Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 25 september 2007 - Strasbourg

4. Omstrukturering av sockerindustrin - Den gemensamma organisationen av marknaden för socker (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

– betänkandet av Katerina Batzeli, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 320/2006 om inrättande av en tillfällig ordning för omstrukturering av sockerindustrin i gemenskapen (KOM(2007)0227 – C6-0176/2007 – 2007/0085(CNS)), och

– betänkandet av Katerina Batzeli, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 318/2006 om den gemensamma organisationen av marknaden for socker (KOM(2007)0227 – C6-0177/2007 – 2007/0086(CNS)).

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Låt mig börja med att tacka Katerina Batzeli och ledamöterna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för allt det arbete som de har lagt ned på detta förslag. Jag kommer nu att börja med att sätta in förslaget i sitt sammanhang.

Som ni känner till uppfylldes inte våra förväntningar på omstruktureringsfonden under omstruktureringsperiodens andra år, efter ett i själva verket mycket lovande första år.

Som ni kanske minns förväntade vi oss att medlemsstaterna och företagen skulle avstå från en kvot på omkring 1,5 miljoner ton under det första året och mer än 3 miljoner ton under det andra året. I verkligheten uppgick den avsagda kvoten för de första två åren bara till 2,2 miljoner ton mot förväntade 4,5 miljoner ton.

Jag är fortfarande förvissad om att omstruktureringsfonden är ett bra instrument i sig, som bör stärkas och förbättras med hjälp av de erfarenheter som vi hittills har gjort.

När det gäller det förslag som vi ska diskutera i dag vill jag klargöra att vi inte håller på att omförhandla sockerreformen från 2005. Mot bakgrund av det otillräckliga utnyttjandet av omstruktureringsfonden under de två första verksamhetsåren är målet att göra de sista två åren till en framgång. Annars kommer den sista nedskärningen av kvoterna som inte kompenseras att sparka i gång 2010.

Detta förslag syftar till att ge de företag och odlare som vill upphöra att producera kvotsocker under regleringsåret 2008/09 ett lockande anbud, samtidigt som villkoren för det sista året av omstruktureringsperioden i princip förblir oförändrade. För första gången kommer odlare att kunna utnyttja omstruktureringsprocessen, men bara upp till en gräns på 10 procent av den kvot som tillhör ett företag. Den procentsats av omstruktureringsstödet som reserverats för odlare kommer att fastställas till 10 procent, och denna utbetalning kommer sedan att kompletteras med en extra tilldelning på 237,5 euro per ton sockerkvot, vilket sammanlagt ger 300 euro per ton.

Jag anser att det är ett mycket intressant erbjudande för odlarna och ser inget behov att gå längre. Jag kan därför inte stödja ändringsförslagen i betänkandet om omstruktureringsfonden där man uppmanar till att ändra de utbetalda beloppen, till exempel i 6, 7 och 12, eller den procentsats som går till odlarna: det vill säga ändringsförslag 8.

Ett inslag av retroaktivitet kommer att se till att de företag och betsockerproducenter som redan har deltagit i omstruktureringsordningen hittills inte har missgynnats och inte kommer att missgynnas av detta faktum.

Som man begär i ändringsförslag 9 kommer det uttryckligen att nämnas att producenter av inulinsirap och cikoriaodlare har rätt till retroaktiva utbetalningar i den slutliga texten. Dessutom skulle företag som kommer att omstruktureras under regleringsåret eller odlingsåret 2008/09 att kunna undantas från den omstruktureringsavgift som tillämpas på kvantitet som blir föremål för förebyggande återtag för 2007/08, förutsatt att de avstår från sin kvot i enlighet därmed. Och sist men inte minst kommer företagens enskilda ansträngningar inom ramen för omstruktureringsordningen att beaktas vid en obligatorisk slutlig kvotnedskärning, som ett extra incitament för dem.

För att göra det lättare att nå en marknadsbalans under omstruktureringsperioden föreslår man att det förebyggande återtaget ska bli ett permanent redskap, inte bara en mekanism som tillämpas under omstruktureringsperioden, precis som Katerina Batzeli föreslår i sitt betänkande.

De föreslagna utkasten till förordning syftar till att skapa en trygg miljö och avlägsna befintliga blockeringar från systemet. Alla dessa förbättringar bör göra fonden framgångsrik under det tredje året, utan ändringar av den gemensamma organisationen av marknaden för socker på grundval av den reform som vi enades om 2005. De föreslagna åtgärderna är balanserade för att skapa kraftiga incitament för alla parter som berörs av omstruktureringsprocessen.

Jag vill tacka er för ert goda samarbete, som gör det möjligt för oss att hålla oss till det snäva tidsschema som vi måste arbeta efter och få detta så mycket effektivare system på plats inför regleringsåret 2008/09. Jag är medveten om att fonden måste förbättras för att detta mål ska nås, och om detta inte är möjligt är jag helt övertygad om att det inte kommer att finnas några vinnare. Det kommer bara att finnas förlorare, och därför har jag varit mycket tacksam för det stöd som jag har fått från jordbruksutskottet och ledamöterna.

  Katerina Batzeli (PSE), föredragande. – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill börja med att påminna er om att Europaparlamentet i sitt ursprungliga yttrande över den gemensamma organisationen av marknaden för socker påpekade att kommissionens förslag borde bidra till att göra det nya systemet genomförbart och till att skydda sockerbetsodlarna och arbetstagarna på sockerfabrikerna och i produktionsområdena, som alla kommer att påverkas av att kvoterna slopas. Detta var vårt politiska åtagande och vår överenskommelse, och utifrån det gav vi kommissionen vårt samtycke.

Rådets slutliga beslut 2005 om översynen av sockersektorn kunde dock inte leva upp till dessa höga förväntningar. Sektorn är särskilt viktig för utjämningen av marknaden för jordbruksgrödor, för försörjningen av europeiska socker- och bioetanolfabriker och för att utforma en ny politisk ram för ändring av den gemensamma organisationen av andra marknader som håller på att ses över inom ramen för den nya gemensamma jordbrukspolitiken. Rådets beslut har redan från början verkat vara dömda att bli kortlivade och marginaliserade eftersom de inte var mer än ett lappverk av nationella krav och komplicerade mekanismer.

Det här beslutet och det sätt som det genomförs på nationell nivå innebär att produktionen hittills bara har minskat med 2,2 miljoner ton, medan målet ligger på omkring 6 miljoner ton före 2010. Jag vill påminna er om att produktionsregionerna, arbetstagarna och producenterna inte kommer att få någon ersättning från omstruktureringsfonden, som är helt egenfinansierad, för någon slags produktionsminskning efter 2010.

Sådana viktiga politiska frågor arbetade vi alltså med i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling när vi skulle ta ställning till detta betänkande.

Fru kommissionsledamot, vi i jordbruksutskottet gjorde betydande förbättringar för att gemenskapsbeslut obehindrat ska kunna genomföras på nationell nivå. Vi försökte inte göra någon radikal översyn av den gemensamma organisationen av marknaden för socker, vilket ni också anger i er text. Vi försökte inte föreslå någon översyn i flera hastigheter eftersom sockerproduktionen i många regioner, t.ex. Irland, redan har minskats delvis eller lagts ned helt.

