Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 25 september 2007 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. Beslut om brådskande förfarande

Förslag till rådets förordning om undantag från förordning (EG) nr 1782/2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare när det gäller arealuttag för år 2008 (KOM(2007)0523 – C6-0302/2007 – 2007/0194(CNS))

  Neil Parish (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I går höll mitt utskott ett extraordinarie sammanträde för att granska kommissionens förslag och dess begäran att behandla detta förslag som ett brådskande ärende. Mitt utskott instämde i att begäran om brådskande förfarande bör godkännas. Det antogs enhälligt. Kommissionen föreslår att den obligatoriska uttagsandelen för 2008 ska sättas till 0 procent. Detta förslag måste antas så snart som möjligt – det vill säga före utgången av denna månad – så att jordbrukarna har möjlighet att fatta beslut om att odla grödor på arealuttagen mark under 2008. Den mark som berörs måste återinföras i produktion, eftersom en dålig skörd 2008 förenad med uttag på 10 procent kommer att innebära potentiellt allvarliga risker för den inre marknaden.

Marknaden för spannmål kännetecknas i början av regleringsåret 2007/08 av historiskt sett höga priser både på gemenskapsnivå och i hela världen. Skörden 2007 kommer förmodligen att ligga nära nivåerna för fjolårets skörd och leda till ytterligare minskningar av de privata spannmålslagren i EU vid utgången av regleringsåret 2007/08. På global nivå förväntas de utgående lagren 2007/08 falla till historiskt sett låg nivå, särskilt i de främsta exportländerna. Mot denna bakgrund skulle en normal skörd 2008 med en avkastning som följer prognoserna och det föreslagna undantaget avseende arealuttag under 2008 i Europeiska unionen enbart möjliggöra en delvis återuppbyggnad av de privata lagren, och jag uppmanar därför till ett brådskande förfarande.

(Parlamentet biföll begäran om brådskande förfarande)⁽¹⁾.

⁂

  Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman! Jag hänvisar till gårdagens plenarsammanträde och de anföranden på en minut som hölls i början av sammanträdet. Under dessa anföranden på en minut inträffade en incident. En polsk ledamot (jag vet inte vilken grupp han tillhör) kritiserade talmannen på ett otillbörligt sätt i kammaren. Jag försvarade parlamentets talman, på det sätt som jag ansåg vara nödvändigt. Mitt intryck var att många kolleger i parlamentet såg det hela på samma sätt som jag. Därefter riktade min kollega Markus Ferber en kommentar åt mitt håll, som gick ut på att jag tar mig rätten att kommentera allting här i kammaren, vilket inte alls är fallet. Jag beklagar att jag inte har rätt att göra det, men jag kommenterar inte allting. Detta ledde till att jag i den allmänt upphetsade stämningen förolämpade Markus Ferber med två tyska uttryck som jag inte vill upprepa här och som inte heller stämmer. Jag tar därför tillbaka och beklagar detta. Jag vore tacksam om ni ville framföra min ursäkt till min kollega Markus Ferber och att jag annars ser honom som en mycket rolig kollega.

(Applåder)

  Talmannen. – Herr Schulz! Vi noterar och för in era kommentarer i protokollet.

(1) För ytterligare information: se protokollet.

4. Omstrukturering av sockerindustrin - Den gemensamma organisationen av marknaden för socker (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

– betänkandet av Katerina Batzeli, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 320/2006 om inrättande av en tillfällig ordning för omstrukturering av sockerindustrin i gemenskapen (KOM(2007)0227 – C6-0176/2007 – 2007/0085(CNS)), och

– betänkandet av Katerina Batzeli, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 318/2006 om den gemensamma organisationen av marknaden for socker (KOM(2007)0227 – C6-0177/2007 – 2007/0086(CNS)).

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Låt mig börja med att tacka Katerina Batzeli och ledamöterna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för allt det arbete som de har lagt ned på detta förslag. Jag kommer nu att börja med att sätta in förslaget i sitt sammanhang.

Som ni känner till uppfylldes inte våra förväntningar på omstruktureringsfonden under omstruktureringsperiodens andra år, efter ett i själva verket mycket lovande första år.

Som ni kanske minns förväntade vi oss att medlemsstaterna och företagen skulle avstå från en kvot på omkring 1,5 miljoner ton under det första året och mer än 3 miljoner ton under det andra året. I verkligheten uppgick den avsagda kvoten för de första två åren bara till 2,2 miljoner ton mot förväntade 4,5 miljoner ton.

Jag är fortfarande förvissad om att omstruktureringsfonden är ett bra instrument i sig, som bör stärkas och förbättras med hjälp av de erfarenheter som vi hittills har gjort.

När det gäller det förslag som vi ska diskutera i dag vill jag klargöra att vi inte håller på att omförhandla sockerreformen från 2005. Mot bakgrund av det otillräckliga utnyttjandet av omstruktureringsfonden under de två första verksamhetsåren är målet att göra de sista två åren till en framgång. Annars kommer den sista nedskärningen av kvoterna som inte kompenseras att sparka i gång 2010.

Detta förslag syftar till att ge de företag och odlare som vill upphöra att producera kvotsocker under regleringsåret 2008/09 ett lockande anbud, samtidigt som villkoren för det sista året av omstruktureringsperioden i princip förblir oförändrade. För första gången kommer odlare att kunna utnyttja omstruktureringsprocessen, men bara upp till en gräns på 10 procent av den kvot som tillhör ett företag. Den procentsats av omstruktureringsstödet som reserverats för odlare kommer att fastställas till 10 procent, och denna utbetalning kommer sedan att kompletteras med en extra tilldelning på 237,5 euro per ton sockerkvot, vilket sammanlagt ger 300 euro per ton.

Jag anser att det är ett mycket intressant erbjudande för odlarna och ser inget behov att gå längre. Jag kan därför inte stödja ändringsförslagen i betänkandet om omstruktureringsfonden där man uppmanar till att ändra de utbetalda beloppen, till exempel i 6, 7 och 12, eller den procentsats som går till odlarna: det vill säga ändringsförslag 8.

Ett inslag av retroaktivitet kommer att se till att de företag och betsockerproducenter som redan har deltagit i omstruktureringsordningen hittills inte har missgynnats och inte kommer att missgynnas av detta faktum.

Som man begär i ändringsförslag 9 kommer det uttryckligen att nämnas att producenter av inulinsirap och cikoriaodlare har rätt till retroaktiva utbetalningar i den slutliga texten. Dessutom skulle företag som kommer att omstruktureras under regleringsåret eller odlingsåret 2008/09 att kunna undantas från den omstruktureringsavgift som tillämpas på kvantitet som blir föremål för förebyggande återtag för 2007/08, förutsatt att de avstår från sin kvot i enlighet därmed. Och sist men inte minst kommer företagens enskilda ansträngningar inom ramen för omstruktureringsordningen att beaktas vid en obligatorisk slutlig kvotnedskärning, som ett extra incitament för dem.

För att göra det lättare att nå en marknadsbalans under omstruktureringsperioden föreslår man att det förebyggande återtaget ska bli ett permanent redskap, inte bara en mekanism som tillämpas under omstruktureringsperioden, precis som Katerina Batzeli föreslår i sitt betänkande.

De föreslagna utkasten till förordning syftar till att skapa en trygg miljö och avlägsna befintliga blockeringar från systemet. Alla dessa förbättringar bör göra fonden framgångsrik under det tredje året, utan ändringar av den gemensamma organisationen av marknaden för socker på grundval av den reform som vi enades om 2005. De föreslagna åtgärderna är balanserade för att skapa kraftiga incitament för alla parter som berörs av omstruktureringsprocessen.

Jag vill tacka er för ert goda samarbete, som gör det möjligt för oss att hålla oss till det snäva tidsschema som vi måste arbeta efter och få detta så mycket effektivare system på plats inför regleringsåret 2008/09. Jag är medveten om att fonden måste förbättras för att detta mål ska nås, och om detta inte är möjligt är jag helt övertygad om att det inte kommer att finnas några vinnare. Det kommer bara att finnas förlorare, och därför har jag varit mycket tacksam för det stöd som jag har fått från jordbruksutskottet och ledamöterna.

  Katerina Batzeli (PSE), föredragande. – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill börja med att påminna er om att Europaparlamentet i sitt ursprungliga yttrande över den gemensamma organisationen av marknaden för socker påpekade att kommissionens förslag borde bidra till att göra det nya systemet genomförbart och till att skydda sockerbetsodlarna och arbetstagarna på sockerfabrikerna och i produktionsområdena, som alla kommer att påverkas av att kvoterna slopas. Detta var vårt politiska åtagande och vår överenskommelse, och utifrån det gav vi kommissionen vårt samtycke.

Rådets slutliga beslut 2005 om översynen av sockersektorn kunde dock inte leva upp till dessa höga förväntningar. Sektorn är särskilt viktig för utjämningen av marknaden för jordbruksgrödor, för försörjningen av europeiska socker- och bioetanolfabriker och för att utforma en ny politisk ram för ändring av den gemensamma organisationen av andra marknader som håller på att ses över inom ramen för den nya gemensamma jordbrukspolitiken. Rådets beslut har redan från början verkat vara dömda att bli kortlivade och marginaliserade eftersom de inte var mer än ett lappverk av nationella krav och komplicerade mekanismer.

Det här beslutet och det sätt som det genomförs på nationell nivå innebär att produktionen hittills bara har minskat med 2,2 miljoner ton, medan målet ligger på omkring 6 miljoner ton före 2010. Jag vill påminna er om att produktionsregionerna, arbetstagarna och producenterna inte kommer att få någon ersättning från omstruktureringsfonden, som är helt egenfinansierad, för någon slags produktionsminskning efter 2010.

Sådana viktiga politiska frågor arbetade vi alltså med i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling när vi skulle ta ställning till detta betänkande.

Fru kommissionsledamot, vi i jordbruksutskottet gjorde betydande förbättringar för att gemenskapsbeslut obehindrat ska kunna genomföras på nationell nivå. Vi försökte inte göra någon radikal översyn av den gemensamma organisationen av marknaden för socker, vilket ni också anger i er text. Vi försökte inte föreslå någon översyn i flera hastigheter eftersom sockerproduktionen i många regioner, t.ex. Irland, redan har minskats delvis eller lagts ned helt.

Vi har dessutom tagit hänsyn till de budgetbesparingar som gjorts och som uppgår till omkring 3 miljoner euro. Om dessa pengar inte används kommer de inte att återinvesteras i sektorn utan kommer att användas för att finansiera andra projekt eller betalas tillbaka.

Mot bakgrund av proportionalitetsprincipen och jämlikheten för sockerbetsodlarna måste vi alla slutligen följa principen om retroaktivitet för de föreslagna åtgärderna för att inte skapa ett orättvist klimat för de producenter, fabriker och regioner som redan har infört det nya systemet.

Jag vill även påpeka att vi är oroade över att flexibiliteten och subsidiariteten fungerar dåligt i många av medlemsstaterna. Flexibiliteten har inneburit att åtgärderna inofficiellt har förstatligats. Medlemsstaterna har haft friheten att genomföra den nya gemensamma organisationen av marknaden som de vill och har gett vika för påtryckningar från kollektiva organ och regionala myndigheter. Vid framtida reformer bör vi fundera över hur medlemsstaterna behandlar flexibilitetsbegreppet och flexibilitetsprincipen och hur de ska tillämpas vid beslut om hälsokontroller.

Vi måste nu gå från politiska frågeställningar till tekniska frågor som också kommer att vara avgörande för vilken inriktning som översynen av den gemensamma organisationen av marknaden kommer att ha. När det gäller ändringen av förordning (EG) nr 318/2006 anser vi att det behövs en rättvisare tillämpning av de slutliga linjära kvotminskningarna före 2010. Vårt utskott menar att om man anser att det behövs en linjär kvotminskning före 2010 bör denna minskning göras i två steg. Under det första steget bör det göras en linjär minskning på 13,5 procent. Under det andra steget bör kommissionens förslag genomföras. Därmed kommer de medlemsstater och företag som har avstått kvoter under omstruktureringen att undantas. Undantaget ska motsvara de insatser som gjorts på nationell nivå.

Jag vill dock påpeka för kommissionen och rådet, som inte deltar i debatten här i dag, att vi måste komma ihåg att företagen har minskat sina bidrag och antingen har minskat sina kvoter frivilligt genom att delta i omstruktureringsordningen eller deltagit i den förebyggande återtagsmekanismen. Vi föreslår en bredare och mer långsiktig användning av förebyggande återtag som således bidrar till att sektorn smidigare kan anpassa sig till framtida utmaningar. Eftersom frågan om förebyggande återtag hittills inte har funnits med i rådets kompromiss skulle jag vilja ta med den om ni samtycker, fru kommissionsledamot.

När det gäller ändringen av förordning (EG) nr 320/2006 om omstruktureringsordningen, som när allt kommer omkring är den centrala delen av reformen, innehåller mitt betänkande följande förslag:

– För det första att öka den klumpsumma som producenterna får från 237 euro per ton till 260 euro per ton. Vi insisterar på detta, trots att ni inte håller med, eftersom vi anser att det utgör ett betydande incitament för producenterna att frivilligt gå med på att avstå från 10 procent av kvoterna.

– För det andra att öka engångsersättningen för producenter från 10 procent till 50 procent av omstruktureringsstödet. Ökningen är ett politiskt åtagande från Europaparlamentet. Det visar att subventionerna i huvudsak bör gå till producenterna. Budskapet är mer politiskt än finansiellt.

– För det tredje bör den ersättning som betalas ut till företag som producerar bioetanol höjas från 35 till 100 procent, eftersom vi anser att det bör ges betydande incitament för att bidra till sektorn för förnybara energikällor.

– För det fjärde, och detta är särskilt viktigt för regionerna, ska diversifieringsstödet bibehållas i de regioner där fabrikerna har lagts ned. Det bör ligga kvar på 109,5 euro per ton minskad sockerproduktion fram till 2009–2010. Vi vill delvis öka finansieringen för att minska effekterna på regionerna och för att ge ytterligare incitament. Översynen är avsedd att stärka incitamenten, inte att ändra några allmänna bestämmelser.

– För det femte bör avståendet av 10 procent av kvoterna först och främst tillämpas på små eller mindre konkurrenskraftiga producenter.

– För det sjätte måste omstruktureringsstödet för delvis avveckling ökas från 218,75 euro till 625 euro för 2008–2009. Jag måste erkänna att föredragandens ståndpunkt är särskilt viktig när det gäller att stödja frågor av det här slaget.

Som föredragande vill jag påpeka att vissa av jordbruksutskottets förslag bör granskas på nytt för att saker och ting ska få rätt proportioner. Jag menar därför att vi bör beakta finansiering ur omstruktureringsfonden och även ytterligare finansiering ur Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket.

Som föredragande vill jag därför godkänna ändringsförslagen 27–30 som innehåller tre nya grundläggande principer:

– För det första en retroaktiv åtgärd, eftersom vi inte får straffa de producenter, företag och regioner som från början har följt den nya gemensamma organisationen av marknaden.

– För det andra måste stödbeloppet vara rimligt och godtagbart för alla parter (och inte 625 euro för ett år).

– För det tredje är det viktigt att retroaktivt och fram till övergångsperiodens slut öka stödet till fabriker för att delvis avveckla produktionen.

Avslutningsvis vill jag höja ett varningens finger. Kommissionen håller på att förhandla med AVS-länderna inom ramen för avtalen om ekonomiskt partnerskap. Kommissionen tycks vara beredd att slopa både de säkerhetsklausuler som rör de sammanlagda kvantiteter socker som varje partnerland får föra in i gemenskapen och klausulen om minimipriser för importerat socker. Man föreslår också att tillträdet till gemenskapsmarknaden bör liberaliseras på liknande sätt för de sexton länder som omfattas av sockerprotokollet.

Jag menar att vi har en viktig uppgift här. Sådana beslut som fattas utanför den institutionella ramen bör vara ogiltiga. De skulle undergräva Europaparlamentets politiska och institutionella roll.

  László Surján (PPE-DE), föredragande för yttrandet från budgetutskottet. – (HU) Herr talman! Tack för ordet. Budgetutskottet stöder i grund och botten förslaget. Jag vill också personligen gratulera föredraganden. Det är under alla omständigheter en mycket svår uppgift att försöka övertyga odlarna inom en viss sektor att minska sin produktion. Inte heller framställer det oss i en särskilt god dager i de europeiska medborgarnas ögon om vi ger stöd och finansiering till den här typen av saker.

Om det trots allt blir nödvändigt att ingripa på detta sätt, och det vidare inte påverkar EU:s allmänna budget mer än den nuvarande ordningen, vore det lämpligt om den var mer målinriktad och om viss ersättning och visst stöd går till dem som på produktionssidan verkligen vidtar åtgärder i frågan, vilket också sker i det här fallet.

Det är dock ett stort problem att det finns fall där länder redan har avstått från en del av sina kvoter bara för att konstatera att reglerna därefter har ändrats. Betänkandet innehåller förslag på hur man kan komma till rätta med detta och jag uppmanar parlamentet att stödja dem i deras nuvarande form. Tack för er uppmärksamhet.

  Albert Deß, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill ge en kort återblick av den senaste reformen. Många sockerbetsodlare frågar varför en reform av den marknadsorganisation som har stått sig i decennier överhuvudtaget behövs. Det finns två huvudsakliga skäl till varför reformen var och är nödvändig. För det första beslutades det för några år sedan, i vapeninitiativets kölvatten, att allt utom vapen får levereras till EU från de fattigaste länderna från och med 2009. Sockersektorn påverkas också av detta.

Det andra skälet är att Världshandelsorganisationen (WTO) har fattat ett beslut och vi måste få bort överskotten. Det innebär att vi måste minska sockerproduktionen med över 6 miljoner ton. Fru kommissionsledamot, vi lade fram förslag för parlamentet 2005 och ni har precis sagt att omstruktureringsfonden inte levde upp till våra förväntningar. Jag vill säga här i dag att om kommissionen och rådet hade följt parlamentets förslag från 2005 noggrannare skulle större volymer socker förmodligen ha avståtts frivilligt.

Nu har vi möjligheten att göra korrigeringar för att förbättra incitamenten. Jag kan bara be kommissionen och rådet att följa förslagen. Jag vill tacka föredraganden, Katerina Batzeli, för det betänkande som hon har lagt fram. Jordbruksutskottet har i stor utsträckning följt förslagen – med mindre justeringar – och jag är övertygad om att om kommissionen följer förslagen så kommer incitamenten att förbättras i en sådan utsträckning att mycket större volymer socker kommer att avstås frivilligt. Jag vill säga att många ledamöter i jordbruksutskottet har lyssnat noga på sockerbetsproducenterna. Jag menar att reformen kommer att bli framgångsrik om dessa krav uppfylls.

  Csaba Sándor Tabajdi, för PSE-gruppen. – (HU) Fru Fischer Boel! Jag tycker att Katerina Batzelis betänkande och László Surjáns yttrande är tekniskt riktiga och politiskt mycket korrekta. Det är viktigt att återupprätta balansen på marknaden. Vi är fortfarande långt från att åstadkomma marknadsbalans före 2010 när det gäller den europeiska sockerproduktionen och sockerbetsodlingen.

Jag avundas inte kommissionen eller parlamentet för det är inte lätt att skapa ordning och jämvikt i ett snedvridet, onödigt komplicerat och översubventionerat system. Den här sektorn var när allt kommer omkring den gemensamma jordbrukspolitikens älsklingsbarn jämfört med andra, mindre gynnade sektorer.

Jag håller helt med om att det behövs en motvikt. Om vi genomför en minskning på ytterligare 10 procent skulle vi fortfarande ha ett överskott på 2,1 miljoner ton i systemet och om vi inte lyckas ta itu med detta före 2010 kommer vi att behöva genomföra en ytterligare minskning på 14 procent.

Jag tycker att det är orättvist och jag vill be kommissionsledamoten och kommissionen att noga överväga det faktum att de länder som har gjort stora minskningar, nämligen Italien, Portugal och Finland, fortfarande måste minska produktionen med ytterligare 10 procent tillsammans med alla de andra. Det är inte rättvist.

Jag håller även med om att vi bör göra mer för att skydda små och medelstora odlares intressen, eftersom ”först till kvarn-regeln” innebär en informationsnackdel för dem jämfört med de multinationella företagen. I Ungern har en av fem fabriker lagts ned. Den bästa sockertillverkaren har lagt ned, men varken tillverkaren eller odlarna har råkat illa ut. Det enda som inte beaktades tillräckligt i den tidigare förordningen var ersättning till de anställda, jag menar ersättning till sockertillverkarens anställda.

Till sist anser jag att det är mycket viktigt att företagen inte behöver betala omstruktureringsavgiften om de minskar sin kvot. Det är många som kräver det. Jag ber Mariann Fischer Boel att stödja detta, eftersom det skulle uppmuntra till ytterligare minskningar och bidra till att återupprätta balansen på marknaden. Än en gång är det därför mycket viktigt att hjälpa små och medelstora odlare eftersom det här får stora sociala konsekvenser för de europeiska sockerbetsodlarna. Tack för er uppmärksamhet.

  Andrzej Tomasz Zapałowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Reformen av sockerproduktionssektorn är oacceptabel i dess nuvarande form. Den drabbar särskilt sockerbetsproducenter och arbetstagare vid sockerfabrikerna. Europeiska företag har varit oerhört aktiva och köpt upp sockerfabriker i Östeuropa innan dessa länder anslöt sig till EU, vilket väcker en misstanke om att den här reformen planerades redan då, med ofantliga summor i ersättning för sockerfabriksägare som lägger ned dem.

Under anslutningsperioden investerade jordbrukarna i de nya medlemsstaterna enorma belopp i att modernisera sina jordbruksföretag, däribland i produktionen av betor. Två år senare har det visat sig att produktionen behöver begränsas och att de huvudsakliga mottagarna av stödet för att avveckla sockerproduktionen kommer att vara de nya sockerfabriksägarna. Bara i Polen beräknas omkring tio fabriker läggas ned.

De föreslagna anpassningarna innebär att odlarna tilldelas större belopp ur omstruktureringsfonden, vilket är bra. Mina betänkligheter rör dock stödet till producenter som har köpt sockerfabriker under de senaste åren. Kan det inte vara så att de har köpt dem i syfte att lägga ned dem med vinst?

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Sockermarknadsförordningen är inte kommissionens och rådets paradnummer! Albert Deß har redan sagt att om ni hade lyssnat lite mer på parlamentets förslag skulle en del av problemen aldrig ha uppstått.

När vi har ett instrument som kvoten måste vi använda den och inte hota med den inför 2010. Sedan måste vi göra schablonminskningar eller successiva minskningar och ge ersättning för dessa. Ert sätt att göra detta genom prissättning gick i stöpet, eftersom ni då ökade kvoten med en miljon ton i ett slag genom att omvandla C-socker till kvotsocker. Dessutom har metoden att låta konsumenterna betala det hela genom prislappen inneburit att sockerindustrin inte har haft något intresse av omstruktureringen. Det har inte skett någon drastisk minskning av exportsubventionerna. Det hade också behövts.

Misstagen bör redovisas och de rättas inte till nu heller. Omstruktureringsfonden och omstruktureringsstödet innebär i grund och botten nedläggning. Regionerna, fackföreningarna och odlarna är emot dem. Det har inte antagits någon diversifiering som parlamentet efterlyste för att skydda regionernas socioekologiska utveckling. Inte heller dessa misstag rättas nu till. Vi avhjälper därför fel symptom.

En annan viktig punkt är att ni nu vill begränsa omstruktureringsstödet till odlarna till 10 procent. Förut kunde länderna fastställa ett högre pris. Vi lägger fram ett annat förslag här och jag hoppas att parlamentet den här gången kommer att genomföra det med hjälp av återförvisningsförfarandet. Ni har nämligen inte hållit de löften som ni gav oss vid den förra omröstningen utan har nu tagit tillbaka dem.

  Diamanto Manolakou, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Den nya sockersektorförordningen som antogs 2006 och som redan genomförs är en bitter medicin och den har skördat sina första offer.

Vi röstade naturligtvis emot den och det med rätta. Sockerfabriker har lagts ned och många sockerbetsodlare har blivit arbetslösa. De får en futtig ersättning som är avsedd att kväsa deras motstånd och protester.

I mitt land, Grekland, var sockerbetsodling förut en garanti för att folket var självförsörjande i socker. Den sysselsatte många människor och bönder och innebar ett ekonomiskt uppsving i eftersatta regioner. I dag har två av fem fabriker lagts ned, produktionen har minskat med 50 procent, arbetslösheten i sektorn har ökat, jordbrukarna har blivit ruinerade och hela regioner har blivit ödelagda.

De ändringsförslag som läggs fram i dag syftar till att genomföra den nya förordningen fullt ut. Vi får inte slå av på takten när det gäller den produktionsminskning som har fastställts till 2,2 miljoner ton och som planeras öka till en minskning på 6 miljoner ton.

Detta innebär ännu större konsekvenser än vi hittills har skådat. Vinnarna kommer att vara livsmedelsindustrialisterna som kommer att importera billigt socker. Förlorarna kommer att vara arbetstagarna i sockerindustrin, eftersom alltfler fabriker kommer att läggas ned och alltfler små och medelstora sockerbetsproducenter kommer att slås ut.

Vi motsätter oss detta och vi kommer att rösta emot de ytterligare reglerna. De påskyndar fullbordandet av grundförordningen och är ytterligare ett kriminellt trick i kampen mot den europeiska sockerindustrin och dess arbetstagare.

  Hélène Goudin, för IND/DEM-gruppen. – Herr talman! Den europeiska sockerindustrin lever på konstgjord andning. Respiratorn, dagens EU, ger varje år miljoner euro i direktstöd och interventionsstöd till de europeiska sockerodlarna. EU:s skattebetalare bekostar ett åldrigt system som överlevt sig själv. Tyvärr innebär utskottets förslag högre kostnader och trögare reformtakt, dvs. raka motsatsen till den marknadsanpassning som denna icke konkurrenskraftiga sektor så väl behöver.

Sockerproducerande länder utanför EU måste få tillgång till den inre marknaden utan några hinder. Internationell handel baserad på rättvisare villkor är ett sätt för mindre utvecklade länder att konkurrera på den globala marknaden. En liberalisering av sockerindustrin skulle även gynna de europeiska konsumenterna. De slipper finansiera ett artificiellt stödsystem till producenterna genom skattemedel, och de möter lägre priser i affärerna. Detta skulle gynna alla.

  Jean-Claude Martinez, för ITS-gruppen. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Den gemensamma organisationen av marknaden för socker fungerade. Den var billig och gav AVS-länderna tillträde till vår marknad.

Under WTO-förhandlingarna insisterade dock Thailand, Australien och framför allt Brasilien på ett sockermonopol. Samtidigt erbjöd sig Pascal Lamy, som då var kommissionsledamot med ansvar för handel, att genom Allt utom vapen-programmet avskaffa tullavgifterna för de 49 minst utvecklade länderna för att skaffa sig allierade under Doha-rundan. Under 2009–2010 kommer EU att börja se socker som i teorin importerats från fattiga länder men som producerats med kuwaitiskt, saudiskt eller annat kapital i Sudan eller någon annanstans.

Europeiska betodlare och sockerproducenter i de yttersta randområdena måste därför offras för Brasiliens och andra länders skull, därav 2006 års reform. Detsamma gäller för spannmål och mjölk. Snart kommer det även att gälla för vin. Våra producenter kommer att försvinna, vilket i Europa kallas ”omstrukturering”.

Naturligtvis betalar vi spannmålsodlarna för att sluta odla grödor. Vi kallar det ”omstruktureringsstöd”, t.ex. stöd för uttag av jordbruksmark eller röjningsbidrag.

Nu, 18 månader efter det att stödprogrammet inleddes, fungerar det dock inte. Fru kommissionsledamot, ni ger oss samma gamla visa om spannmålsberg och mjölksjöar. Ni säger att vi kommer att ha ett överskott på 4 miljoner ton 2007–2008 och därav dagens två förslag till en förordning för att minska produktionen med nästan 4 miljoner ton socker. Vi ökar de ekonomiska incitamenten och de årliga återtagen, samt ytterligare bidrag och subventioner. Naturligtvis kommer stödet att upphöra efter 2010 och våra jordbrukare kommer att slås ut, i likhet med producenterna i AVS-länderna, för att inte tala om arbetstagarna. De enda vinnarna kommer att vara importörerna.

Denna malthusianska politik har tillämpats på spannmål sedan 1993. I morse vid niotiden berättade Neil Parish att det råder brist på vete, att priserna skjuter i höjden och att vi är tvungna att slopa uttagen av jordbruksmark. Det finns alltså åtminstone lite hopp. Det kommer att komma en ny förordning 2011, där man påstår att det råder sockerbrist och att vi måste börja odla igen!

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Som parlamentsledamot för Tjeckien där sockermarknaden redan har omstrukturerats kan jag inte hålla med om de föreslagna ändringarna. De är olämpliga och orättvisa.

Det blir alltmer tydligt att reformen inte bara leder till en rad företag med bristande ekonomisk konkurrenskraft. Den skapar en oproportionerlig situation som endast gynnar de stora europeiska sockerföretagen. Konsumenter och odlare vinner ingenting på den överhuvudtaget.

Jag kan inte förklara för medborgarna att ett antal länder inte har avstått från några sockerkvoter överhuvudtaget eller endast har gjort det i mycket liten utsträckning medan vi andra nu måste betala mer pengar till dem för att de inte har levt upp till sitt åtagande.

Först och främst håller jag definitivt inte med om att vi vid partiell omstrukturering ska öka stödet upp till fullt omstruktureringsstöd. För det andra är det helt obefogat att öka omstruktureringsstödet till betesodlare och kontrakterade maskinleverantörer från 10 till 50 procent. För det tredje stöder jag inte en höjning av de extra utbetalningarna till producenter eller det tillfälliga omstruktureringsstödet. Jag stöder inte heller en höjning av de extra utbetalningarna till leverantörer. För det fjärde anser jag att det är ett helt absurt förslag att behandla anläggningar som avvecklades förra året som om de ägde rum under innevarande och kommande räkenskapsår.

Tvärtom är den viktigaste frågan för mig att beakta samtliga kvoter som har avståtts under hela omstruktureringsperioden. Jag stöder verkligen inte förslaget att beakta de kvoter som företagen har avstått under räkenskapsåret 2008–2009.

Jag anser att om kommissionen inte avser att ändra sin rent byråkratiska och högst orättvisa metod att hantera sockerreformen så vore det bästa att avskaffa sockerkvoterna så snart som möjligt och liberalisera sockermarknaden.

  Kyösti Virrankoski, för ALDE-gruppen. – (FI) Herr talman! EU:s sockerpolitik befinner sig i en konstig situation. Sockerkvoterna har minskats med 2,2 miljoner ton men samtidigt har kommissionen sålt nya kvoter värda miljontals ton. Nettominskningen är därför bara en miljon ton, medan målet var sex gånger den siffran.

Samtidigt har de stora produktionsländerna bara ökat sin produktion. Tyskland har till exempel ökat sin produktion från omkring 240 000 ton per år och Frankrike från 350 000 ton per år. Det är främst de små länderna som har minskat sin produktion. Bland de största länderna är det bara Italien som har minskat sin produktion väsentligt. Resultatet är att de små länderna och de länder som har sämre naturliga förutsättningar har varit tvungna att minska sin sockerproduktion.

