Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 11 juli 2007 - Strasbourg

5. Sammankallande av regeringskonferensen (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Jo Leinen, för utskottet för konstitutionella frågor, om sammankallandet av regeringskonferensen: Europaparlamentets yttrande (artikel 48 i EU-fördraget) (11222/2007 – C6-0206/2007 – 2007/0808(CNS)) (A6-0279/2007).

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. (PT) Herr talman, ärade ledamöter! Två år har gått sedan förkastandet av konstitutionen i två medlemsstater kastade en skugga över unionens aktiviteter. Efter ett år av eftertanke gavs det tyska ordförandeskapet mandat i juni 2006 att finna en lösning som skulle göra det möjligt för oss att ta oss ur detta dödläge, och jag vill på mina kollegers vägnar gratulera det tyska ordförandeskapet till att ha uppnått en bred enighet vid Europeiska rådets möte. Jag anser att vi alla har anledning att vara mycket tacksamma mot förbundskansler Angela Merkel för hennes personliga engagemang för att detta avtal skulle röstas igenom.

Som tidigare talare redan har sagt innebär den överenskommelse som nåddes vid Europeiska rådets möte att ett nytt reformfördrag ska utarbetas, som ska röja vägen för en snabb regeringskonferens med som syfte att möjliggöra ett ikraftträdande av det nya fördraget i tid till valet till parlamentet 2009. Jag rekommenderar det varmt till er alla.

Många av er kommer naturligtvis att anse att delar av avtalet är mindre tillfredsställande. Ingen av oss kan låtsas som att detta är exakt det mandat som vi skulle ha formulerat om vi hade haft helt fria tyglar. Det tyska ordförandeskapet ställdes från start inför den svåra uppgiften att förena mycket olika åsikter om hur vi skulle agera. De som redan hade ratificerat konstitutionen ville förståeligt nog hålla den befintliga texten så nära den ursprungliga formen som möjligt, medan andra krävde en helt ny text som skulle ligga så långt ifrån utkastet till konstitutionsfördrag som möjligt. Texten är följaktligen en kompromiss mellan dessa två ståndpunkter. Nu har alla haft en chans att bedöma resultatet, och därför ska jag inte dröja kvar vid några detaljer. Jag är övertygad om att detta är en balanserad text och att det inte hade varit möjligt att nå en bättre överenskommelse än denna.

Den överenskommelse som nåddes vid Europeiska rådets möte innebär att det portugisiska ordförandeskapet tilldelas ett mandat som, genom att vara allomfattande och fullständigt, kommer att ge regeringskonferensen, som har fått i uppdrag att fullständigt omvandla mandatet till en fördragstext, möjlighet att slutföra arbetet på så kort tid som möjligt. Parlamentet kommer att vara involverat till fullo i regeringskonferensens arbete, och rådet har godkänt ett portugisiskt förslag om att parlamentet ska ha tre företrädare vid konferensen.

Denna ökade representation är mycket glädjande, eftersom jag är medveten om parlamentets åtagande att säkerställa att unionen i framtiden kommer att kunna agera med största effektivitet och demokratisk legitimitet. Parlamentet har naturligtvis rådfrågats under hela den process som lett till regeringskonferensen. Jag vet att parlamentsledamöternas insatser har uppskattats mycket av det tyska ordförandeskapet, som tagit fullständig hänsyn till dessa medan man utformat mandatet.

Rådet har erbjudit parlamentet att framföra sin åsikt om att hålla en regeringskonferens, och debatterna i parlamentet i dag är inriktade på denna åsikt. Jag uppmanar er att framföra er åsikt så snabbt som möjligt, så att regeringskonferensens arbete kan inledas före sommaruppehållet. Vi är fullständigt inriktade på att så ska ske. Jag hoppas att ni håller med mig om att detta mål ligger i allas vårt intresse.

Ni kommer utan tvekan att framföra vissa detaljerade kommentarer och vilja att de ska beaktas vid regeringskonferensen, men jag hoppas att ni kollektivt kan ge ett brett stöd till det mandat som detta ordförandeskap har ärvt. Detta är det enda sättet att säkerställa att regeringskonferensens arbete blir framgångsrikt, och det enda sättet att hjälpa unionen ut ur det nuvarande dödläget.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman! För bara några månader sedan var inte många observatörer fullt övertygade om att Europeiska rådet skulle kunna nylansera granskningsarbetet av fördraget med framgång. Opinionen inom hela EU var bräcklig och det rådde stora meningsskillnader, men tack vare förbundskansler Angela Merkel och det tyska ordförandeskapet och genom en verklig kollektiv ansträngning från medlemsstaternas och våra institutioners sida nådde Europeiska rådet en överenskommelse om ett tydligt och övertygande mål för en ny regeringskonferens förra månaden, och det är viktigt att vi i dag erkänner denna framgång.

I går antog kommissionen sitt yttrande om regeringskonferensen, och i dag diskuterar ni parlamentets yttrande. Detta förfarande kommer att ge det portugisiska ordförandeskapet möjlighet att inleda regeringskonferensen senare denna månad, men det är inte bara när det gäller tidsschemat som våra institutioner går jämsides. Vi är också överens om innehållet, vilket är desto viktigare.

Kommissionen delar den globalt positiva bedömningen av mandatet för regeringskonferensen som tillhandahålls i Jo Leinens betänkande. Mandatet innehåller många positiva element som bör välkomnas. Som alla kompromisstexter finns det också en noggrant utmejslad balans mellan olika intressen, mellan ambition och politisk realism, och detta innebär att en del ändringar från 2004 års regeringskonferens mönstrades ut. Det är också skälet till att enskilda medlemsstater beviljades ett antal undantag.

Jag ska framföra fyra skäl till varför kommissionen anser att detta mandat kommer att låta oss i regeringskonferensen förse Europeiska unionen med den sunda institutionella och politiska grund att stå på som vi behöver för att uppfylla våra medborgares förväntningar och möta våra samhällens utmaningar.

För det första kommer mandatet att lägga grunden för moderna och mer pålitliga institutioner för den utvidgade unionen. Vi välkomnar varmt de bestämmelser som kommer att förbättra och stärka Europeiska unionens demokratiska legitimitet, ge Europaparlamentet en starkare och bredare roll, öppenhet i rådets överläggningar, mer medbeslutande, mer beslut fattade genom kvalificerad majoritet, en tydlig uppdelning av befogenheter.

Nationella parlament kommer att ha större möjlighet att delta i Europeiska unionens arbete, samtidigt som de europeiska institutionernas roll kommer att respekteras fullständigt. Det gläder oss också att se att nyskapande inslag i konstitutionerna om demokratiskt deltagande, inbegripet medborgarinitiativet, har skyddats.

För det andra kommer unionen att ha en stadga om de grundläggande rättigheterna för att skydda medborgarna, inte bara en förklarande text, utan en text med rättsverkan. Medborgare kommer att kunna yrka de rättigheter som finns i stadgan inför domstolarna. Stadgan kommer att vara bindande för EU-institutionerna och för medlemsstaterna när de genomför EU-lagstiftning, även om detta inte gäller dem alla.