Vi har dessutom tagit hänsyn till de budgetbesparingar som gjorts och som uppgår till omkring 3 miljoner euro. Om dessa pengar inte används kommer de inte att återinvesteras i sektorn utan kommer att användas för att finansiera andra projekt eller betalas tillbaka.

Mot bakgrund av proportionalitetsprincipen och jämlikheten för sockerbetsodlarna måste vi alla slutligen följa principen om retroaktivitet för de föreslagna åtgärderna för att inte skapa ett orättvist klimat för de producenter, fabriker och regioner som redan har infört det nya systemet.

Jag vill även påpeka att vi är oroade över att flexibiliteten och subsidiariteten fungerar dåligt i många av medlemsstaterna. Flexibiliteten har inneburit att åtgärderna inofficiellt har förstatligats. Medlemsstaterna har haft friheten att genomföra den nya gemensamma organisationen av marknaden som de vill och har gett vika för påtryckningar från kollektiva organ och regionala myndigheter. Vid framtida reformer bör vi fundera över hur medlemsstaterna behandlar flexibilitetsbegreppet och flexibilitetsprincipen och hur de ska tillämpas vid beslut om hälsokontroller.

Vi måste nu gå från politiska frågeställningar till tekniska frågor som också kommer att vara avgörande för vilken inriktning som översynen av den gemensamma organisationen av marknaden kommer att ha. När det gäller ändringen av förordning (EG) nr 318/2006 anser vi att det behövs en rättvisare tillämpning av de slutliga linjära kvotminskningarna före 2010. Vårt utskott menar att om man anser att det behövs en linjär kvotminskning före 2010 bör denna minskning göras i två steg. Under det första steget bör det göras en linjär minskning på 13,5 procent. Under det andra steget bör kommissionens förslag genomföras. Därmed kommer de medlemsstater och företag som har avstått kvoter under omstruktureringen att undantas. Undantaget ska motsvara de insatser som gjorts på nationell nivå.

Jag vill dock påpeka för kommissionen och rådet, som inte deltar i debatten här i dag, att vi måste komma ihåg att företagen har minskat sina bidrag och antingen har minskat sina kvoter frivilligt genom att delta i omstruktureringsordningen eller deltagit i den förebyggande återtagsmekanismen. Vi föreslår en bredare och mer långsiktig användning av förebyggande återtag som således bidrar till att sektorn smidigare kan anpassa sig till framtida utmaningar. Eftersom frågan om förebyggande återtag hittills inte har funnits med i rådets kompromiss skulle jag vilja ta med den om ni samtycker, fru kommissionsledamot.

När det gäller ändringen av förordning (EG) nr 320/2006 om omstruktureringsordningen, som när allt kommer omkring är den centrala delen av reformen, innehåller mitt betänkande följande förslag:

– För det första att öka den klumpsumma som producenterna får från 237 euro per ton till 260 euro per ton. Vi insisterar på detta, trots att ni inte håller med, eftersom vi anser att det utgör ett betydande incitament för producenterna att frivilligt gå med på att avstå från 10 procent av kvoterna.

– För det andra att öka engångsersättningen för producenter från 10 procent till 50 procent av omstruktureringsstödet. Ökningen är ett politiskt åtagande från Europaparlamentet. Det visar att subventionerna i huvudsak bör gå till producenterna. Budskapet är mer politiskt än finansiellt.

– För det tredje bör den ersättning som betalas ut till företag som producerar bioetanol höjas från 35 till 100 procent, eftersom vi anser att det bör ges betydande incitament för att bidra till sektorn för förnybara energikällor.

– För det fjärde, och detta är särskilt viktigt för regionerna, ska diversifieringsstödet bibehållas i de regioner där fabrikerna har lagts ned. Det bör ligga kvar på 109,5 euro per ton minskad sockerproduktion fram till 2009–2010. Vi vill delvis öka finansieringen för att minska effekterna på regionerna och för att ge ytterligare incitament. Översynen är avsedd att stärka incitamenten, inte att ändra några allmänna bestämmelser.

– För det femte bör avståendet av 10 procent av kvoterna först och främst tillämpas på små eller mindre konkurrenskraftiga producenter.

– För det sjätte måste omstruktureringsstödet för delvis avveckling ökas från 218,75 euro till 625 euro för 2008–2009. Jag måste erkänna att föredragandens ståndpunkt är särskilt viktig när det gäller att stödja frågor av det här slaget.

Som föredragande vill jag påpeka att vissa av jordbruksutskottets förslag bör granskas på nytt för att saker och ting ska få rätt proportioner. Jag menar därför att vi bör beakta finansiering ur omstruktureringsfonden och även ytterligare finansiering ur Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket.

Som föredragande vill jag därför godkänna ändringsförslagen 27–30 som innehåller tre nya grundläggande principer:

– För det första en retroaktiv åtgärd, eftersom vi inte får straffa de producenter, företag och regioner som från början har följt den nya gemensamma organisationen av marknaden.

– För det andra måste stödbeloppet vara rimligt och godtagbart för alla parter (och inte 625 euro för ett år).

– För det tredje är det viktigt att retroaktivt och fram till övergångsperiodens slut öka stödet till fabriker för att delvis avveckla produktionen.

Avslutningsvis vill jag höja ett varningens finger. Kommissionen håller på att förhandla med AVS-länderna inom ramen för avtalen om ekonomiskt partnerskap. Kommissionen tycks vara beredd att slopa både de säkerhetsklausuler som rör de sammanlagda kvantiteter socker som varje partnerland får föra in i gemenskapen och klausulen om minimipriser för importerat socker. Man föreslår också att tillträdet till gemenskapsmarknaden bör liberaliseras på liknande sätt för de sexton länder som omfattas av sockerprotokollet.

Jag menar att vi har en viktig uppgift här. Sådana beslut som fattas utanför den institutionella ramen bör vara ogiltiga. De skulle undergräva Europaparlamentets politiska och institutionella roll.

  László Surján (PPE-DE), föredragande för yttrandet från budgetutskottet. – (HU) Herr talman! Tack för ordet. Budgetutskottet stöder i grund och botten förslaget. Jag vill också personligen gratulera föredraganden. Det är under alla omständigheter en mycket svår uppgift att försöka övertyga odlarna inom en viss sektor att minska sin produktion. Inte heller framställer det oss i en särskilt god dager i de europeiska medborgarnas ögon om vi ger stöd och finansiering till den här typen av saker.

Om det trots allt blir nödvändigt att ingripa på detta sätt, och det vidare inte påverkar EU:s allmänna budget mer än den nuvarande ordningen, vore det lämpligt om den var mer målinriktad och om viss ersättning och visst stöd går till dem som på produktionssidan verkligen vidtar åtgärder i frågan, vilket också sker i det här fallet.

Det är dock ett stort problem att det finns fall där länder redan har avstått från en del av sina kvoter bara för att konstatera att reglerna därefter har ändrats. Betänkandet innehåller förslag på hur man kan komma till rätta med detta och jag uppmanar parlamentet att stödja dem i deras nuvarande form. Tack för er uppmärksamhet.

