Index 
Debatter
PDF 1451k
Onsdagen den 11 juli 2007 - Strasbourg EUT-utgåva
1. Öppnande av sammanträdet
 2. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet
 3. Avtal med Amerikas förenta stater om passageraruppgifter (ingivna resolutionsförslag): se protokollet
 4. Presentation av det portugisiska ordförandeskapets program (debatt)
 5. Sammankallande av regeringskonferensen (debatt)
 6. Uttalande av talmannen
 7. Omröstning
  7.1. Sammanträdeskalendern för 2008 (omröstning)
  7.2. Sammankallande av regeringskonferensen (omröstning)
  7.3. Fusioner och delning av aktiebolag (omröstning)
  7.4. Särskilt program "Civilrätt" (2007-2013) (omröstning)
  7.5. Gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)
  7.6. Uttjänta fordon (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)
  7.7. Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)
  7.8. Farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)
  7.9. Krav på ekodesign för energianvändande produkter (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)
  7.10. Fullständigt genomförande av gemenskapens inre marknad för posttjänster (omröstning)
  7.11. Gemensamma regler för tillhandahållande av luftfartstjänster i gemenskapen (omarbetning) (omröstning)
  7.12. De finansiella tjänsterna 2005-2010 - Vitbok (omröstning)
  7.13. En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar (omröstning)
  7.14. Utstationering av arbetstagare (omröstning)
 8. Röstförklaringar
 9. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet
 10. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
 11. Euroområdet (2007) - Europeiska centralbanken (2006) (debatt)
 12. Föredragningslista
 13. Euroområdet (2007) - Europeiska centralbanken (2006) (fortsättning på debatten)
 14. Palestina (debatt)
 15. Situationen i Pakistan (debatt)
 16. Framtida avtal om Kosovo (debatt)
 17. F.d. jugoslaviska republiken Makedoniens framstegsrapport (debatt)
 18. TRIPS-avtalet och tillgång till läkemedel (debatt)
 19. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet
 20. Frågestund (frågor till rådet)
 21. Demokratisk övervakning inom ramen för instrumentet för samarbete och utveckling (debatt)
 22. Naturkatastrofer (debatt)
 23. Gemenskapens statistiska program 2008-2012 - Inlämnande i god tid och kontroll av medlemsstaternas statistiska uppgifter (debatt)
 24. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
 25. Avslutande av sammanträdet


  

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

 
1. Öppnande av sammanträdet
  

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)

 

2. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

3. Avtal med Amerikas förenta stater om passageraruppgifter (ingivna resolutionsförslag): se protokollet

4. Presentation av det portugisiska ordförandeskapets program (debatt)
MPphoto
 
 

  Talmannen. Det gläder mig att få välkomna rådets ordförande, Portugals premiärminister José Sócrates, till Europaparlamentet.

(Applåder)

Det är som alltid ett nöje att ha kommissionens ordförande, José Manuel Durão Barroso, närvarande.

(Applåder)

Som ni ser av namnen är detta en mycket speciell uppställning. Portugal ligger i hjärtat av Europeiska unionen. Det är ett stort nöje att få ge ordet till Europeiska rådets ordförande, premiärminister José Sócrates.

 
  
MPphoto
 
 

  José Sócrates, rådets ordförande. - (PT) Herr talman – käre herr Pöttering, käre herr Barroso, ärade ledamöter! I början av det portugisiska ordförandeskapets halvårsperiod, och i närvaron av EU-medborgarnas legitima företrädare, vill jag bekräfta den centrala vägledande principen för detta ordförandeskap: att skapa ett starkare Europa och en bättre värld.

I detta syfte gör vi ett tydligt åtagande: vi kommer att göra allt i vår makt för att överkomma perioden av tvivel och ovisshet i fråga om vilken väg det europeiska projektet bör följa. Vi vill be alla ledamöter här, i detta säte för den europeiska demokratin, att stödja detta gemensamma mål.

Det är välkänt att Portugal inte var en av de grundande medlemsstaterna i Europeiska gemenskaperna. Men när vi återupprättade demokratin i vårt land 1974, efter 48 år med en auktoritär regim, var vårt främsta mål att ansluta oss till Europeiska gemenskaperna, som de då kallades. Vi nådde detta mål 1986. När vi tar över ordförandeskapet för unionens ministerråd för tredje gången vill jag försäkra er om den portugisiska regeringens beslutsamhet och åtagande att främja och stärka de värderingar med fred, frihet, solidaritet och välstånd som inspirerade de grundande medlemmarna 1957, samma värderingar som vi, nu med 27 medlemsstater och nästan 500 miljoner medborgare, bekräftade i mars i Berlin.

Ärade ledamöter! Jag är övertygad om att vi under detta halvår kommer att ta oss ur de dödlägen och övervinna de hinder som har hållit tillbaka det europeiska projektet alltför länge. Exemplet med det europeiska projektet motiverar många folk och länder i olika delar av världen, och de är de första att be Europeiska unionen att spela en mer aktiv roll i världsfrågor och har svårt att förstå vår tvekan.

Jag har alltid ansett, och fortsätter att anse, att det europeiska projektet är ett av de mest ädla och viktigaste politiska projekten i vår tid. Den europeiska integrationen är viktig för den europeiska ekonomin, för främjandet av de europeiska värderingarna och för de europeiska medborgarna. Den europeiska integrationen är en lika viktig faktor när det gäller att möta globala utmaningar, dra fördel av de möjligheter som dessa förändringarnas tid erbjuder och när det gäller skapa en mer rättvis, stabil och utvecklad värld. Det är inte bara Europas folk som behöver ett starkt Europa; världen behöver också ett Europa med en proaktiv röst.

Herr talman, ärade ledamöter! Jag tror att ni håller med mig om att ett ordförandeskaps framgång alltid beror på tydligheten i dess program. Våra prioriteringar för de kommande sex månaderna är tydligt definierade: reformen av fördragen, en agenda för att modernisera de europeiska ekonomierna och samhällena och en starkare roll för Europa i världen.

Den största utmaningen ligger naturligtvis i att fullfölja processen med att reformera fördragen, utifrån det mandat som antogs vid Europeiska rådets förra möte. Jag gläder mig över att inför er kunna berömma förtjänsterna hos den tyska förbundskanslern Angela Merkels strategi och förhandlingar, som vi konsekvent stått bakom under de sex senaste månaderna. Jag vill också med tacksamhet framhålla parlamentets tydliga ståndpunkter i dess resolution som antogs utifrån Barón Crespo och Broks betänkande, vilket ledde till att en överenskommelse nåddes mellan de medlemsstater som ville bevara konstitutionsfördragets grundläggande mål och de som ville införliva budskapet från de franska och nederländska folkomröstningarna.

De framsteg som gjordes vid Europeiska rådets förra möte var endast möjliga tack vare den drivkraft som mötet fick av Europaparlamentet, som alltid har bevarat en stark, konsekvent och konstruktiv ståndpunkt i det hänseendet, och som aldrig gav upp inför det dåvarande dödläget.

Den överenskommelse som nåddes vid Europeiska rådets möte den 21-22 juni tog formen av ett tydligt och precist mandat, vilket Portugal alltid har ansett nödvändigt. Vi kan nu göra framsteg.

Jag vill klargöra för parlamentet att jag är tveksam på en punkt. Den avgörande tidpunkten var i oktober 2006 då stats- och regeringscheferna i de tre länder som utgjorde ordförandeskapets trio – Tyskland, Portugal och Slovenien – enades om att i sina program prioritera en lösning av det institutionella dödläget. Vid den tidpunkten, i oktober 2006, trodde få att ett sådant mål skulle vara möjligt. Faktum är att detta mål nu är inom räckhåll för oss.

Vi närmar oss därför uppgiften med tillförsikt och bör nu slutföra den genom att omvandla mandatet till ett nytt fördrag. Jag vet att vi står inför en komplicerad och krävande process med att förhandla och nå en överenskommelse. Jag är naturligtvis beredd på att problem alltid uppstår, särskilt i de slutliga skedena av förhandlingsprocesser. Men jag vet att vi kan klara det. En sak är tydlig för mig: vårt mandat är inte att förändra mandatet. Vårt mandat är att omvandla detta mandat till ett fördrag.

Mandatet är dessutom tydligt. Det är tydligt vilka delar av det tidigare konstitutionsfördraget som måste överges, vad som borde bevaras i reformfördraget och vilka innovativa nya aspekter som borde införlivas i Nicefördraget.

Det bästa vi kan göra, ärade ledamöter, är att dra fördel av den politiska drivkraften. Vi måste agera snabbt. Därför beslutade jag att inleda regeringskonferensen den 23 juli, avskilt från rådets möte (allmänna och utrikes frågor). Samma dag kommer vi att dela ut ett utkast till fördrag som utarbetats utifrån de detaljerade riktlinjerna i mandatet.

Under samma vecka kommer vi att ha möten med rättsexperter för att gå igenom texten och identifiera eventuella problem. Utrikesministrarnas informella möte den 7-8 september kommer att användas för att undersöka hur detta framskrider. Vi avser att spela en aktiv roll när det gäller att se till en enighet om fördraget nås vid Europeiska rådets informella möte i Lissabon den 18-19 oktober. Det är vårt mål, och jag tror att ni håller med mig om att denna tidtabell ligger närmast alla EU-institutionernas sinnelag och önskemål och att det också är den tidtabell som bäst kommer att tjäna unionens intressen.

Jag litar på att Europaparlamentet når detta mål. Därför har jag vidare förespråkat att Europaparlamentet bör ha tre företrädare vid regeringskonferensen, och inte två som vid tidigare tillfällen, vilket skulle göra att kammaren blir mer välrepresenterad.

Av samma skäl kommer jag dessutom att föreslå att parlamentet ska företrädas av sin talman när stats- och regeringscheferna närvarar vid regeringskonferensen.

Jag vet att jag kan lita på att alla institutioner kommer att bidra. Jag är tacksam för att Europeiska kommissionen och Europeiska centralbanken avgett sina yttranden så snabbt.

Jag är tacksam för parlamentets ansträngningar för att garantera att dess yttrande också kan antas i dag, vilket gör att vi också uppfyller de nödvändiga villkoren för att kunna inleda regeringskonferensen den här månaden.

Jag vet att jag kan lita på alla medlemsstaternas vilja och engagemang. Detta är ett samarbetstillfälle då alla institutioner samlas för att fatta ett snabbt beslut om fördraget så att vi kan sända ett tydligt budskap om Europas tillförsikt och beslutsamhet när det gäller att föra detta projekt framåt.

Fru talman, ärade ledamöter! Reformen av fördragen är fortfarande bara en av de uppgifter som unionen har framför sig under de kommande sex månaderna, och om jag får skulle jag vilja ta ett par minuter i anspråk för att tala till er om några andra oerhört viktiga frågor för unionen. Vid sidan av de institutionella frågorna kräver EU-medborgarna svar på frågor som direkt berör deras dagliga liv, frågor i vilka de inser att Europa måste ge mer praktiska resultat som gör skillnad och som bidrar till att förbättra deras levnadsvillkor. Jag tror inte att någon tvivlar på att Europa måste investera mer i modernisering.

För bara lite mer än sju år sedan närvarade António Guterres, Portugals dåvarande premiärminister, i kammaren för att lägga fram Lissabonstrategin. Hittills har denna strategi fungerat som färdplan för moderniseringen av den europeiska ekonomin och det europeiska samhället.

Jag kan därför med särskilt stort nöje tala om för er att ”Lissabonstrategin” återigen kommer att ligga till grund för våra planer. Den strategi som utarbetades 2000 i syfte att stärka konkurrenskraften och den sociala sammanhållningen genom investeringar i kunskap och innovationer är fortfarande den rätta vägen att gå och den har fortfarande stöd från de viktigaste europeiska politiska krafterna.

Vad vi kommer att göra är att aktivt bidra till en ny omgång av Lissabonagendan som kommer att antas under våren 2008 under det slovenska ordförandeskapet. Vi kommer att förbereda denna nya omgång genom att bevara en jämvikt mellan de tre inslagen på denna agenda, nämligen de ekonomiska, sociala och miljömässiga faktorerna.

Översynen av den inre marknaden kommer att göra det möjligt för oss att betona konkurrenskraften för företag, öppna upp marknaderna, avskaffa sammanhangsberoende kostnader och betona kulturindustrins roll i fråga om sysselsättningsskapande, ekonomisk tillväxt och innovationer.

Nästa halvår kommer också att vara särskilt viktigt i fråga om politiska, energimässiga och miljömässiga val, och i dessa frågor kan Europa endast ha ett mål: att fortsätta att vara ledande i miljöfrågor och i synnerhet i kampen mot klimatförändringen.

Vi kommer därför att uppfylla målen att främja debatten om en teknisk åtgärdsplan för energifrågor och miljön, och vi kommer att betona biobränslens betydelse, särskilt med beaktande av den rapport som utarbetades vid det första toppmötet mellan Europeiska unionen och Brasilien.

Vi vill ge ”Lissabonstrategins” sociala dimension den synlighet och den relevans som den förtjänar. Tio år efter inledandet av den ”Europeiska sysselsättningsstrategin” anser vi att det är grundläggande att främja en debatt om hur vi på bästa sätt kan samordna sysselsättningspolitiken, i syfte att främja skapandet av hållbara arbetstillfällen i ett sammanhang med global konkurrens. Denna åtgärdslinje för det portugisiska ordförandeskapet kommer att vara nära förknippad med utbildning av personal, en förening av yrkes- och familjelivet och kampen mot fattigdom och marginalisering.

Den europeiska sociala modellen, med dess välkända mångfald, kräver att vi tillsammans funderar över hållbarheten hos våra pensions- och pensioneringssystem, och också fastställer vilka reformer som behövs på arbetsmarknaderna och i fråga om skyddssystemen mot sociala risker. I det sammanhanget borde syftet med vår debatt om så kallad ”flexicurity” (flexibel säkerhet) vara att finna integrerade och väl avvägda lösningar som borde återspeglas i våra allmänna gemensamma EU-principer om de olika medlemsstaternas olika sociala förhållanden.

Ärade ledamöter! En av det europeiska projektets grundläggande och centrala värderingar för det portugisiska ordförandeskapet består i gränssnittet mellan frihet och säkerhet. I det sammanhanget kommer en av ordförandeskapets prioriteringar att vara att stärka det polisiära och rättsliga samarbetet i kampen mot terrorism och brottslighet.

Terrorismen är fortfarande ett av de största hoten mot internationell fred och säkerhet. Demokratier är inte rädda för terrorism och kan stå upp mot detta hot. Om det finns ett bra exempel på en sådan fasthet visades ett sådant förra veckan av den brittiska regeringen, till vilken jag vill sända ett solidaritetsbudskap från alla unionens länder.

Kampen mot terrorism måste därför förbli ett gemensamt mål för alla medlemsstater, för endast ett europeiskt samarbete kan göra det möjligt att förhindra, skydda oss från och bekämpa terrorism.

Det portugisiska ordförandeskapet kommer att arbeta för att genomföra de pågående initiativen inom EU:s strategi mot terrorism, handlingsplanen för att bekämpa terrorism och det fortsatta genomförandet av strategin för att förhindra radikalisering och rekrytering av terrorister, som kommer att ses över under de kommande sex månaderna.

Vi anser därför att det är brådskande att finna en ersättare för herr De Vries och att fastställa resurserna och mandatet för att göra det möjligt för hans ersättare att utföra sina uppgifter effektivt.

Ärade ledamöter! Det förflutna har lärt oss att frihet förutsätter säkerhet. Därför är unionens säkerhetspolitik också grundläggande för att bevara de europeiska samhällenas öppna och toleranta karaktär.

Det är därför med stolthet som jag kan säga att det var Portugal som föreslog den tekniska lösningen, SIS-ONE4ALL, som gjorde att de nya medlemsländerna kunde bli fullvärdiga medlemmar i Schengenområdet, och att det också var ett portugisiskt företag som utformade denna lösning, som också gör att gränserna mot dessa länder kommer att försvinna i slutet av det portugisiska ordförandeskapet.

Vi kommer alltså att uppfylla ett av de största önskemålen hos dessa medborgare: fri rörlighet för personer på unionens territorium.

Ärade ledamöter! Jag vill också säga ett par ord om immigrationspolitiken. Vi kommer att särskilt uppmärksamma denna fråga under vårt ordförandeskap. Europa är i dag ett område som välkomnar miljontals invandrare som lever, arbetar och får barn här, och vars bidrag är avgörande för den europeiska ekonomiska tillväxten.

Vi måste därför utarbeta en europeisk immigrationspolitik som bygger på att förhindra illegal invandring, men också en politik som införlivar och integrerar lagliga invandrare och en politik med effektivt samarbete med deras ursprungsländer för att kunna reglera migrationsflödena till fördel för oss alla.

Endast med en effektiv politik i både ursprungs- och bestämmelselandet, som tar itu med både orsakerna och följderna, kan vi hantera fenomenets omfattning på ett sätt som är förenligt med våra värderingar och skyldigheter.

Herr talman, ärade ledamöter! Den nuvarande internationella situationen skapar särskilda skyldigheter för Europeiska unionen, och jag vill nu tala till er om Europeiska unionens utrikespolitiska dagordning under det portugisiska ordförandeskapet. EU-medborgarna är entydiga i sina krav på att vi ska spela en aktiv roll på den internationella arenan, utifrån värderingarna med internationell rätt, ömsesidig respekt, dialog och samarbete. Samtidigt förväntar sig det internationella samfundet att unionen ska spela en engagerad och konsekvent roll i viktiga internationella frågor.

Under andra hälften av 2007 måste beslut i känsliga världsfrågor fattas som inte kan skjutas upp – Kosovos framtid, kärnkraftsfrågan i Iran och den humanitära krisen i Darfur. En rad särskilt viktiga bilaterala toppmöten kommer att äga rum med Indien, Kina, Ryssland och Ukraina. Förbindelserna med Förenta staterna, inom ramen för toppmötet i Washington som ägde rum under det tyska ordförandeskapet, kommer att övervakas så nära som man kan förvänta sig i fråga om så strategiskt viktiga förbindelser.

Hur som helst kommer vi att uppfylla vårt ansvar som ordförandeland, och vi kommer att bedriva ett nära samarbete med Javier Solana, den höge representanten för utrikespolitiken, och med Europeiska kommissionen.

Jag vill uppmärksamma er på tre initiativ som vi är nära delaktiga i och som förtjänar särskild uppmärksamhet: toppmötet mellan EU och Brasilien, som redan ägt rum, toppmötet mellan EU och Afrika och mötena inom Euro-Med.

Under denna första vecka för ordförandeskapet har vi redan hållit ett toppmöte med Brasilien i syfte att flytta förbindelserna till en högre nivå med ömsesidig förståelse och ett nära samarbete på alla nivåer. Detta initiativ är särskilt viktigt för portugiserna, eftersom vi delar vårt språk och mycket av vår kultur och historia med Brasilien. Vi vill försöka skapa politiska förutsättningar genom vilka vi, i likhet med andra nya tillväxtekonomier, kan skapa ett formellt förhållande som gynnar både Europa och Brasilien, och som i sin tur kan hjälpa oss att nå den typ av förbindelser som vi vill ha med hela Latinamerika.

Närmare förbindelser med Brasilien kommer också att medföra praktiska resultat i fråga om vårt ansvar för globala utmaningar. Förra veckans toppmöte med president Lula har också gjort det möjligt för oss att bevara en möjlighet som vi nu måste utnyttja maximalt vid förhandlingarna i Doha-rundan, och vi kommer att göra allt i vår makt för att stödja Europeiska kommissionen i det sammanhanget. Jag hör till de som anser att förhandlingarna i Doha-rundan är ett viktigt inslag när det gäller att reglera globaliseringen och som tror att slutsatserna från förhandlingarna kommer att vara mycket positiva. Detta måste förbli en prioritet för EU-institutionerna.

Ministermötena inom Euromed ingår i en rad förhandlingar, däribland de som kallas Barcelonaprocessen och den nya grannskapspolitiken. Vid dessa möten betonas den vikt som vi fäster vid att återuppliva den avgörande politiska debatten med våra partner söder om Medelhavet. Vi har gemensamma angelägenheter och vi står inför utmaningar i fråga om utveckling och social sammanhållning som betonar det allt större ömsesidiga beroendet för båda sidor av Medelhavet, och vi är övertygade om att vi kan hjälpa till att överkomma vissa hinder på grundläggande områden som hantering av migrationsflöden och migrationsgruppernas möjliga bidrag till ursprungsländerna, med stöd och engagemang från EU-länderna och de berörda internationella institutionerna.

Slutligen avser vi att hålla ett andra toppmöte mellan EU och Afrika, eftersom vi anordnade det tidigare toppmötet i Kairo 2000, vilket som ni minns ägde rum under ett portugisiskt ordförandeskap. Utan att bortse från vissa problem som måste övervinnas är vi övertygade om att det inte finns något som ursäktar att inga möten av detta slag har ägt rum på högsta nivå under mer än sju år, när det gäller två kontinenter med så nära historiska band som i dag är så ömsesidigt beroende av varandra.

Portugal har särskilt goda förutsättningar att åta sig detta ansvar och räknar verkligen med Afrikanska unionen och med alla europeiska och afrikanska länder när det gäller att se till att detta toppmöte blir en möjlighet att återupprätta dialogen och samarbetet i frågor av största gemensamma intresse. Vi kommer därför att åta oss att utarbeta ett nytt strategiskt partnerskap mellan Europeiska unionen och Afrika som syftar till hållbar utveckling, till att garantera fred, bekämpa endemiska sjukdomar och bevara ett balanserat partnerskap i hanteringen av migrationsflöden, till bådas fördel.

Herr talman, ärade ledamöter! Jag har kort beskrivit vår dagordning för er. Jag är medveten om att vi innehar ordförandeskapet vid en tidpunkt då den internationella situationen är oerhört känslig och att vi har varit ambitiösa i fastställandet av våra egna mål. Vi vet att ordförandeskapen inte själva löser alla problem som uppstår, men vi vet också att vi kan göra skillnad om vi antar tydliga mål, om vi är ödmjuka i genomförandet av dessa mål och om vi visar en vilja att nå den nödvändiga enigheten.

Många europeiska filosofer definierar dagens värld genom prefixet ”post” – postdemokratisk, postmodern eller postindustriell – för dem lever vi i en ”post”-värld. Allt detta begrepp egentligen betyder är att vi lever i en förändringens värld, en värld med allt snabbare förändringar, och att vi ännu inte fullt ut förstår vad som sker.

Bland all denna ovisshet och alla dessa okända faktorer anser vi dock att en sak är säker: i en föränderlig värld är det värsta misstaget att stå stilla. Detta är ett misstag som Europa inte får göra. Ärade ledamöter! Vår beslutsamma föresats är att se till att Europa inte står stilla och att föra det europeiska projektet vidare för att skapa en bättre värld.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. - Herr talman! Tack för presentationen av ert program. Applåderna visar hur väl det har mottagits här i Europaparlamentet. Vi vill framför allt tacka er för att ni klargjort att Europaparlamentet kommer att vara representerat på alla nivåer vid regeringskonferensen. Ni har personligen alltid förespråkat den modellen, som garanterar att Europaparlamentet kommer att kunna godkänna sammankallandet av en regeringskonferens. Vi i Europaparlamentet har också stora förväntningar på vårt arbete med rådets generalsekretariat.

Jag vill nu ge ordet till kommissionens ordförande, José Manuel Durão Barroso.

 
  
MPphoto
 
 

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. - (PT) Herr talman, herr premiärminister, ärade ledamöter! Jag vill börja med att rikta en mycket särskild hälsning till Portugals premiärminister så här i början av det portugisiska ordförandeskapet. Det program som utarbetats för det portugisiska ordförandeskapet är ambitiöst och krävande, och regeringskonferensen kommer naturligtvis att ha en framträdande plats, särskilt fram till och med Europeiska rådets möte i oktober, men Portugals ordförandeskap omfattar mer än den mycket viktiga frågan om fördraget. Andra tuffa uppgifter innefattar de externa förbindelserna, med viktiga toppmöten med många av våra partner, nystarten för Lissabonagendan för tillväxt och sysselsättning, och innovationer.

I går antog kommissionen sitt yttrande om regeringskonferensen. Liksom jag redan angett i kammaren kommer den regeringskonferens som snart ska inledas att vara mycket olik sina föregångare. Tack vare det arbete och de ansträngningar som redan gjorts, i synnerhet under det tyska ordförandeskapet, som jag också vill berömma, och tack vare att vi kunnat göra så tydliga framsteg, kan vi säga att detta mandat är mer detaljerat än något annat tidigare. Aldrig har en regeringskonferens inletts med ett så tydligt mandat. På vissa områden har faktiskt ordalydelsen från 2004 års regeringskonferens införlivats i mandatet, medan välgrundade rättsliga och tekniska formuleringar används på andra områden. Till följd av denna stora tydlighet kan vi nu säga att den centrala frågan inte längre handlar om det politiska innehållet, eftersom det egentligen löstes vid Europeiska rådets möte, utan snarare om att troget hålla sig till mandatets innehåll.

Vi måste därför vara tydliga på den punkten. Jag vill klargöra kommissionens ståndpunkt: vi stöder mandatet fullt ut och anser att frågan inte behöver diskuteras igen. Den springande punkten är, liksom Sócrates har sagt, att omvandla mandatet till ett fördrag. Inte att skapa ett nytt mandat. Det vore ett mycket bakåtsträvande steg, och det vore enligt min åsikt otänkbart för oss att ändra oss i fråga om något som fastslagits enhälligt. Det vore ett tecken på en allvarlig brist på förtroende om vi nu försökte att omförhandla ett mandat som alla enats om. Det är omöjligt att bygga ett starkt Europa utan förtroende för de åtaganden som vi gjort.

Det är också sant att mandatet, ur kommissionens synvinkel, varken är idealiskt eller perfekt. Vi borde ha varit mer ambitiösa på många punkter. Ingen tycker att mandatet är helt idealiskt, och det är så det europeiska projektet fungerar och alltid har fungerat. Sedan 1957 har vårt integrationsprojekt alltid utvecklats genom politiska kompromisser och inte genom idealiska lösningar. Det är så det kommer att bli nu också. Vi får inte heller glömma att den enighet som nåddes vid Europeiska rådets möte var svårvunnen, eftersom den byggde på en känslig politisk kompromiss. Vårt ansvar är att bevara den kompromissen vid regeringskonferensen ända fram till det slutliga ratificerandet.

Kommissionen stöder fullt ut det portugisiska ordförandeskapets avsikt att hålla en kort och intensiv regeringskonferens. Den kommer att inledas den 23 juli och om allt går som det ska, och vi kommer att göra allt i vår makt för att garantera det, kan den avslutas vid Europeiska rådets informella möte i oktober. Kommissionen förbehåller sig dock rätten att framföra sin åsikt om ståndpunkter och förslag från medlemsstaternas regeringar vid regeringskonferensen och vi kommer i synnerhet att vara noga med att se till att mandatet fullgörs vederbörligt. Vi anser att det är vår plikt att göra det.

Herr talman, herr premiärminister, ärade ledamöter! Liksom vi redan nämnt omfattar Portugals ordförandeskap mer än denna mycket viktiga fråga om fördraget, och det gläder mig att kunna notera att premiärministern och rådets ordförande avser att särskilt uppmärksamma Lissabonstrategin. Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning, som vi tillsammans gav en nystart 2005, ger nu vissa tämligen uppmuntrande resultat. Arbetslösheten i Europeiska unionen har minskat från tio procent i mitten av nittiotalet till sju procent i juni i år.

Våra analyser visar att den strukturella arbetslösheten också minskar, vilket är relativt uppmuntrande för Europa på medellång och lång sikt. Våra uppgifter visar också att kvinnors sysselsättning har ökat med femtio procent. Dessa uppgifter är mycket välkomna i ett Europa som vi vill göra mer konkurrenskraftigt, mer rättvist och mer allomfattande.

Den ekonomiska tillväxten har också nått sin högsta nivå sedan 2000, i ett sammanhang med en större potential och tillväxt för EU:s ekonomi, vilket får oss att tro att den aktuella tillväxten är strukturell och inte bara cyklisk. Det är rättvist att säga att dessa framsteg i hög grad beror på de reformer som inletts tack vare nystarten för Lissabonagendan för tillväxt och sysselsättning. Faktum är att genom att ge de olika medlemsstaternas regeringar gemensamma reformramar underlättar, stöder och stärker EU just den reformsträvan som alla EU:s regeringar har genomfört på ett eller annat sätt, visserligen i olika takt och i olika utsträckning.

Det är därför lämpligt att här betona att den i hög grad baktalade Lissabonstrategin är en avgörande faktor för EU:s ekonomiska och sociala modernisering. Faktum är dock att det inte finns utrymme för självbelåtenhet. Det återstår fortfarande mycket för att göra EU:s ekonomi mer konkurrenskraftig och det europeiska samhället mer rättvist. Vi måste särskilt öka innovationernas bidrag till den ekonomiska tillväxten. Jag vet att detta är en av det portugisiska ordförandeskapets prioriteringar och det är något som jag hyllar. Innovationer är drivkraften bakom triumviratet med planen för energiteknik, det europeiska teknikinstitutet och den första innovations- och teknikgemenskapen, som vi förväntar oss ska vara ett särskilt mål för energifrågorna och kampen mot klimatförändringen, och som vi hoppas kommer att inledas under Portugals ordförandeskap. Detta är det tydligaste exemplet på att vi genom nystarten för Lissabonstrategin vill koppla samman de olika aspekterna, som till exempel denna viktiga och centrala aspekt med kampen mot klimatförändringen och energisäkerhet. För att nå framgångar på detta område måste vi göra mer i fråga om innovationer och därför gläder det mig att kunna notera att Portugals ordförandeskap avser att göra innovationer till en grundläggande fråga vid Europeiska rådets möte i december. Utbildning, vetenskaplig forskning och innovationer är grundläggande inslag i det europeiska samhälle som vi vill bygga för att bemöta de mest brådskande angelägenheter och utmaningar som detta nya århundrade medför.

För att nå våra mål inom ramen för den europeiska energi- och klimatpolitiken har vi utarbetat en ambitiös och konsekvent strategi för att garantera hållbarhet, säker försörjning och europeisk konkurrenskraft. Det bör dock betonas att för att denna strategi ska vara framgångsrik måste vi verkligen betona slutsatserna från Europeiska rådets möte i mars, som utgör en vändpunkt för energins historia och för kampen mot klimatförändringen.

För att nå resultat nu måste vi öka våra ansträngningar på området för vetenskaplig forskning, teknisk utveckling och innovationer. Den tekniska planen på området för ren energiteknik är en hörnsten för denna strategi. Inrättandet av det europeiska teknikinstitutet, som nu mottagits så väl av Europaparlamentet, är också ett grundläggande sätt att öka EU:s konkurrenskraft genom att mobilisera insatser inom hela EU och skapa närmare kopplingar mellan kunskap och innovationer.

Herr talman, herr premiärminister, mina damer och herrar! Liksom kommissionen anger i det yttrande som vi antog i går kommer reformfördraget att stärka unionens förmåga att agera inom utrikespolitiken, vilket är mycket symboliskt: två av de centrala pelarna för Portugals ordförandeskap är institutionella reformer och unionens externa förbindelser. Det aktiva samarbetet mellan ordförandeskapet och kommissionen på detta område är uppenbart. Förra veckan deltog José Sócrates och jag vid det avslutande sammanträdet vid Afrikanska unionens möte i Accra, och dagen därpå deltog vi i det första toppmötet mellan EU och Brasilien.

Vi delar med Brasilien, som är vår senaste strategiska partner, en ambitiös agenda som innefattar energi, huvudsakligen biobränslen, som vi vill ska vara hållbara, kampen mot klimatförändringen och handelsförbindelser. Beträffande internationell handel har vi mycket beslutsamt uppmanat president Lula att nå en överenskommelse i Doha-förhandlingarna. Kommissionen betonar Dohas betydelse för handeln, eftersom handeln utgör drivkraften för den ekonomiska tillväxten och utvecklingen. Handeln har befriat miljontals människor från fattigdom i Asien och kan fortsätta att göra det, inte bara i Asien utan också i Sydamerika och Afrika.

Den internationella handeln måste dock bygga på multilaterala bestämmelser och institutioner och Europeiska unionen har en mycket viktig roll att spela i befästandet av internationella bestämmelser och styrelseformer. Doha är därför mycket viktigt. Det handlar inte bara om handel, även om handeln är viktig i sig, utan det handlar om vår multilaterala vision. Vi kan inte aktivt stödja multilateralismen och sedan försvara unilateralismen när det gäller handel. Vi måste också göra framsteg i denna fråga, eftersom det inte bara handlar om en agenda för handel, utan om en agenda för social utveckling, en agenda som kan stärka våra förbindelser med utvecklingsländerna.

I fallet med Afrika är det strategiska partnerskapet mellan Europa och Afrika också avgörande för den internationella stabiliteten. EU är den största givaren av finansiellt, ekonomiskt och tekniskt stöd till Afrika. Europa är den afrikanska kontinentens största handelspartner, och importerar mer än alla de övriga G8-länderna. Från början av sin mandatperiod har kommissionen, som jag har nöjet att vara ordförande för, gjort förbindelserna med Afrika till en av sina viktigaste prioriteringar. Kommissionen har till exempel öppnat sitt första skola för EU-historia utanför Europa i Addis Abeba, där vi har anordnat ett arbetsmöte mellan kommissionen och Afrikanska unionen. Det finns dock fortfarande mycket kvar att göra beträffande förbindelserna mellan EU och Afrika. Det förestående toppmötet mellan EU och Afrika, som ska äga rum under det portugisiska ordförandeskapet, är ett unikt tillfälle att utarbeta en långtgående agenda som omfattar praktiska frågor som energi, migration, kampen mot klimatförändringen och naturligtvis demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har en plikt att tala med våra afrikanska partner om frågor om demokrati, mänskliga rättigheter och styrelseformer. Vi har talat med resten av världen, och det vore oförståeligt om vi inte talade med Afrika. Det finns naturligtvis vissa politiska och diplomatiska problem som måste lösas, men dessa problem, vars relevans vi måste erkänna, kan och får inte utgöra ett hinder för ett grundläggande strategiskt partnerskap om globaliseringens framtid. Afrika och Europa måste samarbeta.

Jag har sagt mer än en gång att EU har ett uppdrag för 2000-talet, nämligen att främja rättvisa, frihet och solidaritet i hela världen. EU kan och får inte vara en grupp länder som bara ser om sitt eget hus. Det måste och kan vara en drivkraft för reform och stabilitet i världen, och när det gäller att försvara EU:s intressen och främjandet av europeiska värderingar. Vi är ett samfund med värderingar, särskilt värderingarna med frihet och solidaritet. Den afrikanska kontinenten är tveklöst en region som behöver vårt stöd och engagemang. Europeiska unionen kan inte blunda för det drama som utspelas så nära dess gränser.

Innan jag avslutar vill jag önska det portugisiska ordförandeskapet lycka till och bekräfta att kommissionen är helt och hållet villig att samarbeta med ordförandeskapet. Jag vill säga att jag har ett fullständigt förtroende för Portugals förmåga – som är ett land som visat sitt engagemang för Europa, för den portugisiska regeringens och dess myndigheters förmåga, och förmågan hos alla landets politiska krafter att arbeta för Europa. Vi delar den utmärkta slogan som det portugisiska ordförandeskapet har valt för denna period: ett starkare Europa för en bättre värld. Tillsammans ska vi lyckas med vårt arbete för att nå detta mål.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen.(FR) Herr talman, herr Sócrates, herr Barroso, mina damer och herrar! Min grupp välkomnar det portugisiska ordförandeskapets ambitiösa motto: ”Ett starkare Europa för en bättre värld”. Genom att ställa sin konstruktionsvilja i fokus för sitt mandat följer det portugisiska ordförandeskapet det tyska ordförandeskapets exempel. Och genom att dra fördel av dynamiken i Angela Merkels prestationer kommer ni att visa, herr Sócrates, att ett ordförandeskaps framgångar är beroende av en stark politisk vilja och en strategi som sammanför ambitiösa men realistiska prioriteringar.

Era framgångar kommer också att vara beroende av ert samarbete med Europaparlamentet. Gör oss mycket delaktiga i ert arbete och i era beslut.

Vad beträffar gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater är den institutionella reformen, säkerheten för våra medborgare, fullbordandet av den inre marknaden och befästandet av tillväxten de viktigaste aspekterna av ert ordförandeskap. Överenskommelsen från den 21-22 juni omfattar merparten av de framsteg som fanns i den tidigare texten. Om medlemsstaterna ratificerar den senast våren 2009 kommer EU slutligen att kunna fatta effektiva, insynsvänliga och demokratiska beslut på områden som säkerhet, tillväxt, energi, klimatförändringar och befolkningsstatistik.

Att överge de åtaganden som gjorts vore att betrakta Europeiska unionen som ett korthus: ta bort ett kort och hela huset rasar. Vad beträffar vår grupp, och särskilt Elmar Brok som kommer att företräda den, måste regeringskonferensen ägnas åt det rättsliga slutförandet av de reviderade fördragen och den borde avslutas i tid för Europeiska rådets höstmöte, liksom ni önskar herr Sócrates.

Herr Sócrates! Samtidigt som en starkare union för en bättre värld är motivationen bakom ert arbete, kan ni inte bortse från säkerheten för våra medborgare, och ni talade utförligt om det i morse. Terroristdåden i Förenade kungariket och på andra håll i Europa och ETA:s upphörande av vapenstilleståndet oroar oss och nödvändiggör ett Europaomfattande anti-terroristsamarbete. Herr Sócrates! Jag är medveten om medlemsstaternas motvilja mot att samarbeta på detta område. ”Var man för sig”-principen måste avskaffas, och säkerheten för Europas folk måste vara rådande. Med tanke på den internationella brottsligheten, terroristceller, komplexiteten hos nätverken och de sofistikerade metoder som används, inte minst vad gäller migration, riskerar vi att bli drabbas och det är vår plikt att omedelbart agera. Att tjänsten som EU:s antiterroristsamordnare är ledig är oacceptabelt. Tack för ert engagemang.

Herr Sócrates! Låt oss visa samma beslutsamhet i fråga om vår säkerhet som vi gör för klimatförändringen och energifrågan. Offren för terroristattackerna gör att vi måste stå enade. Under er ledning förväntar vi oss en ökad sammanhållning och att medlemsstaterna ska vara mer delaktiga i en effektiv samordningsmodell för terrorismbekämpning.

Vad gäller de övriga prioriteringarna, som exempelvis fullbordandet av den inre marknaden och befästandet av tillväxten, kommer våra medborgare endast att ansluta sig till det europeiska idealet om de ser att vår sociala modell, fri rörlighet, inte bara för personer, varor och kapital, utan också för tjänster, och främjandet av utbildning, yrkesutbildning och innovationer, återspeglas genom många konkreta förbättringar av deras dagliga liv.

Att bli världens mest avancerade ekonomiska område innebär att man måste ha den politiska viljan och modet. Portugal vågade anta Lissabonstrategin. Portugal har fått en möjlighet att ge bästa möjliga uppföljningsservice. Vi värderar både den sociala och den ekonomiska dimensionen av den europeiska integrationen.

Herr Sócrates! Vi hoppas, liksom ni, att framsteg kommer att göras med Afrika i migrationsfrågorna och att våra förbindelser med Brasilien och de nya tillväxtekonomierna kommer att stärkas. Liksom ni anser också vi att transatlantiska förbindelser måste vara en av våra prioriteringar. Under de senaste månaderna har kvaliteten i vårt partnerskap utvecklats avsevärt, och nu måste vi göra framsteg. Fasta ståndpunkter i fråga om respekten för våra värderingar och vår pågående dialog måste styra våra grannskapsförbindelser med Balkan, Ukraina, Vitryssland och naturligtvis Ryssland.

Herr Sócrates! PPE-DE-gruppen önskar er lycka till med denna starkare union för en bättre värld, som ni så innerligt önskar. Vi kommer att stödja er när det gäller att försvara värderingarna med fred och solidaritet, mod och ansvar.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande! För nästan exakt ett år sedan, den 1 juli 2006, spelades en utmärkt fotbollsmatch som Portugal vann på straffar efter förlängning. Det var en utomordentlig match. Portugiserna bevarade kontrollen och varje straff gick in. Bollen är nu upplagd för vår straffspark. Ni har sagt allt som går att säga om regeringskonferensen. Nu måste ni skjuta bollen i mål. Av ert anförande i morse misstänker jag att också era nerver är av stål, liksom det portugisiska fotbollslagets. Om ni gör mål den här gången vinner ni bucklan i oktober.

(Applåder)

Vi är realister, premiärminister Sócrates: mandatet omfattar inte så mycket som vi hade hoppats, men vi förstår att inget mer kunde ha åstadkommits under förhandlingarna. Mandatet innehåller dock en hel del. Ni måste klargöra för alla deltagare vid regeringskonferensen att man inte kan ångra vad man enats om.

Jag har en kommentar till min parlamentskollega Joseph Daul. Jag har förvisso noterat att detta är ståndpunkten i gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, och jag hoppas att alla delar av PPE-DE-gruppen, inklusive utskottens ordförande i er grupp, kommer att inta samma ståndpunkt.

(Applåder)

Ju viktigare utskott, desto mindre säker är jag.

Herr talman, mina damer och herrar! Vad skulle hända om vi ångrade oss? Vi skulle befinna oss i ytterligare en krissituation liknande den som vi just löst. Och om vi befinner oss i kris, herr rådsordförande, skulle de berömvärda mål som ni just redogjort för återigen vara utom räckhåll. Hur kan vi egentligen genomföra en sammanhängande Lissabonstrategi med ett Europa i två hastigheter? De två utesluter varandra.

Ni har rätt: vi måste ge Lissabonstrategin nytt liv. För tre år sedan fattades ett beslut om att återupprätta Lissabonstrategin. Tre år senare har vi inte gjort särskilt stora framsteg. Det är bra att ni som rådsordförande säger att vi måste sätta igång och snabba på saker och ting. Det finns dock två huvudsakliga skäl till att vi måste snabba på saker och ting: ni har helt rätt när ni säger att vi vill inrikta oss på kvalifikationer. Om vi vill bli den mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade kontinenten måste vi fokusera på kvalifikationer. Vad vi framför allt vill att Lissabonstrategin ska ge är en social stabilitet.

Om vi får en större ekonomisk tillväxt – vilket vi har, det skapas fler arbetstillfällen och reformerna ger resultat och tack vare Gerhard Schröders regering har de faktiskt redan gett resultat i mitt land – om vi får fler arbetstillfällen, då behövs framför allt en sak: att denna tillväxt ska vara hållbar och ge en varaktig social stabilitet. Annars är Lissabonstrategin värdelös.

Om vi, liksom ni med rätta sa herr rådsordförande, söker en fråga som tvingar oss att agera som en gemenskap, och en gemenskap med 27 länder, en fråga med ett mycket stort stöd hos allmänheten, då är det klimatskydd. Live Earth-konserten förra helgen visade tydligt hur entusiastiskt unga människor stöder ett ändamål. Så låt oss utnyttja denna entusiasm. Dessa unga människor går till konserten och när den är över frågar de: vad händer nu?

Bono och Herbert Grönemeyer har inte lösningen. De kan förespråka en lösning, men det är upp till oss att erbjuda en lösning genom praktiska åtgärder. Men om vi erbjuder denna lösning, om vi faktiskt genomför de ambitiösa målen, då är jag övertygad om att Europas medborgare kommer att stå bakom oss, och det är exakt vad det europeiska projektet behöver.

När jag talar om klimatskydd, herr premiärminister, är jag mycket tacksam för er strategi för Afrika och Latinamerika, eftersom klimatskydd endast kommer att vara genomförbart om vi gör Afrika och Latinamerika delaktiga. I fallet med Afrika måste vi inse den bistra sanningen, nämligen att den afrikanska kontinenten har drabbats hårt av global uppvärmning trots att den gör mycket lite för att bidra till denna globala uppvärmning. Det är en viktig faktor för afrikanernas tillstånd.

Jag är också mycket tacksam för er ståndpunkt om Latinamerika: Europeiska unionens transatlantiska förbindelser sträcker sig långt bortom våra förbindelser med Förenta staterna. Framför allt åligger det oss att stödja Latinamerika när det gäller att finna multilaterala lösningar på internationella konflikter, genom FN:s reform, och när det gäller att bekämpa de finansiella kriser som orsakats av finansmarknaderna. Vilka länder drabbades mest? Argentina och Brasilien. Det är mycket viktigt att vi i Europa samarbetar med Latinamerika. Min grupp kommer att följa och stödja detta initiativ i höst, och vi är mycket tacksamma för att ni anordnat detta toppmöte.

Somliga här i kammaren blir omedelbart otåliga om vi har två talare efter varandra från samma land. Herr talman! I dag har vi sett en portugisisk rådsordförande från vänster och en före detta rådsordförande från höger samarbeta för Europa. Det är värt att notera. Att övervinna frågor som splittrar oss på hemmaplan för att arbeta tillsammans för ett Europa för alla andra, denna känsla av gemensam mark, av att sätta våra skillnader åt sidan, är vad som definierar Europa. Det är precis vad vi behöver för att bygga ett starkare Europa, för som ni med rätta sa behöver inte bara Europa självt, utan hela världen ett starkt och enat Europa. Det kan vi endast nå om vi löser våra meningsskiljaktigheter och koncentrerar oss på vad som enar oss. Så jag önskar er all lycka med ert ordförandeskap.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Graham Watson , för ALDE-gruppen. (EN) Herr talman, herr rådsordförande! Det program som ni har presenterat förenar tydliga mål med en stor ambition. Det är inte självkart att det kommer att bli en framgång, men EU:s liberaler och demokrater har stora förhoppningar om att dessa två José kommer att utgöra ett europeiskt radarpar. Ni verkar faktiskt tävla om äran av ekonomisk liberalism. Som den brittiska dagstidningen Daily Mirror skulle kunna uttrycka det, ”It’s the only way, José!” [Det är den enda möjligheten, José!].

Vem, om inte ni två, skulle kunna övertyga EU:s regeringar om skönheten i Lissabon och vikten av dess strategi? Sätt tillbaka ”is on” [pågående] i ”Lissabon” – behovet att konsolidera offentliga finanser, engagemanget för finansdisciplin och skuldhantering, kraften att genomföra och stärka den inre marknaden. Ja, även mot populistiskt motstånd i era egna partier. Det är inte bara i Asien som den fria marknaden har lyft miljoner ur fattigdom – detsamma gäller för 50 miljoner människor inom EU enbart under de senaste 10 åren. Det viktigaste är att det finns ett behov av hållbar ekonomisk återhämtning i EU, som ska bygga på skapandet av arbetstillfällen snarare än på påverkan av växelkurser för att öka exportdriven tillväxt. Därför välkomnar min grupp särskilt ert initiativ att inleda diskussionen om flexicurity [kombination av flexibilitet och trygghet]. Vi måste modernisera det sociala skyddet och bidragssystem för att möta de utmaningar som uppstår på en global marknad. Låt oss skydda arbetstagare, inte konkurrenssvaga arbetstillfällen. Vårt sociala skyddsnät borde inte skydda konkursmässiga företag utan snarare personerna i företagen, genom att hjälpa dem att hitta nya sysselsättningsmöjligheter. Den enda europeiska sociala modell som betyder något för mig är den som bevarar vårt välstånd genom att förbereda vårt folk inför framtiden.

Och, visst, om vi talar om framtiden får vi inte glömma kampen mot klimatförändring. Låt oss se över hur vi kan slå samman Göteborgs- och Lissabonmålen och använda nyskapande initiativ inom miljövänlig teknik för att bli mer mottagliga för nya idéer, skapa fler arbetstillfällen och leda världen när det gäller att fastställa dagordningen för klimatförändringen.

Herr rådsordförande! Ni gör rätt i att betona Afrika – upptäckt, exploaterat och sedan övergivet av européer. Det faktum att ni har sammankallat det första toppmötet mellan EU och Afrika på sju år säger allt. Det har alltför länge varit en bortglömd kontinent. Afrika behöver EU, och EU behöver Afrika om vi ska kunna ta itu med invandring, sjukdomar och klimatförändring på ett framgångsrikt sätt.

Kina erbjuder pengar för naturtillgångar och vapen för pengar. Detta är kursen för 2000-talets ekonomiska kolonialism, och det är fel väg framåt för Afrika. Men EU måste undvika diskussioner om imperiets omfång. Låt oss dra lärdom av det förgångna och forma ett nytt och generöst samarbete.

När det gäller rättsliga och inrikes frågor uppskattar vi att ert ordförandeskap kommer att inriktas på ett antal åtgärder för att stärka det rättsliga området inom Europeiska unionen. Efter den tyska inrikesministern Wolfgang Schäubles avslöjande kommentarer kommer min grupp att vara på sin vakt mot urholkandet av medborgerliga rättigheter som underbygger vårt samhälle.

(Applåder)

Vi vill att man ska enas om rambeslutet om rättssäkerhetsgarantier i rådet som en nödvändig kompletterande åtgärd till den europeiska arresteringsordern. Och vi varnar för ett bemötande av terrorism som ändrar vårt samhälles natur genom att hämma de friheter som ni kämpade för i nejlikornas revolution.

För två veckor sedan applåderade kammaren rådet för ett avtal om ett mandat för regeringskonferensen, men förra veckan fick vi genom några av era kolleger i rådet veta att det var tomma ord. Ja, det var en ganska kortlivad seger. Jag tror inte att jag bara talar för min grupp utan för många kolleger i kammaren när jag uppmanar till att inte riva upp det paket som man kom överens om vid toppmötet i juni.

Genom en skola på Sagreshalvön fick ert land rykte om sig som en sjöfartsnation. Som rådsordförande kommer ni att behöva dessa kunskaper för att navigera genom de förrädiska vatten som rådets förhandlingar utgör.

Vi önskar er lycka till och gynnsamma vindar. Boa sorte!

(Applåder)

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Brian Crowley, thar ceann an Ghrúpa UEN. – A Uachtaráin, is í an aidhm is mó a bheidh ag an Uachtaránacht seo a chinntiú go síneoidh ceannairí an Aontais Eorpaigh Conradh nua an Aontais Eorpaigh níos déanaí sa bhliain. Tháinig na ceannairí ar shocrú ginearálta polaitíochta ag an gcruinniú mullaigh deireanach ach tá obair mhór fós le déanamh sula mbeidh an conradh cinntithe go hiomlán. Beidh an Phortaingéil i mbun cruinnithe mullaigh go hidirnáisiúnta leis an mBrasaíl, le ceannairí na hAfraice agus le rialtais Mheiriceá, na Síne agus na hIndia.

(EN) Och särskilt när vi talar om Afrika har vi alla sett de svårigheter och den oro som många kolleger tagit upp när det gäller vissa personers deltagande i konferensen. Detta skulle kanske kunna vara ett tillfälle för oss, i stället för att skrika ”nej” från åskådarplats, att uppmuntra andra afrikanska länder att samarbeta med varandra, att använda den öppna samordningsmetoden för det som skulle vara verkliga demokratiska kontroller och ordentliga förfaranden för individens rättigheter och friheter när vi möts vid detta afrikanska toppmöte.

Darfur nämns oftare, men ges sällan ordentligt innehåll, och det afrikanska toppmötet ger oss ytterligare en möjlighet att försöka sammanföra de oförenliga delarna och elementen i konflikten för att säkerställa att vi kan finna en tydlig väg framåt.

När det gäller reformfördraget – som ni korrekt nämnde har mandatet för regeringskonferensen utformats i mycket specifika termer – borde vi i många avseenden utvidga eller ändra dess villkor, oavsett vad andra måhända anser. Vi är bäst på att ta itu med det som ligger framför oss och det som 27 regeringar har kommit överens om.

Om jag kunde sammanfatta det som reformfördraget borde handla om i en enda mening, handlar reformfördraget om att ge oss den frihet som vi söker, vilket inte är friheten att göra allt det som vi vill, utan snarare en frihet att uppnå det som vi önskar. När vi talar om denna frihet måste vi särskilt ta hänsyn till vårt klimat och i synnerhet klimatförändringarna. Som jag sa i Lissabon välkomnar jag att toppmötet i Brasilien gav oss ett tillfälle att föra fram idén om förnybara energikällor i sin helhet och se över olika metoder för att skapa en ny världshandelsorganisation och partnerskap med utvecklingsvärlden och, viktigast av allt, att garantera att våra medborgare har rättigheterna och friheterna för att lyckas i EU.

 
  
MPphoto
 
 

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. (PT) Herr talman! Ett starkare Europa för en bättre värld.

(IT) Herr talman! Mina damer och herrar! ”En starkare union för en bättre värld”: min grupp och jag gillar verkligen er slogan, och jag anser att ordförandeskapet borde göra tre saker för att se till att vi under de kommande sex månaderna kommer ihåg detta starkare Europa.

Beträffande regeringskonferensen bör ni inte alls tolerera de som vill bromsa de överenskommelser som nåtts, utan ni borde under tiden finna områden som kan förbättras, som till exempel klimatförändringen, och försöka stödja och öppna upp regeringskonferensen för Europaparlamentet och den allmänna debatten. Detta är för oss förutsättningarna för en framgångsrik reform av fördragen. Denna reform kommer inte att vara den sista, eftersom vi från och med nu här i kammaren har förpliktat oss att återuppta kampen för konstitutionen för Europa.

Angående Lissabonstrategin anser vi att inga framsteg kommer att göras om ni under de sex kommande månaderna inte tillsammans med kommissionen och parlamentet kan stärka dagordningen för klimatförändringen, eftersom denna fråga inte kan särskiljas från Lissabonagendan. Efter de beslut som fattades under det tyska ordförandeskapet är tiden inne att agera och att förkasta medlemsstaternas många försök att tricksa, som innebär att varje part strävar efter att minska sina åtaganden i så hög grad som möjligt.

Därför vill vi – och jag uppmanar er att överväga detta – åter lansera idén med en pakt om klimatförändringen och om energisäkerhet, utifrån målet att begränsa temperaturhöjningen till 2°C över nivån för den pre-industriella eran och utifrån instrumentet med mekanismer för att påföra sanktioner, precis som i stabilitetspakten. Det måste finnas tre åtgärdslinjer som vi vill ska ge konkreta resultat inom sex månader och som jag vill be er att just nu här i debatten svara på: frågan om energibesparingar, frågan om transporter, som otroligt nog uteslöts ur de överenskommelser som nåddes under våren men som står för 30 procent av utsläppen, och frågan om förnybar energi, som Barrosokommissionen tyvärr fortfarande inte har gjort något åt, särskilt när det gäller direktivet om uppvärmning och nedkylning.

Herr talman! Frågan om förnybar energi gör att jag kan uppmärksamma er på frågan om biobränslen och förbindelserna med Brasilien. Vi är oroliga: vi tycker inte om president Lulas mystiska vision av biobränslen och den mirakelartade betydelse som han fäster vid dessa som ett nytt ”grönt guld”. Vi tycker inte heller om att frågan om skogsskövling, illegal import av timmer, livsmedelssäkerhet och Europas bidrag till utvecklingen av innovativ teknik för förnybar energi har uteslutits från agendan.

Jag vill helt kort göra en liknande iakttagelse om Afrika. Rådsordförande Sócrates och talman Barrosos fina ord har särskild och oroande konsekvenser som jag uppmanar er att reflektera över: Europeiska unionen utövar påtryckningar på de olika afrikanska länderna för att få dem att underteckna det ekonomiska partnerskapsavtalet före årets slut. Kommissionen använder pengar från utvecklingsfonden för att övertyga dessa länder, där det civila samhället i många fall har motsatt sig avtalet eftersom det i slutändan inte skulle leda till något annat än till en minskad och begränsad förmåga för dem att integreras på den internationella marknaden om deras marknader skulle öppnas upp helt och hållet.

Jag hade velat säga många andra saker till er, herr talman, men det har jag inte möjlighet att göra. Jag hoppas att jag får andra tillfällen att göra det.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen.(PT) Herr talman! Vad vi just hört från rådets nuvarande ordförande visar att detta kommer att bli ännu ett bortslösat tillfälle att sätta upp några av de allvarliga ekonomiska och sociala problem på dagordningen som gemenskapsinstitutionerna måste ge en ny inriktning och andra svar: till exempel den ojämna inkomstfördelningen, den ökade osäkerheten på arbetsmarknaden och den fattigdom som nästan 80 miljoner människor lever i, däribland det allt större antalet arbetstagare med låga löner och färre rättigheter, gamla människor med försumbara pensioner och kvinnor och barn som nekas grundläggande mänskliga rättigheter.

I stället för att prioritera en ändring av målen och stadgarna för Europeiska centralbanken för att kräva att den blir föremål för en demokratisk kontroll, för att bromsa de ökade räntorna och hindra att den sociala orättvisan förvärras, förblir rådets ordförande besatt av de centrala förslagen i det nyliberala och militaristiska utkastet till konstitutionsfördrag och av en ökad maktkoncentration för de stora EU-makterna. I stället för att kämpa för ett tillbakadragande, eller åtminstone för en radikal revidering av stabilitets- och tillväxtpakten och Lissabonstrategin i syfte att ge investeringarna inom den offentliga sektorn och i små och medelstora företag en rivstart, bromsa avregleringarna och privatiseringen av grundläggande sektorer och allmänna tjänster för att skapa fler arbetstillfällen med rättigheter och minska fattigdomen och den sociala utestängningen, lägger han fokus på konkurrenskraftens heliga kossa i syfte att öka de ekonomiska och finansiella gruppernas makt. I stället för att föreslå åtgärder för att respektera arbetande människors värdighet och för att minska den allt mer osäkra situationen för miljontals arbetstagare, särskilt kvinnor och unga människor – liksom flera tusentals människor krävde vid den demonstration som anordnades av den allmänna sammanslutningen för portugisiska arbetstagare den 5 juli i Giumarães – ser vi en betoning av flexibel säkerhet, vilket mer än något annat innebär en flexibel exploatering av arbetstagarna.

Därför betonar vi behovet av ett fullständigt nytt vägval för EU:s del, och därför säger vi att det är dags att lyssna på människors krav, utvidga demokratin och engagera oss för ett mer rättvist socialt Europa som utmärks av framsteg och en mer rättvis inkomstfördelning. Det är dags att upprätthålla principen med suveräna stater med lika rättigheter, att stärka det internationella samarbetet och solidariteten och att beslutsamt förbinda oss att skapa fred, om det så är i Mellanöstern, Palestina, Afghanistan eller Afrika.

Vi bekräftar att vi är motståndare till ett så kallat reformutkast till fördrag, vilket i praktiken inte är något annat än ett återgivande av konstitutionsfördraget med hjälp av en stor rökridå som är avsedd att åsidosätta folkomröstningar och minska demokratin och möjligheten för människor och de nationella institutionerna att göra sina röster hörda, av rädsla för en pluralistisk debatt och den allmänna opinionen i våra länder. Därför vill vi ha en folkomröstning i varje medlemsstat, liksom den allmänna opinionen i våra stater kräver.

 
  
MPphoto
 
 

  Patrick Louis, för IND/DEM-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! En polsk dagstidning publicerade nyligen följande historia: Vilken var den första europeiska folkomröstningen? Svar: När Gud sa till Adam efter att ha skapat Eva: ”välj en fru”.

Bilden är träffande. I dag, långt från Edens lustgård, har det portugisiska ordförandeskapet tagit över efter det tyska. Det senare kommer att ha utmärkts av sina knep och sitt försök att påtvinga det franska och det nederländska folket en knappt förklädd och rensad text som de förkastat i en folkomröstning. Detta minifördrag är inte något annat än en förklädd konstitution. För några år sedan skrev eurons initiativtagare Padoa-Schioppa en artikel i en fransk tidning, vars huvudpunkt var att den europeiska integrationen snarare uppstått ur en upplyst despotism än ur demokrati. Dagens omfattande manipulation är en livlig illustration av detta. Hur kan man säga att den nya texten motsvarar det franska och det nederländska folkets vilja i folkomröstningarna om den inte genomgår ytterligare ett sådant test genom en folkomröstning?

Om ni tillåter, herr talman, vill jag framföra en önskan här i kammaren i början av det portugisiska ordförandeskapet: om vi inte vill att Europas folk ska vända den politiska klassen ryggen en gång för alla, måste det portugisiska ordförandeskapet bryta helt och hållet med sina omoderna metoder och omedelbart inleda den enda verkliga europeiska reform som människor förväntar sig: mindre teknokrati och mer demokrati.

 
  
MPphoto
 
 

  Bruno Gollnisch, för ITS-gruppen.(FR) Herr talman! Får jag återigen ta detta tillfälle i akt att framföra vår tacksamhet för ert och er regerings magnifika mottagande av ordförandena för de parlamentariska grupperna alldeles nyligen i Lissabon: det vittnar om er vilja att arbeta seriöst med Europaparlamentet.

Vi kan endast godkänna ett antal av era mål, vars syfte inte förvånar oss. Bland dessa finns målet att hjälpa till att lösa problemen i Afrika, som vi faktiskt måste erkänna endast har förvärrats sedan de europeiska länderna gav sig av, till skillnad från vad somliga vill få oss att tro. Bland de mål vi kan godkänna finns också åtgärder för Latinamerika, och i synnerhet Brasilien, som ligger er varmt om hjärtat – allt detta är berättigat. Liksom jag redan haft tillfälle att säga till er anser jag att det enda sättet att göra EU:s internationella politik, som ni hoppas kunna utveckla, legitim och öppen är att särskilja den från politiken i den hegemoniska supermakt som Förenta staterna nu har blivit.

Herr talman! Jag befarar att min kollega Graham Watson och många andra liksom han blandar ihop två saker: å ena sidan det nödvändiga återupprättandet av de ekonomiska friheterna i en nation eller inom ett område där de sociala trygghetsparametrarna är nästan desamma, och å andra sidan en form av obehindrad fri marknadspolitik som återspeglas av en helt och hållet orättvis konkurrens som bygger på social dumpning. Sanningen är att i början utvecklas en ekonomi bara om den är skyddad, vilket stämmer in på de stora partnerna på världsmarknaden, som i dag är Japan och Kina.

Vad slutligen beträffar regeringskonferensen kommer ni att tvingas tillämpa en färdplan som har föreslagits er och det är en verklig handbok i hur man för väljarna bakom ljuset. Vi bevarar faktiskt innehållet i en konstitution som, liksom nyss sades, har förkastats, och ändrar formuleringarna. Det är sant att vi avskaffat orden ”konstitution”, ”utrikesminister” och ”ramlag”, vi nämner inte stadgan i texten och vi publicerar den knappt i Officiella tidningen. Men vi bevarar utvidgningen av unionens befogenheter, omröstning med majoritet och ett enda ordförandeskap, vilket skulle beröva oss er närvaro i dag om texten vore i kraft. Vi bevarar allt som folket inte gick med på och som de högst troligen skulle förkasta om de informerades ordentligt om det.

Herr talman! Ni företräder en nation som är liten till sin storlek men mycket ärorik i fråga om sin oerhörda historia. Denna ära har endast möjliggjorts genom den ständiga kamp som Portugal alltid har fört för att bevara sin självständighet – från sin födelse och genom hela sin historia . Jag ber er: delta inte i avskaffandet av denna högst värdefulla tillgång hos er nation och hos alla nationer – den nationella självständigheten.

 
  
MPphoto
 
 

  Gianni De Michelis (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar, herr Sócrates! Vi välkomnar er presentation av de riktlinjer som Portugal avser att följa under de kommande månaderna: vi instämmer naturligtvis i prioriteringen av regeringskonferensen och kan inte annat än lyckönska er när det gäller ert mål att fullt ut och troget omvandla mandatet till ett nytt fördrag.

Liksom ni själv sa kommer ordförandeskapet att ha fler åtaganden än bara denna under de kommande månaderna. Vi välkomnar den förteckning med prioriteringar som ni föresatt er och förstår varför Portugal, när det gäller vissa av dessa prioriteringar, t.ex. Lissabon, Afrika och Brasilien, är särskilt engagerat. Samtidigt vill vi betona att för att omvandla er slogan till verklighet och visa att ett starkare Europa kan leda till en bättre värld, behöver vi inte bara goda intentioner utan också fakta, som inte vi väljer utan som kommer av de faktiska prioriteringarna av de omständigheter som vi befinner oss i.

På den punkten vill jag uppmärksamma er och ordförandeskapet på den viktigaste prioriteringen som fastställs genom en region nära oss vid Medelhavet – Mellanöstern – som Europa kan och måste göra mer för. Denna region har inte varit särskilt närvarande på senaste tiden, men nu när farorna blir mer akuta och möjligheterna därför större måste EU visa att vi kan vara starkare och bidra till en bättre värld.

 
  
MPphoto
 
 

  João de Deus Pinheiro (PPE-DE).(PT) Herr talman, herr premiärminister! Ni har liksom jag säkert noterat den enorma underström med både förväntningar och sympati som ni väckt på alla sidor i kammaren, och det måste finnas en anledning till det. Anledningen är naturligtvis ert fasta och beslutsamma förkastande av allt ingripande i de beslut som fattades vid Europeiska rådets möte i juni. Fortsätt på den vägen så får ni säkert ett ännu större stöd efter Europeiska rådets informella möte i september.

Ni nämnde också Lissabonstrategin och behovet av en ny runda. Vi instämmer alla i det. Vi måste dock komma ihåg att ett av skälen till att den första Lissabonstrategin misslyckades var dödssynden att kommissionen inte fick ansvar för denna strategis inriktning, vilket är en uppgift som modellen med regeringskonferensen har visat sig vara olämplig för.

Under senare år har kommissionens ordförande – och det förtjänar han verkligen beröm för – försökt att använda de små detaljerna för att få strategin att utvecklas. Rådet måste dock acceptera att kommissionen måste vara ännu mer delaktig i Lissabonstrategin för att nå de ambitiösa mål som ni nämnde i ert anförande, herr premiärminister.

Vad beträffar de externa förbindelserna måste det sägas att ni har fått en bra start. Toppmötet med Brasilien var en fullständig succé, vilket jag kan bekräfta tack vare president Lulas kommentarer vid talmanskonferensen i Bryssel.

Jag vill också tala om för er att ingen borde hållas gisslan av Robert Mugabe varken i Afrika eller i Europa. Låt oss säga det rakt ut. Toppmötet måste vara avsett för debatter och får inte endast inriktas på denna enda eller främsta fråga. Ni har nämnt många andra frågor som måste vara föremål för våra diskussioner och för vår dialog och vårt partnerskap med Afrika.

Bara ytterligare en fråga, herr talman. Beträffande förbindelserna med Ryssland har ni haft modet att besöka president Putin under omständigheter som ni visste skulle missgynna er. Ni borde nu försöka övertala era kolleger om att Ryssland måste göras delaktigt i [att ta itu med] de internationella problemen, eftersom Ryssland måste vara en del av lösningen och inte en del av problemet.

Herr premiärminister! Ni har kammarens stöd, ni har sannerligen stödet från gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater för ert ambitiösa program. Jag är på er sida, och önskar er lycka till.

 
  
MPphoto
 
 

  Edite Estrela (PSE).(PT) Herr talman! När jag lyssnade till rådets och kommissionens ordförande kände jag mig oerhört stolt över att vara portugisiska. Detta är en stund som kommer att gå till historien för EU-institutionerna.

Det här är första gången i parlamentet som den europeiska dialogen på högsta nivå har ägt rum på portugisiska. I det förflutna färdades det portugisiska språket över hela världen. Det var dessutom det första europeiska språket med vilket en dialog inleddes mellan öst och väst. I dag talas portugisiska av över 220 miljoner människor på de fem kontinenterna. Som den portugisiska poeten António Ferreira en gång sa: ”Låt det portugisiska språket frodas: låt det talas, sjungas och höras, och må det leva länge”.

Det portugisiska ordförandeskapet har just inletts och det har redan gjort ett outplånligt avtryck. Det första toppmötet mellan EU och Brasilien var en succé. Det var en brådskande fråga att införliva B för Brasilien i EU:s strategiska partnerskap med BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina). Det har vi nu gjort. Förutsättningarna för att Europa ska kunna ge förbindelserna med Mercosur och Dohaförhandlingarna ny drivkraft har nu förbättrats. Det portugisiska ordförandeskapet har därför fått bästa möjliga start. Jag skulle önska att det fick lika stora framgångar med sina andra prioriteringar, däribland antagandet av det nya fördraget och det andra toppmötet mellan EU och Afrika. Dialogen med Afrika är av avgörande vikt i kampen mot illegal invandring och klimatförändringen.

Vad beträffar fördraget var rådets mandat, liksom premiärministern sa, exakt och tydligt: Inget är öppet för debatt. Innehållet har fastslagits och allt som behövs är den exakta ordalydelsen. Min önskan är att det inte kommer att finnas några hinder längs med vägen. Vi vill inte att Europa ska handlingsförlamas för att man fastnar på ett komma eller hänger upp sig på ett ord. Det skulle sända värsta möjliga signal till Europas medborgare och till världen i stort.