För det tredje kommer unionen att kunna agera enat på den globala arenan och skydda de europeiska intressena bättre. Om vi verkligen vill tackla globaliseringen och ta itu med gemensamma problem som hållbar utveckling, klimatförändring, konkurrenskraft och mänskliga rättigheter i världen, borde unionen använda sin stora potential till fullo för att agera enat.

Min fjärde kommentar rör de politiska områdena, eftersom mandatet innefattar en utveckling av unionens kapacitet att tillhandahålla snabbare och mer följdriktiga beslut på områdena frihet, säkerhet och rättvisa. Dessutom stärker det den rättsliga grunden för att ta itu med energipolitiken och klimatförändringarnas utmaningar.

Hur kan vi bedöma dessa ändringar? Enligt vår mening är den övergripande balansen positiv: borttagandet av vissa delar, bl.a. av symbolisk natur, liksom formuleringar som minskar fördragstextens begriplighet, var nödvändiga delar av en paketöverenskommelse som alla medlemsstater kunde samtycka till. Utan en ansträngning från alla berörda att kompromissa skulle det inte ha varit möjligt att lyckas.

Det europeiska tåget är tillbaka på spåret, men vi har ännu inte nått resans slut och medborgarna måste tas ombord. Mandatet är ännu inte slutprodukten. För att lotsa denna nya överenskommelse mot en framgångsrik regeringskonferens kommer det att krävas intensiva insatser från det portugisiska ordförandeskapet, medlemsstaterna och våra institutioner. Vi välkomnar särskilt Europeiska rådets beslut att stärka Europaparlamentets roll i regeringskonferensen.

Men det kommer inte att räcka med enbart våra gemensamma förhandlingsinsatser. Vi alla – kommissionen, medlemsstaterna och parlamentet – borde dra viss lärdom av den tidigare ratificeringsprocessen och från den fas av plan D där man lyssnade. Det gläder mig att se att Europeiska rådet har erkänt vikten av att kommunicera med medborgarna, för att ge dem fullständig och allsidig information om EU och uppmuntra dem att delta i en permanent dialog. Detta borde vara ännu viktigare mot bakgrund av de ändringar som har minskat fördragstextens begriplighet.

Under de kommande månaderna kommer kommissionen att lägga fram några idéer om hur en debatt om reformfördraget skulle kunna organiseras under ratificeringsperioden. Vi vill samarbeta nära med er i Europaparlamentet, med alla medlemsstater och andra institutioner. Tillsammans borde vi utnyttja detta gyllene tillfälle. Tillsammans borde vi engagera oss i denna nya process utan dröjsmål och med all vår energi.

(Applåder)

  Jo Leinen (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr premiärminister, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Denna debatt i kammaren inleddes kl. 9 och håller fortfarande på. Det hade kanske varit bättre att anknyta debatten om det portugisiska ordförandeskapet till kommentarer om våra åsikter om regeringskonferensen, eftersom denna regeringskonferens utgör den centrala punkten för det portugisiska ordförandeskapet, och dess framgång eller misslyckande kommer att hänga på om Lissabon producerar ett fördrag eller inte.

Det budskap som vi vill framföra i vårt yttrande är att Europaparlamentet ger grönt ljus för sammankallande av en regeringskonferens. Tidsfristen för samråd om detta yttrande har varit oerhört snäv och många parlamentsledamöter har kritiserat tidsplanen, men vi har gjort allt vi kunnat och har inte velat lägga några hinder i vägen för er. Vi vill inte sätta käppar i hjulet för någon, för vi har själva ett intresse av att både sammankalla och slutföra denna regeringskonferens snabbt. Vi hoppas att toppmötet i oktober kommer att ge resultat. Det är möjligt, för mandatet är mycket specifikt och vi har ett textförslag. Det bör följaktligen bli mycket arbete för de rättsliga experterna men inte så mycket för politikerna, om alla håller sig till den överenskommelse som nåddes vid Europeiska rådets möte i Bryssel.

Detta leder mig till min första vädjan till det portugisiska ordförandeskapet: Var beslutsamma och konsekventa, låt inte medlemsstaterna avvika, låt inga nya punkter eller ytterligare önskemål läggas till dagordningen för att folk påstår att de inte har förstått något som de förstod helt och fullt dagen före. Var stränga, håll er till de exakta villkoren för mandatet så kommer ni att lyckas.

Vi är införstådda med att vissa saker har gått förlorade. Vi måste betala ett pris, och inte bara i form av en förlust av symboliska element. Reformfördraget skiljer sig begreppsmässigt från den ursprungliga konstitutionen. Idén om ett Europa av medborgare och stater, inte bara ett Europa av stater, har i mångt och mycket gått förlorad. Artikel 1 har tagits bort och det står bara ”De höga fördragsslutande parterna har kommit överens”, och det finns inte längre någon hänvisning till ”de europeiska medborgarnas och staternas vilja”. Detta kan verka vara en bagatell, men det är ett tecken på urholkande som mycket väl kan visa sig vara skadligt. Vi vill belysa denna punkt.

Vi är också mycket bekymrade över det ökande antalet undantagsklausuler. Det väcker frågan om alla verkligen vill ha ett enda Europa. Finns den politiska viljan fortfarande för en vidare integration, eller har vi redan att göra med två grupper av länder som bara vill fortsätta att tillhöra EU på papperet? Denna fråga måste ställas. Parlamentet är oerhört kritiskt till Storbritanniens undantagsklausul i fråga om stadgan om de grundläggande rättigheterna.

EU vill bli en gemenskap byggd på värderingar. Vi förespråkar respekt för mänskliga rättigheter, grundläggande rättigheter, över hela världen. Jag kan redan höra Vladimir Putin eller den kinesiske premiärministern säga att vi ju själva inte ens kan enas om grundläggande rättigheter inom unionen! Detta är ett slag mot EU:s trovärdighet som helhet, och det innebär också diskriminering av medborgare som är bosatta i Storbritannien, inklusive EU-medborgare som lever och arbetar där. I vårt yttrande uppmanar vi institutionerna och regeringarna att återigen göra allt som står i deras makt för att skapa lika skydd av grundläggande rättigheter – det kan fungera! EG-domstolen har en central funktion i detta sammanhang.

Konstitutionen utarbetades av ett konvent. Nu har vi en regeringskonferens, som använder andra metoder, men rådet kan fortfarande satsa på maximal öppenhet. Offentliggör de dokument som läggs fram för diskussion. Samarbeta med oss och kommissionen för att fortsätta att driva en strategi som bygger på dialog med allmänheten och medborgarna.

Det så kallade förenklade fördraget kommer olyckligtvis att bli ett komplicerat fördrag. Vi behöver också en konsoliderad version innan regeringskonferensen avslutas och inte, vilket var fallet i Amsterdam, ett år efteråt. Vi behöver en läsbar text när regeringskonferensen har avslutats. Det skulle kanske också vara lämpligt att bifoga en förklaring till texten, där nyckelelement och de huvudsakliga meddelandena till medborgarna anges.

