Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 4 september 2007 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: BIELAN
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet

3. Granskning av den inre marknaden (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Jacques Toubon, för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, om översynen av den inre marknaden: undanröjande av hinder och ineffektivitet genom bättre genomförande och verkställighet (2007/2024(INI)) (A6-0295/2007).

  Jacques Toubon (PPE-DE), föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Detta är ett initiativbetänkande som lagts fram av vår politiska grupp och som efter flera månaders arbete får stöd av en mycket stor majoritet i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Jag kan inte annat än välkomna det mycket breda stödet, för om det bekräftas av parlamentet under plenarsammanträdet kan vi delta fullständigt i kommissionens aktuella arbete med att utarbeta ett meddelande inför nästa höst om en strategi för den inre marknaden för 2000-talet och påverka detta arbete till fullo.

Den inre marknaden har varit Europeiska unionens största bedrift på över 50 år. Den är kärnan i den europeiska integreringen och nu Lissabonstrategin. Men det är en process som är under ständig utveckling, och vi måste framför allt betrakta den ur politisk synvinkel. Det är, enligt min mening, det mest innovativa inslaget i det betänkande som jag lägger fram för er.

EU genomgår en mycket osäker period, och det är viktigt att inse att den inre marknaden inte kan utvecklas om den fortsätter att bemötas med utbredd skepsis och rentav fientlighet från allmänheten, som ofta upplever den inre marknaden och konkurrenspolitiken som upphovet till många av de sociala problem som våra medborgare har.

Alla strategier för den inre marknaden måste därför syfta till att omvandla denna brist på tillit och denna fientlighet till förtroende för den inre marknaden, delvis genom att uppmärksamma dess fördelar och delvis genom att samtidigt uppnå målen för öppenhet, konkurrens och social sammanhållning med deras olika delar: miljö, sysselsättning, kultur, tillgång för de sårbara.

I vårt betänkande har vi försökt att finna balansen, och jag anser att anledningen till att det har mottagits med sådant brett stöd är att detta i stort sett har lyckats. Detta är den främsta rekommendationen som vi vill ge kommissionen: den inre marknaden kan inte utvidgas och utvecklas om våra medborgare inte stöder politiken.

Så vi har föreslagit tre strategier: återupprätta förtroendet, minska bördan och, slutligen, placera vår inre marknad i ett internationellt sammanhang. Det är därför som vi har betonat alla de aspekter, såsom miljön och konsumentskydd, som påverkar våra medborgares livskvalitet. Vi har uppmanat de nationella parlamenten att vara mer delaktiga i vårt arbete i detta avseende, att de ska få en bättre förståelse för fördelarna med den inre marknaden.

Ett viktigt ändringsförslag som jag har utarbetat, som jag tror kommer att godkännas av de flesta, är det reviderade ändringsförslag 12. I detta ändringsförslag, som bygger på Europeiska rådets beslut av den 21 juni om det mandat som getts till regeringskonferensen med hänsyn till att inbegripa en punkt om offentliga tjänster i det nya ändrade fördraget, uppmanar vi kommissionen att klargöra ståndpunkten när det gäller offentliga tjänster, tjänster av allmänt intresse och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, eftersom vi anser att dessa tjänster utgör en mycket viktig del av en framgångsrik inre marknad som stöds av allmänheten. Vi insåg detta så tidigt som när vi diskuterade direktivet om den inre marknaden för tjänster.

Vi har även framhållit små och medelstora företag och sårbara personer kraftigt, särskilt funktionshindrade personer. När de gäller utvecklingen av rätten till konsumtion konstaterar vi att det förekommer mycket lite konsumtion över gränserna, omkring 6 procent, vilket naturligtvis är alldeles för lite. Vi innefattar naturligtvis energipolitik och åtgärder mot global uppvärmning i politiken för den inre marknaden, samt liberaliseringen av nätverksuppbyggda industrier. Ett av de viktigaste – och mest kontroversiella – förslagen är att införliva ett inremarknadstest i all ny lagstiftning.

Det var allt jag ville säga under mitt korta anförande. Om vi lyckas kombinera den inre marknadens inneboende styrka med producenters och konsumenters engagemang för denna politik tror jag att det kommer bli ett riktigt uppsving för välfärden, sysselsättningen och bevarandet av den europeiska sociala modellen, vilket samtidigt kommer att ge EU en stark ekonomisk ställning i världen.

  Pervenche Berès (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det är min uppgift att presentera yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor, och för en gång skull, om jag får säga så, är det med nöje. Den föredragande som vi hade utsett bestämde sig för att inte lägga fram detta betänkande i sitt namn, eftersom han inte ansåg att skattevillkoren för en harmonisk inre marknad betonades till följd av omröstningen i utskottet för ekonomi och valutafrågor. För att tala klarspråk, utskottet för ekonomi och valutafrågor anser att vissa initiativ behövs från kommissionens sida i syfte att förebygga skattesnedvridningar, för att den inre marknaden ska fungera harmoniskt. Jag kan inte annat än stödja den åsikt som uttryckts av utskottet för ekonomi och valutafrågor.

Det finns två andra punkter som jag anser bör betonas i dag. Den första är konkurrenspolitikens funktion. Händelser som nyligen inträffat, särskilt sådana som omfattar kreditvärderingsinstitut, har åter visat oss, om vi behöver bevis, att en inre marknad behöver en sträng konkurrenspolitik som går att tillämpa i marknadens alla sektorer.

Den andra aspekten, som föredraganden har nämnt, är den internationella dimensionen och Europeiska unionens förmåga att göra den inre marknaden till en förmedlare av internationell standardisering, när den tillämpas. I dagsläget stämmer detta ännu bättre på finansmarknaderna, och jag hoppas att kommissionen även i det fallet kommer att lyckas ta initiativet och föreslå den internationella standardisering som vi behöver för att göra framsteg inom övervakning.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Sedan kommissionen offentliggjorde sin delrapport i februari har vi haft en del mycket produktiva diskussioner om översynen av den inre marknaden. Nu går arbetet in i en mycket intensiv fas, och kommissionen planerar att offentliggöra sina slutsatser i november.

Jag vill tacka ledamöterna i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, särskilt föredraganden Jacques Toubon, för det imponerande paket av rekommendationer och förslag som utarbetats. Jag vill tacka ledamöterna i utskottet för ekonomi och valutafrågor för deras tydliga och konstruktiva bidrag till betänkandet. Kommissionen vill också tacka de politiska grupperna, som engagerat sig djupt och lagt fram policydokument av hög kvalitet. Som i alla omsorgsfullt utarbetade betänkanden noterar jag också att det finns meningsskiljaktigheter eller skillnader i emfas i vissa frågor.

Låt oss helt kort titta på vad som står på spel. Den inre marknaden är hem för 500 miljoner människor och över 20 miljoner företag. Sedan den skapades 1992 har den inre marknaden ökat EU:s avkastning med mer än 2 procent och gett nästan tre miljoner nya arbetstillfällen. EU:s välstånd och yttre inflytande utgör stora landvinningar. För att upprätthålla dessa måste vi fortsätta att driva den inre marknaden framåt. Det vore ett misstag att ta något av detta för givet. Vi måste behålla EU:s konkurrensfördelar för företagens och framför allt medborgarnas skull. Vi får inte ett EU med högkvalitativa offentliga tjänster i fråga om hälso- och sjukvård, utbildning och social omsorg utan en i grunden sund ekonomi. Jag vill därför nu tydligt tala om vad som är centralt för oss: vikten av att vi alla – kommissionen, parlamentet och medlemsstaterna – visar ledarskap och mod i våra reformer.

Översynen av den inre marknaden är en grundläggande del av kommissionens insatser för att åstadkomma ett EU som visar konkreta resultat och för att kunna lägga fram sin ”agenda för EU-medborgarna”. Stora utmaningar kvarstår på den inre marknaden. Jag ska ge några exempel.

När det gäller posttjänster går vi mot ett slutgiltigt paket för en fullständig marknadsöppning. På energipolitikens område kommer kommissionsledamot Andris Piebalgs inom kort att lägga fram förslag om uppbyggnad av en gemensam europeisk energimarknad. Kommissionsledamot Meglena Kuneva leder en omfattande översyn av EU:s konsumentskyddslagstiftning. Vi arbetar tillsammans med er och medlemsstaterna för att inrätta ramar för ett europeiskt patent.

Varje enskild reform av den inre marknaden är viktig, men betraktade som en helhet är de av ännu större betydelse. Dagens inre marknad – denna stora, dynamiska, öppna marknad – är resultatet av alla dessa besvärliga reformer, alla dessa svåra beslut som vi fattat.

För att den inre marknaden ska förbli framgångsrik och bidra till bättre levnadsstandard och sociala villkor för EU:s medborgare krävs, kort sagt, att vi visar ledarskap och mod inte bara när vi utformar vår vision om framtiden, utan även när vi gör de mycket konkreta, och ofta svåra, politiska val som vi står inför i dag.

Men låt mig återvända till själva översynen och ta upp några huvudpunkter: för det första gäller det hur vi arbetar när politiken för den inre marknaden utformas, för det andra gäller det våra gemensamma politiska prioriteringar.

När det gäller hur vi arbetar är vi alla medvetna om att vi måste stärka partnerskapsandan och egenansvaret, och det framgår också tydligt i ert betänkande. Parlamentets efterlysande av starkare samarbetsnätverk gläder mig därför oerhört.

Den inre marknaden är ett gemensamt åtagande, och vi måste arbeta tillsammans för att förverkliga den, hela tiden med medborgarnas behov i åtanke. För att göra detta måste vi bygga vidare på framgångsrika projekt som Solvit och erbjuda medborgarna bättre hjälp med att lösa de gränsöverskridande problem som de möter. Vi måste också gå vidare med nya redskap som informationssystemet för den inre marknaden för att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna. Jag är, precis som ni, övertygad om att täta partnerskap kommer att vara vår nyckel till framgång.

Jag välkomnar ett intressant förslag i ert betänkande – tanken på ett ”inremarknadstest” för alla nya åtgärder. Detta är ett viktigt inslag i våra mekanismer för ”bättre lagstiftning”, vars betydelse inte nog kan framhållas. Om vi finner att nya förslag i själva verket kommer att hindra flödet av människor, varor, tjänster och kapital och därmed äventyra den inre marknaden måste vi erkänna detta och fråga oss om vi bör ändra riktning, innan någon kommer till skada!

Jag vill nu övergå till våra gemensamma politiska prioriteringar för den inre marknaden. I sin delrapport till Europeiska rådets vårmöte visade kommissionen på ett antal riktlinjer för den framtida inre marknaden. Låt mig välja några exempel bland de områden jag är bäst bekant med.

I ert betänkande påpekas med rätta att finansiella tjänster som riktar sig till privatpersoner och mindre företag är ett område där den inre marknaden kan gå längre. Jag anser att EU kan hjälpa medborgarna att göra en bättre affär över hela linjen: det gäller räntor, försäkring, betalkort, bankkonton och annat.

Den 19 september kommer kommissionen att hålla en utfrågning i Bryssel för att få veta mer om alla berörda parters prioriteringar. Alla intresserade är välkomna att delta.

Jag vill också föra in en ny fråga i debatten, som också bör omfattas av översynen av den inre marknaden, nämligen e-förvaltning. Alla medlemsstater tillhandahåller fler tjänster på elektronisk väg, vilket ger lägre kostnader och gör tjänsterna mer lättillgängliga för medborgarna. Detta skapar möjligheter, men innebär också att vi ställs inför utmaningar.

Låt mig nämna några exempel. För det första handlar det om e-upphandling. Vi måste se till att nationella myndigheter inte skapar marknader för enbart e-upphandling när de inför tekniska lösningar och säkerhetsstandarder. På motsvarande sätt måste medlemsstaterna, när de förbereder genomförandet av tjänstedirektivet, ha gemensamma system för att kunna utbyta information på ett säkert sätt.

Några avslutande ord om den internationella dimensionen som har en framträdande plats i ert betänkande, vilket gläder mig. Kommissionen vill maximera EU:s globala inflytande och bygga upp starka förbindelser. Samtidigt som vi breddar och fördjupar dialogen med Förenta staterna och Japan håller vi därför också toppmöten med Kina, Indien, Ryssland och Brasilien.

Genom dessa globala dialoger får vi möjlighet att lära oss mer om våra partner, tala för våra värden och standarder och lösa frågor av bilateralt intresse samt skapa nya affärstillfällen för EU:s företag. Den yttre dimensionen är kort sagt en grundläggande del av vår inremarknadspolitik.

Sammanfattningsvis kan jag med glädje konstatera att jag är enig med er om prioriteringarna för översynen av den inre marknaden – när det gäller både hur vi förverkligar den inre marknaden och de politikområden som kommer att medföra störst fördelar för medborgarna.

Och det vore mig givetvis ett nöje att komma tillbaka hit när vi antagit översynen av den inre marknaden för att redogöra för våra slutsatser och diskutera vägen framåt med er.

  Malcolm Harbour, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det gläder mig mycket att denna förmiddag välkomna Jacques Toubons betänkande, inte bara som samordnare för min grupp utan även på min kollega vice talman Marianne Thyssens vägnar. Hon kan tyvärr inte vara med oss i dag eftersom hon i all hast tvingades återvända till Belgien och sina föräldrar som inte är krya. Jag talar för alla ledamöter av vår grupp när jag välkomnar detta betänkande.

Ett av de viktigaste inslagen i Jacques Toubons utmärkta arbete är hans allomfattande och mycket uttömmande syn på den inre marknaden, som han också nämnde i sitt anförande. Den inre marknaden har konkret betydelse för alla medborgare i EU. Problemet är att den inre marknaden, dess framgång och dess framtida utveckling alldeles för ofta tas för givna. Som Jacques Toubon sa är det helt rätt att med kraft uppmana oss alla, och i synnerhet kommissionen i dess arbete med en ny strategi, att komma med nya radikala idéer. Framför allt måste den inre marknadens politiska profil som helhet stärkas och dess betydelse för oss alla framhållas. Vid toppmötet i mars måste medlemsstaterna och premiärministrarna verkligen dra fördel av det här när de tittar på detta dokument.

Den andra punkten, som jag är glad att ni framhöll, herr kommissionsledamot, är hela den globala dimensionen. Det står fullständigt klart att en fullt fungerande inre marknad utgör en enorm konkurrensfördel för EU i den globala ekonomin. Vi här i parlamentet har alla ett ansvar för att denna avgörande konkurrensfördel kan bibehållas för alla våra medborgare. Det kan bara åstadkommas genom att på ett tydligt och framsynt sätt framhålla fördelarna och stödja en politik som fortsätter att föra den inre marknaden framåt till nytta för alla medborgare, vilket görs så utmärkt i detta betänkande.

  Robert Goebbels, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! PSE-gruppen har just antagit ett viktigt bidrag när det gäller översynen av den inre marknaden. Det ska bli mig ett nöje att ge kommissionsledamot Charlie McCreevy en kopia senare.

Vi ser den inre marknaden som unionens största ekonomiska bedrift, tillsammans med euron, men till skillnad från kommissionsledamoten är vi inte marknadsfanatiker. Marknaden har varit den naturliga handelsplatsen för människor sedan de gick ifrån samlarsamhället. Marknaden är användbar, den har till och med sina fördelar, men det är inte en samhällsmodell i sig själv.

Det är bra med marknadsekonomi, så länge som vi i slutändan inte står där med ett samhälle där allt är till salu, där människors behov som utbildning, kultur, social välfärd och hälsovård är helt beroende av marknadskrafterna. Det som vi förespråkar är en social marknadsekonomi där den nödvändiga konkurrensen fortfarande följer regler, konsumenterna är skyddade och effektiva offentliga tjänster kompenserar marknadens brister.

I USA svarar hälsosektorn för över 15 procent av BNP, dubbelt så mycket som det europeiska genomsnittet, men 44 miljoner amerikaner har inte någon sjukförsäkring. För att undvika en europeisk hälso- och sjukvård med två hastigheter skulle vi vilja att EU stöder sjukvårdstjänster.

Slutligen uppmanar vi kommissionen att uppfylla begäran från Europeiska rådets möten i Nice, Laeken och Barcelona och lägga fram förslag om en gemenskapsram som gör det möjligt för nationella, regionala och lokala myndigheter att tillhandahålla effektiva offentliga tjänster med fullkomlig rättssäkerhet. Vi uppmanar kommissionen att arbeta för att nå en hög social skyddsnivå inom ramen för den inre marknaden. All lagstiftning som syftar till att fullborda den inre marknaden bör kombineras med en studie om hur sysselsättningen i den berörda sektorn påverkas. Vi vill ha skyddsklausuler som Montiklausulen, som skyddar strejkrätten och rätten till kollektivavtal.

Enligt vår mening kräver bevarandet av en hög social skyddsnivå ambitiösa direktiv om arbetstiden och arbetsförhållanden vid tillfällig sysselsättning. Socialt skydd är inte oförenligt med ekonomisk effektivitet. Det är i själva verket de medlemsstater som har den bäst organiserade sociala dialogen, som de skandinaviska länderna, Tyskland, Nederländerna med flera, som har de mest framgångsrika ekonomierna i Europeiska unionen.

Kort sagt, PSE-gruppen är för en konkurrens som stimulerar, samarbete som stärker och solidaritet som enar. Jag citerade just Jacques Delors. Jag låter min kollega, Evelyne Gebhardt, kommentera Toubonbetänkandet, som jag i stort sett anser mig kunna säga är positivt.

(Applåder)

  Karin Riis-Jørgensen, för ALDE-gruppen. – (DA) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att berömma Jacques Toubon för det mycket fina arbete som han har gjort. Jag anser att vi har uppnått ett helt rimligt resultat som vi kan vara mycket nöjda med. Jag vill också tacka mina skuggföredragande från de andra grupperna, särskilt Malcolm Harbour från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater för deras konstruktiva samarbete.

Nu har vi ett betänkande som, enligt min mening, innehåller ett antal sunda liberala förslag. Jag skulle först av allt vilja framhålla avregleringen av marknaden för posttjänster, som jag anser är oerhört nödvändig och viktig, och också den ökade konkurrensen på energimarknaden samt allmänna förbättringar av konkurrenspolitiken. Detta är alla förslag som kommer att skydda de fyra friheterna, som ligger till grund för den inre marknaden. Målet är tydligt: vi vill ha en inre marknad utan gränser. När allt kommer omkring finns det ett ständigt behov att förbättra den inre marknaden och att utrusta EU bättre för globaliseringen, att göra dess ekonomi ännu bättre och inte minst se till att konsumenterna får ett större utbud, lägre priser och högre kvalitet. När allt kommer omkring är detta den inre marknadens innersta väsen.

Som tur är finns det en vision i detta betänkande, och denna vision bör uppmärksammas. Betänkandet är en drivkraft för kommissionen, ett bidrag till Lissabonstrategin, en uppmaning till EU att lägga i en högre växel, om vi vill ta oss upp till toppnivån och stå emot konkurrenstryck från i synnerhet Kina och USA. Om kommissionen vill agera för EU:s och dess medborgares bästa kommer därför kommissionsledamot Charlie McCreevy att ta hänsyn till detta betänkande i kommissionens arbetsförfarande och följa i parlamentets fotspår. På så sätt är jag övertygad om att den inre marknaden kommer att gå från en självklarhet till en annan och gynna både våra företag, stora och små, och medborgarna. En inre marknad utan gränser kommer att skapa fler arbetstillfällen och tillväxt, något som är en förutsättning för vår förmåga att finansiera den europeiska välfärdsstaten – och den europeiska allmänheten kommer att bli de verkliga vinnarna. Det är dock inte bara kommissionen som måste läsa detta betänkande. Nicolas Sarkozy och Angela Merkel bör också granska betänkandet mycket, mycket noggrant. Om vi förespråkar en inre marknad utan gränser kan vi inte, och vi bör inte, godta en situation där två stora länder fortsätter att hindra, för att inte säga underminera, en fri energimarknad.

  Eoin Ryan, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Under den inre marknadens första tio år ökade EU:s ekonomi med 877 miljarder euro och mer än 2,5 miljoner arbetstillfällen skapades, så jag tror inte att någon kan invända mot att den inre marknaden verkligen fungerat.

Jag menar att det under de kommande tio åren kommer att vara avgörande för EU att säkra sin globala konkurrenskraft. Jag kan därför inte hålla med om att ett gemensamt konsoliderat skattesystem inte kommer att försämra EU:s konkurrenskraft, och det är tyvärr ett av skälen till att jag, som föredragande för utskottet för ekonomi och valutafrågor, strukit mitt namn från detta betänkande.

Jag anser att den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen, som innebär att skatterna harmoniseras under annat namn och i smyg, kommer att underminera konkurrensen, de inkommande investeringarna, tillväxten och sysselsättningen i EU. Vi behöver konkurrens på skatteområdet, inte harmonisering. Jag menar att vi behöver konkurrens på detta område för att kunna se till att EU fortsätter att växa och i framtiden är en dynamisk ekonomi globalt sett. Jag vill därför uppmana kommissionen att så snart som möjligt lägga fram sin bedömning av vilka konsekvenser den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen får för den inre marknaden.

Enligt min mening måste EU öka sina ansträngningar när det gäller internationell dialog om finansmarknaderna, inte bara med USA, Japan och Kina utan också med andra tillväxtekonomier som Indien. I jämförelse med andra länder står utvecklingen i EU faktiskt stilla när det gäller FoU och investeringar på det området. Jag anser att medlemsstaterna måste uppmuntra ökat samarbete inom teknikintensiva varu- och tjänstebranscher för att kunskapsmarknader ska kunna upprättas.

Slutligen vill jag än en gång säga att det är konkurrens, inte harmonisering, vi behöver på skatteområdet för att EU ska vara en dynamisk ekonomi i framtiden.

  Heide Rühle , för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja tacka föredraganden för hans utmärkta samarbete och för det öppna och lättillgängliga sätt som han utarbetade sitt betänkande på. Man tar itu med viktiga frågor i betänkandet. Att bygga upp människors förtroende för den inre marknaden är en central uppgift, på samma sätt som att ta itu med ekonomiska problem; det kommer att innebära att man måste ta mer hänsyn till miljö- och konsumentfrågor. Vi hade ett annat exempel på brister i detta avseende i somras när Mattel, världens största leksakstillverkare, tvingades återkalla leksaker för tredje gången på bara ett år. Allmänheten förväntar sig med rätta en snabb reaktion från Europeiska unionen och Europeiska kommissionen, och vi vill att leksaksdirektivet ses över.

I betänkandet tas de viktigaste frågorna upp, inbegripet skattepolitikens roll, och i denna fråga är jag av en helt annan åsikt än föregående talare. Jag anser att det är rätt att lyfta fram risken för att konkurrensen snedvrids om vi inte kan nå en högre grad av skatteharmonisering. Detta är ett annat ämne där vi har rätt att vänta oss förslag från kommissionen.

Enligt vår mening finns det också problem med uttalandena om energipolitik. Bortsett från det faktum att frågan om att separera nätverks- och konsumenttjänster är så oerhört viktig – och inte har tagits upp här – beklagar vi att kärnenergin får så stor plats. Många olösta frågor när det gäller kärnenergi, som just i år fått uppmärksamhet på grund av olyckor i reaktorer i Tyskland och Sverige, ignoreras helt, liksom det fortsatta åsidosättandet när det gäller att ta itu med svårigheten att förvara kärnavfall och det faktum att subsidiaritetsprincipen förblir ett problem. Medlemsstaterna har beslutat att upphöra med kärnenergi, och jag anser därför att det är fel att Europeiska unionen ska ingripa med ekonomiskt stöd i detta fall.

Avreglering av posttjänster är ett annat område där vi saknar balans. Vi anser inte att frågan om finansiering av en samhällsomfattande tjänst i små medlemsstater och i avlägsna områden har behandlats ordentligt. Ändå är det avgörande med en tillgänglig samhällsomfattande tjänst för att återställa förtroendet för den inre marknaden.

  Godfrey Bloom, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Jacques Toubon medger att ”medborgarna i samtliga medlemsstater tvivlar på den inre marknaden och på annan gemenskapspolitik”. Han tillstår att EU inte har lyckats övervinna en förtroendekris. Sedan hänvisar han till just det dokument, nu känt som ”ändringsfördraget”, som har framkallat denna kris och säger på ett överlägset sätt att det kommer att bli lättare för de nationella parlamenten att förstå den inre marknadens förtjänster om de engageras i Europaparlamentets arbete.

Dessa stackars oupplysta parlament är förresten bara de demokratiskt valda suveräna lagstiftarna i 27 europeiska länder, till skillnad från denna absurda rådgivande församling som inte företräder, och inte kan företräda, någon annan än kommissionen och den elit den är förbunden med. Med denna utgångspunkt kastar man sig i detta betänkande in i en plan för att underminera det nationella ansvaret för samhällsomfattande tjänster genom att ändra definitionen av dessa tjänster och inkludera vårdtjänster, ta kontroll över immateriella rättigheter, som vi alla vet kommer att inbegripa patent på programvara, anpassa företagsbeskattningen utan representation, skapa ett slags kung Knuts tron på en isoterm för att roffa åt sig makt och pengar genom koldioxidhandel. När det gäller småföretagen vet vi alla att EU, dess ekonomiska partner och Världshandelsorganisationen kommer att fortsätta att krossa dem. En förtroendekris, herr Toubon? Det kan man lugnt säga!

  Petre Popeangă, för ITS-gruppen. – (RO) Herr talman! Vi kan inte annat än välkomna en analys av utvecklingen av den inre marknaden – denna betydelsefulla målsättning i det europeiska projektet – 50 år efter dess begynnelsestadium. Men det är inte säkert att det har gjorts några stora framsteg. Projektet har blivit mycket försenat i förhållande till den föreslagna tidsplanen.

Situationen är beklaglig med tanke på att detta viktiga solidaritetsinstrument som omfattar de fyra grundläggande friheterna (fri rörlighet för personer, varor, kapital och tjänster) inte genomgående bidrar till att fullborda det europeiska projektet.

Utan att angripa frågan om byggandet av den inre marknaden särskilt analytiskt skulle jag vilja säga att det kommer att bli en aning svårt att uppfylla detta mål av åtminstone tre anledningar. Den nuvarande luckan mellan de olika nivåerna av funktionalitet och effektivitet på nationella marknader: teoretiskt sett är alla ekonomier som baseras på fria marknadsförbindelser funktionella; i praktiken betingas marknadens funktionalitet av en rad politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och i synnerhet historiska faktorer som mer eller mindre ger karaktären av en fungerande marknad; denna lucka påverkar byggandet av den inre marknaden negativt.

De protektionistiska åtgärder som vissa stater vidtar, särskilt stater med en utvecklad ekonomi, ger inte mindre utvecklade marknader någon möjlighet att utvecklas, och detta missbruk av ekonomisk makt minskar deras rättigheter till fördelarna med konkurrenseffekterna påtagligt, något som är ett grundläggande demokratiskt inslag på den inre marknaden.

Slutligen får avsaknaden av gemensamma lagbestämmelser, särskilt på skatteområdet, negativa effekter på projektet med den inre marknaden med tanke på att skillnader i beskattning skulle kunna skapa spänningar mellan medlemsstaterna.

Jag stöder betänkandet, men jag anser att en analys av de nationella marknaderna i medlemsstater med mindre utvecklade ekonomier skulle ha genomförts, särskilt i nya medlemsstater som Rumänien, för att säkerställa en större stabilitet, och att det, till följd av resultaten, bör införas tillnärmningsåtgärder för de utvecklade ekonomierna, eftersom detta är en nödvändig förutsättning för byggandet av EU:s inre marknad.

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Utan tvivel är den inre marknaden grundvalen för Europeiska unionens konkurrenskraft och konsumenternas tillfredställelse.

I det betänkande som vi diskuterar i dag fastslås det tydligt, och enligt min mening med rätta, att denna marknad, som vi kan vara stolta över, har byggts på principerna om ekonomisk konkurrens. Av denna anledning skulle jag vilja påpeka att den inre marknaden nu befinner sig i fara. Denna fara består av det ändringsfördrag som antogs under det portugisiska ordförandeskapet. Enligt det tyska ordförandeskapets mandat bör konkurrens utan snedvridningar helt undanröjas från unionens grundläggande mål, som alltid är avgörande när det gäller att lösa tänkbara tvister. Allt som finns kvar är unionens upprättande av en inre marknad. Ekonomisk konkurrens går således förlorad i något tilläggsprotokoll som helt saknar ändringsfördragets kraft.

När fördraget väl har antagits kommer det att bli ännu svårare än i dag att försvara principerna om konkurrens utan snedvridning inom unionen. Detta kommer inte att stärka vare sig unionens konkurrenskraft eller konsumenternas tillfredställelse.

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar, ärade kolleger! För det första måste jag tacka föredraganden, Jacques Toubon, som också ansvarade för utarbetandet av vår ståndpunkt i PPE-DE-gruppen, i nära samarbete med medlemsstaternas företrädare i norra, södra, östra och västra Europa.

Vi hade ett bra meningsutbyte, och vi enades om att de positiva aspekterna av den inre marknaden sträcker sig långt utanför den kännedom som allmänheten har, och också bortom det som har erkänts i vissa debatter här i parlamentet. Vi är också överens om att kommissionen och dess pr-avdelningar kommer att få en större roll för att göra förvärvsarbetande mer medvetna om marknadens inneboende fördelar.

Enligt min mening skulle det mot bakgrund av sammanslagningen mellan Suez och Gaz de France vara mycket fördelaktigt att införliva inremarknadstestet – som föreslås i detta betänkande och som vi i PPE-DE-gruppen stöder – i nationell lagstiftning. Det skulle också vara helt rimligt att fråga sig om det kanske inte är fördelaktigt om sammanslagningar som denna, eller annan utveckling på medlemsstatsnivå, blir föremål för ett liknande test, för att kontrollera hur de inverkar på den inre marknaden och utröna huruvida de gynnar vanliga människor eller inte inom ramen för marknaden.

Vi infogade också ett avsnitt om tjänster i allmänhetens intresse, som utan tvivel nu verkar vettigt mot bakgrund av den nya rättsliga grund som skapas genom ändringsfördraget, vilket redan nämnts. Vi kom också överens om att den inre marknaden är EU:s nyckeltillgång i globaliseringsprocessen. Bara en ordentligt fungerande inre marknad kan ge skydd mot viss utveckling på världsmarknaderna. Fru Rühle! Vi kan nämligen inte bara förlita oss på övervakningssystem, hur relevanta de än må ha varit i förhållande till vissa leksakstillverkares återkallanden: vi måste också vädja till den stolthet och kvalitet som utmärker våra egna europeiska tillverkare, eftersom vi aldrig kommer att ha möjlighet att övervaka allt.

Vi är angelägna att se vad kommissionen i höst kommer att föreslå som svar på detta betänkande om översynen av den inre marknaden, och vi hoppas att vi kommer att vara i stånd att fatta ytterligare beslut om rätt kurs för den inre marknaden på grundval av den rapport som kommissionen antar då.

  Evelyne Gebhardt (PSE). – (DE) Herr talman! Som talesman för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet skulle även jag vilja tacka Jacques Toubon för ett betänkande som vi i stort sett kan stödja, eftersom det innehåller många positiva aspekter som är av särskild vikt för ledamöterna i vår grupp. Det är som det bör vara, för det som vi talar om här är den inre marknadens framtid. Vi talar om att ge svar på de frågor som Europeiska unionens folk ställer. Vi talar om förtroende för Europeiska unionens politik.

Till Karin Riis-Jørgensen skulle jag vilja säga följande: det räcker inte att bara med att läsa de avsnitt i betänkandet som ger särskild personlig tillfredsställelse; texten måste betraktas i sin helhet. Det står ingenstans att fri konkurrens, den inre marknaden och avreglering är de enda prioriteringarna. Snarare är det tvärtom, för många viktiga socialdemokratiska aspekter har inkluderats. För att ge ett exempel, i punkt 8 har vi förklarat vikten av konsekvensbedömning, som är särskilt relevant när det gäller sociala rättigheter och arbetsrätt. Detta är nyckeln för att nå det många gånger upprepade målet att se till att människor är viktigare än ekonomi, och inte tvärtom – och detta måste prioriteras i all politik som vi investerar våra ansträngningar i.

En annan sida av detta betänkande, som är mycket positiv för oss som socialdemokrater, är draget att skapa en mer omfattande harmonisering, i motsats till enkelt ömsesidigt erkännande. Ömsesidigt erkännande i sig är inte dåligt, men harmonisering är bättre. Vi har faktiskt kommit på ett svar som inte bara ger en effektiv typ av skydd på en hög nivå för allmänheten, utan ett svar som också klargör att vi inte kan ha ett konkurrensscenario mellan medlemsstaternas sociala system. Det som vi vill ha är samarbete mellan olika sociala system, som baseras på högsta möjligaste värden. Detta är en oerhört viktig punkt, och vi har nått fram med det budskapet på ett mycket bra sätt.

En annan särskilt viktig insats för oss som socialdemokrater var avtalet i sista minuten om tjänster i allmänhetens intresse. Jag välkomnar att Europeiska folkpartiet har rört sig framåt på grundval av den text som för närvarande förbereds för EU-fördraget. Det stämmer att försvaret av tjänster i allmänhetens intresse bör vara en av våra prioriteringar, och att vi bör ta itu med den rättsliga osäkerhet som för närvarande går ut över dessa tjänster inom EU i syfte att skydda allmänheten och bemöta efterfrågan på detta område.

Det finns dock en punkt där vi som socialdemokrater måste vägra ge vårt godkännande, och det är när det gäller ”inremarknadstestet”. Herr Schwab! Ingenstans i texten finns det en bestämmelse om detta inremarknadstest, och jag skulle vilja föreslå att ni läser texten mer noggrant. För oss socialdemokrater är ett inremarknadstest inte en måttstock som vi vill använda – eller åtminstone inte tills liknade vikt läggs på andra test såsom integrering av ett jämställdhetsperspektiv eller sociala konsekvenser, som grundar sig på fördragen. Tills dess att test av detta slag, som krävs enligt Europeiska unionens fördrag, genomförs rutinmässigt kan vi inte ge vårt godkännande till ett test som det inte ens finns något stöd för i fördragen. Detta är en annan punkt där vår åsikt måste vara mycket tydlig.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Den inre marknaden fungerar säkert om vi mäter den enligt kriteriet övergripande ekonomisk tillväxt. Den fungerar säkert också om vi bara godtar att det som vi har upplevt – sedan vi fick en inre marknad inom EU – är den största omfördelning av välstånd som denna kontinent har upplevt i fredstid.

Ändå anser inte folk att den inre marknaden fungerar när deras erkännande mäts. Varför inte? Just eftersom vi har denna breda spännvidd när det gäller välståndsnivåer, eftersom arbetsfri inkomst ökar mycket snabbare än lönepaket – och det är därför, 15 år efter Jacques Toubon, som detta betänkande kommer att ses som ett kraftfullt bevis på socialisternas och socialdemokraternas misslyckande. Om ni läser ändringsförslagen till detta betänkande kommer ni inte att hitta några överraskningar. Det finns uppmaningar till effektiva rättsliga mekanismer, en översyn av strategin för den inre marknaden, initiativ för att stärka den sociala agendan och en social skyddsklausul.

Socialdemokraterna hade överväldigande majoritet i Europa under en sådan väldigt lång tid, och 15 år senare upptäcker vi att de inte åstadkommit något och att de är ansvariga för en ökad radikalisering i EU:s politiska utkanter.

  John Purvis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det gläder mig att se att större delen av vår grupps bidrag till yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor har tagits med i Jacques Toubons utmärkta betänkande. Förverkligandet av en fullständig inre marknad är grundläggande för EU:s ekonomiska framgång.

Mer i detalj har de olika lagstiftningsåtgärder som antagits på senare tid när det gäller finansiella tjänster för företag inneburit ett stort steg mot upprättande av en europeisk inre marknad på detta område, med hög lagstiftningsstandard och fördelar för konsumenterna som en följdeffekt. I flera fall håller dessa standarder på att bli globala, och nästa steg är att se till att lagstiftningen på detta område genomförs korrekt och tillämpas på samma sätt i hela EU.

Vi kommer givetvis att undvika ny överflödig lagstiftning. Men det finns många kulturella, traditionella, rättsliga och skattemässiga hinder som ännu verkar hämmande på den inre privatmarknaden för finansiella tjänster. Vi ser därför fram emot att granska kommissionens vitböcker om finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag och om fastighetslån för att se hur förbättringar kan åstadkommas med minsta möjliga ingrepp.

Jag vill nämna Lamfalussyprocessen, som hittills i hög grad bidragit till anpassningen av den grundläggande lagstiftningen om finansiella tjänster till marknadsaktörers och lagstiftares verklighet. Processen befinner sig fortfarande i ett studieskede, men en stor mängd lagstiftning har behandlats och de första tecknen är positiva. Även om de flesta av ändringsförslagen från utskottet för ekonomi och valutafrågor finns med i Jacques Toubons utmärkta betänkande beklagar jag att de som gäller Lamfalussyprocessen inte tagits med.

Ett område som tillhör ansvarsområdet för utskottet för ekonomi och valutafrågor och som fortfarande hindrar den inre marknadens funktion är skattesystemet. Vi ställer oss helt bakom regeln om enhällighet på detta känsliga område och medlemsstaternas suveräna rätt att fastställa sina egna skattesatser, men det står klart att dagens moms- och punktskattesystem står i vägen för ett fullt förverkligande av den inre marknaden och dess fördelar för konsumenter och företag. Vi uppmanar därför kommissionen att lägga fram konkreta förslag för att underlätta för EU-medborgarna att utöva sin fulla rätt till fri rörlighet för varor. Det gäller särskilt skatteordningarna för handel via Internet och över gränserna.

  Arlene McCarthy (PSE). – (EN) Herr talman! Som ordförande för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd vill jag lyckönska Jacques Toubon, särskilt till hans arbete för att nå samförstånd mellan alla grupper om en uppsättning rekommendationer för översynen av den inre marknaden. Jag förutsätter att kommissionen kommer att ta till sig dessa rekommendationer, liksom dagens debatt.

Jag vill betona några av förslagen, som jag anser är av avgörande betydelse för att engagera medborgarna i den inre marknadens framsteg och utveckling och framför allt för att öka förtroendet. Förslaget om ökad medverkan från de nationella parlamenten för att bättre återspegla de olika synsätten i medlemsstaterna och hos deras medborgare är mycket viktigt. Sociala och miljömässiga aspekter av den inre marknaden är också av stor betydelse, och den inre marknaden måste givetvis även i fortsättningen tillhandahålla ett större urval, bättre kvalitet och konkurrenskraftiga priser för våra konsumenter och småföretag.

Genom att minska den administrativa bördan och främja innovation, samtidigt som vi skyddar våra immateriella rättigheter, kommer vi att kunna konkurrera på den globala scenen. För att få förtroende för den inre marknaden måste medborgarna kunna se de fördelar och utnyttja de rättigheter och möjligheter som EU-medlemskapet ger dem. Därför hoppas jag att vi, i stället för att bara skydda våra konsumenter, kommer att gå längre och se till att de har tillgång till rättsmedel om något går fel.

I det sammanhanget vill jag ta upp det mycket viktiga arbete som uträttas inom nätverket Solvit och de europeiska konsumentcentrumen. Dessa informella, praktiska nätverk tillhandahåller snabba lösningar på mycket komplexa problem i en omgivning som våra medborgare upplever som byråkratisk. Ett av skälen till att de inte vill handla över gränserna är att de inte är säkra på att ha tillgång till rättsmedel om något går fel. Kommissionen bör därför stärka dessa nätverk som ett grundläggande inslag i översynsprocessen. Jag tror, herr kommissionsledamot, att vi har samma mål: att åstadkomma en inre marknad som är relevant och lyhörd för alla, som ni sa i ert inledande anförande. Jag menar också att vi nu vill samarbeta med er för att se till att våra medborgare även i fortsättningen har samma tillgång till den inre marknaden, fördelarna och givetvis skyddet, med rättsmedel och tvistlösning.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill ta upp tre saker. För det första vill jag tacka Jacques Toubon för hans sätt att leda hela processen. Jag tror att alla, både till höger och till vänster i kammaren, faktiskt varit mycket nöjda med hur saker och ting har skötts. Jag anser att detta är ett utmärkt, välavvägt betänkande.

Min andra fråga handlar om att sälja den inre marknaden. Som jag ser det försöker man i detta dokument sälja den inre marknaden, och det är något vi verkligen måste göra. Herr Goebbels! Ni nämnde tidigare den så kallade ”nordiska modellen”. Jag kan berätta att den nordiska modellen förvisso handlar om social trygghet å ena sidan, men å andra sidan handlar den också om ekonomisk öppenhet. Dessa länder rättar sig helt och hållet efter den inre marknadens regler om fri rörlighet för varor och tjänster – med polska rörmokare! – pengar och människor. Hit kommer människor från andra länder för att arbeta, så det är samtidigt öppna ekonomier. Jag menar att vi inte bör missakta den inre marknaden, för det är nog det bästa som vi i EU någonsin gjort.

Till sist vill jag ge er ett exempel på när den inre marknaden inte fungerar. Detta är ett exempel från verkliga livet. I början av sommaren köpte en finsk flygkapten på Finnair en bil i Italien; vilket slags bil tänker jag inte gå in på. En halvtimme efter att han lämnat bilfirman stoppades han av polisen. De tog ifrån honom hans tillfälliga registreringsskyltar som han köpt lagligt i Tyskland, beslagtog bilen och kommer inte att återlämna den förrän en rättslig process har slutförts i december. Det kan mycket väl hända att han blir av med sin bil, och här talar vi om en inre marknad där full och fri rörlighet för varor ska råda. Vad jag vill säga är att detta är ett oerhört viktigt betänkande som visar att vi definitivt måste fortsätta att förbättra och utveckla den inre marknaden med en lämplig balans mellan fri konkurrens och social trygghet.

  Gabriela Creţu (PSE). – (RO) Herr talman, ärade kolleger! Utvecklingen av den inre marknaden är en grundläggande faktor i den europeiska integreringen. Men det ska inte ses som ett mål i sig, inför vilket de sociala konsekvenserna inte har någon betydelse.

Med Europeiska unionens senaste utvidgning blev unionen mer ekonomiskt icke-homogen än tidigare. Denna brist på enhetlighet kan betraktas som en fördel för vissa nyliberala politiska åtgärder, men inte för alla medborgare. Konkurrens är till för företag, solidaritet är till för folket, som Jacques Delors angav.

Förutom dess obestridliga kvaliteter har Toubonbetänkandet vissa svagheter ur denna synvinkel. I teorin stöder vi alla Lissabonstrategin, en kunskapsbaserad ekonomi och högkvalitativa arbetstillfällen, där en jämförbar fördel inte kan vara billig arbetskraft. I betänkandet hävdas det att en viktig metod för att öka företags konkurrenskraft är rörlighet för arbetstagare, som bör uppmuntras.

Som socialdemokrater anser vi att undanröjandet av alla hinder mot bakgrund av fri rörlighet för personer och arbetstagare är en grundläggande rättighet som fastställts i fördragen. Att enbart uppmuntra till rörlighet av ekonomiska skäl skapar redan allvarliga sociala konsekvenser i arbetstagarnas ursprungsländer. Förutom faktiska inkomster förlorar länderna också specialister och kvalificerad arbetskraft, de avbefolkas och den aktiva befolkningen minskar; tusentals barn lever utan föräldrar och behöver särskilda utbildningstjänster och sociala tjänster.

De sociala och mänskliga kostnaderna på lång sikt är fortfarande okända. Därför uppmanar vi till att denna specifika fråga utreds, eftersom de ekonomiska åtgärderna aldrig får underminera den sociala aspekten.

(Applåder)

  Luisa Fernanda Rudi Ubeda (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Låt mig först få gratulera föredraganden, Jacques Toubon, till innehållet i hans betänkande och för hans förmåga att skapa ett brett stöd för antagandet av det i kammaren.

En återbekräftelse vid denna tidpunkt av att många framsteg har gjorts under uppbyggnaden av en inre marknad i Europeiska unionen är att påstå det självklara, ändå är det likväl viktigt att upprepa, hur uppenbart det än kan vara, att vi fortfarande har lång väg kvar.

Jag anser att erfarenheten visar oss att öppna ekonomier är de ekonomier som växer mest, och att ökad konkurrens alltid omvandlas till fördelar för konsumenterna i kvalitet och pris på varor och tjänster som konkurrerar eller uppkommer på marknaden.

På en globaliserad marknad som den i dagens värld är det omöjligt att tro att framsteg kan göras genom tillämpning av protektionistiska åtgärder, och Europeiska unionen, som ekonomisk aktör på världsnivå, kommer naturligtvis bara att kunna få en stark ekonomi om den fortsätter att vidta åtgärder för att liberalisera, bygga upp och fördjupa den inre marknaden.

Vid många tillfällen har människor framställt konkurrens och liberaliseringsåtgärder på den europeiska marknaden som ett övergivande av den europeiska sociala modellen eller som försakande av det skydd som sociala rättigheter ger. Jag är av den exakt motsatta åsikten, nämligen att om den europeiska sociala modellen ska fortsätta att utvecklas, om EU-medborgarna ska fortsätta att åtnjuta sociala skyddsåtgärder och bra sociala tjänster, är det viktigt att EU:s ekonomi växer, och denna tillväxt kommer bara, jag betonar, att vara möjlig om vi fördjupar EU:s inre marknad.

Jag sa att en hel del framsteg har gjorts, men det är lång väg kvar, och en av mina kolleger har just gett några specifika exempel på detta. Jag anser att det är viktigt att avlägsna hinder, så att små och medelstora företag kan verka överallt i Europeiska unionen. Det är också viktigt, som det hävdas i betänkandet, att undersöka och utveckla marknaden för tillhandahållandet av finansiella tjänster, och särskilt immateriella rättigheter.

Jag skulle vilja be kommissionen att uppmana de nationella regeringarna och rådet att se till att gemenskapsbestämmelserna införlivas i nationell lagstiftning på ett tillbörligt sätt.

  Wolfgang Bulfon (PSE). – (DE) Herr talman! Vi är för ett undanröjande av hinder på den inre marknaden för att främja dess positiva effekter, som hållbar tillväxt, och i denna process är det viktigt att fästa tillräcklig uppmärksamhet vid skydd för sociala skyddsmekanismer för vanliga människor. På grund av deras särskilda betydelse kan tjänster i allmänhetens intresse – det som vi benämner ”grundläggande” former av tillhandahållande – helt enkelt inte lämnas åt de fria marknadskrafterna. På områdena hälsa och sociala frågor behövs det en särskild uppsättning regler.

Jag beklagar det mycket onödiga omnämnandet av kärnkraft i punkt 16. Detta är obestridligen en högriskteknik som utsätter befolkningen för faror. Så på den punkten kan jag inte stödja betänkandet.

Det har också hävdats att avvikande nationella tolkningar av införlivandet av EU-lagstiftning skapar osäkerhet. Som ett antal studier har visat är detta ett stort hinder när det gäller fullbordandet av den inre marknaden.

Slutligen skulle jag vilja nämna betydelsen av europeiska standarder på internationell nivå. De pågående diskussionerna om bristfälliga leksaker från Kina är ett bra exempel på hur viktigt det är att vi har internationellt erkända standarder, genom dialog med externa handelspartner. Även om länder som Kina känner sig överbelastade av en lång lista över kvalitetskrav behöver vi trots detta åtgärder för att förbättra produkt- och livsmedelssäkerheten i syfte att skydda europeiska konsumenter.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Charlotte Cederschiöld (PPE-DE). – Herr talman! Herr kommissionär! Den inre marknaden är en av de viktigaste byggstenarna för samarbetet inom Europeiska unionen. Samarbetet bygger på ömsesidigt förtroende och respekt medlemsstaterna emellan. Därför är det också avgörande att alla bidrar genom att snabbt och effektivt genomföra den EU-lagstiftning som skall implementeras i den nationella rätten.

SOLVIT är en bra metod att följa upp efterlevnaden och kan utvecklas. Vi politiker som arbetar på europeisk nivå i parlamentet eller i rådet har ett ansvar för att lagstiftningen är konkurrensfrämjande och inte skapar onödig administration och att den tillgodoser de behov och löser de problem som fortfarande finns. För att kunna det så måste vi skapa politisk konsensus och bred insikt om den inre marknadens betydelse, som både Toubon och kommissionen väl bidrar till. Tack herr Toubon!

PPE-DE strävar efter ett Europa för alla, med arbetstillfällen för alla och en fungerande sjukvård och utan fattiga. Ett EU som kan växa sig än starkare. Enda sättet att nå dit är genom att marknaden är konkurrenskraftig och att handeln inte stoppas av förlegad lagstiftning, onödiga tullar, subventioner eller marknadskontroller. Utan en fungerande marknad och starka europeiska företag finns inte pengar till välfärden. Inre marknad och konkurrenskraft skapar i sig social trygghet och är välfärdens förutsättningar.

  Edit Herczog (PSE). – (HU) Jag skulle vilja börja med att påpeka hur mycket vi välkomnar den tydliga och heltäckande debatt som Jacques Toubons kolleger förde med oss förra året innan detta betänkande utarbetades. Jag skulle också vilja lovorda Jacques Toubon själv till framställningen av betänkandet.

Själv skulle jag vilja berömma punkt 40 först, där medlemsstaternas ansvar betonas. Min viktigaste tanke i detta sammanhang är att medlemsstaterna inte är skyldiga Europeiska kommissionen eller Europaparlamentet att införliva reglerna på den inre marknaden, utan först och främst sig själva och varandra, och framför allt sina medborgare och sina egna företag. Vi kan därför inte ignorera resultattavlan för den inre marknaden från juli 2007 och de uppgifter som finns i denna. Ett villkor för de nya medlemsstaterna som anslöt sig 2004 och 2005 var införande och införlivande av gemenskapens fullständiga regelverk.

Utifrån resultattavlan kan vi se att två år efter att tidsfristen löpt ut är det utan undantag de gamla medlemsstaterna som innehar rekordet när det gäller försenat införlivande av direktiv, och dessa stater svarar för de fyra mest omfattande fallen när det gäller avsaknad av införlivande. Förhållandet när det gäller åsidosättandet att uppfylla åtagandena på den inre marknaden mellan enskilda gamla och nya medlemsstater är 1:2 men kan ibland vara så högt som 1:8, som till exempel mellan Slovenien och Italien. Ett direkt resultat av detta är att de som efterlever lagen förlorar på grund av olik behandling och diskriminering. När vi talar om den framtida inre marknaden måste vi alla insistera på att företag och länder som håller sig till reglerna och införlivar gemenskapens regelverk inte blir förlorare under den pågående utvecklingen av den inre marknaden. Jag skulle vilja tacka föredraganden.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Herr kommissionsledamot! För 15 år sedan kom medlemsstaterna överens om en djupare ekonomisk integrering och lovade att skapa en inre europeisk marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor. Under 1990-talet gav detta upphov till en konkurrenskraftig miljö för företagare, som ledde till ett bredare utbud och lägre priser för konsumenter.

Men sedan 2000 har vi upplevt att vissa medlemsstater, särskilt de gamla, skyddar, både i hemlighet och öppet, sina små nationella marknader från grannkonkurrens och tolererar administrativa och andra hinder, och på så sätt blockerar det snabba och fullständiga fullbordandet av den inre marknaden utan hinder. Mot bakgrund av den snabba liberaliseringen av global handel, och när vi ser hur snabbt vi européer bereder plats för varor från tredjeländer, är detta ett paradoxalt beteende. Skulle en sund europeisk marknad inte vara lösningen för att ta itu med globaliseringens utmaningar och arbetslösheten?

Denna irrationella situation orsakas av populism och genom att falska nationella intressen sätts framför konsumenternas och företagarnas gemensamma intressen. Jag välkomnar därför kommissionens grönbok och förslaget om en översyn: denna översyn kommer att avslöja hur gällande EU-lagstiftning har kringgåtts i ett antal länder, och den kommer att påvisa fel som försvagar förtroendet för den inre marknaden. Ett exempel på detta är gråzonen i fråga om när principen om ursprungsland ska tillämpas eller inte. Om marknaden ska fungera ordentligt måste vi göra framsteg när det gäller att liberalisera nätverkstjänster och fullborda marknaden för finansiella tjänster, samt reda ut oklarheter när det gäller hälso- och sjukvårdstjänster och sociala tjänster.

Införandet av euron och färska direktiv har stärkt handeln inom unionen och gjort den mer genomblickbar. Samtidigt vet vi alla att företagarna lider av den börda som ökat pappersarbete utgör och att vi behöver skapa lika villkor för rättvis internationell konkurrens. Vi behöver också modernare och enklare kontrollmekanismer.

Jag uppmanar kommissionen att göra allt i sin makt för att övervaka hur de befintliga direktiven införlivas, och göra framsteg på området ömsesidigt erkännande innan ytterligare eventuell harmonisering genomförs. Jag inser att globaliseringen av handeln kommer att kräva att andra produkter standardiseras och ett avtal om den europeiska ursprungsmärkningen. Jag instämmer i att skillnader på området bolagsskatt orsakar spänningar och kommer att behöva diskuteras ytterligare. Den europeiska marknaden är en process, inte en trossats.

  Lasse Lehtinen (PSE). – (FI) Herr talman! Vi bör inte angripa globaliseringen på grund av den skada som den gör, utan vidta praktiska åtgärder. Skyddet av nationella marknader paralyserar vår kontinent och äventyrar därmed dess ekonomiska tillväxt, som även ett socialt EU är beroende av.

Till betänkandets förtjänster hör att man betonar vikten av att fullborda den process som innebär att särskilt sektorer som energi och kommunikationer öppnas för konkurrens, eftersom utvecklade och öppna nätverk när allt kommer omkring ligger i konsumentens intresse och är en garanti för tillväxt. För att påskynda denna utveckling behöver vi också effektiva mekanismer för reglering och övervakning. En mekanism bör införlivas i den så kallade principen om gränsöverskridande kundansvar. Med denna skulle alla som beställer arbete eller tjänster ansvara för att se till att verksamheten är öppen och att underleverantörerna uppfyller sina åtaganden.

Unionen och parlamentet intar en alltför ideologisk syn när man betraktar de olika energialternativen. I praktiken förebyggs de skadliga effekterna av klimatförändringarna genom att utsläppen minskas. I motsats till det som till exempel Wolfgang Bulfon just sa är det orealistiskt att anta att vi kommer att nå faktiska och effektiva resultat utan att kärnkraften är en del av lösningen. Vårt främsta mål måste vara att minska användningen av fossila bränslen.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Till att börja med skulle jag vilja uttrycka min uppskattning av min kollega Jacques Toubon för hans stimulerande betänkande, som skapar en utmärkt och balanserad grund för kommissionens kommande dokument. Trots att de fyra grundläggande friheterna garanterades i Romfördragen är deras praktiska tillämpning fortfarande blockerad. En översyn av den rådande situationen på den inre marknaden ger oss ett tillfälle att stödja de befintliga reglerna och se över dem som är föråldrade. Denna nya strategi kanske minskar klyftan mellan marknadens potential och dess faktiska tillämpning och kommer att erbjuda lösningar för att undanröja hindren mellan de 27 medlemsstaternas marknader.

Jag instämmer med föredraganden i att framgången med den inre marknaden vilar på tre pelare: den första är stärkandet av konsumenternas rättigheter och skapandet av en gynnsam företagsmiljö, något som är särskilt viktigt för små och medelstora företag. Det är till exempel viktigt att förbättra små och medelstora företags tillgång till offentlig upphandling. När det gäller den andra pelaren bör vi avlägsna alla kvarvarande spärrar, såsom hinder för att skapa ett enda betalningsområde. Den tredje pelaren består av stärkandet av EU:s inre marknads internationella dimension genom att skapa en större transatlantisk inre marknad.

Mot bakgrund av den globala ekonomin kommer EU att bli framgångsrikt först när det har en lika hög eller rentav högre innovativ kapacitet i förhållande till sina handelspartner. Det är därför som EU behöver vidta specifika åtgärder för att öka sin innovativa kapacitet. Medlemsstaterna måste skapa en gynnsam miljö för ett aktivt samarbete mellan företagen, den offentliga sektorn och den akademiska världen. Att kanalisera offentliga och privata investeringar in i mycket specialiserade forskningscenter som är förbundna med universitet kan skapa en grogrund för morgondagens företagssamhälle.

  Barbara Weiler (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Många medlemmar av allmänheten kan mycket väl finna dagens debatt ganska underlig: när allt kommer omkring har den inre marknaden funnits i mer än 15 år, och en massa människor har blivit rätt vana vid den. Ändå förekommer det fortfarande vissa häpnadsväckande brister till och med efter all denna tid, i vissa fall på grund av några få medlemsstaters protektionistiska beteende. Vissa saker har också gått fel under årens lopp. Allmänheten – konsumenterna – har mindre valfrihet, och marknaden erbjuder absolut inte lika villkor. Den kanske ger stora företag denna möjlighet, men små och medelstora företag verkar sannerligen inte på lika villkor.

Vi anser alla – och jag hoppas att jag nu inte talar enbart för parlamentet, utan också för kommissionen och rådet – att den inre marknaden inte är ett mål i sig. Jag skulle vilja citera en av den inre marknadens stora grundare, Jacques Delors, som talade om tre nyckelprinciper – konkurrens – att stimulera, samarbete – att stärka, och solidaritet – att ena. Den sista av de tre har blivit en aning dold med åren. För oss socialdemokrater är solidaritet och sammanhållning på den inre marknaden mycket viktiga.

Min sista punkt är följande: en effektiv marknad kräver effektiva skyddsåtgärder och konsumentskydd. Det är endast genom att införa detta som vi kan bygga upp det förtroende som alla påminner oss om. Under de senaste åren har vi sett en ökning av antalet produkter som innehåller farliga ämnen eller utgör en risk: kinesiska leksaker är bara toppen av ett isberg. Tusentals produkter blir föremål för klagomål. Så detta är vår uppgift, och även er uppgift, herr kommissionsledamot: vi måste använda våra paket av marknadskontrollerande åtgärder för att återvinna människors förtroende; vi måste vidta åtgärder och inte bara låta saker vara som de är.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (RO) Herr talman! Ekonomisk och social sammanhållning, liksom solidaritet, är grundläggande för Europeiska unionen. Strukturfonderna bidrar till utvecklingen av EU:s alla regioner och är särskilt viktiga för de nya medlemsstaterna.

Vi behöver inte bara en ekonomisk union med den mest dynamiska kunskapsbaserade ekonomin, utan också ett socialt Europa där alla har sin uppgift och där offentliga tjänster håller hög kvalitet och är tillgängliga för de närmare 500 miljoner EU-medborgarna. Vi behöver hälsovårds- och utbildningstjänster; vi behöver ett hållbart socialt skyddssystem. Transport, energi, kommunikationer är grundläggande för EU:s ekonomiska utveckling, men man bör se till att alla har tillgång till dessa tjänster.

Samhällsinformation via Internet och utvecklingen av finansiella tjänster är grundläggande för de offentliga tjänsternas genomblickbarhet och kvalitet, eftersom de också ska garantera konsumentskyddet i den digitala miljön. Vi hoppas att de begränsningar av tillgång till gemenskapens arbetsmarknad som införts för rumänska och bulgariska arbetstagare kommer att upphävas. Icke-diskriminerande tillgång till den europeiska arbetsmarknaden är viktig för att garantera lika arbetsvillkor och för att undvika social dumpning.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Som en av EU:s pelare förändras den inre marknaden konstant. Vi ser dagligen hur mycket den faktiskt påverkar vanliga medborgares liv.

En fördjupning av den europeiska integreringen är direkt beroende av en fördjupad integrering mellan de enskilda medlemsstaternas ekonomier. Av den anledningen är det mycket viktigt för alla medborgare att beslutsamma åtgärder vidtas för att avlägsna efterföljande hinder för flödet av människor, kapital, varor och tjänster på den inre marknaden.

Jacques Toubons betänkande är exakt, och han fastställer de områden som EU:s lagstiftning och politik bör inriktas på för att förbättra den inre marknadens funktion. Han uppmärksammar många frågor som bör prioriteras i vårt arbete och i synnerhet för att få medborgarnas, både konsumenters och affärsfolks, förtroende för den inre marknaden. Jag stöder helhjärtat den idé som läggs fram i Jacques Toubons betänkande att de nationella parlamenten bör delta i parlamentets lagstiftningsarbete, något som skulle leda till att EU förs betydligt närmare sina medborgare. Det är ett mycket värdefullt förslag.

Slutligen skulle jag vilja tillägga att jag, som före detta affärskvinna, instämmer i alla rekommendationerna i betänkandet om att avlägsna administrativa bördor för företag. Det är bara på grundval av en konsekvent, marknadsvänlig och liberal politik som EU:s ekonomi kommer att kunna konkurrera med ekonomierna i USA, Kina och Indien. Jag gratulerar föredraganden till hans utmärkta betänkande, vars största förtjänst är dess balanserade innehåll. Jag skulle helt enkelt vilja säga att det utgör en slags icke-politisk färdplan som fastställer prioriteringarna för vårt arbete med den inre marknaden.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Jag har lyssnat noga till diskussionen om den inre marknadens framtid, och jag vill tacka alla deltagare för deras synpunkter.

Översynen av den inre marknaden är ett viktigt led i strävan att EU ska visa konkreta resultat med tydligt fokus på medborgarna. Den inre marknaden är inte bara ett medel för att nå ett mål. Vår politik måste tjäna folket och förbättra deras livskvalitet. Alla européer, både du och jag, bör kunna identifiera sig med denna politik.

Stora utmaningar kvarstår på den inre marknaden. En del av våra förslag ligger redan på bordet. Andra kommer inom kort. Vi behöver ert stöd för dessa initiativ för att de ska kunna slutföras framgångsrikt. Vi omprövar för närvarande vårt sätt att styra den inre marknaden, på nationell nivå och EU-nivå. Alla initiativ utarbetas med stor omsorg enligt principerna för bättre lagstiftning. Det innebär att vi kan undersöka alla alternativ innan vi skrider till handling. På vissa områden kan även självreglering övervägas.

Vi måste förbättra egenansvaret för den inre marknaden. Det ligger hos våra konsumenter, våra företag, våra arbetstagare och vårt civilsamhälle. Det ligger hos nationella, regionala och lokala myndigheter. Vi måste underlätta det dagliga samarbetet mellan medlemsstaterna.

Jag vill än en gång tacka föredraganden och ser fram emot ytterligare synpunkter från parlamentet under de kommande månaderna.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen om denna punkt kommer att äga rum i dag.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Gábor Harangozó (PSE), skriftlig. – (EN) Detta initiativbetänkande utgör en utmärkt möjlighet att bidra till den pågående översynen av den inre marknaden. Parlamentet bör därför ta tillfället i akt att betona de fördelar som följer med en verkligt fullbordad inre marknad. Samtidigt som man i detta betänkande fäster uppmärksamheten på de utmaningar som den inre marknaden står inför läggs också konkreta rekommendationer fram.

Bland dessa rekommendationer stöder vi framför allt den tonvikt som läggs på att ta itu med klimatförändringen genom åtgärder för hållbar utveckling, behovet av att avsevärt stärka konsumenternas förtroende i samband med gränsöverskridande köp, betoningen på konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättningspotential i samband med innovation och små och medelstora företag, främjandet av verkligt fri rörlighet för arbetstagare i hela EU och, mer generellt, avskaffandet av alla hinder för fullbordandet av en integrerad och effektiv inre marknad.

Dessa rekommendationer måste givetvis omvandlas till inremarknadsdirektiv så att de blir korrekt genomförda i medlemsstaterna. För att åstadkomma ett effektivt fullbordande av inremarknadsreglerna måste EU ge sig självt de verktyg för tillämpning som krävs för att främja samarbete mellan nationella myndigheter, upprätta informations- och kontaktpunkter för företag och medborgare, effektivisera förfarandet för klagomål och vid behov väcka talan vid behöriga domstolar.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Den inre marknaden är fortfarande EU:s främsta prestation. Den är dock långt ifrån fullbordad. Det finns brister i fråga om alla fyra friheterna. Vi ser också ett vacklande förtroende hos aktörerna för den inre marknadens resultat. Det tas för givet i stor utsträckning.

När det gäller rörligheten för varor omfattas 25 procent fortfarande av olika nationella tekniska hinder. Förhoppningsvis kommer kommissionens politiska paket från och med januari 2007 snabbt att omsättas i målinriktade åtgärder för att undanröja de återstående hindren.

När det gäller personer kvarstår osäkerheten om vissa grundläggande principer, framför allt i fråga om överförbarhet för sociala rättigheter. Det gläder mig att man steg för steg håller på att komma överens på detta politiska minfält, t.ex. när det gäller pensioner och tillgång till sjukvård över gränserna.

Vad kapital och tjänster beträffar är stora förändringar på väg. Dödläget när det gäller exempelvis avsaknaden av en gemensam bolagsskattebas snedvrider investeringsbeslut på den inre marknaden och missgynnar små och medelstora företag.

Trots att EU nu gör sig berett att ta itu med framtida utmaningar med hjälp av ändringsfördraget behövs ett politiskt incitament för att fullborda den inre marknaden. Ambitionen bör vara att undanröja tvetydigheter i företagsvillkoren, klargöra vilket regelverk som gäller och sträva efter att minska de administrativa bördorna.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar i princip föredragandens betänkande och håller med om att utvecklingen av den inre marknaden har gett EU:s medborgare en rad fördelar, bl.a. i form av bredare utbud och lägre priser för konsumenterna, dynamiska villkor för företagen och möjlighet att fritt utbyta varor, tjänster och idéer. Detta har i sin tur underlättat den europeiska integrationen på en rad områden och fortsätter att stärka EU:s förmåga att nå sina övergripande mål.

