Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 11 juli 2007 - Strasbourg

13. Euroområdet (2007) - Europeiska centralbanken (2006) (fortsättning på debatten)

  Talmannen. Nästa punkt är fortsättningen på debatten om euroområdet 2007 och Europeiska centralbankens rapport 2006.

  Andrea Losco, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, ordförande Trichet, ordförande Juncker, mina damer och herrar! Europaparlamentet kan med tillfredsställelse påstå att euroområdet är en grundläggande faktor för stabilitet inom den globala ekonomin.

Såsom redan på ett utmärkt sätt har förklarats av föredragandena Dariusz Rosati och Gay Mitchell i detta andra betänkande kan parlamentet jämföra ekonomins otvetydiga förbättring under 2006, som ledde till en positiv förändring när det gäller ekonomisk tillväxt och särskilt sysselsättning, med skapandet av två miljoner nya arbetstillfällen, vilket redan har påpekats. Detta är en positiv trend som medlemsstaterna i euroområdet har kunnat uppnå tack vare en sund och försiktig finanspolitik och de insatser som gjorts för att utföra de nödvändiga strukturella reformerna, vilka också är ett resultat av den större grad av ömsesidigt beroende som krävs av medlemsstaterna inom euroområdet.

Inte desto mindre behöver vi ställa några frågor. Den viktigaste har redan tagits upp i betänkandet av kommissionsledamot Joaquín Almunia: Hur upplever EU-medborgarna denna gynnsamma ekonomiska situation? Vilka är fördelarna för enskilda medborgare? Utöver den officiella informationen har de påtagliga effekterna tyvärr ännu inte verkligen erkänts av allmänheten. Vi måste notera att de upprepade uppmaningarna om återhållsamhet i lönebildningen, under vissa villkor som ur ekonomisk synvinkel är välgrundade, faktiskt är långt från de enskilda medborgarnas dagliga liv, och det är därför klart att vissa medlemsstater, inklusive Italien, som upplever allvarliga sociala spänningar, för tillfället har verkliga svårigheter med att kanalisera alla ytterligare intäkter mot minskning av skulder.

Därför anser jag att vi, samtidigt som vi uppfyller de åtaganden som gjorts på medellång sikt, måste svara på en utmaning: Hur kan vi göra ekonomins stela regler förenliga med kraven på social rättvisa?

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! När jag tar ordet i denna debatt skulle jag vilja ta upp två frågor.

För det första bör vi med tillfredsställelse notera att 2006 var ett ovanligt bra år för länderna inom euroområdet. BNP ökade med 2,7 procent jämfört med 1,4 procent under 2005, arbetslösheten var 7,6 procent, vilket var den lägsta siffran på femton år. Dessa resultat uppnåddes mot bakgrund av en inflationstakt som har hållits på stabila 2,2 procent sedan 2005, och ett minskat budgetunderskott. Det är dock förbryllande att dessa siffror genomgående är sämre än siffrorna för tillväxt, arbetslöshet, inflation och budgetunderskott i tre länder utanför euroområdet, nämligen Storbritannien, Sverige och Danmark. De är också sämre än de årliga siffror som uppnåtts i den amerikanska ekonomin.

För det andra är båda betänkandena fulla av siffror, och vi har koncentrerat oss på dessa. Emellertid förefaller det som om inte alla betraktar siffror som det viktigaste. Den nyligen valde franske presidenten sa i en intervju att ekonomisk tillväxt och full sysselsättning är så viktiga att statschefer bör hantera dessa direkt, och även att den alltför starka euron som åstadkommits av Europeiska centralbankens senaste ränteökningar skadar europeiska exportörer. Utöver denna diagnos vill Frankrikes president också minska beskattningen och öka budgetunderskottet för att öka den ekonomiska tillväxten och minska arbetslösheten i framtiden.

Jag är nästan klar. Men jag har inte hört någon kritik, vare sig från ordföranden för Europe...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Alain Lipietz, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att säga till Jean-Claude Juncker att han inte bör ta illa vid sig av att vi är så få här i parlamentet. Jag själv skulle gärna ha stannat på mitt kontor för nöjet att se honom i närbild på min tv-skärm. Förutsättningarna för debatt i detta rum är ganska svåra.

Jag skulle först och främst vilja uttrycka min känsla över att se precis hur mycket Gay Mitchells betänkande överensstämmer med de debatter som hela utskottet för ekonomi och valutafrågor har hållit under flera år nu. För första gången har vi ett ganska enigt betänkande, vilket kommer att göra det möjligt för oss att nå överenskommelser i frågor där vi brukade vara oense.

För det första har vi tanken att strukturella reformer kan genomföras och att de kan höja den potentiella tillväxtstakten jämfört med den som vi hade under 90-talet, och att de kanske redan har höjt tillväxttakten.

För det andra har vi vad som kort sagt är ett uttryckligt påstående att reformerna av arbetsmarknaden inte relaterar till en ovillkorlig återhållsamhet i lönebildningen, utan snarare, som Jean-Claude Juncker sa, till en återhållsamhet som kvalificeras genom att vara proportionell med tillväxten i produktivitet och att denna tillväxt skapas genom förbättrat mänskligt kapital, utbildning och forskning, och inte genom en minskning av sociala garantier.

Det tredje viktiga förslaget i Gay Mitchells betänkande är att frågan om artikel 111 i fördraget slutligen har behandlats på rätt sätt. Det är rådets ansvar att fastställa växelkurspolitiken. Jag skulle vilja säga till Jean-Claude Juncker att han även bör lyssna till vad Louis Gallois säger om Airbus’ konkurrenskraft. Man kan inte påstå att det finns något land som har haft särskilda svårigheter med att anpassa sig till de rådande växelkurserna.

I punkt 10 i resolutionen av Gay Mitchell uppmanar vi Jean-Claude Juncker att hålla med Joaquín Almunia, och detta bör välkomnas.

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

  Jacky Henin, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Fru talman! Det är inte förvaltning som unionen behöver, utan politiska ekonomiska åtgärder för att främja en form av tillväxt som skapar stabila och, framför allt, välbetalda jobb. Europeiska centralbanken är skadlig eftersom dess enda syfte är att ha så låg inflationstakt som möjligt, när den också borde beakta strukturella politiska element såsom tillväxt, i likhet med amerikanska Federal Reserve.

Att skapa euron utan att samtidigt genomföra en federal budget på de berörda medlemsstaternas nivå har lett till devalveringsinstrumentets upphörande, utan att några andra skyddsmetoder har tillhandahållits. Dollarns undervärdering är ur denna synvinkel ett vapen för massförstörelse av EU:s industriella kapaciteter, och era självbelåtna anföranden kan inte dölja denna sanning om den omåttliga och outhärdliga kostnad som eurons övervärdering medför. EU:s arbetstagare och medborgare betalar ett mycket högt pris för detta misstag.