Samtidigt har över 3 miljarder euro – tre tusen miljoner euro – samlats i omstruktureringsfonden, varav kanske cirka 2 000 euro är oanvända för närvarande. Dessa pengar kommer främst från konsumenterna, eftersom konsumentpriserna har sjunkit långsammare än producentpriserna, och mellanskillnaden har tillfallit fonden. Å andra sidan har pengar också kommit från jordbrukarna, vars producentpriser har sjunkit. Dessa pengar har betalats och betalas främst ut till industrin i form av enorma ersättningsbelopp i storleksordningen 730 euro per ton. Samtidigt går bara omkring 10 procent, i bästa fall 20 procent, av pengarna till omstrukturering av industrin och avveckling av fabriker.

Hela sockerpolitiken är ett varnande exempel på vad som kan hända när vi börjar genomföra jordbrukspolitiken på industrins villkor. Industrin får enorma summor i ersättning och vi får mycket lite i gengäld. Vi hoppas att jordbrukspolitiken i framtiden kommer att vara just en jordbrukspolitik och inte en industripolitik.

Vi bör särskilt uppmärksamma vikten av solidaritet. Solidariteten är också en faktor att ta hänsyn till, eftersom alla länder, inklusive dem som har minskat sin sockerproduktion, fortfarande måste betala ett pris på socker som överstiger världsmarknadspriset, trots att de helt enkelt inte får producera socker eftersom industrin har beslutat att man inte ska göra det.

Likaså måste vi i framtiden se till att vi inte börjar tillämpa liknande system på andra områden inom jordbruksproduktionen.

  Neil Parish (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja framföra ett mycket stort tack till Katerina Batzeli för hennes betänkande. Jag skulle också vilja framföra ett stort tack till Albert Deß som varit skuggföredragande när det gäller detta betänkande för PPE-DE-gruppens räkning.

Jag tror att det var Margaret Thatcher som en gång sa att man inte kan kämpa emot marknaderna, och problemet med hela sockerordningen är att det är precis vad vi har försökt att göra under åren.

Jag lovordar kommissionsledamoten och hennes arbete eftersom det är en mycket tilltrasslad situation, och vi måste reda ut den. Vi måste avlägsna mer socker ur systemet och göra EU mycket mer konkurrenskraftigt när det gäller sockerproduktionen. Hela syftet med den aktuella reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken är att ge stöd till jordbrukare av miljöskäl, men också att i hög grad få dem att producera för marknaden.

Jag anser att årets sockerreform kanske kommer att bli lättare att genomföra jämfört med tidigare år av den enkla anledningen att vi nu har upplevt spannmålspriser som är tre gånger högre än förra årets. Därför kommer vissa sockerproducenter kanske att besluta sig för att ta pengarna från omstruktureringsfonden och slå fast att de kan odla spannmål eller raps och försörja sig bra på det. Av den orsaken måste vi, oavsett vad vi gör med sockret, vara säkra på att vi går mot en minskning av den mängd som produceras inom EU, som jag sa – men vi måste fortfarande låta jordbrukarna livnära sig på sin mark.

Vi får inte bara tänka på att skapa jämvikt i sockerproduktionen i Europeiska unionen, utan också att det finns AVS-länder som vi importerar socker från. I mitt eget land, Storbritannien, importerar Tate & Lyle över en miljon ton socker. Företaget är mycket intresserat av att kunna få tillgång till detta socker samtidigt som vi minskar och reformerar sockerordningen. Jag skulle vilja be kommissionsledamoten att också se på denna sida av argumentet med blida ögon.

  María Isabel Salinas García (PSE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! För nästan två år sedan antogs ett lagstiftningspaket för reformen av sockersektorn i syfte att anpassa den till en globaliserad marknad som verkligen innebar små möjligheter för våra jordbrukare.

Fru kommissionsledamot, som ni mycket väl kommer ihåg var det en traumatisk reform och parlamentet hade svårt att enas. Nu verkar det som om vi inte kommer att uppnå målet att minska kvoterna. Därför lägger kommissionen fram det här nya förslaget för att försöka komma till rätta med situationen innan det är för sent.

Vi anser att kommissionens förslag i princip är positivt, eftersom det i viss mån ger jordbrukarna möjlighet att ta initiativ till att avstå kvoter. Vi tycker dock att det till viss del är otillräckligt och att det kan leda till oönskade effekter i vissa länder, t.ex. Spanien.

Jag vill därför lyfta fram två punkter som jag tycker är mycket viktiga. För det första vill jag betona vikten av den socialdemokratiska gruppens ändringsförslag, och jag vill tacka föredraganden Katerina Batzeli för hennes arbete, om behovet av att i vissa fall förlänga det extra avvecklingsstödet till jordbrukare till regleringsåret 2009–2010. Vi anser att det är en nödvändig förändring för att åtgärden inte ska misslyckas och för att den ska motsvara producenternas förväntningar.

För det andra vill jag uppmärksamma det ändringsförslag som antogs i utskottet i mitt namn, och som vid plenarsammanträdet har beteckningen ändringsförslag 11, om att produktionsanläggningar som omställs till produktion av bioetanol ska betraktas som fullständigt demonterade. Det finns två syften med åtgärden: å ena sidan uppmuntrar den till kvotavståenden, eftersom den ger dessa företag möjlighet att ge sig in på nya marknader, å andra sidan främjar den en sektor, såsom biobränslesektorn, vid en tidpunkt då det talas så mycket om behovet av att öka tillgången.

Den här reformen har redan varit traumatisk för många länder, till exempel mitt. Jag tycker att det bör finnas pengar och möjligheter att bibehålla inkomsten för jordbrukare som vill avstå från sina kvoter, men framför allt för jordbrukare som vill fortsätta.

  Janusz Wojciechowski (UEN). – (PL) Herr talman! Reformen av sockermarknaden är en av de reformer vars syfte är mycket svårt att förklara för jordbrukarna i EU, inbegripet jordbrukarna i mitt eget land, Polen. De administrativa och finansiella påtryckningarna för att minska sockerproduktionen från 18 till 12 miljoner ton har inte motiverats på ett övertygande sätt. Det talas om behovet av solidaritet med jordbrukare på andra kontinenter, även om det är uppenbart att det här inte handlar om deras intressen. Det handlar inte så mycket om jordbrukarnas intressen som stora koncerners globala intressen. I dessa intressens namn avvecklar EU gradvis sitt jordbruk med hjälp av successiva ”reformer” och slår in på en mycket farlig väg eftersom man blir beroende av livsmedel från tredjeländer. Den här politiken innebär att vi inte längre har en tryggad livsmedelsförsörjning, vilket är viktigt för kommande generationer. Jag är rädd att det inte kommer att dröja länge förrän alla, och inte bara jordbrukarna, kommer att ångra dagens oansvariga reformer och att vi alla snart kommer att inse att de får skadliga konsekvenser.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Som alla mycket väl vet är vi mycket kritiska till den här reformen av sockersektorn. Vi har alltid försvarat självbestämmanderätten i fråga om livsmedel. Vi anser därför att det är oacceptabelt att ett land som Portugal, som bara har en sockerfabrik i Coruche och en liten fabrik i São Miguel på Azorerna som knappt kan tillgodose halva landets konsumtionsbehov, ska ha samma skyldighet att minska sin kvot av socker som produceras från sockerbetor.

Det är tydligt vad konsekvenserna blir. Jordbrukare och företag kommer att avveckla produktionen, vilket därmed leder till ökad arbetslöshet och negativa konsekvenser för landsbygdsutvecklingen. Det är därför nödvändigt – som tusentals jordbrukare med små och medelstora jordbruksföretag hävdade på Portos gator den 17 september när rådet (jordbruk och fiske) sammanträdde i Portugal – att ändra politiken för att ta hänsyn till varje medlemsstats specifika situation, deras produktion och konsumtionsbehov samt för att trygga jordbrukarnas inkomster och landsbygdsutvecklingen. Det är det som vi än en gång föreslår kommissionsledamoten.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Innan jag börjar kan jag påminna alla om att det inte handlar om betor eller spannmål. På Irland odlades betor i ett inbördes gynnsamt växelbruk med vete.

Omstruktureringen av sockerordningen på Irland var en katastrof. Det hanterades illa av företaget Greencore och vår jordbruksminister. Många av mina väljare har blivit lidande, och de sociala problemen är omfattande. Det minsta vi kan göra är därför att återvända och ersätta dessa människor.

Vår förhoppning att skapa en rationell biobränsleindustri som var integrerad med livsmedelsproduktionen, i stället för att konkurrera med den, försenades med flera år, eller omintetgjordes till och med. När jag kontaktade kommissionen för att försöka avvärja katastrofen sa de till mig att programmet var fastställt och att ändringar av det, till med av goda skäl, skulle riva upp alltsammans. Men nu pillar vi med samma program. Är det inte möjligt att göra något åt den röra som lämnades kvar på Irland i detta anpassningsskede?

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot, fru Batzeli och herr Deß! Vi känner alla till att syftet med ändringsförslagen till förordningen om den gemensamma organisationen av marknaden för socker är att göra det mer attraktivt att delta i omstruktureringen av gemenskapens sockerindustri för att uppnå målet att minska gemenskapens sockerproduktion. Låt mig säga tre saker om detta.

För det första är kommissionens förhållningssätt positivt. Det gäller särskilt förslaget att till och med retroaktivt öka stödet till stödmottagare som redan har följt förordning (EG) nr 318/2006 för att de ska känna att de inte har behandlats orättvist trots att de först bidrog till omstruktureringen av sektorn.

För det andra menar jag att det klart och tydligt har framgått att om vi inte lyckas minska produktionen till önskad nivå kommer framtida linjära kvotminskningar endast att gälla de medlemsstater som inte har ansträngt sig för att uppnå målet. Å andra sidan kommer det i förordningen att tas hänsyn till de länder som har gjort betydande produktionsminskningar och vars återstående industriföretag nu har nått kritiska nivåer. Det är särskilt viktigt för länder som mitt att veta att vi inte kommer att glömma bort denna ståndpunkt när vi diskuterar framtiden för den gemensamma organisationen av marknaden för socker efter 2010.

För det tredje vill jag ta upp frågan om bioetanol. Vi bör ta tillfället i akt och allvarligt överväga möjligheten att vår entusiasm för bioetanol så småningom kanske kommer att försvinna och att många av de fabriker som producerar bioetanol kanske inte kommer att överleva. Vad kommer att hända med de anställda i branschen i framtiden och vad kommer att hända med jordbrukarna? Ska vi än en gång behöva ta itu med stora mängder arbetslösa?

  Gábor Harangozó (PSE). – (HU) Tack, herr talman. Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tyvärr har omstruktureringen av sockermarknaden inte gett de resultat som vi hade hoppats på. När vi ändrar omstruktureringsordningen måste vi ta hänsyn till att vissa medlemsstater har avstått från en väsentlig andel av sin kvot. Ungern har avstått 27 procent av sin kvot, medan genomsnittet för hela EU bara är 10,5 procent.

När vi fastställer de slutliga kvotminskningarna är jag därför för att hänsyn tas till produktionsnivån i varje medlemsstat. Det vore olämpligt om alla medlemsstater i EU var tvungna att minska produktionen samtidigt och med lika mycket eftersom produktionen ser olika ut i olika länder.

Dessutom får ändringen av omstruktureringsordningen inte negativt påverka medlemsstater som redan har minskat sina kvoter mer än genomsnittet. Därför är jag emot att kvoterna för sockerbetor och isoglukos buntas samman vid beräkningen av förhållandet mellan avstådda kvoter och ursprungliga kvoter. Samtidigt bör högsta möjliga omstruktureringsstöd också beviljas i de fall där anläggningarna inte avvecklas utan i stället används för andra ändamål, till exempel produktion av biomassa eller bioetanol. Tack för er uppmärksamhet.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Som ett led i reformen av sockermarknaden har tillgången på socker minskat med 0,2 miljoner ton de senaste två åren, en siffra som skiljer sig väsentligt från den föreslagna nivån. Detta bör inte komma som någon överraskning för någon. Detta resultat förutsågs av polska ledamöter i Europaparlamentet, vilket våra anföranden, både inför utskottet för jordbruk och landsbygdsutveckling och i Europaparlamentets kammare, vittnar om.

Vi lyckades inte nå de uppställda målen vilket visar att det inte fanns tillräckligt med motivation och incitament, bland annat möjligheter för sockerbetsodlarna att övergå till annan produktion. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling insåg detta och föreslog bland annat att höja stödet till odlare och tjänsteföretag från 10 till 50 procent av stödet till sockerfabriker och att för regleringsåret 2008–2009 höja det extra bidraget till odlarna från 237,50 till 260 euro per ton av den avstådda kvoten.

Det måste även påpekas att kommissionen för närvarande inte genomför reformens principer, som syftar till att bibehålla produktionen i de konkurrenskraftigaste regionerna. De föreslagna ändringarna gör ingenting för att motverka problemen, än mindre för att lösa dem. De förvärrar situationen.

ORDFÖRANDESKAP: ROTHE
Vice talman

  Carmen Fraga Estévez (PPE-DE). – (ES) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för att hon är här. Jag tycker att kommissionsledamoten, föredraganden och många av talarna har lyft fram de problem som har funnits med genomförandet av 2005 års sockerreform och det faktum att avvecklingen av produktionen har försenats och är långt ifrån reformens mål på 6 miljoner ton.

Jag menar därför att vi alla välkomnar det förslag som kommissionen nu lägger fram och som ska sätta ny fart på avvecklingen. I sektorn, framför allt betproduktionssektorn, är man mycket nöjd med att omstruktureringsprocessen påskyndas med tanke på att det annars, precis som kommissionsledamoten också sa, kommer att bli en linjär minskning av kvoterna 2010 utan något stöd som kompensation för minskningen.

Jag anser att det ändringsförslag som jag lade fram för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater ligger i linje med den filosofin och det nya förslaget. Jag syftar på ändringsförslag 31 i vilket jag efterlyser en utvärderingsrapport för reformen och, vid behov, förslag för att förlänga stödfonden med ett år under regleringsåret 2010–2011. Från början planerades den pågå under fyra år för att, som jag sa, kompensera för den inledande förseningen med att genomföra reformen.

Det här är någonting som producenterna har efterlyst och som jag tycker bör stödjas, särskilt med tanke på att fonden uteslutande finansieras av sektorn och därför inte har någon finansiell inverkan på gemenskapens budget.

Jag vill att kommissionen, och naturligtvis även mina kolleger, godkänner ändringsförslaget.

Till sist vill jag bara tacka Katerina Batzeli för hennes arbete, hennes betänkanden och förslag på förbättringar, som har hela jordbruksutskottets stöd, samt för det förslag som kommissionen presenterade.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! Det råder ingen tvekan om att det behövs omfattande reformer av EU:s sockerindustri för att skapa förutsättningar för fortsatt framgång i framtiden. Minskad produktion är ett nödvändigt led i dessa reformer. Minskningen bör dock främst inriktas på företag som inte är konkurrenskraftiga. Tyvärr ser verkligheten ofta annorlunda ut.

I mitt eget land, Tjeckien, lade man till exempel ned nya, effektiva och lönsamma sockerfabriker och avstod kvoter till förmån för överstatliga producenter. Detta hade naturligtvis en mycket negativ inverkan på inhemska odlare och konsumenter.

Jag vädjar därför till kommissionen att i större utsträckning än förut beakta konkurrenskraftsprinciperna vid genomförandet av de nödvändiga reformerna i sockerindustrin och att ägna mycket större uppmärksamhet åt utvecklingen av biobränslesektorn. Jag anser att biobränslen innebär nya möjligheter för sockerbetsodlarna och att de representerar framtiden.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Reformen av sockermarknaden som inleddes 2005 ger inte de resultat som man räknat med, trots enorma finansiella utgifter. Trots stora finansiella incitament på 730 euro per ton minskad sockerproduktion i hela gemenskapen har sockerproduktionen minskat med knappt 1,1 miljoner ton i stället för de 6 miljoner som man räknat med. Kommissionens förslag på nya förändringar av sockermarknaden förbättrar inte situationen utan gör den faktiskt värre, eftersom förslagen inte är förenliga med reformens huvudprincip, det vill säga att bevara sockerproduktionen i de konkurrenskraftigaste regionerna.

Jag menar att det för det första behöver skapas förutsättningar för en stadig utveckling för de konkurrenskraftigaste sockerproducenterna i gemenskapen för att EU:s produktion ska kunna konkurrera på en allt öppnare världsmarknad.

För det andra måste vi dra maximal fördel av sockrets exportpotential inom ramen för den gräns som avtalats med Världshandelsorganisationen.

För det tredje och sista kommer det att vara nödvändigt att minska produktionen med hjälp av en linjär faktor som är lika för alla medlemsstater om vi inte lyckas förbättra sockermarknaden avsevärt med hjälp av dessa lösningar.

  Vladimír Železný (IND/DEM). – (CS) Fru talman! Jag representerar ett land som uppfann sockerbiten. Socker av hög kvalitet var någonting som vi brukade vara stolta över men EU har hänsynslöst tagit denna stolthet ifrån oss.

Om förordning (EG) nr 320/2006 genomförs kommer Tjeckien att bestraffas för sitt tillbörliga beteende gentemot utländska investerare från de ursprungliga EU-länderna som man har låtit överta sockerindustrin i landet. Förordningen är ett otillbörligt försök att tillgodose de stora europeiska sockertillverkningsföretagens intressen, medan de länders intressen som är traditionella odlare och producenter ignoreras.

Det är därför nödvändigt att som Hynek Fajmon med flera föreslår i sitt ändringsförslag göra det möjligt för medlemsstaterna att slopa bestämmelserna a och b och låta de enskilda medlemsstaterna avgöra hur de ska hantera den kritiska situation som skulle uppstå om kvoterna minskades med 20 procent eller mer. Annars skulle Tjeckien kanske, absurt nog, bli en importör av den traditionella produkt som landet har tillverkat i århundraden.

En dag när våra barnbarn skriver listor över skäl till varför Tjeckien bör lämna EU kommer sockerpolitiken och de förordningar som vi nu debatterar att stå högst upp på listan.

  Ville Itälä (PPE-DE). – (FI) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag inser mycket väl att sockerkvoterna behöver minskas ytterligare och jag stöder detta. Jag inser också, mot bakgrund av de siffror vi har, att den tidigare reformen inte lyckades.

Frågan är dock hur den här framtida reformen ska genomföras. Den bör vara rättvis för alla medlemsstater. Om vi till exempel ser på den ur mitt lands perspektiv, Finland, fanns det två sockerfabriker i landet och den tidigare kvotminskningen, som i praktiken innebar en minskning på 40 procent, ledde till att en av dem lades ned. Om vi i den här reformen skulle minska kvoterna med ytterligare 13 procent skulle det i värsta fall innebära att all sockerproduktion upphör i Finland, eftersom båda fabrikerna skulle tvingas lägga ned.

Detta är uppenbarligen en orättvis situation för finska sockerodlare och den finska industrin. Därför stöder jag det ändringsförslag som min kollega Hynek Fajmon har lagt fram och där han förklarar att förslaget på intet sätt bör gälla de medlemsstater som redan har minskat sina kvoter med över 20 procent, såvida de inte själva sedan beslutar något annat.

Jag hoppas att kommissionsledamoten också har förståelse för den situation som små länder befinner sig i. När vi nu diskuterar frågan om nedskärningar av stödet i den södra delen av landet enligt artikel 141 i anslutningsfördraget har landsbygdsbefolkningen i Finland en mycket svag tilltro till EU. Det behövs en strimma av hopp, och framför allt måste reformerna genomföras på ett rättvist sätt så att alla medlemsstater behandlas lika.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Först av allt skulle jag vilja tacka er alla för alla era värdefulla synpunkter. Jag tror att vi inser hur invecklad denna fråga är utifrån de uttalanden som gjorts här i dag. Jag har bara några kommentarer.

För det första är jag övertygad om att det som nu har föreslagits – något som jag skulle vilja beskriva som en stor morot för sektorn – kommer att fungera. Incitamentet är mycket attraktivt eftersom vi nu ger jordbrukare möjligheten att få 10 procent från omstruktureringsfonden, och omstruktureringsfonden för 2008/09 är på 625 euro. Sammanlagt blir det 62,5 euro plus den extra tilldelning som vi betalar ut från omstruktureringspengen – 237,5 euro – 300 euro per ton som jordbrukarna sänder tillbaka till kommissionen.

För min del är det viktigaste att jordbrukare för första gången kan utnyttja omstruktureringsfonden. Detta har inte varit möjligt tidigare. Tidigare var det bara industrin. Nu kan jordbrukarna säga ”jag vill avstå, och jag vill ha mina 300 euro per ton, och utöver det får jag ersättning för prisminskningen”. Och detta är inte en engångsbetalning: det fortsätter.

Jag instämmer helt med Neil Parish. Jag anser att alternativet till betsockerproduktion är mycket mer lockande nu än det har varit på årtionden, med spannmålspriset, med rapspriset. Jag förutsätter därför att jordbrukarna kommer att göra sina kalkyler och se över hur de ska arrangera sin framtida produktion så att slutresultatet blir så lockande som möjligt.

Jag nämnde retroaktivitet under mitt första anförande. Retroaktivitet finns där för att de som har levererat ända från början inte ska drabbas. De kommer att ersättas. Det gäller för betsockerodlare, producenter av inulinsirap och för cikoriaodlare. Så det görs ingen skillnad mellan de olika typerna av betsockerproduktion.

Jag är därför tillitsfull, och jag är mycket tacksam för parlamentets snabba gensvar, som jag hoppas ska göra det möjligt för oss att nå en politisk överenskommelse i rådet i morgon, så att vi kan ge ett tydligt budskap till sektorn, till betsockerodlarna, och att de i sin tur kan börja planera sin nästa produktionssäsong.

Jag är övertygad om att detta kommer att gynna hela sektorn, eftersom alternativet till att inte utnyttja denna möjlighet, som också nämndes här i dag, kommer att vara en schablonmässig minskning utan ersättning. Så jag är helt säker på att man kommer att göra en hel del beräkningar ute på de olika jordbruksföretagen och i områden där detta kan vara attraktivt, för att leverera de ton som vi behöver för att finna rätt jämvikt i vår sockersektor.

Jag vill än en gång tacka er – särskilt föredraganden Katerina Batzeli – för allt arbete som ni har gjort i detta besvärliga ärende.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Béla Glattfelder (PPE-DE), skriftlig. – (HU) Fru talman! Kommissionen kräver i sin pågående översyn av sockerreformerna att europeiska jordbrukare och den europeiska sockerindustrin gör ytterligare orimliga uppoffringar för att återställa balansen på sockermarknaden. I mitt yttrande över Europaparlamentets betänkande för utskottet för internationell handel för en tid sedan påpekade jag att det inte var möjligt att uppnå den önskvärda balansen på den europeiska sockermarknaden så länge det inte finns någon lagstiftning för ett effektivt importskydd. Europaparlamentet lade i sitt betänkande också fram förslag för kommissionen och rådet (jordbruk och fiske) om att begränsa importen av socker från tredjeländer. I slutändan införlivade lagstiftaren inte dessa förslag i det slutliga dokumentet.

Jag delar den uppfattning som framförs i ett ändringsförslag till detta förslag om att de medlemsstater som redan har avstått minst 20 procent av sin kvot inte ska behöva genomföra ytterligare kvotminskningar. Detta vore rättvist och riktigt mot de länder som redan har gjort seriösa insatser för att genomföra sockerreformerna.

Samtidigt tycker jag dock att det är viktigt att en översyn av sockerreformerna även bör innehålla åtgärder för att göra sockerindustrin mer konkurrenskraftig. Med detta i åtanke har jag lagt fram ett ändringsförlag om att medlemsstaterna ska få besluta att först ge små och mindre konkurrenskraftiga sockerbetsodlare en möjlighet att avstå från att leverera sockerbetor. Detta innebär en betydande fördel för små och mindre välinformerade odlare, samtidigt som det hjälper den europeiska sockerindustrin att bli mer konkurrenskraftig, även internationellt.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Det är beklagligt att kommissionen har återvänt så snart med ett andra omstruktureringspaket för socker som parlamentet ska rösta om. Det första paketet ledde till den irländska sockerindustrins död, till skada för landet, jordbrukare och odlare.

Tyvärr har varken jordbrukare eller leverantörer än så länge fått del av ersättningspaketet till fullo.

Jag samtycker inte till kommissionens försök att i det aktuella paketet begränsa den ersättning som utbetalas till odlare och leverantörer till bara 10 procent – att anslå de resterande 90 procenten till förädlarna verkar överdrivet.

Enligt det första omstruktureringsprogrammet anslogs ett minimum på 10 procent till odlare och företag, och medlemsstaterna fick flexibilitet att besluta om den exakta andelen som skulle utbetalas, men när det gäller detta paket är kommissionen mycket bestämd när det gäller hur ersättning bör anslås.

Det är uppenbart att det behövs högre omstruktureringsstöd för att nå kommissionens mål. Jag välkomnar att ett ökat omstruktureringsstöd ska utbetalas till dem som redan upphört med betsockerproduktion.

Jag skulle vilja uppmana till att ersättningar som ska betalas ut till irländska jordbrukare och företag betalas ut omedelbart – denna affär har pågått alldeles för länge.

  Witold Tomczak (IND/DEM), skriftlig. – (PL) Herr talman! Det har under en längre tid förekommit flagranta överträdelser av den gemensamma jordbrukspolitikens regler på många marknader i industrin. Sockermarknaden är bara ett ökänt exempel på detta. Den reform av sockermarknaden som antogs för bara två år sedan innebar orättvisa lösningar för de nya medlemsstaterna, eftersom den gynnade vissa gamla medlemsstater som skapar överskott i de så kallade B-kvoterna som är kostsamma för skattebetalarna. Ett av målen med reformen var att öka konkurrenskraften i sektorn. Tanken var att de mest konkurrenskraftiga företagen skulle finnas kvar på marknaden. Den översyn som föreslås för närvarande syftar till att straffa dem som är mest konkurrenskraftiga. När allt kommer omkring kommer införandet av nya faktorer och den ökade retroaktiva ersättningen att leda till detta. Finns det någon logik bakom det som sker här?

När de gamla EU-ländernas intressen utmanas är alla principer som bortblåsta. Solidaritet eller lika möjlighet att konkurrera betyder ingenting längre.

Detta gäller för hela jordbrukssektorn, där de rikaste länderna får de största subventionerna. Alla försök att bekämpa diskrimineringen av de fattigaste nya medlemsstaterna bemöts med en avväpnande uppriktighet hos företrädare för de gamla medlemsstaterna – ni har rätt, säger de, men vi tänker inte öppna ”Pandoras ask”. Men när vi nu ser på sockersektorn kan den ordning som undertecknades för inte så länge sedan komma att ändras! Bara för att den påverkar de äldre medlemsstaternas och de stora koncernernas intressen.

5. Farliga leksaker tillverkade i Kina (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande om farliga leksaker tillverkade i Kina.

Två kommissionsledamöter kommer att tala.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Leksaker är inte som vilken annan produkt som helst. De är utformade för den sårbaraste konsumentgruppen av alla och det är därför alldeles uppenbart att vi måste ha de högsta standarderna för leksaker när det gäller barnens säkerhet. En lång rad mycket allvarliga frågor har med rätta tagits upp här i samband med en amerikansk tillverkares senaste återkallningskampanjer, där tillverkaren på eget initiativ återkallade felaktiga produkter från marknaden.

Jag vill börja med att säga att båda dessa fall handlar om produkter som inte är certifierade enligt europeisk lagstiftning för den europeiska marknaden. Leksaker med blyfärg har naturligtvis länge varit förbjudna i EU, till skillnad från i Förenta staterna. Leksaker med magnetiska delar eller andra farliga delar som kan lossna har naturligtvis också länge varit förbjudna i EU. Det vi har att göra med här är därför inte ett problem som rör tillämplig lagstiftning (även om jag senare kommer att ta upp frågan om tillämplig lagstiftning, ett område där vi måste göra vissa ändringar) utan ett problem som rör genomförandet och efterlevnaden av den tillämpliga lagstiftningen.

De produkter som vi använder varje dag kan inte vara hundra procent säkra. Inte ens den bästa lagstiftaren i världen kan garantera att det inte uppstår några fel i produktionen. Inte ens den bästa lagstiftaren i världen kan garantera att det inte uppstår några fel någonstans i försörjningskedjan som nu organiseras på global nivå. Inte ens den bästa lagstiftaren i världen kan förhindra handel med brottsligt eller bedrägligt uppsåt.

Jag vill påminna er om det grekiska fallet där tre personer dog efter att ha använt ett felaktigt ångstrykjärn. Strykjärnet var inte bara försett med den europeiska CE-märkningen utan även en särskild tysk säkerhetssymbol. Trots det var strykjärnet inte säkert, förmodligen eftersom det var en förfalskning. Ingen lagstiftare i världen kan göra någonting för att stoppa detta. Ansvaret ligger hos tillverkaren och hos dem som ska se till att tillverkarna följer gällande regler. Det är marknadsövervakningsmyndigheterna i medlemsstaterna. Det finns inte något europeiskt marknadsövervakningssystem. Detta hör till medlemsstaternas exklusiva behörighet.

Jag vill påpeka för er att detta i själva verket handlar om ett problem som är mycket nära förknippat med ekonomisk globalisering. I dag innebär det att vi har att göra med globala försörjningskedjor. Vi har att göra med företag som verkar under kostnadspress, vilket innebär att de ständigt sätter press på sina leverantörer att hålla nere kostnaderna, vilket därmed bidrar till att priserna hela tiden sjunker. Det finns en mycket stor risk att detta förr eller senare sker på bekostnad av säkerheten.

Det är därför som vi ständigt säger att ju mer internationell och omfattande försörjningskedjan blir desto större ansvar har företagen för att se till att gällande regler följs i samtliga led i försörjningskedjan. Så var till exempel inte fallet med blyfärgen på de leksaker som tillverkades av den amerikanska tillverkaren. Här levererade en kinesisk leverantör en färg som den inte skulle ha levererat. Det är sanningen i fallet.

Företagens sociala ansvar kommer först. Företagen ansvarar för att deras produkt uppfyller gällande EU-regler. Sedan har vi medlemsstaternas ansvar. De måste se till att marknadsövervakningen fungerar. Sedan är det upp till oss europeiska lagstiftare. Vi måste se till att vår lagstiftning är uppdaterad och att möjliga risker upptäcks i god tid och införlivas i lagstiftningen.

Därför påbörjade kommissionen en grundlig översyn av det nuvarande direktivet om leksakers säkerhet för mer än två år sedan. Direktivet om leksakers säkerhet är ett av de äldsta direktiven som är ett resultat av ”den nya metoden”. Det är tydligt att leksaksmarknaden har förändrats dramatiskt de senaste 20 åren. En lång rad nyligen upptäckta risker och faror kommer därför att tas med i det nya direktivet och med mycket stränga regler – till exempel om användningen av kemiska ämnen i leksaker – kan riskerna undvikas. Direktivet kommer att presenteras för lagstiftaren före årsslutet.