Vi välkomnar naturligtvis alla framsteg som har gjorts. Vi vill ta ytterligare ett stort steg framåt, helst före valet till Europaparlamentet, så att vi kan fokusera på andra frågor vid 2009 års valkampanj. Vi har alltså ett mycket hårt arbete framför oss, men vi bör kunna lyckas med hjälp av beslutsamhet och engagemang. Parlamentet stöder det portugisiska ordförandeskapet.

(Applåder)

  Íñigo Méndez de Vigo, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Gruppen för europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater gläder sig över att Europeiska rådet har kunnat nå en överenskommelse, och därför ska min grupp om några minuter rösta för resolutionen, så att regeringskonferensen kan sammanträda i enlighet med punkt 48.

Men just nu är det viktigast att detta avtal, det avtal som är resultatet av regeringskonferensen, är ett bra avtal. Jag ska tala klarspråk. Det vi säger är att konferensen bör genomföras, men att vi kommer att bedöma regeringskonferensen efter resultat.

Jag vill också säga att en viktig politisk fråga för min grupp, som kommer att företrädas av Elmar Brok vid regeringskonferensen, kommer att vara att agera som konstitutionens väktare. Vi vill att innehållet i och innebörden av Europeiska rådets överenskommelse ska vara närvarande i den slutliga överenskommelse om fördraget som blir resultatet av regeringskonferensen.

En fråga som José Sócrates har tagit upp är folkomröstningarna. Jag vill tala om något, eftersom ingen lyssnar: Lita inte på partier som är i opposition och som kräver folkomröstningar. Lita inte på dem som kräver folkomröstningar så att de kan rösta ”nej” heller, för de vill förstöra EU. Vissa vill förstöra den styrande regeringen, och andra vill förstöra EU.

Därför anser jag att Sócrates ord under förmiddagen sammanfattar det hela. Inget land ska kunna skapa oreda för alla andra länder, och i detta skede måste vi alla sträva åt samma håll för att hjälpa EU ur denna återvändsgränd.

Europeiska rådets första överenskommelse är ett första steg, och nu menar jag att vi alla å ena sidan måste ta itu med att nå en bra överenskommelse, och å andra sidan börja arbeta när vi väl har gjort oss av med den börda som denna konstitutionella återvändsgränd innebär.

För vad som verkligen har oroat mig är det misstänksamma och misstroende klimat som råder i EU och som jag såg vid Europeiska rådets förra möte. Det är något som vi alla borde känna oro över, och som vi alla tillsammans måste motsätta oss.

(Applåder)

  Richard Corbett, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Den socialdemokratiska gruppen välkomnar sammankallandet av regeringskonferensen, godtar mandatet och stöder tidsplanen.

Många har kommenterat att i detta mandat räddas ungefär 90 procent av konstitutionsfördragets innehåll, vilket har gett upphov till mycket kritik. Men kollegerna vet också att den senaste vetenskapliga forskningen visar att människor och möss är genetiskt identiska till 90 procent. Skillnaden på 10 procent är emellertid mycket viktig. Och därmed är den 10-prcentiga skillnad som finns i detta mandat mycket viktig.

Borttagandet av benämningen av fördraget som konstitution, misslyckandet att ändra namnet på den höge representanten till utrikesminister, misslyckandet att nämna gemenskapsrättens överhöghet i fördraget, borttagandet av symboler och de åtskilliga undantagsbestämmelserna och undantag för vissa medlemsstater innebär att för dessa medlemsstater är procentandelen – låt den vara 90 eller hur många procent som helst – ännu lägre. Allt detta gör att man planerar ett helt annat fördrag än konstitutionsfördraget.

Detta kommer att bli något att ångra för kammaren och för en stor majoritet av medlemsstaterna. Trots det kommer dessa förändringar att göra det möjligt, göra det enklare att ratificera fördraget i alla 27 medlemsstater, och detta är den springande punkt som vi måste erkänna.

  Andrew Duff, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Min grupp välkomnar framtidsutsikterna för en snabb och effektiv regeringskonferens som löser oklarheterna efter perioden av eftertanke, säkerställer rättslig säkerhet och skapar ett starkt enhälligt stöd för reformfördraget. Det är naturligtvis särskilt lämpligt om parlamentet inom regeringskonferensen försöker skydda det som det hade möjlighet att dra fördel av i fördraget från 2004. Men vi borde också vara säkra på att det växande antalet och mängden undantag och minimalistiska fotnoter inte fördärvar integriteten i samlingen av EU-lagstiftning och domstolarnas jurisdiktion. Vi kommer att kämpa för att förhindra ett politiskt överskott från det brittiska protokollet om stadgan. Ett råd med flera nivåer är en sak, men parlamentet kan inte godta ett första och andra klassens medborgarskap.

Vi borde bekämpa den utbredda misstanken att regeringskonferensen inte är något annat än en stor övning i obskurantism, som utarbetats för att befria vissa stater från löftet att genomföra en folkomröstning, och det gladde mig mycket att premiärminister José Sócrates är besluten att folkomröstningar inte får anpassas för att motarbeta parlament. Det är önskvärt med största öppenhet, och en större roll för parlamentet, bättre styrka och mer pluralistisk närvaro inom regeringskonferensen kommer att bidra till att säkerställa sådan öppenhet.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Enligt min uppfattning känner parlamentet endera inte till ordet kompromiss eller så tycker man inte om det, åtminstone vad gäller fördraget. Kritiken av mandaten i betänkandet är enligt mig oerhört orättvis. Mitt land, Polen, har visat stor flexibilitet och villighet att kompromissa i detta sammanhang, vilket gör att det är med oro som jag läser de hårda villkoren i betänkandet, där man inte vill erkänna den uppenbara framgången med mandatet.

I motsats till vad som står i betänkandet skulle en ny onomatologi, symbolerna för Europa i fördraget, bara leda till icke-harmonisering, och det skulle antyda att Europeiska unionen är på väg in i en fas av skenbar status som självständig stat. Flexibiliteten i mandatet i fråga om undantagsbestämmelsen är ett uttryck av klokhet och realism och inte av svaghet. Samma sak gäller för stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Det är en sak som vi definitivt är överens om – det är mycket som kommer att behöva omprövas under de kommande tio åren, inklusive omröstningssystemet. Regeringskonferensen går också några väl övervägda, detaljerade beslut till mötes i den här frågan. Utan dessa skulle vi riskera ett dödläge i ratificeringen.

  Johannes Voggenhuber, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Sedan Europeiska rådets möte i Bryssel verkar det råda en känsla av melankolisk tillfredsställelse. Det är kanske för att semestern nalkas. När man tittar på mandatet för denna regeringskonferens är det faktiskt frestande att säga att EU har kommit lättvindigt undan, men jag är rädd att det inte är så enkelt som så. Det är inte medlemsstaterna som har drabbats. Alla granskar varandra; man bevakar svartsjukt sin suveränitet. Frågan är om EU bara har fått ett blåslaget öga eller om det är blint på ett öga, för medborgarna kan inte längre se unionens verkliga natur.