Euroområdet kan inte längre fungera i sitt nuvarande tillstånd. Vi måste snabbt få till stånd en förändring i stadgan för Europeiska centralbanken och i själva eurons organisation. Vi måste, som en brådskande fråga, tillgripa tullskydd. Det är dags att genomföra en industripolitik som innebär att de livsviktiga intressena för EU:s folk skyddas och som möjliggör skapandet av jobb och skyddandet av de gemensamma intressena för EU:s arbetstagare.

  John Whittaker, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Den ekonomiska tillväxten är högre, arbetslösheten är låg, underskotten i den offentliga sektorn sjunker något, men nu uttrycks det oro för att denna tillväxt kan vara hotad av eurons starka värde gentemot utländska valutor. Samtidigt som Jean-Claude Juncker inte delar denna oro har Nicolas Sarkozy med flera uppmanat till en aktiv styrning av växelkursen. Gay Mitchells betänkande riktar vår uppmärksamhet mot de regler som ger medlemsstaterna ansvaret för växelkurspolitiken, och man uppmanar finansministrarna i euroområdet att samordna sitt inflytande på växelkursen med Europeiska centralbanken.

Sedan sägs det i betänkandet att dessa åtgärder inte får underminera ECB:s oberoende i fråga om att använda räntenivån för att kontrollera inflationen. Vi verkar inte begripa hur det fungerar. Om ECB ska sänka eurons värde görs det genom att sänka räntenivån. Men då måste den överge sitt inflationsmål. I dessa tider av fritt kapitalflöde är det inte möjligt att på samma gång kontrollera inflationen och växelkursen.

Det finns naturligtvis ett annat sätt, och det är att införa valutakontroll. Det är kanske detta som de egentligen tänker på. Det skulle inte vara oförenligt med Nicolas Sarkozys kommentarer om att försvara fransk protektionism, och det skulle också vara katastrofalt för marknadsekonomierna i euroområdet.

  Sergej Kozlík (NI). – (SK) Jag vill påpeka att variationer i inflationstakten till stor del beror på strukturella faktorer, och inte på en osund politik.

Lönerna i EU:s nya medlemsstater har fördubblats, och dessa länders andel av den energi- och råmaterialintensiva produktionen är större än den är i de mer utvecklade länderna i euroområdet. Samtidigt ska en stor del av den energi- och råmaterialintensiva tillverkningen levereras till euroområdet. Av sådana skäl är de nya medlemsstaterna mer känsliga för variationer i pris på energi och råmaterial. Av samma anledning tjänar de som en buffert och dämpar effekten av dessa priser på euroområdets länder. Men inflationstrycket i de nya medlemsstaterna kan också bero på hög tillväxt, ökande produktivitet och på att man håller på att komma ifatt standarden i de mer utvecklade länderna.

Det är ju, när allt kommer omkring, ett av målen med medlemskapet i EU.

Jag stöder därför kravet på en granskning av konvergenskriterierna, särskilt med avseende på inflationen, så att de inte blir instrument för att skapa nya skiljelinjer i EU.

  Cristóbal Montoro Romero (PPE-DE). – (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr Trichet, herr Juncker! Jag vill först gratulera Dariusz Rosati, och särskilt Gay Mitchell, till kvaliteten på deras betänkanden.

Jag anser att vi nu, ekonomiskt sett, har löftesrika tider för EU. Vårt mål är att öka produktionen och den ekonomiska aktiviteten. Detta återspeglas i nya sysselsättningsmöjligheter, och en inflation som hålls i schack.

Den nuvarande utmaningen är att konsolidera denna ekonomiska tillväxt, ett mål som vi inte kommer att lyckas med om inte våra institutionella problem kan lösas. Frågan i betänkandena är om det som vi upplever är en cyklisk uppgång eller ett mer påtagligt ekonomiskt uppsving.

I detta sammanhang får vi inte hänge oss åt tanken att EU har en potentiell tillväxt om 2 procent. Medlemsstaterna måste från och med nu samordna sina tillväxtsiffror. Kort sagt måste fler arbetstillfällen och fler små och medelstora företag skapas.

I detta sammanhang måste Europeiska centralbanken också följa rekommendationerna i Mitchellbetänkandet, nämligen försiktighet när det gäller att höja räntesatserna, därför att beslut som även i fortsättningen bör ligga på regeringarna, beslut om reformer och många fler långtgående beslut i kampen mot protektionismen, inte bör föregripas. Det stora problemet som vi står inför i EU är protektionismens retorik, som strider mot andan i EU:s integration.

Summa summarum är den ekonomiska tidpunkten positiv, vilket vi bland annat måste utnyttja för att se till att denna tillväxt fortsätter, och att EU:s medborgare uppmuntras till att se på euron som en av källorna till välfärd, välstånd och, vilket är viktigast, en möjlighet till nya arbetstillfällen.

  Ieke van den Burg (PSE). – (EN) Fru talman! Jag vill använda min talartid för att på PSE-gruppens vägnar uttrycka vårt fulla stöd för stabilitets- och tillväxtpakten – det är nödvändigt att upprepa detta flera gånger – och särskilt för en reform av paketen. Vi har gjort det mer förnuftigt genom att ta hänsyn till den ekonomiska cykeln och framstegen. Detta är något som måste tillämpas ordentligt och inte avsiktligt, som nu sker. Jag uppskattar därför det som Jean-Claude Juncker och Joaquín Almunia har sagt, och det är bra att vi också uttrycker detta på min politiska grupps vägnar.

Jag skulle vilja uppmärksamma två särskilda frågor, och jag skulle vilja höra reaktionerna från er tre. Det gläder mig mycket att se er tillsammans här för denna debatt. En är frågan om återhållsam löneutveckling. Vi stöder principen att återhållsam löneutveckling borde förbli inom produktivitetstillväxten, och detta har varit fallet i över 10 år. Men nu är det dags att se hur vi kan ombalansera tillväxtens resultat, och i de fall vi ser att lönerna släpar efter och utgör en mindre del av BNP är det också dags att försöka ombalansera detta. Jag skulle vilja höra några kommentarer om detta. Jag vet att Jean-Claude Juncker och Joaquín Almunia också har uttryckt sig på detta sätt. Jag skulle särskilt vilja be ordföranden för ECB att kommentera denna fråga.