I början av året hade vi redan lagt fram ett helt åtgärdspaket för att stärka marknadsövervakningen i syfte att förbättra CE-märkningens skydd. I det här skedet vill jag säga en sak om CE-märkningen. CE-märkningen innebär att tillverkaren (oavsett om det är en europeisk tillverkare eller en tillverkare utanför Europa som vill sälja i Europa) lämnar en absolut garanti om att produkten är helt förenlig med gällande regler i Europa. Tillverkaren garanterar detta med CE-märkningen. Det är det som CE-märkningen betyder.

I en lång rad fall får tillverkaren inte använda CE-symbolen på grundval av egendeklaration och egen bevisning utan måste certifieras av ett utomstående organ. Så är alltid fallet när det kan finnas risker för användarna på grund av att produkten inte fungerar som den ska. Certifiering av ett utomstående organ är numera obligatorisk i alla sådana fall. Dessa organ, som vi kallar för organ för bedömning av överensstämmelse, skulle kunna fungera betydligt bättre. Vi har lagt fram lämpliga förslag och som EU:s lagstiftare har ni tillgång till dem.

När det gäller leksaker måste vi nu fatta ett beslut i en mycket svår fråga för kommissionen och för er som lagstiftare. Vill vi införa krav på att varje enskild leksak som släpps ut på marknaden ska certifieras av ett utomstående organ eller vill vi låta tillverkarna genom CE-märkningen garantera säkerheten och därmed också åta sig ansvaret? Här måste jag också tillägga att tillverkarna när som helst och med full dokumentation, i enlighet med gällande regler, måste kunna bevisa att de har använt CE-märkningen enligt lagen. Eller vill vi kanske välja en tredje väg och i det nya direktivet om leksakers säkerhet ange vissa typer av leksaker som kräver certifiering av ett utomstående organ?

Jag vill inte dölja att jag känner stor sympati för den senare lösningen. Jag vill ge er ett exempel: Vad gör vi med alla de leksaker som innehåller datorchip? När barn stoppar dem i munnen är datorchip en farlig produkt. Det måste därför finnas en garanti för att dessa leksakskomponenter under inga omständigheter utgör en fara för barn. Om vi inte vill frånta barnen deras Game Boy – och det tror jag inte att någon har för avsikt att göra – är den enda lösningen att i det här läget göra det obligatoriskt med certifiering av ett utomstående organ. Kommissionens uppfattning ligger åt det hållet och jag räknar även med att under den här debatten bilda mig en uppfattning om parlamentets tankar i frågan.

Den sista punkt som jag vill nämna är en begäran riktad till tillverkare och konsumentorganisationer. Tillverkarna måste vara medvetna om att kostnadspressen, hur stor den än må vara, inte befriar dem från ansvaret att genomföra fullständiga kontroller av varje enskilt led i produktionsprocessen och försörjningskedjan. Ju mer internationell produktionen och försörjningskedjan blir desto större blir ansvaret för de företag som är verksamma på marknaden.

Konsumentorganisationerna skulle göra en verklig insats om de kunde skapa en medvetenhet om att billigt inte alltid är detsamma som bra. Det här är inte bara en fråga om säkerhet utan även om kvalitet, för hur ofta har man inte sett – till och med när det gäller leksaker som barnet öppnar under julgranen – att ett barn bara hinner leka med en leksak en gång innan den går sönder. Den kanske var billig men den var inte bra! Billig betyder inte alltid bra och billig betyder inte heller alltid säker. Det betyder att konsumenten måste vara medveten om att det finns ett direkt samband mellan priset på en produkt och produktens kvalitet och säkerhet. Mot bakgrund av den billighetsideologi som sprider sig i åtminstone vissa medlemsstater är det här en fråga som jag oroar mig alltmer över.

Avslutningsvis kan jag säga att dagens EU-lagstiftning åtminstone är bättre än den som vi ser i andra delar av världen. Den kan förbättras och den håller på att förbättras. Så fort det rör sig om leksaker tillämpas de strängaste standarderna och så måste det vara.

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Det är verkligen en ära och ett nöje för mig att stå här tillsammans med vice ordförande Günter Verheugen för att tala till parlamentet om den kritiska frågan om farliga produkter och produktsäkerhet. Kommissionen står enad, som ni ser, när det gäller att ta itu med denna fråga och ger er med glädje sin ståndpunkt utifrån två kompletterande synsätt.

Vårt öppna samhälle och vår öppna ekonomi erbjuder medborgarna valalternativ som man inte hade råd med och/eller som var otänkbara för bara en generation sedan. Detta är ett stort framsteg, men det åtföljs av en utmaning som vi har upplevt under de senaste månaderna. Jag talar naturligtvis om oron för produktsäkerheten och särskilt leksaker. Medborgarna måste veta att deras säkerhet höjs genom sunda regler, effektiva och kraftfulla myndigheter samt ansvarstagande företag.

Jag ska inleda denna kortfattade redogörelse med några ord om lagstiftning och upprätthållande av lagstiftning, eftersom det är avgörande. Jag anser att den gällande rättsliga ramen för konsumentproduktsäkerhet i EU i grunden är sund och kommer att stärkas av kommissionens förslag till nya metoden-direktiv som ännu inte har antagits. Jag talar särskilt om direktivet om allmän produktsäkerhet med Rapex, systemet för snabbt informationsutbyte om produktsäkerhet, vilket ger en i grunden sund ram. Vi har redan den rättsliga ramen för att hantera farliga produkter som tillverkas i Kina eller någon annanstans. Utmaningen att trygga en inre marknad med säkra produkter handlar framför allt om en effektiv tillämpning av den nu gällande rättsliga ramen, och om vi läser om direktivet noga ligger befogenheten för denna tillämpning hos medlemsstaterna. Medlemsstaternas tillsynsmyndigheter för marknaden och tullmyndigheter är skyldiga att se till att inga farliga produkter kommer ut på marknaden, eller att de dras tillbaka eller återkallas. Medlemsstaterna måste införa effektiva, proportionella och avskräckande påföljder för överträdelser, och det föreskrivs i artikel 7 i direktivet om allmän produktsäkerhet att det faktiskt är medlemsstaternas ansvar.

De offentliga myndigheternas upprätthållande utgör naturligtvis bara ett komplement till att företagen uppfyller sina rättsliga och etiska skyldigheter, som kommissionsledamot Günter Verheugen just fastslog för några minuter sedan. Det är tillverkarnas, importörernas och distributörernas ansvar att se till att de bara placerar säkra produkter på marknaden, och vidtar åtgärder när de upptäcker risker för konsumentsäkerheten.

Bara några ord om produkter som nyligen återkallats, vilket naturligtvis är vårt stora bekymmer. När det gäller frågan om dessa farliga produkter som nyligen återkallats borde kommissionen vara mer oroad för lugnet än för aktiviteten, och insyn skapar tillit. Av denna orsak kan jag inte göra annat än uppmuntra de nationella myndigheterna att stärka sin övervakning och informera kommissionen om farliga varor och inte bara hålla tyst av ett eller annat skäl, som att inte vilja störa människor före jul eller bara försöka ta itu med problemet under tystnad.

Frågorna kvarstår naturligtvis. Anmäler aktörer problemen tillräckligt snabbt, och uppfyller deras interna granskningar kraven? Hur kan vi sörja för ett tidigare och mer effektivt ingripande från marknadens tillsynsmyndigheter och bättre övervakning när det gäller återkallande av produkter? Den senaste tidens återkallanden har trots allt visat att förbättringar kan och bör göras i produktens hela saluföringskedja, som bland annat omfattar produktdesign, hantering av underleverantörer, kontroller av tillverkningsprocessen och tester av slutprodukter.

Jag skulle vilja tala lite om förbindelserna med Kina och USA. Kommissionen ifrågasätter också om Kina gör tillräckligt. Under mitt besök i Kina nyligen var mitt huvudbudskap att EU inte kompromissar när det gäller konsumentsäkerhet i dag och inte kommer att göra det i framtiden. Jag betonade detta och fick de kinesiska myndigheternas försäkran om särskilda framstegsmål. Det finns inget marknadsargument som skulle kunna konkurrera med produktsäkerheten eller säkerheten för människors liv. Jag är beredd att ställa dem till svars om de inte skulle uppvisa resultat. I oktober förväntar jag mig att få rapporten från de kinesiska myndigheterna, och jag gör verkligen allt i min makt för att försäkra dem om att jag inte kommer att tveka att vidta åtgärder om de inte uppvisar resultat.

Det konstruktiva samarbetet med Kina har redan gett avkastning – tillbakadragna exportlicenser för vissa undermåliga produkter. Jag måste säga att jag var i Kina i fyra dagar, och under dessa dagar återkallades licenserna för de två största leksakstillverkarna. Detta placerar EU i täten, långt före andra utvecklingsländer som behandlar liknande frågor. Som ni känner till lade den arbetsgrupp som inrättats av den amerikanska presidenten fram en rapport den 16 september som innehöll åtgärder som till stor del liknar de som EU redan har vidtagit när det gäller säkerhet för varor. Vi har redan kontaktat den amerikanska myndighet som ansvarar för konsumenter och produktsäkerheten samt beslutsfattare för att gemensamt stärka våra budskap till den kinesiska regeringen. Jag har redan talat med ordföranden för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, Arlene McCarthy, om resultaten från deras besök i USA. Nästa vecka, när jag är i USA, kommer jag att utreda hur vi skulle kunna samarbeta. Målet är att ge ett kristallklart budskap till kineserna. Nödvändiga säkerhetsåtgärder kommer inte att fungera som ett förhandlingsobjekt gentemot det ena eller andra ekonomiska blocket. De är ett absolut villkor för tillgång till endera.

Jag skulle vilja avsluta med de kommande steg som vi räknar med att ta. Kommissionen har åtagit sig att göra allt i sin makt för att leksaker som säljs inför julen inte ska medföra otrevliga överraskningar, och detta åtagande är mycket bestämt. Vi kanske måste sluta en slags julpakt med producenterna, importörerna, alla myndigheter i medlemsstaterna, något som skulle säkerställa ett kraftfullt genomförande, och konsumentorganisationer. Kommissionen kommer regelbundet att uppdatera parlamentet om utvecklingen, särskilt slutsatserna i de övergripande åtgärderna som syftar till att granska de starka och de svaga sidorna i den aktuella mekanismen för konsumentproduktsäkerhet i mitten av november, och efter det kommande toppmötet mellan EU och Kina i slutet av november. I början av nästa månad, den tredje, kommer samtliga nationella myndigheterna att samlas i Bryssel, och vi kommer då att jämföra våra åsikter om hur säkerhetsdirektiven genomförs överallt. Vi har redan fört omfattande samtal med alla leksakstillverkare, inbegripet Mattel, om bland annat utbyte av praxis. Som jag nyligen informerade utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd om är detta inte rätt tillfälle för reflexmässiga reaktioner. Tillsammans med vice ordförande Günter Verheugen och ett antal kolleger i kommissionen kommer vi att se till att det ges nödvändiga, proportionella och lämpliga svar på de frågor som har uppstått när det gäller allmänhetens förtroende för förvaltningen av global produktsäkerhet.

Även om kommissionsledamot Günter Verheugens framställning faktiskt var mycket uttömmande, vill jag säga att när det gäller översyn av det så kallade nya metoden-paketet krävs det att vi bevarar de särskilda och framgångsrika system som upprättats genom direktivet om allmän produktsäkerhet för att vara särskilt noggranna med EU-medborgarnas hälsa och säkerhet. Vid årsslutet kommer vi att lägga fram den första av de rapporter som vi är skyldiga att lägga fram vart tredje år enligt direktivet, och ni kommer att se att denna mekanism som grundar sig på gemenskap, solidaritet och proportionalitet verkligen är effektiv. Jag är övertygad om att ni tänker sätta säkerheten före en rationell modell som passar alla och även välvilligt beakta det förslag till förordning som kommissionen ursprungligen föreslog.

Vi måste också vara medvetna om att det inte är första gången som detta inträffar. Om ni jämför med hur vi har gått igenom alla otrevliga händelser när det gäller livsmedelssäkerhet som inträffar på marknaden kan vi verkligen förbättra vår institutionella jämförelse och göra vårt bästa när det gäller produktsäkerhet, eftersom vi inte kan vara en ö i denna globaliserade värld. Vi måste utöva vår kontroll och försäkra EU-medborgarna om att tillsynen hos gemenskapens myndigheter är densamma överallt och att den utgör ett komplement till medlemsstaternas ansträngningar.

  Malcolm Harbour, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Det finns ett japanskt ordspråk (och jag betonar ”japanskt” i motsats till ”kinesiskt” mot bakgrund av denna fråga): ”Ett problem är ett berg av rikedomar.”

Jag anser att genom problemet med Mattel har det viktiga arbete som vi gör i kammaren, särskilt mina kolleger i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, med vad som traditionellt sett snarare upplevs som ett torrt ämne, som rör produktlagstiftning, marknadsövervakning och bedömning av överensstämmelse, verkligen fått uppmärksamhet. Men nu vet allmänheten varför det är viktigt, och jag hoppas att de kommer att fortsätta uppmärksamma det.

Jag vill tacka de två kommissionsledamöterna för att de kom hit i dag, men kanske framför allt påminna dem om att det lades fram en muntlig fråga, som de, tror jag, har sett fram emot och som täcker de flesta av våra frågor, men jag tror också att vi ligger lite före dem. Ni ska få se den resolution som vi ska rösta om i morgon, i vilken en bred syn på produktsäkerhet, och särskilt säkerhet för leksaker, i det globala sammanhanget kommer till uttryck.

Det finns ett antal frågor som riktas till de båda kommissionsledamöterna. Det gläder mig att kommissionsledamot Günter Verheugen har bekräftat att leksaksdirektivet kommer att vara här mot slutet av året, något som vi hade begärt. Det gläder mig att han har avslöjat en del tankar, men vi ber honom att möjligen dela med sig av lite fler tankar med oss. Vi har inte helt förstått åt vilket håll han är på väg. Han talar kanske om några differentierade normer för särskilda områden. Jag skulle rätt och slätt vilja varna honom för det. Jag är till exempel inte helt övertygad om att en leksak som innehåller ett mikrochip är farligare än en cykel, men jag låter honom fundera på det.

Låt mig bara betona några av de frågor som vi vill se över. Först av allt är den stora besvikelsen denna morgon att det inte finns någon företrädare för rådet här. Och de spelar en avgörande roll, som vi vet, när det gäller produktöverensstämmelse och produktbedömning.

För det andra instämmer jag i de båda kommissionsledamöternas bedömning att tillverkarna och producenterna måste bära det största ansvaret för hantering av en leverantörskedja, där de gör kvalitetskontroller och kan se till att de ständigt producerar produkter av hög kvalitet.

Slutligen anser jag att konsumenterna har rätt till mer och bättre information. Jag förstår inte varför vi är så ovilliga att tala om för konsumenterna var produkterna tillverkas. Rådet undersöker för närvarande ett förslag på utvalda områden. Jag anser att leksaksindustrin på allvar måste se över en ordentlig säkerhetsmärkning av leksaker som den utvecklar och själv förvaltar, så att konsumenterna verkligen har en försäkran om att de kommer att få trygga och bra kvalitetsleksaker när de går för att köpa leksaker i jul.

  Evelyne Gebhardt, för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman! Jag anser att vi i EU i allt väsentligt har åstadkommit en mycket hög säkerhetsstandard för produkter. Jag håller med Günter Verheugen när han säger att vi aldrig kan åstadkomma säkerhet till 100 procent. Vårt mål i Europa måste dock vara att ha högsta möjliga säkerhetsnivå och vi har ännu inte uppnått det målet. Det finns fortfarande en hel del kvar att göra för att förverkliga detta mål. De här återkallningskampanjerna (det är inte bara Mattel utan det har även funnits andra de senaste månaderna) har visat att det finns ett mycket stort behov av åtgärder på EU-nivå för att garantera högsta möjliga produktsäkerhet.

Tre månader före jul håller vi naturligtvis ett öga på leksaker, som måste vara särskilt säkra. Barnen är vår framtid. Därför måste vi ägna särskild uppmärksamhet åt deras säkerhet. Vi är således redan mycket irriterade över att kommissionen tar så lång tid på sig att se över direktivet om leksakers säkerhet. Jag hoppas att det stämmer att översynen av direktivet kommer att vara klar vid årets slut, eller till och med före årsslutet, så att vi faktiskt kan uppdatera det helt och hållet. Jag är också mycket orolig över vilka förslag som kommer att läggas fram eftersom det hittills alltid har varit mycket oklart.

Det finns ytterligare en viktig punkt, nämligen genomförandet av lagstiftningen. Kommissionen har också tagit upp det och det är också ett problem. I måndags hade jag tillfälle att besöka ett certifieringsinstitut, se mig omkring och fråga om vilka problem som finns. Ett mycket tydligt problem som lyftes fram var att CE-märkningen inte innebär det som faktiskt utlovas. Vi behöver arbeta med detta och kräver därför att det även bör finnas ytterligare en säkerhetsmärkning, särskilt för leksaker, så att säkerheten också kan garanteras.

Det räcker inte att göra kontroller när produkterna redan finns i butikerna. De måste göras innan. Kontrollerna måste göras innan och de måste också vara obligatoriska när det finns behov av det. Det gäller särskilt leksaker.

Min tredje och sista punkt är att Rapex-systemet behöver förbättras. När vi tittar på siffrorna ser vi att åtgärderna på området varierar betydligt från en medlemsstat till en annan. Jag anser att vi här måste vädja till medlemsstaterna om att förbättra och främja det här systemet så att vi vid behov faktiskt kan återkalla och förbjuda produkter.

  Toine Manders, för ALDE-gruppen. – (NL) Fru talman! Det gläder mig att se att det faktiskt är två kommissionsledamöter här. Det visar på ett dynamiskt förhållningssätt till det problem som nyligen inträffade med Mattel. Det finns naturligtvis två sidor av problemet, vilket nu även framgår av det faktum att det är mindre allvarligt när det handlar om Kina och att Mattel också gjort fel. Som sagt, det finns två sidor av problemet. Jag anser för det första – och här vill jag upprepa Bill Clintons ord – att politiker måste tänka först och handla sedan. Så sa president Bill Clinton under ett valmöte förra året, då han även sa att vi inte får bli stressade så fort någon trycker på en knapp, vilket är fallet med leksaker. Jag är också skyldig till detta ibland. När någonting händer blir vi politiker stressade och vill genast införa strängare åtgärder och hårdare regler. Jag anser att vi måste tänka först, innan vi vidtar några åtgärder. Lyckligtvis var det just det som vi gjorde med vår resolution.

Det för mig in på den andra punkten, det vill säga varför Mattel-problemet också för något positivt med sig. Framför allt kommer vi att särskilt överväga vikten av en CE-märkning, en kvalitetsmärkning som visar att en produkt är säker, och hur vi kan förbättra märkningen.

Jag håller helt med om det som kommissionsledamot Günter Verheugen säger om att vi aldrig kan uppnå 100 procents säkerhet. Vi måste emellertid – för att spinna vidare på vad Evelyne Gebhardt sa – sträva efter att uppnå 100 procents säkerhet. En produkt som är försedd med CE-märkning betyder 100 procents ansvar, vilket naturligtvis är oerhört viktigt för konsumenterna. Om det finns en CE-märkning så vet konsumenten att om någonting går fel med den produkt som konsumenten har köpt kan han eller hon alltid kräva ersättning av tillverkaren eller importören.

Den resolution som vi ska rösta om i morgon handlar just om den frågan. Jag anser att vi har utarbetat en utmärkt resolution. Tillsynen kan förbättras – och här håller jag fullständigt med kommissionsledamot Meglena Kuneva om att vi inte behöver mer lagstiftning utan snarare måste göra tillsynen av den befintliga lagstiftningen mer effektiv och ändamålsenlig. Vi kan inte låta de enskilda medlemsstaterna utöva tillsyn i tredjeländer. Jag menar att det behövs en europeisk strategi i samarbete med medlemsstaterna för att åstadkomma detta och jag hoppas att kommissionen kommer att vidta åtgärder i den riktningen.

Sedan måste konsumenterna också känna till vilka märkningar som finns. Vi har CE-märkningen och i resolutionen efterlyser vi även en säkerhetsmärkning för leksaker, åtminstone som ersättning för alla de nationella märkningar som finns. Målet är inte att införa en lång rad olika märkningar. Det skulle innebära att konsumenterna inte längre skulle se skogen för alla träd och därför inte längre skulle kunna göra ett medvetet val. Att göra det menar jag vore att skjuta över målet. Saker och ting måste bli tydligare, med färre men bättre regler. Jag anser att det är oerhört viktigt. Jag hoppas således att vi kan införa dessa märkningar på frivillig basis, eftersom marknaden kommer att se till att de genomförs. Om vi ska införa skyldigheter måste vi som myndighet bedriva övervakning och jag tror att marknaden, konsumenterna, främst kommer att välja säkerhet och en tydlig märkning. Om det skulle ske vore jag och min grupp fullkomligt nöjda med beslutet. Vi ser fram emot översynen av direktivet om leksakers säkerhet som ni redan har nämnt.

  Hiltrud Breyer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Kontroller och en skog av nya symboler – det här missar helt problemets kärna! Kontroller är bra, lagstiftning är ännu bättre! Vi behöver inte mer pseudosäkerhet, eller mer pseudopolitisk handling för själva handlandets skull, utan bättre lagstiftning och bättre standarder. Cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska ämnen, CMR-ämnen, har fortfarande inte tagits bort från barnens leksaker. Leksaker får inte vara giftiga fällor för barn. Gift hör inte hemma i barnens händer, inte ens i ytterst små mängder.

Herr Verheugen! Jag tycker att det är oacceptabelt hur ni frigör er från ansvaret för era egna misslyckanden genom att kritisera producenter och konsumenter. Vi vet att den rättsliga grunden, direktivet om leksakers säkerhet, inte har skyddat barnen från giftiga leksaker på flera år. Kommissionen vet om det. Det framgår av er egen rapport från 2004 att ni får kraftfull kritik på den punkten. Där står det svart på vitt att direktivet om leksakers säkerhet har misslyckats. Vi har skickat påminnelser om att direktivet behöver ses över sedan 2001 och de har lagts på hyllan om och om igen. Det är inte sant att bly är förbjudet i leksaker. Bly är i sig inte förbjudet enligt direktivet om leksakers säkerhet! Kan kommissionen kanske förklara för oss varför den inte har satt igång någon juridisk återkallningskampanj eller varför det var en frivillig återkallningskampanj av leksakstillverkarna?

Vi måste därför sluta låta konsumenterna tro att vi har problemet under kontroll. Vi behöver ett bättre skydd. Detta innebär uppenbarligen att vi måste ändra det hela från grunden och ersätta bristen på standarder med tydliga lagar och förbud. Det är helt absurt att vi tillåter att cancerogena ämnen hamnar i händerna på barn. Bättre kontroller är därför överhuvudtaget inte till någon hjälp här. Vi måste således här och nu skärpa lagstiftningen och sedan genomföra bättre kontroller. Vi får inte låta våra barn bli förgiftade medan de leker!

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Fru talman! I debatten om återkallandet av de aktuella leksakerna har det ofta framställts som att ansvaret för att farliga leksaker finns på marknaden är tillverkarlandets, i detta fall Kinas. Jag beklagar att diskussionen inte har handlat mer om vilket ansvar de företag har som lägger ut produktion i bl.a. Kina, i detta fall företaget Mattel. Jag vill inte anklaga just detta specifika företag, eftersom det är väldigt många företag som lägger ut produktionen. Det görs för att man vill hålla priserna så låga som möjligt. Man vill öka vinsterna.

Vi måste dock diskutera mycket mer vilket ansvar företagen har. Så låga kostnader som möjligt eftersträvas, samtidigt som företagen inte tar ansvar för vare sig konsumentsäkerheten eller för de arbetstagare som arbetar med dessa skadliga produkter. Vi måste sätta press på företagen att vi som konsumenter kräver trygga och säkra produkter. Vi kräver också att produkterna ska tillverkas i anständiga arbetsmiljöer utan att arbetstagare riskerar sin hälsa och säkerhet.

Särskilt tragiskt är det naturligtvis när det är barnen som drabbas av skadliga produkter. Vi måste naturligtvis gemensamt se till att vi får ett stopp på detta.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Fru talman! EU och Kina är stora ömsesidiga handelspartner. Det innebär att Kina kan ställas till svars för kvaliteten på de produkter som man levererar. EU kan inte finna sig i osäkra kläder eller leksaker. EU bör aldrig låta sina ekonomiska intressen i Kina komma före de europeiska konsumenternas intressen. Den här debatten visar än en gång att de europeiska konsumenterna inte bara gynnas av låga priser utan desto mer av kvalitet och säkerhet, som kommissionsledamot Günter Verheugen också sa. Än mer så när barnens säkerhet står på spel.

Jag vill i den här debatten inte bara fokusera på importörerna utan i högsta grad även på de kinesiska tillverkarna. Säkerheten är inte bara viktig om produkterna når Europa. Säkerhetshänsyn måste vara en vägledande princip på ett så tidigt stadium som möjligt i produktionskedjan. Säkerhet är när allt kommer omkring inte någon lyxvara eller ett fint tillval, vare sig här eller i Kina. Jag uppmanar rådet och kommissionen att tydligt och kraftfullt förmedla det budskapet till våra kinesiska handelspartner. Kommissionsledamot Meglena Kunevas ord gör mig särskilt övertygad om att det faktiskt kommer att ske. Jag hoppas att hon verkligen kommer att framhärda i denna svåra uppgift.

  Luca Romagnoli, för ITS-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Kina visste och vet fortfarande om att många av dess produkter är farliga, inte bara leksaker. Kina har vid många tillfällen försäkrat oss om att de allra flesta produkter som de exporterar uppfyller europeisk standard. Konsumenterna har dock lågt förtroende för kinesiska produkter.

I kommissionens rapport från 2006 om farliga produkter betonas att antalet farliga och olagliga leksaker, hårtorkar och tändare har ökat. Leksaker är faktiskt de produkter där det sker flest oegentligheter och Kina är det ursprungsland med flest överträdelser. Kommissionsledamot Meglena Kuneva varnade för att om Kina inte uppfyller EU:s krav kommer nästa steg att vara att förbjuda importen av vissa kinesiska produkter.

Jag anser att vi bör förstärka tullhindren. EU bör nämligen inte bara skydda konsumenterna eller den egna industrin, inte bara stödja fri konkurrens genom lika möjligheter till marknadstillträde, utan bör också vidta åtgärder av sociala skäl och av miljöskäl gentemot den kinesiska industrins mycket spekulativa produktion.

Vi behöver kontroller, inte bara av produktens slutliga kvalitet utan även en tydlig ursprungsmärkning och kontroller innan vi låter kinesiska produkter distribueras på den inre marknaden. Vi behöver även kontroller av de säkerhetsstandarder och villkor som gäller vid tillverkningen av produkterna i ursprungslandet. Annars kommer institutionerna att fortsätta att medverka till de miljökatastrofer, den sociala exploatering och den illojala konkurrens som den kinesiska industrin orsakar.

  Jim Allister (NI). – (EN) Fru talman! Det stämmer obestridligen att Mattel skulle ha återkallat dessa farliga leksaker. Men det uppstår ett antal relevanta frågor.

För det första, när det gäller alla våra konsumentskyddslagar, det var inte EU eller någon av EU:s byråer som upptäckte faran, utan snarare det amerikanska moderföretaget. Säger inte detta oss något viktigt om hur effektiva och tillförlitliga våra egna skydd är?

För det andra påtvingar vi vår inhemska industri stränga normer och krav på alla områden, från hälsa och säkerhet till koldioxidutsläpp. Likväl slår vi upp våra dörrar på vid gavel för kinesiska varor som är resultatet av bedrövliga produktionsförhållanden och inte alls uppfyller det som vi kräver av våra egna fabriker, och som kommer från anläggningar som spyr ut utsläpp som om det inte fanns någon morgondag. Inte konstigt att vi har tvingat så mycket produktion till Fjärran östern! Men min fråga är, med vilken global nettovinst? För att vara rättvis mot både de europeiska arbetstagarna och konsumenterna är det dags att vi för in lite rim och reson i vår strategi. Om vi inte hade decimerat vår egen tillverkningsindustri genom strafflagstiftning, så skulle vi kanske inte vara så beroende av Kina och dess dåliga varor nu.

  Marianne Thyssen (PPE-DE). – (NL) Fru talman, kommissionsledamöter! En leksakstillverkares återkallningskampanj nyligen fungerade som en väckarklocka, och det med rätta. Det är nu upp till oss att ta itu med problemet på ett rationellt och väl genomtänkt sätt. Vi har under många år försökt att åstadkomma ett gott konsumentskydd, även när det gäller produktsäkerheten. Om vi fortfarande ibland ställs inför situationer där det produceras, importeras och saluförs varor som inte uppfyller lagstiftningen är det naturligtvis inte någon idealisk situation. Kanske är det dock inte helt möjligt att förhindra att det sker. Trots det kan Europas medborgare och konsumenter räkna med att vi fortsätter att göra vårt yttersta för att hålla det hela i schack.

I det fall som är en direkt orsak till att vi har den här debatten var de aktuella produkterna leksaker från Kina. Trots det vill jag vädja om att vi inte begränsar oss till detta, till det faktum att de kommer från Kina. Det släpps även ut osäkra produkter på marknaden från andra länder. I vissa fall är de även tillverkade av oss. Det är bättre att skriva effektiva avtal än att inleda protektionistiska kampanjer. Vi får inte heller bara fokusera på leksaker, även om en av fyra produkter som upptäcks vara defekta faktiskt är en leksak. Vi måste se till att produktsäkerheten garanteras rent allmänt. Vi behöver inte tänka ut en ny strategi som sådan, utan vi måste täppa till luckorna i det befintliga systemet. Vi arbetar med att åstadkomma detta med förslagen i paketet för produkters rörlighet på den inre marknaden. Jag vill klargöra för alla att förslagen utarbetades i syfte att få den inre marknaden att fungera effektivare. Vi införlivar alltid målet om ett gott konsumentskydd i förslagen och nu verkar det faktiskt vara så. Den inte marknaden och konsumentskyddet står därför inte i motsats till varandra utan är helt förenliga. Detta Vi måste fortsätta på den vägen.

Jag har bara en fråga till kommissionen. I vår gemensamma resolution efterlyser vi en granskning för att undersöka om det finns en frivillig säkerhetsmärkning utöver CE-märkningen. Min fråga till kommissionen är vad deras reaktion är på detta.

  Erika Mann (PSE). – (DE) Fru talman, kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Jag har roat mig med att söka på ”toys” och ”China” i Google. Jag rekommenderar er alla att också göra det. Ni kommer då att få långa listor över leverantörer, den kinesiska försörjningsindustrin och producenter och se allt som ni kan köpa där. Åttio procent av alla leksaker som kommer från Kina hamnar på kommissionens webbplats och vice versa. Den europeiska marknaden importerar 80 procent av sina leksaker från Kina. Om ni betraktar dessa båda siffror tillsammans kan ni tänka er vilken omfattning det rör sig om här.

Man måste å ena sidan naturligtvis inse att vi befinner oss i ett internationellt sammanhang där världsekonomin blir alltmer sammanlänkad och den europeiska industrin och sysselsättningen är naturligtvis beroende av leveranser från Kina. Å andra sidan måste man även säga att globalt nätverksbyggande av det här slaget i industrin endast fungerar när det finns ett förtroende. Detta förtroende bygger på vissa aspekter som också måste upprätthållas.