  Albert Deß, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill ge en kort återblick av den senaste reformen. Många sockerbetsodlare frågar varför en reform av den marknadsorganisation som har stått sig i decennier överhuvudtaget behövs. Det finns två huvudsakliga skäl till varför reformen var och är nödvändig. För det första beslutades det för några år sedan, i vapeninitiativets kölvatten, att allt utom vapen får levereras till EU från de fattigaste länderna från och med 2009. Sockersektorn påverkas också av detta.

Det andra skälet är att Världshandelsorganisationen (WTO) har fattat ett beslut och vi måste få bort överskotten. Det innebär att vi måste minska sockerproduktionen med över 6 miljoner ton. Fru kommissionsledamot, vi lade fram förslag för parlamentet 2005 och ni har precis sagt att omstruktureringsfonden inte levde upp till våra förväntningar. Jag vill säga här i dag att om kommissionen och rådet hade följt parlamentets förslag från 2005 noggrannare skulle större volymer socker förmodligen ha avståtts frivilligt.

Nu har vi möjligheten att göra korrigeringar för att förbättra incitamenten. Jag kan bara be kommissionen och rådet att följa förslagen. Jag vill tacka föredraganden, Katerina Batzeli, för det betänkande som hon har lagt fram. Jordbruksutskottet har i stor utsträckning följt förslagen – med mindre justeringar – och jag är övertygad om att om kommissionen följer förslagen så kommer incitamenten att förbättras i en sådan utsträckning att mycket större volymer socker kommer att avstås frivilligt. Jag vill säga att många ledamöter i jordbruksutskottet har lyssnat noga på sockerbetsproducenterna. Jag menar att reformen kommer att bli framgångsrik om dessa krav uppfylls.

  Csaba Sándor Tabajdi, för PSE-gruppen. – (HU) Fru Fischer Boel! Jag tycker att Katerina Batzelis betänkande och László Surjáns yttrande är tekniskt riktiga och politiskt mycket korrekta. Det är viktigt att återupprätta balansen på marknaden. Vi är fortfarande långt från att åstadkomma marknadsbalans före 2010 när det gäller den europeiska sockerproduktionen och sockerbetsodlingen.

Jag avundas inte kommissionen eller parlamentet för det är inte lätt att skapa ordning och jämvikt i ett snedvridet, onödigt komplicerat och översubventionerat system. Den här sektorn var när allt kommer omkring den gemensamma jordbrukspolitikens älsklingsbarn jämfört med andra, mindre gynnade sektorer.

Jag håller helt med om att det behövs en motvikt. Om vi genomför en minskning på ytterligare 10 procent skulle vi fortfarande ha ett överskott på 2,1 miljoner ton i systemet och om vi inte lyckas ta itu med detta före 2010 kommer vi att behöva genomföra en ytterligare minskning på 14 procent.

Jag tycker att det är orättvist och jag vill be kommissionsledamoten och kommissionen att noga överväga det faktum att de länder som har gjort stora minskningar, nämligen Italien, Portugal och Finland, fortfarande måste minska produktionen med ytterligare 10 procent tillsammans med alla de andra. Det är inte rättvist.

Jag håller även med om att vi bör göra mer för att skydda små och medelstora odlares intressen, eftersom ”först till kvarn-regeln” innebär en informationsnackdel för dem jämfört med de multinationella företagen. I Ungern har en av fem fabriker lagts ned. Den bästa sockertillverkaren har lagt ned, men varken tillverkaren eller odlarna har råkat illa ut. Det enda som inte beaktades tillräckligt i den tidigare förordningen var ersättning till de anställda, jag menar ersättning till sockertillverkarens anställda.

Till sist anser jag att det är mycket viktigt att företagen inte behöver betala omstruktureringsavgiften om de minskar sin kvot. Det är många som kräver det. Jag ber Mariann Fischer Boel att stödja detta, eftersom det skulle uppmuntra till ytterligare minskningar och bidra till att återupprätta balansen på marknaden. Än en gång är det därför mycket viktigt att hjälpa små och medelstora odlare eftersom det här får stora sociala konsekvenser för de europeiska sockerbetsodlarna. Tack för er uppmärksamhet.

  Andrzej Tomasz Zapałowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Reformen av sockerproduktionssektorn är oacceptabel i dess nuvarande form. Den drabbar särskilt sockerbetsproducenter och arbetstagare vid sockerfabrikerna. Europeiska företag har varit oerhört aktiva och köpt upp sockerfabriker i Östeuropa innan dessa länder anslöt sig till EU, vilket väcker en misstanke om att den här reformen planerades redan då, med ofantliga summor i ersättning för sockerfabriksägare som lägger ned dem.

Under anslutningsperioden investerade jordbrukarna i de nya medlemsstaterna enorma belopp i att modernisera sina jordbruksföretag, däribland i produktionen av betor. Två år senare har det visat sig att produktionen behöver begränsas och att de huvudsakliga mottagarna av stödet för att avveckla sockerproduktionen kommer att vara de nya sockerfabriksägarna. Bara i Polen beräknas omkring tio fabriker läggas ned.

De föreslagna anpassningarna innebär att odlarna tilldelas större belopp ur omstruktureringsfonden, vilket är bra. Mina betänkligheter rör dock stödet till producenter som har köpt sockerfabriker under de senaste åren. Kan det inte vara så att de har köpt dem i syfte att lägga ned dem med vinst?

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Sockermarknadsförordningen är inte kommissionens och rådets paradnummer! Albert Deß har redan sagt att om ni hade lyssnat lite mer på parlamentets förslag skulle en del av problemen aldrig ha uppstått.

När vi har ett instrument som kvoten måste vi använda den och inte hota med den inför 2010. Sedan måste vi göra schablonminskningar eller successiva minskningar och ge ersättning för dessa. Ert sätt att göra detta genom prissättning gick i stöpet, eftersom ni då ökade kvoten med en miljon ton i ett slag genom att omvandla C-socker till kvotsocker. Dessutom har metoden att låta konsumenterna betala det hela genom prislappen inneburit att sockerindustrin inte har haft något intresse av omstruktureringen. Det har inte skett någon drastisk minskning av exportsubventionerna. Det hade också behövts.

Misstagen bör redovisas och de rättas inte till nu heller. Omstruktureringsfonden och omstruktureringsstödet innebär i grund och botten nedläggning. Regionerna, fackföreningarna och odlarna är emot dem. Det har inte antagits någon diversifiering som parlamentet efterlyste för att skydda regionernas socioekologiska utveckling. Inte heller dessa misstag rättas nu till. Vi avhjälper därför fel symptom.

En annan viktig punkt är att ni nu vill begränsa omstruktureringsstödet till odlarna till 10 procent. Förut kunde länderna fastställa ett högre pris. Vi lägger fram ett annat förslag här och jag hoppas att parlamentet den här gången kommer att genomföra det med hjälp av återförvisningsförfarandet. Ni har nämligen inte hållit de löften som ni gav oss vid den förra omröstningen utan har nu tagit tillbaka dem.