Den andra frågan som jag vill ta upp gäller inte bara hedgefonder, utan också punkt 19 i Mitchellbetänkandet om omstruktureringar av stora företags skulder. Detta är ett stort problem för den finansiella stabiliteten, och jag skulle också vilja be er bedöma detta och hur vi ska lösa denna fråga.

  Olle Schmidt (ALDE). – Jag vill börja med att tacka de båda föredragandena för ett gott arbete. ECB fullföljer sina uppgifter väl. Även om diskussionens vågor inte så sällan går höga lyckas alltid Jean-Claude Trichet lugna känslorna med ett språkbruk värdigt en diplomat. ECB har blivit betydligt öppnare och mer transparent än tidigare, men parlamentets krav om offentliga protokoll kvarstår. Det fungerar bra för andra centralbanker och skulle ge ECB ytterligare styrka och anseende. Vi upprepar också vår önskan om ett öppnare förfarande vid val till ECB:s direktion.

Att värna ECB:s oberoende och stå upp för målet om prisstabilitet är av yttersta vikt. Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa ger ECB, Jean-Clude Trichet och Jean-Claude Juncker sitt fulla stöd i denna mycket centrala fråga. Vi vet att en fast stabilitetspolitik är en grundläggande förutsättning för ett växande Europa.

Tyvärr är vi flera som är oroade över att det höga tonläget från den franska presidentvalskampanjen nu ska fortsätta. Måndagens möte i Bryssel minskar inte denna oro. Den finns också i utskottet, även om Jean-Clude Juncker försöker lugna oss och den hörs i debatten här i dag, där det förekommer en expansiv diskussion. Det finns formuleringar i betänkandet som skulle kunna tas som intäkt för att man kan ifrågasätta ECB:s oberoende och ha mer av politisk inblandning. Detta avvisar vi. Jag syftar på formuleringarna i punkt 10 som i sin tur hänvisar just till, som Benoît Hamon säger, artikel 111 i fördraget. Det vore ytterst olyckligt om vårt betänkande i något stycke skulle kunna uppfattas som ett ifrågasättande av ECB.

  Wiesław Stefan Kuc (UEN). – (PL) Fru talman! De goda makroekonomiska resultaten i länderna inom euroområdet bekräftar det enorma inflytande som Ekonomiska och monetära unionen har på resultaten, vilket i själva verket var syftet med att införa en gemensam valuta i EU. Högre nivåer på integrationen inom olika områden gör det möjligt att öka utvecklingen och framstegen. Men problemen med den europeiska konstitutionen, omröstningen och vissa medlemsstaters styrka förhindrar för närvarande en fortsatt integration.

Det Europa med två hastigheter som ordförande Romano Prodi förutsåg har tyvärr blivit verklighet. Det märks också när euron infördes i medlemsstaterna. Att införa euron i en eller till och med två stater under en treårsperiod kan inte betraktas som en rejäl framgång. Vi måste stärka och snabba på dessa åtgärder, eftersom de kommer att medge en snabbare utveckling och en fortsatt integration. Låt oss gripa detta tillfälle.

Låt mig sammanfattningsvis uttrycka mina uppriktiga gratulationer till de båda föredragandena.

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Det har nu gått knappt fyra år sedan Sverige hade en folkomröstning om euron och med mycket stor majoritet sa nej till att införa euron som valuta. Argumenten mot att bli en del av eurozonen var och är många. Dels är det ett mycket instabilt politiskt projekt, dels är det ytterst problematiskt för ett land att inte kunna styra över sin egen ränta för att kunna reagera på konjunkturcyklerna. Dessa farhågor har besannats och vi ser nu hur detta påverkar länder som bytt ut sin valuta mot euron.

Har Sverige förlorat på att behålla kronan? Nyligen genomförda studier visar att handeln har påverkats, men i försumbar utsträckning. Det Sverige har vunnit på att inte införa euron är mycket mer värdefullt. Vi har en helt annan möjlighet att styra över vår utveckling eftersom räntan kan anpassas till rådande förhållanden i Sverige utan att riksbanken behöver ta hänsyn till konjunkturen i andra länder. Därför anser jag att det är nödvändigt, tvärt emot vad kommissionsledamot Joaquín Almunia uttryckt här i kammaren, att det svenska nejet måste respekteras och att även Sverige får ett formellt undantag från euron, precis som Danmark och Storbritannien har fått. Allt annat vore synnerligen odemokratiskt.

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). – (HU) Det gläder mig att denna debatt äger rum nu, så att jag med tanke på vissa saker som de två ämnena har gemensamt kan peka på vissa konsekvenser för utvidgningen. För det första finner jag det positivt att inte bara företrädare från länder som kandiderar för att komma med i euroområdet och föredraganden, utan också min tyska kollega Andreas Schwab påpekade problemet att referenslandets uppfattning om inflationskriteriet för anslutning till euroområdet – det vill säga alla medlemsländers – skiljer sig från det som vi använder när vi bestämmer ECB-målet, som underförstått gäller för de 13 medlemsstaterna.

Trots det svar som sändes till oss i går från Joaquín Almunia måste parlamentet fortsätta att insistera på att reformfördraget bör innehålla en rättelse som är en logisk följd av att euroområdet bildats. Är detta för övrigt inte dubbelmoral när man inte vidtar åtgärder mot överdriven inflation i euroområdets medlemsstater, men fastslår strängare bestämmelser om åtgärder mot inflationen för dem som vill ansluta sig?

Jag vill påpeka att medan riktvärdet för euron grundar sig på 27 medlemsstater tillämpar ECB:s styrelse samma definition endast för 13 stater, för jag är inte medveten om att några medborgare från länder utanför euroområdet spelar någon roll i det organet. Jag kan därför se en dubbeltydighet i fördragets uttryck ”EU:s medlemsstater”.

Vi får höra en hel del retorik om solidaritet, men den är inte märkbar när det gäller användningen av eurosedlar. I själva verket kommer den minsta valören, femeurosedeln, att vara värd flera gånger mer än valören på den lägsta valören sedlar i de nya medlemsstaternas nationella valuta, vilket tvingar deras invånare att springa omkring på gatorna med hela påsar med mynt. Samtidigt kommer den högsta valören, 500-eurosedeln, ofta att vara värd ett halvt års pension i dessa länder. Själv har jag inte sett denna sedel på flera veckor, inte ens här i Strasbourg eller Bryssel, som betalning för någonting. Om någon kunde växla den vore jag mycket tacksam. Vad skulle man då kunna göra med den i Riga?