Mandatet garanterar naturligtvis konstitutionens centrala insatser, men det fördunklar också EU:s verkliga natur, det döljer EU och skymmer idén om europeisk integration. Herr Barón Crespo! Jag tror inte att vi har att göra med en uppvisning i politisk realism. Vad vi ser här är en öppen och intensiv nationalism, där trångsynta regeringar går sin egen behagliga väg.

Rör det sig verkligen bara om en yttre förändring när det inte längre finns någon hänvisning till medborgarnas union och vi återgår till staternas union? Var detta vad folk ville när de röstade ”nej” i Frankrike och Nederländerna? Vad hände med deras krav på ett socialt Europa och mer demokrati? Skulle det vara orealistiskt? Är det inte nödvändigt? Det måste väl vara EU:s roll? Var har vi försökt använda ett tydligt språk som är lätt att förstå i denna konstitution, för att utforma ett begripligt dokument? Regeringarna har bara haft ett enda syfte under de senaste månaderna: att utforma ett skumt, gåtfullt, obegripligt, oläsligt fördrag som det inte är meningen att medborgarna ska läsa.

Undantagsbestämmelsen för stadgan om de grundläggande rättigheterna är inte bara en ordentlig smäll för EU – det är ett övergrepp på vår självbild som en värdegemenskap. Det skulle vara oacceptabelt för unionen att beskriva sig själv som en värdegemenskap medan man tillåter att vissa av medborgarna undantas från dessa värden!

(Applåder)

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag kan förstå att EU:s ledare är entusiastiska över tanken på att få se sin gamla konstitution återupptas, fastän den har fråntagits vissa fördelar. I detta avseende instämmer jag i det som Johannes Voggenhuber just sa. Vad jag tycker är svårare att förstå är varför ledarna, vid en tidpunkt då de verkar vara så inställda på att uppfylla våra medborgares mest innerliga önskemål, lägger så mycket kraft på att hindra dem från att komma alltför nära detta oidentifierade institutionella mål.

Hur ska vi annars tolka den alldeles särskilda form av demokrati som kännetecknar den pågående processen? Vi har ett förhandlingsmandat som är fullständigt oläsligt för den oinvigde, ett misstänkt påskyndande av tidsplanen, och det råder framför allt panik i fråga om folkomröstningar. Innerst inne säger våra ledare utan tvekan till sig själva att det är osannolikt att beslutet om att ändra orden – konstitution, ministrar, lag – och radera hänvisningarna till nationalsång och flagga skulle väga så tungt inför folkets oro över den befintliga europeiska modellen, om en grundläggande offentlig debatt på samma nivå och med samma kraft som den debatt som satte en del av unionen i gungning för två år sedan – och det av goda skäl – händelsevis skulle komma upp till ytan igen.

I det framtida fördraget kommer liberala ekonomiska strukturer till största delen att förbli oförändrade, vare sig de påverkar Europeiska centralbanken, konkurrensen, den fria handeln eller den fria rörligheten för kapital. Det är inte bara så att stadgan om de grundläggande rättigheterna, som nyss nämndes, fortfarande kommer att ha allvarliga luckor, utan den ska också stödja en situation som fullständigt motsäger allt som den står för, och stödja ett undantag som i detta sammanhang är ett brittiskt undantag eller, om man föredrar det, rätten till diskriminering, rätten till privilegier. Slutligen har alla de nya bestämmelserna om säkerhet och försvarspolitik, som på många områden har underblåst otaliga tvivel och farhågor, genljudit. Vi behöver inte söka länge efter de uppenbara svårigheter som våra respektive regeringar står inför.

I Spanien och i Luxemburg kommer man att framhålla att en ny lokal folkomröstning är onödig med tanke på att innehållet i det redan ratificerade fördraget har bibehållits i sin helhet. I Frankrike och i Sverige kommer regeringen å andra sidan att framhålla att en folkomröstning inte längre är relevant, eftersom textens natur är fullständigt förändrad. Vad gäller Danmark och Portugal, där en omröstning bland invånarna har planerats, kan kanske den yttre uppsnyggningsaktion som genomförts av fördraget från 2004 berättiga ett fegt tillbakadragande av detta sanningstest. Det är bara på Irland som folkomröstningen i dag, liksom i går, är av avgörande betydelse.

Det är anledningen till att min grupp, genom att helt och fullt respektera de skilda åsikterna och de särskilda nationella situationerna, kommer att visa samma beslutsamhet som vi har gjort tidigare och göra en enorm ansträngning för att tillhandahålla information, klargöra de frågor som står på spel och jämföra åsikter om innehållet i det framtida fördraget med samma, EU-omfattande demokratiska krav: att EU:s medborgare ska rådfrågas i praktiken. Om några dagar kommer regeringskonferensen att inleda sitt arbete, men min erfarenhet säger mig utan tvekan att tärningen ännu inte är kastad: det kommer att ske snart.

(Applåder från vänster)

  Bernard Wojciechowski, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Det nya fördraget är ett lockbete för att genomföra det tidigare konstitutionsfördraget. I betänkandet betonar man att mandatet skyddar innehållet i konstitutionsfördraget. Två nationer sa ”nej”. Det är därför lite mer än ett hafsigt försök att till varje pris förena unionen till en förbundsstat. Man föreslår också att parlamentet åter ska bekräfta sin avsikt att upprätthålla en öppen dialog.

Parlamentet har blivit så arrogant att om vi inte vore så patetiska skulle det vara roligt. Att säga att vi behåller en öppen dialog med någon är bara ett skämt. Stödet för konstitutionsfördraget har inte ökat. Forskare och politiker stämplar det som fullständigt misslyckat. Man borde överväga följande aspekter i alla nya fördrag.

För det första måste slutprodukten ratificeras i alla medlemsstater enligt de konstitutionella bestämmelserna, och folkomröstningar borde upprepas. Försöket att lösa frågan om integrering över huvudet på civilsamhället är oacceptabelt.

För det andra omfattade konstitutionsfördraget en kompromiss mellan medlemsstaterna och de politiska systemen. Det omarbetade fördraget kommer inte att gå längre än de arrangemang som fanns i detta fördrag. Det kommer att bli ett dvärglikt konstitutionsfördrag.

För det tredje orsakar försöket att skapa ett annat fördrag en betydande försening i detta skede av politisk reform av EU. Det är möjligt med reform, men ändå eftersträvas det inte av någon anledning. Förändringarna inom den första pelaren är genomförbara på de områden som föreskrivs i EG-fördraget. De genomförda reformerna inom detta förfarande kan inbegripa det mellanstatliga området, i själva verket den andra och tredje pelaren.

Det finns möjlighet att reglera många frågor som grundas på internationella avtal som slutits av medlemsstaterna. När det gäller den tredje pelaren kan förstärkandet av strukturerna för rättsligt och polisiärt samarbete också uppnås. Det är möjligt att säkerställa EU:s demokratiska legitimering genom att hålla offentliga rådsmöten, stärka de nationella parlamenten, genom en rådgivande ställning och genom att ge parlamentet befogenhet att utse kommissionens ordförande.