  Diamanto Manolakou, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Den nya sockersektorförordningen som antogs 2006 och som redan genomförs är en bitter medicin och den har skördat sina första offer.

Vi röstade naturligtvis emot den och det med rätta. Sockerfabriker har lagts ned och många sockerbetsodlare har blivit arbetslösa. De får en futtig ersättning som är avsedd att kväsa deras motstånd och protester.

I mitt land, Grekland, var sockerbetsodling förut en garanti för att folket var självförsörjande i socker. Den sysselsatte många människor och bönder och innebar ett ekonomiskt uppsving i eftersatta regioner. I dag har två av fem fabriker lagts ned, produktionen har minskat med 50 procent, arbetslösheten i sektorn har ökat, jordbrukarna har blivit ruinerade och hela regioner har blivit ödelagda.

De ändringsförslag som läggs fram i dag syftar till att genomföra den nya förordningen fullt ut. Vi får inte slå av på takten när det gäller den produktionsminskning som har fastställts till 2,2 miljoner ton och som planeras öka till en minskning på 6 miljoner ton.

Detta innebär ännu större konsekvenser än vi hittills har skådat. Vinnarna kommer att vara livsmedelsindustrialisterna som kommer att importera billigt socker. Förlorarna kommer att vara arbetstagarna i sockerindustrin, eftersom alltfler fabriker kommer att läggas ned och alltfler små och medelstora sockerbetsproducenter kommer att slås ut.

Vi motsätter oss detta och vi kommer att rösta emot de ytterligare reglerna. De påskyndar fullbordandet av grundförordningen och är ytterligare ett kriminellt trick i kampen mot den europeiska sockerindustrin och dess arbetstagare.

  Hélène Goudin, för IND/DEM-gruppen. – Herr talman! Den europeiska sockerindustrin lever på konstgjord andning. Respiratorn, dagens EU, ger varje år miljoner euro i direktstöd och interventionsstöd till de europeiska sockerodlarna. EU:s skattebetalare bekostar ett åldrigt system som överlevt sig själv. Tyvärr innebär utskottets förslag högre kostnader och trögare reformtakt, dvs. raka motsatsen till den marknadsanpassning som denna icke konkurrenskraftiga sektor så väl behöver.

Sockerproducerande länder utanför EU måste få tillgång till den inre marknaden utan några hinder. Internationell handel baserad på rättvisare villkor är ett sätt för mindre utvecklade länder att konkurrera på den globala marknaden. En liberalisering av sockerindustrin skulle även gynna de europeiska konsumenterna. De slipper finansiera ett artificiellt stödsystem till producenterna genom skattemedel, och de möter lägre priser i affärerna. Detta skulle gynna alla.

  Jean-Claude Martinez, för ITS-gruppen. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Den gemensamma organisationen av marknaden för socker fungerade. Den var billig och gav AVS-länderna tillträde till vår marknad.

Under WTO-förhandlingarna insisterade dock Thailand, Australien och framför allt Brasilien på ett sockermonopol. Samtidigt erbjöd sig Pascal Lamy, som då var kommissionsledamot med ansvar för handel, att genom Allt utom vapen-programmet avskaffa tullavgifterna för de 49 minst utvecklade länderna för att skaffa sig allierade under Doha-rundan. Under 2009–2010 kommer EU att börja se socker som i teorin importerats från fattiga länder men som producerats med kuwaitiskt, saudiskt eller annat kapital i Sudan eller någon annanstans.

Europeiska betodlare och sockerproducenter i de yttersta randområdena måste därför offras för Brasiliens och andra länders skull, därav 2006 års reform. Detsamma gäller för spannmål och mjölk. Snart kommer det även att gälla för vin. Våra producenter kommer att försvinna, vilket i Europa kallas ”omstrukturering”.

Naturligtvis betalar vi spannmålsodlarna för att sluta odla grödor. Vi kallar det ”omstruktureringsstöd”, t.ex. stöd för uttag av jordbruksmark eller röjningsbidrag.

Nu, 18 månader efter det att stödprogrammet inleddes, fungerar det dock inte. Fru kommissionsledamot, ni ger oss samma gamla visa om spannmålsberg och mjölksjöar. Ni säger att vi kommer att ha ett överskott på 4 miljoner ton 2007–2008 och därav dagens två förslag till en förordning för att minska produktionen med nästan 4 miljoner ton socker. Vi ökar de ekonomiska incitamenten och de årliga återtagen, samt ytterligare bidrag och subventioner. Naturligtvis kommer stödet att upphöra efter 2010 och våra jordbrukare kommer att slås ut, i likhet med producenterna i AVS-länderna, för att inte tala om arbetstagarna. De enda vinnarna kommer att vara importörerna.

Denna malthusianska politik har tillämpats på spannmål sedan 1993. I morse vid niotiden berättade Neil Parish att det råder brist på vete, att priserna skjuter i höjden och att vi är tvungna att slopa uttagen av jordbruksmark. Det finns alltså åtminstone lite hopp. Det kommer att komma en ny förordning 2011, där man påstår att det råder sockerbrist och att vi måste börja odla igen!

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Som parlamentsledamot för Tjeckien där sockermarknaden redan har omstrukturerats kan jag inte hålla med om de föreslagna ändringarna. De är olämpliga och orättvisa.

Det blir alltmer tydligt att reformen inte bara leder till en rad företag med bristande ekonomisk konkurrenskraft. Den skapar en oproportionerlig situation som endast gynnar de stora europeiska sockerföretagen. Konsumenter och odlare vinner ingenting på den överhuvudtaget.

Jag kan inte förklara för medborgarna att ett antal länder inte har avstått från några sockerkvoter överhuvudtaget eller endast har gjort det i mycket liten utsträckning medan vi andra nu måste betala mer pengar till dem för att de inte har levt upp till sitt åtagande.

Först och främst håller jag definitivt inte med om att vi vid partiell omstrukturering ska öka stödet upp till fullt omstruktureringsstöd. För det andra är det helt obefogat att öka omstruktureringsstödet till betesodlare och kontrakterade maskinleverantörer från 10 till 50 procent. För det tredje stöder jag inte en höjning av de extra utbetalningarna till producenter eller det tillfälliga omstruktureringsstödet. Jag stöder inte heller en höjning av de extra utbetalningarna till leverantörer. För det fjärde anser jag att det är ett helt absurt förslag att behandla anläggningar som avvecklades förra året som om de ägde rum under innevarande och kommande räkenskapsår.

Tvärtom är den viktigaste frågan för mig att beakta samtliga kvoter som har avståtts under hela omstruktureringsperioden. Jag stöder verkligen inte förslaget att beakta de kvoter som företagen har avstått under räkenskapsåret 2008–2009.

Jag anser att om kommissionen inte avser att ändra sin rent byråkratiska och högst orättvisa metod att hantera sockerreformen så vore det bästa att avskaffa sockerkvoterna så snart som möjligt och liberalisera sockermarknaden.