Får jag tillägga att Dariusz Rosati kom med ett mycket tankeväckande påpekande om att utvidga de fyra grundläggande friheterna till den inre marknaden. Men jag har en fråga också här: hur är det möjligt att de som i dag deltar i den monetära integrationen kan blockera arbetskraftens fria rörlighet, av fruktan för slovakisk arbetskraftsdumpning? Hur är det möjligt att EU:s förordningar indirekt utesluter arbetsintensiv verksamhet från tillhandahållandet av tjänster?

Tack så mycket, fru talman. Jag hoppas att utvidgningen av euroområdet mot öster, mot Sovjets tidigare inflytelsesfär, också kommer att börja inom kort.

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Fru talman, herr Juncker, herr Trichet, herr Almunia! Jag anser att detta är en bra vecka för euron, för det första därför att det är första gången som denna makroekonomiska dialog om euroområdet har hållits här i Europaparlamentet. Jag hoppas att det är början på en bra rutin, för euron blir synlig i parlamentet i denna debatt, och det välkomnar jag.

Detta är också den vecka då en nyvald president från republiken kände att han själv inom Eurogruppen bör försvara det som han tänkte föreslå i sitt land. Jag tror att det för några år sedan inte skulle ha skett i detta land där man ansåg att budgetstrategi hörde till den nationella suveräniteten. Den gemensamma debatten om vad styrningen av euron består av har gått vidare, och det är jag positiv till. Ni har begärt rätten att få bedöma effektiviteten av de 13 miljarder euro i skattefavörer som har föreslagits, och jag kan bara stödja ert förslag.

Men när det gäller framtiden vill jag uppmana er att gå ännu längre. För det första därför att jag anser att användning av stabilitetspaktens förebyggande åtgärder inte gör det möjligt att genomföra det som behövs, det vill säga en initial samordning för att organisera framtida strategiska investeringar på ett samordnat sätt, och ett gemensamt förutseende av effekterna av strukturreformerna, för det som sker i ett land i form av strukturreformer får effekt på alla de andra länderna.

Sedan vill jag uppmana er att öppna debatten om växelkursen. Det är en fråga som ni kan ta upp enligt artikel 111 i fördraget, även på rådsnivå. Det måste alltså betraktas som en fråga av gemensamt intresse, eftersom ni uppmanas att göra det enligt artikel 99 i fördraget.

  Vladimír Železný (IND/DEM). – (CS) Fru talman! När den gemensamma valutan infördes var avsikten att skapa en gemensam inre marknad. Men EU är i dag förslavat av konceptet med en stelbent politisk integration och inrättandet av en överreglerad superstat, snarare än skapandet av de ekonomiska friheter som 1957 bidrog till att utforma grundvalarna till den gemensamma marknaden, vilka än i denna dag är ouppfyllda. Misslyckandet med att anta det ursprungliga Bolkesteindirektivet, hindren när det gäller att fritt överföra produktionen till mer effektiva områden inom EU och begränsningarna av den fria rörligheten för arbetskraften från de nya medlemsstaterna, samt andra protektionistiska och reglerande begränsningar av friheten på den gemensamma marknaden, håller på att omvandla euron till en artificiell valuta. Till följd av detta har vi en gemensam valuta på en icke gemensam marknad. Ett typiskt exempel på detta är att det å ena sidan förekommer att man brutalt tvingar igenom eftergifter i stabilitetspakten, som somliga av de stora EU-länderna beslutat att de inte kunde klara sig utan, och att å andra sidan de nya medlemsländerna har påtvingats meningslösa och sedan länge förlegade villkor innan de kan anslutas till euroområdet, varvid man inte tar rimlig hänsyn till nödvändiga inflationsnivåer och andra indikatorer som inte är något annat än perifera och tillfälliga manifestationer i mycket dynamiska ekonomier som växer i snabbare takt än genomsnittet i EU. Den trångsynthet som råder inom euroområdet och misslyckandet med att uppfylla de ekonomiska friheterna på en orättvis och icke-gemensam marknad gör euron till en osäker och halvhjärtad valuta.

(EN) Fru talman! Låt mig göra en teknisk anmärkning. På panelen ovanför er och på bildskärmen har mitt namn regelbundet visats felaktigt i flera månader nu. Bokstaven ”ý” i slutet av mitt namn saknas. Var vänlig notera detta.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Jag välkomnar också treklövereuron.

Euron har varit framgångsrik. Euron är EU:s bästa svar på de globala utmaningarna. Euron och de fyra friheterna är hörnstenarna på en stark inre marknad. Enligt min åsikt är Maastrichtkriterierna och stabilitets- och tillväxtpakten de viktigaste reglerande principer som EU har åstadkommit. Från och med den 1 januari 2008 kommer Eurogruppen att ha absolut majoritet bland EU:s medlemsstater. Det är goda nyheter, och vi vill säga varmt välkomna till Malta och Cypern.

Jag frapperas av att vi blir begeistrade av att en regeringschef har lovat att landet ska göra sina hemläxor. Hemläxor måste göras. Vi måste respektera bestämmelserna, i stället för att tolka dem på ett protektionistiskt sätt.

Det gläder oss att det finns ekonomiska fördelar, och vi önskar att dessa fördelar ska användas för att minska handelsunderskott och statsskulder, samtidigt som vi ser till att arbetstagarna får vara med och dela på behållningen.

Vi ifrågasätter inte Europeiska centralbankens oberoende. Banken står som garant för att euron fungerar bra. Men en oberoende Europeisk centralbank och gemensamma externa förbindelser för euroområdet utesluter inte varandra. Att euroområdet har en gemensam representation för de externa förbindelserna har ingenting att göra med att dessa tre herrar påverkar utländska valutakurser. Den utländska valutakursen bestäms av marknaden, och Europeiska centralbanken beslutar om räntorna. Det vill jag göra klart för vänstern.

Nu för tiden lovsjunger vi alla euron och de ekonomiska uppgifterna, men vi har glömt att euron också bör betraktas och presenteras som fördelaktig för EU:s medborgare. Låt oss betona hur mycket vi sparar i växlingskostnader. Låt oss betona eurons effekt på stabiliteten inom euroområdet och den interna marknaden. Låt oss inte glömma att vi för närvarande ligger bättre till än dollarn, för det är ett verkligt tecken på framgång. Det är vad medborgarna önskade sig när vi införde euron.

  Robert Goebbels (PSE). – (FR) Fru talman! Det känns som om jag deltar i en bedräglig debatt: vi bedrar våra gäster som ser framför sig en tom kammare, och vi bedrar högern, där ledamöterna hetsar upp sig över att ECB förlorar sitt oberoende, fast Europeiska centralbanken är och kommer att förbli oberoende. Frankrike ändrade sin konstitution så att ECB kunde vara oberoende. För att ändra ECB:s stadga skulle det behövas ett avtal mellan 27 regeringar och 28 parlament, inklusive vårt eget. Det är ett omöjligt uppdrag!