Jag reserverar mig emellertid mot några inslag i betänkandet:

Jag håller inte med om att det är vare sig nödvändigt eller önskvärt att införa en gemensam konsoliderad skattebas, såsom föreslås i betänkandet. Enligt min mening skulle ett sådant förslag från kommissionen utgöra ett första steg mot skatteharmonisering, vilket jag skulle se som oacceptabelt. Jag menar att medlemsstaterna bäst kan avgöra hur deras egna skattesystem bör se ut och vad de bör omfatta.

Slutligen anser jag att hänvisningen i betänkandet till kärnkraft som en viktig del av EU:s energimix är olycklig, och jag kommer inte att stödja denna punkt i betänkandet.

4. Stadgan för europeiska privata aktiebolag, bolagsrätt (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är en muntlig fråga av Giuseppe Gargani, för utskottet för rättsliga frågor, till kommissionen om läget i lagstiftningsförfarandet rörande stadgan för europeiska privata aktiebolag och det fjortonde bolagsrättsdirektivet (O-0042/2007 – B6-0137/2007).

  Giuseppe Gargani (PPE-DE), frågeställare. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Debatten om denna fråga är mycket viktig både institutionellt och politiskt sett, med tanke på att den är av väsentlig politisk och institutionell betydelse.

Jag skulle mycket tydligt vilja klargöra, och jag ansvarar för mitt uttalande, att Europeiska kommissionen verkligen har svikit Europaparlamentet, eftersom man misslyckades med att följa upp parlamentets formella begäran och med att lägga fram förslag om lagstiftning om europeiska privata aktiebolag och omlokalisering av huvudkontoren för kapitalassociationer.

Ett lagstiftningsförslag angående stadgan om aktiebolag begärdes formellt i februari 2007 på grundval av artikel 192 i EG-fördraget och – detta jag skulle vilja betona, och jag skulle vilja be kommissionsledamoten att höra på, eftersom detta är en mycket viktig muntlig fråga som kräver ett svar – efter en grundlig debatt, tillsammans med en utfrågning med kvalificerade och representativa experter som visade oss hur nödvändigt ett sådant instrument var och hur användbart det skulle vara för att främja små företag som är angelägna att fungera effektivt på den inre marknaden.

Herr kommissionsledamot! Det var kommissionens plikt att omedelbart påbörja förfarandet för att anta lagstiftningsförslaget och inleda en konsekvensbedömning. Kommissionen hade dessutom redan en genomförbarhetsstudie från december 2005, men gjorde inget och tog i stället tid på sig fram till juli, då den inledde ett samråd om behovet – återigen inte mer än en hypotetisk diskussion – av ett europeiskt privat aktiebolag, som om parlamentet, som hela unionens valda företrädare, inte lagenligt skulle kunna grunda sin begäran på en verklig rättsakt.

Jag ska inte gå in på EU-lagstiftningen i detalj, eftersom Klaus Lehne, en av utskottets främsta experter och ledare på området, snart kommer att tala om frågans rättsliga aspekter. Jag skulle vilja granska problemet mer omsorgsfullt och påminna kommissionsledamoten om förbindelsen mellan institutionerna, som måste ligga till grund för det nödvändiga samarbetet mellan kommissionen och parlamentet, så att han kan ta hänsyn till allt det som jag säger.

Herr kommissionsledamot! Enligt min mening har ni personligen varit ohövlig mot parlamentet; ni har avspisat parlamentet. Ni har ignorerat parlamentets begäran som antagits på grundval av artikel 192 och särskilt det interinstitutionella avtalet ”Bättre lagstiftning”, och det har förekommit stor underlåtenhet att agera – jag har varit ordförande för detta utskott, och jag vet mycket väl hur många frågor som väntar på avgörande – även om kommissionen formellt hade tagit på sig att inte bara beakta begäran, utan också att ge snabba och lämpliga svar till parlamentets utskott. Så har inte alls varit fallet!

Underlåtenheten att uppfylla dessa åtaganden bringar kommissionens ansvarsskyldighet gentemot Europaparlamentet på tal, som jag inte har några problem att definiera som laglig. Vid konferensen om bolagsrätt som anordnades av det tyska ordförandeskapet, sa Klaus-Heiner Lehne så riktigt att Europeiska kommissionen skulle kunna dras inför domstolen för underlåtenhet att uppfylla sina åtaganden.

Parlamentet, och jag säger detta mycket tydligt, borde vara medvetet om att kommissionen på sin webbplats redan har bekräftat att de samråd som hölls 1997 och 2002 påvisade en särskild begäran på hög nivå från ekonomiska aktörer. Kommissionen vet därför hur viktig denna fråga är och är medveten om att det är dess plikt och åtagande att svara på parlamentets begäran.

Den har inte bara underlåtit att godkänna lagstiftningsförslaget, utan vid konferensen i Berlin gick kommissionsledamoten så långt som att säga att det var nödvändigt med ytterligare diskussion om förslagets nytta. Detta har lämnat oss mycket perplexa, eftersom vi nu måste beakta – som kommissionsledamoten säger – om Europaparlamentet fortfarande i sak har någon möjlighet att påvisa lagstiftningsförslagets giltighet.

Ett direktiv på detta område – jag avslutar – skulle verkligen utgöra en sund rättslig grund för företagens etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster. Vi väntar på ett detaljerat förslag från kommissionsledamoten, som, anser jag, innebär att man inte bara håller med de olika påtryckningsgrupperna, från England, Förenade kungariket och Irland, utan tar itu med en olycklig situation. Herr kommissionsledamot! Som ni mycket väl vet handlar det inte om enskilda länders intressen som måste tjänas, utan om européernas intressen! Parlamentet är inte en påtryckningsgrupp, och vi uttrycker i själva verket och påtagligen detta krav och denna nödvändighet!

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Tack vare den muntliga frågan från Giuseppe Gargani för utskottet för rättsliga frågor får jag tillfälle att uppdatera er om kommissionens ståndpunkt när det gäller det fjortonde bolagsrättsdirektivet och europeiska privata aktiebolag.

Som ni vet inledde generaldirektoratet för inre marknaden och tjänster den 20 juli ett offentligt samråd om stadgan för europeiska privata aktiebolag, som ett led i vårt arbete för ”bättre lagstiftning”. Syftet med detta samråd är att inhämta de berörda parternas synpunkter på behovet av en sådan stadga och på vad den skulle kunna tänkas innehålla.

Jag vet att Europaparlamentet vill att kommissionen påskyndar processen. Vi måste emellertid göra det nödvändiga förberedande arbetet. En viktig del av detta är samråd med berörda parter om olika tänkbara lagstiftningsalternativ – dvs. en mer enhetlig men mindre flexibel stadga, eller en stadga som ger användarna stor frihet men leder till en mängd olika former av europeiska privata aktiebolag i EU. Vi behöver de berörda parternas synpunkter på vilket alternativ som föredras av företagen. Det är vad bättre lagstiftning handlar om.

I samband med genomförbarhetsstudien i slutet av 2005 gjordes en ganska allmän bedömning av den rådande situationen, men den gav inget tydligt svar på vilket policyalternativ som är bäst och vad som skulle kunna ingå i stadgan för europeiska privata aktiebolag. Vi behöver därför en mer djupgående analys. Studien kommer givetvis att utgöra ett lämpligt underlag för vårt arbete. Vi har också använt oss av Europaparlamentets betänkande om stadgan för europeiska privata aktiebolag och dess rekommendationer om tänkbart innehåll i stadgan.

När det gäller förslaget till ett fjortonde bolagsrättsdirektiv har det förberedande arbetet i frågan inte lett till några definitiva slutsatser. Vår politik för bättre lagstiftning och konsekvensbedömning kräver att vi visar att ett initiativ har tydliga ekonomiska fördelar innan vi genomför det. Jag bör inom kort kunna uttala mig med större säkerhet i denna fråga när det gäller mervärdet i ett sådant förslag.

Vi måste reflektera ytterligare innan vi lägger fram ett sådant förslag, som uppriktigt sagt riskerar att vara kontroversiellt. Som ledamöterna vet är jag inte rädd för att vara kontroversiell, men jag måste vara övertygad om att de potentiella fördelarna för EU med ett sådant initiativ motiverar ett lagstiftningsförslag.

Det handlar inte om förhalning utan om övertygelsen att det förberedande arbetet måste genomföras grundligt för att resultatet ska hålla hög kvalitet. Jag kommer inom de närmaste månaderna att underrätta ledamöterna om hur jag har för avsikt att gå vidare med dessa viktiga frågor.

  Klaus-Heiner Lehne, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först av allt måste jag säga att det gläder mig att kommissionsledamot Charlie McCreevy inte förkastade Europaparlamentets förslag i sitt svar på denna muntliga fråga. Under de senaste åren har det förekommit så många utfrågningar och samråd om det europeiska privata aktiebolaget att jag inte kan förstå varför vi måste ha ett tredje, ett fjärde, ett femte och kanske till och med ett sjätte eller ännu fler. Ärendet är avslutat. Vi fick ett ursprungligt förslag i kommissionens handlingsplan. Det godkändes i en reviderad handlingsplan av flertalet av de berörda parterna. Utfrågningarna i parlamentet sände ut ett entydigt budskap. Parlamentets beslut skulle inte ha kunnat vara tydligare, och baserat på detta kan jag inte godta fler förseningar.

Experter är i allmänhet överens om att det finns en lucka i lagen i direktivet om gränsöverskridande förflyttning av företagets säte. Europeiska unionen erbjuder fri rörlighet för kapital – det vill säga möjligheten att flytta ens egendom till en annan plats – men om jag äger ett företag har jag för närvarande inte den valmöjligheten, eftersom jag inte fritt kan bestämma var jag vill basera min verksamhet, eller vart jag vill flytta den, inom Europeiska unionen. Detta är helt klart en lucka i lagen. Kommissionen kungjorde sin avsikt att minska klyftan i sitt årliga lagstiftningsprogram. För närvarande har vi en situation där Europeiska gemenskapernas domstol utvecklar sin egen rättspraxis på detta område, och det lutar åt avreglering i vilda västern-stil av den enkla anledningen att den lagstiftande makten är trög. Det görs ingenting för att ta itu med de områden där vi saknar harmonisering. Det är hög tid att den lagstiftande makten agerar i stället för att överlåta allt ansvar på EG-domstolen.

En sista punkt: Europeiska kommissionens monopol på initiativrätten existerar inte isolerat. Som alla monopol måste det sättas in i ett sammanhang, och i detta fall utgörs sammanhanget av fördraget och de interinstitutionella avtalen. Enligt dessa texter har både rådet och Europaparlamentet en indirekt initiativrätt. Kommissionen har genom de interinstitutionella avtalen tagit på sig att svara på deras förslag. Eftersom det är situationen vill jag göra det mycket klart att om kommissionen underlåter att ge ett konkret svar på denna fråga inom den fastställda tidsfristen kommer jag att föreslå utskottet för rättsliga frågor att vi vidtar åtgärder mot kommissionen i EG-domstolen för underlåtenhet att agera.

  Gary Titley, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar kommissionsledamotens kommentarer, särskilt som engagemanget för bättre lagstiftning kräver ett tydligt samarbete mellan lagstiftare och de personer som berörs när en rättsakt utformas. Jag välkomnar också hans tydliga påpekande om att det måste finnas ekonomiska mål och att marknadens behov måste avspeglas.

Vid en genomgång av kommissionens egen sammanfattning av detta samråd om bolagsrätt kan jag konstatera att mindre än hälften av dem som svarat vill ha en stadga för europeiska privata aktiebolag. Det verkar inte riktigt stämma med en del av de uttalanden vi hört hittills, så kanske kunde han klargöra exakt vilka svaren var. Jag noterar också att de flesta ville ha en kodifiering och konsolidering av den gällande bolagsrätten i stället för mer långtgående bestämmelser. Det rör sig tydligen om en rätt besvärlig balansgång.

Jag skulle vilja veta i vilken utsträckning vi hittills identifierat ett tydligt behov av lagstiftning på EU-nivå i stället för inhemsk lagstiftning. Jag misstänker att påtryckningar i vissa fall kommer från dem som har mycket komplexa nationella lagar och vill ha europeisk lagstiftning för att det ska bli enklare. Problemet är emellertid att vi utöver de nationella lagarna har europeisk lagstiftning, och ofta tycker vi att detta gör saker och ting mycket mer komplicerade. Visst måste väl syftet med hela denna övning vara att förenkla och förtydliga.

  Sharon Bowles, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! När jag senast talade i denna fråga i februari uppmärksammade jag kommissionsledamoten på att jag inte tyckte om alla rekommendationer i parlamentets betänkande, t.ex. den om kapitalets storlek, eftersom jag ansåg att den skulle göra en stadga av det slaget diskriminerande till förmån för större företag. Jag välkomnar därför att kommissionsledamoten, i sitt senaste samråd, efterlyser svar från små och medelstora företag.

Vi måste dock alla aktivt söka upp dessa företag, med betoning på de små snarare än de medelstora. Jag kommer definitivt att göra det i min region, och det gläder mig att säga att det finns andra organ i Storbritannien som också gör det. Jag välkomnar insatser för att fastställa stadgans relevans för småföretagen, i synnerhet eftersom vi ofta saknar information från småföretagen, samtidigt som vi gärna framhåller att det är just de företagen som inte har kapacitet att hantera de olika lagarna och föreskrifterna. Det är alltså, åtminstone i teorin, framför allt dem som vi hoppas att stadgan ska gynna.

Som jag ser det har parlamentet lagt fram en del förslag som innebär att det är osannolikt att stadgan skulle vinna gehör hos dessa mycket små företag. Vi har alltså ett problem. Mitt budskap är att det måste vara enkelt, åtminstone för småföretagen, för annars blir det bara stora åtbörder utan någon verklig förändring.

  Jean-Paul Gauzès (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Företagens konkurrenskraft och den inre marknadens effektivitet kräver också lämplig och uppdaterad rättslig status för aktiebolag. Det har gjorts vissa framsteg när det gäller stora företag med antagandet av förordningen om stadgan för europeiska privata aktiebolag den 8 oktober 2001. År 2004 inledde Europeiska kommissionen en diskussion om en ny form av europeiskt företag som var särskilt utformat för små och medelstora företag: det europeiska privata aktiebolaget.

Detta initiativ välkomnades varmt av alla de som hade väntat på det de senaste 30 åren – ja, i 30 år. Resultaten av kommissionens genomförandestudie om stadgan lades fram i december 2005. Den visade tydligt att en bred majoritet av de ekonomiska aktörerna som intervjuats ville ha en sådan stadga, av två huvudsakliga skäl. För det första skulle införandet av en europeisk stadga ha den fördelen att hinder undanröjs när det gäller små och medelstora företags etablering och rörlighet inom Europeiska unionen. För det andra skulle den göra det möjligt att skapa en europeisk märkning för små och medelstora företag, särskilt för företagen i de nya medlemsstaterna.

För små och medelstora företag verkar det europeiska privata aktiebolaget vara ett effektivt sätt att få tillgång till den europeiska marknaden. Dess antagande skulle också indirekt bidra till utvecklingen och harmoniseringen av nationell lagstiftning, vilket i sin tur uppmuntrar utveckling och integrering av den europeiska ekonomin. Denna nya stadga skulle uppfylla behovet att förenkla de rättsliga instrument som finns tillgängliga för företag och göra dem mer effektiva.

Jag anser att många små och medelstora företag skulle vinna på en sådan stadga, som naturligtvis skulle förbli frivillig. Planen om det europeiska privata aktiebolaget får starkt stöd i ekonomiska kretsar i så gott som alla medlemsstater. Det stämmer sannerligen när det gäller Frankrike och Tyskland.

Parlamentet har godkänt Klaus Lehnes initiativbetänkande, och jag stöder hans slutsatser, men för tillfället görs det inga framsteg. Det är därför som jag stöder frågorna till kommissionen från Giuseppe Gargani för utskottet för rättsliga frågor. Det är viktigt att veta vilka grundläggande problem som har orsakat kommissionens försening i dess arbete med denna fråga.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! Jag delar den åsikt som ordförande Giuseppe Gargani och Klaus-Heiner Lehne framfört om behovet att gå vidare med Europeiska unionens regler om företags säten och stadgan om det europeiska privata aktiebolaget.

Charlie McCreevy har i sitt svar berättat för oss att det finns vissa problem, att det har förekommit förseningar, att samrådsförfaranden har inletts när det gäller ett av föreslagen och att ingen ståndpunkt uppenbarligen har fastställts än för det andra. Så vi står inför den välbekanta frågan om att anta gemenskapslagstiftning och förbättra gemenskapsbestämmelser.

Klaus-Heiner Lehne har klargjort att det här ärendet präglas av samarbete mellan institutionerna: parlamentet och kommissionen står inte på varsin sida. Parlamentet hoppas att kommissionen kan lägga fram initiativ snart, eftersom kommissionens initiativrätt ligger inom ramen för samarbetet med andra institutioner. Kommissionsledamot Charlie McCreevy har talat om svårigheter när det gäller medlemsstater, men det är fortfarande oklart för oss var invändningarna finns, som ett resultat av denna debatt, och om de kommer från den privata sektorn i egentlig mening eller i huvudsak från medlemsstater.

Vilka stater motsätter sig att gemenskapsbestämmelser av detta slag antas? Talar vi om uteslutande privat motstånd? Eftersom Charlie McCreevy kommer att få ett nytt tillfälle att tala hoppas jag att han lyckas klargöra lite mer när det gäller var svårigheterna ligger, om det är i den privata sektorn eller huvudsakligen i medlemsstater.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag vill tacka alla ledamöter för deras kommentarer.

Jag kan tyvärr inte hålla med Giuseppe Gargani när han säger att kommissionen inte har gjort någonting och att den har nonchalerat parlamentet. När vi diskuterade parlamentets resolution den 1 februari 2007 i Bryssel åtog jag mig att ge parlamentet ett detaljerat svar, och jag har verkligen för avsikt att leva upp till det åtagandet. Jag noterade också begäran från ett antal ledamöter under vår debatt den 1 februari om att inte bortse från det förberedande arbetet. Samrådet om europeiska privata aktiebolag inleddes i vederbörlig ordning i juli. Bland de berörda parterna finns ett visst stöd för en stadga för europeiska privata aktiebolag. Men det vore fel att anta att det råder samförstånd om det tänkbara innehållet i stadgan, vilket både Gary Titley och Sharon Bowles har åskådliggjort. Om vi drar förhastade slutsatser riskerar förslaget att hamna på hyllan innan det ens hinner påbörjas.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

5. Risk för stängning av fartygsvarv i Gdansk (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är kommissionens uttalande om risken för stängning av fartygsvarv i Gdańsk.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag hanterar detta ärende för min kollega Neelie Kroes, kommissionsledamot med ansvar för konkurrens.

Kommissionen vill inte stänga fartygsvarven i Gdansk. Dessa fartygsvarv har spelat en avgörande roll i Europas historia och i kampen för frihet och ett återförenat Europa. Vi skulle vilja att varven genomgick en genomgripande och långtgående omstrukturering, så att de blir ett framgångsrikt företag som självständigt kan konkurrera på varvsmarknaden i EU och världen.

Under de senaste årtiondena har varvsindustrin omstrukturerats i hela Europa. Kommissionen är väl medveten om att detta har varit en svår process för många varv och regioner. Ett flertal varv har stängts, och man har tvingats minska kapaciteten för fartygsbyggnad. När nationellt statligt stöd använts för denna omstrukturering har kommissionen tvingats utöva sitt ansvar enligt fördraget för att se till att det inte sker någon snedvridning av de lika villkoren för varven i EU.

Kommissionen har nu samma ansvar när det gäller ingripandet i Gdansk. De villkor som gäller för att statligt stöd till företag i svårigheter ska vara förenligt med fördraget anges tydligt i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter.

Omstruktureringen av varven i Gdansk har skjutits upp i många år. Offentliga medel har inte använts för att skapa livskraftiga arbetstillfällen utan för att hålla liv i ett företag som under normala marknadsförhållanden skulle ha upphört att existera.

Kommissionen har tre mål i detta sammanhang. För det första, att se till att omstruktureringen av varven i Gdansk leder till att de blir livskraftiga på lång sikt. Detta kan eventuellt innebära en nedtrappning av verksamheten men skulle i slutändan resultera i ett mindre men mer effektivt fartygsvarv som kan stå på egna ben.

För det andra måste varvens produktionskapacitet minskas, för att begränsa snedvridningen av de lika villkoren och den eventuella skada som statens ingripande vållar de europeiska konkurrenterna. Vidare måste ett väsentligt bidrag till omstruktureringsplanen komma från egna medel, inklusive försäljning av tillgångar som inte är nödvändiga för fartygsvarvens överlevnad, eller från extern finansiering på marknadsmässiga villkor.

För det tredje, att säkra likabehandling. Fartygsvarv i andra länder såväl som andra polska varv har tvingats minska sin kapacitet avsevärt. Fartygsvarven i Gdansk kan inte vara något undantag.

Andra medlemsstater har utnyttjat strukturfonder och annat EU-stöd för att klara den svåra övergångsperioden och stödja de drabbade regionerna. Vi har vid flera tillfällen påmint de polska myndigheterna om denna möjlighet.

Kommissionen har haft, och kommer även fortsättningsvis att ha, en nära och konstruktiv dialog med de polska myndigheterna för att finna en lösning som innebär att villkoren för förenligt statligt stöd uppfylls och att det statliga stödet kan godkännas. Denna process fortgår.

Fartygsvarven i Gdansk förtjänar en livskraftig framtid, och för detta krävs att man skaffar sig en ny och hållbar ställning på EU:s konkurrensutsatta varvsmarknad.

  Janusz Lewandowski, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Herr talman! Som Europaparlamentsledamot för Gdańsk känner jag att jag har dubbelt ansvar: för det första när det gäller hur det ska gå med 3 000 arbetstillfällen som har symbolisk status i Polen, och för det andra för att se till att vi tillsammans efterlever de principer om rationell ekonomi som Europeiska gemenskapen baseras på och som har fört med sig välstånd till miljoner EU-medborgare. Jag tror därför att dagens debatt inte kommer att bli en politisk uppvisning. Det finns alltför mycket politik runt fartygsvarvet i Gdańsk. Hittills har frågan överutnyttjats politiskt. Jag hoppas att detta kommer bli ett steg mot att finna de bästa möjliga lösningarna.

Jag tror också att sådana avsikter har motiverat den radikala vänstern i parlamentet, som har krävt denna debatt, men jag skulle vilja påpeka att de inte är idealister som söker ett system för social lycka, utan utövare av realsocialism, de som kallas för ”postkommunister” i Polen, de som stängde ned fartygsvarvet i Gdańsk två gånger som en politisk hämnd, och därmed underminerade dess ekonomiska trovärdighet och lade grunden till en av orsakerna till dagens problem.

Jag bevittnade och deltog blygsamt i den kollektiva glädje i augusti 1980 som födde Solidaritet, senare en rörelse med 10 miljoner anhängare. Jag vet att det bland de 3 000 personer som för närvarande är anställda vid varvet finns människor som vid den tidpunkten riskerade sina liv för den mänskliga värdigheten, de mänskliga rättigheterna och andra värderingar som innefattas av Europeiska unionens normer. De gjorde detta med mod, men också med förnuft, och utan att tillgripa våld. Följaktligen kan detta tillvägagångssätt, som inte inbegrep bruk av våld – ett skräckredskap – tjäna som vägledning för oss på 2000-talet.

Jag skulle naturligtvis, i likhet med de främsta centrumen för arbetare, fartygsvarven, gruvorna och stålverken som utgjorde stöttepelarna i Solidaritet, vilja ge fartygsvarvets sak oändligt mycket mer stöd än isolerade avvikande röster utomlands, och jag skulle vilja att dessa centrum nu blev exempel på ekonomisk framgång på den fria marknaden. Men detta kommer att bli svårt, till och med omöjligt på kort sikt, som vi vet utifrån erfarenheten av stora centrum för tung industri i Västeuropa, som har behövt hela årtionden för att vända ekonomiskt. Detta är särskilt fallet inom skeppsbyggnadssektorn, som möter konkurrens från Fjärran östern, Korea, Kina och Vietnam, där låga arbetskostnader och framför allt en rad av öppna och dolda former av statliga interventioner är avgörande.

Jag skulle vilja att även Europeiska kommissionen blev medveten om situationens komplexitet, för om man inte tar hänsyn till den kommer frustration att byggas upp och en politisk populism kommer att få fäste i vårt land. Jag kan förstå varvsarbetarnas frustration, vilka har en uppfattning om vad som tillkommer dem historiskt sett och som ställs inför själlös byråkrati, som de säger. Europeiska kommissionen är också frustrerad, som hanterar en ovanligt kraftfull och motsträvig inrättning, som skulle kunna få många myndigheter att stånga sin panna blodig. Jag vet att arbetstagarna på detta fartygsvarv inte bör straffas för det ganska olämpliga, eller helt enkelt tafatta, sätt som den sittande regeringen har hanterat saker på. Jag vet också att grundvalen för avtalet måste vara en långsiktig vision och inte förslag utarbetade i hast. Denna långsiktiga vision innebär att en investerare som vill utrusta fartygsvarvet med modern teknik ska ersätta de föråldrade stapelbäddar som det för närvarande handlar om. Och jag anser att dagens debatt är ett steg i just den riktningen.

  Bogusław Liberadzki, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! Det är lämpligt att vi för en debatt om fartygsvarvet i Gdańsk. Det finns två viktiga omständigheter i detta fall: den första är att det är årsdagen för undertecknandet av Szczecinavtalet av den 30 augusti 1980 och Gdańskavtalet av den 31 augusti 1980, och den andra mycket viktiga omständigheten är den rådande finansiella situationen vid fartygsvarvet i Gdańsk.

Fartygsvarvet i Gdańsk är en symbol för de historiska förändringarna i Polen och också för de stora förändringar som har skett inom EU och i världen. Det var här som det började. Det är också till fartygsvarvet i Gdańsk som ledare av den fria världen kom under 1980-talet för att uppmuntra till uthållighet i kampen. Det är också här som människor kämpade för mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, fria fackföreningar, mänsklig värdighet och utveckling i linje med den dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapen.

Det är därför ett levande monument som vi ska vara stolta över, men det är också ett fartygsvarv – nu är det kanske i första hand ett företag som tillverkar fartyg. Varvsarbetarna påminde oss om detta för en vecka sedan i Bryssel. De talade inte om historiska rättigheter, utan om ekonomiska frågor, om sina liv och arbetstillfällen. Fartygsbyggande är en global industri. Fartyg kan med lätthet köpas i Asien och behöver inte nödvändigtvis köpas i EU.

Herr kommissionsledamot! I fråga om det som just har sagts när det gäller beslut om konkurrenskraft bör vi inte bara inrikta oss på så kallad ”rättvis konkurrens” inom EU. Vi behöver en global strategi, det vill säga att vi måste se varvsindustrin i Europeiska unionen inom ramen för den globala konkurrensmiljön och sedan beakta alla omständigheter som omger fartygsvarvets drift inom Europeiska unionen, inbegripet fartygsvarven i Gdańsk och Szczecin.

EU:s bestämmelser om marknaden är godtagbara och godtagna som en princip, men deras tillämpning och den relevanta tidsplanen måste vara realistisk, och särskilt måste de tas upp vid enskilda enheter. Därför kan det råda vissa tvivel om privatisering som ett medel för att uppnå ett syfte – det vill säga att privatisering har ett syfte som måste uppnås inom ett visst datum. Jag uppmanar därför den polska regeringen att nära samarbeta med kommissionen och varvsledningen för att förvalta detta företag på ett ändamålsenligt sätt.

  Bronisław Geremek, för ALDE-gruppen. – (PL) Herr talman! Först av allt skulle jag vilja säga hur mycket det gläder mig att Europaparlamentet beaktar denna fråga i dag, och hur mycket jag välkomnar detta initiativ. Jag skulle vilja tacka kommissionsledamot Charlie McCreevy för hans uttalande i dag, och säga att det är mycket viktigt att vi ser på Europeiska unionen som en gemenskap.

När vi går in i Europaparlamentet passerar vi en staty, en skulptur, där det står L'Europe a un coeur – Europa har ett hjärta. Översatt till politik är det ett uttryck för styrkan i den europeiska sociala modellen. Det var för 27 år sedan som varvsarbetarna i Gdańsk inledde sin första kamp mot kommunistsystemet för bröd och frihet. De ville återupprätta syftet med mänskligt arbete och frigöra ekonomin från det statliga monopolet. Detta historiska fartygsvarv står nu inför Europeiska kommissionens dramatiska rekommendation att dess tillverkning ska minskas med två tredjedelar och att två stapelbäddar under alla omständigheter ska stängas.

Vi anser att följande åtgärder måste vidtas i denna situation. För det första begränsa stängningen av stapelbäddarna till en, och därigenom återupprätta fartygsvarvets möjligheter till lönsamhet. För det andra låta tiden rationalisera förvaltningen av fartygsvarvet, eftersom den aktuella förvaltningen lämnar mycket att önska (så att varvet blir lönsamt och 3 000 arbetstagare inte förlorar sina arbeten). För det tredje komma ihåg att fartygsvarvet i Gdańsk är ett viktigt europeiskt minnesmärke över och bevis på att social solidaritet är en av Europeiska unionens grundläggande värderingar.

Men de europeiska institutionerna kan inte negligera detta beslut. Våra pragmatiska handlingar måste gå hand i hand med en förståelse om att vi bygger en union för människor och tack vare människor. EU:s styrka hänger på vår förmåga att vara nyskapande och konkurrenskraftiga, men också mottagliga för hur det går för dem som är svagare och mindre lyckligt lottade. Enligt min mening är det också innebörden i det liberala budskapet om frihet. Jag skulle också vilja nämna ett särskilt minne som jag har: generationer av européer i alla länder i Europeiska unionen som bar Solidaritets märke på sina rockslag med stolthet och förhoppning. Det finns sådana människor i kammaren. De är alltså den generation som bygger europeisk enhet och som bör vara medvetna om den historiska betydelse som fartygsvarvet i Gdańsk har.

  Marcin Libicki, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag var med arbetstagare från fartygsvarvet under deras samtal med kommissionsledamöterna Neelie Kroes och Vladimír Špidla. Jag var också med dem när de inställde sig inför Europeiska kommissionen och vädjade till EU om hjälp. Fartygsvarvet i Gdańsk stiger nu upp ur sitt finansiella elände, och verksamheten börjar generera vinst. Det skulle vara ett stort misstag om betydande finansiella begränsningar nu skulle hindra det från att generera vinst och nå framgång genom insatser från de människor som arbetar där och oss alla.

Jag skulle också vilja betona den historiska aspekten. Vi skulle inte vara här med 27 länder i ett enat Europa, ett Europa utan hot om atomkrig, om det inte hade varit för Solidaritet som föddes i fartygsvarvet i Gdańsk. Detta är något som alla måste komma ihåg, även de politiker som sitter här.

Jag skulle också vilja påpeka att alla de som hittills har talat om denna fråga, och de som kommer att tala om den senare, är helt eniga i sina åsikter när det gäller detta ärende oberoende sina politiska olikheter, tror jag. Detta måste tas med i beräkningen.

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag välkomnar det faktum att mina kolleger i talmanskonferensen har samtyckt till mitt förslag att be kommissionen göra ett uttalande för oss innan något beslut fattas om framtiden för fartygsvarvet i Gdańsk.

Generaldirektoratet för konkurrens behövde inte detta nya fall för att åskådliggöra sin uppfattning. Det har redan skapat så stora protester att många observatörer som knappast kan misstänkas för antiliberalism själva såg det som dogmatiskt under en tid. I det här fallet betraktas en omstruktureringsplan som övertygande bara om den innebär att 1 000 arbetstagare friställs. Det finns många exempel på företag i svårigheter som blir tillsagda att skära ned hundratals arbetstillfällen, och om detta inte görs kommer de att behöva betala tillbaka det stöd som de behöver för att överleva. Tala i det aktuella fallet om för oss vilket fartygsvarv som drivs utan subventioner. Jag tror inte att det råder några tvivel om att beviljandet av subventioner måste ske med förbehåll för villkor. Men problemet är att dessa villkor alltid omfattar stora uppoffringar för arbetstagarna.

I detta avseende har kommissionens ledande generaldirektorat till och med gått längre denna gång, även om de olika kommissionsledamöter med ansvar för konkurrens som jag har lärt känna vanligen inte är berömda för sin självrannsakan och ett socialt väsen uppenbarligen inte är deras utmärkande egenskap, genom att visa att man är likgiltig inför både politiska frågor och sociala problem. Överväger kommissionen, genom att hota själva förekomsten av denna plats, som är så symbolisk för Polen, den politiska innebörden i det budskap som den sänder till folket i denna nya medlemsstat, bara tre år efter landets anslutning? Detta är uppenbarligen det minsta bekymret för väktarna av fri, icke snedvriden konkurrens. De anser att finns ett tillfälle att hylla den nyckelroll som arbetstagarna vid fartygsvarvet i Gdańsk spelar i frihetskampen – en historisk roll, som Charlie McCreevy sa – och ett annat för att påtvinga dem sina järnlagar om den fria marknaden.

Det finns fortfarande tid att stoppa denna oansvariga åtgärd. Det första steget, enligt min mening, är att inleda konkreta samtal med de polska fackföreningarna, och naturligtvis med Europeiska metallarbetarförbundet. Det som behövs är ett klargörande av det verkliga stödbelopp som utbetalats till dessa fartygsvarv, och framför allt att finna en lösning som innebär att denna förlust av arbetstillfällen kan undvikas.

Bortsett från detta förstärker detta nya fall, som in absurdum betonar hur smalt det kriterium är som nu tillämpas för att förebygga snedvriden konkurrens, min grupps åsikt att innan ett slutligt beslut fattas om det framtida euroepiska fördraget är det nödvändigt att föra en grundlig, offentlig och bred debatt om unionens mål och om dessa är förenliga med den politik som drivits igenom.

Historien om fartygsvarvet i Gdańsk är en påminnelse om att en politisk struktur som inte klarar att möta sina egna motsägelser och som utvecklas bortom dem är dömd att misslyckas. Denna lärdom är lika relevant i dag, och det skulle inte skada om vissa euroepiska ledare begrundande den.

  Witold Tomczak, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Stängningen av två av de tre stapelbäddarna vid fartygsvarvet i Gdańsk som Europeiska kommissionen föreslagit och risken att tvingas återbetala statligt stöd är ett stort misstag. Man misslyckas med att ta hänsyn till flera faktorer, däribland tidigare åtgärder som skadat fartygsvarvet, som vidtagits av politiska sabotörer och ohederliga affärsmän som är ivriga att lägga vantarna på egendom och mark i statskärnan. Den ohederliga privatiseringen av fartygsvarvet är för närvarande föremål för rättsliga förfaranden.

Kommissionen har ingen tillförlitlig kännedom om detta. Omstrukturering av fartygsvarvet har redan genomförts, tusentals arbetstagare har blivit arbetslösa och sju av de tio stapelbäddarna har lagts ned. För närvarande uppvisar fartygsvarvet positiva ekonomiska resultat. Stängningen av två stapelbäddar skulle förstöra denna vinst och dessa resultat. Det enorma statliga stöd som fartygsvarv i de gamla medlemsstaterna har mottagit har gått förbi fartygsvarvet i Gdańsk. Detta skapar inte lika villkor för konkurrens och tar inte heller hänsyn till skillnaderna i de metoder som används för att beräkna fartygsvarvens lönsamhet.

Detta slag mot fartygsvarvet i Gdańsk försvagar också EU:s varvsindustri som helhet. Jag skulle vilja påminna er om att EU:s andel av internationellt skeppsbyggande är tre gånger mindre än Sydkoreas, ett land som subventionerar sin varvsindustri. Detta visar på kommissionens brist på intresse för EU:s långsiktiga ekonomiska intressen. Kommissionens avsikter går tvärtemot målen i Lissabonstrategin.

Varvsarbetarna i Gdańsk kämpade för solidaritet, vilket inte omfattar den brutala elimineringen av konkurrenter. Solidaritet är inte en tom slogan eller medlidande, utan ansvar och rättvisa och att modigt möta sanningen. Är Europeiska unionen i stånd till sådana värderingar i dag?

  Maciej Marian Giertych (NI). – (PL) Herr talman! Fartygsvarvet i Gdańsk har en särskild betydelse för Polen. Det är inte bara en arbetsorganisation, utan också en politisk symbol. Under kommunisttiden gjordes det ett försök att förstöra den. Arbetsstyrkans politiska engagemang och hela nationens stöd innebar att de dåvarande myndigheterna inte kunde lägga ned det. Arbetsstyrkan är medveten om fartygsvarvets särskilda betydelse och bemöter hot som de gjorde då – genom att protestera. Det skulle vara förskräckligt om en arbetsplats som försvarar sig själv mot kommunistmakten ska kollapsa under påtryckningar från Europeiska unionens direktiv.

Det är helt nödvändigt att organisationen förblir ett fartygsvarv och att det blir en del av varvsindustrin och inget annat. Minskningen av antalet stapelbäddar från tre till en, som kommissionens föreslagit, skulle beröva varvet dess långsiktiga lönsamhet som skeppsbyggare. Det behövs minst två stapelbäddar för att fortsätta driva verksamheten med vinst som ett fartygsvarv.

Polen följer de gällande ekonomiska reglerna, men vi vet att skeppsbyggeri inte är en så känslig sektor i EU:s ekonomi att stöd för fartygsvarven i Gdańsk kan snedvrida konkurrensen. Kommissionen måste ta hänsyn till fartygsvarvets speciella natur och ge det särskild behandling. Som en symbol för kampen för oberoende från kommunistmakt måste fartygsvarvet i Gdańsk förbli ett fartygsvarv.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Fartygsvarvet i Gdańsk är en viktig europeisk symbol, den plats där polska arbetstagare under ledning av Lech Wałęsa inledde en strejk för frihet och rättvisa i augusti 1988. Fartygsvarvet blev en symbol för kampen för arbetstagarorganisationer, politiska och civila rättigheter för arbetstagarrörelsen i hela världen. Jag skulle vilja understryka vikten av Francis Wurtz’ initiativ, som har gjort det möjligt att föra en debatt om risken för kollapsen av fartygsvarvet i Gdańsk i Europaparlamentet i dag.

Jag uttalade mig först till försvar för fartygsvarvet i Gdańsk medan jag fortfarande var aktivist i underjordiska ”Solidaritet” i november 1998, när Mieczysław Rakowskis regering försatte fartygsvarvet i likvidation under förevändning av dåliga ekonomiska resultat. Tyvärr blev fartygsvarvet i Gdańsk också en symbol för den tunga industrins nedgång och arbetstagarnas och arbetstagarorganisationernas värnlöshet mot denna process, ett typexempel på allt som definieras som ”kasinokapitalism”. Det är inte mycket kvar av det stolta varv där ”Solidaritet” föddes. Efter 1989 var Solidaritetsregeringen likgiltig inför varvets öde. Anläggningen blev å ena sidan en plats för marknadsspekulationer, och å den andra demagogi och populism.

Efter anslutningen till Europeiska unionen mottog det polska fartygsvarvet statligt stöd. Fartygsvarvet i Gdańsk inledde en omstrukturering och visar att det kan fungera lönsamt. Europeiska kommissionens aktuella begäran att lägga ned två av de tre stapelbäddar som används av fartygsvarvet för att bygga fartyg kommer att göra det olönsamt och leda till arbetslöshet och tragedier för många arbetstagares familjer. I Europaparlamentet, på den 27:e årsdagen av undertecknandet av augustiavtalet, skulle jag vilja uppmana till försiktighet i detta fall. Herr kommissionsledamot! Låt oss ta en klok kompromiss i beaktande, som skulle kunna förena den inre marknadens principer, som kommissionen upprätthåller, med de 3 000 varvsarbetarnas intressen. Låt oss rädda fartygsvarvet i Gdańsk!

  Hanna Foltyn-Kubicka (UEN). – (PL) Herr talman! När kommissionen talar om fartygsvarvet i Gdańsk glömmer den, i all sin pragmatism, en fråga som är mycket viktigare än pengar, nämligen historia. Om det inte hade varit för fartygsvarvet skulle varken jag eller ledamöterna från Central- och Östeuropa vara här i dag. Hade det inte varit för de förändringar som inletts vid fartygsvarvet skulle hela Europa se mycket annorlunda ut i dag – ett Europa byggt på värderingar som demokrati, frihet, jämlikhet och respekt för mänskliga rättigheter, kampen som fartygsvarvet i Gdańsk symboliserar. Det var dessa strejker vid fartygsvarvet som var början av kommunismens avveckling.

För att hitta en symbol för Europeiska unionen behöver vi inte söka längre än den plats där vi är och komma ihåg att i vi tack vare efterkrigets förlikning mellan två nationer kan vi använda över 200 miljoner euro per år på den månatliga flytten till Strasbourg. Varför inte också ge ekonomiskt stöd till fartygsvarvet i Gdańsk, som symboliserar slutet på det kalla kriget och befrielsen av hela Central- och Östeuropa från kommunismens ok?

Jag formulerar därför denna vädjan: låt oss inte låta fartygsvarvet kollapsa, låt oss inte förstöra den plats där ”Solidaritet” föddes och låt oss inte mäta fartygsvarvets historiska värde i euro.

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL). – (EN) Herr talman, herr kommissionsledamot! Ni erkänner själv den mycket viktiga politiska symboliken hos fartygsvarven i Gdansk och allt som de erinrar om. Men naturligtvis handlar det om mer än bara denna symbolik. Varven är hörnstenen i hela den regionala ekonomin och står direkt och indirekt för tusentals arbetstillfällen. En stängning eller nedskärning av verksamheten vid fartygsvarven i Gdansk skulle kunna ödelägga hela den regionala ekonomin och förstöra livet för hundratusentals människor.

Ni talade om betydelsen av konkurrens och en fri marknad. Jag skulle vilja höra er tala om dessa arbetstillfällens betydelse. Jag skulle vilja se er erkänna varvens strategiska betydelse för Polen och, faktiskt, industrins betydelse för EU som helhet. Jag anser att debatten återigen blottlägger reglerna om statligt stöd och exakt vad som eftersträvas med EU:s politik. Enligt min mening vore det ironiskt och näst intill tragiskt om slutet för Gdansk och allt det symboliserar skulle orsakas av EU-politikens tunga hand i förening med konkurrensens och marknadsekonomins dynamik – med uteslutande av allt annat, verkar det som.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Ingen kan förneka att reglerna för den inre marknaden är drivkraften bakom den europeiska ekonomin som garanterar denna snabba utveckling. Arbetsplatser som inte klarar av denna utmaning kommer att få det svårt, vilket kan innebära avveckling, och det är uppenbart att anställda vid dessa arbetsplatser kommer att protestera.

Förra veckans protest av polska varvsarbetare måste dock ses i ett annorlunda ljus. De kom inte till Bryssel för att klaga i syfte att väcka sympati eller be om pengar. De ville protestera mot ett beslut som de ansåg var ytterligare en dödsdom mot deras fartygsvarv, som kommer att lämna åtminstone tusentals arbetstagare utan arbete.

Så vad är problemet enligt dem? För de fartygsvarvsarbetare som var i Bryssel handlar frågan om att skapa lika villkor och se till att kommissionens beslut bygger på tillförlitliga, bestyrkta uppgifter, eftersom verkligheten visar att fartygsvarvet får luft under vingarna och att det äntligen har en möjlighet att bli ett lönsamt företag. Enligt EU-rätten har ytterligare stöd beviljats i liknande situationer. Vi har exempel med stöd i fördraget när delstaterna i östra Tyskland kommit i åtnjutande av sådant stöd.

Jag vill också betona att det inte var en protest från den polska regeringen. De som protesterade var EU-medborgare – varvsarbetare med rätt att göra det, vilka organiserade sig själva och kom för att fästa vår uppmärksamhet på att det är något fel som håller på att hända. Vi bör välkomna detta, eftersom det är på detta sätt som vi bygger ett civilt samhälle.

Och en sista sak: deras närvaro i Bryssel visar också att de har ett oerhört förtroende för Europeiska unionen och att detta förtroende uttrycks av det polska samhället som helhet. Varken vi eller Europeiska unionen bör misslyckas med att leva upp till detta förtroende.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (UEN). – (PL) Herr talman! Förra veckan kom en delegation bestående av polska varvsarbetare till Bryssel för att protestera mot kommissionens beslut att stänga ned två stapelbäddar, något som skulle leda till massfriställanden. Varvsarbetarna anser att kommissionens syn på deras arbetsplats är alltför sträng och orättvis. Efter diskussioner med kommissionsledamöterna Neelie Kroes och Vladimír Špidla återvände varvsarbetarna till Polen med höga förhoppningar. Kommissionen bör, som tillkännagetts, genomföra en mer djupgående granskning av situationen vid fartygsvarvet.

Jag skulle vilja tillägga att sedan Polen anslöt sig till Europeiska unionen har omkring en miljon människor lämnat mitt land för att söka arbete utomlands, och denna siffra fortsätter att öka. Om Europeiska kommissionen står vid sitt beslut kommer det att leda till oundviklig arbetslöshet för tusentals arbetstagare vid fartygsvarvet, som för närvarande har lyckats behålla sin position på den konkurrenspräglade EU-marknaden.

Det finns vissa bekymmer med kommissionens partiskhet och dess stöd till en annan intressegrupp som bedriver lobbyverksamhet för fartygsvarv. Jag är säker på att skulle vara möjligt att hitta en tillfredställande lösning för båda parter i labyrinten av bestämmelser som ofta är motstridiga. Jag skulle därför vilja lägga till mitt namn till uppmaningen att ändra beslutet mot fartygsvarvet och inte behandla varvet i Gdańsk som vilket vanligt skeppsvarv som helst, utan också som en nationell och europeisk symbol.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Låt mig bara understryka att kommissionen har förståelse för den historiska betydelsen av fartygsvarven i Gdansk och för ärendets känsliga karaktär. Vi är alla överens om att målsättningen är att varven i Gdansk ska omstruktureras för att bli livskraftiga. Det är denna process som kommissionen vill främja.

Kommissionen ansvarar dock för att samtidigt säkra lika villkor för den europeiska varvsmarknaden och en konsekvent behandling av företag som genomgår omstrukturering. Jag hoppas att de diskussioner som förs mellan de polska myndigheterna och kommissionen leder till ett nöjaktigt resultat.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.15 för omröstning och återupptogs kl. 11.30.)

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

6. Meddelande från ordförandeskapet

  Talmannen. − Ärade kolleger! Som ni ser har två nya informationsskärmar satts upp i kammaren. De är större och erbjuder många flera möjligheter än de skärmar som bytts ut.

Detta är första steget i ett pågående projekt för att förbättra kvaliteten hos och presentationen av information om arbetet i plenum, både för ledamöterna och för allmänheten.

Bland annat kommer en grafisk översikt över kammaren att visas under en kort stund efter varje omröstning med namnupprop, för att visa röstmönstret i hela parlamentet. Detta nya inslag, som finns i många nationella parlament, återspeglar endast uppgifter som ändå offentliggörs i detalj i bilagan ”Omröstningsresultat” till protokollet.

Till följd av ett beslut av parlamentets presidium i går kväll kommer dock talmanskonferensen i sin oändliga visdom att fatta ett beslut på torsdag, om gruppordförandena vill använda denna funktion i systemet på permanent basis i framtiden.

I avvaktan på detta beslut rådfrågades de politiska grupperna i morse, och de kom överens om att tillåta användning av denna grafiska återgivning på försök under förmiddagens omröstning.

7. Omröstning

  Talmannen. − Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

7.1. NUTS - ändring av förordning (EG) nr 1059/2003 med anledning av Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen (omröstning)

– Betänkande: Galeote (A6-0285/2007)

7.2. Europols analysregister (omröstning)

– Betänkande: Díaz de Mera García Consuegra (A6-0288/2007)

7.3. Naturkatastrofer (omröstning)

– Gemensamt förslag till resolution: Naturkatastrofer (RC-B6-0323/2007)

– Före omröstningen om ändringsförslag 4:

  Vittorio Prodi (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja begära att formuleringen ”och uppdatering av fastighetsregister” ska läggas till i slutet av punkt 23 som ett grundläggande instrument för att övervaka situationen och även ett instrument för territoriell politik.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

7.4. Bättre lagstiftning inom Europeiska unionen (omröstning)

− Betänkande: Lévai (A6-0273/2007)

7.5. Bättre lagstiftning 2005: tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna - trettonde årsrapporten (omröstning)

− Betänkande: Doorn (A6-0280/2007)

7.6. Strategi för förenkling av lagstiftningen (omröstning)

− Betänkande: Gargani (A6-0271/2007)

7.7. Juridiska och institutionella följder av användningen av "soft law-instrument" (omröstning)

− Betänkande: Medina Ortega (A6-0259/2007)

7.8. Granskning av den inre marknaden (omröstning)

− Betänkande: Toubon (A6-0295/2007)

  Monica Frassoni (Verts/ALE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har begärt ordet för att ta upp en fråga som hör samman med vår sammanträdeskalender: det faktum att det nya skolåret under några år har sammanfallit, och tyvärr åter kommer att sammanfalla, med vårt plenarsammanträde orsakar stora familjeproblem för våra ledamöter och för många tjänstemän. Enligt min mening, är detta en fråga som parlamentet bör diskutera, eftersom våra barns välbefinnande, som ska lämnas i skolan av sina föräldrar, är en fråga som det åligger parlamentet att ta upp.

(Applåder)

  Talmannen. − Tack, fru Frassoni! Ni har säkert rätt, men ni kom för sent, så var snäll och gå till rektorn!

(Skratt)

  Thomas Wise (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Jag vet inte till vilken artikel detta hänför sig, men på min omröstningslista står det att vi ska rösta om ytterligare ett betänkande – Ayala Sender. Ska vi återsamlas kl. 12.30?

  Talmannen. − Debatten har inte ägt rum, och omröstningen äger rum i morgon. Tack för att ni tog upp saken.

8. Röstförklaringar

- Betänkande: Díaz de Mera García Consuegra (A6-0288/2007)

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Här har vi ett initiativ från republiken Finland, vars syfte är att anpassa reglerna om analysregister till gällande lagstiftning.

Protokollet från 2003, som trädde i kraft i april i år, innebär faktiskt en ändring av avdelning III i Europolkonventionen och särskilt den del som anknyter till skapandet av analysregister samt insamling, behandling, användning och radering av de personuppgifter som finns i sådana register.

Detta innebär att de genomförandebestämmelser som antogs kommer att ha ändrats i enlighet därmed.

Detta är därför en åtgärd som är nödvändig och lämplig, även om den är tillfällig.

Åtgärden kommer i själva verket att gälla under en begränsad period, eftersom all tidigare lagstiftning kommer att upphävas när rådets beslut om upprättandet av en europeisk polisbyrå träder i kraft.

– Gemensamt resolutionsförslag: Naturkatastrofer (RC-B6-0323/2007)

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag röstade för denna resolution, men det är en punkt som jag skulle vilja belysa – hänvisningen till upprättandet av en europeisk räddningstjänst. Vi har en tendens här i Europaparlamentet att reagera på särskilda händelser genom att omedelbart uppmana till upprättandet av en ny institution eller fastställandet av en ny ståndpunkt.

I detta fall måste det poängteras tydligt ännu en gång att ansvaret för att ta itu med naturkatastrofer helt enkelt inte kan och inte bör tas ifrån medlemsstaterna: tvärtom är det i huvudsak deras ansvar, och det ligger inom deras behörighetsområde att vidta förebyggande åtgärder och se till att brandkåren har bästa möjliga utrustning och utbildning så att de kan bekämpa bränder effektivt. Bara i undantagsfall, i händelse av en extrem katastrof, kommer Europeiska unionen, som kommer att uppmanas att ingripa, naturligtvis också att ge stöd och solidaritet. Det huvudsakliga ansvaret måste dock förbli hos medlemsstaterna.

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag röstade för resolution om naturkatastrofer, eftersom det ännu en gång har bevisats att EU inte är osårbart i dessa extrema situationer och att det behöver EU:s solidaritet. En sak måste dock klargöras: det behövs en i hög grad förbättrad samordning, och det får inte uppstå en situation där EU:s medlemsstater behöver extra stöd från tredjeländer, eftersom vi inte själva är i stånd att ge den nödvändiga hjälpen. Medlemsstaternas utmaning är att utveckla bättre organiserade stödstrukturer, särskilt sådana där frivilliga används, till exempel för att ge brandkårer bästa möjliga utbildning och utrustning.

Bortskaffandet av döda husdjur och vilda djur är ett stort problem som måste tas itu med så snart som möjligt, både för att förebygga risken för sjukdomsutbrott och även för att minska miljöskadorna.

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! Jag röstade också för resolutionen, även om det är min uppfattning att dessa förskräckliga skogsbränder inte bör tillåtas orsaka ytterligare utvidgning av EU:s institutioner. Som jag ser det kommer varken en europeisk räddningstjänst eller en europeisk krishanteringsstyrka att lyckas ge ett effektivt skydd mot naturkatastrofer i Europeiska unionen. Det är troligare att de skapar mer byråkrati och ökade kostnader.

Det som vi därför måste göra är att förbättra det internationella samarbetet för att vara förberedda på framtida naturkatastrofer, och vi måste underhålla våra brandkårer och även våra skogar tillräckligt väl så att framtida katastrofer av denna skala helt enkelt inte inträffar.

  Glyn Ford (PSE). – (EN) Herr talman! Jag måste påpeka att denna resolution om naturkatastrofer enligt min grupps omröstningslista handlar om skogsbränder, men i somras inträffade även andra slags naturkatastrofer i Europa. Jag vill ta upp frågan om de värsta översvämningarna på över ett århundrade i min region. En tredjedels miljon människor var utan dricksvatten i mer än en vecka. 4 000 hem skadades allvarligt, och tiotusentals fick evakueras till en sammanlagd kostnad av 150 miljoner euro.

Jag hoppas att min regering kommer att söka bistånd från Europeiska kommissionen så att grevskapet och städerna i min region och på andra håll i Storbritannien verkligen kan få ersättning för en del av de kostnader som oundvikligen kommer att drabba mycket begränsade delar av befolkningen.

  Talmannen. − Titeln på förslaget till resolution är ”naturkatastrofer”, och detta har korrigerats.

  Linda McAvan (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill bara upprepa vad Glyn Ford sa om naturkatastroferna i Storbritannien. Folk kanske inte är medvetna om det, men 40 000 bostadsfastigheter översvämmades. 900 skolor drabbades. Huvudbanor i järnvägsnätet är fortfarande stängda. Jordbruksmark har drabbats, bl.a. 75 procent av ärtproduktionen i Storbritannien. I min egen region Yorkshire and the Humber drabbades många tusen människor, och många har fortfarande inte kunnat återvända till sina fastigheter.

Vad vi vill ha av kommissionen, nu när den brittiska regeringen ansökt om medel ur solidaritetsfonden, är en snabb behandling av den ansökan, men samtidigt måste alla EU-institutioner ge klimatförändringen högsta prioritet. När en viktig rättsakt ska behandlas i parlamentet under de närmaste månaderna hoppas jag att mina kolleger i parlamentet minns sommarens naturkatastrofer och ser till att vi gör vad vi kan för att ta itu med den långsiktiga frågan om klimatförändring. Och så hoppas jag att vi i fortsättningen slipper naturkatastrofer av den omfattning vi såg i somras.

  Nirj Deva (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag stöder också ansökan om medel från Europeiska kommissionen. Min region South East of England drabbades lika hårt, särskilt Oxfordshire och delar av Berkshire, och jag har tillsammans med min kollega Daniel Hannan ansökt om katastrofmedel från Europeiska kommissionen. Skälet till att jag begärt ordet nu är att jag vill be kommissionen att påskynda utbetalningen av nödhjälpsmedel och återställande av normala förhållanden i min region South East of England.

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Genom att rösta för resolutionen om de naturkatastrofer som inträffade i somras ville jag uttrycka min solidaritet med offrens familjer och invånarna i de förstörda områdena. Detta är också ett budskap som tack till alla yrkesutövare, frivilliga och lokala myndigheter som hjälpte till att bekämpa bränderna och räddade översvämningsoffren.

Jag anser att det nu finns ett brådskande behov att införa akuta hjälpinsatser inom gemenskapen, särskilt finansiella insatser, för att bidra till att återbilda de regioner som har drabbats av svåra skador. Vi måste också återställa de drabbade områdenas produktionspotential, försöka att uppmuntra till skapandet av fler arbetstillfällen och vidta lämpliga åtgärder för att uppväga de sociala kostnader som uppstår vid förlusten av arbetstillfällen och andra inkomstkällor.

Jag är fortfarande orolig för det ökande antalet sjukdomar som orsakas av extrema väderförhållanden, som experter i stor utsträckning tror beror på de klimatförändringar som orsakar global uppvärmning. Jag uppmanar därför kommissionen att vidta åtgärder för att garantera efterlevnad av åtagandena i Kyotoprotokollet och deras efterverkningar.

  Den Dover (PPE-DE), skriftlig. − (EN) De brittiska konservativa ledamöterna stöder och röstar för det gemensamma förslaget till resolution om naturkatastrofer, men vi har betänkligheter när det gäller inrättandet av en ”europeisk styrka” (punkt 9), eftersom vi anser att kapaciteten för både förebyggande och snabbinsatser bör utgå från medlemsstaternas resurser.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi anser att denna resolution är bra, och vi tänker rösta för den, men vi måste rikta uppmärksamheten mot avsaknaden av viktiga förslag (trots flera hänvisningar till tidigare resolutioner från Europaparlamentet) och fasthållandet vid andra som vi tvivlar mycket på.

Vi måste alltså insistera på behovet att se över lagstiftningen om Solidaritetsfonden för att täcka regionala katastrofer, skapa mekanismer för att stödja de människor som drabbas och bidra till återplantering av skog, med vederbörlig hänsyn till förebyggandet av större katastrofer som orsakas av klimatförändringarna. Det bör finnas ett offentligt system för jordbruksförsäkring, som Europeiska unionen ska finansiera, för att jordbrukare ska kunna få en minimiinkomst i allmänna krissituationer som torka, bränder och översvämningar.

Det är nödvändigt att välja en förebyggande politik i syfte att ta itu med problemet med naturkatastrofer som särskilt påverkar Medelhavsområdet, och att införa radikala förändringar i den gemensamma jordbrukspolitiken för att bekämpa minskningen av små och medelstora jordbruksföretag och familjejordbruk genom att uppmuntra till jordbruksproduktion, biologisk mångfald och användning av marken.

Vi hyser tvivel när det gäller gemenskapens räddningstjänstmekanism, eftersom den kan visa sig bara vara ett annat sätt att avlägsna viktiga aspekter av nationell suveränitet, som förvaltning av naturresurser, särskilt skog och skogsbygd.

  Genowefa Grabowska (PSE), skriftlig. − (PL) Vi har under några år inlett höstens sammanträdesperiod för parlamentet med diskussioner om de tragiska följderna av naturkatastrofer som drabbat Europa under sommaren. Torka, värmeböljor, översvämningar och bränder ödelägger Europa. Om vi till detta fogar de industriella katastrofer som orsakats av naturkrafter så ser vi en bild av Europa vars medborgare står hjälplösa inför naturens förödande makt.

Över 60 personer dog i år i bränderna i Grekland, många familjer förlorade allt de ägde och tusentals hektar skog och olivplantager gick upp i rök. Detta är en verkligt tragisk bild. Jag vet vad en sådan tragedi innebär. Mitt eget land har drabbats av översvämningar, och många har fallit offer för tragiska gruvolyckor. Av den anledningen vill jag framföra mitt deltagande och min europeiska solidaritet till familjerna och de närstående till offren för den grekiska katastrofen samt till alla invånarna i de regioner som drabbades av bränderna.

Samtidigt anser jag att Europa inte har råd att förhålla sig passivt till sådana händelser. Detta innebär inte bara ekonomiskt stöd från EU för att göra det möjligt att på nytt bygga upp regioner som drabbats av katastrofer. Först och främst måste vi förbereda ett mer effektivt förebyggande och en mekanism för tidig varning inom EU, som verkligen skulle leda till en minskning av följderna av katastroferna, även om det inte skulle innebära en möjlighet att undvika dem. Även om skyddet av befolkningen mot katastrofer ligger på varje enskild stats ansvarsområde borde vi fundera över en mer effektiv övervakning av den nationella krisregleringspolitiken, och kanske till och med över en gemensam snabbinsatsstyrka i händelse av sådana här katastrofer.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Jag vill uttrycka vår djupaste sorg över offren för de allvarliga skogsbränderna under våren – framför allt i Grekland – och vår solidaritet med deras familjer och med alla dem som drabbats.

Nu krävs handling, inte ord. EU måste aktivera de ekonomiska instrument och resurser som behövs för att uppfylla det materiella behovet hos de personer som drabbats, och främja den sociala, ekonomiska och miljömässiga återhämtningen inom de regioner som drabbats.

Mot bakgrund av de punkter som tagits upp hittills minns jag några av de förslag som vi lade fram 2003 och 2005, och som är mer relevanta än någonsin:

– Att behålla berättigandet till stöd vid regionala katastrofer inom ramen för Solidaritetsfonden.

– Att erkänna att naturkatastrofer framför allt drabbar Medelhavsområdet, där mer än 90 procent av alla skogsbränder och all torka registreras.

– Att utarbeta ett gemenskapsprogram för skydd av skog och skogsmark mot brand.

– Att undersöka möjligheten att skapa en katastroffond för jordbruket.

– Att fästa särskild uppmärksamhet vid de minst gynnade regionerna i händelse av en naturkatastrof.

Slutligen vill jag påpeka att om de medel som tilldelats de ständigt växande militära anslagen i stället lades på att förebygga och bekämpa naturkatastrofer och på återhämtning i drabbade områden, så skulle omfattningen och följderna av sådana katastrofer minska betydligt.

  Carl Lang (ITS), skriftlig. – (FR) I slutet av augusti drabbades Grekland av den värsta naturkatastrofen i landet någonsin. De första ofullständiga siffrorna över dödsoffer och skador till följd av de enorma bränder som svepte över stora delar av Peloponnesos visade på 63 döda, över 40 000 kreatur brända till döds, 250 000 olivträd nedbrända och hundratusentals hektar skog som gått upp i rök.

De tre dagars landssorg som kungjordes av premiärministern, Kostas Karamanlis, räcker inte för att skyla över det totala misslyckandet från statens sida att skydda sina medborgare och rädda bybor som var omgivna av eldsflammor, i ett land där brännheta somrar och brandrisk är vanligt förekommande.

Överallt fanns bevis på inte bara underbemanning och brist på utrustning, utan också på bristen på planering och samordning av operationer. Regeringen som leds av partiet Ny demokrati gjorde, liksom de tidigare regeringarna ledda av Pasok, ingenting för att förebygga brändernas omfattning och ohygglighet. Premiärministern tillkännagav, utan några som helst skrupler och av rent politiska skäl, till och med medan bränderna bröt ut över hela Grekland, att det allmänna valet skulle äga rum som planerat. Låt oss för grekernas skull, som har fått lida på grund av landets politiker, hoppas att oansvariga regeringar ersätts av ansvarsfulla regeringar i framtiden.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för resolutionen om sommarens naturkatastrofer och välkomnar särskilt EU:s solidaritetsfond, som står till förfogande för att hjälpa medlemsstaterna att hantera följderna av sådana katastrofer. Den är ett värdefullt uttryck för solidaritet och kan verkligen hjälpa EU:s länder och medborgare i stunder av nöd.

  Sebastiano (Nello) Musumeci (UEN), skriftlig. − (IT) De fruktansvärda bränder som drabbade framför allt Grekland och södra Italien under sommaren, och som efterlämnade dödsoffer och ödelade tusentals hektar skog och jordbruksmark, belyser återigen det akuta behovet av en bättre samordning av snabba reaktionsåtgärder från medlemsstaternas räddningstjänststyrkor.

Det står nu klart att det måste inrättas en europeisk byrå för civila skyddsåtgärder i detta syfte, för att samordna och hantera åtgärder för att få bukt med och förebygga orsakerna till katastrofer.

Denna byrå – som författaren vid ett flertal tillfällen har föreslagit att kommissionen ska inrätta, med utgångspunkt från de positiva erfarenheterna av amerikanska FEMA (Federal Emergency Management Agency) – skulle inte bara vara ansvarig för att bekämpa de förödande bränder som varje år orsakar enorm skada i Medelhavsländerna, utan skulle också agera snabbt för att hantera nödsituationer till följd av alla former av katastrofer som orsakats av naturliga händelser, som exempelvis de översvämningar som Bulgarien nyligen drabbades av, och händelser som orsakats av människor.

Det måste betonas att katastrofer skulle kunna vara överstatliga i sin natur, och Europa bör inte bara förlita sig på volontärarbetares generositet eller på kompetensen och resurserna i just det land som drabbats, utan man bör ha tillräckliga mänskliga och ekonomiska resurser och lämplig utrustning för att möjliggöra snabba åtgärder.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Jag kommer, för solidaritetens skull, och med tanke på vad vi har sagt tidigare och vad vi förväntar oss av Europeiska unionens solidaritetsfond, absolut att rösta för denna resolution. Men denna omröstning handlar inte bara om solidaritet.

Den europeiska integrationen har, utöver ett oräkneligt antal andra fördelar, den fördel i fråga om omfattning och skalekonomier som solidaritet medför. Det är möjligt och önskvärt att, utan att på något sätt förminska medlemsstaternas och deras regeringars ansvar, genom en solidaritetsinsats på Europanivå bemöta de katastrofer som orsakas av naturen och dess allt större oförutsägbarhet snarare än av misstag i markanvändningen.

Men även om vi insisterar på denna punkt kan vi inte utelämna den mänskliga faktorn, som att en brottsling anlägger en brand eller att en plan för marken bereder väg för sådana katastrofer eller förvärrar följderna av dem. Därför anser jag att det är dags att granska stora delar av vår politik, framför allt på området för skogs- och skogsbygdsskötsel och landsbygdens utveckling, men inte bara på dessa områden: vi måste också granska de miljömässiga åtgärderna för att förhindra att människan blir ännu mer destruktiv än naturens destruktiva kraft.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Över 60 döda och 184 000 hektar mark upp i rök: detta är följderna av de bränder som svepte över Grekland i slutet av augusti.