Vi européer behöver ett starkt och enat EU som kan bemöta globaliseringens utmaningar. Ett starkare EU och en bättre värld, och som Cardoso Pires kanske skulle ha sagt: E agora, José? (Över till dig, José). Nu måste vi börja arbeta. Jag önskar er lycka till, för ett framgångsrikt portugisiskt ordförandeskap kommer att vara detsamma som ett framgångsrikt Europa.

 
  
MPphoto
 
 

  Annemie Neyts-Uyttebroeck (ALDE). – (NL) Herr talman! Herr rådsordförande! Herr kommissionsordförande! Jag vill gratulera Portugal till dess ordförandeskap och tacka för dess löfte att bedriva ett nära samarbete med Europaparlamentet. Herr ordförande! Ni kan lita på att vi kommer att ta er på ert ord.

Vi välkomnar era avsikter att anordna ett toppmöte mellan EU och Afrika och mellan EU och Brasilien. Vad gäller toppmötet mellan EU och Afrika bör vi dock inte lämna någon i tvivel om att det faktum att EU:s sanktioner under ert ordförandeskap inte endast får bli akademiska. För att säga det rakt ut: vid ett toppmöte som detta finns inget utrymme för ledare som har reducerat sitt eget folk till ett tillstånd av misär och svält och som framhärdar med detta. Trots att en tydlig ståndpunkt som denna inte gör det enklare för er, herr ordförande, är detta en produkt av ett system som vi själva införde vid den tidpunkten. Jag önskar er stora framgångar vid toppmötet med Brasilien. Brasilien är ett viktigt land, och starkare förbindelser mellan EU och Latin- och Centralamerika är en välkommen utveckling.

Jag vill också ställa en fråga till er. Enligt en broschyr som jag läste om ert ordförandeskap är avsikten att bidra till nedrustning och icke-spridning. Jag vore tacksam om ni kunde förtydliga detta något.

Slutligen vill jag nämna en fråga som inte tagits upp förut. Har ni klart för er, herr ordförande, att också ni under de kommande sex månaderna kommer att konfronteras med de kriser som kan utvecklas överallt i världen. En av dessa kriser kommer tveklöst att stå högst upp på dagordningen och vi kommer att diskutera den i eftermiddag, nämligen krisen i Mellanöstern och Palestina. Jag hoppas att också ni kan göra ett positivt bidrag i den frågan.

 
  
MPphoto
 
 

  Mirosław Mariusz Piotrowski (UEN). (PL) Herr talman! De prioriteringar som lagts fram av rådets ordförande, som tog över genom det portugisiska ordförandeskapet, väcker stora förhoppningar. Det är särskilt viktigt att stärka de transatlantiska förbindelserna, inte bara i kampen mot den internationella terrorismen, utan också på området för ekonomiska förbindelser och forskning.

Ordförandeskapet har också gjort lika värdefulla uttalanden om att hjälpa till att stabilisera västra Balkan, och om att i samarbete med afrikanska partner utarbeta en strategi för kontinentens utveckling. Vi kommer också med glädje att anta ett utkast till ett möjligt EU-medlemskap för Ukraina vid toppmötet mellan EU och Ukraina.

Tyvärr har det portugisiska ordförandeskapet också ärvt det så kallade ”nya konstitutionsfördraget”. Låt oss hoppas att detta problematiska arv inte kommer att fördunkla ordförandeskapets ambitiösa avsikter, som är av verklig betydelse för Europas och världens framtid.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

 
  
MPphoto
 
 

  Alyn Smith (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Eftersom jag kommer från Skottland, en mindre sjöfartsnation i Atlanten, vill jag varmt gratulera våra portugisiska kolleger och tacka José Sócrates för hans entusiasm, hans realism och hans ambition i dag. Jag önskar bara att mitt eget land, Skottland, skulle kunna ta dess naturliga plats som en konstruktiv och entusiastisk medlemsstat, men vi är på väg, för vi har faktiskt mycket gemensamt. Vi vill se realism, vi vill se dynamik, vi vill se reform, vi vill se utveckling, och reformfördraget ger er en möjlighet att hålla våra löften.

Mitt parti beslutade att vi på det hela taget inte skulle kunna rekommendera det tidigare utkastet till konstitution till våra väljare, men det var då, och vi ser på era ansträngningar med ett rättvist, öppet och konstruktivt sinne. Vi önskar er all välgång. EU är långt ifrån perfekt, men det som är rätt inom unionen ska räddas och främjas. Om ni kan bygga på framgångarna och sopa bort det som inte fungerar – som denna byggnad, kanske! – hoppas jag kunna gratulera er i december också.

 
  
MPphoto
 
 

  Miguel Portas (GUE/NGL).(PT) Premiärminister Sócrates säger att han har fått ett tydligt och exakt mandat. Jag instämmer. Han vet att regeringarna i Spanien eller Luxemburg kommer att hävda att det nya fördraget är detsamma som det tidigare och att det kommer att kräva parlamentarisk ratificering. Han vet också att Frankrikes och Nederländernas regeringar kommer att säga den raka motsatsen för att i slutändan stödja samma idé, nämligen att inga folkomröstningar ska hållas. Jag undrar varför han inte säger något. Ska vi genomgå sex månader med svammel, eller kommer den politiska visionen att införliva människorna i beslutet?

Jag är också förbryllad över varför han inte säger något om vissa andra saker. Europa har ingen Irak-politik. Måste Washington besluta att kalla hem sina soldater innan vi kan anta en sådan politik? Europa har två politiska linjer för det iranska kärnkraftsprogrammet – måste bomberna börja falla över Iran innan vi inser att en sådan upptrappning borde ha kunnat förhindras? Europa har en oansvarig politik för Palestina och Libanon. I det ena fallet har EU alltid stått bakom landets president utan att erkänna dess regeringar, och det i andra fallet stöder EU regeringen och motsätter sig presidenten. Måste allt gå på tok innan vi förstår att vår roll borde vara att uppmuntra interna överenskommelser? Förra sommaren inleddes ett oplanerat krig. Ett år senare hotar krig återigen. Herr Sócrates, vi kommer endast att förhindra det om vi vill.

 
  
MPphoto
 
 

  Nigel Farage (IND/DEM). – (EN) Herr Sócrates! Ni är en del av denna stora illusion: försöket att föra britterna, fransmännen och nederländarna bakom ljuset så att de skulle godta ett fördrag utan någon folkomröstning. Häromdagen sa ni att detta fördrag var mindre federalistiskt. Jag frågar er: mindre federalistiskt än vad? Ni kan väl ändå inte ha hittat på en del av detta?

Som tur är finns det några ärliga personer inom EU som säger att vi har konstitutionens innehåll, och allt som vi har gjort var att ändra terminologin. Andra säger att vi har 90 procent, eller 99 procent, av det som fanns där från början.

Oavsett om vi spelar det spel som ni spelar eller om vi är ärliga känner vi alla till sanningen, det vill säga att om britterna genomförde en folkomröstning om detta skulle 70 procent eller kanske fler säga ”nej”. Jag undrar om det inte skulle vara bättre för alla om britterna helt enkelt inte var en del av Europeiska unionen. Varför tar vi inte bara ut en hastig skilsmässa? Vi kan göra det mycket snabbt. Låt oss hålla advokaterna utanför. Ge oss ett frihandelsavtal. Ge oss en förbindelse i schweizisk stil. Jag tror att alla skulle bli mycket lyckligare, mest av alla vi.

När vi ändå är inne på ämnet, jag kan helt enkelt inte lyssna på er och José Manuel Barroso som talar om Afrika och det som vi måste göra för att hjälpa människor där. En mycket god inledning skulle vara om ni hindrade Robert Mugabe att delta i toppmötet i december: det skulle sända ut ett bra budskap.

Men jag ska ge er en rejäl utmaning, något positivt som ni skulle kunna göra. I går talade José Manuel Barroso om att EU var ett rike, och när det gäller Afrika är det verkligen det! Jag uppmanar er att blockera fiskeavtalen med Västafrika. Stoppa er egen flotta. Hindra den spanska flottan att plundra Västafrikas tillgångar som dödar afrikanska fiskare. Om ni gör detta under ert sex månaders ordförandeskap, då kommer ni att ha gjort något positivt för Afrika. Jag ber er att agera!

 
  
MPphoto
 
 

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Trots att det portugisiska ordförandeskapet står inför många utmaningar, varav den allvarligaste är anordnandet av en regeringskonferens för att förhandla om utkastet till konstitutionsfördrag, gläder det mig att se att det portugisiska ordförandeskapet också kommer att hantera andra frågor.

Den huvudsakliga frågan här rör strategierna inom sektorer som ligger inom de nationella staternas räckvidd, till exempel hälsovårdssektorn. Den här veckan, närmare bestämt den 12-13 juli, kommer hälsoministern att anordna ett rundabordsmöte om hälsovårdsstrategier i Europa, och jag har äran att få delta i dessa rundabordsdiskussioner. Detta möte kommer att beröra frågor som skillnaderna mellan medlemsstaternas hälsovårdssystem, lagstiftningen om hälsovårdstjänster, problemet med de allt fler cancerfallen i Europeiska unionen och rörlighet för patienter och yrkesverksamma inom hälsovårdssektorn. Jag uppskattar det faktum att företrädare för Slovenien också kommer att delta i samtalen, ett land som för en tid sedan tillkännagav att kampen mot cancer kommer att vara en av de främsta prioriteringarna under dess ordförandeskap.

Herr premiärminister, jag önskar er stora framgångar.

 
  
MPphoto
 
 

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Detta ordförandeskap inleds vid en viktig tidpunkt för Europeiska unionen. Det gläder mig att ert land och mitt land delar samma skyddshelgon, sankt Göran, som var välkänd för att bekämpa drakar och lösa svåra problem. Jag hoppas att det gäller för detta ordförandeskap också. Det gläder mig att ni lägger sådan vikt vid frågorna om Afrika. Kontinentens tillstånd och kampen mot global fattigdom är frågor som det brittiska konservativa partiet känner mycket starkt för.

Men jag måste också pressa er, tror jag, att se till att toppmötet mellan EU och Afrika, som ska genomföras senare i år, äger rum utan Robert Mugabe. Jag och mina kolleger, däribland Geoffrey Van Orden, har betonat denna fråga ett tag, eftersom jag anser att det skulle vara oacceptabelt för vår union att välkomna en tyrann som honom till Europa vid en tidpunkt när hans folks lidande är stort och borde dominera våra tankar.

När det gäller förslaget till mandat för regeringskonferensen är det måhända mycket exakt, men inte nödvändigtvis korrekt. Vi anser fullt och fast att det borde genomföras en folkomröstning, i Förenade kungariket helt klart, oavsett hur denna konstitution visar sig vara utformad. Och vi anser verkligen att det löfte som gjordes av vår avgående – nu före detta – premiärminister, Tony Blair, om att ge det brittiska folket en folkomröstning om denna fråga borde hållas och godkännas av hans efterträdare, Gordon Brown.

Vi har andra stora invändningar. Det finns stora invändningar när det gäller vårt fortsatta engagemang för fri konkurrens, rättsläget i den så kallade brittiska undantagsbestämmelsen i stadgan om de grundläggande rättigheterna och den tredje pelarens kollaps, men jag ser fram emot en positiv debatt om dessa frågor vid regeringskonferensen.

Slutligen skulle jag vilja hänvisa till resolutionen om regeringskonferensen i dag, där man uppmanar till att frågan om parlamentets två säten ska inbegripas i mandatet. Jag anser att detta är ett utmärkt tillfälle att visa att EU lyssnar på folket. Den fortsatt omfattande kostnaden för släpandet mellan Bryssel och Strasbourg underminerar vårt parlaments ställning, och frågan måste lösas snart.

 
  
MPphoto
 
 

  Enrique Barón Crespo (PSE). – (PT) Herr talman, herr Barroso, herr rådsordförande! Jag stöder det portugisiska ordförandeskapets program, eftersom det finns en sak som är värre än att stå stilla och det är att gå bakåt.

(ES) Vi genomgår för närvarande en process med politisk realism. Vi är inte helt nöjda med mandatet, men tycker att det tyder på politisk realism.

Vi i Europaparlamentet och många medborgare – merparten av dem – ville ha konstitutionsfördraget, men vi accepterade tanken på att försöka finna en lösning genom ett mycket tydligt mandat, men jag tror inte att vi någonsin haft ett mandat med så många fotnoter. Det får vi inte glömma.

Vi är alla medvetna om rättsexperternas sakkunskap när det gäller att lösa problem. Vissa frågor är slående. Till exempel samlas vi här under den europeiska flaggan. Vad ska vi göra, herr talman. Ska vi ta ner flaggan eller kommer detta möte att anses olagligt? Detta är en viktig fråga och den har något ganska så förödmjukande över sig.

Det finns ytterligare ett stort problem, och det är hur vi ska förklara detta för medborgarna. Vi kommer att få fördrag på 1 500 sidor, som telefonkataloger. Med andra ord måste vi finna ett sätt att förklara vad vi gör, och när vi gör det måste vi försvara framstegen, den juridiska personligheten, förlängningen av omröstningen med kvalificerad majoritet och medbeslutande, framstegen i utrikespolitiken…

Vi måste förklara allt detta, men det kommer inte att bli alls lätt och eftersom djävulen finns i detaljerna måste vi försöka att mycket noga följa hur mandatet utarbetas. Jag tror att Europarlamentet och de nationella parlamenten och det civila samhället kommer att följa detta noga.

Detta sagt, herr talman, vill jag att det portugisiska ordförandeskapet mynnar ut i ett Lissabonfördrag. Jag vill att detta ska vara ett reformfördrag och inte ett fördrag mot reformer.

 
  
MPphoto
 
 

  Bronisław Geremek (ALDE). (PL) Herr talman, herr ordförande! Jag har lyssnat noga på era anföranden i dag och jag läste noga ert anförande från nationalförsamlingen i Lissabon. Jag ser att ni har utarbetat ett omfattande program för det portugisiska ordförandeskapet och jag önskar er all lycka. Jag vill dock göra min personliga tolkning av ert program och ställa ta upp tre grundläggande frågor.

Den första och mest uppenbara är det nya konstitutionsfördraget. Det tyska ordförandeskapet gjorde vissa framsteg och lyckades utarbeta en komplicerad kompromiss. Varje medlemsstat anser nu att den har förlorat något i förhandlingsprocessen – det är så kompromisser fungerar. Men Europa har vunnit en möjlighet att stärka sin enighet. Mandatet, som antogs enhälligt, måste tillämpas och inget land, inklusive mitt eget, får tillåtas att dra sig undan sina åtaganden. Det portugisiska ordförandeskapet har nu den svåra uppgiften framför sig att skapa den enighet som krävs för att fördraget ska antas. Också jag vill, liksom Barón Crespo, be att vi försöker ge fördraget en utformning som gör det så tydligt som möjligt för vanliga EU-medborgare.

Den andra frågan är inrättandet av en europeisk solidaritetspolitik, i linje med den gemensamma europeiska energipolitiken, som kommer att visa att Europa har enats i grunden och oåterkalleligt sedan det historiska året 1989. Ytterligare ett exempel på solidaritetspolitik är den historiska idén med fri rörlighet för personer inom Europeiska unionen, vilket innebär att Schengenområdet måste öppnas upp för de nya medlemsstaterna helt och hållet. Endast ett EU utan inre gränser kan vara en verkligt enad gemenskap.

Den tredje uppgiften är att fullfölja EU:s åtaganden mot resten av världen. Portugal har framhållit Brasiliens betydelse, som har traditionella band med Europa och också en stor utvecklingspotential. Ordförandeskapets program har dock också garanterat en förnyad dialog med Afrika. Detta är en oerhört viktig uppgift, eftersom den grundar sig i Europas historiska ansvar mot denna kontinent med sina outnyttjade naturresurser, men som för närvarande plågas av fattigdom, sjukdomar och etniskt våld.

Detta är vår tids utmaningar, som kan och måste sporra den europeiska integrationsprocessen.

 
  
MPphoto
 
 

  Mario Borghezio (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det portugisiska ordförandeskapet gör rätt i att ägna sig åt dialogen med Afrika, i vilken många fler små och medelstora europeiska företag kanske måste delta, som kan ge upphov till och utforma en sund ekonomi i dessa regioner, snarare än en invasion av kinesiska eller multinationella företag som inte alltid drivs av humanitära syften. Det är dock lika viktigt att från detta toppmöte utesluta en ledare som Robert Mugabe, som EU borde fördöma inte bara för hans initiativ och anti-humanitära handlande, utan också för hans anti-vita och anti-europeiska rasism, eftersom rasism borde fördömas överallt och inte bara på vissa platser.

Vi är dock oroade över Manuel Lobo Antunes inställning angående en omgående hantering av frågan om Turkiet: det är av många skäl inte absolut nödvändigt att öka takten, och det främsta skälet till detta är att det fortfarande finns en risk med en EU-anslutning av ett land där sharialag råder. Detta är oroväckande frågor som omfattar geopolitiska aspekter: vi vill till exempel inte att Europa till slut ska gränsa till Irak, Iran eller andra liknande länder.

 
  
MPphoto
 
 

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Herr talman! Det portugisiska ordförandeskapet vill fullborda det europeiska fördraget och samtidigt bemöta utmaningarna med global konkurrens. Jag måste påpeka att dessa processer är helt oförenliga och motstridiga. Det framgår tydligt av den nya texten att man genom fördraget vill bevara onödigt kostsamma och ineffektiva sociala system. Det framgår också tydligt av texten att ledarna för EU:s medlemsstater tror på en bolsjevistisk fantasi med stabila priser och full sysselsättning. Unionen har rättare sagt återigen distanserat sig något från sin grundläggande princip med fri ekonomisk konkurrens utan hinder, vilket helt enkelt har strukits ur det nya fördraget.

Herr talman! Jag måste återigen påpeka att förkastandet av fri ekonomisk konkurrens som drivkraften bakom den europeiska ekonomin är en allvarlig varning för alla demokratiskt medvetna medborgare. Steget mellan att undertrycka friheter på företagsområdet till att undertrycka grundläggande mänskliga rättigheter och friheter är mycket litet. De demokratiska politikernas centrala mål borde nu vara att åter införliva fri ekonomisk konkurrens i fördraget med omedelbar verkan.

 
  
MPphoto
 
 

  Elmar Brok (PPE-DE).(DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Jag skulle vilja framföra några kommentarer. Bara ett fåtal, för jag instämmer i vad både kommissionens ordförande och rådets ordförande har sagt om regeringskonferensen. Regeringskonferensen har fått i uppgift att göra så lite som möjligt. Den har som roll att hålla sig till mandatet för regeringskonferensen, inte att utveckla nya idéer. Enligt min uppfattning finns det mycket som skulle kunna ingå i ett fördrag av det här slaget. Jag vet att vissa delar som ingick i konstitutionen saknas, men detta är ett historiskt ögonblick, där det som man kommit överens om måste omvandlas till ett rättsligt bindande dokument. Därför anser vi att vi bör stödja ordförandeskapet i dess tydliga åtagande vad gäller mandatet, så att arbetet blir avklarat så snart som möjligt.

Även om jag anser att symboler och andra element – i synnerhet öppenhet – har gått förlorade efter konventet, som också omfattade bidrag från nationella parlamentsledamöter, så har demokratin och effektiviteten ökat. Effektiviteten har ökat genom en större andel omröstning med kvalificerad majoritet och genom bestämmelserna om utrikes- och säkerhetspolitiken och några andra områden. Det finns fortfarande utrymme för förbättringar, men det är en förbättring av den nuvarande situationen.

Där omröstning med kvalificerad majoritet tillämpas äger Europaparlamentet medbeslutandebefogenheter. Om detta fördrag blir verklighet kommer Europaparlamentet att äga likvärdiga medbeslutandebefogenheter i 90–95 procent av fallen.

Det finns några saker som har glömts bort: Europeiska rådet kommer i framtiden att föreslå en kandidat till valet av ordförande för kommissionen för Europaparlamentet, mot bakgrund av resultaten av valet till Europaparlamentet och efter samråd med Europaparlamentet. Detta kommer att öka medborgarnas rättigheter, eftersom medborgarna kommer att ha en direkt anknytning till kommissionen genom parlamentet och därigenom skapa en betydande legitimitet. Detta markerar ett betydelsefullt steg framåt, och överensstämmer med stadgan om de grundläggande rättigheterna. Om vi förespråkar vissa värderingar runtom i världen måste vi också tillämpa dessa själva och göra dem rättsligt bindande. Det är anledningen till att stadgan om de grundläggande rättigheterna är av så avgörande betydelse för medborgarnas rättigheter. De enda som har blivit lurade är de brittiska medborgarna.

 
  
MPphoto
 
 

  Klaus Hänsch (PSE).(DE) Herr talman! Från och till får man höra att denna regeringskonferens bara kommer att hantera fördragets teknikaliteter. Detta är inte sant! Ni, herr rådsordförande, har visat att regeringskonferensens politiska uppgift är att hålla sig till det fullständiga mandatet och inget annat än mandatet. Den politiska uppgiften utgörs av den tydliga beslutsamheten att slutföra förhandlingarna i oktober och av att övertyga alla de 27 medlemsstaterna om att detta är rätt väg för Europa att gå vid detta historiska ögonblick. Det råder ingen tvekan om att ni kommer att lyckas med detta, med tanke på tydligheten i programmet och er starka politiska vilja.

Ordföranden för min grupp har sagt att ni bara behöver lägga bollen i mål från straffpunkten. Martin, vi får inte glömma att detta inte är en straffsparksläggning utan ett mellanspel där vi har tilldelats straff! Matchen kommer att fortsätta. Hela andra halvlek, eller ratificeringsprocessen, återstår. Tidigare erfarenheter visar att det fortfarande kan uppstå vissa problem. Därför tycker jag att det skulle vara bra, herr rådsordförande, om ni kunde försöka övertyga era kolleger i rådet informellt om behovet av en snabb ratificering inom de kommande tolv månaderna. Det skulle vara bra om Nederländerna och Frankrike, som röstade ”nej”, kunde bli de första att genomföra en ratificering. Det skulle också vara bra om ni kunde övertala den nya brittiska premiärministern, Gordon Brown, att inte halka efter i ratificeringsprocessen, utan att snarare visa vägen. Det skulle sända ett tydligt budskap till hela Europa.

 
  
MPphoto
 
 

  Simon Busuttil (PPE-DE).(MT) Tack, herr talman! I förra veckan fick jag möjlighet att besöka en av de fyra flyktingförläggningarna på Malta i sällskap med ordföranden för vår grupp, Joseph Daul. Dessa flyktingförläggningar ger för närvarande husrum till över 1 400 människor, varav alla är flyktingar som utsatt sig för stora risker för att ta sig över Medelhavet. Dessa människor räddades faktiskt från att drunkna av vår maltesiska kustbevakning. Jag talade med en av flyktingarna från Nigeria, som ska vara ett land med rikliga naturtillgångar. Denna unga 17-åring vidhöll med tårar i ögonen att han ville till Europa. Men han hävdade att det till och med var bättre att hållas i en flyktingförläggning än att behöva åka tillbaka till Nigeria. Detta belyser det faktum att vår politik, som är utformad för att främja utvecklingen på den afrikanska kontinenten, hittills har varit misslyckad. Det är denna politik som på lång sikt ska leda till en minskning av tillströmningen av flyktingar till Europa. Men denna politik måste gå hand i hand med annan politik, i vilken det krävs akuta och omedelbara åtgärder om vi ska kunna trappa upp kampen mot olaglig invandring och, framför allt, mot det nätverk för organiserad brottslighet som ligger bakom det och som utnyttjar dessa människors olycka. Vi såg några av de båtar som flyktingar använder för att ta sig över Medelhavet. De är alla av samma storlek, har samma sorts motor och befinner sig i ett chockerande och skandalöst skick. De rymmer i allmänhet omkring 30 personer, vilket är tillräckligt för att dessa fartyg ska börja ta in sådana mängder med vatten som kan sänka dem vid första bästa tecken på vind eller vågor. Det är inte konstigt att flyktingarna informeras före avresan från Libyen att resan endera kommer att ta dem till Italien eller till Malta, eller leda till döden genom drunkning. Varje person betalar 1 000 US-dollar för överfarten – vilket utgör en totalsumma på 30 000 US-dollar, varav nästan allt är ren vinst. Vem vet, dessa pengar kanske går till finansiering av terrorism. Tack så mycket.

 
  
MPphoto
 
 

  Martine Roure (PSE).(FR) Herr talman, herr Sócrates! Jag välkomnar att rättsliga och inrikes frågor utgör en av ert ordförandeskaps prioriteringar. Vi delar faktiskt övergripande och gemensamma åsikter om invandring. Det stämmer att vi måste genomföra en verklig samarbetspolitik med ursprungsländerna som grundas på respekt för de grundläggande rättigheterna, men det är också nödvändigt att vi öppnar rättsliga kanaler för invandring på Europanivå, och vi ser fram emot en konstruktiv debatt med ordförandeskapet om definitionen av de gemensamma rättigheterna för medborgare i länder utanför EU som arbetar lagligt inom EU.

Det säger sig självt att de uttalanden om goda avsikter som gjorts i samband med möten i Europeiska rådet när det gäller området för europeisk solidaritet i fråga om gränskontroll och migrationsflöden måste följas upp med konkreta åtgärder. Det är anledningen till att rådet omedelbart måste göra en översyn – och jag vill betona detta – av Dublin II-förordningen. Vidare förlitar vi oss på att det portugisiska ordförandeskapet ska uppmuntra rådet att nå ett avtal om ”återvändandedirektivet” med respekt för asylrätten och principen om att ingen som riskerar att utsättas för förföljelse ska avvisas.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Luís Queiró (PPE-DE).(PT) Herr talman! Det ordförandeskap för EU som inleddes för några dagar sedan står inför utmaningar som kräver förhandlingsförmåga, politisk vilja och en strategisk vision.

För det första har vi den institutionella frågan. Nu när mandatet för regeringskonferensen har antagits – ett exakt sådant, som hade begärts – hoppas vi att den portugisiska regeringen kommer att kunna förhandla fram en reform av fördragen med den räckvidd som krävs för att det institutionella dödläget ska kunna övervinnas. Bland de viktigare ändringsförslagen finns det ett om att Europeiska unionen inte längre ska använda sig av roterande ordförandeskap, som ert, och en kommissionsledamot per medlemsstat. När dessa nationella element väl har eliminerats, i effektivitetens namn, kommer det största ansvaret att utgöras av att minska det avstånd som har skapats mellan medborgarna och EU, och det bästa sättet att göra det på är att bygga ett Europa som uppnår resultat när det gäller sådana frågor som medborgarna engagerar sig i, som t.ex. ekonomi och sysselsättning.

I detta sammanhang har vi nyligen talat om flexicurity [kombination av flexibilitet och trygghet]. Vi anser att det utan sysselsättning inte finns någon social modell att stödja och att sysselsättningen skyddas med hjälp av vakna, konkurrenskraftiga företag som ständigt anpassar sig till marknaden. Att göra sysselsättningssystemet mer flexibelt är inte det enda svaret, och det är inte heller det enda sättet för att uppnå den ekonomiska hållbarhet som vi förespråkar.

Europa kommer att bli framgångsrikt om vi har den politiska viljan att satsa på områden där vi har särskild potential och samtidigt på forskning, nyskapande och långsiktig vision. Ett sådant område är den nya europeiska sjöfartsstrategin, som Europaparlamentet kommer att bidra till på ett betydande sätt vid dagens omröstning. När det gäller utnyttjande av resurser, transport, handel, miljö, vetenskaplig forskning, avsnittet om skydd mot miljökatastrofer och också mot olagliga metoder och brottslighet behövs ett friskt, globalt gensvar. Vi förväntar oss att det portugisiska ordförandeskapet ska ge denna strategi kraftig stimulans vid den rätta tidpunkten.

Jag vill säga en sista sak om denna fråga. Viktiga frågor som fred, säkerhet, kampen mot terrorism, ekonomisk utveckling i våra grannländer, förebyggande av olaglig invandring och energiförsörjning är alla frågor som kommer att gynnas av en strategi som skapar bundsförvanter och omfattar partner i syd. Det finns dessutom ett växande behov av ett nytt partnerskap för Medelhavsområdet, och det portugisiska ordförandeskapet har en god möjlighet att främja ett återupplivande av denna strategiska dialog för Europeiska unionen.

Herr premiärminister! Vi önskar er lycka till och stor framgång under de kommande sex månaderna. Vi vet att det verkligen kommer att gå bra för Europa om det går bra för er.

 
  
MPphoto
 
 

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja inleda med ett brådskande ärende. Jag har just mottagit nyheten att i Libyen har dödsdomen för de bulgariska sjuksköterskorna bekräftats. Jag skulle vilja rikta en direkt uppmaning till José Sócrates att agera på Europeiska unionens vägnar för att se till att det blir något slags benådande eller direkt kontakt med Muammar Khadaffi så att denna dom inte verkställs.

(Applåder)

Vi är mycket chockerade över att domstolarna i Libyen åter har bekräftat dödsdomen för européerna, som borde befrias och få möjlighet att åka hem till Bulgarien. Herr premiärminister! Jag uppmanar er att göra allt i er makt för att klargöra Europaparlamentets ståndpunkt, som också gäller för Europeiska unionen i allmänhet, för de libyska myndigheterna.

Jag skulle vilja höra era åsikter om utrikesfrågor: hur ni ser på ytterligare utveckling i förbindelserna med Ryssland; förberedandet av ett partnerskaps- och samarbetsavtal; vilka åtgärder ni kommer att kunna vidta för att säkerställa detta; kommer vi under andra halvåret 2007 att lyckas utveckla ett mandat för att återuppta och inleda förhandlingar om ett nytt partnerskaps- och samarbetsavtal? Det är mycket viktigt att få till stånd dessa samtal med Ryssland om mer öppna energiförbindelser, om problemen i vårt gemensamma grannskap, men också att kunna inleda dialogen om mänskliga rättigheter på nytt, demokratidebatten mellan Ryssland och Europeiska unionen, men också att ytterligare kunna utveckla vår multilaterala dagordning, när det gäller Iran, framtiden för FN-systemet, Kyoto, och så vidare.

För det andra skulle jag vilja höra era kommentarer om hur ni ser på ytterligare utveckling när det gäller Kosovo, något som också hör samman med våra förbindelser med Ryssland. Det gläder oss att vi nu har en period på tre, fyra månader som kommer att möjliggöra ytterligare samtal, särskilt med den nya regeringen, som vi kraftigt stöder, med tanke på det demokratiska partiets viktiga roll i denna regering. Vad kan ni göra för att se till att det blir ett godtagbart resultat i slutändan – kanske inte helt godtagbart, men mer godtagbart – för Serbien, och som kommer att få Rysslands stöd i säkerhetsrådet och som också kommer att bevara Europeiska unionen enad? Martti Ahtisaaris förslag borde utgöra grunden, men vi borde också ha en situation där det finns en FN-resolution som ligger till grund för Europeiska unionens framtida verksamhet. Vi förväntar oss att Kosovo kommer att fastställa sin status i slutändan.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Tack, Jan Marinus Wiersma. Jag ska med er tillåtelse kommentera frågan om sjuksköterskor senare, när kammaren är fullsatt och före omröstningen.

 
  
MPphoto
 
 

  Othmar Karas (PPE-DE).(DE) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Vi har fått vår hemuppgift, och ska sända rätt budskap till Afrika och Latinamerika. Regeringskonferensen måste diskutera de tekniska detaljerna och genomföra innehållet i fördraget och de beslut som fattades vid toppmötet, inte förhandla om ett nytt fördrag.

I dag har ni kunnat notera att problemet inte är Europaparlamentet, inte kommissionen och inte EU:s medborgare. Det enda problem som ni kan stöta på är fåfängan hos vissa stats- och regeringschefer och medlemsstater i rådet. Därför säger jag följande: Försäkra er om att alla håller sig till det man har kommit överens om under ert ordförandeskap, att alla håller sina löften, att de fullgör sina finansiella åtaganden – jag tänker på Frontex – och att de tar ansvar för att hemma utföra det som de utlovat på EU-nivå: att de genomför verkliga projekt och respekterar reglerna snarare än att presentera smarta tolkningar – i synnerhet Frankrike. Om ni ser till att det som vi har kommit överens om blir verklighet kommer ni att skapa en ny drivkraft inom Europeiska unionen och få färre problem.

 
  
MPphoto
 
 

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Varje ordförandeskap i EU för med sig nya utmaningar, nya syften och nya möjligheter, men också nya potentiella misstag och bakslag. Jag har noggrant läst de intervjuer som den portugisiske premiärministern gett pressen om Europeiska unionens östpolitik, och jag blev djupt oroad över vad jag läste.

Ni sa, och jag citerar, ”… när vi förhandlar med Ryssland ska vi inte bara betona våra olikheter utan också våra likheter …”. Detta är ett överraskande uttalande, som skulle kunna tolkas som ett förkunnande av en förändring i tonen i EU:s östpolitik till en mycket medgörlig och, jag är inte rädd för att säga det, undfallande ton.

Europeiska unionen måste fortsätta att hålla det tyska ordförandeskapets kurs, som utgörs av solidaritet och enighet. Det är bara genom solidaritet som vi kan agera effektivt i våra förbindelser med Ryssland. All brist på fasthet kommer att tolkas som svaghet av vår partner i öst.

Det finns många frågor som måste behandlas: den olösta tvisten om polsk livsmedelsexport till Ryssland och behovet av att föra en politik som innebär solidaritet när det gäller energi för att hindra Moskva från att utöva påtryckningar på enskilda medlemsstater.

 
  
MPphoto
 
 

  José Sócrates, rådets ordförande. (PT) Fru talman, ärade ledamöter! Jag vill börja med att tacka er för alla era kommentarer i denna debatt, och er kritik av mitt tal och av ordförandeskapets planer. Jag vill att alla ska veta att dessa kommentarer och denna kritik är till mycket stor hjälp för mig i de uppgifter jag har som rådets ordförande. Jag tycker också att man kan säga att Europaparlamentarikernas kommentarer rörande unionens uppgifter för de kommande sex månaderna i stort sammanfaller med det program som jag har lagt fram här, efter vad jag har hört på det stora hela. Det gläder mig verkligen att se att det råder bred politisk enighet om vad vi ska göra under de kommande sex månaderna. Det är av oerhört stor betydelse för Europa.

Det har vidare inte varit svårt att fastställa dessa prioriteringar, för vi är alla medvetna om ett mycket enkelt faktum: Vad Europa förväntar sig – vad den europeiska ekonomin kräver, vad det europeiska samhället och världen förväntar sig – är att EU ska lösa den institutionella krisen en gång för alla den här gången, för under de två senaste åren har den idé som vi har reflekterat över varit en idé som alla har sett som en institutionell kris som EU har inte har lyckats övervinna. Den tydliga signal som vi måste sända till världen och till européerna är att vi kommer att lyckas med att övervinna denna kris och bryta dödläget. Därför gläder det mig att i alla ledamöters tal få höra åsikten att vi naturligtvis måste prioritera att ett fördrag sluts vid första möjliga tillfälle.

Jag vet inte om vi kommer att få en straffspark, men vi måste göra mål, och vi måste göra det så snart som möjligt. Det gläder mig också att ledamöterna stöder ordförandeskapets åsikt att det, om vi ska kunna sluta ett fördrag, är absolut nödvändigt att dra fördel av den nuvarande politiska situationen, det nuvarande politiska klimatet, den nuvarande politiska konvergensen för att så snart som möjligt omvandla mandatet till ett fördrag. Det gläder mig därför att se att den tidsplan som jag har presenterat här, åsikten att vi måste agera snabbt, också har fått ett enhetligt, politiskt stöd. Det finns inte heller någon anledning till att vi inte skulle göra det. Det är, som jag redan har sagt, vad den europeiska ekonomin kräver, vad de andra europeiska institutionerna förväntar sig och vad världen förväntar sig: med andra ord, att vi ska agera snabbt.

Det slutgiltiga samförståndet, avtalet, det ömsesidiga åtagande som vi når är ett så klart och exakt åtagande att ingen förväntar sig att vi ska fastna i ändlösa diskussioner, särskilt med tanke på att diskussionerna ska föras bakom stängda dörrar. Det gläder mig därför att se att det råder allmän enighet när det gäller att vi bör prioritera omvandlingen av mandatet till ett fördrag. Jag har naturligtvis beaktat frågan om mandatet och fastställt att om det är något som ordförandeskapet inte har så är det en fullmakt att återuppta eller ändra det mandat som man har fått. Detta är av största betydelse, och det är enligt min uppfattning också kärnfrågan. Ingen förväntar sig det, och jag är övertygad om att alla medlemsstater som närvarade den kvällen och som gjorde ett åtagande i fråga om ett fast avtal är fullt medvetna om vad det skulle innebära när det gäller att misskreditera institutionerna och Europa självt. Jag är därför säker på att ingen medlemsstat eller politisk ledare förespråkar en sådan möjlighet, och att ni kommer att stödja mig när jag säger att vår uppgift är att hålla mandatet oförändrat och omvandla detta mandat till ett fördrag.

Jag vill också konstatera det uppenbara: att unionen är beroende av alla och envar, och att alla behövs. Jag är väl medveten om den uppgift som ordförandeskapet står inför, vilken är att möjliggöra ett avtal mellan de 27 medlemsstaterna. Inte mellan 26, 25 eller 24 medlemsstater, utan 27. Det är dessutom vad som skiljer en union från en allians. Vi är inte någon allians; vi är en union, och eftersom vi är en union är vi alla oumbärliga, och vi måste alla vara delaktiga. Det är anledningen till att jag säger att vi kommer att göra vårt bästa för att agera så snabbt som möjligt för att uppnå det vi alla vill, nämligen att EU ska kunna ge en tydlig signal till européerna och världen i oktober, vid det första tillfället, inte det sista utan det första, om att man har övervunnit den institutionella krisen.

Jag vill också säga några ord om ratificeringen av fördraget. Ratificering på nationell nivå är medlemsstaternas problem, inte EU:s. Efter att ha hört vad jag har hört vill jag nu påpeka att ratificering i parlamentet inte betraktas som illegitimt eller oförenligt med moderna demokratiers bästa värderingar någonstans i världen, i någon liberaldemokrati. Jag anser att försöket att försvaga ratificeringen i parlamentet inte hedrar den representativa demokratin. Jag förstår helt och fullt att det finns personer som förespråkar folkomröstningar och argumenterar för direkt demokrati vid vissa tillfällen. Jag anser att det är mycket positivt och att folkomröstningar och en mer involverande demokrati berikar demokratin. Men jag har aldrig, aldrig under några omständigheter, argumenterat för att en sådan mer direkt och involverande demokrati ska användas mot den representativa demokratin. Jag betraktar det som ett falskt argument, och jag vill klargöra detta. Parlament har på ett legitimt sätt berättigats att anta fördrag, och att göra det på folkets vägnar. Det är vad demokratins teori har lärt oss, och jag har levt med dessa värderingar under så lång tid att jag inte är villig att ge upp dem, i synnerhet inte vid detta tillfälle.

En andra punkt som jag skulle vilja ta upp är utrikespolitiken, som kommer att vara en av prioriteringarna under detta ordförandeskap. Den kommer att vara en prioritering för att den måste vara det. Om man tittar på EU:s utrikespolitik är det lätt att se att det finns brister i den. Vi vill naturligtvis rätta till dessa brister. Vi har redan rättat till en, nämligen den i fråga om Brasilien.

Faktum är att EU har hållit toppmöten med Kina, Indien och Ryssland, men inte med Brasilien som också hör till BRIK-länderna. Detta har inte skett, men det borde ske, eftersom vår politik gentemot de nya ekonomiska stormakterna får större fasthet genom ett sådant toppmöte samtidigt som förbindelserna mellan Europa och Latinamerika uppmärksammas i högre grad. Dessa strategiska förbindelser är också oerhört viktiga vid hanteringen av frågor om globala styrelseformer. Jag anser att Europa befinner sig i en bättre ställning för att påverka globala politiska frågor nu när man har ingått ett strategiskt partnerskap med Brasilien.

En sak är jag säker på. Den europeiska utrikespolitiken har blivit rikare genom det avtal som nåddes vid toppmötet med Brasilien. Det återstår att se, men jag har höga förhoppningar om att detta toppmöte kan ha bidragit till att skapa ett bättre klimat för en dialog mellan EU och Brasilien, vilket i sin tur kommer att bidra till att Doharundan och förhandlingarna om en överenskommelse om världshandeln fortsätter. Jag har höga förhoppningar om detta, och jag hör till dem som tror på de fördelar som skulle komma av en framgångsrik Doharunda och av ett avtal inom den ramen, för hela världen, för reglering av globaliseringen och också för främjandet av en större handelsfrihet och utveckling, framför allt i de minst utvecklade länderna.

Jag vill nämna Afrika också, och det jag vill säga är att vi behöver en särskild politik även för Afrika. Europa måste besluta sig för om man vill gå framåt eller stå kvar där man står, och vi har redan befunnit oss i den senare positionen under sju år. Något måste göras, och jag vill påminna er om att vi redan har gjort det valet för minst nio månader sedan. Europeiska rådet har redan beslutat att hålla ett toppmöte, och vid de tre senaste mötena har man tillkännagivit att toppmötet ska hållas i år, under det portugisiska ordförandeskapet. Den tid som har kunnat läggas på att fundera över ett toppmöte är följaktligen över. Låt oss hålla detta toppmöte.

Jag vill säga följande om toppmötet mellan EU och Afrika. Till att börja med anser jag inte att EU kan fortsätta betala priset för att inte föra en strukturerad, internationell och strategisk dialog med Afrika. Enligt min uppfattning är detta ett misstag som redan har stått oss dyrt. Vi i Europa betalar priset, men afrikanerna betalar också ett pris, och det finns människor som har en sämre tillvaro för att vi inte för en sådan dialog med Afrika. Om vi här i kammaren tänker på mänskliga rättigheter och hunger måste vi också inse att ett toppmöte med Afrika skulle bidra stort till inte bara en lösning på utvecklingsproblemen och till att tillhandahålla ett bättre svar på hungerproblemen i Afrika, utan också till att främja ett bättre svar på problemen med styre och mänskliga rättigheter i afrikanska länder.

Det är så jag ser på den frågan. Det säkraste sättet att inte bidra alls till att lösa några problem är att stå kvar där man står: att inte göra någonting. Jag anser att det är fel alternativ. När vi talar om Afrika vill jag också tala om den sorg jag kände när jag fick höra nyheten om de bulgariska sjuksköterskor som tidigare talare har nämnt. Jag vill också att ni ska veta att vi har övervakat detta fall under lång tid. Portugal är, som ni vet, ett av de länder som har bäst förbindelser med de nordafrikanska länderna, inklusive Libyen, och vi har följt saken noggrant. Vi har under lång tid talat med de libyska myndigheterna om detta. Under de här sex månaderna har vi ett större ansvar, och vi är fullt medvetna om betydelsen av fallet. Vi arbetar på det, och jag gjorde det faktiskt nyligen tillsammans med kommissionens ordförande, när vi var i Afrika. Vi ska göra allt som står i vår makt för att se till att saken får ett lyckligt slut. Man kan fortfarande överklaga domen. Vi övervakar som sagt fallet, och hoppas att ni alla är medvetna om hur känslig frågan är ur diplomatisk synvinkel. Vårt mål är att se till att fallet får en tillfredsställande lösning. Den politiska retoriken är som ni vet inte alltid tillräcklig, men ni vet alla hur mycket vi engagerar oss för att säkerställa en tillfredsställande lösning på detta fall.

Två kommentarer till. För det första vill jag bara säga när det gäller klimatförändringarna att jag har varit miljöminister, jag har varit miljöminister under en mandatperiod, och jag minns hur svårt det var vid den tidpunkten, 2000, att tala om klimatförändringar. Denna svårighet hör till det förgångna. Nu är situationen helt annorlunda, och jag tror att vi alla har insett att den operativa syntesen av nyskapande och energi är klimatförändringar. Det finns en stor önskan inom olika sektorer att det snabbt ska vidtas åtgärder, men jag anser, vilket ni alla måste hålla med om, att de beslut vi fattade vid Europeiska rådets förra vårmöte var absolut nödvändiga för EU:s trovärdighet på detta område och för att EU ska få en sådan politisk ställning att man kan gå i spetsen, vara i frontlinjen, för att ge ett politiskt svar på detta globala problem.

Vi ska övervaka detta ämne mycket noggrant. Jag kommer själv – om det ryms på mitt schema, men jag tänker se till att det gör det – att företräda EU på Bali och hålla ett tal där jag uttrycker unionens vilja att visa ledarskap i fråga om ramen efter Kyoto och världens svar på klimatförändringarna. Men jag vill klargöra att vi har en inre dagordning som vi måste hålla fast vid, och denna dagordning omfattar den tekniska energiplanen som vi ska ta itu med tillsammans med kommissionen, och inrättandet av Europeiska tekniska institutet som vi starkt stöder och som kommer att inleda sin första kunskaps- och innovationsgrupp (KIG), och detta första initiativ inriktas med rätta, och verkligen symboliskt, på klimatförändringarna.

Slutligen ett par ord om biobränslen: Det finns inga magiska lösningar, men biobränslen är för närvarande det effektivaste sättet för att minska koldioxidutsläppen på området för transport. Det råder enligt min uppfattning ingen tvekan om detta, och om det finns ett sätt att gå framåt, en lämplig lösning som skulle bidra till en sådan minskning, anser jag att vi inte har rätt att förbise detta sätt, även om det naturligtvis påverkar andra områden på ett mindre positivt sätt. Jag anser att balansräkningen i fråga om biobränsle är mycket positiv och borde uppmuntra till att fortsätta med detta alternativ.

Slutligen ska jag övergå till frågan om invandring. Jag vill klargöra att ämnet invandring kommer att bli en av de viktigaste frågorna inom ramen för vårt ordförandeskap. Vi kommer att fästa stor vikt vid denna fråga. EU måste fastställa ett tydligt tänkesätt i fråga om invandring. Jag tror att det enda sättet för oss att skapa en invandringspolitik som motsvarar problemet och som också är förenligt med våra värderingar är att fastställa en politik som bygger på tre pelare. Den första är att förhindra olaglig invandring, att stärka gränssäkerheten och bekämpa detta brott mot mänsklig värdighet. Den andra är att kämpa för en fullständig, mänsklig politik. Dagens Europa är en kontinent som ger husrum åt många miljoner invandrare som också väntar på en definition av invandring. För det tredje måste vi som tredje pelare ha en politik som vi har enats om med ursprungsländerna för att göra det möjligt att reglera migrationsströmmarna till fördel för alla parter. Dessa tre pelare bör forma den europeiska politiken, men de bör formuleras i dokumentform, och därför ska vi under de kommande sex månaderna organisera konferenser och fortsätta att arbeta tillsammans med kommissionen och Franco Frattini för att göra det möjligt att strukturera och ge publicitet åt en konsekvent och heltäckande invandringspolitik inom Europeiska unionen som är förenlig med det svar som problemet kräver.

Fru talman, ärade ledamöter! Jag tackar er återigen för alla era kommentarer, och jag vill avsluta på följande sätt. Vi har en plan; vi inleder dessa sex månader med tillförsikt och med en energi och villighet hos de politiska ledare som genom hela sitt politiska liv alltid har trott på det europeiska projektet. Jag har sagt flera gånger tidigare att jag föddes 1957, under Europas år, och valdes in i parlamentet ett år efter att vi blivit medlem i EU. Jag är en europeisk politiker, och därför är det en mycket stor ära för mig att komma hit som en person som har fått möjlighet att tjäna Europa på en plats av det slaget. Vi inleder därför med tillförsikt, med tillförsikten hos någon som helt igenom känner till det europeiska projektet. Vi har en plan, men en plan är bara en plan. Vi kommer naturligtvis att stöta på oförutsedda situationer, situationer som inte ingår i planen, situationer som kommer att överrumpla oss. Och det är lika bra att politiken är på det sättet, för om den inte skulle vara det så skulle det inte vara något för politikerna, såtillvida att politiker har till uppgift att hantera oförutsedda situationer. Vi låter oss vägledas av planen i våra åtgärder, och om det uppstår oförutsedda och oförväntade situationer så ska vi vara här, utrustade med det som en politiker bör vara utrustad med, nämligen den uppsättning av värderingar, principer och riktlinjer som vi alltid har vägletts av under uppbyggandet av ett starkare Europa för en bättre värld.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Tack så mycket, herr rådsordförande!

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Vi har förtroende för er, herr rådsordförande! Europaparlamentet kommer att stå vid er sida och se till att ni lyckas. Om ni lyckas kommer Europeiska unionen att lyckas. Vi önskar er stor framgång under ordförandeskapet.

 
  
MPphoto
 
 

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. (PT) Herr talman, herr premiärminister, ärade ledamöter! Jag vill också först och främst ta tillfället i akt att uttrycka vår solidaritet med de bulgariska sjuksköterskorna och deras familjer, och också med den palestinske läkaren, efter de oroande nyheter som vi har fått. Vi är oerhört besvikna över dessa beslut, men jag vill också säga att jag är övertygad om att man kommer att finna en lösning. Jag vill i synnerhet försäkra de bulgariska sjuksköterskorna och deras familjer om att Europeiska kommissionen, tillsammans med rådets ordförande och medlemsstaterna, kommer att göra allt vi kan för att skydda deras rätt till liv och frihet.

Debatten har tydligt visat att parlamentet stöder de prioriteringar som det portugisiska ordförandeskapet för rådet har. Som Martin Schulz sa har det kommit ett budskap om stöd för det europeiska projektet från de olika politiska och ideologiska områdena. Det europeiska projektet kan inte bara betraktas som den ena eller andra politiska eller ideologiska sektorns egendom. Det bör ena de politiska styrkor som har det gemensamma målet att göra Europa starkare, att skapa ett Europa som svarar på sina medborgares önskemål. Det är vad vi har sett här i dag. Vi instämmer verkligen i er analys av behovet av att finna en lösning på den institutionella frågan. Faktum är att avsaknaden av en lösning på den institutionella frågan har kastat en skugga av tvivel, av skepticism, av negativitet och stundtals till och med av cynism över allt som EU har gjort.

EU har inte hamnat i ett dödläge. Under senare år har vi lyckats hantera svåra frågor, och samarbetet mellan de olika institutionerna har varit betydelsefullt i detta sammanhang: vi har godkänt en budget för de kommande sju åren, vi har nått en svårvunnen enighet om en så splittrande fråga som tjänstedirektivet, vid Europeiska rådet i mars lyckades vi anta det mest ambitiösa åtgärdspaket som hittills har lagts fram rörande kampen mot klimatförändringar och den nylanserade Lissabonstrategin har gett resultat tack vare ett nytt styrelsesystem. Faktum är att Europa för närvarande i stort befinner sig i en framgångsrik period. Vi har en ekonomisk tillväxt som ger oss ny anledning till hopp, vi skapar fler arbeten nu än våra amerikanska partner och Eurobarometerresultat bekräftar att vi har den högsta förtroendenivån i Europa på åtta år. Tiderna har följaktligen förbättrats.

Men faktum är att denna tvekan alltid kommer att vara närvarande tills den institutionella frågan har lösts, och i synnerhet utanför Europa ställs vi inför frågor som vi måste ge den framträdande plats som de kräver. Det ställs frågor om hur européerna kan vilja gå i spetsen för kampen mot klimatförändringar, hur européer kan garantera energisäkerhet, hur européer kan vilja omvandla sin ekonomi till en av de mest rättvisa, heltäckande och konkurrenskraftiga i världen när de inte kan besluta hur deras egna institutioner ska fungera och hur man bör fatta beslut.

Det är därför en fråga om trovärdighet. Det är anledningen till att det är absolut nödvändigt att lösa den institutionella frågan, och premiärministern, rådets ordförande, kommer att åka härifrån i dag med, som jag ser det, ett mycket tydligt stöd från både parlamentet och säkerligen från kommissionen för att finna en lösning helt i enlighet med mandatet, och om möjligt så snart som vid Europeiska rådet i oktober. Detta bör vara vårt mål, och i det har premiärministern vårt fulla stöd.

Slutligen vill jag säga att vi noggrant har noterat de prioriteringar som fastställdes vid Europeiska rådet i december: invandring och frågor som rör den nya dagordningen för säkerhet, rättvisa och frihet i Europa. En av de förbättringar som vi har gjort av fördraget är ökningen av vår förmåga att vidta åtgärder i frågor som rör rättvisa, frihet och säkerhet. Som tidigare talare har nämnt är invandringsfrågorna av avgörande betydelse i mänskligt avseende – de är mänskliga dramer som vi måste hantera. När det gäller agendan för innovation har premiärministern precis har tagit tillfället i akt att ge sitt entydiga stöd till inrättandet av ett europeiskt tekniskt institut, till lanseringen av den första kunskaps- och innovationsgruppen, nyskapande som är direkt riktat mot frågan om klimatförändringar och allt vi kan göra för att ge ny kraft åt agendan för innovation. Detta är en av de frågor där Europa inte har råd att halka efter eller ge vika, inte bara i förhållande till våra amerikanska partner utan också i förhållande till andra makter under utveckling. Europa måste göra mer beslutsamma ansträngningar på detta område. Jag anser att vi, om vi uppnår dessa mål, kan vara stolta över oss själva.

Avslutningsvis, vad gäller Afrika, ett problem som har diskuterats här, kan vi inte acceptera att våra förbindelser med en kontinent som den afrikanska kontinenten ska vara beroende av någon diktator, vem det än må vara. Faktum är att Europa har partnerskapsförbindelser på högsta nivå med Asien, där det finns diktatorer, och med Latinamerika, där det också finns länder som inte är demokratier. Vad mer är har röda mattan rullats ut för några av dessa diktatorer i vissa europeiska huvudstäder. Jag kan därför inte förstå varför vi är förhindrade att ha förbindelser på hög nivå med Afrika, när vi håller dörren öppen för sådana som ibland faktiskt hämmar Afrikas demokratiska utveckling, för att vi på något sätt hålls som gisslan av en eller annan diktator.

Vi stöder därför det portugisiska ordförandeskapets prioritering på detta område, och det är uppenbart att målet, eller ett av målen, med toppmötet bör vara att diskutera demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och behovet av att utveckla våra förbindelser till förmån för goda styrelseformer i Afrika och alla områden för förbindelse mellan våra respektive kontinenter. Om så blir fallet anser jag att vi kan vara nöjda med detta ordförandeskap, eftersom vi är säkra på att vi under dessa sex månader kommer att fortsätta att röra oss mot ett starkare Europa för en bättre värld. Ett Europa där det framgår i praktiken att det bara är genom samarbete som vi kan producera resultat som verkligen ligger i de europeiska medborgarnas intresse.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Debatten om det portugisiska ordförandeskapet är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Alessandro Battilocchio (NI) , skriftlig. (IT) Jag hoppas att det portugisiska ordförandeskapet utöver reformen av institutionerna – utan vilken Europeiska unionen inte kommer att få den roll som den borde ha i världen – och utmaningen att uppnå konkurrenskraft inom ramen för Lissabonstrategin, med kraft kommer att kunna hantera det som jag redan vid flera tillfällen tidigare har betonat som det huvudsakliga dödläge som måste övervinnas, nämligen energioberoendet och kampen mot klimatförändringar.

Energi kommer att utgöra framtidens näringsliv och problem samtidigt, vilket också har märkts på oron över den förestående totala konsumtionen av icke förnybara energikällor och åtagandena i Kyotoprotokollet. Det är bara genom ett verkligt oberoende av utländska leverantörer som vi kan säkerställa att EU får en ledande roll inom världsekonomin på lång sikt och en starkare ställning på den geopolitiska arenan, och inte blir föremål för hot utifrån. Detta är en avgörande förutsättning för främjandet av stabilitet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna över hela världen. Låt oss därför lägga vår uppmärksamhet, energi och resurser på det vi redan har, nämligen kärnkraften, och på det som vi kan ordna, nämligen förnybara energikällor, främjande av forskning, medfinansiering från medlemsstaterna och den privata sektorn, skatteåtgärder, reform av transportsektorn och en maning till de europeiska experter som har lämnat EU på grund av bristen på möjligheter.

 
  
MPphoto
 
 

  Margie Sudre (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Det portugisiska ordförandeskapet måste fokusera på det mål som prioriteras i fråga om de 27 medlemsstaternas undertecknande av ett nytt institutionsfördrag i Lissabon i oktober, inte minst för att det mandat som tillhandahölls regeringskonferensen vid det senaste Europeiska rådet är tydligt och exakt.

Inledningen av en ny etapp när det gäller Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning är ett tillfälle att ge den sociala dimensionen den betydelse och synlighet som den förtjänar, inte minst genom en förbättrad samordning av sysselsättningspolitiken och genom utveckling av flexicurity [kombination av flexibilitet och trygghet], med som syfte att förena våra medborgare med EU och dess reformerade ekonomiska modell.

Jag är övertygad om att det portugisiska ordförandeskapet kommer att fästa särskild uppmärksamhet vid EU:s yttre randområden – vars särskilda omständigheter man är väl medveten om – tillsammans med Madeira och Azorerna för att ge de gemenskapsåtgärder som gynnar dem ny kraft, inte minst de åtgärder som rör grannskapspolitiken och de merkostnader som de yttre randområdena ger upphov till.

Det är nödvändigt att det senaste toppmötet i Bryssel får fördelaktiga följder och vittnar om att EU:s förnyade kraft är större än det nationella egenintresset. Jag hoppas verkligen att det portugisiska ordförandeskapet i så hög grad som möjligt kommer att lyckas utnyttja det stora politiska uppsving som visade sig i slutet av det tyska ordförandeskapet.

 

5. Sammankallande av regeringskonferensen (debatt)
MPphoto
 
 

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Jo Leinen, för utskottet för konstitutionella frågor, om sammankallandet av regeringskonferensen: Europaparlamentets yttrande (artikel 48 i EU-fördraget) (11222/2007 – C6-0206/2007 – 2007/0808(CNS)) (A6-0279/2007).

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. (PT) Herr talman, ärade ledamöter! Två år har gått sedan förkastandet av konstitutionen i två medlemsstater kastade en skugga över unionens aktiviteter. Efter ett år av eftertanke gavs det tyska ordförandeskapet mandat i juni 2006 att finna en lösning som skulle göra det möjligt för oss att ta oss ur detta dödläge, och jag vill på mina kollegers vägnar gratulera det tyska ordförandeskapet till att ha uppnått en bred enighet vid Europeiska rådets möte. Jag anser att vi alla har anledning att vara mycket tacksamma mot förbundskansler Angela Merkel för hennes personliga engagemang för att detta avtal skulle röstas igenom.

Som tidigare talare redan har sagt innebär den överenskommelse som nåddes vid Europeiska rådets möte att ett nytt reformfördrag ska utarbetas, som ska röja vägen för en snabb regeringskonferens med som syfte att möjliggöra ett ikraftträdande av det nya fördraget i tid till valet till parlamentet 2009. Jag rekommenderar det varmt till er alla.

Många av er kommer naturligtvis att anse att delar av avtalet är mindre tillfredsställande. Ingen av oss kan låtsas som att detta är exakt det mandat som vi skulle ha formulerat om vi hade haft helt fria tyglar. Det tyska ordförandeskapet ställdes från start inför den svåra uppgiften att förena mycket olika åsikter om hur vi skulle agera. De som redan hade ratificerat konstitutionen ville förståeligt nog hålla den befintliga texten så nära den ursprungliga formen som möjligt, medan andra krävde en helt ny text som skulle ligga så långt ifrån utkastet till konstitutionsfördrag som möjligt. Texten är följaktligen en kompromiss mellan dessa två ståndpunkter. Nu har alla haft en chans att bedöma resultatet, och därför ska jag inte dröja kvar vid några detaljer. Jag är övertygad om att detta är en balanserad text och att det inte hade varit möjligt att nå en bättre överenskommelse än denna.

Den överenskommelse som nåddes vid Europeiska rådets möte innebär att det portugisiska ordförandeskapet tilldelas ett mandat som, genom att vara allomfattande och fullständigt, kommer att ge regeringskonferensen, som har fått i uppdrag att fullständigt omvandla mandatet till en fördragstext, möjlighet att slutföra arbetet på så kort tid som möjligt. Parlamentet kommer att vara involverat till fullo i regeringskonferensens arbete, och rådet har godkänt ett portugisiskt förslag om att parlamentet ska ha tre företrädare vid konferensen.

Denna ökade representation är mycket glädjande, eftersom jag är medveten om parlamentets åtagande att säkerställa att unionen i framtiden kommer att kunna agera med största effektivitet och demokratisk legitimitet. Parlamentet har naturligtvis rådfrågats under hela den process som lett till regeringskonferensen. Jag vet att parlamentsledamöternas insatser har uppskattats mycket av det tyska ordförandeskapet, som tagit fullständig hänsyn till dessa medan man utformat mandatet.

Rådet har erbjudit parlamentet att framföra sin åsikt om att hålla en regeringskonferens, och debatterna i parlamentet i dag är inriktade på denna åsikt. Jag uppmanar er att framföra er åsikt så snabbt som möjligt, så att regeringskonferensens arbete kan inledas före sommaruppehållet. Vi är fullständigt inriktade på att så ska ske. Jag hoppas att ni håller med mig om att detta mål ligger i allas vårt intresse.

Ni kommer utan tvekan att framföra vissa detaljerade kommentarer och vilja att de ska beaktas vid regeringskonferensen, men jag hoppas att ni kollektivt kan ge ett brett stöd till det mandat som detta ordförandeskap har ärvt. Detta är det enda sättet att säkerställa att regeringskonferensens arbete blir framgångsrikt, och det enda sättet att hjälpa unionen ut ur det nuvarande dödläget.

 
  
MPphoto
 
 

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman! För bara några månader sedan var inte många observatörer fullt övertygade om att Europeiska rådet skulle kunna nylansera granskningsarbetet av fördraget med framgång. Opinionen inom hela EU var bräcklig och det rådde stora meningsskillnader, men tack vare förbundskansler Angela Merkel och det tyska ordförandeskapet och genom en verklig kollektiv ansträngning från medlemsstaternas och våra institutioners sida nådde Europeiska rådet en överenskommelse om ett tydligt och övertygande mål för en ny regeringskonferens förra månaden, och det är viktigt att vi i dag erkänner denna framgång.

I går antog kommissionen sitt yttrande om regeringskonferensen, och i dag diskuterar ni parlamentets yttrande. Detta förfarande kommer att ge det portugisiska ordförandeskapet möjlighet att inleda regeringskonferensen senare denna månad, men det är inte bara när det gäller tidsschemat som våra institutioner går jämsides. Vi är också överens om innehållet, vilket är desto viktigare.

Kommissionen delar den globalt positiva bedömningen av mandatet för regeringskonferensen som tillhandahålls i Jo Leinens betänkande. Mandatet innehåller många positiva element som bör välkomnas. Som alla kompromisstexter finns det också en noggrant utmejslad balans mellan olika intressen, mellan ambition och politisk realism, och detta innebär att en del ändringar från 2004 års regeringskonferens mönstrades ut. Det är också skälet till att enskilda medlemsstater beviljades ett antal undantag.

Jag ska framföra fyra skäl till varför kommissionen anser att detta mandat kommer att låta oss i regeringskonferensen förse Europeiska unionen med den sunda institutionella och politiska grund att stå på som vi behöver för att uppfylla våra medborgares förväntningar och möta våra samhällens utmaningar.

För det första kommer mandatet att lägga grunden för moderna och mer pålitliga institutioner för den utvidgade unionen. Vi välkomnar varmt de bestämmelser som kommer att förbättra och stärka Europeiska unionens demokratiska legitimitet, ge Europaparlamentet en starkare och bredare roll, öppenhet i rådets överläggningar, mer medbeslutande, mer beslut fattade genom kvalificerad majoritet, en tydlig uppdelning av befogenheter.

Nationella parlament kommer att ha större möjlighet att delta i Europeiska unionens arbete, samtidigt som de europeiska institutionernas roll kommer att respekteras fullständigt. Det gläder oss också att se att nyskapande inslag i konstitutionerna om demokratiskt deltagande, inbegripet medborgarinitiativet, har skyddats.

För det andra kommer unionen att ha en stadga om de grundläggande rättigheterna för att skydda medborgarna, inte bara en förklarande text, utan en text med rättsverkan. Medborgare kommer att kunna yrka de rättigheter som finns i stadgan inför domstolarna. Stadgan kommer att vara bindande för EU-institutionerna och för medlemsstaterna när de genomför EU-lagstiftning, även om detta inte gäller dem alla.

För det tredje kommer unionen att kunna agera enat på den globala arenan och skydda de europeiska intressena bättre. Om vi verkligen vill tackla globaliseringen och ta itu med gemensamma problem som hållbar utveckling, klimatförändring, konkurrenskraft och mänskliga rättigheter i världen, borde unionen använda sin stora potential till fullo för att agera enat.

Min fjärde kommentar rör de politiska områdena, eftersom mandatet innefattar en utveckling av unionens kapacitet att tillhandahålla snabbare och mer följdriktiga beslut på områdena frihet, säkerhet och rättvisa. Dessutom stärker det den rättsliga grunden för att ta itu med energipolitiken och klimatförändringarnas utmaningar.

Hur kan vi bedöma dessa ändringar? Enligt vår mening är den övergripande balansen positiv: borttagandet av vissa delar, bl.a. av symbolisk natur, liksom formuleringar som minskar fördragstextens begriplighet, var nödvändiga delar av en paketöverenskommelse som alla medlemsstater kunde samtycka till. Utan en ansträngning från alla berörda att kompromissa skulle det inte ha varit möjligt att lyckas.

Det europeiska tåget är tillbaka på spåret, men vi har ännu inte nått resans slut och medborgarna måste tas ombord. Mandatet är ännu inte slutprodukten. För att lotsa denna nya överenskommelse mot en framgångsrik regeringskonferens kommer det att krävas intensiva insatser från det portugisiska ordförandeskapet, medlemsstaterna och våra institutioner. Vi välkomnar särskilt Europeiska rådets beslut att stärka Europaparlamentets roll i regeringskonferensen.

Men det kommer inte att räcka med enbart våra gemensamma förhandlingsinsatser. Vi alla – kommissionen, medlemsstaterna och parlamentet – borde dra viss lärdom av den tidigare ratificeringsprocessen och från den fas av plan D där man lyssnade. Det gläder mig att se att Europeiska rådet har erkänt vikten av att kommunicera med medborgarna, för att ge dem fullständig och allsidig information om EU och uppmuntra dem att delta i en permanent dialog. Detta borde vara ännu viktigare mot bakgrund av de ändringar som har minskat fördragstextens begriplighet.

Under de kommande månaderna kommer kommissionen att lägga fram några idéer om hur en debatt om reformfördraget skulle kunna organiseras under ratificeringsperioden. Vi vill samarbeta nära med er i Europaparlamentet, med alla medlemsstater och andra institutioner. Tillsammans borde vi utnyttja detta gyllene tillfälle. Tillsammans borde vi engagera oss i denna nya process utan dröjsmål och med all vår energi.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Jo Leinen (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr premiärminister, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Denna debatt i kammaren inleddes kl. 9 och håller fortfarande på. Det hade kanske varit bättre att anknyta debatten om det portugisiska ordförandeskapet till kommentarer om våra åsikter om regeringskonferensen, eftersom denna regeringskonferens utgör den centrala punkten för det portugisiska ordförandeskapet, och dess framgång eller misslyckande kommer att hänga på om Lissabon producerar ett fördrag eller inte.

Det budskap som vi vill framföra i vårt yttrande är att Europaparlamentet ger grönt ljus för sammankallande av en regeringskonferens. Tidsfristen för samråd om detta yttrande har varit oerhört snäv och många parlamentsledamöter har kritiserat tidsplanen, men vi har gjort allt vi kunnat och har inte velat lägga några hinder i vägen för er. Vi vill inte sätta käppar i hjulet för någon, för vi har själva ett intresse av att både sammankalla och slutföra denna regeringskonferens snabbt. Vi hoppas att toppmötet i oktober kommer att ge resultat. Det är möjligt, för mandatet är mycket specifikt och vi har ett textförslag. Det bör följaktligen bli mycket arbete för de rättsliga experterna men inte så mycket för politikerna, om alla håller sig till den överenskommelse som nåddes vid Europeiska rådets möte i Bryssel.

Detta leder mig till min första vädjan till det portugisiska ordförandeskapet: Var beslutsamma och konsekventa, låt inte medlemsstaterna avvika, låt inga nya punkter eller ytterligare önskemål läggas till dagordningen för att folk påstår att de inte har förstått något som de förstod helt och fullt dagen före. Var stränga, håll er till de exakta villkoren för mandatet så kommer ni att lyckas.