Dessutom gör ECB ett ganska bra arbete. Euron är den andra internationella reservvalutan, och sedan 2000 har den skrivits upp med omkring 25 procent gentemot dollarn. Det kostar mindre att köpa råmaterial, bensin och gas. Inflationen är lägre i euroområdet än i Förenta staterna och Storbritannien. Om jag ska komma med ett kritiskt påpekande om ECB är det att banken är alltför besatt av att bekämpa inflationen. Inflation är skadligt, särskilt för dem som är ekonomiskt svaga, men eftersom inflationstrycket för närvarande är begränsat skulle banken kunna göra mer för att stödja EU:s ekonomiska politik.

Köpkraften har minskat för många européer, vilket inte hindrar ECB från att förespråka återhållsamhet i fråga om lönerna. Jag hoppas att Jean-Claude Trichet också kommer att rekommendera återhållsamhet för president Nicolas Sarkozy, som tar tillbaka de löften som Frankrike har gett för att i stället ge skattelättnader åt de rika.

Det slutliga bedrägeriet: vad är det för mening med att ha en europeisk stadga om de grundläggande rättigheterna när den inte tillämpas i hela EU? Hur kan EG-domstolen tillämpa denna stadga när den inte kommer att tillämpas i Storbritannien? Denna slutliga fråga riktar jag naturligtvis till den store europé som är min landsman, Jean-Claude Juncker.

  Jean-Paul Gauzès (PPE-DE). – (FR) Fru talman, herr Juncker, herr Trichet, mina damer och herrar! Det är varken paradoxalt eller motsägande att stödja slutledningarna i de utmärkta betänkanden som vi har fått framlagda och stödja den franska regeringens modiga och beslutsamma åtgärd att genomföra de nödvändiga reformerna och främja tillväxten. Det är varken paradoxalt eller motsägelsefullt eftersom Frankrike kommit tillbaka till EU. Genom att högtidligt förklara sina utfästelser i fråga om den europeiska integrationen har den franske presidenten kraftfullt bidragit till att blåsa nytt liv i EU och bryta det dödläge som uppstått här. Det avtal som uppnåddes under toppmötet i Bryssel tack vare förbundskansler Angela Merkels insatser är det första praktiska exemplet på detta.

Ett av målen är att förbättra det sätt på vilket euroområdet fungerar. Stabilitets- och tillväxtpakten, som sedan 1999 har gett en budgetram för länderna inom euroområdet och som definierar den budgetdisciplin som medlemsstaterna måste tillämpa för att förhindra att det uppstår några överdrivna underskott, måste tillämpas systematiskt, eftersom den bidrar till att upprätta en monetär stabilitet. Helt klart ifrågasätter inte Frankrike, trots det som kan ha sagts, stabilitets- och tillväxtpaktens bestämmelser, som förblir grundläggande. Men vi måste hålla fast vid dess kriterier utan att förlora målet med tillväxten ur sikte. Den måste tillämpas på ett intelligent och dynamiskt sätt.

Det är i den andan som den franske presidenten var angelägen om att ge de nödvändiga förklaringarna om det ambitiösa program för strukturreformer som han kommer att genomföra. Den fruktbara dialog som har påbörjats har gjort det möjligt att klargöra positionerna. Nicolas Sarkozy har bekräftat sitt åtagande att göra allt som är möjligt för att uppfylla målet till 2010, om den ökning av tillväxten som han förväntar sig av dessa åtgärder ger de resultat som han räknar med för skatteintäkterna. Frankrike har redan åtagit sig att få ned sitt underskott till 2,4 procent från och med 2007. Ansträngningarna för att konsolidera budgeten för att minska statsskulden kommer att fortsätta.

Jag är en av dem som anser att Eurogruppens roll måste stärkas. Tillsammans med en stabil och kvalificerad ordförande måste gruppen fortsätta sitt sökande efter en konsekvent och samordnad nationell ekonomisk politik. På så sätt, med respekt för Europeiska centralbankens oberoende, kommer Eurogruppen slutligen att på lämpligt sätt kunna uppväga genomförandet av en ekonomisk politik som är inriktad på tillväxt och sysselsättning.

  Vladimír Maňka (PSE). – (SK) Förra veckan var jag närvarande vid diskussioner i finansministeriet i Dublin.

Den irländska ekonomin har växt i en anmärkningsvärd takt med 6 procent i genomsnitt under de senaste 10 åren. BNP per capita ligger 40 procent över genomsnittet i EU. Arbetslösheten är 4,2 procent, och irländarna kommer helt klart att lyckas uppnå Lissabonmålen för arbetslösheten. Men det som oroar dem är att inflationen kommer att gå upp till 5 procent i år. Om Irland inte redan hade ingått i euroområdet skulle man inte ha kunnat anslutas i dag enligt de nuvarande bestämmelserna. I detta sammanhang vill jag påminna om att den strukturella inflationen ligger högre i snabbväxande ekonomier. En sådan situation är en väsentlig del av den monetära unionen.

Inflationen är en del av processen, särskilt för de nya medlemsstater som försöker hinna ifatt de mer utvecklade länderna. Rådet och kommissionen bör därför utveckla en ny analys och granska konvergenskriterierna. Det är viktigt att fortsätta de politiska diskussionerna om tillämpningen av dessa kriterier på de blivande medlemmarna av euroområdet.

  Jean-Claude Juncker, ordförande för Eurogruppen. (FR) Fru talman! Jag har begärt ordet i slutet av debatten för att göra ytterligare några påpekanden om det som sagts, eller inte sagts.

Jag vill börja med att nämna lönepolitiken, eftersom det är en fråga som jag ägnar mig åt och som oroar mig. Jag är fortfarande övertygad om, under förutsättning att den nuvarande politiken fortsätts, att den politik som består i att ytterligare vidga det gap som finns mellan dem som arbetar och dem som säger att de erbjuder arbetstillfällen, att vi är på väg mot en katastrof. Européer, särskilt enkla och anspråkslösa européer, som inte är mindre intelligenta än de andra, förstår inte detta gap mellan dem som har och dem som strävar efter att få, vilket blir större för varje dag.