Europa var inte någon passiv åskådare. Solidariteten mobiliserades fullt ut genom ”europeiska instrumentet för solidaritet och snabba insatser” som vi röstade för i mars förra året, ett gemensamt system för civilskydd i vilket 30 stater tillhandahåller resurser som t.ex. vattenbombare, tankningsplan och kvalificerad personal (personer utrustade med ”gröna baskrar”) till länder som drabbats av naturkatastrofer eller katastrofer som orsakats av människor.

Jag är inte fanatisk i fråga om en systematisk överföring av befogenheter till EU, men jag anser att ett gemenskapssystem för räddningstjänsten är värt mödan, eftersom naturkatastrofer inte känner några gränser. Detta har jag sagt ett flertal gånger här i kammaren, i synnerhet vid tiden för de katastrofala bränderna i Portugal 2003.

Europeiska unionen måste omedelbart visa på ett sådant systems fördelar. Det måste tjäna som förebild, så att det byggs upp en solidaritet mellan alla Europas medborgare, och inte bara i fråga om just denna katastrof.

  Gilles Savary (PSE), skriftlig. – (FR) Den katastrofala stormen i december 1999, översvämningarna i Centraleuropa 2002, bränderna i Portugal och Spanien 2004, och nu bränderna i Grekland, i vilka människoliv har gått förlorade, och även i Rumänien och Bulgarien: varje gång uppstår ett starkt känslomässigt gensvar, varje gång sympatiserar Europa, varje gång lovar kommissionen att förbättra solidariteten och stödmekanismerna.

Just här, den 18 januari 2000 faktiskt, krävde jag upprättandet av en Europakår för den offentliga säkerheten, och den idén togs upp av kommissionsledamot Michel Barnier i hans rapport i maj 2006.

I parlamentet har vi förgäves begärt ett förnyande av lagstiftningen från 1992 för att kunna tillhandahålla finansiering för redskap för brandförebyggande åtgärder som t.ex. brandgator, tillfartsvägar och övervakningssystem.

Nu får vi inte invänta nästa katastrof och ännu fler offer. Låt oss förverkliga Barnierförslaget. Det finns en Europakår på det militära området. Europa måste väl ändå kunna inrätta en egen Europakår för civilskydd, för att skydda sina medborgare mot naturliga och oavsiktliga risker?

Vi bör också uppmana medlemsstaterna att utarbeta planer för att förebygga skogsbränder och hjälpa dem, uppmuntra dem, att finansiera dessa planer genom ett särskilt finansieringsinstrument som liknar instrumentet i den gamla förordningen från 1992.

När vi nu står inför klimatförändringar ligger det i hela Europas intresse att införa en ambitiös politik för förebyggande arbete.

- Betänkande: Lévai (A6-0273/2007)

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Vad gäller regionerna är ansträngningarna för att uppnå bättre lagstiftning oerhört viktiga, med tanke på att regionernas roll i lagstiftningsprocessen innebär att de ofta är direkt ansvariga för att införa och genomföra gemenskapslagstiftningen. Organ på olika nivåer inom regeringar på nationell och lokal nivå, ekonomiska partner och arbetsmarknadsparter, företrädare för det civila samhället och icke-statliga organisationer måste – så långt det är möjligt – delta aktivt i samrådsförfarandet för europeisk lagstiftning.

Lika viktig är deras roll i bedömningen av denna lagstiftnings påverkan på och följder för medlemsstaterna. Detta kommer att höja kvaliteten på och öka klarheten och öppenheten i de förordningar som utarbetas, samtidigt som det tas hänsyn till lokala och regionala villkor och olikheter. På så sätt förhindrar vi också feltolkningar och förseningar i införlivande och genomförande av en lagstiftning.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Inom räckvidden för mitt parlamentariska mandat stöter jag på klagomål från medborgare på att vissa medlemsstater under införlivande av en gemenskapslagstiftning påtvingar dem åtaganden som går utöver kraven i lagen i fråga. Medborgarna drabbas av onödiga administrativa bördor som gör dem negativt inställda till den gemenskapslagstiftning som antagits.

Jag röstade för betänkandet om bättre lagstiftning i Europeiska unionen, i vilket mina ändringsförslag införlivades, eftersom det utgör en mycket bra möjlighet att ta itu med gemenskapslagstiftningen utifrån en ny vinkel. Europeiska lagar utarbetas i syfte att förenkla livet för EU-medborgarna, inte i syfte att komplicera det. Därför måste de utformas på ett enkelt och begripligt sätt, med betoning på kvalitet och inte kvantitet. Detta kommer samtidigt, om de berörda parterna på samtliga nivåer informeras om införlivandet av gemenskapslagstiftningen på ett effektivt sätt och i god tid, att garantera att medborgarna får större förtroende för det europeiska projektet.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för detta betänkande om bättre lagstiftning i EU. Jag är varm anhängare av att lagstiftningsarbetet ska ske till lägsta möjliga kostnad och så effektivt som möjligt, för att bidra till utvecklingen av en mer konkurrenskraftig europeisk ekonomi och samtidigt åstadkomma bättre resultat på det sociala, miljömässiga och ekonomiska området.

- Betänkande: Doorn (A6-0280/2007)

  Jonathan Evans (PPE-DE), skriftlig. − (EN) De brittiska konservativa ledamöterna ser det som olyckligt att punkt 3 framstår som otydlig eftersom den verkar ge stöd för vilka initiativ som helst avseende gemenskapsrättens genomförande.

De brittiska konservativa ledamöterna stöder gemenskapsrättens genomförande men vill analysera och granska alla initiativ som kommissionen föreslår. I övrigt anser vi att detta betänkande är utmärkt.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för detta betänkande om hur EU:s lagstiftningsarbete bäst kan utföras. Effektivare och rationellare rättsliga ramar kommer att ge bättre resultat i hela EU på det sociala och ekonomiska området, fler arbetstillfällen och bättre livskvalitet.

- Betänkande: Gargani (A6-0271/2007)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Det uppges i betänkandet att en förenkling av lagstiftningen för att säkerställa klarhet, effektivitet och kvalitet utgör en grundförutsättning för att åstadkomma bättre lagstiftning, vilket i sin tur är en prioriterad fråga för Europeiska unionen. Samtidigt uppges att omkring 500 nya lagstiftningsinitiativ (varav 200 enbart under 2007) har inbegripits i ett separat löpande program som är särskilt avsett för kodifiering, vilket visar de byråkratiska komplikationerna inom Europeiska unionen.

Det påpekas också att den förenkling som främjas på EU-nivå bör kompletteras med en lämplig förenkling på nationell nivå, så att fördelarna med en förenklad gemenskapslagstiftning inte motverkas av nationella bestämmelser eller hinder av teknisk natur.

Men det måste göras åtskillnad mellan rent byråkratiska angelägenheter och fall där rättigheter kan ifrågasättas.

Vi stöder förslaget att kommissionen en gång för alla ska välja omarbetning som sedvanlig lagstiftningsmetod, för att på så sätt kunna lägga fram en fullständig text i samband med varje lagstiftningsinitiativ, även när det handlar om enstaka ändringar, och då tydligt ange vilka avsnitt som är nya och vilka som är oförändrade. Detta skulle göra texten mer lättbegriplig och underlätta insynen i gemenskapslagstiftningen.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för denna resolution om bättre lagstiftning. Som socialdemokrat har jag inga svårigheter med att lägga ytterligare bördor på industrin för att skydda hälsa och säkerhet eller miljön eller höja minimilönen. Men jag vill ändå ha valuta för pengarna. Direktivet om uttjänta fordon, som trädde i kraft för några år sedan, beräknades av det brittiska regeringskansliet ha kostat ekonomin 400 miljoner pund sterling (590 miljoner euro), samtidigt som dess gynnsamma effekter i miljöhänseende och socialt hänseende uppskattades till omkring 100 miljoner pund sterling (150 miljoner euro) per år. Om siffrorna alls stämmer var detta direktiv ett politiskt och miljömässigt misslyckande. Vi vill ha kostnader för industrin (och samhället) med hög multiplikatoreffekt för vinsterna, så att kostnader på 100 miljoner pund sterling ger vinster på 500 miljoner euro. Om vi genomför rekommendationerna om framtida lönsamhetsanalys av lagstiftningsförslag kommer vi att uppnå just detta.

- Betänkande: Medina Ortega (A6-0259/2007)

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh och Inger Segelström (PSE), skriftlig. − Vi anser att traditionell lagstiftning och den öppna samordningsmetoden kan leva sida vid sida och att båda fortfarande behövs. Vi delar således inte uppfattningen att den öppna samordningsmetoden endast skall användas i undantagsfall. Den bör även fortsättningsvis användas när harmonisering inte är en önskvärd eller framkomlig väg.

Vi delar dock uppfattningen att Europaparlamentet bör göras mer delaktigt när den öppna samordningsmetoden används.

  Jonathan Evans (PPE-DE), skriftlig. − (EN) De brittiska konservativa ledamöterna stöder den breda ansatsen i Manuel Medina Ortegas betänkande, där tydliga gränser sätts för gemenskapsrättens utarbetande och tillämpning.

När det gäller punkt 18 vill vi klargöra att de konservativa ledamöterna inte stöder närmare integration inom EU men delar uppfattningen att det i dag finns en misstro mot EU-institutionerna som dessa förslag kan bidra till att lindra.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi håller med föredraganden om att begreppet icke-bindande instrument (s.k. soft law) som grundas på gemensam praxis är tvetydigt och vanskligt och bör undvikas i de olika gemenskapsinstitutionernas dokument, även om vi inte håller med om andra punkter i betänkandet.

Sådana icke-bindande instrument, som kan användas på legitimt sätt i tolkningssyfte eller under förberedande faser inför bindande rättsakter, bör inte betraktas som lagstiftning och inte heller ges någon normerande verkan, och det är upp till varje enskilt land att besluta om hur de ska tillämpas, i synnerhet i fall då de belyser tolkningen av nationella åtgärder som vidtagits för att införliva dem, eller då de har utformats för att komplettera bindande gemenskapsbestämmelser.

Så kallade icke-bindande lagstiftningsinstrument kan naturligtvis inte ersätta rättsakter och rättsliga instrument som skapats för att trygga kontinuiteten i lagstiftningsprocessen. Kommissionen måste därför särskilt överväga de konsekvenser som icke-bindande instrument får för konsumenterna och deras möjlighet till rättelse, innan den föreslår någon åtgärd som omfattar sådana icke-bindande instrument.

  Daniel Strož (GUE/NGL), skriftlig. − (CS) Detta betänkande är mycket viktigt i fråga om att förbättra och förenkla gemenskapens rättsliga miljö. Jag vill särskilt betona dess betydelse när det gäller behovet av att stärka Europaparlamentets roll i lagstiftningsprocessen och dess betydelse i fråga om att eliminera det demokratiska underskottet. Jag stöder också helt och fullt önskan att upprätta metoder för samråd med Europaparlamentet om antagande av s.k. icke-bindande rättsakter, i synnerhet som sådana akter är ganska vanligt förekommande: de tilldelas ofta attribut som t.ex. ”otydliga” och ”ineffektiva”, och den överdrivna tillämpningen av dem kan vara ett uttryck för att kommissionens räckvidd överskrids. Dessutom skulle allmänheten kunna koppla samman bilden av den europeiska ”superbyråkratin” med dessa akter.

Även om det i betänkandet rekommenderas att begreppet icke-bindande instrument bör undvikas i offentliga gemenskapsdokument och att distinktionen mellan ”dura lex” och ”mollis lex” inte bör erkännas anser jag inte att detta är en relevant fråga. Skillnaden mellan bindande och icke-bindande gemenskapsakter är ett faktum, och denna rekommendation förändrar varken det faktum att de existerar eller deras innehåll. Inte heller innebär det faktum att de icke-bindande bestämmelserna i gemenskapens sekundärrätt inte är rättsligt bindande att de inte har något rättsligt värde. Tänk exempelvis på deras betydelse för tolkningen av rättsakter. Om ett gemenskapsorgan inte utfärdar en rekommendation eller inte uttrycker en ståndpunkt i fall där man är skyldig att göra det kan organet dessutom anklagas för att förhålla sig passivt. Den sista kommentaren är emellertid av teknisk art och förminskar inte betänkandet som helhet.

- Betänkande: Toubon (A6-0295/2007)

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! I dag godkände vi ett betänkande i vilket det genomförs en översyn av Europeiska unionens inre marknad. Den inre marknaden, som utgörs av den fria rörligheten för personer, tjänster, kapital och varor, har bidragit till en betydande ekonomisk tillväxt, ökad sysselsättning och förbättrad konkurrenskraft inom den europeiska ekonomin.

För att dess funktion ska förbättras bör dock befintliga hinder och onödiga bestämmelser avskaffas. Det är olyckligtvis fortfarande så att man i vissa länder begränsar rörligheten för arbetstagare från de nya medlemsstaterna. Det är också viktigt att informera våra medborgare, investerare och affärsmän om de fördelar och möjligheter som den gemensamma inre marknaden utgör.

En enad marknad, utan begränsningar eller gränser, är Europeiska unionens grundläggande pelare. Den inre marknaden gör hela gemenskapen mer enad och förenar oss, den innebär att insynsvänliga principer för konkurrens införs och att en ökad företagaranda uppmuntras. Men på den inre marknaden måste man också ta hänsyn till den sociala sammanhållningen, sysselsättningsfrågor och skydd av miljö och konsumenter. En särskilt viktig fråga gäller åtgärder för att minska den administrativa bördan inom Europeiska unionen.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I punkt 16 i Toubonbetänkandet beklagas att kärnkraftens roll inte nog betonas. Jag motsätter mig denna mening eftersom jag antar att den avser kärnklyvning, där jag och många andra ser ett problem när det gäller slutförvaringen av radioaktivt avfall och hanteringen av avvecklade anläggningar. All betoning av rollen för kärnfusion skulle däremot förtjäna stöd, även om detta ligger en bit fram i tiden.

I punkt 32 nämns harmonisering, bl.a. på skatteområdet, och kommissionen uppmanas att fullfölja sina förslag om en gemensam konsoliderad bolagsskattebas. Den irländska delegationen i PPE-DE-gruppen motsätter sig bestämt all harmonisering av direkt beskattning, även företagsbeskattning, och vi kommer att fortsätta att avvisa alla förslag i den riktningen. Trots att Toubonbetänkandet har många utmärkta inslag var jag och mina kolleger alltså tvingade att lägga ned våra röster.

  Jan Andersson, Göran Färm och Inger Segelström (PSE), skriftlig. − Vi anser att betänkandet har en balanserad syn på den inre marknaden och välkomnar särskilt skrivningarna om de sociala och miljömässiga konsekvensanalyser som skall ligga till grund för nya politiska initiativ. Vi delar dock inte uppfattningen om kärnkraftens roll och menar att den är otydlig i skattefrågor. Vi ställer oss t ex frågande till vilka initiativ som avses att kommissionen skall ta vad gäller punktskatter och mervärdesskatt och påpekar att skattenivåer ligger under medlemsländernas kompetens. Vi ställer oss även frågande till vilka handelspolitiska skyddsåtgärder som avses i betänkandet. Även om vi hade velat se starkare skrivningar om sociala klausuler har vi röstat för betänkandet i dess helhet då vi välkomnar översynen och de stora dragen i betänkandet.

  Liam Aylward, Brian Crowley, Seán Ó Neachtain och Eoin Ryan (UEN), skriftlig. − (EN) Under den inre marknadens första tio år växte EU:s ekonomi med 877 miljarder euro. Den inre marknaden har bidragit till skapandet av 2,5 miljoner arbetstillfällen. Dessa uppgifter är i sig själva bevis för att den inre marknaden fungerar.

Irland kan som handelsnation bara gynnas av en fullt fungerande inre marknad. Att säkra konkurrenskraft är ett grundläggande inslag i policymixen för en fullt fungerande inre marknad. Jag håller inte med om att den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen inte kommer att försämra EU:s konkurrenskraft, såsom antyds i Toubonbetänkandet. Den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen är en bakväg till skatteharmonisering. Det är grundläggande att medlemsstaterna har flexibilitet att använda sig av beskattning på olika sätt och med olika skattesatser för att nå sina sociala och ekonomiska mål. Med skatteharmonisering skulle detta inte vara möjligt.

Toubonbetänkandet innehåller många positiva inslag när det gäller kunskapssamhället för ett hållbart EU, ett EU som är öppet mot omvärlden och ett EU med bra lagstiftning. Jag lade dock ned min röst i slutomröstningen, eftersom jag är övertygad om att EU är mest förtjänt av att främja skattekonkurrens, inte skatteharmonisering.

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade mot betänkandet om översynen av den inre marknaden: undanröjande av hinder och ineffektivitet genom bättre genomförande och verkställighet.

Jag ställer mig inte bakom föredragandens, Jacques Toubons, strategi, i vilken öppnandet av den inre marknaden för konkurrens inte skulle vara föremål för några begränsningar eller sociala förordningar. Jag röstade också mot att ytterligare avreglera marknaderna för posttjänster, vilket förespråkas i betänkandet, och jag beklagar att ändringsförslagen om social och skattemässig harmonisering förkastades.

Jag beklagar vidare den nya hänvisningen till införande av en obegränsad transatlantisk inre marknad och betonar att vi borde prioritera att säkra och främja den europeiska sociala modellen.

Enligt min uppfattning borde fullbordandet av den inre marknaden regleras av garanter för socialt skydd för Europas medborgare, vilket inte föreslås i Toubonbetänkandet, Europaparlamentets enda bidrag till översynen av den inre marknaden.

  Brigitte Douay (PSE), skriftlig. – (FR) De franska socialdemokraterna har röstat för Toubonbetänkandet om översynen av den inre marknaden och en anpassning av den till 2000-talet, eftersom det tas upp betydelsefulla aspekter som man ibland bortser ifrån när man diskuterar fullbordandet av den inre marknaden. Social och territoriell sammanhållning och aktuella tjänster av allmänt intresse går följaktligen hand i hand med fullbordandet av den inre marknaden. Vi har trots detta röstat mot punkt 24 om att avreglera marknaderna för posttjänster. I betänkandet betonas också konsumentskydd, vilket är nära knutet till ett fullbordande av den europeiska inre marknaden och vilket måste garanteras. Slutligen måste miljöaspekten inkluderas i kraven på den inre marknaden, vilken är en tillgång för Europeiska unionen förutsatt att dessa allmänna principer iakttas.

En viktig punkt i betänkandet är de små och medelstora företagen och att underlätta deras tillgång till den europeiska inre marknaden som helhet, med tanke på den avgörande roll som de spelar inom europeisk sysselsättning och innovation, tillsammans med hantverksindustrin.

Jag ställer mig särskilt bakom den beslutsamhet som föredraganden ger uttryck för i fråga om att vidta aktiva och effektiva åtgärder mot förfalskning, vilket är en riktig böldpest inom den europeiska ekonomin.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Detta betänkande har en mycket stark nyliberal vinkling, vilket återigen visar att Europaparlamentet har föresatt sig att genomdriva ännu större avreglering, större kapitalavkastning för företag och finansiella grupper som redan uppvisar vinster på 35 procent eller mer.

Efter ett lovtal om de stora fördelar som den inre marknaden medför (för stora företag och finansiella grupper) får vi alltså höra att det fortfarande finns protektionistiska tendenser, och att det är nödvändigt att bekämpa dessa och gå framåt på andra områden, som t.ex. finansiella tjänster, skattepolitik, transport, posttjänster och energi, som ännu inte helt har avreglerats och integrerats.

De försöker, genom att förvrida verkligheten, att dölja de verkliga följderna av den inre marknaden, som t.ex. ökade kostnader, inskränkning av tjänster och av kvaliteten på tjänsterna, förlorade arbetstillfällen, för att nämna några få saker.

Detta betänkande är ett försök att uppmuntra ytterligare avreglering av offentliga tjänster, ytterligare överföringar av den politiska makten från nationell till transnationell nivå och ytterligare attacker mot konsumenters och arbetstagares rättigheter, och därför måste vi rösta mot det.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Junilistan delar föredragandens allmänna ståndpunkt, dvs. att den inre marknaden är en av EU:s största framgångar och att det är nödvändigt att utveckla och förbättra denna ytterligare.

Vi är dock negativa till flera av de specifika förslag som lyfts fram i detta betänkande. Vi tar bestämt avstånd från skrivningar om skatteharmoniseringar, välkomnandet av euron och krav på att medlemsstaterna skall avreglera marknaderna för posttjänster, vilket är en allmännyttig tjänst som i första hand skall regleras av respektive medlemsstat.

Vi håller avslutningsvis med om att rättsläget vad gäller tjänster av allmänt intresse är oklart. Vi har dock valt att rösta nej till ändringsförslag 12/rev från PPE-DE och ändringsförslag 4 från PSE, eftersom konsekvenserna av skrivningarna i dessa ändringsförslag på sikt blir att ytterligare makt överlämnas till EG-domstolen.

Vi har utifrån ovanstående argumentation valt att rösta nej vid slutomröstningen om betänkandet.

  Malcolm Harbour (PPE-DE), skriftlig. − (EN) De brittiska konservativa ledamöterna har gått i spetsen för kampanjen för att skapa en fullt fungerande och effektiv inre marknad. Vi välkomnar Toubonbetänkandet och dess uttalade stöd för fortsatta insatser för att göra den inre marknaden dynamisk, öppen för omvärlden och flexibel, samtidigt som man ser till att den ger medborgarna verkliga fördelar.

I det sammanhanget har de brittiska konservativa ledamöterna hävdat att skattepolitiken måste fortsätta att kontrolleras helt och hållet av medlemsstaterna, och att en ”lika för alla”-politik på EU-nivå utgör ett hot mot den ekonomiska dynamik och globala konkurrenskraft som är så avgörande för EU:s framtid. Vi har därför röstat mot kraven på en gemensam konsoliderad bolagsskattebas.

  Anna Hedh (PSE), skriftlig. − Jag har, trots att betänkandet innehåller vissa positiva skrivningar, valt att rösta emot det. Utöver skrivningar om kärnkraft som jag inte kan stödja, kritiserar betänkandet punktskatter och minimiharmonisering på konsumentområdet, vilket i förlängningen skulle kunna ha negativa konsekvenser för såväl svensk alkoholpolitik som konsumentskydd. Jag välkomnar översynen men hade velat se starkare skrivningar om sociala klausuler och anser att betänkandet inte är så balanserat som det borde ha varit.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Toubonbetänkandet om översynen av den inre marknaden, och jag stöder föredragandens positiva tillvägagångssätt i fråga om en av Europeiska unionens mest betydelsefulla pelare. De fyra friheter som utgör den inre marknaden – den fria rörligheten för varor, tjänster, personer och kapital – måste uppmuntras och utvecklas ytterligare för att se till att alla gynnas fullt ut av den inre marknadens fördelar.

Vad gäller den fria rörligheten för tjänster menar jag att det är mycket beklagligt att det inte har lagts större betoning på betydelsen av principen om ursprungsland, som redan har undergrävts på ett allvarligt sätt av tjänstedirektivet, i genomförandet av en verklig inre marknad och i skapandet av arbetstillfällen.

Jag anser också att iakttagandet av principen om ursprungsland för moms på distansförsäljning och e-handel är den enda dugliga grunden för en gemensam och öppen skatteram för att tillåta den fria rörligheten för varor.

Enligt min uppfattning är inte skattekonkurrens på något sätt ett hinder för fullbordandet av den inre marknaden; den uppmuntrar tvärtom ekonomiska aktörer att försvara sina friheter i fråga om den fria rörligheten på den inre marknaden.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för detta betänkande om den översyn av den inre marknaden som kommissionen arbetar med. Jag välkomnar särskilt tonvikten på förbättrad lagstiftning i hela EU och på att klargöra rättsläget för tjänster av allmänt intresse.

  Christel Schaldemose (PSE), skriftlig. − (DA) De danska ledamöterna i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet – Poul Nyrup Rasmussen, Britta Thomsen, Christel Schaldemose, Dan Jørgensen och Ole Christensen – har röstat mot punkt 18, som rör kommissionens granskning av konsumentregelverket. Delegationen menar att det behövs en minimiharmonisering så länge som det kvarstår sådana stora skillnader mellan nivåerna för konsumentskydd i medlemsstaterna.

Delegationen motsätter sig också punkt 26, i vilken det uppges att den nuvarande momsen och de nuvarande punktskattesystemen utgör ett hinder för ett fullbordande av den inre marknaden. Delegationen anser att bland annat ordalydelsen strider mot det danska punktskattesystemet.

Delegationen vill emellertid understryka sitt stöd för ett bättre genomförande av den inre marknaden.

  Brian Simpson (PSE), skriftlig. − (EN) Jag vill förklara att jag varken kan stödja punkt 32 i betänkandet, där man efterlyser en bred skatteharmonisering och harmonisering av bolagsskatter, eller skäl O, där medlemsstater som bevakar sin behörighet i skattefrågor kritiseras. Medlemsstaterna måste vara fria att bestämma över sin egen beskattningspolitik som en del av den nationella finanspolitiken. Jag kommer att rösta för andra delen av punkt 40, eftersom jag befarar att medlemsstaterna i ett antal frågor utnyttjar EU-lagstiftningen för överreglering i sina egna nationella lagar och sedan skyller på EU om de skulle bli kritiserade.

Jag kommer också att rösta för andra delen av punkt 16, där det påpekas att kärnkraften inte har fått tillräcklig uppmärksamhet som ett redskap för att på ett balanserat sätt ta itu med klimatförändringen. Jag hoppas att detta kan leda till en diskussion grundad på fakta och inte på farhågor om kärnkraftens roll i samband med klimatförändringen som en del av en välavvägd energipolitik.

  Kathy Sinnott (IND/DEM), skriftlig. − (EN) Jag röstade mot detta betänkande eftersom ändringsförslag till förmån för skatteharmonisering godkänts och tagits med i betänkandet. Jag motsätter mig kraftigt alla åtgärder som bidrar till skatteharmonisering i EU. Det görs ständiga försök att få med dessa åtgärder som ändringsförslag, även i betänkandenas huvudtext, och jag kommer att motsätta mig dem varje gång. Kommissionen bör i större utsträckning tala klarspråk om sina avsikter på detta område inför folkomröstningen om ändringsfördraget.

9. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

10. Högtidligt möte – Portugal

  Talmannen. − Välkommen till Europaparlamentet, herr Cavaco Silva. Det är en stor glädje för Europaparlamentet att få ta emot Republiken Portugals president.

  Talmannen. − Herr president, kolleger! Det är en stor glädje för mig och för oss alla att få välkomna Republiken Portugals president, Aníbal Cavaco Silva, till Europaparlamentet i dag. Herr president, under era 10 år som Portugals premiärminister stärkte ni landets demokratiska institutioner och främjade dess ekonomiska utveckling på ett framgångsrikt sätt. I egenskap av europé med framförhållande ledde ni Portugal med säker hand på vägen mot ett medlemskap i Europeiska unionen. Jag ser att också kommissionens ordförande, José Manuel Durão Barroso, är här, och jag bör naturligtvis också påpeka att Portugal nyligen övertog unionens ordförandeskap. Också ni, herr Barroso, är varmt välkommen hit i dag.

Det är 10 år sedan en president för Republiken Portugal senast talade inför Europaparlamentet. Sedan dess har vi uppnått mycket tillsammans. Ni befinner er här i parlamentet i Strasbourg i dag, som Portugals president, för att befästa ert lands tredje ordförandeskap i EU. Portugals tre ordförandeskap kan bäst sammanfattas som ”ambitiösa på gemenskapens vägnar”, för Portugal har vid varje sådant tillfälle hanterat mycket viktiga aktuella frågor – Lissabonstrategin, t.ex., och EU:s förbindelser med Afrika och med Sydamerika. Detta ordförandeskap är inget undantag. På Portugals dagordning står den här gången att slutföra regeringskonferensen på ett framgångsrikt sätt och att anta ändringsfördraget, att förstärka utrikes- och säkerhetspolitiken och, i synnerhet, att skapa närmare förbindelser med Latinamerika, Afrika och Medelhavsområdet, att vidta fortsatta åtgärder i fråga om klimatförändringarna och att förverkliga Lissabonstrategin.

De upptäckter som gjordes på alla håll i världen av de sjöfarare som seglade från Lissabon på 1300-talet var i själva verket det första steget mot globaliseringen. Detta öppnande mot världen och den kultur av tolerans som ert land har utvecklat under århundradenas lopp är en särskilt värdefull erfarenhet i samband med dagens globalisering, och detta är därmed en fördel för oss i Europeiska unionen.

Portugals ansträngningar för att utveckla förbindelser med Latinamerika och fortsätta förbindelserna med Sydamerika, med sin särskilda relation till Brasilien, speglar verkligen vårt eget synsätt. Er kultur av tolerans och er globala inställning utgör en möjlighet i dagens värld. Under detta ordförandeskap kommer ert land att kunna fortsätta det arbete som upptäcktsresandena inledde på 1300-talet, med samma mod som de hade, och med samma uthållighet. Vi önskar er lycka till, och stor framgång i er uppgift.

(Applåder)

  Aníbal António Cavaco Silva, Republiken Portugals president. − (PT) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar!

Jag vill tacka Europaparlamentets talman för hans vänliga ord och uttrycka min stora uppskattning för att jag bjudits hit i dag. Det är en ära för mig att få detta tillfälle att tala till er alla, företrädare för Europas medborgare och medlemmar av denna fantastiska europeiska institution, Europaparlamentet.

Jag är väl medveten om den avgörande roll som parlamentet har spelat i den framgångsrika processen med den europeiska integrationen. Jag har inte glömt det intensiva och fruktbara samarbetet med denna institution 1992, då jag i egenskap av premiärminister ledde det första portugisiska ordförandeskapet för rådet, vars motto, som ni kanske minns, var I riktning mot en europeisk union. Europaparlamentets bidrag var grundläggande för skapandet av en stark inre marknad och för utvecklingen av projektet för Europeiska unionen, som föddes i Maastricht.

Nu innehar mitt land ordförandeskapet för Europeiska rådet för tredje gången. Och vi står återigen inför stora utmaningar, utmaningar som kräver konvergens i den politiska viljan hos medlemsstaterna och EU:s institutioner. Nu är det mer nödvändigt än någonsin tidigare att koncentrera vår gemensamma energi och beslutsamhet på det som verkligen behövs för att göra Europa starkare och mer sammanhållet. Detta är i slutändan vad Europas medborgare förväntar sig av sina ledare.

Det portugisiska ordförandeskapet kommer att göra allt som står i dess makt för att skapa den konvergens som är oumbärlig för att göra framsteg i fråga om den europeiska konstruktionen. Jag räknar framför allt med att vi kommer att ha samma raka och öppna samarbete med Europaparlamentet som vi har haft under tidigare portugisiska ordförandeskap.

En av ordförandeskapets prioriteringar är att slutföra ändringsfördraget, som baseras på den överenskommelse som nåddes vid Europeiska rådet i juni. Det är en överenskommelse som jag betraktar som ett mycket viktigt steg och som jag hoppas kommer att göra det möjligt för oss att gå vidare från en period som präglats av en viss urholkning av processen för en europeisk konstruktion. Därför uppmanar jag till en gemensam ansträngning för att se till att det nya fördraget slutförs under det portugisiska ordförandeskapet.

När förhandlingarna väl är färdiga och detta kapitel är avslutat måste Europeiska unionen med ännu större konsekvens och ett nytt självförtroende koncentrera sig på de utmaningar som är av betydelse för Europas medborgare: ekonomisk tillväxt, sysselsättning, säkerhet, miljö, energi och globalisering. Detta är den dagordning som Europa måste agera efter, för vår generations skull och för framtida generationer.

Därför ter sig detta som ett bra tillfälle att betona värdet av solidaritet som en grundläggande pelare i konstruktionen av Europa. Solidaritet, som faktiskt är ett absolut villkor för den europeiska konstruktionens framtid, tillsammans med den andra verkligt grundläggande principen, subsidiaritetsprincipen. En solidaritet som är påtaglig, praktisk, som omvandlas i politik och gemensamma åtgärder, inte en retorisk solidaritet à la carte.

Jag tar mig friheten att i detta sammanhang erinra om Schumandeklarationen från 1950, och jag citerar, att ”Europa […] kommer att byggas på konkreta resultat, varigenom man först skapar en verklig solidaritet”. Vi måste fortsätta att låta oss vägledas av dessa ord i våra ansträngningar att bygga ett starkare och mer sammanhållet Europa. Att tanken att tillhöra en union som grundas på solidaritet skulle gå förlorad är en av de stora riskerna med en europeisk integration. I en sann union måste man bevara känslan av gemenskap, som inte utan anledning var det ursprungliga namn som gavs den europeiska konstruktionen.

Ett av de konkreta resultat som skapade den verkliga solidariteten var det koncept med ekonomisk och social sammanhållning som skapades i och med Europeiska enhetsakten 1986, då jag hade äran att delta i förhandlingarna, och som jag undertecknade i egenskap av Portugals premiärminister.

De oerhörda framsteg som gjorts på området för europeisk integration under de senaste 20 åren hade inte varit möjliga utan en ekonomisk och social sammanhållningspolitik. Den bidrog till politisk sammanhållning, ekonomisk tillväxt, sysselsättning, territoriell sammanhållning, lika möjligheter och till att förstärka Europas ställning i världen.

Nu finns det nya anledningar till ett förnyat intresse för sammanhållningsprincipen. Jag tänker på en ökande globalisering, invandring i stor skala och en demografisk utveckling som leder till en sådan social och ekonomisk obalans som följer av en åldrande befolkning.

De tre aspekterna av en hållbar utveckling är välkända: sociala, ekonomiska och miljömässiga. Dessa är ett centralt mål med den europeiska integrationen, vilket bekräftats på nytt vid olika tillfällen och fastställts i Lissabonstrategin.

Jag vill i detta sammanhang fokusera på den sociala aspekten, och mer specifikt på fattigdomsfrågan och frågan om social utslagning.

Utöver solidaritetsprincipen finns det en etisk och moralisk princip på området för utveckling, utan vilken den europeiska idéns grundvärderingar skulle blekna, värderingar som en varaktig strävan efter fred, en bekräftelse av frihet och mänskliga rättigheter, en gemenskapsanda, en betoning av jämlikhet och social rättvisa, en försäkran om rätten till värdiga arbetsförhållanden och ett försök att ingjuta en mer omfattande och mer befriande känsla av medborgaransvar.

En självklar identifiering av kampen mot fattigdom och social utslagning som ett europeiskt mål innebär att vi alla har ett ansvar att finna nya lösningar för alltmer komplicerade och ihållande problem. I den sociala agendan, och i målsättningarna i Lissabonstrategin, anges den ambitiösa uppmaning och den svåra utmaning som vi står inför.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att det i år är 50-årsjubileum för upprättandet av Europeiska socialfonden och 10-årsjubileum för den europeiska sysselsättningsstrategin. Det är också Europeiska året för lika möjligheter för alla.

I egenskap av Republiken Portugals president har jag valt frågan om social integration som ett område för prioriterade åtgärder. Under det första året av min mandatperiod främjade jag vägen mot integration för att mobilisera de portugisiska medborgarna och underrätta dem om det akuta behovet av att ta itu med tecknen på den ihållande fattigdom, den orättvisa inkomstfördelning och den utslagning som fortfarande drabbar tusentals medborgare.

Nu är jag mer övertygad än någonsin om behovet av att möta denna utmaning med flexibla och innovativa lösningar: ett större ansvar för icke-statliga organisationer och medborgare i allmänhet, en bättre samordning av statliga handlingar och initiativ inom det civila samhället, ett erkännande av att politik för en omfördelning av inkomsten inte utesluter, utan tvärtom kräver, skapande av fler och bättre möjligheter för alla att ta del i målen välstånd, personlig kompetens och hållbar utveckling.

Portugal har fortfarande lång väg kvar enligt europeiska standarder. Men det stämmer också att Europa som helhet fortfarande har lång väg kvar till de sociala sammanhållningsmål som man försöker uppnå och som man inte kan överge.

De ojämna nivåer av välstånd inom unionen som uppenbarats under de senaste årtiondena genom ekonomiska och sociala indikatorer har åtföljts av en betydande tillnärmning till det europeiska genomsnittet bland de minst utvecklade medlemsstaterna.

Den ekonomiska konvergensen i staterna får emellertid inte förväxlas med konvergensen hos sociala grupper inom dessa stater, en process där det krävs jämlikhet och social rättvisa. Det måste erkännas att det har gjorts väldigt få framsteg ur denna synvinkel.

Under de fem åren mellan 2001 och 2005 har fattigdomsgränsen i medlemsstaterna förblivit oförändrad och ligger kvar på 16 procent. Vi talar här om omkring 75 miljoner européer som har en disponibel inkomst på mindre än 60 procent av den genomsnittliga inkomsten i deras eget land.

Om man betraktar denna siffra i anslutning till de trender som registrerats i fråga om den orättvisa inkomstfördelningen står det klart att situationen är ännu mindre hoppingivande. År 2005 var inkomsten för de rikaste 20 procenten av befolkningen i EU-25 fem gånger högre än inkomsten för de fattigaste 20 procenten. År 2000 var den fyra och en halv gånger så hög.

En mer detaljerad undersökning av dessa indikatorer visar att de sociala grupper som framför allt befinner sig i riskzonen för fattigdom är äldre personer och arbetslösa – i synnerhet långtidsarbetslösa – personer som lever ensamma, samt familjer med en ensamstående förälder.

Andra grupper löper för sin del oroväckande och ökade sociala risker till följd av risk för utslagning. Nu talar jag om barn, personer med funktionshinder, invandrare och etniska minoriteter.

Europeiska rådet erkänner självt följande i rapporten om socialt skydd och social integration från 2007, och jag citerar, ”I de flesta medlemsstater löper barnen högre risk för fattigdom än genomsnittsbefolkningen. I vissa medlemsstater gäller detta nästan vart tredje barn. Barn som lever med en ensamstående förälder eller i ett arbetslöshetshushåll löper ännu högre risk för fattigdom.” Detta är en allvarlig situation, som vi inte har råd att bortse från.

Hur skulle Europeiska unionen, som står inför riskerna med en åldrande befolkning och en endemisk demografisk lågkonjunktur, kunna låta bli att värdesätta sin viktigaste tillgång, barnen och ungdomarna?

(Applåder)

Jag ställer mig frågan om vi inte har nått en punkt där den traditionella socialförsäkringspolitiken förlorat sin effektivitet.

Politiken för socialförsäkring och socialt skydd spelade en avgörande roll vid den ekonomiska återhämtningen efter andra världskriget och i utformandet av de moderna europeiska samhällena. Det som blev känt som välfärdsstaten har lämnat ett arv som möjliggjort själva unionens bildande.

Europa har, genom att bygga på framgången med den i högsta grad omfördelande politiken som inspirerats av idén om välfärdsstaten, konstruerat ett detaljerat mönster av socialt skydd som, trots de många olikheterna mellan de olika medlemsstaterna, är allmänt känt som den europeiska sociala modellen. Med alla dess begränsningar och defekter kvarstår det faktum att denna sociala modell nu är en inneboende del av den europeiska identiteten.

Men om vi ska försvara den måste vi acceptera att den sociala modellen måste förändras så att den uppfyller de nya utmaningarna och anpassas till den nya globaliserade världen och till informations- och kunskapssamhället.

Det blir allt svårare att uppnå några märkbara resultat på det sociala området med den till största delen omfördelande nationella politiken. Effektiviteten och hållbarheten hos denna politik blir alltmer diskutabel.

Det är mycket viktigt att fokusera på idén om välfärdssamhället när man planerar den framtida socialpolitiken, i vilket vi alla, i egenskap av medborgare, får ett större ansvar och visar större solidaritet.

Framstegen på det sociala området är förstås beroende av en ekonomisk tillväxt. Men en ohållbar och oacceptabel ekonomisk tillväxt är socialt destruktiv.

Arbetslöshet är den främsta orsaken till fattigdom i de flesta länderna i Europeiska unionen. Det behövs en större och bättre ekonomisk tillväxt, och det innebär fler och bättre sysselsättningsmöjligheter.

Att underlätta deltagandet på arbetsmarknaden, i enlighet med den rätta betydelsen och värdigheten hos varje enskild person som bidrar till produktionen av tillgångar och välstånd, i en process som beskrivs som aktiv integration, är det bästa skydd en medborgare kan få mot fattigdom och social utslagning.

Det mål som tillkännages i Lissabonstrategin, att öka sysselsättningsgraden i unionen till 70 procent, är ett socialt krav som måste hållas i åtanke, men det verkar som att det kommer att bli svårt att uppnå det målet till 2010.

Ett annat sätt att skydda medborgarna är att hjälpa dem att förvärva kvalifikationer, att bidra till utbildning och fortbildning för att kunna möta de nya tekniska, miljömässiga och kulturella utmaningarna.

Därför är det mycket viktigt för medlemsstaterna att högprioritera det gemensamma målet att förbättra utbildnings- och fortbildningsnivåerna i den yngre generationen och göra livslångt lärande till en vana. Detta kommer tveklöst att ge dem en konkurrensfördel i framtida samhällen grundade på information och kunskap.

Vi har utnämnt 2010 till Europeiska året för bekämpning av utslagning och fattigdom. Det är året då vi kommer att uppmanas att redogöra för och visa i vilken mån vi har upprätthållit de ambitioner som inspirerade oss i Lissabon 2000. Dessa ambitioner omfattar, och jag citerar, ”en investering i humankapital och kamp mot social utslagning”.

Syftet med att bekämpa fattigdom och utslagning är inte begränsat till Europeiska unionens geografiska gränser. Den utländska dimensionen av solidaritetsprincipen är huvudsakligen en reflektion av de humanitära värden som det europeiska projektet baseras på. De traditioner som förhindrar utvecklingen i fattigare länder kombineras nu med de problem som uppstår ur globaliseringen, och därför måste kampanjen mot fattigdom och underutveckling bli en global kampanj. Det är det enda sättet att lyckas med detta.

Europeiska unionen har tillfört ansvar på detta område, och den har en kunskapsrikedom och erfarenhet som ger den en särskild roll. Europeiska unionen måste leda vägen i fråga om den globala dagordningen.

Och det är i detta sammanhang som jag vill fästa er uppmärksamhet på Afrika, en kontinent som ligger nära Europa, och inte bara i geografiska termer, en kontinent som vi borde ta hänsyn till och behandla som en prioriterad partner. Unionen kan komma att upptäcka att Europa får betala ett betydande strategiskt pris om man förhåller sig passiv gentemot Afrika.

I detta sammanhang vill jag särskilt betona betydelsen av det kommande toppmötet mellan EU och Afrika, som kommer att äga rum under det portugisiska ordförandeskapet. Det är hög tid att föra samtal med Afrika, och sluta att bara samtala om Afrika och dess problem.

Jag känner att jag inte kan avsluta detta tal utan att ta upp två ämnen som jag anser vara absolut avgörande för unionens framtid.

För det första, energi och miljö. Dessa områden kommer tveklöst att vara centrala faktorer under 2000-talet, och utvecklingen inom dessa sektorer kommer att ligga till grund för den nya geopolitiska utformningen av världen. Energi och miljö är av ett betydande gemensamt intresse och måste betraktas som nya drivkrafter inom den europeiska integrationen. Också på dessa områden måste vi bygga en stark verklig solidaritet. Ekonomisk effektivitet, säkerhet och livskvalitet i Europeiska unionen är till stor del beroende av hur framgångsrik energi- och miljöpolitiken är. I detta sammanhang vill jag återigen uttrycka min uppskattning för den strategiska vision och beslutsamhet som Europeiska kommissionen och dess ordförande har visat, utan vilken vi inte hade kunnat uppnå de utmärkta resultat på detta område som vi gjorde under det tyska ordförandeskapet.

För det andra finns det en fråga som vi alla tänker på. Vilken är Europeiska unionens roll på den internationella arenan, och dess bidrag till konstruktionen av en ny världsordning? Jag anser att det är absolut nödvändigt för hållbarheten hos den europeiska integrationsprocessen att se till att Europa är en central och inflytelserik aktör i den globala och multilaterala värld med flera maktcentrum som håller på att utvecklas. En aktör som uppträder bestämt, konsekvent och enat. En respekterad aktör som respekterar andra. En aktör som kan försvara de principer och värderingar som dess ekonomiska och sociala modell grundas på.

I detta sammanhang noterar jag att Portugal var bland de första länderna att leda den första vågen av ekonomisk globalisering i historien, och man är mycket medveten om att Europas framtid i huvudsak är beroende av Europas förmåga att bli en trovärdig och inflytelserik aktör på den internationella arenan.

Slutligen vill jag än en gång betona hur mycket Europaparlamentet, en institution som alltid har gått i täten när det gäller att försvara de värderingar och principer som format Europas identitet och strukturen av den ”verkliga solidaritet” som grundarna efterlämnat, har betytt för de utomordentliga framsteg som gjorts inom den europeiska integrationen.

Jag är övertygad om att den vision, vilja och energi som krävs kommer att plockas fram här, i kammaren, i syfte att ena Europas folk och stärka Europas ställning i världen.

(Stående ovationer.)

  Talmannen. − President Cavaco Silva! Som vi hör av applåderna har era ord tagits emot med uppskattning och värme. Ni talade för solidaritet och för en gemenskapskänsla, och dessa kvaliteter ligger till grund för det som Europeiska unionen handlar om. Det är bara med hjälp av solidaritet, gemenskapskänsla och praktiskt agerande som vi kan uppnå våra mål. Det ni säger är inte bara tomma ord, för ni har visat under ert politiska liv att ni är engagerad i Europa, och att ni kan vidta praktiska åtgärder på dess vägnar.

Jag vill, på Europaparlamentets vägnar, försäkra er om att vi i egenskap av parlamentsledamöter kommer att göra allt vi kan för att stödja det portugisiska ordförandeskapet, så att vi kan nå ett framgångsrikt resultat i fråga om ändringsfördraget när stats- och regeringscheferna möts i oktober. Jag vill också betona vår tacksamhet mot och vårt erkännande av utrikesminister Luís Amado, statssekreterare Manuel Lobo Antunes och ambassadör Álvaro Mendonça e Moura och alla deras kolleger, vars uppgift det är att förmedla uttrycket för vår politiska vilja under diskussionsprocessen. Till dem vill jag säga: ”Vi står bakom er.” Jag vill tacka er, president Cavaco Silva, på Europaparlamentets vägnar, för era intrycksfulla ord till oss, och jag önskar Portugal all lycka till i fråga om Europas intressen, som vi alla delar. Tack så mycket, president Cavaco Silva!

(Applåder)

(Sammanträdet avbröts kl. 12.35 och återupptogs kl. 15.00.)

11. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

12. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

13. Rådets presentation av förslaget till allmän budget – Budget 2008

  Talmannen. − Nästa punkt är rådets presentation av förslaget till allmän budget – Budget 2008.

  Emanuel Santos, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har äran att, för ordförandeskapet för rådet, presentera förslaget till Europeiska gemenskapernas allmänna budget för budgetåret 2008, som antogs av rådet den 13 juli 2007.

Först och främst vill jag föra till protokollet den utmärkta och konstruktiva stämning som har rått under de sammanträden som föregått rådets första behandling av budgeten för 2008. Vid förlikningssammanträdet uppnåddes ett betydelsefullt resultat, nämligen en överenskommelse om fem gemensamma uttalanden om viktiga ämnen, vilket utgjorde en god grund för vidare arbete.

I detta avseende är jag övertygad om att det utmärkta samarbetet mellan budgetmyndighetens två grenar, med ett värdefullt stöd från kommissionen, bådar om ett positivt resultat. Jag försäkrar er om att rådet gärna vill fortsätta den konstruktiva dialogen om budgeten, så att vi kan nå ett tillfredsställande avtal om en bra gemenskapsbudget för 2008.

I mars 2007 firade vi 50-årsdagen för Romfördragen och bekräftade på nytt våra gemensamma värderingar och mål. Inom det dynamiska projekt som Europeiska unionen är utgör unionens budget, liksom den gemensamma valutan, ett av de mest konkreta uttrycken för vad det innebär för den europeiska medborgaren och skattebetalaren att vara europé. Därför måste Europeiska unionens budget utarbetas mot bakgrund av de utmaningar som vi tillsammans står inför. Det finns flera utmaningar, men jag vill, om ni tillåter, fästa uppmärksamheten på några som jag anser är viktigare än andra. För det första utmaningen med att undanröja hindren för företagarandan för att skapa en dynamisk europeisk ekonomi utifrån Lissabonstrategin. En annan utmaning är att skapa ett transeuropeiskt transportnät som kan föra oss närmare varandra och befästa den europeiska inre marknaden. Utmaningarna inom informationssamhället visar på betydelsen av mänskliga resurser och social integration.

Europeiska unionen kommer att stärkas av ett upplyst deltagande av dess medborgare i detta projekt, som är unikt i den moderna historien. Den senaste utmaningen, som särskilt påverkar vissa regioner – den som utgörs av klimatförändringarna – måste vi möta genom att utveckla förnybara energikällor och genom en mer effektiv och socialt ansvarsfull användning av naturresurserna.

Alla dessa utmaningar uppstår i samband med globaliseringen av världsekonomin, som utgör en allvarlig utmaning för den gamla kontinenten Europa, en utmaning som vi måste möta på ett ekonomiskt och socialt plan, med en politik som ökar den europeiska ekonomins produktivitet och stärker den sociala sammanhållningen. Detta är vad alla européer förväntar sig av vår regering. Vi måste alla intensifiera våra ansträngningar för att se till att våra budgetar utgör ett effektivt och verksamt svar på de politiska prioriteringarna.

Därför är det nödvändigt att vi reducerar de administrativa bördorna, ett bekymmer som rådet och Europaparlamentet delar, och att kommissionen skyndar på processen med att godkänna operativa program och projekt så att vi kan undvika förseningar i genomförandet. Ett snabbare godkännande måste emellertid inte innebära ett ifrågasättande av principerna för en god budgetberedning. Det stämmer att vi behöver större flexibilitet, men inte till priset av ett övergivande av en effektiv och ansvarsfull användning av de europeiska skattebetalarnas pengar.

Innan jag presenterar förslaget till budget för 2008 mer detaljerat vill jag redogöra för riktlinjerna för rådets beslut. De viktiga delarna var, kort sagt, en lämplig finansiering av Europeiska unionens olika prioriteringar, en noggrant kontrollerad ökning av betalningsbemyndiganden, efterlevnad av de befintliga taken i budgetramen vilka, vid behov, inbegriper en tillräcklig marginal för de olika kategorierna och underkategorierna, och slutligen finansdisciplin och en god budgetberedning.

Jag vill bara, om ni tillåter, nämna en detalj. För att slutföra analysen av det preliminära förslaget till budget använde sig rådet av en kombination av budgetredskap som visade sig vara mycket användbara och som utvecklades i samband med budgetberedning för mål och verksamheter. Bland dessa skulle jag vilja uppmärksamma verksamhetsplaneringsformerna, i fråga om vilka rådet, efter att ha granskat ett antal av dem ingående, anser att den övergripande kvaliteten på processen har förbättrats avsevärt, och hoppas att denna budgetstrategi kommer att vidareutvecklas i framtiden.

Förslaget till budget för 2008 uppgår till 128 000 miljoner euro i åtagandebemyndiganden och till 119 000 miljoner euro i betalningsbemyndiganden. Vad gäller åtaganden vill jag påminna er om att rådet anser att det är nödvändigt att dessa når en lämplig total nivå i budgeten för 2008, när det gäller upptagningsförmågan. Vi anser, som ni vet, inte att en överskattning av betalningsbemyndiganden är en lösning för utestående åtaganden, Reste à liquider. En av våra riktlinjer har därför varit att bedöma behoven – verkliga och tydligt fastställda behov – och detta har resulterat i en ökning av betalningarna med 3,4 procent jämfört med 2007 års budget.

Vad gäller underkategori 1a – Konkurrenskraft för tillväxt och sysselsättning – har rådet för avsikt att tillhandahålla lämpligt stöd för prioriteringar som hör samman med Lissabonstrategin, eftersom det har lämnats en betydande marginal för att täcka sådana av Europeiska unionens prioriteringar som fastställts i slutsatserna av Europeiska rådet i juni, liksom andra, hittills oförutsedda, behov. Även om rådet har för avsikt att begränsa ökningarna inom ramen för denna underrubrik i jämförelse med 2007 års budget så bör jag påpeka att rådet kommer att fortsätta att tillhandahålla en mycket stor ökning i forskningsbudgeten, dvs. 7,75 procent i åtaganden och 45 procent i betalningar, mot bakgrund av genomförandetakten under tidigare år och upptagningsförmågan. Denna ökning speglar den stora betydelse som rådet fäster vid ett effektivt genomförande av Lissabonstrategin som, liksom jag redan nämnt, utgör en viktig del av den ekonomiska utvecklingen i Europeiska unionen.

Vad gäller underkategori 1b – Sammanhållning för tillväxt och sysselsättning – har rådet för avsikt att godkänna de åtagandebemyndiganden som kommissionen föreslagit i det preliminära förslaget till budget. I fråga om betalningsbemyndigandena vill jag betona att den ökning som föreslagits har bibehållits på en ännu högre nivå, dvs. 6,2 procent, med hänsyn till upptagningsförmågan och tidigare erfarenhet av fullbordande av gamla program och genomförande av nya.

Vad gäller kategori 2 – Bevarande och förvaltning av naturresurserna – baserades de bemyndiganden som rådet föreslagit på tidigare resultat, och erfarenheten visar att dessa bemyndiganden, trots att de tillämpas övergripande, i stort alltid ligger mycket nära siffrorna för det slutliga genomförandet.

Jag skulle vilja utveckla vissa överväganden som rör godkännandet av operativa program och projekt på områdena för landsbygdens utveckling och strukturfonderna och sammanhållningsfonderna för perioden 2007–2013. Detta var ämnet i ett gemensamt uttalande som vi antog vid förlikningssammanträdet, och jag kan försäkra er om att rådet fäster största politiska vikt vid att se till att alla operativa program och projekt genomförs så snabbt som möjligt och på korrekt sätt.

Vad gäller kategorierna 3a och 3b – Medborgarskap, frihet, säkerhet och rättvisa – tänker rådet bara göra en mindre justering av åtagandebemyndigandena och betalningsbemyndigandena, i enlighet med upptagningsförmågan och den tidigare genomförandetakten.

Vad gäller kategori 4 – EU som global partner – tänker rådet inbegripa några prioriteringar med politisk orientering i förslaget till budget. Jag talar om Palestina, för vilket det föreslås en ökning på 80 miljoner euro i reserv, och Kosovo, för vilket det föreslås en ökning på 180 miljoner euro, också här i reserv. Vi befinner oss fortfarande på det första stadiet av budgetförfarandet, och jag är övertygad om att vi kommer att få fler tillfällen att ange mer exakta siffror i detta sammanhang.

I nuläget har rådet för sin del för avsikt att godkänna den budget för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som föreslås i det preliminära förslaget till budget som utgörande ett preliminärt minimum. Det är emellertid högst troligt att det belopp som föreslås för budgeten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kommer att visa sig vara otillräckligt mot bakgrund av den internationella utvecklingen. Jag tror att vi alla vet vad som står på spel.

Jag vill avsluta motiveringen med ett par ord om kategori 5 – Administration. Rådets strategi baseras på övergripande kriterier såsom en ökad effektivitet, och samtidigt på varje institutions särskilda natur, framför allt i fråga om tillhandahållande av nya poster i samband med utvidgning. Rådet har för avsikt att, i det avsnitt som rör rådet, tillhandahålla en ökning på endast 0,2 procent, vilket jag anser ger en tydlig politisk signal.

Det har också genomförts en detaljerad analys av de decentraliserade gemenskapsorganens budgetar. En metod som baseras på övergripande kriterier har tillämpats både på subventioner och i fråga om det antal nya poster som ska godkännas.

Jag vill också ta tillfället i akt att säga några ord om behovet av att garantera en sund ekonomisk förvaltning av Europeiska unionens institutioner. I detta sammanhang är rådet mycket nöjt med de gemensamma uttalanden som vi antog vid förlikningssammanträdet och som väcker frågor om t.ex. decentraliserade organ, genomförandeorgan, avsättning av inkomster och rekrytering i samband med de senaste utvidgningarna.

Vi vet alla att detta bara är ett första steg i budgetförfarandet, men jag är övertygad om att vi tillsammans kommer att kunna undersöka alla möjligheter som finns för att nå en slutlig överenskommelse och sammanställa en tillfredsställande budget i slutet av året.

Vårt huvudsakliga mål är att i sinom tid ha en budget för 2008 till vårt förfogande som räcker till för unionens politiska prioriteringar men som inte är överdrivet stor, eftersom detta skulle innebära att underkasta sig ett sannolikt misslyckande att verkställa den på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Vi måste komma ihåg att denna budget kommer att ha inflytande på välbefinnandet för varje enskild medborgare i unionen, men också att det är skattebetalarna i varje enskild medlemsstat som betalar räkningen. Det är anledningen till behovet att finna rätt balans. Jag är övertygad om att de tre institutioner som företräds här i dag kommer att göra sitt yttersta för att lyckas med det.

Herr talman, mina damer och herrar! Tack så mycket för er uppmärksamhet.

  Kyösti Virrankoski (ALDE), föredragande. – (FI) Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot! Nu måste Europaparlamentet överväga rådets förslag till budget för det kommande året. Jag vill redan från början tacka det land som innehar ordförandeskapet, Portugal, för det utmärkta och öppna samarbetet. Man har samarbetat mycket bra med Europaparlamentet och, i synnerhet, budgetutskottet. Debatten har förlöpt oerhört smidigt. Även om det finns anledning att kommentera rådets förslag ger oss ordförandeskapets arbete anledning att anta att vi kommer att uppnå ett utmärkt slutresultat.

Rådets förslag till budget är sparsamt. Jämfört med det preliminära förslaget till budget har åtagandebemyndiganden skurits ned med 717 miljoner euro, med en marginal för den fleråriga budgetramen på 3,9 miljarder euro. Betalningsbemyndigandena har skurits ned ännu mer, med en reducering på 2,1 miljarder euro, vilket innebär att de ligger gott och väl 10,3 miljarder under budgetramen, det vill säga bara uppgår till 95 procent av EU:s BNI. Om man nu tänker på att budgetramen antogs först för ett år sedan, efter långa och häftiga diskussioner, måste man betrakta betalningsbemyndigandenas nivå, och i synnerhet dessa, som orealistiskt låga.

Det är beklagligt att budgetkategorierna 1a (Konkurrenskraft för tillväxt och sysselsättning) och 1b (Sammanhållning för tillväxt och sysselsättning) har blivit måltavlor för särskilt drastiska nedskärningar. I det första fallet har betalningsbemyndigandena reducerats med över 500 miljoner euro och i det andra med 498 miljoner euro. Båda dessa kategorier berör en huvudprioritering för Europeiska unionen, nämligen Lissabonstrategin, en prioritering som nu försvagats genom en nedskärning på över en miljard euro.

Det föreligger också grundläggande problem för budgeten i samband med kategori 1. Förra året varnade Europaparlamentet rådet för att det ekonomiska stödet till det europeiska navigationssystemet inom ramen för Galileo inte var tillräckligt stort. Nu föreligger ett underskott på 2,4 miljarder euro, för att den privata sektorn inte engagerade sig. Europaparlamentet stöder inom ramen för sin resolution ett projekt i vilket gemenskapsmedel som kommer från unionens budget används. Detta är det enklaste förfarandet, det minst byråkratiska och det mest demokratiska. En sådan enorm summa pengar, 400 miljoner euro per år, är ändå omöjlig att finna med tanke på den befintliga budgetramen, och därför krävs ett gemensamt beslut av parlamentet och rådet. Vi kan rädda viktiga europeiska projekt, men det måste göras i samband med detta budgetförfarande.

Ett annat problem är Europeiska institutet för innovation och teknik (EIT). Om vi vill upprätta det måste det finansieras på ett hållbart sätt. Det kan inte grundas på förhoppningar och antaganden, utan det behövs realistiska beslut. Tanken att EIT nästan säkert skulle få pengar från EU-program baserade på fri konkurrens är bara en önskedröm. Men tänk om drömmen skulle bli sann? Det är anledningen till att vi behöver realistiska lösningar.

Det finns ett särskilt problem med budgeten för nästa år, och det gäller strukturfonderna, sammanhållningsfonden och fonderna för landsbygdens utveckling. Det är bara ett fåtal av strukturfondernas operativa program som har godkänts. Bara 20 procent av de 335 programmen inom ramen för Europeiska regionala utvecklingsfonden och sammanhållningsfonden har godkänts, men siffran för Europeiska socialfonden är mindre än 10 procent. Det som är mest oroande är den situation som rör Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling, där endast två av de 96 programmen har godkänts. I juni antog Europaparlamentet och rådet en förklaring i vilken man fäster uppmärksamhet på detta, och de lovade att övervaka kommissionens åtgärder i detta avseende. Parlamentet lovar för egen del att genomdriva denna förklaring.

Slutligen vill jag betona vikten av god förvaltning. Europaparlamentet vill främja verksamhetsbaserad förvaltning och budgetberedning. Vi har, tillsammans med rådet, antagit en förklaring i vilken vikten av en kostnadsnyttoanalys och ansvarsskyldighet vid inrättande av nya byråer betonas. Vi måste insistera på detta.

Temat för nästa års budget är en resultatinriktad budget. Syftet är att betona idén att det är bemyndigandena som måste användas för att vi ska kunna uppnå önskat resultat. Det är inte förvaltning som är huvudfrågan här: det är resultat. Jag är övertygad om att vi, tillsammans med rådet och kommissionen, kommer att lyckas utarbeta en sådan budget för nästa år.

  Talmannen. − Tack så mycket, herr Virrankoski, och jag vill också tacka er för ert ytterst noggranna iakttagande av talartiden. Det verkar som att finländarna har allt under kontroll här. Företrädare för mindre länder, som t.ex. Finland, kan liksom företrädare för större stater utöva stort inflytande. Vår andra föredragande är också finländsk: ordet är ert, herr Itälä.

  Ville Itälä (PPE-DE), föredragande. – (FI) Herr talman! De mest betydelsefulla principerna att iaktta då parlamentet och andra institutioner utarbetade budgeten för nästa år var hushållning och budgetdisciplin. Vi måste föregå med gott exempel för skattebetalaren, den vanliga europeiska medborgaren, och visa att vi också kan ta ansvar för ekonomiska frågor. Det är det enda sättet vi kan vinna folkets förtroende på.

Parlamentets nya generalsekreterare har lagt fram ett nytt förslag till Europaparlamentets budget för 2008, och jag vill gratulera honom till det, eftersom det är oerhört bra och välbalanserat. Det kommer att hjälpa oss att nå en kompromiss när vi ska fatta det slutgiltiga beslutet. Jag bör nämna två saker i fråga om förslaget. För det första ligger generalsekreterarens förslag fortfarande under 20 procent i utgiftskategori 5. Ökningen tar alltså inte upp de 20 procenten helt. En annan viktig sak är att han har kunnat placera ett stort antal av den befintliga personalen på nya poster, fastän alla poster skulle ha blivit lediga.

Vi får ändå inte glömma hur detta förfarande i parlamentet i allmänhet går till. Vi har redan antagit vissa principer här några gånger i år. En går ut på att parlamentets budget är skattebetalarnas budget och att vi ska försöka hålla oss till 2007 års utgiftsnivåer i fråga om nya projekt. Detta mål ligger inte så långt borta, och jag menar att alla de projekt som föreslagits kan utföras om vi fastställer de exakta beloppen enligt budgetdisciplinen.

Jag vill ta upp en annan fråga beträffande parlamentets budget, och den har att göra med informationspolitik. Det har skapats olika projekt med avseende på det kommande valet, som exempelvis webb-tv, och det allra viktigaste är att parlamentsledamöterna och de politiska grupperna är delaktiga i alla aspekter av parlamentets informationspolitik. Grupperna och ledamöterna måste alltså vara med i bilden och får inte låta förvaltningen styra över informationspolitiken: folk vill veta varför en enskild ledamot eller grupp röstar på ett visst sätt eller lägger fram vissa förslag. Människor vill känna till den politiska bakgrunden, och därför bör vi vara delaktiga. Jag hoppas att den idé om att bjuda in små, lokala medier som vi enats om går igenom till den slutliga versionen. Ett sätt att närma sig folket är att bjuda in små, lokala medier som inte själva har medel att komma hit till parlamentet. Detta måste naturligtvis ske genom våra ledamöter.

Jag skulle vilja återgå till de andra institutionerna. Rådet föreslog en nedskärning på 2 procent över hela linjen för alla institutioner. Som föredragande måste jag säga att detta är svårt att godta, eftersom institutionerna i hög grad skiljer sig från varandra. Vissa är små, andra stora, och de utför olika slags arbete.

Låt mig ta revisionsrätten som exempel, som jag besökte i går. De har varit mycket ekonomiska och har efterlevt budgetdisciplinen i många år nu. De har redovisat ett överskott för allt, de har inte slösat med medel och deras utgifter utgörs enbart av löner och fasta kostnader. En nedskärning på 2 procent skulle inte kunna komma på fråga för revisionsrätten. Hela systemet skulle falla samman om vi skulle genomföra detta.

Jag hoppas att vi kommer att kunna enas om idén att gå igenom områden inom varje enskild institution där det skulle kunna göras nedskärningar. I princip håller jag med rådet om att alla måste hushålla med medlen och att vi måste finna områden där nedskärningar kan göras, men jag är inte för en princip med en allmän nedskärning på 2 procent.