Denna rusning efter ett nytt fördrag är helt obegriplig. Ett nytt dokument kan inte genomföras på någon bakväg. Det går emot folkets vilja. Krav på juridisk person, den gemensamma valutan eller det roterande systemet inom kommissionen är intensiva, fastän ingen europeisk nation har uttryckt en sådan önskan de senaste två åren.

  Talmannen. Herr Wojciechowski! Om ni vill kritisera andra får ni vara så vänlig att själv hålla er till talartiden.

  Philip Claeys, för ITS-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag kan bara dra slutsatsen att också parlamentet i ett dokument nu tydligt erkänner det som alla har kunnat konstatera efter EU:s toppmöte i Bryssel, nämligen att den europeiska konstitutionen, som förkastades av det nederländska och franska folket och som därför, utifrån ett strängt rättsligt perspektiv, aldrig skulle kunna träda i kraft, har bibehållits och lagts fram nästan i sin helhet med hjälp av rättspolitiska knep.

Taktiken att i smyg driva igenom delar av denna konstitution, en strävan som bedrivits på alla möjliga sätt också efter den franska och den nederländska folkomröstningen – se bara på stadgan om de grundläggande rättigheterna, som gjorts bindande fastän dokumentet är icke bindande – har nu också antagits inom EU:s officiella politik. Parlamentet skulle inte vara parlamentet om man inte, i enlighet med uråldriga traditioner, gör en åtskillnad mellan så kallade ”goda” medlemsstater, som lovordar den federala tron och som utan frågor vandrar den federala vägen, och de så kallade ”dåliga” medlemsstaterna.

Höjden av cynism är dock naturligtvis parlamentets uppmaning till förslag om – och jag citerar ordagrant – ”hur Europas medborgare på nytt kan involveras i den konstitutionella processen”. Vad parlamentet har gjort i verkligheten i många betänkanden, vilket började med det ökända Duff/Voggenhuber-betänkandet, är att ignorera resultaten av den franska och den nederländska folkomröstningen. Parlamentet kunde inte bry sig mindre om vad allmänheten vill, just de människor som man gör anspråk på att företräda. Parlamentet håller sakta men säkert på att förvandlas till raka motsatsen till allt som har med verklig demokrati att göra.

(Applåder från höger)

  Jim Allister (NI). – (EN) Herr talman! Vi låtsas att vi står på folkets sida, men framställer ett betänkande där man på ett iögonenfallande sätt undviker stöd för allmän ratificering av denna omarbetade konstitution. Beslutsamheten att driva igenom detta betänkande är så stor att vi till och med överger det vederbörliga förfarandet i kammaren på ett sätt som skulle få en despot att rodna!

Vi kräver av medlemsstaterna att de fogar sig efter mandatet för regeringskonferensen, men förklarar vår unilaterala avsikt att gå bortom det genom att använda den europeiska flaggan och hymnen. Vi förklarar vår beslutsamhet att begära mer så fort som vi får igenom dessa konstitutionella förändringar. Detta är elefantfällan i detta avtal, eftersom det medger självkorrigering, något som för det mesta innebär att aldrig mer behöva samråda med det folk vars konstitutionella status vi tänker ändra.

(Applåder från höger)

  Maria da Assunção Esteves (PPE-DE). – (PT) Vid förra toppmötet, i juni, tog EU ett steg framåt. Man tappade inte modet under krisen, och lämnade inte någon utanför denna gemensamma strävan efter ett världssamhälle baserat på rättsstatsprincipen. Jag håller med om att det inte är så lätt att uppnå enighet i ett utvidgat EU, men EU är ett moraliskt projekt, ett förnuftigt och vinnande projekt. Det finns inget annat sätt än enighet och inget annat mål än global rättvisa.

EU byggs på lager av strukturella förändringar: Romfördraget och ett krossande av myten om gränser, Maastrichtfördraget och europeiskt medborgarskap, Nicefördraget och utvidgning, och nu reformfördraget och politisk integration i en storskalig demokrati. Reformfördraget öppnar ännu inte dörren för en konstitutionell europeisk union – det är fortfarande i huvudsak en regeringarnas union – men det sätter stopp för vanföreställningen om ett resonemang som enbart grundas på opposition, och för misstaget att anse att en resultatets union står i strid med en institutionell reform av EU.

Regeringskonferensen kommer att kräva god tro från regeringarnas sida, engagemang från parlamenten och en verkligt kommunikativ politik. Vi ska inte inbilla oss att en folkomröstning kommer att få en sådan kommunikation att fungera eller att den kommer att legitimera unionens nya fördrag. Folkomröstningar är i många fall förknippade med en populistisk tendens, som inte har någonting att göra med de rationella grunderna för demokrati. EU:s legitimitet kan bara byggas på ett politiskt förfarande av ständig kommunikation som sätter politik framför byråkrati, som värderar granskningen av de nationella parlamenten, uppmuntrar det civila samhällets engagemang, stärker ledarskapet, offentliggör institutionernas arbete och grundar sin dagspolitik på en kultur av rättigheter och mänsklighet. Detta är det legitima Europa.

  Harlem Désir (PSE). – (FR) Herr talman! EU handlar om mer än fördragen. Svårigheterna inom unionen är inte enbart – och inte ens huvudsakligen – av institutionell natur, och återupplivandet av EU måste vara beroende av politik, europeiska projekt och EU:s budget. Det är dock ett faktum att dödläget i fråga om reformen av institutionerna, misslyckandet med att ratificera konstitutionen i ett flertal länder och icke-ratificeringsförfarandet i andra länder har gjort att EU har kört fast och kastats in i en kris, och att enigheten har satts på prov.

Den kompromiss som har nåtts om att sammankalla regeringskonferensen och mandatet med tanke på det framtida förändrade fördraget har faktiskt inte väckt någon entusiasm. Allt är komplicerat med denna överenskommelse, som innehåller många fotnoter. Så komplicerat att det framtida fördraget inte kommer att förenklas alls utan kommer att vara svårt att förstå för européerna.

Det undantag som har beviljats i fråga om stadgan om de grundläggande rättigheterna utgör verkligen ett skrämmande tilltag av dem som krävt det. Denna stadga kommer åtminstone att gälla för 26 andra EU-medlemsstater, och det länder dem till stor heder. Men överenskommelsen är i varje fall en överenskommelse, och den har kommit vid en tidpunkt då EU behöver bekräfta sin enighet.

Jag anser att regeringskonferensen måste få alla möjligheter, och framför allt – och på denna punkt reagerar jag på de kommentarer som framförts av min kollega Francis Wurtz – har mandatet till ett sammankallande av regeringskonferensen åtminstone en fördel: den att arbetet baseras på de institutionella förändringar som till största delen ingår i den första delen av utkastet till den europeiska konstitutionen. Det är en nyckelpunkt, eftersom den första delen av konstitutionen knappt bestreds ens av ”nej”-sidan, de som gör anspråk på att ändå iaktta den europeiska integrationen, i de länder där det hölls folkomröstningar.