Förtroendet ökar när det finns sund konkurrens. Sund konkurrens uppnås när kineserna, producenterna och försörjningsindustrin kan försäkra oss om att de faktiskt har förmåga och kunskaper för att utföra alla de kontroller som behövs för att exportera sina produkter till EU enligt den europeiska marknadens krav.

Naturligtvis kan det endast skapas ökat förtroende och sund konkurrens när producenterna, och i det här fallet den kinesiska regeringen, garanterar att Kina gradvis också kommer att införa de miljöstandarder, sociala standarder och arbetsvillkor som vi har och i samma utsträckning. Annars kommer att vi få illojal konkurrens.

Illojal konkurrens påverkar alltid landets förmåga att utföra kontroller. Det kan vi se eftersom alla uppgifter visar att de flesta problem som vi har med farliga leksaker från Kina inte nödvändigtvis rör varor från producenter från de största varumärkena utan från dem som ingår i osäkra försörjningskedjor. Kineserna måste därför utveckla kontrollverksamheten avsevärt.

Vi måste naturligtvis också sopa rent framför egen dörr och jag anser att det fortfarande finns mycket oreda i Europa. Jag vill inte upprepa vad mina kolleger redan har tagit upp utan i stället räkna upp ett antal punkter som rör utskottet för internationell handel, nämligen de europeiska importörernas skyldighet att införa gränskontroller, behovet av att inleda juridiska återkallningskampanjer och frågan om när man ska införa importförbud och importbegränsningar och på vilka villkor. Vi kommer snart att få det svårt – åtminstone inom vissa sektorer, till exempel textilsektorn – eftersom de skyddsåtgärder som vi har för närvarande håller på att löpa ut. Vi kommer då att få ytterligare problem, åtminstone i den sektorn.

  Frédérique Ries (ALDE). – (FR) Fru talman! Vilka lärdomar bör vi dra av Mattel-affären? Jag måste göra en inledande iakttagelse, som visserligen är ett sidospår men ändå är viktig. Om den här handelshistorien får ett lyckligt slut beror det delvis på ansvarskänslan hos företagets chefer som fattade det nödvändiga beslutet: en massiv återkallningskampanj och effektiv kommunikation.

För det andra vill jag gratulera kommissionsledamot Meglena Kuneva som har levt upp till våra förväntningar genom att kräva en effektiv tillämpning av Rapex-systemet, som naturligtvis fortfarande skulle kunna finslipas ytterligare, och genom att sända ett tydligt budskap till de kinesiska myndigheterna.

För det tredje vill jag uttrycka min frustration. I verkligheten är Mattel-affären nästan en historia om ett förutsägbart misslyckande, nämligen om EU:s övervakning av CE-märkta produkter, i det här fallet leksaker, men de är inte de enda produkter som påverkas. Under debatten om direktivet om ekodesign för produkter 2004, kritiserade jag och andra som är här nu på förmiddagen – jag ser Karin Scheele, Peter Liese, Claude Turmes – att det fanns andra farliga produkter på den europeiska marknaden som var försedda med CE-märkning.

Vår gemensamma resolution innehåller onekligen intressanta möjligheter: översynen av de befintliga direktiven, ökad konkurrens – med Kina i det här fallet – utökade resurser till tullmyndigheter och nationella tillsynsmyndigheter. De båda kommissionsledamöterna som är här i dag betonade denna mycket viktiga punkt. Jag önskar att någon från rådet hade varit här nu på förmiddagen. Vi hade behövt dem.

Avslutningsvis måste EU, om man vill skydda konsumenternas hälsa och säkerhet, hitta och döma bluffmakarna, vilket man har gjort, men även förbjuda saluföring av konsumentprodukter som innehåller farliga ämnen, till exempel CMR-ämnen och endokrinstörande ämnen.

ORDFÖRANDESKAP: BIELAN
Vice talman

  Heide Rühle (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag välkomnar att kommissionen tillmäter den här frågan så stor vikt i dag. Två kommissionsledamöter har uttalat sig, vilket tydligt visar att till och med kommissionen äntligen har insett att vi måste agera i den här frågan. Det råder dock fortfarande vissa tvivel om de uttalanden som gjorts där man i första hand hänvisar till medlemsstaternas och tillverkarnas ansvar. Medlemsstaterna bär säkert en stor del av ansvaret och marknadsövervakningen har på senare år skurits ned i många medlemsstater. Det är fel metod för att ta itu med globaliseringens utmaningar. Men det handlar inte bara om det.

Det finns ett trängande behov av en översyn av direktivet om leksakers säkerhet. När vi inser att den här återkallningskampanjen nu är den fjärde sedan november 2006 föranleder det till exempel följande frågor: Vem följer egentligen upp de här återkallningskampanjerna? Vad åstadkommer man med sanktionerna i medlemsstaterna och lagstiftningen om importörernas och producenternas ansvar? Det finns ett trängande behov av en översyn av direktivet om leksakers säkerhet som också gör de nya utmaningarna rättvisa. Det här direktivet är inget svar på de nya utmaningarna.

Vi måste ta itu med frågor som lagstiftningen om kollektiv talan. Kommissionsledamot Verheugen, ni har med rätta tagit upp frågan om att vi måste klargöra för konsumenterna att kvaliteten också är viktig och att priser och kvalitet måste återspegla detta. Då frågar jag naturligtvis även mig själv varför konsumenterna inte längre har möjlighet, till exempel genom EU-lagstiftning om kollektiv talan, att kräva att vissa saker även bör ändras när det gäller kostnaderna?

Jag skulle vilja gå närmare in på frågan om CE-märkningen. Vi har diskuterat detta länge och över hela linjen och vi känner till CE-märkningens brister och begränsningar. Jag tycker att det är fel när man antyder för konsumenterna att CE-märkningen är en tydlig signal om att en produkt är säker. CE-märkningen är först och främst en förklaring om att märkningen är förenlig med EU:s direktiv. Den kan syfta på vissa delar av produkten, den kan syfta på hela produkten, men den avslöjar på det hela taget ingenting om produktens säkerhet. Här har vi en brist som snarast måste rättas till i det nya direktivet om leksakers säkerhet.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Sextiofem procent av alla leksaker som importeras till EU är tillverkade i Kina. I augusti återkallade ett visst amerikanskt leksaksföretag omkring 18 miljoner Kina-tillverkade leksaker över hela världen.

Problemet är de höga blyhalterna i den färg som använts till leksakerna. Detta föranleder den allvarliga frågan om vilken framtid vi vill att våra barn ska ha. I sina desperata försök att skära ned på produktionskostnaderna ignorerar de multinationella företagen kostnaderna för folkhälsan.

Kommissionsledamot Meglena Kuneva har förklarat att hon tänker se över lagstiftningen om leksaker. Jag gratulerar henne till detta initiativ, men beklagar samtidigt att kommissionen än en gång uppmanas att vidta åtgärder när skadan redan är skedd i stället för att förebygga sådana olyckliga händelser.

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! När vi hör talas om giftiga ämnen i spädbarnens haklappar, barnens kläder och leksaker, eller till och med självantändande batterier, är det uppenbart att vårt kontrollsystem inte fungerar som det ska. Åtminstone delar av nästan alla europeiska tillverkares produkter tillverkas i Kina eller andra lågkostnadsländer där man använder billigare produkter för att göra en större vinst, trots högre råmaterialpriser och löner. Det är naturligtvis importörernas ansvar att se till att lagstiftningen följs och detta beror därför på deras standarder och kontroller.

Vi har ett farligt mentalitetsproblem när ansvaret med ett par ord överförs på producenterna och tillverkarna hellre betalar böter än inleder återkallningskampanjer. Jag anser att det är där som EU bör börja, kanske genom att höja böterna så att de blir mer kännbara om informationen inte genast förs vidare och produkterna återkallas. Dessutom menar jag att CE-märkningen måste bli mer än en ren självreglering av industrin.

  Robert Sturdy (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Vi lever och arbetar i en global marknadsekonomi, och vi kan inte förvänta oss att genomföra lagstiftning som inkräktar på denna. Kommissionsledamot Kuneva! Jag har inget att anmärka på det som ni har framfört. Jag instämmer helt i allt det som ni har sagt – mina gratulationer; se bara till att det genomförs.

När det gäller kommissionsledamot Günter Verheugen måste jag tyvärr säga att kampen faktiskt upphör någonstans, och det passar kommissionen mycket bra att fortsätta lägga över ansvaret på medlemsstaterna, eller vem som helst, men ni måste faktiskt tillämpa den lagstiftning som parlamentet inför. Jag anser därför att det är er tjänsteavdelnings ansvar att se till att produkter som kommer in i Europeiska unionen är minst lika säkra som de produkter som vi tillverkar inom unionen. Till Hiltrud Breyer, ledamot av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, som helt riktigt talar om lagstiftning, vill jag säga: det tjänar inte mycket till att genomföra lagstiftning i Europeiska unionen om vi bara importerar produkter som inte uppfyller samma normer som de som vi lägger fram inom Europeiska unionen. Vi har till exempel genomfört lagstiftning om barometrar. Hur många barn äter barometrar? Och ändå stoppade vi produktionen av barometrar. För ungefär 10 minuter sedan stoppade vi produktionen av socker i Europeiska unionen, och säger att vi måste stödja Tate & Lyle, som importerar det. Det kommer in företeelser som mul- och klövsjukan och blue tongue i Europeiska unionen, eftersom vi lever på en global marknad, och ändå stärker vi inte lagstiftningen vid införselorten tillräckligt för att säkerställa produktsäkerheten.

Vi lever faktiskt på en global marknad, och det sista som jag vill ha är en lagstiftning med handelshinder. Vi måste godta att det kommer att anlända produkter från resten av världen, men de måste hålla samma standard. Jag vill sörja för mina väljares säkerhet – barnen, barnbarnen till de människor som har valt mig – när de går och köper sina julleksaker och se till och garantera att de inte kommer att dö av någon blyfärg.

Jag lämnar er med en sista tanke. Som jordbrukare har jag upplevt effekterna av blyfärg som nötkreatur har slickat av som har suttit där i åratal, och det dödar dem helt enkelt på ett mycket långsamt och otäckt sätt. Se till och garantera att mina barnbarn och mina väljares barnbarn är trygga.

  Anna Hedh (PSE). – Herr talman! Eftersom jag själv är småbarnsförälder, känns frågan högst aktuell. Om jag ska vara ärlig, tänker jag inte alltid på vilka kemikalier en leksak innehåller eller säkerhetsgraden på den när jag handlar leksaker till mina barn. För mig är det så självklart att de leksaker som jag köper i Sverige, Bryssel eller Strasbourg är säkra. Ni kanske tycker att jag är godtrogen, men jag är inte ensam. I samband med att jag gjorde en raid i min dotters barbielåda för tre veckor sedan och plockade ut både hund och katt och väska, frågade jag några grannar hemma på min gata hur de såg på detta när de köpte leksaker. Samtliga menade att så länge sakerna säljs i leksaksaffärer och är CE-märkta är de väl säkra.

Våra konsumenter är alltså invaggade i en falsk trygghet. Nu är det vårt ansvar att se till att tryggheten inte fortsätter att vara falsk. Därför vädjar jag till kommissionen att vi snarast reviderar leksaksdirektivet. Vad kan väl prioriteras högre än våra barn? Vi måste bland annat se till att leksakerna inte innehåller cancerogena ämnen. Vi måste införa ett förbud mot alla cancerframkallande och andra giftiga ämnen. Många sådana ämnen ackumuleras i kroppen. Barn som utsätts för sådana ämnen kommer att ha dem i kroppen under resten av livet. Detta ansvar kan inte ligga på föräldrarna. Vi har inte kunskapen. Vem skulle köpa en leksak om man vet att den innehåller cancerogener?

Vi måste förändra och förstärka CE-märkningen. Konsumenterna tror idag nämligen att CE innebär att produkten är säker, men då måste vi ha en väl utvecklad marknadsövervakning och ett enhetligt testsystem. Vi måste också säkerställa att försäljare och leverantörer av osäkra produkter tvingas ta sitt ansvar fullt ut. Jag välkomnar också en översyn av RAPEX-systemet. Efter ett samtal med svenska konsmentvägledare förstår jag att det är ett mycket viktigt verktyg, och att man använder sig av det dagligen. Det är emellertid inte fulländat förrän alla EU-länder utnyttjar och bidrar till systemet fullt ut.

Slutligen vill jag ännu en gång understryka att våra konsumenter måste sättas i första rummet, för utan trygga och säkra konsumenter får vi ingen blomstrande inre marknad.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! EU genomför främst och effektivast den fria rörligheten för varor genom att skapa en inre marknad. EU genomför nya metoden-direktiven för konsumentskydd. Direktivet om leksakers säkerhet är ett av dem. EU:s tillverkare ansvarar för att de varor som de producerar är säkra. Ansvarar importörerna för att varorna är säkra?

Det finns stora skillnader mellan de europeiska och de globala leksaksmarknaderna. Så sent som i augusti återkallade den amerikanska leksakstillverkaren Mattel nästan 19 miljoner leksaker som var tillverkade i Kina. Mattels leksaker säljs även i EU. Hälften av alla produkter som bedömdes hälsovådliga och som såldes i EU 2006 var tillverkade i Kina.

Samma säkerhetskrav som gäller för EU:s tillverkare måste även gälla exportörer i länder utanför EU som vill sälja sina produkter på EU:s inre marknad. Jag anser att tillverkare som flyttar produktionen från EU till Kina kan göra mycket för att påverka frågan och de måste ta sitt ansvar. De kan inte bara utnyttja den billiga arbetskraften i Kina utan bör även vara ärliga mot sina konsumenter – medborgarna i deras egna länder.

Jag uppmanar kommissionen att se över direktivet om leksakers säkerhet så snart som möjligt, att införa tydliga säkerhetskrav för leksaker och kontroll av CE-märkningen samt att skydda våra barn från farliga leksaker som släpps ut på EU:s marknad.

När det gäller frågan om certifieringsinstitutioner anser jag vidare att det bör vara obligatoriskt att tillverkare och importörer förlorar sitt produktionscertifikat om de produkter som de släpper ut på marknaden konstateras vara osäkra, det vill säga när förtroendet går förlorat.

  Carl Schlyter (Verts/ALE). – Herr talman! Vi köper leksaker till våra barn för att de ska ha roligt och stimuleras i sin utveckling. Utan undantag förväntar sig föräldrarna att samhället ska skydda barnen, men nuvarande lagstiftning tillåter att vi sätter giftbomber i händerna på våra barn. Verheugen säger att bly är förbjudet i leksaker, men sanningen är att lagen tillåter 0,7 mikrogram upptag per dag. Lagen låter emellertid industrin sätta standarden för hur säkerheten ska uppnås, och då upphör skyddet för våra barn.

Standarden säger att giftighetsdata från 1985 räcker – kommissionens egna experter kräver uppdatering. Standarden säger att hela dagsintaget kan räknas in från leksaker – experterna säger högst 10 procent, vilket skulle innebära tio gånger hårdare krav. Standarden räknar med att inget barn sväljer mer än 8 milligram av en leksak – experterna tycker att det är absurt. Standarden testar endast en leksak per kategori, inte varje produkt – experterna tycker att det är absurt.

Kommissionens egna experter anser att skyddet är en katastrof, och detta är bara början. 34 aromer som är förbjudna i kosmetika är tillåtna i leksaker. Cancerogena, mutagena, reproduktionstoxiska ämnen som är förbjudna i kosmetika är tillåtna i leksaker. Dessutom är allergener tillåtna i leksaker. I tio år har kommissionen vetat om problemen. Nu vill vi ha lagstiftningen, en lag som skyddar våra barn både på pappret och i verkligheten. Varför får leksaksindustrin och regeringarna dokumenten men inte parlamentet?

  Françoise Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Sextiofem procent av alla leksaker som distribueras i Europa, som säljs i Europa, tillverkas i Kina. De båda kommissionsledamöternas närvaro visar hur viktigt det här problemet är. Det är inte bara en säkerhetsfråga, utan även en hälsofråga som påverkar en viss konsumentgrupp, nämligen våra barn. När det rör sig om mycket små barn är problemet ännu allvarligare.

Vi får inte kompromissa med säkerheten, särskilt inte när de berörda produkterna är avsedda för små barn. Jag oroar mig särskilt över att medlemsstaterna inte utför de nödvändiga kontrollerna.

Vi vet att många produkter som tillverkas i Kina är farliga. Det gäller dock inte bara leksaker, utan även textilier och nu fordon. Det är därför ett ofantligt problem och kommissionen måste ta itu med frågan ordentligt.

Därför förespråkar jag höjda säkerhetsstandarder – den berömda CE-märkningen – så att vi kan minska risken för farliga ämnen i produkter som kommer från Kina. Jag tänker främst på kemikalier som vi har diskuterat en hel del.

Det är en fråga om företagens sociala ansvar, även om Mattel visade att man tog sitt ansvar. Medlemsstaternas ansvar är ännu viktigare. Det är ännu viktigare eftersom jag är djupt oroad över vad som kommer att hända med Internetförsäljningen. Hur kan vi vara säkra på att de leksaker som Mattel återkallade inte kommer att säljas till europeiska konsumenter via Internet? Vilka kontroller har vi?

Det är viktigt med konsumentinformation. Konsumenterna måste vara medvetna om riskerna med att köpa dessa produkter och måste inse att låga priser och billiga varor inte går hand i hand med hälsa och säkerhet.

Det är också viktigt att vi inför kontroller – kontroller på produktionsanläggningarna, oberoende och självständiga kontroller – och att vi förhindrar att dessa lager av felaktiga produkter väller ut på marknaden och gör mer skada.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! Kommissionsledamot Günter Verheugen har sagt att dagens ämne främst är ett problem med bristande efterlevnad av gällande lagstiftning. Det är delvis sant. Europaparlamentet bör inte försitta möjligheten att sända ett tydligt budskap till medlemsstaterna om att vi inte kan kräva en allt strängare EU-lagstiftning och sedan inte själva satsa tillräckligt med pengar för att garantera att den efterlevs.

Det har även sagts att vi bör tillämpa de allra strängaste standarderna i leksakssektorn. Det är här som direktivet om leksakers säkerhet, som har funnits länge, behöver ses över. Vid översynen av direktivet räknar jag med ett tydligt tillvägagångssätt som innebär att man kommer att tillämpa de allra strängaste standarderna och förbjuda kemikalier som klassificeras som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska. I dag hoppas jag att vi i Europaparlamentet kommer att inta denna ståndpunkt i de beslut som vi fattar.

Inte bara diskussionen om leksaker utan även många diskussioner på hemmaplan med våra medborgare visar att CE-märkningen är vilseledande. Som jag ser det hoppas vi antingen på en ursprungsbeteckning eller åtminstone en viss kvalitetsnivå. Jag tycker att vi som ett led i översynen bör ta oss en ny funderare på vad vi kan göra för att våra medborgare inte ska vilseledas på detta sätt.

Uppriktigt sagt förstår jag inte den frivilliga säkerhetsmärkningen heller. Vi måste öka överensstämmelsen i Europa och EU. Det är dock ingen vits att införa en särskild märkning som belöning för att vi under lång tid har följt gällande lagstiftning. Det är jag mycket skeptisk till och jag anser att det är viktigare att fokusera på att övervaka genomförandet av stränga regler.

  Dirk Sterckx (ALDE). – (NL) Herr talman, kommissionsledamöter! Som ordförande för delegationen för förbindelserna med Kina vill jag säga att samarbetet mellan Europeiska kommissionen och Kina naturligtvis är oerhört viktigt och att vi följer kommissionens verksamhet där så noga som möjligt. Jag vill dock även höra mig för om våra kinesiska kollegers verksamhet i Kina. Jag kan berätta för er att en kinesisk delegation tillfälligtvis är här den här veckan, eftersom vårt interparlamentariska möte hålls här i morgon och i övermorgon, och att en av frågorna på dagordningen just är produktsäkerheten och hur vi kan samarbeta effektivare i det avseendet. Om kommissionsledamoten har ytterligare förslag på frågor som kan tas upp på dagordningen – vi har förresten redan fått en promemoria från kommissionen om detta – välkomnar vi naturligtvis dessa förslag, eftersom det är uppenbart att samarbetet mellan Kina och Europa är särskilt viktigt. Jag vill påpeka att kommissionsledamoten under sommaren redan har vidtagit åtgärder i det avseendet och att en ytterligare uppföljning planeras i oktober. Samarbetet inom Rapex-systemet, där vi utbyter information med kineserna och den kinesiska myndigheten för kvalitetsövervakning, inspektion och karantän (General Administration of Quality Supervision, Inspection and Quarantine (AQSIQ)), måste bedrivas så smidigt som möjligt. Trots det får det inte gå så långt att vi – det vill säga myndigheterna, regeringen – övertar ansvaret för produkterna. Om vi ska kontrollera varje enskild produkt kommer tillverkarna att kunna säga ”låt dem göra det, vi kan se vad vi för ut på marknaden”. Ansvaret måste fortfarande ligga hos tillverkaren. Det framgick också med all önskvärd tydlighet i Mattel-fallet. Tillverkarna måste genom forskning och kontroller se till att deras produkter är säkra. Dessutom måste vi se till att kontrollerna genomförs så effektivt som möjligt i hela Europa och i Kina och att vi kan kontrollera läget med hjälp av stickprovskontroller.

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr vice ordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är verkligen en mycket sansad diskussion som vi har här på förmiddagen. Det välkomnar jag verkligen, men det är ett mycket svårt ämne. Vi har sammanlagt tre problem med konsumentprodukter, och framför allt med leksaker, och de har redan diskuterats ingående. För det första, marknadsövervakningen – och ni, kommissionsledamot Verheugen, har ju tagit upp frågan om att ett strykjärn felaktigt förseddes med två säkerhetsmärkningar på EU:s inre marknad. Det är illa nog, men det värsta är att en medlemsstat upptäckte strykjärnet men inte informerade övriga medlemsstater om det förrän ett år senare. Här behövs det förändring, särskilt i rådet.

För det andra har importörernas ansvar redan tagits upp. Jag kan bara instämma i det som har sagts här.

Jag anser dock att det är ett allvarligt problem – och det är min tredje punkt – att vi har olika metoder på EU-nivå. Å ena sidan har vi direktivet om allmän produktsäkerhet som gäller alla konsumentprodukter, och å andra sidan har vi den nya metoden. Denna varierande metod för konsumentprodukter är fortfarande inte helt vattentät på alla punkter. Jag anser därför att vi bör använda den CE-märkning som tillämpas inom den nya metoden som utgångspunkt för säkerhetsfrågorna och produkter som förs ut på den inre marknaden. Vi behöver även ytterligare certifiering för alla tillverkare på och utanför EU:s inre marknad. Denna måste vara frivillig och ge de europeiska tillverkarna möjlighet att generellt sett höja standarden genom global konkurrens – för EU:s inre marknad är världens största inre konsumentmarknad, större än Förenta staterna och större än alla andra i den här produktsektorn. Denna lösning – en frivillig lösning med en grundläggande princip som regleras rättsligt genom lagstiftning på EU-nivå – ger konsumenterna tryggheten att veta vad en certifierad produkt innebär. Vi har därför en lösning som är förenlig med den inre marknaden och en lösning för att ta itu med globaliseringen.

Ytterligare en punkt angående leksaker. Det finns många olika slags leksaker. För mig är det helt uppenbart att en nallebjörn som barnen stoppar i munnen naturligtvis måste uppfylla andra villkor än ett tangentbord till en dator och att vi även bör ta hänsyn till denna skillnad vid genomförandet av lagstiftningen. Därför vädjar jag till våra ledamöter att överväga att ta CE-märkningen som utgångspunkt för alla varor som förs ut på den inre marknaden och ytterligare, frivillig certifiering för konsumentprodukter.

  Béatrice Patrie (PSE). – (FR) Kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Den amerikanska leksakstillverkaren Mattels återkallande av flera miljoner leksaker som var tillverkade i Kina är viktigt av tre skäl. För det första bekräftar det att leksaksdirektivet från 1988 behöver ses över snarast. För det andra visar händelsen att det behövs mer kontroll och marknadsövervakning, att CE-märkningen måste bli obligatorisk och att vi måste se till att den verkligen blir trovärdig. Slutligen gör vi rätt i att ifrågasätta bristerna i den nuvarande modellen för globalisering av handeln och fråga oss varför världens ledande leksakstillverkare inte kunde arbeta med pålitliga underleverantörer.

EU måste vara oerhört vaksamt, både när det gäller hälso- och säkerhetsstandarder och när det gäller Internationella arbetsorganisationens (ILO) grundläggande arbetsnormer, i alla länder som EU har ingått partnerskaps-, samarbets- eller frihandelsavtal med.

  Jorgo Chatzimarkakis (ALDE). – (DE) Herr talman! Först av allt vill jag tacka både vice ordförande Günter Verheugen och kommissionsledamot Meglena Kuneva för att de är här och höjer nivån på debatten.

Om handelspolitiken och den ekonomiska politiken har en verkligt viktig uppgift så är det när det handlar om våra barns säkerhet. Barnens leksaker har blivit allt billigare under de senaste decennierna och ju billigare leksaken är desto större är sannolikheten för att den inte har tillverkats i EU. Även som liberal måste jag säga att det finns anledning att betvivla att föräldrarna alltid vet vad som är bäst för sina barn när de köper leksaker. Utbudet är ofantligt och oöverskådligt. Kvalitetsleksaker som tillverkas i Europa, till exempel Lego, Playmobil, Märklin, Brios trätåg eller Waders plastleksaker, är också dyrare i motsvarande grad.

För konkurrens behövs det människor som kan och vill ta ansvar. De som köper de billigaste och otestade skräpleksaker till sina barn vill inte ta detta ansvar! Vi måste även överväga om kommissionen bör lansera en informationskampanj för sådana föräldrar. Ja, jag är för frihandel, men inte till vilket pris som helst! Som européer har vi vissa standarder och – som upprepade gånger har tagits upp här – vi måste genomföra dem på ett tydligare sätt.

I det här läget vill jag än en gång framhäva kampanjen ”Made in …”. Efter de senaste händelserna kanske det är dags att införa en obligatorisk ursprungsbeteckning, åtminstone för leksaker. Jag vet att kommissionsledamot Meglena Kuneva har arbetat hårt med den frågan och det kan jag bara uppmuntra. Märkningen på produkten måste vara tillräckligt synlig. Även om vi inte har möjlighet att ändra produktionsvillkoren i Kina så skulle vi åtminstone kunna ge medborgarna tillräcklig utbildning i detta.

  Nickolay Mladenov (PPE-DE). – (BG) Herr talman, fru kommissionsledamot Kuneva, herr kommissionsledamot Verheugen, kolleger! Jag vill ta vid där föregående talare slutade.

Jag tror att alla här i parlamentet skulle hålla med om att den informerade konsumenten är den bäst skyddade konsumenten. Om vi alla tycker att det är en prioriterad fråga att de produkter som förs ut på marknaden är säkra så är det dubbelt så viktigt att barnens leksaker är säkra, eftersom barnen är den sårbaraste konsumentgruppen.

Vi skulle alla vilja att det bara fanns säkra leksaker på marknaden och därför förlitar vi oss ofta på CE-märkningen. De flesta tillverkare utanför EU har förstått att europeiska importörer inte längre kommer att riskera att föra ut produkter på marknaden som inte är förenliga med denna märkning. Samtidigt är våra medborgare fullkomligt övertygade om att den är en garanti för kvalitet och, framför allt, en garanti för säkerhet.

Det är därför som det är särskilt viktigt för oss allihop att inse vad CE-märkningen verkligen betyder. Många undersökningar visar att många konsumenter, framför allt i de nya medlemsstaterna, tyvärr inte vet vad märkningen faktiskt betyder.

Därför vill jag uppmana kommissionen att när Europaparlamentet väl har fattat ett beslut om den nya metoden anordna en offentlig informationskampanj och informera EU:s medborgare om vad CE-märkningen faktiskt betyder. Ett av de bästa sätten att skydda 500 miljoner konsumenters rättigheter på EU:s marknad är nämligen att öka medvetenheten, och den informerade konsumenten är den bäst skyddade konsumenten.

  Joan Calabuig Rull (PSE). – (ES) Herr talman! Återkallandet av farliga leksaker i augusti och september orsakade allmän oro. Jag tycker dock inte att vi bör spä på denna oro ytterligare eftersom de leksaker som säljs i Europa i allmänhet nog är de säkraste i världen. Verkligheten visar dock att vi behöver förbättra europeiska säkerhetsstandarder, särskilt för de produkter som konsumenterna kommer i direkt kontakt med, exempelvis leksaker eller textilprodukter.

Den situation som uppstod bör leda till ökad marknadsövervakning, kontroll och förbud eller indragning av farliga produkter. Ibland är den enda prioriteringen dock att öka vinstmarginalerna, vilket innebär ett ökat tryck på företagen och större risker. Vi måste kräva att Kina förbättrar säkerheten. Det är dock viktigt att samarbeta med dem för att nå dessa mål.

Före jul, när miljontals leksaker köps i Europa, måste alla berörda myndigheter, från kommissionen till lokala myndigheter, samt de företag som producerar och saluför leksaker agera ansvarsfullt, vidta alla möjliga försiktighetsåtgärder och åta sig att garantera leksakernas säkerhet. Vi har alla ett stort intresse av att erbjuda EU:s konsumenter öppenhet, säkerhet och förtroende.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Fru kommissionsledamot! Vi måste se till att föräldrarna återfår förtroendet för den europeiska marknaden. Eftersom barnens hälsa står på spel vill vi handla snabbt och vi diskuterar nu hur vi ska göra det.

Jag tycker inte att vi behöver någon ny lagstiftning eller ens någon ny märkning så fort ett problem uppstår. Vi måste för det första övertyga länderna om att testa sina produktsäkerhetsmekanismer. För det andra måste vi förhandla med tredjeländer för att se till att de också inför säkerhetsstandarder för de produkter som de exporterar till EU.

Kommissionens analys som snart kommer att presenteras för oss kommer att avslöja bristerna i produktsäkerhetskontrollen i medlemsstaterna. Då kanske vi kommer att få reda på varför till exempel Danmark och Österrike släpper igenom fler farliga produkter än Tyskland, trots att de har samma lagstiftning.

Fru kommissionsledamot, det gläder mig att ni har inlett förhandlingarna med den kinesiska regeringen på ett så principfast sätt. Vi är äntligen inne på rätt väg och jag hoppas att de andra kommissionsledamöterna kommer att följa det exemplet.

Jag ska nu återvända till Europa. Jag uppmanar kommissionen att inrikta sig på hur man ska förhindra missbruk av den märkning som visar medborgarna att de köper en oskadlig produkt. En ny märkning kommer inte att lösa det problemet. Vi behöver helt enkelt tillräckliga påföljder vid missbruk av den befintliga CE-märkningen. På så sätt kommer tillverkarna att förbättra sin interna kvalitetskontroll utan att kostnaderna ökar och andra farliga produkter på marknaden kommer snabbt att dras in, inte bara leksaker. Slovakisk lagstiftning om leksaker innehåller till exempel kännbara påföljder. Så är inte fallet i Tjeckien. Länderna förväntas i vilket fall som helst utdöma böter om det lämnas felaktig information om leksaker, skor och andra produkter enligt ländernas allmänna lagstiftning.