  Reimer Böge (PPE-DE), ordförande för budgetutskottet. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det vi diskuterar i dag är det andra året för genomförandet av den budgetram som vi enats om. Vi diskuterar genomförandet av fleråriga program med europeiskt mervärde som fastställts genom medbeslutande, och vi diskuterar ytterligare åtaganden för reform av alla tre institutionerna. Jag vill försäkra rådets ordförandeskap om att inledningen varit lovande i fråga om grundläggande överenskommelser, i och med trepartssamtalet och förlikningsförfarandet den 13 juli. De fem uttalanden som ni hänvisade till, framför allt i fråga om hur de decentraliserade organen hanteras, är ett steg i rätt riktning, en riktning som jag hoppas att vi kommer att fortsätta i.

Jag vill också säga till kommissionsledamoten att dennes initiativ till en presentation i två steg av genomförandet av budgeten är ytterligare ett viktigt steg i en effektiv budgetpolitik, för såväl kommissionen som Europaparlamentet.

Vad vi måste göra nu, i detta budgetförfarande utifrån rådets förslag, är naturligtvis att garantera budgetdisciplin och trygga sådana åtaganden som redan gjorts, men vi måste naturligtvis också justera de överskådliga och förestående siffrorna. I detta avseende förstår jag inte det som rådet har sagt i det kompletterande uttalandet när det gäller underkategorierna om tillväxt och sysselsättning (1a) och om jordbrukspolitik och marknadsrelaterade utgifter – nämligen att kommissionen måste uppmanas att lägga fram en ändringsbudget om beloppen är otillräckliga. Kategori 4, utrikespolitik, måste återigen framhållas som kroniskt underfinansierad. Jag måste också påpeka att vi angav dessa brister som önskvärda att ta upp redan i början av förhandlingarna om budgetramen.

Vi ska därför arbeta för att se till att de program vi enats om genomförs ordentligt i fråga om både åtaganden och betalningar. Samtidigt kommer vi inte – och detta vill jag klargöra – att acceptera att de politiska prioriteringarna läggs åt sidan, varken i det nuvarande budgetförfarandet eller genom stora globala överföringar i slutet av budgetåret.

Jag vill uttryckligen säga att uttalandet om genomförande av strukturfonder och landsbygdsutveckling var betydelsefullt för oss, och vi uppmanar kommissionen att lägga fram en lägesrapport så snart som möjligt, eftersom medlemsstaterna och regionerna med rätta förväntar sig att få se de aktuella programmen genomförda utan dröjsmål.

Uttalandena om de decentraliserade organen, i vilka en förbättrad kostnads- och intäktsanalys förespråkas, skulle i stort leda till en större insyn och klarhet i den personal som verkligen är anställd där – både fast och tillfälligt – och de utgör ett kvalitativt steg framåt som tillsammans med kommissionens så kallade ”screeningrapporter” om tjänsteförteckningar innebär ett positivt framsteg och som måste vidareutvecklas, studeras och drivas vidare mer grundligt. I detta sammanhang vill jag tillägga att mottot bör vara förstånd snarare än överreagerande.

Mycket av det som vi för närvarande klagar över när det gäller decentralisering eller bestämmelser för genomförande av budgetförordningen är naturligtvis en följd av gemenskapsbeslut, för vilka vi alla bär en del av ansvaret. Lösningen är bekant, och den innebär att man bantar ned förfarandena och förenklar dem i viss mån. I detta avseende kvarstår mycket arbete.

Jag vill gärna säga något här om ett par, tre nyckelpunkter. Siffran för betalningsbemyndiganden i kommissionens preliminära förslag var 8,2 miljarder euro lägre än taket i budgetramen. Nu har rådet lagt fram ett förslag med en siffra på 10,3 miljarder euro under taket. Men om man tittar på rådets översikt ser man att innehållet i hög grad är diskutabelt. Under kategorin för Lissabonstrategin, för tillväxt och sysselsättning exempelvis, innebär skapandet av en ny marginal på 342 miljoner euro och en minskning av betalningarna med 548 miljoner euro från siffran i det preliminära förslaget i praktiken att en marginal skapas på konstgjord väg som tillmötesgår Europeiska rådets uttalanden om politiska prioriteringar.

Jag utgår ifrån att det underliggande problemet har att göra med finansieringen av Europeiska institutet för innovation och teknik och av Galileoprojektet. Låt mig tala klarspråk: parlamentet ställer sig bestämt bakom en gemenskapslösning i fråga om Galileoprojektet, och inväntar i det övergripande sammanhanget nya förslag från kommissionen.

Jag har en kort kommentar angående kategori 3: i fråga om naturkatastrofer, vad har hänt med före detta kommissionsledamot Michel Barniers förslag om ett civilförsvar i Europa? Föreligger det ett gemensamt svar och, om så är fallet, hur kan det komma att påverka 2008 års budget och kommande budgetar?

De utrikes- och säkerhetspolitiska frågor som vi har hänvisat till ett flertal gånger bekräftar att vår politiska analys var korrekt: de nuvarande siffrorna i förslaget till budget är otillräckliga när det gäller att ta itu med utmaningarna i Afghanistan, Palestina och Kosovo, och att skära ned på reserven för katastrofhjälp är bara en skenbar lösning, vars poäng vi inte förstår. I detta avseende uppmanar vi kommissionen att tydligt klargöra vad som, utifrån deras synvinkel, står att vänta under de kommande åren.

Jag har en sista punkt att ta upp. Medlemsstaterna åtog sig att – och detta är ett citat – med hänvisning till den revisionsförklaring som nämns i punkt 44 i det interinstitutionella avtalet: ”göra en årlig sammanfattning på lämplig nivå av de tillgängliga revisionerna och förklaringarna”.

budgetutskottets ordförande. – (EN) ”att utarbeta en årlig översikt på lämplig nationell nivå om tillgängliga revisioner och redovisningar”.

, ordförande för budgetutskottet. –(DE) Detta säger jag på största allvar: de medlemsstater som inte är i stånd att garantera att den årliga rapporten anländer i god tid kan förvänta sig att vi kommer att diskutera denna fråga med dem, både på budgetgrunder och på andra grunder. För övrigt stöder jag till fullo det som våra två föredragande har sagt.

  Dalia Grybauskaitė, ledamot av kommissionen. – (LT) Jag vill välkomna alla till denna nya period, som ser ut att bli lika intressant och intensiv som alltid. Det är glädjande att vi redan i juli hade en mycket produktiv kommunikation med goda avsikter på flera områden. I Litauen säger vi att en bra början gör halva arbetet. Därför hoppas jag att den stämning som vi har inlett arbetet i, och de resultat som vi redan har lyckats uppnå genom att förhandla och att anta tre viktiga förklaringar, är en mycket bra inledning på uppgiften. I dag har vi diskuterat den första versionen av rådets budget, fastän jag ofta får höra från parlamentet att vi – kommissionen – tilldelas så många uppgifter. Jag godkänner den helt klart, och instämmer i den. Vi är redo att reagera och ge den information som kan tänkas krävas.

Vad gäller det första förslaget till rådets budget vill jag nämna att kommissionen hänvisade till medlemsstaternas prognoser med hjälp av vår analys när vi presenterade vår version. Därför anser vi att vårt förslag var fullständigt ekonomiskt och politiskt välgrundat. Det är följaktligen många aspekter i den budget som rådet först förhandlat fram som kommissionen inte helt kan instämma i. Vi instämmer helt klart i den åsikt som flera parlamentsledamöter redan har framfört, nämligen att de största horisontella nedskärningarna … Jag vill upprepa att metoden med horisontell nedskärning tillämpades igen i alla kategorier. Kommissionen anser verkligen att denna strategi och metod är ohållbar, framför allt i kategorierna 1a och 1b, där det är fråga om innovation och forskning, desto mer eftersom vi har ytterligare ett problem med Europeiska institutet för innovation och teknik och Galileoprogrammet, som måste lösas som ett ytterligare parallellt problem till det årliga budgetförfarandet för EU. Detta innebär helt klart att vi måste återgå till diskussioner om kvantitet och storlekar och inte överväga aritmetisk reducering. Samma sak gäller för jordbruk och kategorin för utrikespolitik, där rådets tillvägagångssätt att föra medel till reserven enligt min uppfattning är ganska konservativt, och vi kommer säkert alla snart att vara tvungna att återkomma till det. Under de kommande 14 dagarna kommer kommissionen att lägga fram sitt förslag om justering av budgeten i fråga om Kosovo och Palestina för parlamentet och rådet.

Vi oroar oss helt klart, som alltid, för rådets hantering av administrativa utgifter, och jag håller med om att budgeten har en viss finsk karaktär, särskilt i Europaparlamentet. Jag säger detta i positiv mening, eftersom jag märker behovet av disciplin, strikt ansvar och hållbarhet när det gäller utgifterna för ländernas företrädare, och vi accepterar detta och kommer alltid att uppfylla det. Rådets förslag omfattar en övergripande nedskärning, vilket skapar sådana förutsättningar att rådet självt inte kommer att kunna uppfylla sitt åtagande att anställa extra personal. Kommissionen kan verkligen inte godkänna över 800 tjänstemän som ska utföra nya utvecklingsuppgifter. Vi förväntar oss verkligen att parlamentet delar vår åsikt i detta avseende, och hoppas att ändringen kommer att göras tillsammans med parlamentet. Det är därför kort sagt glädjande att inledningen har varit så framgångsrik. Vi är dock kritiskt inställda till rådets första förslag och bedömer det kritiskt, och vi är beredda att diskutera Kosovo och Palestina inom kort, och också att diskutera och fatta beslut i fråga om förslagen om Galileoprogrammet och Europeiska institutet för innovation och teknik runt den 19, och vi ska försöka nå enighet i dessa viktiga frågor. Jag hoppas följaktligen på ett framgångsrikt förfarande, och att mina litauiska landsmän lyckas tolka mitt första tal på litauiska korrekt och bra.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. – (RO) Enligt Lissabonstrategin krävs att 3 procent av medlemsstaternas BNP investeras i forskning, varav två tredjedelar ska komma från den privata sektorn.

Det är bara ett mycket litet antal europeiska regioner som har uppnått detta mål. År 2004 genomförde 42 procent av de europeiska företagen forskning om sin verksamhet, och medlemsstaterna investerade bara 1,84 procent av sin BNP i forskning. År 2006 arbetade 35 procent av den aktiva befolkningen i EU inom området för vetenskap och teknik.

Utbildning är av avgörande betydelse för EU:s framtid. Den bör vara tillgänglig för alla, både fattiga och rika, vare sig man bor i en stad eller på landsbygden. Kvaliteten på den europeiska utbildningen borde mätas efter examensfrekvensen och intagningsfrekvensen till nästa utbildningsnivå. Vi behöver ett nytt socialt Europa, i vilket medborgarna prioriteras.

Med beaktande av att både Europeiska unionen och dess medlemsstater kommer att godkänna sina budgetar för 2008 i höst kräver jag att investeringarna i utbildning och forskning prioriteras i Europeiska unionen.

14. Transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande (A6-0253/2007) av Bogusław Liberadzki för utskottet för transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar (KOM(2006)0852 – C6-0012/2007 -2006/0278(COD)).

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig att i dag lägga fram förslaget till ändring av direktivet om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar.

Transporten av farligt gods uppgår till omkring 8 procent av all godstransport, nästan en miljon operationer per dag. Vi måste kunna garantera fri rörlighet för farligt gods och intermodalitet inom nationella och internationella tjänster, samtidigt som vi håller ett öga på säkerhetsaspekten för att kunna skydda vår miljö, våra medborgare och arbetstagarna inom sektorn.

Detta förslag har utformats som en uppdatering av fyra direktiv och fyra beslut av kommissionen om transport av farligt gods genom att de slagits samman i en enda rättsakt. Detta är en betydelsefull förenkling av gemenskapslagstiftningen i detta ämne.

Dessutom måste räckvidden för gemenskapsbestämmelserna utvidgas för att omfatta transport på inre vattenvägar, en sektor som för närvarande inte täcks av några bestämmelser i gemenskapsrätten. Det är onekligen ett mindre betydelsefullt transportsätt, men olyckshändelser på inre vattenvägar kan få allvarliga konsekvenser. En enda uppsättning regler för all transport av farligt gods på inre vattenvägar kommer att göra det möjligt att minimera sådana risker. Slutligen rör förslaget både internationell och nationell transport.

Dessa är målen för det förslag som Bogusław Liberadzki är föredragande för. Innan debatten inleds vill jag tacka föredraganden och utskottet för transport och turism för deras stöd till kommissionens förslag.

  Bogusław Liberadzki (PSE), föredragande. – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det gläder mig att, för utskottet för transport och turism, lägga fram ett betänkande i vilket vi, för det första, välkomnar det faktum att kommissionen har lagt fram det förslag till direktiv som vi tar ställning till i dag.

Vi instämmer helt med er, herr kommissionsledamot, om att det befäster, och samtidigt minskar antalet av, de förordningar som rör transport av farligt gods. För det andra instämmer vi i att denna förordning skulle kunna påverka både transportsäkerheten och allmänhetens livskvalitet i hög grad. Slutligen baseras de förordningar som vi vill anta, eller snarare kombinera från många olika källor för att på så sätt minska deras antal, på rekommendationer som utformats av FN för transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar, som tillsammans uppgår till över 110 miljarder ton/km per år inom Europeiska unionen.

När jag nu presenterar detta betänkande vill jag betona att utskottet för transport och turism antog det nästan enhälligt, då man ansåg att det var både viktigt och nödvändigt, och att det medför en ny kvalitetsnivå i och med att förordningar som rör transport av farligt gods utvidgas till passagerartåg. I betänkandet regleras också i vilka fall medlemsstater, av orsaker som inte i egentlig mening berör säkerhet, kan införa vissa undantag från allmänt vedertagna bestämmelser, och hur dessa undantag ska införas och hanteras på EU-nivå.

Jag vill be alla här att stödja de ändringsförslag som vi har diskuterat och presenterat, i synnerhet ändringsförslag 44 i vilket vi, på begäran av rådet, utöver fordon presenterar koncepten vagnar och fartyg i inlandssjöfart, för att undvika alla eventuella missförstånd, och jag vill be er att rösta för detta. Jag vill också särskilt be er att rösta för ändringsförslag 45 som, efter en lång diskussion, utformades som en god kompromiss. Detta är en hänvisning till artikel 1.3 b, där vi har lagt in orden ”vid motivering går det att fastställa rutten och det transportmedel som ska användas”. Då kan ändringsförslag 16 utelämnas eftersom det är onödigt, eller så kan vi rösta mot det.

Jag vill också be er att rösta mot ändringsförslagen 46 och 47, eftersom det tycks vara så att dessa regler redan ingår i texten, vilket innebär att de bara skulle göra förordningen längre i onödan. Slutligen vill jag tacka skuggföredragandena för ett samarbete som har varit mycket produktivt. Jag vill särskilt tacka rådet och kommissionen – rådet både under det tyska och det portugisiska ordförandeskapet. Vi hade omkring fem arbetsmöten. Det förelåg inga större meningsskiljaktigheter, och vi kunde lösa alla svårigheter som uppstod. Det var enligt min uppfattning ett exemplariskt samarbete.

  Renate Sommer, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser att förslaget till direktiv om intern transport av farligt gods är en viktig fråga, eftersom omkring 110 miljarder ton/km farligt gods transporteras inom EU årligen: 58 procent på väg, 25 procent på järnväg och, hittills, 17 procent på inre vattenvägar.

Syftet med detta förslag till direktiv är att förenkla och samordna de befintliga reglerna om transport av farligt gods. Det syftar också till att utvidga räckvidden för de EU-bestämmelser som för närvarande täcker transport på väg och järnväg till transport på inre vattenvägar. Denna förenkling minskar byråkratin och förbättrar intermodaliteten. Gemensamma regler om transport på väg, järnväg och inre vattenvägar säkerställer en enhetlig säkerhetsnivå i hela gemenskapen när det gäller intern och gränsöverskridande transport. Enhetliga regler som styr transportsätt förenklar och främjar kombinerad transport.

Det är en välkommen åtgärd att låta bestämmelsernas räckvidd utvidgas till att omfatta transport på inre vattenvägar. Detta medför att samma säkerhetsregler gäller för gemenskapens alla inre vattenvägar. Detta kommer att inverka positivt på arbetsvillkoren ombord, transportsäkerheten och miljöskyddet. Enhetliga regler minskar kostnaderna genom att man undviker behovet av en mängd godkännanden och tillstånd. Dessutom kommer detta sannolikt att förbättra det potentiella utnyttjandet och marknadsutsikterna för transport på inre vattenvägar. När allt kommer omkring försöker vi föra över mer transport av farligt gods till inre vattenvägar.

De ändringsförslag som utskottet för transport och turism har antagit återspeglar i hög grad rådets ståndpunkt. Vi instämmer, och vi vill försöka få igenom detta vid första behandlingen, om det är möjligt. Låt mig understryka att jag verkligen ber parlamentet att anta ett särskilt ändringsförslag, som föredraganden redan har nämnt och som utgör en kompromiss. Det är viktigt att innefatta förnuftiga bestämmelser i detta ärende. Här instämmer vi med kommissionen och rådet. Ändringsförslaget rör de bestämmelser som ska göra det möjligt för medlemsstater att fastställa särskilda säkerhetskrav och möjligen också föreskriva transportmedel, om de kan rättfärdiga det inför kommissionen.

Låt mig avslutningsvis ge mitt varma tack till föredraganden, som vi har lyckats samarbeta så väl med, och be parlamentet att anta detta betänkande vid första behandlingen.

  Brian Simpson, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill på min grupps vägnar tacka föredraganden, inte bara för hans betänkande utan också för hans sätt att ena parlamentet, rådet och de olika politiska grupperna i denna viktiga fråga.

Ledamöterna vet säkert att den gällande gemenskapsrätten på detta område framför allt utgörs av fyra direktiv som gäller transport av farligt gods. RID-direktivet och ADR-direktivet gäller transport på järnväg respektive väg, och transport av farligt gods på inre vattenvägar regleras i bilagorna till dessa två direktiv.

I förslaget till nytt direktiv utökas gemenskapsrättens tillämpningsområde till att även gälla inre vattenvägar, och det är en åtgärd som vi bör stödja.

En del kanske anser att föredraganden inte gått tillräckligt långt när det gäller att ifrågasätta direktivets tillämpningsområde, medan andra, främst inom industrin, tycker att direktivet innehåller alltför strikta regler och är för långtgående.

Föredraganden har faktiskt hittat den rätta balansen, och den viktigaste aspekten av allt detta är att vi skulle inrätta ett enhetligt regelverk för transport av farligt gods på inre vattenvägar, där standarder fastställs och alla parter, även medlemsstaterna, är medvetna om sitt ansvar.

Detta betänkande ger oss ett mervärde, som vår föredragande förklarat. Det kommer att bidra till ökad säkerhet och förtjänar därför, enligt min och min grupps mening, vårt fulla stöd.

  Jeanine Hennis-Plasschaert, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Som redan sagts är förslaget ett försök att uppdatera och befästa de befintliga direktiven och bestämmelserna om transport av farligt gods på inre vattenvägar. En enda text kommer nu att omfatta transport på inre vattenvägar tillsammans med transport på väg och järnväg. Jag undrar ärligt talat hur någon skulle kunna motsätta sig förslaget. Jag kan inte föreställa mig att någon ifrågasätter dess användbarhet och behovet av åtgärder för att se till att dessa transporter genomförs så säkert som möjligt. Om dessa åtgärder kan kombineras och uttryckas tydligare, så gynnar det oss alla.

I utskottet godkände vi de flesta av föredragandens huvudsakligen tekniska ändringsförslag. Tydligen etablerade föredraganden en nära kontakt med rådet när det gällde dessa, och när det gäller ett direktiv av detta slag är det vanligen det mest effektiva tillvägagångssättet. Så det är också lovvärt att föredraganden är ivrig att garantera ett avtal vid första behandlingen. Men ALDE-gruppen blev ganska förvånad över ändringsförslag 45, och finner det en aning lättvindigt. Varför kan vi inte bestämma oss för den text som används i ändringsförslag 16, som alla var nöjda med, även vi? Varför gå vidare med allt det som rådet vill, till och med då det kan motverka logistikstrukturens effektivitet? Varför talar vi inte med rådet om detta? Det är inte alla medlemsstater som är för denna ”kompromiss”. Vad kommer föredraganden, och även Renate Sommer, Georg Jarzembowski och Brian Simpson, att ha åstadkommit om medlemsstaterna godtyckligt kan ge ett transportmedel företräde framför ett annat? Det är säkert uppenbart att alla transportmedel på sitt eget särskilda sätt måste se till att det fungerar säkert och effektivt. Varför skulle inte aktörerna på marknaden kunna avgöra själva? Vi garanterade detta tidigare med ändringsförslag 16, så jag uppmanar er att se över ändringsförslag 45 en gång till och kanske tänka igen.

Jag vill tacka föredraganden för hans hårda arbete, men jag anser att det var synd att han lät sig förledas till att bakvägen återinföra denna bestämmelse om användningen av föreskrivna transportformer. Jag uppmanar er åter att ompröva er ståndpunkt när det gäller ändringsförslag 45.

  Leopold Józef Rutowicz , för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Det förslagna nya direktivet om lagstiftningen om transport av farligt gods på inre vattenvägar är en nödvändig rättsakt. Man införlivar tidigare EU-bestämmelser i en enda rättsakt och utvidgar den till att omfatta transport på vatten.

Införlivandet av internationella bestämmelser om transport av farligt gods i förslaget gör direktivet till ett konsoliderat dokument av internationell vidd. Det nya direktivet gör det också möjligt att, i begränsad omfattning, ta hänsyn till särskilda nationella villkor, där detta dikteras av ekonomiska krav och vägarnas skick. Ett exempel i detta fall skulle kunna vara i vilken utsträckning som megaliners används.

De ändringsförslag som har föreslagits är tekniska till sin natur och är inte oroväckande, förutom ändringsförslagen 46 och 47. Jag skulle vilja tacka föredraganden, Bogusław Liberadzki, för hans konstruktiva bidrag till förarbetet med betänkandet. UEN-gruppen anser att direktivet uppfyller de berörda parternas förväntningar.

  Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Detta är mycket positiva regler för den kombinerade transporten, som jag hoppas kommer att öka i framtiden, eftersom den är mer lättillgänglig och mer lättbegriplig. Äntligen har de inre vattenvägarna inbegripits, något som De gröna hade begärt i ett tidigare betänkande. Jag tyckte det var svårt att förstå varför detta tog så lång tid. Den förorening som orsakas av en olycka, där ett fartyg som transporterar mycket giftiga kemikalier är inblandat, kan naturligtvis orsaka en ännu mer koncentrerad förorening om olyckan inträffar i en flod än vad som skulle kunna bli fallet på öppet hav.

Jag anser att de stränga regler som medlemsstater kan ha fastställt, och detta gäller också föreskrivande av transportmedel, är nödvändiga, viktiga och riktiga. Villkoren på våra olika transportleder varierar oerhört mycket. Det kan finnas höga broar till exempel, som är otillgängliga för räddningsstyrkor. Det kan förekomma mycket trafik, som under vissa omständigheter kan göra transporten av farligt gods ännu mer riskfylld. Farligt gods transporteras ofta nära städer. Allt detta innebär att vi måste ge medlemsstaterna denna möjlighet, så att de kan reagera på sådana faror på ett flexibelt sätt.

En central fråga i detta betänkande, som i många andra, är övervakning. Nationalstaterna måste systematiskt övervaka efterlevnaden av reglerna, annars kommer att vi att ha tomma ord som gör anspråk på en typ av säkerhet som tyvärr inte finns. För att vara helt uppriktig, det finns allvarliga brister på detta område i vissa europeiska stater. Det är också en stor utmaning som måste bemötas genom att utbilda brandmän och räddningsstyrkor.

Jag hoppas även att detta fungerar som en stimulansåtgärd för att göra denna övervakning strängare eller åtminstone minimera riskerna med transport – oavsett om den sker på vatten, järnväg eller väg.

  Jacky Henin, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Industrins och handelns bruk av just-in-time-leveranser, med slutmålet att, för att uttrycka det kort, göra maximal vinst, innebär att farligt gods ligger allt kortare tid i lagerlokaler och säkra fabriker och allt längre på vägar, floder, järnvägar och till havs.

Under många, många år har Europeiska kommissionen gjort allt i sin makt för att avreglera transportsektorn för att gynna privata intressen mer, utan att ta någon som helst hänsyn till allmänhetens intresse. Detta har skett i så hög grad att när någon tar upp frågan om den offentliga säkerheten tar kommissionen omedelbart sin tillflykt till subsidiaritetsprincipen.

Som alltid ståtar Europeiska kommissionen med att ha haft ett nära samarbete med arbetsgivare, och glömmer som alltid bort de arbetstagare som skulle ha kunnat lära den en hel del, särskilt om den allmänna avregleringen av transportsektorn, social dumpning och vägran att införa bindande lagstiftning om arbetsvillkor och utbildning för anställda inom vägtransportsektorn. Det finns en allvarlig risk för en större katastrof som involverar utlämnande av farligt gods i framtiden. Då kommer beslutsfattarna att stå ansvariga.

Ändå skulle parlamentet kunna rösta för enkla och effektiva åtgärder, som anordnande av lastbilsparkeringar som Sevesoanläggningarna och uppställningsplatser vid transitpunkter för farligt gods vid järnvägar, införandet av en spårbar förpliktelse i realtid med ett system som geografiskt lokaliserar allt farligt gods för att se till att oförenliga produkter inte förvaras tillsammans och utbildning i de nödvändiga säkerhetsåtgärderna för den berörda personalen. Men de flesta upplever detta som en onödig utgift. Ja, ni kan ta det för givet, men räkna inte med att vi ger er stöd!

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

  Luca Romagnoli, för ITS-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Bogusław Liberadzkis utmärkta betänkande och hans välformulerade förslag till direktiv om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar kräver viss diskussion. Jag röstade för det i utskottet, och jag bekräftar min röst här och tror att många kolleger i ITS-gruppen kommer att följa mitt exempel.

Ju mer den interna handeln ökar, som t.ex. handeln mellan unionens medlemsstater, desto mer användbart är det att de förhållanden under vilka handeln äger rum är jämförbara, särskilt när det gäller säkerhet, men också ur aspekten med kontroller och de berörda administrativa förfarandena. Det vore orimligt att kritisera eller ännu värre förkasta en sådan teknisk text om vilken omfattande och initierade samråd har ägt rum med många experter från medlemsstaterna.

Jag vill också ta detta tillfälle i akt att utöver Bogusław Liberadzki tacka Kommittén för transport av farligt gods för deras arbete, med tanke på att detta arbete har utförts kontinuerligt i enlighet med de internationella avtalen i kraft på detta område.

Jag vill avsluta med att konstatera att ändringsförslagen, eller åtminstone många av de ändringsförslag som lagts fram, enligt min åsikt borde antas, särskilt ändringsförslag 2 till skäl 14, ändringsförslagen om iakttagelserna om det uppenbara icke-införlivandet och därmed undantaget för de medlemsstater som ännu inte har ett järnvägssystem, och uppriktigt sagt har jag också tänkt stödja ändringsförslag 45.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Herr talman! Herr vice ordförande, mina damer och herrar! Jag vill börja med att ta detta tillfälle i akt att gratulera min gode vän föredraganden Bogusław Liberadzki till hans verkligt balanserade och lyckade betänkande. Liksom Renate Sommer redan har påpekat transporteras 110 miljarder ton/km farligt gods inom EU varje år. Liksom Jacky Hénin föredrar också jag att åtminstone en del av denna mängd förvaras i lagerbyggnader. Det är tyvärr inte fallet, och därför måste vi undersöka också detta.

En första viktig punkt i detta betänkande är uppdateringen och samordningen av de befintliga reglerna om säkerhetskrav för tankar och fordon. En andra viktig punkt är utvidgningen av detta krav från väg och järnväg till att omfatta inre vattenvägar. Om man ser på transporttrenden under senare år framgår det mycket tydligt att de inre vattenvägarna blir allt viktigare. Jag håller med Eva Lichtenberger om att olyckor på floder naturligtvis är särskilt farliga.

Dessa åtgärder – och nu talar jag i egenskap av någon som bor i ett transitland – kan också leda till en övergång till järnvägar. Det är självfallet alldeles utmärkt. Vi i Österrike välkomnar naturligtvis detta betänkande, särskilt eftersom Österrike, med tanke på sitt geografiska läge, ställer mycket höga säkerhetskrav på transportaktörerna. Jag välkomnar också innerligt att alla medlemsstater i framtiden ska ha rätt att reglera eller förbjuda interna transporter av farligt gods på sitt territorium. Enligt min åsikt omfattar det i synnerhet att fastställa särskilda bestämmelser för miljöskydd och en möjlighet att förbjuda eller begränsa transporter av visst farligt gods.

Om betänkandet antas med den ordalydelse som föredraganden föreslagit kommer det att vara ett mycket bra betänkande, och vi kan alla vara nöjda med resultatet.

  Nathalie Griesbeck (ALDE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill också tacka vår föredragande för hans arbete med de mycket tekniska frågorna om transporter av farligt gods, vilka står för nästan 10 procent av det gods som transporteras i Europa. Jag välkomnar verkligen att det i betänkandet inte bara klargörs vilka regler som påverkar allmänhetens säkerhet, utan att betänkandet också omfattar godstransporter på inre vattenvägar, eftersom många av oss anser att det är ett transportsätt som bör utvecklas inom Europa som ett alternativ till vägtransporter. Det väcker också stora förhoppningar hos EU-medborgarna.

Förutom att utgöra ett steg mot en förenkling av lagstiftningen i fråga om de administrativa förfarandena, för såväl avsändare som mottagare, är det också ett viktigt steg för utbildningen av personal som arbetar med säkerheten hos farligt gods. Även om vi måste definiera vår ståndpunkt angående vissa punkter i ändringsförslagen mer i detalj utgör betänkandet otvivelaktigt ett steg framåt, framför allt i fråga om tydlighet och säkerhet.

  Alyn Smith (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag ställer mig helt och hållet bakom de synpunkter som framförts av min gruppkollega Eva Lichtenberger. Vi välkomnar detta paket som ett steg i rätt riktning, dock med några förbehåll. Syftet med våra ändringsförslag är att stärka paketet, särskilt när det gäller utbildning i att hantera olyckor och rätten för enskilda att få veta vad som transporteras.

Personligen skulle jag vilja gå ännu längre. Jag skulle vilja inkludera kärnmaterial för militär och civil användning inom samma ramar. Skottland är sorgligt nog värd för militära och civila kärntekniska anläggningar, och regelbundna transporter sker. I tidningen Sunday Herald avslöjades nyligen att 67 kärnsäkerhetsrelaterade incidenter har ägt rum i Skottland under de senaste sju åren i samband med transport. Det finns alltså stort utrymme för förbättringar, och jag menar att EU kan vidta åtgärder där den brittiska regeringen underlåter att göra det. I väntan på detta välkomnar jag emellertid alla steg i riktning mot att ge människor större rätt att veta vad de delar vägarna och vattenvägarna i Europa med och att de är säkra. Det här betänkandet bidrar till detta, och därför välkomnar vi det.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (RO) Herr talman, herr kommissionsledamot, ärade parlamentsledamöter! Mellan 1995 och 2004 ökade godstransporterna med 28 procent, och fram till 2020 förväntas en ökning på 50 procent. 58 procent av godstransporterna sker på vägar, 25 procent på järnväg och 17 procent på inre farbara vattenvägar. Farligt gods står för 8 procent av det transporterade godset. Denna transporttyp utgör en stor fara för de regioner genom vilka godset transporteras, och därför måste Europeiska unionen vidta de nödvändiga åtgärderna för att öka säkerheten hos denna transporttyp.

De befintliga EU-lagarna omfattar endast transporten av farligt gods på väg och järnväg, men för transporter till havs finns endast internationella konventioner som medlemsstaterna har undertecknat. Efter Rumäniens och Bulgariens EU-anslutning har nästan hela Donau blivit en intern farbar vattenväg. Donau rinner genom sju europeiska huvudstäder och nära många tätorter, och därför är säkerheten hos transporterna av farligt gods på Donau oerhört viktig.

Det är grundläggande att åtgärderna för transport av farligt gods åtföljs av åtgärder om räddningstjänstens ingripande vid olyckor med sådana transporter. Det finns ett stort antal offer, också bland de som bör ingripa vid en olycka.

Dessutom bör transporter av farligt gods ske under perioder med mindre trafik på mindre trafikerade vägar, så att riskerna med transporterna kan minimeras. Jag tror att det för säkerheten hos transporter av farligt gods är nödvändigt med en så kort övergångsperiod som möjligt för att tillämpa detta direktiv.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att återigen tacka Bogusław Liberadzki och utskottet för transport och turism igen för detta utmärkta betänkande, som jag liksom ni verkligen hoppas kommer att tillåta oss att anta förslaget med en gång vid första behandlingen. Det är i själva verket för att vi är angelägna om att det ska antas vid första behandlingen som vi är redo att samtycka till ändringsförslagen om den framförhandlade överenskommelsen mellan institutionerna. Vi anser dock inte att de ändringsförslag som skulle äventyra en överenskommelse vid första behandlingen är önskvärda.

Det stämmer att betänkandet, liksom alla har betonat, kommer att bidra till att förenkla lagstiftningen och därför göra den lättare att tillämpa och utvidga till att omfatta inre vattenvägar. Jag håller med parlamentet om att nätverket med inre vattenvägar bör utvecklas avsevärt. Inre vattenvägar kan vara ett sätt för Europa att nå den trafikomställning som vi vill ha. Detta var vad jag ville klargöra.

Jag tackar återigen parlamentet och dess föredragande för deras utmärkta arbete med detta betänkande, som bygger på expertkunskap. Jag tycker att man kan säga att samrådet om detta betänkande var helt och hållet exemplariskt.

  Talmannen . – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga uttalanden (artikel 142)

  Christine De Veyrac (PPE-DE) , skriftlig. – (FR) Den stadiga ökningen av transporter av farligt gods har gjort det nödvändigt att införa EU-lagstiftning för att förenkla och samordna reglerna om transporten av detta gods.

Det är vårt ansvar att skydda den allmänna säkerheten, och det gäller också transporten av farligt gods. Därför anser jag att det är viktigt att medlemsstaterna, om nödvändigt och på ett proportionerligt och öppet sätt, kan kräva att obligatoriska vägar ska användas. De måste också kunna insistera på att transportörerna ska använda ett transportsätt i stället för ett annat om de anser att det är säkrare för deras medborgare.

15. Godslogistik i Europa – nyckeln till hållbar rörlighet (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Inés Ayala Sender, för utskottet för transport och turism, om godslogistik i Europa – nyckeln till hållbar rörlighet (2006/2228(INI)) (A6-0286/2007).

  Inés Ayala Sender (PSE), föredragande. – (ES) Herr talman! I eftermiddag diskuterar vi en central sektor för den europeiska tillväxten, konkurrensen och sysselsättningen, nämligen logistik.

Logistik är grundläggande för kvaliteten hos våra medborgares dagliga liv, även om de inte uppfattar det tydligt nog. Denna övning syftar bland annat till att göra detta ämne synligare för medborgarna.

Detta är en sektor som står för ungefär 13 procent av EU:s BNP och som har en stor ekonomisk inverkan eftersom den står för mellan 10 och 15 procent av den slutliga kostnaden för färdiga produkter i Europa. Inom vissa sektorer, som t.ex. den viktiga fordonsindustrin, överskrider logistikkostnaden till och med de sociala kostnaderna.

Det är också en sektor som hittills har tyckts vara en fråga för enbart industrin och marknaden – dess framgång och tillväxtpotential har framstått som obestridlig, och så måste det fortsätta att vara. Men, i linje med vår fasta övertygelse om att den bästa marknaden är en välreglerad marknad som underlättar och främjar positiva egenskaper och dessutom förhindrar potentiella risker innan de blir barriärer och hinder för den nödvändiga tillväxten, kreativiteten och våra medborgares utveckling, välkomnar vi därför kommissionens beslut att börja betrakta denna sektor i termer av hur Europeiska unionen kan bidra till att öka möjligheterna och begränsa de uppenbara riskerna, med tanke på tillväxtprognoserna för transportsektorn i Europa. Det sägs för närvarande att tillväxten kommer att öka med ungefär 50 procent mellan 2000 och 2020. Därför kommer sektorn också att kunna utnyttja och öka sina möjligheter i en situation som vi uppfattar bygger på fem grundläggande prioriteringar.

Den första prioriteringen är den aktuella östutvidgningen som ökar avstånden och skapar avlägsna områden. Men den skapar samtidigt nya såväl marknadsmässiga som handelsmässiga möjligheter för våra medborgares olika kulturer.

Den andra prioriteringen är globaliseringen, som ökar handeln, diversifierar behoven och omdefinierar territoriernas och folkens geografiska position. Jag tänker nu på mitt eget land Spanien, som tycks vara perifert i fråga om utvidgningen, men som på grund av globaliseringen ändå placeras vid ett vägskäl mellan så viktiga områden som Latinamerika, Afrika eller handeln med Asien.

En annan prioritering för att hantera logistiken är klimatförändringen och de aktuella energibehoven. Vi måste göra infrastrukturanvändningen mer effektiv, förbättra trafikledningen och begränsa tomkörningar, och logistiken kan i hög grad bidra till detta.

Den fjärde prioriteringen är de möjligheter till informationsutbyte som vi eftersträvar i Europa inom ramen för det sjunde ramprogrammet och hela kunskapsekonomins framtid. Logistiken är själva symbolen för intelligenta transporter – transporter som omfattar planering som ett grundläggande begrepp och som i allt högre grad bygger på intelligenta transportsystem. Sesar, SafeSeaNet och system för att följa och spåra gods är alla instrument och ny teknik som används med framgång inom denna sektor.

Slutligen är demografiska förändringar och unga människors sysselsättningsförväntningar också områden där logistiken kan utgöra ett avgörande bidrag. I detta syfte försöker man i förslaget till betänkande särskilt stödja kommissionen när det gäller att fastställa flaskhalsar och att försöka att utarbeta nya förslag.

Vi måste förhindra att den administrativa bördan blir alltför stor genom att använda just dessa intelligenta system för att minska och begränsa formaliteterna, som fortfarande är komplexa, särskilt när det gäller t.ex. tullar och sjöfartshandel. Jag tror dock att förslagen i kommissionens handlingsplan i detta avseende kan vara mycket positiva.

En annan flaskhals som vi också föreslår ett antal lösningar för är bristen på infrastruktur och underskotten i finansieringen på området. I det syftet upprepar vi behovet att avbryta systemet med gränsöverskridande nätverk genom att öppna oanvända historiska pass i Pyrenéerna eller Alperna där vi också tror att det skulle bidra, och genom att minska trafikträngseln på vissa vägar genom att öppna järnvägstunnlar.

Det finns också ett särskilt förslag vars syfte jag särskilt stöder, nämligen förslaget om ett system med särskilda godsjärnvägar. Vi vill uppmana kommissionen att lägga fram en plan för oss om detta.

Vad gäller behovet av finansiering vill vi att debatten om framtida finansiering för en tillräckligt långtgående europeisk transportpolitik ska omfatta logistik som en prioriterad fråga.

Angående bristen på personal stöder vi kommissionen i dess förslag om att göra yrket mer attraktivt, men vi vill att det inte bara ska omfatta utbildning utan också en förbättring av de sociala villkoren och arbetsvillkoren.

Slutligen vill vi också stödja och uppmuntra kommissionen i detta hänseende när vi framhåller behovet av att eventuella kommande överväganden av stadstransporter innefattar logistik i stadstransporter. Vi tror att våra medborgare utstår trafikträngsel dagligen då logistiken, som om den är lyckad är osynlig, visar sig ha brustit. I detta syfte anser vi att det är dags att logistiken får sin rättmätiga plats i de europeiska diskussionerna.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill särskilt tacka Inés Ayala Sender för hennes betänkande om godslogistik. Jag vill också säga till Inés Ayala Sender att jag kommer ihåg vårt besök i Zaragoza, där vi fick tillfälle att se fördelarna av allt det arbete som för närvarande utförs i Europa med att utveckla logistiken.

Betänkandet inger oss stora förhoppningar om den strategi som kommissionen antog i sitt meddelande om logistik 2006. Denna resolution är ett viktigt steg i parlamentets och kommissionens gemensamma ansträngningar att förbättra genomförandet av godstransporterna i Europa.

Jag tycker att detta är mycket uppmuntrande, eftersom jag om ett par veckor kommer att lägga fram handlingsplanen för godslogistik.

Inés Ayala Sender har vältaligt redogjort för vad som står på spel: den ekonomiska dimensionen och logistikens effektivitet, som är ett centralt inslag i våra ekonomiers konkurrenskraft. Logistiken underlättar godsflödet och bidrar till att göra våra produkter konkurrenskraftiga genom att ge dem tillgång till mer avlägsna marknader. Logistiken har därför blivit en viktig och dynamisk industri som skapar sysselsättningstillfällen, och Europa har de mest framgångsrika logistikföretagen på detta område. Dessutom ökar logistiken miljöeffektiviteten. Som Inés Ayala Sender har sagt bidrar logistiken till att minimera trafikträngelsen. Godstransporterna och godslogistiken måste också möta utmaningarna med att minska antalet vägolyckor och utsläppen av föroreningar och buller.

Det arbete som måste göras på logistikområdet omfattar inte en reglering av denna snabbt växande sektor, utan går ut på att se till att logistiken får en hållbar framtid, genom att göra det möjligt att inom logistiken utnyttja den effektivitetspotential som fortfarande finns inom transportnäringen. Det är faktiskt därför som vi har utvecklat idén med sammodalitet, det vill säga en effektiv kombination av olika transportslag. I det hänseendet kan vi använda logistiken för att förena ekonomi och miljömål.

Det finns dock fortfarande vissa hinder för logistikens utveckling. För det första hindrar bristen på harmonisering och gemensamma regler nya lösningar, i synnerhet utvecklingen av informations- och kommunikationstekniken. Vi skulle kunna planera godstransporterna bättre, vi skulle kunna förbättra genomförandet av och säkerheten hos transportsystemen, vi skulle kunna förbättra övervakningen av godset och se till att kunderna har den information som de behöver. Logistikkedjan måste fungera som en sammanhängande helhet, även om flera partner och flera transportslag berörs.

För det andra måste vi i högre grad betona godstransporternas kvalitet, med tjänstekvalitetsindikatorer och utbyte av god praxis. Det innebär att vi måste förbättra utbildningen av de verksamma inom sektorn och erkänna deras kunskaper.

För det tredje måste vi ta itu med problemen med flaskhalsar, som hindrar godstransporterna. Vi har rådfrågat alla som arbetar inom logistik och har fått femhundra svar, som kommer att hjälpa oss med utarbetandet av handlingsplanen för godslogistik.

Inés Ayala Sender betonar i sitt betänkande också med rätta förenklingen av de administrativa förfarandena, investeringsbehoven för infrastrukturen och problemen med logistik i tätbefolkade områden. Vi behöver konkreta svar på alla dessa frågor.

Det gläder mig att utskottet för transport och turism har fäst stor vikt vid handlingsplanen för godslogistik som jag kommer att lägga fram i oktober. I planen ska konkreta åtgärder läggas fram tillsammans med tydliga mål och en specifik tidsplan. Det kommer att vara ett av en rad initiativ som omfattar ett godsprioriterat järnvägsnät, en hamnpolitik och två kommissionshandlingar om ett sjöfartsområde utan gränser och höghastighetsleder till sjöss. Antagandet av dessa åtgärder kommer att vara en viktig signal och ett sätt för oss att fastställa alternativa transportsätt som är effektiva, integrerade och miljövänliga och som naturligtvis tillfredsställer användarnas behov. Handlingsplanen kommer att åtföljas av åtgärder för att göra transporterna på järnvägar, till havs och på inre vattenvägar mer attraktiva.

Kommissionen gör inte anspråk på att kunna lösa godstransportproblemen i Europa på egen hand, men också angående den frågan sänder Inés Ayala Sender i sitt betänkande ett budskap till medlemsstaterna för att uppmuntra dem att utveckla sina egna logistikinitiativ, särskilt genom att investera i infrastruktur, i nära samarbete med Europeiska unionen. Vi kommer endast att lyckas om medlemsstaterna och Europeiska unionen agerar tillsammans.

Logistik är ett stort problem. Genom att arbeta med detta kommer vi att kunna genomföra den trafikomställning som vi eftersträvar i kampen mot den globala uppvärmningen. Enligt min åsikt är det genom att tillämpa god logistik och god transportinfrastruktur som vi kan göra den europeiska rörligheten hållbar, det vill säga förenlig med våra miljökrav till förmån för ekonomin och EU-medborgarna.

Jag vill uppriktigt tacka Inés Ayala Sender för hennes bidrag till dessa framsteg inom logistik som är centrala för utvecklingen av hållbara transporter.

  Satu Hassi (Verts/ALE), föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill uppriktigt tacka föredraganden, Inés Ayala Sender, för ett mycket trovärdigt betänkande.

Jag beklagar dock att utskottet för transport och turism utelämnade vissa centrala frågor i betänkandet som utskottet för industrifrågor, forskning och energi tog upp. Den viktigaste av dessa frågor är naturligtvis internaliseringen av de externa transportkostnaderna, som t.ex. miljökostnaderna. En prissättning som verkligen beaktar de verkliga kostnaderna, däribland miljökostnaderna och de sociala kostnaderna, är ett grundläggande sätt att göra ett transportsystem intelligent, effektivt och rationellt. I Schweiz har vägtullarna för långtradartransporter lett till en effektiv överföring av sändningar till järnvägen och till en minskning av antalet långtradare som körs tomma. Det är ett bra exempel för oss alla.

Vi måste inse att ett effektivt och rationellt transportsystem inte är samma sak som att ständigt utöka vägtrafiken. Koldioxidutsläppen från trafiken kan inte fortsätta att öka som de gör nu, för annars kommer de minskade utsläppen inom andra sektorer, som t.ex. industrin, att ha varit förgäves.

  Mathieu Grosch, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka kommissionen och föredraganden för deras arbete. Godslogistik är ett så omfattande ämne att det inte alltid är lätt att begränsa sig till väsentligheterna. Som man så väl uttrycker det på franska: qui trop embrasse mal étreint [”den som gapar över mycket mister ofta hela stycket”]. Så låt oss vara glada över att vi i dag har lyckats urskilja de centrala frågorna!

Vi måste bryta ny mark, för detta är inte något enkelt område. Det är ett område med konflikter mellan ekonomin och sysselsättningen å ena sidan och miljön och säkerheten å andra sidan. Enkelt uttryckt: alla vill ha varorna, men ingen vill ha transporterna. Det innebär att denna sektor, som faktiskt erbjuder mycket goda sysselsättningsmöjligheter, inte har en särskilt bra image. Vi måste göra vad vi kan för att först och främst påminna människor om att detta är en viktig ekonomisk sektor, för det andra att vi kan bryta ny mark och för det tredje att det fortfarande i dag finns en sysselsättningspotential inom sektorn.

Jag anser fortfarande att hänvisningen till utbildning är mycket viktig, och att de olika länderna borde ta sig an detta. Specialisering inom dessa områden kan leda till nya och intressanta arbetstillfällen. Forskning kan också bidra till att göra godstransporterna mer effektiva, miljövänliga och också säkrare. Samarbete mellan länder förblir grundläggande. Vi behöver bara se på de transeuropeiska näten. Vi tänker alla globalt, och ingen vill agera lokalt. Enkelt uttryckt vill vi ha dessa nät överallt, men vi har inte resurserna, oavsett om vi förhandlar med rådet för att få mer finansiering för de transeuropeiska näten eller med länderna själva.

Vad gäller transportslag tror jag inte att någon har något emot att flytta över gods till järnvägen och de inre vattenvägarna, men effektiviteten är det centrala. Effektivitet är inte bara en prisfråga. Om järnvägstransporterna blir billigare men inte mer effektiva kommer vi inte att kunna genomföra denna trafikomställning. Så vi måste kombinera effektivitet med prissättning om vi ska kunna ta itu med denna fråga på ett lämpligt sätt.

Låt mig slutligen ta upp frågan om megaliners och standardisering. Vi kan inte förbjuda eller ens tillåta allt helt och hållet på EU-nivå. Vi måste verkligen arbeta tillsammans med medlemsstaterna och hitta direktiv, till exempel på områdena för säkerhet och infrastruktur, som avgör om dessa megaliners ska tolereras eller inte.

  Gilles Savary, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Inés Ayala Sender för hennes initiativ.

Herr kommissionsledamot! Jag tror faktiskt att vi fortfarande inte är vana vid att prata om logistik, varken på EU-nivå eller i medlemsstaterna. Vi har ofta en vägpolitik, en järnvägspolitik, en luftfartspolitik och en sjöfartspolitik, och i vissa länder har vi stora problem med att samordna dessa. Logistik innebär varken mer eller mindre än att undvika alltför många överföringar mellan de olika transportslagen och att se till att de används på ett optimalt sätt när de är mest effektiva eller lönsamma. I det hänseendet anser jag att det arbete som initierats av Inés Ayala Sender är mycket lovande, och vi ser naturligtvis fram emot kommissionens meddelande.

Jag vill också upprepa den fråga som togs upp av utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Enligt min åsikt har man inte betonat betänkandena om miljöaspekterna av denna fråga tillräckligt. Vi måste självklart utveckla logistiken i Europa, och transportpolitiken är ett komplement till den inre marknaden och dess utveckling, men vi kan å ena sidan inte ha ambitiösa planer för att minska växthusgaserna och å andra sidan vara överdrivet försiktiga.

I det hänseendet bekymrar det mig att långtradare med en lastkapacitet på 60 ton har tagits med i samtliga betänkanden. I ett tidigare betänkande hänvisade man blygsamt till ett europeiskt modulsystem, i vissa betänkanden talas det om sådana tunga lastbilar som megatrucks och gigaliners, och väglobbyns teori är att ju större långtradarna är desto mindre förbrukar de och desto större är besparingen. Det stämmer inte. Ju större långtradarna är, desto mer konkurrenskraftiga är de jämfört med järnvägstransporter och transporter på inre vattenvägar, och kommissionens politik för järnvägar, vattenvägar och höghastighetsleder till sjöss kommer att undergrävas desto mer. Det kommer inte ens att vara någon idé att diskutera det mer. Det kommer att finnas precis lika många långtradare, men vad som är säkert är att det kommer att transporteras mycket mindre gods på vägarna och att vi kommer att ha misslyckats.

  Jeanine Hennis-Plasschaert, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! I sitt meddelande säger kommissionen med rätta, och det är inte första gången, att logistiken spelar en viktig roll i vårt bemötande av alla typer av nya utmaningar, för miljön till exempel. Vad som naturligtvis är lika viktigt är logistikens betydelse för unionens konkurrenskraft. Vi måste i detta sammanhang prioritera att optimera det europeiska transportsystemet, ta itu med problemen med de befintliga flaskhalsarna och tillämpa avancerad logistik. Vi måste agera. Hur kan vi öka effektiviteten hos enskilda transportslag och kombinationer av dessa? Det är nyckelfrågan. Jag vill i detta sammanhang också betona att den förväntade tillväxten inom godstransporter måste hanteras så pragmatiskt som möjligt. Om vi ska klara av denna tillväxtnivå måste vi utnyttja alla transportslag maximalt. Så det handlar eftertryckligen inte om att välja ett transportslag, utan om att vi måste använda dem alla.

Det är synd att kammarens reaktion på meddelandet riskerade att köra fast i en politisk debatt om huruvida dessa längre tunga fordon – ecocombi-långtradare eller gigaliners – bör tillåtas, som Gilles Savary nyss sade. Efter mycket argumenterande har vi nu en överenskommelse om en kompromiss som är så neutral som möjligt. Som någon som förespråkar dessa stora, längre tunga fordon vill jag tillägga något, och det är att det inte kommer att hjälpa ett dugg att efterfråga innovativa idéer, för att sedan bara avfärda dem på grundval av falska argument. Basera era beslut på verklig forskning, det är vad jag säger. Återigen kommer den förväntade tillväxten inom godstransporter i högsta grad att sätta oss på prov. Resultaten inom den närmaste framtiden kommer att bero på hur vi prioriterar de befintliga hindren. Heliga kor måste offras, däribland de som omger längre tunga fordon, till exempel, eller spridningen av körförbud inom Europeiska unionen, den heliga kon med cabotage, och så vidare. Jag hoppas verkligen att dessa prioriteringar inom kort kommer att formuleras tydligare i Europeiska kommissionens handlingsplan.

Det återstår bara för mig att tacka föredraganden för hennes hårda arbete. Jag lämnar er direkt, inte av oartighet, utan för att jag har ett viktigt möte på annan plats.

  Liam Aylward, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill i dag välkomna innehållet i detta betänkande, som ger stöd åt den vidare utvecklingen av transeuropeiska vägnät i Europa.

Det näst största vägprojektet i Irland i dag är anläggandet av en 112 km lång väg benämnd M3, som kommer att gå förbi orterna Dunshaughlin, Navan och Kells i grevskapet Meath.

På senare tid har pressen i Irland ägnat stor uppmärksamhet åt kommissionens roll i samband med M3. Vissa, som motsätter sig projektet, har gett en fullständigt vilseledande bild av kommissionens roll i detta sammanhang. Jag vill skapa klarhet när det gäller exakt vilken roll kommissionen spelat i samband med M3. Den 29 juni 2007 skickade kommissionen en skrivelse i form av ett motiverat yttrande till den irländska regeringen, där man bad om en förklaring till varför den irländska regeringen inte genomförde en andra konsekvensbedömning när en arkeologisk upptäckt gjordes i Lismullen i mars i år. Den irländska regeringen kommer att försvara sin hållning eftersom den agerade först sedan oberoende rapporter från chefen för Irlands nationella museum lagts fram för regeringen. I en sådan rapport rekommenderades att fyndet i Lismullen skulle grävas ut och arkiveras. Den föreslagna handlingsplanen stöddes av statens chefsarkeolog i Irland. Att kommissionen skickar en skrivelse i form av ett motiverat yttrande till den irländska regeringen innebär emellertid inte, såsom har hävdats, att Irland kommer att dömas av EU att betala hundratals miljoner euro i böter eller att det påbörjade anläggandet av vägen måste stoppas, eller att rättsliga åtgärder kommer att vidtas mot Irland. Jag vet att detta är en känsloladdad fråga, men EU:s roll i sammanhanget måste ses i rätt perspektiv.

  Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som ledamot i gruppen De gröna förespråkar jag naturligtvis alla förbättringar av logistiken, eftersom de kan bidra till att minska inverkan på miljön. Jag måste dock från början säga att det finns få områden som Europeiska unionen verkligen har makt att göra något på i detta hänseende. Det finns alltid logistiska brister på områden där länken mellan de olika transportslagen inte fungerar, och detta är särskilt skadligt när järnvägarna inte kan användas eftersom de logistiska länkarna är ohanterliga, byråkratiska, icke-befintliga eller dåligt utvecklade.

Också i fall där många transportslag körs tomma tycker vi dock att det finns en tydligt bristande logistik, eller att det helt enkelt inte är värt besväret att använda vagnparken på ett effektivt och riktat sätt. Detta är avgörande frågor, och de tas verkligen upp i akten. Samtidigt har de utnyttjats av ett antal lobbyister. Enligt min åsikt är förbättringarna av infrastrukturen ännu inte logistisk, för vi ser fortfarande tomma vagnar också på mycket bra vägar eller järnvägar, vilket inte är till någon som helst hjälp. Jag vänder mig särskilt mot det faktum att denna fråga har missbrukats som ett propagandainstrument för vad som kallas gigaliners.

Vi drabbas redan av det faktum att vagnparken utnyttjas mycket dåligt. På grund av ekonomiska egenintressen – särskilt inom timmerindustrin, åtminstone förr – har man dock för avsikt att införa mycket stora lastfordon, vilket kommer att inverka negativt på vägunderhållet. Vi måste när allt kommer omkring inse att vägarna måste underhållas mycket oftare om ännu mer vikt läggs på axlarna, och om asfaltytan belastas av en ännu högre vikt. Därför kan vi inte tala om miljöförbättringar eller ekonomiska förbättringar här, eftersom det i slutändan i hög grad snedvrider konkurrensen med järnvägen.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Mycket mer gods transporteras på vägarna än vad som är bra för luftkvaliteten, vårt skydd mot alltför mycket buller, vår säkerhet och det utrymme vi behöver. Dessa transporter fortsätter att öka, särskilt eftersom de har blivit relativt sett billigare under årens lopp. Företagen organiserar allt fler transporter som inte är nödvändiga. Det finns två skäl till det: anskaffning av råmaterial, de olika skedena för bearbetning av råmaterialet och försäljningen av slutprodukter hanteras på mycket olika ställen, vilket leder till en hel del onödiga transporter mellan dessa platser. Trots inrättandet av huvudhamnar och andra stora distributionscenter transporteras godset fortfarande längre än vad som behövs.

I glest befolkade länder med få eller inga järnvägar, framför allt Amerika och Australien, har enorma vägtransportfordon utvecklats, så kallade fordonskombinationer eller rigs. Dessa håller nere kostnaden för vägtransporter, men de skapar alltför många problem för alla andra som skulle kunna undvikas. Vi får inte släppa in dessa tunga fordon i Europa. Godstransporterna måste minska, och de transporter som verkligen är nödvändiga måste i mesta möjliga mån transporteras via järnväg eller till sjöss.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Logistikens betydelse för vårt samhälle är välkänd. Alla berörda parter är skyldiga att se till att logistiken fungerar smidigt. De offentliga myndigheterna gör rambestämmelserna så gynnsamma som möjligt, och företagen och industrin utarbetar strategier för att möta marknadsefterfrågan på bästa möjliga sätt. Det gläder mig att föredraganden nämner det och betonar de olika områden som måste beaktas.

Något som gav upphov till stora diskussioner när vi hanterade detta betänkande är frågan om längre tunga lastfordon eller ecocombi-långtradare. Även om praktiska tester på nationell nivå har gett tämligen positiva resultat går åsikterna om dessa fordon isär. Enligt min åsikt är kompromissen ett bra utgångsläge för vidare debatt. Jag ser fram emot att se vad Europeiska kommissionen kommer att bidra med till denna debatt, både i handlingsplanen för godslogistik och i studien om fordonsvikt och fordonsdimensioner. Studien kommer att beställas inom kort, och dess resultat kommer att offentliggöras nästa sommar.

För att summera kortfattat vill jag gratulera Inés Ayala Sender till hennes betänkande och säga att jag hoppas att vi senare i år kan fortsätta på den väg som vi slagit in på.

  Andreas Mölzer, för ITS-gruppen. – (DE) Herr talman! Globaliseringen har nu i åratal gjort att vi fått ökade kostnader för godstransporter, och utöver det har vi haft utvidgningen österut – tillsammans med en missriktad politik för EU-stöd. Följaktligen transporterar miljontals fordon gods varje dag, från privata bilar till lastfordon, och de negativa effekterna i form av trafikträngsel, buller, miljöföroreningar och föroreningar med findamm ökar. Koncentrationen på vägtransporter kommer utan tvivel att förvärra de befintliga problemen i tätbefolkade områden och på de stora transportrutterna.

Tunga lastfordon är mycket oftare inblandade i olyckor än andra typer av transporter, och stränga EU-omfattande regler om viloperioder kommer att göra liten skillnad. Bryssel tar inte heller egentligen folkhälsoskyddet på allvar, för det finns ingen annan förklaring till underlåtandet att införliva konventionen om skydd för Alperna. EU tog faktiskt upp dessa frågor för åratal sedan, och utarbetade handlingsplaner och krävde att transporter skulle flyttas över från vägarna till järnvägen. Inte heller då lyckades man nå några verkliga resultat.

Vad gäller de transeuropeiska näten kan vi inte fortsätta att blunda för verkligheten, och i slutändan kommer det att ha blivit ekonomiskt attraktivt med landsvägar.

  Georg Jarzembowski (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Låt mig påpeka att kommissionen själv sade att logistik är en fråga för industrin. Jag tror att det är rätt inställning. Jag hoppas därför att kommissionen, när den lägger fram sin handlingsplan, delar upp den i åtgärder som vi kan vidta som gemenskap, åtgärder som medlemsstaterna kan vidta och åtgärder som industrin själv ska vidta.

Vi måste naturligtvis minska den byråkrati som fortfarande är ett hinder för kustfarten, som måste fylla i olika blanketter, medan lastfordonen bara kan köra rakt igenom Europeiska unionen. Vi måste verkligen minska på regeringsbyråkratin och främja moderna transportinfrastrukturer och transportsystem. En sak ska vi dock ha klart för oss. Logistik är en fråga för industrin själv, och vi bör inte ta på oss en börda som vi helt enkelt inte har råd med.

Angående gigaliners – kanske vore det bättre att säga antingen fordon med en lastkapacitet på 60 ton eller 25 meter långa lastfordon, för det finns olika kategorier – motsätter sig min grupp just nu klart och tydligt att tillåta en allmän användning av dessa fordon för transporter. I de flesta delar av EU är infrastrukturen, som t.ex. broar, korsningar och rondeller, helt klart när allt kommer omkring inte anpassad för så långa eller tunga lastfordon. Staternas finansministerier avsätter inga medel för att förstärka broar eller bygga om rondeller. Med tanke på den transportsituationen ger gigaliners upphov till avsevärda transportsäkerhetsproblem. Tänk bara om ett av dessa 25-tonsfordon kommer körande i en kurva i en liten by, missbedömer kurvan och sedan försöker att backa!

Jag tycker därför att vi borde fortsätta att göra vad vi har gjort tidigare. Vi borde tillåta dem i Finland och Sverige, där det finns enorma öppna sträckor för att transportera timmer. I det hänseendet har utskottet för transport och turism lagt fram ett förnuftigt förslag. I förslaget sägs att vi borde tillåta dessa gigaliners i medlemsstaterna, men endast under mycket stränga villkor, om vi kan visa kommissionen att den nödvändiga transportsäkerheten och transportinfrastrukturen finns. Det innebär att vi borde kontrollera dessa förutsättningar i det enskilda fallet och i varje enskilt land.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (RO) Herr talman, herr kommissionsledamot! Medlemsstaterna måste garantera en gynnsam miljö för utvecklingen av godslogistiken och avskaffa de berörda hindren. Det är oerhört viktigt för både transportföretagen och kunderna att godset kommer fram i tid och enligt de fastställda villkoren.

Fram till och med 2020 förväntas en ökning på 50 procent av godstransporterna. Godslogistiken står för 13 procent av unionens BNP, och 10–15 procent av den slutliga produktkostnaden utgörs av transportlogistikkostnaden. Därför borde medlemsstaterna underlätta godstransporter, och reglerna och kontrollerna bör utföras enligt gemensamma normer utan att hinder för den fria rörligheten för varor införs. Dessa normer bör omgående översändas till alla de berörda transportföretagen så att de kan respektera lagstiftningsbestämmelserna och följa sina avtalsförpliktelser ...

(Talmannen avbröt talaren.)

Europeiska unionen måste använda mer miljövänliga transportsätt. Det är ingen tillfällighet att 70 procent av de prioriterade projekten för utvecklingen av det europeiska transportnätet rör transport på järnvägar och vattenvägar. Medlemsstaterna har tyvärr använt Marco Polo-programmet i mycket liten utsträckning för att föra över större volymer av godstransporterna från vägarna till sjöfartssystemet.

Den farbara vattenväg som utgörs av Rhen, Mainkanalen och Donau minskar avståndet mellan nordvästra och sydöstra Europa med 4 000 km. Dessutom har Europeiska unionen från och med 2007 ett utlopp i Svarta havet. För godslogistiken blir intelligenta transportsystem och teknikanvändningen oumbärlig. Godstransporterna behöver dock en god transportinfrastruktur, och därför hoppas vi att budgetarna för gemenskapens och medlemsstaternas transportprojekt kommer att prioriteras i framtiden.

Jag anser att detta betänkande är oerhört viktigt för Europeiska unionens ekonomiska utveckling. Medlemsstaterna borde göra mer för godslogistiken. Jag gratulerar föredraganden.

  Josu Ortuondo Larrea (ALDE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag tillhör dem som anser att framsteg och välfärd inte kan nås utan ambitiösa mål, men jag anser också att vi inom gemenskapen och Europeiska unionen alltför ofta har ställt upp högtravande och orealistiska överenskommelser och mål för oss själva. Det är vad jag tror hände 2000 med Lissabonstrategin, som skulle göra EU till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska världsekonomi senast 2010, eller 1994 med Essenavtalen om transeuropeiska nät, varav de flesta fortfarande är inte är slutförda. I mars i år fastställde Europeiska rådet ett mål att minska utsläppen av växthusgaser och energiförbrukningen med 20 procent, medan vi i verkligheten har visat oss oförmögna att nå de mycket mer blygsamma mål som vi åtagit oss i Kyotoprotokollet.

Nu diskuterar vi godslogistik i Europa som en nyckel till hållbar rörlighet, vilket är en central faktor för vår tillväxt och utveckling. Med tanke på den avsevärda tillväxten inom godstransporter som förväntas till 2020 är logistik inte något som vi kan ignorera eftersom det är ett nödvändigt verktyg för att öka godstransporternas tillgänglighet, effektivitet, säkerhet och hållbarhet.

Samtidigt är det nödvändigt att avhjälpa bestående brister, som t.ex. flaskhalsen i det transeuropeiska vägnätet i Biriatoupasset i Baskien, eller andra aspekter där det finns brister som till exempel avsaknaden av korridorer som för närvarande används för järnvägstransporter (sådana korridorer behöver inte vara höghastighetskorridorer för att vara konkurrenskraftiga), den dåliga interoperabiliteten hos järnvägarna, eller bristen på effektiv omlastning.

Vi måste möjliggöra intelligenta transportsystem, tillämpa Internets potential när det gäller hanteringen av godstransporter genom en standardisering av vikter, dimensioner och transportregler, minskad byråkrati och införande av allomfattande kontaktpunkter.

Vi måste främja sammodalitet hos de olika transportslagen, för att inte glömma höghastighetsleder till sjöss eller inre vattenvägar, och mest av allt måste vi införliva de verkliga kostnaderna, däribland miljökostnaderna, i användningspriset. Allt detta kan inte nås om vi minskar staternas bidrag till gemenskapsbudgeten.