Det framtida fördraget bör därför innehålla de element om vilka det råder enighet bland alla seriösa européer, vare sig de röstat ”ja” eller ”nej” till konstitutionen: Europaparlamentet och de nationella parlamenten bör få större befogenheter, rådet bör ha ett fast ordförandeskap, vi bör ha omröstning med dubbel majoritet, färre blockerande minoriteter, färre enhälliga beslut, inte minst i fråga om rättsligt och polisiärt samarbete, en förbättrad gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, ett förbättrat och strukturerat samarbete på området för försvarspolitik, som kommer att bli lättare att genomföra, och nya befogenheter på områdena för energi och klimatförändringar.

Dessutom är det två punkter som ingår i den tredje delen, men den delen tror jag att alla progressiva kommer att vilja skydda: den övergripande sociala klausulen och en artikel som skulle möjliggöra ett skydd av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och följaktligen ett antagande av ett direktiv till förmån för offentliga tjänster. Jag hoppas att alla förespråkare för EU, vare sig de röstat ”ja” eller ”nej” till utkastet till konstitution, kommer att stödja utkastet till det framtida fördraget om regeringskonferensen tar upp alla dessa punkter.

(Applåder)

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag vill ta upp en mycket viktig fråga. Jag vill be parlamentsledamöterna att stödja ändringsförslag 1, med krav på att utvidga regeringskonferensens mandat till att omfatta en förflyttning av Europaparlamentets säte från Strasbourg till Bryssel. Min grupp stöder detta beslut.

Detta är en liten men mycket viktig fråga. Ett enda säte skulle stärka EU:s legitimitet. För ett år sedan undertecknade över en miljon människor en framställning till förmån för ett enda säte, och regeringskonferensen är det tillfälle då detta bör diskuteras och beslutas. Parlamentet kommer att besluta i dag om man vill diskutera frågan om att ha ett enda säte eller om man vill fortsätta som förut. Om vi är för ett enda säte ska vi rösta för ändringsförslag 1.

  Inese Vaidere (UEN). – (LV) Mina damer och herrar! Som enda institution i EU som är vald av medborgarna har Europaparlamentet ett ansvar att göra sina beslut begripliga. Jag vill betona att anledningen till att konstitutionsfördraget förkastades i två medlemsstater och var impopulärt i andra länder inte har analyserats tillräckligt djupgående. Enligt min uppfattning berodde denna skepticism huvudsakligen på att medborgarna varseblev en koncentrering av beslutsfattande arrogans från myndigheternas sida och en distans till folket samt en överdriven byråkrati. Dessa orsaker är tillräckliga för att få medborgarna att motsätta sig vidare integration. Vår uppgift är att involvera invånarna i beslutsfattandet och inte att fatta besluten i deras ställe. Vi måste tala till invånarna på ett språk som är begripligt, inte på tjänstemännens speciella jargong. Regeringskonferensen måste ta hänsyn till detta. Samtidigt är det viktigt att utveckla principen om solidaritet ytterligare i beslutsfattandet, t.ex. på det mycket viktiga området energi. Vi måste uppträda enat inför länder utanför EU för att förhindra att enskilda länder blir föremål för utpressning. Jag vill betona att Europeiska unionen är ett framgångsrikt projekt, om man bortser från misstag och brister.

  Gérard Onesta (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! För det första uppmanar jag kommissionen och i synnerhet rådet att visa lite anständighet och anspråkslöshet i denna fråga, för den storslagna framgång som de försöker sälja in till oss här i kammaren döljer inte det faktum att situationen blir allt värre.

Jag ska inte uppehålla mig vid det skamliga beteende som vissa stats- och regeringschefer har uppvisat i och med att de har brutit sina officiella och högtidliga löften, om stadgan i Tony Blairs fall och om omröstningarna i rådet i bröderna Kaczyńskis fall. Vi går från att ha haft en konstitution, som vi nu förlorar för orden har betydelse, en konstitution som är ett uttryck för tron på våra gemensamma värderingar och förhoppningar, till att ha ett så kallat förenklat fördrag. Förenklat, vilket skämt! Fotnoterna är längre än själva fördraget. Vi står därför inför en ömsesidig och omfattande misstro, och stötestenarna är många: undantaget från stadgan, som kommer att skapa andra klassens medborgare, problem när det gäller omröstningarna i rådet fram till 2017 och därefter i och med Ioannina-kompromissen, samt diplomatin, som naturligtvis är inkluderad men snart kommer att förhindras.

Det är uppenbart att regeringskonferensen måste få ett mandat. Vad som helst utom Nicefördraget, för det innebär slutet. Till dem som skäms för EU vill jag dock säga att ingenting gediget kan byggas på misstro, framför allt när det riktas mot befolkningen, för vi tar oss inte ens tid att samarbeta, att fatta gemensamma beslut i parlamentet – denna debatt är en enda röra – för att vinna medborgarnas förtroende eller till och med utbilda. Snabba åtgärder måste vidtas för att dölja det faktum att politiken inte längre är uppe på bordet, utan har sopats under mattan. En vacker dag kommer vi dessvärre att få betala priset för detta.

Eftersom att leda innebär att kunna förutse, och med tanke på kommissionens och rådets oförmåga att ta nästa steg, uppmanar jag avslutningsvis parlamentet att agera genom att vid omröstningen visa sin avsikt att använda sin framtida makt för att ändra fördraget och äntligen föra fram EU:s drivkraft på nytt.

(Applåder från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen)

  Maciej Marian Giertych (NI). – (PL) Herr talman! I dag är en svart dag för EU och för demokratin. Unionens politiska elit, däribland denna kammare, kommissionen och medlemsstaternas regeringar, försöker bedra sina väljare och sina medborgare. Vi förväntas ge vårt stöd till en europeisk konstitution som redan har förkastats av väljarna.

Parollen för dagen är Angela Merkels egna ord: använd andra ord men bevara den rättsliga kontentan, till exempel namnet på fördraget, namnen på EU:s rättsakter och på EU:s utrikesminister, vilket är exakt vad man har gjort.

Vi talar om ett dokument som har ett annat namn och andra formuleringar, men som i grunden är detsamma. Det är till synes ett dokument på lägre nivå, enbart med syfte att undvika folkomröstning. Det är ett försök att lura våra egna väljare, våra egna medborgare. I dag är verkligen en svart dag – en oerhört skamlig dag.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja säga till Maciej Marian Giertych att jag har hört en massa smörja i denna kammare, men detta tog nog priset.

Jag skulle vilja injicera lite positivism i parlamentet. Det låter som om vi är på någon slags begravning med det nya fördraget. Jag tror i själva verket inte att vi träder in i en ny fas.