Därför ber jag kommissionen att se till att medlemsstaterna tar sitt ansvar en gång för alla.

  Elisa Ferreira (PSE). – (PT) Den fråga som debatteras i dag har varit på dagordningen ända sedan den amerikanska jätten Mattel återkallade 21 miljoner leksaker för att de var farliga. I dag vill jag gratulera kommissionsledamoten till hennes löfte om fasthet och handling. Jag hoppas bara att hon kommer att handla effektivt innan kombinationen av den starka euron och julen bidrar till att översvämma den europeiska marknaden med farliga importerade leksaker.

Vi behöver emellertid fortfarande tydliga svar på två frågor. För det första, kan kommissionen försäkra oss om att den europeiska konsumentsäkerheten skulle ha fått så här mycket uppmärksamhet även om Mattel-affären inte hade inträffat? Vilka specifika lärdomar drar kommissionen av det här när det gäller CE-märkningens betydelse, överföringen av kontrollansvaret till producenter och importörer och rent allmänt när det gäller genomförandemekanismernas effektivitet på den europeiska marknaden?

För det andra är det här inte något kortsiktigt problem. Det som sker med leksaker sker även med textilier och många andra produkter. Europeiska företags import, underleverantörer och omlokalisering leder i praktiken till ständiga överträdelser av EU:s höga standarder när det gäller miljö, hälsa och kvalitet. Hur tänker kommissionen komma till rätta med denna grundläggande inkonsekvens på dagens globala marknad? Tack.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Leksaker är mycket känsliga varor som påverkar människors hälsa från en mycket tidig ålder.

Nyheten om att den amerikanska leksakstillverkaren Mattel drar tillbaka tre miljoner kinesiska leksaker från marknaden på grund av höga blyhalter och små magneter som lossnade oroade mig som stark förespråkare av konsumentskydd och fick mig samtidigt att ta initiativ till lagstiftning. Frågan om små magneter som, bör jag kanske nämna, utgör en ny säkerhetsrisk som omedelbart bör behandlas i ett direktiv om leksakers säkerhet måste läggas fram för Europaparlamentet utan ytterligare dröjsmål.

Det är nödvändigt att förklara Rapex-systemets mål så att alla medlemsstater förstår. Det måste tydligt förklaras om det främsta målet med Rapex är att meddela att en viss produkt är farlig eller att informera om de kanaler genom vilka farliga produkter når den europeiska marknaden, vilket är mycket tidskrävande. Erfarenheten visar att CE-märkningen inte är en tillräcklig garanti för att den aktuella produkten faktiskt är säker. När det gäller leksaker kompliceras saken ytterligare av att tillverkaren inte behöver utfärda någon försäkran om överensstämmelse. CE-märkningen är tillsynsmyndighetens enda indikation på om överensstämmelsen, det vill säga i praktiken säkerheten, har kontrollerats.

I debatten om huruvida det är önskvärt att stödja eller avskaffa CE-märkningen är jag för att ha den kvar, förutsatt att tillstånd och märkning övervakas av medlemsstaternas tillsynsmyndigheter. Jag bör nämna att konsumenterna börjar se märkningen som ett tekniskt pass för alla produkter som förs ut på EU:s inre marknad. Vid utformningen av det lagstiftningspaket om översynen av nya metoden-direktiven som kallas ”varupaketet”, där jag är djupt involverad som en av skuggföredragandena för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, är det nödvändigt att närmare diskutera behovet av att införa ytterligare märkningar av varor, till exempel K-marts kvalitetsmärkning som redan används eller nya märkningar som skulle utgöra en alltför stor börda för företagen, framför allt för små och medelstora företag, och som skulle kunna vara förvirrande för slutkonsumenterna. Jag tror att vi tillsammans kommer att lyckas skapa effektiva verktyg för att se till att barnen i år endast får säkra leksaker i julklapp.

  Daciana Octavia Sârbu (PSE). – (RO) Herr talman! Den senaste indragningen av farliga produkter som är tillverkade i Kina ger upphov till allvarliga frågetecken om EU:s konsumentskyddslagstiftning genomförs korrekt.

Dessa produkter var försedda med CE-märkning, vilket gjorde det möjligt för de kinesiska tillverkarna att exportera leksakerna till den europeiska marknaden. Många konsumenter missförstår vad märkningen betyder och tror att symbolen är en garanti för att produkterna är tillverkade i Europa. Trots det är det inte någon hållbar lösning att slopa CE-märkningen eftersom den innebär en fördel för europeiska tillverkare i den internationella handeln. Utöver den märkning vi redan har är det nödvändigt att ta fram ytterligare en märkning för att införa obligatoriska kontroller och allvarliga påföljder för dem som missbrukar CE-märkningen.

För att förhindra att potentiellt farliga produkter släpps ut på marknaden i framtiden är det viktigt att de nationella konsumentskyddsmyndigheterna förbättrar sina åtgärder för att övervaka och utreda efterlevnaden av EU:s lagstiftning. Vidare måste de nationella myndigheterna försäkra konsumenterna om att de har rätt att få pengarna tillbaka för de farliga produkter som de har köpt.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! De flesta av de händelser som föranledde indragningen av Kinatillverkade leksaker har främst handlat om alltför höga blyhalter. En kortsiktig lösning på problemet är att dra tillbaka alla produkter som ger anledning till oro när skadan redan är skedd. Det är dock en lösning som bara är effektiv på kort sikt och som har många tragiska konsekvenser, till exempel att chefen för ett av leksaksföretagen som producerade leksakerna begick självmord.

En mycket bättre och lovande lösning är att fastställa en säker gräns för hur mycket bly det får finnas vid tillverkningen av leksaker och även andra produkter. Tidigare regler har byggt på en rekommenderad formel som har minimal effekt, vilket framgår av de stora skillnaderna i tillåtna blyhalter mellan olika medlemsstater. Vi måste införa verkligt bindande gränser som gäller för samtliga EU-länder.

Även om jag stöder Rapex-systemet anser jag vidare att det viktigaste när det gäller säkerheten hos importerade leksaker är att koncentrera sig på att samordna åtgärderna på gemenskapsnivå.

För övrigt vill jag påpeka att EU bör tillämpa en grundlig övervakning av alla produkter som importeras från Kina. Leksaksfrågan är bara en del av ett större problem.

Under den här debatten vill jag passa på att uppmärksamma någonting som tycks ha glömts bort. Jag hör inte särskilt många röster som talar om barnens säkerhet i Kina. Barn från detta land utnyttjas ofta som arbetskraft på omänskliga villkor. Barnarbete bland barn under tio år är allmänt utbrett, till exempel murarbete. Det är en oerhört aktuell fråga, särskilt med tanke på att OS närmar sig. Enligt en rapport från Internationella fackliga samorganisationen är brott mot arbetsrätten, däribland utnyttjande av små barn som slavar, tillåtet på fabriker som producerar saker till OS. Även om internationella organisationer, till exempel Fair Play Alliance, koncentrerar sig på villkoren vid tillverkningen av souvenirer inför OS nästa år anser jag att Europaparlamentet bör ta ställning i frågan.

  Christel Schaldemose (PSE). – (DA) Herr talman! Jag vill säga till de båda kommissionsledamöterna att jag delar deras åsikt om att vi har ett problem med marknadsövervakningen. Det är den inre marknadens svaga länk i dag. Medlemsstaternas initiativ för marknadsövervakning är helt enkelt inte tillräckligt bra. I mitt eget land till exempel, Danmark, har man skurit ned på anslagen för övervakningen av den allmänna produktsäkerheten. Jag uppmanar er enträget att använda alla medel ni har till ert förfogande för att pressa medlemsstaterna att göra mer i fråga om marknadsövervakning. Det är helt avgörande att vi säkrar och stärker den.

Det räcker dock inte med bara marknadsövervakning. Vi behöver även bättre lagstiftning och det är någonting som vi arbetar med för närvarande. Det omfattar produktpaketet för den inre marknaden och därefter leksaksdirektivet. Vi behöver minimiregler för marknadsövervakning. Vi måste ställa hårdare krav på producenter och importörer och det måste få konsekvenser om man inte följer de regler som gäller på marknaden. Det arbetar vi dock på och vi hoppas att det genomförs snart.

  Corien Wortmann-Kool (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Det är bra att vi som parlament gör vår röst hörd i den debatt som äger rum i medierna, eftersom produktsäkerhetsdirektivet påverkar våra medborgare och våra barn.

Jag är positivt inställd eftersom den internationella handeln bidrar till ökat välstånd, både här och på andra håll i världen. Kina är en viktig handelspartner. Därför måste vi investera i goda kontakter och rättvisa handelsförbindelser som gynnar Kina och även våra medborgare i Europa. Vi kan och får därför inte tolerera att våra handelspartners produkter inte lever upp till de säkerhetsstandarder som vi har fastställt i vår lagstiftning. Ungefär hälften av alla varningar för farliga importerade produkter handlar om produkter från Kina, och det rör sig inte bara om leksaker utan även tandkräm, hudkräm, sängar, hårtoningar, hund- och kattmat och till och med pacemakers.

Vi i EU måste förbättra lagstiftningen och kontrollerna och vidta lämpliga åtgärder för att se till att de produkter som tillverkas i Kina och tredjeländer är säkra. Naturligtvis ansvarar tillverkarna själva för detta, som inte enbart får sträva efter lägsta pris, men kommissionsledamoten med ansvar för handel, Peter Mandelson, har också ett ansvar. Jag tycker att det är lovvärt att två kommissionsledamöter är här. Det vore dock bra om ni även kunde få kommissionsledamot Peter Mandelson att sätta produktsäkerheten betydligt högre upp på handelskonferensernas dagordning, för det är vid dessa konferenser som vi kan kräva åtgärder och måste ta strid. Vi måste naturligtvis också erbjuda tekniskt stöd. Produktsäkerheten måste dock vara en viktig del i handelsavtalen med till exempel Kina. Om det skulle behövas har vi ju ett incitament – med andra ord påföljder.

Kommissionsledamot Kuneva! Inta en bestämd hållning även i våra handelsförbindelser och försök att engagera kommissionsledamot Peter Mandelson, för hittills har han dessvärre inte visat någon förståelse för frågan.

  David Martin (PSE). – (EN) Herr talman! Ett av de första anföranden som jag höll i kammaren för 23 år sedan handlade om det dåvarande förslaget om ett säkerhetsdirektiv för leksaker. Jag välkomnar nu planerna på att stärka detta direktiv. Men låt oss klargöra en sak: vi skulle nästan säkert ha haft problemet med Mattel, med eller utan ett stärkt leksaksdirektiv.

Jag anser att vi behöver tre tillvägagångssätt, som nämnts av andra kolleger denna förmiddag. För det första måste vi tvinga tillverkarna att intressera sig mer för sin leverantörskedja och, om det krävs, utdöma straff för dem som inte intresserar sig. För det andra måste kommissionen föra samman medlemsstaterna för att se till att det sker strängare inspektioner inom EU, lämpliga tullkontroller och att befintliga lagar inom Europeiska unionen tillämpas.

När det gäller Kina vet vi att landet inte låter sig påverkas av bekymmer för hälsa och säkerhet, men det reagerar på ekonomiska hot. Vi borde överväga att förbjuda användningen av CE-märkning av alla produkter från Kina tills landet upprättar en tydlig oberoende, högkvalitativ ackreditering och ett testcenter i Kina. Först då kan vi ha viss tilltro till de varor som kommer från Kina, och det är bara på denna åtgärd som Kina kommer att reagera.

  Bernadette Vergnaud (PSE). – (FR) Herr talman, kommissionsledamöter, mina damer och herrar! I somras återkallade Mattel 20 miljoner leksaker från Kina, vilket innebar att debatten om CE-märkningens värde och om påföljderna för företag som inte uppfyller europeiska standarder tog fart igen. Vad krävs det för att EU ska reagera? Brasilien har redan infört importförbud. Förenta staterna och Kanada håller på att tillsätta en utredning. Vi, å vår sida, debatterar.

Kommissionen måste vidta åtgärder. Detta innebär att se över EU:s lagstiftning om leksaker före jul, att insistera på att det behövs maximal harmonisering och att se till att tillverkarna uppfyller säkerhetsstandarderna samt sociala och miljömässiga standarder – varför inte införa en ny europeisk märkning för att stärka CE-märkningen? Det innebär också att granska hur effektiva kontrollerna är och straffa tillverkare om det behövs, att förtydliga producenternas och importörernas skyldigheter och intensifiera marknadsövervakningen genom ett ordentligt tullsamarbete mellan medlemsstaterna.

EU:s ansvar och trovärdighet i konsumenternas ögon står på spel. Hur kan vi uppmuntra konsumenterna till att ha en positiv bild av Europa om vi inte kan vinna tillbaka deras förtroende?

  Anne Ferreira (PSE). – (FR) Herr talman, kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Det finns otaliga skrupelfria tillverkare och företagsledare i världen som bedriver handel inom Världshandelsorganisationen. De bryr sig inte om miljön eller hälsan hos sina anställda och kunder, eller att dessa kan vara barn.

De måste gå med vinst till varje pris. Det handlar inte bara om kinesiska företag och de säljer inte bara leksaker. De måste konfronteras med institutioner och lagstiftning som kan sätta stopp för deras bedrägliga – till och med brottsliga – verksamhet.

Vi måste inse vilka brister det finns i våra kontrollsystem och ifrågasätta vad CE-märkningen betyder för produkter som saluförs i Europa. Märkningen bör betyda att produkterna uppfyller kraven i EU:s lagstiftning och inte att de kanske uppfyller dem, vilket är missvisande för konsumenterna. CE-märkningen är meningslös om den inte bygger på en verklig produktsäkerhet. Det är det som de europeiska konsumenterna kräver, precis som de kräver att deras hälsa ska komma före marknadsintressen. Därför måste EU vara mer bestämt i sina förhandlingar med WTO.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Det vi gör i dag är att reagera på en kritisk situation, eftersom våra barns liv och hälsa står på spel. I förslaget till resolution koncentrerar vi oss huvudsakligen på produktsäkerheten, där produkten är en leksak. Det vi är ute efter är att produkten ska tillverkas enligt europeiska standarder. Vi vill ha bättre kontroll, vi vill ha en säker produkt, eftersom de europeiska konsumenterna, stora som små, måste känna sig säkra. Det här är dock inte den enda möjliga reaktionen.

En leksak är inte bara en marknadsprodukt och det räcker inte att enbart se på den från säkerhets- och prissynpunkt. En leksak är inte bara vilken vara som helst – den formar ett barns tankar, hjälper det att utvecklas, påverkar dess utbildning. Därför uppmanar jag kommissionen att även ha dessa saker i åtanke vid översynen av direktivet om leksakers säkerhet.

Vi använder den här översynen för att ge våra barn något mer än en kinesisk produkt som återspeglar den amerikanska populärkulturen. Våra barn måste ha ett större urval av leksaker, däribland leksaker som har en europeisk anda över sig. Det förtjänar de.

  Mia De Vits (PSE). – (NL) Herr talman, kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Ett parti leksaker som importerats från Kina visar sig vara farliga. Då krävs det samarbete med de kinesiska myndigheterna. Åtgärderna måste vidtas i början av produktionskedjan där problemen inträffar. De multinationella företagen är inte utan skuld. De investerar i landet på grund av den billiga arbetskraften. Jag räknar med att kommissionen antar en heltäckande, högkvalitativ och säker produktpolitik som bygger på följande åtgärder. Jag stöder det som mina kolleger har sagt om att införa en grundlig översyn av lagstiftningen om CE-märkningen, med ansvarsbestämmelser för importörer och möjligheter att införa sanktioner mot dem som bryter mot bestämmelserna. Mattel förklarade att man hade gjort ett misstag och jag räknar därför med att kommissionen kommer att ge Mattel en skarp reprimand. Vi måste komma överens inom WTO om att bekämpa osäkra produkter från Kina eller andra länder, även dem som exporteras vidare. Det krävs ett ökat gränsöverskridande samarbete mellan marknadstillsynsmyndigheter och tullmyndigheter. För detta krävs det politisk vilja och ekonomiska resurser. Det Detta finns redan när det gäller säkerheten på arbetsplatsen och livsmedelssäkerhet, så varför inte även när det gäller produktsäkerhet?

  Roberto Musacchio (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! De senaste åren har den metod som använts för att liberalisera handeln varit rent ideologisk: den rena dogmen om en låt-gå-globalisering. Vi kämpar nu med problem såsom farliga produkter som är särskilt oroande eftersom de handlar om leksaker.

Finns det ett problem med Kina? Ja! Det handlar om de garantiregler som måste följas. Ändå funderar vi på en effektiv garantimärkning utöver CE-märkningen och till och med möjligheten till en ursprungsmärkning för produkter som kommer från länder utanför EU, ”made in”-märkningen.

Det finns dock även ett problem med västerländska multinationella företag som tillverkar produkter i Kina eller på andra håll och som har ett stort ansvar för säkerhet och kontroll, bland annat för leksaker. Ett annat problem är att produkter som deklareras vara tillverkade i Europa verkligen bör vara tillverkade i Europa. Vi kan inte be Kina att iaktta anställningsrättigheter och miljöstandarder, vilket man måste göra, om vi samtidigt döljer att våra multinationella företag också är skyldiga till överträdelser av det här slaget.

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Det var verkligen en mycket intressant och genomgripande diskussion, och jag vill tacka er alla. Denna diskussion förde fram en mängd tvivel och många konkreta åtgärder, som kommissionen i viss mån redan hade föregripit. Det gläder mig att säga detta, eftersom dessa åtgärder har utarbetats tillsammans med parlamentet, som vi kan bekräfta.

Jag anser att vi bara kan lyckas om vi har en gemensam framtidsvision, en vision som grundar sig på öppna samhällen och en fri marknad, och i första hand, när vi talar om konsumenter, att vi inte kommer att köpslå om konsumentsäkerheten, oavsett vilka signaler vi skulle kunna ge, som den resolution som ni lade fram, eller kommissionens förslag, eller försök att ingripa med riktmärken från kommissionen för att jämföra hur de olika medlemsstaterna arbetar på plats.

Slutligen skulle jag ännu en gång vilja upprepa att för mig är detta av yttersta vikt, och jag kommer inte att kompromissa med denna fråga.

Flera av er hänvisade till Rapex. Rapex fungerar 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, vilket innebär att anmälningar genom Rapex inte försenas. Och jag skulle vilka tala med era lokala samhällen för att offentliggöra Rapex, eftersom vi på många sätt redan har förebyggt farliga varor från att placeras på marknaden genom dessa anmälningar. Det är mycket viktigt att upprepa att ekonomiska aktörer uppfyller en skyldighet enligt EU-lagstiftning när de återkallar varor. Det handlar inte om välvilja: det beror på att det finns allmän produktsäkerhet i EU-lagstiftningen. Blyfärgen i fallet med Mattel upptäcktes först vid de tester som den europeiska distributören utförde. Så vi ska aldrig underskatta effektivitet i vårt Rapexsystem. Vi utvidgar också förbindelsen mellan Rapex och Kina, något som är mycket viktigt.

Innan jag avslutar skulle jag vilja informera er om att jag frågade Mattel vad företaget har gjort med de återkallade leksakerna. Jag tänkte i synnerhet på Internet och hur dessa varor skulle kunna gå att få tag på genom Internet. Jag skulle vilja meddela er att alla leksaker har förstörts, och Mattel har bekräftat detta.

Jag tror att vi alla skulle ta vårt ansvar, och detta är det enda sättet som gemenskapen kan fortsätta på.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att klargöra två ytterligare sakfrågor. För det första gäller EU-reglerna om produktkvalitet och produktsäkerhet alla produkter, oavsett var de är producerade. Samma regler gäller till hundra procent för alla produkter som förs in på den europeiska marknaden, oavsett om de är producerade i Kina eller i Europa, eftersom det inte görs någon åtskillnad överhuvudtaget. Det är självklart.

För det andra vill jag än en gång säga att import av farliga leksaker givetvis är förbjudet även i det gamla direktivet om leksakers säkerhet. De leksaker som Mattel återkallade var inte förenliga med EU:s bestämmelser och kunde inte saluföras i EU.

Jag kommer nu in på två viktiga komplicerade frågor som har spelat en avgörande roll i den här debatten. För det första, direktivet om leksakers säkerhet. Den kommission som jag är ledamot i tillkännagav i början av 2005 att direktivet skulle ses över. I början av 2005! Sedan dess har detta ingått i kommissionens lagstiftningsprogram. Lagstiftningsprogrammet har diskuterats här i parlamentet. Jag har inte hört någon av parlamentets ledamöter kräva att det nya direktivet om leksakers säkerhet måste bli klart tidigare. Det hade inte heller varit möjligt. Det är en sådan komplicerad och enormt stor marknad att man inte kan ta fram ett direktiv i en handvändning.

Jag garanterar än en gång att det nya direktivet om leksakers säkerhet kommer att vara färdigt före årets slut. De politiska instruktionerna till de tjänstemän som arbetar med direktivet är att införa så stränga regler som möjligt när det gäller leksakers säkerhet, ”så stränga regler som möjligt”. Detta betyder till exempel uttryckligen – eftersom åtskilliga personer har sagt det här – att jag för länge sedan och inte bara nu gav instruktioner om att cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska kemiska ämnen inte bör användas i leksaker. Det finns fortfarande över 900 sådana. Allt detta är redan beslutat.

Sedan har vi frågan om marknadsövervakning och CE-märkning. Herr Sturdy, jag måste påpeka att det faktiskt inte är rätt att skylla på kommissionen för att vi respekterar den rättsligt förankrade arbetsfördelningen mellan EU-nivå och medlemsstaterna. Marknadsövervakningen är medlemsstaternas eget ansvar. Det som vi kan göra – och som vi också gör – är att stärka och förbättra samarbetet, men vi kan inte överta ansvaret.

Det har här framförts en rad förslag på hur vi skulle kunna förbättra systemet. Jag är mycket glad över dessa förslag eftersom de exakt motsvarar det som kommissionen lade fram för er i början av året om reformen av den inre marknaden. Det har ställts krav på att medlemsstaterna bör vara skyldiga att utföra marknadsövervakningen internt och vid de yttre gränserna – och det är exakt vad som stod i våra förslag. Medlemsstaterna bör tvingas att anslå tillräckligt med resurser – det finns med i vårt förslag. Medlemsstaterna bör tvingas att omedelbart utbyta viktig information – det finns med i vårt förslag. Slutligen har det föreslagits att det bör införas hårda böter och påföljder för dem som bryter mot reglerna – det finns också med i vårt förslag.

Därför vädjar jag enträget till er, Europaparlamentet, och till rådet, som inte är här, att utan dröjsmål diskutera kommissionens förslag från årets början och att anta dem. Då kommer det mesta av det som med rätta har krävts här i dag att redan ha slutförts.

(Applåder)

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 26 september 2007.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Herr talman! Rörligheten för varor är ett självreglerande system. Farliga leksaker som tillverkas i Kina är ett problem för oss alla. Många miljoner har förts från Asien till Europa och Förenta staterna. Vem bär ansvaret för det? Tillverkaren? Underleverantören? Importören? Alla? Eller ingen?

I denna era av allt snabbare globalisering kunde ingenting vara mer fel än att tro att andras problem inte har någon inverkan på oss.

EU försöker att ta itu med dessa utmaningar och har därför föreslagit en förordning om saluföring av varor. Före årets slut bör det även ha lagts fram ett förslag till översyn av direktivet om leksakers säkerhet.

Jag anser att problemet med saluföring av produkter hänger ihop med flera andra frågor och dessa behöver lyftas fram:

– Information till konsumenterna om de varor som de köpt, bra information är det bästa konsumentskyddet.

– Medlemsstaternas marknadsövervakning.

– Ökat samarbete mellan stater.

– En ny metod för CE-märkningen som symboliserar en säker produkt som uppfyller EU:s krav.

Det här är bara några av många förslag på hur man kan förbättra den rådande situationen när det gäller saluföring av produkter och konsumentskydd. Vi är bara precis i början av en lång väg som kommer att sluta med en marknad som är fri från okontrollerade och farliga varor. Vi har fortfarande mycket arbete framför oss, men EU:s lagstiftning är rätt väg att gå och inger hopp om att vi i framtiden kommer att slippa farliga vardagsprodukter och att varken vi eller våra barn kommer att riskera att drabbas av dem.

  Gábor Harangozó (PSE), skriftlig. – (EN) Konsumentsäkerhet ger anledning till allvarlig oro bland våra medborgare då hot mot de mest sårbara av oss, nämligen våra barn, kan konstateras. Av denna anledning bör vi därför snabbt och öppet ta itu med denna oro, så att inget kan äventyras i fråga om konsumentsäkerheten. Europeiska unionen bör verkligen grundligt se till att dess höga normer respekteras när den importerar varor från länder med produktionsnormer av lägre kvalitet, som Kina. I detta avseende är uppgiften för Rapex, systemet för snabbt informationsutbyte om produktsäkerhet (inbegripet farliga leksaker) av yttersta vikt, eftersom det flödar in importvaror från länder som Kina i en strid ström. Vi behöver alltså detaljerad och regelbunden rapportering, och vi måste ge våra partner de nödvändiga kraven på konsumentsäkerhet, så att de effektivt kan spåra potentiellt farliga produkter. Eftersom konsumenternas tillit är grundläggande måste vi ytterligare inrikta oss på förebyggande, mekanismer för akuta ingripanden och en effektiv tillämpning av unionens standardkrav.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det senaste återkallandet av miljontals leksaker från den amerikanska tillverkaren Mattel, på grund av säkerhetsproblem, däribland blyinnehåll, har fått varningsklockor att ringa runt om i hela världen. Denna fråga är ett problem för alla, eftersom folkhälsan och allmänhetens säkerhet står på spel. Det är livsviktigt med ett uppdaterat direktiv som skyddar våra inhemska intressen, och barns hälsa.

Jag uppmanar kommissionen att vidta åtgärder när det gäller problemet med farliga produkter och överväga en alternativ regleringsmetod. De kinesiska myndigheterna måste vidta nödvändiga åtgärder för att förbättra sina produktionsnormer, men för att se till att säkerhetsnormerna uppfylls är det lika viktigt att våra leksaksföretag gör sin plikt, de som beställer produkter från Fjärran östern för att dra fördel av lägre kostnader. Produktsäkerheten gäller folkhälsan, och denna fråga måste omedelbart uppmärksammas.

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

(1) Se protokollet.

6. Omröstning

  Talmannen. − Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

6.1. Avtal EG/Panama om vissa luftfartsaspekter (omröstning)

– Betänkande: Costa (A6-0306/2007)

6.2. Avtal EG/Kirgizistan om vissa luftfartsaspekter (omröstning)

– Betänkande: Costa (A6-0305/2007)

6.3. Avtal EG/Jordanien om vissa luftfartsaspekter (omröstning)

– Betänkande: Costa (A6-0304/2007)

6.4. Avtal om vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan EG och Israel (omröstning)

– Betänkande: Niebler (A6-0316/2007)

6.5. Bulgariens och Rumäniens deltagande i avtalet om samarbete och tullunion mellan EEG och San Marino (omröstning)

– Betänkande: Markov (A6-0324/2007)

6.6. Nationellt stöd som beviljas av Finland för utsäde och spannmål för utsäde (omröstning)

– Betänkande: Parish (A6-0311/2007)

6.7. Punktskattesats för rom (omröstning)

– Betänkande: Galeote (A6-0318/2007)

6.8. Trafiksäkerhet: passagerarhandtag på tvåhjuliga motorfordon (kodifiering) (omröstning)

– Betänkande: Mayer (A6-0331/2007)

6.9. Trafiksäkerhet: stöd för tvåhjuliga motorfordon (kodifiering) (omröstning)

– Betänkande: Mayer (A6-0332/2007)

6.10. Bakre registreringsskylt på två- och trehjuliga motorfordon (kodifierad version) (omröstning)

– Betänkande: Mayer (A6-0329/2007)

6.11. Tillämpning av konkurrensregler på transporter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar (kodifierad version) (omröstning)

– Betänkande: Mayer (A6-0333/2007)

6.12. Backspeglar på jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul (kodifierad version) (omröstning)

– Betänkande: Mayer (A6-0330/2007)

6.13. Skyddsbågar för jordbruks- och skogbrukstraktorer med hjul (kodifierad version) (omröstning)

– Betänkande: Mayer (A6-0334/2007)

6.14. Statistik om utbildning och livslångt lärande (omröstning)

– Betänkande: Sifunakis (A6-0307/2007)

6.15. Utvecklingen av gemenskapens järnvägar (omröstning)

– Betänkande: Jarzembowski (A6-0314/2007)

6.16. Behörighetsprövning av lokförare (omröstning)

– Betänkande: Savary (A6-0315/2007)

6.17. Rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (omröstning)

– Betänkande: Sterckx (A6-0313/2007)

6.18. Omstrukturering av sockerindustrin (omröstning)

– Betänkande: Batzeli (A6-0309/2007)

– Före omröstningen om ändringsförslag 8:

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Det här förslaget handlar om jordbrukarnas investering i omstruktureringsfonden och utskottet har godkänt formuleringen ”… 50 procent av det berörda omstruktureringsstöd …”. Jag skulle vilja ändra det till 25 procent. Vi har kommit överens med övriga grupper om detta och jag hoppas att det kan antas.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

– Före omröstningen om lagstiftningsresolutionen:

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag vill på vår grupps vägnar begära att ärendet återförvisas till utskottet enligt artikel 168.2 i arbetsordningen. Anledningen är att vi precis har gått med på att sockerbetsodlarna ska göra en investering på 25 procent i omstruktureringsfonden medan kommissionen insisterar på 10 procent.

I den senaste versionen kunde medlemsstaterna gå utöver detta. Nu har även det strukits. Vi övervägde redan förra gången om vi här borde begära en återförvisning till utskottet och lät oss sedan nöja med 10 procent. Det bör vi inte göra en gång till! Vår enda möjlighet – eftersom vi befinner oss i ett samrådsförfarande – att inleda en diskussion med kommissionen är att återförvisa betänkandet nu och förhandla med kommissionen och rådet.

  Neil Parish (PPE-DE), ordförande för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. – (EN) Herr talman! Jag anser inte att det är rätt att återförvisa detta ärende till utskottet. Jag tror att vi vill fatta beslutet. Vi måste ta itu med omstruktureringen, så jag skulle inte vilja återförvisa ärendet till utskottet, och jag är rädd för att jag är emot det som Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf vill göra.

  Katerina Batzeli (PSE), föredragande. – (EL) Herr talman! Jag håller inte med om Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorfs förslag. Jag vill göra en sak fullkomligt klar för parlamentet. Vi har precis röstat för ett förslag som innebär att alla producenter för första gången får en klumpsumma på 260 euro plus 25 euro. Totalt uppgår subventionen således till nästan 400 euro.

Ur ett finansiellt perspektiv är detta balanserat och jag anser att det kommer att hjälpa sektorn i stort.

(Parlamentet avslog begäran om återförvisning till utskottet.)