  Margrete Auken (Verts/ALE). − (DA) Herr talman! EU:s transportpolitik är inne på fel spår. I stort sett inget görs åt de främsta problemen: klimatförändringen, trafikträngseln och olyckorna. Det är som om vi har blivit vana vid trafikstockningar och olyckor – men vi kan inte nöja oss med att vänja oss vid klimatförändringen när den väl har börjat. Vi måste agera nu. Det traditionella tänkesättet triumferar dock varje gång, också i detta annars utmärkta betänkande, som innefattar det absurda förslaget att tillåta användningen av megaliners.

Vad skulle hända om vi tillät användningen av dessa långtradare med en lastkapacitet på 60 ton? Skulle vi få färre långtradare? Naturligtvis inte. Förtjänsten med att öka långtradarnas storlek skulle ätas upp av det ökade transporttonnaget. Det är en naturlag, och det är vad som sker när transporten blir billigare. Våra vägar skulle bli överfulla med dessa mobila lager, och varken ”intelligent” trafikledning eller något annat hokuspokus skulle vara till hjälp. Det vore som att sätta små plåster på ett gapande sår, som bara skulle bli större och större med den nuvarande transportpolitiken.

Mina damer och herrar! Jag uppmanar er att rösta emot megaliners i punkt 21. Vi kan inte tillåta denna typ av tunga lastfordon i Europa. Vi kan inte göra det billigare att transportera gods på vägarna. Som nämndes tidigare skulle detta undergräva sjöfarts- och järnvägstransporternas konkurrenskraft, vilka är just de transportslag som måste utökas om vi någonsin ska få hållbara godstransporter i Europa.

  Marian-Jean Marinescu (PPE-DE). – (RO) Herr talman! Detta betänkande är välkommet, eftersom logistik är nyckeln till den ekonomiska utvecklingen, och transporter och rörlighet är drivkraften bakom den hållbara utvecklingen och måste bemöta de nuvarande brådskande utmaningarna i form av behovet av att minska trafikträngseln och bekämpa klimatförändringen.

Inför behovet av en hållbar ekonomisk utveckling och behovet att minska föroreningarna är logistik, planering, utbyte av bästa praxis och effektivt samarbete mellan alla berörda aktörer – myndigheter, producenter, transportföretag och mottagare – de enda gångbara lösningarna. För närvarande föredrar både transportföretagen och mottagarna snabba väg- och lufttransporter. Tyvärr gjorde förra sommarens extrema värme att trafikrestriktioner infördes för tunga lastfordon i vissa regioner, som t.ex. Rumänien, och således rapporterades både svårigheter inom godstransporttrafiken och finansiella förluster.

Under dessa förhållanden uppvisar järnvägstransporterna och framför allt de inre farbara vattenvägarna och de korta sjöfartsrutterna, såväl som sammodaliteten, obestridliga fördelar när det gäller att minska trycket på väginfrastrukturen. Vi måste återuppväcka debatten om samfinansiering av de transeuropeiska transportnäten, eftersom de nationella finansiella ansträngningarna för att göra dessa enorma investeringar i den europeiska infrastrukturen, oavsett deras betydelse och hur goda deras avsikter än må vara, är otillräckliga, särskilt i de nya medlemsstaterna.

Kommissionen måste tänka på detta och avsätta mer medel under 2008. Jag vill betona vikten av föredragandens rekommendation till medlemsstaterna att utarbeta nationella handlingsplaner för godslogistik, tillsammans med EU:s allmänna handlingsplan. I dessa nationella planer bör stor vikt läggas vid gränsöverskridande transporter till och från tredjeländer, såväl som på säkerheten hos lasterna. Dessa planer kan lyckas bidra till att förbättra förvaltningen av de prioriterade områdena och till införlivande av finansiering från struktur- och sammanhållningsfonderna i syfte att förbättra och utvidga transportinfrastrukturen, samt för att åstadkomma ett bättre samarbete mellan TEN-projekt och Marco Polo-projekt på gränsöverskridande nivå.

  Bogusław Liberadzki (PSE). – (PL) Herr talman! Jag vill gratulera Inés Ayala Sender till hennes utmärkta betänkande.

Jag vill ta upp två specifika frågor: jag vill börja med att säga att jag också välkomnar punkterna i betänkandet om Europeiska kommissionens avsikt att undersöka möjligheten att skapa ett gemensamt transportdokument för alla transportsätt. Detta är ett mycket intressant tillkännagivande, som skulle kunna stödja interoperabiliteten och främja multimodala transporter, som inte kräver investeringsutgifter och som i hög grad skulle kunna bidra till en integrering.

Den andra frågan, som jag också anser är särskilt viktig, är inrättandet av ett system för utbildning och vidareutbildning på områdena för transport och logistik i syfte att skapa ett system för ömsesidigt erkännande av kunskap och kompetens, vilket nämns i punkt 17. Jag vill verkligen stödja denna idé av de ovan angivna skälen.

Den tredje frågan som jag vill ta upp är Schengensamarbetet, och mer specifikt hur de nya medlemsstaterna ska införa dess principer i praktiken.

  Nathalie Griesbeck (ALDE). – (FR) Herr talman! Jag vill också tacka Inés Ayala Sender för hennes utmärkta arbete, som vid en tidpunkt då parlamentet diskuterar denna typ av arbete har lett till detta initiativbetänkande om godslogistik i Europa, vilket är en mycket viktig fråga för våra medborgare, något som ofta har påpekats.

Eftersom jag måste fatta mig kort ska jag begränsa mig till två punkter. Den första är att det är mer nödvändigt än någonsin att beakta logistiken i vår övergripande godstransportstrategi, och vi måste särskilt uppmärksamma logistiken i tätorter och logistikproblemen i städer.

Den andra punkten, och nu talar jag i egenskap av ledamot av budgetutskottet, är att Europeiska unionen måste införliva finansieringen av logistikinfrastruktur. Vi vet hur besvikna vi blev över beloppen för de anslag som tilldelades för TEN-T, och jag räknar med kommissionsledamotens stöd när det gäller att se till att medlemsstaterna bidrar med mer – hur som helst att han lyckas övertala dem – när förhandlingarna om budgetplanerna återupptas.

Slutligen vill jag uppmärksamma synpunkterna om gigaliners, det vill säga långtradare som väger över 60 ton, som trafikerar de europeiska vägarna. Som många av mina kolleger har påpekat i kväll uppfyller dessa fordon inte de europeiska målen för säkerhet, miljöskydd eller hållbar utveckling.

  Corien Wortmann-Kool (PPE-DE). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Logistikprocesserna är en fråga främst för industrin och transportsektorn, och enligt min åsikt bör det förbli så. Dessa frågor är centrala på dagordningen i Europa och även i världen, och därför välkomnar vi kommissionens förslag. Men insatserna måste inriktas på att garantera bättre ramar för transporterna och färre hinder, snarare än på att införa fler europeiska regler eller förbud. Reglerna måste klargöras. Jag gläder mig därför över att vi i detta hänseende har rationaliserat föredragandens förslag till betänkande avsevärt.

Låt mig tala lite mer om hindren för logistiken. Förra året debatterade vi Naiadesrapporten här i kammaren. Vi står helt och hållet bakom kommissionen i denna fråga, eftersom det också finns många hinder för inre vattenvägar, och jag hoppas att kommissionen kommer att skynda sig att lägga fram sina första förslag i parlamentet. Ett annat hinder för logistiken är restriktionen för dessa fordon med en lastkapacitet på 60 ton. Jag stöder kompromissen, nämligen att medlemsstaterna måste kunna avgöra om de ska tillämpa denna restriktion eller inte, men jag är också medveten om att det finns en förfärlig massa myter, för att inte säga megamyter, angående denna fråga. Ni låter utföra en studie, herr kommissionsledamot. Jag uppmanar er att framför allt studera fakta, och jag uppmanar er också att studera de internationella rutterna. Jag håller med min kollega Georg Jarzembowski om att vi inte kan tillåta dessa gigaliners i våra städer och samhällen. Låt gå för att det på långdistansrutter inte finns något alternativ. Kan ni alltså undersöka fakta? Jag inväntar era slutsatser med intresse.

  Zita Gurmai (PSE). – (HU) Jag vill tacka min kollega, Inés Ayala Sender, för ett utmärkt betänkande. Hon har sammanställt ett omfattande material som täcker alla områden och som kommer att bidra till utarbetandet av kommissionens handlingsplan.

Det är en investering i den europeiska ekonomins framtid att införa lämpliga, effektiva godstransporter inom hela EU. Godslogistikens existens kommer att bidra till en hållbar ekonomisk utveckling, ökad konkurrenskraft och regional utveckling. För att nå detta mål behöver vi dock en ännu högre kvalitet, en punktligare, effektivare och säkrare logistik och, viktigast av allt, en harmonisering av transportmetoderna så att effektiviteten och fördelarna hos varje enskild metod kan användas på det fördelaktigaste sättet. Detta kräver att man skapar de rätta tekniska, praktiska och ekonomiska förutsättningarna.

Konsekvensbedömningar som bygger på en enhetlig strategi för logistikutveckling krävs. Det är viktigt att hålla isär statens och den privata sektorns roll. Effektiv logistik är nyckeln till hållbar rörlighet. Mogna logistiklösningar bidrar till att optimera godstransporterna, och därför är det också användbart att fundera över möjligheten till forsknings- och utvecklingsstöd för att kunna utveckla logistiken.

  Luís Queiró (PPE-DE). – (PT) Med detta initiativbetänkande, som föredraganden ska gratuleras till, hoppas vi bidra till fastställandet av en strategisk ram för godslogistik inom Europeiska unionen. Vi anser att logistik är ett väsentligt verktyg för effektiv planering och genomförande av en balanserad och hållbar användning av de olika transportslagen.

Logistiken är följaktligen central när det gäller att genomföra en rationaliseringsprocess i syfte att nå de mest konkurrenskraftiga och hållbara nivåerna i framtiden. Trots fördelarna med ett modernt logistiksystem på området för ekonomisk effektivitet och konkurrenskraft, optimal resursanvändning, skapande av sysselsättningsmöjligheter, miljöskydd och förbättrad säkerhet, inser vi att det fortfarande finns problem att lösa, varav ett av de mest uppenbara är den kroniska underfinansieringen av de transeuropeiska näten, däribland utvecklingen av godslogistik. Det är därför grundläggande att utforska alternativa finansieringskällor via offentlig-privata initiativ, Europeiska investeringsbanken, strukturfonderna etc.

En annan lämplig fråga som tas upp i betänkandet är behovet av en handlingsplan från kommissionen, vilket nämndes tidigare, för att införa åtgärder för att bekämpa den organiserade brottsligheten inom internationella godstransporter och garantera säkerheten hos godstransportlaster när det gäller stölder, rån och kapning. Det är de offentliga myndigheterna som ska reglera dessa och andra frågor och underlätta multimodala godstransporter, vilket i grunden är en uppgift för industrin. Åtgärder som ”en enda administrativ kontaktpunkt” och minskad byråkrati minskar kostnaderna och banar väg för en sundare och mer konkurrenskraftig ekonomi inom sektorn.

Med tanke på den höga förväntade tillväxttakten inom godstransporter kommer logistikens framtida roll att vara avgörande för att nå ett effektivt, hållbart, tillgängligt och säkert transportsystem. I detta avseende är vi säkra på att logistiken kommer att utgöra ett alltmer väsentligt bidrag när det gäller att nå Lissabonmålen.

  Teresa Riera Madurell (PSE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Effektiv godslogistik är avgörande för den territoriella sammanhållningen. Detta säger Inés Ayala Sender, vars välgrundade och grundliga betänkande jag vill gratulera till. Mot bakgrund av detta vill jag be kommissionen att ägna särskild uppmärksamhet åt de specifika problemen för öterritorier, där sjöfartstransporter är av särskild betydelse.

Att förenkla förfarandena, ta itu med problemen i öhamnar, som t.ex. de överdrivna kostnaderna på grund av marknadsbegränsningarna, eller frågan om hur man ska underlätta ny infrastruktur genom de transeuropeiska näten och struktur- och sammanhållningsfonderna: det är åtgärder som skulle bidra till att förbättra öars ekonomiska utveckling och konkurrenskraft.

Jag vill avsluta med att be kommissionen att särskilt fundera över behoven hos öar i den kommande handlingsplanen för godslogistik, som kommissionen ska lägga fram.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Som transportpolitiken ser ut i dag strävar Europa efter mer transportmjukvara, det vill säga fler intelligenta lösningar för att förbättra effektiviteten, men också för att ta hänsyn till miljö- och hälsoskyddsaspekterna. Vi kommer inte att gå in på de detaljerade orsakerna till denna förändring, även om den naturligtvis har mycket att göra med att vi inte har några pengar för stora nya infrastrukturprojekt – se till exempel på de tämligen blygsamma medel som avsatts för transeuropeiska nät och liknande.

Under dessa omständigheter är det mycket viktigt att se till att ny hårdvara inte släpps in genom bakdörren på de österrikiska och europeiska transportrutterna. Jag, liksom vissa andra, hänvisar till lastfordon med en lastkapacitet på 60 ton eller till gigaliners eller vad vi nu kallar dem. Hur som helst kan de verkligen inte tillåtas i en infrastruktur som inte är lämplig för dem. De kanske kan vara en bra lösning på plan mark med lite trafik, men de vore helt och hållet malplacerade i bergsområden och i tätbebyggda områden. Österrike i synnerhet är inte på något vis utrustat för supertunga långtradare. Under de senaste månaderna har vi återigen sett vad de innebär när det gäller brokonstruktioner och hur stora vikter de klarar av. Vi har ingen som helst lust att dra på oss nya problem på detta område. Det ligger inte heller i transportpolitikens intresse, och särskilt inte i hälso- och miljöpolitikens intresse.

Om vi inte kan skaffa fram extra EU-medel för att betala för de externa kostnaderna för den befintliga infrastrukturen borde vi lämna saker och ting oförändrade, eller i det här konkreta fallet, lämna gigaliners i norra Finland.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Tack för att ni ställt er bakom er föredragande när det gäller att betona vikten av logistik, inte bara ur ekonomisk synvinkel, utan också miljömässigt och socialt. Jag tror att vi alla är eniga om att logistiken bör utvecklas och göras mer effektiv och miljövänlig. Det görs mycket tydligt i Inés Ayala Senders betänkande, som jag välkomnar.

Ett antal av de önskemål som ni framfört, som jag har lyssnat mycket noga till i eftermiddag, kommer att införlivas i handlingsplanen för logistik som kommer att läggas fram i slutet av oktober. Eftersom jag verkligen inte hinner svara ingående ska jag bara nämna reglerna om långtradares storlek. Det är förvisso en av de mest kontroversiella frågorna, och vi kommer inte att kunna diskutera denna fråga på djupet i dag. Jag vill bara göra ett par påpekanden.

Det är ett faktum att merparten av dagens godstransporter sker på vägarna, även om vi hoppas att få se en mycket större trafikomställning i framtiden. Vi måste utvärdera alla åtgärder som skulle kunna förbättra effektiviteten hos detta transportsätt och minska dess inverkan på miljön.

Bedömningen borde också omfatta reglerna för långtradares storlek, dvs. direktiv 96/53. Jag tror att alla ändringsförslag måste övervägas mycket noga, eftersom de kan få komplexa följder. Vi måste utvärdera de effekter som större eller tyngre långtradare kan få för infrastrukturen, säkerheten, miljön, systemet för speditörer och transportörer, och den intermodala konkurrensen.

Som jag sade anser jag att vi verkligen borde överväga dessa frågor allvarligt. Mina tjänsteavdelningar kommer därför att börja undersöka och utvärdera erfarenheterna. Mot bakgrund av deras slutsatser borde vi kunna diskutera alla aspekter av denna mycket viktiga fråga, som vi måste ta itu med grundligt.

Det är min första punkt, och jag ska avrunda mycket snabbt, alltför snabbt för min smak, men jag förstår att parlamentet har en tidtabell.

Den andra viktiga frågan i arbetet med logistiken är infrastruktur. Finansieringen av infrastruktur har nämnts. Jag vill uppmärksamma det nya Marco Polo II-programmet, som kommer att göra det möjligt för oss att finansiera logistiska lösningar som gynnar trafikomställningen eller som kan leda till en minskning av trafiken.

Slutligen vill jag ta upp utbildning. Den föregående talaren, Reinhard Rack, sade att en ny kultur måste utvecklas. Det är faktiskt vad som krävs och vi återkommer alltid till de män och kvinnor som arbetar inom transportnäringen, som måste behärska en lång rad nya kunskaper om transporterna verkligen ska göras mer effektiva och mer hållbara, med andra ord mer miljövänliga.

Jag tackar parlamentet så mycket och kommer att beakta detta betänkande och den efterföljande debatten fullt ut.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

16. Det gemensamma europeiska luftrummet (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en muntlig fråga till kommissionen från Paolo Costa, för utskottet för transport och turism, om att bygga det gemensamma europeiska luftrummet med hjälp av funktionella luftrumsblock (KOM(2007)0101) (O-0035/2007 – B6-0135/2007).

  Gilles Savary (PSE), författare. – (FR) Herr talman! Jag måste först överlämna vad som är Sesars till Sesar, eller till en annan italienare, Paolo Costa, som faktiskt är författare till denna skriftliga fråga och som har bett mig att ta ordet i hans ställe och lägga fram frågan för er i hans frånvaro.

Detta är en muntlig fråga till kommissionen med en debatt om inrättandet av funktionella luftrumsblock för att bygga det gemensamma europeiska luftrummet, med andra ord, kommissionens avsikter angående tillämpningen, eller framstegen för tillämpningen hittills, av det paket med texter som var föremål för förlikning i december 2003, nämligen ”paketet om det gemensamma luftrummet”.

I en av texterna föreskrevs inrättandet av funktionella luftrumsblock, med andra ord flygbolagsrutter på de olika luftrumsnivåerna, för att optimera konsumtionen, minska växthusgaserna och om möjligt minska trafikträngseln på de mest trafikerade flygplatserna, och inte att förglömma möjligheten att minska lufttransportkostnaderna. Detta är en särskilt känslig fråga, i vilken det finns förbehåll i medlemsstaterna, som alltid har bekräftat sin suveränitet över sina luftrum. Det gäller särskilt de medlemsstater – och jag känner till en som jag månar om, mitt eget land – som har stora militära styrkor och militära luftrumsblock som har reserverats på ett praktiskt taget godtyckligt sätt.

Paolo Costa är oroad över att inga framsteg såvitt han kan se har gjorts, vilket vi kunde ha befarat, i fråga om texten om inrättandet av luftrumsblock, som är en av de fyra texterna om det gemensamma luftrummet, vilket har mött starkt motstånd i medlemsstaterna. Paolo Costa ställer därför följande fråga till kommissionen. Kommissionen har just utarbetat ett meddelande där den klargör att kostnaden för att inte inrätta funktionella luftrumsblock för att bygga ett gemensamt europeiskt luftrum ligger på omkring 1 miljard euro. Costa har ställt en inledande fråga: Är kommissionen nöjd med denna situation, och anser den att införandet av förordning (EG) nr 551/2004 om organisation av luftrummet framskrider tillfredsställande? Hur förklarar kommissionen att inga nya funktionella luftrumsblock har tagits i bruk sedan förordningen trädde i kraft?

I artikel 10 i förordningen föreskrivs en utvidgning av organisationen av luftrummet till att omfatta det undre luftrummet, och det krävs att kommissionen ska fastställa eventuella andra åtgärder som kan bli nödvändiga ”med ledning av de framsteg som gjorts”. Vilka förändringar av den befintliga lagstiftningen behövs, mot denna bakgrund, enligt kommissionen? Håller kommissionen slutligen med om att den inte borde vänta till slutet av 2008 innan den lägger fram ett förslag i detta avseende?

Slutligen – den muntliga frågan omfattar mer än en fråga – undrar Paolo Costa om kommissionen håller med om att det nedifrån och upp-orienterade förhållningssättet, i enlighet med vilket medlemsstaterna ska ta initiativet för att skapa funktionella luftrumsblock, är ett misslyckande och att en mer proaktiv strategi inom Europeiska unionen nu krävs?

Jag tror och hoppas att jag har gjort frågan rättvisa, och att det är denna fråga som Paolo Costa ställer till kommissionen.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Herr Savary! Jag vill tacka er och genom er Paolo Costa, eftersom jag anser att denna fråga är mycket välformulerad och att det problem som tas upp är ett verkligt problem.

Reformen i mars 2004 var avsedd att organisera lufttrafiken i enlighet med trafikeringskraven och inte de nationella gränserna. Det är ett sätt att korta ned flygturer och att undvika att flygplan flyger längre än nödvändigt. Jag ska besvara samtliga frågor.

Den första frågan rör kostnaden för lufttrafikledningen och följderna för det gemensamma luftrummet. Ni och Paolo Costa har just angett den centrala kostnaden på 1 miljard euro om det gemensamma luftrummet inte genomförs, och jag vill lägga till att enligt Eurocontrol är de potentiella besparingarna ännu större, eftersom 3 miljarder euro skulle kunna sparas in. Utöver minskningen av flygbolagens kostnader skulle en besparing på två miljarder euro uppnås genom luftfartstjänsternas ökade effektivitet.

Gilles Savary har rätt när han säger att fullbordandet av det europeiska gemensamma luftrummet inte framskrider snabbt nog, med tanke på hur viktiga målen är: konkurrenskraft, hållbar utveckling, bekämpning av klimatförändringen och främjande av luftfartssäkerheten. Borde vi därför stå här med armarna i kors och inte göra någonting? Nej. För första gången har antagandet av grundläggande bestämmelser om det gemensamma luftrummet gett gemenskapen verkliga befogenheter på detta område. 2004 års reform har genomförts med följande: en åtskillnad mellan regleringen och tillhandahållandet av tjänster, certifiering av tjänsteleverantörer i enlighet med EU-reglerna, licenser för flygledare och en rad tekniska åtgärder som antogs med kommittéförfarandet. Till sist har industriprojektet Sesar lanserats, som utgör ett verkligt bidrag till det gemensamma luftrummet.

Men vi måste öka takten. Kommissionen måste granska vad som har gjorts. I december 2006 rådfrågade jag en högnivågrupp med experter, och i juli lade de fram sin rapport för mig om de reformer som krävs. Kommissionen kommer att lägga fram ett meddelande baserat på denna rapport i höst.

Den andra frågan rör de funktionella luftrumsblocken. Det stämmer att rådet inom ramen för 2004 års reform valde ett nedifrån och upp-orienterat förhållningssätt, inom ramen för vilket de nationella regeringarna vidtog åtgärder i fråga om inrättandet av luftrumsblocken. Det var uppriktigt sagt inte ett helt tillfredsställande tillvägagångssätt eftersom det begränsade kommissionens och gemenskapsinstitutionernas möjligheter att se till att blocken verkligen inrättades och att arbetet på lokal nivå inte körde fast. En annan del av problemet är att man inte tillräckligt betonade förbättringen av de erbjudna tjänsternas ekonomiska effektivitet. Vi ska försöka att införa en resultatbaserad strategi senast under första halvåret 2008. Den skulle fastställa specifika resultatmål för tjänsteleverantörerna och möjliggöra incitament och ingripandemekanismer vid icke-genomförande. Jag tror att en resultatbaserad strategi kommer att påskynda inrättandet av funktionella block, eftersom de kommer att bli nödvändiga för att nå resultatmålen. Vi arbetar med idén med ett organ som ska granska resultaten och en samordnare som ska ansvara för att påskynda utvecklingen av projekten. Jag anser personligen att en samordnare av den typ som vi har för de transeuropeiska näten skulle vara mycket användbart när det gäller att påskynda inrättandet av dessa funktionella block som vi behöver.

Vi kommer naturligtvis inte att vänta till 2009 med att påskynda inrättandet av och effektiviteten hos de funktionella blocken. Jag hoppas kunna lägga fram ett initiativ för er i mitten av 2008. Det anses allmänt att blocken endast kan vara effektiva om det övre och undre luftrummet betraktas som odelbara.

Den fjärde frågan till sist, om medlemsstaternas nedifrån och upp-orienterade förhållningssätt, som på sätt och vis har varit ett misslyckande, det måste medges. Borde vi i detta fall tillämpa det rakt motsatta tillvägagångssättet? Jag är inte säker på det. Jag tror att vi fortfarande måste försöka att göra det bästa av det nedifrån och upp-orienterade förhållningssättet, men för att bygga ett gemensamt luftrum måste vi gå vidare till ett andra skede, som bygger på resultat och mekanismer. Vi måste samarbeta aktivt med medlemsstaterna för att främja politiska åtaganden och utöva påtryckningar ovanifrån för att inrätta funktionella luftrumsblock.

Därför var frågan så välkommen. Den gav mig tillfälle att redogöra för de centrala initiativ som vi kommer att ta och som är i linje med Gilles Savarys mycket relevanta kommentarer.

  Georg Jarzembowski, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr vice kommissionsordförande! Vi har inga problem alls med era resultat det gäller att förbättra luftrummets effektivitet, men ert svar var mycket tydligt. Av ert svar framgick att medlemsstaterna inte har gjort sin läxa. Medlemsstaterna har inte uppfyllt skyldigheten sedan 2004 att snabbt inrätta funktionella luftrumsblock. Å ena sidan leder det till de kostnader på 3 miljarder euro som ni nämnde, och å andra sidan leder det också till miljöföroreningar.

Vi diskuterar för tillfället att införa handel med utsläppsrätter för lufttransporter, och vi talar om 3 procent av lufttransportutsläppen. Om vi hade en förnuftig, snabb och effektiv lufttrafikledning kunde vi minska bränslekonsumtionen med upp till 12 procent, vilket avsevärt skulle minska koldioxidutsläppen. Herr vice ordförande, ni är en gentleman, men låt oss komma till sakens kärna: medlemsstaterna gör inte vad de borde. Därför måste vi – ni i kommissionen och vi i parlamentet – alla säga till medlemsstaterna: kvarsittning! Ni måste snabba på nu när ni kommit så långt efter. Och det kanske ändå inte är tillräckligt.

Vi måste också hota dem med att ändra det nedifrån och upp-orienterade förhållningssättet och arbetet på gräsrotsnivå. Om medlemsstaterna inte klarar att göra framsteg i den verkligt avgörande frågan om luftfartssäkerhet, luftfartseffektivitet och lufttransporternas inverkan på klimatet, då förväntar vi oss att kommissionen 2008 inte bara kommer att lägga fram en rapport där den konstaterar att medlemsstaterna förbättrar sig i fråga om att inrätta luftrumsblock, utan att den också kommer att hota medlemsstaterna. Ni kan lita på att vi kommer att hjälpa er. Sedan måste vi ändra systemet och inrätta luftrumsblocken på EU-nivå. Det är den piska vi behöver för att övertala medlemsstaterna att snabbt inrätta effektiva och funktionella luftrumsblock. Jag vet hur svårt det är, men vänliga ord kommer inte att leda någonvart. Vi måste sakta börja att svänga med piskan.

  Brian Simpson, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag har suttit här i parlamentet så länge att jag minns när kommissionsledamot Loyola de Palacio först föreslog det gemensamma europeiska luftrummet och begreppet ”funktionellt luftrumsblock” först dök upp i EU:s ordförråd. Efter en smärtsam tillblivelse gjordes sedan framsteg 2004 i och med förordningen om införande av luftrumsblocken, men jag måste säga att utvecklingen sedan dess gått plågsamt sakta, särskilt när det gäller utvidgningen av luftrumsblocken, framför allt i det undre luftrummet.

Jag är medveten om, herr kommissionsledamot, att det var kommissionens avsikt att samarbeta med medlemsstaterna, och vissa medlemsstater har utan tvekan visat sig mindre villiga att driva denna politik i den takt som vi skulle vilja, eller i själva verket, som vi planerat. Nu är det dock definitivt dags att trampa på gaspedalen, och kommissionen bör snarast möjligt utarbeta ett direktiv.

Sedan 2004 har inga nya luftrumsblock inrättats, och som tidigare talare sagt kan kostnaden för vårt misslyckande med att skapa ett gemensamt europeiskt luftrum uppskattas till en miljard euro. Dessutom behöver den gällande lagstiftningen uppdateras, och den resande allmänheten upplever fortfarande dagligen förseningar i flygtrafiken, på grund av medlemsstaternas föråldrade inställning och vad som framstår som passivitet från kommissionens sida.

Tålamodet håller på att ta slut, och det finns ett trängande behov av åtgärder. Passivitet är inte något alternativ, och min grupp kommer därför att stödja den muntliga fråga som Paolo Costa lagt fram för parlamentet för utskottet för transport och turism. Vi blir alla äldre, och jag skulle vilja se det gemensamma europeiska luftrummet under vår livstid.

  Seán Ó Neachtain, för UEN-gruppen. – (GA) Herr talman! Jag vill fråga om det på något sätt kan tolkas som om denna avregleringspolitik för luftfarten hjälper vissa regioner och regionala flygplatser. Se till exempel på vad som händer på Shannon Airport i min egen valkrets i västra Irland. Aer Lingus’ beslut att upphöra med flygrutterna till London har inverkat negativt på regionen, inte minst ekonomiskt. Det strider helt mot den irländska regeringens politik. Enligt min åsikt kommer denna frihet i luftfartsfrågor, när det gäller Europas regioner, att hjälpa starka områden att göra framsteg, men försvaga de som inte är så starka. Jag vill därför be kommissionen att se på fallet med till exempel Shannon Airport och fundera över hur denna politik kan drivas tillsammans med den regionala utvecklingspolitiken i sådana områden.

  Vladimír Remek, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Initiativet med det ”gemensamma europeiska luftrummet” bekräftar mina erfarenheter som privatpilot att luftfart är ett skolboksexempel på ett område som kräver överstatligt samarbete oavsett statsgränser.

Därför, och med tanke på behovet att garantera maximal lufttrafiksäkerhet, maximal effektivitet och minimala flygförseningar, stöder vi inrättandet av funktionella block och följaktligen det gemensamma europeiska luftrummet. Vi får dock inte glömma att medan fragmentering är dyrt, så kostar defragmentering också pengar. Eftersom detta är ett komplext system stöder jag, till förmån för kontinuiteten, det gradvisa inrättandet av ett enda flygledningssystem för den gemensamma luftfarten.

Dessutom kommer enandet av det europeiska luftrummet, där det nu finns 27 nationella ledningssystem, att äventyra arbetstillfällena för flygledare och andra experter. Såvitt jag känner till har en tämligen framgångsrik långsiktig social dialog förts om dessa frågor, och enligt min åsikt är det därför nödvändigt att förena till synes oförenliga förfaranden. Vi vill att våra flygningar ska bli säkrare och mer effektiva, vi vill ha minimala flygförseningar och ett maximalt avskaffande av farorna med ovanliga lufttrafikhändelser. Människoliv står på spel: liven hos de som flyger och också liven och ödet hos flygledarna.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag ogillar förslaget om att påskynda processen för att inrätta ett gemensamt luftrum. Det verkar inte finnas någon förståelse för de problem som det gemensamma luftrummet har medfört för regionala flygplatser i Europa, redan i det förberedande skedet. I och med inrättandet av ett gemensamt europeiskt luftrum kommer två huvudnav att växa fram – definitivt Heathrow och antingen Frankfurt eller Charles de Gaulle – och omges av ett antal mindre nav.

Konkurrensen mellan flygplatser om att utgöra den första eller andra nivån i det gemensamma luftrummets hierarki är mördande i mitt land. Rutterna stryps till Shannons flygplats – som i sig själv är ett nav – och regionala flygplatser som Cork, medan Dublins flygplats är kroniskt överbelastad. Min regering tittar på utan att ingripa eftersom det gemensamma luftrummet går ut på att låta marknaden bestämma. I stället för att låta det sociala ansvaret eller sunt förnuft i fråga om regional utveckling och landsbygdsutveckling vara vägledande får vi därför beslut som ökar vinsterna men inte gynnar folket.

I stället för att påskynda det gemensamma luftrummet bör vi, även om timmen är sen, ta den tid som behövs för att göra en ordentlig bedömning av politikens konsekvenser. Sedan bör vi vidta de åtgärder som krävs för att se till att stora områden i Europa, t.ex. västra och södra Irland, inte förlorar möjligheterna till en livskraftig ekonomisk framtid på grund av det gemensamma luftrummet .

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Vi delar alla samma oro angående den europeiska transportpolitiken. Vi vill förbättra effektiviteten hos alla transportslag, och särskilt lufttransporterna, utan att samtidigt öka miljöföroreningarna. Om det är möjligt vill vi till och med förbättra miljöbalansen hos flyget.

Vi har haft många idéer på detta område i Europa, som t.ex. handel med utsläppsrätter. Vi hoppas på att nå våra mål genom att till exempel eventuellt beskatta flygbränsle och liknande. Det kanske inte är fel tillvägagångssätt, men sättet att nå vårt mål är ett annat. Liksom med vägtransporter borde vi eftersträva mer intelligenta lösningar. Idén med ett öppet europeiskt luftrum och ett gemensamt europeiskt luftrum är det rätta tillvägagångssättet, även om det naturligtvis måste tillämpas. Sesar är ett steg på vägen, men vi måste göra mer i detta hänseende.

Låt mig ta upp en sista sak, eftersom vi kommer att rösta om frågan den här veckan. Trafikträngsel finns inte bara i luften, utan också på marken, särskilt på flygplatser. Låt oss därför avskaffa de meningslösa byråkratiska reglerna om att föra med sig vätskor på flygplatser. Det skulle spara en massa pengar och mycket besvär.

  Ulrich Stockmann (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi ser det gemensamma europeiska luftrummet som det viktigaste projektet för luftfartens framtid. Er företrädare i kommissionen betonade alltid luftfartens betydelse, och jag instämmer. Vi antog 2004 ett paket med regler. Vi har fortfarande ett slags lapptäcke i luften, med 58 nationella luftrumsblock, även om vi vet att vi egentligen bara skulle behöva ett, eller för att vara generös, kanske tre eller sex.

Vi vet att detta lapptäcke, de siffror som angavs tidigare, inverkar negativt på säkerheten, och naturligtvis också på ekonomin och konsumenterna. Vi känner till att planen cirkulerar i luften och hur trångt det är i luften, och nuförtiden fokuserar vi mycket mer på utsläpp. Vi har insett att vi kan ta ett stort steg framåt här.

Kommissionen visade i sin framstegsrapport hur sakta medlemsstaterna rör sig framåt, även om vissa initiativ har tagits, och föreslog ett antal sätt att utöva påtryckningar. Jag säger inte att det är meningslöst, eller ”vad var det jag sade”, men redan 2003 sade vi att det nedifrån och upp-orienterade förhållningssättet inte skulle fungera, för redan då misstänkte vi att medlemsstaterna skulle fastna i diskussioner om suveränitetsområden i fråga om tillhandahållande av tjänster och att så viktiga frågor måste regleras med lagstiftningsbestämmelser uppifrån.

Samtidigt trodde vi kanske att Eurocontrol skulle kunna föreslå regler och lägga fram ett förslag som enbart byggde på innehåll och funktionalitet, som medlemsstaterna sedan kunde gräla om, snarare än att vänta tills de själva hade skapat ett annat sorts lapptäcke, med ett nedifrån och upp-orienterat förhållningssätt. Vad som nu är viktigt är att allvarligt överväga om vi måste se över den rättsliga ramen. Det vore det enda sättet att utöva verkliga påtryckningar och genomföra de nödvändiga förändringarna.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN). – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Under våren 2004, när Europeiska unionen antog den relevanta lagstiftningen, talades det om de potentiella fördelarna för den civila luftfarten av omorganiseringen av flygtrafikbestämmelserna och av ett militärt samarbete med den civila sektorn i detta hänseende. Det europeiska systemet var vid denna tidpunkt mycket fragmenterat, vilket gjorde att luftrumskorridorerna var smala.

Till följd av detta försämrades flygets säkerhet, och ungefär 20 procent av flygplanen försenades, mer bränsle förbrukades, vilket hade en negativ ekologisk inverkan. Är det bara de enskilda medlemsstaternas fel? Eller uppfyllde lagarna inte de faktiska kraven? Det vore bra att få ett snabbt svar på dessa frågor och att vidta avhjälpande åtgärder nu, och inte vänta till slutet av 2008.

Tillväxten inom lufttrafiken är fenomenal. Vad som därför behövs är lämpliga rättsliga bestämmelser, men bestämmelser som inte bara förblir tomma ord. Vad som också krävs är tillräcklig personalutbildning. Och hur ser ni slutligen på frågan i sammanhanget med EU:s grannländer, herr kommissionsledamot?

  Saïd El Khadraoui (PSE). – (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag håller med om vad de andra talarna redan har sagt och vill lägga till att det är brådskande att fullborda det gemensamma europeiska luftrummet. Det är tydligt att den försiktiga metoden i förordning 551/2004, avsedd att uppmuntra medlemsstaterna att använda dessa mer funktionella luftrumsblock i mest möjliga mån, inte har fungerat. Jag förstår också att detta till stor del beror på att många medlemsstater håller tillbaka, föredrar att inte bli inblandade, betonar sin suveränitet och så vidare, men vi får inte låta dem komma undan med det. Luftfarten är i hög grad en sektor vars alla detaljer måste hanteras på EU-nivå, till förmån för industrin, konsumenterna, säkerheten och miljön. Vid en tidpunkt då klimatförändringen har en så framträdande plats på den politiska dagordningen kan vi inte ha flygplan som tar onödiga omvägar, slösar bort mängder med flygbränsle och så vidare.

Vi måste helt enkelt driva den här frågan vidare, tillsammans med andra instrument – Sesar, systemet med handeln med utsläppsrätter och så vidare. Vi kan inte fortsätta att tillåta att tiotals miljoner euro slösas bort på grund av en ineffektiv ledning av vårt luftrum av en mängd onödiga trafikledningscenter. Det finns gott om utrymme här för nedskärningar och rationaliseringar, och det är vad vi vill. Vi kommer dessutom sannolikt att snart nå kapacitetsgränsen tack vare sektorns snabba expansion. De befintliga bilaterala kontakter som syftar till att inrätta funktionella luftrumsblock har knappast lett till någonting, så vi måste verkligen lägga på ett kol. Att utnämna en samordnare och tillsätta ett resultatöversynsorgan tycks vara ett steg i rätt riktning, men samtidigt, herr kommissionsledamot, är jag rädd för att detta nedifrån och upp-orienterade förhållningssätt inte kommer att vara nog, utan vi måste ta det så långt vi bara kan och nu fundera över att ta nya lagstiftningsinitiativ.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (RO) Herr talman! År 2006 öppnade lågkostnadsflygbolagen 225 nya europeiska flygrutter, vilket innebär 1 800 nya flygningar i veckan. Fragmenteringen av luftrummet på nationell nivå, med specifika driftsregler och driftsförfaranden, kan inverka negativt på säkerheten hos transportkapaciteten, på införandet av ny teknik och på kostnaderna.

När de passerar från en luftsektor till en annan byter piloterna frekvens och kontaktar nästa flygledare. Flygledningen har blivit en kritisk faktor. Det är viktigt att nya funktionella block tillämpas efter samråd med alla berörda parter, och att medlemsstaterna vidtar effektiva åtgärder för att skapa ett integrerat ledningssystem.

Fram till dess bör investeringar göras i mer effektiva flygplan och flygplatsinfrastruktur. Rumäniens och Bulgariens EU-anslutning innebär nya funktionella block för gemenskapens luftrum, med relevans för både Svartahavsregionen och för samarbetet på Balkan.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Fru talman! Jag förstår och delar parlamentets otålighet. Jag ska ge er ett mycket detaljerat men koncist svar. Mina damer och herrar! Ni kommer att få en rapport i oktober 2007 och ett andra lagstiftningspaket i mitten av 2008, så man kan verkligen inte säga att vi inte gör något! Vi ska därför besvara denna fråga i detalj tillsammans.

Angående den andra punkten: Jag har förmodligen pratat med er om en samordnare, en högre politisk person som ska främja införandet av dessa operativa block mellan medlemsstaterna. Jag måste säga att jag tolkar de resultat som nåtts i fråga om de transeuropeiska näten som om detta vore ett användbart sätt att skärpa våra åtgärder på detta område.

Jag ska svara på den tredje frågan genom att hänvisa till Sesar, för Sesar finns och är redan ett gemensamt projekt som sammanför alla deltagare. Jag tror att införandet av Sesar kommer att avskaffa alla de dåliga vanor som begränsade oss till luftrum som definierades av nationella gränser, vilket inte längre är förnuftigt. Jag ger alltså ett mycket positivt svar på Paolo Costas fråga, som Gilles Savary diskuterade, och har noga lyssnat på vad parlamentet vill. Jag är redo att göra allt jag kan för att svara.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Zuzana Roithová (PPE-DE), skriftlig. – (CS) Medlemsstaterna enades om att inrätta gemensamma luftrumsblock för att kontrollera ett gemensamt luftrum, oavsett nationella gränser. Innan dess kolliderade två plan över Tyskland, och 71 personer omkom. Argumenten för ett gemensamt luftrum blir allt starkare: vi har 57 kontrollpunkter för 28 000 dagliga flygningar, USA har två. Tre år senare har vi inte kommit längre. EU har inte tillämpat alla bestämmelser från 2004 i praktiken. Dessa bestämmelser var avsedda att integrera luftrummet i den inre marknaden för tjänster och utgöra en grund för ett effektivt ledningssystem med fokus på säkerhet, miljö och ökad flygkapacitet. Vi har för närvarande 65 radarcentraler med 31 system som använder 22 datornätverk, och vi förväntar oss att antalet flygningar över Europa kommer att fördubblas på tio år.

Vet medborgarna att deras regeringar och parlament ignorerar fördelarna med det gemensamma Europa till deras nackdel? Varför tar processen med att skapa ett delat flygtrafikluftrum för båda civila och militära flygningar i ett enat Europa så lång tid? Är det för att blidka de lokala ekonomiska intressena? Är det för att skydda den nationella suveräniteten, till nackdel för transportsäkerheten och till en hög kostnad? I dag vill vi veta hur och när vi kommer att integrera klassificeringen med det övre luftrummet och hur vi kommer att hantera det undre luftrummet tillsammans i framtiden. Kan hinder för inrättandet av funktionella block på det europeiska territoriet fastställas öppet? Kan man belysa medlemsstaternas politiska vilja att uppfylla sina åtaganden? Vi är också bekymrade över misslyckandet med det nedifrån och upp-orienterade förhållningssättet, eftersom medlemsstaterna på tre år inte har inrättat de funktionella block som krävs för en mer effektiv kontroll av luftrummet.

17. Frågestund (frågor till kommissionen)

  Talmannen. − Nästa punkt är frågestunden (B6-0138/2007).

Följande frågor har ställts till kommissionen:

Del I

  Talmannen. − Fråga nr 31 från Silvia Ciornei (H-0591/07)

Angående: Tvångsarbete i Europa

Människohandeln för tvångsarbete har ökat under de senaste åren i Europeiska unionen. Offren, såväl europeiska medborgare som invandrare, drabbas av nya former av slaveri. Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta för att få stopp på detta fenomen? Den här typen av människohandel underlättas av att medlemsstaterna inte förmår garantera att arbetsgivarna fullt ut respekterar arbetsrätten och arbetstagarnas rättigheter. Vilka åtgärder tänker kommissionen därför vidta för att tackla detta problem?

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. − (EN) Fru talman! Tvångsarbete och människohandel för arbetskraftsexploatering utgör grova överträdelser av de grundläggande rättigheterna, och vi kommer att göra allt vi kan för att förhindra och bekämpa sådana brott.

Enligt beräkningar från internationella arbetsorganisationer var det 2005 minst 12,3 miljoner människor världen över som fallit offer för tvångsarbete. Omkring en femtedel av dessa har utsatts för människohandel.

Människohandel för arbetskraftsexploatering bedrivs främst som organiserad brottslighet och genererar uppskattningsvis 12 miljarder US-dollar per år. Vi vet också att människohandel fortfarande är ett brott som är förknippat med små risker.

Syftet med EU:s strategi är att det ska gå från att vara en lönsam lågrisksektor till att vara en mindre lönsam högrisksektor. Vi behöver en integrerad strategi mot människohandel för exploatering som arbetskraft, som innefattar förebyggande, lagföring, skydd och hjälp till offren.

Kommissionen kommer att arbeta för att underlätta upprättandet av ett nätverk för alla berörda parter och institutioner som deltar i det förebyggande arbetet. Först och främst handlar det om yrkesinspektionsmyndigheter, arbetsgivarorganisationer och fackföreningar.

När det gäller förebyggande är det främsta målet att se till att arbetsrätten respekteras på alla arbetsplatser och alltså att bekämpa olagligt arbete, särskilt i de sektorer där risken är större, bl.a. jordbruket, byggsektorn, livsmedelsberedningsindustrin och hushållsarbete.

Jag vill dessutom utarbeta ny lagstiftning om bekämpning av människohandel och exploatering av migrerande arbetstagare. Ett exempel är det nya förslaget till direktiv om påföljder för arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i EU. Med detta förslag eftersträvas en effektivare bekämpning av exploateringen av migrerande arbetstagare genom avskräckande administrativa påföljder och genom straffrättsliga påföljder i de allvarligaste fallen, t.ex. vid människohandel, och där särskilt exploaterande arbetsförhållanden konstateras.

Utredningarna och lagföringen bör effektiviseras. Personalen vid brottsbekämpande myndigheter bör till fullo tillämpa lagstiftningen mot människohandel på området för arbetskraftsexploatering, inklusive lagstiftning som följer rambeslutet om människohandel och direktivet om uppehållstillstånd för offer för människohandel.

God nationell praxis visar att åtgärder till stöd för personer som fallit offer för människohandel är av avgörande betydelse för att skydda deras grundläggande rättigheter och samtidigt främja framgångsrik lagföring. Om personer som utsatts för människohandel får stöd, uppehållstillstånd och hjälp med att hitta bättre arbets- och livsalternativ kan de samarbeta vid brottsutredningar, och det blir lättare att straffa förövarna.

Slutligen kan jag berätta att kommissionen, i samband med den första dagen mot människohandel den 18 oktober i år, tillsammans med medlemsstaterna och för dessa kommer att utfärda rekommendationer om identifiering av och stöd till offren – först och främst utsatta grupper som barn – genom ett nära samarbete mellan brottsbekämpande myndigheter, åklagarmyndigheter, icke-statliga organisationer och andra inrättningar.

  Silvia Ciornei (ALDE). – (RO) Fru talman! Låt mig tacka kommissionsledamot Frattini för hans svar. Sedan jag ingav min fråga har jag träffat kommissionsledamoten och diskuterat aspekterna av människohandel. Jag uppskattar verkligen Europeiska kommissionens och kommissionsledamotens eget engagemang i kampen mot detta fenomen, och det gläder mig att Europeiska kommissionen den 18 oktober kommer att vidta faktiska åtgärder för att stoppa detta fenomen, däribland de som nämndes av kommissionsledamoten, nämligen att införa brottspåföljder för allvarliga fall av brottsliga gärningar.

Jag undrar om kommissionsledamoten på Europeiska kommissionens vägnar avser att begära ett mandat från rådet för att på Europeiska gemenskapernas vägnar underteckna Europarådets konvention mot människohandel, vilket är ett mycket effektivt instrument för att bekämpa människohandel.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Svaret är naturligtvis ja. Vi, och jag personligen, är beslutna att se till att alla de internationella instrumenten uppfattar Europa som en aktör och som en förkämpe.

Vad gäller de instrument som ni nämnde, såväl som de andra konkreta initiativen, kan kommissionen naturligtvis inte göra allt på egen hand. Jag vill lägga fram ett direktiv om straffpåföljder för de profitörer, eller snarare slavhandlare, som använder sig av och utnyttjar offren för människohandeln, men om inte medlemsstaterna ger sitt samtycke, om inte nätverket med små, stora och medelstora företag i Europa stöder oss, kommer dessa initiativ att vara mycket mindre effektiva. Jag vädjar därför om att vi ska arbeta tillsammans.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Fotbolls-EM 2008 kommer att hållas i Österrike och Schweiz nästa år. De som handlar med människor och kvinnor har redan förberett sig inför detta evenemang. Har kommissionen förberett sig?

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. − (EN) Detta är en mycket viktig fråga. Våra erfarenheter från fotbolls-VM i Tyskland 2006 är goda. Tack vare ett mycket nära samarbete med alla medlemsstater, polismyndigheterna och de tyska myndigheterna lyckades vi förhindra att åtminstone 3 000 eller 4 000 unga människor föll offer för människohandel i Tyskland under den perioden. Vi är beredda att göra samma sak igen.

Vi håller på att utarbeta en rapport, som kommer att offentliggöras inom kort, om de oerhört betydelsefulla resultaten av EU-samarbetet. Ni kanske vet att minst tolv medlemsstater har samarbetat om åtgärder vid gränserna för att stoppa och kontrollera misstänkta personer som olagligen försöker föra in unga offer för människohandel. Vi är beredda att göra samma sak igen nästa år tillsammans med Tyskland, Österrike och Schweiz, som också kommer att arrangera ett mästerskap. Tyskland gjorde ett mycket bra arbete i detta avseende.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Fenomenet med att människor förs bort och tvingas till arbete och därigenom berövas sin fria rörlighet och alla handlingar, och inte kan lämna sitt jobb, som om de satt i fängelse, är mycket gammalt. Vi får upplysningar om detta genom medier och olika utredningar. Har kommissionen någon allmän statistisk information om de länder där detta har inträffat, och anser ni inte att detta är en straffrättslig fråga? En medlemsstat har inte rätt att avstå från att straffa lagbrytare som berövar andra människor deras frihet.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. − (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Vi känner naturligtvis till den mest oroväckande utvecklingen. Vi vet också att vissa medlemsstater intensifierar sitt samarbete i fråga om förebyggande och dämpande åtgärder. Definitionen av dessa straffbara handlingar är dock ett problem som enligt min åsikt gäller hela Europa.

När människor tvingas till arbete under förfärliga omständigheter, som ni sade, hålls de gisslan, och vi kan inte bara straffa de som är ansvariga i enlighet med reglerna om svart arbete, eftersom sådana straffbara handlingar också måste betraktas som förslavning av andra människor. Endast på det sättet kan vi förbättra situationen. För att ta ett exempel: endast om vi inför en så sträng definition av dessa brott som jag tycker att de förtjänar kommer vi att kunna tillämpa den europeiska arresteringsordern.

Det är bara ett exempel, men som ni vet gäller den europeiska arresteringsordern en kategori av lagbrott och endast allvarliga brott, och visar att medlemsstaterna, som jag vädjar till, är villiga att skärpa sin nationella strafflagstiftning så att sådana brott i slutändan kan definieras som verkligt allvarliga brott, något som redan sker i vissa medlemsstater, vilket skulle göra att de europeiska samarbetsinstrument som vi har inrättat slutligen skulle fungera. Det är en nödvändig förutsättning.

  Talmannen. − Fråga nr 32 från Manuel Medina Ortega (H-0518/07)

Angående: Kampen mot internationell brottslighet och EG-domstolen

Europeiska unionens utveckling har byggt på en tillämpning av rättsliga bestämmelser. Under senare tid har unionen emellertid engagerat sig i kampen mot internationell brottslighet på ett sätt som lett till att beslut fattats inom den tredje pelaren, dvs. på basis av mellanstatligt samarbete, utan EG-domstolens nödvändiga kontroll. Anser kommissionen mot bakgrund av ovanstående att det är möjligt att stärka den rättsliga kontrollen av de åtgärder som genomförs inom den tredje pelaren, i syfte att öka rättssäkerheten inom vår union?

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. − (EN) Fru talman! EG-domstolen spelar en viktig roll för att säkra laglighet, genomförande och tillämpning av instrument inom tredje pelaren.

Enligt artikel 234 i fördraget är domstolen behörig att, på begäran av en domstol i en medlemsstat, meddela förhandsavgöranden om giltigheten och tolkningen av rambeslut och beslut, tolkningen av konventioner som ingås enligt avdelning VI i fördraget och giltigheten och tolkningen av genomförandeåtgärder för sådana konventioner.

Denna behörighet gäller emellertid endast de medlemsstater som förklarat att de godkänner domstolens behörighet. De medlemsstater som godkänt denna behörighet får dessutom begränsa den till att endast gälla de högsta nationella domstolarna. För närvarande är det tyvärr bara 16 medlemsstater som godkänt EG-domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden om instrument inom tredje pelaren, och två av dem har gjort förbehåll. Detta är enligt min mening definitivt inte tillräckligt och ger inte utrymme för den dialog som krävs mellan EG-domstolen och de nationella domstolar som dagligen tillämpar EU-lagstiftningen.

EG-domstolen är dessutom behörig att granska lagenligheten av rambeslut och beslut. Både medlemsstaterna och kommissionen kan väcka talan vid EG-domstolen för att få lagenligheten av sådana bestämmelser prövad. I praktiken har kommissionen utnyttjat denna möjlighet två gånger. Det skedde i fallen med begäran om ogiltigförklaring av rambesluten om skydd för miljön genom straffrättsliga bestämmelser och om förstärkning av det straffrättsliga regelverket för bekämpande av föroreningar orsakade av fartyg. Jag anser dock att även dessa bestämmelser behöver förbättras. I det gällande fördraget finns t.ex. inga bestämmelser om en mekanism motsvarande överträdelseförfarandet för gemenskapslagstiftning, för att övervaka genomförandet av instrumenten i medlemsstaternas lagstiftning.

Jag har gett mina synpunkter på bristerna i fråga om EG-domstolens behörighet när det gäller frihet, säkerhet och rättvisa i två meddelanden om genomförandet av Haagprogrammet som jag lade fram för kommissionen 2006 och i juli 2007. Kommissionen välkomnar därför det mandat som medlemsstaterna beviljat för en regeringskonferens för att lägga sista handen vid detaljerna i ändringsfördraget. Jag hoppas att EG-domstolen genom ändringsfördraget får ett heltäckande ansvar för alla frågor som gäller rättvisa, frihet och säkerhet. Detta är viktigt för att vi ska kunna åtgärda det svaga genomförandet på nationell nivå av tidigare överenskomna insatser.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Fru talman! Kommissionsledamoten har svarat som jag förutsåg, eftersom jag är medveten om hur mycket han värdesätter rättsstatens institutioner.

Problemet är att läget för konstitutionsfördraget fortfarande är ovisst: vi vet inte om vi kommer att lyckas slutföra det, och under tiden måste vi agera inom gemenskapen och hantera terroristbrott å ena sidan och å andra sidan garantera rättssäkerheten.

Jag vill fråga kommissionsledamoten om han, mot bakgrund av vissa staters bristande vilja att göra åtaganden i EG-domstolen, anser att det vore lämpligt om vi fortsatte att anta terroristbekämpningsåtgärder om domstolarnas befogenheter inte samtidigt skärps. Med andra ord borde medlemsstaterna varje gång en åtgärd av den här typen antas åta sig att godkänna EG-domstolens rättsliga behörighet. Annars kommer vi att riskera att auktoritära eller tvingande metoder antas utan att man har möjlighet att överklaga vid domstolen.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. − (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Detta är en mycket känslig fråga. Å ena sidan anser jag att medlemsstaterna måste ta sitt ansvar, och enligt min åsikt är deras främsta ansvar att i oktober, under det portugisiska ordförandeskapet, enas om det förslag som regeringskonferensen har fått från Europeiska rådet, vilket är ett mycket tydligt mandat som innefattar nya befogenheter för EG-domstolen.

Det råder ingen tvekan om att vi sedan kommer att kunna ta ett enormt steg framåt, framför allt vad gäller de känsligaste frågorna och de känsligaste sektorerna, dvs. frågorna inom den nuvarande tredje pelaren, där domstolen slutligen kommer att ha behörighet. Vi kommer äntligen att få möjligheten till en fullständig granskning i EG-domstolen.

Jag vill påpeka att medlemsstaterna i vissa fall till och med är motvilliga till att följa domstolens riktlinjer. EG-domstolen har talat om att på vissa områden kan de straffrättsliga instrumenten också vara ett europeiskt instrument, bland annat när det gäller föroreningar, som är en känslig fråga. Vissa medlemsstater fortsätter att motsätta sig alla sådana överenskommelser, som tyvärr måste vara enhälliga och som helt enkelt är följden av ett beslut av EG-domstolen, men de fortsätter ändå att motsätta sig det.

Detta problem kan uppenbarligen endast lösas om det portugisiska ordförandeskapet lyckas skapa enighet i oktober, vilket vore en stor framgång och som skulle möjliggöra det steg framåt som ni har nämnt och som jag helt och hållet stöder.

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Det är en öppen hemlighet att krafterna bakom den organiserade brottsligheten i vissa nya EU-medlemsstater har mycket goda förbindelser med de högsta politiska kretsarna. I vilken utsträckning och på vilket sätt kommer unionen att hjälpa dessa östeuropeiska och sydosteuropeiska länder som själva har enorma ekonomiska och finansiella problem att bekämpa dessa förbindelser mellan politikerna och den organiserade brottsligheten?

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. − (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Som ett allmänt mål rör detta enligt min åsikt inte bara östländerna, eftersom det allmänna målet är att främja en orubblig, kompromisslös och fortgående kamp mot korruptionen.

Kampen mot korruptionen kan till exempel inte upphöra när ett land blir medlem i Europeiska unionen. Vi har arbetat med många kandidatländer som har blivit EU-medlemsstater. Dessa länder har nått mycket goda resultat, och vårt intresse nu är till exempel att arbeta med de som inte är kandidatländer, utan bara grannländer: länderna på västra Balkan, viktiga partner som Ukraina, som är länder som vi har ett betydelsefullt partnerskap med. Jag tror att det alltid ligger i vårt intresse att hjälpa dessa länder att utrota korruptionen, och näringslivet och politiken är alltid förbundna i fråga om korruption.

Mitt svar på frågan är naturligtvis ja. Europeiska unionen är intresserad, och jag tror att det ligger i vårt intresse, och jag vill också påstå att det ligger i dessa länders intresse, eftersom de som drabbas av politikrelaterad korruption får se sina rättigheter förnekade dagligen. Det är något som vi är skyldiga Europa och människorna i dessa länder.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Att organisera illegal invandring och människohandel är viktiga delar av den organiserade brottsligheten. Från Europeiska unionens sida inrättade vi Frontex på ert initiativ, vilket var en god idé med stora genomförandeproblem: medlemsstaterna uppfyller inte sina åtaganden, verksamheten avbryts i juli och återupptas inte förrän i september. Vad kommer ni att göra för att få Frontex-instrumentet att fungera effektivt och för att ge medlemsstaterna det nödvändiga stödet under hela året, så att vi får ett effektivt instrument för att bekämpa den organiserade illegala invandringen, vilket är något som ni också eftersträvar?

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. − (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Enligt min åsikt har vi redan nått mycket betydelsefulla resultat. Om någon av er vill jämföra statistiken för 2006 med statistiken för de första åtta månaderna 2007, mellan januari och slutet av augusti, kommer ni att se i den officiella statistiken att antalet illegala invandrare som kommer till det centrala Medelhavsområdet är upp till 40 procent lägre än 2006 och, när det gäller Kanarieöarna, över 60 procent lägre 2007 än 2006. Det visar att Frontex börjar ge goda resultat.

Senare i veckan kommer det andra Frontex-uppdraget, som kommer att kallas Nautilus II, att inledas för centrala Medelhavsområdet, och jag har också föreslagit ett tredje Frontex-uppdrag i västra Medelhavsområdet mellan Balearerna, Spanien, Marocko och Sardinien. Dessa uppdrag kräver ett utökat samarbete i fråga om personal, fartyg, helikoptrar och flygplan.

Samarbetet mellan medlemsstaterna utökas varje dag, eftersom de ser resultaten. Frontex måste dock få utökad personal, för som ni förmodligen redan vet arbetar Frontex för närvarande med färre än 90 faktiska personer för att samordna uppdragen i hela området vid de yttre gränserna. Med tanke på de inledande resultaten råder det ingen tvekan om att detta är ett exempel på rekordhög effektivitet.

Vi räknar med parlamentets stöd så att Frontex kan få stöd i finansiell mening och mot bakgrund av de yrkeskunskaper som det redan besitter, men uppenbarligen ännu inte i tillräcklig utsträckning.

  Talmannen. − Fråga nr 33 från Mairead McGuinness (H-0541/07)

Angående: EU-forskningens roll i samband med gemenskapens livsmedelspolitik

Inom EU råder det delade meningar om genetiskt modifierade livsmedel. Vilken roll anser kommissionen mot bakgrund av detta att forskning bör spela på just detta område?

Vore det enligt kommissionen ur ett vetenskapligt perspektiv möjligt för en EU-medlemsstat att förklara sig fri från genetiskt modifierade livsmedel? Om ja, skulle ett sådant agerande vara förenligt med relevant EU-lagstiftning på detta område och hur skulle det vara möjligt att belägga en sådan ställning i förhållande till animaliska produkter?

Tyder kommissionens forskning på att det skulle vara fördelaktigt för EU att få en ställning som område fritt från genetiskt modifierade livsmedel? Om ja, vilka eventuella konsekvenser får man då räkna med?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag vill tacka Mairead McGuinness för hennes fråga. Först och främst vill jag besvara er fråga om GMO-forskning i allmänhet. Kommissionen har tidigare finansierat forskningsprojekt om genetiskt modifierade livsmedel inom femte ramprogrammet och även inom sjätte ramprogrammet, och flera projekt har bidragit till att skapa klarhet om säkerhetsbedömningarna av genetiskt modifierade livsmedel.

Man har också finansierat forskningsprojekt gällande frågan om samexistens mellan genetiskt modifierade organismer och konventionella grödor, där även åtgärder för spårbarhet har behandlats. Dessa projekt kommer i slutändan att bidra till att minska kostnaderna och göra det möjligt för konsumenterna att göra genomtänkta val i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen. I år har kommissionen, i sjunde ramprogrammets första ansökningsomgång, efterlyst förslag till forskningsprojekt om bedömning av kort- och långsiktiga effekter av GMO på människors och djurs hälsa. Syftet är att bidra till utveckling av bättre teknik för övervakning efter utsläppande på marknaden och att analysera teknikens eventuella begränsningar. Bedömningen av förslagen har avslutats, men urvalet av förslag för finansiering pågår fortfarande.

Dessutom har kommissionen inlett en kompletterande undersökning vid GD Miljö som gäller de långsiktiga effekterna av genetiskt modifierade grödor på hälsa, biologisk mångfald och miljö. Det främsta syftet med denna undersökning är att rangordna de potentiella riskerna med de huvudsakliga kombinationer av grödor som odlas världen över genom att inhämta och analysera uppgifter från fackgranskad litteratur och från organisationer på området, både i och utanför EU. Undersökningen genomförs tillsammans med sakkunniga inom forskning om och odling av GM-grödor, och resultaten väntas till våren.

I framtiden skulle forskning med finansiering från kommissionen kunna gälla redskap för säkerhetsbedömning, bedömning av risk/nyttaförhållandet inklusive riskkommunikation och riskidentifiering, metoder för detektering, sätt att säkra spårbarhet och samexistens mellan genetiskt modifierade organismer och konventionella grödor.

När det gäller den andra delen av er fråga, problemet med samexistens, vill jag tillägga följande. Det bör noteras att det är tillåtet att fritt bedriva handel med och använda godkända GMO i EU, på de villkor som gäller för godkännande. De rättsliga ramarna för godkännande av GMO för utsläppande på marknaden och avsiktlig utsättning i miljön i EU innehåller inga bestämmelser om möjligheten att upprätta zoner med ett generellt förbud mot odling eller utsläppande på marknaden av GMO. Ett generellt förbud skulle strida mot gemenskapslagstiftningen, särskilt direktiv 2001/18/EG om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön.

Endast GMO som efter en vetenskaplig bedömning betecknats som säkra för miljön och djurs och människors hälsa får släppas ut på marknaden. Ett särskilt förbud mot en produkt måste vara vetenskapligt motiverat enligt artikel 23 i detta direktiv, den så kallade skyddsklausulen.

Inom gemenskapens forskning om samexistens undersöks lämpliga åtgärder för att på ett görligt och praktiskt sätt hålla isär godkända genetiskt modifierade grödor och konventionella och ekologiska grödor. Forskningsresultaten visar att tillräcklig särhållning kan åstadkommas för de viktigaste grödor som undersökts hittills – majs och sockerbetor. Med en tilltagande kommersiell odling av genetiskt modifierade grödor i EU och import av genetiskt modifierade livsmedel och fodermedel är det dock oundvikligt med oavsiktlig förekomst av GMO till följd av genflöde och inblandning.

När det gäller er fråga om möjligheten att belägga en ställning som GMO-fritt för animaliska produkter vill jag göra er uppmärksam på ett dokument från Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet som offentliggjordes den 20 juli 2007, där EFSA konstaterade att det för närvarande inte finns någon teknik som möjliggör meningsfull och tillförlitlig spårning av animaliska produkter som kött, mjölk eller ägg när djuren utfodrats med foder som innehåller GM-växter. Med andra ord har varken DNA-fragment eller proteiner från GM-växter med dagens teknik kunnat upptäckas i ätliga produkter från livsmedelsproducerande djur.

Jag vill tillägga en sak från mina kollegers område, nämligen att kommissionen fortsätter att granska de åtgärder när det gäller samexistens som anmälts av medlemsstaterna för att avgöra om de är förenliga med gemenskapslagstiftningen. Rådet har bett kommissionen att tillsammans med medlemsstaterna utarbeta riktlinjer för tekniska åtgärder rörande samexistens för olika grödor.

Kommissionen håller på att inrätta en samexistensmyndighet, som kommer att utföra detta tekniska arbete tillsammans med nationella experter och aktörer. Man planerar att inleda arbetet i slutet av 2007. Den första gröda som kommer att behandlas är majs.