Vi är införstådda med att vissa saker har gått förlorade. Vi måste betala ett pris, och inte bara i form av en förlust av symboliska element. Reformfördraget skiljer sig begreppsmässigt från den ursprungliga konstitutionen. Idén om ett Europa av medborgare och stater, inte bara ett Europa av stater, har i mångt och mycket gått förlorad. Artikel 1 har tagits bort och det står bara ”De höga fördragsslutande parterna har kommit överens”, och det finns inte längre någon hänvisning till ”de europeiska medborgarnas och staternas vilja”. Detta kan verka vara en bagatell, men det är ett tecken på urholkande som mycket väl kan visa sig vara skadligt. Vi vill belysa denna punkt.

Vi är också mycket bekymrade över det ökande antalet undantagsklausuler. Det väcker frågan om alla verkligen vill ha ett enda Europa. Finns den politiska viljan fortfarande för en vidare integration, eller har vi redan att göra med två grupper av länder som bara vill fortsätta att tillhöra EU på papperet? Denna fråga måste ställas. Parlamentet är oerhört kritiskt till Storbritanniens undantagsklausul i fråga om stadgan om de grundläggande rättigheterna.

EU vill bli en gemenskap byggd på värderingar. Vi förespråkar respekt för mänskliga rättigheter, grundläggande rättigheter, över hela världen. Jag kan redan höra Vladimir Putin eller den kinesiske premiärministern säga att vi ju själva inte ens kan enas om grundläggande rättigheter inom unionen! Detta är ett slag mot EU:s trovärdighet som helhet, och det innebär också diskriminering av medborgare som är bosatta i Storbritannien, inklusive EU-medborgare som lever och arbetar där. I vårt yttrande uppmanar vi institutionerna och regeringarna att återigen göra allt som står i deras makt för att skapa lika skydd av grundläggande rättigheter – det kan fungera! EG-domstolen har en central funktion i detta sammanhang.

Konstitutionen utarbetades av ett konvent. Nu har vi en regeringskonferens, som använder andra metoder, men rådet kan fortfarande satsa på maximal öppenhet. Offentliggör de dokument som läggs fram för diskussion. Samarbeta med oss och kommissionen för att fortsätta att driva en strategi som bygger på dialog med allmänheten och medborgarna.

Det så kallade förenklade fördraget kommer olyckligtvis att bli ett komplicerat fördrag. Vi behöver också en konsoliderad version innan regeringskonferensen avslutas och inte, vilket var fallet i Amsterdam, ett år efteråt. Vi behöver en läsbar text när regeringskonferensen har avslutats. Det skulle kanske också vara lämpligt att bifoga en förklaring till texten, där nyckelelement och de huvudsakliga meddelandena till medborgarna anges.

Vi välkomnar naturligtvis alla framsteg som har gjorts. Vi vill ta ytterligare ett stort steg framåt, helst före valet till Europaparlamentet, så att vi kan fokusera på andra frågor vid 2009 års valkampanj. Vi har alltså ett mycket hårt arbete framför oss, men vi bör kunna lyckas med hjälp av beslutsamhet och engagemang. Parlamentet stöder det portugisiska ordförandeskapet.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Íñigo Méndez de Vigo, för PPE-DE-gruppen. (ES) Herr talman! Gruppen för europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater gläder sig över att Europeiska rådet har kunnat nå en överenskommelse, och därför ska min grupp om några minuter rösta för resolutionen, så att regeringskonferensen kan sammanträda i enlighet med punkt 48.

Men just nu är det viktigast att detta avtal, det avtal som är resultatet av regeringskonferensen, är ett bra avtal. Jag ska tala klarspråk. Det vi säger är att konferensen bör genomföras, men att vi kommer att bedöma regeringskonferensen efter resultat.

Jag vill också säga att en viktig politisk fråga för min grupp, som kommer att företrädas av Elmar Brok vid regeringskonferensen, kommer att vara att agera som konstitutionens väktare. Vi vill att innehållet i och innebörden av Europeiska rådets överenskommelse ska vara närvarande i den slutliga överenskommelse om fördraget som blir resultatet av regeringskonferensen.

En fråga som José Sócrates har tagit upp är folkomröstningarna. Jag vill tala om något, eftersom ingen lyssnar: Lita inte på partier som är i opposition och som kräver folkomröstningar. Lita inte på dem som kräver folkomröstningar så att de kan rösta ”nej” heller, för de vill förstöra EU. Vissa vill förstöra den styrande regeringen, och andra vill förstöra EU.

Därför anser jag att Sócrates ord under förmiddagen sammanfattar det hela. Inget land ska kunna skapa oreda för alla andra länder, och i detta skede måste vi alla sträva åt samma håll för att hjälpa EU ur denna återvändsgränd.

Europeiska rådets första överenskommelse är ett första steg, och nu menar jag att vi alla å ena sidan måste ta itu med att nå en bra överenskommelse, och å andra sidan börja arbeta när vi väl har gjort oss av med den börda som denna konstitutionella återvändsgränd innebär.

För vad som verkligen har oroat mig är det misstänksamma och misstroende klimat som råder i EU och som jag såg vid Europeiska rådets förra möte. Det är något som vi alla borde känna oro över, och som vi alla tillsammans måste motsätta oss.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Richard Corbett, för PSE-gruppen. (EN) Herr talman! Den socialdemokratiska gruppen välkomnar sammankallandet av regeringskonferensen, godtar mandatet och stöder tidsplanen.

Många har kommenterat att i detta mandat räddas ungefär 90 procent av konstitutionsfördragets innehåll, vilket har gett upphov till mycket kritik. Men kollegerna vet också att den senaste vetenskapliga forskningen visar att människor och möss är genetiskt identiska till 90 procent. Skillnaden på 10 procent är emellertid mycket viktig. Och därmed är den 10-prcentiga skillnad som finns i detta mandat mycket viktig.

Borttagandet av benämningen av fördraget som konstitution, misslyckandet att ändra namnet på den höge representanten till utrikesminister, misslyckandet att nämna gemenskapsrättens överhöghet i fördraget, borttagandet av symboler och de åtskilliga undantagsbestämmelserna och undantag för vissa medlemsstater innebär att för dessa medlemsstater är procentandelen – låt den vara 90 eller hur många procent som helst – ännu lägre. Allt detta gör att man planerar ett helt annat fördrag än konstitutionsfördraget.

Detta kommer att bli något att ångra för kammaren och för en stor majoritet av medlemsstaterna. Trots det kommer dessa förändringar att göra det möjligt, göra det enklare att ratificera fördraget i alla 27 medlemsstater, och detta är den springande punkt som vi måste erkänna.

 
  
MPphoto
 
 

  Andrew Duff, för ALDE-gruppen. (EN) Herr talman! Min grupp välkomnar framtidsutsikterna för en snabb och effektiv regeringskonferens som löser oklarheterna efter perioden av eftertanke, säkerställer rättslig säkerhet och skapar ett starkt enhälligt stöd för reformfördraget. Det är naturligtvis särskilt lämpligt om parlamentet inom regeringskonferensen försöker skydda det som det hade möjlighet att dra fördel av i fördraget från 2004. Men vi borde också vara säkra på att det växande antalet och mängden undantag och minimalistiska fotnoter inte fördärvar integriteten i samlingen av EU-lagstiftning och domstolarnas jurisdiktion. Vi kommer att kämpa för att förhindra ett politiskt överskott från det brittiska protokollet om stadgan. Ett råd med flera nivåer är en sak, men parlamentet kan inte godta ett första och andra klassens medborgarskap.

Vi borde bekämpa den utbredda misstanken att regeringskonferensen inte är något annat än en stor övning i obskurantism, som utarbetats för att befria vissa stater från löftet att genomföra en folkomröstning, och det gladde mig mycket att premiärminister José Sócrates är besluten att folkomröstningar inte får anpassas för att motarbeta parlament. Det är önskvärt med största öppenhet, och en större roll för parlamentet, bättre styrka och mer pluralistisk närvaro inom regeringskonferensen kommer att bidra till att säkerställa sådan öppenhet.

 
  
MPphoto
 
 

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Enligt min uppfattning känner parlamentet endera inte till ordet kompromiss eller så tycker man inte om det, åtminstone vad gäller fördraget. Kritiken av mandaten i betänkandet är enligt mig oerhört orättvis. Mitt land, Polen, har visat stor flexibilitet och villighet att kompromissa i detta sammanhang, vilket gör att det är med oro som jag läser de hårda villkoren i betänkandet, där man inte vill erkänna den uppenbara framgången med mandatet.

I motsats till vad som står i betänkandet skulle en ny onomatologi, symbolerna för Europa i fördraget, bara leda till icke-harmonisering, och det skulle antyda att Europeiska unionen är på väg in i en fas av skenbar status som självständig stat. Flexibiliteten i mandatet i fråga om undantagsbestämmelsen är ett uttryck av klokhet och realism och inte av svaghet. Samma sak gäller för stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Det är en sak som vi definitivt är överens om – det är mycket som kommer att behöva omprövas under de kommande tio åren, inklusive omröstningssystemet. Regeringskonferensen går också några väl övervägda, detaljerade beslut till mötes i den här frågan. Utan dessa skulle vi riskera ett dödläge i ratificeringen.

 
  
MPphoto
 
 

  Johannes Voggenhuber, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Sedan Europeiska rådets möte i Bryssel verkar det råda en känsla av melankolisk tillfredsställelse. Det är kanske för att semestern nalkas. När man tittar på mandatet för denna regeringskonferens är det faktiskt frestande att säga att EU har kommit lättvindigt undan, men jag är rädd att det inte är så enkelt som så. Det är inte medlemsstaterna som har drabbats. Alla granskar varandra; man bevakar svartsjukt sin suveränitet. Frågan är om EU bara har fått ett blåslaget öga eller om det är blint på ett öga, för medborgarna kan inte längre se unionens verkliga natur.

Mandatet garanterar naturligtvis konstitutionens centrala insatser, men det fördunklar också EU:s verkliga natur, det döljer EU och skymmer idén om europeisk integration. Herr Barón Crespo! Jag tror inte att vi har att göra med en uppvisning i politisk realism. Vad vi ser här är en öppen och intensiv nationalism, där trångsynta regeringar går sin egen behagliga väg.

Rör det sig verkligen bara om en yttre förändring när det inte längre finns någon hänvisning till medborgarnas union och vi återgår till staternas union? Var detta vad folk ville när de röstade ”nej” i Frankrike och Nederländerna? Vad hände med deras krav på ett socialt Europa och mer demokrati? Skulle det vara orealistiskt? Är det inte nödvändigt? Det måste väl vara EU:s roll? Var har vi försökt använda ett tydligt språk som är lätt att förstå i denna konstitution, för att utforma ett begripligt dokument? Regeringarna har bara haft ett enda syfte under de senaste månaderna: att utforma ett skumt, gåtfullt, obegripligt, oläsligt fördrag som det inte är meningen att medborgarna ska läsa.

Undantagsbestämmelsen för stadgan om de grundläggande rättigheterna är inte bara en ordentlig smäll för EU – det är ett övergrepp på vår självbild som en värdegemenskap. Det skulle vara oacceptabelt för unionen att beskriva sig själv som en värdegemenskap medan man tillåter att vissa av medborgarna undantas från dessa värden!

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag kan förstå att EU:s ledare är entusiastiska över tanken på att få se sin gamla konstitution återupptas, fastän den har fråntagits vissa fördelar. I detta avseende instämmer jag i det som Johannes Voggenhuber just sa. Vad jag tycker är svårare att förstå är varför ledarna, vid en tidpunkt då de verkar vara så inställda på att uppfylla våra medborgares mest innerliga önskemål, lägger så mycket kraft på att hindra dem från att komma alltför nära detta oidentifierade institutionella mål.

Hur ska vi annars tolka den alldeles särskilda form av demokrati som kännetecknar den pågående processen? Vi har ett förhandlingsmandat som är fullständigt oläsligt för den oinvigde, ett misstänkt påskyndande av tidsplanen, och det råder framför allt panik i fråga om folkomröstningar. Innerst inne säger våra ledare utan tvekan till sig själva att det är osannolikt att beslutet om att ändra orden – konstitution, ministrar, lag – och radera hänvisningarna till nationalsång och flagga skulle väga så tungt inför folkets oro över den befintliga europeiska modellen, om en grundläggande offentlig debatt på samma nivå och med samma kraft som den debatt som satte en del av unionen i gungning för två år sedan – och det av goda skäl – händelsevis skulle komma upp till ytan igen.

I det framtida fördraget kommer liberala ekonomiska strukturer till största delen att förbli oförändrade, vare sig de påverkar Europeiska centralbanken, konkurrensen, den fria handeln eller den fria rörligheten för kapital. Det är inte bara så att stadgan om de grundläggande rättigheterna, som nyss nämndes, fortfarande kommer att ha allvarliga luckor, utan den ska också stödja en situation som fullständigt motsäger allt som den står för, och stödja ett undantag som i detta sammanhang är ett brittiskt undantag eller, om man föredrar det, rätten till diskriminering, rätten till privilegier. Slutligen har alla de nya bestämmelserna om säkerhet och försvarspolitik, som på många områden har underblåst otaliga tvivel och farhågor, genljudit. Vi behöver inte söka länge efter de uppenbara svårigheter som våra respektive regeringar står inför.

I Spanien och i Luxemburg kommer man att framhålla att en ny lokal folkomröstning är onödig med tanke på att innehållet i det redan ratificerade fördraget har bibehållits i sin helhet. I Frankrike och i Sverige kommer regeringen å andra sidan att framhålla att en folkomröstning inte längre är relevant, eftersom textens natur är fullständigt förändrad. Vad gäller Danmark och Portugal, där en omröstning bland invånarna har planerats, kan kanske den yttre uppsnyggningsaktion som genomförts av fördraget från 2004 berättiga ett fegt tillbakadragande av detta sanningstest. Det är bara på Irland som folkomröstningen i dag, liksom i går, är av avgörande betydelse.

Det är anledningen till att min grupp, genom att helt och fullt respektera de skilda åsikterna och de särskilda nationella situationerna, kommer att visa samma beslutsamhet som vi har gjort tidigare och göra en enorm ansträngning för att tillhandahålla information, klargöra de frågor som står på spel och jämföra åsikter om innehållet i det framtida fördraget med samma, EU-omfattande demokratiska krav: att EU:s medborgare ska rådfrågas i praktiken. Om några dagar kommer regeringskonferensen att inleda sitt arbete, men min erfarenhet säger mig utan tvekan att tärningen ännu inte är kastad: det kommer att ske snart.

(Applåder från vänster)

 
  
MPphoto
 
 

  Bernard Wojciechowski, för IND/DEM-gruppen. (EN) Herr talman! Det nya fördraget är ett lockbete för att genomföra det tidigare konstitutionsfördraget. I betänkandet betonar man att mandatet skyddar innehållet i konstitutionsfördraget. Två nationer sa ”nej”. Det är därför lite mer än ett hafsigt försök att till varje pris förena unionen till en förbundsstat. Man föreslår också att parlamentet åter ska bekräfta sin avsikt att upprätthålla en öppen dialog.

Parlamentet har blivit så arrogant att om vi inte vore så patetiska skulle det vara roligt. Att säga att vi behåller en öppen dialog med någon är bara ett skämt. Stödet för konstitutionsfördraget har inte ökat. Forskare och politiker stämplar det som fullständigt misslyckat. Man borde överväga följande aspekter i alla nya fördrag.

För det första måste slutprodukten ratificeras i alla medlemsstater enligt de konstitutionella bestämmelserna, och folkomröstningar borde upprepas. Försöket att lösa frågan om integrering över huvudet på civilsamhället är oacceptabelt.

För det andra omfattade konstitutionsfördraget en kompromiss mellan medlemsstaterna och de politiska systemen. Det omarbetade fördraget kommer inte att gå längre än de arrangemang som fanns i detta fördrag. Det kommer att bli ett dvärglikt konstitutionsfördrag.

För det tredje orsakar försöket att skapa ett annat fördrag en betydande försening i detta skede av politisk reform av EU. Det är möjligt med reform, men ändå eftersträvas det inte av någon anledning. Förändringarna inom den första pelaren är genomförbara på de områden som föreskrivs i EG-fördraget. De genomförda reformerna inom detta förfarande kan inbegripa det mellanstatliga området, i själva verket den andra och tredje pelaren.

Det finns möjlighet att reglera många frågor som grundas på internationella avtal som slutits av medlemsstaterna. När det gäller den tredje pelaren kan förstärkandet av strukturerna för rättsligt och polisiärt samarbete också uppnås. Det är möjligt att säkerställa EU:s demokratiska legitimering genom att hålla offentliga rådsmöten, stärka de nationella parlamenten, genom en rådgivande ställning och genom att ge parlamentet befogenhet att utse kommissionens ordförande.

Denna rusning efter ett nytt fördrag är helt obegriplig. Ett nytt dokument kan inte genomföras på någon bakväg. Det går emot folkets vilja. Krav på juridisk person, den gemensamma valutan eller det roterande systemet inom kommissionen är intensiva, fastän ingen europeisk nation har uttryckt en sådan önskan de senaste två åren.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Herr Wojciechowski! Om ni vill kritisera andra får ni vara så vänlig att själv hålla er till talartiden.

 
  
MPphoto
 
 

  Philip Claeys, för ITS-gruppen. (NL) Herr talman! Jag kan bara dra slutsatsen att också parlamentet i ett dokument nu tydligt erkänner det som alla har kunnat konstatera efter EU:s toppmöte i Bryssel, nämligen att den europeiska konstitutionen, som förkastades av det nederländska och franska folket och som därför, utifrån ett strängt rättsligt perspektiv, aldrig skulle kunna träda i kraft, har bibehållits och lagts fram nästan i sin helhet med hjälp av rättspolitiska knep.

Taktiken att i smyg driva igenom delar av denna konstitution, en strävan som bedrivits på alla möjliga sätt också efter den franska och den nederländska folkomröstningen – se bara på stadgan om de grundläggande rättigheterna, som gjorts bindande fastän dokumentet är icke bindande – har nu också antagits inom EU:s officiella politik. Parlamentet skulle inte vara parlamentet om man inte, i enlighet med uråldriga traditioner, gör en åtskillnad mellan så kallade ”goda” medlemsstater, som lovordar den federala tron och som utan frågor vandrar den federala vägen, och de så kallade ”dåliga” medlemsstaterna.

Höjden av cynism är dock naturligtvis parlamentets uppmaning till förslag om – och jag citerar ordagrant – ”hur Europas medborgare på nytt kan involveras i den konstitutionella processen”. Vad parlamentet har gjort i verkligheten i många betänkanden, vilket började med det ökända Duff/Voggenhuber-betänkandet, är att ignorera resultaten av den franska och den nederländska folkomröstningen. Parlamentet kunde inte bry sig mindre om vad allmänheten vill, just de människor som man gör anspråk på att företräda. Parlamentet håller sakta men säkert på att förvandlas till raka motsatsen till allt som har med verklig demokrati att göra.

(Applåder från höger)

 
  
MPphoto
 
 

  Jim Allister (NI). – (EN) Herr talman! Vi låtsas att vi står på folkets sida, men framställer ett betänkande där man på ett iögonenfallande sätt undviker stöd för allmän ratificering av denna omarbetade konstitution. Beslutsamheten att driva igenom detta betänkande är så stor att vi till och med överger det vederbörliga förfarandet i kammaren på ett sätt som skulle få en despot att rodna!

Vi kräver av medlemsstaterna att de fogar sig efter mandatet för regeringskonferensen, men förklarar vår unilaterala avsikt att gå bortom det genom att använda den europeiska flaggan och hymnen. Vi förklarar vår beslutsamhet att begära mer så fort som vi får igenom dessa konstitutionella förändringar. Detta är elefantfällan i detta avtal, eftersom det medger självkorrigering, något som för det mesta innebär att aldrig mer behöva samråda med det folk vars konstitutionella status vi tänker ändra.

(Applåder från höger)

 
  
MPphoto
 
 

  Maria da Assunção Esteves (PPE-DE). – (PT) Vid förra toppmötet, i juni, tog EU ett steg framåt. Man tappade inte modet under krisen, och lämnade inte någon utanför denna gemensamma strävan efter ett världssamhälle baserat på rättsstatsprincipen. Jag håller med om att det inte är så lätt att uppnå enighet i ett utvidgat EU, men EU är ett moraliskt projekt, ett förnuftigt och vinnande projekt. Det finns inget annat sätt än enighet och inget annat mål än global rättvisa.

EU byggs på lager av strukturella förändringar: Romfördraget och ett krossande av myten om gränser, Maastrichtfördraget och europeiskt medborgarskap, Nicefördraget och utvidgning, och nu reformfördraget och politisk integration i en storskalig demokrati. Reformfördraget öppnar ännu inte dörren för en konstitutionell europeisk union – det är fortfarande i huvudsak en regeringarnas union – men det sätter stopp för vanföreställningen om ett resonemang som enbart grundas på opposition, och för misstaget att anse att en resultatets union står i strid med en institutionell reform av EU.

Regeringskonferensen kommer att kräva god tro från regeringarnas sida, engagemang från parlamenten och en verkligt kommunikativ politik. Vi ska inte inbilla oss att en folkomröstning kommer att få en sådan kommunikation att fungera eller att den kommer att legitimera unionens nya fördrag. Folkomröstningar är i många fall förknippade med en populistisk tendens, som inte har någonting att göra med de rationella grunderna för demokrati. EU:s legitimitet kan bara byggas på ett politiskt förfarande av ständig kommunikation som sätter politik framför byråkrati, som värderar granskningen av de nationella parlamenten, uppmuntrar det civila samhällets engagemang, stärker ledarskapet, offentliggör institutionernas arbete och grundar sin dagspolitik på en kultur av rättigheter och mänsklighet. Detta är det legitima Europa.

 
  
MPphoto
 
 

  Harlem Désir (PSE).(FR) Herr talman! EU handlar om mer än fördragen. Svårigheterna inom unionen är inte enbart – och inte ens huvudsakligen – av institutionell natur, och återupplivandet av EU måste vara beroende av politik, europeiska projekt och EU:s budget. Det är dock ett faktum att dödläget i fråga om reformen av institutionerna, misslyckandet med att ratificera konstitutionen i ett flertal länder och icke-ratificeringsförfarandet i andra länder har gjort att EU har kört fast och kastats in i en kris, och att enigheten har satts på prov.

Den kompromiss som har nåtts om att sammankalla regeringskonferensen och mandatet med tanke på det framtida förändrade fördraget har faktiskt inte väckt någon entusiasm. Allt är komplicerat med denna överenskommelse, som innehåller många fotnoter. Så komplicerat att det framtida fördraget inte kommer att förenklas alls utan kommer att vara svårt att förstå för européerna.

Det undantag som har beviljats i fråga om stadgan om de grundläggande rättigheterna utgör verkligen ett skrämmande tilltag av dem som krävt det. Denna stadga kommer åtminstone att gälla för 26 andra EU-medlemsstater, och det länder dem till stor heder. Men överenskommelsen är i varje fall en överenskommelse, och den har kommit vid en tidpunkt då EU behöver bekräfta sin enighet.

Jag anser att regeringskonferensen måste få alla möjligheter, och framför allt – och på denna punkt reagerar jag på de kommentarer som framförts av min kollega Francis Wurtz – har mandatet till ett sammankallande av regeringskonferensen åtminstone en fördel: den att arbetet baseras på de institutionella förändringar som till största delen ingår i den första delen av utkastet till den europeiska konstitutionen. Det är en nyckelpunkt, eftersom den första delen av konstitutionen knappt bestreds ens av ”nej”-sidan, de som gör anspråk på att ändå iaktta den europeiska integrationen, i de länder där det hölls folkomröstningar.

Det framtida fördraget bör därför innehålla de element om vilka det råder enighet bland alla seriösa européer, vare sig de röstat ”ja” eller ”nej” till konstitutionen: Europaparlamentet och de nationella parlamenten bör få större befogenheter, rådet bör ha ett fast ordförandeskap, vi bör ha omröstning med dubbel majoritet, färre blockerande minoriteter, färre enhälliga beslut, inte minst i fråga om rättsligt och polisiärt samarbete, en förbättrad gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, ett förbättrat och strukturerat samarbete på området för försvarspolitik, som kommer att bli lättare att genomföra, och nya befogenheter på områdena för energi och klimatförändringar.

Dessutom är det två punkter som ingår i den tredje delen, men den delen tror jag att alla progressiva kommer att vilja skydda: den övergripande sociala klausulen och en artikel som skulle möjliggöra ett skydd av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och följaktligen ett antagande av ett direktiv till förmån för offentliga tjänster. Jag hoppas att alla förespråkare för EU, vare sig de röstat ”ja” eller ”nej” till utkastet till konstitution, kommer att stödja utkastet till det framtida fördraget om regeringskonferensen tar upp alla dessa punkter.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag vill ta upp en mycket viktig fråga. Jag vill be parlamentsledamöterna att stödja ändringsförslag 1, med krav på att utvidga regeringskonferensens mandat till att omfatta en förflyttning av Europaparlamentets säte från Strasbourg till Bryssel. Min grupp stöder detta beslut.

Detta är en liten men mycket viktig fråga. Ett enda säte skulle stärka EU:s legitimitet. För ett år sedan undertecknade över en miljon människor en framställning till förmån för ett enda säte, och regeringskonferensen är det tillfälle då detta bör diskuteras och beslutas. Parlamentet kommer att besluta i dag om man vill diskutera frågan om att ha ett enda säte eller om man vill fortsätta som förut. Om vi är för ett enda säte ska vi rösta för ändringsförslag 1.

 
  
MPphoto
 
 

  Inese Vaidere (UEN). – (LV) Mina damer och herrar! Som enda institution i EU som är vald av medborgarna har Europaparlamentet ett ansvar att göra sina beslut begripliga. Jag vill betona att anledningen till att konstitutionsfördraget förkastades i två medlemsstater och var impopulärt i andra länder inte har analyserats tillräckligt djupgående. Enligt min uppfattning berodde denna skepticism huvudsakligen på att medborgarna varseblev en koncentrering av beslutsfattande arrogans från myndigheternas sida och en distans till folket samt en överdriven byråkrati. Dessa orsaker är tillräckliga för att få medborgarna att motsätta sig vidare integration. Vår uppgift är att involvera invånarna i beslutsfattandet och inte att fatta besluten i deras ställe. Vi måste tala till invånarna på ett språk som är begripligt, inte på tjänstemännens speciella jargong. Regeringskonferensen måste ta hänsyn till detta. Samtidigt är det viktigt att utveckla principen om solidaritet ytterligare i beslutsfattandet, t.ex. på det mycket viktiga området energi. Vi måste uppträda enat inför länder utanför EU för att förhindra att enskilda länder blir föremål för utpressning. Jag vill betona att Europeiska unionen är ett framgångsrikt projekt, om man bortser från misstag och brister.

 
  
MPphoto
 
 

  Gérard Onesta (Verts/ALE).(FR) Herr talman! För det första uppmanar jag kommissionen och i synnerhet rådet att visa lite anständighet och anspråkslöshet i denna fråga, för den storslagna framgång som de försöker sälja in till oss här i kammaren döljer inte det faktum att situationen blir allt värre.

Jag ska inte uppehålla mig vid det skamliga beteende som vissa stats- och regeringschefer har uppvisat i och med att de har brutit sina officiella och högtidliga löften, om stadgan i Tony Blairs fall och om omröstningarna i rådet i bröderna Kaczyńskis fall. Vi går från att ha haft en konstitution, som vi nu förlorar för orden har betydelse, en konstitution som är ett uttryck för tron på våra gemensamma värderingar och förhoppningar, till att ha ett så kallat förenklat fördrag. Förenklat, vilket skämt! Fotnoterna är längre än själva fördraget. Vi står därför inför en ömsesidig och omfattande misstro, och stötestenarna är många: undantaget från stadgan, som kommer att skapa andra klassens medborgare, problem när det gäller omröstningarna i rådet fram till 2017 och därefter i och med Ioannina-kompromissen, samt diplomatin, som naturligtvis är inkluderad men snart kommer att förhindras.

Det är uppenbart att regeringskonferensen måste få ett mandat. Vad som helst utom Nicefördraget, för det innebär slutet. Till dem som skäms för EU vill jag dock säga att ingenting gediget kan byggas på misstro, framför allt när det riktas mot befolkningen, för vi tar oss inte ens tid att samarbeta, att fatta gemensamma beslut i parlamentet – denna debatt är en enda röra – för att vinna medborgarnas förtroende eller till och med utbilda. Snabba åtgärder måste vidtas för att dölja det faktum att politiken inte längre är uppe på bordet, utan har sopats under mattan. En vacker dag kommer vi dessvärre att få betala priset för detta.

Eftersom att leda innebär att kunna förutse, och med tanke på kommissionens och rådets oförmåga att ta nästa steg, uppmanar jag avslutningsvis parlamentet att agera genom att vid omröstningen visa sin avsikt att använda sin framtida makt för att ändra fördraget och äntligen föra fram EU:s drivkraft på nytt.

(Applåder från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen)

 
  
MPphoto
 
 

  Maciej Marian Giertych (NI). – (PL) Herr talman! I dag är en svart dag för EU och för demokratin. Unionens politiska elit, däribland denna kammare, kommissionen och medlemsstaternas regeringar, försöker bedra sina väljare och sina medborgare. Vi förväntas ge vårt stöd till en europeisk konstitution som redan har förkastats av väljarna.

Parollen för dagen är Angela Merkels egna ord: använd andra ord men bevara den rättsliga kontentan, till exempel namnet på fördraget, namnen på EU:s rättsakter och på EU:s utrikesminister, vilket är exakt vad man har gjort.

Vi talar om ett dokument som har ett annat namn och andra formuleringar, men som i grunden är detsamma. Det är till synes ett dokument på lägre nivå, enbart med syfte att undvika folkomröstning. Det är ett försök att lura våra egna väljare, våra egna medborgare. I dag är verkligen en svart dag – en oerhört skamlig dag.

 
  
MPphoto
 
 

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja säga till Maciej Marian Giertych att jag har hört en massa smörja i denna kammare, men detta tog nog priset.

Jag skulle vilja injicera lite positivism i parlamentet. Det låter som om vi är på någon slags begravning med det nya fördraget. Jag tror i själva verket inte att vi träder in i en ny fas.

Jag skulle vilja påpeka tre saker. För det första förlitar jag mig fullständigt på det portugisiska ordförandeskapet. Jag minns att jag var med och utarbetade utkastet till Nicefördraget med det portugisiska ordförandeskapet, tillsammans med Francisco Seixas da Costa och Pedro Lourtie. De gör alltid ett fantastiskt arbete. Jag skulle dock vilja ge dem ett råd: var lite försiktiga med rådets generalsekretariat, för det är detaljerna som avgör, och Jean-Claude Piris är mycket duktig med detaljer.

Min andra punkt är att jag anser att politik och ekonomi går hand i hand. Vi har i dag och mycket ofta hört i denna kammare att vi bara vill ha en ekonomisk union eller bara en politisk union. Jag tillhör den kategori som anser att vi behöver båda två: vi behöver fri konkurrens utan snedvridningar, och vi behöver också en politisk union, och detta fördrag ger oss båda två. Jag är inte oroad över undantagsbestämmelser, eftersom historien visar oss att varje gång som det har förekommit en undantagsbestämmelse har visdomen segrat i slutändan och folk ansluter sig.

Min sista punkt är att vi borde se livet från den ljusa sidan. Vi måste gå vidare. Vi har ett framlagt fördrag eller utkast till fördrag. Var positiva: använd den juridiska person som vi har, använd den kvalificerade majoritet som vi har, använd det medbeslutande som vi har, använd stadgan, använd ordföranden, använd utrikesministern. Det enda jag säger i dag är att detta är en ny början. Vi har ett fantastiskt fördrag; låt oss leva med det och gå vidare.

(Applåder från höger)

 
  
MPphoto
 
 

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Betänkandet som vi diskuterar är ett bra och balanserat sådant, som jag med glädje kommer att rösta för. Det sänder ett tydligt budskap till medlemsstaternas regeringar, de nationella parlamenten och EU-medborgarna: EU ska reformeras, och denna reform är nu på rätt spår.

Betänkandet är också ett försök att återskapa allmänhetens förtroende för EU och dess institutioner. I detta avseende är det mycket oroande att höra uttalandena från de medlemsstater som har betänkligheter om att stadgan om de grundläggande rättigheterna kommer att vara bindande. Jag undrar hur dessa regeringar har tänkt tala om för sina medborgare att de inte har rätt att dra nytta av en av den europeiska demokratins viktigaste insatser, och att de inte vill ge dem samma rättigheter som medborgarna i andra EU-länder.

Kommer motståndet mot stadgan om de grundläggande rättigheterna att leda till en ny uppdelning av EU i bättre och sämre medborgare, där de bättre medborgarna kan utnyttja alla rättigheterna i stadgan, medan de sämre medborgarna förvägras dessa rättigheter? Ska vi verkligen acceptera en sådan uppdelning som inledning på 2000-talet? Det anser jag verkligen inte, särskilt om vi vill skapa ett starkare EU i en starkare värld, som det portugisiska ordförandeskapet föreslår.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Bogdan Pęk (UEN). (PL) Herr talman! Fördraget reformerar inte någonting, utan skyler bara över sprickorna. Det är ett fördrag med syfte att dölja sanningen om sig självt.

EU och de ärevördiga personerna här i kammaren tar varje tillfälle i akt att tala om rättvisa och om de värderingar som EU bygger på. I den moderna världen, i mänsklighetens historia, finns det någon större dygd än sanningen? Nej, det gör det inte.

Fördraget är en förvrängning av sanningen, för under ytan på det reformerade fördraget döljer sig ett mycket bedrägligt försök att tvinga igenom det konstitutionella fördrag som medborgarna har förkastat. Det är en väg som inte leder någonstans.

Herr talman! Här i kammaren har ni i dag återigen visat att ni är beredd att avbryta talare som motsätter sig fördraget, och samtidigt ge nästan en minuts extra tid till dem som håller med er. Det är er typ av rättvisa.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Herr Pęk! Ni hade en minuts talartid. Ni talade i en minut och 23 sekunder. Ni överskred tiden, och talmannen hade överseende. Kan ni kanske vara förnuftig och acceptera det?

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. (PT) Vi har redan diskuterat frågan om fördraget länge denna morgon – sedan kl. 9.00 som en talare påpekade – och därför anser jag att de viktigaste synpunkterna och kommentarerna har uttryckts. Många av dem har varit mycket intressanta, och det portugisiska ordförandeskapet kommer naturligtvis att dra sina egna slutsatser av dem.

Jag var medlem av Europeiska konventet tillsammans med flera av parlamentsledamöterna och deltog även i 2004 års regeringskonferens. Jag hävdar inte att jag sedan 2004 och fram till i dag inte har haft anledning att vara orolig, och till och med skeptisk, men jag har alltid vetat att EU:s drivkraft är viljan att kompromissa och föra utvecklingen framåt. I dag kan jag utan tvekan säga att denna vilja att arbeta framåt, att kompromissa och att nå enighet har återvänt.

Vi fick inte misslyckas vid Europeiska rådets möte och gjorde det inte heller. Låt oss därför sända ett tydligt budskap till EU, dess medborgare och världen att detta är ett framtidsprojekt, ett projekt som tjänar EU-medborgarna och världen. Alla är naturligtvis inte nöjda med det mandat som antogs av rådet, men det råder ingen tvekan om att detta mandat kommer att ge oss ett fördrag med effektivare institutioner, med demokratiskt beslutsfattande och lämpligare bemötanden både av unionens interna problem och av de externa problem som unionen måste hantera.

Detta är och förblir det mandat som vi behöver. Vi kommer att få det fördrag som EU-medborgarna har velat ha så länge. Jag säger som Portugals premiärminister sa här i kammaren: ”Vi har mandatet, inte fördraget.” Det mandat vi fick var inte att ändra det dokumentet utan att skapa ett nytt fördrag. Det är vårt mål, och vi ska ägna det all vår kraft och övertygelse.

Vi satsar på att slutföra denna uppgift i oktober, och jag hoppas då kunna meddela kammaren den goda nyheten att vi har ett nytt unionsfördrag. Därför får vi inte tillåta bristande disciplin, vilket en av ledamöterna föreslog. Jag vill också försäkra er om att alla portugisiska ordförandeskap präglas av insyn och kommunikation med medborgarna och institutionerna. Vi kommer naturligtvis att fortsätta i den andan, och jag lovar er att detta är ett av det portugisiska ordförandeskapets åtaganden.

Jag hoppas som sagt kunna komma med goda nyheter i oktober.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Det måste finnas ett läge mellan Pangloss och hans överoptimism och åsnan Ior som tycker att allt är hopplöst. Det är något mycket sällsynt inom politiken att få ett andra liv, och jag syftar inte på rollspel på Internet. Kom ihåg att för mindre än ett år sedan var konstitutionsfördraget eller idén om att få ett nytt fördrag dödförklarad, under livsuppehållande behandling eller i koma. Och nu diskuterar vi en ratifikationsprocess som mycket snart blir aktuell.

Jag anser att det inte kommer att hjälpa oss ett dugg att ägna oss åt beskyllningar nu, och som en sista kommentar i denna debatt har jag två saker att säga. För det första när det gäller stadgan om de grundläggande rättigheterna, Europeiska kommissionen tycker inte om undantagsbestämmelser. Vi skulle ha föredragit att det inte förekom några undantagsbestämmelser. Men vad var det verkliga politiska alternativet här? Det var en försvagad stadga utan rättsverkan eller en stadga som är rättsligt bindande för EU-institutionerna med en undantagsbestämmelse, eller att bevara stadgans fullständiga text. Då föredrar jag att ha en stadga som är lagligt bindande, och en undantagsbestämmelse är också en opt-in [möjlighet att delta], så detta är inte en låst situation.

Min andra kommentar är att jag skulle vilja säga att jag förmodar att parlamentets ledamöter inte anser att parlamentarisk ratifikation är mindre demokratiskt legitim än en folkomröstning.

(Applåder)

Vissa euroskeptiker hoppas förstås att utmaningen att informera medborgarna om och engagera dem i en sådan komplex fråga som ett fördrag kan användas som ett vapen för att döda fortsatt europeisk integrering. Men jag anser inte att vi borde tillåta detta.

(Applåder)

Och oavsett vilken ratificeringsmetod som medlemsstaterna väljer måste vi alla informera, engagera oss, debattera, samtala med medborgare i hela EU, och detta är vad vi har åtagit oss, att göra tillsammans, i fullt samarbete och under planerade former. Det är också så här som vi vill bidra från kommissionens sida. Jag kommer således att återvända till er mycket snart med en sådan planering av en ordentlig, demokratisk, öppen och lättillgänglig ratificeringsprocess.

Med detta vill jag också önska det portugisiska ordförandeskap all välgång med öppnandet av regeringskonferensen.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Vi övergår nu till omröstningen.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  John Attard-Montalto (PSE), skriftlig. (EN) De två senaste åren har inte varit bortkastade när det gäller fördraget. Följande fem steg har fastställts, och genomförandet har inletts:

1. Till följd av mandatet i juni 2006 utarbetade det tyska ordförandeskapet en rapport.

2. Europeiska rådet kom överens om att sammankalla en regeringskonferens.

3. När stafettpinnen för rådets ordförandeskap överlämnas till portugiserna har det nu blivit deras prioritet att utarbeta ett utkast till fördrag.

4. Regeringskonferensen förväntas slutföra sitt arbete före årets slut.

5. Ratificering förväntas äga rum före valet till Europaparlamentet 2009.

Det som i verkligheten sker är en mer försiktig strategi: fördragets konstitutionella aspekt måste omstruktureras så att den blidkar de som är mot det grundlagsenliga. Å andra sidan har betydande nyskapande inslag som ursprungligen föreslogs i konstitutionsfördraget överlevt. Faktum är att EU kommer att ha en juridisk person som är det viktigaste av allt.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE).(FR) Vid Europeiska rådets senaste möte i juni 2007 nådde stats- och regeringscheferna en god överenskommelse med syfte att arbeta för ett politiskt EU. Jag beklagar att våra brittiska vänner ännu en gång utmärkte sig genom att vägra att tillämpa stadgan om de grundläggande rättigheterna och att samarbeta till fullo i rättsliga och polisiära frågor. Även om EU-symbolerna (flaggan, hymnen och valspråket) finns kvar rent materiellt beklagar jag att de har tagits bort från den officiella texten. Jag är visserligen emot en federal union på grund av min starka övertygelse att nationerna är mycket viktiga för folkets väl, men anser ändå att medborgarna behöver vissa referenser som de kan identifiera den politiska unionen med. Jag hoppas att vi kan återkomma till denna fråga. Slutligen kommer strykningen av hänvisningen till begreppet ”fri och icke snedvriden konkurrens på den inre marknaden” att inom ramen för det som har blivit en komplex och världsomfattande konkurrens göra det möjligt för oss att bättre utnyttja EU:s styrka för producenternas skull och inte bara för konsumenternas. Jag välkomnar de åtgärder som Frankrikes president Nicolas Sarkozy har vidtagit. Han har använt sig av hela sin begåvning för att främja ett starkt och enat EU.

 
  
MPphoto
 
 

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Med 200 ord:

1. Mandatet för regeringskonferensen har samma mål som innehållet i det fördrag som förkastades 2005.

2. Krafterna bakom upprättandet av EU:s kapitalistiska integration försöker i smyg återinföra den federalistiska, nyliberala och militaristiska kvalitativa åtgärd som fanns i den kasserade ”konstitutionen för Europa”.

3. Detta visar på en allvarlig brist på respekt för de franska och nederländska befolkningarnas vilja som uttrycktes i folkomröstningarna.

4. Om Portugal bara använder mandatet som grund för de institutionella frågorna, samtidigt som de stora makthavarna ökar sitt inflytande i beslutsfattandet inom EU, så kommer man att förlora

- vid vägningen av röster i rådet

- rätten att inlägga veto

- suveränitet

- parlamentsledamöter

- en ständig kommissionsledamot.

5. Mandatet bekräftar på nytt den nyliberala politik som ligger till grund för EU och som är orsaken till de svåra sociala och ekonomiska problemen i Portugal.

6. Mandatet institutionaliserar EU:s militarisering.

7. Detta innebär att enbart innehållet i mandatet skulle räcka för att rättfärdiga bindande nationella folkomröstningar om det så kallade nya förslaget till fördrag. Det kravet är ännu mer befogat med tanke på att frågan handlar om ett oacceptabelt påtvingande av kontentan av ett fördrag som redan har förkastats.

 
  
MPphoto
 
 

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE), în scris. – Mandatul Consiliului European depăşeşte impasul constituţional în care Uniunea Europeană se află de mai bine de doi ani, dar în acelaşi timp sacrifică unele prevederi esenţiale.

Consiliul European a decis ca simbolurile europene să fie excluse din viitorul tratat; consider acest lucru ca fiind regretabil şi susţin modificarea Regulamentului de procedură al Parlamentului pentru a adopta în mod oficial steagul şi imnul Uniunii Europene. Cetăţenii europeni respectă aceste simboluri, pe care le consideră familiare şi apropiate, după cum indică cel mai recent Eurobarometru. În România, 76% dintre cetăţeni asociază simbolurile UE cu un sentiment de încredere; de aceea, sunt convinsă că steagul Uniunii Europene va fi şi în continuare arborat cu mândrie în ţara mea.

Mandatul defineşte, de asemenea, stabilirea unei noi componenţe a Parlamentului European. Ca singurul organ ales al Uniunii şi cel care este menit să reprezinte cel mai fidel cetăţenii, consider că Parlamentul European trebuie să respecte întru totul principiul proporţionalităţii în desemnarea numărului de europarlamentari din fiecare stat. Reprezentarea fiecărei ţări nu trebuie să fie stabilită prin negocieri politice, ci trebuie să reflecte mărimea populaţiilor statelor membre.

Nu în cele din urmă, consider esenţială includerea clauzei de solidaritate în domeniul energetic. Aceasta va asigura cadrul legislativ pe baza căruia Uniunea Europeană îşi va putea proteja mai bine interesele şi întări independenţa energetică.

 

6. Uttalande av talmannen
MPphoto
 
 

  Talmannen. I dag bekräftade den libyska högsta domstolen dödsdomen mot de fem bulgariska sjuksköterskor och den palestinska läkare som suttit kvarhållna i Libyen sedan februari 1999. De står anklagade för att avsiktligen ha infekterat hundratals libyska barn med hiv. Denna nyhet upprör mig mycket. Den är uppskakande för alla, särskilt för sjuksköterskorna och läkaren naturligtvis, samt för deras släktingar och vänner.

Jag mötte deras familjemedlemmar i april, och jag skulle vilja framföra vår solidaritet och vårt stöd till dem i denna svåra stund. Jag skulle också vilja sända dem ett hoppets budskap. Detta är inte slutet på förfarandet. Frågan kommer nu att överlämnas till det högsta justitierådet i Libyen. Vi tror att de libyska myndigheterna kommer att vidta de nödvändiga åtgärderna för att granska och ogiltigförklara dödsdomen, vilket kommer att bana väg för en snabb lösning på denna situation.

Ännu en gång upprepar vi vårt grundläggande motstånd mot dödsstraffet, som är mot mänsklig värdighet. Vi uttrycker vår solidaritet med offren som smittats av hiv/aids på sjukhuset i Benghazi. Vi uppmanar de libyska myndigheterna att visa barmhärtighet och befria de fem bulgariska sjuksköterskorna och den palestinska läkaren.

(Ihållande applåder)

 

7. Omröstning
MPphoto
 
 

  Talmannen. Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)

 
  
MPphoto
 
 

  Robert Atkins (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det är en löjlig situation att inleda omröstning kl. 12.40 om omröstningar på 48 sidor. Herr talman! Ni har varit ovanligt duktig på att organisera parlamentet så att vi röstar på lämpliga tider för att ta itu med dessa omfattande omröstningslistor. Vi skulle ha börjat kl. 11.00, inte kl. 12.40. Jag uppmanar er att återgå till den ursprungliga ordningen och se till att detta inte sker igen.

(Applåder)

 

7.1. Sammanträdeskalendern för 2008 (omröstning)

7.2. Sammankallande av regeringskonferensen (omröstning)
  

– Betänkande: Leinen (A6-0279/2007)

– Före omröstningen

 
  
MPphoto
 
 

  Jo Leinen (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman! I detta yttrande ger vi klartecken till att sammankalla regeringskonferensen. Vi hade mycket kort tid på oss att utarbeta betänkandet och hålla överläggningar. Det fanns inget alternativ, även om vissa ledamöter har uttryckt kritik. Två reservationer bifogas yttrandet: en från Marco Cappato och en från Bernard Wojciechowski, men tiden var som sagt begränsad.

När omständigheterna är speciella krävs extra mycket flexibilitet, och jag vill passa på att tacka ledamöterna i mitt utskott för deras vilja att bidra med konstruktiva förslag, för diskussionerna om förslaget och för att de gav sitt godkännande i måndags kväll. Vi har följt arbetsordningen, och omröstningen kan alltså ske i dag.

 
  
MPphoto
 
 

  Marco Cappato (ALDE).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är glad att Jo Leinen tog upp reservationerna. I artikel 2 i arbetsordningen står det att vi inte får bindas av instruktioner eller uppdrag. Detta gäller frågor och, som jag ser det, även tillvägagångssätt. Ett system där vi har haft en och en halv timme på oss att lägga fram ändringsförslag till de ursprungliga texterna och inte ens så mycket tid för överläggningar i utskottet när det gäller ett beslut som kommer att få följder under de kommande åren eller årtiondena är ett slags bundet mandat som inte kan debatteras, vilket är vad parlamentet har fått i denna mycket viktiga fråga.

Detta är inte bara en formalitet. Eftersom parlamentets yttrande är obligatoriskt kunde vi ha utnyttjat denna skyldighet för att påverka besluten på ett positivt sätt när regeringskonferensen inleddes. I stället avstod vi från det och därmed också från att vara ett parlament och utöva våra befogenheter. Därför har vi en reservation.

 
  
  

– Före omröstningen om ändringsförslag 1

 
  
MPphoto
 
 

  Alexander Alvaro (ALDE).(DE) Herr talman! Eftersom flera ledamöter vände sig till mig före omröstningen vill jag ta tillfället i akt att återigen betona att förslaget att inkludera frågan om Europaparlamentets representation i mandatet för regeringskonferensen stöddes av många parlamentsledamöter. Så om ni vill sända den signalen finns det nu möjlighet att göra det.

 
  
  

– Före omröstningen om ändringsförslag 9

 
  
MPphoto
 
 

  Monica Frassoni (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja föreslå ett muntligt ändringsförslag till detta ändringsförslag om att lägga till ordet ”europeisk” före ”folkomröstning”, så att meningen lyder ”europeisk folkomröstning”.

 
  
  

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

 

7.3. Fusioner och delning av aktiebolag (omröstning)
  

- Betänkande: Kauppi (A6-0252/2007)

 

7.4. Särskilt program "Civilrätt" (2007-2013) (omröstning)
  

- Betänkande: Segelström (A6-0262/2007)

- Före omröstningen

 
  
MPphoto
 
 

  Charlie McCreevy , ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Kommissionen skulle vilja göra följande förklaring före omröstningen.

”Kommissionen hoppas att det i dag kommer att bli möjligt att finna en godtagbar kompromiss inom alla institutioner med anledning av vikten av att anta ett civilrättligt finansieringsprogram så snart som möjligt. Vi är redan försenade. Om en godtagbar lösning inte nås i dag är det uppenbart att det civilrättsliga programmet inte kommer att antas i tid för att genomföras 2007, med mycket negativa effekter.

Utan detta finansieringsprogram kommer kommissionen inte att kunna stödja sammanslutningar eller andra aktörer från civilsamhället, eller de studier och projekt som är grundläggande för utvecklingen av den civilrättsliga politiken.

Kommissionen skulle kunna stödja den kompromiss som fastställs i ändringsförslag 2, som innebär att ett skäl läggs till i rådets gemensamma ståndpunkt, som anger parlamentets rätt att informeras i enlighet med artikel 7.3 i beslut 1999/468/EG, och mer specifikt att motta förslaget till årlig programplanering som hör samman med det civilrättsliga finansieringsprogrammet när det läggs fram inför förvaltningskommittén. Parlamentet borde också få omröstningsresultaten och ett protokoll från förvaltningskommitténs sammanträde.

Kommissionen bekräftar dessutom sitt åtagande att överlämna förslaget till den årliga programplaneringen direkt till ordföranden för det behöriga parlamentsutskottet – utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor – och att informera parlamentet utan förseningar om alla ändringar som görs till det.

Slutligen bekräftar kommissionen, vilket kraftigt betonats i de skrivelser som vice ordförande Franco Frattini sänt till utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, sin tillgänglighet för att besöka det behöriga parlamentsutskottet på dess begäran, för att ge dess ledamöter alla nödvändiga uppgifter om förslaget till årlig programplanering.”

 

7.5. Gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)
  

- Betänkande: Lienemann (A6-0174/2007)

 

7.6. Uttjänta fordon (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)
  

- Betänkande: Florenz (A6-0186/2007)

 

7.7. Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)
  

- Betänkande: Florenz (A6-0188/2007)

 

7.8. Farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)
  

- Betänkande: Florenz (A6-0187/2007)

 

7.9. Krav på ekodesign för energianvändande produkter (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)
  

- Betänkande: Ries (A6-0222/2007)

 

7.10. Fullständigt genomförande av gemenskapens inre marknad för posttjänster (omröstning)
  

- Betänkande: Ferber (A6-0246/2007)

- Före omröstningen om ändringsförslag 64:

 
  
MPphoto
 
 

  Brian Simpson (PSE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja be er att kontrollera om den motsvarande delen av ändringsförslag 64 är förenlig med ändringsförslag 62, som antogs.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Det är precis vad vi kommer att göra!

 

7.11. Gemensamma regler för tillhandahållande av luftfartstjänster i gemenskapen (omarbetning) (omröstning)
  

- Betänkande: Degutis (A6-0178/2007)

- Efter antagandet av kommissionens förslag.

 
  
MPphoto
 
 

  Pervenche Berès (PSE).(FR) Herr talman! Jag vill bara uppmärksamma översättningstjänsten på kvaliteten på de franska översättningarna. Det franska ordet för kontroll är supervision, inte contrôle eller surveillance, hedgefonder heter fonds alternatifs och parlamentsutskott heter commission parlementaire.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Vi noterar dessa rättelser av hänsyn till det franska språkets renhet.

 

7.12. De finansiella tjänsterna 2005-2010 - Vitbok (omröstning)
  

- Betänkande: van den Burg (A6-0248/2007)

 
  
  

- Före omröstningen om punkt 26

 
  
MPphoto
 
 

  Ieke van den Burg (PSE), föredragande. – (EN) När det gäller denna punkt föreslår jag att de muntliga ändringsförslagen dras tillbaka, men undrar om PPE-DE-gruppen kan samtycka till att både ändringsförslag 5 från dem och ändringsförslag 17 från ALDE-gruppen är förenliga och att vi kan rösta om dem båda. Om så är fallet kommer vi att rösta för ert ändringsförslag också. Om inte kommer vi att rösta emot det, och jag kan då dra tillbaka mitt ändringsförslag 23.

 
  
  

- Före omröstningen om punkt 34

 
  
MPphoto
 
 

  Ieke van den Burg (PSE), föredragande. – (EN) Jag skulle bara vilja lägga till ordet ”grupp” i punkt 34, så att meningen lyder ”Europeiska investeringsbanksgruppen” i stället för bara banken.

 
  
  

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

 

7.13. En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar (omröstning)
  

- Betänkande: Protasiewicz (A6-0247/2007)

- Före omröstningen om ändringsförslag 11

 
  
MPphoto
 
 

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE) , föredragande. (PL) Herr talman! Jag vill bara förklara för mina kolleger att ändringsförslagen 11 och 12 inte består av ny text, utan är befintliga punkter som byter plats. Eftersom en av grupperna har begärt omröstning med namnupprop vill jag informera dem om att texten ändå kommer att finnas kvar i betänkandet även om man röstar emot, men då på en annan, mindre lämplig plats. Därför uppmanar jag er att rösta för ändringsförslag 12.

 
  
  

- Före omröstningen om punkt 3

 
  
MPphoto
 
 

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE) , föredragande. (PL) Herr talman! Även jag vill göra ett förtydligande. Bara för att vi nu röstar separat om punkterna 3 och 4 så innebär inte det att ändringsförslagen från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män kommer att strykas. Texten kommer att finnas med någon annanstans i form av ändringsförslagen 20 och 21. De tas alltså inte bort från betänkandet, utan byter bara plats.

 
  
  

- Före omröstningen om punkt 4

 
  
MPphoto
 
 

  Luigi Cocilovo (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Även om vi har hört föredragandens förklaring vill jag säga att om vi antar punkt 4, som vi strax ska rösta om, borde vi tänka på att texten i ändringsförslag 21 är densamma som i punkt 4. I så fall kommer samma text alltså att förekomma två gånger i betänkandet. Om vi vill ändra texten borde vi avvisa den första punkten och sedan godkänna ändringsförslaget.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Herr Protasiewicz! Vill ni vara snäll och reda ut herr Cocilovos spörsmål?

 
  
MPphoto
 
 

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE) , föredragande. (PL) Herr talman! Herr Cocilovo har rätt. Om vi röstar mot att punkterna 3 och 4 ska strykas innebär det att en eventuell omröstning om ändringsförslagen 20 och 21 skulle handla om samma sak. Därför ber jag kammaren att nu rösta mot och sedan rösta för ändringsförslagen 20 och 21, så att själva texten förblir densamma men flyttas till en lämpligare plats i betänkandet.

 
  
  

- Före omröstningen om ändringsförslag 37

 
  
MPphoto
 
 

  Astrid Lulling (PPE-DE).(FR) Herr talman! Vill ni vara vänlig och tala om för det franska båset att vi talar om punkter, inte skäl?

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Det verkar som om man sluter leden för att försvara det franska språket här i kammaren. Det är mycket bra.

- Före omröstningen om ändringsförslag 21

 
  
MPphoto
 
 

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE) , föredragande. (PL) Herr talman! Jag vill påpeka att vi nu har två punkter med samma innehåll i betänkandet, till följd av omröstningen om punkt 3, som inte togs bort, och ändringsförslag 20, som vi antog. Därför ber jag er att rösta mot ändringsförslag 20, eftersom vi tidigare lät den texten stå kvar på samma plats.

 
  
MPphoto
 
 

  Nikolaos Sifunakis (PSE).(EL) Vi känner inte igen er i dag, ni är lite långsam.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Tack för era uppmuntrande ord, herr Sifunakis.

 

7.14. Utstationering av arbetstagare (omröstning)
  

- Resolution: B6-0266/2007

- Före omröstningen om ändringsförslag 10

 
  
MPphoto
 
 

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag har en kort kommentar om ändringsförslag 10. Det inledande ändringsförslaget översattes uppenbarligen felaktigt till tyska och fick den exakt motsatta innebörden jämfört med det som engelskan uttryckte eftersom den engelska texten var tvetydig. Så syftet med detta är att ta bort tvetydigheten. Jag beklagar att det inte fanns tid att klara upp detta med alla politiska grupper, men jag hoppas att de kommer att stödja detta, eftersom det inte är ett försök att ändra texten. Det är bara ett försök att klargöra och avlägsna tvetydigheten.

 
  
MPphoto
 
 

  Pervenche Berès (PSE).(FR) Herr talman! Jag anser att vi bör stoppa omröstningen, även om det innebär att vi får börja om på nytt i morgon kl. 11.30.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Hannes Swoboda (PSE).(DE) Herr talman! Jag delar den uppfattningen. Vi måste stoppa omröstningen nu. Det vore oförståndigt att fortsätta att rösta nu, särskilt med tanke på att betänkandena är så långa. Om det är nödvändigt får vi korta ned talartiderna i morgon eller vara noga med att inte överskrida dem, så att vi kan börja rösta kl. 11.30.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. På begäran avbryter vi nu omröstningen.

 

8. Röstförklaringar
  

- Europaparlamentets sammanträdeskalender 2008

 
  
MPphoto
 
 

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. Även om vi är emot att parlamentet har sessioner i Strasbourg har vi har valt att rösta emot förslaget att ta bort torsdagarna från Strasbourgsessionerna. Vi vill att parlamentets verksamhet ska flyttas till Bryssel, men en förändring som begränsas till torsdagarna skulle snarast göra parlamentets arbete mindre effektivt. De besparingar man kan göra med en sådan förändring är i sammanhanget marginella och miljövinsterna obefintliga då samma transporter kommer att utföras och samma lokaler kommer att behövas även i fortsättningen.

Vi vill ha en verklig förändring med ett enda säte och tillika arbetsort för parlamentet i Bryssel, vilket vi också föreslagit i Leinen-betänkandet om regeringskonferensen.

 
  
MPphoto
 
 

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för alla ändringsförslag till kalendern som minskade den tid som Europaparlamentet befinner sig i Strasbourg. Staden är förtjusande och dess invånare underbara. Men vi måste sluta upp med denna resande cirkus som kostar uppemot 400 miljoner pund sterling årligen för EU:s befolkning och som samtidigt hämmar effektiviteten i unionens arbete. Parlamentet behöver en enda arbetsplats på politiska och ekonomiska grunder. Vi måste göra det som krävs för att uppnå detta.

 
  
MPphoto
 
 

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. (EN) Jag och mina brittiska konservativa kolleger anser att Europaparlamentet måste ha ett permanent säte – i Bryssel. Vi har under många år organiserat kampanjer för att få ett slut på förekomsten av två säten och de 200 miljon euro som detta årligen kostar skattebetalarna och de miljoner pund sterling som det kostar de brittiska skattebetalarna. Dessutom har vi starka invändningar mot den miljöpåverkan som förekomsten av två säten har på koldioxidutsläppen.

Vi har gett vårt stöd till ett ändringsförslag till kalendern för 2008 vars syfte är att ta bort torsdagssammanträdena i Strasbourg. Detta är inte på något sätt ett alternativ till vår huvudsakliga ståndpunkt, som är att upphöra med sammanträdena i Strasbourg, utan ett erkännande av att man i fördraget för närvarande kräver att 12 sammanträden måste hållas i Strasbourg. Vi uppmanar Europeiska rådet att inbegripa denna fråga i mandatet för regeringskonferensen, det enda forum där denna fråga kan lösas.

 
  
  

- Betänkande: Jo Leinen (A6-0279/2007)

 
  
MPphoto
 
 

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Det är tydligt att beslutsprocessen inom unionen måste bli tydligare. Det behöver dock inte innebära att unionen bör utvecklas i riktning mot att bli en federation med samlad makt. Jag röstade för att makten primärt ska stanna hos medlemsstaterna och att unionen endast ska kunna utöva den makt som de oberoende medlemsstaterna är beredda och villiga att lämna över.

När det gäller omröstningen om huruvida regeringskonferensen bör diskutera frågan om parlamentets säte anser jag inte att denna fråga hör hemma på regeringskonferensens dagordning. Om man dock behandlar frågan och om vi beslutar oss för att ha ett enda säte, vilket vore rimligt, anser jag att Strasbourg är bäst lämpat, för Strasbourg är Europas verkliga huvudstad. Jag tror dock inte att det är realistiskt.

 
  
MPphoto
 
 

  Jan Andersson, Göran Färm, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. Vi har röstat för betänkandet, dock delar vi inte uppfattningen att det är beklagligt att symboler som flagga och hymn tagits bort i det nya förslaget till fördrag. Vi tror inte heller att förslaget ger ett intryck av misstro mot unionen och sänder fel signaler till medborgarna.

Bra är att det huvudsakliga innehållet i det ursprungliga förslaget till konstitution bibehålls. Speciellt viktigt är att utvidgningen underlättas, att kollektivavtal och rätten att vidta stridsåtgärder enligt nationell praxis förstärks samt att öppenheten i unionen ökar.

 
  
MPphoto
 
 

  Johannes Blokland (IND/DEM), skriftlig. (NL) För en stund sedan röstade jag nej till Jo Leinens resolution om sammankallandet av regeringskonferensen av den anledningen att jag inte anser att denna regeringskonferens bör sammankallas, eftersom jag stöder utformningen av ett nytt fördrag.

Jag röstade nej på grund av att resolutionen fortfarande innehåller för många hänvisningar till vissa inslag i det konstitutionella fördraget, till exempel användningen av ordet ”konstitution” och unionens symboler. Å andra sidan är jag åtminstone glad över att det nya fördraget har rensats från den konstitutionella symboliken, och denna uppfattning delas också av den nederländska regeringen. Härigenom har EU delvis rensats från sina storslagna ambitioner.

Jag kan inte heller identifiera mig med de hårda ord som har riktats mot de medlemsstater som har lyckats få ett undantag från stadgan. Stadgan är fortfarande juridiskt bindande, även om det inte uttryckligen anges i det nya fördraget. Detta handlar därför främst om symbolism.

Jag röstade mot denna resolution just därför att den vidmakthåller unionens konstitutionella ambitioner. Europaparlamentet borde följa rådets exempel och tillämpa ett visst mått av sunt förnuft och realism i och med utformningen av ett nytt fördrag.

 
  
MPphoto
 
 

  Jens-Peter Bonde (IND/DEM), skriftlig. (DA) I betänkandet godkänns utan betänkligheter sammankallandet av en regeringskonferens, som ska arbeta i hemlighet under sommaruppehållet för att slippa publicitet och debatt med väljarna.

I stället föreslår Junirörelsen ett öppet och demokratiskt valt konvent med uppgift att utarbeta ett nytt dokument som medborgarna i samtliga EU-länder får rösta om.

Vid toppmötet i Bryssel den 23 juni 2007 antogs en formulering där medborgarnas och medlemsstaternas juridiska förpliktelser är identiska med förpliktelserna i den förkastade konstitutionen.

Först skrotas ordet ”konstitution” och sedan återinförs det igen helt lagligt genom ett uttryckligt godkännande av EG-domstolens tolkning av EU:s rättssystem som ett konstitutionellt system.

Flaggan, hymnen och nationaldagen nämns inte längre, men de finns fortfarande kvar oförändrade.

Utrikesministern får en ny titel, men den är så lång att han kommer att kallas för utrikesminister i pressen. Hans befogenheter är desamma. Den enda förändringen är egentligen att omröstningar med dubbel majoritet kan skjutas upp i sju till tio år, vilket ger de största länderna, framför allt Tyskland, och kanske Turkiet, mycket mer makt.

De juridiska förpliktelserna har inte ändrats, och folkomröstningar ska som minimum hållas i de länder som har beslutat att genomföra dem.

Det enklaste vore att hålla en folkomröstning på samma dag i alla EU-länderna. Då skulle folket avkunna sin dom, och det är för folkets skull som vi är här. 77 procent av EU-medborgarna vill ha en folkomröstning, medan endast 20 procent inte vill det.

Junirörelsen stöder därför namninsamlingskampanjen.

 
  
MPphoto
 
 

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. (PT) Jag röstade för Leinenbetänkandet om sammankallandet av regeringskonferensen, för jag är övertygad om att vi genom gemensamma insatser från parlamentet, kommissionen och rådet under ledning av det portugisiska ordförandeskapet kan finna en lösning på de dödlägen och hinder som fortfarande finns i det europeiska projektet och skapa ”ett starkare Europa för en bättre värld”.

 
  
MPphoto
 
 

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Genom att rösta för betänkandet och punkt 8 i det har majoriteten av parlamentet just erkänt och välkomnat rådets mandat till regeringskonferensen samt det faktum att det ”till stor del tryggar innehållet i konstitutionsfördraget”.

Trots en omfattande kampanj för att hemlighålla mandatets faktiska omfattning och mål står det alltmer klart att ”denna stora förändring” innebär att allt är likadant, dvs. målet är att kringgå de franska och nederländska befolkningarnas legitima avvisande av det så kallade konstitutionsfördraget och att hindra medborgarna i alla medlemsstaterna från att fritt uttrycka sin åsikt om det ”nya” fördraget.

Majoriteten av parlamentet vill gå ännu längre. Parlamentet beklagar att vissa viktiga punkter som 2004 års regeringskonferens enades om har strukits, och betonar att det är ”fast beslutet att efter valet 2009 lägga fram nya förslag om en ytterligare konstitutionell överenskommelse för unionen”.

Vi vill återigen betona att det är dags att lyssna på kraven från folket, att stärka demokratin, att engagera oss för ett rättvisare EU, för sociala framsteg och för en jämnare inkomstfördelning. Det är dags att respektera principen om suveräna stater med lika rättigheter, att stärka samarbetet och solidariteten på internationell nivå och att arbeta för fred.

 
  
MPphoto
 
 

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag är besviken på att kammaren förkastade ändringsförslag 1 av Alexander Alvaro med flera, som skulle ha lagt frågan om ett enda säte i Bryssel till mandatet för den senaste regeringskonferensen om granskningen av fördraget för Europaparlamentet. Det går helt bortom mitt förstånd att 380 av mina kolleger stöder en förlängning av denna pågående fars som vi alla utstår.

Det finns andra problem med detta betänkande som skulle göra det svårt att rösta för. Trots detta gör åsidosättandet av att behandla det enda sätet i sig självt att det är omöjligt för mig att ens överväga att rösta för.

 
  
MPphoto
 
 

  Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Jag avstod från att rösta om resolutionen om den kommande regeringskonferensen eftersom jag anser att man vid det senaste EU-toppmötet misslyckades med målet att återuppliva EU. I bästa fall får vi ett minimalistiskt fördrag, som naturligtvis kan möjliggöra vissa framsteg, men som kommer att ge Storbritannien nya möjligheter till undantag. Det gäller särskilt för stadgan om de grundläggande rättigheterna. Hur ska EG-domstolen kunna tillämpa denna stadga när den inte gäller i Storbritannien?

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. Jag har röstat nej till detta betänkande eftersom jag anser att det är helt verklighetsfrämmande. Frankrikes och Nederländernas befolkningar har ju i folkomröstningar förkastat förslaget till en EU-grundlag! Hade en folkomröstning också ägt rum i till exempel Sverige, Danmark och Storbritannien hade säkerligen en majoritet av väljarna även i dessa länder avvisat förslaget. Nu har toppmötet tagit bort symbolerna och kastat ut förslagen om en EU-hymn och en EU-flagga. Men när det gäller EU:s framtida lagstiftningsmöjligheter över medlemsstaterna skiljer ingenting mellan det förkastade förslaget och det som nu föreslås.

Det är också intressant att notera hur Europaparlamentets federalistiska majoritet i förslaget till betänkande nu försöker kringgå förkastandet av hymn och flagga.

Jag har röstat för att mandatet för regeringskonferensen ska utvidgas, så att det blir möjligt att flytta Europaparlamentets säte från Strasbourg till Bryssel.

När det gäller frågan om folkomröstningar om det nya fördraget anser jag att varje land själv måste besluta om de ska anordna en folkomröstning eller inte. Jag anser att de bör göra det, men Europaparlamentet som institution ska inte lägga sig i detta.