  Kyösti Virrankoski, för ALDE-gruppen. – (FI) Herr talman! EU:s sockerpolitik befinner sig i en konstig situation. Sockerkvoterna har minskats med 2,2 miljoner ton men samtidigt har kommissionen sålt nya kvoter värda miljontals ton. Nettominskningen är därför bara en miljon ton, medan målet var sex gånger den siffran.

Samtidigt har de stora produktionsländerna bara ökat sin produktion. Tyskland har till exempel ökat sin produktion från omkring 240 000 ton per år och Frankrike från 350 000 ton per år. Det är främst de små länderna som har minskat sin produktion. Bland de största länderna är det bara Italien som har minskat sin produktion väsentligt. Resultatet är att de små länderna och de länder som har sämre naturliga förutsättningar har varit tvungna att minska sin sockerproduktion.

Samtidigt har över 3 miljarder euro – tre tusen miljoner euro – samlats i omstruktureringsfonden, varav kanske cirka 2 000 euro är oanvända för närvarande. Dessa pengar kommer främst från konsumenterna, eftersom konsumentpriserna har sjunkit långsammare än producentpriserna, och mellanskillnaden har tillfallit fonden. Å andra sidan har pengar också kommit från jordbrukarna, vars producentpriser har sjunkit. Dessa pengar har betalats och betalas främst ut till industrin i form av enorma ersättningsbelopp i storleksordningen 730 euro per ton. Samtidigt går bara omkring 10 procent, i bästa fall 20 procent, av pengarna till omstrukturering av industrin och avveckling av fabriker.

Hela sockerpolitiken är ett varnande exempel på vad som kan hända när vi börjar genomföra jordbrukspolitiken på industrins villkor. Industrin får enorma summor i ersättning och vi får mycket lite i gengäld. Vi hoppas att jordbrukspolitiken i framtiden kommer att vara just en jordbrukspolitik och inte en industripolitik.

Vi bör särskilt uppmärksamma vikten av solidaritet. Solidariteten är också en faktor att ta hänsyn till, eftersom alla länder, inklusive dem som har minskat sin sockerproduktion, fortfarande måste betala ett pris på socker som överstiger världsmarknadspriset, trots att de helt enkelt inte får producera socker eftersom industrin har beslutat att man inte ska göra det.

Likaså måste vi i framtiden se till att vi inte börjar tillämpa liknande system på andra områden inom jordbruksproduktionen.

  Neil Parish (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja framföra ett mycket stort tack till Katerina Batzeli för hennes betänkande. Jag skulle också vilja framföra ett stort tack till Albert Deß som varit skuggföredragande när det gäller detta betänkande för PPE-DE-gruppens räkning.

Jag tror att det var Margaret Thatcher som en gång sa att man inte kan kämpa emot marknaderna, och problemet med hela sockerordningen är att det är precis vad vi har försökt att göra under åren.

Jag lovordar kommissionsledamoten och hennes arbete eftersom det är en mycket tilltrasslad situation, och vi måste reda ut den. Vi måste avlägsna mer socker ur systemet och göra EU mycket mer konkurrenskraftigt när det gäller sockerproduktionen. Hela syftet med den aktuella reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken är att ge stöd till jordbrukare av miljöskäl, men också att i hög grad få dem att producera för marknaden.

Jag anser att årets sockerreform kanske kommer att bli lättare att genomföra jämfört med tidigare år av den enkla anledningen att vi nu har upplevt spannmålspriser som är tre gånger högre än förra årets. Därför kommer vissa sockerproducenter kanske att besluta sig för att ta pengarna från omstruktureringsfonden och slå fast att de kan odla spannmål eller raps och försörja sig bra på det. Av den orsaken måste vi, oavsett vad vi gör med sockret, vara säkra på att vi går mot en minskning av den mängd som produceras inom EU, som jag sa – men vi måste fortfarande låta jordbrukarna livnära sig på sin mark.

Vi får inte bara tänka på att skapa jämvikt i sockerproduktionen i Europeiska unionen, utan också att det finns AVS-länder som vi importerar socker från. I mitt eget land, Storbritannien, importerar Tate & Lyle över en miljon ton socker. Företaget är mycket intresserat av att kunna få tillgång till detta socker samtidigt som vi minskar och reformerar sockerordningen. Jag skulle vilja be kommissionsledamoten att också se på denna sida av argumentet med blida ögon.

  María Isabel Salinas García (PSE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! För nästan två år sedan antogs ett lagstiftningspaket för reformen av sockersektorn i syfte att anpassa den till en globaliserad marknad som verkligen innebar små möjligheter för våra jordbrukare.

Fru kommissionsledamot, som ni mycket väl kommer ihåg var det en traumatisk reform och parlamentet hade svårt att enas. Nu verkar det som om vi inte kommer att uppnå målet att minska kvoterna. Därför lägger kommissionen fram det här nya förslaget för att försöka komma till rätta med situationen innan det är för sent.

Vi anser att kommissionens förslag i princip är positivt, eftersom det i viss mån ger jordbrukarna möjlighet att ta initiativ till att avstå kvoter. Vi tycker dock att det till viss del är otillräckligt och att det kan leda till oönskade effekter i vissa länder, t.ex. Spanien.

Jag vill därför lyfta fram två punkter som jag tycker är mycket viktiga. För det första vill jag betona vikten av den socialdemokratiska gruppens ändringsförslag, och jag vill tacka föredraganden Katerina Batzeli för hennes arbete, om behovet av att i vissa fall förlänga det extra avvecklingsstödet till jordbrukare till regleringsåret 2009–2010. Vi anser att det är en nödvändig förändring för att åtgärden inte ska misslyckas och för att den ska motsvara producenternas förväntningar.

För det andra vill jag uppmärksamma det ändringsförslag som antogs i utskottet i mitt namn, och som vid plenarsammanträdet har beteckningen ändringsförslag 11, om att produktionsanläggningar som omställs till produktion av bioetanol ska betraktas som fullständigt demonterade. Det finns två syften med åtgärden: å ena sidan uppmuntrar den till kvotavståenden, eftersom den ger dessa företag möjlighet att ge sig in på nya marknader, å andra sidan främjar den en sektor, såsom biobränslesektorn, vid en tidpunkt då det talas så mycket om behovet av att öka tillgången.

Den här reformen har redan varit traumatisk för många länder, till exempel mitt. Jag tycker att det bör finnas pengar och möjligheter att bibehålla inkomsten för jordbrukare som vill avstå från sina kvoter, men framför allt för jordbrukare som vill fortsätta.