När det gäller det fortsatta harmoniseringsarbetet har kommissionen för avsikt att sammanfatta utvecklingen i medlemsstaterna i fråga om inrättande av regelverk och praktiska erfarenheter av odling av flera GM-grödor i en rapport som planeras under 2008. Rapporten kommer att ligga till grund för beslut om framtida åtgärder på detta område.

När det slutligen gäller frågans sista del om eventuella konsekvenser av ställning som GM-fritt område vill jag göra följande tillägg. Det står jordbrukarna fritt att själva besluta sig för att inte odla GMO eller att på frivillig basis upprätta zoner där GM-grödor inte odlas. Dessa zoner kan endast upprättas genom en frivillig och enhällig överenskommelse mellan alla berörda jordbrukare i området i fråga, och en jordbrukare som vill dra sig ur och odla godkända GMO måste kunna göra det.

De regioner eller jordbrukare som inte vill odla GMO eller som vill betecknas som GM-fria kan definitivt dra nytta av forskningsresultaten från ramprogrammen för forskning. Resultaten av våra forskningsprojekt så här långt tyder inte på att en ställning som GM-fritt område skulle gynna folkhälsan eller miljön.

När det gäller andra faktorer med anknytning till era frågor, t.ex. de ekonomiska konsekvenserna av att frivilligt avstå från att odla GM-grödor, är de avhängiga av ett antal omständigheter, t.ex. priserna för GM- och icke-GM-grödor, agronomiska olikheter mellan GM-grödor och icke-GM-grödor, skillnader i avkastning, utsädeskostnader osv. Det handlar bl.a. om lokala faktorer, mängden skadedjur, klimatförhållanden, jordbruksproduktionens struktur och bestämmelser om samexistens mellan GM-grödor och konventionell och ekologisk produktion.

Den ekonomiska effekten kommer sannolikt att variera mellan regioner och medlemsstater. Sådana skillnader återspeglas också i skillnaderna mellan olika europeiska regioner när det gäller i vilken utsträckning GM-grödor odlas.

Den animaliska produktionen i EU är i hög grad beroende av import av djurfoder som framställs av sojabönor, majs och andra grödor. Större delen av det importerade djurfodret baserat på majs och sojabönor betecknas som genetiskt modifierat. Marknaden för certifierat GM-fritt sojamjöl är i dag mycket liten. Mot bakgrund av den allt större andelen genetiskt modifierad soja av den globala produktionen skulle denna andel kunna utökas, men givetvis till högre kostnad.

  Talmannen. − Tack, herr kommissionsledamot. Jag är tacksam för ert svar, men jag måste nog påpeka att det var väldigt långt – nästan nio minuter.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag ska fatta mig kort. Medan ni tillrättavisar kommissionsledamoten vill jag säga tack, för ofta får vi inte någon information och jag uppskattar verkligen er tydlighet. Jag måste titta närmare på detaljerna. Jag har två kommentarer och en fråga, och jag är uppmärksam på tiden.

Bör ett land frivilligt bestämma sig för att vara GM-fritt? Detta föreslås i Irland som en del av regeringens program, och frågan undersöks för närvarande. Skulle vi som nation kunna besluta att vi inte vill ta in livsmedel som framställts av exempelvis kött från djur som ätit GM-produkter, eller att inte ta in ett särskilt livsmedel i vårt land för att vi vill förbli GM-fria? Är ni bekymrad för vilka effekter en sådan politik skulle få för spannmålspriserna?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Uppriktigt sagt är det lite svårt för mig att svara. De måste givetvis följa gällande gemenskapslagstiftning. Det är det enkla svar jag kan ge er. Om frågan hade anknytning till forskning och utveckling skulle det vara lättare för mig, men jag tror att svaret är ganska tydligt: det måste ske i överensstämmelse med gällande gemenskapslagstiftning.

  Jim Allister (NI). – (EN) Är det inte så att kommissionens förhalningstaktik när det gäller godkännande av derivat av genetiskt modifierade organismer bidrar till att pressa upp priserna på djurfoder i EU? Det orimliga dröjsmålet med att godkänna användning av Hercules, en biprodukt av majs, skadar exempelvis konkurrenskraften för vår spannmålssektor allvarligt. GA 21 däremot, en GM-produkt från Argentina, är godkänd i EU som livsmedel, men inte som djurfoder. Är det inte dags att rationalisera och börja använda lite sunt förnuft i den här frågan, och frigöra sig från en del av den konstlade politiska korrekthet som den präglas av?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag vill bara understryka att vi enligt min mening är mycket angelägna om att göra allt vi kan för att skaffa oss största möjliga inblick i frågan om genetiskt modifierade organismers vara eller icke vara.

Kommissionens beslut fattas alltid med utgångspunkt i befintlig kunskap. Detta är något som vi aldrig bortser från, och vi försöker hålla oss till den metoden. Vi har aldrig fäst något avseende vid konsekvenserna i politiskt hänseende, som ni nämner.

  John Purvis (PPE-DE). – (EN) Jag vill i likhet med Mairead McGuinness tacka kommissionsledamoten för ett utmärkt och intressant svar. Jag tror att det kommer att bli en mycket användbar utgångspunkt för fortsatt granskning, för som jag ser det stöder han kraftfullt det vetenskapliga rättfärdigandet av användning av vetenskapligt godkända och tillåtna GM-grödor i Europa.

Han nämnde skyddsklausulen. När tänker kommissionen börja grunda alla sina beslut på den vetenskapliga forskning som hans enhet bedriver och gå emot den allmänna opinionen mot användning av GM-grödor, som missgynnar våra jordbrukare och definitivt livsmedelspriserna, och är skadlig för EU:s ekonomi?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Som ni vet är detta en komplicerad fråga, och det är viktigt att förstå att en del människor har farhågor när det gäller säkerheten. Därför är det viktigt att vi skaffar oss största möjliga medvetenhet och kunskap, för det är av avgörande betydelse att vi grundar våra beslut på den kunskap vi har. Jag kommer att göra mitt bästa för att se till att kunskapsnivån blir så hög som möjligt i framtiden.

  Talmannen. − Tack, herr kommissionsledamot. Det var inte min avsikt att vara barsk, men vi måste göra en avvägning mellan detaljnivå och tidsåtgång, och det är svårt.

Del II

  Talmannen. − Fråga nr 34 från Brian Crowley (H-0548/07)

Angående: EU:s budget

Kan kommissionen göra ett uttalande om hur den anser att förfarandet för att komma överens om hur EU:s budgets skall användas varje år kan förenklas i framtiden?

  Dalia Grybauskaitė, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag skulle vilja svara genom att upprepa det svar jag redan skickat till Brian Crowley om de årliga förfarandena och budgetförfarandena i allmänhet, och hur de kan och skulle kunna förbättras. Jag vill dela upp mitt svar i två delar. För det första gäller det den pågående behandlingen, vad som ännu kan göras, hur vi kan använda våra resurser mer effektivt och, givetvis, de kommande förslagen i vårt ändringsfördrag, som är resultatet av rådets möte i juni i år.

Vad beträffar de gällande förfarandena enligt fördraget kan vi säga att vi generellt sett är nöjda med resultaten, för enligt det gällande fördraget har vi möjlighet att förbättra och finna en snabb lösning om en brådskande situation uppstår. Ett exempel på senare tid är förra årets tsunami, och i år var det Palestina och till viss del Kosovo. Vi kunde hitta en lösning genom påskyndat förfarande för en behandling – men det tar tid och är i hög grad avhängigt av konsoliderade trepartsförhandlingar mellan de två budgetmyndigheterna och kommissionen.

Men ledamoten har givetvis rätt när han säger att det redan finns stort utrymme för förbättringar i detta fördrag. Ett av exemplen gäller den pragmatiska tidsplanen för det årliga budgetförfarandet, som har följts sedan 1975. Vid sidan av fördragets krav enades vi allesammans – och då menar jag alla budgetmyndigheter och kommissionen – om att förlänga förfarandet med två och en halv månad, främst därför att det inte fanns någon e-post på den tiden. Nu behöver vi inte denna tidsplan, men ändå behåller vi den utan att någon försöker göra något åt saken. Bara detta exempel visar givetvis att produktivitetsvinster kan göras.

Däremot har vi, vilket är av stort intresse, genom förhandlingar med parlamentet och rådet, kommit fram till en ny budgetförordning och genomförandebestämmelser för den. Den antogs slutligen av rådet och har varit i kraft sedan maj 2007. Här har det redan skett en del förenklingar och rationaliseringar när det gäller det årliga genomförandet av EU:s budget.

Men det bästa budskap jag kan förmedla till er i dag gäller nog förslagen i ändringsfördraget. I det sammanhanget vill jag framhålla fyra inslag som kan förbättra den demokratiska granskningen, ansvarsskyldigheten och öppenheten i samband med budgetförfarandet.

Det första innovativa förslaget i ändringsfördraget är att åtskillnaden mellan obligatoriska och icke-obligatoriska utgifter ska avskaffas, så att budgetmyndigheterna följer ett enda förfarande vid antagandet av den årliga budgeten.

För det andra kommer den ”maximala procentuella ökningen” enligt artikel 272 i EG-fördraget – som ofta leder till konflikter i samband med de årliga förhandlingarna – inte längre att tillämpas eller behövas, eftersom den fleråriga budgetramen, som i praktiken ersätter den maximala procentuella ökningen, kommer att nämnas i fördragen, vilket inte är fallet i dag.

Slutligen kommer vi i framtida budgetförordningar att ha ett annat förfarande för antagande. Antagandet kommer att ske tillsammans med parlamentet genom medbeslutandeförfarandet. Fram till 2007 beslutade rådet, dvs. medlemsstaterna, enhälligt om antagandet. Det är en enorm skillnad som vi ser framför oss.

Alla dessa förslag kommer, tillsammans med möjligheten att göra förbättringar både årligen och dagligen, att ge det demokratiskt valda Europaparlamentet större befogenheter och bidra till att göra beslutsprocessen ännu mer demokratisk.

  Brian Crowley (UEN). – (EN) Jag tackar kommissionsledamoten för hennes svar och för att hon banat väg för en annan fråga.

Det gäller frågan om vad det nya ändringsfördraget innebär för oss när det gäller den fleråriga finansieringsaspekten och budgetens sätt att fungera. Som ni vet har vi varje år de sedvanliga diskussionerna om vissa egna medel som ställs till förfogande samt om vilka andra resurser vi har gjort tillgängliga och hur dessa belopp har fördelats på olika rubriker, t.ex. jordbruk, social struktur, strukturfonder, regionalfonder och så vidare.

Ett av de främsta klagomål vi alltid får här i parlamentet är att folk inte vet vad EU:s pengar används till. De vet inte exakt hur de medel de bidrar med, som de ser det, fördelas på de olika länderna. Jag vet att medlemsstaterna själva har ett ansvar att informera om detta, men finns det någon mekanism genom vilken kommissionen skulle kunna vara mer meddelsam när det gäller att visa på utgiftsområdena?

  Dalia Grybauskaitė, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag skulle vilja tillkännage att vi nått en överenskommelse med rådet just om den nya budgetförordningen. Detta skedde inom ramen för öppenhetsinitiativet, som går ut på att medlemsstaterna har samtyckt till att redovisa och offentliggöra alla uppgifter om mottagare av finansiering – inte bara när det gäller jordbruket utan för alla medel. Överenskommelsen om jordbruket gäller från och med 2009 och de övriga från och med 2008, 2009 respektive 2010.

Detta är ett enormt stort steg mot ökad öppenhet, ansvarighet, insyn och kommunikation med medborgarna. Medborgarna kommer att kunna få reda på vem som får vartenda öre och varför, och därigenom blir det också mycket lättare för medlemsstaterna att svara.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr kommissionsledamot! Min fråga rör direktivet om betalningsförseningar. Många små- och medelstora företag och också många forskare klagar ständigt på hur lång tid det tar från godkännande av ett projekt till faktisk betalning. Förfinansieringen är alltför komplicerad för många små- och medelstora företag. Tror ni att Europeiska kommissionen också kommer att anpassa sina betalningsvillkor till direktivet om betalningsförseningar, som gäller inom hela Europa och som vi alla enats om?

  Dalia Grybauskaitė, ledamot av kommissionen. − (EN) Vi är medvetna om problemet och har antagit nya förordningar och tillämpningsföreskrifter om dessa frågor. Vi hoppas att de nya bestämmelserna, som varit i kraft sedan maj i år, kommer att förenkla förfarandet och, naturligtvis, möjliggöra en mer ansvarsfull reaktion även från kommissionens sida. Vi förstår att samma regler måste gälla för alla, inte bara för medlemsstater och mottagare utan även för kommissionen.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr kommissionsledamot! Ni nämnde politiska kriser. I år har vi bevittnat flera naturkatastrofer i Grekland, Storbritannien och på andra ställen. Det är mycket viktigt att budgetmedel avsätts snabbt vid sådana katastrofer. Är de befintliga instrumenten tillräckliga, eller kan förbättringar kanske göras? Finns det sätt att öka den totala finansiella volymen, med tanke på att siffrorna för i sommar visar att de befintliga medlen uppenbarligen inte kommer att räcka?

  Dalia Grybauskaitė, ledamot av kommissionen. − (EN) När det gäller i synnerhet Grekland försöker vi få fram medel på minst tre olika sätt. Inom de regionalpolitiska fonderna har vi tillgång till en särskild fond på över en miljard euro per år. Vi undersöker också möjligheterna till en del ändringar i programplaneringen och omdirigering av tidigare planerade program, och den grekiska regeringen kommer i nästa vecka att förhandla med vår tekniska personal om vilka program de vill ändra eller ersätta med andra och vad som ska prioriteras.

Dessutom kan jordbruksfonderna användas för att återställa marken, särskilt mark på denna halvö som använts som jordbruksmark. Vi kan alltså överväga tre eller fyra möjligheter och kombinera dem.

När det gäller förfaranden däremot, som den ursprungliga frågeställarens fråga gällde, tar de ibland lång tid. Vi bör vara uppriktiga mot oss själva och inte vara rädda att säga det. Vi kommer givetvis att få en slutlig konkret begäran från den grekiska regeringen omkring tio dagar efter alla beräkningar, men svaret och förfarandena kommer att ta lång tid. Vi betalar vanligen i genomsnitt mellan sex och åtta månader efter händelsen i fråga, och det är naturligtvis inte den bästa lösningen för medlemsstaterna och för att situationen ska kunna åtgärdas. Även om de förfaranden som i dag föreskrivs i fördraget möjliggör en snabbare behandling måste den politiska viljan finnas hos alla budgetmyndigheter. Dessutom kan givetvis det föreslagna nya fördraget bidra till att påskynda förfarandena. När det gäller beloppen generellt sett pratar vi emellertid om något helt annat. Vi uppmanas hela tiden att utnyttja budgeten mer flexibelt. Vi har t.ex. några nya utgiftsposter och en del reserver som vid årets utgång kommer att ha återställts. Denna flexibilitet medges dock ännu inte av rådet eller parlamentet. Jag skulle gärna ha denna flexibilitet, och jag är övertygad om att detsamma gäller mina kolleger i kommissionen, för visst är det så att denna stelhet i budgeten ibland bakbinder oss.

Det finns alltså några möjligheter: flexibilitet, allmänna belopp och hastighet och snabb respons från alla budgetförfaranden. Dessa är de tre möjligheter jag ser när det gäller att i slutändan öka effektiviteten.

  Talmannen. − Fråga nr 35 av Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0521/07)

Angående: Planering av ämnen och inlärningsområden inom programmet ”Utbildning 2010”

EU har som mål att skapa en god grund för samarbete och stöd på utbildningsområdet, särskilt genom programmet ”Utbildning 2010”, för att främja en strategi för livslångt lärande. Kan kommissionen mot denna bakgrund redogöra för ställningen i det övergripande systemet för ämnen och inlärningsområden utan direkt anknytning till arbetsmarknaden, t.ex. antik grekiska, latin, historia, arkeologi och lingvistik? Hur ska EU-medborgarna övertygas om värdet av att fortsätta att undervisa i och lära sig ämnen utan tydlig praktisk tillämpning, särskilt klassiska språk och litteratur samt historiska studier?

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Som vi alla vet är utbildningsprogrammets innehåll, enligt artikel 149 i EG-fördraget, medlemsstaternas ansvar, vilket betyder att beslut om utformningen av utbildningsanstalternas läroplaner, och om de ämnen man undervisar i, endast kan fattas av medlemsstaterna.

Kommissionens roll är att stödja medlemsstaterna i deras utveckling av högkvalitativ undervisning. Inom arbetsprogrammet ”Utbildning 2010” spelar kommissionen en central roll för att underlätta utbytet av bästa praxis mellan medlemsstaterna för att bidra till att se till att deras utbildningssystem kan möta 2000-talets utmaningar.

Eftersom arbetsmarknadsfrågor är en viktig del av Lissabonstrategin står det klart att aspekter av utbildningspolitiken med anknytning till arbetsmarknaden, och till konkurrenskraften generellt sett, spelar en viktig roll i detta avseende.

Samtidigt är det ingen självklarhet att ämnen som antik grekiska, latin, historia, arkeologi och lingvistik saknar anknytning till arbetsmarknaden. Vid sidan av de direkta sysselsättningsmöjligheterna på många av dessa områden innebär studier i sådana ämnen också att man utvecklar och förmedlar en rad allmänna färdigheter, t.ex. analytisk förmåga och slutledningsförmåga.

En av de texter som ligger till grund för arbetsprogrammet är Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 18 december 2006 om nyckelkompetenser för livslångt lärande. I dessa kompetenser ingår ”kommunikation på främmande språk” och ”kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer”. Det senare innefattar en medvetenhet om det lokala, nationella och europeiska kulturarvet och deras plats i världen. Medborgerlig kompetens inbegriper, enligt definitionen i rekommendationen, kunskap om aktuella händelser och viktiga händelser i det egna landets historia, i Europas historia och i världshistorien. Detta ser jag som ett mycket direkt och tydligt bidrag till den inriktning som Marie Panayotopoulos-Cassiotou och, tror jag, många andra parlamentsledamöter efterlyser och stöder.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr kommissionsledamot! Tack för ert svar. Ni har försäkrat mig om ert fortsatta intresse. Jag undrar dock hur stor andel av finansieringen som avsätts för främjande av programmet ”Utbildning 2010”?

Ni är den kommissionsledamot som ansvarar för kultur. Vilken del av forskningen från det sjunde programmet ska användas inom de områden som ni har nämnt – det vill säga för att främja kunskaper inom språk, kultur, historia och lingvistik?

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) I dag finns det ingen särskild underindelning, men som ni vet och som framgår av den rättsliga grunden är programmet indelat i fyra huvudpelare när det gäller livslångt lärande: Erasmus, Comenius, Leonardo da Vinci och Grundtvig. Dessutom finns det övergripande åtgärder och prioriterade överföringar. Man skulle i princip kunna säga detsamma om forskning och utveckling och samarbete, men det är mycket viktigt att partnerna – institutionerna – engagerar sig på områden med nära anknytning till humaniora, kulturell medvetenhet och främjande av värden. Inom programmet för livslångt lärande ger vi exempelvis konkret stöd till historielärarförbundets europeiska kongress. Det är viktigt att det finns ett sådant förbund, att det följer reglerna och kan beviljas stöd samt att vi kan ge stöd.

Jag kommer inte att uppmuntra till motsättningar eller alltför stor åtskillnad mellan de mjuka och de hårda vetenskaperna. I samhällsutbildning ingår grundläggande kompetens plus de mycket övergripande färdigheter, kunskaper och ställningstaganden som krävs inte bara på arbetsmarknaden, utan också för att vi ska kunna leva tillsammans i ett EU som präglas av allt större mångfald liksom på lokal, regional och europeisk nivå.

  Talmannen. − Fråga nr 36 från Silvia-Adriana Ticau (H-0522/07)

Angående: Elever som slutar skolan i förtid

Enligt Eurostats officiella statistik för 2006 uppgår andelen europeiska ungdomar mellan 18–24 år som slutar skolan i förtid till 15,3 %.

I 14 medlemsstater överskrider denna andel dock det europeiska genomsnittet. De högsta nivåerna har registrerats i Malta (41 %), Portugal (39,2 %), Spanien (29,9 %), Island (26,3 %), Italien (20,8 %), Lettland (19 %) och Rumänien (19 %).

Inom ramen för Lissabonstrategin föreslog EU att sysselsättningsnivån senast 2020 skulle uppgå till 70 %. Med hänsyn till att arbetskraftsproduktiviteten har ökat kräver arbetskraften dock ständigt mer utbildning.

Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta för att minska andelen elever som slutar skolan i förtid?

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Vid millennieskiftet 2000 var det 17,6 procent av befolkningen mellan 18 och 24 år som inte gått i skolan längre än till högstadiet. Förra året, 2006, hade andelen minskat till 15,3 procent. Sex nya medlemsstater hade redan klarat vårt riktmärke för 2010, som är 10 procent. Enligt artikel 149 är detta, som jag nyss sa, helt och hållet medlemsstaternas ansvar. Utbildningssystemets innehåll och organisation tillhör medlemsstaternas behörighet. Vår roll är att stödja och komplettera medlemsstaternas insatser. Detta har vi gjort på ett antal sätt. Jag ska bara nämna några. Kommissionen har framför allt bidragit till utvecklingen av den kunskapsbas som kan ligga till grund för politiska åtgärder och stått bakom ett antal undersökningar kring detta problem.

Vidare framhöll kommissionen, i 2006 års meddelande om effektiva och rättvisa utbildningssystem i Europa, vikten av förskoleutbildning som ett effektivt sätt att minska antalet elever som slutar skolan i förtid, och man pekade på riskerna med för tidig indelning av eleverna.

Kommissionen har också alldeles nyligen inlett ett offentligt samråd om modernisering av skolundervisningen. Syftet är bl.a. att inhämta de berörda parternas synpunkter på hur man bäst kan hantera problemet med avhopp från skolan. I samband med analysen av de nationella reformprogrammen inom ramen för Lissabonstrategin utfärdade kommissionen särskilda rekommendationer till medlemsstaterna i fråga om avhopp från skolan, där det bedömdes som nödvändigt.

Genom arbetsprogrammet Utbildning 2010 har man använt den öppna samordningsmetoden för att utveckla god praxis och ömsesidigt lärande när det gäller avhopp från skolan.

Medlemsstaterna har också uppmanats att utnyttja strukturfonderna för målinriktade åtgärder mot framför allt höga siffror i fråga om skolavhopp och att delta i projekt gällande denna fråga som finansieras genom programmet för livslångt lärande.

Sammanfattningsvis har framstegen varit synliga och mätbara, men ännu inte tillräckliga, och vi måste definitivt fortsätta och förbättra dynamiken.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Tack för era svar. Även om utbildning är medlemsstaternas ansvarsområde bör kommissionen göra sig delaktig i att säkra Europeiska unionens framtid. Rekommendationer är icke-bindande. Europeiska kommissionen måste uttryckligen uppmana medlemsstaterna att utarbeta handlingsplaner för att hindra att människor avbryter sin skolgång.

Europeiska unionen behöver kvalificerad arbetskraft. Det är oacceptabelt att unga människor från fattiga familjer eller från landsbygden tvingas lämna skolan på grund av sin ekonomiska situation. EU:s befolkning håller på att bli gammal, och för att garantera hållbarheten hos de sociala välfärdssystemen krävs en högre arbetsproduktivitet.

Så min fråga är: Herr kommissionsledamot! Vilka åtgärder vidtar ni för att hjälpa medlemsstaterna att ge finansiellt stöd till barn som förtjänar att fortsätta sina studier, särskilt de som kommer från fattiga familjer eller från landsbygden? Detta är verkligen ett problem, och vi talar om Europas framtid.

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Detta skulle kunna bli ett långt svar, men jag ska fatta mig kort och säga att vi försöker samarbeta och slå samman resurser och strategier för att främja bättre villkor för ungdomar.

I morgon kommer kommissionen exempelvis att anta ett skriftligt förfarande – ett policydokument om ungdomars sysselsättning. Vi anser att ungdomarna är vår framtid och att framtiden börjar nu. Vi uppmuntrar särskilt de nya medlemsstaterna att i större utsträckning utnyttja strukturfonderna till stöd för en utbildningspolitik med sikte på rörlighet. När vi säger att medlemsstaterna har det grundläggande ansvaret för systemet och dess innehåll menar vi givetvis att insatser inriktade på kvalitet, effektivitet och rättvisa från medlemsstaternas sida kan leda till mer konkreta och bättre resultat för våra medborgare, inklusive ungdomarna.

Jag är övertygad om att investeringar i mänskliga resurser, särskilt i form av utbildning, är de som har störst värde och är mest effektiva när det gäller att öka samhällets sammanhållning och framtida konkurrenskraft. Detta säger jag inte bara som kommissionsledamot med ansvar för dessa områden, utan även som politiker och som far. Det råder alltså inga tvivel om att vi måste göra mer tillsammans.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Ni nämnde strukturfonderna vid flera tillfällen. Vad kan ni som kommissionsledamot göra för att uppmuntra länderna att utnyttja dessa fonder till förmån för folket, för sociala program osv.? Jag vet i alla fall att större delen av dessa fonder i Irland gick till vägar och stora infrastrukturprojekt. Nästan ingenting gick till folket.

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Vi är fria folk, fria samhällen, och i denna frihet ligger en uppmaning att vara omdömesgill. Jag menar att investeringar i mänsklig potential är bäst.

Jag motsätter mig inte investeringar i modern infrastruktur, transport och miljö; detta är betydelsefullt. Men även i det meddelande som jag nämnde i mitt inledande svar säger vi – med vetenskapliga bevis som grund – att investeringar i förskoleutbildning för barn med ogynnsam socioekonomisk bakgrund är det effektivaste sättet att hantera deras sämre förutsättningar i sammanhållningshänseende. Avkastningen på investeringar i utbildning på förskolenivå är exempelvis högre än avkastningen på lika stora långsiktiga investeringar i finansinstitut.

Detta är alltså en uppmaning till ministrar och ledamöter att bete sig som förståndiga fäder och mödrar och att tänka på kommande generationer, inte bara på morgondagen, den närmaste framtiden eller resultatet i nästa val. Jag anser att det finns ett stort behov av en sådan långsiktig generationssyn och att den är mycket effektiv även ekonomiskt sett, men ibland grundar vi vårt handlande på kortsiktiga eller till och med trångsynta förhållningssätt.

Europa är fullt av exempel; det är en mosaik. Vissa medlemsstater uppvisar exempel som nu är en global norm. Ta t.ex. PISA-undersökningen – jag vill uppmana er att titta på nästa undersökning, som OECD kommer att offentliggöra i september. Vi får se hur vi ligger till efter tre år, och vissa europeiska länder har bland de bästa resultaten i världen. Det är sådant vi behöver, och mer av det.

  Talmannen. − Fråga nr 37 från Esko Seppänen (H-0528/07)

Angående: ETI

I samband med grundandet av Europeiska tekniska institutet har gemenskapens institutioner förhandlat om finansieringen av projektet. Avsikten är att utverka finansiering också från den privata sektorn. Vad kan kommissionen göra för att det inte skall gå med ETI som det gick med programmet Galileo, nämligen att den privata sektorn trots allt inte deltar i projektfinansieringen?

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Detta är frågan när det gäller finansiering av ETI från den privata sektorn. Vi anser att offentlig-privata partnerskap starkt kan bidra till att förbättra informationsflödet i den kunskapsbaserade ekonomin. I annat fall kommer vi inte att lyckas.

Den privata sektorn tillhandahåller inte bara ytterligare finansiella resurser utan kan också, vilket är viktigare, åstadkomma förändringar i den strategiska synen på innovation. Jag menar alltså att det inte handlar så mycket om själva pengarna utan mer om hur vi samarbetar och hur vi sammanför partner och intressen.

Många EU-länder har vidtagit åtgärder för att underlätta de strukturella förbindelserna mellan den offentliga och den privata sektorn för att främja kunskapsöverföring mellan universiteten och industrin. I detta sammanhang kommer ETI:s verksamhet, särskilt kunskaps- och innovationsgrupperna, att bedrivas genom innovativa partnerskap med offentlig-privat struktur och finansieras från många olika offentlig-privata källor. De exakta arrangemangen för finansieringen kan inte fastställas i förväg och kommer givetvis att förändras över tiden, men målsättningen är att den privata sektorns bidrag ska vara så stort som möjligt.

EU:s bidrag, som bestämdes till 308 miljoner euro för nästa budgetram, är avsett att fungera som katalysator för att få fram resurser från den privata sektorn. Kommissionen har ägnat särskild uppmärksamhet åt att försöka underlätta och främja deltagande från den privata sektorn i finansieringen av ETI och kunskaps- och innovationsgrupper (KI-grupper).

Ett huvudkriterium vid urvalet av KI-grupperna kommer att vara deras förmåga att säkra långsiktig och hållbar finansiering, inklusive ett betydande bidrag från den privata sektorn. Det kommer att vara viktigt för styrelsen att identifiera områden för potentiella KI-grupper av intresse för en vidare krets av deltagare, även från den privata sektorn.

ETI kommer dessutom att ges behörighet att inrätta en ETI-stiftelse med det specifika syftet att mobilisera och utnyttja resurser från både individuella givare och företagsgivare.

  Esko Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Fru talman, herr kommissionsledamot! Det har sagts att privat finansiering också skulle komma från USA, och Microsoft har nämnts som sponsor för Europeiska tekniska institutet. Är det inte oroväckande att så stora företag från USA försöker att dra nytta av resultatet av den forskning som gjorts vid Europeiska tekniska institutet? Samtidigt vill jag fråga detta: kommer dessa privata sponsorer möjligen också att påföra villkor för sin finansiering?

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Det vore tråkigt om det bara var amerikanska företag som var intresserade av dialog och samarbete och eventuellt investeringar. Det finns många andra, även i Europa. Många av dessa företag, både europeiska, amerikanska och internationella, investerar redan mycket i Europa.

ETI bör skapa ännu fler incitament och gynnsamma villkor för innovation i Europa. Jag vill inte utesluta intresse utifrån, men jag vill uppmana parlamentet, rådet och kommissionen att engagera sig för att komma fram till ett slutgiltigt svar och enas om förslaget som helhet, så att vi kan få till stånd europeiska investeringar i internationellt samarbete. Alla positiva och konstruktiva signaler, både inifrån och utifrån, är dock varmt välkomna.

  John Purvis (PPE-DE). – (EN) Herr kommissionsledamot! Ska jag tolka ert svar till Esko Seppänen nyss som att ni faktiskt har indikationer på att det finns företag med stort intresse av att investera i ETI? I annat fall, om ni inte kan få väsentliga eller tillräckliga resurser från den privata sektorn, kommer ni då att avstå från att ge er på EU-budgeten och dra lärdomen att intresset för att finansiera ETI kanske inte är särskilt stort?

Jag skulle dock vilja ha er försäkran om att ni kanske fått tydliga intresseanmälningar.

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Vi har sett och vi ser ett tilltagande intresse, särskilt nu när vi kommit så här långt med själva förslaget, för till en början var detta mer en idé eller ett koncept, och nu finns det en konkret text.

Det har ännu inte formellt färdigställts – vi hoppas kunna göra det i slutet av året – men budskapen från enskilda företag eller branschorganisationer har varit alltmer konkreta och positiva och handlat om ett eventuellt större engagemang i framtiden.

Vi har haft diskussioner med den europeiska rundabordskonferensen med industriföreträdare, Business Europe, Eurochambres och många andra sammanslutningar, t.ex. European Association of Research and Technology Organisations (EARTO). Jag kan verkligen säga att budskapen blivit mer och mer konkreta. Naturligtvis är det ingen som skriver en blankocheck eller gör åtaganden i förväg, och det vi gör ska inte ersätta de positiva saker som händer i vissa center eller partnerskap, men ETI bör ge ännu fler impulser och incitament och större utrymme för ett mer innovationsvänligt EU. Det är avsikten, och detta är vårt gemensamma ansvar.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Idén med Europeiska tekniska institutet är att skapa innovationer som kan bidra till att stärka Europeiska unionens konkurrenskraft. Om stora privata företag skulle delta i institutets verksamhet, skulle innovationerna bli tillgängliga för andra marknadsaktörer? Var kommer medlemsstaterna in i bilden? Borde inte medlemsstaterna och Europeiska gemenskapen vara de främsta finansieringsorganen för en europeisk institution?

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Vi måste definiera rollen för ETI självt, som är den institution som ska ha hand om urval och utvärdering och lägga upp strukturen för en lång rad kunskaps- och innovationsgrupper. När det gäller innovation ligger dock partnerskapet främst hos KI-grupperna. Där kan man tänka sig ett betydande samarbete med små och medelstora företag, och det interna arrangemanget är inte bara deras rättighet utan gynnar dem också eftersom de måste bygga upp förtroende för att utöka eller inleda nytt samarbete inom ETI:s ramar. När det gäller de grundläggande immaterialrättsliga frågorna hänvisas i förslaget till principerna i sjunde ramprogrammet.

Jag är övertygad om att det måste finnas tillräcklig frihet och flexibilitet för hanteringen av immaterialrättsliga frågor partnerna emellan, för att främja deras samarbete och förbindelserna mellan KI-grupperna, gentemot eller tillsammans med ETI, och även, naturligtvis, för att främja ytterligare innovation.

Vi har många modeller i Europa. Jag tror att det kan vara verkligt uppmuntrande att hämta inspiration från dessa, och ETI skulle faktiskt kunna fungera som ett slags isbrytare för att få till stånd bättre förutsättningar för ett mer kunskapsvänligt Europa. Här ingår gynnsamma immaterialrättsliga förhållanden eller gemenskapspatent eller policyer som verkligen behövs och är viktiga för att en verklig kunskapsöverföring mellan partnerna ska kunna ske.

  Talmannen. − Frågorna nr 38 och 39 kommer att besvaras skriftligen.

Fråga nr 41 från Dimitrios Papadimoulis (H-0532/07)

Angående: Ovillkorligt förbud mot att omvandla tidsbegränsad anställning till tillsvidareanställning i den grekiska offentliga sektorn

Det har nu gått sex år sedan direktiv 1999/70/EG⁽¹⁾ trädde i kraft 2001, och ännu har inte Grekland harmoniserat sin lagstiftning. Trots lagakraftvunna domar som gett arbetstagare med tidsbegränsade anställningsavtal rätt har den grekiska högsta domstolen gått emot den rättspraxis som utvecklats fram till i dag och under åberopande av den grekiska författningen beslutat om ovillkorligt förbud mot att omvandla tidsbegränsad anställning till tillsvidareanställning i den grekiska offentliga sektorn. Denna dom går stick i stäv med andan och bokstaven i direktiv 1999/70/EG och med EG-domstolens dom i mål C-212/04, där det framhålls att direktiv 1999/70/EG utgör ”hinder för tillämpning av nationell lagstiftning enligt vilken det inom enbart den offentliga sektorn är ovillkorligen förbjudet att omvandla flera på varandra följande avtal om tidsbegränsad anställning, vilka i själva verket ingåtts för att tillgodose ett ’konstant och varaktigt behov’ hos arbetsgivaren och skall anses utgöra missbruk, till avtal om tillsvidareanställning”.

Vad anser kommissionen om att Grekland så uppenbart vägrar genomföra direktiv 1999/70/EG? Tänker kommissionen dra Grekland inför EG-domstolen?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Fru talman, mina damer och herrar! Enligt rådets direktiv 1999/70/EG om ramavtalet om visstidsarbete måste medlemsstaterna anta åtgärder som förhindrar att visstidsanställning missbrukas genom att flera visstidsanställningar följer på varandra. Medlemsstaterna är dock inte skyldiga att ersätta visstidsavtalen med tillsvidareavtal om det finns andra effektiva åtgärder som skulle förhindra eller straffbelägga sådant missbruk.

EG-domstolen bekräftade denna tolkning i sin dom av den 4 juli 2006 i mål C-212/04 (Adeneler) om den grekiska lagstiftningen.

EG-domstolen konstaterade också att tolkningen av den relevanta nationella lagstiftningen inte faller under dess behörighetsområde. Det är helt upp till de grekiska domstolarna att tolka den relevanta grekiska lagstiftningen och att fastställa om denna lagstiftning är förenlig med kraven i direktivet när det gäller befintligheten av effektiva åtgärder som skulle förhindra och straffbelägga missbruk på grund av att visstidsanställning missbrukas genom att flera visstidsanställningar följer på varandra.

Grekland genomförde det ovannämnda direktivet genom presidentdekret nr 164/2004 om den offentliga sektorn. Kommissionen genomförde en grundlig analys av detta dekret och drog slutsatsen att det var förenligt med kraven i direktivet.

Eftersom direktivet genomfördes i ett sent skede, den 19 juli 2004, innehöll presidentdekretet en tillfällig undantagsbestämmelse som gör det möjligt att under vissa omständigheter ändra flera avtal om visstidsanställning som följer på varandra och som ingåtts före det datum då dekretet trädde i kraft till vidareanställningsavtal.

Jag är medveten om att den rättsliga situationen för missbruket av avtal om visstidsanställning i den grekiska offentliga sektorn varit föremål för dispyter under de senaste åren. Detta bekräftades genom den aktuella domen från Greklands högsta domstol av den 11 juni 2007, där domstolen upphävde sin tidigare rättspraxis.

Enligt domen från EG-domstolen är de nationella domstolarna, liksom redan nämnts, ansvariga för tolkningen och tillämpningen av den relevanta grekiska lagstiftningen, däribland konstitutionen, vad gäller omständigheterna i de särskilda fall som lagts fram för dem. När domstolarna tolkar och tillämpar lagstiftningen måste de dock i vederbörlig ordning iaktta den tillämpliga EU-lagstiftningen, i synnerhet direktiv 1999/70/EG.

Kommissionen övervakar noga utvecklingen av situationen i Grekland. Den kommer att noga granska högsta domstolens senaste dom och kommer att övervaka de åtföljande åtgärder som antagits av de grekiska myndigheterna.

Avslutningsvis skulle jag vilja nämna att enligt den information som kommissionen lämnat har flera grekiska domstolar redan ingivit förfrågningar om förhandsavgörande i denna fråga till EG-domstolen. EG-domstolen kommer således att få tillfälle att avge ett yttrande om tolkningen av den berörda gemenskapslagstiftningen.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr kommissionsledamot! Ni är väl medveten om att Grekland är det enda land som fortfarande inte har tillämpat ett direktiv som varit i kraft i sex år. Tiotusentals parter utsätts för en regering som ni säger borde respektera domstolarnas beslut, men som ändå antar lagar varigenom den vägrar att respektera domstolarnas slutliga beslut och EG-domstolens rättspraxis.

Många av de som dog i bränderna i Grekland i år var kontrakterade skogsbrandmän som varit i tjänst i över tio år, som hade visstidsanställning och bristande utbildning. I månader har ni nu hävdat att ni undersöker denna fråga. Som väktare av den europeiska lagstiftningen, har ni för avsikt att göra något?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Självklart är Europeiska kommissionen EU-fördragens väktare, och av det skälet är vi naturligtvis beredda att vidta alla nödvändiga åtgärder.

Kommissionen har fastställt många problem med det första presidentdekretet, däribland de som behandlades i Adenelermålet. På grund av dessa problem kontaktade kommissionen de grekiska myndigheterna 2004. Jag kan därför bekräfta att vi uppmärksammar denna fråga. Vi granskar de senaste domarna från Greklands högsta domstol mycket noga, och om vi konstaterar att kommissionen måste vidta åtgärder kommer vi inte att tveka att göra det.

Självklart uppstår många frågor om missbruket av avtal om visstidsanställning som slutits före datumet för antagande av direktivet, däribland de som redan var i kraft den 10 juli 2002, som var den dag då direktivet skulle ha genomförts, såvida inte en tillfällig bestämmelse gällde för dessa avtal.

Jag vill i grund och botten säga att vi uppmärksammar denna fråga tillräckligt och att vi kommer att vidta de nödvändiga åtgärderna för att skydda fördragen.

  Talmannen. − Fråga nr 42 från Sarah Ludford (H-0534/07)

Angående: Lika möjligheter

Tycker kommissionen att det inom ramen för Europeiska året för lika möjligheter görs verkliga framsteg både i de ”nya” och i de ”gamla” medlemsstaterna i riktning mot jämlikhet mellan människor av olika etniskt ursprung och sexuell läggning?

Exakt vilka initiativ tar kommissionen mot bakgrund av fortsatta utslag av homofobi i vissa länder, både inom och utanför EU, såsom förbudet mot en homosexuell demonstration (så kallad gay pride march) i Vilnius och försöken att i Bukarest skingra en demonstration för lika rättigheter?

Vilka åtgärder vidtar kommissionen nu för att EU:s institutioner och stater skall fullgöra sina åtaganden om att rasdiskrimineringen skall bort och minoriteterna skyddas, framför allt romerna, i en situation där det ibland gått oroväckande bra i valen för partier som förespråkar extremism och intolerans?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Fru talman, mina damer och herrar! Tio år efter införandet av artikel 13 i EG-fördraget har vi gjort stora framsteg när det gäller att se till att alla EU-medborgare skyddas från diskriminering på grundval av bland annat ras, etniskt ursprung och sexuell läggning. Detta skydd är dock ännu inte fullständigt, och vi har heller inte ännu den verkliga ”jämlikhet” som ledamoten nämner.

Alla medlemsstater måste följa det så kallade direktivet om likabehandling oavsett ras och etniskt ursprung och direktivet om lika möjligheter till sysselsättning, och det är Europeiska unionens uppgift att övervaka att båda direktiven införlivas korrekt i den nationella lagstiftningen och tillämpas ordentligt. Den 27 juni 2007 avgav kommissionen följaktligen motiverade yttranden till 14 medlemsstater som ännu inte har införlivat direktiv 2000/43/EG korrekt.

Jag vill konstatera att de faktamässiga grunder som gav upphov till dessa motiverade yttranden naturligtvis varierar från land till land, liksom deras allvarsgrad. 14 stater har hur som helst mottagit dessa motiverade yttranden.

År 2007 är Europeiska året för lika möjligheter för alla, vilket har gett de offentliga myndigheterna och det civila samhället ett incitament att vidta åtgärder och kampanjer med fokus på fördelarna med mångfald och icke-diskriminering.

Kampen mot diskriminering måste ständigt vara en av våra främsta prioriteringar. Under 2008 kommer kommissionen att lägga fram förslag till uppföljningsprogram till Europeiska året för lika möjligheter: dessa kan innehålla åtgärder för slutförande av ramarna för icke-diskrimineringslagstiftningen. Ett samråd på Internet som inleddes i juli och som kommer att pågå till i mitten av oktober ingår i förberedelserna inför utvärderingen av resultatet.

Jag vill också konstatera att kommissionen förkastar alla typer av homofobi och främjar ett samhälle baserat på tolerans och respekt. Kommissionen välkomnade Europaparlamentets resolution av den 26 april 2007 om homofobi i Europa. I detta sammanhang beklagar kommissionen att de lokala myndigheterna inte beviljade de nödvändiga tillstånden för att den lastbil som främjade mångfald i Europa skulle kunna besöka Vilnius den 25 maj som hade planerats och att de förbjöd den åtföljande gayparaden. Kommissionen beklagar också att deltagarna i marschen för mångfald vid den rumänska festivalen GayFest 2007 den 11 juni (som fick moraliskt stöd och som använde logon för Europeiska året) hotades av extremistgrupper och behövde skydd.

Direktivet om likabehandling oavsett ras och etniskt ursprung som jag nämnde tidigare förhindrar diskriminering på grundval av ras eller etniskt ursprung. Jag vill betona att detta också helt och hållet gäller romerna.

Kommissionen anser vidare att för att EU-lagstiftningen ska tillämpas ordentligt måste den åtföljas av informationskampanjer som skulle informera romerna om deras rättigheter och av evenemang som upplyser den breda allmänheten om rättigheterna och skyldigheterna på grund av icke-diskrimineringslagen. År 2007, som är Europeiska året för lika möjligheter för alla, äger evenemang med inriktning på romerna rum i Bulgarien, Tjeckien, Grekland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Litauen, Polen, Rumänien, Finland och Slovakien.

Åtgärder för att bekämpa diskriminering mot romer finansieras också under överinseende av Europeiska socialfonden och Progress 2007–2013, som är ett program för sysselsättning och social solidaritet som stöder kapacitetsbyggande hos romer.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Även om det är beklagligt att 14 medlemsstater fått motiverade yttranden är jag i alla fall glad över att kommissionen inlett kraftfulla överträdelseförfaranden, för i dag finns det en stor klyfta mellan vad som står i lagen och vad som i själva verket händer. Kommissionsledamot Vladimír Špidla nämnde en del av problemen i samband med att kampanjlångtradaren mot diskriminering nekades tillträde till Vilnius. Uppenbarligen anser hälften av de litauiska parlamentsledamöterna att homosexualitet är onaturligt. Ni har verkliga problem i förvaltningen och regeringen.

I förra veckan sa Europeiska byrån för de grundläggande rättigheterna att många medlemsstater uppvisade brister i tillämpningen av lagstiftningen mot rasdiskriminering, så jag hoppas vi fortsätter att vara hårda, för det behövs. Kommer ni i samband med överträdelseförfarandena att ta hänsyn till de olika uttalandena och till ministrars och tjänstemäns tolerans gentemot extremism?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Jag tror inte att ledamotens anförande innehöll några frågor, men jag vill ändå bekräfta hennes åsikt.

Båda direktiven om icke-diskriminering är väsentliga EU-lagar. Vi måste se till att de införlivas fullt ut och att icke-diskriminering, lika möjligheter och tolerans fortsätter att vara grundläggande värderingar som tillämpas aktivt. Därför har Europeiska kommissionen inlett överträdelseförfaranden mot 14 medlemsstater.

Jag vill dock också säga att de enskilda medlemsstaterna i allmänhet accepterar dessa höga värderingar och att merparten av de problem som vi har diskuterat, vilka är problem som nödvändiggör inledandet av överträdelseförfaranden, är av lagstiftningsmässig och därför teknisk och administrativ natur. Det handlar inte om en trend i form av att medlemsstaterna förkastar fördragen.

  Talmannen. − Vi har nu en serie om fem frågor som gäller personer med funktionshinder. Vad jag förstår förväntar sig frågeställarna att de eventuellt besvaras tillsammans. Jag vill inte frånta någon möjligheten att få ett individuellt svar, men om ni vill besvara frågorna tillsammans får ni gärna göra det, herr kommissionsledamot. Innan vi går vidare skulle jag dock vilja rådfråga en av frågeställarna.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Jag tycker också att det vore utmärkt om kommissionsledamoten kunde besvara alla frågorna tillsammans, om det är möjligt. I annat fall kanske ni skulle kunna låta honom läsa upp svaren på alla fem frågorna, om han har separata svar, och så tar vi alla följdfrågor efter de fem svaren.

  Talmannen. − Det gör jag gärna. Jag gör gärna det som kommissionsledamoten föredrar, för att se till att alla ledamöter får svar på sina frågor, men jag inser också att frågorna hänger samman och att vi annars skulle riskera att gå runt i cirklar. Men jag låter kommissionsledamoten avgöra hur han bäst kan besvara våra frågor.

  Talmannen. − Fråga nr 43 från Richard Howitt (H-0560/07)

Angående: Stödåtgärder för självständigt boende

Skulle även kommissionen vilja hälsa alla personer med svåra och flera funktionsnedsättningar, som ingår i det europeiska nätverket för självständigt boende (European Network for Independent Living, ENIL), välkomna till Strasbourg denna vecka?

Vilka framsteg har kommissionen gjort, till följd av parlamentets resolution (P6_TA(2006)0527) om kommissionens tvåårsrapport om funktionshinder, i fråga om främjandet av det självständiga boendet för funktionshindrade personer, inklusive funktionshindrade personers rätt att få bidrag då de flyttar mellan olika EU-medlemsstater för att arbeta, studera eller bosätta sig? Kan kommissionen utarbeta en europeisk strategi för personlig assistans?

Fråga nr 44 från Evangelia Tzampazi (H-0562/07)

Angående: Främjande av självständigt boende för personer med funktionshinder

Prioriteringarna för EU:s handikappstrategi är bland annat en av-institutionalisering och ökat oberoende för funktionshindrade personer. Vilka framsteg har kommissionen hittills gjort i fråga om de rekommendationer som framförs i studien om av-institutionalisering av personer med funktionshinder? Håller kommissionen med om att antalet institutionaliserade personer med funktionshinder fortfarande växer? Vilka ytterligare åtgärder tänker kommissionen vidta för att hantera denna utmaning?

Fråga nr 45 från Proinsias De Rossa (H-0569/07)

Angående: Funktionshindrade personers rättigheter

Kommissionen har sedan det meddelande som offentliggjordes 1996 verkat för att anlägga ett ”människorättsperspektiv” på funktionshinder. Mot bakgrund av detta och mot bakgrund av att handikapporganisationen European Network for Independent Living finns på plats i Strasbourg, medger kommissionen att funktionshindrade personers mänskliga rättigheter kränks i Europeiska unionen och i resten av världen? Vilka ytterligare steg avser kommissionen att ta för att ta upp sådana kränkningar i EU?

Fråga nr 46 från Grazyna Staniszewska (H-0570/07)

Angående: Integrering av jämställdhetsaspekter för funktionshindrade personer

Europeiska kommissionens stöd för principen om integrering av jämställdhetsaspekter för funktionshindrade personer välkomnas. Hur många gånger har den övergripande grupp som inrättats av GD Sysselsättning och socialpolitik hållit möte under 2007 och vilka av kommissionens generaldirektorat har inte varit närvarande vid dessa möten? I samband med det besök som det europeiska nätverket för självständigt boende (European Network for Independent Living) gör i Strasbourg denna vecka välkomnas kommissionens åtagande att ”öronmärka” en viss andel av det externa utvecklingsbiståndet för hälsa, utbildning och sociala tjänster, och tillfrågas kommissionen vilka åtgärder den vidtar för att se till att gemenskapens utvecklingsprojekt för funktionshindrade personer erhåller en del av dessa medel?

Fråga nr 47 från Kathy Sinnott (H-0589/07)

Angående: Representanter för funktionshindrade

Skulle Europeiska kommissionen kunna beskriva vilka arrangemang som inrättats för att garantera att funktionshindrade personer och deras organisationer är representerade i EU:s strategier för social integration? Det finns ju en princip, stödd av kommissionen, om att man alltid måste se till att alla berörda grupper är representerade när en fråga som gäller dem skall utredas (”nothing about us without us”). Vilka ytterligare åtgärder kommer kommissionen att vidta i detta avseende?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Eftersom jag ska försöka att svara kort på alla frågor tillsammans, kommer jag endast att inrikta mig på de viktigaste frågorna.

Ett program som är inriktat på den aktiva integrationen av funktionshindrade personer har utarbetats sedan 2006 som en del av den europeiska handlingsplanen för funktionshindrade. I hjärtat av detta program finns funktionshindrades rätt till eget boende.

Eftersom kommissionen förespråkar avinstitutionalisering och eftersom den allmänna opinionen på detta område är snarlik undersöker kommissionen också alternativen till vård på skyddade institutioner. Kommissionen stöder forskning om lämpliga metoder för så kallad avinstitutionalisering. Eget boende för funktionshindrade personer måste stödjas genom tillhandahållande av kvalitativa samhälleliga tjänster för dessa personer, inte bara fysiskt sett utan också när det gäller respekten för den mänskliga värdigheten.

Utifrån mina egna personliga erfarenheter kan jag säga att utbildningen av de personer som tillhandahåller dessa tjänster till personer som är beroende av dem är mycket viktig för kvaliteten hos de sociala tjänsterna. Iakttagandet av funktionshindrade personers grundläggande rättigheter och deras livskvalitet avgörs i hög grad av utbildning.

Kommissionen utnyttjar, liksom jag redan nämnt, sin rätt att aktivt stödja utvecklingen av samhälleliga tjänster, och jag vill säga att kommissionen i denna process alltid är inriktad på enskilda personers livskvalitet. Avinstitutionaliseringen i sig garanterar naturligtvis inte automatiskt en ökad livskvalitet och självständighet: det garanteras endast när avinstitutionaliseringen ersätts med samhälleliga tjänster av motsvarande kvalitet och standard. Kommissionen har i detta sammanhang begärt en studie om social integration, vars syfte är att bedöma funktionshindrade personers situation på stora skyddade institutioner där standarden och levnadssättet, liksom ni vet, i många fall inte uppfyller de standarder och den kvalitet som dessa personer otvivelaktigt förtjänar. Vi måste därför övervaka denna situation för att se till att den förbättras.

Kommissionen kan dock inte bekräfta åsikten att antalet personer på skyddade institutioner ökar. Vi har inte tillgång till några sådana uppgifter, men som jag redan sagt är avinstitutionalisering den princip som vi följer, och vi kommer att fortsätta på den vägen.

Jag vill också betona att vi välkomnar initiativ som är inriktade på de grundläggande principerna för kvaliteten hos tillhandahållandet av socialvård på EU-nivå. Jag vill också betona att det faktum att frågan om funktionshindrades rättigheter har lyfts upp på internationell nivå tack vare FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder enligt min åsikt utgör ett enormt framsteg. Kommissionen uppmuntrar medlemsstaterna att ratificera denna konvention och att reagera konkret på den snarast möjligt.

Kommissionen har förbundit sig att beakta funktionshindrades behov och rättigheter och att införliva dem i alla relevanta EU-strategier. Frågan om att sörja för funktionshindrades behov hanteras på EU-nivå av kommissionens avdelningsövergripande grupp för handikappfrågor, såväl som genom samarbete med medlemsstaterna och de berörda parterna, däribland funktionshindrade personer, i högnivågruppen för handikappfrågor i Europeiska unionen.

Sedan 2000 har Europeiska gemenskapen samfinansierat ungefär 160 projekt för personer med funktionshinder i utvecklingsländer till ett belopp på 100 miljoner euro. Dessa projekt ger stöd till Östeuropa, Mellanöstern och AVS-länderna och är inriktade på personer med psykiska och fysiska funktionshinder, kapacitetsbyggande, gemenskapens återhämtningsbistånd, funktionshindrade personers rättigheter, socialt införlivande, fattigdomsminskning, avinstitutionalisering etc.

Det råder inga tvivel om att kommissionen tillämpar en aktiv politik för funktionshindrade personer och att vi har nått betydande framsteg inom Europeiska unionen. Som jag sade när jag besvarade en tidigare fråga har vi dock fortfarande långt kvar. Vi har arbetat med den grundläggande processen med möjliga ändringar av den befintliga lagstiftningen. Det var vad jag talade om när jag svarade på frågan om direktiven om icke-diskriminering.

Jag har försökt att kortfattat ta upp de viktigaste frågorna, och på grund av denna debatts tämligen improviserade karaktär kan jag mycket väl ha missat några frågor, och jag kanske inte har förklarat andra särskilt tydligt. Därför vill jag föreslå – om det är möjligt – att jag nu lyssnar på era följdfrågor och besvarar dem. Jag kommer dock att besvara de frågor skriftligt som jag nu har besvarat muntligt, så att de får den uppmärksamhet som de förtjänar.

  Richard Howitt (PSE) . – (EN) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans flexibilitet. Några av oss som är aktiva inom parlamentets tvärpolitiska grupp om funktionshinder har valt att lägga fram dessa frågor för att markera närvaron i Strasbourg av ungefär 200 personer med svåra och flera funktionsnedsättningar. De bor på institutioner på olika platser i Europa och är medlemmar i den organisation som kallas European Network on Independent Living (det europeiska nätverket för ett oberoende liv). Jag vet att de kommer att uppskatta mycket att parlamentet tar upp deras problem och behov under den här frågestunden.

Jag skulle vara tacksam om kommissionsledamoten och ni, fru talman, tillsammans med mig kunde välkomna deras företrädare i här i kammaren. Jag skulle också önska att kommissionsledamoten bekräftade att European Network on Independent Living – en organisation som leds av och arbetar för funktionshindrade personer – representerar en mycket viktig intressegrupp för funktionshindrade i Europa och att ni kunde förena er med mig i förhoppningen att de kan dra nytta av stödet till en framtida samordning av de nuvarande välgörenhetsorganisationerna för funktionshindrade i hela Europa, t.ex. European Blind Union (europeiska sammanslutningen för synskadade) och European Union of the Deaf (europeiska sammanslutningen för döva).

För det andra vill jag till sist tacka kommissionsledamoten för de mycket väl valda ord ni sa om oberoende liv och samhällstjänster för funktionshindrade personer. Huvudpunkten i min fråga om en europeisk strategi för att möjliggöra professionell personlig assistens av yrkesverksamma som arbetar för och är anställda av funktionshindrade för att uppfylla deras vårdbehov är mycket viktig för det frihetsmål European Network on Independent Living strävar efter, och jag hoppas att ni kommer att engagera er för att stödja deras sak i detta avseende.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Fru talman, mina damer och herrar, företrädare för grupper med funktionshindrade! Att föra en dialog med de som borde sitta vid bordet, med de som har ett direkt egenintresse, är något som ligger till grund för praktiskt tagit alla EU-strategier. Jag kan inte tänka mig att vi skulle utarbeta någon strategi eller någon plan utan en sådan dialog. Denna dialog är omfattande och värdefull, men jag tror att vi borde sträva efter ännu mer effektiva metoder och lösningar.

Kommissionen avser att bidra till framstegen på detta område genom att samordna det ömsesidiga utbytet av synpunkter och andra åtgärder till stöd för informationsutbytet. Dialogen kommer också att utgöra en tydlig påminnelse om behovet att utveckla viktiga metoder för utarbetandet av nya strategier, som gemensamt antas av medlemsstaterna och som ska läggas fram under hösten 2008. Med andra ord har vi mycket arbete att göra tillsammans.

  Evangelia Tzampazi (PSE). – (EL) Herr kommissionsledamot! I strid mot alla EU-medborgares rättigheter tvingas ett stort antal funktionshindrade personer leva i institutioner, oavsett om de vill eller inte. Eftersom den aktiva integrationen av funktionshindrade personer i det ekonomiska och sociala livet beror på deras förmåga att leva självständigt vill jag fråga om Europeiska kommissionen avser att anta lagstiftningsåtgärder för att garantera denna rättighet.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Fru talman, mina damer och herrar! Jag anser att den nuvarande EU-lagstiftningen är av hög kvalitet jämfört med lagstiftningen i resten av världen. Antagandet av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder är också oerhört viktigt.

Det är också tydligt att avinstitutionalisering ingår i alla EU-strategier på detta område, däribland de som finansieras genom våra finansiella instrument.

Denna övergång är möjlig. Det finns länder som har avskaffat institutionsvård helt och hållet till förmån för funktionshindrade personer – de kanske inte är så många, men de finns – och de visar att detta mål kan nås. Å andra sidan är det ett mål som måste nås gradvis och på ett mycket organiskt sätt eftersom avinstitutionalisering utan åtföljande trygghetsbestämmelser, liksom jag redan sagt, tvärtom kan förvärra situationen för funktionshindrade personer, vilket har konstaterats i många länder världen över. Jag tänker särskilt på de fall med avinstitutionalisering i USA där detta alternativ, i frånvaron av motsvarande trygghetsbestämmelser, har visat sig mycket kontroversiellt.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Fru talman! Det har visserligen gjorts framsteg, men det måste sägas att det går plågsamt sakta. Många av framstegen skulle faktiskt inte ha gjorts utan de kampanjer som de funktionshindrade själva har drivit.

Vad jag särskilt vill fråga er, herr kommissionsledamot, när det gäller den undersökning ni nämnde om integrationen i samhället, är om denna undersökning tar upp frågan om självständigt boende? Det är givetvis oerhört viktigt att samhällstjänster av hög kvalitet införs för att se till att människor slipper bo på institutioner. Dessa samhällstjänster måste dock vara inriktade mot att göra det möjligt för funktionshindrade att leva självständiga liv, vilket är ett grundläggande krav från personer med funktionshinder.

I anslutning till detta måste vi från unionens sida överväga exempelvis hur människor kan få rätt till personlig assistans vart de än beger sig inom EU. Får jag fråga om denna aspekt av självständigt boende tas upp i undersökningen och, i annat fall, om ni skulle kunna se till att man genomför en undersökning av tillgången till personlig assistans och införandet av ett allmänt system för detta i hela EU samt av hur ett sådant system kan göras flyttbart?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Mina damer och herrar! Jag anser att ni tagit upp mycket allvarliga frågor som är allmänt sammankopplade med frågan om funktionshinder.

Till att börja med vill jag säga att vi för närvarande tyvärr inte har några jämförbara uppgifter till vårt förfogande som ger en god grund för en tillförlitlig europeisk strategi. Att samla in uppgifter som i sig kan tolkas är ett av kommissionens mål. Vi måste också inse att den debatt som ni inlett och den fråga som ni tog upp är mycket nära sammankopplad med debatten om tjänster och om allmännyttiga sociala tjänster. Detta är återigen en relaterad fråga. Jag vill också betona att ett direktiv om lufttrafik och rörlighet för arbetstagare eller för människor inom Europeiska unionen måste genomföras och att det naturligtvis finns planer på att utvidga dessa regler till att omfatta andra typer av transporter, vilket är logiskt.

Vi har också frågan om överförbarhet och tillgänglighet till sociala tjänster eller olika sociala åtgärder för personer med funktionshinder. Frågan hanteras inom ramen för tillämpningen av förordning 1408/71/EEG om samordningen av sociala trygghetssystem och i direktivet om att överföra kompletterande pensionsrättigheter.

Syftet med alla dessa verktyg är i grunden att stärka värdet med och möjligheterna till ett självständigt liv med en motsvarande trygghetsnivå, överallt i Europeiska unionen.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Jag kan fatta mig kort eftersom många av mina frågor redan ställts.

Vissa av EU:s medlemsstater erkänner aktivt rättigheterna för sina medborgare med funktionshinder. Andra motsätter sig tyvärr förbättrade standarder och kan till och med skapa eller tolerera hinder. Vi har strategier och handlingsplaner, och det är visserligen bra, men det är bara med hjälp av ett verkställbart direktiv om funktionshinder som vi kan få felande länder – som mitt eget – att bättra sig. När kan vi förvänta oss ett sådant direktiv, herr kommissionsledamot?

Kan ni själv bekräfta att ni kommer att besvara de fem frågorna skriftligen?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Mina damer och herrar! I mitt första svar om direktiven om icke-diskriminering nämnde jag en studie som utarbetats inom ramen för en process med att utvärdera tillämpningen och effektiviteten, i vilken det undersöks om och hur man skulle kunna ändra den berörda EU-lagstiftningen. En av de frågor som man säkerligen kommer att titta på är möjligheten att utarbeta ett separat direktiv om personer med funktionshinder.

Frågan diskuteras, och vi använder de lämpliga europeiska verktygen för att avgöra vilken metod som är mest effektiv för att nå detta mål.

Liksom jag sade i mina tidigare anföranden kommer jag naturligtvis att besvara alla frågor skriftligen om några frågor inte besvarades tillräckligt på grund av att detta var ett något improviserat sammanträde. Det är tydligt. Jag kommer att lämna kompletterande skriftliga svar på alla frågor som tagits upp under debatten.

  Talmannen. − Tack, herr kommissionsledamot, och tack för att vi kunde hantera dessa sista frågor på det här sättet. Jag tycker att det var lämpligt och hoppas att det upplevts som tillfredsställande.

Frågor som inte besvarats på grund av tidsbrist kommer att besvaras skriftligen, med undantag av fråga nr 58, som dragits tillbaka, och fråga nr 73, som är otillåtlig (se bilagan).

Frågestunden är härmed avslutad.

(1) EGT L 175, 10.7.1999, s. 43.

18. Parlamentets sammansättning: se protokollet

19. Inkomna dokument: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 19.35 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

20. En EU-strategi för att stödja medlemsstaterna i arbetet med att minska de alkoholrelaterade skadorna (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Alessandro Foglietta, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om en EU-strategi för att stödja medlemsstaterna i arbetet med att minska de alkoholrelaterade skadorna (2007/2005(INI)) (A6-0303/2007).

  Alessandro Foglietta (UEN), föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det är mycket tillfredsställande att se arbetet med ett sådant här viktigt betänkande fullbordas och avslutas. Jag vill rikta mitt varmaste tack till de kolleger, skuggföredragande, grupper och tjänstemän som har gjort detta resultat möjligt.

Att minska skadlig alkoholkonsumtion har under de senaste åren blivit en av prioriteringarna inom hälso- och socialpolitiken runtom i världen, och EU spelar sin roll här också. Kommissionen gav oss en text som innehåller många tankeställare, som vi har försökt bygga vidare på och komplettera.

En undersökning av de skador som orsakas av alkohol ger en mycket dyster och oroväckande bild: mycket hög dödlighet bland unga, särskilt till följd av trafikolyckor, misshandel i familjen, ett ökat antal fall av fetalt alkoholsyndrom, ökad förekomst av leversjukdomar och alkoholberoende, även bland ungdomar, i samtliga medlemsstater. Hälsovårdskostnaderna uppgår till 17 miljarder euro inom EU, förutom de 5 miljarder euro som spenderas på behandling och förebyggande.

Det ska betonas att det är alkoholmissbruket som är problemet. Alkoholkonsumtionen i sig ska inte svartmålas, eftersom den ingår i många medlemsstaters kultur, historia och traditioner och kvaliteten på alkoholprodukter ofta gör dem till flaggskepp i många producentländer. Sysselsättningsaspekten ska inte heller förglömmas. Det beräknas att framställning och behandling av alkoholprodukter sysselsätter över en miljon personer i Europa.

Kommissionen, som jag tackar, lade fram ett meddelande som inriktas på ett antal prioriteringar som vi har tagit upp och försökt bredda på flera centrala punkter: en djupgående undersökning av problemet med alkoholkonsumtion bland ungdomar, omfattande tillhandahållande av information, hjälp och förebyggande, bättre statliga informationskampanjer som bidrar till att göra medborgarna medvetna om riskerna med en oansvarig alkoholkonsumtion, och att undersöka de våldsproblem, särskilt våld i hemmet, som har samband med alkoholkonsumtion.