(Applåder)

Jag tror att flera av oss har sagt detta, inklusive ordföranden för Europeiska centralbanken, som nyligen opponerade sig mot dessa klyftor som blir allt större. Jag anser att vi måste hålla oss till principen med löneåterhållsamhet. Löneåterhållsamhet kan enkelt förklaras med att så länge som lönerna utvecklas i takt med framstegen inom produktionen kommer löneåterhållsamhet vare sig att åtföljas av förlust av konkurrenskraft eller en överdriven inflation. Men om lönerna å andra sidan skulle avvika från den väg som produktivitetsutvecklingen banar för dem kunde vi – helt säkert – få problem. Jag anser att vi behöver söka efter ett modernt sätt att tillåta så många människor som möjligt att vara med och ta del av tillväxten. Allting beror inte på nominella lönehöjningar. Vi måste söka efter möjliga former för arbetardeltagande, vi måste söka efter former för vinstdelning, vi måste söka efter andra former för utbildning för de anställda, som skulle kunna göra det möjligt för så många människor som möjligt att få ta del av den ekonomiska tillväxten, vilken, vill jag tillägga, inte bör nedvärderas eller kritiseras i princip, som man tenderar att göra i vissa kretsar. Den måste snarare uppfattas som ett instrument som gör det möjligt för euroområdet och EU att öka graden av deltagandet på arbetsmarknaderna, och, i vidare bemärkelse, minska arbetslöshetssiffrorna i förhållande till vad vi för närvarande har. Vi vill ha en tillväxt eftersom vi vill ha arbetstillfällen. Vi vill inte att tillväxten ska vara ett mål i sig själv.

När det gäller den fria rörligheten för arbetstagarna inom euroområdet vill jag säga – och jag kan tillägga att ordföranden i Europeiska centralbanken säger samma sak, vilket visar hur fullständigt våra ståndpunkter stämmer överens – att det helt visst finns en motsägelse mellan att vara en del av samma monetära område men inte fullständigt få del av de fyra friheterna. Jag håller därför med dem som säger att till exempel slovenska arbetstagare bör kunna röra sig fritt inom euroområdet. Men man kan inte finna, vare sig i fördraget eller i anslutningskriterierna, några villkor som gör att vi kan säga att slovenska arbetstagare får röra sig på det territorium som tillhör de 12 medlemmarna i euroområdet, men inte på de andras territorium, lika lite som man kan finna villkor som gör att vi kan säga att tjeckiska, slovakiska och polska arbetstagare inte har rörelsefrihet, endast de som är medlemmar i euroområdet har det. Jag skrev inte alla stycken i fördraget, eller ens den minsta delen av det, men man kommer inte ifrån den ohanterlighet som ibland kännetecknar alla dessa texter. Därför är detta en debatt som vi måste ha, men vi måste inse att vi inte kan lösa problemet enbart för euroområdet, utan vi måste verkligen lösa det för EU som en helhet.

Det har talats mycket om den person som jag kallade ”vår kvällsbesökare” förra måndagen i Eurogruppen. Detta är för övrigt, herr Hamon, ett uttryck som jag tagit från en period i Elyséepalatsets historia som inte helt motsvarar dagens, eftersom det före ordföranden i Eurogruppen fanns andra som brukade ta emot kvällsbesökare. Det var mer ett fenomen på 80-talet i Frankrike. I EU är detta fenomen ganska nytt, och vi får se om det är början på en långlivad tradition eller om det förblir ett förflutet epifenomen.

Jag vill helt kort peka på några av Frankrikes åtaganden. För det första har Frankrike inte upphört med sin budgetkonsolidering, Frankrike avvaktar inte med sin finansiella konsolidering. För det andra är 2008 års underskott ...

(Riktar sig till Robert Goebbels, som hade häcklat honom.)

... ja verkligen, herr Goebbels, vi får se. Jag är inte ansvarig för den franska budgetpolitiken, så vi får se ... Slutligen vill jag säga till er, käre herr Goebbels, att om Frankrikes offentliga finanser vore lika sunda som finanserna i det land som jag är ansvarig för skulle vi inte behöva hålla denna debatt, och vi skulle inte haft vår besökare i måndags kväll.

(Skratt)

Frankrike har tagit ställning, Frankrike kommer att göra allt det kan för att uppfylla målet 2010, precis som vi alla åtog oss att göra i april i år. Frankrike är inte det enda land som har problem med att uppfylla målet innan tidsfristen går ut. Vi kommer att vara lika stränga och orubbliga när vi analyserar resultaten i de andra länderna, som kanske inte lyckas att enligt de fastslagna villkoren uppfylla målet i tid, men Eurogruppen förväntar sig att alla medlemsstater i Eurogruppen uppfyller sitt halvtidsmål senast 2010. När det gäller Frankrike kommer landet att lämna oss ett uppdaterat stabilitetsprogram i september, så att kommissionen och Eurogruppen tillsammans får se om de strukturreformer som den franska regeringen påbörjat sannolikt kommer att leda till det önskade resultatet, det vill säga återigen en ökande fransk tillväxt och en garanti för att de franska offentliga finanserna är livskraftiga på lång sikt. Jag citerar stabilitets- och tillväxtpakten i dess ändrade version.

När det gäller utvidgningen av euroområdet, och oavsett den debatt som vi kan ha om anslutningskriterierna, vill jag upprepa inför parlamentet att euroområdet och Eurogruppen naturligtvis varken är ett område eller en exklusiv klubb. Alla medlemsstater som uppfyller anslutningskriterierna inte bara kan ansluta sig till euroområdet, utan måste göra det. Ingen medlem i euroområdet, någon stat eller politiker kan avvisa en begäran om anslutning till euroområdet. Här är fördragen kristallklara.

Vi kan naturligtvis, och vi ska utan tvekan, diskutera detta, men vi måste diskutera det på djupet och inte undvika de grundläggande frågorna, till exempel om vi bör basera kriterierna mer på en formell behandling, som vi uppmanas till i fördragen, eller om vi i stället bör tänka på faktisk konvergens. Jag har redan garderat de nya medlemsstaterna – ett uttryck som jag fortfarande avskyr – mot föreställningen om faktisk konvergens. Medlemsstaterna, de som man hänvisar till som de nya medlemsstaterna, har i själva verket ingenting att vinna på att vi tillgriper analyser som grundar sig mer på verklig konvergens än på en formell behandling, men detta är något som vi kan diskutera under de närmaste månaderna.

Jag förstod inte riktigt den fråga som min vän Robert Goebbels ställde till mig i slutet av sitt inlägg, när han frågade om stadgan för de grundläggande rättigheterna i EU. Jag kan verkligen inte se något samband med den debatt som vi har just nu, såvida det inte gällde att antyda att det inte längre finns något skäl för Storbritannien att begära undantagsbestämmelser från stadgan om grundläggande rättigheter, och att det inte finns något skäl för dem att insistera på undantagsbestämmelser till vilket pris som helst i monetära frågor. Dessutom anser jag att Storbritannien en dag kommer att tillämpa deklarationen om grundläggande rättigheter inom sitt territorium – därför att den tid kommer när landet vill göra det, för man kan inte i evighet trotsa det sunda förnuftet – innan man tillämpar den gemensamma valutan där.