 
  
MPphoto
 
 

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Omfattningen av de intriger som pågår när det gäller det så kallade ”nya” fördraget avspeglas i den resolution som i dag antogs av en majoritet av parlamentet.

Två aspekter bör betonas:

- Det bekräftar att den föraktliga (och felaktiga) ”perioden av eftertanke” bara har använts för att komma fram till slutsatsen att innehållet i det förkastade fördraget måste behållas. Den bekräftelsen ryms nu i mandatet för de ”nya” reformerna av fördragen.

- Den oerhörda uppvisningen i cynism och hyckleri från majoriteten av parlamentet, vilket bör sägas också omfattar de politiska krafter som dominerar EU-ländernas regeringar och som, efter att ha förkastat ändringsförslagen om att folkomrösta om det så kallade ”nya” fördraget, ”uppmanar regeringskonferensen och kommissionen att lägga fram konkreta förslag om hur Europas medborgare på nytt kan involveras i den konstitutionella processen”.

Det är mycket viktigt att vi fördömer ett förfarande som syftar till att tvinga igenom innebörden av ett fördrag som redan har förkastats genom att klä det i vackra ord för att försöka förhindra att bindande nationella folkomröstningar hålls. Därför röstade vi mot mandatet till regeringskonferensen och parlamentets beslut.

 
  
MPphoto
 
 

  Marian Harkin (ALDE), skriftlig. (EN) Jag invänder mot detta ändringsförslag eftersom man insisterar på behovet att genomföra folkomröstningar i alla medlemsstater där det är möjligt. Detta strider direkt mot subsidiaritetsprincipen, och det ligger enbart inom medlemsstaternas behörighet att fatta beslutet om huruvida de borde genomföra en folkomröstning eller inte.

 
  
MPphoto
 
 

  Anna Hedh (PSE), skriftlig. Jag anser att det nya förslaget till fördrag inte innebär några större förändringar jämfört med det tidigare och kan därför inte ställa mig bakom betänkandet. Till omröstningen presenterades ändringsförslag som kräver att det genomförs folkomröstningar innan någon förändring av fördragen genomförs. Även om jag själv är för en folkomröstning i Sverige om det nya fördraget tycker jag att det är fel att kräva detta på EU-nivå. Det är inte Europaparlamentets sak att bestämma om medlemsstaterna ska folkomrösta eller inte.

 
  
MPphoto
 
 

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. (EN) Jag och mina brittiska konservativa kolleger har röstat mot detta betänkande, eftersom vi i grund och botten har röstat mot förslaget till mandat för den föreslagna regeringskonferensen. Vi anser att texten till förslaget till mandat för regeringskonferensen som man kom överens om vid Europeiska rådets möte i juni 2007 är, i allt utom till namnet, samma europeiska konstitution som förkastades av folken i Frankrike och Nederländerna i folkomröstningarna 2005.

Dessutom vill vi göra klart att eftersom den brittiska regeringen fullt och fast lovade det brittiska folket en folkomröstning om den europeiska konstitutionen har den både ett moraliskt åtagande och en demokratisk plikt att lägga fram alla nya fördrag som uppstår till följd av regeringskonferensen och som överför befogenheter från Storbritannien till Europeiska unionen.

 
  
MPphoto
 
 

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. (FR) Jag finner det oacceptabelt att parlamentet har avvisat begäran om en folkomröstning om det nya institutionella fördraget.

Resultatet av omröstningarna i Frankrike och Nederländerna om den gamla konstitutionen visade att åsikterna från folket å ena sidan och ledarna och de valda företrädarna å andra sidan går kraftigt isär, oavsett om de är nationella eller europeiska. Därför är det endast genom att rådfråga medborgarna igen som vi kan rättfärdiga detta nya fördrag. Det bästa vore om folkomröstningen var europeisk.

Det borde inte komma som någon överraskning för parlamentet att man har fått dåligt anseende hos medborgarna i och med denna typ av betänkanden!

 
  
MPphoto
 
 

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag uppskattar sammankallandet av regeringskonferensen i mycket hög grad, men det fanns många element i detta betänkande som överskrider det mandat som rådet kom överens om, och jag kunde därför inte stödja det. Jag hoppas dock uppriktigt att regeringskonferensen ska lyckas komma överens om ett reformfördrag.

 
  
MPphoto
 
 

  Andreas Mölzer (ITS), skriftlig. (DE) För att ge EU-medborgarna så få chanser som möjligt att kritisera eller till och med motsätta sig den nya versionen av EU:s konstitution försöker man driva igenom den mycket snabbt. Medborgarna kommer dock att genomskåda oss på en gång om vi försöker övertyga dem om att detta är ett nytt dokument, trots att innehållet till stor del är detsamma och bara förpackningen är ny. Samtidigt som vi talar om ett nytt fördrag hävdar vi också att det inte behövs nya folkomröstningar, trots att det rakt motsatta är fallet.

Detta sätt att agera kommer inte att föra oss närmare målet om medborgarnas EU, och det kommer inte heller det faktum att fler befogenheter har överförts till Bryssel, att vi försuttit ännu en chans att definiera våra gränser och att vi har misslyckats med att bromsa förhandlingarna med Turkiet. Vi behöver ett federalt EU där den suveräna befolkningen återigen kan utöva sin rätt till inflytande i större utsträckning. Det är den enda realistiska vägen framåt; allt annat är bara önskedrömmar från en isolerad EU-elit. Därför röstade jag mot betänkandet.

 
  
MPphoto
 
 

  Cristiana Muscardini (UEN), skriftlig. (IT) Jag vill uttrycka mitt stöd för sammankallandet av konferensen som, inom ramen för slutsatserna från Europeiska rådets möte den 21–22 juni i år, ska utarbeta ändringar till de gällande fördragen. Detta avslutar denna långa övergångsfas under vilken unionen, förutom att ha förlorat illusioner, också har fått stärkta ideal och förnyat hopp. En sak är säker: försöket att upphäva staternas monopol på politisk legitimitet, som är ett arv från den westfaliska freden på 1600-talet, har misslyckats. Det Europa som vi kan skymta – det som består av eurorealister – måste kunna bevisa att en union bestående av suveräna stater kan fungera effektivt genom uttrycket av en gemensam vilja. Annars måste Europa under en lång tid ge upp sina förhoppningar om att spela en viktig roll i internationella förbindelser och i balansen mellan stormakterna.

Jag välkomnar att man stärker de sätt på vilka vår församling deltar i konferensens arbete, och för öppenhetens skull hoppas jag att resultaten av det arbetet offentliggörs, också i form av ett förslag till en konsoliderad version av fördragen. Folkets och nationernas Europa börjar ta form, och därför hoppas jag att konferensen inte gör oss besvikna.

 
  
MPphoto
 
 

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. (EL) Betänkandet om Europaparlamentets yttrande om sammankallandet av och innehållet i regeringskonferensen överträffar till och med rådets reaktionära överenskommelse om ”reformfördraget”, som den återupplivade men sämre versionen av ”konstitutionen för Europa” har döpts till. De konservativa och socialdemokraterna, inklusive alla parlamentsledamöterna från PASOK och Ny demokrati, samt liberalerna och De gröna har entusiastiskt välkomnat överenskommelsen om att kodifiera det reaktionära EU-fördraget och förändra det till det sämre. De är till och med värre än rådet när de efterfrågar ännu mer avancerade reaktionära ändringar, till exempel införandet av en grundlagsordning för gemenskapen som skulle innebära att gemenskapslagstiftningen gäller över medlemsstaternas nationella lagstiftningar och ytterligare stärka suveräniteten hos ett supranationellt EU, som skulle överta nästan alla medlemsstaternas suveräna rättigheter.

Samtidigt förkastade dessa krafter att EU:s befolkning skulle få godkänna det nya förslaget till fördrag genom folkomröstningar i medlemsstaterna. Det visar på deras totala likgiltighet inför det europeiska folkets vilja, framför allt de människor som röstade nej till ”konstitutionen för Europa” i sina folkomröstningar, deras rädsla för folket och utnyttjandet av parlamentet som ett organ för den pseudodemokratiska legitimiseringen av EU:s arbetarfientliga och reaktionära politik.

 
  
MPphoto
 
 

  Marco Pannella (ALDE), skriftlig. (IT) Herr talman, ledamöter av rådet och kommissionen! Olyckligtvis och profetiskt fördömdes ert Europa av nationer genom Ventotenemanifestet så långt tillbaka som 1942 som det främsta hotet mot Europas förenade stater eller det europeiska moderlandet. Den 14 februari 1984 övergav Europaparlamentet denna livsfarliga strategi. Nu har Europeiska rådet som hämnd inlett ett blixtkrig, på general Erwin Rommels sätt, för att få oss att lyda – vilket vi skamfullt nog plötsligt gör – som ”parlament” under 1930-talet, fascister eller kommunister eller som kontinentala ynkryggar.

Ni är rädda för ord: för vår hymn, vår symbol, vårt namn, för ”lagar”, vilket är en förbjuden term eftersom ni vill kalla dem ”direktiv”. Den tiden är förbi. Nu är tiden plötsligt inne för storslagna Frankrike, starka Tyskland, det prästerliga och auktoritära, om inte rasistiska, partiet i Polen och ett Italien som inte duger till någonting, dvs. till allt. Ni är rädda precis på samma sätt som de mäktiga och de övermodiga är rädda. Vi kommer att kämpa mot denna skandal i egenskap av europeiska federalister, för dem som ni bedrar: Altiero Spinelli, Konrad Adenauer, Robert Schuman, Alcide De Gasperi, Jean Monnet. Som radikala federalister från det transnationella och partiöverskridande fredliga radikala partiet och som ledamöter i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, som vi dessvärre anser begår ett misstag i dag. Jag hoppas att vi har fel, men är tyvärr övertygad om att det inte är så. Länge leve det europeiska moderlandet! Jag röstar nej!

 
  
MPphoto
 
 

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. (DE) Varför röstar jag nej till EU:s reformfördrag och mandatet för regeringskonferensen?

Irlands premiärminister Bertie Ahern har sagt att cirka 90 procent av innehållet i konstitutionsfördraget är oförändrat. Det stämmer matematiskt, men de franska och nederländska befolkningarna har lurats.

”Kapitel II innehåller bestämmelserna i avdelning V i det nuvarande EU-fördraget, ändrade enligt överenskommelsen vid 2004 års regeringskonferens, (bland annat om en europeisk avdelning för yttre åtgärder och det permanenta strukturerade samarbetet på försvarsområdet).” (mandatet för regeringskonferensen)

Alla konstitutionens bestämmelser om försvaret kommer alltså att finnas med i det nya EU-reformfördraget. Det innebär i praktiken att fördraget kommer att innehålla följande:

1. EU-insatser för att öka den militära kapaciteten.

2. Byrån för utveckling av försvarskapacitet (finns nu i fördraget).

3. Nya typer av militära ingripanden, till exempel ”nedrustningsåtgärder”, som betyder nedrustning med våld.

4. Militärt stöd till tredjeländer ”för att bekämpa terrorismen inom deras territorium”.

5. Nära samarbete mellan EU och Nato.

6. Inga kontrollbefogenheter för Europaparlamentet när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

7. Ingen befogenhet för EG-domstolen att döma i ärenden som gäller utrikes- och säkerhetspolitiken.

8. Militär solidaritetsklausul om att bekämpa terrorismen.

9. EU-stridsgrupper för snabba militära ingripanden runtom i världen (finns nu i fördraget).

10. Strukturerat militärt samarbete. Enskilda medlemsstater kan påskynda försvarspolitiken.

11. Stöd för en oberoende försvarsbudget för EU vid sidan av de enskilda nationella försvarsbudgetarna.

EU:s upprustning och militarisering går allt snabbare. Försvarsområdet utgjorde ryggraden i konstitutionen. Det planerade reformfördraget är också ett militärfördrag.

 
  
MPphoto
 
 

  Konrad Szymański (UEN), skriftlig. – (PL) I motsats till de nya namn som används i betänkandet skulle inkluderandet av de europeiska symbolerna i fördraget bara leda till oförståelse och tyda på att EU är på väg in i någon typ av pseudostatus som självständig stat.

Mandatets flexibilitet i fråga om undantaget ger uttryck för förnuft, inte svaghet. Detsamma gäller stadgan om de grundläggande rättigheterna. Den kraftiga reaktionen på stadgan bekräftar bara misstanken att dess anhängare bara ser den som ett sätt att i smyg utvidga EU:s rättsliga befogenheter.

Leinenbetänkandets kritik mot mandatet är omfattande och gör det svårt att nå en kompromiss om reformen. Därför röstar jag mot betänkandet.

 
  
  

- Betänkande: Kauppi (A6-0252/2007)

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Piia-Nora Kauppis betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 78/855/EEG om fusioner av aktiebolag och rådets direktiv 82/891/EEG om delning av aktiebolag med avseende på kraven på ett oberoende sakkunnigutlåtande vid en fusion eller en delning.

Man brukar regelbundet undersöka nyttan av de skyldigheter som åligger juridiska personer, särskilt med avseende på administrativa avgifter som hänger samman med dessa skyldigheter. Det är ändå välbetänkt att utöver den juridiska personens intressen noggrant undersöka tredje parts intressen, vare sig de är aktieägare, anställda, leverantörer, banker, skattemyndigheter eller sociala myndigheter etc. Dessutom hade det ha varit värt att komplettera kommissionens punkter med en analys av internationell sedvänja på området.

 
  
  

- Betänkande: Inger Segelström (A6-0262/2007)

 
  
MPphoto
 
 

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Även jag har i dag röstat för att ge kommissionen befogenhet att göra flexibla ändringar i bilagorna för att upprätta ett antal tekniska krav och bestämmelser för fordonskontroller inom EU. Dessa omfattar åtgärder som inte rör de grundläggande delarna i direktivet, men jag vill ändå säga att utfasningen av äldre fordon bör påskyndas, inte bara med tanke på säkerhetsaspekterna utan också på grund av de luftföroreningar som de orsakar. Å ena sidan gör vi produktionen av nya fordon dyrare genom allt strängare utsläppsstandarder, så att de medborgare som har det sämre ställt inte kan köpa fordon, vilket å andra sidan leder till att allt fler gamla fordon rullar på våra vägar och släpper ut skadliga avfallsprodukter. Jag uppmanar kommissionen att anta en plan till stöd för att dessa fordon byts ut snabbare inom EU.

 
  
MPphoto
 
 

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. (PT) Detta initiativ utgör en del av de nya finansiella instrumenten inom området rättvisa, frihet och säkerhet för perioden 2007–2013, som vi redan har enats om för de flesta av våra program. När det gäller de särskilda programmen ”Civilrätt” och ”Förebyggande av narkotikamissbruk och information” råder det dock viss oenighet mellan parlamentet å ena sidan och rådet och kommissionen å den andra om vilket kommittéförfarande som bör tillämpas.

Det gläder mig att vi äntligen har lyckats nå enighet mellan de tre institutionerna och därmed bemöta behovet av att kontinuerligt realisera nya finansiella program, som syftar till att samfinansiera projekt och vidta åtgärder av allmänt intresse inom detta område.

Ytterligare förseningar skulle utan tvekan ha fått en mycket skadlig påverkan inom området, och för programmets förmånstagare skulle förseningar kunna äventyra utarbetandet av en referensram för exempelvis den europeiska avtalsrätten och påverka det fortsatta arbetet inom det europeiska rättsliga nätverket.

En del av dessa verksamheter borde redan ha haft ekonomiskt stöd sedan början av 2007, men har inte fått det eftersom programmet inte har antagits, vilket är fallet för det civila och kommersiella rättsliga nätverket.

 
  
  

- Betänkande: Lienemann (A6-0174/2007)

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Marie-Noëlle Lienemanns betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2000/60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område med avseende på kommissionens genomförandebefogenheter. Jag röstade också för en rad tekniska ändringsförslag från sex politiska grupper, inklusive gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, med syftet att specificera att ändringen av detta direktiv ligger inom ramen för den gemensamma förklaringen från Europaparlamentet, kommissionen och rådet om beslut 2006/512/EG om införande av ett föreskrivande förfarande med kontroll för en rad grundläggande rättsinstrument, av vilka detta förslag till direktiv är ett. Det är beklagligt att kommissionen inte anstränger sig mer vid redigeringen av texten för att hålla sig till kommittésystemet, utan tvingar parlamentet att vara uppmärksamt på hur maktbefogenheterna delas. Kommissionen bör vara försiktig med bilden man ger av att man ständigt vill öka sin makt. Detta uppträdande från kommissionens sida förargar medborgarna.

 
  
  

- Betänkande: Florenz (A6-0186/2007)

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Florenzbetänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2000/53/EG om uttjänta fordon, med avseende på kommissionens genomförandebefogenheter. Jag röstade också för en rad tekniska ändringsförslag från sex politiska grupper, inklusive gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, med syftet att specificera att ändringen av detta direktiv ligger inom ramen för Europaparlamentets, kommissionens och rådets gemensamma förklaring om beslut 2006/512/EG om införandet av föreskrivande förfaranden med kontroll för en rad grundläggande rättsliga instrument, varav detta förslag till direktiv är ett. Det är beklagligt att kommissionen inte anstränger sig mer vid redigeringen av texten för att hålla sig till kommittésystemet, utan tvingar parlamentet att vara uppmärksamt på hur maktbefogenheterna delas. Kommissionen bör vara försiktig med bilden man ger av att man ständigt vill öka sin makt. Detta uppträdande från kommissionens sida förargar medborgarna.

 
  
  

- Betänkande: Ferber (A6-0246/2007)

 
  
MPphoto
 
 

  Richard Seeber (PPE-DE).(DE) Herr talman! Jag anser att liberaliseringen av posttjänsterna är av största betydelse. Men det är också viktigt att vi har skjutit upp hela förfarandet i två år och att liberaliseringen av marknaden inte sker förrän 2011.

Det är rätt att öka konkurrensen inom posttjänsterna. Det kommer att gynna ekonomin och konsumenterna men endast om de bakomliggande förhållandena är rätt. Vi måste kunna garantera att utdelningen av post håller kvalitet till ett rimligt pris. Den måste vara genomförbar även i avlägsna områden som bergsområden och öar. Bördan av liberaliseringspaketet bör inte heller bäras av posttjänstemännen. Därför har jag röstat för paketet.

 
  
MPphoto
 
 

  Sylwester Chruszcz (NI). (PL) Herr talman! Som polsk parlamentsledamot stöder jag alla lösningar för en fri marknad och ett fritt tillhandahållande av tjänster. Men jag vill påpeka att den snabba liberaliseringen av postsektorn som har tvingats fram i dag kan göra mer skada än nytta eftersom den på lång sikt kommer att leda till en avveckling av de nationella postbolagen, till exempel Polens postkontor, och till att de överlämnas till europeiska knösar som DHL, alias Deutsche Post. Därför har jag röstat emot Markus Ferbers betänkande.

Konsumenterna har rätt till fri konkurrens, men öppnandet av postmarknaden får inte ske förhastat, på bekostnad av svaga företag som kanske inte är redo för radikal konkurrens och på bekostnad av tusentals arbeten i Polen och andra EU-länder.

 
  
MPphoto
 
 

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). – (HU) Själv stöder jag riktlinjen i den kompromiss som nåddes i frågan om liberaliseringen av posttjänsterna. Jag lade dock ned min röst när det gäller ett avsnitt, och jag ska berätta varför. I punkt 7a nämns de stater som har beviljats en övergångperiod till 2013. Jag lade ned min röst eftersom jag anser att det är oacceptabelt att fatta beslut om vissa grupper av stater i block, i stället för från fall till fall, när det gäller beviljande av denna övergångsperiod. Till dem hör de nya medlemsstaterna, och detta upplever jag som kränkande eftersom det degraderar mitt land och övriga nya medlemsstater till en tredje världen-status. Man har trots allt inte undersökt individuellt vem som ska beviljas detta och på vilka grunder.

Jag anser även att det är oacceptabelt att på ett oövertänkt sätt hävda att små stater bör beviljas övergångsperioder i vissa frågor, för vilka är dessa små stater? Fortsättningsvis bör vi därför vara mer exakta och precisera vem vi talar om. Jag hoppas verkligen att detta kommer att göras vid den andra behandlingen.

 
  
MPphoto
 
 

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Herr talman! Denna kompromiss är i sig själv en fullständig motsägelse. Vi liberaliserar posttjänsterna för att konkurrensen ska leda till ett bredare urval av tjänster åt konsumenterna, liksom bättre kvalitet och lägre priser, men samtidigt är vi rädda att de samhällsomfattande tjänsterna ska kollapsa i en marknadsmiljö, och därför ska liberaliseringen regleras. Som förespråkare för sund konkurrens har jag röstat för ändringsförslag 2 för att de skyldigheter som gäller samhällsomfattande tjänster ska bli bindande för alla aktörer på den inre marknaden. Detta ogillas givetvis av dem som plockar ut godbitarna och som så intensivt har lobbat mot förslaget. Ändringsförslag 6 var avgörande för en öppen redovisning, så att kostnaderna för lönsamma produkter från företag inte hamnar i samma hög som kostnaderna för samhällsomfattande tjänster. Ny teknik konkurrerar med posttjänsterna men tvingar inte bort dem från marknaden. Även om brevförsändelserna har minskat är utdelningen av paket avgörande för Internethandelns utveckling. Det ligger därför inte i konsumenternas eller företagens intresse att lämna posttjänsterna åt sitt öde utan att ha något att falla tillbaka på.

 
  
MPphoto
 
 

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Vi har precis godkänt Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 97/67/EG om ett fullständigt genomförande av gemenskapens inre marknad för posttjänster.

Det nya direktivet ger många positiva signaler om kvaliteten på tjänsterna i EU, till exempel tillgänglighet och inte minst att nationella operatörer förlorar det monopol som de har haft när det gäller post som väger mindre än 50 gram. Jag var för en lösning där monopolet inte skulle försvinna förrän i december 2010, det vill säga två år senare än det datum som kommissionen föreslog. Tanken är, och här håller jag med vissa av ledamöterna i parlamentets ledande utskott för transport och turism, att vissa områden i EU där det krävs mer tid för att dela ut post till destinationer runt om i EU bör ha överkomliga priser.

För de nya medlemsstaterna, bland annat Slovakien, bör datumet för liberaliseringen vara den 31 december 2012 för att se till att man kan hitta den lämpligaste metoden för tillhandahållande av samhällsomfattande posttjänster. Jag anser att vi har löst tvisten om datum och finansiering på ett välavvägt sätt och till fördel för EU-medborgarna.

 
  
MPphoto
 
 

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Liberaliseringen av posttjänsterna som är under uppsegling innebär att denna sektor öppnas för många intressenter.

Jag är övertygad om att de positiva förändringarna också kommer att gynna vanliga medborgare eftersom ökad konkurrens medför bättre tjänster och en utveckling av innovativa produkter för konsumenterna som kommer att kunna välja och vraka bland ett urval av produkter och priser utifrån sina egna behov. Därför har jag röstat för Markus Ferbers betänkande som gjorde att Europaparlamentet tog slutsteget för att avveckla monopolet när det gäller utdelning av post som väger mindre än 50 gram. Det går naturligtvis inte att förändra postsektorn över en natt. Därför har Europaparlamentet tagit fram direktivet om liberalisering av posttjänsterna på ett insiktsfullt och ansvarsfullt sätt för att inte äventyra dessa tjänster någonstans i EU.

Tack vare ändringsförslag som lades fram av parlamentsledamöter från de nya medlemsstaterna kommer EU:s tolv nya medlemsstater samt stater med ett stort antal öar, enligt särskilda villkor, att kunna få fortsatt dispens i fråga om dessa tjänster och deras leverantörer till den 31 december 2012, i den utsträckning som krävs för att bevara en samhällsomfattande tjänst. Europaparlamentet har inte uteslutit rörelsehindrade personer från betänkandet. I ändringsförslag 47 instrueras medlemsstaterna att se till att de kan erbjuda blinda och synskadade personer fria posttjänster.

 
  
MPphoto
 
 

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). (PL) Herr talman! Vi har antagit Markus Ferbers betänkande om ett fullständigt genomförande av den inre marknaden för posttjänster. Jag anser att varje EU-medborgare måste få välja fritt vems tjänster som han eller hon vill använda för att skicka ett brev, vykort eller paket.

Öppnandet av marknaden kommer att medföra fördelar både för konsumenter och användare av posttjänster och för postsektorn. Framför allt i de nya medlemsstaterna kommer det att innebära ytterligare omstruktureringar, prissänkningar, innovation, införande av nya tjänster, bland annat elektroniska tjänster, samt möjligheten att konkurrera och hålla sig flytande på postmarknaden.

Vi får hoppas att öppnandet av postmarknaden kommer att leda till ett större utbud av tjänster och bättre kundservice. Fler operatörer på postmarknaden innebär ökad konkurrens, lägre priser och ett större utbud av tjänster.

 
  
MPphoto
 
 

  Saïd El Khadraoui (PSE). – (NL) Herr talman! Jag och de flamländska socialisterna röstade för alla ändringsförslag, bland annat kompromissändringarna som är en förbättring jämfört med kommissionens ursprungliga förslag.

Till slut bestämde vi oss dock för att avvisa förslaget för att sända ett tydligt budskap om vår fortsatta oro. Medlemsstaterna har faktiskt fått en hel del läxor för att se till att liberaliseringen uppnås på ett framgångsrikt sätt. De måste se till att den sociala lagstiftningen gäller alla operatörer och att de före 2010 kan visa hur de vill finansiera de samhällsomfattande tjänsterna på en konkurrensutsatt marknad. Enligt vår åsikt skulle det ha varit bättre att vänta och se innan man fattar ett slutgiltigt beslut.

 
  
MPphoto
 
 

  Kader Arif (PSE), föredragande. – (FR) Det nya postdirektivet som jag röstade emot är ett typiskt exempel på kommissionens ideologiska envishet. Att avskaffa det monopoliserade området för post som väger mindre än 50 gram är detsamma som att avkunna en dödsdom för den offentliga posttjänsten.

Kommissionen och vissa parlamentsledamöter här vill att vi ska tro att den ”samhällsomfattande posttjänsten” skyddas av detta direktiv. Om vi avskaffar det monopoliserade området som finansieringsmetod står vi inför en omöjlig ekvation. Medlemsstaterna – som redan har begränsade budgetar – ska finansiera den samhällsomfattande tjänsten. Det finns inga ekonomiska eller rationella skäl till varför det ”monopoliserade området” bör tas bort från de möjliga finansieringsmetoderna, förutom för att undergräva den samhällsomfattande posttjänsten.

Otrygghet på arbetet, färre postkontor, höjda priser för privatpersoner, slutet på standardiserade priser och därmed på lika tillgång till posttjänsten – det är vad som precis har röstats igenom. Jag är fortfarande övertygad om att offentliga tjänster kan fungera i ett EU-omfattande nätverk. Det är möjligt och önskvärt om vi vill skapa en verkligt europeisk gemenskap.

Detta direktiv får oss att avstå från politikens huvudfunktion: att reglera och hantera ekonomiska aktiviteter och marknaden för att uppnå mål om markanvändning, solidaritet, utveckling och så vidare.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Markus Ferbers utmärkta betänkande om fullständigt genomförande av gemenskapens inre marknad för posttjänster. För det första gläder det mig att det gradvisa och kontrollerade öppnandet av marknaden genomförs i enlighet med rådets resolution från 1994, och att man samtidigt garanterar att de samhällsomfattande posttjänsterna kommer att bibehållas. Det finns en bra, balanserad politisk kompromiss mellan gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna, socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. Det datum som parlamentet föreslagit, nämligen den 31 december 2010, är mer realistiskt än den 1 januari 2009, som kommissionen föreslagit.

Jag röstade för flera ändringsförslag som syftade till att garantera att finansieringen av den samhällsomfattande tjänsten hela tiden övervakas på en fullständigt liberaliserad postmarknad, och med hänsyn till definitionen av denna samhällsomfattande tjänst, som måste innefatta garantier för att posten hämtas och levereras till hemmen eller till alla naturliga eller juridiska personer varje vardag, även inom isolerade eller glest befolkade områden. Dessutom bör medlemsstaterna se till att tillräcklig tillgänglighet åstadkoms på landsbygden och i glesbefolkade områden.

 
  
MPphoto
 
 

  Bernadette Bourzai (PSE), skriftlig. (FR) Jag röstade emot det föreslagna postdirektivet eftersom jag inte kan godta de ändringsförslag som lades fram av parlamentet, till kommissionens förslag, om en fullständig liberalisering av postsektorn den 1 januari 2009, särskilt det tvååriga uppskjutandet.

Paradoxalt nog kommer detta nya liberaliseringssteg att leda till ytterligare offentliga utgifter eftersom kommissionen samtidigt tvingar medlemsstaterna att välja en finansieringsmetod till de samhällsomfattande tjänsterna.

Faktum är att de tre föreslagna finansieringsalternativen redan har testats i vissa medlemsstater och har gett upphov till stora dispyter. Idén om att behålla det monopoliserade området (det resterande monopolet för post som väger mindre än 50 gram) har inte tagits upp, trots att det är ett av de mest effektiva och öppna finansieringsalternativen. Att behålla det monopoliserade området är ett politiskt val som jag stöder men som kommissionen och de flesta parlamentsledamöterna i dag avvisar.

Jag tror inte att kommissionens mål om att förbättra tjänsten – när det gäller kvalitet, pris och utbud – och frigöra sektorns tillväxtpotential kan uppnås på detta sätt. Jag befarar i stället det värsta när det gäller landsbygdsområdenas, bergsområdenas och öarnas framtid.

 
  
MPphoto
 
 

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot liberaliseringen av posttjänsterna. Jag stödde även uppmaningen om att avvisa detta direktiv eftersom förslagets motivering är motsägelsefull och ouppnåelig när det gäller att säkerställa de samhällsomfattande tjänsterna. Finansieringsmetoderna av dessa tar inte vara på alla EU-medborgares rätt att få sin post insamlad och utdelad dagligen.

Dessutom anser jag inte att i princip fastställa ett sista datum för direktiv 97/67/EG är förenligt med resultaten från samrådet bland de berörda sociala aktörerna och medlemsstaterna. Enligt dessa finns ett behov av att behålla garantier för den samhällsomfattande tjänsten på ett enhetligt, proportionellt och rättvist sätt.

Såvitt jag ser det erbjuder detta förslag inga garantier om att seriöst ta tag i de sociala aspekterna av denna liberalisering för att förhindra konkurrens på arbetsmarknaden och social dumpning.

 
  
MPphoto
 
 

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. Vi har i slutomröstningen om Ferber-betänkandet om liberalisering av posttjänster valt att stödja den antagna kompromissen.

Vi stödjer därmed den snabbaste möjliga vägen att uppnå en fullständig liberalisering av posttjänster i Europa. Vi beklagar samtidigt att det finns ett starkt motstånd mot att uppfylla tidigare målsättningar om att liberaliseringen ska vara genomförd senast 2009. Dagens beslut är ett steg i rätt riktning även om vi hade hoppats att vi skulle ha klarat att helt avreglera postverksamheten inom den tioårsperiod som avsatts för att genom Lissabonprocessen göra EU till den mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen.

 
  
MPphoto
 
 

  Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Avskaffandet av det sista postmonopolet var inte alls nödvändigt för att säkerställa en inre marknad som gynnar konsumenterna. Kommissionen lade fram dessa förslag på helt ideologiska grunder och manades på av länder som Storbritannien, Nederländerna och de skandinaviska länderna, det vill säga mästarna på den otyglade fria marknaden. Det är ingen slump att just dessa länder motsätter sig en mer politisk integration av EU. Till och med i Förenta staterna har US Postal Service bibehållit den slutliga utdelningen i det offentliga systemet, uppenbarligen för att skydda arbetena. Även om Europaparlamentet har gett vissa länder, bland annat mitt, lite andrum kommer denna liberalisering inte att gynna gemene man.

 
  
MPphoto
 
 

  Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. (FR) Markus Ferbers betänkande om liberalisering av postsektorn löser inte några av de problem som kommissionens dokument medför: finansieringen av de samhällsomfattande tjänsterna – inte minst dem som inte nämns i direktivet och som framförallt finns i Frankrike, till exempel tidningsutdelning till låg kostnad, markförvaltning, utdelning sex dagar i veckan, banktjänster för alla – det tysta ifrågasättandet av en enhetlig avgift och standardiserade avgifter på grund av skyldigheten att återspegla kostnaderna, privata operatörers delaktighet (praktisk eller ekonomisk) när det gäller att uppfylla bestämmelser för offentliga tjänster och så vidare.

Eftersom detta dokument grundas på en ofullständig undersökning som är felaktig på vissa punkter och där man inte tar upp de verkliga resultaten av tio års delvis liberaliserade posttjänster kan det endast betraktas som dåligt och kompromissen som osäker. Det är en källa till rättslig osäkerhet och ett socialt hot. Följaktligen framstår kommissionens verkliga syfte glasklart. Som det brukar vara när det gäller frågor av det här slaget handlar detta inte så mycket om att göra de tjänster som tillhandhålls till allmänheten och myndigheter mer effektiva och billigare, utan om att knäcka statliga monopol och låta privata operatörer – helst multinationella – ta ut det bästa av lönsamma marknader.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. Jag är allmänt skeptisk till vad avregleringen av posttjänsterna har lett till för konsekvenser för den genomsnittliga konsumenten, särskilt i glesbygden.

Jag har röstat för Europaparlamentets förslag till ändringar i sin helhet. Men jag har också stött viktiga ändringsförslag som bland annat säger att hämtning och utdelning av post ska ske vid varje fysisk eller juridisk persons bostad eller lokaler varje vardag, samt att det på en konkurrensutsatt och avreglerad marknad ska finnas en skyldighet att tillhandahålla kostnadsfria tjänster för blinda och synskadade. Likaså har jag röstat för en del förslag som ger medlemsstaterna större frihet att välja hur de ska göra en avvägning mellan avregleringen av postmarknaden och samhällsomfattande tjänster.

 
  
MPphoto
 
 

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL) , skriftlig. (PT) Ännu en gång uppmuntrar en majoritet av parlamentsledamöterna till en fullständig liberalisering av en offentlig tjänst, i detta fall posttjänsterna, och äventyrar därmed rättigheterna och intressena hos människor och arbetstagare i denna sektor.

Vi beklagar verkligen att man inte antog vårt förslag om att avvisa kommissionens initiativ som syftar till att fullborda liberaliseringen av posttjänsterna i EU och främja konkurrens på denna överstatliga inre marknad.

Vi beklagar också avvisandet av de ändringsförslag där vi argumenterar för att medlemsstaterna ska behålla de exklusiva rättigheterna på ett monopoliserat område och skydda de sociala rättigheterna och rättigheter för anställda i sektorn, bland annat fasthållande vid anställningsvillkor och de socialförsäkringssystem som fastställts enligt lag eller kollektivavtal.

Även om vissa aspekter har förbättrats jämfört med kommissionens ursprungliga förslag bekräftar man en fullständig liberalisering av posttjänsterna i betänkandet. Den skjuts bara upp till den 31 december 2010. Därmed uppnås det mål som ursprungligen fastställdes i det första direktivet från 1997, nämligen att avveckla en lönsam offentlig sektor – postsektorn – och följaktligen överlämna den till privata intressenter.

Detta är, i skarp kontrast, EU:s politik, som arbetstagarna och människorna i de olika medlemsstaterna måste besvara på ett lämpligt sätt.

 
  
MPphoto
 
 

  Marian Harkin (ALDE), skriftlig. (EN) Jag stöder till fullo ändringsförslag 63, i vilket man säkerställer tillräcklig tillgänglighet och att det fastställs kontaktpunkter som tar hänsyn till behoven hos användare på landsbygden och i glesbefolkade områden. Det är lämpligt att medlemsstater fastställer det minsta antalet tillgångs- och kontaktpunkter, så att den samhällsomfattande tjänsten kan garanteras. Ekonomisk och social sammanhållning är ett av målen i EU:s politik, och detta ändringsförslag kommer att bidra till att säkerställa detta särskilda mål. Det är grundläggande att vi behåller en adekvat tjänst för alla användare när vi öppnar marknaden för posttjänster.

 
  
MPphoto
 
 

  Stanisław Jałowiecki (PPE-DE), skriftlig. (PL) Tyvärr kan jag inte stödja Markus Ferbers betänkande. Det händer ibland att det, i ett helt anständigt förslag från Europeiska kommissionen, efter parlamentsutskottets arbete är något som man inte kan godta. Så är det i detta fall.

För det första är de ändringsförslag som genomgick omröstning i utskottet för transport och turism i själva verket inte någon kompromiss alls. Detta är en avgörande seger för de statliga monopolen som kämpar mot förändring. Ni kan lita på att de extra år som de beviljas inte kommer att leda till de nödvändiga reformerna och att vi om några år återigen kommer att ha demonstrationer utanför parlamentet.

För det andra är jag bekymrad över att argumenten hos företrädare från de ”gamla” medlemsstaterna ständigt antyder att de ”nya” medlemsstaterna inte är redo för någon liberalisering. ”Försvararna” av polska, ungerska eller tjeckiska postkontor försvarar i själva verket de industriella intressena hos de franska, belgiska eller luxemburgska monopolen. Detta är inte rättvist.

Och slutligen datumen, den 31 december föregående år i stället för den 1 januari följande år. Detta är ett marknadsföringsknep, på samma sätt som att det är lättare att sälja något för 9,99 euro än för 10 euro. Är detta vad vi har sjunkit till för att få allmänhetens förtroende för vår politik?

Tack för uppmärksamheten.

 
  
MPphoto
 
 

  Fernand Le Rachinel (ITS), skriftlig. – (FR) I Frankrike är La Poste inget vanligt företag. Det är ett statligt bolag som drivs av revolutionära fackföreningsföreträdare. Det är en offentlig tjänst som fullständigt går i korporativistiska, privata intressenters ledband.

Varför ska man sträva efter att skydda den offentliga tjänst som La Poste tillhandahåller när det i själva verket inte är en sådan? Kunden har ingenting att säga till om, och fackföreningarna hävdar att de handlar i kundens intresse. Chefen (staten) och aktieägarna (alla personer i Frankrike) är livrädda för tanken på att se systemet som styrt av vissa arbetstagare som företräds av allsmäktiga och totalitära fackföreningar.

Det finns ingen oppositionsmakt som vidtar åtgärder för att balansera de rättigheter och den makt som dessa arbetstagare har gett sig själva, och det är allmänhetens intresse som hånas.

Måste La Poste liberaliseras? Måste man skada detta fullständigt korrupta system vars syfte inte är att tillfredsställa kunderna, utan snarare att bli en del av den privata sektorn, som har så kallade ”intjänade” förmåner och begär att dessa förmåner ska bevaras?

Svaret är tveklöst ja och snabbt! La Poste måste nu göra enorma insatser för att gottgöra för sina stora brister, det vill säga de enorma lönekostnaderna, pensionsbördan och den invecklade, klumpiga, dyra och bristande organisationen.

 
  
MPphoto
 
 

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. (DE) Jag röstar för den gemensamma kompromissen om full konkurrens inom EU:s posttjänster den 1 januari 2011.

Jag vill dock säga att jag endast gör det för att en omdömeslös lagstiftning annars skulle leda till en fullständig liberalisering 2009 i linje med kommissionens önskemål.

Det är viktigt att man genom direktivet garanterar och ser till att alla tjänster omfattas. Detta innebär att alla användare ska ha tillgång till tjänster som håller en fastställd hög kvalitet till ett överkomligt pris. I denna så kallade samhällsomfattande tjänst måste man också säkerställa insamling eller utdelning under alla arbetsdagar, även i avlägsna eller glesbefolkade områden. Medlemsstaterna måste fastställa och tillämpa straff för tjänsteleverantörer som inte uppfyller detta krav.

Det är också värt att betona att alla bestämmelser i direktiven om arbetsvillkor och arbetstid, årlig semester för unga arbetstagare, minimilöner samt hälsa, säkerhet och hygien på arbetet fortfarande gäller. Direktivet påverkar inte heller förbindelserna mellan arbetsmarknadens parter (till exempel den kollektiva förhandlingsrätten, rätten att strejka och vidta stridsåtgärder).

Slutligen vill jag förklara att jag röstar emot att utöka tidsfristen för de så kallade nya medlemsstaterna med två år eftersom jag anser att vi lever i ett gemensamt EU, inte ett uppdelat EU.

 
  
MPphoto
 
 

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. – (FR) Jag kan inte acceptera denna fullständiga avreglering eller avskaffande av medlemsstaternas ”monopoliserade områden” för postförsändelser.

Detta gränsöverskridande öppnande för konkurrens skadar enhetspristaxan, lika behandling av regioner och posttjänsternas närvaro i missgynnade sektorer. Inte ens i Förenta staterna är konkurrens obligatoriskt för standardpost – som väger mindre än 50 gram – och posten delas ut av ett statligt bolag.

Det är tydligt att ersättningen enligt finansieringsmetoderna för den samhällsomfattande tjänsten, som har skurits ned till ett minimum, inte kommer att skydda den offentliga tjänsten på något sätt, och att utöka tidsfristen för genomförandet av denna liberalisering löser egentligen ingenting.

Europeiska unionens råd har precis beslutat att skapa ett protokoll om offentliga tjänster för att förverkliga målen i fördraget.

Det skulle vara helt normalt att avbryta eventuella nya öppnanden av dessa tjänster för konkurrens.

 
  
MPphoto
 
 

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade emot Markus Ferbers betänkande eftersom det stärker det kategoriska nyliberala förhållningssättet till den viktiga allmänna postsektorn. Europeiska kommissionen har orubbligt insisterat på sina ursprungliga förslag, trots de starka reaktionerna från tio traditionella leverantörer av samhällsomfattande tjänster, bland annat den grekiska posten, namnlistor med underskrifter från tusentals medborgare och varningar från Europeiska fackliga samorganisationen och federationen för postanställda. Samtidigt har de nödvändiga konsekvensanalyserna om liberaliseringen av marknaden i de 27 medlemsstaterna ännu inte fullbordats.

Ett snabbt öppnande av marknaden och under alla omständigheter avskaffandet av ”principen om samhällsomfattande tjänster” kommer tveklöst att leda till att tusentals arbeten försvinner och att medborgarnas tillgång till billiga, förstklassiga posttjänster begränsas. Konsekvenserna kommer att bli ännu allvarligare för personer som bor i avlägsna och otillgängliga bergsområden eller öar, som inte är lönsamma för företagen.

Uppskjutandet av det nya direktivets ikraftträdande är endast av ringa betydelse eftersom man bara skjuter upp de negativa konsekvenserna i två år.

Dessutom har erfarenheterna hittills i de länder där marknaden redan har liberaliserats fullständigt varit långt ifrån positiva.

Att begära en liberalisering av posttjänsterna ”bara för att vi vill” skapar förmodligen problem snarare än lösningar.

 
  
MPphoto
 
 

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Ett EU som kan erbjuda sina medborgare lösningar på vardagliga problem måste vara utrustat med endast de bästa dokumenten och exemplen. När det gäller lagstiftningen om ett genomförande av gemenskapens inre marknad för posttjänster ser vi därför ingen anledning att förstöra system som har fungerat effektivt, på en sund ekonomisk grund, liksom en fördelaktig marknadsutveckling och skydd för att bibehålla den samhällsomfattande tjänsten.

Jag är inte emot en liberalisering av posttjänsterna av principskäl, utan vill ta tillfället i akt och upprepa att jag inte anser att det finns något ekonomiskt eller rimligt argument för att ta bort det ”monopoliserade området” som ett möjligt sätt att finansiera den allmänna posttjänsten. Finansiering via det monopoliserade området är öppet och neutralt, inbegriper inget statligt stöd, medför låga transaktionskostnader och få tvister och styrks genom ekonomisk teori.

Bevis på detta finns i Portugal där alla tjänster är liberaliserade eller redo för liberalisering, men det strider inte mot att finansiera de samhällsomfattande offentliga tjänsterna med resurser från det monopoliserade området. Vi kan inte bortse från hur viktigt det monopoliserade området är för territorial och social sammanhållning och för att förhindra att avlägsna och otillgängliga områden blir ännu mer isolerade.

 
  
MPphoto
 
 

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Som den stora majoriteten av mina kolleger röstade jag för Markus Ferbers betänkande, det vill säga för en fullständig, kontrollerad liberalisering av posttjänsterna den 1 januari 2011.

Den kompromiss som antogs i dag motsvarar två krafter som står mig nära som liberal: en öppen marknadsekonomi som är oförenlig med faktiska eller rättsliga monopol samt konsumenternas särskilda intressen, som måste gynnas av en genuin och sund konkurrens, framför allt när det gäller priser, men inte bara priser!

Det finns nämligen en annan viktig del – den mänskliga dimensionen. Jag ser positivt på att man tog hänsyn till den mänskliga dimensionen under omröstningen vid lunchtid genom att införa en klausul om social lagstiftning, bekräfta den viktiga roll som posttjänsterna spelar för social och territorial sammanhållning och att medlemsstaterna får sista ordet när det gäller finansieringen av de samhällsomfattande tjänsterna.

Det finns så många positiva signaler som borde lugna de europeiska posttjänstemännen och även kunna skingra den förvirring som skickligt upprätthållits av vissa vänsterledamöter. Att liberalisera en sektor innebär inte att privatisera den. Detta europeiska direktiv går inte ut på att stänga ned postkontor!

 
  
MPphoto
 
 

  Martine Roure (PSE), skriftlig. (FR) Syftet med kommissionens förslag är att fullständigt öppna EU:s postmarknader för konkurrens före 2009, enligt den tidsfrist som fastställts i det nuvarande postdirektivet. I detta sammanhang har Europeiska kommissionen lagt fram ett dokument som syftar till att säkerställa finansieringen av den samhällsomfattande tjänsten genom att sätta stopp för det ”monopoliserade området” och ersätta det med nya finansieringsinstrument.

Jag är emot en fullständig liberalisering av posttjänsterna. Posten har ett allmännyttigt uppdrag som vi måste bevara. Därför var jag med och lade fram och röstade för ett ändringsförslag där vi uppmuntrar till att återinföra det ”monopoliserade området” som en av finansieringsmetoderna för den samhällsomfattande tjänsten. För närvarande finns det inga ekonomiska skäl som motiverar avskaffandet av det ”monopoliserade området”. Denna finansieringsmetod som för närvarande fungerar mycket väl bör vara ett av de alternativ som medlemsstaterna har att välja bland.

Med hänsyn till att detta alternativ inte har tagits upp under Europaparlamentets sammanträden röstade jag emot den slutgiltiga texten för att visa mitt motstånd mot denna omotiverade liberalisering.

 
  
MPphoto
 
 

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. (EN) Jag kan stödja den allmänna strategi som uppstår till följd av kompromisser som framförts av kolleger från PSE-gruppen med flera i parlamentet. Jag är särskilt oroad över att det finns garantier om tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster och dessas finansiering. Genom att mäta hur detta kommer att påverka våra samhällen är det mycket viktigt att direkt ta upp två saker. För det första behålls arbetsvillkoren, och för det andra ges landsbygden och avlägset belägna områden framgångsrik tillgång som läget är nu. Detta är några av de utmanande frågor som man måste ta hänsyn till för att betänkandet ska tas på allvar som något som gynnar alla EU-medborgare.

 
  
MPphoto
 
 

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. (NL) Ferberbetänkandet är ytterligare ett betänkande om liberalisering av samhällsomfattande tjänster där man inte tar tillfället i akt att utöver frihetsidealet garantera jämlikhetsprincipen i ett socialt EU.

Posttjänster får gärna konkurrera sinsemellan, men om det leder till förbättrad kvalitet och lägre priser återstår att se. Jag anser att det är oansvarigt att det inte erbjuds några tydliga garantier när det gäller kvaliteten på det så kallade monopoliserade området i det nya direktivet. Finansieringen av dessa tjänster är fortfarande tvetydig, och det är inte en obligatorisk åtgärd att respektera de sociala system som har omfattats av kollektivavtal. När marknaden öppnas fullt ut 2009 är det osäkert om de mer otillgängliga områdena kommer att få samma servicenivå till samma pris jämfört med tätbefolkade områden. Möjligheten att skicka och motta brev till ett rimligt pris är en grundläggande rättighet.

Dessutom kommer tillhandahållarna av posttjänster att göra sitt yttersta för att hålla kostnaderna så låga som möjligt för att kunna konkurrera med varandra. Fasta tjänster kommer att ersättas av osäkra deltidstjänster. Brevbärarna kommer att bli underbetalda, många kommer att avskedas, ännu fler postkontor kommer att riskera nedläggning och snart kommer vi att ha blå, gula och gröna brevlådor utöver de röda. Jag stöder inte betänkandet.

 
  
MPphoto
 
 

  Konrad Szymański (UEN), skriftlig. – (PL) Byråkratin som de företag som utstationerar arbetstagare inom EU står inför är inget annat än en modern form av protektionism, och den riktas särskilt mot de nya medlemsstaterna, vilket exemplen från Vaxholm och Viking Line har visat.

Denna resolution bara förstärker denna trend som hotar principerna om en gemensam marknad, konkurrens och om lika rättigheter. Därför röstade jag emot detta yttrande.

 
  
MPphoto
 
 

  Marc Tarabella (PSE), skriftlig. (FR) Omröstningen om liberaliseringen av posttjänster som hölls i dag var resultatet av en kompromiss mellan gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater samt Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Denna kompromiss innebär emellertid helt klart en slutlig liberalisering av den sista sektorn inom posttjänsten som myndigheterna har förvaltat. Detta görs utan att man ger några garantier för finansieringen av samhällsomfattande tjänster och av den fortsatta anställningen av EU:s 1,6 miljoner posttjänstemän. Trots att förbättringar har gjorts av kommissionens ursprungliga förslag kan jag, som ledamot av PSE-gruppen och som skuggföredragande för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, inte annat än rösta emot detta gröna ljus som har givits en liberalisering.

 
  
MPphoto
 
 

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. (EL) Dagens beslut i Europaparlamentet om liberalisering av posttjänster som ledamöterna för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, socialdemokraterna, liberalerna och andra politiska krafter har fattat är ett hårt slag både mot de anställda inom sektorn och i allmänhet.

Förslaget banar väg för att infrastrukturen och hela den offentliga postsektorn kommer att övergå i företagsgrupper för att öka vinsterna.

Argumentet om lägre priser på grund av konkurrens är en myt. Med de föreslagna systemen för att överge den enhetliga prissättningen och de villkor med vilka de samhällsomfattande tjänsterna ska bevaras kommer vi nämligen att få en ökning av priserna och en försämring av de tillhandahållna posttjänsterna.

Med en utbredning av flexiblare former av anställning, svårigheter för kollektivavtal och så vidare, kommer arbetstagarnas rättigheter när det gäller arbetsvillkor och social trygghet att läggas i en prokrustesbädd.

Konfidentialiteten vid kommunikation är skyddad enligt grundlagen. Det finns tveksamheter när det gäller detta då brevförsändelserna kommer att skötas av privata individer utan garanti för, och med mycket små möjligheter, att kontrollera att posthemligheten och personuppgifter skyddas.

Posttjänster är en handelsvara för samhället.

Greklands kommunistiska parti röstade emot förslaget om att posttjänsterna ska öppnas för konkurrens.

 
  
MPphoto
 
 

  Bernadette Vergnaud (PSE), skriftlig. – (FR) Genom att avskaffa det monopoliserade område som möjliggjorde en finansiering av de samhällsomfattande tjänsterna, vilka garanterar offentliga tjänster för alla, och genom att skapa osämja då man låter varje medlemsstat välja sina egna finansieringsmetoder kommer en fullständig liberalisering av posttjänster att resultera i att solidariteten mellan urbana regioner och landsbygdsregioner försvinner, att aktieägarna berikas och att de lokala myndigheternas skuldsättning ökar. Därför röstade jag för det ändringsförslag där man avser att återinföra det monopoliserade området vilket tillfredsställer över 70 procent av EU-medborgarna. Som ledamot av Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet är jag för ett EU där posttjänsterna utgörs av en modern samhällsservice, men inte till priset av förlorade arbetstillfällen samt human och regional solidaritet.

Motsägelsen i förslaget ligger i att utan ett nytt direktiv kommer posttjänsterna att öppnas för konkurrens den 1 januari 2009. Ett ändringsförslag som syftar till att förkasta förslaget från gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster kommer att leda till att liberaliseringen träder i kraft den 1 januari 2009 eftersom det då är direktivet från 2002 som tillämpas och ingenting annat. Av denna anledning stöder jag inte detta ändringsförslag. Jag röstade emellertid för det ändringsförslag som syftar till att förkasta texten där datumet den 1 januari 2009 överges. Naturligtvis röstade jag emot den slutliga texten.

 
  
MPphoto
 
 

  Dominique Vlasto (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag ville rösta för den kompromiss som Markus Ferber har utarbetat eftersom den förbättrar vissa av punkterna i Europeiska kommissionens ursprungliga förslag.

Den ger EU:s postkontor ytterligare tid att förbereda sig för att öppna för konkurrens, något som har flyttats fram till den 1 januari 2011 i stället för 2009 som kommissionen avsåg från början.

Kompromissen fick även mitt stöd då den innebär ett skydd av posttjänstemännens arbetsvillkor. En avreglering av marknaden får inte ske på arbetstagarnas bekostnad, även om den gynnar konsumenterna.

Vår röst ger även garantier när det gäller territoriell sammanhållning. Samtliga användare ges en garanti för att de ska kunna få sin post hämtad och utdelad i hela EU minst fem dagar i veckan.

En stor svårighet återstår emellertid. Den kommer att vara aktuell under andra behandlingen. Jag syftar på finansieringen av de samhällsomfattande tjänsterna. Vi måste ha rättssäkra och varaktiga finansieringsmetoder. Det är en nödvändig förutsättning för sektorns ekonomiska aktörer. Om denna förutsättning saknas kommer jag inte att kunna arbeta för en fullständig avreglering av denna sektor.

 
  
  

- Betänkande: Arūnas Degutis (A6-0178/2007)

 
  
MPphoto
 
 

  Colm Burke, Avril Doyle, Jim Higgins, Mairead McGuinness och Gay Mitchell (PPE-DE), skriftlig. (EN) Vi röstade mot ändringsförslagen 58 (artikel 14a (ny)), 59 (artikel 15 (ny)) och 61 (punkt 2a (ny)).

Vi anser att de sociala aspekterna på sysselsättning inom luftfarten förtjänar granskning, men att detta borde genomföras enligt principen ”bättre lagstiftning”, som inbegriper ordentlig forskning och lämpligt samråd. Europeiska kommissionen har inlett en sådan studie. Det är därför lämpligt att vänta på slutsatserna av nämnda studie för att se vilka åtgärder, om några, som enligt kommissionens uppfattning krävs på gemenskapsnivå.

 
  
MPphoto
 
 

  Christine De Veyrac (PPE-DE), skriftlig. (FR) Detta är ett viktigt betänkande eftersom det syftar till att uppdatera reglerna för lufttransport på den gemensamma marknaden. Detta görs i synnerhet för att garantera en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten i samtliga medlemsstater och för att skapa lika villkor för alla lufttrafikföretag.

Jag är särskilt glad att ändringsförslagen 35 och 61, vilka jag röstade för, har fått stöd av en stor majoritet. I det första ändringsförslaget krävs att bestämmelserna för den lag som tillämpas för flygbolagsanställda i ett land som inte är samma som flygbolagets ska göras tydligare.

I det andra ändringsförslaget krävs att kommissionen lägger fram en tydlig lagstiftning på området.

I det nuvarande läget där lufttransporten ständigt utvecklas och lufttrafikföretagen öppnar inrättningar i olika medlemsstater anser jag att det är viktigt att den lag som de tillämpar för sina anställda måste vara tydlig.

 
  
MPphoto
 
 

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi beklagar att våra ändringsförslag har förkastats.

I ändringsförslagen betonas att avregleringen har haft en negativ påverkan på kvaliteten på anställnings- och arbetsvillkoren samt att de faktiska följderna av avregleringen när det gäller säkerhet och underhåll av en högkvalitativ flygflotta bör utvärderas.

Ändringsförslagen innebar skydd när det gäller arbetstagarnas rättigheter och kollektivförhandlingar:

”Kontrakt och villkor för anställning av flygbesättning ska lyda under lagstiftning, kollektivavtal och alla tillhörande rättigheter i det land där arbetstagaren normalt sett utför sitt arbete och till vilket denne återvänder efter utfört arbete, även om arbetstagaren i fråga är tillfälligt utstationerad i ett annat land.”

”Medlemsstaterna ska se till att gemenskapens och nationell sociallagstiftning och kollektivavtal tillämpas på ett korrekt sätt när det gäller anställda vid ett EG-lufttrafikföretag som tillhandahåller flygtrafik från verksamhetsbaser utanför den medlemsstat där flygtrafikföretaget har sitt huvudsakliga driftställe.”

I ett annat av våra ändringsförslag garanterades inblandningen av företrädare för arbetstagarorganisationerna vid beslut när det gäller lufttransportsektorn.

 
  
MPphoto
 
 

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. (DE) Jag röstar för större insyn när det gäller flygbiljetter.

Hittills har flygpriser nästan alltid publicerats utan någon information om de olika kostnadsfaktorerna. I framtiden bör passagerarna informeras om det faktiska biljettpriset och samtliga extra kostnader som skatter, flygskatter och bokningsavgifter när de gör sin bokning, vare sig den görs via Internet eller en resebyrå. Detta är en viktig åtgärd för att förhindra att konsumenterna frestas av vilseledande reklam och rörig prisinformation för att köpa skenbart billiga biljetter som sedan visar sig kosta mycket mer än vad som uppgivits.

Konsumenterna måste informeras om vad säkerhetsinformationen ska användas till och på vilken nivå. Skatter och avgifter för säkerhet måste redovisas tydligt och får endast användas för att täcka flygplatskostnader eller kostnader som uppstår under flygningen.

 
  
MPphoto
 
 

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande i vilket missvisande reklam och passagerarinformation tas upp. Jag välkomnar särskilt att alla passagerarpriser nu måste offentliggöras inklusive alla skatter och avgifter som läggs till biljettpriser och vara kända vid tillfället för offentliggörandet av flygavgiften. Jag anser att detta betänkande kommer att öka konsumentens rättigheter i hög grad.

 
  
MPphoto
 
 

  Marianne Thyssen (PPE-DE), skriftlig. (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Av reklamkampanjerna för flygbiljetter får man intrycket av att det är möjligt att flyga EU runt för bara en handfull euro. Besvikelsen infinner sig när det är dags att betala. Plötsligt läggs alla möjliga kostnader till biljettpriset i form av avgifter, tillägg och skatter. I dag sätter parlamentet stopp för dessa fula metoder. Detta är en välkommen utveckling, och därför får betänkandet från utskottet för transport och turism mitt oreserverade stöd. Flygpassagerarna har rätt till ett rättvist och tydligt redogjort pris som inte innebär några otrevliga överraskningar. Efter införandet av ytterligare skyddsrättigheter för passagerare vid fall av överbokning, inställt flyg eller försening tar Europaparlamentet återigen ledningen när det gäller att skydda flygpassagerarna. Det är viktigt att medlemsstaterna inom kort fastställer effektiva påföljder om dessa nya bestämmelser inte tillämpas. Tillit är bra, men kontroll är bättre.

 
  
MPphoto
 
 

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), în scris. Am votat pentru raportul DeGutis privind „Regulile comune în domeniul aviaţiei civile” deoarece textul asigură reprezentarea tuturor punctelor de vedere exprimate. Consider pozitiv faptul că va fi asigurată nediscriminarea bazată pe locul de rezidenţă a operatorului de turism sau a pasagerului, deşi regret că nu s-a aprobat nediscriminarea pe baza canalelor de distribuţie. Astăzi, este posibil ca un bilet de avion Bucureşti-Bruxelles pentru acelaşi zbor operat de aceeaşi companie aeriană să coste diferit dacă biletul este cumpărat la Bucureşti, faţă de preţul biletului cumpărat la Bruxelles.

De asemenea, un pas important este protecţia ce va fi asigurată pasagerilor, prin noul text, în caz de faliment al operatorului aerian, situaţie care devine din ce în ce mai posibilă într-o epocă a operatorilor mici.

În altă ordine de idei, din păcate, chiar dacă există reguli privind protecţia pasagerilor în situaţii de întârzieri sau chiar anulări de zboruri, aceştia nu îşi cunosc drepturile şi implicit nu şi le pot apăra. Noi, deputaţii europeni, reprezentăm cetăţenii Europei şi iată că prin acest regulament se asigură condiţii mai bune pentru pasagerii ce utilizează transportul aerian. Avem datoria să ne asigurăm că pasagerii îşi cunosc drepturile şi implicit şi le pot apăra.

 
  
  

- Betänkande: Ieke van den Burg (A6-0248/2007)

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Ieke van den Burgs betänkande, som svar på kommissionens vitbok om finansiella tjänster 2005–2010. Det gläder mig att man i detta betänkande gratulerar kommissionen till att den prioriterar konsolideringen av EU:s finansmarknad, och undanröjer hinder för den fria rörligheten för kapital och förbättrar kontrollen av finansiella tjänster. Koncentrationsrisker, uppmärksamhet inför nya alternativa finansiella instrument, tillgång till finansiering, särskilt till mikrokrediter, analys av den risken i systemet för allvarliga finansiella kriser etc. är alltsammans områden där EU:s medborgare förväntar sig förbättrad säkerhet genom reglering och kontroll av dessa aktiviteter. Medborgarnas bristfälliga finansiella kultur är också en källa till oro.

Jag vill gratulera min kollega Jean-Paul Gauzès, föredragande för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor, till hans arbete. Han gör rätt i att belysa vikten av konsekvensanalyser för helt ny EU-lagstiftning eller viktiga lagstiftningsändringar, som kommissionen genomför på ett mycket otillfredsställande sätt.

 
  
MPphoto
 
 

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) De två huvudsakliga trenderna på finansmarknaderna har varit koncentrationen av de största finansiella aktörerna och den exponentiella tillväxten av så kallade alternativa investeringsaktiviteter, med andra ord derivat- och hedgefondmarknaderna.

I dag kontrolleras all verksamhet av ungefär trettio stora internationella aktörer som dominerar världsmarknaden. Koncentrationen av finansiella aktörer på nationell nivå fortsätter i snabb takt där stora utländska aktörer dominerar på de perifera och småskaliga marknaderna i de nya medlemsstaterna samt i sydliga länder som Portugal.

Användningen av finansiella instrument anpassade till ren spekulation och med koncentration av stora belopp, som exempelvis skatteparadis, samt avregleringen av de viktigaste marknaderna och den totala laglöshet som råder när det gäller världens kapitaltransaktioner medför både systemrisker och operativa risker vilka leder till ekonomiska och finansiella kriser.

De enda vinnarna i denna process är de stora multinationella företagen vilka i EU får stöd av handlingsplanen för finansiella tjänster.

Fortfarande har ingen talat om för oss varför skatteparadisen inte avskaffas eller varför förflyttning av kapital inte beskattas.

 
  
MPphoto
 
 

  Marian Harkin (ALDE), skriftlig. (EN) Jag stöder strykningen av ordet ”beskattning” från punkt 22, eftersom jag inte anser att kommissionen bör utarbeta en vederbörlig och genomförbar ram när det gäller bestämmelser för och övervakning av beskattning.

 
  
MPphoto
 
 

  Eoin Ryan (UEN), skriftlig. (EN) Jag stöder kraftigt kommissionens vitbok om finansiella tjänster.

Jag stöder åtgärder som syftar till att ta itu med hinder mot utvecklingen av EU:s marknad för finansiella tjänster. Men jag har svårt att stödja idén om att en ramlagstiftning för pensionsfonder måste stödjas av en harmoniserad skattebas. Det skulle vara oklokt av parlamentet att stödja ett sådant påstående utan resultaten från den detaljerade tekniska analysen, som Ekofinrådet kom överens om vid sitt senaste möte. Det finns inga bevis som visar att det skulle vara bra för pensionssektorn att sammanlänka pensioner med en harmoniserad skattebas.

Det ligger inte inom kommissionens behörighet att överväga om en ramlagstiftning för beskattning är genomförbar. Beskattning är en fråga för enskilda medlemsstater.

Slutligen hotas inte EU:s ekonomiska stabilitet av alternativa investeringsmedel – hedgefonder och privata aktiefonder. Jag anser inte att det behövs lagstiftning inom denna sektor. Jag anser inte att det behöver riktas uppmärksamhet mot övervakning av befintliga regler, marknadsdisciplin och den kontinuerliga övervakning som utförs av banktillsynsmyndigheter i denna sektor. Jag välkomnar branschens åtgärd att införa en frivillig uppförandekod vid det senaste G8-mötet.

 
  
MPphoto
 
 

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. (PL) Jag röstar för Ieke van den Burgs betänkande om politiken på området finansiella tjänster (2005–2010) – vitbok.

Föredraganden tar upp viktiga frågor när det gäller det korrekta tillhandahållandet av finansiella tjänster på EU:s kapitalmarknad. Hon påtalar bristen på integrering på marknaden för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag, behovet att betona de rörliga gränsöverskridande användarnas behov samt alleuropeiska pilotförsök med finansiella produkter såsom pensioner, hypotekslån eller särskilda försäkringsprodukter.

Som föredraganden helt rätt nämner är det viktigt att grundläggande tjänster görs tillgängliga för alla medborgare. Vi får inte heller glömma den ökande finansiella kunskapen eller att omfatta användarna i beslutsprocessen samt främja konsumenternas finansiella kunskap och utbildning.

I betänkandet ägnas mycket uppmärksamhet åt lagstiftnings- och övervakningsstrukturerna. Man betonar att den nuvarande kontrollen av en del nya och komplexa produkters samspel och effekter på makronivå kan visa sig vara bristfällig.

 
  
  

- Betänkande: Jacek Protasiewicz (A6-0247/2007)

 
  
MPphoto
 
 

  Hubert Pirker (PPE-DE).(DE) Herr talman! Föredraganden har i detta betänkande lämnat förslag som kombinerar ökad flexibilitet med högsta säkerhetsnivå, något som ligger i både arbetstagarnas och arbetsgivarnas intresse. Hans förslag är utformat för att ge säkerhet på arbetsplatsen och att garantera en framtid för EU:s affärsverksamhet och konkurrens.

Jag ska emellertid påpeka att anställningstrygghet inte längre betyder en anställning för hela livet, utan snarare att alltid kunna hitta ett arbete. Det innebär att skapa de rätta villkoren, från ett livslångt lärande till att skapa positiva arbetsvillkor som möjliggör en hälsosam balans i arbetslivet.

Samarbetet mellan arbetsmarknadens parter är avgörande för ett effektivt genomförande av dessa strategier. Även om detta fungerar bra på nationell nivå så måste en hel del arbete göras för att hinna ikapp på EU-nivå.

Jag anser att hela betänkandet är utmärkt och har därför röstat för det.

 
  
MPphoto
 
 

  Lena Ek (ALDE). – Jag stöder betänkandet, men jag vill ta upp tre principiella punkter som inte var möjliga att rösta om i plenumvoteringen.

Det första är synen på småföretag. Det är alldeles självklart att man kan gå mot både ökad flexibilitet och ökad säkerhet för arbetstagare och ändå ha enklare regler för småföretag. Det har inte tagits någon sådan hänsyn i det här betänkandet vilket jag djupt beklagar.

Den andra punkt som jag vill ta upp är det skandinaviska synsättet, eller som det formuleras i betänkandet, den skandinaviska situationen. Men det är väldigt stora skillnader mellan de skandinaviska länderna. Den förra svenska, socialdemokratiska, regeringen arbetade inte tillräckligt med både flexibilitet och säkerhet, vilket har lett till att vi har en radikalt annorlunda situation i Sverige jämfört med Danmark. Det gäller särskilt ungdomsarbetslösheten som är mer än tre gånger högre i Sverige än i Danmark.

Den sista punkt som jag vill ta upp är synen på kvinnors ställning i livet och i arbetslivet där betänkandet ger uttryck för en oerhört gammaldags syn vad gäller jämställdhet.

 
  
MPphoto
 
 

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Hållbar tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen ligger i kärnan av Lissabonstrategin. Moderniseringen av arbetsrätten utgör ett nyckelelement för arbetstagarnas och företagens framgång och anpassningsförmåga, och understryker behovet att främja arbetsmarknadens flexibilitet samtidigt som man respekterar arbetstryggheten.