Bland åtgärderna för att motverka de skador som orsakas av alkoholmissbruk är det särskilt viktigt att lyfta fram upplysnings- och riskutbildningskampanjer i skolorna, som även riktas till föräldrarna, se till att mer offentliga färdmedel finns tillgängliga som ett alternativ till privat transport för personer som lämnar nattklubbar och andra nöjeslokaler och stöd till initiativ som tas av enskilda medlemsstater och som inriktas på DDD-principen (”Don’t Drink and Drive” – kör inte onykter), ett europeiskt pris för att belöna den bästa informationskampanjen som riktas till skolor, finansiellt stöd till spridning av ”alkomätare” – instrument med vilka man själv kan kontrollera blodets alkoholkoncentration samt strikta åtgärder mot ”alkoläsk”.

Ett annat av de innovativa inslagen i betänkandet, som har välkomnats av kommissionen, är förslaget om att använda ett så kallat brief intervention-förfarande för att sprida en ansvarsfull och välgrundad inställning till alkoholkonsumtion. Allmänpraktiserande läkare kan genom den dagliga och direkta kontakt som de har med sina patienter vara en värdefull resurs för att identifiera alkoholrelaterade problem till och med innan patienterna själva blir medvetna om dem. Ett enkelt frågeformulär, som kallas AUDIT (Alcohol Use Disorder Identification Test), som redan provas i en del europeiska länder, skulle kunna komplettera sådana personliga åtgärder.

Andra viktiga inslag är främjande av åtgärder för att minska antalet alkoholrelaterade trafikolyckor, till exempel genom att öka alkoholkontrollerna i trafiken, sprida tester som gör att man själv kan kontrollera blodets alkoholkoncentration, stimulera program som går ut på att den som kör inte ska dricka alkohol, sänka den tillåtna alkoholkoncentrationen i blodet och införa strängare påföljder för trafikonykterhet.

Betänkandet innehåller ett förslag, som tycks ha stöd från alla politiska grupper i parlamentet, om gränser för blodets alkoholkoncentration som ligger så nära en nollpromillegräns som möjligt för oerfarna förare för att skapa en konkret grund för strategin som går längre än den principförklaring och de varningar som kommissionen ger uttryck för i sin text, även om många av de åtgärder som kan vidtas för att motverka alkoholmissbruk hör till de enskilda medlemsstaternas behörighetsområde, särskilt åtgärder på hälso- och säkerhetsområdet.

EU kan stimulera, motivera, främja och föreslå att en del av dessa åtgärder ska vidtas. En av de punkter som det inte rådde enighet om är utan tvekan frågan om märkning för att belysa riskerna och farorna med alltför hög alkoholkonsumtion. Personligen anser jag att jag bör begära att kommissionen genomför en detaljerad undersökning, utifrån vilken de olika informations- och kommunikationssystemen, inklusive märkning, kan tas fram.

Slutligen kan strategin, efter parlamentets ändringar, bidra med ett betydande mervärde till medlemsstaternas nationella politik, särskilt för att det blir möjligt att rikta medlemsstaternas arbete mot gemensamma mål.

I betänkandet har jag försökt gripa mig an denna fråga på ett välavvägt och förnuftigt sätt och undvika att svartmåla måttlig alkoholkonsumtion för att ta hänsyn till den månghundraåriga traditionen av ansvarsfull alkoholkonsumtion, och genom att föreslå åtgärder för att motverka de problem som nu tyvärr är så vanliga i Europa och världen. Jag vill tacka alla för deras stöd och samarbete.

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Först skulle jag vilja tacka föredraganden för hans goda arbete och utmärkta betänkande. Jag vill också tacka de övriga ledamöterna i utskottet som gett honom sitt stöd och samarbetat med honom i utarbetandet av detta intressanta, värdefulla och positiva betänkande.

Jag tänker inte upprepa så mycket av det som står i meddelandet eller betänkandet, och jag vill inleda med att säga att det gläder mig mycket att vi är överens om hur vi kan lösa och hantera ett så svårt och viktigt problem. Vi känner till statistiken, och den är oroande. Varje år dör nästan 200 000 personer i EU av sjukdomar med anknytning till alltför hög alkoholkonsumtion. Mellan 43 och 45 miljoner människor i EU dricker på en riskfylld nivå och står för 7,4 procent av all ohälsa och för tidig död, och det är en av de viktigaste dödsorsakerna bland unga. Statistiken är alltså oroande, men vi måste redan från början understryka att vi inte talar om alkohol som en produkt i sig. Det är överdriven konsumtion och missbruk av alkohol som orsakar dessa problem. Ibland är det svårare att lära människor hur man konsumerar måttligt och mer ansvarsfullt när det gäller en produkt som funnits i århundraden. Det är överdriven konsumtion och missbruk som ligger bakom problemen.

Det gläder mig mycket att parlamentet håller med om att det behövs en strategi och åtgärder på EU-nivå i detta avseende. Enligt artikel 152 ska vi visserligen komplettera medlemsstaternas politik, men det betyder inte att vi inte gör något alls. Tvärtom är vår roll att stödja, komplettera och bidra till de åtgärder som vidtas av medlemsstaterna. Det stämmer också att vi har olika kulturer och olika traditioner i medlemsstaterna, men tyvärr ser vi nu att de problem som fram till nyligen bara fanns i vissa medlemsstater sprider sig överallt i EU. Dåliga vanor färdas olyckligtvis snabbt och får mycket lätt fäste, särskilt bland ungdomar.

Det finns möjlighet att utbyta bästa praxis genom samarbete och gemensamma insatser innan det är för sent. Vi kan vidta åtgärder innan problemet blir ohanterligt, och detta är en av de viktigaste aspekterna av denna strategi.

Vi bör inrikta oss på ungdomarna. Det är i dag ett stort problem att ungdomar dricker sig berusade, men rattonykterhet är också en av de främsta dödsorsakerna bland unga.

Samtidigt är det oerhört viktigt att inrikta sig på prioriteringarna, och jag är glad att man i betänkandet är överens med kommissionen om de huvudsakliga prioriteringarna, särskilt när det gäller ungdomar, som sagt, men även när det gäller gravida kvinnor. Det är tyvärr fortfarande ett problem i EU att barn föds med skador orsakade av alkoholkonsumtion under graviditeten. Man skulle kunna förvänta sig att slippa detta i vår tid, när utbildningsnivån i EU är högre än någonsin, men så är det tyvärr inte.

Jag har med stort intresse noterat hänvisningen i betänkandet till problemet bland äldre människor. Detta kommer att tas i allvarligt beaktande i samband med kommande åtgärder, för jag inser att detta också kan bli ett allvarligt socialt och hälsorelaterat problem.

EU som helhet kommer att arbeta på två nivåer. För det första har vi Committee on National Policy and Action, där medlemsstaterna är representerade, och den kommer att samordna medlemsländernas alkoholpolitik och utveckla politiken på fler områden, särskilt de som anges i meddelandet.

Samtidigt har vi emellertid också det europeiska forumet för alkohol och hälsa (EAHF), där alla berörda parter deltar och där vi kommer att utarbeta konkreta åtgärder på lämpliga nivåer. Det kommer dock inte att vara någon diskussionsklubb eller bara en ”pratshow”. Tvärtom efterlyser vi bestämda åtaganden som inte bara måste leda till tydliga resultat utan också måste offentliggöras och övervakas noga, och resultaten av övervakningen kommer också att offentliggöras. Vi hoppas att detta kommer att bidra till att lösa en del komplicerade frågor, t.ex. ansvarsfull saluföring och reklam – som nämns i betänkandet – och dessutom andra aspekter, t.ex. ansvarsfull servering. Det är nämligen inte bara tillverkarna utan även återförsäljarna som har ett stort ansvar på detta område, och vi kommer att uppmärksamma även detta.

De flesta frågor som behandlas i betänkandet utgör en bekräftelse av de politiska riktlinjerna i den strategi som beskrivs i kommissionens meddelande. Vissa punkter gäller en vidareutveckling av denna strategi, och dem kommer jag givetvis att titta noga på. På andra punkter går man längre än i rekommendationerna i kommissionens meddelande, t.ex. när det gäller märkning och beskattning. Vi kommer att titta närmare även på dessa frågor.

När det gäller varningsmärkning av alkoholhaltiga drycker, som jag vet har varit en mycket omdebatterad fråga både när meddelandet utarbetades och även i parlamentet, kommer vi att titta närmare på erfarenheterna i de medlemsstater som redan håller på att införa varningsmärkning, och vi kommer tillsammans med medlemsstaterna att undersöka möjligheten att anta en gemensam officiell ståndpunkt i denna fråga i hela EU. Det finns bevis för att varningsmärkning ökar medvetenheten – det är därför det införts i en del medlemsstater – men samtidigt måste det vara ett led i en mer övergripande strategi; det kan inte i sig självt leda till att vi når våra mål. Vi behöver därför medvetandehöjande kampanjer eller utbildningsprogram. Vi kan t.ex. sätta varningsmärkning på flaskor, men vad händer med drycker som serveras på restauranger, barer och i hem utan att konsumenten ser flaskan och därmed märkningen? Vi måste alltså komma med nya idéer, t.ex. broschyrer som delas ut i samband med köp av alkoholhaltiga drycker och rådgivning av läkare, såsom nämns i betänkandet. Detta är viktiga aspekter. Ansvarsfull kommunikation, försäljning och saluföring är också viktiga inslag, och vi har redan bestämmelserna i lagstiftningen om audiovisuella tjänster. Genom forumet kan vi dock utarbeta en uppförandekod som alla berörda parter ska följa.

Avslutningsvis vill jag säga att åtgärder mot alkoholrelaterade skador är en svår utmaning, just eftersom vi måste hantera en specifik aspekt, överdriven konsumtion, och inte produkten i sig. Jag anser dock att vi är på väg åt rätt håll innan problemet blir ohanterligt.

Jag ser därför fram emot att nå konkreta resultat i de organ jag nämnde tidigare. Viktigast av allt är dock ett nära samarbete med parlamentet, och jag ser fram emot ert stöd i detta ständigt pågående arbete.

  Renate Sommer, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är ett faktum att skadlig och riskfylld alkoholkonsumtion har avsevärda hälsomässiga, ekonomiska och sociala effekter. Det är emellertid även ett faktum att alkohol är en del av det europeiska kulturarvet och att de flesta européer har en ansvarsfull inställning till alkohol. Vi vill alltså inte fördöma alkohol som sådan eller införa ny lagstiftning. Vad vi vill göra är att inrikta oss på grupper som befinner sig i riskzonen och riskfyllda situationer. En ung människa som dricker sig redlös, en gravid kvinna som skadar sitt ofödda barn till följd av alkoholkonsumtion eller en rattonykter förare som försätter sig själv eller andra i fara: det är exakt de områden där vi behöver agera.

Det här betänkandet utgör en utmärkt grund för att göra detta. Det är välavvägt, målinriktat och omfattar samtliga berörda parter: medlemsstaterna, alkoholindustrin, återförsäljare, restaurangnäringen, läkare, skolor och föräldrar. De olika befogenheterna avgränsas tydligt. Medlemsstaterna är huvudaktörerna. EU har endast en stödjande roll. EU:s uppgift är att samla in uppgifter, informera om väletablerade metoder och utforma och stödja informationskampanjer. Det är medlemsstaternas uppgift att förbättra genomförandet av de befintliga nationella lagstiftningarna. Vad är trots allt meningen med strikt ungdomsskyddslagstiftning om den inte följs och om överträdelser inte bestraffas?

Vi rekommenderar även att en nollpromillegräns införs för unga oerfarna förare och yrkesförare. Alkoholindustrin bör avstå från att rikta alkoholreklam till unga. Min grupp är emellertid inte för obligatorisk varningsmärkning på alkoholdrycker, och därför ber jag er stödja ändringsförslagen om att stryka sådana bestämmelser i betänkandet.

Det är ett välkänt faktum, och undersökningar bekräftar detta, att varningsmärkning inte har någon effekt i ett sådant här fall. I stället måste allmänheten informeras så tidigt som möjligt om farorna med alkoholmissbruk. Vi måste informera och övertyga, snarare än föreskriva och förbjuda. Jag anser att vi har nått en punkt där vi måste inse att vi är folkets företrädare, inte deras uppfostrare. Jag tackar föredraganden Alessandro Foglietta för det nära samarbetet.

  Edite Estrela, för PSE-gruppen. – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, kära kolleger! Jag vill först och främst tacka Alessandro Foglietta för hans arbete. Han har utarbetat ett välavvägt betänkande som ger en uppfattning om problemet, och han lägger fram förnuftiga och generellt sett lämpliga förslag för att hantera situationen.

Vi instämmer i målsättningen att uppmuntra till ansvarsfulla konsumtionsmönster och undvika alkoholmissbruk i allmänhet och när det gäller minderåriga, gravida kvinnor och förare i synnerhet – det är vi alla överens om. De förslag som har lagts fram av min grupp följer samma linje: vi är emot alkoholmissbruk, men det är viktigt att skilja mellan måttlig och ansvarsfull konsumtion och missbruk. Måttlig och ansvarsfull konsumtion är inte dåligt, tvärtom, måttlig konsumtion av till exempel vin är faktiskt bra för hälsan.

Dryckesvanorna varierar även stort i olika delar av Europa. I syd finns det en kultur av måttlig konsumtion av alkoholhaltiga drycker som vin och öl, med relativt låg alkoholhalt. Drycker av det här slaget ingår i kulturen på vissa håll i Europa och utgör ett viktigt bidrag till den lokala ekonomin. Därför är det enligt vår åsikt inte vettigt att utan åtskillnad varningsmärka vinflaskor, som till exempel görs med cigarettpaket. Tobak är alltid hälsoskadligt, medan alkohol endast är skadligt vid missbruk.

Vi anser även att informations- och upplysningskampanjer behövs för att varna för riskerna med alkoholmissbruk. Dessa kampanjer kunde börja i skolarna. Det är viktigt att närma sig denna fråga på ett förnuftigt sätt, utan förutfattade ensidiga meningar.

Vi är oroade över den ökade alkoholkonsumtionen bland ungdomar, att alkoholdebuten sker i en allt tidigare ålder, att de blandar alkohol och narkotika och kör rattonyktra. Dessa situationer måste hanteras med alla medel som står till buds, både på nationell nivå och på EU-nivå, eftersom våra ungdomars framtid står på spel. Vi instämmer i de flesta av de åtgärder som föreslås för att hantera riskerna med alltför hög alkoholkonsumtion bland unga och håller med om att det krävs åtgärder för att ta itu med de skadliga sociala följderna av alkoholmissbruk, särskilt när det gäller våld i hemmet – vi vet alla att förekomsten av våld i hemmet till följd av alkoholmissbruk är mycket hög.

De flesta medlemsstater har lämplig lagstiftning om förbud mot försäljning av alkoholhaltiga drycker till ungdomar; problemet är att den följs dåligt. Medlemsstaterna måste förstärka sina kontrollmekanismer och försäkra sig om att lagstiftningen följs genom att även involvera handeln. Med andra ord måste vi alla ta ansvar för och bekämpa alkoholmissbruk, men vi får inte svartmåla måttlig och ansvarsfull konsumtion.

  Jules Maaten, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Kommissionen anger den sammanlagda kostnaden för alkoholmissbruk i EU till 125 000 miljoner euro per år och uppskattar att alkoholmissbruk är orsaken till en fjärdedel av alla våldsbrott. Lite mer statistik: alkoholkonsumtion under graviditeten är den största orsaken till psykiska och fysiska fel hos barn. Cirka 1 procent av Europas befolkning lever med följdverkningarna av fetalt alkoholsyndrom. Detta innebär nästan fem miljoner européer, när fetalt alkoholsyndrom är fullständigt förebyggbart. Sextio procent av de personer som lider av fetalt alkoholsyndrom slutar i fängelse eller på psykiatriska institutioner. Denna eftermiddag hade vi ett möte, som anordnades tillsammans med nätverket Eurocare, med en besökande expert från mitt eget land Nederländerna, dr Nico van der Lely. Han berättade att antalet personer som måste behandlas för alkoholförgiftning på hans sjukhus, Reinier de Graaf Gasthuis i Delft, har fördubblats under en femårsperiod, och siffrorna för barn i åldrarna 10–15 hade faktiskt sexdubblats. Så kallad binge drinking, när man bokstavligen dricker sig redlös, verkade vara särskilt populärt. Bara under första halvåret i år hade gott och väl 80 ungdomar tagits in på Reinier de Graaf Gasthuis i Delft till följd av alltför hög alkoholkonsumtion.

Det finns många åtgärder som både kan och bör vidtas. De allra viktigaste faktorerna i detta sammanhang är förmodligen kostnaden och tillgängligheten, och naturligtvis utbildning och information. Frågan är vem som är bäst lämpad för att ta itu med detta? Situationen varierar stort mellan medlemsstaterna, som kommissionsledamoten helt riktigt påpekar. Mycket ofta ges hjälpen bäst på lokal nivå, det vill säga av de lokala myndigheterna, och åtgärderna blir effektivast om de vidtas av läkare eller medlemsstater. Enligt fördraget finns det inte heller mycket utrymme för att det ska kunna vara på något annat sätt. Det är viktigt att EU har en ambitiös alkoholstrategi, men den får inte stå i vägen för medlemsstaternas egna planer. EU måste fastställa breda och tydliga politiska riktlinjer. Alkoholmissbruk måste bemötas kraftfullt, särskilt bland unga, och EU måste stödja medlemsstaterna så mycket som möjligt. Jag vill ogärna att vi aviserar lagstiftning som vi sedan inte kan genomföra, eftersom detta absolut inte bidrar till att öka förtroendet för våra institutioner.

Jag talade om fetalt alkoholsyndrom och alkoholmissbruk bland ungdomar. Detta är verkligen ett europeiskt problem, som kommissionsledamoten så riktigt påpekar. Därför anser jag att medlemsstaterna måste ta sitt ansvar i detta sammanhang, och det bör ske på EU-nivå. Jag anser att EU-nivån är rätt plattform för att enas om tydliga mål för att minska förekomsten av fetalt alkoholsyndrom och alkoholmissbruk bland unga. Det sägs också i resolutionen. Enligt min mening kunde detta gärna ha framförts tydligare och i mer konkreta termer än vad som är fallet, men om medlemsstaterna är beredda att gå med på detta måste vi åtminstone ha tydliga resultat, eftersom jag anser att det är fel att hävda att subsidiariteten är viktig, för att sedan göra absolut ingenting.

Avslutningsvis vill jag gärna veta vilka resultat som märkning har gett. I Frankrike innehåller märkningen nu en varning mot alkoholkonsumtion under graviditeten. Om vi har dessa resultat och märkning verkar fungera anser jag att vi bör överväga liknande åtgärder på EU-nivå. Det finns även skäl som har med den inre marknaden att göra – vi kan och bör göra det. Jag anser emellertid att vi endast bör göra det om det är effektivt; i så fall överväger jag gärna saken.

  Roberta Angelilli, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill först och främst tacka Alessandro Foglietta för hans utmärkta arbete. I betänkandet behandlas en tragiskt aktuell fråga på ett effektivt sätt, nämligen alkoholmissbruk, särskilt bland minderåriga. Det har redan sagts att målsättningen absolut inte är att kriminalisera alkoholkonsumtion som, i måttliga mängder, mycket väl kan ge hälsofördelar. Syftet är snarare att göra ett starkt ställningstagande mot den ökade alkoholkonsumtionen bland de mycket unga.

Alkohol konsumeras ofta tillsammans med droger, eller så kan alkoholen bli en drog i sig själv. Alkoholmissbruk har nu utvecklats till en social kris bland ungdomar eftersom det medför mycket allvarliga fysiska och psykiska skador, för att inte tala om offren för de trafikolyckor som i allt högre grad orsakas av rattonyktra. I EU är Italien tyvärr i ledningen när det gäller detta med det högsta antalet trafikolyckor, varav hälften av offren är unga människor under trettio år. I de flesta fall förlorar de livet under helger, på kvällen, på natten, ofta när de återvänder hem från en fest eller ett diskotek efter att ha konsumerat alltför stora mängder alkohol.

Slutligen är detta ett utmärkt betänkande, och vi stöder den valda linjen eftersom man har lyckats förena förebyggande av problemet med lämpliga utbildnings- och informationsåtgärder och nolltolerans för dem som inte följer reglerna.

  Hiltrud Breyer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! EU har länge behövt en alkoholstrategi, men vi skulle ha velat att den hade varit mer djärv och modig. Vi har hört om de förfärliga kostnaderna på 125 miljarder euro per år, för att inte tala om det enorma mänskliga lidande som blir följden av olyckor eller våld i hemmet, eller de 10 miljoner barn som lever i familjer med alkoholproblem. Därför är det så viktigt att inte böja sig för de massiva påtryckningar som utövas av alkohollobbygrupperna.

Jag är oerhört besviken över att höra de uttalanden som gjorts av talare från de två stora grupperna, som uppenbarligen inte stöder omröstningen i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelstrygghet, vars centrala ambition var att införa varningsmärkning tillsammans med reklamförbud. Jules Maaten berättade om riskerna, om det stora problemet med alkoholkonsumtion under graviditeten, om de fruktansvärda effekterna av fetalt alkoholsyndrom och den oåterkalleliga skadan på utvecklingen av barnets hjärna. Vi känner till erfarenheterna i USA, och i dag har experterna återigen bekräftat att varningar faktiskt har avsedd effekt, särskilt genom att informera gravida kvinnor om att alkoholkonsumtion har förödande effekter.

Varför är vi då inte modiga nog att säga att vi är beredda att genomföra dessa idéer på ett öppet sätt och använda varningsmärkning som en väckarklocka för de berörda kvinnorna? Varför böjer vi oss för påtryckningarna från industrilobbyn? Jag ber er ännu en gång av hela mitt hjärta: vi skulle vara fega om vi gav vika och inte hade modet att införa dessa varningar, som har visat sig vara effektiva, och stödja omröstningen i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Detsamma gäller reklamförbud. Vi vet, och Världshandelsorganisationen (WHO) har sagt att EU skulle spara 95 miljarder euro per år om vi verkligen införde reklamförbud och varningsmärkning. Vi vet trots allt att reklamannonser är särskilt övertygande när det gäller att locka ungdomar att börja konsumera. Därför kan jag bara innerligt be er att ha modet att rösta igenom detta betänkande i morgon. Utan lagstiftningsåtgärder på området för varningsmärkning och reklamförbud kommer alkoholstrategin att bli en papperstiger.

  Jiří Maštálka, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Herr talman! När jag diskuterade den ursprungliga versionen av strategin med en expert i Tjeckien hade han bara en kommentar: ”för lite, för sent”.

Jag vill gratulera och tacka föredraganden för att han har förbättrat detta synsätt och har lyckats ge strategins text en mycket positiv inriktning. Jag skulle särskilt vilja betona följande punkter. För det första har man en positiv inställning i den ändrade texten till åsikten att det är nödvändigt att lägga mer pengar på informationsprogram och förebyggande program för att bekämpa alkoholism. För det andra inriktas strategin på ungdomar, som särskilt är i riskzonen. I detta sammanhang välkomnar jag särskilt punkt 7 om universitetsstudenter och punkt 16, enligt vilken det blir möjligt att införa obligatoriska varningstexter på etiketter. För det tredje anser jag att punkt 21, där sambandet mellan sjukskrivningar och alkoholkonsumtion uppmärksammas, är mycket viktig. Vi får inte glömma att den europeiska arbetskraften inte kommer att vara särskilt effektiv i en global värld om den påverkas av alkoholproblem.

Jag hyser vissa tvivel om texten i punkt 2, där man hänvisar till en WHO-undersökning om nyttan av alkohol när det gäller att förebygga vissa sjukdomar. Med all vederbörlig respekt för WHO vill jag påpeka att det har genomförts expertanalyser om detta ämne, till exempel den undersökning som leddes av K. Fillmore som publicerades 2006. Dessa undersökningar visar att analyserna av alkoholens fördelar byggde på felaktiga uppgifter och till exempel även omfattade äldre människor som har slutat konsumera och personer som endast dricker sällan. Resultaten av denna undersökning är därför tämligen problematiska. Det handlar även om det budskap som vi vill förmedla till medborgarna med texten i punkt 2. Jag hoppas att budskapet inte är att alkohol i små mängder är oskadlig.

Även om jag har kritiserat just den punkten stöder jag helhjärtat strategin, det vill säga den text som ändrades i ömsesidigt samarbete tillsammans med föredraganden, och jag anser att den kommer att vara till nytta för våra medborgare.

  Hélène Goudin, för IND/DEM-gruppen. – Herr Talman! Jag vill i egenskap av skuggföredragande tacka herr Foglietta för ett gott samarbete. I betänkandet beskrivs utförliga åtgärder som EU borde vidta för att minska alkoholrelaterade skador inom medlemsländerna. Straffrätten är dock en nationell fråga, inte en EU-fråga. Vi ska inte ha åsikter om vad medlemsstaterna utdelar för straff för rattonykterhet eller hur länge körkortet kan dras in vid den typen av förseelser. Straffrätten är ett strikt nationellt område och ska så förbli. Vidare föreslås det att informationskampanjer på EU-nivå ska genomföras trots att det de facto erkänns att varje medlemsland har sin specifika dryckeskultur. Varje land vet själv bäst hur man förebygger alkoholskador utifrån sina egna sociala erfarenheter, traditioner och resurser. Informationsutbyte är positivt men initiativet måste komma från medlemsstaterna, inte från Bryssel. Instiftandet av ett europeiskt pris är ytterligare ett sätt att öka EU:s inflytande i dessa frågor. Vad vi behöver är att se över samarbetet där EU har kompetens, t.ex. genom den inre marknaden. Miljöutskottet försöker här att gå in och fingra på nationella frågor. Därför uppmanar jag nu alla att slå utskottet på fingrarna i dessa frågor. Och då det gäller promillegräns är man lika farlig om man är en ung förare, en gammal förare eller en yrkesförare om man har druckit och är ute i trafiken.

  John Bowis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar varmt detta betänkande och kompromissen från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Det enda undantaget är punkten om märkning, och det kommer vi att försöka åtgärda vid omröstningen i morgon.

Jag utgår från övertygelsen att alkohol kan vara nyttigt i regelbundna och begränsade mängder, särskilt i den mogna ålder som ni och jag har nått. Det är nyttigt för människor i mogen ålder.

Det kan emellertid vara skadligt, och det är det betänkandet handlar om: berusningsdrickande, minderårigas drickande och rattonykterhet. Det handlar om konsekvenserna av alkoholkonsumtion i form av 195 000 dödsfall i Europa till följd av olyckor, våld, leversjukdomar, lungsjukdomar, bröstcancer, psykiska sjukdomar, beroende, hjärt-kärlsjukdomar, fosterskador och fertilitetsproblem och så vidare, och så vidare. Det är den tredje största orsaken till för tidig död. Därför behöver vi en förståndig dryckespolitik. Därför vill vi också uppmana kommissionsledamoten att hålla fast vid det förnuftiga budskap han inledde med och föreslå att han inte ger sig in på försök att harmonisera straffrätten, inte minst därför att man inte kan harmonisera straffrättens tillämpning. När det gäller rattonykterhet vet vi att detta är ett stort problem medlemsstaterna emellan. På samma sätt är det ett misstag att försöka harmonisera märkningen.

Låt oss för all del se vad Frankrike gör och dra lärdom av erfarenheterna där. Vårt budskap i kväll är dock följande: låt oss ha en förståndig politik för förståndigt drickande, där vi erkänner fördelarna men också riskerna och farorna med alkohol när den dricks till övermått, kanske i sådana mängder att drickandet övergår i alkoholism. Men alkoholen finns hos oss, och vi måste lära oss att leva med den.

  Karin Scheele (PSE), – (DE) Herr talman! Vår föredragande och kommissionsledamot Markos Kyprianou klargjorde i sina inledningsanföranden att vi inte vill förkasta alkohol som en produkt, utan att det är missbruket av alkohol som vi vänder oss emot. Diskussionen handlar inte heller om att erbjuda alkoholprodukter till våra medborgare, vilket även klarläggs i betänkandet. Jag vill påminna ledamöterna om förordningen om hälsorelaterad information som vi antog i parlamentet förra året. I förordningen förbjuds hälsorelaterad information på alkoholhaltiga drycker. Europaparlamentet beslutade att stödja även detta, av mycket goda skäl.

Resolutionen innehåller de prioriteringar som anges i kommissionens meddelande från förra året – att minska antalet skador och dödsfall till följd av alkoholrelaterade trafikolyckor. Inriktningen på alkoholmissbruk bland ungdomar och barn är viktig, men det skulle vara ett strategiskt misstag att påstå att endast unga berörs av alkoholmissbruk och missbrukets negativa effekter i EU.

Just för att alkohol och måttlig alkoholkonsumtion är viktiga inslag i vår europeiska kultur – och för att det bör förbli så och det inte heller bör kritiseras – måste vi särskilt prioritera åtgärder för att öka medvetandet om farorna med alkoholkonsumtion under graviditeten. Konsumtion även i små mängder under graviditeten kan påverka barnets utveckling negativt. Jag tror inte att diskussionen om vi ska införa märkning eller inte kommer att avslutas i och med morgondagens omröstning, och kommissionsledamot Markos Kyprianou har redan förklarat att kommissionen kommer att följa medlemsstaternas erfarenheter mycket noggrant och därefter eventuellt vidta åtgärder på EU-nivå.

  Marios Matsakis (ALDE), – (EN) Herr talman! Alkoholrelaterad dödlighet och sjuklighet drabbar hundratusentals EU-medborgare varje år, och alkohol konkurrerar starkt med tobak som den främsta orsaken till allvarliga skador på människor som kan förebyggas. Trafikolyckor, våld i hemmet, sexuella övergrepp mot barn, levercancer, skrumplever och fosterskador är bara några av de kända skador som orsakas av alkohol.

Ändå finns alkohol att tillgå till rimliga priser överallt i Europa. Det ses som ett nödvändigt inslag vid de flesta sociala evenemang, även vid många evenemang i Europaparlamentet. Tillverkningen stöds och subventioneras av EU. I tv, radio och tidningar görs mängder av direktreklam för alkohol, och de flesta alkoholhaltiga drycker är inte försedda med någon ordentlig varningstext.

Vad kommer sig detta av? Varför finns det en sådan tolerans gentemot alkohol hos nationella regeringar, nationella parlament och i EU? Beror det på den mycket starka lobbyverksamheten med anknytning till alkoholindustrin? Beror det på att det historiskt sett råder en allmänt naiv syn på denna produkt? Beror det på någon psykologisk eller kulturell faktor som vi ännu inte förstår oss på? Den sorgliga verkligheten är att EU:s strategi för att minska de alkoholrelaterade skadorna har fallit offer för samma faktorer.

Med all respekt törs jag säga att man i detta betänkande, trots föredragandens ädla avsikter, i stället för att ta itu med problemet på ett kraftfullt och effektivt sätt bara skrapar på ytan och på ett beskedligt sätt tar upp främst storkonsumtion och extrema dryckesmönster eller visst drickande, t.ex. barns eller gravida kvinnors. Jag förespråkar inte ett alkoholförbud, men jag anser att vi har gått miste om vår möjlighet att som parlamentsledamöter behandla alkohol som en potentiellt dödande, beroendeframkallande drog, vars användning måste begränsas kraftigt och inte bara i viss mån.

Alkohollobbyn har tyvärr lyckats igen. Denna urvattnade alkoholstrategi för EU visar att alkoholindustrin vunnit och EU-medborgarna förlorat. Jag vill bara upplysningsvis påpeka att alkohol verkar genom att störa nervcellernas funktion i det centrala nervsystemet och döda nervceller som aldrig kan ersättas under en persons livstid. Skadan sker alltså oavsett om vi dricker lite eller mycket. Det är bara graden av skada som varierar.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), – Jag vill tacka kommissionen för dess strategi. Den startar en viktig och nödvändig diskussion om alkohol i Europa, även om den saknar många konkreta åtgärder som jag hade velat se. Alkohol är ingen vanlig produkt. Den har biverkningar på hälsan och därför måste den inre marknaden ta hälsohänsyn. Det betyder inte förbud mot alkohol. Det betyder en balanserad politik med varningsmärkning, med en rimlig politik för införsel av och reklam för alkohol. Ingen diskuterar ny EU-kompetens här, utan bara en bättre användning av den. Är en varningsetikett och tidsbegränsning av tv-reklam för mycket begärt? Är det för mycket begärt att med full respekt för subsidiaritetsprincipen rekommendera nolltolerans mot alkohol i trafiken, som räddar många liv? Många verkar tro att bara unga, gravida, yrkesförare och missbrukare kan ha problem med alkohol. Det är fel. Total frihet för alkoholhandeln är inte liberalt. Det minskar folks frihet. Och ökar kostnaderna för sjukvård i onödan. Det minskar friheten att känna sig trygg i trafiken. Det minskar tryggheten att tryggt kunna gå hem från krogen och det minskar barnens trygghet i hemmen. Det är antiliberalt att inte ta hälsohänsyn i alkoholpolitiken.

  Bairbre de Brún (GUE/NGL), – (GA) Herr talman! Jag vill stödja uppmaningen i betänkandet att samhället måste ta itu med problemen med alkoholmissbruk. De sociala och ekonomiska följderna av alkoholmissbruket för Irland som helhet är nästan oöverskådliga. Vi bör också se på god praxis i andra EU-länder, eftersom vi på så sätt skulle kunna utforma en mycket bättre långsiktig politik för att hantera alkoholrelaterade skador. Tecknen på alkoholmissbruk är märkbara i det urskillningslösa våldet på gatorna och våld i hemmet.

Det borde finnas tolkning!

(Talaren fortsatte på engelska.)

–(EN) Folk visste att jag skulle komma i kväll, folk visste att jag skulle tala nu, folk visste att mitt språk nu är ett av EU:s arbetsspråk. Jag sa till i förväg. Jag skulle vilja ha tolkning. Jag kommer att bli mycket missnöjd om det inte blir någon tolkning av det jag har att säga i kväll.

(GA) Vi måste övervaka detta. Vi måste ta itu med frågan om alkoläsk och särskilda erbjudanden och andra marknadsföringsknep som är utformade för att öka försäljningen av alkoholhaltiga drycker till framför allt unga. Dessutom vore det bra med varningsmärkning som särskilt riktas till gravida kvinnor.

(Talaren upprepade sina kommentarer på engelska.)

– (EN) Vi måste definitivt inrikta oss särskilt på alkoholrelaterade skador hos unga människor. Vi behöver en striktare övervakning av lagarna om försäljning av alkohol till minderåriga barn. Vi måste ta itu med frågan om alkohol, alkoläsk, särskilda erbjudanden och andra marknadsföringsknep som är utformade för att öka försäljningen av alkoholhaltiga drycker till framför allt unga. Vi måste också titta på tillgången till kollektivtrafik på kvällar och nätter och främja program för nyktra förare. Dessutom vore det bra med märkning på alkoholhaltiga drycker som särskilt utformas för och riktas till gravida kvinnor.

(GA) Jag är mycket irriterad över att det inte finns tolkning!

(Talaren fortsatte på engelska.)

–(EN) Jag är mycket missnöjd med att det inte blev någon tolkning. Jag har spelat ärligt med parlamentet sedan mitt språk blev ett officiellt språk och ett arbetsspråk, och jag hade hoppats att parlamentet också skulle ha spelat ärligt med mig.

(Applåder)

  Urszula Krupa (IND/DEM), – (PL) Herr talman! När det gäller de resolutioner som har utarbetats och andra förebyggande åtgärder som syftar till att motverka de negativa effekterna av alkoholmissbruk kan man inte samtidigt främja budskapet att alkoholkonsumtion ingår i det europeiska kulturarvet och den europeiska livsstilen och WHO:s diskutabla åsikter om de hälsofrämjande effekterna av alkohol. Detta ger upphov till problem eftersom de skadliga effekterna av denna produkt är bevisade.

En liberal lagstiftning som gör det möjligt för barn och unga att konsumera beroendeframkallande substanser, däribland alkohol i tuber eller alkoläsk, vid en tidpunkt när det råder en epidemi av psykologiska störningar skulle vara både obetänksam och klandervärd, och kan inte betraktas som att man motverkar, utan snarare som att man främjar alkohol och andra missbruk. Även den minsta mängd alkohol och narkotika som ges till barn är ytterst skadlig. Det borde vara en prioritering att införa ett strikt förbud mot reklam för och erbjudande av alkohol och narkotika till barn och unga, särskilt när detta görs på ett förtäckt sätt.

  Bogusław Sonik (PPE-DE), – (PL) Herr talman! Alkoholmissbruk är för närvarande ett allvarligt socialt problem i EU. I själva verket har Europa den högsta procentandelen alkoholmissbrukare. Jag anser emellertid inte att man kan jämföra tobaksprodukter och alkohol. Det är vetenskapligt bevisat att tobaksprodukter är skadliga, men alkohol är endast skadlig när den konsumeras i alltför stora mängder eller av personer som inte bör dricka. Dessutom finns det välkänd forskning som visar att små mängder alkohol har en positiv effekt på cirkulationen. Frågan här är dryckeskulturen och främjandet av socialt ansvar av alkoholproducenterna i EU.

Med hänsyn till ovanstående argument anser jag inte att det är motiverat att varningsmärka alkoholhaltiga drycker på samma sätt som tobaksprodukter. Tvärtom, för att minska alkoholkonsumtionen skulle det vara mycket effektivare att undvika dyra förfaranden för att harmonisera tillverkningen av förpackningar och i stället investera pengarna i informationskampanjer.

Det är vårt ansvar att nå ut till högriskgrupper som gravida kvinnor, ungdomar och förare genom välstrukturerade upplysningsstrategier. Det skulle vara lämpligt att utöka standardkampanjerna till att omfatta alkoläsk, som är alkoholdrycker som ofta konsumeras av unga och som allmänt betraktas som relativt oskadliga eller som helt alkoholfria.

Åtgärder som jag absolut stöder är insatser för att minska den tillåtna alkoholkoncentrationen i blodet till ett minimum, inte bara för unga förare, utan även för personer som arbetar inom kollektivtrafiken. Alla dessa åtgärder, som i grunden knappast är tvingande, är emellertid enormt effektiva och kommer att bidra till att begränsa alkoholkonsumtionen i medlemsstaterna. Det är även värt att överväga en ytterligare fråga: alkoholkonsumtion och alkoholberoende, särskilt bland ungdomar, går hand i hand med andra missbruk, som kombineras och ofta leder till tragedier. Det skulle vara värdefullt om parlamentet och kommissionen även övervägde dessa andra missbruk bland unga.

  Dorette Corbey (PSE). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Alkoholrelaterade skador är ett ökande problem. Siffrorna talar för sig själva. Fem procent bland männen och en procent bland kvinnorna missbrukar alkohol. Tjugofem procent av dödsfallen bland unga i åldrarna 15–30 år är alkoholrelaterade. Barnmisshandel är ofta resultatet av överdrivet drickande. Dessa siffror döljer ofta ett stort lidande. Missbruk, medicinska problem, social misär, misshandel, allt detta är välkänt. De allvarliga konsekvenserna av att dricka alkohol under graviditeten är dock mindre kända. Fostret kan skadas allvarligt. Barn med fetalt alkoholsyndrom blir skadade för livet. Insikten om att drickande är ytterst farligt för barn och ungdomar ökar alltmer. Alkoholkonsumtion i unga år kan orsaka varaktiga skador och kan ha en negativ inverkan på studieresultat och intelligenskvoter.

Det står klart att det behövs snabba åtgärder för att avråda ungdomar och gravida kvinnor från att dricka alkohol. Ett av de effektivaste sätten kan vara hälsovarningar på flaskor. Jag uppmanar därför medlemsstaterna att lägga fram förslag så snart som möjligt för att göra hälsovarningar obligatoriska. Eftersom det inte finns EU-lagstiftning står det varje medlemsstat fritt att införa sina egna regler. Varningsetiketter på flaskor är effektiva, vilket undersökningar i USA redan har visat. Jag uppmanar även alkoholindustrin att ta sitt ansvar för att varna unga och gravida kvinnor mot alkohol. Det är bättre att varna nu än att ställas inför ett antal skadestånd om tio år. Hälsovarningar är nu ett normalt inslag i det sociala ansvaret, som även alkoholindustrin måste vara delaktig i.

Avslutningsvis uppmanar jag kommissionen att lägga fram lämpliga förslag så snabbt som möjligt. Det är svårt att förstå varför varningar på cigarettpaket inte har följts av varningar mot alkohol. Jag uppmanar därför kommissionen att inte låta någon tid gå förlorad utan snabbt införa åtgärder för att göra hälsovarningar som riktas till unga och gravida kvinnor obligatoriska. Det är viktigt att sätta folkhälsan före alkoholindustrins intressen.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden till detta viktiga betänkande.

Jag vill fästa uppmärksamheten på den roll som alkohol spelar i samband med självmord, där undersökningar visar att mer än 20 procent av de personer som begår självmord druckit alkohol innan de dör. När den lagliga åldern för att dricka alkohol höjdes från 18 till 21 år i USA var den tydligaste effekten en minskning av antalet olyckor i hemmen, på arbetsplatser och på vägarna, men dessutom minskade självmorden med 7 procent.

Detta betänkande innehåller många utmärkta förslag, som jag stöder. Jag har dock en liten reservation när det gäller den del av skäl K som lyder ”åtgärder bör också vidtas för att förebygga alkoholkonsumtion bland minderåriga och gravida”. Jag vet att fetalt alkoholsyndrom är en mycket viktig fråga, och jag stöder informationsmärkning, varningsmärkning, begränsning av reklam samt stödåtgärder före och efter förlossningen, men förslaget att vi ska hindra gravida kvinnor från att ta en drink är att gå ett steg för långt. Vi ska inte ägna oss åt förbud – det fungerar inte – utan vi behöver det som föreslås i detta betänkande, och mycket mer än så.

  Esko Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot! I betänkandet underlåter man att nämna en central fråga: en ståndpunkt om priset och skatterna på alkohol. I Finland har vi identifierat ett tydligt samband mellan priset på alkohol och alkoholkonsumtionen. Ju lägre pris, desto större konsumtion, och tvärtom. Höjda alkoholskatter leder till minskad konsumtion.

I vårt grannland Estland är skatten på alkohol låg. På grund av detta och för att EU förhindrar kvantitativa begränsningar av import ger Estland upphov till ett enormt folkhälsoproblem i Finland. Finländarna kan få tag på billiga spritdrycker i Estland, mindre än 100 kilometer bort, och detta hindrar Finland från att tillämpa det tillvägagångssätt som har befunnits vara det allra bästa, nämligen att lägga på en relativt hög skatt på alkohol för att skydda medborgarnas hälsa. Estlands billiga spritdrycker, landets politik om man så vill, och de sänkta alkoholskatterna i Finland till följd av detta, har lett till nästan tusen alkoholrelaterade dödsfall i mitt land. På det sättet dödar Estland finländare. Vi måste därför tala om priser och skatter i detta sammanhang.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! I USA har man varnat för effekten av alkohol på ofödda barn i 20 år, eftersom man haft problem med alkoholrelaterade skador. Endast 20 procent av amerikanska blivande mödrar dricker under graviditeten. I Europa har vi ingen varningsmärkning. Av de irländska mödrarna är det 80 procent som dricker. I Storbritannien är siffran sjuttio procent. Jag känner mammor i Irland. Jag vet att många av dem inte skulle dricka om de var medvetna om risken. Märkning är kanske inte någon omedelbar lösning, men den amerikanska erfarenheten har visat att det har effekt på sikt och bidrar till att minska fosterskadorna.

För vuxna är måttfullhet nyckelordet, men för det ofödda barnet finns det ingen säker nivå. Även en låg konsumtion kan orsaka organiska hjärnskador som leder till överaktivitet, impulsivitet och till och med ökad självmordsrisk. Dessutom förekommer inlärnings- och koordinationssvårigheter. Foster som utsätts för alkohol visar en tendens att växa upp och som äldre själva dricka omåttligt. Det blir alltså ett mönster som upprepar sig. Det är dags att bryta detta kretslopp.

  Pilar Ayuso (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först och främst vill jag välkomna kommissionens förslag till alkoholstrategi, just för att syftet är att lösa problemet med hjälp av förebyggande åtgärder och upplysning genom att offentliggöra riktlinjer för måttligt och ansvarsfullt drickande.

Jag vill även gratulera Alessandro Foglietta till hans förnuftiga betänkande, men vill än en gång påpeka att det inte är alkoholhaltiga drycker i sig som bör kriminaliseras, utan missbruket av dem.

Måttlig konsumtion av jästa drycker som vin eller öl av friska vuxna är inte bara oskadlig utan bra för hälsan och kan ingå i en balanserad kost. Måttlig konsumtion kan skydda kroppen från hjärt- och kärlsjukdomar och degenerativa sjukdomar, vilket har visats i många vetenskapliga rapporter.

Konsumenterna har rätt till fullständig och korrekt information om de risker och fördelar för hälsan som alkoholkonsumtion innebär, men lämpligheten av hälsovarningar på vin- och öletiketter måste ifrågasättas med tanke på att de har visat sig vara ineffektiva i länder som har infört sådan märkning.

I synnerhet finns det inga vetenskapliga bevis som visar att varningsetiketter är effektiva för att förebygga missbruk. Särskild varningsmärkning för gravida kvinnor tycks inte heller vara effektiv.

De bästa sätten för att nå de fastställda målen är lämpliga upplysnings- och utbildningskampanjer som särskilt riktas till gravida kvinnor och ungdomar.

Jag vill även påpeka att jag anser att det nyligen inrättade forumet för alkohol och hälsa, som sammanför alla berörda parter med målsättningen att bekämpa överdriven alkoholkonsumtion och missbruk, är ett mycket lämpligt initiativ, och jag hoppas att forumets slutsatser även kan bidra till att lösa problemen.

Avslutningsvis vill jag även påpeka att fenomenet med ungdomsfylleri har gått hand i hand med en minskning av vinkonsumtionen per capita i EU. Jag anser att detta är värt att tänka på eftersom den här frågan är avsevärt mer komplex än vad man kan tro.

  Catherine Stihler (PSE). – (EN) Herr talman! Kvällens debatt om en EU-strategi för att hjälpa medlemsstaterna att minska alkoholrelaterade skador bör välkomnas varmt. Den bygger vidare på mitt arbete i samband med mitt betänkande 2001 om ungdomar och alkohol och dess negativa effekter. Globaliseringen av marknaden för alkoholhaltiga drycker och det ökade berusningsdrickandet i hela EU är företeelser som både politiker och hälsoorgan försöker ta itu med.

För att utbyta bästa praxis och se hur andra länder hanterar liknande problem är det nödvändigt med samarbete på EU-nivå. Till att börja med kan en av fyra olyckor kopplas till alkoholkonsumtion. Varje år dör 10 000 personer i alkoholrelaterade trafikolyckor i EU; mellan 35 och 45 procent av alla som dör i trafikolyckor är ungdomar mellan 18 och 24 år. Olyckorna orsakade av rattonykterhet talar ett ännu tydligare språk: två tredjedelar av de inblandade personerna var mellan 15 och 34 år, och 96 procent var av manligt kön.

Alkohol uppskattas vara den bakomliggande orsaken i 16 procent av fallen av misshandel och vanvård av barn. När det gäller fetalt alkoholsyndrom (FAS) och FASD (Fetal Alcohol Spectrum Disorders) är alkohol under graviditeten den vanligaste förvärvade orsaken till psykisk utvecklingsstörning. På senare tid har medicinsk expertis uppgett att det inte finns någon säker nivå för alkoholkonsumtion under graviditeten.

Vid tiden för mitt betänkande om ungdomar och alkohol 2001 var FAS relativt okänt. Sex år senare borde det finnas större acceptans för argumentet att en alkoholhaltig dryck som är försedd med en varning för FAS i USA skulle kunna ha samma varning i EU. Det är ingen skillnad mellan produkterna förutom att den ena säljs i USA och den andra inte.

Som Kathy Sinnott sa är det 20 procent av de gravida kvinnorna som dricker i USA, där varningsmärkning för FAS har använts, medan siffran i Irland är 80 procent, i Storbritannien 75 procent och i EU som helhet 40 procent. Det skulle vara lätt att införa varningar för FAS på alkoholprodukter, och det skulle, tillsammans med folkhälsoutbildning och information, vara av stor betydelse för att förebygga FAS i EU.

  Jean Marie Beaupuy (ALDE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Många siffror har citerats här i kväll och nämns även i Alessandro Fogliettas betänkande. Jag vill emellertid påpeka att det först och främst döljer sig mänskliga tragedier bakom denna kalla statistik. Jag var chef för ett psykiatriskt sjukhus i några år, och många av våra patienter var beroende av alkohol.

I punkt 26 i betänkandet står det att vi måste känna till de bakomliggande orsakerna. Vi har inte talat tillräckligt om det här i kväll. Om vi vill vidta rätt åtgärder för unga, äldre, män och kvinnor måste vi känna till orsakerna.

Jag kräver därför att man, innan några åtgärder vidtas, genomför mer forskning i alla medlemsstater och på EU-nivå för att ta reda på mer om varför dessa unga människor känner ett behov av att dricka i övermått. Varför dricker äldre människor som är isolerade hemma för mycket? Varför dricker män på arbetet? Vi kommer inte att kunna bemöta detta problem på lämpligt sätt förrän vi har tagit reda på de verkliga orsakerna till drickandet.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! På det hela taget välkomnar jag detta betänkande. Jag tycker man har hittat den rätta balansen mellan erkännande av etablerade kulturella vanor och den mycket oroande trenden med skadlig alkoholkonsumtion, särskilt den tilltagande farliga berusningskulturen bland våra ungdomar.

Kommissionen har identifierat nyckelmål – att skydda våra barn, bekämpa berusningsdrickande, minska skador och dödsfall orsakade av alkoholrelaterat våld, trafikolyckor och självmord. Mina kolleger har på ett utmärkt sätt identifierat problemområdena. Själv vill jag nu framhålla behovet av att lägga till de allvarliga riskerna med alkoholpåverkan på foster som ett nyckelmål på kommissionens lista över åtgärdsområden, och vikten av att det alkohol- och hälsoforum som kommissionen föreslår särskilt tar upp denna fråga. Fosterskador till följd av alkoholkonsumtion är nämligen ett område där den breda allmänheten har mycket svaga kunskaper.

Det finns ingen alkoholmängd som är säker under graviditeten, eftersom alkohol är en teratogen. Det är faktiskt farligare under andra och tredje trimestern, vilket de flesta gravida kvinnor inte förstår, eftersom det oftast är första trimestern man oroar sig för när det gäller läkemedel, droger och liknande ämnen. Alkohol är särskilt farligt under andra och tredje trimestern. Utan att skuldbelägga eller klandra någon måste vi få igång en informationskampanj genom medlemsstaterna och allmänläkarna, för att omedelbart varna gravida kvinnor för farorna med alkohol i detta avseende. Mina kolleger har nämnt ADHD. Vi har också Aspergers syndrom. Det medicinska forskarsamfundet har haft svårigheter med att bli publicerade på detta område på grund av alkoholpolitiken. Låt ert forum ta över denna fråga och gå vidare med den.

Ett sista ord om alkoholmissbruk som en del av blandmissbruk. I Irland är det en femtedel av dem som behandlas för alkoholproblem som också missbrukar andra droger, och en undersökning i Frankrike nyligen visade att risken för att orsaka en olycka är dubbelt så hög vid bilkörning under inflytande av cannabis. Den ökade förekomsten av blandmissbruk måste också snarast tas upp av ert forum och av varje medlemsstat. De tekniska hjälpmedlen för att upptäcka blandbruk, särskilt vid poliskontroller längs vägarna, måste förbättras, och våra polismyndigheter måste få tekniskt stöd.

  Daciana Octavia Sârbu (PSE). – (RO) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden. Syftet med betänkandet är att bidra till att minska de skador som orsakas av alkohol och skydda EU-medborgarnas hälsa och välbefinnande, eftersom vi alla mycket väl vet att alkohol är en av de farligaste faktorer som orsakar sjukdomar och för tidiga dödsfall i Europa, och även en rad sociala problem.

Jag uppskattar att behovet av att minska de skadliga effekterna av alkohol på såväl konsumenter som tredje parter, sårbara socialgrupper som barn, unga och gravida kvinnor uppmärksammas i betänkandet. Till allt detta kan vi även lägga sociala skador som våld i hemmet, vanvård av barn, arbetslöshet och social utslagning.

I betänkandet betonas även vikten av utbildning och informations- och utbildningskampanjer, t.ex. utbyte av bästa praxis på EU-nivå, för att förebygga de farliga och skadliga effekterna av alkoholkonsumtion. Dessa åtgärder är viktiga inslag för att minska de farliga effekter som orsakas av alkohol.

Genom den allmänna linje som har valts i betänkandet pekar man på de grundläggande problemen med alkoholkonsumtion i EU, och betänkandet utgör därför ett viktigt steg i kampen mot överdriven alkoholkonsumtion.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! De problem som orsakas av skadlig alkoholkonsumtion har ökat på ett oroväckande sätt under de senaste åren i alla EU-medlemsstater. Vårt samhälle betalar ett högt pris för detta varje år, både när det gäller direkta och indirekta kostnader.

De mest akuta problemen med alkoholkonsumtion rör de unga. Unga människor ådrar sig lättare fysiska och psykiska problem och den sociala skada som orsakas av det egna och andras drickande. Problematisk alkoholkonsumtion berör emellertid inte bara ungdomarna. Alkohol spelar in i de flesta mord och orsakar 17 000 onödiga dödsfall på vägarna varje år. På 1970-talet dog 200 personer av skrumplever varje år i Finland. Nu dör 1 000 personer per år av skrumplever.

Vi måste snabbt vidta åtgärder på EU-nivå för att harmonisera skatten på alkohol uppåt. Jag uppmanar kommissionen att ta fram ambitiösa gemensamma mål för medlemsstaterna för att minska den farliga och riskfyllda alkoholkonsumtionen.

  Christa Klaß (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! EU behöver inte, får inte och kan inte reglera allt. Medlemsstaternas subsidiaritet och minskad byråkrati är aktuella paroller, som vi upprepar när vi talar med allmänheten. EU:s befogenheter ifrågasätts ständigt, men EU bör, och måste faktiskt, vara drivkraften för utveckling. Kommissionens initiativrätt är en dokumenterad rättighet. När det inte finns några lagstiftningsinstrument utnyttjar kommissionen initiativrätten för att ta sig an en ömtålig fråga, uppmärksamma medlemsstaterna på överträdelser och mana till åtgärder. Detta är den rättsliga grunden för kommissionens förslag, och vi måste använda den.

Vi måste sätta stopp för de negativa effekterna till följd av riskfylld och överdriven alkoholkonsumtion och missbrukets sociala och ekonomiska konsekvenser. En EU-strategi kommer att formuleras för att stödja medlemsstaterna i deras insatser för att minska och förebygga alkoholrelaterade skador. Detta omfattar forskning om grundorsakerna till problemen, vilket nyss påpekades. Men det handlar även om att informera, utbilda och öka medvetandet bland allmänheten, och detta är den springande punkten, den centrala faktorn. Alla individer är fria att besluta själva. Men individerna kan endast utnyttja denna frihet om de känner till konsekvenserna och följderna av sina handlingar.

Uppfostran och utbildning är nyckelfaktorer i detta sammanhang. Uppfostran i familjen lägger grunden för en välordnad och stabil livsstil, och vi bör inrikta oss på detta, följt av skolundervisning och rådgivning. Detsamma gäller för medvetande om alkohol.

Jag stöder parlamentets betänkande, som bidrar till att förbättra kommissionens dokument på många sätt. Jag motsätter mig emellertid bestämt kraven på hälsovarningar. Det finns tydliga bestämmelser om märkning av alkoholprodukter. Alkoholmängden anges på etiketterna. Att tolka och förstå vad som står på etiketterna är det grundläggande sättet för att förmedla information. Det, mina damer och herrar, är allmänbildning! Alla måste kunna använda denna information på ett ansvarsfullt sätt. Detsamma gäller det mesta i livet, att äta och dricka, precis som för motion, idrott och frisksport.

  Marusya Ivanova Lyubcheva (PSE). – (BG) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det är mycket tillfredsställande att Europaparlamentet antar denna strategi som är en läglig och viktig åtgärd. Alkoholkonsumtion, som ofta övergår i missbruk, drabbar många människor, däribland barn och ungdomar. Samhället har fortfarande inte erkänt detta hot, förmodligen på grund av brist på kunskap. Alkoholmissbruk påverkar inte bara det individuella hälsotillståndet och den reproduktiva hälsan, utan skadar även hälsovårdssystemen, ökar det antisociala beteendet, leder till ökande brottslighet och fler elever som slutar skolan i förtid, vilket i sin tur leder till minskade utbildningsnivåer. Vi behöver därför upplysningskampanjer, utbildningsprogram och förebyggande program som riktas till allmänheten för att forma en särskild typ av beteende.

Jag finner två nyckelord i detta betänkande: risk och säkerhet. För att politiken ska bli solidarisk skulle kommissionen kunna diskutera två viktiga åtgärder: att föreslå att medlemsstaterna ska genomföra ett målinriktat program för en omfattande undersökning av effekterna av alkoholkonsumtion och hur mycket medvetandet om detta problem påverkar medborgarna, och att inrätta en särskild fond för förebyggande program, som en del av inkomsterna från alkoholreklam skulle kunna gå till.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Kampen mot de skadliga effekterna av alkohol är lika gammal som tiden. Rusdrycksförbud och andra förbud som tillämpades i en del länder gav inte positiva resultat. Kommissionens meddelande om en EU-strategi för att stödja medlemsstaternas insatser för att minska de alkoholrelaterade skadorna är emellertid ett mycket viktigt initiativ. Kommissionen, som har dragit allmänna slutsatser av medlemsstaternas erfarenheter och identifierat problem som är gemensamma för alla, har tagit fram ett antal prioriteringar för att minska alkoholrelaterade skador. Man menar att genomförandet av de viktiga prioriteringar som införs, t.ex. skydd av ungdomar, barn och foster, förebyggande av rattonykterhet och andra begränsningar, kommer att göra vårt samhälle mer ansvarsfullt, sunt och återhållsamt. Jag vill betona de enorma risker som unga som dricker alkohol utsätter sig för. Det är tråkigt, men åldersgränserna för alkohol sänks alltmer i många länder. God praxis är därför mycket viktigt. Jag vill även föreslå att insatserna för att minska alkoholrelaterade skador hos unga kopplas till EU:s ungdomsprogram. Utformningen och genomförandet av sådana program skulle bidra till att ungdomarna kunde fylla sin fritid med andra saker, och därmed skulle de kunna skyddas från den skadliga alkoholkonsumtionen.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Enligt min mening är alkohol lika farligt i dag som förr i tiden. I punkt 5.4.1 i sitt förslag förklarar kommissionen att måttlig alkoholkonsumtion verkar ge ett visst skydd mot hjärt- och kärlsjukdomar hos äldre människor från 45-årsåldern och uppåt, men jag anser att det är en myt, som bygger på mycket svaga vetenskapliga grunder, att säga att alkohol i små mängder är bra för hälsan. Alkohol är farligt. Alkohol är ett gift som påverkar hälsan till och med i mycket små mängder. Toleransnivåer måste naturligtvis fastställas.

Vi i Europa har lärt oss hur vi ska hantera den drog som alkohol faktiskt är. Om man ser på konsumentvanor är till exempel det som kallas för binge drinking [att dricka sig berusad] vanligt bland britterna. Konsumtionen per capita är relativt låg, men trots det förekommer detta omåttliga drickande ibland, som leder till allvarliga skador. Vi i Österrike har så kallade integrativa dryckesvanor. Vi har en relativt hög alkoholkonsumtion per capita, men färre överdrifter. Skillnaderna är följaktligen mycket stora nationellt sett, beroende på varje lands historiska utveckling.

Kommissionen har valt rätt sätt för att närma sig detta problem. Den förklarar att den inte kommer att befria medlemsstaterna från deras ansvar. Det finns emellertid uppgifter på EU-nivå som vi kan gripa oss an tillsammans. Ett exempel är insatserna för att inrätta en lämplig databas. Statistiken varierar stort. Det är ett misstag att tro att alkoholskadorna var färre förr i tiden. Den diagnostiska inställningen var annorlunda på den tiden, och allmänheten var mindre medveten om problemet.

Därför anser jag att det är viktigt att vi i EU måste veta vad vi faktiskt talar om. Det är också viktigt att bemöta nya fenomen som uppstår i konsumtionsmönstren. Ett fenomen är att alltfler ungdomars alkoholdebut sker i en mycket tidig ålder, vilket orsakar mycket allvarliga skador. När det gäller frågan om märkning i allmänhet menar jag att en sådan åtgärd inte räcker. Det är fel att tro att ett så komplicerat fenomen som alkoholkonsumtion kan lösas bara genom att sätta en etikett på en flaska. Detta skulle vara ett enkelt sätt att smita ifrån vårt politiska ansvar.

  Anna Hedh (PSE). – Herr talman! Jag välkomnar strategin även om jag tycker att den är urvattnad. Nu finns det äntligen ett gemensamt dokument med målsättningar som förhoppningsvis bara kan utvecklas. Det positiva med strategin är att den visar vilka metoder som fungerar för att sänka alkoholkonsumtionen och därmed minska skadorna och tragedierna i alkoholens spår. Men om betänkandets föreslagna metoder ska gå att använda fullt ut i medlemsländerna så krävs justeringar i EU:s regelverk. För det första måste införselkvoterna sänkas. Varje lands försök att arbeta med restriktiva åtgärder försvagas eller omöjliggörs när införseln av alkohol från andra länder i princip är fri. Dessutom bör minimiskatterna höjas av folkhälsoskäl. Jag skulle också vilja att vi införde varningstexter på alkohol precis som vi har på tobaken. Därför uppmanar jag er att rösta emot ändringsförslag som försvagar den texten.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Ett av de vanligaste ordspråken i mitt land beskriver alkohol som vishetens dryck. Detta är verkligen inte ett budskap om att alkohol skulle göra någon klok, utan att alkoholen endast passar dem som vet att den bör drickas vid särskilda tillfällen och i måttliga mängder. Jag håller därför helt och fullt med vår skuggföredragande Renate Sommer när hon uppmärksammar vikten av en strategi för att förebygga alkoholrelaterade faror. Vi måste börja med att erkänna de olika alkoholkulturer som finns och finna effektiva lösningar på de verkliga problemen, dvs. missbruk och minderårigas drickande. Det är fullständigt onödigt att stigmatisera själva produkterna eller måttlig konsumtion. Det som krävs är därför samarbete mellan de olika organen för att finna nationella lösningar på lokala problem.

Jag vill emellertid att EU agerar när det gäller en fråga, nämligen att justera upp skattesatserna för alkohol på bred front. Vi måste inse att kostnaderna för alkoholmissbruk för folkhälsan är enorma, och vi kommer inte att kunna hålla dem i schack om vi inte har gemensamma ekonomipolitiska instrument.

I detta avseende är mitt land tyvärr ett bra exempel. I och med EU-medlemskapet tvingades Finland att sänka alkoholskatterna, när rätten att begränsa alkoholimporten upphörde. En nyligen genomförd undersökning visar att antalet plötsliga alkoholrelaterade dödsfall har ökat klart sedan skatten på alkohol sänktes 2004 och konsumtionen började öka stort. Ökningen var 17 procent högre jämfört med siffrorna för 2003, och detta utan att räkna med de övriga konsekvenserna.

Våra hälsoproblem är så stora att vi återigen har tvingats att höja skatterna. Vid ett tillfälle föreslog jag själv helt enkelt olydnad från de enskilda medlemsstaternas sida, det vill säga att begränsa importen efter det att övergångsperioden hade löpt ut, på grundval av artikel 30 eller artikel 95 i EG-fördraget. Tyvärr gjordes inget åt saken då, och nu betalar hela nationen priset för detta, en nation som uppenbarligen inte var klok nog.

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Jag såg nyligen ett tv-reportage om ungdomar i Skandinavien, som åker på en båtkryssning varje fredagskväll, till exempel till Estland. När de väl har kommit fram köper de två stora lådor vodka och dricker sig redlöst berusade på återresan. Liknande och andra variationer av överdrivet drickande kan emellertid observeras i alla EU-länder. Det råder inget tvivel om att åtgärder för att minska alkoholkonsumtionen har en positiv inverkan på befolkningens hälsa, sociala förhållanden, olyckor både på arbetet och utanför och trafikolyckor.

Jag vill inrikta mig på de hälsoskador som överdriven konsumtion av alla typer av alkoholhaltiga drycker leder till. Vi måste fortsätta att påpeka, särskilt för de unga, att även regelbunden konsumtion av öl leder till alkoholmissbruk, som inte är mindre allvarligt än det alkoholmissbruk som orsakas av vin eller spritdrycker. Det är hemskt att man tanklöst fortsätter att underskatta allvaret med leversjukdomar, som ofta kan leda till skrumplever och döden. Regelbundet drickande ändrar inte bara en individs önskningar och karaktär, utan kan också förstöra en hel familjs liv, förutom att orsaka allvarliga neurologiska förändringar i många fall. En ung alkoholist förlorar sin förmåga att sträva efter högre mål och ideal i livet, och känslorna blir så avdomnade att det är svårt att ha ett sunt förhållande eller en sund familjemiljö.

Fetalt alkoholsyndrom leder inte bara till allsvarliga skador för mödrarna, utan skadar framför allt barnen och orsakar utvecklingsmässiga funktionshinder och missbildningar hos nyfödda barn. Det är överraskande hur lite uppmärksamhet som ägnas åt att informera gravida kvinnor om detta i många medlemsstater. Avslutningsvis är antalet personer som kör bil eller motorcykel spritpåverkade chockerande. Personligen förespråkar jag möjligheten till harmonisering inom EU, där nolltolerans och en nollpromillegräns för blodets alkoholkoncentration hos förare bör gälla.