Den ärbara kombinationen av deklarationen om grundläggande rättigheter och Europarådets deklaration, som gäller samma tema, kommer därför att skapa en lösning som genom att sammanföra dessa två lagstiftningskällor kommer att göra det möjligt för EG-domstolen att se till att ”pretoriansk” lag, både i detta och andra fall, kommer att ha visat att den ibland har hunnit förbi den verklighet som utformas av dem som vill ha mer EU och dem som, tyvärr, vill ha mindre. Det stora bidrag som Europaparlamentet ger till våra debatter är generellt sett att upptäcka att man är på samma sida som de som vill ha mer EU. Vi har inget att vinna på att varje dag vilja ha mindre EU, eller genom att sälja av det EU som vi har i små bitar som vi gör tillgängliga för dem som skulle vilja demontera ett projekt som inte har slutat att expandera eller göra intryck på världen alltsedan vi började arbeta med det.

(Applåder)

  Jean-Claude Trichet, ECB:s ordförande. (EN) Fru talman! Jag vill göra fem påpekanden som svar på frågan. För det första skulle jag åter vilja säga att betänkandena av Dariusz Rosati och Gay Mitchell var mycket imponerande och fulla av mycket viktiga idéer och rekommendationer.

Först när det gäller Andreas Schwabs anmärkningar: det är tydligt att det är en fråga om institutionell filosofi. Det finns 13 exemplariska politiska demokratier i euroområdet, och i januari nästa år kommer de att vara 15. I framtiden kan de vara så många som 25 eller till och med fler. Det är ofattbart att ändringar skulle ske tre eller fyra gånger per år på grund av ändringar som skett genom vår demokratis normala funktion. Åtaganden som görs inom Eurogruppen fullgörs tydligen eller så fullgörs de inte. Om de inte fullgörs är det omöjligt att ha en eurogrupp med befogenhet – vilket, är jag säker på, är alla berörda länders önskan och vilja.

Min andra punkt handlar om arbetstillfällen. Siffror är siffror. Jag hör regelbundet att euron inte är utformad för att skapa arbetstillfällen, att vi har ett problem med tillväxt och sysselsättning, och så vidare. Euron inrättades på grundval av en filosofi som delas i hela världen: att prisstabilitet, och trovärdighet när det gäller att säkerställa prisstabilitet, är förutsättningar för hållbar tillväxt och för skapandet av arbetstillfällen. Detta är det beslut som européerna har fattat, men de är i gott sällskap, eftersom det råder enighet. Vilka är siffrorna? Mer än 12 miljoner arbetstillfällen har skapats sedan euron infördes – mer än 12 miljoner. Två miljoner skapades 2006, vilket föredraganden uttryckte så väl för ett ögonblick sedan. Sedan euron infördes har vi skapat fler arbetstillfällen än USA. Vi har den lägsta arbetslöshetsgraden på 25 år. Vi är inte nöjda, och vi gör rätt i att inte nöja oss, eftersom vi måste göra mycket bättre ifrån oss. Med det går inte att säga att euron motverkar skapandet av arbetstillfällen – det stämmer inte, och vi kan bevisa det.

När det gäller vår eventuella besatthet av prisstabilitet har jag redan sagt att prisstabilitet är en förutsättning för hållbar tillväxt och hållbart skapande av arbetstillfällen. Låt mig också säga att denna känsla fullständigt delas av våra medborgare. Alla undersökningar visar att de är helt för prisstabilitet, med en otrolig marginal, och att de inte nödvändigtvis är helt nöjda med den rådande situationen. De uppmanar oss att vara så trovärdiga som möjligt. Om vi i dag har en 50-årig ränta på 4,67 procent och en 30-årig ränta på 4,65 procent (den 50-åriga räntesatsen gäller Frankrike, där obligationer utfärdas på 50 år, och den 30-åriga räntesatsen gäller Tyskland), är dessa siffror fortfarande mycket lägre än den 10-åriga räntan i Förenta staterna. Varför är de så låga? För att vi är trovärdiga – när det gäller att säkerställa prisstabilitet på 30 års tid och till och med på 50 år tid. Detta är vad vår trovärdighet bidrar med i EU.

Låt mig nämna valutafrågan, som är mycket viktig. För det första är reglerna klara – de fastställs i fördraget. Det handlar om precis samma regler som har gällt i Tyskland sedan grundandet av dess centralbank Bundesbank efter andra världskriget. Det handlar om precis samma regler som användes i det franska system som infördes i januari 1994, när den franska centralbanken Banque de France blev oberoende, vilket krävdes i Maastrichtfördraget och enhälligt antogs av den franska vänstern och högern, vilka beslutade, som Robert Goebbels sa, att ändra den femte republikens konstitution för att göra centralbanken oberoende.

Så reglerna är tydliga. De är likadana som i ett antal länder. I praktiken, som en ledamot så vältaligt uttryckte det, innebär detta att vi befinner oss i ett flytande växelkurssystem, och vi har ett forum för att diskutera dessa frågor: G7. Såvitt jag vet undertecknade jag och Jean-Claude Juncker G7-gruppens förklaring, tillsammans med vår amerikanska partner – Federal Reserve och finansministern – med våra japanska partner och med våra övriga partner, Storbritannien och Kanada.

På detta sätt har vi diskuterat frågor sedan systemet med flytande växelkurser infördes. Detta innebär inte att situationen är enkel eller mycket trevlig, men låt oss vara så ansvarsfulla som möjligt under rådande omständigheter och vara säkra på att vi får denna dialog – säkerligen mellan oss själva, och med våra partner. Det är ofattbart att vi skulle kunna göra saker som skulle strida mot våra partners önskningar. Det kommer inte att fungera.

Jag vill inte tråka ut er genom att upprepa det som vi har sagt, men gemensamt säger vi till Kina att vi inte är nöjda med den rådande situationen. Vi upprepar säkert det som våra japanska vänner har sagt, att marknaderna inte helt erkänner deras aktuella grundprinciper, och när det gäller Förenta staterna sa vi gemensamt att vi noterade att finansministeriet och den monetära myndigheten hade sagt att en stark US-dollar gentemot euron gynnar dem. Jag ska inte säga något mer om denna punkt, men vi måste veta exakt hur saker ligger till.