  Janusz Wojciechowski (UEN). – (PL) Herr talman! Reformen av sockermarknaden är en av de reformer vars syfte är mycket svårt att förklara för jordbrukarna i EU, inbegripet jordbrukarna i mitt eget land, Polen. De administrativa och finansiella påtryckningarna för att minska sockerproduktionen från 18 till 12 miljoner ton har inte motiverats på ett övertygande sätt. Det talas om behovet av solidaritet med jordbrukare på andra kontinenter, även om det är uppenbart att det här inte handlar om deras intressen. Det handlar inte så mycket om jordbrukarnas intressen som stora koncerners globala intressen. I dessa intressens namn avvecklar EU gradvis sitt jordbruk med hjälp av successiva ”reformer” och slår in på en mycket farlig väg eftersom man blir beroende av livsmedel från tredjeländer. Den här politiken innebär att vi inte längre har en tryggad livsmedelsförsörjning, vilket är viktigt för kommande generationer. Jag är rädd att det inte kommer att dröja länge förrän alla, och inte bara jordbrukarna, kommer att ångra dagens oansvariga reformer och att vi alla snart kommer att inse att de får skadliga konsekvenser.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Som alla mycket väl vet är vi mycket kritiska till den här reformen av sockersektorn. Vi har alltid försvarat självbestämmanderätten i fråga om livsmedel. Vi anser därför att det är oacceptabelt att ett land som Portugal, som bara har en sockerfabrik i Coruche och en liten fabrik i São Miguel på Azorerna som knappt kan tillgodose halva landets konsumtionsbehov, ska ha samma skyldighet att minska sin kvot av socker som produceras från sockerbetor.

Det är tydligt vad konsekvenserna blir. Jordbrukare och företag kommer att avveckla produktionen, vilket därmed leder till ökad arbetslöshet och negativa konsekvenser för landsbygdsutvecklingen. Det är därför nödvändigt – som tusentals jordbrukare med små och medelstora jordbruksföretag hävdade på Portos gator den 17 september när rådet (jordbruk och fiske) sammanträdde i Portugal – att ändra politiken för att ta hänsyn till varje medlemsstats specifika situation, deras produktion och konsumtionsbehov samt för att trygga jordbrukarnas inkomster och landsbygdsutvecklingen. Det är det som vi än en gång föreslår kommissionsledamoten.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Innan jag börjar kan jag påminna alla om att det inte handlar om betor eller spannmål. På Irland odlades betor i ett inbördes gynnsamt växelbruk med vete.

Omstruktureringen av sockerordningen på Irland var en katastrof. Det hanterades illa av företaget Greencore och vår jordbruksminister. Många av mina väljare har blivit lidande, och de sociala problemen är omfattande. Det minsta vi kan göra är därför att återvända och ersätta dessa människor.

Vår förhoppning att skapa en rationell biobränsleindustri som var integrerad med livsmedelsproduktionen, i stället för att konkurrera med den, försenades med flera år, eller omintetgjordes till och med. När jag kontaktade kommissionen för att försöka avvärja katastrofen sa de till mig att programmet var fastställt och att ändringar av det, till med av goda skäl, skulle riva upp alltsammans. Men nu pillar vi med samma program. Är det inte möjligt att göra något åt den röra som lämnades kvar på Irland i detta anpassningsskede?

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot, fru Batzeli och herr Deß! Vi känner alla till att syftet med ändringsförslagen till förordningen om den gemensamma organisationen av marknaden för socker är att göra det mer attraktivt att delta i omstruktureringen av gemenskapens sockerindustri för att uppnå målet att minska gemenskapens sockerproduktion. Låt mig säga tre saker om detta.

För det första är kommissionens förhållningssätt positivt. Det gäller särskilt förslaget att till och med retroaktivt öka stödet till stödmottagare som redan har följt förordning (EG) nr 318/2006 för att de ska känna att de inte har behandlats orättvist trots att de först bidrog till omstruktureringen av sektorn.

För det andra menar jag att det klart och tydligt har framgått att om vi inte lyckas minska produktionen till önskad nivå kommer framtida linjära kvotminskningar endast att gälla de medlemsstater som inte har ansträngt sig för att uppnå målet. Å andra sidan kommer det i förordningen att tas hänsyn till de länder som har gjort betydande produktionsminskningar och vars återstående industriföretag nu har nått kritiska nivåer. Det är särskilt viktigt för länder som mitt att veta att vi inte kommer att glömma bort denna ståndpunkt när vi diskuterar framtiden för den gemensamma organisationen av marknaden för socker efter 2010.

För det tredje vill jag ta upp frågan om bioetanol. Vi bör ta tillfället i akt och allvarligt överväga möjligheten att vår entusiasm för bioetanol så småningom kanske kommer att försvinna och att många av de fabriker som producerar bioetanol kanske inte kommer att överleva. Vad kommer att hända med de anställda i branschen i framtiden och vad kommer att hända med jordbrukarna? Ska vi än en gång behöva ta itu med stora mängder arbetslösa?

  Gábor Harangozó (PSE). – (HU) Tack, herr talman. Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tyvärr har omstruktureringen av sockermarknaden inte gett de resultat som vi hade hoppats på. När vi ändrar omstruktureringsordningen måste vi ta hänsyn till att vissa medlemsstater har avstått från en väsentlig andel av sin kvot. Ungern har avstått 27 procent av sin kvot, medan genomsnittet för hela EU bara är 10,5 procent.

När vi fastställer de slutliga kvotminskningarna är jag därför för att hänsyn tas till produktionsnivån i varje medlemsstat. Det vore olämpligt om alla medlemsstater i EU var tvungna att minska produktionen samtidigt och med lika mycket eftersom produktionen ser olika ut i olika länder.

Dessutom får ändringen av omstruktureringsordningen inte negativt påverka medlemsstater som redan har minskat sina kvoter mer än genomsnittet. Därför är jag emot att kvoterna för sockerbetor och isoglukos buntas samman vid beräkningen av förhållandet mellan avstådda kvoter och ursprungliga kvoter. Samtidigt bör högsta möjliga omstruktureringsstöd också beviljas i de fall där anläggningarna inte avvecklas utan i stället används för andra ändamål, till exempel produktion av biomassa eller bioetanol. Tack för er uppmärksamhet.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Som ett led i reformen av sockermarknaden har tillgången på socker minskat med 0,2 miljoner ton de senaste två åren, en siffra som skiljer sig väsentligt från den föreslagna nivån. Detta bör inte komma som någon överraskning för någon. Detta resultat förutsågs av polska ledamöter i Europaparlamentet, vilket våra anföranden, både inför utskottet för jordbruk och landsbygdsutveckling och i Europaparlamentets kammare, vittnar om.

Vi lyckades inte nå de uppställda målen vilket visar att det inte fanns tillräckligt med motivation och incitament, bland annat möjligheter för sockerbetsodlarna att övergå till annan produktion. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling insåg detta och föreslog bland annat att höja stödet till odlare och tjänsteföretag från 10 till 50 procent av stödet till sockerfabriker och att för regleringsåret 2008–2009 höja det extra bidraget till odlarna från 237,50 till 260 euro per ton av den avstådda kvoten.

Det måste även påpekas att kommissionen för närvarande inte genomför reformens principer, som syftar till att bibehålla produktionen i de konkurrenskraftigaste regionerna. De föreslagna ändringarna gör ingenting för att motverka problemen, än mindre för att lösa dem. De förvärrar situationen.

ORDFÖRANDESKAP: ROTHE
Vice talman

  Carmen Fraga Estévez (PPE-DE). – (ES) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för att hon är här. Jag tycker att kommissionsledamoten, föredraganden och många av talarna har lyft fram de problem som har funnits med genomförandet av 2005 års sockerreform och det faktum att avvecklingen av produktionen har försenats och är långt ifrån reformens mål på 6 miljoner ton.