  Cristian Stănescu, för ITS-gruppen. – (RO) Herr talman, kära kolleger! Alkoholkonsumtion är en vana som överförs från generation till generation. I flera länder finns det ordspråk som säger att drickande är männens ensak. Det finns inte många strategier för att minska de skadliga effekterna av farlig och ohälsosam konsumtion på barn och gravida kvinnor. Alkoholkonsumenterna är fler och skiljer sig mer sinsemellan än tobakskonsumenter, och de traditionella produktionsteknikerna innebär okontrollerade marknadsföringsmetoder samt relaterade risker.

I detta fall är det nödvändigt att man i punkt 16 i betänkandet uppmuntrar till innovativa informationsspridande och upplysande åtgärder i samband med alkoholkonsumtion. Däremot kan varningsmärkning på alkoholprodukter, liknande dem för tobaksprodukter, inte betraktas som en innovativ metod eftersom varningsmärkning inte har visat sig vara effektiv för tobak. Det är nödvändigt att genomföra en undersökning på EU-nivå av dessa varningars inverkan på beroende konsumenter, oavsett ålder, yrke eller kön, men även hur detta påverkar den inre marknaden.

Europaparlamentet måste lägga fram en resolution utan tvetydigheter för att ge tid att ta fram andra informations- och upplysningsmetoder så att medlemsstaterna ges en effektiv ram för att bekämpa alkoholmissbruk och främja måttlig och ansvarsfull alkoholkonsumtion.

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill också tacka alla ledamöter för en mycket intressant debatt.

Jag skulle vilja berätta en historia ur den grekiska mytologin för er. I Pathos i Cypern finns den återgiven i mosaik. Det är historien om de första vindrickarna. En av guden Dionysos tjänare stal vin för att för första gången ge det till människor. De drack och blev berusade för första gången i mänsklighetens historia, trodde att de blivit förgiftade och dödade tjänaren som gett dem vinet.

I vår tid är lösningarna mycket mer komplicerade, och vi måste hitta ett annat förhållningssätt. Alla ser saken på olika sätt. Vissa säger att vi har gått för långt och andra att vi inte har gått tillräckligt långt. Vissa skulle vilja att vi lagstiftade om allt och andra att allt gjordes av medlemsstaterna.

I själva verket ligger lösningen någonstans mitt emellan. Vi ska komplettera medlemsstaternas insatser och stödja dem i deras politik, men det betyder inte att EU inte har någon roll att spela. Detta framgår av betänkandet och av vad ledamöterna sagt. Samtidigt kan inte allt lösas med hjälp av lagstiftning. Vi måste därför ge forumet möjlighet att arbeta och producera konkreta resultat, som vi övervakar. Såsom redan sagts finns det dock också lagstiftning i medlemsstaterna om många av dessa frågor. Det är genomförandet som brister och orsakar problem. Genom påtryckningar på medlemsstaterna kan vi därför nå positiva resultat.

Oavsett vad de båda sidorna förväntat sig får vi inte underskatta vikten av att vi, för första gången, på EU-nivå erkänt att alkoholrelaterade skador är ett problem, att det bör finnas en EU-strategi – som antagits i dag – och att det nu finns en debatt, ett initiativ och insatser på EU-nivå. Detta är betydelsefullt. Ingen medlemsstat kan lösa detta problem på egen hand, och ingen medlemsstat kan slippa undan problemet. Numera förekommer berusningsdrickande i Spanien, något som tidigare var ett problem i nordvästra Europa. Vi kan alltså konstatera att vi, på grund av kulturella utbyten och av andra skäl (som en samhällsanalytiker skulle kunna förklara), har samma problem som rör sig över gränserna utan hänsyn till några geografiska hinder. De finns överallt i EU.

Detta är ett första viktigt steg, men inte det sista. Om vi inte ser resultat inom rimlig tid kan vi omvärdera, ompröva och se över denna strategi och inta en ny hållning eller gå en annan väg. I nuläget är vi dock på rätt spår. Jag vill än en gång tacka föredraganden, utskottet och ledamöterna för att de ställer sig bakom denna strategi. Jag ser fram emot att arbeta tillsammans med er för att nå de resultat vi alla önskar.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Gyula Hegyi (PSE), skriftlig. – (HU) Överdriven alkoholkonsumtion är ett fördärv för de europeiska samhällena. Vi förlorar oräkneliga liv till sjukdomar som orsakas av alkoholkonsumtion, och antalet offer för rattonykterhet är också ovanligt högt i medlemsstaterna. Alkoholkonsumtion och dryckesvanor varierar från land till land, och även mellan regioner, så det är lämpligt att strategier för att bekämpa problemen utformas i medlemsstaterna. Det finns fortfarande ett behov av individuella EU-riktlinjer. Minderåriga måste skyddas på alla möjliga sätt från alkohol, och för att lyckas med detta krävs ännu strängare åtgärder. Enligt parollen kör inte onykter måste nolltolerans och en nollpromillegräns för blodets alkoholkoncentration införas för förare inom hela EU. Men vi kommer inte att göra framsteg med endast förbud, vilket så tydligt har bevisats genom det skamliga misslyckandet med det amerikanska spritförbudet. Vi måste popularisera goda alkoholkonsumtionsvanor och konsumtion av öl och vin med låg alkoholhalt. Vi måste agera kraftfullt mot handeln med utspädd och uppblandad alkohol, alkohol av dålig kvalitet och hälsoskadliga alkoholprodukter.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Det är en oroande trend att alkoholtillverkarna på senare år börjat rikta sig till minderåriga konsumenter med produkter som alkoläsk. Berusningsdrickandet ökar bland ungdomar, och det är viktigt att vi hanterar denna utveckling på ett effektivt sätt. Jag anser att ett lämpligt sätt att göra det är att uppmana snabbköp och butiker att på ett tydligare sätt skilja alkoläsk från alkoholfria drycker. Alkoläsk och andra alkoholhaltiga drycker bör dessutom vara försedda med lämpliga hälsovarningar. Det gläder mig att mina ändringsförslag om detta tagits med i betänkandet. För att effektivt kunna ta itu med minderårigas drickande och berusningsdrickande måste de nationella regeringarna givetvis också fokusera på konsumenten och ändra inställningen till alkohol. Jag välkomnar därför inriktningen på kampanjer för att informera och öka medvetenheten, t.ex. genom utbildningsprogram i skolan. Jag stöder också rekommendationerna om att gränsen för blodets alkoholkoncentration bör ligga så nära en nollpromillegräns som möjligt, särskilt för oerfarna förare. Enligt min mening kan omfattande tillgång till alkomätare, som föreslås i betänkandet, bidra till att avskräcka potentiellt onyktra förare. Medlemsstaternas regeringar kan göra mer för att se till att förare som druckit alkohol har tillgång till kollektivtrafik.

21. Hållbarhetsbehandlad mjölk avsedd som livsmedel – Den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter – Ytterligare bestämmelser för den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är en gemensam debatt om

- betänkandet av Elisabeth Jeggle, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets direktiv om ändring av direktiv 2001/114/EG om vissa former av hållbarhetsbehandlad, helt eller delvis dehydratiserad mjölk avsedd som livsmedel (KOM(2007)0058 – C6-0083/2007 – 2007/0025(CNS)) (A6-0282/2007),

- betänkandet av Elisabeth Jeggle, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1255/1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter (KOM(2007)0058 – C6-0084/2007 – 2007/0026(CNS)) (A6-0283/2007), och

- betänkandet av Elisabeth Jeggle, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 2597/97 om ytterligare bestämmelser för den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter med avseende på konsumtionsmjölk (KOM(2007)0058 – C6-0085/2007 – 2007/0027(CNS)) (A6-0284/2007).

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill inleda med att tacka parlamentet, utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och framför allt föredraganden Elisabeth Jeggle för detta konstruktiva betänkande om minimjölkpaketet.

Paketet innehåller ändringar av tre rättsakter. Det första gäller direktivet om hållbarhetsbehandlad mjölk där vi nu tillåter standardisering av proteinhalten, helt i linje med Codex-normerna. Härigenom tillgodoses en mångårig begäran från mejeriindustrin och mjölkpulverexportörerna, och deras ställning gentemot konkurrenterna i tredjeländer förbättras avsevärt.

Inte bara industrin och handeln utan även mjölkproducenterna – våra jordbrukare – kommer att gynnas, för denna standardisering av proteinhalten kan öka mjölkens värde. Den ökade tillgången på proteiner kommer dessutom mycket väl att tas i anspråk av den förväntade stora efterfrågan. Jag välkomnar ert fulla stöd för detta förslag.

Det andra förslaget gäller den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter. Här föreslår vi en lång rad anpassningar som Europaparlamentet har gett sitt fulla stöd. Bland annat föreslås en sänkning av interventionspriset för skummjölkspulver, som en matematisk konsekvens av den lägre proteinhalten till följd av standardiseringen. Vidare föreslås att systemet med ett utlösningspris i varje medlemsstat inom interventionssystemet för smör slopas. Ytterligare förslag är slopande av nationella kvalitetsklasser för smör som ett kriterium för stödberättigande, slopande av det föråldrade stödet för avsättning för militärstyrkor och slopande av obligatorisk användning av importlicenser.

Ert ändringsförslag om att bibehålla den privata lagringen av grädde och skummjölkspulver är något överraskande, eftersom dessa system aldrig använts i praktiken och kan betraktas som föråldrade. Dessutom behålls privat lagring av smör, så det är egentligen inte nödvändigt att behålla systemet för grädde.

När det gäller era ändringsförslag om skolmjölkssystemet är vi på samma våglängd. Som vi har föreslagit kommer systemet att förenklas genom att ett enhetsstöd införs. GD Jordbruk och landsbygdsutveckling har redan undersökt de olika möjligheterna att se över skolmjölkssystemet och har uppmanat medlemsstaterna att komma med förslag till hur systemet kan förbättras och omfatta fler produkter. Förändringarna av systemet till följd härav kommer snart att läggas fram i Förvaltningskommittén för mjölk. Jag hoppas att parlamentet, rådet och kommissionen snart kan nå en överenskommelse om en höjning av nivån för skolmjölken med 18,15 euro per 100 kg.

När det gäller ert ändringsförslag om att införa en mjölkfond för att finansiera ett omstruktureringsprogram vill jag understryka att förslagen i minimjölkpaketet egentligen inte syftar till omstrukturering. Jag har därför mycket svårt att se sambandet mellan dessa grundläggande tekniska bestämmelser och förenklingsåtgärder och ett påstått behov av att inrätta en ny budgetpost för en mjölkfond. Diskussioner om behovet av lämpliga åtgärder för mjölksektorn bör äga rum mot bakgrund av de kommande diskussionerna om hälsokontrollen och de olika diskussioner vi kommer att ha om den gemensamma jordbrukspolitikens framtid.

Den tredje rättsakten gäller liberalisering av marknaden för konsumtionsmjölk, och även här konstaterar jag att vi är på samma våglängd. Förslaget att slopa toleransmarginalen för fetthalten på 0,2 procent verkar acceptabelt. Ni föreslår också en hänvisning till direktiv 2000/13/EG. Jag vill upplysa er om att detta direktiv gäller automatiskt.

På det hela taget noterar jag alltså med glädje att våra synpunkter överensstämmer. Tack för allt ert arbete. Jag ser fram emot att fortsätta vår diskussion i kväll.

  Elisabeth Jeggle (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Alla talar om hur bra och stabil marknadssituationen för mjölk och mjölkprodukter är för närvarande och de höjda mjölkpriser som detta leder till. Den höjning av mjölkpriserna som jordbrukarna så väl behövde ger emellertid nytt bränsle åt diskussionen om den mycket omtvistade frågan om kvoter.

I dag vill jag diskutera minimjölkpaketet, och jag börjar med att ta tillfället i akt att tacka kommissionsledamoten och hennes kolleger för det goda samarbetet. De har lagt fram tre bra och väl övervägda förslag, och parlamentet lägger därför fram få ändringsförslag. Jag anser däremot att våra ändringsförslag ger några tankeställare och hoppas att kommissionen och rådet kommer att stödja dem på samma sätt som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har gjort.

Det första meddelande som lades fram av kommissionen innehåller ändringsförslag till rådets direktiv om vissa former av hållbarhetsbehandlad, helt eller delvis dehydratiserad mjölk avsedd som livsmedel. I detta meddelande föreslår kommissionen en standardisering av proteinhalten till en minimihalt på 34 procent, uttryckt som fettfri torrsubstanshalt. Denna standardisering kommer att ge EU-producenterna möjlighet att konkurrera på samma villkor med producenterna i tredjeländer. Denna förenkling av den internationella handeln är välkommen och är också ett av skälen till att utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling antog detta betänkande utan ändringsförslag och med bara en röst mot.

En sådan standardisering sparar pengar, vilket är skälet till att jag i det andra betänkandet föreslår ett mjölkfondsomstruktureringsprogram för att se till att mjölksektorn kan behålla eventuella sparade pengar. Kommissionens förslag om ändring av förordningen om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter innehåller ett antal viktiga tekniska anpassningar, som även de helt klart kommer att leda till förbättringar.

För det första kommer interventionspriset för skummjölkspulver att sänkas med i genomsnitt 2,8 procent. Genom att slopa det utlösande systemet för smörintervention, slopa de nationella kvalitetsklasserna för smör och införa en enhetlig kvalitetsklass, slopa militärstyrkors möjlighet att köpa smör till nedsatta priser och gå ifrån obligatorisk användning av importlicenser minskar vi byråkratin.

Jag motsätter mig emellertid bestämt att privat lagring av grädde och skummjölkspulver ska avskaffas. Detta instrument utgör ett säkerhetsnät, och jag anser att vi bör diskutera den här frågan inom ramen för hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken och inte i samband med minimjölkpaketet. Förutom detta är förslaget om att införa ett enhetsstöd för skolmjölk utan tvivel lämpligt. Med tanke på den näringsmässiga vikten av skolmjölk bör stödet till produkter som omfattas av denna förordning ökas avsevärt, från 16,11 euro per 100 kg till 18,15 euro per 100 kg. Det finns också ett trängande behov av att bredda produktsortimentet.

En hel del fantastiska nya mjölk-, kvark- och yoghurtprodukter finns nu tillgängliga, som kan tillgodose alla smakriktningar, och genom att införa innovativa skolmjölksprogram skulle vi kunna väcka barnens nyfikenhet på dessa produkter, och samtidigt bidra till en sund kosthållning. De förväntade 117,3 miljoner euro i besparingar till följd av standardiseringen av protein för perioden 2008–2013 eller eventuella ytterligare besparingar inom den gemensamma organisationen av mjölkmarknaden bör utnyttjas för att komplettera och stödja reformen av mjölksektorn. Jag är villig att diskutera även detta inom ramen för debatten om hälsokontrollen.

Dessa åtgärder är avsedda att underlätta vårt föreslagna mjölkfondsomstruktureringsprogram. Medlen skulle kunna användas för säljfrämjande åtgärder och näringsdeklarationsåtgärder och även för ytterligare kompletterande åtgärder, t.ex. modernisering av mjölkproduktion som bedrivs under svåra förhållanden och i bergsområden. Utskottet antog detta andra betänkande enhälligt.

Det tredje betänkandet handlar om konsumtionsmjölk och innehåller förslag om att införa en mer flexibel definition av detta begrepp. I den befintliga förordningen finns tre kategorier av konsumtionsmjölk som produceras och saluförs i gemenskapen. Dessa kategorier är skummjölk (högst 0,5 procent fett), mellanmjölk (1,5–1,8 procent fett) och helmjölk (minst 3,5 procent fett).

Kommissionens förslag om att det ska vara tillåtet att producera och saluföra konsumtionsmjölk som inte kan underordnas i en av dessa tre kategorier om det i märkningen finns tydliga och läsbara uppgifter om fetthalt är lämpligt. Denna liberaliseringsåtgärd kommer inte bara att innebära att nationella övergångsundantag kan avskaffas utan ökar även konsumenternas valmöjligheter, vilket även skulle bidra till att handeln med mjölkprodukter på den inre marknaden stimuleras.

För att undvika osäkerhet bör mjölkfetthalten tydligt anges i procent på förpackningen omedelbart i samband med produktbeskrivningen. Däremot anser jag inte att det är nödvändigt att tillåta en toleransmarginal på +/–0,2 procent för angivande av fetthalt, eftersom detta inte skulle göra informationen tydligare utan snarare skulle hindra genomförandet.

Dessa två ändringsförslag och detta tredje betänkande antogs även de enhälligt i utskottet. Med tanke på den tydliga ståndpunkt som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har intagit är jag säker på att hela minimjölkpaketet kommer att stödjas av en klar majoritet även under morgondagens omröstning i plenum.

Jag kan emellertid inte godta ALDE-gruppens tre ändringsförslag. De bidrar inte till att väsentligt förbättra betänkandet. Det tredje ändringsförslaget handlar endast om skolmjölk, vilket strider mot vår linje, nämligen att förbättra försäljningen av hela produktsortimentet. Därför måste jag tyvärr förkasta även detta ändringsförslag.

Jag riktar ett varmt tack till alla kolleger i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och i gruppen. Jag tackar dem för deras förtroende och för de goda arbetsrelationerna.

  Struan Stevenson, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill till att börja med gratulera Elisabeth Jeggle till hennes tre betänkanden – minimjölkpaketet. Det stod klart redan från början att det rådde allmän enighet om hennes betänkanden, och det framgick också av kommissionsledamotens anförande. Ledamöterna bad om denna debatt för att kunna diskutera de större frågor som rör den europeiska mejeriindustrin, och det är vad jag också vill.

Fram till alldeles nyligen var de mjölkproducerande gårdarna styvbarnet inom den brittiska jordbruksindustrin. På grund av tvivelaktiga ekonomiska metoder, som gör det möjligt för snabbköpen att pressa ned mjölkpriset till 17 pence per liter och sedan sälja mjölken vidare till allmänheten för 50 pence per liter, tvingades många av våra mjölkproducenter att upphöra med sin verksamhet. Det är värt att minnas att redan ett mjölkpris på 50 pence per liter innebär att mjölken kostar hälften så mycket som buteljerat vatten i våra snabbköp, och med vattenflaskor behöver man inte tänka på kalvning eller veterinärvård.

Fram till nyligen var det, av EU:s 27 medlemsstater, endast Slovakien, Estland, Ungern och Litauen som hade lägre mjölkpriser än Storbritannien, och följden har blivit att vi i min valkrets i Skottland förlorat omkring 500 mjölkproducenter under de senaste fem åren. Det finns i dag uppskattningsvis 1 400 mjölkproducerande gårdar kvar i Skottland – det är allt. I hela Storbritannien räknar man med att en mjölkproducent lämnar industrin varje dag.

I dag har de globala spannmålspriserna – i synnerhet priset på vete – nästan fördubblats och tvingat upp foderpriset, och samtidigt utsätts den produktiva jordbruksmarken för ett ökat tryck från biobränsle och andra industrigrödor. Först i detta läge har en del snabbköp till slut börjat frukta att mjölkbrist faktiskt skulle kunna uppstå och därför börjat betala mjölkproducenterna ett något högre pris. Mjölkbönderna har äntligen börjat se ljuset i slutet av tunneln, och de får åtminstone mer än produktionskostnaden för sin handelsvara.

  Rosa Miguélez Ramos, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Även jag vill börja med att tacka föredraganden för hennes utmärkta arbete som har lett till att vi alltid har känt oss väl till mods med hennes förslag. Jag vill även tacka henne speciellt för att hon godtog det muntliga ändringsförlag som jag lade fram om skolmjölksprogrammet.

Samtidigt vill jag emellertid upprepa min kritik mot att man går vidare med denna minireform när den stora reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter planeras till nästa år och ”hälsokontrollen” av den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att genomföras i november. Vi vet uppenbarligen inte om detta kommer att ha några konsekvenser för sektorn ännu, fru kommissionsledamot.

Men i dag, och Struan Stevenson förklarade detta, för verkligheten oss i en annan riktning. Priskrisen i jordbruksproduktionen har återupplivat debatten om frågan om jordbrukets livsmedelsproduktion i EU.

Min bedömning av mjölkkrisen skiljer sig från er. Enligt min mening är den huvudsakliga orsaken till höjningarna av mjölkpriset inte den ökade konsumtionen i Asien utan låg produktion i gemenskapen. Produktionen förra säsongen var faktiskt den lägsta under de senaste 15 åren.

En del organisationer anser att EU sannolikt kommer att behöva ytterligare tusen miljoner liter per år för att tillgodose sina behov. En sak är säker, i dag är konsumenterna bestörta över prishöjningarna på basprodukter, och jordbrukarna i sin tur är bestörta över priset på kreatursfoder.

Även om jag precis som ni anser att produktionen av biobränslen varken är grunden eller huvudorsaken till prishöjningarna får vi inte låta oss luras, det finns andra. Varken ett minskat arealuttag eller en minskning av mark i träda kommer att vara tillräckligt för att stabilisera priserna.

Kommissionen bör vara mycket vaksam inför andra typer av pågående spekulationer, som spekulationerna på aktiemarknaderna. Stora grupper kommer enkelt att kunna vältra över prishöjningarna på råvaror på konsumenterna, i själva verket gör de redan detta, men det är mycket svårare för lokala producenter att göra det, och därför kommer höjningarna att straffa de svagare små och medelstora företagen mest av alla.

Som Struan Stevenson just har påpekat avspeglas inte höjningarna i det pris som jordbrukarna tar ut. De skyller skillnaden mellan det pris som betalas till dem och det pris som konsumenten betalar på en gemensam jordbrukspolitik som bygger på att främja arealuttag.

Eftersom det nu förhåller sig så, fru kommissionsledamot, skulle jag råda er att inte komma hit och tala om för oss att avskaffandet av kvoterna kommer att genomföras gradvis.

Låg moral bland jordbrukarna, som känner osäkerhet inför framtiden när det gäller något som de såg som sitt eget, som en fast egendom, nämligen kvoterna, som kommer att slopas inom kort, är ett av hindren för att gjuta nytt liv i EU:s mjölkproduktion. Detsamma gällde den kraftiga sänkningen av mjölkpriserna på sin tid, som ledde till att många producenter gick över till mer vinstgivande men mindre arbetsintensiva grödor. Dessa producenter kommer inte längre att kunna dra fördel av prishöjningen.

Mjölkböndernas ansträngande arbete förvärras ytterligare genom svårigheterna med att erhålla kvoter, få tag på boskap … Visste ni att europeiska mjölkproducenter för närvarande måste resa till länder som Kanada eller Förenta staterna för att hitta mjölkkor eftersom det inte finns några mjölkkor att köpa på gemenskapsmarknaden?

Med tanke på allt detta vill jag be er att reagera, och jag är säker på att ni kommer att göra detta, på ett lämpligt sätt på dessa nya omständigheter som var otänkbara för bara tolv månader sedan och vars konsekvenser för jordbrukets livsmedelsproduktion vi måste börja diskutera.

Enligt min mening ska vi inte bara hoppas, vilket jag har läst i er blogg, att EU-jordbrukarnas konkurrenskraft på världsmarknaderna inte kommer att påverkas alltför allvarligt, utan i stället reagera snabbt för att förhindra att så blir fallet.

  Kyösti Virrankoski, för ALDE-gruppen. – (FI) Herr talman! Först vill jag tacka föredraganden Elisabeth Jeggle för hennes utmärkta betänkanden. Mjölk är ett av de viktigaste områdena i jordbruksproduktionen. Det är ännu viktigare med tanke på att köttproduktionen i hög grad är beroende av de kalvar som produceras inom mejerisektorn. Mjölkproduktionen är också synnerligen passande för områden där de naturliga förhållandena är som svårast. Mjölkproducenterna i norra Europa kan till exempel effektivt utnyttja att åkerjorden där är en utmärkt källa till grovfoder, som även gör produktionen motståndskraftig mot regn, frost och andra ogynnsamma naturliga förhållanden.

De förslag som vi behandlar kommer att bidra till att förenkla EU-lagstiftningen om mejeriindustrin. Kvalitetsklassystemet för smör kommer att förenklas, strikt klassificering efter fetthalt kommer att slopas, stödet till skolmjölk görs oberoende av mjölkprodukternas fetthalt och interventionssystemet kommer att förenklas. Dessa åtgärder förefaller vara positiva, och jag vill tacka kommissionsledamot Mariann Fischer Boel för dessa reformer.

Den stora frågan är den övergripande reform av mjölksektorn som kommer att genomföras inom en snar framtid i samband med hälsokontrollen, halvtidsöversynen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Den viktigaste frågan i det här sammanhanget är mjölkkvoterna.

Den nuvarande balansen i mjölkproduktionen har åstadkommits tack vare mjölkkvoterna. Det är på grund av mjölkkvoterna som smörberget på 1 300 miljoner kilo, som vi fortfarande drogs med i slutet av 1980-talet, har smält bort samtidigt som det har varit möjligt att garantera konsumenterna en trygg försörjning och ett mångsidigt utbud av jordbruksprodukter. En förutsebar ram inom vilken mjölkproducenterna kan utveckla produktionen har också inrättats.

Enligt min åsikt är det EU:s skyldighet att garantera sådana förutsebara ramar för mjölkproduktionen även i framtiden. Detta är viktigt eftersom de nödvändiga investeringar som görs omfattar tidsperioder som sträcker sig över årtionden, och detta är enorma summor för familjejordbruken. Dessutom är regleringen av produktionen en långsam process eftersom det tar omkring två år innan en ko blir produktiv. Därför ligger det i både konsumenternas och producenternas intresse att fortsätta med mjölkkvoterna. Om kvoterna slopas kommer det att innebära att de investeringar som jordbrukarna har gjort när de har köpt kvoter och därmed har stabiliserat produktionsförhållandena kommer att vara bortkastade. Med reservation för dessa påpekanden stöder vi de framlagda betänkandena.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! När jag får ordet i denna debatt vill jag uppmärksamma följande frågor: för det första stöder jag föredragandens förslag om att de besparingar som görs till följd av denna reform, dvs. ett belopp på 117 miljoner euro, kan användas för att inrätta en mjölkfond.

För det andra bör medlen ur denna fond i första hand anslås för de mjölkproducenter och mjölkbearbetningsföretag som måste omstrukturera sina gårdar eller rörelser till följd av den ökande marknadsliberaliseringen. Medlen bör även användas för att främja konsumtionen av mjölk och mjölkprodukter, och i synnerhet för att öka det finansiella stödet för att leverera mjölk och mjölkprodukter till skolorna.

För det tredje förtjänar kommissionens förslag om att gå ifrån de tre mjölkkategorier som har marknadsförts hittills, dvs. skummjölk, mellanmjölk och helmjölk, även vårt stöd. Till följd av detta kommer det att bli möjligt att marknadsföra mjölk med vilken fetthalt som helst, på villkor att detta anges tydligt på förpackningen.

Jag stöder de lösningar som läggs fram i Elisabeth Jeggles betänkanden, men vill emellertid påminna kommissionsledamot Mariann Fischer Boel om att det krävs en seriös debatt om frågan om beloppen för de mjölkproduktionskvoter som är i kraft i EU och deras framtid, eftersom de är påtagligt orättvisa, särskilt för de nya medlemsstaterna. Fru kommissionsledamot, ni lovade oss denna debatt när ni svarade på min fråga om detta ämne, som ställdes till kommissionen i oktober 2006.

Ett land som Polen med 38 miljoner invånare har en kvot på cirka 9 miljoner ton, vilket ger 0,23 ton per invånare, medan denna mängd är 0,33 ton i Tyskland, 0,39 ton i Frankrike och så mycket som 0,67 ton i Nederländerna. Polen, som redan nu har utmärkta möjligheter att utveckla mjölkproduktionen och bara tre år efter EU-anslutningen är mycket nära maxgränsen, kan inte utveckla produktionen ytterligare. Detta har en mycket negativ effekt på lönsamheten för de gårdar som har specialiserat sig på mjölkproduktion.

  Alyn Smith, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag är inget undantag i denna debatt utan vill också på min grupps vägnar gratulera föredraganden för ett utmärkt arbete. Hon har faktiskt lyckats med den rätt så ovanliga bedriften att göra alla i stort sett nöjda. Jag vill också berömma kommissionen för att man tar itu med detta före hälsokontrollen, för det är ett utmärkt arbete som skulle ha gjorts för länge sedan.

Jag ska sammanfatta vår egen syn på de första kommentarerna från informationsmötet med National Farmers’ Union of Scotland. De föreslagna ändringarna får inte nödvändigtvis några direkta konsekvenser för jordbrukarna, men de kommer att leda till förenkling, kostnadsbesparingar och effektivitetsvinster längre fram i kedjan. Allt detta kommer att förbättra mejerisektorns konkurrenskraft och bör därför ge jordbrukarna en indirekt fördel på marknaden.

Enligt min mening bör särskilt förenklingen av skolmjölkssystemet välkomnas. Finns det något bättre sätt att uppnå så många syften i fråga om jordbruk, ekonomi och hälsa än att uppmuntra Europas barn att konsumera mjölk och mjölkprodukter? Uppriktigt sagt skulle systemet för länge sedan ha gjorts mer logiskt.

I mitt beröm för detta paket måste jag instämma med min skotske – om än inte politiske – kollega Struan Stevenson, som pekar på det uppenbara problemet med de låga priser som jordbrukarna fortfarande måste stå ut med. Försörjningskedjan är nämligen nära att kollapsa, och alltför många aktörer på marknaden missbrukar sin ställning. Vi från kommissionen och parlamentet som är här i kväll har gjort vad vi kan för att förenkla systemet. Vi skulle lika gärna kunna fråga oss varför det var så komplicerat från början, men vi har gjort vad vi skulle i kväll. Nu måste konkurrensmyndigheterna på nationell nivå och EU-nivå ingripa kraftfullt till förmån för jordbrukare som, på grund av det missbruk av dominerande ställning som framför allt snabbköpen faktiskt ägnar sig åt, fortfarande bara får en struntsumma för sina kvalitetsprodukter. Som kommissionsledamoten säger är hälsokontrollen ett bra tillfälle, för innan EU vidtar åtgärder mot de uppenbara problemen kommer alla goda insatser, t.ex. detta paket, att fortsätta att överskuggas och drunkna i larmet.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) I stort sett instämmer vi i Elisabeth Jeggles förslag i de tre betänkanden som hon har lagt fram, särskilt förslaget om att använda budgetbesparingarna för att inrätta ett omstruktureringsprogram som kan användas för säljfrämjande åtgärder och näringsdeklarationsåtgärder för mjölk och mjölkprodukter.

Vi anser likaså att det är viktigt att utvidga omfattningen och förbättra kvaliteten på skolmjölksprogrammet genom att utöka det produktsortiment som får ingå i systemet, så att det fungerar som ett verkligt verktyg för att främja konsumtion av mjölk och mjölkprodukter, att produkterna är mer i linje med barns och ungdomars smak och att vederbörlig hänsyn tas till näringsaspekten och vikten av en välbalanserad kost.

Vi instämmer även i att bestämmelserna om märkning av konsumtionsmjölk måste vara mycket tydliga, eftersom vi anser att det är helt riktigt att information om fetthalten ska finnas med i den så kallade produktbeskrivningen.

Avslutningsvis en kommentar om de tider vi lever i, när mjölkproduktionen inte kan tillgodose det rådande behovet till följd av att mindre lönsamma jordbruksföretag och mjölkproducenter måste stödjas och mjölkbidragen måste höjas i de områden där behoven är som störst. Detta gäller särskilt Portugal, med hänsyn till att mjölkproduktionen på öarna i den självstyrande regionen Azorerna till exempel kan ökas utan att utöka kreatursbestånden, och detta är en ytterst avlägsen region där förhållandena för mjölkproduktion är utmärkta.

  Peter Baco (NI). – (SK) Inom ramen för den ”minimjölkreform” som diskuteras vill jag särskilt betona att det är viktigt att under detta sammanträde anta ändringsförslagen 5 och 7 till förordningen om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter. Genom ändringsförslag 5 införs ett enhetsstöd på 18,15 euro per 100 kg för all mjölk i skolmjölksprogrammet. Det råder inga tvivel om att vi genom att öka stödet och förenkla systemet kommer att kunna nå målen att garantera en hälsosam kost och bekämpa fetma bland unga.

I ändringsförslag 7 anges de huvudsakliga målsättningarna för mjölkfondsomstruktureringsprogrammet. Målen för detta program, t.ex. att förbättra åtgärderna på området för näringslära och öka mjölkkonsumtionen samt modernisera mjölkproduktionen i till exempel bergsregioner, är en drivfjäder, särskilt för de nya medlemsstaterna. När allt kommer omkring har de nya medlemsstaterna upplevt oerhört stora minskningar på mer än 50 procent av mjölkproduktionen och antalet nötkreatur under de senaste åren.

Tyvärr har även mjölkkonsumtionen minskat till följd av detta, till under de mängder som rekommenderas av läkarna, särskilt bland barn. Genom att anta dessa tre betänkanden kan parlamentet bidra till att balansera konsumtionen och produktionen av mjölk i samtliga medlemsstater.

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag instämmer i föredragandens tack eftersom jag anser att det överväldigande stödet i utskottet tillräckligt tydligt visar vilket bra arbete som har genomförts här.

Minimjölkpaketet är ett viktigt steg, inte bara för EU:s jordbrukare och mjölksektor, utan framför allt för att främja mjölk som ett inslag i kosten.

En välbalanserad kost är särskilt viktig för barn, och i detta sammanhang fyller mjölk och mjölkprodukter en mycket viktig funktion. Våra barns sunda utveckling avgörs av tillgången till hälsosamma livsmedel, som lokala mjölkprodukter. Därför är det ytterst viktigt att främja mjölk och alla de olika mjölkprodukterna, från yoghurt till milkshake och fettsnåla produkter, som barn och skolbarn tycker så mycket om.

Ett skäl till att det är så viktigt att främja försäljningen av mjölk och mjölkprodukter är att det står alltmer klart att dålig kost leder till ett ökande antal hälsoproblem även bland oss européer. Reklambudgeten i minimjölkpaketet kommer att bidra till att öka allmänhetens medvetande, vilket i sin tur kommer att gagna hela befolkningen.

Det är viktigt att se till att de besparingar som görs till följd av reformen stannar kvar inom mjölsektorn. Till sist vill jag påpeka att de direkta produktionspriser som betalas till jordbrukarna äntligen stiger, även om detta sannerligen inte beror på att vi nu producerar bioenergi, utan främst är resultatet av miljökatastrofer och förbättrade marknadsvillkor både inom och utanför EU, dvs. i tredjeländer.

  Bernadette Bourzai (PSE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera Elisabeth Jeggle till hennes utmärkta arbete. Jag stöder särskilt hennes invändningar mot slopandet av privat lagring av grädde och skummjölkspulver och önskemålet om att införa ett enhetsstöd för mjölk som distribueras till skolor.

Liksom några av mina kolleger vill jag emellertid särskilt nämna det rådande underskottet på mjölk, som helt klart inte bara beror på en ökning av den globala efterfrågan, utan även på en minskad tillgång som enligt min mening var väntad, eftersom den var förutsebar. På grund av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och de sänkta priser som betalas till mjölkproducenter har ett antal jordbrukare, till exempel i Frankrike, gjort sig av med en del av sina mjölkkor och inriktar sig mer på nötkött och kalv, eller så har de, vilket till exempel förekommer i Tyskland, upphört helt med boskapsuppfödning och odlar spannmål i stället. Till följd av detta har Frankrike 100 000 färre mjölkkor än vad som krävs för att fylla landets kvot, och EU behöver en miljard liter mjölk för att tillgodose efterfrågan inom unionen. Denna brist har redan, och kommer att fortsätta att ha, en allvarlig inverkan på mjölkpriserna och därmed även på priserna på övriga mjölkprodukter och flera andra livsmedelsprodukter. Förutom dessa ökningar kommer priset på andra baslivsmedel som spannmål och kött att öka till följd av de stigande priserna på djurfoder. Detta kommer uppenbarligen att innebära ytterligare svårigheter för konsumenterna.

Jag anser därför att det är nödvändigt att införa ett prisstabiliseringsinstrument. Det är särskilt viktigt att bygga upp ytterligare förråd så snabbt som möjligt för att göra marknaden säkrare, höja det mjölkpris som betalas till producenterna och uppmuntra dem att fortsätta med och utöka produktionen, att hjälpa dem att hantera ökningen av djurfoderpriserna, ge mer stöd åt marknadsförings- och distributionskanaler, öka EU:s mjölkproduktionskvoter så snabbt som möjligt och utvärdera den gemensamma organisationen av mjölkmarknaden inom ramen för 2008 års översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken, mot bakgrund av den rådande bristen och innan man börjar överväga att avskaffa mjölkkvoterna till 2015.

Slutligen vill jag uppmärksamma den till och med ännu svårare situationen för mjölkproducenter i bergsområden, de producenter som jag företräder. Deras produktionskostnader är högre och försörjningen är svårare. Dessutom ställs de i vissa länder, t.ex. Frankrike, inför en minskning av det uppsamlingsstöd som uppväger en del av de extra kostnaderna för uppsamling i bergsområden. Mjölkproduktionen är en av de sektorer som bidrar mest till markbevarande och markplanering, särskilt i problemområden. Jag hoppas därför att bergsområdenas särskilda problem kommer att beaktas på lämpligt sätt i framtida debatter om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och den nya jordbrukspolitiken.

  Jorgo Chatzimarkakis (ALDE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! ”Mjölk är nyttigt”, och i dag talar alla om detta. Mjölk är den äldsta energidrycken i världen, den är en särskilt viktig produkt och det är bra att vi diskuterar mjölk här i dag. Det vi kallar minimjölkpaketet, som består av tre dokument, är bara en, om än mycket viktig, byggsten i den ytterligare förenklingen av EU:s jordbrukslagstiftning, och i princip är kommissionens reformer och förenklingsåtgärder i detta sammanhang mycket välkomna.

Som vi vet är reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken en långsiktig och kontinuerlig process, och det föreslagna minimjölkpaketet är ett steg i rätt reformriktning. Rom byggdes dock inte på en dag, och det vet kommissionsledamoten bättre än någon annan.

Jag vill ta upp en viktig politisk aspekt som några av kollegerna redan har diskuterat, nämligen skolmjölken. Här har utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling efterlyst en ökning från 6,11 euro till 18,11 euro per 100 kg. Detta är en vettig korrigering, och vi gör rätt i att efterlysa detta. Kanske kan vi nu på allvar börja överväga ett skolfruktsprogram, vilket förmodligen även skulle behaga kommissionsledamotens kollega Markos Kyprianou.

Jag välkomnar även standardiseringen av proteininnehållet i mjölk och mjölkproduktion eftersom detta ger EU-producenterna möjlighet att konkurrera på rättvisa villkor med sina konkurrenter från tredjeländer, med tanke på att konkurrens är ett grundläggande liberalt intresse. Samtidigt är det rätt, viktigt och även ytterst nödvändigt att mjölkproducenterna och mejerierna slår samman sina resurser ännu mer, så att det blir ännu lättare för dem att hävda sina intressen på marknaden. Det krävs fortfarande en hel del arbete på fältet i detta avseende.

Låt mig förmedla en synpunkt från konsumenternas perspektiv, och se mot framtiden. Efterfrågan på mjölk har ökat över hela världen. Det står särskilt klart att levnads- och kostvanorna förändras i Asien som helhet, dvs. efterfrågan ökar och priserna stiger. Det är synd att de högre kostnaderna framför allt kan tillskrivas handeln. Ändå måste vi vara ärliga mot våra medborgare. I viss mån avspeglar de högre priserna den rådande miljösituationen. Det är till exempel obegripligt att en liter mjölk nu kostar mindre än en liter vatten. Smör är billigare nu än det var för 20 år sedan. Vi måste verkligen tala om för medborgarna att det även har skett förbättringar. Pengarna bör emellertid stanna kvar inom sektorn och inte gå till handel.

Ett par ord om kvoterna. Självklart kommer vi fortfarande att ha kvar kvoterna under en tid. Detta har diskuterats här, och skälen till att ha kvar kvoterna har angetts. Trots detta måste de nuvarande mjölkkvoterna löpa ut i mars 2015, och inte bara för tyska jordbrukare som sedan kan utnyttja den ökande globala efterfrågan på mjölk och mjölkprodukter. Det som kommissionsledamoten sa när hon tänkte högt om att överväga att faktiskt höja kvoterna kan tolkas som att de bör avskaffas. Vi bör vara ärliga i detta avseende och kräva att de slopas.

Jag tackar Elisabeth Jeggle för ett på det stora hela mycket bra betänkande. Jag önskar kommissionsledamoten all lycka på vägen mot ytterligare reformer av jordbrukspolitiken.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN). – (PL) Herr talman! Syftet med de föreslagna ändringarna av mjölkmarknaden och inrättandet av en mjölkfond är att stödja jordbrukare och konsumenter, inte att skada den rådande situationen. Det råder inget tvivel om att åtgärder måste vidtas för att bemöta exceptionella omständigheter, och en rättslig grund måste garanteras för lagring av mjölkprodukter under olika förhållanden.

En särskilt viktig del av kampen för hälsosamma livsmedel är att stödja jordbruksproduktionen i bergsområden. Den mjölk som produceras där är av god kvalitet på grund av de relativt låga föroreningsnivåerna.

Det är lika viktigt att ge allmänheten exakt information om produkten, dvs. mjölk, och om det land och den producent som har framställt den. Detta bör omfatta information om att genetiskt modifierade växter har använts eller inte använts under produktionen. Detta är särskilt viktigt för mjölk som ges till barn.

Avslutningsvis gratulerar jag Elisabeth Jeggle till hennes utmärkta betänkande.

  Jim Allister (NI). – (EN) Herr talman! Det finns tre punkter i betänkandet om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk som jag starkt stöder. Ett: den privata lagringen av grädde och skummjölkspulver bör inte slopas utan bibehållas som ett skyddsnät i mjölkproduktionens föränderliga värld. Två: skolmjölkssystemet är av avgörande betydelse, inte minst i kampen mot övervikt, och det bör utvidgas till att omfatta nya, hälsosamma mejeriprodukter. Tre: ett mjölkfondsomstruktureringsprogram bör inrättas för att de medel som sparas in tack vare genomförandet av minimjölkpaketet ska stanna kvar inom mjölksektorn. Denna fond bör användas för säljfrämjande åtgärder och näringsinformation.

Även om utsikterna när det gäller mjölk nu är bättre måste vi förvissa oss om att det inte vidtas några åtgärder som skulle undanröja de skyddsnät som finns i dag eller som inte ger en bredare vision när det gäller mjölk. Inte heller får de besparingar som gjorts förloras till industrin och dess främjande.

  Esther de Lange (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Så här sent på dagen, när bara våra ståndaktiga talesmän för jordbruksfrågor och kommissionsledamoten med ansvar för jordbruk fortfarande finns kvar hos oss – det tackar jag för, fru kommissionsledamot – kanske inte mjölk är den mest uppenbara förfriskningen som vi är törstiga på, särskilt inte efter den föregående debatten. Men vi får inte glömma att vi talar om en av jättarna i EU:s jordbruksproduktion. Alla EU-medlemsstater är mejeriproducenter, och mejeriprodukter utgör inte mindre än 14 procent av EU:s jordbruksproduktion, trots mejerisektorns förhållandevis blygsamma andel av jordbruksbudgeten, det måste sägas. Mejerisektorn ger oss även kvalitetsprodukter och ett urval av regionala specialiteter. General De Gaulle gjorde en koppling mellan denna stora mångfald av produkter och hans lands styre. ”Hur kan man styra ett land som har 246 sorters ost?”, frågade han retoriskt. Vad denna franska kommentar skulle innebära om man överför den till ett EU med 27 medlemsstater och säkerligen tusentals sorters ost, ja, det är det bäst att vi inte går in på här i kväll.

Vi får inte heller glömma mjölkproducenternas bidrag till vår landsbygd. Det är med andra ord en sektor att vara stolt över, men som inte har haft det så lätt de senaste åren. Med tanke på dessa svåra år och den nuvarande marknadsutvecklingen är det frestande att uppehålla sig vid frågor som går utöver ämnet för denna debatt. Jag kommer att vara undantaget från regeln och inte göra detta, även om de flesta ledamöter har fallit för denna frestelse. Jag kommer bara att upprepa Struan Stevensons ord, som helt riktigt frågar sig hur mycket av prishöjningen som verkligen kommer jordbrukarna till godo.

Om vi går tillbaka till ämnet för vår debatt, Elisabeth Jeggles utomordentliga betänkanden, vill jag särskilt nämna uppmaningen om att utöka skolmjölkssystemet. Kopplingen mellan fetthalt i procent och stöd har helt riktigt slopats, så jag anser att det är vettigt att utöka systemet och att framför allt tänka på innovativa och hälsosamma produkter, särskilt med tanke på de ökande problemen med fetma i Europa. Kommissionsledamoten har redan sagt att hon diskuterar detta med medlemsstaterna, men hon kanske kan tala om för oss när vi kan vänta oss konkreta förslag om frågan och följaktligen när detta paket kan tänkas utökas.

Avslutningsvis håller jag med föredraganden om att det är för tidigt att göra något åt de befintliga säkerhetsnäten på det hela taget, även om de inte används för närvarande, men även detta är en fråga för hälsokontrollen. ”Fortsättning följer” är alltså budskapet.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Jag gratulerar hjärtligt Elisabeth Jeggle till hennes fantastiska arbete och välkomnar även kommissionens minimjölkpaket. I de nya medlemsstaterna har det hittills varit möjligt att frångå EU:s bestämmelser om fetthalt, tack vare svårvunna undantag, men det är goda nyheter att vi fortfarande kommer att kunna konsumera de mjölkprodukter som vi är vana vid efter 2009.

I och med den förväntade intensifieringen av handeln mellan medlemsstaterna till följd av marknadsavregleringarna måste vi vara mer vaksamma än någonsin när det gäller frågan om livsmedelssäkerhet. Jag vill uppmärksamma kommissionsledamoten på att livsmedelssäkerhet utgör ett allt större problem i hela EU, och är särskilt relevant för de nya medlemsstaterna.

Jag stöder det förslag som har antagits av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om att budgetbesparingarna från standardiseringen måste stanna kvar inom mjölksektorn. Dessa pengar måste ägnas åt två syften. Det ena är omorganisationen av mjölkstödet, och det andra är skolmjölksprogrammet, som är ett utmärkt initiativ från kommissionen. Skolmjölksprogrammet är ett grundläggande inslag i en hälsosam kost för att förebygga fetma och viktökning. Stödet till detta program måste ökas.

Jag vill påpeka för Jorgo Chatzimarkakis att han är för sent ute, eftersom jag för 18 månader sedan föreslog ett skolfruktsprogram som Mariann Fischer Boel tog till sig så till den grad att det nu ingår i den redan slutförda reformen av frukt- och grönsakssektorn. Skolmjölksprogrammet och skolfruktsprogrammet kompletterar varandra mycket väl.

Många har nämnt kvotsystemet. Det är uppenbart att man har all anledning att frukta att kommissionen kommer att slopa det, men jag vill ändå påpeka att det som skedde med majsinterventionen inte får upprepas. Det måste finnas en ”mjuklandning”, en förberedande period för mjölkproducenterna. Jag är rädd för att ökningen av de nationella kvoterna och avskaffandet av böter kommer att leda till att kvoterna förlorar i värde under de kommande åren.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter är en viktig fråga både för de enskilda medlemsstaterna och för hela EU. Vi är alla överens om att vissa förändringar är nödvändiga, men de bör bygga på resultat från grundlig forskning, och inte på industrin eller handelns lobbygrupper. Vi måste komma ihåg att vårt mål alltid måste vara att tjäna allmänhetens intressen, i det här fallet konsumenterna, som har rätt att förvänta sig att vi skyddar deras intressen.

I detta sammanhang är kommissionens förslag om att slopa toleransmarginalen på plus eller minus 0,2 procent för fetthalten i konsumtionsmjölk i förhållande till det värde som anges på förpackningen oacceptabelt. Förbättringarna av organisationen av mjölkmarknaden måste börja med en översyn av mjölkkvoterna som sedan bör fördelas på grundval av konsumtionen. Vi kan inte ha en situation där till exempel Tyskland med 80 miljoner invånare har en mjölkkvot på över 28 600 000 ton, medan Polen med 38 miljoner invånare har mindre än 9 miljoner ton.

Inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, inklusive mjölkpolitiken, måste vi även fråga oss vilken jordbruksmodell som vi stöder – är det familjejordbruk eller jordbrukare med tusentals eller tiotusentals hektar? Om vi ska stödja familjeföretagen, som är de som jag tänker på i det här sammanhanget, finns det inget behov av att finansiera privat lagring på jordbruken. Dessa medel skulle utnyttjas bättre inom den föreslagna mjölkfonden som bland annat skulle bidra till att sprida information om näringsinnehållet i mjölk och mjölkprodukter, stödja skolmjölkprogrammet, stödja produktionen av regionala produkter och omstrukturera mjölkindustrin.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill också gratulera Elisabeth Jeggle till hennes skickliga hantering av dessa betänkanden. I det här skedet är det vettigt att förenkla utan att göra några radikala förändringar.

Världen är verkligen märklig. För inte särskilt länge sedan var det bara jämmer och elände i mejerisektorn, men den här sommaren är det otroligt vilken optimism och tillförsikt man ser hos jordbrukarna. För första gången på länge har jag sett leende ansikten eftersom mjölkpriserna håller på att återhämta sig. Konsumenterna märker – och Tesco säger rent ut – att den långvariga trenden med minskade utgifter för livsmedel har hejdats. Tescos vd Sir Terry Leahy sa nyligen att det skett ett fundamentalt skifte i konsumenternas prioritering av livsmedel. Det stämmer nog och det är välkommet, och jag hoppas att det är ett tecken på att vi är på väg bort från snabbköpens ”slit och släng”-inställning till livsmedel. Vi försöker givetvis vara tydliga när det gäller mjölken. Vi vill alla veta vad ni har för planer när det gäller mjölkkvoter, med tanke på den rådande marknadssituationen. Vi ser fram emot att få höra det.

Jag läser också att man i Kina är angelägen om att barnen ska ha tillgång till mjölk, och med tanke på det är det häpnadsväckande att våra barn i Europa tycks dricka mindre och mindre mjölk. När det gäller skolmjölkssystemet, som är mycket viktigt, kan jag emellertid bara berätta vad Áine tycker – hon råkar vara ett av mina egna barn och hon är tio år. Hon har just valt att inte vara med i skolmjölkssystemet, och jag tycker att orsaken till det är intressant. I själva verket älskar hon mjölk, men hon vill hellre vara ute och leka med sina kompisar än sitta inne och dricka mjölk, som hon tvingas göra i skolan. Det finns alltså många skäl att se över det här systemet och vi måste samarbeta med skolorna, för den genomsnittliga mjölkkonsumtionen i Irland är låg och det är något som oroar oss i samband med kampen mot fetma.

Jag ser alltså med tillförsikt på framtiden och hälsokontrollen. Min egen hälsa är för tillfället lite skral, och jag tror att en kopp varm mjölk till oss som är kvar så här sent skulle ha varit mycket välkommen!

  Wiesław Stefan Kuc (UEN). – (PL) Herr talman! Elisabeth Jeggles betänkanden utgör inledningen av reformen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter. Det är bra att förslaget om och inrättandet av en mjölkfond prioriteras framför särskilda åtgärder för att reformera mjölkproducent- och mjölkberedningssektorn. Der är också bra att en viss flexibilitet införs, med en minskning av antalet förordningar som berör EU:s organisation av marknaden för mjölk och mjölkprodukter.

Det som inte är bra är att man inte gick längre med denna flexibilitet och att mjölkkvoterna, dvs. praktisk kontroll över produktionsmängderna, inte har övergetts. Det är inte heller bra att standardiseringen i form av en konsolidering av protein- och fetthalter har behållits eftersom sådan standardisering, till skillnad från situationen för köttproduktionen, leder till att produktens kvalitet skiljs från producenten.

Avslutningsvis hoppas jag, för producenternas, bearbetningsföretagens och allas vår skull, att man lyckas nå fler av de uppsatta målen för denna reform än den senaste reformen.

  Carmen Fraga Estévez (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Först och främst vill jag gratulera Elisabeth Jeggle till hennes betänkanden där hon har analyserat kommissionens förslag i detalj och förbättrat dem, och jag hoppas bara att den tekniska överenskommelse som nåddes i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling inte hindrar rådet från att överväga de ändringsförslag som har antagits av parlamentet, till exempel det om att inte slopa stödet till privat lagring.

Dessutom vill jag betona att detta förslagspaket innehåller viktiga inslag som utgör inledningen av ett övergångsstadium som kommer att leda till att kvotsystemet i princip avskaffas till 2015. För att åskådliggöra detta hänvisar jag till det sänkta interventionspriset på skummjölkspulver.

Meddelandet om att mjölkkvoterna kommer att försvinna har i sig skapat en situation av osäkerhet bland producenterna, vilket kommissionsledamoten är väl medveten om, och kvotmarknaden har lamslagits till följd av detta, vilket i sin tur har lett till en betydande dämpning av takten i den omstrukturering som krävs inom sektorn, åtminstone i Spanien.

Av dessa skäl uppmanar vi kommissionen att inte dröja med att lägga fram förslag om framtiden för denna sektor, förslag för att bemöta frågor som takten i den gradvisa ökningen av kvoter eller eventuell kompensation för förlorade produktionsrättigheter eller hur stora direktstöden kommer att bli efter de nya sänkningarna av interventionspriserna. Dessa frågor, bland andra, kräver snabba svar så att sektorn kan ta sig ur denna osäkra situation.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Vi diskuterar minireformpaketet för marknaden för mjölk och mjölkprodukter. Minipaket är en bra beskrivning av de föreslagna ändringarna. En fullständig och lämplig reform av denna marknad har inte kommit ännu.

Förslagen i minipaketet är vettiga och förtjänar att stödjas. De handlar om inrättandet av en mjölkfond som kommer att stödja reforminsatserna i denna sektor, som främjande av mjölkkonsumtion, däribland konsumtion i skolor, eller stöd för mjölkproduktion i bergsområden. Stöden för privat lagring av mjölkprodukter bör också behållas.

Det finns emellertid en grundläggande fråga: hur är det med de stora reformerna av mjölkmarknaden? För närvarade ser vi att priserna på mjölkprodukter ökar, vilket kommer att driva på inflationen inom EU. Behovet av att exportera mjölkprodukter från EU ökar.

Hur är läget inom EU? Produktionskvoter och enorma böter om man överskrider dem. Vad bör göras? Vi bör agera på ett systematiskt och kontrollerat sätt och börja med att höja mjölkkvoterna med 2 till 5 procent per år, beroende på situationen i landet i fråga. Låt oss bana väg för avskaffandet av kvoter till 2015 – det är vad jordbrukarna väntar på. Kommissionsledamoten har talat om detta vid många tillfällen. Har vi råd att vänta på hälsokontrollen? Jag anser inte det, utan menar att vi kan inleda en gradvis process för att höja mjölkvoterna från och med i dag. Jag upprepar: långsamt, gradvis och på ett fullständigt kontrollerat sätt.

  Albert Deß (PPE-DE). - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Elisabeth Jeggle har gjort ett enastående arbete med dessa tre betänkanden om mjölk, vilket jag tackar henne varmt för. Jag tackar även kommissionsledamoten för de förslag som utgör grunden för vår diskussion här i dag. Dessa tre betänkanden är relativt tekniska till naturen. Den avgörande debatten om mjölksektorn kommer att genomföras i samband med hälsokontrollen.

Jag vill ta upp några punkter. Det gläder mig att det första betänkandet handlar om standardisering av proteinhalten i mjölkpulver, vilket leder till marknadsanpassningar. När det gäller det andra betänkandet anser jag att det är välkommet att de 27 nationella kvalitetsklasserna för smör kommer att avskaffas och ersättas med en enhetlig, EU-omfattande kvalitetsdefinition. Det gläder mig även att frågan om skolmjölk uppmärksammas mer. Det är bättre att tala om att göra mjölk och mjölkprodukter smakliga för våra barn än att behöva diskutera alkoholmissbruk bland unga, som vi gjorde tidigare i dag.

I det tredje betänkandet efterlyser man en mer flexibel marknadsföring av konsumtionsmjölk. I detta sammanhang vill jag betona för kommissionsledamoten att toleransmarginalen på ± 0,2 procent är alldeles för hög. Mjölkproducenterna beräknar fetthalten i den mjölk som de får från jordbrukarna exakt inom 0,01 procent, så de måste även kunna ge konsumenterna en exakt angivelse av fetthalten i konsumtionsmjölk.

Mjölk är ett värdefullt och hälsosamt livsmedel. Mjölk och mjölkprodukter ingår i en sund kost, och jag hoppas att den uppåtgående tendensen fortsätter för våra mjölkproducenter och att marknaden växer. Detta är ytterst nödvändigt för att se till att våra mjölkproducenter belönas bättre för att de arbetar 365 dagar om året. Ramaskriet om de ökande mjölkpriserna är inte motiverat. Den genomsnittliga konsumtionen i EU är 260 kilo. Om konsumenten måste betala 10 cent mer blir det 50 cent mer i veckan, och så mycket måste väl ändå mjölkproduktionen i EU vara värd.

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE). – (RO) Herr talman, kära kolleger! Åtgärden för att förenkla den gemensamma mjölkmarknaden är från medlemsstaternas perspektiv ett fantastiskt initiativ som för EU närmare jordbrukarnas verkliga behov. Detta möjliggörs särskilt genom att produktionen och marknadsföringen av mjölk avregleras. Det är goda nyheter, särskilt för de länder vars jordbrukare gör stora investeringar för att endast producera en av de tre mjölkkategorier som har varit tillåtna hittills.

Jag anser inte att jordbrukarna skulle ha kunnat anpassa sin produktion till 2009, då övergångsperioden upphör, under de rådande marknadsförhållandena. Dessutom måste inte EU föreskriva innehållet i mjölkprodukter så länge som de fytosanitära normerna uppfylls. Därför instämmer jag fullständigt i denna avregleringsåtgärd.

För det andra stöder jag införandet av ett enhetsstöd för skolmjölksprogrammet. Detta är en viktig åtgärd som kommer att bidra till den sociala sammanhållningen inom EU eftersom de fattigare regionerna kommer att gynnas, och den kommer även att bidra till att bekämpa fetma bland unga. Enligt kommissionens förslag bör stödet höjas eftersom skolor och lekskolor inte ska behöva tvingas att finansiera en del av kostnaderna själva. Dessutom kommer detta stödbelopp att vara en särskild fördel för de medlemsstater som redan har stödsystem i skolorna. EU-medel kan bidra till att höja kvaliteten på programmen och de produkter som ges till eleverna och kommer att frigöra avsevärda budgetmedel för medlemsstaterna som de kan använda för ungdomspolitiska åtgärder.

Jag stöder även inrättandet av det europeiska mjölkfondsomstruktureringsprogrammet. Fonden bör även omfatta en finansieringspost för att förbättra kvaliteten, enligt vilken många jordbrukare i de nya medlemsstaterna inte kan sälja sin produktion längre efter 2009.

Sist men inte minst måste vi se förändringarna av den gemensamma organisationen av marknaden i ett bredare sammanhang, inom ramen för hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag anser att det är det rätta tillfället att omstrukturera den gemensamma marknaden för mjölk i syfte att avskaffa mjölkkvotssystemet.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill först och främst tacka er som fortfarande är kvar för en konstruktiv debatt. Eftersom det inte verkar finns några större meningsskiljaktigheter i fråga om minimjölkpaketet skulle jag vilja ta tillfället i akt att till sist kommentera den uppenbara situation som nämndes tidigare.

Under de senaste veckorna har olika aktörer och medierna särskilt uppmärksammat prisutvecklingen för mejeriprodukter i EU under sommaren. Jag är glad att jag i dag får möjlighet att reda ut begreppen så att eventuella missförstånd kan undvikas. Priserna på mejeriprodukter har faktiskt ökat avsevärt sedan årets början, särskilt som en reaktion på marknaden och, som helt riktigt påpekats, inte som en reaktion på den allt större produktionen av bioenergi.

Det finns givetvis förklaringar till denna prisökning. Jag vill återkomma till detta lite senare, men först vill jag bara anlägga ett något vidare perspektiv på frågorna.

Vi är alla medvetna om att den andel av inkomsten som de europeiska hushållen spenderar på livsmedel gradvis har minskat år efter år. I dag är vi i en situation där man i EU bara lägger omkring 12 procent av inkomsten på livsmedel och alkoholfria drycker – en dramatisk minskning om man ser till de pengar som spenderas. Det var oerhört intressant att se att en tysk tidning efter en mycket snabb undersökning kom fram till att en person som ville köpa en liter mjölk 1960 var tvungen att arbeta i elva minuter och 2006 bara i tre minuter. Genomsnittspriset för smör är i dag 4,10 euro, och 1982 var det 4,50. Detta är nominella priser som inte tar hänsyn till inflationen. Dagens priser utgår från en historiskt låg nivå som etablerades efter reformen 2003, genom vilken industrin fick en starkare konkurrensbas och mjölkproducenterna fick kompensation för potentiellt lägre priser.

Låt mig nu återvända till de grundläggande marknadsförhållandena i dag. För det första har de flesta subventioner varit upphävda under en tid; det rör sig främst om exportbidragen, interventionsuppköpen och de olika avsättningsstöden.

För det andra befinner vi oss i dag i en situation där interventionslagren är tomma eftersom alla kvantiteter sålts ut på den inre marknaden.

För det tredje har utbudet av smör minskat till följd av den lägre produktionen och de tomma interventionslagren. Ostproduktion var fram till nyligen ett prioriterat användningsområde för mjölkfett, men de högre smörpriserna har nu fått industrin att på nytt öka smörproduktionen.

För det fjärde har visserligen något mer komjölk insamlats i år än förra året, men det är inte tillräckligt för att helt och hållet tillgodose den ökade efterfrågan.

Jag skulle kunna nämna ännu fler grundläggande förhållanden, men det vi ser i dag är i grund och botten hur marknadskrafterna verkar till följd av utbud och efterfrågan. Den inställning som rådde före reformen, nämligen att interventionsnivån var prisledande, är borta. Industrin fattar nu riktiga affärsbeslut som ger största möjliga avkastning på ytterligare investeringar, samtidigt som det blir möjligt att betala högre priser till mjölkproducenterna – jordbrukarna.

I detta sammanhang är det glädjande att se den positiva utvecklingen för priserna på obehandlad mjölk de senaste månaderna: 15–20 procent har rapporterats i vissa medlemsstater. Vi är dock alla medvetna om att produktionskostnaden har stigit och att mjölkproduktionen kan fortsätta att öka endast om vinstmarginalen kan upprätthållas eller till och med ökas.

Jag vill därför ta tillfället i akt att dra en i viss mån positiv slutsats. Historiskt sett är inte de rådande grossist- och återförsäljarpriserna särskilt höga. Avkastningen på marknaden för mejeriprodukter och för jordbrukarna är uppmuntrande, och utgifterna för offentligt marknadsstöd inom denna sektor utgörs nu i stort sett bara av insatser av social karaktär.

Vi får inte låta den kortsiktiga utvecklingen inom mejerisektorn styra våra politiska beslut. Under de närmaste tolv månaderna kommer vi att ha utmärkta möjligheter att diskutera hur mejerisektorn kan utvecklas på ett hållbart sätt.

Vi vet alla att systemet med mjölkkvoter ska avskaffas till den 31 mars 2015. Som jag redan nämnt kommer jag att inleda en debatt i november om ”hälsokontrollen”, och efter diskussioner – även här i parlamentet – kommer vi att lägga fram alla lagstiftningsförslag i slutet av våren 2008, så att vi förhoppningsvis kan enas om lagstiftning som kan träda i kraft 2009. I detta sammanhang kommer vi att passa på att diskutera hela mejerisektorn ur ett vidare perspektiv.

Jag kommer att undersöka vilka åtgärder som skulle kunna vara lämpliga för att åstadkomma ett försiktigt avskaffande av kvotsystemet 2015. Ett försiktigt avskaffande skulle, som redan nämnts, kunna ske genom något slags ökning av kvoterna fram till 2015 eller under halva tiden fram till dess. Jag är övertygad om att vi under de närmaste tolv månaderna kommer att ha oerhört goda möjligheter till mycket intressanta diskussioner, även om mejerisektorn sett ur ett vidare perspektiv.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Bogdan Golik (PSE) , skriftlig. – (SL) Herr talman! Kommissionens förslag om ett minimjölkpaket kommer definitivt att bidra till att förenkla den gemensamma jordbrukspolitiken och minska den administrativa bördan. De flesta avsnitten i detta paket är värda att stödjas, särskilt när det gäller att tillåta produktionen och marknadsföringen av konsumtionsmjölk med en större gradering av fetthalten än vad som var möjligt tidigare inom gemenskapen, samt införandet av ett enhetsstöd för mjölk som distribueras inom ramen för skolmjölksprogrammet.

Avskaffandet av stöden för privat lagring av skummjölkspulver och grädde ger emellertid upphov till vissa frågetecken. Kommissionens åsikt är att de berörda aktörerna inom EU inte använde dessa stödinstrument för mjölkmarknaden och att de därför bör betraktas som omoderna och onödiga. För närvarande är det svårt att med säkerhet förutsäga framtiden för marknaden för mjölk och mjölkprodukter på längre sikt, särskilt på grund av att den gemensamma jordbrukspolitiken genomgår förändringar för närvarande. Av detta skäl förefaller avskaffandet av dessa stödinstrument, även om de inte används för närvarande, vara något förhastat.

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. – Junilistan har ett flertal gånger i denna kammare haft starka politiska invändningar mot de betänkanden som kommer från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Betänkandet om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter (A6-0283/2007) är ytterligare ett betänkande från nämnda utskott, som envist hävdar ett fortsatt värnande av tunga subventioner till samtliga olika grupper inom jordbruksnäringen och för fortsatt protektionism mot omvärlden.

22. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

23. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.40.)