsmarknadsskyddet i värdlandet. Vid samråd i utskottet för sysselsättning och sociala frågor har vi tidigare fått veta av arbetsgivarnas företrädare och organisationer att utstationeringsdirektivet i sak är tillräckligt bra men att det är mycket komplicerat. Arbetstagare och arbetsgivare har därför inte tillräckligt bra kunskaper om sina skyldigheter och rättigheter och det är ett förhållande som vi måste göra något åt. Det måste vara enkelt och okomplicerat att göra saker på ett laglydigt sätt och ett sådant tillstånd måste skapas genom tillhandahållandet av information – begriplig information, märk väl – på människors eget språk. Människor behöver också enkel tillgång till hjälp att lösa problem.

Kommissionen har noterat att medlemsstaterna inte alltid har förtroende för den information som utbyts mellan länder och jag anser därför att det är en bra idé att nu förstärka det pågående samarbetet mellan medlemsstaterna på detta område. Dessutom bör Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor ta som sin uppgift att utbyta goda metoder och därigenom engagera arbetsmarknadens parter och medlemsstaterna i en positiv process.

På den fråga som togs upp av Jan Andersson om att det måste finnas en representant i värdlandet och frågan om dokumentation på arbetsplatsen anser även jag att det är viktigt att bevara den rätta balansen och jag tror faktiskt att kommissionen har hittat den balansen. Detta är bakgrunden till våra förslag till ändringar av betänkandet. Representanten behöver inte nödvändigtvis vara fysiskt närvarande i värdlandet. Det är något som vi är överens om och det vill jag se klargjort.

I frågan om hänvisningen till Laval- eller Waxholmsfallet anser jag att vi måste invänta det slutliga avgörandet innan vi använder saken som vägledning om rättspraxis.

Det avslutar mina påpekanden.

  Elisabeth Schroedter , för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Denna debatt är också en varning: Om meddelandet är ännu ett försök att smyga in de strukna artiklarna 24 och 25 i det ursprungliga tjänstedirektivet genom bakdörren kommer denna kammare entydigt att avvisa det. Utstationeringsdirektivet är till för att skydda arbetstagarna och denna skyddsfunktion måste förbli okränkbar.

I utstationeringsdirektivet dominerar den lokala principen, vilket bland annat innebär att alla åtgärder som vidtas av medlemsstaterna i syfte att skydda utstationerade arbetstagare och skydda deras intressen är legitima och önskvärda. Direktivet är en lag för en fri inre marknad för tjänster. Men den friheten får inte komma till stånd till vilket pris som helst. Det är inte en klarsignal till social dumpning.

Jag är trött på att fatta skrivbordsbeslut om den teoretiska möjligheten att tillhandahålla bevis på skälig betalning i arbetstagarens ursprungsland inom två eller fyra veckor. Läget på stora och små byggarbetsplatser runt om i Europa förtäljer något annat. Avsaknaden av möjligheter att kontrollera lönebeskeden på plats ger ytterligare möjlighet till kriminella förfaranden.

Det kan väl inte vara något som ni vill ta ansvar för? Gå ut och titta på byggarbetsplatserna själva innan ni vidtar några fler åtgärder. Se hur arbetstagare berövas skälig lön och hur social dumpning förvrider konkurrensen på dessa arbetsplatser. Lika betalning för lika arbete på samma plats måste vara den allmänna principen.

  Mary Lou McDonald, för GUE/NGL-gruppen. – (EN) Fru talman! Först och främst måste vi komma ihåg att direktivet om utstationering av arbetstagare handlar om arbetstagarnas rättigheter, och där fastställs bara miniminormer för lönesatser, semester, arbetstider och så vidare. Utan direktivet är arbetstagarna blottställda för allt slags missbruk, t.ex. genom brevlådeföretag och fingerad egenföretagarverksamhet, vilket vissa arbetsgivare har varit snabba att utnyttja.