6.19. Den gemensamma organisationen av marknaden för socker (omröstning)

– Betänkande: Batzeli (A6-0310/2007)

– Före omröstningen om ändringsförslag 1:

  Katerina Batzeli (PSE), föredragande. – (EL) Herr talman! Jag ber att få hoppa över läsningen av ändringsförslagets tekniska ordalydelse – förutsatt naturligtvis att ni inte håller med om den politiska fråga som jag lägger fram för er.

Artikel 10.2 i förordning (EG) nr 318/2006 handlar om att eventuellt minska sockerkvoterna ytterligare efter 2010. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling lade fram ändringsförslaget i förväg, innan vi ens kunde veta resultatet av genomförandet av den nya gemensamma organisationen av marknaden i medlemsstaterna och på företagen. I ändringsförslaget föreslås en linjär minskning på 13,5 procent för perioden efter 2010. Om till exempel kommissionen föreslår en minskning på 10 procent för perioden efter 2010 kommer det att bli problem.

Avsikten med mitt muntliga ändringsförslag är helt enkelt att sända ett budskap och föreslå att det antas en grundläggande metod för en eventuell ytterligare minskning för perioden efter 2013. Ändringsförslaget innebär att hänsyn tas till företagens beteende, det vill säga i vilken utsträckning företagen har anpassat sig till status quo och medlemsstaternas situation.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)

6.20. En färdplan för förnybar energi i Europa (omröstning)

– Betänkande: Thomsen (A6-0287/2007)

– Före omröstningen om lagstiftningsresolutionen:

  Britta Thomsen (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag vill bara säga att jag hoppas att alla kommer att rösta för resolutionen, eftersom det är mycket viktigt att Europaparlamentet står enat i denna fråga.

7. Röstförklaringar

– Betänkande: Niebler (A6-0316/2007)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för min tyska kollega Angelika Nieblers betänkande om förslaget till rådets beslut om ingående av ett avtal om vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan Europeiska gemenskapen och Staten Israel. Jag gratulerar helhjärtat kommissionen som förhandlade fram avtalet utifrån principerna om ömsesidig nytta, båda parternas möjlighet att medverka i respektive parts program och verksamhet på de områden som omfattas av avtalet, icke-diskriminering samt ett effektivt skydd och en rättvis fördelning av immateriella rättigheter.

– Betänkande: Galeote (A6-0318/2007)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för min spanska kollega Gerardo Galeotes betänkande om förslaget till rådets beslut om tillstånd för Frankrike att tillämpa en nedsatt punktskattesats för ”traditionell” rom som framställs i landets utomeuropeiska departement och om ändring av rådets beslut av den 18 februari 2002.

Förslaget till beslut ger Frankrike rätt att från och med den 1 januari 2007 till och med den 31 december 2012 tillämpa en nedsatt punktskattesats för en betydande kvot för ”traditionell” rom som framställs i landets utomeuropeiska departement. Detta innebär en utökning och förlängning av de skatteregler som för närvarande tillämpas på traditionell rom eftersom situationen har förvärrats de senaste åren. Det här är utmärkta nyheter för produktionen i sektorn för sockerrörsrom, vilket är avgörande för den ekonomiska och sociala balansen i dessa territorier.

Det gläder mig att denna omröstning vid första behandlingen och utan ändringsförslag öppnar för ett snabbt antagande av dokumentet. Jag värdesätter min franska kollega Margie Sudres viktiga arbete, som orubbligt har försvarat frågan i utskottet för regional utveckling.

  Margie Sudre (PPE-DE), skriftlig. – (FR) I de nya skattereglerna tas hänsyn till att den traditionella romen från de utomeuropeiska departementen har blivit betydligt mindre konkurrenskraftig sedan 2001 och att stödet till sektorn för sockerrörsrom är avgörande för den ekonomiska och sociala balansen i dessa regioner.

Åtgärden motsvarar sektorns extra kostnader till följd av de handikapp som förknippas med ställningen som yttersta randområden, särskilt det avlägsna läget, den lilla marknaden och den besvärliga topografin, vilket förklarar det höga priset på rörsocker.

Kommissionen beaktade lämpligt nog att 40 000 arbetstillfällen på totalt 5 500 jordbruksföretag direkt eller indirekt var beroende av odlingen av sockerrör. Det nya skattesystemet bör även bidra till att bevara tio destillerier i Guadeloupe, nio i Martinique, tre i Réunion och ett i franska Guyana, samt 22 000 arbetstillfällen som är direkt förknippade med romframställningen.

EU-stödet kommer att bidra till att bevara handeln med rom från de utomeuropeiska departementen och motstå konkurrensen från producenter i AVS-länderna. Detta kommer att gynna lokala producenter som har väntat på ett positivt tecken, medvetna om de extrema svårigheter som de har framför sig de närmaste åren, särskilt efter den förödelse som cyklonen Dean orsakade i Antillerna förra månaden.

  Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. − Jag har idag röstat emot betänkandet av Gerardo Galeote (A6-0318/2007). Frankrike ska inte få gynna romproducenter i sina utomeuropeiska departement genom lägre skatter än tillåtet. Att gynna jordbruket i mindre utvecklade länder görs bäst genom tullar för jordbruksprodukter från alla världens länder samt den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) slopas. Vidare har punktskatter på alkohol till syfte att dämpa alkoholkonsumtionen. Alkoholens skadeverkningar är precis lika stora om alkoholen är producerad på Guadeloupe eller Martinique som om den är producerad någon annanstans.

– Betänkande: Mayer (A6-0331/2007)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för min tyska kollega Hans-Peter Mayers betänkande om det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om passagerarhandtag på tvåhjuliga motorfordon (kodifierad version).

Jag utnyttjar den här röstförklaringen för att kritisera att kodifieringen av EU:s lagstiftning har försenats. Denna fråga går tillbaka till den 27 mars 2003 då kommissionen lade fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om kodifiering av rådets direktiv 93/32/EEG av den 14 juni 1993 om passagerarhandtag på tvåhjuliga motorfordon. I sitt yttrande av den 26 juni 2003 förklarade rättstjänsternas rådgivande arbetsgrupp, inrättad enligt det interinstitutionella avtalet av den 20 december 1994 om en påskyndad arbetsmetod för officiell kodifiering av texter till rättsakter, att förslaget begränsade sig till vanlig kodifiering utan några större ändringar av de rättsakter som förslaget gällde. Trots det är det först i september 2007 som vi röstar om den här kodifieringen. Det är inte rätt. Jag uppmanar kommissionen att skynda på kodifieringen av EU:s lagstiftning.

– Betänkande: Mayer (A6-0332/2007)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för min tyska kollega Hans-Peter Mayers betänkande om det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om stöd för tvåhjuliga motorfordon (kodifierad version).

Jag utnyttjar den här röstförklaringen för att kritisera att kodifieringen av EU:s lagstiftning har försenats. Denna fråga går tillbaka till den 28 mars 2003 då kommissionen lade fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om kodifiering av rådets direktiv 93/31/EEG om stöd för tvåhjuliga motorfordon. I sitt yttrande av den 26 juni 2003 förklarade rättstjänsternas rådgivande arbetsgrupp, inrättad enligt det interinstitutionella avtalet av den 20 december 1994 om en påskyndad arbetsmetod för officiell kodifiering av texter till rättsakter, att förslaget begränsade sig till vanlig kodifiering utan några större ändringar av de rättsakter som förslaget gällde. Trots det är det först i september 2007 som vi röstar om den här kodifieringen. Det är inte rätt. Jag uppmanar kommissionen att skynda på kodifieringen av EU:s lagstiftning.

– Betänkande: Mayer (A6-0329/2007)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), in writing. – (FR) Jag röstade för min tyska kollega Hans-Peter Mayers betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om monteringsplatsen för den bakre registreringsskylten på två- och trehjuliga motorfordon (kodifierad version).

Jag utnyttjar den här röstförklaringen för att kritisera att kodifieringen av EU:s lagstiftning har försenats. Denna fråga går tillbaka till den 5 september 2006 då kommissionen lade fram ett förslag till kodifiering av rådets direktiv 93/94/EEG av den 29 oktober 1993 om monteringsplatsen för den bakre registreringsskylten på två- och trehjuliga motorfordon. Jag vet inte om denna fråga hänsköts till rättstjänsternas rådgivande arbetsgrupp, inrättad enligt det interinstitutionella avtalet av den 20 december 1994 om en påskyndad arbetsmetod för officiell kodifiering av texter till rättsakter. Hur som helst är det först i september 2007 som vi röstar om den här kodifieringen. Det är inte rätt. Jag uppmanar kommissionen att skynda på kodifieringen av EU:s lagstiftning.

– Betänkande: Sifunakis (A6-0307/2007)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi vet att statistiken över utbildningen i gemenskapen under det senaste årtiondet har tagits fram utifrån ett informellt avtal mellan medlemsstaterna till följd av rådets resolution av den 5 december 1994 om främjande av utbildningsstatistik i Europeiska unionen.

Medlemsstaterna sammanställer denna statistik och översänder den varje år till kommissionen (Eurostat) på frivillig basis genom en gemensam insats tillsammans med Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och Unescos statistikinstitut, som vanligtvis kallas ”UOE-datainsamlingen”. Eurostat samlar även in data om utbildning och livslångt lärande via andra källor samt data om yrkesutbildning på företag.

Nu görs ett försök att skapa en ny rättslig ram för att reglera och formalisera framtagandet av gemenskapsstatistik för att skapa ett hållbart system för framtagande av statistik i dessa sektorer. Det fanns dock en del luckor och oklarheter som behövde redas ut under parlamentsdebatten. Den slutliga texten tycks därför garantera en större öppenhet. Man hoppas också att genomförandet inte kommer att innebära en orimlig administrativ eller ekonomisk börda.

  Milan Gaľa (PPE-DE), skriftlig. – (SK) Jag gratulerar Nikolaos Sifunakis till ett väl sammanställt betänkande. Jag röstade entydigt för det framlagda dokumentet. Som föredragande för utskottet för kultur och utbildning för ett förslag om inrättande av en europeisk ram för kvalifikationer för livslångt lärande välkomnar jag kommissionens lagstiftningsinitiativ.

Jag tycker att det är viktigt att se till att det även finns återkoppling till våra insatser för att lyfta fram utbildning, yrkesutbildning och livslångt lärande inom ramen för Lissabonstrategin och konkreta åtgärder på utbildningsområdet i EU.

Med hjälp av jämförbar statistik kan man skapa ett fungerande system för jämförelse av statistik om utbildning och livslångt lärande. Vi kommer att ha tillgång till ytterst betydelsefull statistik som kommer att hjälpa oss att fokusera på brister eller felaktiga mål vid genomförandet av gemenskapens utbildningspolitik.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Junilistan godtar kommissionens förslag och Europaparlamentets tillägg, förutsatt att EU:s institutioner respekterar principen att utbildningspolitik är en nationell angelägenhet.

Europaparlamentets kulturutskott föreslår emellertid i ändringsförslag 7 att man också ska ta in en skrivning som refererar till ”EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna”. Någon sådan finns inte. EU-länderna har inte fastställt någon sådan stadga. Det fanns ett sådant inslag i det förslag till konstitutionellt fördrag som förkastades i den demokratiska processen sommaren 2005. Däremot har alla EU:s medlemsstater skrivit under Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Detta betyder att alla EU-medborgare kan hävda sina grundläggande fri- och rättigheter i Europadomstolen.

EU-stadgan representerar motsatsen till det ”smalare men vassare” EU som det ofta talas om i festtalen om subsidiaritet. EU ska ägna sig åt de gränsöverskridande frågorna, men hålla sig borta från det som de enskilda medlemsstaterna kan besluta om själva eller som redan reglerats i andra internationella fördrag.

Av detta följer att man bör avvisa förslaget till EU-stadga för grundläggande rättigheter liksom naturligtvis förslaget till ”nytt” fördrag för EU.

  Andreas Mölzer (ITS), skriftlig. – (DE) Statistiken bevisar det vi redan vet, nämligen att en bra utbildning ger löfte om högre inkomst och skydd mot arbetslöshet. På så sätt är det oansvarigt av EU att ständigt släppa in ett stort antal outbildade migranter, som sedan är dömda till ett liv i arbetslöshet och svartarbete, vilket leder till att låglönesektorn sätts under ännu större press, och som hamnar i kriminalitet eller ”bara” belastar välfärdsstaten.

Om det verkligen råder brist på yrkesutbildad arbetskraft så borde vi utbilda vårt eget folk i stället för att locka hit billiga ersättare från utlandet med gröna eller blå kort, vilket pressar ned lönerna. Här är det viktigt att ha statistik för att kunna vidta åtgärder vid en oönskad utveckling.

– Betänkande: Jarzembowski (A6-0314/2007)

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! Jag lade ned min röst om Georg Jarzembowskis betänkande eftersom höghastighetssträckorna i Europa har byggts ut på senare år, framför allt mellan stora städer, och kortare sträckor har blivit förskräckligt försummade, trots att 90 procent av resorna görs på kortare sträckor. Å ena sidan kräver Bryssel att människor blir mer rörliga och vill styra trafiken från väg till järnväg. Å andra sidan försöker man få till stånd en rakt motsatt utveckling med det magiska receptet privatisering.

EU måste se till att gemensamma standarder och system underlättar det gränsöverskridande järnvägsresandet och att viktiga trafikledsprojekt främjas. I slutändan måste EU dock inse att privata investerare inte har landets och folkets välbefinnande i åtanke utan till syvende och sist endast den egna vinsten och avkastningen på egna investeringar.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Georg Jarzembowskis betänkande, delvis för att jag hoppas att vår utmärkta föredragande kommer att lyssna på pensionärerna i Rom som visste att vi skulle rösta om betänkandet och som när jag begav mig av till Strasbourg sa följande till mig: ”Men herr Fatuzzo, ni har inte gett någon förklaring till hur ni har röstat på så länge! Vi skulle vilja att ni berättade för Europaparlamentet, och även om alla håller på att gå, är upptagna av sina egna tankar och småpratar när ni talar så skulle vi vilja att ni berättade för talmannen, som lyssnar noga på det ni säger, att det äntligen bör tas fram kort för fri rörlighet i hela Europa för de pensionärer som vill se Europa med egna ögon efter att tillbringat så många år med att bygga det.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Slutförandet av förhandlingsprocessen mellan Europaparlamentet och rådet om det som något förskönande kallas ”utvecklingen av gemenskapens järnvägar” utgör början av liberaliseringen av den internationella persontrafiken från och med den 1 januari 2010.

Vi vill påpeka att vi vid tidigare behandlingar i Europaparlamentet lade fram förslag om att avslå kommissionens initiativ. Majoriteten av Europaparlamentet röstade dock för att påskynda liberaliseringen (och privatiseringen) av persontrafik på järnväg och försökte att inkludera den nationella persontrafiken från och med 2017. Försöket var dock inte framgångsrikt och fick inte den majoritet som krävdes för att antas.

Liberaliseringen av järnvägstransporterna är ett försök att överlämna de (lönsammaste) sträckorna till stora privata intressen genom att privatisera verksamheten på dessa sträckor (särskilt genom koncessioner) och därmed främja skapandet av monopol på bekostnad av offentliga medel.

Järnvägstransporter är en strategisk sektor för ett lands utveckling eftersom de spelar en viktig roll för rörligheten för varor, arbetstagare och befolkningen i allmänhet och de innebär stora fördelar för miljön och för den sociala och territoriella sammanhållningen. Det som behövs är att främja och utveckla de offentliga järnvägssystemen i de olika länderna, inte att privatisera dem.

Därför röstade vi emot det.

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. – (DE) Jag röstar för liberaliseringen av internationella transporter från och med 2010.

Senast två år efter lagstiftningens ikraftträdande bör kommissionen undersöka direktivets effekter. Därefter kommer man att diskutera om de ska öppnas ytterligare.

Konkurrens kommer således att tillåtas i begränsad omfattning och nationella leverantörer kommer inte att äventyras.

Jag är lättad över att Europaparlamentet har argumenterat emot en automatisk liberalisering av nationella järnvägstransporter 2017.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. – (PL) Jag röstar för Georg Jarzembowskis betänkande om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 91/440/EEG om utvecklingen av gemenskapens järnvägar och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/14/EG om tilldelning av infrastrukturkapacitet och uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur.

Det tredje järnvägspaketet utgör en mycket viktig del i transportlagstiftningen. Vi behöver öppna de internationella persontrafiknäten och kommissionen bör analysera läget på den internationella persontrafikmarknaden i syfte att fatta ett beslut om ytterligare liberalisering som även omfattar nationella transporter.

  Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. − Jag välkomnar möjligheten till gränsöverskridande tågtrafikm, men för att en marknad ska fungera måste konkurrensen ske på lika villkor. Det är därför olyckligt att EU framtvingar en lagstiftning som innebär att länder som ännu inte avreglerat järnvägstrafiken ges rätt att konkurrera med operatörer på en avreglerad marknad i samband med internationella resor. I praktiken ger detta förslag statsstödda järnvägsföretag möjlighet att konkurrera på en marknad där fri konkurrens råder, vilket på lång sikt riskerar att sätta marknadens mekanismer ur spel. Jag har därför valt att rösta nej till detta betänkande. Statsstödda järnvägsföretag bör inte tillåtas konkurrera på en marknad med fri konkurrens.

– Betänkande: Savary (A6-0315/2007)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Förslaget till direktiv om ”behörighetsprövning av lokförare som är nödvändig för framförandet av lok och tåg på järnvägssystemet i gemenskapen” är en del av det tredje järnvägspaketet som främst syftar till att främja liberaliseringen av den internationella persontrafiken på järnväg.

Även här bör det framför allt betonas att direktivets främsta mål kommer att vara att genom harmonisering undanröja alla hinder för liberaliseringen av den internationella persontrafiken på järnväg som kan bero på olika regler när det gäller yrkeskraven inom sektorn i varje land. Åtgärden kommer även att främja rörligheten för arbetskraft i sektorn.

Utöver de viktiga frågor som direktivet ger upphov till måste det betonas att antagandet av harmoniserade regler på gemenskapsnivå om behörighetsprövning av arbetstagare i järnvägssektorn i varje land aldrig får hindra mer progressiva rättigheter eller standarder som redan införts på medlemsstatsnivå eller beröva medlemsstaterna rätten att själva införa dessa rättigheter eller standarder.

Verkligheten visar dock även här att liberaliseringen och privatiseringen av järnvägstrafiken har äventyrat arbetstagarnas rättigheter och minskat antalet arbetstagare i järnvägssektorn med allvarliga konsekvenser för den servicenivå som erbjuds.

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. – (DE) Jag röstar för ett standardiserat körkort för lokförare.

Harmoniseringen av förarutbildningen kommer även att leda till ökad säkerhet på järnvägarna i framtiden. En åldersgräns på 20 år och lämplig skol- och språkutbildning är nu obligatoriska villkor för att få lov att arbeta som lokförare inom den internationella järnvägstrafiken. Standardiseringen av utbildningen är nyckeln till ett europeiskt järnvägsnät. Körkort som utfärdas i en medlemsstat kommer i framtiden att erkännas av alla andra medlemsstater.

– Betänkande: Sterckx (A6-0313/2007)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det tredje järnvägspaketet som främst syftar till att främja liberaliseringen av den internationella persontrafiken på järnväg innehåller en förordning om internationella tågresenärers rättigheter och skyldigheter.

Framför allt kan vi konstatera att förordningens grundläggande syfte är att undanröja alla hinder för liberaliseringen av den internationella persontrafiken på järnväg som kan bero på olika regler när det gäller tågresenärers rättigheter och skyldigheter i de olika länderna.

Utöver att betona denna första punkt – som är den centrala frågan – anser vi verkligen att det är nödvändigt att skydda resenärernas rättigheter, först och främst rätten till offentlig persontrafik på järnväg som tillhandahålls av offentliga företag i varje land.

Verkligheten visar att det är liberaliseringen och privatiseringen av järnvägstrafiken som äventyrar resenärernas rättigheter. Detta har lett till att allmänhetens tjänsteutbud och villkoren för resenärernas rörlighet har försämrats samt till att biljettpriserna har höjts. Det har i sin tur lett till att hundratals kilometer järnvägsspår har försvunnit, att stationer har lagts ned, att antalet arbetstagare i järnvägssektorn har minskat och att deras lön och anställningsrättigheter hotas.

Det här är en ödesdiger politik som arbetstagarna och allmänheten motsätter sig.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag stödde detta betänkande om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets förordning om tågresenärers rättigheter och skyldigheter. Det skulle ursprungligen bara gälla tågresenärer inom den internationella järnvägstrafiken, så det gläder mig att våra synpunkter har hörsammats, och att reglerna nu kommer att omfatta nationell järnvägstrafik också.

Från och med 2009 kommer en rad befogade grundläggande rättigheter att tillämpas, inbegripet rätt till transport för människor med nedsatt rörlighet. Dessutom välkomnar jag att det ska införas ett system för ersättning i händelse av förseningar.

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. – (DE) Jag röstar för en ny resenärsförordning från och med 2009.

I förordningen regleras bland annat ersättning vid stora förseningar, företagens ansvar för passagerare och deras bagage, transporter av funktionshindrade personer och vilken information som järnvägsföretagen ska tillhandahålla. Detta innebär i praktiken att om det i framtiden blir en försening vid en gränsöverskridande transport på mellan 60 och 119 minuter kommer kunderna att ha rätt att få tillbaka 25 procent av biljettpriset. Ersättningen ökar till 50 procent vid förseningar på över två timmar.

Det innebär mer rättsliga anspråk men leder också till ökad visshet för järnvägskunderna.

Det är nu upp till medlemsstaterna att så snart som möjligt, och inte först om 15 år, utvidga dessa regler till att även omfatta de nationella transportnäten.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Detta betänkande om tågresenärers rättigheter och skyldigheter bör välkomnas.

  Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. − Även om det senaste förslaget inte ställer lika hårda krav på tågoperatörerna som tidigare förslag, så omfattar förslaget fortfarande alltför långtgående bestämmelser om alltifrån hur man ska kunna köpa biljetter (via telefon, internet och i automater) till tågbolagens skadeståndsansvar med avseende på resgods. Vidare detaljregleras olika kompensationer för förseningar (ersättningsnivåer, rättigheter till måltider osv.) och minimikrav på information om vad som kan orsaka eventuella förseningar.

Jag valde att rösta emot förslaget, eftersom operatörerna själva måste få möjlighet att utveckla dessa tjänster utifrån det skydd som resenärerna efterfrågar (och är beredda att betala för i form av högre biljettpriser). Vidare står inte de långtgående regleringarna i proportion till det mervärde som skapas av att befintliga regler på medlemsstatsnivå ersätts i de länder som valt nationell lagstiftning.

– Betänkanden: Jarzembowski (A6-0314/2007), Savary (A6-0315/2007) och Sterckx (A6-0313/2007)

  Mathieu Grosch (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Liberaliseringen av järnvägarna är inte något självändamål. Den måste gynna användarna och öka effektiviteten. Liberaliseringen av internationella transporter är naturlig eftersom inget enskilt land bör kunna isolera sig från ett annat. Inom nationella transporter finns det vare sig syfte eller mening med att utsätta de lönsamma sträckorna för konkurrens under liberaliseringen och samtidigt överlåta de olönsamma sträckorna till den offentliga sektorn utan någon ersättning. Med detta i åtanke väntar jag spänt på tillämpningen av den nyligen antagna förordningen om offentlig persontrafik.

Parlamentet försvarade resenärernas rättigheter gentemot medlemsstaterna och järnvägsföretagen, vilket är en enorm framgång för EU:s medborgare. Särskilt i transitländer som Belgien skulle det vara meningslöst och orättvist att skilja mellan internationella och nationella resenärer.

I det avseendet är det tredje järnvägspaketet ett steg i rätt riktning, även om det säkerligen inte kommer att vara det sista.

  Brian Simpson (PSE), skriftlig. − (EN) Jag kommer att rösta för den kompromiss som våra föredragande har enats om med ministerrådet, eftersom jag anser att det är ett framsteg för hela EU:s järnvägsindustri, och det bästa avtalet som parlamentet har vid denna tidpunkt.

Men järnvägsindustrins långsamma arbetstakt är inte bara frustrerande utan fungerar också som en mycket effektiv broms för den typ av radikala åtgärder som krävs för att uppliva järnvägarna i många av våra medlemsstater.

Det råder en stor skillnad mellan till exempel järnvägarna i Frankrike och Tyskland jämfört med dem i Bulgarien och Rumänien. Denna skillnad måste övervinnas om vi menar allvar med att utveckla ett järnvägsnät som är klart täcker hela EU.

Slutligen, samtidigt som jag välkomnar avtalet om att alla järnvägar bör vara fullständigt tillgängliga inom 15 år, är det inte sorgligt och en anklagelse mot vår järnvägsindustri att många människor med nedsatt rörlighet inte har tillgång till sin järnväg på 2000-talet? Järnvägsindustrin har fastnat i en filosofi av ”det går inte” snarare än ”det går visst”.

Jag hoppas att detta åtgärdspaket åtminstone flyttar oss iväg från negativitet och utgör början på en mer positiv era för våra järnvägar.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163 i arbetsordningen.)

– Betänkanden: Batzeli (A6-0309/2007) och (A6-0310/2007)

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Vi har avgett vårt yttrande över ändringarna av den tidigare reformen av EU:s sockermarknad. Den reformen utarbetades 2005 och var tänkt att återställa jämvikten på marknaden.

Tråkigt nog är mitt intryck att alla dessa förslag utgör betydande begränsningar av sockerbetsodlingen för att skapa utrymme för rörsocker. Det är jag helt emot. Vi kan inte låta den traditionella sockerbetsodlingen och sockerproduktionen i EU utplånas.

Jag tror inte att det nya förslag som kommissionen lade fram i maj 2007, som var avsett att ge incitament till att dra tillbaka nästan 3,8 miljoner ton socker från EU:s marknad, kommer att ge förutspått resultat den här gången heller. När det gäller den hotade obligatoriska kvotminskningen 2010 kan kvotminskningar inte ta hänsyn till storleksändringar i de kvoter som frivilligt och mot ersättning tidigare avståtts till omstruktureringsfonden, eftersom produktionsbegränsningarna genomfördes i mindre konkurrenskraftiga regioner, i enlighet med reformens syfte, efter utbetalning av lämplig ekonomisk ersättning.

  Jan Březina (PPE-DE). – (CS) Herr talman! Tyvärr leder den föreslagna sockerreformen inte till något positivt. Det beror på att de berörda parterna, trots att sockerreformen tycks vara baserad på ekonomiska faktorer, tenderar att ta hänsyn till andra faktorer när de överväger om de ska lämna marknaden.

Trots att Tjeckien har en lönsam sockerproduktion avstod vi ändå 22 procent av kvoten. Den kvoten ligger i Västeuropas händer. Tyvärr kan de föreslagna åtgärderna påverka Tjeckien negativt. Samma faktorer som gör sockerproduktionen i vårt land lönsam och ger oss konkurrensfördelar, till exempel att enskilda sockerbetsodlares innehav i genomsnitt är större, kan mot bakgrund av de här förslagen bli en nackdel om jordbrukarna har rätt att lämna marknaden. En situation där de som inte behöver några bidrag för att överleva lämnar marknaden är knappast önskvärd. I det avseendet är reformen ett steg i fel riktning.

Därför röstade jag emot föredragande Katerina Batzelis båda betänkanden.

  Hynek Fajmon (PPE-DE). – (CS) Mina damer och herrar! Vid dagens omröstning röstade jag, tillsammans med mina kolleger i det tjeckiska demokratiska medborgarpartiet, emot föredragande Katerina Batzelis betänkanden om reformen av sockerordningen. Hittills har reformen skadat Tjeckien. Många sockerfabriker har lagts ned och maskiner och teknik har förlorat sitt värde. Mitt land har under många århundraden haft en tradition av sockerproduktion och sockerexport. Vi har nu, på grund av en dålig EU-politik, blivit en nettoimportör av socker. Detta är ett resultat av ett inkompetent beslutsfattande i Bryssel. Tjeckien har redan minskat sin sockerproduktion med över 20 procent. Andra medlemsstater i EU bör nu göra detsamma, särskilt de stater som ännu inte har minskat sin produktion överhuvudtaget. Av dessa skäl röstade jag emot reformen.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Mina damer och herrar! Omstruktureringen av sockerindustrin och förändringarna i organisationen av marknaderna inom sockersektorn är nödvändiga. Det är dock möjligt att kommissionens förslag inte kommer att bidra till att lösa problemen, utan i stället skapa ytterligare problem på sockermarknaderna i vissa länder.

Om ett land inte på egen hand kan ange en prioritetsordning för kriterierna för odlarnas ansökningar, där hänsyn tas till jordbruksföretagens produktivitet och produktionsvolymer, är det möjligt att det inte bara är de företag som har lägst produktivitet utan även de konkurrenskraftiga odlarna som kommer att sluta producera sockerbetor. I Litauens fall kan sockerfabrikerna komma att drabbas av en brist på råsocker, vilket skulle få negativa ekonomiska och sociala konsekvenser.

Vidare har kommissionen inte övervägt Litauens förslag att minska kvoten fram till 2010, som innebär att hänsyn tas både till om en medlemsstat frivilligt minskar sin produktionskvot och om den har köpt ytterligare produktionskvoter.

Jag uppmuntrar kommissionen att beakta dessa synpunkter. Förresten lade jag ned min röst i omröstningen om det här projektet.

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh och Inger Segelström (PSE), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater röstade emot parlamentets betänkande om den gemensamma organisationen av marknaden för socker (A6-0310/2007).

I grunden ställer vi oss positiva till en reform av sockersektorn inom gemenskapen. Vi anser dock inte att parlamentets förslag tillför någonting positivt till kommissionens förslag. Vi anser att förslaget riskerar att leda till kostnadsökningar inom en redan alltför stor jordbrukssektor, något som vi svenska socialdemokrater aldrig kan stödja.

Dessutom anser vi att exportstödet för socker på sikt måste tas bort helt. Det stöd som fortsatt betalas ut till jordbruket ska betalas ut i form av direktstöd helt frikopplat från produktionen.

  Marie-Arlette Carlotti (PSE), skriftlig. – (FR) Som ett led i reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för socker ville EU hjälpa raffinaderierna att anpassa sig till omstruktureringen av den europeiska sockerindustrin genom att bevilja 150 miljoner euro i ”övergångsstöd”.

Jag var mycket nöjd med det initiativet, vilket bland annat skulle hjälpa raffinaderiet Saint-Louis Sucre i Marseille att uppfylla de nya villkoren på sockermarknaden utan att behöva säga upp anställda.

Jag varnade dock även de behöriga franska och europeiska myndigheterna om bristen på insyn i kriterierna för att bevilja detta stöd, vilket är medlemsstaternas ansvar.

För närvarande beviljas inte stödet i avsikt att bevara raffineringsindustrin eller arbetstillfällen. Det finns inte heller någon garanti för att stödet inte kommer att användas som incitament för att flytta verksamheten till länder utanför EU.

Den nya reformen borde ha varit en möjlighet att klargöra detta. Tyvärr har det inte blivit så.

Frågan ligger nu i rådets händer. Jag uppmanar rådet att vara mer vaksamt, särskilt på de franska myndigheterna, så att vi slutligen kan reda ut den här frågan som påverkar våra medborgares arbeten.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Junilistan stödjer en genomgripande reform av sockermarknaden inom EU i syfte att snarast liberalisera denna och ge sockerproducerande länder utanför EU möjligheten att kunna konkurrera på rättvisa villkor.