Samtidigt som jag stödde detta betänkande gjorde jag det i protest mot att moderniseringen av arbetsrätten inte lämpar sig för strategin ”en storlek passar alla”, och särskild uppmärksamhet måste ges granskningen av inverkan på lagstiftningen för små och medelstora företag, inbegripet onödiga administrativa bördor. Jag anser också att man i grönboken sätter onödigt stort fokus på ”normala” anställningsavtal och underskattar både den mångfald av atypiska arbetsförhållanden som arbetsgivare och arbetstagare kommer överens om och det värde som uppstår därav för de berörda parterna. I grönboken misslyckas man också med att förklara varför denna flexibilitet inte redan har tillhandahållits genom direktivet om visstidsarbete, direktivet om deltidsarbete och direktivet om utstationerade arbetstagare, i vilka det finns en grund för EU-skydd som ges i alla medlemsstater som till fullo har införlivat dessa direktiv.

Framför allt måste alla reformer av arbetsrätten fokusera på inverkan på både sysselsättning och produktivitet.

 
  
MPphoto
 
 

  Koenraad Dillen (ITS). – (NL) Herr talman! Medan min grupp delar åsikten att flexibilitet inte får ske på bekostnad av bästa möjliga skydd för arbetstagarna i ett arbetsrättsligt sammanhang, var de än är anställda, så är vi fullständigt emot idén om att detta sociala skydd ska utvecklas på EU-nivå. Hänvisningarna i betänkandet till subsidiaritetsprincipen och den öppna samordningsmetoden är blotta förevändningar. Därför talar vi klart och tydligt om att varje ansats till socialt skydd på EU-nivå står i strid med subsidiaritetsprincipen och att detta skulle driva EU ytterligare längre fram på en felaktig väg mot en centralistisk superstat. Subsidiaritetsprincipen innebär att EU endast kan agera för att främja gränsöverskridande rörlighet av arbetskraft.

Parlamentets inblandning illustreras vidare av dess vädjan till medlemsstaterna att inte längre skydda sina arbetsmarknader utan att öppna dem fullt ut till arbetstagare från de nya medlemsstaterna. Vi säger därför ja till flexibilitet och ja till socialt skydd, men vi säger nej till en europeisk superstat som återigen försöker att nästla sig in.

 
  
MPphoto
 
 

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Såg ni hur alla våra kolleger flydde vid lunchtid? Eller snarare de bad om, de krävde, ett avbrott och sedan skyndade sig alla i väg för att äta lunch. Varför klarar vi oss inte utan lunch? Ett mål om dagen räcker … Om vi klarade oss utan lunch skulle dessa parlamentsledamöter veta hur pensionärerna i EU har det. De kan bara äta ett mål om dagen eftersom deras pensioner, vilka också kommer från det arbete som Jacek Protasiewicz talade om, är så låga att de inte lämnar utrymme för mer än ett mål om dagen.

Nu talar man i alla dagstidningar i Italien om ökningar av pensionerna, men det är minimala ökningar. Därför hoppas jag att ett mål för parlamentsledamöterna kommer att avskaffas i framtiden och att pensionerna kommer att öka i hela EU, även om det inte är EU:s uppgift att öka pensionerna.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig.(FR) Jag röstade för Jacek Protasiewicz’ utmärkta betänkande om kommissionens grönbok om modernisering av arbetsrätten, som är mycket viktig för att möta Lissabonstrategins målsättningar, nämligen att uppnå hållbar tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen. Det är mycket viktigt att vi förenar flexibiliteten – som är en nödvändig förutsättning för att kunna anpassa sig till marknadernas instabilitet, vilket är blott och bart en konsekvens av konsumenternas instabilitet – med säkerhet, som är en grundvärdering i EU:s sociala modell.

Det är förvånande att kommissionen kan överväga att låta kontrakt om tillsvidareanställningar bli omoderna. Det gläder mig att parlamentet har bekräftat att tillsvidareanställning på heltid utgör den vanliga typen av anställningsform och betraktas som referensvärde.

Slutligen krävs det att man kontinuerligt belyser den roll som spelas av arbetsmarknadsparternas organisationer när de reformerar arbetsmarknaderna, och den odiskutabla nyttan med kollektivavtal vid reformeringen av arbetsrätten. Ur denna synvinkel måste arbetsmarknadsparternas organisationer i högre utsträckning använda sig av de rättsliga möjligheter som det nuvarande fördraget erbjuder.

 
  
MPphoto
 
 

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Precis som förväntat har gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater i denna omröstning lyckats genomföra några av sina förslag som syftar till ökad flexibilitet och färre rättigheter för arbetstagarna. Av den anledningen och i enlighet med vår ståndpunkt i utskottet för sysselsättning och sociala frågor röstade vi emot detta betänkande.

Vi är ytterst oroade över att parlamentet återigen antar en nyliberal ansats och rekommenderar ytterligare avregleringar av arbetsrätten som ett svar på de stora företagens krav.

Förutsättningarna som läggs fram i kommissionens grönbok, vilka man inte förnekar i betänkandet, innebär ett allvarligt slag mot de rättigheter som arbetstagarna har lyckats erövra efter en kamp som pågått under flera århundraden. Trots en del motsägelser uppmanar man i betänkandet till att använda flexibla anställningskontrakt, att minska lönerna och de sociala rättigheterna, att förlänga arbetstiderna samt att försämra den sociala tryggheten och arbetstagarnas pensionsvillkor.

Vi är också ytterst oroade över det uppenbara försöket att vilseleda arbetstagarna genom att använda allt som inte är reglerat för närvarande och motivera denna attack med hjälp av arbetsrätten. Detta är ett försök att legalisera något som i dag är olagligt.

Medborgarna och arbetstagarna känner till hela situationen, vilket bevisas av de många demonstrationer som har hållits mot denna politik, exempelvis den senaste där tusentals arbetstagare i Guimarães deltog.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. Förslaget till betänkande innehåller flera intressanta synpunkter. Dels konstateras i skäl N att: "Hundratusentals kvinnor har inget annat val än att godta arbetsvillkor som strider mot lagen därför att de arbetar med hushållsarbete utanför det egna hemmet eller har vårdansvar för äldre familjemedlemmar."

Samtidigt framhålls de skandinaviska länderna på två ställen som föredömen när det gäller att vara ett exempel på att ett starkt anställningsskydd och goda anställningsnormer är fullt förenligt med hög sysselsättningsökning (punkt 13) och att rätten att vidta kollektiva åtgärder som vissa nordiska länder tillämpar är förenlig med EG-fördraget och att det skall respekteras av kommissionen (punkt 18).

Jag vill bara peka på att situationen på arbetsmarknaden för kvinnorna är mycket olika i de olika medlemsländerna. Hur barn- och äldreomsorg skall organiseras i de olika medlemsländerna måste debatten och resultaten i allmänna val i vart och ett av länderna avgöra. Själv anser jag att Sverige har kommit en god bit på vägen mot ett jämställt samhälle och en modell för hur kvinnorna skall få tillfälle att komma ut på arbetsmarknaden. Men det är upp till väljarna i varje medlemsstat att avgöra vilken modell de vill stödja i sina egna länder.

 
  
MPphoto
 
 

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. (FR) Betänkandet fick inte mitt stöd. I betänkandet försöker man i nymodighetens namn att införa en ny form av flexibilitet på arbetsplatsen genom att uppmåla en så kallad flexicurity i skinande färger där jag är rädd att säkerhetsaspekten praktiskt taget är obefintlig.

Den övergripande flexibiliteten är omedelbar och tydlig medan säkerheten är sällsynt, otydlig och uppskjuten till ett senare datum. Allt tas upp i betänkandet: arbetstid, lön, garantier och arbetsvillkor. Vi är ljusår från att skydda en europeisk social modell. Om vi ska gå mot så kallad flexicurity, låt oss börja med mer säkerhet eftersom arbetstagarna blir påtvingade för mycket flexibilitet!

 
  
MPphoto
 
 

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande som inriktas på anställningstrygghet under arbetstagarens hela liv i stället för att skydda särskilda arbetstillfällen. Jag anser att det inom EU är viktigt att det blir enklare att hitta ett arbete och byta arbete.

 
  
MPphoto
 
 

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), skriftlig. (EL) Jag vägrade att rösta för Protasiewiczbetänkandet om flexicurity, precis som hela den europeiska vänstern. Skyddet av en varaktig anställning och arbetstagarnas säkerhet urvattnas för att skapa flexibilitet i anställningsförhållanden. Det nya ordet flexicurity används för att försöka gömma en nyliberal ambition. I namn av konkurrenskraft och företagens vinster kommer det nu att bli både lättare och ”gratis” för företagen att friställa, och kostnaden för att skydda unga människor utan arbete kommer att överföras till samhället.

Företagens ansvar för arbetstagarna görs om till samhällets ansvar för arbetslösa. Kollektivförhandlingar och fackföreningarnas roll urvattnas drastiskt i den nya modellens struktur. Individuella avtal tenderar att bli standard, vilket ger arbetsgivarna makt att lättare kunna avskeda utan att behöva lämna några anledningar, och möjligheten att organisera sig i fackföreningar minskas radikalt. EU:s vänster i samarbete med fackföreningarna försöker med de förslag som har lämnats både i utskottet för sysselsättning och sociala frågor samt i kammaren att söka skydd för alla arbetstagare, oavsett deras anställningsavtal.

EU:s vänster står fast vid att rätten till att vidta kollektiva åtgärder är en viktig del av arbetsrätten. Medlemsstaterna uppmuntras att främja varaktiga och ordinarie anställningar samt att skydda och förbättra arbetstagarnas rättigheter, nivån på anställningen och en hög nivå av det sociala skyddet.

 
  
MPphoto
 
 

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. Det politiska innehållet i betänkandet är i stort sett bra, men tyvärr lyfter den för mycket av arbetsrätten till EU-nivå. Detta riskerar att på lång sikt urholka den nationella arbetsrätten och den svenska modellen pga. att fokus ligger på marknaden och att högern dominerar. Därför kan jag inte rösta för utan lägger ner min röst.

 
  
MPphoto
 
 

  Schmidt, Olle (ALDE), skriftlig. Jag stöder betänkandet, men vill ta upp tre principiella punkter som inte var möjliga att rösta om.

Det första är synen på småföretag. Det är alldeles självklart att man kan gå mot både ökad flexibilitet och ökad säkerhet för arbetstagare och ändå ha enklare regler för småföretag. Det har inte tagits någon sådan hänsyn i det här betänkandet vilket jag djupt beklagar.

Den andra punkt som jag vill ta upp är det skandinaviska synsättet, eller som det formuleras i betänkandet, den skandinaviska situationen. Men det är väldigt stora skillnader mellan de skandinaviska länderna. Den förra svenska, socialdemokratiska, regeringen arbetade inte tillräckligt med både flexibilitet och säkerhet, vilket har lett till att vi har en radikalt annorlunda situation i Sverige jämfört med Danmark. Det gäller särskilt ungdomsarbetslösheten som är mer än tre gånger högre i Sverige än i Danmark.

Den sista punkt som jag vill ta upp är synen på kvinnors ställning i livet och i arbetslivet där betänkandet ger uttryck för en oerhört gammaldags syn vad gäller jämställdhet.

 
  
MPphoto
 
 

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. (NL) EU är inte ett socialt EU om det inte lyckas fastställa ett system av minimala sociala regler som ska tillämpas på varje form av anställning på en enhetlig marknad med fri rörlighet. Detta är också huvuddragen i kommissionens grönbok om modernisering av arbetsrätten. I Protasiewiczbetänkandet fastställs att varje förändring av arbetsrätten ska ske med vederbörlig hänsyn till principer som jämlikhet mellan könen och icke-diskriminering, till anständigt arbete och skydd av alla arbetstagare oavsett avtalsform samt till den nödvändiga roll som arbetsmarknadens parter och andra företrädare från samhällets organisationer spelar då arbetsrätten fastställs.

En förbättrad arbetsrätt ska kunna anpassa sig till förändringar, skydda arbetstagarna och begränsa osäkerheten. Om arbetsrätten ska kunna möta 2000-talets utmaningar måste vi också ha kraftiga instrument för att kunna tygla både en växande informell ekonomi och exploatering. I betänkandet krävs även en högre grad av konvergens mellan medlemsstaterna i syfte att öka rättssäkerheten, exempelvis när det gäller gränsöverskridande anställning.

Jag kommer att stödja betänkandet, även om jag beklagar att det saknas hänvisning till lika lön för lika arbete och att några av punkterna saknar den nödvändiga tyngden, exempelvis när det gäller arbetstider, tillgång i stället för rätt till utbildning samt förhållandet mellan arbetsrätt och livslångt lärande och utbildning.

 
  
MPphoto
 
 

  Konrad Szymański (UEN), skriftlig. – (PL) Betänkandet om att genomföra de förändringar från utskottet för sysselsättning och sociala frågor som inte förkastades av Europaparlamentet syftar till att utöka de omåttligt stelbenta lösningarna i arbetsrätten. Dessa förändringar kommer att göra det svårt att skapa nya arbetsplatser och kommer att döma många människor till arbetslöshet.

Betänkandet kommer också att överföra denna negativa erfarenhet till länder med en konkurrenskraftigare arbetsmarknad.

Därför kunde jag inte stödja betänkandet vid omröstningen i kammaren.

 
  
MPphoto
 
 

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. (EL) Betänkandet är ett resultat av ytterligare en politisk kompromiss av den nu kända koalitionen av de politiska företrädarna för EU:s plutokrati, nämligen gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, socialdemokraterna och liberalerna, och den rör sig i en fullständigt reaktionär och arbetarfientlig riktning.

I betänkandet anser man för det första att reaktionära förändringar av arbetsrätten är nödvändiga för att kunna nå målen i Lissabonstrategin.

För det andra meddelas att det är viktigare för arbetstagarna att ha en säkerhet under deras arbetsliv än ett anställningsskydd.

För det tredje godtas och bekräftas behovet av flexibla arbetstider för att kunna svara mot arbetsgivarnas och arbetstagarnas behov.

För det fjärde främjas åsikten om klassamarbete mellan arbetsmarknadens parter i syfte att förbättra företagens konkurrenskraft.

För det femte försöker man att göra om kollektivavtalen från ett verktyg som ska försvara arbetarklassens intressen till ett verktyg som ska främja samarbetet mellan arbetsmarknadens parter.

Betänkandet stöder kärnfilosofin om flexicurity, vilket är grönbokens grundläggande logik och ambition.

Greklands kommunistiska parti röstade emot betänkandet och fördömer de farliga försök som monopolens politiska talesmän vill främja och som skadar arbetarklassen och arbetstagare i allmänhet.

 
  
  

- Resolution: B6-0266/2007

 
  
MPphoto
 
 

  Hubert Pirker (PPE-DE).(DE) Herr talman! Europeisk integrering innebär att skapa ekonomiskt samarbete, vilket i sin tur leder till en ökad och faktisk rörlighet av arbetstagare. Direktivet om utstationering av arbetstagare som nu diskuteras är det rätta instrumentet för att hindra lönedumpning å ena sidan och en förvrängning av konkurrensen å andra sidan. Olyckligtvis har kommissionens granskning av genomförandet av direktivet avslöjat problem med medlemsstaternas kontroll. Ändå fungerar direktivet på ett bra och effektivt sätt endast om de kontrollmekanismer som krävs verkligen fungerar på medlemsstatsnivå och om det finns straffpåföljder.

Om kommissionen efter granskningen beslutar att minska eller förenkla kontrollerna vore det helt klart felaktigt, och sådana förslag ska förkastas. Jag uppmanar i stället kommissionen att garantera att kontrollerna verkligen visar att kollektiva förhandlingsavtal och nationella lönebestämmelser verkligen efterlevs.

 
  
MPphoto
 
 

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för förslaget om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster.

Jag är övertygad om att ett fullständigt genomförande av direktiv 96/71/EG är nödvändigt för att kunna uppnå en rättvis balans mellan ett fritt tillhandahållande av tjänster och ett arbetstagarskydd, inte minst mot social dumpning.

I de länder där direktivet genomförs med hjälp av kollektivavtal anser jag det vara en god idé om arbetsmarknadens parter direkt fick information om företag som utstationerar arbetstagare i syfte att effektivt kunna övervaka situationen.

Slutligen uppmanar jag medlemsstaterna att fundera över en framtida granskning av sin lagstiftning om definitioner och instrument för att kunna bekämpa brevlådeföretag och ofrivilliga egenföretagare.

 
  
MPphoto
 
 

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Antalet fall där arbetstagare, i synnerhet tillfälligt anställda, har utnyttjats i olika medlemsstater ökar. Man blir därför besviken då parlamentet varken har sänt en tydlig signal till kommissionen, som för närvarande inte kräver att denna företeelse upphör, eller tydligt har krävt att grundläggande minimiregler för arbetsskydd och anställningsvillkor för utstationerade arbetstagare ska efterlevas.

På vissa punkter går inte den antagna texten så långt som den text, nämligen Schröderbetänkandet, som vi nyligen lyckades anta när det gäller utstationering av arbetstagare. Därför röstar vi emot detta.

Vi är ytterst besvikna över att våra förslag har förkastats och särskilt när det gäller förslagen om att det kontrakterande företaget ska ha en rättslig företrädare i värdlandet, att de nödvändiga handlingarna ska finnas på arbetsplatsen, att en undersökning ska genomföras för att fastställa på vem ansvaret vilar vid händelse av olagliga handlingar samt att anställning av arbetstagare under falska förespeglingar ska bekämpas.

Vi fördömer kraftigt att kommissionens meddelande inte är opartiskt eftersom man där anser att åtgärderna för arbetsskydd är oproportionerliga, medan man varken undersöker eller anser det oproportionerligt att direktivet inte har genomförts korrekt som ett resultat av en inkorrekt övervakning i medlemsstaterna.

 
  
MPphoto
 
 

  Marian Harkin (ALDE), skriftlig. (EN) Direktivet om utstationering av arbetstagare har tillhandahållit en skyddsnivå för utstationerade arbetstagare i de stater där det har genomförts ordentligt, men rapporter från kommissionen har indikerat att det i många fall har förekommit bristfälligt efterlevande av direktivet och att arbetstagare inte åtnjuter det skydd enligt direktivet som de har rätt till. Detta har lett till social dumpning och en ”kapplöpning” där underbuden avlöser varandra tills botten är nådd. Mot denna bakgrund borde medlemsstaterna kunna kräva en förklaring på förhand av tjänsteleverantören, som skapar förutsättningar för att kontrollera efterlevnad av anställningsvillkor.

 
  
MPphoto
 
 

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag stöder förslaget eftersom jag håller med om att det finns ett behov av att främja arbetstagares rörlighet inom EU. Större rörlighet kommer att bidra till att främja den inre marknaden, vilket i sin tur kommer att leda till större ekonomisk tillväxt och fler jobb.

EU:s inre marknad har ännu en stor utvecklingspotential inom ett antal områden, särskilt när det gäller fri rörlighet för arbetstagare. Med tanke på de olika medlemsstaternas mycket skilda sociala och ekonomiska situationer tror jag starkt på att det varken är möjligt eller önskvärt att harmonisera arbetslagstiftningen.

Inte desto mindre anser jag att insatser bör göras inom hela unionen för att enas om en definition av ställningen som ”arbetstagare” och ”egenföretagare”. Det är också nödvändigt att garantera att de olika EU-direktiv som redan är i kraft genomförs korrekt, särskilt när det gäller utstationering av arbetstagare.

Det är särskilt viktigt att förbättra samordningen och utbytet av information mellan medlemsstater på grundval av öppna och tydliga kriterier.

 
  
MPphoto
 
 

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Direktiv 96/71/ΕG som gäller utstationering av arbetstagare i samband med utförande av tjänster och Europeiska kommissionens meddelanden (KOM(2006)0159 av den 4 april 2006 och KOM(2007)0304 av den 13 juni 2007) används av monopolen inom ramen för EU:s antiarbetarpolitik och av medlemsstaternas regeringar för att undergräva kollektivavtal, lönerna och de sociala rättigheterna för arbetstagare i allmänhet, i ett försök att maximera kapitalvinsterna.

Vi anser att de förslag som ryms inom förslaget till resolution i fråga om utstationering av arbetstagare inte bara är otillräckliga för att stoppa denna antigräsrotspolitik, utan används av monopolen för att erbjuda ”ojämlik lön för lika arbete” genom utstationering av arbetstagare. Därför röstade gruppen från Greklands kommunistiska parti i Europaparlamentet emot förslaget till resolution om utstationering av arbetstagare.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Röstförklaringarna är härmed avslutade.

 

9. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet
  

(Sammanträdet avbröts kl. 14.25 och återupptogs kl. 15.05.)

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

 

10. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

11. Euroområdet (2007) - Europeiska centralbanken (2006) (debatt)
MPphoto
 
 

  Talmannen. Nästa punkt är den gemensamma debatten om

betänkandet av Dariusz Rosati, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om årsrapporten 2007 om euroområdet (2007/2143(INI)) (A6-0264/2007), och

betänkandet av Gay Mitchell, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om årsrapporten 2006 om Europeiska centralbanken (2007/2142(INI)) (A6-0266/2007).

Jag är mycket glad över att välkomna ordföranden för Eurogruppen, Luxemburgs premiärminister och finansminister Jean-Claude Juncker. Jag är också mycket glad över att välkomna ordföranden för Europeiska centralbanken, Jean-Claude Trichet, till Europaparlamentet. Låt mig också rikta ett varmt välkomnande till kommissionsledamot Joaquín Almunia.

 
  
MPphoto
 
 

  Dariusz Rosati (PSE), föredragande. – (PL) Herr talman! Jag är glad över att presentera det andra betänkandet någonsin från Europaparlamentet till svar på Europeiska kommissionens årsrapport om euroområdet. I kommissionens rapport presenteras den ekonomiska situationen inom euroområdet under 2007.

Resultaten i rapporten ger anledning att vara nöjd. Den ekonomiska tillväxttakten inom euroområdet ökade till 2,7 procent, vilket är det bästa resultatet sedan 2000, samtidigt som arbetslösheten sjönk till 7,6 procent, den lägsta siffran på 15 år. Samtidigt har euroområdet blivit en tilltagande faktor i stabiliseringen av världsekonomin.

Denna generellt optimistiska bild bör dock inte dölja några negativa fakta, och dessa är vad vi fokuserar på i vårt betänkande. För det fösta är takten för anpassningen av budgeten, särskilt i länder med stora budgetunderskott, alltför långsam, om man håller i tankarna att stabilitets- och tillväxtpalten ålägger medlemsstatera att upprätthålla en så balanserad budget som möjligt på medellång sikt. Detta inbegriper att man bygger upp ett budgetöverskott i goda tider för att ha en finansiell reserv för perioder av lågkonjunktur. I detta sammanhang är vi kritiska till vissa medlemsstaters agerande, nämligen när de inte använder den aktuella perioden av tillväxt för att genomföra de nödvändiga nedskärningarna i de offentliga utgifterna.

För det andra påpekar parlamentet att de goda genomsnittliga resultaten för euroområdet som helhet döljer betydande skillnader i den ekonomiska situationen från en medlemsstat till en annan. Särskilt bekymmersam är den avtagande internationella konkurrenskraften för vissa länders ekonomi, oftast beroende på att lönerna har ökat snabbare än produktiviteten.

För det tredje uppmanar vi till att man fortsätter de strukturreformer som krävs enligt riktlinjerna i den nya Lissabonstrategin. Vi behöver undanröja de återstående hindren inom marknaderna för varor och tjänster snabbare och bidra till ytterligare integrering av arbets- och finansmarknaderna, vilka kommer att bli ett viktigt element i euroområdets korrekta funktion. Vi skulle särskilt vilja dra uppmärksamheten till det snabba genomförandet av tjänstedirektivet, vilket har fört med sig accelererad tillväxt i arbetsproduktiviteten och har minskat inflationen inom tjänstesektorn. Detta är särskilt viktigt eftersom tjänsterna utgör 70 procent av euroområdets BNP.

För det fjärde betonar parlamentet vikten av att ytterligare utvidga euroområdet för att stärka den ekonomiska och monetära unionen och den gemensamma valutan. Vi är nöjda över beslutet att acceptera Cypern och Malta i euroområdet, och ser fram emot att andra stater ansluter sig till detta i en inte alltför avlägsen framtid. Vi skulle vilja påpeka att processen för att säkra beredskapen hos länder som ansöker om att få tillhöra euroområdet bör vara öppen för insyn och grundad på enhetliga kriterier, vilkas ekonomiska grund och politiska vikt inte bör vara föremål för några tvivel.

I detta avseende uppmanar vi kommissionen och rådet att inleda en allvarlig debatt om de nominella konvergenskriterierna.

Slutligen vill jag betona vikten av god förvaltning och intensifierad politisk samordning inom euroområdet. Vi behöver detta om vi till fullo ska utnyttja de möjligheter som ges av den gemensamma valutan. Jag är nöjd över det beslut som togs av Eurogruppen i april i år om att anta riktmärken för medlemsstaternas finanspolitik. Vi förväntar oss att genomförandet av dessa beslut kommer att övervakas noga. Jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt för att försäkra Jean-Claude Juncker att han i denna fråga har parlamentets fulla stöd.

Jag vill också gratulera kommissionsledamot Joaquín Almunia till att han har utarbetat kommissionens andra rapport om situationen inom euroområdet och önska att de rapporter som utarbetas under kommande år kommer med lika goda nyheter som denna.

 
  
MPphoto
 
 

  Gay Mitchell (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Det gläder mig att detta betänkande ska diskuteras tillsammans med betänkandet om euroområdet. Jag skulle vilja tillägga att det betänkande som jag lägger fram blev enhälligt antaget av utskottet för ekonomi och valutafrågor.

Om jag får börja med den ekonomiska situationen: under 2006 blev den ekonomiska återhämtningen i euroområdet en varaktig process där den främsta drivkraften var inhemsk efterfrågan. Det skapades två miljoner arbetstillfällen 2006, och arbetslösheten sjönk från 8,4 procent till 7,6 procent. Mot bakgrund av denna återhämtning skulle jag vilja betona huvudpunkterna i betänkandet. Mot bakgrund av den senaste återhämtningen bör alla ytterligare höjningar av räntenivåer genomföras med försiktighet för att inte äventyra den ekonomiska tillväxten. Det är avgörande att löner höjs i takt med produktiviteten för att bevara konkurrenskraften i medlemsstaterna och för att göra det möjligt att skapa arbetstillfällen under icke-inflatoriska förhållanden. Lösningen är en finanspolitisk konsolidering, och alltmer nödvändig i goda tider för att uppnå långsiktig tillväxt.

I betänkandet noteras att de mindre ekonomierna haft bättre tillväxt än de större ekonomierna sedan euroområdet inrättades, och framför allt Irland, Finland, Grekland, Luxemburg och Spanien har haft en högre genomsnittlig tillväxttakt i euroområdet. Man kan dra nyttiga lärdomar av denna utveckling. I betänkandet uttrycks oro över den pågående apprecieringen av euron gentemot de flesta stora europeiska valutor. I fördraget i artikel 111 tilldelas rådet ansvaret för växelkurspolitiken utan att det för den skull specificeras hur detta ansvar ska utövas.

Eurogruppen, rådet och Europeiska centralbanken (ECB) uppmanas i betänkandet att fullt ut utöva sina respektive behörigheter fullständigt samordnade. I betänkandet uppmanas även ECB att noggrant övervaka utvecklingen av användningen av euron som reservvaluta av centralbankerna och, i sin årsrapport om eurons internationella roll, presentera en kvantifiering och analysera dess konsekvenser, bland annat för växelkursen. Jean-Claude Trichet är medveten om att varje gång som han har framträtt inför parlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor under de senaste två åren har jag tagit upp frågan om fastighetspriser med honom. Detta fortsätter att oroa mig. Därför uppmanas ECB i betänkandet att noga övervaka denna utveckling som kan få konsekvenser för den reala ekonomin. Detta betänkande innehåller en begäran att ECB lägger fram alternativ med olika fördelar, som exempelvis att ta med fastigheter i det harmoniserade konsumentprisindexet eller att utarbeta en särskild indikator eller föreslå särskilda åtgärder på nationell nivå, som är anpassade till skillnaderna mellan de nationella marknaderna.

Jag kommer senare att hänvisa till ”Fed-formeln”. Det är kanske dags att utveckla en ECB-formel som kan bidra till att förutse de troliga effekterna av räntehöjningar på fastighetspriserna. I mitt betänkande tas även frågan om sub-prime lending [bolån till personer som inte godkänns som låntagare av traditionella långivare] upp, och det föreslås att lärdomar kan dras inom EU av de potentiella svårigheterna för den amerikanska ekonomin som denna utlåning vid sidan av bankerna skapar.

Jag skulle vilja ta en liten stund i anspråk för att ta upp en fråga av särskilt intresse för Irland, men som har potentiellt intresse för andra medlemsstater i euroområdet. Förra året beräknade fastighetsmäklarna Hook and McDonald att fastighetspriserna skulle stiga med 9 procent på Irland, Sherry Fitzgerald räknade med en ökning på mellan 8 och 10 procent och Friends First och IIB räknade med 7 procent, medan Allied Irish Banks förutspådde en ökning på mellan 3 och 6 procent. Det senaste irländska tsb/ESRI-indexet visar i själva verket att fastighetspriserna sjönk med 2,1 procent mellan januari och maj 2007, och en fortsatt nedgång är att vänta på Irland. Sub-prime lending – det vill säga utlåning till fattigare människor, de med en oregelbunden inkomst eller en svår kredithistorik – beräknas öka till 4 miljard euro på Irland i år. Om det genomsnittliga lånet ligger på mellan 200 000 och 400 000 euro, så skulle mellan 10 000 och 20 000 sådana lån existera enbart på Irland. Bolånegivare av detta slag är relativt nya på den irländska marknaden och debiterar i allmänhet ungefär den dubbla aktuella hypoteksräntan för att ”kompensera” – som de säger – långivare för högre risker. I ett fall hade ett hypoteksföretag som verkade på Irland redan återtagit 30 hus sedan 2005.

Det finns också oroväckande tecken i Storbritannien när det gäller sub-prime lending. Det har varit känt sedan en tid tillbaka att det finns en ”Fed-formel” i Förenta staterna. ”Fed-formeln”, som uppfanns av Förenta staternas centralbank Federal Reserve enligt en av dess före detta ekonomer, visar att priserna vanligen börjar dala ungefär 18 månader till två år efter en räntehöjning, efter att fastighetspriserna har drivits upp under flera år av låga räntor. Jag anser att ECB borde följa denna formel och utveckla en ECB-formel, eftersom vi för närvarande låter personer som är engagerade i branschen utarbeta prognoserna, och det är dessa personer – finansinstitut och andra – som har mest att vinna.

I betänkandet uppmanas kommissionen att utvärdera kvaliteten på tillsynen och hedgefonders offshorestrukturer. Sådana punkter som tidigare framförts om demokratisk kontroll och behovet av att offentliggöra sammanfattande protokoll upprepas. Uppmärksamheten riktas på att räntor på checkräkningskrediter varierar från 7 till 13,5 procent, och ECB ombes undersöka orsakerna till detta.

I betänkandet framförs avslutningsvis att antalet sedlar i omlopp var 11,3 miljarder till ett värde på 628,2 miljarder euro förra året, men att tillväxten när det gäller antalet eurosedlar på 50, 100 och 500 euro är oroväckande. Enbart sedlarna på 500 euro har ökat med 13,2 procent. Med stöd av utskottet för ekonomi och valutafrågor väcks i mitt betänkande frågan om det pågår eventuell brottslig verksamhet i samband med användningen av dessa stora valörer, och det sägs att detta kräver mer noggrann granskning av ECB. Jag hoppas att Jean-Claude Trichet kommer vara i stånd att svara på detta betänkande och särskilt – inte i dag, men kanske under en viss period – överväga mitt förslag om en ECB-formel som står i exakt proportion till ”Fed-formeln”, så att det kan vidtas en verklig och korrekt åtgärd när det gäller den troliga kedjereaktionen av räntehöjningar på fastighetspriser i medlemsstater i euroområdet.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Claude Juncker, ordförande för Eurogruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr ordförande för Europeiska centralbanken, fru utskottsordförande, föredragande, mina damer och herrar!

Vi i EU har ersatt den grundläggande debatten med enkla ord. Vi inbjuds till parlamentet – som jag nästan aldrig ser – till plenarsammanträdet, som det kallas, och vi talar, noterar jag, om EU-medborgarnas vardagliga livsvillkor, något som otvivelaktigt ökar våra institutioners trovärdighet.

Särskilt denna vecka rapporterar europeiska dagstidningar om de ord som man förmodar utväxlades under ett möte som nyligen hölls inom Eurogruppen, med en besökare som vi hade nöjet av att ha som gäst under kvällen. Jag har läst en sammanfattning av dessa långa debatter i ledare som upptar knappt 25 linjer, och vi klagar över att EU-medborgare är dåligt informerade om vad som verkligen sker inom EU! Må så vara.

Å andra sidan är jag glad över att notera att det på det hela taget är mycket liten skillnad mellan innehållet i betänkandet av vår vän, Dariusz Rosati, och vår, Eurogruppens, gemensamma ståndpunkt. Vi har båda kommit fram till att EU:s tillväxt åter är på uppåtgående, under utveckling, fortsätter, och att allt vilar på vår kunskap om vi om några månader kommer att kunna se huruvida denna utsträckta återhämtning, denna förnyade tillväxt inom EU, kommer att låta oss säga att EU:s tillväxtpotential, och särskilt euroområdets, avsevärt har ökat. Vi är eniga i vår slutsats att bristen på sysselsättning och arbetslösheten är på nedgång. Vi har nu haft den lägsta arbetslöshetsnivån på mycket lång tid. Det råder inga tvivel om detta. Faktum kvarstår emellertid att det måste framhävas att EU, som ska vara en modell för världen men som ännu har en arbetslöshetsnivå som strukturellt är högre än 7 procent, inte har någon anledning att vänta sig beröm från andra eller utnämna sig själv till segrare över fenomenet arbetslöshet på vår kontinent.

Underskotten minskar. Vi såg en tydligt förbättrad situation för EU:s offentliga finanser under perioden 2005–2006. Detta är sant, framför allt när det gäller underskottet. Dess nivå på 2,5 under 2005 minskade till 1,6 under 2006, vilket klart visar att den korrigerande grenen hos den reformerade stabilitets- och tillväxtpakten har visat sitt värde, och detta trots alla de allmänt torftiga varningar som riktades mot oss när vi ändrade pakten.

När det gäller paktens förebyggande gren kämpar vi för att uppnå samma framgång som vi har kunnat uppnå med återhämtningen av de offentliga finanserna inom dess förebyggande del. Vi är nu 13 ledamöter i Eurogruppen, och vi kommer att vara 15 från den 1 januari. Vi har ett fortsatt engagemang för den effektiva politik som måste genomföras för att få paktens förebyggande gren att verkligen utvecklas och få ett ordentligt avstamp.

När ekonomin fungerar bra, när tillväxttakten ger så många anledningar att vara nöjd, när den ekonomiska tillväxten åter kommer in på rätt spår, är det klart att dessa tider – vilka på engelska kan kallas ”good times” – måste utnyttjas väl, så att de strukturella underskotten i våra offentliga finanser kan minskas. Därför ser vi det som så viktigt att snabbt uppnå målet på medellång sikt, vilket kräver att medlemsstaterna i euroområdet fördubblar sina ansträngningar för att i tid kunna uppnå sina mål på medellång sikt.

Det kan inte ha undgått er att det vid det informella mötet i Eurogruppen som hölls i Berlin den 20 april fattades ett beslut på denna punkt som inbegriper ett åtagande, eftersom vi sa att alla medlemsstater bör uppnå målet på medellång sikt under 2008 och 2009. Några av dem lyckades fördröja detta till 2010, utan att vara klara över alla fakta. Det var aldrig något tal om att inte uppnå målet till 2012. Detta var självfallet det huvudsakliga ämnet för diskussionerna när vi i början av veckan mötte Frankrikes president. Han kom – och vi bör välkomna detta – för att för oss i Eurogruppen förklara den nya riktningen och de nya målen för Frankrikes ekonomiska politik och budgetpolitik. Vi välkomnar varmt de reformer som är på väg, eftersom dessa är strukturella reformer som eftersträvas av Frankrikes regering och av Frankrikes president, men vi vill betona vad vi förväntar oss och vad vi kräver av Frankrike. Liksom de andra medlemsstaterna inom euroområdet måste Frankriken möta det mål på medellång sikt som vi ställde upp för oss själva den 1 januari 2010. Detta gäller Frankrike. Det kan mycket väl gälla länder längre söderut och, på ett ekumeniskt sätt, alla medlemsstater inom euroområdet. Vi har dock fått en försäkran om en minskning av underskottet under 2008, jämfört med 2007, när det gäller principen, som har accepterats av de franska myndigheterna, att tilldela alla förtjänster från intäkterna som gjorts i relation till budgetberäkningar, i den utsträckning intäkterna är kortsiktiga intäkter, och när det gäller minskningen av underskottet och av skulden.

Vi anser alla, eftersom detta är ett ämne som tas upp av pressen, både i Frankrike och på andra sidan gränsen i Tyskland – vi är ändå i Strasbourg – att inga länder inom Eurogruppen i måndags, på något av EU:s arbetsspråk, försökte att ifrågasätta Europeiska centralbankens oberoende. Om någon skulle ta sig friheten att göra detta skulle det vara ett aldrig så tydligt exempel på att de uttrycker en missriktad tanke, för respekt måste ändå visas för fördragen. Vi ville ha en oberoende centralbank, och vi har en oberoende centralbank. Den kommer naturligtvis att förbli en oberoende central auktoritet i valutafrågor.

(Applåder)

Eurons styrka är ett annat ämne som ger upphov till debatt. Emellertid har vi inte varit med om att ministrarna i Eurogruppen, under nuvarande omständigheter – inte ens i dag – påstår att en stark euro skulle kunna väntas äventyra euroområdets ekonomiska tillväxt. Snarare anser vi att de medlemsstater som är oroliga för denna styrka hos den europeiska valutan i relation till yttervärlden – en styrka som speglar EU robusta ekonomiska återhämtning – inom sina länder bör se till att deras nationella ekonomiska system, det vill säga deras system under euroområdet, blir mer konkurrenskraftiga. Detta kan åstadkommas genom införande av de nödvändiga strukturella reformerna.

Jag uppmärksammade de anmärkningar som er föredragande gjorde i sitt betänkande om urspårningen av vissa delar av lönepolitiken. Ett stort antal företagsledare ges kompensationer som på inget sätt motsvarar de uppmaningar som upprepade gånger gjorts, både från banken och från Eurogruppen, om en politik med återhållsam lönebildning förstådd på rätt sätt, det vill säga en återhållsamhet i lönebildningen som håller jämna steg med produktivitetsökningen. Vi bör inte förvånas om EU:s arbetstagare inte längre kan förstå ett EU där vissa tjänar en förmögenhet utan att arbeta, när man ser den mängd arbete som detta kräver, och de andra måste finna sig i att acceptera detta, att vara utsatta för de uppmaningar som vi riktar mot dem för att uppmuntra dem att stödja återhållsamhet i lönebildningen. (Applåder) Det är en ekonomisk och social orättvisa som nu inställer sig. Vi måste reagera mot detta.

Jag instämmer med er föredragande att det ekonomiska området, sett utifrån, måste representeras som mer stabilt, mer som en enda enhet, men jag kan inte påstå att jag förstod den fulla omfattningen av hans ambition när han förespråkar en enda internationell representation av euroområdet.

Trots hans företräden kommer Jean-Claude Trichet inte att lyckas få mig att dra mig tillbaka från den europeiska arenan. Jag är här och här för att stanna. Och vad mig beträffar har jag ingen ambition, ingen vag önskan, som driver mig att tvinga den andra Jean-Claude att träda tillbaka. Vilken av oss skulle vidare kunna komma på tanken att eliminera kommissionen från euroområdets yttre representation? Euroområdet kan företrädas externt av en part, även om vi är tre, givet att det finns en överenskommelse mellan de tre partnerna som företräder euroområdet externt. Denna överenskommelse finns. Det har inte undgått någon att vi, i valutapolitikens nyckelfrågor, vare sig det är intern eller extern politik, delar precis samma idéer och övertygelser.

Herr talman! Jag har i mina kommentarer hållit mig till nyckelpunkterna eftersom detta är vad som krävs av oss enligt er arbetsordning, som jag finner särskilt sträng när syftet är att tala mer fritt om EU-medborgarnas centrala och, som parlamentet ofta säger, vardagliga problem.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Claude Trichet, ECB. (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har i dag äran att för er presentera Europeiska centralbankens årsrapport för 2006. Detta är ett viktigt verktyg för att för Europas folk, för deras valda företrädare, för parlamentet, redogöra för valutapolitiken och för vår verksamhet inom våra ansvarsområden.

ECB. – (DE) Jag skulle vilja inleda med att ge en kort översikt över den ekonomiska och valutamässiga utvecklingen under 2006 och förklara de valutapolitiska beslut som fattats av ECB. Sedan skulle jag vilja säga några ord om finansiell stabilitet och om frågan om betalningssystem.

(EN) Jag kommer att inleda med de ekonomiska och monetära frågorna. Under 2006 fortsatte ECB:s monetära politik att förankra inflationsförväntningar på medellång och lång sikt på nivåer som stämmer överens med prisstabilitet och återspeglar ECB:s trovärdighet som förvaltare av penningpolitiken. Euroområdets ekonomi hade under 2006 den högsta tillväxttakten sedan 2000, vilket föredraganden uttryckte mycket väl. Trots påverkan från höga och instabila oljepriser steg den reala bruttonationalprodukten med 2,9 procent jämfört med 1,5 procent 2005. Den ekonomiska återhämtningen utvidgades stegvis under 2006, och den ekonomiska expansionens natur blev alltmer självgenererande, där den främsta drivkraften var inhemsk efterfrågan. De senaste uppgifterna och undersökningen har varit fortsatt allmänt positiva och gett stöd åt åsikten att den ekonomiska aktiviteten i euroområdet under det andra kvartalet 2007 fortsatte att utvidgas i stabil takt. Om man ser framåt förblir framtidsutsikterna för ekonomisk aktivitet på medellång sikt gynnsamma, och det finns förutsättningar för att euroområdets ekonomi fortsätter att växa i samma takt.

När det gäller prisutvecklingen var den årliga genomsnittliga HIKP-inflationen för 2006 2,2 procent, oförändrat jämfört med året innan. Detta översteg ECB:s mål att behålla inflationen under, men nära, 2 procent på medellång sikt. Även om detta resultat huvudsakligen återspeglar prishöjningarna på olja och handelsvaror, och även om inflationen har legat något under 2 procent under det första halvåret 2007, finns det ingen anledning att slå sig till ro.

Utsikterna för prisstabiliteten på medellång sikt är fortfarande föremål för uppåtrisker. Eftersom kapacitetsutnyttjandet är högt på euroområdet och arbetsmarknaderna stegvis förbättras, uppstår det begränsningar som skulle kunna leda till i synnerhet starkare löneutveckling än väntat. Dessutom kan prissättningskraften inom marknadssegment med låg konkurrenskraft öka i en sådan miljö. Vår bedömning att uppåtrisker för prisstabiliteten har varit rådande har bekräftats under hela perioden från början av 2006 till mitten av 2007 genom dubbelkontroll gentemot den monetära analysen. Den tydliga dynamiken i den monetära tillväxten och kredittillväxten under 2006 och 2007 återspeglar en fortsatt ihållande uppåtgående trend i den monetära expansionen, som ytterligare spär på kapitaliseringen av likviditet.

För att ta itu med de uppåtrisker för prisstabiliteten som fastställts i ECB:s ekonomiska och monetära analyser har styrelsen, som ni vet, stegvis anpassat ståndpunkten i den monetära politiken i åtta steg sedan slutet av 2005. Som jag sa i torsdags, när jag förklarade styrelsens bedömning, efter anpassningarna av de viktigaste ränteinstrumenten, förblir ECB:s monetära politik på den tillväxtfrämjande sidan, med övergripande gynnsamma finansieringsvillkor, kraftfull penning- och kredittillväxt och omfattande likviditet inom euroområdet. Det är även i fortsättningen motiverat med beslutsamma åtgärder i rätt tid för att säkerställa prisstabilitet på medellång sikt. Styrelsen kommer att fortsätta att noggrant övervaka all utveckling för att se till att risker på medellång sikt inte uppstår.

När det gäller skattepolitiken delar ECB den åsikt som uttrycktes i resolutionsförslaget att finanspolitisk konsolidering är lösningen, och alltmer nödvändig i goda tider för att få till stånd långsiktig tillväxt. Som både föredraganden och ordföranden för Eurogruppen så vältaligt uttryckte det måste jag på styrelsens vägnar säga att det är viktigt att samtliga regeringar efterlever bestämmelserna om finanspolitisk konsolidering i stabilitets- och tillväxtpakten, och att alla berörda länder fullgör de åtaganden som gjordes vid Eurogruppens möte i Berlin den 20 april 2007. Som man kom överens om i Berlin skulle ett utnyttjande av fördelarna av de gynnsamma cykliska förhållandena skapa förutsättningar för de flesta länder i euroområdet att nå sina mål på medellång sikt under 2008 eller 2009, och de borde alla sikta på senast 2010.

Jag måste säga att vi också mycket varmt välkomnar den betoning som har lagts på Ekofinrådet när det gäller åtgärder för att förbättra kvaliteten och effektiviteten i offentliga finanser.

Om jag går över till strukturpolitiken hänvisar man flera gånger till ekonomiska avvikelser inom euroområdet i det resolutionsförslag som antogs av utskottet för ekonomi och valutafrågor. Låt mig först betona att på det hela taget har inflationsskillnaderna mellan länderna i euroområdet sjunkit, och de är för närvarande relativt begränsade historiskt sett. Omfattningen av de aktuella skillnaderna när det gäller inflation och produktion liknar just nu dem som observerats i regioner och stater inom Förenta staterna, en vidsträckt kontinental ekonomi som har en storleksordning, en dimension, som är i samma storleksordning som vår. En gemensam valuta innebär en gemensam monetär politik och en gemensam växelkurs gentemot andra valutor. Det är därför allt viktigare att se till att alla nationella mekanismer för chockanpassning fungerar perfekt. För att de ekonomiska anpassningarna inom euroområdet ska vara effektiva och fungera smidigt krävs det att institutionella hinder för flexibla löne- och prissättningsmekanismer avlägsnas, liksom att den inre marknaden slutförs och därmed ger större konkurrens över gränserna. Det är verkligen avgörande att väl utarbetade strukturella reformer genomförs av nationella regeringar för att förbättra produkt-, arbets- och finansmarknadens funktion och för att stärka konkurrenskraften.

Vi anser också att fri konkurrens utan snedvridning främjar långsiktig ekonomisk tillväxt, skapar arbetstillfällen och underlättar bibehållandet av prisstabiliteten inom euroområdet.

Låt mig nu säga några ord om finansiell stabilitet, som jag vet är en mycket viktig fråga för parlamentet. Vi skulle vilja bekräfta den positiva roll som hedgefonder spelar genom att de bidrar till att förbättra finansmarknadernas effektivitet och likviditet. Men vi bör också vara medvetna om att hedgefonder kan utgöra en risk för det finansiella systemets stabilitet. Mot denna bakgrund är den rapport som utfärdades i maj 2007 av forumet för finansiell stabilitet på begäran av G8-gruppen om starkt skuldsatta institutioner välkommen. Rapporten innehåller ett antal rekommendationer som riktar sig till tillsynsmyndigheter, motsvarigheter till hedgefonder och investerare och till hedgefondsbranschen direkt, som jag fullständigt instämmer i. När det gäller den roll som branschen ska spela kommer vi mer än någonsin att stödja förslaget om att hedgefondsektorn bör eftersträva bästa praxis och att riktmärken som branschen ställer sig bakom borde vara lämpliga verktyg för att nå detta mål. På det här området är det senaste initiativet som branschen genomförde när man upprättade en arbetsgrupp som ska granska bästa praxis ett mycket välkommet steg, och jag ser fram emot resultatet av detta arbete.

Mina slutkommentarer gäller integreringen av betalsystem i EU. Jag har med glädje noterat att tillvägagångssättet när det gäller det gemensamma eurobetalningsområdet och projektet Target 2 är mycket positivt, och vi kommer inom Eurosystemet att fortsätta spela vår roll i detta avseende.

När det gäller värdepappersprojektet Target 2 (T2S) har vi infört en styrningsmodell för utvecklingsfasen som syftar till att försöka engagera alla berörda parter genom att upprätta en rådgivande grupp för T2S, där marknadsaktörer är väl representerade. I april 2007 inledde vi ett offentligt samråd om de principer och förslag som ligger till grund för T2S-projektet. De första preliminära bedömningarna av dessa kommentarer visar ett generellt positivt gensvar på dem. Utifrån 67 förslag har vi fått sammanlagt 3 200 kommentarer från 56 institutioner, och vi har noterat att 60 procent av dessa 3 200 kommentarer fullständigt instämmer i förslagen, medan bara 6 procent anger fullständig oenighet. Alla gensvar som mottagits har offentliggjorts och håller på att beaktas noggrant.

Tack så mycket för er uppmärksamhet.

 
  
MPphoto
 
 

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (ES) Herr talman, herr rådsordförande, herr ordförande för Europeiska centralbanken, mina damer och herrar! Jag anser att det är mycket positivt att vi för första gången håller denna debatt om euroområdets situation. Det är den andra vi har hållit, efter den första som föranleddes av kommissionens första rapport om euroområdet, och samtidigt rapporten om Europeiska centralbanken, vilket ledde till en allmän eftertanke om euroområdets situation, om hur den ekonomiska och monetära unionen fungerar och om framtidsutsikterna.

Jag måste tacka både Dariusz Rosati och Gay Mitchell för de enastående betänkanden som de har presenterat för oss och utskottet för ekonomi och valutafrågor för det arbete det har gjort i debatten om de förslag som vi för närvarande diskuterar.

Att euroområdet fungerar korrekt är en mycket viktig fråga för våra medborgare. Jag måste dock redan från början tala om för er att jag är oroad över att många EU-medborgare, som bär med sig och betalar med euro varje dag, inte visar någon större tillfredsställelse med den gemensamma valutan, vid en tidpunkt när euroområdets ekonomi tydligt återhämtar sig, när den ekonomiska tillväxten är högre än vår potential – och över Förenta staternas potential – när euroområdet åtnjuter en återhämtning, som Jean-Claude Trichet har sagt, grundad på inre efterfrågan, vilket inte var fallet för några år sedan.

Det är en återhämtning med investeringar som ökar på ett mycket tillfredsställande sätt och som förebådar kommande förbättringar i vår ekonomi och med en ekonomi som hjälper till att generera – såsom förra året – två miljoner arbetstillfällen i länderna inom euroområdet. Och allt detta sker med en praktiskt taget jämn handelsbalans, med en inflationstakt som för närvarande är under 2 procent och med en stabilitet som alla världens ekonomiska områden skulle önska sig.

Jag tror att alla, självklart kommissionen, men också rådet, och särskilt Eurogruppen, Europeiska centralbanken och Europaparlamentet, har ansvaret att förklara för våra medborgare att detta europeiska projekt, åtta år efter dess inrättande, för närvarande ger mycket goda resultat. Jag anser att denna debatt måste tjäna till att göra detta.

Men den måste också hjälpa oss att lära av erfarenheten, att fastställa vilka delar av den ekonomiska och monetära unionen som inte fungerar som vi hade föreställt oss för åtta år sedan, och att genomföra de modifikationer och de politiska beslut som krävs för att framtiden ska bli bättre än nuet, hur positivt nuet än må vara. Efter mötet i Ekofin i går kommer fler européer att kunna ta del av detta positiva nu. I går antog Ekofin formellt de senaste besluten som krävdes för att bekräfta att euroområdet skulle utvidgas till att inkludera Malta och Cypern i januari 2008. Den 1 januari i år utvidgades det till att inkludera Slovenien. Nästa år kommer tre nya medlemsstater också att ha gått med i den ekonomiska och monetära unionen och dela den gemensamma valutan med 318 miljoner andra européer.

Jag anser att detta är ett mycket positivt inslag som debatterades i går och antogs till allas tillfredsställelse, inte bara av de 15 medlemmarna inom euroområdet, utan också av de andra 12 staterna som inte ännu delar den gemensamma valutan, och jag anser att det är värt att betona denna punkt.

När det gäller den ekonomiska situationen ska jag inte ta upp den i detalj, eftersom både Jean-Claude Juncker och Jean-Claude Trichet redan har gjort det.

När det gäller tillämpningen av stabilitets- och tillväxtpakten, som jag tror relaterar till denna förbättring av den ekonomiska situationen och denna ekonomiska stabilitet som vi åtnjuter inom euroområdet, måste jag säga, som Jean-Claude Juncker redan har sagt, att tillämpningen av den korrigerande delen av den reviderade stabilitetspakten, tillämpningen av förfarandena vid alltför stora underskott, har en mycket positiv effekt. I år har vi upphävt tre förfaranden vid alltför stora underskott som gäller tre medlemmar av euroområdet, inklusive områdets två ledande ekonomier, Frankrike och Tyskland, vilka inte längre har ett alltför stort underskott.

Vi har också upphävt förfarandet för alltför stort underskott som gäller Grekland. Förfaranden för alltför stora underskott pågår för närvarande ännu för två länder inom området, Italien och Portugal. Om det fortsätter som nu kommer Italien vid årsslutet att ha korrigerat sitt alltför stora underskott, och det kommer att vara väl under 3 procent. Om det fortsätter som nu så kommer Portugal att i år eller under nästa år att ha korrigerat sitt alltför stora underskott. Detta kommer att ha skett vid slutet av 2008, såsom rådet efterfrågat.

För euroområdet är tillämpningen tillfredsställande när det gäller denna del av pakten, som är den mest kända delen, och den mest iögonfallande och den del som innebär det starkaste och mest kraftfulla instrumentet i händerna på kommissionen och rådet.

Det är den förebyggande delen som vi behandlar just nu. Eurogruppen debatterade detta i måndags, och Ekofin debatterade det i går. Detta är den mest aktuella och den svåraste debatten under ekonomiskt goda tider. Under ekonomiskt goda tider är det svårare, inte i ekonomiska termer utan i politiska termer, att fortsätta att konsolidera de offentliga finanserna och instrumenten i händerna på kommissionen och rådet för att därmed stödja korrigeringen av de offentliga finanserna bortom gränserna på 3 procent och mot målet på medellång sikt av strukturell balans. De är svagare instrument ur rättslig synvinkel, och de måste grundas på politiskt samförstånd, på grupptryck och på övertygelsen om att detta är ett nödvändigt villkor för hållbar utveckling.

Vi har nyligen åter debatterat – just denna vecka – situationen i Italien, vilket är en situation med ett alltför stort underskott. Vi bör nu överväga hur vi ska föra landets konsolideringsprocess framåt, och detta övervägs med stora svårigheter. Vi är lyckliga nog att inte behöva debattera situationen i Tyskland så mycket, eftersom många framsteg har gjorts när det gäller den finanspolitiska konsolideringen i Tyskland. Och vi har börjat att diskutera situationen i Frankrike.

Jag ska säga er min åsikt om måndagens debatt i Eurogruppen, och utveckla vad Jean-Claude Juncker sa. Det finns ett mycket positivt faktum. Den franske presidenten har lovat finansministrarna i euroområdet och ordföranden för Europeiska centralbanken och kommissionens ordförande att han ska verka för ett mycket seriöst reformprogram, vilket han kommer att utveckla i detalj fram till september.

Det finns också ett annat mycket positivt faktum. Han har lovat att tilldela hela budgetöverskottet till finanspolitisk konsolidering och skuldminskning. Och något nytt, vid mötet med Eurogruppen sa han, ”om jag kan korrigera underskottet 2010, så vill jag korrigera underskottet 2010”, något som inte var klart före mötet i Eurogruppen. Men det är också sant att han lade till, ”om jag inte kan göra detta måste jag göra det 2012”.

Men denna förklaring slutade inte i måndags, eftersom ytterligare ett element av detta möte som jag anser vara mycket viktigt är att debatten om den franska budgetstrategin, och debatten om budgetstrategin för alla andra länder, kommer att föras, precis som hittills har skett, inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten. Där kommer Frankrike att presentera ett reviderat stabilitetsprogram, som kommer att analyseras av kommissionen och av rådet. Det kommer att vara ministrarna som möts i rådet, i Eurogruppen och även inom Ekofin, som kommer att yttra sig om programmet om finanspolitisk konsolidering och korrigering som presenterats av Frankrike.

Jag anser att detta bör betonas eftersom vissa har tolkat det som har hänt de senaste dagarna som en andra död för pakten. Vissa har ansett att den var död 2003. Jag anser att den är högst levande. Problemet är att det är svårt att tillämpa den under goda tider i cykeln, särskilt i vissa länder. Det är emellertid vad paktens instrument är till för – att bidra till att överkomma dessa svårigheter.

Slutligen skulle jag vilja komma med en kort kommentar gällande den betydelse som det nya fördraget kommer att ha när det träder i kraft när det gäller att ge Eurogruppen mer institutionell kapacitet, när det gäller att förbättra förvaltningen av den ekonomiska och monetära unionen, som ännu har långt kvar, både internt och externt. Jag hoppas att kommissionen under nästa debatt kan ge er en full analys av hur den ekonomiska och monetära unionen fungerar och hur den bör fungera, på 10-årsdagen av beslutet att lansera euron, i maj 2008.

 
  
MPphoto
 
 

  Andreas Schwab, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Låt mig inleda med att tacka föredragandena, Gay Mitchell och Dariusz Rosati, för deras arbete. Med en gemensam valutapolitik som anges av ECB och euron som gemensam valuta har medlemsstaterna inom euroområdet uppnått den högsta tänkbara nivån av integration inom det valutapolitiska området. Till skillnad från den gemensamma valutapolitiken anges den ekonomiska politiken på gemenskapsnivå, och på så sätt förblir ekonomiska politiska beslut i händerna på de nationella regeringarna och parlamenten.

En hög grad av långsiktig ekonomisk konvergens inom euroområdets länder är en förutsättning för en stark och stabil europeisk valuta. Så jag är mycket glad över vad Jean-Claude Juncker och Jean-Claude Trichet har sagt i dag. Mycket har publicerats i pressen de senaste veckorna, och även i början av denna vecka. Det kan sammanfattas på bara en rad: Berget var havande och födde en mus.

Jag är nöjd över att ni har varit så klara och tydliga i era uttalanden, men jag anser att diskussionerna kommer att fortsätta om hur euron och de kriterier som formar euron kommer att utvecklas i framtiden. Denna diskussion kommer att kräva att alla deltagare står på sig.

Som företrädare för den yngre generationen skulle jag vilja uppmana alla medlemsstater inom euroområdet att inte ge upp sina ansträngningar att konsolidera och att tillämpa budgetdisciplin i sina nationella budgetar. I detta sammanhang skulle jag vilja citera Montesquieu, som sa att vad som räknas är att tillämpa ”lagens anda”. Villkoren i fördraget om ekonomisk och monetär union måste respekteras, även om regeringarna har bytts ut. Här bör Montesquieus utmärkta råd definitivt tillämpas i sin helhet. Om en medlemsstat som har producerat mycket kontroversiellt material under de senaste veckorna till exempel skulle ändra riktning, då skulle andra medlemsstater längre norrut följa efter, med katastrofala resultat för konsolideringen och budgetpolitiken inom EU.

Därför, herr Juncker och herr Trichet, uppmanar jag er att vara tuffa, att stå fast. Låt inte någon ändra er riktning under de kommande åren.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Herr Schwab! Det är naturligtvis särskilt lämpligt att citera Montesquieu i detta fall.

 
  
MPphoto
 
 

  Benoît Hamon, för PSE-gruppen.(FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag kan inte motstå frestelsen att reagera på kommentarerna från Jean-Claude Juncker och den besökare han hade under kvällen, genom att först rekommendera att han inte bör låta sig själv utnyttjas av denna besökare, särskilt när det gäller karaktären hos de underskott som han håller på att noga undersöka i Frankrike. Med detta sagt i förbigående har dessa underskott inget att göra med nya investeringar i forskning, utveckling och innovation, i enlighet med Lissabonstrategin, utan är i grunden orsakade av en skattesänkning på 14 miljarder euro, riktad mot de mest välbärgade personerna i Frankrike, en sänkning som föranleder de flesta ekonomer att undra över dess förmodade pådrivande effekt på EU:s tillväxt. Jag ska inte göra fler utvikningar.

För närvarande skulle jag vilja tacka Gay Mitchell för hans betänkande och det arbete han har gjort i detta avseende inom utskottet för ekonomi och valutafrågor. Detta betänkande medför vissa viktiga framsteg och landvinningar, inte minst när det gäller öppenheten i Europeiska centralbankens verksamhet och beslut och demokratiseringen av utnämningsförfarandena. Detta kräver också större försiktighet när det gäller en möjlig ökning av räntorna för att inte sätta tillväxten på spel, det kräver försiktighet även när det gäller hedgefonder, så att man ökar tillsynen och regleringen för den finansiella stabilitetens och öppenhetens skull. Slutligen kan vi vara nöjda över att utskottet för ekonomi och valutafrågor har kunnat nå ett samförstånd om behovet av att investera enorma summor i forskning och utbildning.

När detta är sagt skulle jag vilja återgå till frågan om växelkurser. I motsats till fatalismen och den rådande ultrakonservatismen skulle vi vilja påpeka att vi har instrument med vilka vi kan vidta åtgärder. I artikel 111 i fördraget fastställs endast att, jag citerar, ”I avsaknad av ett växelkurssystem i förhållande till en eller flera valutor i tredje land (...) får rådet genom beslut med kvalificerad majoritet, antingen på rekommendation av kommissionen och efter att ha hört ECB eller på rekommendation av ECB, utarbeta allmänna riktlinjer för valutapolitiken i förhållande till dessa valutor”. Detta är vad vi ber er om, herr Juncker, herr Trichet och herr Almunia: Allmänna riktlinjer för växelkurspolitiken i relation till våra huvudsakliga partners och konkurrenters valutor, snarare än en allmän låt-gå-politik och mindre trovärdiga förklaringar om bristen på ekonomiskt inflytande hos en i stor utsträckning övervärderad euro.

Slutligen skulle jag vilja säga några ord om en fråga i vilken det råder betydande oenighet mellan parlamentets två sidor, nämligen lönepolitiken. I likhet med er, herr Juncker, noterar vi att lönernas andel av BNP inom euroområdet fortsätter att falla och att samtidigt lönerna, de gyllene fallskärmarna och andra aktieoptioner för direktörerna och cheferna vid stora företag är en verklig provokation för europeiska arbetstagare, vilkas köpkraft försvagas.

I likhet med er, herr Almunia, uppmanar vi till en lagstadgad minimilön i alla EU-länder eller åtminstone inom euroområdet. Att uppmuntra arbetsmarknadens parter att komma överens om betydande löneökningar, liksom arbetsmarknadens parter i Tysklands metallurgiska industri har gjort, innebär inte bara att sträva efter en bättre fördelning av tillväxtens frukter, utan också, enligt vår synpunkt, att bidra till att upprätthålla tillväxten genom att ge hushållen mer förtroende och genom att öka konsumtionen.

 

12. Föredragningslista
MPphoto
 
 

  Talmannen. Mot bakgrund av den höga arbetsbelastningen denna vecka, och med tanke på att vi inte lyckades slutföra dagens omröstningar, förklarar jag att sammanträdet i morgon förmiddag kommer att börja kl. 9.30 med tid för omröstning från 11.30.

(Parlamentet gav sitt samtycke.)

 

13. Euroområdet (2007) - Europeiska centralbanken (2006) (fortsättning på debatten)
MPphoto
 
 

  Talmannen. Nästa punkt är fortsättningen på debatten om euroområdet 2007 och Europeiska centralbankens rapport 2006.

 
  
MPphoto
 
 

  Andrea Losco, för ALDE-gruppen. (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, ordförande Trichet, ordförande Juncker, mina damer och herrar! Europaparlamentet kan med tillfredsställelse påstå att euroområdet är en grundläggande faktor för stabilitet inom den globala ekonomin.

Såsom redan på ett utmärkt sätt har förklarats av föredragandena Dariusz Rosati och Gay Mitchell i detta andra betänkande kan parlamentet jämföra ekonomins otvetydiga förbättring under 2006, som ledde till en positiv förändring när det gäller ekonomisk tillväxt och särskilt sysselsättning, med skapandet av två miljoner nya arbetstillfällen, vilket redan har påpekats. Detta är en positiv trend som medlemsstaterna i euroområdet har kunnat uppnå tack vare en sund och försiktig finanspolitik och de insatser som gjorts för att utföra de nödvändiga strukturella reformerna, vilka också är ett resultat av den större grad av ömsesidigt beroende som krävs av medlemsstaterna inom euroområdet.

Inte desto mindre behöver vi ställa några frågor. Den viktigaste har redan tagits upp i betänkandet av kommissionsledamot Joaquín Almunia: Hur upplever EU-medborgarna denna gynnsamma ekonomiska situation? Vilka är fördelarna för enskilda medborgare? Utöver den officiella informationen har de påtagliga effekterna tyvärr ännu inte verkligen erkänts av allmänheten. Vi måste notera att de upprepade uppmaningarna om återhållsamhet i lönebildningen, under vissa villkor som ur ekonomisk synvinkel är välgrundade, faktiskt är långt från de enskilda medborgarnas dagliga liv, och det är därför klart att vissa medlemsstater, inklusive Italien, som upplever allvarliga sociala spänningar, för tillfället har verkliga svårigheter med att kanalisera alla ytterligare intäkter mot minskning av skulder.

Därför anser jag att vi, samtidigt som vi uppfyller de åtaganden som gjorts på medellång sikt, måste svara på en utmaning: Hur kan vi göra ekonomins stela regler förenliga med kraven på social rättvisa?

 
  
MPphoto
 
 

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! När jag tar ordet i denna debatt skulle jag vilja ta upp två frågor.

För det första bör vi med tillfredsställelse notera att 2006 var ett ovanligt bra år för länderna inom euroområdet. BNP ökade med 2,7 procent jämfört med 1,4 procent under 2005, arbetslösheten var 7,6 procent, vilket var den lägsta siffran på femton år. Dessa resultat uppnåddes mot bakgrund av en inflationstakt som har hållits på stabila 2,2 procent sedan 2005, och ett minskat budgetunderskott. Det är dock förbryllande att dessa siffror genomgående är sämre än siffrorna för tillväxt, arbetslöshet, inflation och budgetunderskott i tre länder utanför euroområdet, nämligen Storbritannien, Sverige och Danmark. De är också sämre än de årliga siffror som uppnåtts i den amerikanska ekonomin.

För det andra är båda betänkandena fulla av siffror, och vi har koncentrerat oss på dessa. Emellertid förefaller det som om inte alla betraktar siffror som det viktigaste. Den nyligen valde franske presidenten sa i en intervju att ekonomisk tillväxt och full sysselsättning är så viktiga att statschefer bör hantera dessa direkt, och även att den alltför starka euron som åstadkommits av Europeiska centralbankens senaste ränteökningar skadar europeiska exportörer. Utöver denna diagnos vill Frankrikes president också minska beskattningen och öka budgetunderskottet för att öka den ekonomiska tillväxten och minska arbetslösheten i framtiden.

Jag är nästan klar. Men jag har inte hört någon kritik, vare sig från ordföranden för Europe...

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 
 

  Alain Lipietz, för Verts/ALE-gruppen.(FR) Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att säga till Jean-Claude Juncker att han inte bör ta illa vid sig av att vi är så få här i parlamentet. Jag själv skulle gärna ha stannat på mitt kontor för nöjet att se honom i närbild på min tv-skärm. Förutsättningarna för debatt i detta rum är ganska svåra.

Jag skulle först och främst vilja uttrycka min känsla över att se precis hur mycket Gay Mitchells betänkande överensstämmer med de debatter som hela utskottet för ekonomi och valutafrågor har hållit under flera år nu. För första gången har vi ett ganska enigt betänkande, vilket kommer att göra det möjligt för oss att nå överenskommelser i frågor där vi brukade vara oense.

För det första har vi tanken att strukturella reformer kan genomföras och att de kan höja den potentiella tillväxtstakten jämfört med den som vi hade under 90-talet, och att de kanske redan har höjt tillväxttakten.

För det andra har vi vad som kort sagt är ett uttryckligt påstående att reformerna av arbetsmarknaden inte relaterar till en ovillkorlig återhållsamhet i lönebildningen, utan snarare, som Jean-Claude Juncker sa, till en återhållsamhet som kvalificeras genom att vara proportionell med tillväxten i produktivitet och att denna tillväxt skapas genom förbättrat mänskligt kapital, utbildning och forskning, och inte genom en minskning av sociala garantier.

Det tredje viktiga förslaget i Gay Mitchells betänkande är att frågan om artikel 111 i fördraget slutligen har behandlats på rätt sätt. Det är rådets ansvar att fastställa växelkurspolitiken. Jag skulle vilja säga till Jean-Claude Juncker att han även bör lyssna till vad Louis Gallois säger om Airbus’ konkurrenskraft. Man kan inte påstå att det finns något land som har haft särskilda svårigheter med att anpassa sig till de rådande växelkurserna.