Jag anser emellertid att kommissionen prioriterar undanröjandet av hinder för tillhandahållandet av tjänster och mest tänker på att se till att den inre marknaden fungerar ordentligt. Därför menar jag att den resolution som åtföljer denna muntliga fråga utgör ett steg bakåt jämfört med parlamentets befintliga ståndpunkt, som senast uttrycktes i Schroedter-betänkandet. Faktum är att kommissionen inte har genomdrivit direktivet, och många medlemsstater struntar helt enkelt i direktivets bestämmelser. Vi får inte bortförklara dessa misslyckanden genom att komma med argument om proportionalitet eller protektionism. När parlamentet antog tjänstedirektivet försäkrades vi som var oroliga för direktivets följder för arbetstagarnas rättigheter att man skulle ta itu med våra farhågor genom att genomföra utstationeringsdirektivet på lämpligt sätt. Så har inte skett, och kommissionen har misslyckats med att genomföra detta direktiv ordentligt. Detta lämnar många arbetstagare oskyddade, utan de nödvändiga miniminormerna för att undvika utnyttjande och missbruk.

  Thomas Mann (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Den 13 juni anmälde GD Sysselsättning till kommissionen att vissa medlemsstater, däribland Tyskland, inte genomför utstationeringsdirektivet samvetsgrant. Mitt land anklagas för att utöva överdrivet stränga kontroller och därigenom driva bort arbetstagare från andra medlemsstater. Hur provokativ kan ni bli? Jag väntade mig en annan inställning från en kommissionsledamot vars rättvisa jag annars sätter stort värde på.

Även om samarbetet mellan utsändande länder och mottagande länder är viktigt kan det inte ersätta effektiva kontroller. Vårt gemensamma mål är att garantera arbetstagarna skydd, att förhindra social dumpning och att upptäcka och bestraffa olagligt arbete. Men detta kan endast ske om vi har giltiga dokument, som måste vara på värdlandets språk. Följande dokument måste finnas klara att lägga fram: anställningsavtal, löneberäkningar, arbetstidsscheman. EG-domstolens allmänna åklagare stöder denna ståndpunkt eftersom kontrollanterna självklart kommer att ha betydande problem med dokument som inte har avfattats på språket i respektive land.

För det andra, för att delgivningar ska kunna skickas på rätt sätt måste mottagaren förete en adress i Tyskland och inte bara en postadress utomlands som särskilt utvalts för att ge anonymitet, och alla måste som officiell representant utse någon som de anser lämplig. Arbetsplatsen kan också vara en adress. Det skulle jag anse vara en rimlig lösning.

Att hota med överträdelseförfaranden är en förolämpning. Herr kommissionsledamot! I Europa måste saker gå hederligt till, inte minst vad gäller kontroller. Herr Špidla! Får jag be er att behålla den känsla för proportioner och balans som vi är vana att se från er.

  Jean Louis Cottigny (PSE) . – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag tillhör dem som anser att utstationering av arbetstagare innebär en möjlighet för Europeiska unionen och dess medborgare. En möjlighet både i ekonomiska termer och för att förstärka den europeiska idén. Arbetstagare som är stationerade på europeiskt territorium är framför allt européer och de måste behandlas som sådana, vilket enligt min mening innebär att ingen ojämlikhet ska tillåtas för samma arbete inom samma territorium.

Ett av de problem som togs upp i dag med direktiv 96/71/EG är att avsaknaden av harmonisering av nationella arbetsrättsliga system, och skillnaden mellan nya och äldre medlemsstater inom området väcker oro om att direktivet kommer att tillåta arbitrage mellan medlemsstaterna och vara förknippat med social dumpning. Jag upprepar ännu en gång: det är uppifrån som det sociala EU måste byggas och inte genom att slå sönder dess sociala rättsverk, så som en del här tycks vilja. Som bevis för detta kan jag citera vissa ändringsförslag som lagts fram för detta betänkande om modernisering av arbetsrätten.