Jag menar därför att vi alla välkomnar det förslag som kommissionen nu lägger fram och som ska sätta ny fart på avvecklingen. I sektorn, framför allt betproduktionssektorn, är man mycket nöjd med att omstruktureringsprocessen påskyndas med tanke på att det annars, precis som kommissionsledamoten också sa, kommer att bli en linjär minskning av kvoterna 2010 utan något stöd som kompensation för minskningen.

Jag anser att det ändringsförslag som jag lade fram för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater ligger i linje med den filosofin och det nya förslaget. Jag syftar på ändringsförslag 31 i vilket jag efterlyser en utvärderingsrapport för reformen och, vid behov, förslag för att förlänga stödfonden med ett år under regleringsåret 2010–2011. Från början planerades den pågå under fyra år för att, som jag sa, kompensera för den inledande förseningen med att genomföra reformen.

Det här är någonting som producenterna har efterlyst och som jag tycker bör stödjas, särskilt med tanke på att fonden uteslutande finansieras av sektorn och därför inte har någon finansiell inverkan på gemenskapens budget.

Jag vill att kommissionen, och naturligtvis även mina kolleger, godkänner ändringsförslaget.

Till sist vill jag bara tacka Katerina Batzeli för hennes arbete, hennes betänkanden och förslag på förbättringar, som har hela jordbruksutskottets stöd, samt för det förslag som kommissionen presenterade.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! Det råder ingen tvekan om att det behövs omfattande reformer av EU:s sockerindustri för att skapa förutsättningar för fortsatt framgång i framtiden. Minskad produktion är ett nödvändigt led i dessa reformer. Minskningen bör dock främst inriktas på företag som inte är konkurrenskraftiga. Tyvärr ser verkligheten ofta annorlunda ut.

I mitt eget land, Tjeckien, lade man till exempel ned nya, effektiva och lönsamma sockerfabriker och avstod kvoter till förmån för överstatliga producenter. Detta hade naturligtvis en mycket negativ inverkan på inhemska odlare och konsumenter.

Jag vädjar därför till kommissionen att i större utsträckning än förut beakta konkurrenskraftsprinciperna vid genomförandet av de nödvändiga reformerna i sockerindustrin och att ägna mycket större uppmärksamhet åt utvecklingen av biobränslesektorn. Jag anser att biobränslen innebär nya möjligheter för sockerbetsodlarna och att de representerar framtiden.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Reformen av sockermarknaden som inleddes 2005 ger inte de resultat som man räknat med, trots enorma finansiella utgifter. Trots stora finansiella incitament på 730 euro per ton minskad sockerproduktion i hela gemenskapen har sockerproduktionen minskat med knappt 1,1 miljoner ton i stället för de 6 miljoner som man räknat med. Kommissionens förslag på nya förändringar av sockermarknaden förbättrar inte situationen utan gör den faktiskt värre, eftersom förslagen inte är förenliga med reformens huvudprincip, det vill säga att bevara sockerproduktionen i de konkurrenskraftigaste regionerna.

Jag menar att det för det första behöver skapas förutsättningar för en stadig utveckling för de konkurrenskraftigaste sockerproducenterna i gemenskapen för att EU:s produktion ska kunna konkurrera på en allt öppnare världsmarknad.

För det andra måste vi dra maximal fördel av sockrets exportpotential inom ramen för den gräns som avtalats med Världshandelsorganisationen.

För det tredje och sista kommer det att vara nödvändigt att minska produktionen med hjälp av en linjär faktor som är lika för alla medlemsstater om vi inte lyckas förbättra sockermarknaden avsevärt med hjälp av dessa lösningar.

  Vladimír Železný (IND/DEM). – (CS) Fru talman! Jag representerar ett land som uppfann sockerbiten. Socker av hög kvalitet var någonting som vi brukade vara stolta över men EU har hänsynslöst tagit denna stolthet ifrån oss.

Om förordning (EG) nr 320/2006 genomförs kommer Tjeckien att bestraffas för sitt tillbörliga beteende gentemot utländska investerare från de ursprungliga EU-länderna som man har låtit överta sockerindustrin i landet. Förordningen är ett otillbörligt försök att tillgodose de stora europeiska sockertillverkningsföretagens intressen, medan de länders intressen som är traditionella odlare och producenter ignoreras.

Det är därför nödvändigt att som Hynek Fajmon med flera föreslår i sitt ändringsförslag göra det möjligt för medlemsstaterna att slopa bestämmelserna a och b och låta de enskilda medlemsstaterna avgöra hur de ska hantera den kritiska situation som skulle uppstå om kvoterna minskades med 20 procent eller mer. Annars skulle Tjeckien kanske, absurt nog, bli en importör av den traditionella produkt som landet har tillverkat i århundraden.

En dag när våra barnbarn skriver listor över skäl till varför Tjeckien bör lämna EU kommer sockerpolitiken och de förordningar som vi nu debatterar att stå högst upp på listan.

  Ville Itälä (PPE-DE). – (FI) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag inser mycket väl att sockerkvoterna behöver minskas ytterligare och jag stöder detta. Jag inser också, mot bakgrund av de siffror vi har, att den tidigare reformen inte lyckades.

Frågan är dock hur den här framtida reformen ska genomföras. Den bör vara rättvis för alla medlemsstater. Om vi till exempel ser på den ur mitt lands perspektiv, Finland, fanns det två sockerfabriker i landet och den tidigare kvotminskningen, som i praktiken innebar en minskning på 40 procent, ledde till att en av dem lades ned. Om vi i den här reformen skulle minska kvoterna med ytterligare 13 procent skulle det i värsta fall innebära att all sockerproduktion upphör i Finland, eftersom båda fabrikerna skulle tvingas lägga ned.

Detta är uppenbarligen en orättvis situation för finska sockerodlare och den finska industrin. Därför stöder jag det ändringsförslag som min kollega Hynek Fajmon har lagt fram och där han förklarar att förslaget på intet sätt bör gälla de medlemsstater som redan har minskat sina kvoter med över 20 procent, såvida de inte själva sedan beslutar något annat.

Jag hoppas att kommissionsledamoten också har förståelse för den situation som små länder befinner sig i. När vi nu diskuterar frågan om nedskärningar av stödet i den södra delen av landet enligt artikel 141 i anslutningsfördraget har landsbygdsbefolkningen i Finland en mycket svag tilltro till EU. Det behövs en strimma av hopp, och framför allt måste reformerna genomföras på ett rättvist sätt så att alla medlemsstater behandlas lika.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Först av allt skulle jag vilja tacka er alla för alla era värdefulla synpunkter. Jag tror att vi inser hur invecklad denna fråga är utifrån de uttalanden som gjorts här i dag. Jag har bara några kommentarer.