I punkt 10 i resolutionen av Gay Mitchell uppmanar vi Jean-Claude Juncker att hålla med Joaquín Almunia, och detta bör välkomnas.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Jacky Henin, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Fru talman! Det är inte förvaltning som unionen behöver, utan politiska ekonomiska åtgärder för att främja en form av tillväxt som skapar stabila och, framför allt, välbetalda jobb. Europeiska centralbanken är skadlig eftersom dess enda syfte är att ha så låg inflationstakt som möjligt, när den också borde beakta strukturella politiska element såsom tillväxt, i likhet med amerikanska Federal Reserve.

Att skapa euron utan att samtidigt genomföra en federal budget på de berörda medlemsstaternas nivå har lett till devalveringsinstrumentets upphörande, utan att några andra skyddsmetoder har tillhandahållits. Dollarns undervärdering är ur denna synvinkel ett vapen för massförstörelse av EU:s industriella kapaciteter, och era självbelåtna anföranden kan inte dölja denna sanning om den omåttliga och outhärdliga kostnad som eurons övervärdering medför. EU:s arbetstagare och medborgare betalar ett mycket högt pris för detta misstag.

Euroområdet kan inte längre fungera i sitt nuvarande tillstånd. Vi måste snabbt få till stånd en förändring i stadgan för Europeiska centralbanken och i själva eurons organisation. Vi måste, som en brådskande fråga, tillgripa tullskydd. Det är dags att genomföra en industripolitik som innebär att de livsviktiga intressena för EU:s folk skyddas och som möjliggör skapandet av jobb och skyddandet av de gemensamma intressena för EU:s arbetstagare.

 
  
MPphoto
 
 

  John Whittaker, för IND/DEM-gruppen. (EN) Herr talman! Den ekonomiska tillväxten är högre, arbetslösheten är låg, underskotten i den offentliga sektorn sjunker något, men nu uttrycks det oro för att denna tillväxt kan vara hotad av eurons starka värde gentemot utländska valutor. Samtidigt som Jean-Claude Juncker inte delar denna oro har Nicolas Sarkozy med flera uppmanat till en aktiv styrning av växelkursen. Gay Mitchells betänkande riktar vår uppmärksamhet mot de regler som ger medlemsstaterna ansvaret för växelkurspolitiken, och man uppmanar finansministrarna i euroområdet att samordna sitt inflytande på växelkursen med Europeiska centralbanken.

Sedan sägs det i betänkandet att dessa åtgärder inte får underminera ECB:s oberoende i fråga om att använda räntenivån för att kontrollera inflationen. Vi verkar inte begripa hur det fungerar. Om ECB ska sänka eurons värde görs det genom att sänka räntenivån. Men då måste den överge sitt inflationsmål. I dessa tider av fritt kapitalflöde är det inte möjligt att på samma gång kontrollera inflationen och växelkursen.

Det finns naturligtvis ett annat sätt, och det är att införa valutakontroll. Det är kanske detta som de egentligen tänker på. Det skulle inte vara oförenligt med Nicolas Sarkozys kommentarer om att försvara fransk protektionism, och det skulle också vara katastrofalt för marknadsekonomierna i euroområdet.

 
  
MPphoto
 
 

  Sergej Kozlík (NI).(SK) Jag vill påpeka att variationer i inflationstakten till stor del beror på strukturella faktorer, och inte på en osund politik.

Lönerna i EU:s nya medlemsstater har fördubblats, och dessa länders andel av den energi- och råmaterialintensiva produktionen är större än den är i de mer utvecklade länderna i euroområdet. Samtidigt ska en stor del av den energi- och råmaterialintensiva tillverkningen levereras till euroområdet. Av sådana skäl är de nya medlemsstaterna mer känsliga för variationer i pris på energi och råmaterial. Av samma anledning tjänar de som en buffert och dämpar effekten av dessa priser på euroområdets länder. Men inflationstrycket i de nya medlemsstaterna kan också bero på hög tillväxt, ökande produktivitet och på att man håller på att komma ifatt standarden i de mer utvecklade länderna.

Det är ju, när allt kommer omkring, ett av målen med medlemskapet i EU.

Jag stöder därför kravet på en granskning av konvergenskriterierna, särskilt med avseende på inflationen, så att de inte blir instrument för att skapa nya skiljelinjer i EU.

 
  
MPphoto
 
 

  Cristóbal Montoro Romero (PPE-DE).(ES) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr Trichet, herr Juncker! Jag vill först gratulera Dariusz Rosati, och särskilt Gay Mitchell, till kvaliteten på deras betänkanden.

Jag anser att vi nu, ekonomiskt sett, har löftesrika tider för EU. Vårt mål är att öka produktionen och den ekonomiska aktiviteten. Detta återspeglas i nya sysselsättningsmöjligheter, och en inflation som hålls i schack.

Den nuvarande utmaningen är att konsolidera denna ekonomiska tillväxt, ett mål som vi inte kommer att lyckas med om inte våra institutionella problem kan lösas. Frågan i betänkandena är om det som vi upplever är en cyklisk uppgång eller ett mer påtagligt ekonomiskt uppsving.

I detta sammanhang får vi inte hänge oss åt tanken att EU har en potentiell tillväxt om 2 procent. Medlemsstaterna måste från och med nu samordna sina tillväxtsiffror. Kort sagt måste fler arbetstillfällen och fler små och medelstora företag skapas.

I detta sammanhang måste Europeiska centralbanken också följa rekommendationerna i Mitchellbetänkandet, nämligen försiktighet när det gäller att höja räntesatserna, därför att beslut som även i fortsättningen bör ligga på regeringarna, beslut om reformer och många fler långtgående beslut i kampen mot protektionismen, inte bör föregripas. Det stora problemet som vi står inför i EU är protektionismens retorik, som strider mot andan i EU:s integration.

Summa summarum är den ekonomiska tidpunkten positiv, vilket vi bland annat måste utnyttja för att se till att denna tillväxt fortsätter, och att EU:s medborgare uppmuntras till att se på euron som en av källorna till välfärd, välstånd och, vilket är viktigast, en möjlighet till nya arbetstillfällen.

 
  
MPphoto
 
 

  Ieke van den Burg (PSE). – (EN) Fru talman! Jag vill använda min talartid för att på PSE-gruppens vägnar uttrycka vårt fulla stöd för stabilitets- och tillväxtpakten – det är nödvändigt att upprepa detta flera gånger – och särskilt för en reform av paketen. Vi har gjort det mer förnuftigt genom att ta hänsyn till den ekonomiska cykeln och framstegen. Detta är något som måste tillämpas ordentligt och inte avsiktligt, som nu sker. Jag uppskattar därför det som Jean-Claude Juncker och Joaquín Almunia har sagt, och det är bra att vi också uttrycker detta på min politiska grupps vägnar.

Jag skulle vilja uppmärksamma två särskilda frågor, och jag skulle vilja höra reaktionerna från er tre. Det gläder mig mycket att se er tillsammans här för denna debatt. En är frågan om återhållsam löneutveckling. Vi stöder principen att återhållsam löneutveckling borde förbli inom produktivitetstillväxten, och detta har varit fallet i över 10 år. Men nu är det dags att se hur vi kan ombalansera tillväxtens resultat, och i de fall vi ser att lönerna släpar efter och utgör en mindre del av BNP är det också dags att försöka ombalansera detta. Jag skulle vilja höra några kommentarer om detta. Jag vet att Jean-Claude Juncker och Joaquín Almunia också har uttryckt sig på detta sätt. Jag skulle särskilt vilja be ordföranden för ECB att kommentera denna fråga.

Den andra frågan som jag vill ta upp gäller inte bara hedgefonder, utan också punkt 19 i Mitchellbetänkandet om omstruktureringar av stora företags skulder. Detta är ett stort problem för den finansiella stabiliteten, och jag skulle också vilja be er bedöma detta och hur vi ska lösa denna fråga.

 
  
MPphoto
 
 

  Olle Schmidt (ALDE). – Jag vill börja med att tacka de båda föredragandena för ett gott arbete. ECB fullföljer sina uppgifter väl. Även om diskussionens vågor inte så sällan går höga lyckas alltid Jean-Claude Trichet lugna känslorna med ett språkbruk värdigt en diplomat. ECB har blivit betydligt öppnare och mer transparent än tidigare, men parlamentets krav om offentliga protokoll kvarstår. Det fungerar bra för andra centralbanker och skulle ge ECB ytterligare styrka och anseende. Vi upprepar också vår önskan om ett öppnare förfarande vid val till ECB:s direktion.

Att värna ECB:s oberoende och stå upp för målet om prisstabilitet är av yttersta vikt. Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa ger ECB, Jean-Clude Trichet och Jean-Claude Juncker sitt fulla stöd i denna mycket centrala fråga. Vi vet att en fast stabilitetspolitik är en grundläggande förutsättning för ett växande Europa.

Tyvärr är vi flera som är oroade över att det höga tonläget från den franska presidentvalskampanjen nu ska fortsätta. Måndagens möte i Bryssel minskar inte denna oro. Den finns också i utskottet, även om Jean-Clude Juncker försöker lugna oss och den hörs i debatten här i dag, där det förekommer en expansiv diskussion. Det finns formuleringar i betänkandet som skulle kunna tas som intäkt för att man kan ifrågasätta ECB:s oberoende och ha mer av politisk inblandning. Detta avvisar vi. Jag syftar på formuleringarna i punkt 10 som i sin tur hänvisar just till, som Benoît Hamon säger, artikel 111 i fördraget. Det vore ytterst olyckligt om vårt betänkande i något stycke skulle kunna uppfattas som ett ifrågasättande av ECB.

 
  
MPphoto
 
 

  Wiesław Stefan Kuc (UEN). – (PL) Fru talman! De goda makroekonomiska resultaten i länderna inom euroområdet bekräftar det enorma inflytande som Ekonomiska och monetära unionen har på resultaten, vilket i själva verket var syftet med att införa en gemensam valuta i EU. Högre nivåer på integrationen inom olika områden gör det möjligt att öka utvecklingen och framstegen. Men problemen med den europeiska konstitutionen, omröstningen och vissa medlemsstaters styrka förhindrar för närvarande en fortsatt integration.

Det Europa med två hastigheter som ordförande Romano Prodi förutsåg har tyvärr blivit verklighet. Det märks också när euron infördes i medlemsstaterna. Att införa euron i en eller till och med två stater under en treårsperiod kan inte betraktas som en rejäl framgång. Vi måste stärka och snabba på dessa åtgärder, eftersom de kommer att medge en snabbare utveckling och en fortsatt integration. Låt oss gripa detta tillfälle.

Låt mig sammanfattningsvis uttrycka mina uppriktiga gratulationer till de båda föredragandena.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Det har nu gått knappt fyra år sedan Sverige hade en folkomröstning om euron och med mycket stor majoritet sa nej till att införa euron som valuta. Argumenten mot att bli en del av eurozonen var och är många. Dels är det ett mycket instabilt politiskt projekt, dels är det ytterst problematiskt för ett land att inte kunna styra över sin egen ränta för att kunna reagera på konjunkturcyklerna. Dessa farhågor har besannats och vi ser nu hur detta påverkar länder som bytt ut sin valuta mot euron.

Har Sverige förlorat på att behålla kronan? Nyligen genomförda studier visar att handeln har påverkats, men i försumbar utsträckning. Det Sverige har vunnit på att inte införa euron är mycket mer värdefullt. Vi har en helt annan möjlighet att styra över vår utveckling eftersom räntan kan anpassas till rådande förhållanden i Sverige utan att riksbanken behöver ta hänsyn till konjunkturen i andra länder. Därför anser jag att det är nödvändigt, tvärt emot vad kommissionsledamot Joaquín Almunia uttryckt här i kammaren, att det svenska nejet måste respekteras och att även Sverige får ett formellt undantag från euron, precis som Danmark och Storbritannien har fått. Allt annat vore synnerligen odemokratiskt.

 
  
MPphoto
 
 

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). (HU) Det gläder mig att denna debatt äger rum nu, så att jag med tanke på vissa saker som de två ämnena har gemensamt kan peka på vissa konsekvenser för utvidgningen. För det första finner jag det positivt att inte bara företrädare från länder som kandiderar för att komma med i euroområdet och föredraganden, utan också min tyska kollega Andreas Schwab påpekade problemet att referenslandets uppfattning om inflationskriteriet för anslutning till euroområdet – det vill säga alla medlemsländers – skiljer sig från det som vi använder när vi bestämmer ECB-målet, som underförstått gäller för de 13 medlemsstaterna.

Trots det svar som sändes till oss i går från Joaquín Almunia måste parlamentet fortsätta att insistera på att reformfördraget bör innehålla en rättelse som är en logisk följd av att euroområdet bildats. Är detta för övrigt inte dubbelmoral när man inte vidtar åtgärder mot överdriven inflation i euroområdets medlemsstater, men fastslår strängare bestämmelser om åtgärder mot inflationen för dem som vill ansluta sig?

Jag vill påpeka att medan riktvärdet för euron grundar sig på 27 medlemsstater tillämpar ECB:s styrelse samma definition endast för 13 stater, för jag är inte medveten om att några medborgare från länder utanför euroområdet spelar någon roll i det organet. Jag kan därför se en dubbeltydighet i fördragets uttryck ”EU:s medlemsstater”.

Vi får höra en hel del retorik om solidaritet, men den är inte märkbar när det gäller användningen av eurosedlar. I själva verket kommer den minsta valören, femeurosedeln, att vara värd flera gånger mer än valören på den lägsta valören sedlar i de nya medlemsstaternas nationella valuta, vilket tvingar deras invånare att springa omkring på gatorna med hela påsar med mynt. Samtidigt kommer den högsta valören, 500-eurosedeln, ofta att vara värd ett halvt års pension i dessa länder. Själv har jag inte sett denna sedel på flera veckor, inte ens här i Strasbourg eller Bryssel, som betalning för någonting. Om någon kunde växla den vore jag mycket tacksam. Vad skulle man då kunna göra med den i Riga?

Får jag tillägga att Dariusz Rosati kom med ett mycket tankeväckande påpekande om att utvidga de fyra grundläggande friheterna till den inre marknaden. Men jag har en fråga också här: hur är det möjligt att de som i dag deltar i den monetära integrationen kan blockera arbetskraftens fria rörlighet, av fruktan för slovakisk arbetskraftsdumpning? Hur är det möjligt att EU:s förordningar indirekt utesluter arbetsintensiv verksamhet från tillhandahållandet av tjänster?

Tack så mycket, fru talman. Jag hoppas att utvidgningen av euroområdet mot öster, mot Sovjets tidigare inflytelsesfär, också kommer att börja inom kort.

 
  
MPphoto
 
 

  Pervenche Berès (PSE).(FR) Fru talman, herr Juncker, herr Trichet, herr Almunia! Jag anser att detta är en bra vecka för euron, för det första därför att det är första gången som denna makroekonomiska dialog om euroområdet har hållits här i Europaparlamentet. Jag hoppas att det är början på en bra rutin, för euron blir synlig i parlamentet i denna debatt, och det välkomnar jag.

Detta är också den vecka då en nyvald president från republiken kände att han själv inom Eurogruppen bör försvara det som han tänkte föreslå i sitt land. Jag tror att det för några år sedan inte skulle ha skett i detta land där man ansåg att budgetstrategi hörde till den nationella suveräniteten. Den gemensamma debatten om vad styrningen av euron består av har gått vidare, och det är jag positiv till. Ni har begärt rätten att få bedöma effektiviteten av de 13 miljarder euro i skattefavörer som har föreslagits, och jag kan bara stödja ert förslag.

Men när det gäller framtiden vill jag uppmana er att gå ännu längre. För det första därför att jag anser att användning av stabilitetspaktens förebyggande åtgärder inte gör det möjligt att genomföra det som behövs, det vill säga en initial samordning för att organisera framtida strategiska investeringar på ett samordnat sätt, och ett gemensamt förutseende av effekterna av strukturreformerna, för det som sker i ett land i form av strukturreformer får effekt på alla de andra länderna.

Sedan vill jag uppmana er att öppna debatten om växelkursen. Det är en fråga som ni kan ta upp enligt artikel 111 i fördraget, även på rådsnivå. Det måste alltså betraktas som en fråga av gemensamt intresse, eftersom ni uppmanas att göra det enligt artikel 99 i fördraget.

 
  
MPphoto
 
 

  Vladimír Železný (IND/DEM). – (CS) Fru talman! När den gemensamma valutan infördes var avsikten att skapa en gemensam inre marknad. Men EU är i dag förslavat av konceptet med en stelbent politisk integration och inrättandet av en överreglerad superstat, snarare än skapandet av de ekonomiska friheter som 1957 bidrog till att utforma grundvalarna till den gemensamma marknaden, vilka än i denna dag är ouppfyllda. Misslyckandet med att anta det ursprungliga Bolkesteindirektivet, hindren när det gäller att fritt överföra produktionen till mer effektiva områden inom EU och begränsningarna av den fria rörligheten för arbetskraften från de nya medlemsstaterna, samt andra protektionistiska och reglerande begränsningar av friheten på den gemensamma marknaden, håller på att omvandla euron till en artificiell valuta. Till följd av detta har vi en gemensam valuta på en icke gemensam marknad. Ett typiskt exempel på detta är att det å ena sidan förekommer att man brutalt tvingar igenom eftergifter i stabilitetspakten, som somliga av de stora EU-länderna beslutat att de inte kunde klara sig utan, och att å andra sidan de nya medlemsländerna har påtvingats meningslösa och sedan länge förlegade villkor innan de kan anslutas till euroområdet, varvid man inte tar rimlig hänsyn till nödvändiga inflationsnivåer och andra indikatorer som inte är något annat än perifera och tillfälliga manifestationer i mycket dynamiska ekonomier som växer i snabbare takt än genomsnittet i EU. Den trångsynthet som råder inom euroområdet och misslyckandet med att uppfylla de ekonomiska friheterna på en orättvis och icke-gemensam marknad gör euron till en osäker och halvhjärtad valuta.

(EN) Fru talman! Låt mig göra en teknisk anmärkning. På panelen ovanför er och på bildskärmen har mitt namn regelbundet visats felaktigt i flera månader nu. Bokstaven ”ý” i slutet av mitt namn saknas. Var vänlig notera detta.

 
  
MPphoto
 
 

  Othmar Karas (PPE-DE).(DE) Fru talman! Jag välkomnar också treklövereuron.

Euron har varit framgångsrik. Euron är EU:s bästa svar på de globala utmaningarna. Euron och de fyra friheterna är hörnstenarna på en stark inre marknad. Enligt min åsikt är Maastrichtkriterierna och stabilitets- och tillväxtpakten de viktigaste reglerande principer som EU har åstadkommit. Från och med den 1 januari 2008 kommer Eurogruppen att ha absolut majoritet bland EU:s medlemsstater. Det är goda nyheter, och vi vill säga varmt välkomna till Malta och Cypern.

Jag frapperas av att vi blir begeistrade av att en regeringschef har lovat att landet ska göra sina hemläxor. Hemläxor måste göras. Vi måste respektera bestämmelserna, i stället för att tolka dem på ett protektionistiskt sätt.

Det gläder oss att det finns ekonomiska fördelar, och vi önskar att dessa fördelar ska användas för att minska handelsunderskott och statsskulder, samtidigt som vi ser till att arbetstagarna får vara med och dela på behållningen.

Vi ifrågasätter inte Europeiska centralbankens oberoende. Banken står som garant för att euron fungerar bra. Men en oberoende Europeisk centralbank och gemensamma externa förbindelser för euroområdet utesluter inte varandra. Att euroområdet har en gemensam representation för de externa förbindelserna har ingenting att göra med att dessa tre herrar påverkar utländska valutakurser. Den utländska valutakursen bestäms av marknaden, och Europeiska centralbanken beslutar om räntorna. Det vill jag göra klart för vänstern.

Nu för tiden lovsjunger vi alla euron och de ekonomiska uppgifterna, men vi har glömt att euron också bör betraktas och presenteras som fördelaktig för EU:s medborgare. Låt oss betona hur mycket vi sparar i växlingskostnader. Låt oss betona eurons effekt på stabiliteten inom euroområdet och den interna marknaden. Låt oss inte glömma att vi för närvarande ligger bättre till än dollarn, för det är ett verkligt tecken på framgång. Det är vad medborgarna önskade sig när vi införde euron.

 
  
MPphoto
 
 

  Robert Goebbels (PSE).(FR) Fru talman! Det känns som om jag deltar i en bedräglig debatt: vi bedrar våra gäster som ser framför sig en tom kammare, och vi bedrar högern, där ledamöterna hetsar upp sig över att ECB förlorar sitt oberoende, fast Europeiska centralbanken är och kommer att förbli oberoende. Frankrike ändrade sin konstitution så att ECB kunde vara oberoende. För att ändra ECB:s stadga skulle det behövas ett avtal mellan 27 regeringar och 28 parlament, inklusive vårt eget. Det är ett omöjligt uppdrag!

Dessutom gör ECB ett ganska bra arbete. Euron är den andra internationella reservvalutan, och sedan 2000 har den skrivits upp med omkring 25 procent gentemot dollarn. Det kostar mindre att köpa råmaterial, bensin och gas. Inflationen är lägre i euroområdet än i Förenta staterna och Storbritannien. Om jag ska komma med ett kritiskt påpekande om ECB är det att banken är alltför besatt av att bekämpa inflationen. Inflation är skadligt, särskilt för dem som är ekonomiskt svaga, men eftersom inflationstrycket för närvarande är begränsat skulle banken kunna göra mer för att stödja EU:s ekonomiska politik.

Köpkraften har minskat för många européer, vilket inte hindrar ECB från att förespråka återhållsamhet i fråga om lönerna. Jag hoppas att Jean-Claude Trichet också kommer att rekommendera återhållsamhet för president Nicolas Sarkozy, som tar tillbaka de löften som Frankrike har gett för att i stället ge skattelättnader åt de rika.

Det slutliga bedrägeriet: vad är det för mening med att ha en europeisk stadga om de grundläggande rättigheterna när den inte tillämpas i hela EU? Hur kan EG-domstolen tillämpa denna stadga när den inte kommer att tillämpas i Storbritannien? Denna slutliga fråga riktar jag naturligtvis till den store europé som är min landsman, Jean-Claude Juncker.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Paul Gauzès (PPE-DE).(FR) Fru talman, herr Juncker, herr Trichet, mina damer och herrar! Det är varken paradoxalt eller motsägande att stödja slutledningarna i de utmärkta betänkanden som vi har fått framlagda och stödja den franska regeringens modiga och beslutsamma åtgärd att genomföra de nödvändiga reformerna och främja tillväxten. Det är varken paradoxalt eller motsägelsefullt eftersom Frankrike kommit tillbaka till EU. Genom att högtidligt förklara sina utfästelser i fråga om den europeiska integrationen har den franske presidenten kraftfullt bidragit till att blåsa nytt liv i EU och bryta det dödläge som uppstått här. Det avtal som uppnåddes under toppmötet i Bryssel tack vare förbundskansler Angela Merkels insatser är det första praktiska exemplet på detta.

Ett av målen är att förbättra det sätt på vilket euroområdet fungerar. Stabilitets- och tillväxtpakten, som sedan 1999 har gett en budgetram för länderna inom euroområdet och som definierar den budgetdisciplin som medlemsstaterna måste tillämpa för att förhindra att det uppstår några överdrivna underskott, måste tillämpas systematiskt, eftersom den bidrar till att upprätta en monetär stabilitet. Helt klart ifrågasätter inte Frankrike, trots det som kan ha sagts, stabilitets- och tillväxtpaktens bestämmelser, som förblir grundläggande. Men vi måste hålla fast vid dess kriterier utan att förlora målet med tillväxten ur sikte. Den måste tillämpas på ett intelligent och dynamiskt sätt.

Det är i den andan som den franske presidenten var angelägen om att ge de nödvändiga förklaringarna om det ambitiösa program för strukturreformer som han kommer att genomföra. Den fruktbara dialog som har påbörjats har gjort det möjligt att klargöra positionerna. Nicolas Sarkozy har bekräftat sitt åtagande att göra allt som är möjligt för att uppfylla målet till 2010, om den ökning av tillväxten som han förväntar sig av dessa åtgärder ger de resultat som han räknar med för skatteintäkterna. Frankrike har redan åtagit sig att få ned sitt underskott till 2,4 procent från och med 2007. Ansträngningarna för att konsolidera budgeten för att minska statsskulden kommer att fortsätta.

Jag är en av dem som anser att Eurogruppens roll måste stärkas. Tillsammans med en stabil och kvalificerad ordförande måste gruppen fortsätta sitt sökande efter en konsekvent och samordnad nationell ekonomisk politik. På så sätt, med respekt för Europeiska centralbankens oberoende, kommer Eurogruppen slutligen att på lämpligt sätt kunna uppväga genomförandet av en ekonomisk politik som är inriktad på tillväxt och sysselsättning.

 
  
MPphoto
 
 

  Vladimír Maňka (PSE). – (SK) Förra veckan var jag närvarande vid diskussioner i finansministeriet i Dublin.

Den irländska ekonomin har växt i en anmärkningsvärd takt med 6 procent i genomsnitt under de senaste 10 åren. BNP per capita ligger 40 procent över genomsnittet i EU. Arbetslösheten är 4,2 procent, och irländarna kommer helt klart att lyckas uppnå Lissabonmålen för arbetslösheten. Men det som oroar dem är att inflationen kommer att gå upp till 5 procent i år. Om Irland inte redan hade ingått i euroområdet skulle man inte ha kunnat anslutas i dag enligt de nuvarande bestämmelserna. I detta sammanhang vill jag påminna om att den strukturella inflationen ligger högre i snabbväxande ekonomier. En sådan situation är en väsentlig del av den monetära unionen.

Inflationen är en del av processen, särskilt för de nya medlemsstater som försöker hinna ifatt de mer utvecklade länderna. Rådet och kommissionen bör därför utveckla en ny analys och granska konvergenskriterierna. Det är viktigt att fortsätta de politiska diskussionerna om tillämpningen av dessa kriterier på de blivande medlemmarna av euroområdet.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Claude Juncker, ordförande för Eurogruppen. (FR) Fru talman! Jag har begärt ordet i slutet av debatten för att göra ytterligare några påpekanden om det som sagts, eller inte sagts.

Jag vill börja med att nämna lönepolitiken, eftersom det är en fråga som jag ägnar mig åt och som oroar mig. Jag är fortfarande övertygad om, under förutsättning att den nuvarande politiken fortsätts, att den politik som består i att ytterligare vidga det gap som finns mellan dem som arbetar och dem som säger att de erbjuder arbetstillfällen, att vi är på väg mot en katastrof. Européer, särskilt enkla och anspråkslösa européer, som inte är mindre intelligenta än de andra, förstår inte detta gap mellan dem som har och dem som strävar efter att få, vilket blir större för varje dag.

(Applåder)

Jag tror att flera av oss har sagt detta, inklusive ordföranden för Europeiska centralbanken, som nyligen opponerade sig mot dessa klyftor som blir allt större. Jag anser att vi måste hålla oss till principen med löneåterhållsamhet. Löneåterhållsamhet kan enkelt förklaras med att så länge som lönerna utvecklas i takt med framstegen inom produktionen kommer löneåterhållsamhet vare sig att åtföljas av förlust av konkurrenskraft eller en överdriven inflation. Men om lönerna å andra sidan skulle avvika från den väg som produktivitetsutvecklingen banar för dem kunde vi – helt säkert – få problem. Jag anser att vi behöver söka efter ett modernt sätt att tillåta så många människor som möjligt att vara med och ta del av tillväxten. Allting beror inte på nominella lönehöjningar. Vi måste söka efter möjliga former för arbetardeltagande, vi måste söka efter former för vinstdelning, vi måste söka efter andra former för utbildning för de anställda, som skulle kunna göra det möjligt för så många människor som möjligt att få ta del av den ekonomiska tillväxten, vilken, vill jag tillägga, inte bör nedvärderas eller kritiseras i princip, som man tenderar att göra i vissa kretsar. Den måste snarare uppfattas som ett instrument som gör det möjligt för euroområdet och EU att öka graden av deltagandet på arbetsmarknaderna, och, i vidare bemärkelse, minska arbetslöshetssiffrorna i förhållande till vad vi för närvarande har. Vi vill ha en tillväxt eftersom vi vill ha arbetstillfällen. Vi vill inte att tillväxten ska vara ett mål i sig själv.

När det gäller den fria rörligheten för arbetstagarna inom euroområdet vill jag säga – och jag kan tillägga att ordföranden i Europeiska centralbanken säger samma sak, vilket visar hur fullständigt våra ståndpunkter stämmer överens – att det helt visst finns en motsägelse mellan att vara en del av samma monetära område men inte fullständigt få del av de fyra friheterna. Jag håller därför med dem som säger att till exempel slovenska arbetstagare bör kunna röra sig fritt inom euroområdet. Men man kan inte finna, vare sig i fördraget eller i anslutningskriterierna, några villkor som gör att vi kan säga att slovenska arbetstagare får röra sig på det territorium som tillhör de 12 medlemmarna i euroområdet, men inte på de andras territorium, lika lite som man kan finna villkor som gör att vi kan säga att tjeckiska, slovakiska och polska arbetstagare inte har rörelsefrihet, endast de som är medlemmar i euroområdet har det. Jag skrev inte alla stycken i fördraget, eller ens den minsta delen av det, men man kommer inte ifrån den ohanterlighet som ibland kännetecknar alla dessa texter. Därför är detta en debatt som vi måste ha, men vi måste inse att vi inte kan lösa problemet enbart för euroområdet, utan vi måste verkligen lösa det för EU som en helhet.

Det har talats mycket om den person som jag kallade ”vår kvällsbesökare” förra måndagen i Eurogruppen. Detta är för övrigt, herr Hamon, ett uttryck som jag tagit från en period i Elyséepalatsets historia som inte helt motsvarar dagens, eftersom det före ordföranden i Eurogruppen fanns andra som brukade ta emot kvällsbesökare. Det var mer ett fenomen på 80-talet i Frankrike. I EU är detta fenomen ganska nytt, och vi får se om det är början på en långlivad tradition eller om det förblir ett förflutet epifenomen.

Jag vill helt kort peka på några av Frankrikes åtaganden. För det första har Frankrike inte upphört med sin budgetkonsolidering, Frankrike avvaktar inte med sin finansiella konsolidering. För det andra är 2008 års underskott ...

(Riktar sig till Robert Goebbels, som hade häcklat honom.)

... ja verkligen, herr Goebbels, vi får se. Jag är inte ansvarig för den franska budgetpolitiken, så vi får se ... Slutligen vill jag säga till er, käre herr Goebbels, att om Frankrikes offentliga finanser vore lika sunda som finanserna i det land som jag är ansvarig för skulle vi inte behöva hålla denna debatt, och vi skulle inte haft vår besökare i måndags kväll.

(Skratt)

Frankrike har tagit ställning, Frankrike kommer att göra allt det kan för att uppfylla målet 2010, precis som vi alla åtog oss att göra i april i år. Frankrike är inte det enda land som har problem med att uppfylla målet innan tidsfristen går ut. Vi kommer att vara lika stränga och orubbliga när vi analyserar resultaten i de andra länderna, som kanske inte lyckas att enligt de fastslagna villkoren uppfylla målet i tid, men Eurogruppen förväntar sig att alla medlemsstater i Eurogruppen uppfyller sitt halvtidsmål senast 2010. När det gäller Frankrike kommer landet att lämna oss ett uppdaterat stabilitetsprogram i september, så att kommissionen och Eurogruppen tillsammans får se om de strukturreformer som den franska regeringen påbörjat sannolikt kommer att leda till det önskade resultatet, det vill säga återigen en ökande fransk tillväxt och en garanti för att de franska offentliga finanserna är livskraftiga på lång sikt. Jag citerar stabilitets- och tillväxtpakten i dess ändrade version.

När det gäller utvidgningen av euroområdet, och oavsett den debatt som vi kan ha om anslutningskriterierna, vill jag upprepa inför parlamentet att euroområdet och Eurogruppen naturligtvis varken är ett område eller en exklusiv klubb. Alla medlemsstater som uppfyller anslutningskriterierna inte bara kan ansluta sig till euroområdet, utan måste göra det. Ingen medlem i euroområdet, någon stat eller politiker kan avvisa en begäran om anslutning till euroområdet. Här är fördragen kristallklara.

Vi kan naturligtvis, och vi ska utan tvekan, diskutera detta, men vi måste diskutera det på djupet och inte undvika de grundläggande frågorna, till exempel om vi bör basera kriterierna mer på en formell behandling, som vi uppmanas till i fördragen, eller om vi i stället bör tänka på faktisk konvergens. Jag har redan garderat de nya medlemsstaterna – ett uttryck som jag fortfarande avskyr – mot föreställningen om faktisk konvergens. Medlemsstaterna, de som man hänvisar till som de nya medlemsstaterna, har i själva verket ingenting att vinna på att vi tillgriper analyser som grundar sig mer på verklig konvergens än på en formell behandling, men detta är något som vi kan diskutera under de närmaste månaderna.

Jag förstod inte riktigt den fråga som min vän Robert Goebbels ställde till mig i slutet av sitt inlägg, när han frågade om stadgan för de grundläggande rättigheterna i EU. Jag kan verkligen inte se något samband med den debatt som vi har just nu, såvida det inte gällde att antyda att det inte längre finns något skäl för Storbritannien att begära undantagsbestämmelser från stadgan om grundläggande rättigheter, och att det inte finns något skäl för dem att insistera på undantagsbestämmelser till vilket pris som helst i monetära frågor. Dessutom anser jag att Storbritannien en dag kommer att tillämpa deklarationen om grundläggande rättigheter inom sitt territorium – därför att den tid kommer när landet vill göra det, för man kan inte i evighet trotsa det sunda förnuftet – innan man tillämpar den gemensamma valutan där.

Den ärbara kombinationen av deklarationen om grundläggande rättigheter och Europarådets deklaration, som gäller samma tema, kommer därför att skapa en lösning som genom att sammanföra dessa två lagstiftningskällor kommer att göra det möjligt för EG-domstolen att se till att ”pretoriansk” lag, både i detta och andra fall, kommer att ha visat att den ibland har hunnit förbi den verklighet som utformas av dem som vill ha mer EU och dem som, tyvärr, vill ha mindre. Det stora bidrag som Europaparlamentet ger till våra debatter är generellt sett att upptäcka att man är på samma sida som de som vill ha mer EU. Vi har inget att vinna på att varje dag vilja ha mindre EU, eller genom att sälja av det EU som vi har i små bitar som vi gör tillgängliga för dem som skulle vilja demontera ett projekt som inte har slutat att expandera eller göra intryck på världen alltsedan vi började arbeta med det.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Claude Trichet, ECB:s ordförande. (EN) Fru talman! Jag vill göra fem påpekanden som svar på frågan. För det första skulle jag åter vilja säga att betänkandena av Dariusz Rosati och Gay Mitchell var mycket imponerande och fulla av mycket viktiga idéer och rekommendationer.

Först när det gäller Andreas Schwabs anmärkningar: det är tydligt att det är en fråga om institutionell filosofi. Det finns 13 exemplariska politiska demokratier i euroområdet, och i januari nästa år kommer de att vara 15. I framtiden kan de vara så många som 25 eller till och med fler. Det är ofattbart att ändringar skulle ske tre eller fyra gånger per år på grund av ändringar som skett genom vår demokratis normala funktion. Åtaganden som görs inom Eurogruppen fullgörs tydligen eller så fullgörs de inte. Om de inte fullgörs är det omöjligt att ha en eurogrupp med befogenhet – vilket, är jag säker på, är alla berörda länders önskan och vilja.

Min andra punkt handlar om arbetstillfällen. Siffror är siffror. Jag hör regelbundet att euron inte är utformad för att skapa arbetstillfällen, att vi har ett problem med tillväxt och sysselsättning, och så vidare. Euron inrättades på grundval av en filosofi som delas i hela världen: att prisstabilitet, och trovärdighet när det gäller att säkerställa prisstabilitet, är förutsättningar för hållbar tillväxt och för skapandet av arbetstillfällen. Detta är det beslut som européerna har fattat, men de är i gott sällskap, eftersom det råder enighet. Vilka är siffrorna? Mer än 12 miljoner arbetstillfällen har skapats sedan euron infördes – mer än 12 miljoner. Två miljoner skapades 2006, vilket föredraganden uttryckte så väl för ett ögonblick sedan. Sedan euron infördes har vi skapat fler arbetstillfällen än USA. Vi har den lägsta arbetslöshetsgraden på 25 år. Vi är inte nöjda, och vi gör rätt i att inte nöja oss, eftersom vi måste göra mycket bättre ifrån oss. Med det går inte att säga att euron motverkar skapandet av arbetstillfällen – det stämmer inte, och vi kan bevisa det.

När det gäller vår eventuella besatthet av prisstabilitet har jag redan sagt att prisstabilitet är en förutsättning för hållbar tillväxt och hållbart skapande av arbetstillfällen. Låt mig också säga att denna känsla fullständigt delas av våra medborgare. Alla undersökningar visar att de är helt för prisstabilitet, med en otrolig marginal, och att de inte nödvändigtvis är helt nöjda med den rådande situationen. De uppmanar oss att vara så trovärdiga som möjligt. Om vi i dag har en 50-årig ränta på 4,67 procent och en 30-årig ränta på 4,65 procent (den 50-åriga räntesatsen gäller Frankrike, där obligationer utfärdas på 50 år, och den 30-åriga räntesatsen gäller Tyskland), är dessa siffror fortfarande mycket lägre än den 10-åriga räntan i Förenta staterna. Varför är de så låga? För att vi är trovärdiga – när det gäller att säkerställa prisstabilitet på 30 års tid och till och med på 50 år tid. Detta är vad vår trovärdighet bidrar med i EU.

Låt mig nämna valutafrågan, som är mycket viktig. För det första är reglerna klara – de fastställs i fördraget. Det handlar om precis samma regler som har gällt i Tyskland sedan grundandet av dess centralbank Bundesbank efter andra världskriget. Det handlar om precis samma regler som användes i det franska system som infördes i januari 1994, när den franska centralbanken Banque de France blev oberoende, vilket krävdes i Maastrichtfördraget och enhälligt antogs av den franska vänstern och högern, vilka beslutade, som Robert Goebbels sa, att ändra den femte republikens konstitution för att göra centralbanken oberoende.

Så reglerna är tydliga. De är likadana som i ett antal länder. I praktiken, som en ledamot så vältaligt uttryckte det, innebär detta att vi befinner oss i ett flytande växelkurssystem, och vi har ett forum för att diskutera dessa frågor: G7. Såvitt jag vet undertecknade jag och Jean-Claude Juncker G7-gruppens förklaring, tillsammans med vår amerikanska partner – Federal Reserve och finansministern – med våra japanska partner och med våra övriga partner, Storbritannien och Kanada.

På detta sätt har vi diskuterat frågor sedan systemet med flytande växelkurser infördes. Detta innebär inte att situationen är enkel eller mycket trevlig, men låt oss vara så ansvarsfulla som möjligt under rådande omständigheter och vara säkra på att vi får denna dialog – säkerligen mellan oss själva, och med våra partner. Det är ofattbart att vi skulle kunna göra saker som skulle strida mot våra partners önskningar. Det kommer inte att fungera.

Jag vill inte tråka ut er genom att upprepa det som vi har sagt, men gemensamt säger vi till Kina att vi inte är nöjda med den rådande situationen. Vi upprepar säkert det som våra japanska vänner har sagt, att marknaderna inte helt erkänner deras aktuella grundprinciper, och när det gäller Förenta staterna sa vi gemensamt att vi noterade att finansministeriet och den monetära myndigheten hade sagt att en stark US-dollar gentemot euron gynnar dem. Jag ska inte säga något mer om denna punkt, men vi måste veta exakt hur saker ligger till.

Jag kommer nu till den sista punkten, som också är viktig: oberoende. Jag noterade mycket uppmärksamt att alla regeringar inom EU har sagt att de fullständigt skulle respektera centralbankens oberoende. Jean-Claude Juncker sa detta för ett ögonblick sedan på Eurogruppens vägnar. Oberoende finns med i fördraget, och det är den absoluta nyckeln till trovärdighet. Hur skulle vi kunna vara trovärdiga under de närmaste 50 åren om vi inte anses oberoende av alla beslutsfattare – här i EU, i New York, i Tokyo, i Singapore, i Hongkong och på andra platser? De litar på oss för att vi är oberoende, men oberoende grundas inte bara på våra partners och de verkställande avdelningarnas fulla respekt för fördraget; det beror också på oss. Jag skulle på styrelsens vägnar vilja säga – om jag kunde, skulle jag säga det på flera språk för att vara säker på att bli ordentligt förstådd! –

(FR) Jag kommer under alla förhållanden att mycket kraftfullt bevara ECB:s oberoende. Mina 18 kolleger och jag avser att hålla oss strikt till fördraget på denna punkt och på alla andra. Det gäller fördraget, hela fördraget, och ingenting annat än fördraget.

(DE) Som ordförande är det min bestämda skyldighet att bibehålla ECB:s oberoende under alla förhållanden. Mina 18 kolleger och jag avser att hålla oss strikt till fördraget, hela fördraget och ingenting annat än fördraget.

 
  
MPphoto
 
 

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (ES) Fru talman! Jag vill avsluta denna mycket intressanta debatt med en mycket kort kommentar om tillämpningen av stabilitets- och tillväxtpakten, för i denna debatt – liksom i många andra debatter som vi har hållit i och utanför parlamentet – uppmanar somliga personer kommissionen och rådet – särskilt kommissionen, vilket är helt rätt – att tillämpa pakten noggrant. Och det kan jag helt hålla med om.

Tillsammans med den övriga kommissionen har jag för avsikt att föreslå för rådet att pakten ska tillämpas så som den är, i enlighet med vad som överenskommits. Alltså en fast tillämpning, utan undantag, utan att bryta några regler, vilket inte innebär en stelbent tillämpning. Vi har dåliga erfarenheter av att fasthet har förväxlats med stelbenthet. Fasthet betyder inte stelbenthet. Fasthet betyder stränghet, och stränghet inför olika och svåra situationer kräver en kombination av fasthet och flexibilitet om syftet är att uppnå resultaten med budgetdisciplinen, vilket är en nödvändig förutsättning för ekonomisk tillväxt.

Nu kommer jag till min andra synpunkt. Vissa av de ärade ledamöterna har hänvisat till andra insatser som vi måste göra för att stödja tillväxten och öka tillväxten och sysselsättningen. Vi måste fortsätta att utveckla den inre marknaden, och vi kommer att hålla en debatt om det före slutet av året.

Kommissionen har lovat rådet att lägga fram en analys av den inre marknadens funktion och om hur vi anser att den bör fortsätta att utvecklas. Det är en viktig debatt som följer på sådana debatter som har hållits här i parlamentet och i rådet om tjänstedirektivet – och vi får nu se hur det tillämpas – en debatt som är kopplad till den ökande integrationen av finansiella tjänster, som är mycket viktig för att förbättra särskilt euroområdets funktion.

Vi måste fortsätta att tala om Lissabonstrategin, och under de kommande månaderna ska vi diskutera granskningen av de integrerade riktlinjerna, de breda riktlinjerna för den ekonomiska politiken och riktlinjerna för sysselsättningen.

Strukturreformerna inom ramen för Lissabonstrategin börjar bära frukt. De bra resultaten, och de underbara resultaten när det gäller sysselsättningen som ordföranden för Europeiska centralbanken just har nämnt, skulle inte ha varit möjliga utan de reformer av arbetsmarknaden som finns med inom ramen för Lissabonstrategin, och jag tror inte heller – även om vi ännu inte har alla analytiska beståndsdelar i vår hand – att det blir möjligt att förklara vissa av produktivitetsförbättringarna under de senaste kvartalen utan att sätta dem i relation, inte bara till den ekonomiska cykeln, utan också till vissa reformer på produktmarknaderna, på tjänstemarknaderna och till vissa förfaranden, eller utan den återigen fasta och stränga men inte blinda tillämpning av konkurrensbestämmelserna som kommissionen i synnerhet måste övervaka.

Min slutliga kommentar, som har nämnts vid flera tillfällen, och som Jean-Claude Juncker redan har svarat på, gäller lönefrågan. Jag har nämnt den här i parlamentet vid flera tillfällen, och i diskussioner utanför parlamentet.

Jag är helt ense med den ståndpunkt som Jean-Claude Juncker förklarat. Lönerna måste utvecklas i takt med produktiviteten. När produktiviteten förbättras måste dessa förbättringar återspeglas i löneutvecklingen. Vi kan inte rekommendera löneförhandlingar som åtföljer produktiviteten när produktiviteten inte växer, och sedan glömma den rekommendationen när produktiviteten ökar.

Jag känner emellertid att vi samtidigt inte får glömma bort behovet av att dämpa löneutvecklingen för att inte förlora konkurrenskraften, och när det gäller euroområdet mycket noggrant analysera anledningarna och alternativen till den avvikande utveckling av arbetskostnader för euroområdets medlemsstater som kan skapa verkliga problem för funktionen för de länder som förlorar konkurrensförmågan på så sätt. Jag föreslår därför att vi utvidgar denna debatt lite längre. Vi får inte bara inrikta oss på lönerna utan också tala om hur den bristande jämlikheten utvecklas, för – och jag ska förknippa detta med den slutliga idé som jag vill nämna i denna debatt – medborgarnas uppfattning av euron är en viktig beståndsdel av deras uppfattning av EU och EU:s idé.

Uppfattningen av euron påverkas utan tvekan av medborgarnas uppfattning av den ekonomiska utvecklingen, och vi måste säga dem sanningen. När den ekonomiska utvecklingen är dålig måste vi säga det, men när ekonomin förbättras måste vi också låta det bli känt. Vi får inte glömma att nu när ekonomin förbättras måste vi också förmedla dessa förbättringar till medborgarna, vars enskilda ekonomiska situation kanske inte ger dem någon bild av den totala utvecklingen av våra ekonomier.

Men uppfattningen av den ekonomiska situationen, av effekten av den europeiska integrationen, av den ekonomiska och monetära integrationen på den individuella ekonomin påverkas också av osäkerhet om framtiden, osäkerhet om framtiden för sociala trygghetssystem, osäkerhet om konsekvenserna av globaliseringen och befolkningens åldrande, och vi måste reagera på denna osäkerhet utan att äventyra de grunder för den ekonomiska och monetära unionen som vi har analyserat i dag.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 12 juli.

 

14. Palestina (debatt)
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt är uttalanden av rådet och kommissionen om Palestina.

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. (PT) Fru talman, ärade ledamöter! Jag vill berätta för er att det är rådets uppriktiga önskan att diskutera de dramatiska händelser som ägde rum i Gaza förra månaden med parlamentet, vilket begärdes vid sammanträdet den 19 juni.

Rådet och kommissionen reagerade snabbt, vilket klargjordes i rådets sammanfattning den 18 juni, där det sades att vi inte kommer att överge de vanliga människorna i Gaza. Alla ansträngningar görs för att se till att humanitärt stöd når Gaza, nämligen våra insatser för att erbjuda finanser och med hjälp av politiska medel se till att Israel tillåter humanitära konvojer att gå in i området. Vi ser också till att vårt gränsövervakningsuppdrag i Rafah hålls i beredskap. Om alla parter kan nå en överenskommelse om att återuppta detta uppdrag och om förhållandena lokalt medger det, kommer EU återigen att stödja denna gränsövergång mellan Gaza och Egypten så att den fungerar som den ska.

Vi stöder premiärminister Salam Fayads expeditionsregering. Förbindelserna mellan den palestinska myndighetens regering och EU normaliserades omedelbart. Israel har också särskilda skyldigheter. Landet måste agera på samma sätt och slutligen göra alla palestinska skatte- och tullintäkter disponibla, och underlätta tillgången till och rörligheten runt Västbanken och Gaza, så att palestinierna kan bedriva handel. Framför allt måste Israel bidra till den trovärdiga fredsprocess som sådana palestinska ledare som president Mahmoud Abbas och premiärminister Fayad arbetar på att utveckla. Det vore till enorm hjälp.

Att Tony Blair utsågs till ny envoyé för kvartetten lämnar inget tvivel om att världssamfundet även i fortsättningen är aktivt engagerat i frågan. Det gläder oss att den f.d. brittiske premiärministern har ställt sig till förfogande för uppdraget, och vi hoppas uppriktigt att hans arbete kommer att bidra till att stärka EU:s roll i fredsprocessen.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Sedan den senaste debatten i kammaren har situationen i det ockuperade palestinska området genomgått oerhörda förändringar.

Det har skett flera framsteg som vi borde välkomna. Israel har äntligen återupptagit överförandet av tull- och skatteintäkter, Europeiska unionen har beslutat att normalisera sina förbindelser med den palestinska myndigheten, och det finns nu en ny palestinsk regering under ledning av premiärminister Salam Fayyad. Efter ett avbrott på tre månader har de bilaterala sammanträdena mellan Mahmoud Abbas and Ehud Olmert återupptagits. Jag, liksom många andra, blev glad över att äntligen höra att BBC:s utsände korrespondent Alan Johnston hade släppts efter över tre månader i fångenskap.

Å andra sidan finns det nu en stor risk för separation mellan parter på det palestinska området efter att Hamas tagit över Gaza. Folket i Gaza isoleras från världen, och spänningarna mellan de palestinska fraktionerna har aldrig varit så stora. Upprättandet av en livsduglig palestinsk stat är i alla händelser en risk.

Vi måste fortsätta att arbeta med att utveckla ett politiskt perspektiv för att få till stånd fred och välstånd i regionen. Jag hoppas att det kommande bilaterala sammanträdet mellan president Mahmoud Abbas och premiärminister Ehud Olmert, som förhoppningsvis kommer att äga rum den 16 juli, kommer att bidra till att utforma ett politiskt perspektiv för det palestinska folket och att det kommer att bana väg för deras gemensamma möte med kvartetten senare.

Jag hoppas att kvartetten kan fortsätta sitt samarbete med de arabiska parterna, och jag ser fram emot kvartettens kommande möte, som med största sannolikhet kommer att äga rum nästa vecka, då alla dessa frågor kan diskuteras. Jag välkomnar utnämnandet av Tony Blair till kvartettens sändebud, något som säkerligen kommer att ge vår roll i Mellanösterns fredprocess ytterligare kraft. Han kan bli en ny vektor för framsteg jämte det arabiska fredsinitiativet. Jag kommer naturligtvis att ge honom allt tänkbart stöd, på samma sätt som vi gjorde för Jim Wolfensohn och personalen för hans grupp i Jerusalem.

När det gäller stöd har kommissionen varit snabb med att reagera på den nya situationen. Jag mottog ett brev från premiärminister Fayyad, som beskriver hans främsta behov. Vi är redo och mobiliserar naturligtvis redan vårt bistånd för att stödja den nya regeringen. Kvartetten och råden (allmänna frågor och utrikesfrågor) har antagit förlängningen av den tillfälliga internationella mekanismen fram till slutet av september. För att finansiera verksamhet inom ramen för den tillfälliga internationella mekanismen har vi sänt en begäran till budgetmyndigheten om en överföring på 80 miljoner euro. Det gläder mig, och jag tackar er för att budgetutskottet i veckan godkände denna överföring. Vi kan nu tillhandahålla stöd genom den tillfälliga internationella mekanismen fram till slutet av denna förlängda period. Direkt finansiellt stöd till den palestinska myndigheten förbereds redan i form av en plan för att ersätta resterande skulder i den privata sektorn, som Salam Fayyad har bett oss om. Detta borde få en dubbel gynnsam effekt på den finansiella situationen för den palestinska myndigheten och den palestinska privata sektorn. Vi avsätter vissa medel för detta.

Kommissionen har återupptagit sina långvariga ansträngningar att bygga den framtida palestinska statens institutioner. Vi tillhandahåller också tekniskt stöd till finansministeriet. Ett projekt som stöder finansministeriet på området intern kontroll och revision har precis inletts, och vi kommer att inleda ytterligare två projekt inom kort. Det ena är tullhantering, och det andra är hantering av skatteintäkter.

Slutligen några ord om Gaza. Vi kommer naturligtvis inte att överge folket i Gaza eller målet för en livsduglig palestinsk stat. Vi tillhandahåller humanitärt stöd och katastrofbistånd till folket i Gaza, och ECHO:s partner arbetar på plats. Genom den tillfälliga internationella mekanismen tillhandahålls socialt understöd och bränsle. Men situationen kan förvärras ytterligare, för det är fortfarande ett problem att nå Gazaremsan. Vi måste därför samarbeta ännu mer med egyptierna och israelerna för att öppna gränsövergångarna vid Rafah och Karni. Att de fortsätter att vara stängda hindrar en effektiv genomgång för biståndspersonalen och varor, och man får hoppas att detta inte får förödande konsekvenser för ekonomin i remsan.

Slutligen måste gränsövergångarna öppnas för både bistånd och handel. Om ekonomin kollapsar kommer det att få allvarliga följder för hela regionens säkerhet, för den palestinska statens framtid och absolut för kommissionens budget. Vi får inte låta Gazas befolkning bli beroende av externt bistånd till 100 procent.

 
  
MPphoto
 
 

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-DE-gruppen.(ES) Herr talman! I morgon ska parlamentet anta en ny resolution, och det råder samförstånd om den på grundval av de vanliga förfarandena, om situationen i Mellanöstern.

Men dessutom finns det två punkter som jag vill ta upp i detta inlägg. Den första är utnämningen av f.d. premiärminister Tony Blair som särskild envoyé för kvartetten. Uppenbarligen, och detta är en fråga jag vill rikta till rådets ordförandeskap, är en av uppgifterna med tjänsten att se till att medlen från världssamfundet till regionen används på rätt sätt.

Den andra punkten jag vill ta upp är den skrivelse som undertecknats av tio utrikesministrar, inklusive den portugisiska utrikesministern, som också är rådets ordförande. Denna skrivelse har öppet kritiserats av den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

I skrivelsen sägs att EU lider brist på övertygelse i sin Mellanösternpolitik. Man kommer med det fördömande påståendet att färdplanen är avslutad, och att vi alla delar ansvaret för att det är så. Det påstås också att de förhållanden som påtvingats av EU och världssamfundet som helhet har bidragit till att förvärra situationen.

Jag vill fråga rådets ordförandeskap om man, vilket jag förmodar, håller med om dessa uttalanden. Jag skulle också vilja veta om det bara handlade om ett personligt yttrande av den portugisiska ministern, eller om det gjordes för EU:s räkning.

Slutligen vill jag också fråga om förslagen i skrivelsen, nämligen om en internationell konferens om situationen i Mellanöstern, och om mobiliseringen av en internationell styrka som t.ex. Nato, eller enligt kapitel VII i FN-stadgan, som skulle få i uppdrag att upprätthålla eldupphör och bevara freden.

 
  
MPphoto
 
 

  Hannes Swoboda , för PSE-gruppen.(DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Många krokodiltårar har fällts över situationen i Mellanöstern. Men vi borde ändå ha förstått att det mycket lätt skulle ha kunnat gå så här långt. Givetvis var det omöjligt att förutsätta exakt hur långt de politiska krafterna i Palestina skulle gå på sin väg mot självförstörelse, men hur stort stöd har Israel gett president Abbas under de senaste åren? När höjde vi ett ramaskri på grund av bristen på stöd för Mahmoud Abbas? Var fanns EU:s visionära och oberoende strategi? Och varför, herr rådsordförande och herr kommissionsledamot, bortser vi helt enkelt från Alvaro de Sotos kritik av kvartettens politik? Är det därför att vi har dåligt samvete? Beror det på att något har gått verkligt fel här? Herr Salafranca, vi måste medge att något har gått verkligt fel.

Men jag vill inte röra upp det förgångna, för vi måste se framåt. Vad måste göras? Nyligen höll min grupp en konferens om Mellanöstern, med Pasqualina Napoletano som ordförande, och våra slutsatser var desamma som de som uttrycktes av de tio utrikesministrar som nyligen uttalade sin ståndpunkt i en artikel. Jag skulle ha velat att alla utrikesministrar var inblandade. Vi måste stödja regeringen Abbas/Fayad aktivt, åtminstone nu. Men vi bör inte tro att något sådant stöd skulle innebära att problemen med Hamas hade lösts, och inte heller att Hamasproblemen kan lösas med militära medel – nämligen genom att beväpna president Abbas trupper, som vissa människor tror. Det är absolut inte ett sätt för att vinna Hamasväljarnas själ och hjärta.

Som startpunkt för förhandlingarna måste Israel äntligen erkänna gränserna från 1967 – men jag medger att det kommer att innebära en hel del förseningar. Vi behöver en omfattande diskussion om alla frågor, från att tillåta dem som flytt att återvända och till muren. Dessa frågor kommer inte att bli lätta att lösa, men de måste diskuteras öppet och ärligt. Vi behöver också ta med arabvärldens fredsinitiativ om vi ska kunna åstadkomma verklig fred mellan Israel och dess arabiska grannar.

Vårt mål måste vara att förhindra våld, men vi måste vara rättvisa. Om vi kräver av den ena sidan att de ska upphöra med våldet, så måste vi begära samma sak av den andra sidan, vilket inte varit fallet de senaste månaderna.

Låt mig säga några ord om Tony Blair och hans uppdrag. Vi skulle ha uppskattat mer om Tony Blair hade fört en aktiv, framstegsvänlig och framgångsrik Mellanösternpolitik under sina tio år i regeringen. Någon sådan politik fanns det inga tecken på. Kanske kommer Tony Blair nu att bryta sig loss från några av de band som höll honom fast – band från andra sidan Atlanten och andra sådana – och kommer att kunna spela en annan roll. I så fall välkomnar vi det. Vi önskar honom alla allt gott i hans insatser för regionen, men han måste arbeta hårt för att bedriva en ny och annorlunda politik.

 
  
MPphoto
 
 

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. (NL) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! De tidigare ingripandena har redan tydligt visat att våra attityder har ändrats avsevärt när det gäller situationen i Mellanöstern i allmänhet, och särskilt när det gäller frågan om Israel och Palestina.

Jag vill också vittna om detta, men det som jag inte vill göra – i motsats till somliga – är att ta avstånd från dessa attityder, därför att jag faktiskt, och det gäller även min grupp, känner mig delvis ansvarig för allt som hittills har hänt – eller inte hänt, som det också kan vara. Det skulle vara alltför lätt att säga att det är de eller dem och det är vi som är de goda, därför att vi vet vad som bör göras från och med nu. Jag anser att vi alla är delvis ansvariga för det som har hänt, för att vissa länder inte har agerat eller för att andra har agerat för sent.

Hur det nu var såg det som skedde i Gaza ut som ett verkligt dödläge, men det har samtidigt lett till en utveckling som betyder möjliga öppningar. Dessa inkluderar den modiga attityd som visas av den palestinska myndighetens president och premiärministern, att samtalen har återupptagits med Israel, att Alan Johnson har frigetts, vilket naturligtvis är en anledning till glädje, och att ett antal palestinska fångar har frigetts. Vi skulle emellertid vilja se att fler människor frigavs.

Fler lika hoppfulla tecken inkluderar det förnyade initiativet från arabvärlden, som är mycket viktigt, och tecken på att Egypten, Jordanien och andra arabländer är villiga att öka sitt engagemang avsevärt och delta i mycket högre grad i fortsatta samtal. Det betyder naturligtvis inte att situationen i Gaza inte är förtvivlad för de drabbade. Därför välkomnar jag kommissionens förnyade initiativ, liksom det faktum att Israel, även om det har dröjt alltför länge, faktiskt har börjat överföra skattebetalarnas pengar till den palestinska myndigheten.

Avslutningsvis – eftersom jag vill respektera er begäran att hålla mig till min talartid, herr talman – vill jag rikta en vädjan till oss alla, nämligen att vi nu gemensamt visar det politiska modet och visar beslutsamhet och arbetar för en lösning som vi alla känner till, det vill säga två livsdugliga stater som lever i fred sida vid sida, inom internationellt erkända gränser. Om vi alla kan uppbåda detta politiska mod och åsidosätta våra små och ibland större åtskillnader, så kanske det fortfarande kan dagas i öster.

 
  
MPphoto
 
 

  Liam Aylward, thar ceann an Ghrúpa UEN. – A Uachtaráin, cuirim fáilte mór roimh an sceál gur scaoileadh an t-iriseoir, Alan Johnson, ón BBC saor ó Gaza tar éis dó a bheith gafa le ceithre mhí anuas. Tá áthas ó chroí orm go bhfuil sé saor agus go bhfuil sé sa bhaile anois lena mhuintir agus lena chairde. Cuirim fáilte freisin roimh shocrú rialtas Iosrael an deireadh seachtaine seo caite 250 príosúnach a scaoileadh saor. Ach tá cúrsaí daonnachta in Gaza dona go fóill. Caithfear ord agus eagar a chur ar an soláthar bia atá ag dul isteach go muintir na Palaistíne. Níor cheart cead a thabhairt d'údaráis Iosrael cosc a chur ar an mbia ag teorainn Gaza agus Iosrael.

(EN) Det största problemet som befolkningen i Gaza står inför är det humanitära. Det faktum att Hamas nu kontrollerar Gaza och att Fatah kontrollerar Västbanken hjälper inte palestiniernas sak ett jota. Detta innebär i grund och botten att palestinierna kan anklagas för att stå för två olika saker samtidigt. Med andra ord kan Israel gömma sig bakom det faktum att palestinierna är splittrade och att de nu står oenade. Jag anser också att Europeiska unionen befinner sig i en mycket stark ställning för att agera som en ärlig mellanhand i många politiska frågor i Mellanöstern. EU måste i själva verket i högre grad engagera sig politiskt för att se till att inbördeskrig kan undvikas.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Ni, herr Antunes, har tillsammans med nio av era kolleger vädjat om ett nytt tillvägagångssätt i Palestina. Det är en bra början. I rapporten från Alvaro de Soto, FN:s särskilde samordnare, kritiseras kvartettens strategi grundligt, och bidrar föga till EU:s rykte. EU:s strategi har inte kunnat befrämja Hamas normalisering på den politiska scenen, eller Israels uppfyllande av dess internationella skyldigheter, eller palestiniernas ansträngningar för att uppnå enighet. Katastrofen i dag är mänsklig, ekonomisk och social, den är politisk. Vilken sorts nytt tillvägagångssätt borde då utvecklas?

EU är inte en välgörenhetsinrättning. EU måste binda sig politiskt och i första hand erbjuda en trovärdig framtidsutsikt som innebär att man löser konflikten en gång för alla. Potentialen i den fredsplan som lagts fram av arabvärlden måste utnyttjas fullständigt för att uppnå detta. EU måste binda sig för en internationell fredskonferens där alla parter deltar. Detta måste göras resolut, även om det innebär att ta kvartetten stadigt i handen. EU måste utnyttja alla kanaler så att de israeliska myndigheterna ska kunna uppfylla sina internationella skyldigheter och uppnå påtagliga resultat på lagstiftningsområdet, till gagn för Palestinas civilbefolkning. EU bör ta sitt ansvar vid gränsövergången i Rafah och fördöma, offentligt om så behövs, de hinder som gör att EU inte kan utföra sitt kontrolluppdrag. Blockaden på Gazaremsan, som skapar förhållanden som främjar en våldsexplosion och som har följts av en styrkeuppvisning från Hamas sida, måste hävas. Rörligheten för personer och varor mellan Gaza och Västbanken samt mellan Gaza och Israel måste återupprättas.

Jag vill avsluta med att säga att i ett sådant fall som detta bör EU föreslå sina partner att de ska undersöka om det är lämpligt att ha en internationell styrka, så att freden får alla chanser.

 
  
MPphoto
 
 

  Luisa Morgantini, för GUE/NGL-gruppen. (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag hoppas verkligen att Tony Blair befinner sig i en försoningsfas efter sina synder i samband med Irakkriget och att han kan hjälpa till att bringa fred och rättvisa till palestinierna och fred till israelerna. Jag är därför mycket tacksam för den insats som gjorts av de tio europeiska utrikesministrarna som gav Tony Blair fyra grundläggande punkter att arbeta med. De är brådskande och verkligt tragiska.

För att hjälpa Mahmoud Abbas, det palestinska folket och Israel menar jag att det är livsviktigt att förhandla fram ett avtal om en lösning och upphöra med en brutal militärockupation som har varat i mer än 40 år. Detta är väsentligt, men krisen är lika väsentlig.

Det är vårt ansvar inom EU att åter öppna gränsövergången i Rafah, där det finns 6 000 personer utan tak över huvudet, utan någonting alls, som inte kan återvända hem. Vi måste se till att EU:s gränsövervakningsuppdrag fungerar. När det gäller politiska fångar är det absolut nödvändigt att Gilad Shalit friges, men även de palestinska politiska fångarna, inklusive Marwan Barghouti, som kunde fungera som en sammanhållande länk både politiskt sett och för fredens del i Mellanöstern.

 
  
MPphoto
 
 

  Jana Hybášková (PPE-DE).(EN) Jag vill gärna uttrycka min och min grupps belåtenhet med det resolutionsförslag som vi ska rösta om i morgon.

Det gläder oss att det inte innehåller någon kritik av kvartetten, vilket vissa politiska grupper ansåg. Det ger tvärtom stöd för att dess åtgärder ska intensifieras i framtiden. I resolutionsförslaget uttrycks tydligt fullt stöd och full förståelse för de särskilda beslut som Mahmoud Abbas har fattat. I resolutionen kommer de förtroendebyggande samtalen mellan Salam Fayyads regering och Israels regering att uppmärksammas, liksom förnyandet av säkerhetssamarbetet.

Vi välkomnar både beslutet om skatter och intäkter och inledningen av Israels frigivande av politiska fångar. Men Mahmoud Abbas måste eftersträva verklig demokrati, partikongress och samarbete med det unga Fatah.

Israel borde allvarligt överväga att upphäva väghindren och återgå till det tillstånd som rådde före december 2000, och avbryta utvidgningen av bosättningar. Egypten borde utgöra en del av lösningen på problemen i Gaza.

Det skulle innebära en oerhört stor risk för oss alla att sända internationella styrkor till Gaza, och Europeiska unionen borde engagera sig starkt för sammansättningen av den föreslagna internationella konferensen. Syrien borde ställas till ansvar för sina externa åtgärder. Det är först då som man kan delta i dialogen och lösningen.

Vi försöker hjälpa dem på Västbanken, palestinierna, så mycket som vi kan via finansiellt stöd och på alla möjliga andra sätt. Men 90 procent av befolkningen på Västbanken är jordbrukare (fellaher). De är beroende av jordbruksexport. Vi uppmanar Israel att öppna för flödet av varor, och jag vill fråga hur vårt jordbrukshyckleri fungerar. Är vi redo att öppna våra marknader för palestinska jordbruksprodukter från Västbanken?

 
  
MPphoto
 
 

  Alyn Smith (Verts/ALE).(EN) Jag vill tacka kommissionsledamoten och mina kolleger i parlamentet för det stöd de har uttryckt för Alan Johnston, som vi alla gläder oss över att se frisläppt och i trygghet hemma i min valkrets i Skottland. Detta är dock bara en ljuspunkt i mörkret, och vi måste erkänna vår egen delaktighet i detta misslyckande.

Jag instämmer med kommissionsledamoten om att det äntligen kan finnas en viss anledning till optimism. Men när jag, Luisa Morgantini och några andra var på Västbanken och i Gaza förra året var det tydligt att EU:s politik var ett häftplåster och inte ett botemedel.

Kvartetten är misstrodd i stora delar av arabvärlden. Den är sannerligen misstrodd bland många palestinier. EU borde stiga fram och visa verkligt ledarskap och anständighet.

Jag delar den skepsis som flera ledamöter har gett uttryck för angående utnämnandet av Tony Blair till sändebud. Om jag för en gångs skull ska tala i egenskap av brittisk ledamot, fyller idén om att denna komprometterade person på ett trovärdigt sätt ska representera fred för Mellanöstern mig med fruktan. Detta är viktigt, för vi behöver bara se på attentatförsöken i Glasgow och London för att se att följderna – direkta eller indirekta – av ett vidare misslyckande i Palestina kommer att förfölja oss alla.

 
  
MPphoto
 
 

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL).(EL) Herr talman! Tyvärr har vi inte tid att analysera situationen i Palestina. Vi befinner oss i Europaparlamentet, och vi har uppmanats att omedelbart svara på en extremt brådskande och komplicerad fråga.

Jag ska därför bara kommentera fyra viktiga punkter.

För det första är EU ansvarigt för den nuvarande situationen, eftersom man inte stödde den nationella enhetsregeringen.

För det andra kan de lösningar och det agerande vi nyligen har upplevt från kvartettens och Israels sida ytligt sett förefalla att ge uttryck för stöd åt president Mahmoud Abbas, men de medför att fler hinder ställs upp för en genomförbar lösning på problemet med en faktisk uppdelning av Palestina.