Jag kommer nu till den sista punkten, som också är viktig: oberoende. Jag noterade mycket uppmärksamt att alla regeringar inom EU har sagt att de fullständigt skulle respektera centralbankens oberoende. Jean-Claude Juncker sa detta för ett ögonblick sedan på Eurogruppens vägnar. Oberoende finns med i fördraget, och det är den absoluta nyckeln till trovärdighet. Hur skulle vi kunna vara trovärdiga under de närmaste 50 åren om vi inte anses oberoende av alla beslutsfattare – här i EU, i New York, i Tokyo, i Singapore, i Hongkong och på andra platser? De litar på oss för att vi är oberoende, men oberoende grundas inte bara på våra partners och de verkställande avdelningarnas fulla respekt för fördraget; det beror också på oss. Jag skulle på styrelsens vägnar vilja säga – om jag kunde, skulle jag säga det på flera språk för att vara säker på att bli ordentligt förstådd! –

(FR) Jag kommer under alla förhållanden att mycket kraftfullt bevara ECB:s oberoende. Mina 18 kolleger och jag avser att hålla oss strikt till fördraget på denna punkt och på alla andra. Det gäller fördraget, hela fördraget, och ingenting annat än fördraget.

(DE) Som ordförande är det min bestämda skyldighet att bibehålla ECB:s oberoende under alla förhållanden. Mina 18 kolleger och jag avser att hålla oss strikt till fördraget, hela fördraget och ingenting annat än fördraget.

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (ES) Fru talman! Jag vill avsluta denna mycket intressanta debatt med en mycket kort kommentar om tillämpningen av stabilitets- och tillväxtpakten, för i denna debatt – liksom i många andra debatter som vi har hållit i och utanför parlamentet – uppmanar somliga personer kommissionen och rådet – särskilt kommissionen, vilket är helt rätt – att tillämpa pakten noggrant. Och det kan jag helt hålla med om.

Tillsammans med den övriga kommissionen har jag för avsikt att föreslå för rådet att pakten ska tillämpas så som den är, i enlighet med vad som överenskommits. Alltså en fast tillämpning, utan undantag, utan att bryta några regler, vilket inte innebär en stelbent tillämpning. Vi har dåliga erfarenheter av att fasthet har förväxlats med stelbenthet. Fasthet betyder inte stelbenthet. Fasthet betyder stränghet, och stränghet inför olika och svåra situationer kräver en kombination av fasthet och flexibilitet om syftet är att uppnå resultaten med budgetdisciplinen, vilket är en nödvändig förutsättning för ekonomisk tillväxt.

Nu kommer jag till min andra synpunkt. Vissa av de ärade ledamöterna har hänvisat till andra insatser som vi måste göra för att stödja tillväxten och öka tillväxten och sysselsättningen. Vi måste fortsätta att utveckla den inre marknaden, och vi kommer att hålla en debatt om det före slutet av året.

Kommissionen har lovat rådet att lägga fram en analys av den inre marknadens funktion och om hur vi anser att den bör fortsätta att utvecklas. Det är en viktig debatt som följer på sådana debatter som har hållits här i parlamentet och i rådet om tjänstedirektivet – och vi får nu se hur det tillämpas – en debatt som är kopplad till den ökande integrationen av finansiella tjänster, som är mycket viktig för att förbättra särskilt euroområdets funktion.

Vi måste fortsätta att tala om Lissabonstrategin, och under de kommande månaderna ska vi diskutera granskningen av de integrerade riktlinjerna, de breda riktlinjerna för den ekonomiska politiken och riktlinjerna för sysselsättningen.

Strukturreformerna inom ramen för Lissabonstrategin börjar bära frukt. De bra resultaten, och de underbara resultaten när det gäller sysselsättningen som ordföranden för Europeiska centralbanken just har nämnt, skulle inte ha varit möjliga utan de reformer av arbetsmarknaden som finns med inom ramen för Lissabonstrategin, och jag tror inte heller – även om vi ännu inte har alla analytiska beståndsdelar i vår hand – att det blir möjligt att förklara vissa av produktivitetsförbättringarna under de senaste kvartalen utan att sätta dem i relation, inte bara till den ekonomiska cykeln, utan också till vissa reformer på produktmarknaderna, på tjänstemarknaderna och till vissa förfaranden, eller utan den återigen fasta och stränga men inte blinda tillämpning av konkurrensbestämmelserna som kommissionen i synnerhet måste övervaka.

Min slutliga kommentar, som har nämnts vid flera tillfällen, och som Jean-Claude Juncker redan har svarat på, gäller lönefrågan. Jag har nämnt den här i parlamentet vid flera tillfällen, och i diskussioner utanför parlamentet.

Jag är helt ense med den ståndpunkt som Jean-Claude Juncker förklarat. Lönerna måste utvecklas i takt med produktiviteten. När produktiviteten förbättras måste dessa förbättringar återspeglas i löneutvecklingen. Vi kan inte rekommendera löneförhandlingar som åtföljer produktiviteten när produktiviteten inte växer, och sedan glömma den rekommendationen när produktiviteten ökar.

Jag känner emellertid att vi samtidigt inte får glömma bort behovet av att dämpa löneutvecklingen för att inte förlora konkurrenskraften, och när det gäller euroområdet mycket noggrant analysera anledningarna och alternativen till den avvikande utveckling av arbetskostnader för euroområdets medlemsstater som kan skapa verkliga problem för funktionen för de länder som förlorar konkurrensförmågan på så sätt. Jag föreslår därför att vi utvidgar denna debatt lite längre. Vi får inte bara inrikta oss på lönerna utan också tala om hur den bristande jämlikheten utvecklas, för – och jag ska förknippa detta med den slutliga idé som jag vill nämna i denna debatt – medborgarnas uppfattning av euron är en viktig beståndsdel av deras uppfattning av EU och EU:s idé.

Uppfattningen av euron påverkas utan tvekan av medborgarnas uppfattning av den ekonomiska utvecklingen, och vi måste säga dem sanningen. När den ekonomiska utvecklingen är dålig måste vi säga det, men när ekonomin förbättras måste vi också låta det bli känt. Vi får inte glömma att nu när ekonomin förbättras måste vi också förmedla dessa förbättringar till medborgarna, vars enskilda ekonomiska situation kanske inte ger dem någon bild av den totala utvecklingen av våra ekonomier.

Men uppfattningen av den ekonomiska situationen, av effekten av den europeiska integrationen, av den ekonomiska och monetära integrationen på den individuella ekonomin påverkas också av osäkerhet om framtiden, osäkerhet om framtiden för sociala trygghetssystem, osäkerhet om konsekvenserna av globaliseringen och befolkningens åldrande, och vi måste reagera på denna osäkerhet utan att äventyra de grunder för den ekonomiska och monetära unionen som vi har analyserat i dag.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 12 juli.