De förslag till ändringar som Europaparlamentets jordbruksutskott för fram i dessa betänkanden kan inte annat än betecknas som ytterligare försök att i största möjliga utsträckning förhindra reformtakten och att därigenom fortsätta att bedriva en protektionistisk handelspolitik. Förslagen innebär vidare att kostnaderna för den industriella omvandlingen av befintliga raffinaderier som reformeringen innebär skulle öka samtidigt som mer generösa direkta ersättningar till aktörerna inom sockerindustrin föreslås.

Junilistan kan aldrig stå bakom ett betänkande som motarbetar målen med reformer av sockermarknaden inom EU och som oundvikligen skulle komma att urvattna denna samt äventyra dess slutförande. Vi motsätter oss oblyga försök att smita ifrån de åtaganden man gjort gentemot MUL-länderna.

Av ovan nämnda anledningar röstar vi därför mot detta betänkande.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Verkligheten har visat att det i den här sektorn, i likhet med andra sektorer, har fått negativa konsekvenser att övertala små odlare att avstå från kvoter och avveckla produktionen – vilket har föreslagits för produktionen av sockerbetor och socker – i syfte att främja konkurrensen. Det förstärker skillnaderna i utveckling och kommer att öka fattigdomen och massflykten från landsbygden. Vi motsätter oss därför kommissionens förslag och betonar behovet av att ändra politiken och ta hänsyn till medlemsstaternas specifika situation och produktionsbehov.

Vi stöder därför självbestämmanderätten i fråga om livsmedel och anser att det är oacceptabelt att ett land som Portugal, som endast har en mycket begränsad sockerproduktion och som knappt kan tillgodose halva landets konsumtionsbehov av socker, ska behöva minska sin kvot av socker som framställs av sockerbetor. Vi anser att det är nödvändigt att vända den liberaliseringstrend som vi har sett i flera reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken, att vidta åtgärder för att bibehålla den nationella sockerbetsproduktionen och att stödja jordbruk som i huvudsak är inriktat på livsmedelsproduktion och därmed bidra till att skydda produktionen och sysselsättningen på de två fabrikerna.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) EU får ofta befogad kritik för att lägga sig i en rad industrisektorer. Det är särskilt kontroversiellt att lägga sig i livsmedelsberedningsindustrins angelägenheter. Det stämmer att en del medlemsstater skapar sina egna problem. Ett klassiskt exempel är ett antal central- och östeuropeiska länders ihärdiga ansträngningar för att lägga ned jordbrukskooperativ trots att de är lönsamma.

I Tjeckien har man försökt åstadkomma just detta med hjälp av åtskilliga ändrade lagar som reglerar jordbrukskooperativ. Många jordbrukskooperativ har splittrats och andra har ombildats till andra juridiska enheter. Samtidigt har produktionen minskat inom en rad industrier, till exempel i sockerbetsodlingsindustrin. Dessutom har beredningen tyvärr skilts från produktionen till följd av privatisering. De flesta sockerfabrikerna har köpts upp av utländska aktörer. Detta har lett till en ödesdiger situation i sockerindustrin i Tjeckien. Vinsterna hamnar i fickorna på utlänningar, samtidigt som förlusterna drabbar det tjeckiska folket. Sockerproduktionen har minskat med över 20 procent i ett land som har exporterat socker i 150 år. Nu måste Tjeckien börja importera socker och samtidigt försöka hitta nya möjligheter för de jordbruksföretag som hittills har odlat sockerbetor. Katerina Batzelis betänkanden bidrar inte till att lösa den ohållbara situationen. Vi röstade dock för dem eftersom man åtminstone uppmärksammar den otillfredsställande situationen. Jag skulle även vilja varna dem som ser dagens dokument som en lösning på problemet. Jag räknar med att vi kommer att återkomma till sockerfrågan och att vi nästa gång bättre kommer att kunna tillgodose våra jordbrukares behov.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag stöder betänkandet om reformen av sockersektorn, även om det finns vissa problem med detta betänkande. Jag instämmer inte i avsikten i betänkandet att tillämpa återtagandet av sockeröverskott på raffinaderier. Detta står i strid med kommissionens förslag att utesluta raffinaderier från återtagningsprocessen. Då raffinaderierna inte är en direkt del av omstruktureringsordningen skulle ett återtagande av raffinaderiernas traditionella försörjningsbehov inte få någon effekt på minskningen av överskottet på EU-marknaden, eftersom EU fortfarande skulle tvingas uppfylla sitt åtagande att importera särskilda kvantiteter råsocker från AVS-länder. Ändringsförslaget skulle dock tendera att försvaga åtgärdens effekt när det gäller att skapa stimulansåtgärder i syfte få betodlare att avveckla sin anläggning.

  Brian Simpson (PSE), skriftlig. − (EN) Jag kommer att rösta för det betänkande som Katerina Batzeli har utarbetat, eftersom det är helt uppenbart att det krävs en omstrukturering av sockerindustrin.

Det enda som oroar mig är ändringsförslag 31, som, om det går igenom, fortfarande skulle förplikta Europeiska kommissionen att hålla sin befintliga fond öppen fram till 2011, och det skulle vara en negativ del av denna omstruktureringsprocess.

Detta betänkande, även om det inte är perfekt, skapar trots detta en balans mellan producenternas behov och det uppenbara behovet att reformera denna sektor. Det enda som oroar är vilken effekt som en omstrukturering skulle kunna få på sockerrörsproducenter från utvecklingsländer. Vi måste till varje pris undvika en omstrukturering som skyddar betsockerproducenterna på sockerrörsproducenternas bekostnad, och jag hoppas att kommissionen ser till att detta inte sker, samtidigt som den är rättvis mot våra egna jordbrukare.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) När ledamöter med ett ekonomiskt intresse röstar om jordbruksbetänkanden, som detta betänkande om socker, bör de tillkännage det eller avstå från att rösta.

– Betänkande: Thomsen (A6-0287/2007)

  Bernadette Bourzai (PSE), skriftlig. – (FR) Vi bör stödja EU:s åtagande att nå det ambitiösa målet att 20 procent av den totala energi som förbrukas i Europa ska komma från förnybara energikällor före 2020. Förnybar energi medför otaliga fördelar för Europa. Lägre koldioxidutsläpp, minskat beroende i Europa och ökad sysselsättning och tillväxt.

Vi behöver dock övervaka utvecklingen av all förnybar energi ur ett hållbarhetsperspektiv, naturligtvis beroende på medlemsstaternas kapacitet, och spara energi genom minskad förbrukning och ökad energieffektivitet.

Jag beklagar att direktivet om el producerad från förnybara energikällor inte gör kraftvärmeproduktionen obligatorisk. Detta innebär att det kommer att byggas storskaliga kraftverk för biomassa utan kraftvärmeproduktion, vilket inte är energieffektivt, och att marknaden för virke, både för industriella ändamål och energiproduktion, kommer att destabiliseras. Det finns exempel på detta i min egen region, Limousin.

Det gläder mig därför att Europaparlamentet efterlyser ett förslag om värme- och kylningssektorerna som ska vara centrala i det framtida ramdirektivet om förnybar energi och jag röstade därför för Britta Thomsens betänkande.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Britta Thomsens betänkande (A6-0287/2007) om en färdplan för förnybar energi i Europa, eftersom jag anser att det är nödvändigt att öka investeringarna i förnybar energi för att minska EU:s externa energiberoende, minska koldioxidutsläppen och därmed bidra till att bekämpa klimatförändringen.

Betänkandet visar hur viktigt det är med en hållbar användning av biobränslen i transportsektorn för att minska oljeberoendet och utsläppen av växthusgaser och därmed minska miljöpåverkan.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta är ett mycket obalanserat betänkande, trots en del positiva förändringar jämfört med tidigare betänkanden, särskilt eftersom man nu erkänner att fossila energikällor oundvikligen kommer att ta slut inom en snar framtid – även om man inte nämner de höga oljepriserna – och eftersom man inser vilka skador på miljö och samhälle som orsakas av agrobränslen, som upphöjts så på senare tid.

Men sedan glömmer man behovet av en ny rad energipolitiska prioriteringar som är inriktade på att sänka kostnaderna för konsumenter, rationalisera konsumtionen för att kunna minska den (och inte enbart genom energieffektivitet), en mindre förorenande kollektivtrafik och en offentlig politik som verkligen ligger i människornas intresse.

Idén om att inrätta en gemensam europeisk energipolitik är ett försök att hitta sätt att ge större stöd åt sektorns privata finansieringsföretag, men med en sådan politik åsidosätts varje medlemsstats suveräna rätt att inrätta sin egen energipolitik.

Man underlåter även att analysera biobränslen av gas. Man lyfter inte fram behovet av att främja forskning om och utveckling av biogas och nämner inte programmet Target 2020. Detta beror på att huvudmålet med betänkandet är att garantera ännu större vinster, närmare bestämt genom att använda marknaden för utsläppshandeln med växthusgaser.

  Françoise Grossetête (PPE-DE) , skriftlig. – (FR) Jag röstade för detta betänkande där medlemsstaterna uppmanas att vidta nödvändiga åtgärder för att öka andelen förnybara energikällor i sin energimix.

Förnybara källor måste bli en språngbräda för att uppnå de båda målen om ökad försörjningstrygghet och minskade växthusgasutsläpp.

Målet att förbättra energieffektiviteten bör inte ses som en förutsättning för att uppnå målet 20 procent förnybar energi till 2020, utan som ett eget villkor.

Detta kommer att skapa nya arbetstillfällen och främja forskning och innovation i energisektorn. Jag tänker till exempel på forskning kring ökad tillgång till miljövänliga byggnadsmaterial till hus.

Förnybar energi är ett av de bästa sätten att skydda konsumenterna och industrin från den dubbla effekten av ökad energiimport och stigande bränslekostnader.

Slutligen är jag nöjd med friheten att välja den lämpligaste förnybara energikällan med tanke på att möjligheten att utveckla vissa förnybara energikällor varierar beroende på de särskilda geologiska, hydrologiska och klimatmässiga förutsättningarna i varje medlemsstat.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag stödde Thomsenbetänkandet och är fast övertygad om att mer effektivt stöd borde avsättas till att främja förnybara energikällor. Mitt eget land, Skottland, har en oerhörd potential på området förnybar energi, och den skotska regeringen tillkännagav nyligen sin avsikt att understödja en så lång rad förnybara tekniker som möjligt. Jag anser att Skottlands ansträngningar spelar en avgörande roll för EU:s mål för förnybar teknik.

Jag röstade emot att fastställa ett mål på 10 procent för anläggningsbränsle, och jag röstade för uppmaningar till en fullständig konsekvensbedömning innan man överväger alla tänkbara biobränslemål.

Biobränsleproduktionen kan påskynda den globala uppvärmningen genom att den påskyndar förstörelsen av skogar, torvland, friska jordar och andra ekosystem som är kolsänkor och som bidrar till att reglera klimatet.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL) , skriftlig. − (CS) Jag gillar dilettantframträdanden. Det spelar inte så stor roll vilket ämne dilettanten behandlar. Med sin ideologiska ögonbindel på blir resultatet alltid detsamma. En svartvit beskrivning av verkligheten, extatiska slutsatser som skiljer sig från fakta. Dessutom omfattar den praktiska tillämpningen ibland höga kostnader och ”oväntade problem”.

Särskilt förtjusande är anförandena av några av mina kolleger i parlamentet om så lockande ämnen som biomassa och biobränslen, som kräver mycket energi vid transport av råvaror, bearbetning och produktdistribution. Av erfarenhet vet vi att detta är ett allmänt faktum.

För att kunna sänka kostnaderna bör vi bygga små produktionsenheter som förser lokala områden med alternativa bränslen. Jag måste understryka att dessa källor inte är lösningen på vår elförsörjningssituation. De är bara en relativt liten förbättring av den nuvarande situationen.

Detsamma gäller system för regnvattenanvändning som börjar bli mycket populära och en rad andra förnybara energikällor.

De kommande 10 åren kommer stora städer och industrier att vara beroende av storskalig energiproduktion och naturgas. Om vi vill uppfylla våra åtaganden enligt Kyotoprotokollet måste länder med en snabbt ökande bruttonationalprodukt också bygga stora kraftverk. Detta kan bara betyda en sak: fler kärnkraftverk. Annars kommer EU snart att bli mycket beroende av energiimport. Dilettanternas romantiska dagdrömmar kommer inte att förändra detta faktum.

  Romano Maria La Russa (UEN) , skriftlig. − (IT) Jag stödde Britta Thomsens betänkande där man bekräftar behovet av att uppnå målet att 20 procent av energin ska komma från förnybar energi före 2020. Detta blir en stor utmaning för alla europeiska länder, och vi får inte längre försöka undvika denna utmaning eller kräva att bara de duktigaste och mest framsynta medlemsstaterna ska ta itu med den.

Jag anser att olika nationella mål måste fastställas, som fördelas rättvist utifrån de befintliga nivåerna av förnybar energi, energimixen och den varierande utvecklingspotentialen till följd av de olika klimatmässiga, geologiska och territoriella förutsättningarna i medlemsstaterna. Förnybara energikällor representerar framtiden. Det krävs enorma investeringar i innovation och teknik för att EU ska kunna lösa problemet med sitt energiberoende inom en rimlig tidsperiod och garantera överkomliga priser för användarna.

Jag anser dock att vi bör vara pragmatiska och undvika att hyckla. Det är orealistiskt att inbilla sig att produktionen av förnybar energi i sig kommer att leda till att vi kan uppfylla dessa ambitiösa mål, även om förutfattade meningar och ofta ideologiska idéer bland vissa vänster- och miljöpolitiker kanske får oss att tro motsatsen.

Det som kan rädda EU på medellång sikt är en energimix som även består av energikällor som inte är helt förnybara, som kärnkraft, som vare sig vi vill eller inte står för en tredjedel av den europeiska elproduktionen.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

  Kartika Tamara Liotard (GUE/NGL) , skriftlig. − (NL) Eftersom vårt parti, det holländska socialistpartiet, fäster stor vikt vid förnybara energikällor och anser att åtgärder måste vidtas i mycket större skala i detta hänseende, har vi inte röstat emot detta betänkande. Det innehåller dock en del mycket negativa aspekter. Vi avvisar starkt kärnenergi som en hållbar, förnybar energikälla. Dessutom är vi emot idén att energimarknader måste liberaliseras på EU-nivå. Slutligen anser vi att solenergi, vindenergi och vattenenergi är bättre alternativ till biobränslen.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Kommissionens förslag om att fastställa ett produktionsmål att 20 procent av den totala energin ska komma från förnybara energikällor, som ska uppnås av samtliga medlemsstater och ingå i nationella handlingsplaner, skulle ha varit godtagbart om syftet var att tillgodose människors behov, minska energiberoendet, spara energi, skydda miljön och bekräfta att energiprodukter är en offentlig tillgång och inte en handelsvara.

Syftet med EU:s riktlinjer är emellertid att skapa lönsamhet för investerare och använda förnybar energi för att bana vägen för privat kapital, medan man säkrar den förnybara energins lönsamhet. Även om förnybara energikällor är naturliga och outtömliga samt bidrar till att minska föroreningar, fortsätter miljöförstörelsen för vinstens skull. Ett exempel är det okontrollerade främjandet av vindparker för privata förtjänster, till och med i Natura-områden.

Följaktligen används miljön som en hycklande förevändning för en liberalisering av energisektorn och dess följder för människors intressen. Energin behandlas som en handelsvara snarare än en gemensam tillgång.

När det gäller biobränslen är det provocerande att använda livsmedelsprodukter till energi i stället för att ge mat åt de hungriga när miljontals människor svälter ihjäl.

  Andreas Mölzer (ITS) , skriftlig. − (DE) Även om främjandet av förnybar energi är viktigt bör det inte användas som en förevändning i samband med EU-konstitutionen för att i smyg ytterligare minska medlemsstaternas suveräna rättigheter. Eftersom denna punkt tyvärr inte har fått något utrymme i det aktuella betänkandet och inget förtydligande har gjorts måste jag rösta nej till betänkandet.

Inriktningen på dyra kärnkraftverk har hindrat utvecklingen av andra energitekniker alltför länge. Kärnforskningens budget är fortfarande sju till åtta gånger större än medlen till förnybara energikällor och energieffektivitet. Om EU verkligen menar allvar med förnybara energikällor med sin färdplan måste medlen fördelas mer rättvist, men det finns det inte heller några tecken på det i betänkandet som vi röstar om.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Ökad konsumtion är ett tecken på en allmän (dock inte alltid balanserad) förbättring av levnadsförhållandena. När man vidtar åtgärder för att bekämpa de negativa effekterna av ökad konsumtion bör man därför ha i åtanke att en av faktorerna i ekvationen – tillväxten – inte kan förändras. Detta ger oss möjlighet att agera på två fronter, dvs. rationalisera konsumtionen och förbättra effektiviteten (särskilt energieffektiviteten) när det gäller det vi producerar. Mycket av det vi måste försöka åstadkomma är därför beroende av forskning och innovation.

I den godkända resolutionen betonas mycket riktigt att ”förnybara energikällor är ett viktigt inslag i en hållbar energimix och bidrar till minskat importberoende och större variation i bränslemixen, lägre utsläpp av koldioxid och andra ämnen, utveckling av ny och innovativ teknik, sysselsättning och regional utveckling”. En av slutsatserna är att man bör utnyttja EU:s program för forskning och teknik ännu mer för att främja utvecklingen av teknik för förnybar energi.

Sammanfattningsvis stöder jag det valda tillvägagångssättet, och jag är för att öka investeringen för detta ändamål. Det är framför allt därför jag röstade för detta betänkande.

  Lydia Schenardi (ITS) , skriftlig. – (FR) Vi stöder främjandet av förnybar energi fullt ut, oavsett om det är för transport, värme eller elektricitet. Som alla våra kolleger i parlamentet ser vi det som ett sätt att skydda miljön men även att minska vårt energiberoende.

Vi kan dock inte stödja Britta Thomsens betänkande. För det första är hennes verkliga syfte inte ekologiskt eller ens ekonomiskt, utan dogmatiskt. Som nämns i motiveringen är syftet att införa en gemensam europeisk energipolitik, och detta måste få företräde framför allt annat. Men energipolitik, som är en fråga om suveränitet och oberoende, bör enbart vara en nationell befogenhet. Detta hindrar inte på något sätt samarbete och solidaritet.

Dessutom verkar inte förslagen i betänkandet räcka för att se till att de nationella förhållandena beaktas ordentligt – inte bara geografiska särdrag, utan även specifika ekonomiska begränsningar. I texten nämns inte heller hur man avser att hjälpa de länder som har gjort minst framsteg på detta område att uppnå ett bindande, allmänt mål.

Jag säger ja till förnybar energi, men inte som en förevändning för att öka EU:s makt.

  Brian Simpson (PSE), skriftlig. − (EN) Förnybar energi inom EU är en viktig fråga, som enligt mig inte får det erkännande som den förtjänar. I denna tid av energikriser, global uppvärmning och minskande förråd av de vanligaste fossila bränslena är det riktigt att parlamentet undersöker en bättre användning av förnybara energikällor. Men jag skulle också vilja påpeka att vi fortfarande har stora kolreserver inom EU, och med utvecklingen av tekniken för att rena kol undrar jag om vårt beslut att överge kol som en energikälla var förhastat?

Jag kommer att stödja detta betänkande, men jag tror att vi måste vara realistiska när det gäller vad som kan uppnås med vind- eller vågkraft, särskilt när de ställs mot EU:s ständigt ökande energiefterfrågan. Jag anser att det är rätt att be kommissionen att utarbeta handlingsplaner som omfattar förnybara energikällor som vind-, våg- och solkraftenergi, liksom att utveckla en strategi för biobränslen. Ändå måste vi i detta hänseende se till att vi inte räddar planeten i miljöhänseende bara för att sedan se dess befolkning svälta ihjäl, och det är därför som utskottets uppmaning till en rättvis balans mellan livsmedel och energiproduktion är en riktig inställning.

  Kathy Sinnott (IND/DEM), skriftlig. − (EN) I mitt land, Irland, svarar bostadsenergin för omkring 25 procent av den sammanlagda energikonsumtionen. En stor del av denna energi som redovisades hörde samman med energikonsumtionen för produktion av värme. Energikonsumtionen inom hushållssektorn är större än nödvändigt, eftersom människor som bor i ineffektiva bostäder måste konsumera mer energi för att värma upp sina hem.

Ofta kan man förbättra energieffektiviteten i ett hushåll genom att vidta några relativt enkla och billiga åtgärder, som att montera termoventiler på värmeelement eller använda mer energieffektiva hushållsapparater. Andra åtgärder omfattar installering av fullständigt centrala uppvärmningssystem, eller isolering i hålmurar eller på loft. Dessa senare alternativ kan vara mer omstörtande på kort sikt, men deras effekt är långvarig.

Jag skulle vilja uppmana regeringar att främja isolering vid bostadsbyggande och de övriga åtgärder som jag har nämnt. Genom att främja dessa åtgärder kan man spara energikostnader samtidigt som man hjälper miljön. Regeringar borde främja en momssänkning för renovering. Bättre isolering skulle minska energikonsumtionen i bostäder med så mycket som 5 procent.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. − (EN) Jag kan rösta för detta betänkande och anser att dess allmänna mål balanseras mot bakgrund av en fortsatt oro för energisäkerhet. Förnybara energikällor är en viktig aspekt av vår nästa generation elektricitet, men vi måste fortfarande arbeta med befintlig energiproduktion. Om EU lyckas lägga tonvikten på den teknik som krävs för att föra in unionen i 2000-talet, kommer den också att åtnjuta en konkurrenskraftig fördel i denna sektor under de kommande åren.

  Bart Staes (Verts/ALE) , skriftlig. − (NL) Betänkandet om en färdplan för förnybar energi är ett skickligt utfört arbete. Av betänkandet framgår det tydligt att de kommande åren är avgörande och att en rättslig ram behövs för att genom medbeslutandeförfarandet kunna höja den nuvarande andelen av 7 procent förnybar energi i energimixen till 20 procent år 2020.

I betänkandet understryks med rätta den enorma potentialen hos vindenergi utanför kusterna, ett potentiellt bidrag på 15 procent till EU:s totala energibehov före 2020, vilket skulle kunna leda till 368 000 nya arbetstillfällen. Det finns naturligtvis en del frågetecken när det gäller utvecklingen av biobränslen, i synnerhet behovet av hållbara produktionsmetoder och en rimlig balans mellan livsmedels- och energiproduktion. Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen skulle ha varit mer kritisk och begärt att en seriös analys utfördes av biobränslenas effekter på klimatet, miljön, samhällsstrukturen och en tryggad tillgång på livsmedel.

Det är synd att målet på 10 procent biobränslen har lämnats oförändrats i betänkandet. Ett annat minus är skäl E där lobbygruppen för kärnkraft föreslår kärnenergi som en ”övergångsteknik”. De gröna godtar inte detta och lade därför fram ändringsförslag 2. I sin helhet är detta ett välarbetat betänkande som är värt att stödjas.

8. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 12.35 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

9. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

10. Genomförande av rådets beslut om moratorium för dödsstraff (debatt)

  Talmannen. −Nästa punkt är rådets uttalande om genomförandet av rådets beslut om moratorium för dödsstraff.

  Manuel Lobo Antunes , rådets ordförande – (PT) Fru talman! Jag är mycket glad över att vara här i dag för att diskutera en fråga som är central för våra gemensamma europeiska värderingar. Motståndet mot dödsstraff är en viktig del av EU:s politik för mänskliga rättigheter och ingick i EU:s första riktlinjer om mänskliga rättigheter. Som ni säkert vet, mina damer och herrar, har dessa riktlinjer sedan 1998 innehållit de främsta aspekterna av EU:s inställning till denna fråga och därmed gett form åt vårt välkända motstånd mot dödsstraff.

Vi vet alla att EU:s främsta mål när det gäller dödsstraff, som ingår i riktlinjerna, är att arbeta för ett allmänt avskaffande av dödsstraff som en politisk ståndpunkt som samtliga EU-medlemsstater godkänner och starkt driver.

Det andra målet är att uppmana de länder som fortfarande har dödsstraff att gradvis begränsa tillämpningen och insistera på att det genomförs enligt internationella miniminormer. Jag är mycket glad över att vara här i kammaren i dag och berätta om den senaste händelseutvecklingen i vår kamp för att avskaffa dödsstraffet. Som ni vet lade vi nyligen fram ett viktigt initiativ för att främja dessa EU-mål. Jag syftar naturligtvis på rådets beslut av den 18 juni i år där EU åtog sig att utarbeta en resolution mot dödsstraff vid FN:s 62:a generalförsamling som en del av en allians mellan regioner.

Parlamentet uppmanade EU att ta ett sådant initiativ i två resolutioner som antogs i februari och april i år. Eftersom öppnandet av den tredje sessionen av FN:s generalförsamling närmar sig med stormsteg förstår jag att ni vill veta hur rådet har förberett sig inför detta evenemang. Jag ska strax berätta lite mer om de förberedelser vi har gjort.

Dessförinnan vill jag kasta en kort tillbakablick på de 10 år som gått sedan riktlinjerna om dödsstraff antogs. Jag vill understryka att vi har uppnått en hel del sedan 1998. Vi har tagit fram ett brett urval av instrument i vår kampanj mot dödsstraff, allt från politiska åtgärder genom demarcher, deklarationer och multilateral diplomati till ekonomiskt stöd genom Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter (EIDHR), ett instrument som till stor del inrättades tack vare Europaparlamentets insatser.

Till exempel genomförde EU mellan den 1 juli 2006 och 30 juni 2007 allmänna demarcher om dödsstraffet i 28 länder, från Bahrain till Zambia. Vi genomförde även demarcher om enskilda fall i flera länder från Yemen till Iran. EU utfärdar dessutom ofta förklaringar om denna fråga. Ett exempel som fick stor uppmärksamhet i medierna var när EU i augusti i år utfärdade en förklaring om den 400:e avrättningen i Texas. Jag vill påpeka att dödsstraff också finns med på dagordningen i de dialoger och samråd om mänskliga rättigheter som vi har med tredjeländer, och vi drar oss inte för att ta upp frågan med någon av dem. Vår tillit till effektiv multilateralism uttrycks också i de outtröttliga insatserna mot dödsstraff inom FN och andra internationella organ.

Varje år mellan 1997 och 2005 har EU lagt fram en resolution om dödsstraff till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, och vi återupptog våra insatser i december 2006 genom att lägga fram en förklaring om dödsstraff vid FN:s generalförsamling, med från början 85 underskrifter och senare undertecknad av ytterligare 10 länder. EU:s ordförandeskap upprepade förklaringen från december 2006 vid öppnandet av den fjärde sessionen av FN:s råd för mänskliga rättigheter i mars 2007.

Trots den fortsatta oron över tillämpningen av dödsstraff är vi mycket glada över att se en global tendens mot ett avskaffande eller ett införande av ett moratorium för dödsstraff. Över hälften av världens länder har redan avskaffat dödsstraffet antingen genom lagstiftning eller i praktiken: 133 länder enligt Amnesty International. Jag vill tro att EU, med bland annat Europaparlamentet naturligtvis, har spelat en roll, om än en liten roll, i tendensen mot ett avskaffande genom våra systematiska och kontinuerliga åtgärder genom åren. Denna korta lista över EU:s åtgärder mot dödsstraff är ett bevis på vårt åtagande i denna fråga, och jag vill betona att vi inser att Europaparlamentet har varit en lojal allierad i vårt arbete, vilket för mig tillbaka till den nuvarande fråga på dagordningen, det vill säga resolutionen till FN:s generalförsamling där vi efterlyser ett moratorium för och avskaffande av dödsstraffet.

Detta initiativ bekräftar att EU ligger i spetsen för avskaffandet av dödsstraff i världen och att vi alltid och under alla omständigheter kommer att fortsätta att motsätta oss dödsstraff eftersom vi anser att det är ett grymt och omänskligt straff. Det finns mycket att tjäna på detta initiativ, men också mycket att förlora om vi inte lyckas. Vi får inte glömma att detta är vårt tredje försök, jag upprepar, vårt tredje försök att åstadkomma en resolution om dödsstraff vid FN:s generalförsamling efter våra två misslyckanden 1994 och 1999.

Det som står på spel är inget mer och inget mindre än vår trovärdighet som ledare för de globala insatserna för att avskaffa dödsstraffet. Därför ansåg rådet att det var nödvändigt att vara väl förberett och hinna bilda en allians mellan regioner. Det skulle inte ha varit möjligt vid tiden för den 61:a generalförsamlingen, som några av er hade föredragit. Det var inte bara rådets experter som var av den åsikten. Flera frivilligorganisationer som leder kampen på detta område, som Coalition Against the Death Penalty (koalitionen mot dödsstraff), bad oss att inte förhasta oss när vi lade fram resolutionen, utan att vänta så länge att den garanterat skulle lyckas. Det var exakt den vägen vi tog. Rådets beslut av den 18 juni om framläggandet av en resolution vid den 62:a sessionen i FN:s generalförsamling var början på en ny fas i den multilaterala sfären.

Rådet, ordförandeskapet och medlemsstaterna har alla gjort sitt för att omvandla rådets beslut i praktiken. Redan före sommaruppehållet hade GUSP:s rådsarbetsgrupp för de mänskliga rättigheterna beslutat vilket tillvägagångssätt man skulle välja, det vill säga för att EU:s medlemsstater skulle enas om en förslagstext och i nästa skede hitta andra medförfattare från olika regioner i världen. När det avklarats hölls i slutet av augusti ett första möte med alla medförfattare i New York. Inom loppet av två veckor nåddes enighet om formuleringarna. Vi lanserar nu en påtryckningskampanj för att få medsponsorer till vårt resolutionsförslag. I talande stund undersöker våra ambassader runt om i världen möjliga anhängare till vårt initiativ. Vi gör allt vi kan för att vinna maximalt stöd så att denna resolution ska lyckas.

I denna anda ber jag om ert förtroende och stöd så att vi kan genomföra denna process. Ni är säkert medvetna om hur svåra politiska förhandlingar kan vara. Därför förstår ni att ordförandeskapet behöver en viss nivå av flexibilitet och manöverutrymme för att behandla och ta fram en lämplig tidsplan för ett så invecklat initiativ, eftersom detta är ett regionöverskridande initiativ, och medförfattarna måste också granska texten och strategin i denna resolution. Vi måste dessutom snabbt ta kontakt med ett stort antal potentiella medsponsorer så att initiativet får tyngd.

Vi har inlett en kampanj som också är en stor utmaning, men jag är övertygad om att detta initiativ kommer att bli en framgång om vi vidtar gemensamma åtgärder.

  Laima Liucija Andrikienė , för PPE-DE-gruppen. – (LT) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr statssekreterare, mina damer och herrar! Här i Europaparlamentet i dag återvänder vi till frågan om ett moratorium för dödsstraff. Vi har redan behandlat denna fråga två gånger det senaste året, och två resolutioner om genomförandet av ett globalt moratorium för dödsstraff har antagits (den 1 februari och den 26 april).