För det tredje uppmanar jag alla parter att arbeta hårt för att nå enighet, för det är den enda väg som finns om vi vill komma ut ur krisen.

För det fjärde vill jag till sist nämna frågan om den humanitära situationen, som är tragisk både i Gaza och på Västbanken. Särskilt i Gaza måste åtgärder vidtas omedelbart för att åstadkomma ekonomisk och social livskraft för invånarna.

Avslutningsvis vill jag komma med en begäran till rådet och kommissionen. Någon gång, även om Hamas och Fatah skulle enas, måste ni besluta om EU:s framtida politik på detta område, där misstagen i det förflutna inte får upprepas, då EU förhandlar selektivt med halva regeringen och avsiktligt bortser från den andra halvan, utan hänsyn till om hela regeringen var resultatet av fria och demokratiska val.

 
  
MPphoto
 
 

  Eugen Mihăescu (ITS).(FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vi i världsbyn Europa uttalar vår bestörtning i dag därför att på torget, nära våra gränser, skär människor upp halsen på sig. I stället för att agera gråter och skriker vi som gamla kvinnor. Detta kallas misslyckande med att hjälpa en person som befinner sig i fara, ett brott som är straffbart enligt lag. En stor vis man sa en gång att helgon och profeter är mer värda än artister, lärda män, statsmän, soldater och köpmän. Men var finns de vise männen och profeterna av i dag?

Vi behöver en ny Franciskus av Assisi. Han levde också under en tid med korståg, men han var intresserad av andra, av dem som korsfararna slogs mot. Han gjorde allt han kunde för att åka och träffa dem. Slutligen, under det femte korståget – under belägringen av Damietta i Egypten – när han var sorgsen över korsfararnas uppträdande, sa han ”Jag har sett ondska och synd”. Han var djupt bedrövad över att se de döda på slagfälten, och han korsade frontlinjerna. Han togs till fånga, slogs i kedjor och fördes till sultan Saladin, som var född i Tikrit. Mötet måste ha varit mycket speciellt, för efter ett samtal som varade till långt in på natten lät sultanen den helige Franciskus återvända nästa morgon, välbehållen, till korsfararnas läger.

Jag hoppas att båda förklarade sina skäl för den andre, att den helige Franciskus talade om Kristus, att sultanen läste några stycken ur Koranen och att de till slut enades om det budskap som stackars Franciskus av Assisi brukade upprepa överallt: ”Du skall älska din nästa som dig själv.”

Tony Blair var en av korsfararna i Irak. Kan han bli den helige Franciskus som EU behöver i Mellanöstern?

 
  
MPphoto
 
 

  Edward McMillan-Scott (PPE-DE).(EN) Herr talman! Palestinafrågan och Palestinas förbindelser med Israel splittrar inte bara familjer, utan också politiska grupper i parlamentet och i andra församlingar runtom i världen – och faktiskt också institutioner. Ett av dagens dilemman är just de institutioner som vi företräder här, och vår delaktighet i kvartetten under de senaste åren. Vissa hoppas att utnämnandet av Tony Blair till en mycket särskild roll i förhållande till det palestinska folket ska kunna återuppliva processen. Jag vet inte. Enligt min uppfattning är det viktigaste att de värderingar som själva Europeiska unionen grundas på fortsätter att inspirera människor över hela Mellanöstern, men särskilt i Palestina och Israel.

Jag gläder mig liksom andra över frigivandet av Alan Johnston. Jag är beskyddare av BBC World Service Trust. Han rapporterade från Gaza under det val som ledde till valet av Mahmoud Abbas i januari 2005, som i januari 2006 följdes av valet av en Hamasledd regering i Palestina. Dilemmat för de demokratiska länderna – som brukade kallas för ”väst” – har varit huruvida man ska erkänna Hamasregeringen eller inte. Nu vet vi hur det gick, och vi upplever fortfarande följderna. Jag undrar om Europeiska unionen verkligen kan känna sig nöjd över att ha spelat en betydande roll under den här perioden.

Det gläder mig att Europaparlamentet nu diskuterar upprättandet av en arbetsgrupp i utskottet för utrikesfrågor, något som jag föreslog första gången för två och ett halvt år sedan. Det gläder mig att vi är värdar för en konferens inom ramen för Förenta nationerna i slutet av augusti, men jag anser att det fortfarande finns mycket kvar att göra, ett stort arbete för Europas parlamentariker, i samarbete med de folkvalda parlamentarikerna i arabvärlden – av vilka några är sådana som vi kanske normalt inte skulle vilja förhandla med. Vi måste hantera saker och ting annorlunda i framtiden.

 
  
MPphoto
 
 

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE).(EN) Herr talman! Det har sagts att det råder fem sammanflätade kriser i Mellanöstern. Vi kan se att Iran har sitt finger med i spelet i samtliga. Gaza kanske kontrolleras av Hamas, men Hamas är inte sin egen herre: Teheran har ett veto. Det är därför kanske mer korrekt att säga att det bara råder en enda konflikt i Mellanöstern, den mellan extremister och moderata. Vi har en skyldighet att uppmuntra och stödja de moderata.

Det finns risk för att vissa personer betraktar Hamas som något slags socialtjänst med attityd. Det skulle vara ett grundligt misstag: Hamas är i huvudsak en terroristorganisation. Dess makt utgörs av hot och mord, och man vill tvinga på rädda medborgare sin egen förvrängda syn på islam. Jag minns bara alltför väl den vädjan som gjordes av den internationellt erkända palestiniern dr Hannan Ashrawi under parlamentsvalet för 18 månader sedan. Hon sa: ”Vi måste bekämpa mörkrets makter.”

Gazas befolkning kan egentligen inte yttra sig fritt. Samtidigt befinner sig Israel under ständiga attacker, och i går avfyrades raketer från Gaza mot gränspassagen Kerem Shalom, som ligger på sträckan för fraktande av humanitärt bistånd från Egypten till Gaza.

Även om vi känner glädje och lättnad över frigivandet av Alan Johnston får vi inte glömma att korpral Gilad Shalit fördes bort för ett år sedan, och att vi inte vet något om hans situation. Medlemmar av hans familj besökte parlamentet i går.

Vilka slutsatser kan vi alltså dra av denna förvirrande och farliga blandning? Israel har från sin sida agerat med återhållsamhet: man har erkänt Salam Fayyads regering, frigivit hundratals palestinska fångar, man håller på att överföra omkring 400 miljoner US-dollar i skatteintäkter som betalats av palestinier och man för en aktiv dialog med den palestinska myndighetens ledarskap. Det kommer dock att krävas en tredje part – arabisk eller möjligen europeisk – för att det ska göras verkliga framsteg. Arabförbundets fredsinitiativ från 2002 utgör fortfarande det mest lovande instrumentet, och jag är övertygad om att Israel erkänner detta. På samma sätt som vi måste stödja de moderata makterna och motsätta oss terroristerna så måste moderata arabiska regeringar vara villiga att engagera sig på ett mer aktivt och flexibelt sätt i fredsprocessen: politiskt, ekonomiskt och finansiellt. Det ligger i vårt intresse – och i deras.

 
  
MPphoto
 
 

  Philip Claeys, för ITS-gruppen. (NL) Herr talman! Tack för er förståelse. EU måste stödja de pragmatiska krafterna i det palestinska lägret, vilket innebär att stöd och resurser ska sändas till den palestinska myndigheten på Västbanken, och inte till Hamastan i Gaza.

Vi måste också insistera på att de israeliska myndigheterna överför alla tullintäkter till den palestinska myndigheten på Västbanken och även på att begränsningarna i rörelsefrihet för människor mellan Västbanken och Israel tas bort så mycket som möjligt. Det är verkligen enormt viktigt att Irans inflytande begränsas.

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. (PT) Herr talman! Tillåt mig att först hälsa Benita Ferrero-Waldner välkommen, och att göra er uppmärksamma på hennes första inlägg, som var mycket tydligt och belyste EU:s handlande i Palestina, med bemyndigande från kommissionen, ett inlägg som jag är mycket tacksam för.

Jag vill helt kort nämna två frågor som tagits upp av José Ignacio Salafranca. Den första gällde utnämningen av Tony Blair som envoyé för kvartetten, och den andra gällde den skrivelse som undertecknats av tio av EU:s utrikesministrar.

Jag anser att vi bör glädjas åt Tony Blairs utnämning. För det första därför att han är europé, för det andra därför att han har varit ordförande i Europeiska rådet, och för det tredje därför att han är en politiker med extraordinära erfarenheter av internationella affärer, och delvis också därför att han är en man med övertygelse. Jag anser därför att kvartetten, EU och vi alla som européer kan dra nytta av denna utnämning, och vi bör ge honom allt stöd vi kan. Hans mandat är definierat och väldokumenterat, och Tony Blair kommer naturligtvis att agera inom gränserna för det mandat han fått. Naturligtvis hoppas vi att hans arbete kommer att gynna fredsprocessen i Mellanöstern, och vi önskar honom framgång i sitt uppdrag.

I fråga om den skrivelse jag nämnde måste jag säga att den sammanställdes och undertecknades av en särskild informell grupp av ministrar, och den portugisiska utrikesministern undertecknade den just i den egenskapen. Om ni tittar på skrivelsen står det inte Luis Amado, utrikesminister till Europeiska rådets ordförande, utan där står Luis Amado, portugisisk utrikesminister, och det var endast på den grunden som brevet undertecknades.

Vare sig vi accepterar innehållet eller ordalydelsen i skrivelsen eller inte är det en sak jag anser är viktig. Åtminstone i stort påpekas i skrivelsen den trängande aktualiteten, komplexiteten och behovet för EU som helhet att spela en central roll för att lösa denna konflikt, lösa en konflikt som började för 40 år sedan, och alltså reagera på uppmaningen från många ledamöter här i kammaren om att EU ska sträva efter att så långt som möjligt spela en avgörande roll i frågan. Jag måste säga, ärade ledamöter, att vi i vårt ordförandeskap, naturligtvis tillsammans med kommissionen, ska sträva efter att arbeta så hårt som möjligt för att åstadkomma resultat, och se till att fredsprocessen i Mellanöstern går framåt, och att det görs positiva framsteg.

 
  
MPphoto
 
 

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort. Vi måste ta ut de positiva delarna i denna mycket komplicerade fredsprocess ur denna diskussion, och försöka pussla ihop dem på ett sådant sätt att det görs framsteg.

Jag hoppas att kvartettens nästa möte, under vilket jag tror att den politiska horisonten och den politiska lösningen åtminstone kommer att börja tas upp, kommer att bli ett sådant framsteg.

För det andra vill jag nämna alla de dagliga förbättringarna för palestinierna: mobiliseringen av internationellt bistånd, den palestinska statens institutionella och statliga behov och planerna på att förbättra den palestinska ekonomiska utvecklingen. I detta avseende är vi också beredda att återuppliva vårt interimistiska associeringsavtal med de palestinska myndigheterna som, bland annat, föreskriver import av jordbruksprodukter från Palestina – även om det naturligtvis skulle ske utifrån ett kvotsystem.

Vi försöker alla att göra vårt bästa, men det beror också på den politiska viljan på de båda sidorna, som vi olyckligtvis inte kan ersätta.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Jag har mottagit sex resolutionsförslag(1), som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 12 juli 2007.

 
  

(1) Se protokollet.


15. Situationen i Pakistan (debatt)
MPphoto
 
 

  Talmannen. Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Pakistan.

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. (PT) Herr talman, ärade ledamöter! Jag välkomnar tillfället att få tala här om Pakistan, utan tvekan ett mycket viktigt land som inte alltid får den uppmärksamhet som det förtjänar. Jag vet att vissa av ledamöterna anser att förbindelserna med Pakistan är av särskilt intresse, så det gläder mig att få lägga fram rådets ståndpunkt om landet och få höra era åsikter.

Situationen i Pakistan utvecklas snabbt inför valet, och vi hoppas att samarbetet med Europaparlamentet kommer att förbli gott under de kommande månaderna. EU har mångåriga förbindelser med Pakistan, som sträcker sig tillbaka till 1976 när vårt första samarbetsavtal gjordes upp.

Av flera skäl har förbindelserna under de senaste åren inte varit så intensiva som någon av sidorna skulle ha velat. Av den anledningen började EU 2005 på nytt granska sin policy gentemot Pakistan, eftersom rådet upptäckte att vissa händelser i landet innebar utmaningar. Det överenskoms också strikt att den enda effektiva policyn skulle vara att bestämt bibehålla regelbunden kontakt med Pakistans regering. Baserat på detta beslut kom EU:s och Pakistans gemensamma förklaring som antogs i Berlin den 8 februari. Vår politiska dialog formaliserades alltså, och vägen låg öppen för att fullständigt genomföra samarbetsavtalet från 2004, också känt som ett tredje generationens avtal.

Till följd av detta har förbindelserna mellan EU och Pakistan skötts på en annan grundval sedan början av året. Det är vår förhoppning att det kommer att bidra till en bättre förståelse mellan parterna. Det är ett steg framåt i en långsiktig process för att upprätta ett samarbete som vi hoppas kommer att bli givande. Det är också en bekräftelse av den vikt som EU tillmäter Pakistan som partnerland.

Samtidigt, och trots att vi har definierat vår långsiktiga inriktning, finns det några frågor som måste behandlas på kort sikt. Vi vet att parlamentet känner en viss oro på grund av händelserna nyligen, och vi delar delvis denna oro. All vår uppmärksamhet under den senaste veckan har riktats mot striderna runt Röda moskén i Islamabad. Jag vill inte gå in i en diskussion om vad som var anledning till den nuvarande situationen. Jag vill hellre berömma regeringen för dess beslut att ta itu med dem som predikar intolerans. Naturligtvis skulle vi alla ha velat se ett fredligt slut på detta dödläge, men det är viktigt att regeringen tog ställning mot den radikala extremismen. Det måste göras åtskillnad mellan dem som predikar våld och dem som demonstrerar fredligt.

Rådet var mycket oroat över det våld som bröt ut i Karachi i maj. Det är mycket viktigt att allt som är möjligt görs för att förhindra att samma sak händer igen. Råder följer noga situationen i Pakistan genom sina ständiga kontakter med EU:s beskickningar i Islamabad. Vi hoppas att alla parter nu kommer att visa återhållsamhet och särskilt att de som upprätthåller lag och ordning kommer att agera proportionerligt och använda så lite våld som möjligt när de har att göra med civilpersoner.

Rådet följer också noga fallet med högsta domstolens överdomare Iftikhar Chaudhry. Det är viktigt att det rättsliga förfarandet mot Iftikhar Chaudhry är rättvist, utan någon olämplig inblandning. Medierna måste också ha frihet att genomföra sitt uppdrag att lämna information utan att drabbas av hotelser. Generellt är det EU:s önskemål att få se Pakistan fortsätta sin väg mot välinformerat lugn och sans, och respektera internationella normer i fråga om demokratiska principer och rättsstatsprincipen. Det är den förståelse som våra förbindelser bygger på. Som det föreskrivs i artikel 1 i 2004 års samarbetsavtal är respekt för de mänskliga rättigheterna och demokratiska principer en väsentlig beståndsdel av avtalet. Vi avser att arbeta på denna grundval.

Det allmänna valet innebär att Pakistan står inför att välja alternativ 2007. EU stöder fullständigt alla åtgärder som vidtas i riktning mot en hållbar demokrati i Pakistan, stärkandet av dess demokratiska institutioner och ett bra styrelseskick i landet. EU anser det därför viktigt att Pakistans nästa val är fritt och rättvist. Vi anser också att det är viktigt att nästa president i Pakistan väljs i enlighet med lagen. Den springande punkten är att regeringen måste få en styrka som grundar sig på demokratisk legitimitet. Det är nödvändigt om den ska klara av Pakistans många utmaningar.

 
  
MPphoto
 
 

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Vi har alla, som rådets ordförande precis sa, bevittnat händelserna runt Röda moskén i Islamabad, och enligt de senaste rapporterna har den största delen av området nu rensats och operationen går in i sitt slutskede. Jag hoppas verkligen att inte fler människor kommer att mista livet. Det kom som en chock för mig att se dessa händelser äga rum mitt i den pakistanska huvudstadens centrum, med hundratals män och kvinnor inblandade. Det är mycket beklagligt att de som fortsätter att bjuda motstånd inte, som Manuel Lobo Antunes sa, har godtagit en fredlig lösning.

Jag värdesätter verkligen det tålamod som regeringen visat när man försökt nå en förhandlingslösning för att undvika blodsutgjutelse, i synnerhet som det finns barn som har tvingats stanna kvar i moskén mot sin och föräldrarnas vilja. Denna händelse har tydligt visat det pakistanska folket och den övriga världen vilken fara som religiös fundamentalism och intolerans kan utgöra för oss och för vad som i huvudsak är ett moderat och fredligt samhälle.

Under de senaste månaderna har studenterna och ledarna i Röda moskén i själva verket försökt ta lagen i egna händer. Jag är övertygad om att detta inte är den riktning som det pakistanska folket vill att deras land ska röra sig i. Regeringen gör rätt i att hantera detta på ett beslutsamt sätt. Andra händelser, som t.ex. en rad bombningar nyligen i de nordvästra gränsprovinserna och förra fredagens påstådda attack mot president Pervez Musharrafs flygplan, visar tydligt att Pakistan måste förbli vaksamt och beslutsamt för att se till att terrorismen och extremismen inte segrar.

EU:s politiska strategi är att fortsätta att diskutera med Pakistan på ett konstruktivt sätt. De centrala målen med detta åtagande är att förbättra den regionala och inre stabiliteten, att uppmuntra demokratiseringen och att stödja Pakistan i att befästa landets ställning som en moderat, muslimsk stat. Det gläder mig att kunna meddela parlamentet att vi den 24 maj höll den första gemensamma kommissionen inom ramen för den tredje generationen samarbetsavtal i Islamabad. Mötet utgjorde ett bra tillfälle att finna nya vägar för samarbete med Pakistan, t.ex. genom att upprätta en undergrupp för styrelseformer och mänskliga rättigheter som ett forum för en intensivare dialog på detta område.

Vi har också ökat omfattningen av vårt samarbete med Pakistan i betydande grad till 200 miljoner euro för de kommande fyra åren, framför allt på områdena för landsbygdens utveckling och utbildning. Vårt syfte med detta är att bidra till ett mer välmående och stabilt Pakistan.

Pakistans politiska miljö kännetecknas för närvarande av osäkerhet. Det surrar av spekulationer i landet om möjliga valscenarier. Ett sådant scenario grundas på president Musharrafs tillkännagivna plan att bli omvald av de sittande församlingarna före parlamentsvalet. Ett annat är en eventuell uppgörelse mellan presidenten och oppositionspartierna, som skulle kunna leda till ett tidigt parlamentsval och ett eventuellt omval av Musharraf av de nya församlingarna.

Eftersom Pakistan närmar sig ett avgörande parlamentsval, som äger rum senare i år, anser jag att det är nödvändigt att fortsätta att betona vikten av att stärka de demokratiska institutionerna och bygga upp en mer omfattande politisk process. Som ni vet är Pakistan ett prioriterat land i fråga om ett eventuellt europeiskt valobservatörsuppdrag. Jag ska noggrant bedöma slutsatserna från det undersökande uppdrag som sändes förra månaden och därefter ta ett beslut om huruvida ett uppdrag ska nyttjas i sinom tid.

Jag tror att det råder stora farhågor om det sätt som röstlängderna har upprättats på. Flera miljoner väljare verkar saknas på listan, och det bör snarast vidtas seriösa åtgärder för att åtgärda detta.

Sammanfattningsvis måste vi göra en noggrann bedömning av huruvida det skulle vara lämpligt att utplacera ett valobservatörsuppdrag i ett sammanhang där det råder allvarliga farhågor, som jag upplyste er om, när det gäller villkoren för ett demokratiskt val, och vi måste hålla noggrann uppsikt över utvecklingen under kommande veckor och månader.

 
  
MPphoto
 
 

  Charles Tannock, för PPE-DE-gruppen. (EN) Herr talman! Jag har redan varit kritisk till den pakistanska regeringen under en tid, från toleransen mot A. Q. Kahns spridning av kärnvapen till den skrämmande behandlingen av religiösa minoriteter. Jag har också vid flera tillfällen varit skeptisk till om president Pervez Musharraf, som skenbart är vår bundsförvant i kriget mot terrorismen, verkligen är fast besluten att undanröja radikala islamistiska jihadister och sätta stopp för att ungdomar, inklusive EU-medborgare, utbildas i kompromisslösa Deobandi madrasas.

Nu bevittnar vi den blodiga stormningen av Röda moskén, där beväpnade islamister har stängt in sig tillsammans med kvinnor och barn. Musharraf har angett att de militanta islamisterna är knutna till al-Qaida. Så varför har man låtit detta ligga och gro sedan januari, medan säkerhetsstyrkorna har ignorerat den illegala ockupationen av land, lagringen av vapen och bortförandet av kvinnor till moskén? Var det för att styra fram en blodig uppgörelse? Eller för att visa på den risk som extremisterna utgör och bevisa för väst, som har varit mer kritiskt den senaste tiden med påståenden om att den allsmäktiga pakistanska militära underrättelsetjänsten i hemlighet har hjälpt talibanstyrkor att omgruppera sig i gränsområdena mot Afghanistan, att presidenten är motståndare till terrorister?

Det påstås också att Abdul Aziz, ledaren för Röda moskéns militanta islamister, har familjeband till den militära underrättelsetjänsten ISI. Denna kris avleder utan tvekan uppmärksamheten på ett för president Musharraf välkommet sätt, eftersom han nu befinner sig i en pressad situation efter att ha avsatt sin överdomare, försöker att rättfärdiga ytterligare fem år vid makten och, naturligtvis, gärna vill bevara den pakistanska arméns genomgripande inflytande.

EU bör frukta instabiliteten i ett islamiskt land med kärnvapen, och jag uppmanar nu president Musharraf att låta två tidigare civila sekulära premiärministrar återvända från exil och föra en valkampanj i ett demokratiskt val mot farliga extremister, och hjälpa till att bygga upp ett tolerant och demokratiskt land som kan överleva president Musharraf.

 
  
MPphoto
 
 

  Robert Evans, för PSE-gruppen. – (EN) Detta är en viktig och läglig debatt. Det är intressant att det kommer att vara tre brittiska talare, men det speglar de samhällen vi företräder. Vi vet att många människor runtom i Europa är bekymrade över den situation som råder i Pakistan och den osäkerhet som omger president Pervez Musharraf för närvarande – hans framtid – och vi medger att landets framtid är nära knuten till detta.

Jag kommer inte att vara lika kritisk som Charles Tannock, men det resolutionsförslag som vi har lagt fram har utarbetats i en anda av oro, eftersom många av oss har besökt Pakistan – vi har träffat presidenten både här och i Pakistan – och vi vill att det ska gå bra för landet. Vi inser vilka stora utmaningar som Pakistan står inför, inte minst den mycket svåra uppgiften att hantera terrorism på eget territorium. Vi respekterar den internationella roll de har spelat i kampen mot den globala terrorismen. Vi måste berömma dem för vad de redan har gjort, och vi utlovar vårt stöd för framtida ansträngningar.

Men kampen mot terrorism får inte användas som en dimridå för att dölja oegentligheter och missgärningar. Kommissionsledamoten talade om den allvarliga händelsen i Röda moskén, vilket Tannock också gjorde, som dessutom hänvisade till avsättningen av överdomare Iftikhar Mohammad Chaudhry och vad som skedde efter det.

Jag skulle vilja ta upp valet, som både kommissionsledamoten och Manuel Lobo Antunes talade om. Rådets företrädare sa att vi stöder åtgärder för en hållbar demokrati – och det gör vi naturligtvis. Jag erkänner och välkomnar kommissionsledamotens åtagande att upprätta en undergrupp för styrelseformer och mänskliga rättigheter för Pakistan.

Jag vill i dag uppmana president Musharraf att se till att det kommande valet inte bara äger rum, utan också gör det i en miljö som bidrar till att säkerställa att det kan bedömas som oförvitligt av vilket internationellt observatörsuppdrag som helst, vare sig det är Europeiska unionen som har sänt det eller någon annan. Detta är av avgörande betydelse för en president, och för en regering, i Pakistan, och faktiskt för en regering i vilket land som helst.

Jag hoppas särskilt att man genom förberedelserna inför valet ser till att det utförs korrekt, och till detta hör att låta fler kvinnor ställa upp i valet. Som kommissionsledamoten sa ska röstlängden inte bara vara utom granskning, utan också vara sådan att människor inte känner att de har lämnats utanför.

Det behövs fria och öppna medier vid ett val, där journalister tryggt kan säga och skriva vad de vill. Jag hoppas att övergångsregeringen verkligen kommer att vara neutral under övergångsperioden, medan valet äger rum.

Pakistan är ett stort land med ett stolt folk och en alldeles för orolig historia. Jag är övertygad om att jag talar för alla här i parlamentet när jag säger att Europaparlamentet är redo att göra allt man kan för att stödja Pakistan i svåra tider för att landet ska kunna växa, och stödja det som en fullständigt fungerande och fredlig demokrati.

 
  
MPphoto
 
 

  Sajjad Karim, för ALDE-gruppen. – (EN) De tragiska händelser som har utvecklat sig i Röda moskén i Islamabad visar att Pakistan står inför ett tydligt och befintligt hot från en extremistisk ideologi. Den utgör en fara för majoriteten av moderata pakistanska medborgare och för de Natostyrkor som är stationerade i Afghanistan. Den dominoeffekt som dessa händelser har fått i Peshawar, Balochistan, Waziristan och Bajor åskådliggör det fäste som extremisterna nu har i många delar av landet.

Det stora flertalet pakistaniers fördömande av de militanta islamisternas våld visar dock att extremismen fortfarande är en bedräglig minoritetsverksamhet i Pakistan. Det är denna moderata kärna som är i majoritet som regeringen måste ansluta sig till om man ska kunna utveckla en övergripande politisk enighet.

EU:s förbindelser med Pakistan grundas på ett engagemang för demokrati, fred och stabilitet, handel och utveckling och respekt för mänskliga rättigheter. I år har rådet och kommissionen vidtagit betydelsefulla åtgärder för att stärka dessa förbindelser, och vi måste fortsätta att utöva inflytande som central donator i regionen för att förbättra det pakistanska folkets förhållanden.

EU måste fortsätta att stödja projekt för hälso- och sjukvård och utbildning i Pakistan, så att de fattigaste människorna får ett verkligt alternativ till madrasas. Vi måste yrka på att regeringen respekterar rättsväsendets oberoende, rättsstatsprincipen och det pakistanska folkets mänskliga rättigheter när landet går mot ett demokratiskt val. Vi måste fördöma alla försök att undanröja yttrandefriheten och tryckfriheten, och vi måste stå i solidaritet med alla jurister i Pakistan när vi beklagar avsättningen av överdomare Iftikhar Mohammad Chaudhry.

Europeiska unionen måste när allt kommer omkring sända ett tydligt budskap till presidenten om att en övergång till civilt styre genom ett fritt och rättvist val är …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: SIWIEC
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag(1), som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 12 juli 2007.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Neena Gill (PSE), skriftlig. – (EN) Jag känner en stor oro för att Pakistans sköra demokrati är i fara. Avsättningen av Pakistans överdomare och den påföljande inskränkningen av medier bådar inte gott för ett fritt och rättvist val. Det finns många rapporter om officiella och inofficiella skrämselåtgärder mot personer i juridiska kretsar och missbruk av antiterroristlagen för att förfölja politiska motståndare.

Jag har informerats av pakistanier om att moderata politiska partier, journalister och det civila samhället marginaliseras, medan extremistgrupperna får möjlighet till större inflytande över samhället.

Jag beklagar verkligen att de oroligheter som rått under den senaste tiden har lett till att civila dödats, och jag uppmanar president Pervez Musharraf att säkerställa att de pakistanska myndigheterna respekterar de mänskliga rättigheterna fullständigt. Jag kräver dessutom att presidenten ska stå fast vid de försäkringar han gav Europaparlamentets delegation vid dess besök i Pakistan i december 2006 om en övergång till civilt styre och en överenskommelse om att upprätta demokratiska institutioner, och viktigast av allt, den försäkran han gav oss i fråga om pressfrihet. Jag uppmanar rådet och kommissionen att presentera en tydlig framställning för Pakistan om ett återinförande av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

 
  

(1)Se protokollet.


16. Framtida avtal om Kosovo (debatt)
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalande om framtida avtal om Kosovo.

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. (PT) Herr talman, ärade ledamöter! Ett kort uttalande om Kosovo. Utan tvekan har betydande framsteg gjorts under de senaste åren när det gäller stabiliseringen på västra Balkan. Men en viktig utmaning återstår fortfarande innan dessa framsteg kan befästas, nämligen slutförandet av förfarandet för att bestämma Kosovos framtida status och genomförandet av resultatet med ett strategiskt mål.

Det som krävs är en läglig och hållbar resolution som lägger grunden till ett demokratiskt och fleretniskt Kosovo, som åtar sig att etablera rättsstatsprincipen och främja regional stabilitet och regionens framtidsutsikter när det gäller EU. Bestämmandet av Kosovos status är en mycket viktig förutsättning för att befästa stabiliteten i regionen. EU har investerat en hel del på Balkan, både ekonomiskt och politiskt, och därför vill vi inte att området ska förlora sin stabilitet ännu en gång.

Eftersom det är en europeisk region bör EU vara i främsta ledet för att försöka lösa problem som gäller Kosovo. Följaktligen måste en lösning snabbt tas fram genom FN:s säkerhetsråd. Status quo är inte hållbart.

Enligt den förklaring som EU:s utrikesministrar avgav i Luxemburg den 18 juni bekräftade rådet sitt stöd för envoyén Martti Ahtisaari och upprepade sin ståndpunkt att hans förslag ska utgöra grunden för ett avgörande av statusfrågan genom en ny resolution från FN:s säkerhetsråd.

EU fortsätter att engagera sig för att se till att en sådan resolution från FN:s säkerhetsråd antas i tid, vilken också kommer att tjäna som grund för den internationella närvaron och EU:s närvaro. En fortsatt enad inställning från medlemsstaternas sida, tillsammans med ett fast och sammanhängande synsätt på Kosovo, blir avgörande för att uppnå detta mål. Rådet hävdade återigen sin övertygelse att lösningen på detta problem är helt unikt och inte utgör något prejudikat.

EU fortsätter att finnas till hands för att spela en viktig roll vid genomförandet av lösningen på Kosovos framtida status. Vår planering lokalt har hunnit långt och har gjorts på grundval av det totala tillvägagångssätt som antogs av rådet i december 2006, och under förutsättning att en ny resolution som ger EU ett klart mandat kommer att antas av FN:s säkerhetsråd.

Vi är beslutna att garantera en framgångsrik övergång, och har därför haft ett nära samarbete med FN:s uppdrag i Kosovo, som har försäkrat att man fullständigt kommer att bibehålla sin operativa styrka tills dess mandat går ut.

 
  
MPphoto
 
 

  Olli Rehn , ledamot av kommissionen. (EN) Kosovos framtida status är den sista återstående statusfråga som är ett resultat av Jugoslaviens splittring. Aktiviteten inom FN:s säkerhetsråd är av avgörande betydelse i detta skede. Säkerhetsrådets medlemmar måste bära sitt ansvar för att lösa frågan om Kosovos status och utarbeta en multilateral ram med ett hållbart resultat för hela regionen.

Jag uppmanar Serbien att spela en konstruktiv roll i den kommande fasen av processen. Jag uppmanar alla inblandade att inte fortsätta med något ensidigt handlande, vare sig det rör sig om förklaringar eller hot om veto, vilket bara skulle skada allas våra intressen i en stabil region som skulle kunna bli en fullvärdig del av Europeiska unionen.

I mars antog ni en resolution om Kosovo här i parlamentet. Enligt min uppfattning har våra institutioner en gemensam grund i mycket. Ni var av den åsikten att den enda hållbara uppgörelsen är en uppgörelse där alla samhällen respekteras, där Kosovos ekonomiska återhämtning stöds och där en internationell närvaro tillhandahålls för att alla etniska gruppers intressen ska säkras.

I juni bekräftade rådet EU:s stöd för FN:s särskilda sändebud Martti Ahtisaari och hans heltäckande förslag som grund för beslutet om Kosovos status och en ny resolution från FN:s säkerhetsråd.

Vi stöder förslaget som den bästa möjliga tillgängliga kompromissen med vilken vi kan säkerställa att alla grupper har en framtid i ett Kosovo där demokratin och rättsstatsprincipen kan få ett starkt grepp.

De centrala delarna i detta förslag utgör byggstenarna för alla moderna samhällen. De omfattar skyddet av samhällens rättigheter, skyddet av det kulturella och religiösa arvet och grundläggande konstitutionella bestämmelser och säkerhetsbestämmelser. Allt detta är av avgörande betydelse för ett demokratiskt och multietniskt Kosovo.

Det är kort sagt tre saker som vi måste göra nu. För det första måste vi fastställa Kosovos status utan onödig fördröjning. För det andra måste vi bevara det väsentliga i förslaget till uppgörelse, och för det tredje måste vi fortsätta att stödja Kosovos europeiska strävan och framsteg mot Europeiska unionen.

Som ledamot av kommissionen har jag redan aktiverat en rad instrument inom ramen för stabiliserings- och associeringsprocessen. Kommissionen för en regelbunden dialog om reformer. Vi tillhandahåller ett generöst stöd. Vi övervakar framstegen utifrån det europeiska partnerskapet, och vi har inlett åtgärder för ett regionalt samarbete med Kosovo.

Att förhala processen för förhalandets skull kan vara en farlig strategi. Den kan knappast bidra till att ena de rakt motsatta ståndpunkterna om statusen, men den skulle kunna öka risken för instabilitet på ort och ställe.

Därför måste vi visa kosovoalbanerna att saker och ting rör på sig och att det kommer att leda till en lösning. Vi får inte låta hökarna få övertaget. Balkan och Europa skulle bli lidande av följderna av en sådan utveckling.

Kosovo är verkligen i grunden en europeisk fråga. Det står mycket på spel i fråga om att nå en hållbar uppgörelse. Som ni angav i resolutionen från mars är det av största betydelse för hela regionens stabilitet och fortsatta utveckling att finna en lösning grundad på Ahtisaaris förslag. Både Serbien och Kosovo ska bli en del av EU, liksom grannländerna, eftersom västra Balkans framtid finns i Europa.

Varken Ryssland eller Förenta staterna berörs faktiskt så direkt av vad som sker på Balkan som EU. Det är Europa som skulle få betala priset om statusprocessen misslyckades, och därför bör Kosovos status inte fastställas genom unilaterala förklaringar eller unilaterala hot om veto, utan genom effektiv och ansvarsfull multilateralism. Det bästa sättet att nå en hållbar uppgörelse skulle verkligen vara genom en välbetänkt och multilateral process.

Jag vill avsluta med att upprepa att vi inte kommer att uppnå något genom att förhala statusprocessen för sakens skull. Det skulle bara innebära en risk för instabilitet i Kosovo, förlänga våndan i Serbien och fördröja regionens avancemang mot Europeiska unionen.

Nu måste Europa, EU och dess medlemsstater, visa ledarskap och bidra till en hållbar lösning för Kosovo. Det är vi skyldiga Kosovo. Det är vi skyldiga Balkan, och det är vi skyldiga Europa.

 
  
MPphoto
 
 

  Bernd Posselt, för PPE-DE-gruppen.(DE) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för att han uttrycker sig så klart. I går betonade också FN:s nya generalsekreterare att ett fortsatt misslyckande med att lösa frågan om statusen utgör ett allvarligt hot mot freden. Om Kosovo, där 90 procent av befolkningen är albaner, inte slutligen får det som man förtjänar, nämligen oberoende under internationell övervakning, skulle det kunna leda till ekonomisk instabilitet och politisk oro. Det är hög tid att vi intar en pragmatisk hållning.

Sjuttiofem procent av parlamentet röstade för Ahtisaaris plan. Vi klargjorde att vi förespråkar oberoende under internationell övervakning. Kommissionen, de flesta medlemsstaterna och även Förenta staterna har valt samma linje. Det är därför hög tid att vi får ett slut på dödläget i säkerhetsrådet. Den ryska och serbiska nationalismen får inte längre tillåtas att fördröja en fredlig lösning som ger serberna i Kosovo uttömmande, internationellt garanterade rättigheter som är mycket bättre än dem som garanteras andra etniska minoriteter i andra europeiska länder.

Nu är det dags att fortsätta med en lösning, inte minst därför att vårt vitala EU-uppdrag behöver både en stabil internationell rättslig grund och bred acceptans bland invånarna i Kosovo, om vi ska kunna undvika att betraktas som en ockupationsmakt. Det är därför viktigt att vi skyndar oss att uppnå en politisk lösning som skulle ha uppnåtts för länge sedan.

Jag vill klargöra att vi inte vill tillåta väst att gå i fällan att tillåta att den serbiska konstitutionen kommer med territoriella krav på Kosovo, och tillåta ryssarna att säga att de kommer att inlägga sitt veto tills Serbien samtycker – vilket landet inte kommer att kunna göra på grund av sin konstitution som godkändes genom en tvivelaktig folkomröstning. Ett konstgjort hinder skapas som utgör ett allvarligt hot mot freden.

 
  
MPphoto
 
 

  Hannes Swoboda , för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Debatten avslutas inte så snabbt som somliga skulle önska. Jag kan se den risk som kommissionsledamoten påpekade, men jag ser detta också som en möjlighet. Vi bör utnyttja denna möjlighet i stället för att alltid se den negativa sidan. Vad vill vi ha? Vi vill sända ett budskap till Serbien genom ett stabiliserings- och associeringsavtal och genom att minska på visumrestriktionerna – under förutsättning att Serbien samarbetar med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien – och säga att landet är välkommet till EU, och vi vill se ett slut på detta självgisslande och mindervärdeskomplex.

För det andra vill vi ha en ny status för Kosovo på grundval av Martti Ahtisaaris resolutionsförslag. Jag säger inte att vi inte skulle vilja godta några ändringar, men det kräver samtal, och företrädarna för Serbien och Kosovo måste vilja tala med varandra. Jag tror inte att de kommer att samtycka, men de bör åtminstone klara upp de punkter som kan klaras upp. Båda sidor måste agera ansvarsfullt, för de kommer fortfarande att tvingas leva sida vid sida i regionen i framtiden, särskilt om de vill bli anslutna till EU. Det finns inget utrymme för ett hot mot stabiliteten.

Därför håller jag fullständigt med kommissionsledamoten om att vi inte kan skjuta upp saker och ting, utan vi måste utnyttja vår tid bra. Det gläder mig att Kosovos premiärminister har sagt att han inte vill vidta några unilaterala åtgärder under de kommande månaderna. Det är mer än vad somliga talare här i parlamentet vill. Jag är också mycket glad över att höra, om det nu stämmer, att Förenta staterna inte kommer att stödja några sådana åtgärder, eftersom EU skulle bli det första offret. Vi uppmanar Ryssland att överge sitt veto och sin blockering av resolutionen. Ryssland kan inte vinna någonting för Abchazien och Transnistrien som man inte redan har fått med militära medel.

Det vi nu försöker göra är att garantera en fredlig övergång. Det ligger också i Kosovos och Albaniens intresse att knyta Serbien till den nya statusen så fast som möjligt och sända Serbien en klar signal från EU. Albanien och albanerna i Kosovo kan inte be om mer.

 
  
MPphoto
 
 

  Ignasi Guardans Cambó, för ALDE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag kunde inte ta del av kommissionsledamotens anförande eftersom jag var upptagen med andra parlamentsangelägenheter. Av det jag har hört delar jag dock i mycket hög grad åsikten att tiden å ena sidan håller på att ta slut, men att vi samtidigt inte känner oss pressade på ett sätt som innebär att det kommer att uppstå våldsamma konflikter vid Europas gränser om vi inte fattar något beslut i dag, vilket är vad vissa vill få oss att tro. I detta hänseende är uttalandena från Kosovos premiärminister mycket välkomna och bör mottas positivt.

För det första anser jag att vi måste anstränga oss för att förstå Serbiens ställning och sända ett budskap med respekt till Serbien, ett budskap med respekt för dess förflutna, dess aktuella situation och dess framtid. Det är uppenbart att Serbien måste bedriva ett nära samarbete med domstolen, men det är också tydligt att vissa budskap från EU riskerar att uppfattas som respektlösa i Serbien.

För det andra finns det en sak som jag skulle vilja att vi tog itu med, åtminstone inom EU och i fråga om alla aktörer med intressen i Kosovos rättsliga och politiska framtid, och det är Kosovos ekonomiska situation.

När man lyssnar på en del av retoriken kan man ursäktas om man får uppfattningen att endast en självständighetsförklaring, endast en FN-resolution om fastställande av Kosovos rättsliga framtid, kommer att skapa välstånd i Pristina, ge tusentals människor arbete i ett område med en arbetslöshet på 50 procent och skapa den typ av ekonomisk stabilitet som kommer att ge investeringar.

Det stämmer inte. Det som saknas är en ekonomisk plan för Kosovo. Ett Kosovo utan ekonomisk livskraft, som har ödelagts och som har en arbetslöshet på 70 procent kommer att förbli en tragedi för oss alla. Det är nu dags att ta ställning till detta, och det är nu dags att utöva ett visst inflytande, vilket enligt min åsikt inte borde villkoras av en självständighet. Vi borde snarare bidra till Kosovos ekonomiska strukturer, oberoende av om vi tror på ett självständigt Kosovo i framtiden eller inte. Detta är EU:s ansvar, och jag anser inte att unionen lever upp till det.

 
  
MPphoto
 
 

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Jag vill tacka kommissionsledamoten och rådets ordförande för deras kommentarer.

Martin Luther King sa: ”Fred handlar inte bara om avsaknad av militära konflikter utan också om närvaro av rättvisa.” Om man tänker på hela Balkanregionens tragiska historia har en av de aspekter som så länge saknats varit idén om rättvisa. Det finns ingen fred utan rättvisa.

Med Martti Ahtisaaris förslag har vi möjlighet att ta detta stora steg, att göra detta hopp, att inte bara uppnå fred utan också rättvisa inom freden. I en idealisk värld skulle folket självt ha fått lösa problemet, men folket hade inte kapacitet vid den tidpunkten att mötas och finna en lösning, så de var tvungna att få ett förslag till lösning. Detta är vårt bästa tillfälle att försöka nå en långvarig och rättvis fredsuppgörelse mellan de olika traditionerna och de olika folkgrupperna där.

Det är mycket viktigt att vi också tar hänsyn till de unika och särskilda intressen som Serbien har, inte bara när vi lägger fram en ny möjlighet för Kosovo. Det är viktigt att vi för en dialog, inte bara med Kosovo, utan också med Serbien, för att uppmuntra dem att gå framåt och att finna en ny väg i processen med att bygga upp nationen.

Utöver detta har det centrala elementet under de senaste tio åren i fråga om konfliktlösning och om att sätta stopp för diskriminering, enligt min egen erfarenhet på Irland, varit dialog. Få parterna att diskutera, och få dem att fortsätta diskutera. Hur långsamt och svårt detta element än är så är det det enda sättet att finna en rättvis lösning på problemet.

 
  
MPphoto
 
 

  Joost Lagendijk, för Verts/ALE-gruppen.(NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Alla som noga har följt de aktuella uttalandena från EU:s företrädare om Kosovo, och särskilt om EU:s roll i framtiden, har säkerligen blivit förvirrade.

Alla försöker naturligtvis att få ihop de olika pusselbitarna i New York: hur får vi till stånd en resolution från säkerhetsrådet? Med andra ord, hur kan vi förhindra ett ryskt veto? Alla gör naturligtvis vad de kan för att skydda enigheten inom Europeiska unionen, och vi uppmanar naturligtvis Kosovos invånare att behålla lugnet. Så långt är allt tydligt.

Men exakt vilken roll kommer EU att spela inom den närmaste framtiden, och när kommer EU att uppfylla denna roll? Enligt uppgifter i ett slumpmässigt urval tidningar under de senaste dagarna kommer EU, enligt Javier Solanas talesperson Cristina Gallach, att uppfylla sina skyldigheter och fatta ett beslut om Kosovo om Ryssland fortsätter att säga ”nej”. Med andra ord kommer Europeiska unionen att agera även om vi inte får någon resolution. Den 10 juli sa Javier Solana att det är omöjligt för oss att sända en delegation utan ett mandat, och därför förväntar vi oss en resolution. Enligt vad en anonym EU-diplomat sa samma dag hoppas EU att den nya FN-resolutionen kommer att göra det möjligt att sända en omfattande delegation, även om provinsens framtid fortfarande är oklar. Med andra ord kommer ett mandat att beviljas, men det finns ännu ingen anledning att säga något om självständighet.

Herr kommissionsledamot, rådsföreträdare! Jag vill uppmana er att slutligen tala om för oss vad en resolution minst borde innehålla för att sporra EU att sända en delegation till Kosovo på kort sikt. När kommer vi egentligen att diskutera om en delegation ska sändas? Detta skulle ursprungligen ha skett fyra månader efter en resolution. Är Europeiska unionen nu beredd att sända en delegation, även om vi ännu inte har någon information om självständigheten? Jag skulle uppskatta lite klarhet i denna fråga, vilket ni är skyldiga både oss och väljarna.

 
  
MPphoto
 
 

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen.(DE) Herr talman! För att vara helt uppriktig är det tämligen tydligt att vi nu har nått ett dödläge. Serbien och Ryssland har båda angett att de inte kommer att godta en påtvingad självständighet, och George Bush har därefter sagt att han vill att Kosovo ensidigt ska förklara sig självständigt. Så Europeiska unionen måste spela en nyckelroll i den aktuella situationen.

Det görs dock en hel del föga hjälpsamma uttalanden, som till exempel José Manuel Barrosos uttalanden där han jämförde Europeiska unionen med ett ”kejsardöme”. Det kanske bygger på vissa omständigheter, men det bidrar inte särskilt mycket till den nuvarande situationen. EU är själv en berörd part och vill göra Kosovo till ett verkligt Unmik-protektorat. Det är tämligen tydligt att Ahtisaaris ursprungliga plan inte kommer att genomföras, och alla måste dra ett djupt andetag och acceptera det. En internationellt giltig lösning behövs, där Serbien också samtycker till hela paketet.

Vi i Europaparlamentet måste omgående informeras om det planerade GUSP-uppdraget i Kosovo. Vi har ännu inte fått denna information, och vi behöver den omgående.

 
  
MPphoto
 
 

  Sylwester Chruszcz (NI).(PL) Herr talman! I dag diskuterar vi Serbiens territoriella integritet och framtiden för Kosovoregionen, där grundläggande mänskliga rättigheter överträds varje dag. Den serbiska befolkningen står inför en humanitär kris, medan Europas gemensamma kristna arv utsätts för en systematisk förstöring av islamiska terrorister. Det förvånar mig hur ofta händelser och den nuvarande situationen i Kosovo vinklas för den internationella opinionen, vilket skadar serberna. Den exempellösa planen om att bevilja Kosovo självständighet innebär att Serbiens territoriella integritet förstörs och att konflikten trappas upp ytterligare. Beslutet att åtskilja Kosovo från Serbien hotar stabiliteten på hela den europeiska kontinenten, vilket kan få en dominoeffekt på många andra etniskt omstridda delar av kontinenten.

Vad som oroar mig är att Europeiska unionens myndigheter vill ta ställning för båda sidor i denna konflikt på Balkan, utan att antingen ha rätt eller något mandat att göra det. Det är tydligt att Europas och världens framtid borde fastställas av suveräna stater och folk i internationella forum som FN. Därför tackar jag också Ryssland och länderna i FN:s säkerhetsråd som motsätter sig en förflyttning av gränserna i Europa. Tack.

 
  
MPphoto
 
 

  Árpád Duka-Zólyomi (PPE-DE).(SK) Det internationella samfundet har en oerhört viktig uppgift framför sig. Ett beslut måste fattas om Kosovos framtid och om samexistensen för olika befolkningsgrupper i regionen, utifrån jämlikhetsprinciperna. De åtta åren med stabilisering och strävan efter den lämpligaste lösningen har utmynnat i ett omfattande förslag från Martti Ahtisaari, med en möjlighet till en fredlig framtid för Kosovo.

Detta kräver dock en enad strategi från hela unionen. Att hindra lösningen skulle kunna skapa farliga spänningar och också krig i regionen, vilket ingen önskar. Vi är fullt medvetna om att Kosovos kontrollerade självständighet med en permanent internationell närvaro endast kan införas efter ett slutligt beslut från FN:s säkerhetsråd. Serbiens avfärdande inställning, som envist får stöd av den ryska federationen, får inte undergräva vår beslutsamhet. I denna givna situation måste vi hela tiden agera utifrån en rationell bedömning av orsakerna till detta komplexa problem, som sträcker sig åtta år tillbaka till den tid då internationella styrkor tog över förvaltningen av detta territorium efter de blodiga händelserna där.

Denna särskilda situation och den därpå följande utvecklingen har visat att det är orealistiskt att införliva Kosovo i Serbien. Serbien har i praktiken förlorat all rätt till detta territorium. Trots farhågorna hos vissa europeiska politiker och vissa av unionens medlemsstater, som t.ex. Republiken Slovakien, där ett schizofrent sinnestillstånd har utvecklats i fråga om problemet med Kosovo, är jag övertygad om att denna lösning inte kommer att utgöra ett precedensfall för andra länder. Den inledande situationen i Kosovo var otypisk och avvek från normen. En mycket viktig del av stabiliteten i denna region består i att inrätta ett samfund för jämlika medborgare, som beviljar minoritetsgrupper ett rättssystem som kan göra det möjligt för dem att bevara och utveckla sin identitet. I fallet med det serbiska samfundet innebär detta en omfattande självständighet.

Det är grundläggande att påskynda beslutsfattandeprocessen i FN. Endast stabilitet och fred i denna region kan säkra möjligheterna för Balkan, och särskilt Serbien och Kosovo, att bli en del av Europeiska gemenskapen.

 
  
MPphoto
 
 

  Jan Marinus Wiersma (PSE).(NL) Herr talman! Jag kommer att ställa mig bakom vad Hannes Swoboda sa före mig. Jag anser att den fördröjning som man har enats om i säkerhetsrådet ger utrymme för ytterligare en oinskränkt insats för att nå en överenskommelse i säkerhetsrådet. En sådan överenskommelse är faktiskt grunden för allt: för en enighet inom Europeiska unionen, för EU:s framtida uppdrag i Kosovo, och också för att hålla samman regionen f.d. Jugoslavien.

I den bemärkelsen är det också viktigt att visa serberna – även om vi stöder Ahtisaaris förslag, eftersom de utgör grunden för vad vi vill att Kosovo ska nå – att vi är redo att göra ytterligare ett seriöst försök att sätta oss ner med dem och diskutera vad som fortfarande kan ändras och vilken typ av medgivanden som fortfarande är möjliga. Vi får inte utestänga den nya serbiska regeringen, för det är liksom tidigare viktigt att bevara goda förbindelser med detta land.

Samtidigt som det gläder mig att kommissionsledamot Olli Rehn under de senaste veckorna har gjort goda framsteg i kontakterna, förbindelserna och förhandlingarna med den nya regeringen, är det viktigt att inte blanda samman framsteg i förbindelserna med Serbien med Kosovofrågan. Kort sagt krävs en fullkomlig ansträngning för att vi fortfarande ska kunna nå en enighet, och slutligen kan vi kanske nå en ordentlig överenskommelse om att inte hålla med våra serbiska partner i regionen.

 
  
MPphoto
 
 

  Erik Meijer (GUE/NGL).(NL) Herr talman! Redan under hösten 2006 blev det uppenbart att Ahtisaaris rapport skulle förespråka självständighet, med särskilda åtgärder för att skydda serber och andra minoriteter. Det blev också tydligt att Serbien skulle vägra att gå med på detta och räknade med ett ryskt veto i FN:s säkerhetsråd.

Sedan dess har frågan tagits upp om huruvida ett ryskt veto skulle leda till att andra stater skulle ge Kosovo ett unilateralt erkännande som stat, däribland Förenta staterna och EU:s medlemsstater. Detta är den kontroversiella modell med vilken Tyskland 1992 erkände Sloveniens och Kroatiens självständighet före alla europeiska eller internationella beslut.

Tror ni att denna modell kommer att användas igen om det blir nödvändigt? Skulle tillämpningen av denna kontroversiella modell kunna förhindras om regionen norr om Kosovos Mitrovica, där de serbiska invånarna i Kosovo finns samlade, lämnades tillbaka till Serbien? Behöver man då fortfarande Serbiens och den ryska federationens godkännande?

 
  
MPphoto
 
 

  Doris Pack (PPE-DE).(DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi hade verkligen hoppats att Kosovo vid det här laget inte längre skulle vara en internationell fråga, och att politikerna verkligen skulle ha kunnat ta över ansvaret själva.

Tyvärr lever president Slobodan Miloševićs arv vidare efter hans död, vilket utgör en stor påfrestning för den demokratiska regeringen i Serbien. År 1996 demonstrerade jag mot Milošević i Belgrad tillsammans med medlemmar ur den nuvarande regeringen, och jag kunde inte önska något mer än att denna regering skulle få föra Serbien in i Europeiska unionen. Jag upplevde också den apartheid som Milošević införde i Kosovo från 1989 och fram till och med Natos ingripande. Jag beklagar att en alltför stor nationalism fortfarande smyger sig in i diskussionerna i Serbien. Om regeringen i Belgrad verkligen brydde sig om livskvaliteten för serberna i Kosovo i stället för förlorat territorium skulle den godkänna Martti Ahtisaaris plan. Planen ger serberna i Kosovo en grad av självbestämmande som andra minoriteter i Serbien och på Balkan bara kan drömma om.

Om Unmik ger sig av nu och vi inte kan fylla tomrummet på grund av avsaknaden av en resolution från säkerhetsrådet kommer vi att stå inför en hopplös situation. Herr kommissionsledamot! Ni har inte gett några svar på denna fråga. Som så ofta i det förflutna verkar det som om Europa faktiskt inte vill vidta de nödvändiga åtgärderna på Balkan.

Denna obeslutsamhet är ett stort problem som kommer att skapa enorma svårigheter. Det ligger inte i vårt intresse att fortsätta att skjuta upp frågan om Kosovo till en annan dag. De indirekta skadorna av vår underlåtenhet att agera kommer att bli enorma.

Liksom många andra stater ingick Ryssland i kontaktgruppen. Så Ryssland är fullt medvetet om att inga samtal har förts mellan regeringarna i Belgrad och Priština. Det vore orealistiskt att kräva förhandlingar nu, efter att Ahtisaaris förslag förkastats och efter vägran att anta en resolution från säkerhetsrådet. Så jag uppmanar kammaren att följa kommissionsledamotens exempel och göra allt vi kan för att tillmötesgå Rysslands intressen, som inte har något att göra med Kosovo eller Serbien, så att denna fråga kan lösas.

 
  
MPphoto
 
 

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE).(HU) En lösning som belönar albanerna och endast bestraffar serberna kommer inte att vara hållbar. EU är fångad i en fälla och är gisslan för de dåliga förbindelserna mellan Ryssland och Amerika och för Rysslands allt mer omfattande maktpolitik. Vi kan inte ge efter för den ryska utpressningen, men utan Ryssland finns ingen bra eller varaktig lösning. Vi kan inte heller ge efter för den albanska utpressningen, för utan EU:s hjälp klarar sig inte Kosovo som ett självständigt land.

Serbien har förlorat sin trovärdighet under de gångna årtiondena, det har förlorat Kosovo genom sitt agerande mot Kosovoalbanerna, och därför är det oumbärligt med självständighet för Kosovo. Denna fråga måste diskuteras vidare, men ensidiga åtgärder måste undvikas till varje pris. Ahtisaaris plan är delvis bra, men inte tillräcklig. Dess del om minoriteter är bra liksom dess del om territoriell autonomi, men samtidigt bär hela Europa ansvaret för att i årtionden ha underlåtit att klargöra frågor om nationellt självbestämmande och territoriell autonomi. Dessa frågor måste klargöras.

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. - (PT) Herr talman! Låt mig först välkomna Olli Rehn hit, eftersom jag inte fick möjlighet till det under mitt första anförande och vill göra det nu.

Jag vill göra fyra eller fem korta iakttagelser. Den första är att bekräfta vad jag sa i mitt första anförande: att det inte är hållbart att endast bevara status quo i Kosovo; vi måste göra framsteg. Vi är övertygade om att det vore ett enormt misstag att bevara status quo, ett misstag som vi skulle tvingas betala ett högt pris för.

För det andra, och liksom ett antal parlamentsledamöter redan sagt här, är det grundläggande att Europeiska unionen bevarar en enad ståndpunkt. Med andra ord måste medlemsstaterna förbli enade i fråga om Kosovo. Vi gjorde denna vädjan vid ett antal tillfällen som medlemsstat, och under vårt ordförandeskap stärker vi nu naturligtvis denna vädjan. Vi vill inte återigen se ett splittrat EU, särskilt inte i en grundläggande fråga som dessutom utspelar sig på europeiskt territorium. Därför har vi alltid vädjat till EU och dess medlemsstater att de ska förbli enade i strävan efter en lösning på problemet i Kosovo.

För det tredje anser vi att vi borde fortsätta att anstränga oss på den diplomatiska fronten med FN:s säkerhetsråd för att nå en ny resolution om Kosovo från säkerhetsrådet. Denna resolution utgör, liksom jag sagt, grunden för en internationell närvaro och för EU:s närvaro i Kosovo. Vi måste öka våra ansträngningar och inom sitt behörighetsområde kommer ordförandeskapet att fortsätta att aktivt eftersträva en enighet i säkerhetsrådet om denna nya resolution.

Slutligen är det mycket tydligt att vi måste ge länderna på västra Balkan, och särskilt Serbien, verkliga europeiska framtidsutsikter, eftersom Serbien uppfyller alla de nödvändiga kriterierna och villkoren för dessa europeiska framtidsutsikter. Vi gladde oss över beslutet att återinleda förhandlingarna med Serbien om ett stabiliserings- och associeringsavtal med EU. Vi tror att detta är ett avgörande steg. Att säkra ett europeiskt framtidsperspektiv för Serbien är av avgörande vikt eftersom det är en avgörande faktor för stabiliteten i hela Balkanregionen.

 
  
MPphoto
 
 

  Olli Rehn , ledamot av kommissionen. (EN) Jag börjar med Serbien. Serbien har ett konkret europeiskt perspektiv, med ett EU-medlemskap som slutligt mål när man väl uppfyller alla villkor för anslutning till EU. Detta är utgångspunkten i våra förbindelser med Serbien.

Efter att den nya demokratiska regeringen – som är Europa- och reformorienterad – upprättades, och efter att denna nya regering hade gjort ett tydligt åtagande att samarbeta med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien och vidtagit effektiva och praktiska åtgärder för att uppfylla detta åtagande, kunde vi för omkring en månad sedan återuppta förhandlingarna med Serbien om stabiliserings- och associeringsavtalet. Det är värt att lägga på minnet att detta avtal, utöver att vara ett betydelsefullt avtal, särskilt i fråga om ekonomiska förbindelser och handelsförbindelser, också är porten till, mellanstoppet mot, en kandidatstatus i Europeiska unionen. Jag har upprepade gånger sagt detta i den offentliga debatten med Serbien och det ska jag fortsätta att göra, och jag ska visa att Serbien har en europeisk framtid förutsatt att landet är villigt att uppfylla de villkor som denna framtid kräver.

Vi kan inte förvänta oss någon förhandling om eftergifter i fråga om Kosovo på grund av Serbiens europeiska spår, men vi kan förvänta oss att den politiska debatten i Serbien slutligen kan gå från ett nationalistiskt förflutet till en europeisk framtid. Vad vi kan förvänta oss är att Serbien, om förhandlingarna fortsätter under en begränsad tidsperiod, intar en konstruktiv inställning och för en realistisk strategi i dessa förhandlingar i stället för att upprepa samma fraser som vi har hört under de senaste åren.

Min andra punkt är att det kommer att behövas internationell övervakning under en tid i Kosovo, som täcker både politiska frågor och säkerhetsfrågor. Syftet med detta måste vara tydligt: att övervaka genomförandet av en statusuppgörelse som säkerställer alla samhällens rättigheter och en hållbar utveckling i Kosovo. För att detta ska ske behövs en resolution från FN:s säkerhetsråd. Det är uppriktigt sagt svårt att verka under förhållanden med politisk osäkerhet medan förfarandet fortfarande pågår inom FN:s säkerhetsråd.

Vi har all rätt att förvänta oss att alla permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd ska inse vilket ansvar de har för Europas framtida säkerhet och stabilitet. Vi har all rätt att förvänta oss att alla medlemmar i säkerhetsrådet ska inse vilket stort ansvar de har.

Vi arbetar hårt inom kommissionen för att säkerställa att EU ska vara redo att använda sig av civila uppdrag för att övervaka genomförandet av beslutet om status. Det kommer att röra sig om ett annat slags uppdrag än FN:s interimistiska uppdrag i Kosovo (Unmik), och det behövs en solid rättslig grund i form av en resolution från FN:s säkerhetsråd för att kunna säkerställa ett framgångsrikt uppdrag.

Sammanfattningsvis visar Kosovo och landets statusprocess hur stort behov vi har av bättre styr- och samordningsmekanismer, som slutligen bör tillhandahållas av reformfördraget. Det är verkligen hög tid att skapa mer effektiva och ändamålsenliga instrument för ett införlivande av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga uttalanden (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Alexander Stubb (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Frågan om Kosovos framtid är en del av efterdyningarna av de hemska krigen på Balkan. Vi talar om ett område i centrala Europa. Att förhala frågan är inget alternativ.

För att citera president Martti Ahtisaari, som ledde en 14 månader lång förhandling mellan serber och kosovoalbaner, så är ”en lösning inte bara något som ligger i kosovoalbanernas intresse, utan den är också av avgörande betydelse för freden och stabiliteten i regionen”.

Detta är något man måste instämma i. I mars förra året drog han slutsatsen att det inte fanns någon grund för enighet mellan parterna. Senare föreslog han självständighet för Kosovo.

Denna plan har fått ett brett internationellt stöd. Det är dags att se framåt, samtidigt som vi naturligtvis inte får glömma den serbiska minoritetens rättigheter i Kosovo.

Slovenien var den första av de tidigare jugoslaviska staterna att anslutas till EU. Makedonien är en kandidat. Resten står i kö.

Förhoppningsvis kommer alla i slutändan att bli medlemmar, och de tidigare gränserna kommer att förlora sin betydelse. Ibland måste gränser dras för att de sedan ska kunna suddas ut. Detta verkar vara fallet i Kosovo.

Enligt kommissionsledamot Olli Rehn stöder kommissionen president Ahtisaaris plan. Jag anser att vi också bör göra det.

 

17. F.d. jugoslaviska republiken Makedoniens framstegsrapport (debatt)
MPphoto
 
 

  Talmannen. - Nästa punkt är ett betänkande från Erik Meijer, för utskottet för utrikesfrågor, om f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens framstegsrapport 2006 (2006/2289(INI)) (A6-0214/2007).

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. - (PT) Herr talman, ärade ledamöter! Som ni vet beslutade Europeiska rådet i december 2005 att ge f.d. jugoslaviska republiken Makedonien status som kandidatland, framför allt med beaktande av de avsevärda framsteg som landet gjort mot att uppfylla den rättsliga ramen i Ohrid-ramavtalet, och med beaktande av landets åtagande att genomföra stabiliserings- och associeringsavtalet.

Rådet betonade också vid denna tidpunkt att nya skeden på vägen mot att uppfylla några av villkoren i rådets slutsatser måste övervägas. Ett år senare, i december 2006, hyllade rådet de framsteg som gjorts, men beklagade att reformtakten hade avtagit under 2006. Under dessa omständigheter krävde Europeiska rådet vid sitt möte i december 2006 att reformtakten skulle påskyndas på grundläggande områden och att prioriteringar för det europeiska partnerskapet skulle fastställas och genomföras för att säkerställa framsteg på vägen mot anslutningen.

Nästa möte i stabiliserings- och associeringsrådet med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, som ska äga rum den 24 juli i Bryssel, kommer att utgöra ett tillfälle att analysera genomförandet av stabiliserings- och associeringsavtalet och att beakta viktiga frågor som uppstått inom ramen för avtalet, utöver eventuella bilaterala och internationella frågor av ömsesidigt intresse.

Utifrån årsrapporterna från kommissionen, vars nästa rapport väntas under hösten, kommer rådet att göra en mer djupgående bedömning av de framsteg som f.d. jugoslaviska republiken Makedonien gjort när det gäller att uppfylla EU:s villkor och krav.

Vad gäller landets interna situation anser EU att det är mycket viktigt att det finns fungerande stabila och demokratiska institutioner och en verklig politisk dialog. Dessa faktorer är grundläggande för framstegen mot ett införlivande i EU. I detta sammanhang vill jag hylla partierna EVMRO, DPMNE och DUI för att de den 29 maj 2007 nådde en överenskommelse om hur man ska gå vidare med vissa frågor av ömsesidigt intresse, och DUI har följaktligen återvänt till parlamentet. Rådet hoppas nu att den politiska dialogen om grundläggande och viktiga interna frågor kommer att fortsätta mellan alla de politiska partierna i parlamentet och mellan alla berörda legitima politiska institutioner.

En konstruktiv politisk atmosfär måste bevaras om landet ska kunna inrikta sig på de grundläggande reformer som krävs för att det ska kunna göra framsteg på vägen mot en EU-anslutning. Bland de aspekter som kräver särskild uppmärksamhet finns förstärkningen av den offentliga förvaltningen, lagens verkliga företräde, en rättslig reform, kampen mot korruption och det fortsatta genomförandet av stabiliserings- och associeringsavtalet.

Också värt att nämnas i detta sammanhang är Ohrid-ramavtalet, vars fullständiga och kontinuerliga genomförande utgör ett grundläggande inslag i de politiska kriterierna och kommer att förbli avgörande för framstegen mot en EU-anslutning. I detta hänseende är det viktigt att ett fullständigt förtroende bevaras när det gäller tillämpningen av Badinter-principen. Vi hoppas också att vidare framsteg kommer att göras på områden som decentralisering och rättvis representation. Ohrid-reformerna borde fortsätta utifrån en så långtgående överenskommelse som möjligt, med fullständigt beaktande av andan och villkoren i ramavtalet.

 
  
MPphoto
 
 

  Olli Rehn , ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Först och främst vill jag tacka det portugisiska ordförandeskapet och Manuel Lobo Antunes för att ordförandeskapet prioriterar EU:s perspektiv på västra Balkan, som man återigen har visat i dag. Detta är mycket viktigt för Europas framtid.

I Erik Meijers betänkande tas många av de frågor upp i vilka f.d. jugoslaviska republiken Makedonien kommer att möta utmaningar på sin väg mot Europeiska unionen, i synnerhet på det politiska området. Jag är övertygad om att antagandet av en resolution från parlamentets sida kommer att utgöra ett viktigt bidrag till integrationsprocessen för landet inför ett EU-medlemskap.

Jag välkomnar den starka betoningen i resolutionsförslaget på betydelsen av ett genomförande av Ohrid-ramavtalet från 2001. Detta avtal har inte bara utgjort ett löfte om förenlighet och stabilitet: det har också varit ett synligt exempel på det svåra men lönande konststycket att nå kompromisser för allas bästa.

F.d. jugoslaviska republiken Makedonien blev ett föredöme i regionen genom att stödja ett multietniskt samhälle i en enhetlig demokratisk stat och genom att fastställa mekanismer för en samstämmig strategi för frågor som avser förhållandet mellan olika etniska grupper. Denna strategi var verkligen av avgörande betydelse för EU i fråga om att besluta om att bevilja landet kandidatstatus i december 2005. Det kommer att bli nödvändigt att fortsätta på samma sätt under hela anslutningsprocessen. I detta sammanhang välkomnar kommissionen de framsteg som gjorts i den politiska dialogen mellan regeringen och delar av oppositionen.

En dialog är verkligen av största betydelse för ett säkerställande av institutionernas stabilitet och funktion och av en så heltäckande genomförandeprocess av reformerna som möjligt.

Nu ser vi fram emot att dialogen ska fortsätta. Vi ser också fram emot att se den fördjupas, i synnerhet i parlamentet, och leda till praktiska, faktiska resultat. Det är av avgörande betydelse att den politiska överenskommelse som nåtts mellan Interna makedoniska revolutionära organisationen – Demokratiska partiet för nationell enighet (VMRO-DPMNE) och Demokratiska unionen för integration (DUI) nu genomförs på ett tillbörligt sätt.

Andra centrala utmaningar omfattar ett effektivt genomförande av reformerna inom polisen och rättsväsendet liksom kampen mot korruption och organiserad brottslighet.