Jag skulle vilja påpeka tre saker. För det första förlitar jag mig fullständigt på det portugisiska ordförandeskapet. Jag minns att jag var med och utarbetade utkastet till Nicefördraget med det portugisiska ordförandeskapet, tillsammans med Francisco Seixas da Costa och Pedro Lourtie. De gör alltid ett fantastiskt arbete. Jag skulle dock vilja ge dem ett råd: var lite försiktiga med rådets generalsekretariat, för det är detaljerna som avgör, och Jean-Claude Piris är mycket duktig med detaljer.

Min andra punkt är att jag anser att politik och ekonomi går hand i hand. Vi har i dag och mycket ofta hört i denna kammare att vi bara vill ha en ekonomisk union eller bara en politisk union. Jag tillhör den kategori som anser att vi behöver båda två: vi behöver fri konkurrens utan snedvridningar, och vi behöver också en politisk union, och detta fördrag ger oss båda två. Jag är inte oroad över undantagsbestämmelser, eftersom historien visar oss att varje gång som det har förekommit en undantagsbestämmelse har visdomen segrat i slutändan och folk ansluter sig.

Min sista punkt är att vi borde se livet från den ljusa sidan. Vi måste gå vidare. Vi har ett framlagt fördrag eller utkast till fördrag. Var positiva: använd den juridiska person som vi har, använd den kvalificerade majoritet som vi har, använd det medbeslutande som vi har, använd stadgan, använd ordföranden, använd utrikesministern. Det enda jag säger i dag är att detta är en ny början. Vi har ett fantastiskt fördrag; låt oss leva med det och gå vidare.

(Applåder från höger)

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Betänkandet som vi diskuterar är ett bra och balanserat sådant, som jag med glädje kommer att rösta för. Det sänder ett tydligt budskap till medlemsstaternas regeringar, de nationella parlamenten och EU-medborgarna: EU ska reformeras, och denna reform är nu på rätt spår.

Betänkandet är också ett försök att återskapa allmänhetens förtroende för EU och dess institutioner. I detta avseende är det mycket oroande att höra uttalandena från de medlemsstater som har betänkligheter om att stadgan om de grundläggande rättigheterna kommer att vara bindande. Jag undrar hur dessa regeringar har tänkt tala om för sina medborgare att de inte har rätt att dra nytta av en av den europeiska demokratins viktigaste insatser, och att de inte vill ge dem samma rättigheter som medborgarna i andra EU-länder.

Kommer motståndet mot stadgan om de grundläggande rättigheterna att leda till en ny uppdelning av EU i bättre och sämre medborgare, där de bättre medborgarna kan utnyttja alla rättigheterna i stadgan, medan de sämre medborgarna förvägras dessa rättigheter? Ska vi verkligen acceptera en sådan uppdelning som inledning på 2000-talet? Det anser jag verkligen inte, särskilt om vi vill skapa ett starkare EU i en starkare värld, som det portugisiska ordförandeskapet föreslår.

(Applåder)

  Bogdan Pęk (UEN). – (PL) Herr talman! Fördraget reformerar inte någonting, utan skyler bara över sprickorna. Det är ett fördrag med syfte att dölja sanningen om sig självt.

EU och de ärevördiga personerna här i kammaren tar varje tillfälle i akt att tala om rättvisa och om de värderingar som EU bygger på. I den moderna världen, i mänsklighetens historia, finns det någon större dygd än sanningen? Nej, det gör det inte.

Fördraget är en förvrängning av sanningen, för under ytan på det reformerade fördraget döljer sig ett mycket bedrägligt försök att tvinga igenom det konstitutionella fördrag som medborgarna har förkastat. Det är en väg som inte leder någonstans.

Herr talman! Här i kammaren har ni i dag återigen visat att ni är beredd att avbryta talare som motsätter sig fördraget, och samtidigt ge nästan en minuts extra tid till dem som håller med er. Det är er typ av rättvisa.

(Applåder)

  Talmannen. Herr Pęk! Ni hade en minuts talartid. Ni talade i en minut och 23 sekunder. Ni överskred tiden, och talmannen hade överseende. Kan ni kanske vara förnuftig och acceptera det?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. (PT) Vi har redan diskuterat frågan om fördraget länge denna morgon – sedan kl. 9.00 som en talare påpekade – och därför anser jag att de viktigaste synpunkterna och kommentarerna har uttryckts. Många av dem har varit mycket intressanta, och det portugisiska ordförandeskapet kommer naturligtvis att dra sina egna slutsatser av dem.

Jag var medlem av Europeiska konventet tillsammans med flera av parlamentsledamöterna och deltog även i 2004 års regeringskonferens. Jag hävdar inte att jag sedan 2004 och fram till i dag inte har haft anledning att vara orolig, och till och med skeptisk, men jag har alltid vetat att EU:s drivkraft är viljan att kompromissa och föra utvecklingen framåt. I dag kan jag utan tvekan säga att denna vilja att arbeta framåt, att kompromissa och att nå enighet har återvänt.

Vi fick inte misslyckas vid Europeiska rådets möte och gjorde det inte heller. Låt oss därför sända ett tydligt budskap till EU, dess medborgare och världen att detta är ett framtidsprojekt, ett projekt som tjänar EU-medborgarna och världen. Alla är naturligtvis inte nöjda med det mandat som antogs av rådet, men det råder ingen tvekan om att detta mandat kommer att ge oss ett fördrag med effektivare institutioner, med demokratiskt beslutsfattande och lämpligare bemötanden både av unionens interna problem och av de externa problem som unionen måste hantera.

Detta är och förblir det mandat som vi behöver. Vi kommer att få det fördrag som EU-medborgarna har velat ha så länge. Jag säger som Portugals premiärminister sa här i kammaren: ”Vi har mandatet, inte fördraget.” Det mandat vi fick var inte att ändra det dokumentet utan att skapa ett nytt fördrag. Det är vårt mål, och vi ska ägna det all vår kraft och övertygelse.

Vi satsar på att slutföra denna uppgift i oktober, och jag hoppas då kunna meddela kammaren den goda nyheten att vi har ett nytt unionsfördrag. Därför får vi inte tillåta bristande disciplin, vilket en av ledamöterna föreslog. Jag vill också försäkra er om att alla portugisiska ordförandeskap präglas av insyn och kommunikation med medborgarna och institutionerna. Vi kommer naturligtvis att fortsätta i den andan, och jag lovar er att detta är ett av det portugisiska ordförandeskapets åtaganden.

Jag hoppas som sagt kunna komma med goda nyheter i oktober.

(Applåder)

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Det måste finnas ett läge mellan Pangloss och hans överoptimism och åsnan Ior som tycker att allt är hopplöst. Det är något mycket sällsynt inom politiken att få ett andra liv, och jag syftar inte på rollspel på Internet. Kom ihåg att för mindre än ett år sedan var konstitutionsfördraget eller idén om att få ett nytt fördrag dödförklarad, under livsuppehållande behandling eller i koma. Och nu diskuterar vi en ratifikationsprocess som mycket snart blir aktuell.