För det första är jag övertygad om att det som nu har föreslagits – något som jag skulle vilja beskriva som en stor morot för sektorn – kommer att fungera. Incitamentet är mycket attraktivt eftersom vi nu ger jordbrukare möjligheten att få 10 procent från omstruktureringsfonden, och omstruktureringsfonden för 2008/09 är på 625 euro. Sammanlagt blir det 62,5 euro plus den extra tilldelning som vi betalar ut från omstruktureringspengen – 237,5 euro – 300 euro per ton som jordbrukarna sänder tillbaka till kommissionen.

För min del är det viktigaste att jordbrukare för första gången kan utnyttja omstruktureringsfonden. Detta har inte varit möjligt tidigare. Tidigare var det bara industrin. Nu kan jordbrukarna säga ”jag vill avstå, och jag vill ha mina 300 euro per ton, och utöver det får jag ersättning för prisminskningen”. Och detta är inte en engångsbetalning: det fortsätter.

Jag instämmer helt med Neil Parish. Jag anser att alternativet till betsockerproduktion är mycket mer lockande nu än det har varit på årtionden, med spannmålspriset, med rapspriset. Jag förutsätter därför att jordbrukarna kommer att göra sina kalkyler och se över hur de ska arrangera sin framtida produktion så att slutresultatet blir så lockande som möjligt.

Jag nämnde retroaktivitet under mitt första anförande. Retroaktivitet finns där för att de som har levererat ända från början inte ska drabbas. De kommer att ersättas. Det gäller för betsockerodlare, producenter av inulinsirap och för cikoriaodlare. Så det görs ingen skillnad mellan de olika typerna av betsockerproduktion.

Jag är därför tillitsfull, och jag är mycket tacksam för parlamentets snabba gensvar, som jag hoppas ska göra det möjligt för oss att nå en politisk överenskommelse i rådet i morgon, så att vi kan ge ett tydligt budskap till sektorn, till betsockerodlarna, och att de i sin tur kan börja planera sin nästa produktionssäsong.

Jag är övertygad om att detta kommer att gynna hela sektorn, eftersom alternativet till att inte utnyttja denna möjlighet, som också nämndes här i dag, kommer att vara en schablonmässig minskning utan ersättning. Så jag är helt säker på att man kommer att göra en hel del beräkningar ute på de olika jordbruksföretagen och i områden där detta kan vara attraktivt, för att leverera de ton som vi behöver för att finna rätt jämvikt i vår sockersektor.

Jag vill än en gång tacka er – särskilt föredraganden Katerina Batzeli – för allt arbete som ni har gjort i detta besvärliga ärende.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Béla Glattfelder (PPE-DE), skriftlig. – (HU) Fru talman! Kommissionen kräver i sin pågående översyn av sockerreformerna att europeiska jordbrukare och den europeiska sockerindustrin gör ytterligare orimliga uppoffringar för att återställa balansen på sockermarknaden. I mitt yttrande över Europaparlamentets betänkande för utskottet för internationell handel för en tid sedan påpekade jag att det inte var möjligt att uppnå den önskvärda balansen på den europeiska sockermarknaden så länge det inte finns någon lagstiftning för ett effektivt importskydd. Europaparlamentet lade i sitt betänkande också fram förslag för kommissionen och rådet (jordbruk och fiske) om att begränsa importen av socker från tredjeländer. I slutändan införlivade lagstiftaren inte dessa förslag i det slutliga dokumentet.

Jag delar den uppfattning som framförs i ett ändringsförslag till detta förslag om att de medlemsstater som redan har avstått minst 20 procent av sin kvot inte ska behöva genomföra ytterligare kvotminskningar. Detta vore rättvist och riktigt mot de länder som redan har gjort seriösa insatser för att genomföra sockerreformerna.

Samtidigt tycker jag dock att det är viktigt att en översyn av sockerreformerna även bör innehålla åtgärder för att göra sockerindustrin mer konkurrenskraftig. Med detta i åtanke har jag lagt fram ett ändringsförlag om att medlemsstaterna ska få besluta att först ge små och mindre konkurrenskraftiga sockerbetsodlare en möjlighet att avstå från att leverera sockerbetor. Detta innebär en betydande fördel för små och mindre välinformerade odlare, samtidigt som det hjälper den europeiska sockerindustrin att bli mer konkurrenskraftig, även internationellt.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Det är beklagligt att kommissionen har återvänt så snart med ett andra omstruktureringspaket för socker som parlamentet ska rösta om. Det första paketet ledde till den irländska sockerindustrins död, till skada för landet, jordbrukare och odlare.

Tyvärr har varken jordbrukare eller leverantörer än så länge fått del av ersättningspaketet till fullo.

Jag samtycker inte till kommissionens försök att i det aktuella paketet begränsa den ersättning som utbetalas till odlare och leverantörer till bara 10 procent – att anslå de resterande 90 procenten till förädlarna verkar överdrivet.

Enligt det första omstruktureringsprogrammet anslogs ett minimum på 10 procent till odlare och företag, och medlemsstaterna fick flexibilitet att besluta om den exakta andelen som skulle utbetalas, men när det gäller detta paket är kommissionen mycket bestämd när det gäller hur ersättning bör anslås.

Det är uppenbart att det behövs högre omstruktureringsstöd för att nå kommissionens mål. Jag välkomnar att ett ökat omstruktureringsstöd ska utbetalas till dem som redan upphört med betsockerproduktion.

Jag skulle vilja uppmana till att ersättningar som ska betalas ut till irländska jordbrukare och företag betalas ut omedelbart – denna affär har pågått alldeles för länge.

  Witold Tomczak (IND/DEM), skriftlig. – (PL) Herr talman! Det har under en längre tid förekommit flagranta överträdelser av den gemensamma jordbrukspolitikens regler på många marknader i industrin. Sockermarknaden är bara ett ökänt exempel på detta. Den reform av sockermarknaden som antogs för bara två år sedan innebar orättvisa lösningar för de nya medlemsstaterna, eftersom den gynnade vissa gamla medlemsstater som skapar överskott i de så kallade B-kvoterna som är kostsamma för skattebetalarna. Ett av målen med reformen var att öka konkurrenskraften i sektorn. Tanken var att de mest konkurrenskraftiga företagen skulle finnas kvar på marknaden. Den översyn som föreslås för närvarande syftar till att straffa dem som är mest konkurrenskraftiga. När allt kommer omkring kommer införandet av nya faktorer och den ökade retroaktiva ersättningen att leda till detta. Finns det någon logik bakom det som sker här?

När de gamla EU-ländernas intressen utmanas är alla principer som bortblåsta. Solidaritet eller lika möjlighet att konkurrera betyder ingenting längre.

Detta gäller för hela jordbrukssektorn, där de rikaste länderna får de största subventionerna. Alla försök att bekämpa diskrimineringen av de fattigaste nya medlemsstaterna bemöts med en avväpnande uppriktighet hos företrädare för de gamla medlemsstaterna – ni har rätt, säger de, men vi tänker inte öppna ”Pandoras ask”. Men när vi nu ser på sockersektorn kan den ordning som undertecknades för inte så länge sedan komma att ändras! Bara för att den påverkar de äldre medlemsstaternas och de stora koncernernas intressen.