I ert betänkande erkänns med rätta den positiva roll som f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har spelat och fortfarande spelar i regionen. Vi ser likväl ett behov av att fortsätta att uppmuntra landet i dess ansträngningar för regionalt samarbete och goda grannskapsförbindelser.

Kommissionen kommer att bedöma de framsteg som gjorts av landet i vår årliga lägesrapport, som ska godkännas den 7 november i år. Vi kommer också att lägga fram ett förslag till ett nytt partnerskap, och utforma en färdplan för nödvändiga reformer i landet för de kommande åren.

Sammanfattningsvis har landet fortfarande ett stort arbete framför sig, och framstegen på den europeiska vägen kommer att vara beroende av dess förmåga att uppfylla de politiska kriterierna.

Avslutningsvis är det många utmaningar som måste hanteras. Framstegen i den europeiska integrationsprocessen ligger verkligen i händerna på landets ledare. Jag litar på att regeringen och parlamentet i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien kommer att beakta de kloka och solida förslag och rekommendationer som anges i ert resolutionsförslag.

 
  
MPphoto
 
 

  Erik Meijer (GUE/NGL), föredragande. – (NL) Herr talman! F.d. jugoslaviska republiken Makedonien har splittrats i sex internationellt erkända stater, och det ser ut som om Kosovo snart kommer att läggas till listan. Vad som är slående är att Europeiska unionen har valt en annorlunda strategi för var och en av dessa sju stater.

Slovenien har varit medlemsstat i över tre år, framgångsrika förhandlingar med Kroatien har inletts och sedan 2005 har Makedonien haft status som kandidatland utan att det åtföljts av några förhandlingar. Vad gäller de andra regionerna har endast stabilisering och associering diskuterats, vilket Serbien och Bosnien i hög grad har fördröjt eftersom de inte uppfyllt de därmed förbundna villkoren.

Allt detta står i stark kontrast till den samtidiga anslutningen 2004 av Estland, Lettland och Litauen, som fram till och med 1991 var ockuperade av Sovjetunionen, å ena sidan, och Tjeckien och Slovakien, som var en gemensam stat fram till och med 1993, å andra sidan. Jag har alltid förespråkat att man åtminstone ska tillåta Kroatiens och Makedoniens anslutningsprocess att sammanfalla i så hög grad som möjligt, och jag beklagar att Makedonien, till följd av de försenade förhandlingarna, nu släpar efter Kroatien med två år.

Jag säger inte att jag anser att Makedonien är helt redo för en anslutning. Den allvarliga miljöförstöringen och fackföreningarnas komplicerade status är i otakt med den europeiska normen. De konstaterade problemen med korruption och rättsskipning i andra anslutande länder har inte heller lösts ännu. Statens roll i bortförandet och överlämningen av tyska medborgare till amerikanska förhörsledare har ännu inte klargjorts. I början av dess mandatperiod utsatte den nuvarande regeringen den ekonomiska tillväxten för oproportionerliga påfrestningar, bland annat genom att påföra extremt låga skatter som kunde ha ruinerat landet. Dessa och andra problem måste lösas under de kommande åren.

Två andra saker har dock dominerat den allmänna opinionen och medievärlden både i och utanför Makedonien, nämligen förbindelserna mellan de olika befolkningsgrupperna i landet och förbindelserna med grannländerna, och särskilt Grekland. Andra europeiska länder, särskilt Belgien och Schweiz, men också Spanien, Italien och Finland, har visat att det är möjligt att med framgång skapa jämlika villkor för medborgarna trots stora språkliga och kulturella skillnader inom dessa länder. Under de första åren av självständighet skapades alltför lättvindigt ett intryck av att Makedonien främst är en stat för människor som talar makedoniska, vilket är besläktat med bulgariska och i mindre utsträckning serbiska. Det är samtidigt som tur är allmänt erkänt att utbildning och förvaltning på det egna språket är avgörande för den stora albanska befolkningsgruppen som är dominerande i nordvästra delen av landet.

Närmare förbindelser eftersträvas också med den framtida grannstaten Kosovo, som är ett land där många medborgare har släktingar. De aktuella överenskommelserna mellan det största regeringspartiet och det största partiet för de albansktalande medborgarna, som bojkottat parlamentssammanträdena i månader, inger förhoppningar om försoning och om en alltmer jämlik ställning för den albanska befolkningen. Dessutom har medlemmarna i de mycket mindre befolkningsgrupperna, bland vilka romerna och turkarna är de mest välkända, rätt till lika behandling, deltagande i beslutsfattandet och till att inneha regeringsposter. Makedonien framstår nu som en multietnisk stat, vilket skapar skyldigheter.

Makedonien är en geografisk region som sedan långt tillbaka haft olika invånare, av vilka några nu tillhör Grekland och Bulgarien. Användandet av samma namn för en stat som omfattar en del av regionen har skapat motsättningar. Bulgarien, som är den stat som 1878 tvingades att lämna tillbaka en stor del av Makedonien till Turkiet, som redan tilldelats detta territorium, och som följaktligen tvingades se på när detta område övertogs av Serbien, försonades med de grannar som hade blivit självständiga och var den första staten att erkänna det konstitutionella namnet Republiken Makedonien.

Dess grannland Grekland å andra sidan har starkt motsatt sig detta konstitutionella namn sedan Makedoniens självständighet 1991. I dag är den grekiska ståndpunkten att namnet Makedonien är godtagbart, under förutsättning att ytterligare en fras läggs till som klargör att det berörda området endast utgör en del av det historiska området Makedonien. Användningen av detta namn utan några prefix, framför allt om det åtföljs av symboler från den grekisk-makedoniska historien, väcker misstankar i Grekland om att man gör anspråk på territoriet i tre provinser i norra Grekland med samma namn.

Jag är inte förvånad över att jag som föredragande uppmanats att ensidigt välja en av de motsatta ståndpunkterna hos de två grannländerna. Jag förblir neutral och anser att båda sidorna tillsammans borde finna en lösning för att ta itu med sina långvariga meningsskiljaktigheter på ett konstruktivt sätt så snart som möjligt. Detta omfattar överenskommelser för att undvika och förhindra provokationer på grund av symboler eller kartor. Även om allmänheten kanske vädjar till den nationella stoltheten hos politikerna på båda sidor av gränsen vill den också ha lugn och samarbete. Utan några verkliga överenskommelser finns det risk för att Makedoniens anslutning till Europeiska unionen kommer att fördröjas i onödan, trots att en anslutning är vad allmänheten i såväl Makedonien som Grekland önskar.

 
  
MPphoto
 
 

  Anna Ibrisagic, för PPE-DE-gruppen. – När vi diskuterar ett land och dess relation till EU händer det ofta att diskussionerna förvandlas till en uppräkning av saker som vi anser är bra eller saker som vi vill kritisera hos detta land. Ofta glömmer vi en djupare bakgrund och ett bredare perspektiv . När man talar om EU och utvidgningen händer det att alltför ofta att vi talar om ekonomiskt samarbete, pengar och vad utvidgningen kostar. Men det är alltför sällan som vi ser på utvidgningen utifrån den säkerhetspolitiska aspekten och på det europeiska samarbetet utifrån fredsaspekten. Makedonien och dess närmande till EU är ett typiskt exempel på denna läxa som vi ibland glömmer, men som historien på Balkan påminner oss om då och då. Med sitt geopolitiska läge är Makedonien en värdefull resurs som starkt kan bidra till säkerheten i regionen. Men samma geopolitiska läge innebär också olika utmaningar och ibland stora påfrestningar för landet. Därför är det oerhört viktigt att vi ger Makedonien ett tydligt EU-perspektiv, vilket det här betänkandet också gör. Ett EU-perspektiv för inte bara Makedonien utan för hela regionen kan innebära skillnaden mellan en väg tillbaka till det förflutnas konflikter eller en väg framåt och en framtid i frihet och demokrati. Men ett EU-perspektiv innebär också ett antal skyldigheter. Kampen mot korruptionen måste fortsätta. Samarbetet mellan majoriteten och minoriteter av olika slag måste förstärkas och ett antal och ett antal reformer initieras. Jag tror dock att man i Makedonien redan är medvetna om dessa skyldigheter och det arbete som återstår eftersom man redan har genomfört ett antal av de reformer som krävs för att landet så snart som möjligt ska kunna återförenas med sin europeiska familj. Jag säger återförenas eftersom Makedonien är och alltid har varit en del av Europa. Utan ett tryggt och säkert Makedonien får vi inte ett tryggt och säkert Balkan och utan fred och säkerhet på Balkan får vi inte heller ett fredligt och säkert Europa.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: MORGANTINI
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Józef Pinior, för PSE-gruppen. – (PL) Fru talman! Erik Meijers framstegsrapport om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien är en positiv bedömning av detta lands framsteg sedan det deklarerade att det ville ansluta sig till Europeiska unionen. Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet instämmer i att betänkandet är viktigt.

Jag vill framhålla Makedoniens framsteg när det gäller att uppfylla de politiska Köpenhamnskriterierna och att genomföra rekommendationerna från det europeiska partnerskapet från 2005, nämligen stabiliserings- och associeringsavtalet. Det är särskilt viktigt att de makedoniska myndigheterna genomför Ohridavtalet korrekt, vilket utarbetats i nära samarbete med Europeiska unionen och garanterar alla medborgare medborgerliga och politiska rättigheter oavsett deras etniska ursprung. Ohridavtalet HAR reformerat Makedonien genom att dess multietniska, mångkulturella och mångreligiösa karaktär erkänns fullt ut. I detta hänseende borde vi betona den ansvarsfulla utrikespolitiken i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, och dess åtgärder för internationell säkerhet och fred. Slutligen vill jag betona det utmärkta jämlika samarbetet mellan myndigheterna i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, särskilt landets utrikesministerium, och Europaparlamentet.

En jämlik och fredlig samexistens i det makedoniska samhället och genomförande av innehållet och andan i Ohridavtalet kommer att ha en betydelsefull inverkan på landets strävan att ansluta sig till Europeiska unionen. Jag vill återigen betona den politiska slutsatsen i detta betänkande: f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har genomfört reformer som borde föranleda ett framtida medlemskap i Europeiska unionen för detta land.

 
  
MPphoto
 
 

  István Szent-Iványi, för ALDE-gruppen.(HU) Makedonien har varit en officiell kandidat för medlemskap under de senaste två åren, och har uppenbara europeiska framtidsmöjligheter. Trots detta vet vi fortfarande inte när anslutningsförhandlingarna kommer att inledas. Vi liberaler och demokrater vill att dessa förhandlingar inleds så tidigt som nästa år. Men detta beror i hög grad på Makedonien.

Makedonien har gjort avsevärda ansträngningar under de senaste åren och har nått omfattande resultat, men har fortfarande mycket kvar att göra. Reformer behövs inom civilförvaltningen, inom rättsväsendet och inom polisen, och kampen mot korruption måste också stärkas.

Vi noterar med beklagande att reformerna sedan valet i juni förra året har förlorat sin drivkraft. Vi vädjar till våra makedoniska vänner att förbereda en anslutning med förnyad styrka. Vi anser att det är viktigt att Ohrid-ramavtalet genomförs fullt ut, eftersom vi vill att förhandlingarna inleds så snart som möjligt.

Det är glädjande att det största oppositionspartiet har återvänt till parlamentet efter en halvårslång bojkott. I en demokrati måste ett demokratiskt parti försvara väljarnas intressen i parlamentet, och därför hyllar och firar vi deras återvändo.

Vi anser att frågan om användningen av Makedoniens konstitutionella namn är en bilateral fråga. Denna olösta fråga får inte hindra Makedoniens anslutning, och samtidigt hoppas vi att förhandlingarna, med medling av FN, inom kort kommer att leda till ett tillfredsställande resultat för alla. Vi vill ha ett gynnsamt resultat.

Slutligen välkomnar vi det framgångsrika avslutandet av samtalen om lättnader för viseringskraven. Vi anser att det är mycket viktigt att det efter den 1 januari kommer att bli mycket enklare för makedoniska medborgare att resa in på EU:s territorium, men vi anser att detta endast är det första steget. Vårt främsta mål är att alla makedonier, inom kort och inom en överskådlig framtid, kommer att kunna resa in på EU:s territorium utan visum.

 
  
MPphoto
 
 

  Hanna Foltyn-Kubicka, för UEN-gruppen.(PL) Fru talman! Makedonien är tveklöst ett land som hör hemma i ett enat Europa, och jag tror verkligen att landet inom en inte alltför lång tid kommer att ansluta sig till Europeiska unionen som en jämlik gemenskapsmedlem.

Innan detta sker står dock detta land fortfarande inför många utmaningar. Landet måste göra mer för att skydda miljön och för att fullfölja den ekonomiska och administrativa reformen. Den viktigaste frågan kommer dock att vara att bygga ett förtroende och att garantera verklig jämlikhet mellan alla etniska grupper.

Ohrid-ramavtalet är ett mycket viktigt steg i denna riktning. I Erik Meijers betänkande framhålls också de områden där Makedonien gjort avsevärda framsteg genom att genomföra många av punkterna i stabiliserings- och associeringsavtalet och när det gäller uppfylla Köpenhamnskriterierna. Alla ansträngningar måste göras för att stödja de makedoniska myndigheterna i denna process och för att se till att verkliga anslutningssamtal inleds så snart som möjligt.

Bröder och makedonier – ni är väntade.

 
  
MPphoto
 
 

  Angelika Beer, för Verts/ALE-gruppen.(DE) Fru talman! Låt mig på gruppen De grönas vägnar få välkomna våra kolleger från det makedoniska parlamentets delegation som kommit hit för att närvara vid denna debatt i Europaparlamentet. Det är ett bra tecken: vi oroade oss mycket över det albanska DUI-partiets bojkott av parlamentet under de senaste månaderna. Nu är de alla samlade här i kammaren, vilket utgör ett slut för dödläget i reformprocessen.

Herr kommissionsledamot Rehn! Ni nämnde reformtoppmötet tidigare, och det är korrekt att säga att Angela Merkel kunde notera en verklig framgång under sitt ordförandeskap för Europeiska unionen. Vi har inte längre ett absorptionsproblem, den debatten är över, och nu kommer reformerna i kandidatländerna att avgöra om vi kan tillåta dem att ansluta sig till unionen.

Låt mig säga ett par ord om EU vid denna tidpunkt. Jag vill fråga Europeiska unionen hur vi på ett trovärdigt sätt kan kräva stora reformer i kandidatländerna när en medlemsstat som Förenade kungariket vill förneka sina medborgare grundläggande rättigheter. Denna trovärdighetsbrist är något som Europeiska unionen måste ta itu med, inte ansökarländerna. Vi kan inte acceptera undantag från de grundläggande rättigheterna i Europa.

Makedonien har gjort stora framsteg, och vi förespråkar en snabb EU-anslutning för detta land. Därför har jag en begäran till nästa talare: han har en minut på sig att dra tillbaka sina ändringsförslag, där han kontinuerligt försöker sabotera överenskommelsen mellan Makedonien och Grekland och därigenom omintetgöra en fredlig lösning.

 
  
MPphoto
 
 

  Georgios Karatzaferis, för IND/DEM-gruppen. – (EL) Fru talman! Självklart måste FYROM ansluta sig till Europa. Ingen betvivlar detta. Men vi får inte underskatta vissa frågor, som både rådet och kommissionen har underskattat, även om föredraganden hänvisade till förbindelserna mellan FYROM och Grekland.

Grekland kan inte annat än vara emot detta land så länge som det gör anspråk på att ha återföreningsrättigheter. De gör till och med anspråk på territorier i sin konstitution. I FYROM:s aktuella läroböcker lär de ut att Grekland ockuperar territorium i FYROM.

Förstår ni vad det innebär? Om man framöver förstärker denna arrogans är det samma sak som att åter placera en krutdurk på Balkan.

FYROM måste förstå att allt detta, att göra anspråk på ett annat lands historia, på ett namn som inte tillhör dem – det kallades Vardarska fram till 1945 – är att utsätta området för stor fara. Grekland kommer att vara omedgörligt om regeringen i Skopje inte visar måttfullhet och en försonande inställning till dessa anspråk.

 
  
MPphoto
 
 

  Димитър Стоянов, от името на групата ITS. - Първо към г-н комисаря, искам да кажа, че Македония отдавна не е унитарна държава.

Македония стана жертва на една терористична банда, на един международен заговор срещу нея, на една банда от наркотрафиканти, подкрепени от международната общност, които веят знамето на великоалбанския шовинизъм и на радикалния ислям.

На Македония с т.нар. Охридско рамково споразумение й беше наложен един диктат, който не съществува никъде другаде в момента в никоя демократична държава, нито в този парламент, нито никъде, слава Богу. Диктат на една малка общност над волята на многото в тази държава.

Освен това искам да обърна една забележка към господин докладчика. За съжаление, трябва да се постараете малко повече да се запознаете с историята, защото в Македония, получили сте някаква представа, но в Македония не се говори македонски език.

И това ще го обясня с факта, който споменахте, че през 1878 г. 85 % от населението се е определяло като българи. Македония трябва да дойде в Европейския съюз. Аз подкрепям нейното присъединяване, за да получи някаква справедливост в крайна сметка.

 
  
MPphoto
 
 

  Giorgos Dimitrakopoulos (PPE-DE).(EL) Fru talman! Först vill jag tacka föredraganden, Erik Meijer, för vårt samarbete under hela denna period angående utarbetandet av vissa ändringsförslag.

Jag förespråkar naturligtvis också europeiska framtidsutsikter och en europeisk framtid för FYROM. Men just för att det handlar om europeiska framtidsutsikter och om en europeisk framtid får FYROM inte glömma att status som kandidatland inte endast för med sig rättigheter utan också skyldigheter, varav en skyldighet är goda grannskapsförbindelser och behovet av att finna gemensamt godtagbara lösningar på befintliga problem med grannländerna, enligt Salzburgförklaringen, och naturligtvis enligt stabiliserings- och associeringsprocessen.

FYROM får inte heller glömma när det gäller namnet att det är tydligt att förhandlingarna under överinseende av FN måste återupptas och att FYROM måste komma till förhandlingsbordet i god tro och med god vilja och en konstruktiv inställning. Detta har alltid varit det internationella samfundets ståndpunkt.

På samma sätt får vi inte glömma att vissa handlingar på senare tid har noterats i FYROM, som exempelvis namnbytet av flygplatsen till Alexander den stores flygplats och det aktuella uttalandet av FYROM:s transportminister om att han vad som än händer inte kommer att ändra detta namn. Detta är ett agerande som strider mot innehållet och andan i interimsavtalet från 1995, som bygger på principen om goda grannskapsförbindelser.

Detta beteende måste upphöra. Slutligen har många ändringsförslag lagts fram. Vissa måste antas, som till exempel de som syftar till att förbättra punkterna om pass, medan andra om lufttrafik, som t.ex. ändringsförslag 12, …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 
 

  Panagiotis Beglitis (PSE).(EL) Fru talman! Vi har hela tiden stått bakom en europeisk framtid för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, och vi har bidragit till institutionernas ekonomiska återuppbyggnad och demokratisering.

Grekland är, framför allt under senare år och efter undertecknandet av interimsavtalet, det land som har den viktigaste ekonomiska och investeringsmässiga profilen i Skopje, och som har bidragit till att skapa tusentals arbetstillfällen. Samtidigt har vi arbetat realistiskt för att finna en ömsesidigt godtagbar lösning på den olösta frågan om namnet.

Namnfrågan är inte en bilateral fråga mellan Grekland och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Ramen för lösningen har utarbetats utifrån besluten från FN:s säkerhetsråd, interimsavtalet och de berörda EU-besluten.

Alla som var snara att erkänna f.d. jugoslaviska republiken Makedonien med dess konstitutionella namn, i strid mot FN:s och EU:s institutionella ramar, gör ansträngningarna att finna en hederlig kompromisslösning för det internationella namnet en stor otjänst (jag betonar det) och späder på oförsonligheten och det nationalistiska klimatet hos vårt grannlands politiska ledarskap.

Vi håller med om att detta dödläge måste upphöra.

 
  
MPphoto
 
 

  Bogusław Rogalski (UEN). - (PL) Fru talman! År 2005 fick Republiken Makedonien status som kandidatland inför ett medlemskap i Europeiska unionen. Makedoniens anslutning till våra strukturer måste föregås av en intern överenskommelse om att reglera frågan om samexistens för de olika etniska grupperna i landet utifrån demokrati och jämlikhet. Detta kriterium måste uppfyllas innan Makedonien införlivas i EU. Landet måste inrätta ett sammanhängande system med offentlig förvaltning och utbildning som hanterar språkliga och etniska skillnader på ett sätt som gör att de etniska grupperna och de olika nationella minoriteterna kan samexistera på ett harmoniskt sätt.

Makedonien måste också omgående enas med Grekland i fråga om landets namn. Grekland måste visa större flexibilitet i denna fråga, eftersom namnfrågan inte under några omständigheter kan användas för att hindra inledandet av förhandlingarna och Makedoniens anslutning till Europeiska unionen.

I frågan om Makedonien följer vi inte våra känslor, utan Köpenhamnskriterierna.

 
  
MPphoto
 
 

  Doris Pack (PPE-DE).(DE) Fru talman! Makedonien har redan kommit en bra bit på vägen när det gäller att ansluta sig till EU. Det är nu en anslutningskandidat. Landet har undertecknat ett stabiliserings- och associeringsavtal med EU, men det är den enkla delen. De makedoniska politikerna har fortfarande en hel del kvar att göra.

Att omvandla avtalet till en konkret lagstiftning kommer att bli svårt, men det måste hanteras med dynamik, på området för rättsliga frågor till exempel, inom förvaltning, ekonomi, finanspolitik och i synnerhet på området för brotts- och korruptionsbekämpning. Detta är den mest brådskande uppgift som regeringen och parlamentet står inför.

Makedonien har med framgång satt stopp för en blodig konflikt med hjälp av det internationella samfundet, och måste nu omgående genomföra Ohridavtalet. Badinterkommissionen är ett användbart instrument för frågorna om etniska albaner. Man får dock inte låta detta instrument förhindra att den nödvändiga lagstiftningen införs, och det får inte ses som en vägledning för hur man tillsätter en regering.

Det är synd att Makedoniens förbindelser med dess grannland Grekland, som liksom vi just har hört investerar en hel del i Makedonien, fortfarande överskuggas av namntvisten. Nationalistisk retorik på båda sidor är inte till hjälp. Dessa komplicerade förbindelser har gått så långt att det lett till att Grekland utfärdar två viseringar för makedonier. Denna olösta bilaterala fråga kommer naturligtvis inte att hindra att Makedonien ansluter sig till EU, men om frågan löses omgående skulle det gynna alla sidor, och det vore möjligt med hjälp av en FN-medlare.

Grannlandet Kosovos tvetydiga status har gjort att en f.d. albansk rebellsoldat som för närvarande är makedonisk parlamentsledamot erbjuder att föra 10 000 albanska soldater från Makedonien för att kämpa för självständighet för Kosovo.

Jag uppmanar den albanska befolkningen att koncentrera sig på sina egna angelägenheter i Makedonien och att lämna frågan med Kosovo till de verkliga valda företrädarna.

 
  
MPphoto
 
 

  Кристиан Вигенин (PSE). - Уважаеми колеги, днес обсъждаме напредъка на Република Македония в една по-оптимистична атмосфера: Европейският съвет вече отвори пътя за институционалната реформа, която е задължителна предпоставка за всяко бъдещо разширяване.

За периода на краткото си съществуване като държава Македония премина през различни кризи и много трудности, но запази стабилността си и възможностите си за развитие и просперитет. Именно тази жизнеспособност и перспективите за бъдещето трябва да бъдат източник на самочувствие за македонските граждани, а не подправената история или присвоените чужди исторически личности и символи.

За Македония са особено важни добросъседските отношения със страните-членки на Европейския съюз - България и Гърция. Има какво да се желае в тази посока и аз обръщам внимание на няколкото колеги от фракцията на "зелените", че борейки се за правата на несъществуващо македонско малцинство в България например, всъщност дават "храна" на националистите и от двете страни на границата и влошават перспективите на страната. За европейските социалисти е особено важно да се съхрани междуетническият диалог, а така също приоритетно да се решават проблеми като безработицата, остарялата инфраструктура и регионалните дисбаланси.

В заключение искам да подчертая, че ние ще подкрепяме реформите в Република Македония и се надяваме страната да стартира преговорите за присъединяване към Европейския съюз още в първата половина на 2008 г.

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. - (PT) Fru talman! I mycket kortfattade ordalag tror jag, liksom jag sagt, att associeringsrådet med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien den 24 juli kommer att tillåta oss att bilda oss en tydligare uppfattning om vilka framsteg som gjorts i landet inom ramen för dess kandidatur för ett fullständigt EU-medlemskap. Vi inväntar naturligtvis den framstegsrapport som kommissionen ska lägga fram i höst om situationen för f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens kandidatprocess.

Ordförandeskapet och medlemsstaterna kommer naturligtvis att fästa stor vikt vid kommissionens åsikt i denna fråga. Så snart som landet har uppfyllt kriterierna för att inleda förhandlingar borde dessa förhandlingar naturligtvis inledas.

Frågan om landets namn eller beteckning har också nämnts vid ett flertal tillfällen. Under det första portugisiska ordförandeskapet 1992 ingick jag, tillsammans med Lord Carrington och ambassadör José Cutileiro, i den grupp som hanterade frågan om f.d. Jugoslavien, och frågan ställdes redan vid den tidpunkten. Jag ser att problemet femton år senare inte har försvunnit. Jag hoppas verkligen att parterna kan sätta sig ned vid förhandlingsbordet och tillsammans arbeta fram en ömsesidigt godtagbar lösning.

 
  
MPphoto
 
 

  Olli Rehn , ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag vill tacka er för en mycket väsentlig och ansvarsfull debatt. Jag instämmer helt med Anna Ibrisagic, som betonade säkerhetsaspekten av EU:s utvidgning. Vi talar ofta bara om integrationsförmågan, men lyckligtvis kunde samförståndet om utvidgningen förnyas vid Europeiska rådet i december förra året, med stöd av parlamentet och kommissionens initiativ.

Det förnyade samförståndet om utvidgningen utgör båda sidorna av myntet: den strategiska betydelsen av utvidgningen för säkerhet och stabilitet i fråga om att förbättra våra värderingar när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter, och detta i kombination med unionens integrationsförmåga. Båda sidor är av avgörande betydelse, och båda sidor är viktiga för ett omsorgsfullt genomförande av utvidgningsprocessen.

I detta avseende är f.d. jugoslaviska republiken Makedonien ett utmärkt exempel. År 2001 befann sig landet på gränsen till inbördeskrig. År 2005 beviljades landet kandidatstatus. Det är en framgångssaga i den meningen.

Förra året gick framstegen i fråga om reformer långsammare, men det är ytterligare en anledning till att 2007 bör vara det år då landet kommer på rätt väg igen, vägen mot Europa, med hjälp av beslutsamma reformer som leder till praktiska resultat. Därför bör regeringens och alla de politiska partiernas fokus inte ligga på det datum då EU:s anslutningsförhandlingar inleds, utan snarare på att fortsätta driva reformprocessen med full beslutsamhet och praktiska resultat.

Reformerna är den resa som kommer att leda till målet att inleda förhandlingarna, och därefter en dag till att avsluta dessa förhandlingar. I detta avseende bör målet, anslutning till EU, inte bli till en politisk fotbollsmatch: alla partier bör enas i en strävan efter detta mål och i ett främjande av ett politiskt klimat som bidrar till ett framgångsrikt antagande av de reformer som krävs.

Det är anledningen till att det uppdrag som företrädarna för landets parlamentariska delegation har här i Strasbourg i dag är av största vikt, och jag hoppas att de kommer att föra med sig detta betydelsefulla budskap hem till Skopje.

Avslutningsvis noterar kommissionen att det inte har gjorts några framsteg på senare tid i namnfrågan, som Manuel Lobo Antunes sa. Situation har i stort sett varit densamma under de senaste 15 åren. Kommissionen hoppas att båda parter kan förnya sina ansträngningar och med en konstruktiv strategi förhandla fram en ömsesidigt godtagbar lösning på huvudfrågan under Förenta nationernas beskydd, och därigenom bidra till ett regionalt samarbete och goda grannskapsförbindelser.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. - Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 12 juli 2007.

 

18. TRIPS-avtalet och tillgång till läkemedel (debatt)
MPphoto
 
 

  Talmannen. - Nästa punkt är en gemensam debatt om

- en muntlig fråga till rådet från Gianluca Susta och Johan Van Hecke för gruppen för Alliansen liberaler och demokrater för Europa, Kader Arif för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, Georgios Papastamkos för gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, Vittorio Agnoletto och Helmuth Markov för gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, Carl Schlyter för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och Cristiana Muscardini för gruppen Unionen för nationernas Europa, om TRIPS-avtalet och tillgången till läkemedel (O-0036/2007 – B6-0130/2007)

- en muntlig fråga till rådet från Gianluca Susta och Johan Van Hecke för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, Kader Arif för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, Georgios Papastamkos för gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, Vittorio Agnoletto och Helmuth Markov för gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, Carl Schlyter för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och Cristiana Muscardini för gruppen Unionen för nationernas Europa, om TRIPS-avtalet och tillgången till läkemedel (O-0037/2007 – B6-0131/2007).

 
  
MPphoto
 
 

  Gianluca Susta (ALDE) , frågeställare. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka skuggföredragandena och sekretariatet vid utskottet för internationell handel för deras hjälp med detta arbete. För oss är tillgång till läkemedel för de fattigaste länderna en prioritet, och det omfattar våra internationella åtaganden. Vi kan därför inte nöja oss med att blint acceptera protokollet till TRIPS-avtalet och tro att det ska lösa frågan.

Kommissionsledamöter, rådsmedlemmar! Det finns inte längre några tillräckliga åtaganden om generiska läkemedel. Europeiska unionen kan och måste göra mer, och om det inte är realistiskt att föreslå att protokollet ska omförhandlas måste rådet, om det vill få Europaparlamentets samtycke, göra ett beslutsamt åtagande och slå fast att den mekanism som inrättades genom WTO:s beslut av den 30 augusti 2003 endast är en mycket liten del av problemets lösning. Det innebär att man måste se till att medlemsstaterna kan använda artikel 30 i TRIPS-avtalet i sina nationella lagar om patent för att godkänna produktion och export i syfte att hantera folkhälsobehoven hos de importerande medlemsländerna.

Det innebär att kommissionens mandat för förhandlingen av ekonomiska partnerskapsavtal med de fattigaste länderna måste begränsas, så att bestämmelser inte införlivas som går längre än TRIPS-avtalet. Det innebär att vi måste stödja länder som använder de flexibilitetsmekanismer som omfattas av TRIPS-avtalet för att erbjuda grundläggande läkemedel till rimliga priser. Det innebär att vi måste stödja samlade försörjningsstrategier för att nå stordriftsfördelar inom produktionen av generiska läkemedel till överkomliga priser och för att främja direktinvesteringar i lokala produktionsanläggningar.

Det innebär att vi aktivt måste stödja arbetet i Världshälsoorganisationens mellanstatliga arbetsgrupp om folkhälsa, innovationer och immaterialrätt. Det innebär att vi måste inse att Europeiska unionen omgående måste anta ytterligare åtgärder för att främja överföringen av teknologi, forskning, kapacitetsbyggande och regionala försörjningsmekanismer till världens fattigaste regioner. Det innebär att vi måste garantera en särskild finansieringsnivå för att utveckla eller skapa produktionsanläggningar för läkemedel som ägs av regioner i utvecklingsländer, samt garantera en ökad total finansiering för offentlig-privata partnerskap som bedriver forskning om och tar fram läkemedel som är särskilt viktiga i utvecklingsländerna.

Vi anser därför att vi har gjort ett aktivt bidrag i denna fråga, vars betydelse framgår av de bilder vi nås av från världens fattigaste delar. Bollen ligger nu hos rådet och kommissionen, och om vi får snabba exakta svar, och inte allmänna kommentarer, kan Europaparlamentet ge det efterfrågade samtycket omedelbart.

 
  
MPphoto
 
 

  Kader Arif (PSE), frågeställare. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Att vi i dag velat ställa frågor till rådet och kommissionen beror på att det samtycke de begär från oss till att ändra TRIPS-avtalet för att göra övergångslösningen från augusti 2003 permanent väcker många frågor. Efter debatten i parlamentsutskottet om denna mekanism var faktiskt alla de utfrågade experterna eniga i sin kritik av denna lösning, som endast löser en mycket liten del av problemen i de länder som inte har någon läkemedelstillverkning, och därmed en mycket liten del av svårigheterna för deras befolkningar att få tillgång till sjukvård.

Även om denna mekanism utarbetades som ett snabbt och effektivt svar anses den vara komplex och till och med ineffektiv. Trots rådets och kommissionens löfte till parlamentet har ingen utvärdering genomförts. Därför kvarstår tvivel i denna fråga. ”Mekanismen har inte utvärderats eftersom den aldrig har använts”, säger kommissionen, som hävdar att det inte innebär att den är ineffektiv. Det är utmärkt retorik som bygger på en bakvänd logik, men det är på intet sätt ett välgrundat svar. Europaparlamentarikernas frågor är de följande: varför har denna lösning aldrig använts? Motsvarar den problemets omfattning? Om inte, vilka nya åtgärder borde unionen vidta för att nå det angivna målet? Det får inte finnas någon avvikelse mellan vad vi säger att vi ska göra och vad vi faktiskt gör.

I sina uttalanden stöder unionen Dohaförklaringen, flexibiliteten i TRIPS-avtalet och de medlemsstater som har tillgång till dem. Unionen gör också ett åtagande om att inte kräva att utvecklingsländerna ska underställas nya immaterialrättsbestämmelser som är strängare än de som WTO fastställt, eftersom det skulle undergräva en verklig tillgång till behandling. Dessa uttalanden har dock inte genomförts i praktiken.

Låt oss börja med att förstå vad vi menar. Vad menar vi till exempel med flexibilitet? Enligt vår åsikt omfattar detta begrepp alla flexibla lösningar, inte bara den från 2003. I sina uttalanden hänvisar dock kommissionen endast till 2003 års lösning. Vad gäller de immaterialrättsliga bestämmelser som går längre än TRIPS-avtalet, hur definierar vi dem? Uppfattar vi samma bestämmelser? I sina uttalanden avstår kommissionen från att tillgripa sådana bestämmelser, men de förhandlingar som genomförts återspeglar inte nödvändigtvis detta åtagande. Kommissionens företrädare försvarar till och med ibland tillgripandet av dessa bestämmelser i syfte att bekämpa förfalskning, men det hör hemma i en helt annan debatt. Slutligen måste varje land som använder ett flexibilitetsinstrument, vilket det än må vara, få ett tydligt politiskt stöd, vilket inte är fallet i praktiken.

Vad vi begär är insyn och en balans mellan den offentliga debatten och de förhandlingar som förs bakom stängda dörrar. Vi är övertygade om att det inte är tillräckligt att endast införliva det berörda problemet i ett internationellt protokoll. Det handlar om ett långtgående politiskt och humanitärt problem som kräver en verklig politisk vilja som motsvarar den utmaning vi står inför. Vi vill nu ha tydliga åtaganden, och åtaganden på många punkter, som alla finns med i vår resolution som ska gå till omröstning i morgon. Detta avgörs av ett gemensamt politiskt uttalande med parlamentet före vår omröstning. Vi kommer inte att nöja oss med ytterligare en debatt utan något konkret åtagande. Vi vill att rådet och kommissionen gör ett allvarligt åtagande som garanterar att Europa blir mer delaktigt i att finna nya lösningar och att det försöker göra som våra medborgare vill och blir en ledande aktör i kampen för att garantera tillgång till läkemedel till överkomliga priser för hela världens befolkning.

 
  
MPphoto
 
 

  Georgios Papastamkos (PPE-DE), frågeställare.(EL) Fru talman! Jag tackar mina kära vänner för deras samarbete, som gjort det möjligt för oss att utarbeta det gemensamma resolutionsförslaget.

Som ni vet har unionen spelat en viktig roll i fråga om att nå den överenskommelse som vi diskuterar inom ramen för WTO. Unionen är en av de få medlemmar som har antagit intern genomförandelagstiftning. Vi medger naturligtvis att den mekanism som införts ännu inte har använts.

Det är rimligt att tvivla på effektiviteten hos den mekanism som införts i protokollet till TRIPS-avtalet. Ändringsförslaget till TRIPS-avtalet var resultatet av långdragna och mödosamma förhandlingar inom WTO. Resultatet av en omförhandling, även om det skulle vara genomförbart, är ovisst.

Unionen uppmanas att göra denna mekanism funktionsduglig med alla tillgängliga medel. Samtidigt måste överföringen av sakkunskap och teknologi och forskning till utvecklingsländerna uppmuntras.

Obligatoriska licenser är bara en aspekt av problemen med folkhälsan i utvecklingsländerna. Samtidigt behövs åtgärder som syftar till att förbättra systemen och infrastrukturerna för hälsovården. Riktat utvecklingsbistånd från unionen kan spela en viktig roll i detta syfte.

Jag vill också betona vikten av garantier mot en omdestinering av handeln. Läkemedlen måste nå och stanna kvar hos befolkningen i de länder som mekanismen skapades för. Jag anser att Europeiska unionen måste godkänna ändringsförslaget till TRIPS-avtalet så snart som möjligt.

Avslutningsvis vill jag säga att en global strategi behövs som omfattar både förebyggande och behandling.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Vittorio Agnoletto (GUE/NGL), frågeställare. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Den exportmekanism som inrättades genom beslutet av den 30 augusti 2003 har medfört så många restriktioner och administrativa/tekniska hinder att den hittills aldrig har använts, liksom Läkare utan gränser påpekade i en publikation i september 2006. Parlamentet uppmanade kommissionen och rådet att göra ett särskilt åtagande i sin resolution av den 2 december 2004.

Den 30 november 2006 antog Europaparlamentet återigen en beslutsam ståndpunkt om införandet av tillgång till läkemedel på södra halvklotet och antog enhälligt en resolution där man krävde att kommissionen, och jag citerar, ”fem år efter Dohaförklaringen, [skulle] erkänna att tillämpningen av förklaringen har misslyckats, eftersom WTO inte har mottagit någon notifiering om obligatoriska läkemedel från exportör- eller importörländerna. Inte heller enligt beslutet av den 30 augusti 2003 av WTO:s generalförsamling beträffande genomförandet av punkt 6 i Doha-förklaringen har någon sådan notifiering lämnats till WTO”. För det andra uppmanade parlamentet kommissionen att ”vidta de åtgärder inom WTO som krävs för att ändra TRIPS-avtalet och den artikel som grundar sig på beslutet av den 30 augusti 2003 […], i syfte att avskaffa de komplicerade, tidskrävande förfaranden som behövs för godkännande av obligatoriska licenser”.

Hittills, sex månader senare, har varken rådet eller kommissionen bevärdigat Europaparlamentet med ett svar, trots att alla grupper i parlamentet uppmanat dem att göra det. Att till det bittra slutet försvara en mekanism som den från den 30 augusti 2003, vilken återges ord för ord i ändringsförslaget till TRIPS-avtalet som EU vill ratificera, tyder på ett mycket tydligt ställningstagande: det innebär att man tar de stora multinationella läkemedelsföretagens sida och utelämnar miljontals patienter i fattiga länder till sjukdomar som i deras fall är dödliga, som t.ex. aids, tuberkulos, malaria och dussintals andra bortglömda sjukdomar, utan forskning eller behandling. Det är ett val som parlamentet, som är övertygat om att mänskliga rättigheter för alla går före vinsten för ett fåtal, inte kan acceptera.

 
  
MPphoto
 
 

  Carl Schlyter (Verts/ALE), författare. – Tänk er att gå till läkaren och för att ha råd att få behandling vara tvungen att betala hela familjens årslön. Tänk er att ni går till läkaren och att ni tvingas välja mellan att få medicin till er själva och ingen mat till barnen eller mat till barnen och ingen medicin själv. Detta val ställs miljontals människor inför idag. För två år sedan var jag med och startade Drugs for Neglected Diseases Initiative. Vi var många som tog initiativ här i parlamentet för att ta fram det här betänkandet och vi har haft ett väldigt gott samarbete. Vi är väldigt eniga i dessa frågor. Jag vill betona inför kommissionen att parlamentet ser mycket allvarligt på behovet av regler som säkrar tillgången på mediciner. Idag dör 12 miljoner människor om året pga. brist på medicin, framför allt mot tropiska sjukdomar. Patienterna är fattiga, det lönar sig inte att forska för dem och då får vi inga nya mediciner. Därför måste vi dels lösa frågan om tillgången på de mediciner som finns, dels frågan om forskning och utveckling av nya mediciner. För dessa länder kommer aldrig att kunna resa sig ur sin fattigdom om deras befolkning ligger hemma och är sjuk. TRIPS+-avtalen får absolut inte gå in i de ekonomiska partnerskapsavtalen och underminera dessa länders möjligheter att förse sin befolkning med mediciner.

På min talartid har jag inte ens tid att upprepa alla förkortningar på de olika patentrelaterade frågor som kommissionen idag driver i de ekonomiska partnerskapsförhandlingarna. Vi ber er att sluta med det.

När det gäller forskningen så måste vi ha en fond på EU-nivå eller en global vinstskatt på läkemedelsbolagen. Annars får vi aldrig fram de mediciner som kan lyfta dessa människor ur deras fattigdom. Rätten till överlevnad går före alla andra rättigheter.

 
  
MPphoto
 
 

  Cristiana Muscardini (UEN), frågeställare. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Gianluca Susta och alla mina kolleger i parlamentet som har gjort det möjligt att fullfölja detta arbete, som omfattar många områden och som gjort att vi kunnat inleda detta politiska initiativ som syftar till att garantera invånarna i världens fattigaste länder tillgång till läkemedel till rimliga och överkomliga priser. Extrem fattigdom är ett allvarligt socialt lidande, men ren misär när det, liksom ofta är fallet, åtföljs av allvarliga sjukdomar: det är vårt centrala budskap.

Den överenskommelse som nåtts inom WTO, som förmodligen är det enda praktiska rättsliga sättet inom ramen för multilateralismen att underlätta tillgången till läkemedel till låga priser, skapar stor förvirring i många avseenden. En undantagsmekanism inrättas, visserligen med lovvärda intentioner, men den fungerar inte: det beror på dess restriktiva bestämmelser, de många och komplicerade administrativa formaliteterna som gör det svårt att genomföra mekanismen i praktiken och på det faktum att de länder som är de möjliga stödmottagarna i praktiken inte har tillgång till förtjänsterna med den föreslagna mekanismen.

Få länder har än så länge ratificerat mekanismen, och inget land har begärt hjälp genom detta instrument, vilket är ännu mer oroväckande. Vi måste lugnt kontrollera vad det är som inte fungerar och ta reda på hur vi ska åtgärda det. Vi måste våga gå längre och inse att de minimis-avtalet endast är en dellösning på det grundläggande problemet, vilket innebär att effektiviteten hos WTO:s multilateralistiska bestämmelser ifrågasätts. Vi måste anta bestämmelser på EU-nivå som sträcker sig längre än avtalet och som verkligen kan bidra till tillgången till läkemedel till överkomliga priser, och därigenom bidra till att rädda många människors liv.

Vi måste främja överföringen av forskning och teknologi för att underlätta produktionen av läkemedel i fattiga länder. Vi måste vara vaksamma, och det är kommissionens uppgift, för alltför ofta sänds förfalskade läkemedel till fattiga länder, och därför måste vi också agera beslutsamt för att bekämpa denna snedvridning av den internationella handeln. Framför allt måste vi dock åta oss att vara vaksamma för att se till att medborgarna i fattiga länder inte också tvingas utstå denna kränkning.

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. - (PT) Fru talman, ärade ledamöter! Den 6 december 2006 begärde rådet parlamentets samtycke, enligt artiklarna 133 och 300 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, till kommissionens förslag till rådets beslut om godkännande på Europeiska gemenskapens vägnar av protokollet om ändring av TRIPS-avtalet, som undertecknades i Genève den 6 december 2005.

Genom att utveckla och förhandla om det ovannämnda protokollet, vilket kommer att leda till att medborgarna i utvecklingsländerna får ökad tillgång till läkemedel till överkomliga priser, har gemenskapen politiskt sett spelat en central roll. Detta var en av de största framgångarna under förberedelserna inför WTO:s ministerkonferens som ägde rum i Hongkong i december 2005.

Att detta forum om normer för den internationella handeln tog upp en fråga av sådan vikt för utvecklingsländerna beror på en konkret tillämpning av principerna för samstämmighet i utvecklingspolitiken som fastställts av Europeiska rådet, och som parlamentet, rådet och kommissionen enades om 2005. Det är också ett viktigt konkret steg mot att uppfylla millennieutvecklingsmål 6 om att bekämpa hiv och aids, malaria och andra sjukdomar.

Ett antal WTO-ledamöter, däribland Förenta staterna, har redan ratificerat protokollet, och det vore önskvärt att gemenskapen, som åtgärdens främsta förespråkare, följde detta exempel senast i december 2007, så snart som de interna förfarandena i kommissionen, rådet och parlamentet har slutförts.

Vad gäller såväl de tekniska som de mer övergripande frågor som ledamöterna har ställt är det inte rådets ansvar att bedöma den tekniska effektiviteten hos mekanismen, som inrättades genom WTO:s beslut av den 30 augusti 2003. Rådet medger att frågan är komplicerad, men betonar också den grundläggande politiska vikten av att ratificera protokollet för utvecklingsländerna. Rådet har inte för avsikt att ändra det mandat som kommissionen beviljats i fråga om ekonomiska partnerskapsavtal, eftersom dessa befinner sig i den slutliga förhandlingsfasen.

De medlemsstater som sammanträder med kommissionen i kommittén för Europeiska utvecklingsfonden kommer att försöka att se till att tillräckliga resurser avsätts för att uppfylla millenniemål 6, i synnerhet för AVS-länderna. Rådet tar detta tillfälle i akt att uppmana Europaparlamentet att uppfylla sin avgörande institutionella roll, så att Europeiska gemenskapen kan godkänna detta viktiga protokoll, och så att handelsnormerna kan ändras på ett sådant sätt att de bättre tjänar intresset hos de miljontals människorna i utvecklingsländerna.

 
  
MPphoto
 
 

  Olli Rehn , ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Kommissionen delar parlamentets åsikt att tillgång till läkemedel för fattiga utvecklingsländer är en fråga av enorm politisk och humanitär betydelse, och kommissionen har tagit en rad initiativ för att underlätta tillgång till läkemedel för fattiga utvecklingsländer genom befintliga program.

Europeiska gemenskapen har redan från start stått i förgrunden för debatten om handelsrelaterade aspekter på immateriella rättigheter (TRIPS) och tillgång till läkemedel. I WTO spelade vi en aktiv roll i fråga om att knyta samman nästan oförenliga ståndpunkter. Utvecklingsländer var tacksamma mot Europeiska unionen för vår roll som ärlig medlare.

Debatten i WTO ledde först till antagandet av Dohaförklaringen i november 2001. Denna förklaring bekräftar den rätt WTO:s medlemmar har att till fullo utnyttja den flexibilitet som ingår i TRIPS-avtalet, inklusive användning av tvångslicensiering. För länderna utan eller med ringa tillverkningskapacitet inom läkemedelssektorn, som inte kan använda sig av tvångslicensiering på ett effektivt sätt inom ramen för TRIPS-avtalet, antogs ett tillfälligt uppskov från de normala reglerna för patentlagstiftning i augusti 2003.

Parlamentet genomförde tillsammans med rådet detta beslut om uppskov genom att anta det vid första behandlingen – förordning (EG) nr 816/2006 – för att tillverkare av generiska läkemedel skulle kunna producera patentskyddade läkemedel för export till länder som behöver dem men som är utan eller har ringa tillverkningskapacitet.

Det protokoll som innebär en ändring av TRIPS-avtalet syftar till att omvandla detta beslut till en permanent och rättssäker lösning. Den flexibilitet som ska föras in i TRIPS-avtalet kan bidra till att rädda liv utan att patentsystemet undergrävs, vilket är ett av de huvudsakliga incitamenten för forskning om och utveckling av nya läkemedel.

Vi befinner oss för närvarande alldeles i slutet av denna WTO-process. Det sista steget är antagandet av ändringsförslaget för TRIPS-avtalet.

Nu kommer jag till de särskilda frågor som har tagits upp i den muntliga frågan, och jag har diskuterat dessa svar med min kollega, Peter Mandelson, som ansvarar för handelspolitiken i kommissionen.

Jag vill framföra fyra specifika, koncisa kommentarer. För det första är den mekanism som inrättades genom WTO:s beslut i augusti 2003 och protokollet till TRIPS-avtalet resultatet av tidskrävande och svåra förhandlingar mellan nästan 150 länder. Det representerar en balans som varit svår att finna. Denna mekanism får bara betraktas som en del av en mer omfattande fråga om tillgång till läkemedel till överkomligt pris för utvecklingsländer, som går långt bortom frågan om patentlagstiftning.

För det andra kan kommissionen bekräfta att Europeiska gemenskapen har åtagit sig att inte inkludera några TRIPS-plus-bestämmelser i avtalen om ekonomiskt partnerskap, eller i andra framtida bilaterala och regionala avtal med fattiga utvecklingsländer, som skulle kunna påverka tillgången till läkemedel eller undergräva den flexibilitet i TRIPS-avtalet som Dohaförklaringen om TRIPS och folkhälsan innebär.

För det tredje uppmuntrar kommissionen läkemedelsföretag att använda sådana system som t.ex. differentierad prissättning, inom vilket läkemedel säljs i fattiga länder och utvecklingsländer till betydligt lägre priser än i utvecklade länder.

För det fjärde stöder kommissionen lokal tillverkningskapacitet. Lokal tillverkning kan förbättra konkurrensen och bidra till att läkemedelsprodukter kan tillhandahållas till rimligare priser. Det är också viktigt att uppmuntra tekniköverföring för att säkerställa att lokalt tillverkade läkemedelsprodukter uppfyller internationellt överenskommen standard.

Avslutningsvis hoppas jag att parlamentet känner sig lugnt i fråga om att tillgång till läkemedel fortsätter att vara en prioritet för kommissionen. Nu när Europaparlamentet har alla delar tillgängliga för att fatta ett rationellt beslut, och med tanke på den roll som Europeiska gemenskapen spelar i utformandet av denna permanenta lösning, skulle det vara beklagligt om Europeiska gemenskapen inte kunde godkänna det i tid. Det är mycket viktigt att parlamentet och kommissionen fortsätter sitt nära samarbete för att underlätta tillgång till läkemedel för fattiga utvecklingsländer.

 
  
MPphoto
 
 

  Margrietus van den Berg, för PSE-gruppen. – (NL) Fru talman! Varje år dör ungefär sex miljoner människor på grund av aids, malaria eller tuberkulos. Varje år nekas miljontals människor, särskilt i Afrika, den behandling som skulle kunna rädda deras liv, inte för att man inte har tillgång till läkemedlen, utan helt enkelt för att de är för dyra. Vilken den exakta orsaken till detta än är, är det naturligtvis en ren skandal.

Sedan 2003 har en tillfällig WTO-förordning införts för länder som inte har möjlighet att själva tillverka billiga läkemedel för sitt folk. Kommissionsledamoten hade rätt i vad han sa. I Doha lyckades vi säkra en enorm seger 2003 då vi gjorde ett genombrott i detta hänseende. Detta är något som EU förtjänar enorm uppskattning för. Samtidigt som vi kan diskutera orsakerna i oändlighet är problemet att denna förordning fortfarande är ineffektiv i praktiken, och att alla dessa miljontals människor inte har fått dessa läkemedel, vilket är vad vi desperat vill och varför vi välkomnade detta genombrott vid den tidpunkten.

Ni ber nu egentligen parlamentet om lov att göra avtalet permanent. Innan Europaparlamentet kan underteckna denna förordning, som inte har fungerat hittills, med alla de bakomliggande orsakerna och svårigheterna, vill vi naturligtvis ha fullkomliga garantier. Kommissionen och rådet har försökt att säga ett par saker.

Till att börja med är det grundläggande att en praktisk förordning används, eftersom det helt enkelt kräver mycket mer stöd, praktiskt, rättsligt och politiskt sådant, från de berörda länderna. Vi vet att många av dessa länder anser att det är mycket komplicerat att faktiskt använda förordningen. Mitt förslag är att göra vad vi gjorde vid tidpunkten för handelsförhandlingarna, nämligen att inrätta en europeisk grupp för billiga läkemedel, Europeiska unionens A-lag, så att direkt stöd så att säga kan ges. Detta stöd borde inte bara vara ekonomiskt, utan också bestå av information och rättslig sakkunskap.

För det andra förstår jag att ni, Europeiska kommissionen, har lovat att inte införliva några TRIPS+ i bilaterala avtal. Det vore ett mycket avgörande inslag, eftersom det tydligen har bekräftats av rådet.

För det tredje består den långsiktiga lösningen i att göra det möjligt för utvecklingsländerna att ta hand om sin egen produktion, vilket naturligtvis för in utvecklingsperspektivet i ekvationen. Vi har sakkunskapen. Det är vad ett antal länder, däribland Tanzania, gör. Jag tror att detta europeiska A-lag återigen kan lyckas med detta utan problem. Om ni går i denna riktning kommer vi att kunna skriva under på den streckade linjen.

 
  
MPphoto
 
 

  Sharon Bowles, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Ändringen av TRIPS-avtalet kommer både för sent och i förtid. Det kommer för sent i den bemärkelsen att det länge har funnits ett behov av att hjälpa fattigare länder att få tillgång till läkemedel. Det kommer i förtid för att utvidgningen av patentlagarna 2005, så att de omfattar läkemedel i Indien och andra länder, ännu inte har fått grepp. Det tar flera år för ett läkemedel att passera utvecklingsstadiet med klinisk prövning, och det är först efter det som detta ändringsförslag skulle kunna göra sig gällande. Men det skulle kunna göra sig gällande tidigare om det indiska patentverket inte fortsätter med sin metod att avslå patentansökningar för mindre ändringar av gamla läkemedel.

Ändringen kan dock inte ensam lösa problemet med att generiska läkemedel som fortfarande finns tillgängliga inte har överkomliga priser, men den kommer att innebära att tillverkning för export enligt TRIPS-avtalet i rättsligt hänseende hamnar inom ramen för tvångslicensiering, och den kommer att leda till mindre fasta restriktioner för patenthavarens legitima intressen i fråga om andra artiklar, åtminstone vad gäller område.

 
  
MPphoto
 
 

  Vittorio Agnoletto, för GUE/NGL-gruppen.(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag undrar om kommissionen och rådet har kommit hit för att driva med oss. Jag tänker fråga ordförandeskapet om jag kan få en inspelning av detta sammanträde, eftersom jag tror att om man spelade upp det i Afrika skulle det bättre än med några ord förklara rådets och Europeiska kommissionens absoluta och fullständiga likgiltighet för problemet med tillgång till läkemedel.

Alla grupper ställer frågor till er om en förordning som har varit i kraft i tre år men som inte tillämpats en enda gång; svarar ni att denna förordning kommer att ge utvecklingsländerna tillgång till läkemedel? Men det har inte skett under tre år! Har ni ett trollspö, eller? Så ligger det till med rådet.

Kommissionen säger: ”Vi har arbetat så hårt med att nå denna överenskommelse.” Men om den inte fungerar – oavsett om mycket eller lite arbete har lagts ned – måste överenskommelsen ändras, eller så måste vi hur som helst finna andra sätt att gå vidare.

Kommissionen och rådet talar också om att ”be läkemedelsföretagen att tillämpa lägre priser för södra halvklotet”, vilket är samma sak som att säga: ”Låt läkemedelsföretagen själva göra en god handling, för vi är helt oförmögna att garantera en rättighet.” De talar också om en ”allt större lokal produktionskapacitet på södra halvklotet”. Hur då? Det talas i oändlighet om överföringen av teknologi, men absolut ingenting överförs till länderna i syd. Dessa förordningar hindrar produktionen!

Detta är bara retorik, och sedan kommer ni hit och säger att det är så här millennieutvecklingsmålen uppnås. Jag tycker att det verkar finnas en total brist på intresse hos kommissionen och rådet för denna fråga.

 
  
MPphoto
 
 

  David Martin (PSE).(EN) Fru talman! Kommissionen och rådet gör rätt i att påminna oss om att 2003 års upphävande hälsades som ett stort genombrott i parlamentet i fråga om tillgång till läkemedel, men jag anser att vi från parlamentets sida har rätt att påminna de andra två institutionerna om att inte ett enda läkemedel har tilldelats en enda patient fyra år senare. Liksom andra har sagt är orsakerna till detta komplicerade. Det beror delvis på kostnaden för att utnyttja uppskovet, delvis på komplexiteten hos mekanismen själv och delvis på grund av de ekonomiska påtryckningar som vissa länder har utsatts för av andra länder och av stora läkemedelsföretag.

Kommissionen har rätt när man säger att vi inte kan gå tillbaka och omförhandla detta uppskov. Det var ett komplext avtal som nåddes, och det är inte det vi ber om. Det vi säger är att vi, om vi ska ge vårt samtycke till detta uppskov, vill att kommissionen ska åta sig att tillhandahålla tekniskt, ekonomiskt och politiskt stöd till utvecklingsländerna för att göra det möjligt för dem att utnyttja denna mekanism. De fyra punkter som kommissionsledamot Olli Rehn tog upp är alla mycket välgrundade och välkomna, men han måste gå bortom dessa fyra punkter och klargöra att han kommer att ge det stöd som utvecklingsländerna behöver för att få tillgång till läkemedel i dag, inte om 10 eller 20 år.

 
  
MPphoto
 
 

  Johan Van Hecke (ALDE).(NL) Fru talman! Tack vare mitt betänkande från december 2005 har en kompromiss nåtts vid första behandlingen om en förordning som garanterar en enhetlig tillämpning inom EU av WTO:s beslut av den 30 augusti 2003.

Nästan fyra år senare ser det nu dock ut som om detta beslut inte är något annat än ett tomt skal. Farhågorna från den tidpunkten har nu besannats. Systemet är alldeles för komplicerat och fungerar inte. Jag delar Vittorio Agnolettos bestörtning över svaren från rådet, som har lyckats kringgå varje fråga eller farhåga här i kammaren.

Ratificeringen av TRIPS-protokollet borde tvinga EU att inleda en noggrann reflektion och framför allt att anta en mer sammanhängande politik som skulle göra det möjligt för de fattigaste länderna att utveckla sin egen kapacitet att producera viktiga läkemedel. Utan en stark signal i detta avseende är jag inte övertygad, fru talman och herr Susta, om att vi borde underteckna detta avstående så lättvindigt.

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. - (PT) Fru talman, ärade ledamöter! Som jag sa tidigare: genom att utveckla och förhandla om det ovannämnda protokollet, vilket kommer att leda till att medborgarna i utvecklingsländerna får bättre tillgång till läkemedel till överkomliga priser, har gemenskapen spelat en politiskt central roll.

Olli Rehn har också klargjort här att detta uppnåddes efter långa och svåra förhandlingar, och vi anser att resultatet, med tanke på omständigheterna, är balanserat. Allt som kvarstår för mig är därför att återigen uppmana parlamentet att godkänna detta viktiga protokoll, så att handelsnormerna kan ändras på ett sådant sätt att de bättre tjänar intressena hos miljontals människor i utvecklingsländerna.

 
  
MPphoto
 
 

  Olli Rehn , ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag vill tacka för denna mycket ansvarsfulla debatt om en mycket viktig fråga. Jag skulle vilja svara på en sak som togs upp av David Martin och några andra talare rörande det kommissionen gör för att stödja tekniköverföringar som leder till lokal tillverkning av viktiga läkemedel till överkomliga priser. Frågan rörde också vad vi uträttar på området för förebyggande, behandling och vård när det gäller hiv, malaria och tuberkulos.

Detta är ett av målen med ett särskilt initiativ till stöd i fråga om fattigdomsrelaterade sjukdomar i utvecklingsländerna, varigenom totalt 81,2 miljoner euro har tillhandahållits under de två senaste åren. Europeiska unionen är också en stor biståndsgivare till läkemedels- och hälsorelaterad klinisk forskning, inklusive hälsosystemsforskning och kapacitetsuppbyggnad i olika afrikanska länder söder om Sahara, genom partnerskapet mellan Europa och utvecklingsländerna inom området klinisk prövning. Under perioden för genomförande av det sjätte ramprogrammet för forskning uppgick dessutom EU:s stöd för forskning och utveckling som ägnas fattigdomsrelaterade sjukdomar till mer än 455 miljoner euro. Under samma period lade internationellt vetenskapligt samarbete ytterligare 78 miljoner euro på olika projekt som täcker områden för försummade smittsamma sjukdomar, forskning om hälsosystemspolitik och reproduktiv hälsa.

Som ni hör gör kommissionen mycket för att hjälpa utvecklingsländerna, framför allt de minst utvecklade länderna, att förbättra sin tillgång till läkemedel till överkomliga priser, inklusive genom lokal produktionskapacitet.

Räcker det? Troligtvis inte. Är kommissionen beredd att göra mer? Ja, förutsatt att vi har de nödvändiga resurserna. Och på detta område har parlamentet en nyckelroll.

En annan viktig fråga har tagits upp beträffande det faktum att mekanismen ännu inte har använts, vilket innebär en antydan om att den inte fungerar. Det är viktigt att förstå hur tvångslicensiering fungerar. Mekanismen kan fungera utan att någon tvångslicens faktiskt beviljas. När det gäller hur pass användbara tvångslicenser är visar det sig huvudsakligen i det inflytande de ger utvecklingsländerna i prisförhandlingar med läkemedelsföretag. Tvångslicenser kan med andra ord ge de förväntade resultaten, dvs. göra priset på läkemedel mer överkomligt, utan att faktiskt beviljas.

Slutligen hoppas jag att parlamentet har fått bekräftat att kommissionen och Europeiska unionen fortfarande prioriterar tillgång till läkemedel mycket högt. Vi hoppas att parlamentet så snart som möjligt kommer att ge sitt samtycke till protokollet. Världen utanför skulle inte ha förståelse för en försening eller ett avslag från Europeiska unionens sida. Det skulle undergräva EU:s trovärdighet som helhet på detta område och som en internationell partner i allmänhet.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Jag har mottagit ett resolutionsförslag(1), som ingivits i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 12 juli 2007.

 
  
MPphoto
 
 

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Den rättighet som man enades om 2001 för utvecklingsländer att tillverka generiska läkemedel var en välkommen rättighet. Men det är bara alltför uppenbart att många utvecklingsländer varken har den tekniska kapaciteten eller de ekonomiska resurserna att göra detta.

Avtalet som ingicks i augusti 2003 om att tillfoga en bilaga till det ursprungliga WTO-avtalet som tillät dessa länder att importera generiska läkemedel förväntades lösa detta problem. Men fyra år senare har ändå inte ett enda utvecklingsland kunnat genomföra detta. Fyra år senare har inte en enda patient fått ett enda läkemedel.

Vid sidan av att gå med på att underteckna bilagan måste vi försäkra oss om att de resurser och den vilja som behövs finns för att omvandla vad som hittills har visat sig bara vara retorik till verklighet.

 
  
  

(Sammanträdet avbröts kl. 20.10 och återupptogs kl. 21.00.)

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

 
  

(1)Se protokollet.


19. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

20. Frågestund (frågor till rådet)
MPphoto
 
 

  Talmannen. - Nästa punkt är frågestunden (B6-0133/2007).

Följande frågor har ställts till rådet.

Fråga nr 1 från Manuel Medina Ortega (H-0448/07):

Angående: Stöd för att rädda skeppsbrutna

En av EU:s medlemsstater bryter på ett uppenbart sätt mot sina internationella skyldigheter när det gäller att rädda skeppsbrutna genom att vägra att på sitt territorium ta emot personer som undsatts av fartyg från andra medlemsstater. Tänker rådet vidta några åtgärder för att garantera att dessa skyldigheter uppfylls inom hela EU och vid behov stödja enskilda personer eller offentliga organ som uppfyller de humanitära skyldigheter som fastställs enligt folkrätten?

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. - (PT) Som ledamoten känner till kan rådet inte kontrollera om medlemsstaterna uppfyller sina olika internationella åtaganden enligt de internationella konventionerna.

Den aktuella situationen beträffande Europeiska unionens södra havsgränser diskuterades i rådet den 12 juni. Rådet har för avsikt att genomföra en djupgående analys av vissa förslag som lagts fram av Malta om de aktuella händelserna vid Medelhavet, vilket kommer att omfatta relevanta internationella instrument som SOLAS- och SAR-konventionerna. Vederbörlig uppmärksamhet kommer att också att fästas vid kommissionens studie av internationella rättsliga instrument för illegal invandring till havs.

Dessutom noterades behovet av att ge Frontex de nödvändiga resurserna för att kunna genomföra sin uppgift effektivt, och kommissionen avser att öka dess operativa budget för 2007. Medlemsstaterna uppmanades också att uppfylla sitt åtagande att se till att uppgifter registreras i det centrala registret över tillgänglig teknisk utrustning.

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr rådsordförande! Jag vill tacka er för att ni besvarade min fråga först. Jag önskar det portugisiska ordförandeskapet all framgång, eftersom vi alla är i behov av det.

För det andra, herr rådsordförande, vill jag framföra stora farhågor om otillräckligheten hos överenskommelserna från den 2 juni. EU, som är världens rikaste samfund av stater, har inte råd att fortsätta att tillåta ett land att låta tusentals skeppsbrutna gå under i haven på grund av att det saknas praktiska åtgärder. Jag anser att EU har tillräckliga medel till sitt förfogande, och ändå är våra resurser för att hantera sådana situationer, särskilt Frontex, fullständigt otillräckliga. Det är skamligt och oacceptabelt att EU agerar på detta sätt på grund av bristande ekonomiska åtgärder.

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. - (PT) Jag vill börja med att tacka ledamoten för hans vänliga lyckönskning till det portugisiska ordförandeskapet.

Jag vill säga att detta är en fråga som det portugisiska ordförandeskapet inte bara anser är viktig, utan faktiskt ser som en prioritet. I den portugisiske premiärministerns anförande i kammaren i morse, i vilket han redogjorde för prioriteringarna för det sex månader långa portugisiska ordförandeskapet, betonade han att frågorna om kampen mot illegal invandring kommer att vara en prioritet för det portugisiska ordförandeskapet. Vi kommer verkligen att arbeta hårt med dessa frågor, men alltid ur ett humanitärt perspektiv, vilket för oss är grundläggande.

Som ni känner till vidtogs vissa åtgärder på detta område vid Europeiska rådets senaste möte. Vi kan naturligtvis alltid göra mer, och vi borde kanske göra mer. Men jag upprepar att vi anser att denna fråga bör prioriteras. Dessa frågor utgör en stor del av det portugisiska ordförandeskapets förteckning över prioriteringar, så ledamoten kan vara säker på att vi kommer att göra allt i vår makt för att ta itu med hans berättigade farhågor i detta sammanhang.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. -

Fråga nr 2 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0451/07)

Angående: Tillräckliga och kvalitativa tjänster för barntillsyn i medlemsstaterna

Avsaknaden av tillräcklig infrastruktur för barntillsyn och det faktum att dessa tjänster inte finns tillgängliga till en låg kostnad fungerar ofta som en hämmande faktor för att kvinnor och män ska behandlas lika på arbetsmarknaden och för att ansvaret inom familjerna ska kunna fördelas jämlikt.

Av ett artonmånaders program från de tre ordförandeskapen (dokument 17079/06, december 2006) framgår att Portugal kommer att stöda ett stärkt utbud av kvalitativa tjänster för barntillsyn och omhändertagande av andra personer i beroende ställning, detta på basis av rådets beslut i Barcelona (2002).

Vad föreslår rådet att ska göras för att reglera ett tillräckligt och kvalitativt högstående utbud av de här tjänsterna?

Hur kan förslagen om att täcka behoven av en förening av yrkes- och familjeliv med tillhandahållande av stöd för tillsyn av barn och andra personer i beroendeställning bidra till att stärka anställningsbarhet, leda till erkännande av atypiskt arbete och till att kvalifikationer som förvärvats via erfarenhet godkänns, eventuellt i kombination med en teoretisk kompletterande utbildning?

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. - (PT) Ledamoten har tagit upp en mycket relevant fråga i samband med de aktuella förändringarna av den europeiska arbetsmarknaden inom ramen för Lissabonstrategin.

Vad gäller ledamotens särskilda fråga om rådets åtgärder och förslagens möjliga inverkan på denna sektor kan rådet naturligtvis endast agera genom rättsliga kanaler utifrån ett förslag från kommissionen. Det är vad som föreskrivs i fördragen.

För tillfället analyseras inga lagstiftningsförslag om barntillsyn. Det är fortfarande medlemsstaterna