Jag anser att det inte kommer att hjälpa oss ett dugg att ägna oss åt beskyllningar nu, och som en sista kommentar i denna debatt har jag två saker att säga. För det första när det gäller stadgan om de grundläggande rättigheterna, Europeiska kommissionen tycker inte om undantagsbestämmelser. Vi skulle ha föredragit att det inte förekom några undantagsbestämmelser. Men vad var det verkliga politiska alternativet här? Det var en försvagad stadga utan rättsverkan eller en stadga som är rättsligt bindande för EU-institutionerna med en undantagsbestämmelse, eller att bevara stadgans fullständiga text. Då föredrar jag att ha en stadga som är lagligt bindande, och en undantagsbestämmelse är också en opt-in [möjlighet att delta], så detta är inte en låst situation.

Min andra kommentar är att jag skulle vilja säga att jag förmodar att parlamentets ledamöter inte anser att parlamentarisk ratifikation är mindre demokratiskt legitim än en folkomröstning.

(Applåder)

Vissa euroskeptiker hoppas förstås att utmaningen att informera medborgarna om och engagera dem i en sådan komplex fråga som ett fördrag kan användas som ett vapen för att döda fortsatt europeisk integrering. Men jag anser inte att vi borde tillåta detta.

(Applåder)

Och oavsett vilken ratificeringsmetod som medlemsstaterna väljer måste vi alla informera, engagera oss, debattera, samtala med medborgare i hela EU, och detta är vad vi har åtagit oss, att göra tillsammans, i fullt samarbete och under planerade former. Det är också så här som vi vill bidra från kommissionens sida. Jag kommer således att återvända till er mycket snart med en sådan planering av en ordentlig, demokratisk, öppen och lättillgänglig ratificeringsprocess.

Med detta vill jag också önska det portugisiska ordförandeskap all välgång med öppnandet av regeringskonferensen.

(Applåder)

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Vi övergår nu till omröstningen.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  John Attard-Montalto (PSE), skriftlig. – (EN) De två senaste åren har inte varit bortkastade när det gäller fördraget. Följande fem steg har fastställts, och genomförandet har inletts:

1. Till följd av mandatet i juni 2006 utarbetade det tyska ordförandeskapet en rapport.

2. Europeiska rådet kom överens om att sammankalla en regeringskonferens.

3. När stafettpinnen för rådets ordförandeskap överlämnas till portugiserna har det nu blivit deras prioritet att utarbeta ett utkast till fördrag.

4. Regeringskonferensen förväntas slutföra sitt arbete före årets slut.

5. Ratificering förväntas äga rum före valet till Europaparlamentet 2009.

Det som i verkligheten sker är en mer försiktig strategi: fördragets konstitutionella aspekt måste omstruktureras så att den blidkar de som är mot det grundlagsenliga. Å andra sidan har betydande nyskapande inslag som ursprungligen föreslogs i konstitutionsfördraget överlevt. Faktum är att EU kommer att ha en juridisk person som är det viktigaste av allt.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE). – (FR) Vid Europeiska rådets senaste möte i juni 2007 nådde stats- och regeringscheferna en god överenskommelse med syfte att arbeta för ett politiskt EU. Jag beklagar att våra brittiska vänner ännu en gång utmärkte sig genom att vägra att tillämpa stadgan om de grundläggande rättigheterna och att samarbeta till fullo i rättsliga och polisiära frågor. Även om EU-symbolerna (flaggan, hymnen och valspråket) finns kvar rent materiellt beklagar jag att de har tagits bort från den officiella texten. Jag är visserligen emot en federal union på grund av min starka övertygelse att nationerna är mycket viktiga för folkets väl, men anser ändå att medborgarna behöver vissa referenser som de kan identifiera den politiska unionen med. Jag hoppas att vi kan återkomma till denna fråga. Slutligen kommer strykningen av hänvisningen till begreppet ”fri och icke snedvriden konkurrens på den inre marknaden” att inom ramen för det som har blivit en komplex och världsomfattande konkurrens göra det möjligt för oss att bättre utnyttja EU:s styrka för producenternas skull och inte bara för konsumenternas. Jag välkomnar de åtgärder som Frankrikes president Nicolas Sarkozy har vidtagit. Han har använt sig av hela sin begåvning för att främja ett starkt och enat EU.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Med 200 ord:

1. Mandatet för regeringskonferensen har samma mål som innehållet i det fördrag som förkastades 2005.

2. Krafterna bakom upprättandet av EU:s kapitalistiska integration försöker i smyg återinföra den federalistiska, nyliberala och militaristiska kvalitativa åtgärd som fanns i den kasserade ”konstitutionen för Europa”.

3. Detta visar på en allvarlig brist på respekt för de franska och nederländska befolkningarnas vilja som uttrycktes i folkomröstningarna.

4. Om Portugal bara använder mandatet som grund för de institutionella frågorna, samtidigt som de stora makthavarna ökar sitt inflytande i beslutsfattandet inom EU, så kommer man att förlora

- vid vägningen av röster i rådet

- rätten att inlägga veto

- suveränitet

- parlamentsledamöter

- en ständig kommissionsledamot.

5. Mandatet bekräftar på nytt den nyliberala politik som ligger till grund för EU och som är orsaken till de svåra sociala och ekonomiska problemen i Portugal.

6. Mandatet institutionaliserar EU:s militarisering.

7. Detta innebär att enbart innehållet i mandatet skulle räcka för att rättfärdiga bindande nationella folkomröstningar om det så kallade nya förslaget till fördrag. Det kravet är ännu mer befogat med tanke på att frågan handlar om ett oacceptabelt påtvingande av kontentan av ett fördrag som redan har förkastats.

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE), în scris. – Mandatul Consiliului European depăşeşte impasul constituţional în care Uniunea Europeană se află de mai bine de doi ani, dar în acelaşi timp sacrifică unele prevederi esenţiale.

Consiliul European a decis ca simbolurile europene să fie excluse din viitorul tratat; consider acest lucru ca fiind regretabil şi susţin modificarea Regulamentului de procedură al Parlamentului pentru a adopta în mod oficial steagul şi imnul Uniunii Europene. Cetăţenii europeni respectă aceste simboluri, pe care le consideră familiare şi apropiate, după cum indică cel mai recent Eurobarometru. În România, 76% dintre cetăţeni asociază simbolurile UE cu un sentiment de încredere; de aceea, sunt convinsă că steagul Uniunii Europene va fi şi în continuare arborat cu mândrie în ţara mea.

Mandatul defineşte, de asemenea, stabilirea unei noi componenţe a Parlamentului European. Ca singurul organ ales al Uniunii şi cel care este menit să reprezinte cel mai fidel cetăţenii, consider că Parlamentul European trebuie să respecte întru totul principiul proporţionalităţii în desemnarea numărului de europarlamentari din fiecare stat. Reprezentarea fiecărei ţări nu trebuie să fie stabilită prin negocieri politice, ci trebuie să reflecte mărimea populaţiilor statelor membre.

Nu în cele din urmă, consider esenţială includerea clauzei de solidaritate în domeniul energetic. Aceasta va asigura cadrul legislativ pe baza căruia Uniunea Europeană îşi va putea proteja mai bine interesele şi întări independenţa energetică.