Inom detta område råder jag dem att inte leka alkemister, annars löper de risken att ställas inför okontrollerbara sociala konflikter. Enligt min mening måste medlemsstaterna för att undvika dessa fallgropar fortsätta att behålla vissa begränsningar, men när de tar emot utstationerade arbetstagare måste de även kunna ställa vissa villkor. Jag anser i synnerhet att utstationerade arbetstagare måste ha behöriga representanter som är oberoende. De måste kunna lämna relevant information om arbetstider och säkerhet i samband med arbetet så att de kan garanteras skydd. Utstationerade arbetstagare måste först göra en deklaration så att arbetsmarknadsparterna i värdländerna, där lönerna fastställs genom kollektivavtal, kan agera genom att förhandla direkt med de utstationerade arbetstagarnas hemföretag.

Vi måste dock gå ännu längre inom detta område genom att också överväga att fastställa en europeisk minimilön. Vi måste ha ett politiskt åtagande om konvergens mot ett golv av sociala rättigheter som är gemensamma för alla i Europeiska unionen. Det är med sådana metoder som vi kan gå vidare på vägen mot ett socialt Europa, ett enat Europa, ett Europa för arbetstagarna som vi alla önskar oss.

  Evelyne Gebhardt (PSE) . – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! När vi diskuterade tjänstedirektivet sa vi mycket tydligt och definitivt att det på intet sätt skulle påverka de sociala rättigheterna i medlemsstaterna. Det var därför som vi tog bort de ökända artiklarna 24 och 25 från direktivet så att det inte skulle vara möjligt att åsidosätta dessa rättigheter genom att utnyttja kryphål.

Vi kom också överens om att för att klargöra eventuella oklarheter skulle utstationeringsdirektivet ändras om det uppkom problem. Jag vill påminna er om denna kompromiss som Europeiska kommissionen också samtyckte till och vill begära denna överenskommelse igen.

Herr kommissionsledamot! Jag delar er uppfattning att bristande eller bristfälligt samarbete mellan myndigheterna är en av huvudorsakerna till att vi har sådana problem med utstationeringsdirektivet, men anser ni verkligen att det dåliga samarbetet skulle förbättras av att ta bort möjligheterna till kontroll, dokumentation och allt annat som behövs för kontrollen? Tvärtom är bristen på dokumentation och dåligt samarbete mellan myndigheterna lika med ren och skär social dumpning. Jag kan inte tro att det var det som ni verkligen ville.

Så låt oss därför arbeta tillsammans för att förbättra det administrativa samarbetet och för att öppna marknaden för tjänster och marknaden för arbetstagare med den högsta nivån på socialt skydd. Då skulle vi göra något positivt för Europa och i stället för en destruktiv uppläggning för medlemsstaterna i positiv anda eftersträva lösningar som verkligen bidrar till framsteg. Det är den riktningen vi bör välja. I annat fall kommer vi inte att uppnå det som vi hade föresatt oss att göra.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Fru talman! Jag är besviken över att kommissionsledamot Vladimír Špidla har förklarat för oss i dag att han inte kommer att föreslå ett nytt meddelande om denna fråga.

Om EU:s arbetstagare ska kunna flytta mellan olika medlemsstater utan att utlösa en kapplöpning mot botten måste vi se till att lagstiftningen är tydlig, att gemensamma normer tillämpas inom hela EU och att de genomförs fullt ut. Utstationeringsdirektivet uppfyller inte dessa kriterier i sin nuvarande form, och det gör inte heller de riktlinjer som kommissionen offentliggjorde för bara ett år sedan. Nu måste kommissionen kräva att dokumentationen bevaras i den medlemsstat dit en arbetstagare utstationeras och vi måste kräva att det finns en identifierbar arbetsgivare som har det rättsliga ansvaret för att följa lagstiftningen. Inte ens det kommer att vara tillräckligt om inte alla medlemsstater inför mekanismer för att se till att direktivet följs och inför allvarliga påföljder för överträdelser av lagstiftningen.

Vi kan inte göra framsteg med frågor som ”flexicurity” och reform av arbetsrätten om vi inte tar itu med arbetstagarnas säkerhet på detta område. EU:s arbetstagare kommer inte att gå med på att deras rättigheter begränsas eller att det blir en kapplöpning mot botten. Parlamentet kommer inte att godkänna lagstiftning som försvagar arbetstagarnas rättigheter på något sätt på detta område, om den inte innebär att en kapplöpning mot botten kan förhindras. Jag anser att rådets och kommissionens kortsynthet på detta område är otrolig, och detta är helt enkelt oförklarligt om de menar allvar med att skapa en europeisk social union.

  Vladimír Špidla , ledamot av kommissionen. – (CS) Ärade ledamöter! Jag vill göra klart att ett korrekt genomförande av utstationeringsdirektivet under inga omständigheter är en bakdörr som vi använder för att försöka försvaga och dagtinga med skyddet av arbetstagarna på den europeiska arbetsmarknaden. Tvärtom kommer ett korrekt genomförande av direktivet att leda till ett effektivt skydd av arbetstagarna och detta är av avgörande betydelse. Det stämmer inte alls att kommissionen inför begränsningar av övervakningsbefogenheterna. Låt mig kategoriskt säga att alla åtgärder som en medlemsstat bedömer vara nödvändiga och som är rimliga i förhållande till syftet självklart är korrekta och tillämpliga.

Jag måste också påpeka att beslutet om detta direktiv inte fattades i något elfenbenstorn lika lite som beslutet om meddelandet – det har diskuterats vid ett otal tillfällen ute i fält med arbetsmarknadens parter. Jag anser att när det gäller genomförandet av lagar vet vi alla var linjen ska dras mellan de fall då lagen blir en ren fråga om byråkrati och inte uppfyller sina syften och de fall då lagen åstadkommer andra och felaktiga syften. Kontrollerna måste därför vara grundliga och effektiva men inom ramen för en gällande metod, eftersom direktivet och lagstiftningen i allmänhet inte tillåter vad som helst. Med andra ord är inte allting acceptabelt – utan endast det som faller inom ramen för lagen och som är effektivt och rimligt.

När det gäller att ändra direktivet, vilket har föreslagits, vill jag säga att parlamentet självt har tagit upp den frågan minst två eller tre gånger tidigare, vilket också arbetsmarknadens parter har gjort, och ingen dominerande ståndpunkt har uttryckts varigenom direktivet skulle omformuleras på ett väsentligt sätt. Tvärtom har de ställningstaganden som framkommit alltid varit för att förbättra samarbetet och genomförandet. Jag vill också påpeka att genomförandet är en fråga för medlemsstaterna, och kommissionen ansvarar för att se till att genomförandet sker inom ramen för EU-rätten. Kommissionen är också skyldig att använda de rättsmedel som står till dess förfogande. Därvidlag kontrollerar kommissionen naturligtvis läget på arbetsmarknaderna i de enskilda medlemsstaterna och går till väga på ett välgrundat sätt så som föreskrivs i lagen.

Det är naturligtvis oerhört viktigt att förbättra det administrativa samarbetet. Det är också viktigt att förbättra samarbetet mellan enskilda tillsynsmyndigheter i medlemsstaterna, och kommissionen kommer att inrikta sina insatser åt det hållet. Om det framkommer i senare diskussioner att det finns skäl att utsträcka lagen kommer den synpunkten säkert att tas upp och diskuteras intensivt. För närvarande tyder varken den preliminära politiska debatten i parlamentet eller diskussionen med arbetsmarknadens parter på att det vore riktigt att vidta nya lagstiftningsåtgärder på detta område.

Ärade ledamöter! Jag måste ännu en gång framhålla att syftet med direktivet är ett effektivt skydd av arbetstagarna och att alla tillsynsåtgärder som bidrar till ett effektivt skydd kommer att vara tillbörliga. Medlemsstater som inte inför en effektiv tillsyn bryter mot direktivet. Det är uppenbart att tillsynen inom ett område måste utövas på ett sätt som är proportionellt, i den rättsliga bemärkelsen av ordet, och vi är ofta oense om vad som är proportionellt. EG-domstolen i Luxemburg har behörighet att avgöra sådana tvister mellan EG-institutionerna.

  Talmannen . – Jag har avslutningsvis mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon den 11 juli 2007.

(1) Se protokollet.