Vid var och en av dessa resolutioner vände sig Europaparlamentet till rådet och uppmanade det att lägga fram resolutionen inför FN:s generalförsamling. Vi kan bara beklaga att rådet ännu inte har gjort detta. Rådet skulle kunna göra det före öppnandet av den 62:a sessionen i generalförsamlingen, och resolutionerna skulle kunna antas före slutet av året.

Dödsstraff är ett grymt och omänskligt straff som bryter mot en av de inneboende mänskliga rättigheterna – rätten att leva – och vi kan verkligen inte tolerera en situation där tusentals människor riskerar dödsstraff varje år i Iran och Kina och andra länder. Därför är genomförandet av ett globalt moratorium för dödsstraff som syftar till att helt avskaffa dödsstraffet fortfarande ett av våra viktigaste politiska mål, och vi kräver därför inte bara samförstånd från de parlamentariska grupperna i denna fråga, utan även samförstånd från samtliga EU-medlemsstater.

Jag är säker på att Europaparlamentet genom att anta denna resolution kan ge prov på en utomordentlig solidaritet och enighet, trots vissa meningsskiljaktigheter, till exempel huruvida den 10 februari ska utses till den europeiska dagen mot dödsstraff.

Detta är ett gyllene tillfälle för Europaparlamentet att visa sammanhållning och solidaritet med rådet, särskilt när man beslutar i en politisk fråga som har ett tydligt mervärde. Politik utan värde är bara billigt röstfiske och populism, medan det mänskliga livet är värdefullt för oss alla, oavsett geografiska eller kulturella gränser.

Jag uppmanar verkligen mina kolleger, parlamentsledamöterna i alla grupper, att stödja denna viktiga resolution.

(Applåder)

  Martin Schulz , för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman! Statssekreterare Manuel Lobo Antunes har informerat om rådets insatser på ett övertygande sätt. Jag har inget att tillägga till det som ministern har sagt. Vår grupp stöder er fullt i era insatser för att klargöra att EU inte bara starkt stöder ett moratorium, utan även målet att förbjuda dödsstraff i världen.

Som den föregående talaren nämnde har vi i Europaparlamentet redan två gånger i år sagt att parlamentet går i spetsen för kampen för att förbjuda dödsstraff. För oss som europeiska socialdemokrater är dödsstraffet det absoluta lågvattenmärket inom mänsklig etik. Jag kommer från ett land där människans värdighet är den första artikeln i konstitutionen. Det åligger varje regering att bevara och skydda den i sin lagstiftning. Detta är budskapet i mitt lands konstitution. På grundval av detta budskap har vi i Europaparlamentet tagit fram en stadga om de grundläggande rättigheterna, vars främsta budskap lyder som ovan: människans värdighet är den främsta vägledande principen för EU.

Enkelt uttryckt är dödsstraff motsatsen till människans värdighet. Det är en förnedring av människan till den lägsta nivån av hans eller hennes existens. Det är varje moralisk demokrats skyldighet att förbjuda det. Vi kämpar för att detta moratorium ska stödjas av EU. Varför finns det då ingen enighet i rådet?

Det är en medlemsstat i rådet som bojkottar en gemensam EU-resolution. Jag drar mig inte för att namnge den offentligt här. Det är den polska regeringen som inte vill att vi ska fatta detta viktiga beslut. Den anknyter frågan om dödsstraff till andra frågor och säger: när de andra kopplar ihop sina åsikter i denna fråga med åsikterna om abort och dödshjälp kommer även vi att vara beredda att argumentera mot dödsstraff. Detta är en förevändning! Varför? Jag ska gladeligen berätta. Jag ska läsa ett citat för er som kommer från en radiointervju från den 28 juli i år. Jag citerar: ”Personligen var, är och förblir jag en förespråkare för dödsstraff. Att återgå till detta straff är inte möjligt för närvarande, men jag räknar med att ett mer gynnsamt klimat kommer att råda i EU i framtiden.” Lech Kaczyński, Polens president.

Därför har Europeiska rådet inte utfärdat en resolution om detta moratorium ännu. Polens president är en förespråkare för dödsstraff, och han hoppas att det kommer att bli ett bättre klimat i EU för att återinföra det. Jag säger därför: parlamentet är här för att se till att klimatet i EU förblir mot dödsstraff. Det är det viktiga.

(Applåder)

Så länge vi som europeiska socialister har inflytande ska vi göra detta. Jag vill dock ställa en fråga till rådet, inte till er personligen, herr Lobo Antunes, utan till stats- och regeringscheferna i de övriga 26 medlemsstaterna. Hur länge kommer de övriga 26 stats- och regeringscheferna att gå med på detta och tiga om att en förespråkare för dödsstraff, som berättar tämligen öppet om det, kan paralysera Europeiska rådet i denna fråga? Vi behöver ett svar även när det gäller detta.

(Applåder)

  Marco Pannella, för ALDE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! De förklaringar som ordförandeskapet har lämnat parlamentet under ett år skulle – om vi var ett parlament som det brittiska parlamentet eller Förenta staternas parlament till exempel – uppfattas som en förolämpning, inte bara mot sanningen utan också mot parlamentet.

Nej, herr rådsordförande, jag tror att ni har blivit vilseledd av det maskineri och den struktur som för tillfället finns bakom er och som sedan 1994 har haft en ovärdig och oförståelig attityd, som de sex månader långa roterande ordförandeskapen är ansvariga för, eller har lyckats bli ansvariga för!

År 1994 höll vi på att vinna. Vi förlorade med 8 röster för att 20 europeiska länder som nu är EU-medlemsstater samarbetade med varandra och lade ned sina röster. Det allmänna moratoriet kunde ha proklamerats i hela världen om det inte hade varit för denna skandal som vi inte bör avfärda: 20 europeiska nedlagda röster 1994, med ett hycklande råd som var helt delaktigt.

Ni, herr rådsordförande, hade också fräckheten 1999 att säga – enligt alla europeiska ambassadörer hade vi vunnit eftersom det fanns en mycket stor absolut majoritet – på omröstningens morgon kom ett telegram från Bryssel med instruktioner om att vi skulle dra oss tillbaka. Detta var oförklarligt! År 2003 förklarade den italienska utrikesministern, som då var rådets ordförande, att Italien på grund av bristande enighet inom EU inte tänkte föra fram den resolution som det återigen fanns en majoritet för. Nu är det aktuella läget ännu mer chockerande.

Förstår ni detta, herr Lobo Antunes? I vilket land skulle vi kunna dra en sådan rövarhistoria? Ni säger att 173 av FN:s 192 medlemsstater har avskaffat dödsstraffet i praktiken och genom lagstiftning. Allt detta är era enorma insatser! Ni borde ha lagt fram en resolution vid den 61:a församlingen, den föregående. Ni borde ha lagt fram en resolution i början av denna församling, det vill säga i går, och redan får vi nyheter från New York om en ytterligare senareläggning.

Ni berättade också en annan liten eller allvarlig osanning: det är sant att 95 länder har undertecknat en förklaring, och att vi, som den italienska regeringen, den 28 december redan hade 85 underskrifter och det ni uppnådde gjorde vi faktiskt tillsammans, nämligen endast 11 till. Så om ni vill förlora, varsågod, men det är synd. Vi kommer att göra …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Att sträva efter humanism inom rättskipningen är ett av EU:s viktigaste uppdrag. Vi måste motsätta oss offentliga avrättningar där kvarlevorna av den avrättade personen blir ett sjukligt föremål för att underhålla folkmassan. Vi måste göra allt vi kan för att bekämpa avrättningar som utförs på politisk befallning från myndigheter i Kina och Iran.

Det vi dock inte kan gå med på är en snäv tolkning av detta omfattande problem. Framför allt kan vi inte gå med på att avsluta diskussionerna i detta ämne. Vi kan inte gå med på den sortens censur som Martin Schulz föreslog i sitt anförande. Det är inte upp till honom hur länge Lech Kaczyński förblir Polens president, hur mycket han än skulle vilja. Det är upp till polackerna, som har sina egna tvivel. Och det är inte bara polackerna som tvivlar på det globala moratoriet eller den propaganda och de sociala kampanjer som kommissionen föreslår.

Jag har en fråga – går det egentligen att från ett bekvämt regeringssäte i Paris eller Lissabon sända en vädjan om upphävande av dödsstraff till regioner som är fulla av grymhet och våld? Är det inte hyckleri att förvänta sig att dödsstraffet ska avskaffas i dag i Irak eller Afghanistan om man inte gör något för att återställa säkerheten och rättvisan i dessa länder?

Jag delar inte övertygelsen om att avskaffandet av dödsstraff i andra delar av världen kommer att vara en lösning på våldet och brutaliteten. Hur som helst avskaffade Polen dödsstraffet 1988, för nästan tjugo år sedan. Vi gjorde detta trots vår egen allmänna opinion. Vi gjorde det för den europeiska enigheten. Vi vill fortsätta att stödja detta beslut i dag.

Det kan vara så att vår del av världen faktiskt kan tillåta oss alternativ till dödsstraff. Vi vill visa vår solidaritet genom att samarbeta i denna fråga, även inom ramen för FN, men vi kan inte gå med på en europeisk censur om dödsstraffet som Martin Schulz föreslog.

I resolutionsförslaget görs en onödig hänvisning till frågan om den europeiska dagen mot dödsstraff. Jag vill påminna er om att dödsstraff inte är det enda området där vi stöter på frågor om liv och död inom politiken och juridiken. Om vi ska kunna föra en dialog i EU om nutidens humanitära utmaningar kan vi inte begränsa oss till dödsstraffet, som vi trots allt har en gemensam åsikt om. Vi kan inte undvika att diskutera fri abort, som också så ivrigt försvaras i EU och runtom i världen av Europaparlamentet och Martin Schulz anhang. Vi kan inte undvika att diskutera dödshjälp, garantier för mänsklig värdighet eller den spirande utvecklingen av biomedicinsk vetenskap. Om en av dagarna i den europeiska kalendern ska vara en dag för eftertanke kring den humanitära aspekten av lagstiftarens arbete och också vår, kan vi inte bara blunda för allt detta, annars är vi inget annat än hycklare.

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill fortsätta i samma anda som Marco Pannella och vill be ordförandeskapet att om möjligt ge ett svar.

Jag vill veta varför ordförandeskapet har dragit tillbaka begäran eller förslaget om att upprätta en europeisk dag mot dödsstraff. Det står inte skrivet någonstans att detta är ett beslut som måste fattas enhälligt. Om ni kan citera någon regel där detta stipuleras skulle jag vara tacksam – men eftersom vi talar om politiskt samarbete är jag helt övertygad om att ni om ni hade velat skulle ha kunnat framtvinga en omröstning och fått en överväldigande majoritet, utom en. Jag anser att det skulle ha varit en fantastisk dag för Europa. Därmed har ett tillfälle gått förlorat.

För det andra är jag mycket förvirrad, herr Antunes, när det gäller er återberättelse av den sorgliga historien med de flera framläggningarna och tillbakadragandena av resolutioner om ett moratorium. Jag vill att ni ska svara på en specifik fråga. Eftersom ni i det portugisiska ordförandeskapet har beslutat att agera praktiskt taget ensamma och stänga ute andra länder som mitt eget från FN:s förhandlingar –men det är ingen fråga för detta forum – vill jag veta när ni ska lägga fram resolutionen. Detta är för otydligt, och om ni lägger fram den för sent kommer den att vara helt värdelös.

För det tredje sa ni två saker som oroade mig lite. Jag var uppe i mitt rum för att jag hade ett problem, men jag lyssnade på originalet på ert fantastiska språk. Ni sa att det var nödvändigt att vara flexibel och lämna mer manöverutrymme, vilket oroade mig djupt. Vad menar ni? Ni talade också om den så kallade fronten som strävar efter ett avskaffande och inte har någon större tro på ett moratorium. Detta är ännu mer oroväckande eftersom det är just på grund av denna falska dikotomi som vi har förlorat hittills. Därför vill jag att ni ska ge oss lite mer utförliga svar som jag hoppas är tillmötesgående.

  Luisa Morgantini , för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag lyssnade ivrigt på Monica Frassoni, vars frågor och passion jag helt delar, och jag stöder också vad Marco Pannella sa.

I dag är jag mycket ledsen. Jag blev verkligen upprörd av att lyssna på Konrad Szymańskis anförande. Att veta att EU – som vi alla har kämpat för och trott på – upplever dessa hinder – dessa ståndpunkter – är verkligen en anledning till sorg för oss alla. I dag är jag dock även ledsen för att en fantastisk man, en historisk palestinier, har dött i cancer i Gaza, och han hade inte möjlighet till behandling. Gaza är under belägring, men han skulle förmodligen ha dött i vilket fall som helst eftersom han var mycket gammal. Han var en man som hade en djup tro på fred, på demokrati, på ett demokratiskt och sekulärt Palestina utan våld. Han hette Haider Abdel Shafi, och jag vill hylla honom här för det finns så många dödsstraff i världen som vi måste bekämpa.

Även jag stöder vad de andra ledamöterna har sagt. Sessionen har öppnat, och jag hoppas att det portugisiska ordförandeskapet och den italienska regeringen den 28 september när de möter alla verkligen kommer att lägga fram resolutionen om ett allmänt moratorium för dödsstraff.

Det är sant att resolutionen de senaste 14 åren har kantats av misstag och senareläggningar, kanske till och med regelrätt obstruktion. Denna gång kan vi lyckas, och det måste vi. Italien kommer tillsammans med EU att bygga ett nätverk av allianser över alla kontinenter. Den stora majoriteten i världssamfundet är för denna resolution, medan de länder som står bakom dödsstraff är få till antalet. Dikotomin mellan ett moratorium för och avskaffandet av dödsstraff bör inte utnyttjas.

Vi är för ett avskaffande av dödsstraffet, men i dag är det moratoriet som kan ena oss och ge oss en seger. Vi vet att det är svårt. Vi vet att vi inte kan ta det för givet, och vi kan se detta i de interna ståndpunkterna, inte bara i Polen, utan bland medborgare i hela världen samt politiska ledare i Europa som uppmanar till dödsstraff. Men om vår bild av internationella förbindelser bygger på en ram av moraliska värderingar där mänskligt liv och rättvisa och rättigheter segrar måste vi vinna. Därför kommer de kommande veckorna att vara avgörande, och ett moratorium är verkligen ett viktigt steg för att världssamfundet ska kunna förkasta en barbarisk verksamhet där hämnd likställs med rättvisa. Vi måste verkligen lyckas och bojkotta de röster som säger nej.

  Jean-Claude Martinez, för ITS-gruppen. – (FR) Fru talman, rådsledamöter! År 1977, under Jimmy Carters regeringstid, skickades två sonder, Voyager 1 och Voyager 2, ut i rymden. Ni kanske tycker att det inte har något att göra med vår debatt. Men i dessa två sonder hade den nu avlidne fysikern Carl Sagan placerat ett budskap från president Kurt Waldheim, en teckning på en man och en kvinna, de viktigaste matematiska formlerna som vi känner till på jorden och en skiva med ljud från vinden, från en traktor, från ett spädbarn och utdrag från Mozart, Beethoven och Chuck Berry. I fjol lämnade dessa två sonder vårt solsystem, eller heliosfären som den kallas, för att färdas 42 000 ljusår till den närmaste stjärnan, med andra ord 200 000 kilometer multiplicerat med 3 600, multiplicerat med 24, multiplicerat med 365, multiplicerat med 42 000.

På 30 år har dessa två sonder inte skickat tillbaka några signaler, eftersom inga har mottagits. För närvarande finns det enda liv, som vi känner till, på jorden. I det perspektivet är det uppenbart att Texas och Kinas strafflagar, som kan tillåta att något så utomordentligt sällsynt som livet ska upphöra, är en verklig villfarelse. I gengäld speglar det portugisiska förslaget om en konferens på temat liv och mänsklig värdighet synen hos denna nation av utforskare, för att vara emot dödsstraff är bara en aspekt av utmaningen och av den politiska teleologin.

Målet för all politik kan endast vara ett rikt och skiftande liv. Att vara emot dödsstraff är nog bra, men det är bara en aspekt, liksom eutanasi, av ett centralt politiskt problem: vad är meningen med politik? Att skapa ekonomiska, sociala och fysiska villkor för att detta mystiska ting som kallas ”liv” ska kunna blomstra, eller malthusiansk politik för framtidspessimism, åtstramningsprogram, ransonering, förbud, gallring, Herodespremier och de brittiska mul- och klövsjukeslakterna och bålen? Det är det som är kruxet och den verkliga måttstocken på dödsstraffet: det är detta politiska val mellan ingen framtid och liv.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Jag stöder tveklöst initiativet att införa en EU-dag mot dödsstraff även om det inte finns ett enhälligt beslut från de 27 medlemsstaterna.

Jag välkomnar införandet av det förbud mot dödsstraff som framfördes nyligen, delvis efter påtryckningar från EU, av vissa afrikanska länder. Dödsstraffet har avskaffats av Rwanda och Gabon till exempel. Dessa länder har också insett att dödsstraffet inte har någon plats i ett demokratiskt samhälle. Jag anser att det är nödvändigt att också utsätta andra länder, som Förenta staterna och Kina, för påtryckningar för att förpassa dödsstraffet till historien. Å andra sidan är det också nödvändigt att sätta strålkastarljuset på vissa europeiska länder som envist vägrat att ratificera protokollen om ett förbud mot dödsstraff.

Protokoll nr 6 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, där dödsstraff ovillkorligen förbjuds i fredstid, har ratificerats av samtliga 27 medlemsstater. Protokoll nr 13, enligt vilket dödsstraff är förbjudet under alla omständigheter, har emellertid undertecknats av alla 27 medlemsstaterna men fortfarande inte ratificerats av fem, nämligen Frankrike, Italien, Polen, Spanien och Lettland. Därför håller jag helt med om och stöder Jacob Schulze, Monica Frassoni och Luisa Morgantini i deras åsikt att även dessa länder bör utpekas, fastän huvudkritiken i dag angående införandet av en EU-dag mot dödsstraff har riktats mot Polen.

Jag skulle vilja betona att det inte finns några belägg för att dödsstraff har en avskräckande effekt på våldsbrott. Det oåterkalleliga i dess natur innebär att felaktiga domar, som är oundvikliga i alla rättssystem, inte kan rättas till.

  Maria da Assunção Esteves (PPE-DE). – (PT) Jag skulle vilja påminna om vad Victor Hugo sa om blod som tvättas bort av tårar, inte av blod. När EU bestämde sina normer och gjorde avskaffandet av dödsstraff till ett av villkoren för att bli ansluten och få vara med, fastslog det principiella regler som utmärker unionen som en hemvist för upplysning och ett område där ingen lag finns som inte bygger på en moral av sublim mänsklig värdighet.

Kampen mot dödsstraffet är en civilisationens kamp mot barbariet. Kampen mot en officiell, organiserad, beräknad och kallblodig död. En regelrätt död, inte lagenlig, eftersom dödsstraff faller utanför alla lagrum som är värdiga det namnet. En död på grund av en brutal och olaglig regel. Kampen mot dödsstraff är en fråga om universell rättvisa eftersom den rör det humana människosläktets innersta väsen och avgör våra förbindelser med världen. Därför kan EU inte överse med att länder som Kina, Iran, Pakistan, Irak, Sudan och Förenta staterna tragiskt nog delar detta barbariska system med dödsstraff.

EU får inte medverka till detta brott genom att tiga. Och inte heller kan det hålla tyst om sin egen inre dynamik. EU måste påminna Polen om att kampen mot dödsstraff har utarbetats à priori enligt de principer om rättvisa som är ett oeftergivligt villkor för att vara europé. Vad beträffar en EU-dag mot dödsstraff uppstår frågan, och den ställer jag nu till det portugisiska ordförandeskapet, om under vilka omständigheter som ett land har rätt att fatta beslut som strider mot samförståndsvärderingarna i artikel 6 i EU-fördraget? Jag skulle också vilja fråga det portugisiska ordförandeskapet om enhällighet skulle kunna tillämpas på konsensusområden om de regler som utgör unionens grundval? Ska enhällighet bara råda i frågor där vi skiljer oss åt och inte beträffande det grundläggande samförstånd som EU är baserat på?

Det är mina frågor till ordförandeskapet och mina tankar om en EU-dag mot dödsstraff.

  Pasqualina Napoletano (PSE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Detta är tredje gången i år som parlamentet återkommer till frågan om ett moratorium. Vi anser att det är möjligt att nå detta mål innan året är slut och vi ber därför enträget ordförandeskapet att lägga fram texten inom de närmaste timmarna inför den berörda FN-kommittén. Vi ber ordförandeskapet att göra detta i nära samarbete med Italien, det land som inledde kampanjen, och att det inte bara ska omfatta EU-länderna utan också alla dem som har visat sig redo att vara medsponsorer och medaktörer.

Jag skulle också vilja klargöra än en gång att syftet med moratoriet inte strider mot det mer allmänna syftet att avskaffa dödsstraffet och hur som helst är det ett moratorium som vi vill ha i dag, delvis som ett första konkret steg mot ett avskaffande. Inget av detta får störa bilden! Till sist har jag i likhet med mina ledamotskolleger svårt att förstå att ett så betydande EU-land som Polen ska ha tagit avstånd från att utlysa den 10 oktober till en EU-dag mot dödsstraff och att beslutet har lagts på is till följd av det.

Herr rådsordförande, vi ber er att inte överge detta mål! Förstör inte den lilla gnista som vi har lyckats ingjuta i ett EU som fortfarande står obeslutsamt i mycket hög grad i frågor om ekonomisk politik, handelspolitik och monetarism.

  Hélène Flautre (Verts/ALE). – (FR) Fru talman! Antalet länder som avskaffat dödsstraffet eller länder som har infört ett moratorium växer för varje år. Folk tvekar, till och med i stater som fortfarande har kvar dödsstraffet som Förenta staterna, och koalitioner bildas i muslimska länder.

Varje dag genomförs åtgärder för att undvika avrättningar. Homosexualitet straffas fortfarande med döden i flera länder och tyvärr påminner den nuvarande stämningen i EU om att kampen fortfarande är mycket hård.

Angående ett moratorium och FN:s generalförsamling uppmanar parlamentet er, herr rådsordförande, mycket enträget och för tredje gången i år: vi måste göra vårt yttersta för att få en resolution från FN:s generalförsamling så snart som möjligt och innan årsslutet med sikte på ett moratorium och en handlingsplan för avskaffande. Det jag tror att vi alla vill säga är att det är ert drag.

Vad beträffar EU-dagen mot dödsstraff, hur ska vi förklara varför vi inte har sagt ett ord om situationen i EU i dag? Hur är det möjligt att ett land kan utnyttja denna fråga för politiska ändamål, och råka i konflikt med övriga EU, med artikel 2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och i konflikt med de kanske mest långvariga gemensamma målen för EU:s utrikespolitik? EU:s institutioner och ni som ordförande för rådet kan inte acceptera denna situation.

Världsdagen mot dödsstraff är den 10 oktober. Parlamentet kommer att samlas för en sammanträdesperiod i Bryssel. Det är mycket viktigt för parlamentet att markera denna händelse så högtidligt och beslutsamt som möjligt.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Det gladde mig mycket att höra om kommissionens initiativ att inrätta en europadag mot dödsstraff den 10 oktober, och jag stöder detta initiativ fullständigt och uppmanar alla kolleger att stödja det, såsom många redan har gjort i denna debatt. Jag blev chockerad när jag insåg att inte alla EU-länder var för detta initiativ. Polens ståndpunkt äventyrar EU:s trovärdighet som främsta pådrivande kraft mot ett avskaffande, och jag hoppas uppriktigt att Polens regering kommer att ompröva sin ståndpunkt.

Dödsstraffet är ett grymt och omänskligt straff. Det är fördärvligt för den mänskliga värdigheten, och det finns inga bevis som helst som talar för att användningen av dödsstraffet tjänar som ett avskräckande medel mot brott. Som tur är går nu den världsomfattande utvecklingen mot avskaffande. Hela Europa, förutom Vitryssland, är redan ombord, och allt fler stater från samtliga kontinenter ansluter sig till en ständigt längre förteckning över länder som har avskaffat dödsstraffet.

Jag anser också att vi bör uppmana våra amerikanska kolleger att avskaffa dödstraffet en gång för alla. Ett moratorium för dödsstraffet är ett första steg mot avskaffande. EU måste fortsätta att uppmana alla stater som fortfarande upprätthåller dödsstraffet att införa ett moratorium. En resolution vid FN:s generalförsamling mot dödsstraffet kommer förhoppningsvis att spela en viktig roll i detta avseende.

Men vi skulle vilja se till att situationen inte utvecklas på samma sätt som 1999, då Finland, mitt hemland, försökte få FN:s generalförsamling att anta resolutionen om dödsstraffet. Den urvattnades så mycket att den skulle ha gjort mer skada än nytta för sakfrågan. Nu när Italien åter har fört upp frågan på FN:s dagordning hoppas jag att EU som helhet kommer att stödja förslaget och att vi får en resolution från FN:s generalförsamling om detta.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr minister! Jag vill inleda detta inlägg med en personlig reflektion. När jag för en stund sedan lyssnade till det anförande som Konrad Szymański, företrädare för den polska högern, höll inför parlamentet, kom jag ihåg en passus från gårdagens tal av president Mahmoud Ahmadinejad vid Columbia University i New York. Konrad Szymański, er regering för lag och rättvisa, den polska högern, har placerat mitt land, mitt hemland, i samma sällskap som Iran och Vitryssland. President Ahmadinejad refererade i går med stolthet till Förenta staterna som ett exempel på ett land som fortfarande tillämpar dödsstraff.

Den allmänna opinionen i Polen är upprörd över att regeringen i Warszawa har lyckats blockera EU-dagen mot dödsstraff. Detta är trots allt en fråga som har förenat EU, den förenar den allmänna opinionen i EU, den förenar politiska partier i EU, och den skapar en demokratisk-liberal konsensus, oberoende av ideologiska skillnader i EU. Jag tror att de kommande valen i Polen kommer att uppdaga ett polskt samhälle som har föresatt sig att EU ska kunna agera gemensamt i denna fråga i FN-forumet med ett förslag mot dödsstraff.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (PT) Mitt land, Portugal, var föregångare med att avskaffa dödsstraff 1867 och därför är jag mycket stolt över detta initiativ från det portugisiska ordförandeskapet om att införa en EU-dag mot dödsstraff. Det ligger helt i linje med alla Portugals åtgärder på internationell nivå inom ramen för EU och FN för ett avskaffande av dödsstraffet och är en protest mot de regeringar som mest utövar denna omänskliga praxis, i synnerhet Kina, Förenta staterna och Iran.

Jag tycker det är synnerligen upprörande att den polska regeringen ska ha försökt blockera detta initiativ med sådana opportunistiska och motsägelsefulla argument. Det polska folket måste bli medvetet om att regeringen Kaczynski inte bara gör EU och dess grundläggande värderingar en otjänst utan också obotligt skadar Polens goda namn och anseende. Här står de mest väsentliga värderingar som skiljer civilisationer från barbari på spel. Det portugisiska ordförandeskapet får inte hindras, får inte låta sig skrämmas av motståndet från den polska regeringen. Det måste behålla förslaget och snabbt låta det gå till omröstning i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser), lämna den polska regeringen i dess självvalda isolering och fortsätta med att högtidlighålla EU-dagen mot dödsstraff den 10 oktober.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Fru talman! Jag tar avstånd från yttrandena från min ledamotskollega Konrad Szymański och håller helt med om vad Jòzef Pinior sa. Polen har undertecknat det sjätte protokollet om avskaffande av dödsstraffet och har gjort ett rättsligt åtagande att avskaffa denna form av straff i vårt land. Den 17–18 juni i fjol i Luxemburg var de europeiska utrikesministrarna, alla europeiska utrikesministrar inberäknat den polske, överens om att EU borde lägga fram ett gemensamt förslag till resolution mot dödsstraff.

Vad har hänt sedan den 17 juni för att Polen ska ändra åsikt i september? Uppenbarligen måste det vara den inhemska situationen och uppenbarligen måste det vara valet. Men kan vi verkligen säga att Polen bytt mening? Det är inte Polen, det är den polska regeringen. Polacker är inga barbarer, de accepterar inte dödsstraff. Polacker har tagit strid mot dödsstraff vid många tillfällen. Och jag måste säga er, och särskilt Konrad Szymański, att opinionsundersökningar visar att 57 procent av polackerna inte vill ha dödsstraff. Var snäll och kom ihåg detta när ni representerar Polen och förmedla vad det polska samhället anser med detta resultat i åtanke.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. – (PT) Tack så mycket, fru talman, mina damer och herrar, för era åsikter, yttranden och frågor.

Det var, och det visste jag att det skulle bli, en lätt debatt för rådet. Lätt därför att rådet och parlamentet är ense om vad som är grundläggande, och det är att få en resolution om ett moratorium för och ett avskaffande av dödsstraff vid nästa session av FN:s generalförsamling. Jag är naturligtvis belåten över att vi står enade om det centrala målet för den debatt som vi haft och att vi ska samarbeta för att förverkliga det.

Som nämndes av en portugisisk parlamentsledamot är jag också mycket stolt över att delta i denna debatt som företrädare för Portugal, eftersom vi var det första landet i Europa som avskaffade dödsstraffet. Det är ett tema, en fråga och ett problem som portugiserna är särskilt angelägna om och jag är stolt över att kunna säga det här och ha tillfälle att just nu i FN leda rådets försök att nå det mål som vi har satt upp.

Jag är inte här för att tala om det förflutna. Vi måste givetvis dra lärdom av det förflutna genom att undvika alla misstag som vi kanske begått och som i det förflutna gjorde det omöjligt för oss att nå de mål vi satt upp. Det förflutna är förgånget, nu måste vi inrikta oss på framtiden. Låt oss göra det beslutsamt, med föresats och i vetskap om att uppgiften politiskt sett inte är lätt men att den är möjlig. När vi talar om flexibilitet talar vi om att ha förtroende för ordförandeskapets arbete. Det vi söker och speciellt kräver – och vi är säkra på att parlamentet kommer att ge oss det eftersom det förstår att detta är en politiskt komplicerad och tidvis t.o.m. svår fråga – är naturligtvis parlamentets förtroende för ordförandeskapet och ordförandeskapets bemödanden så att vi till sist kan lyckas nå målet.

Vi kommer att lägga fram förslaget till en resolution i början av oktober – från början till mitten av oktober. Det är vår avsikt och jag kan tala om att de många åtgärder vi vidtagit och de många kontakter vi haft har gett oss en viss tillförsikt. Vi hoppas att vår tillförsikt växer med tiden eftersom vår sak är rättvis. Till sist skulle jag också vilja säga att EU redan har medaktörer som ämnar underteckna detta förslag till resolution med oss. Jag måste också säga här att jag är mycket stolt över att dessa medaktörer inbegriper portugisisktalande länder som representerar Afrika, Asien och också Latinamerika – länder som i likhet med oss och i likhet med portugiserna också garanterar respekt för livets hela värde.

Vi är övertygade om, det upprepar jag, att det portugisiska ordförandeskapet med ert stöd och ert förtroende vid den 62:a sessionen av FN:s generalförsamling framgångsrikt kommer att nå det mål som vi har föresatt oss och få en resolution godkänd på de villkor som parlamentet och rådet önskar.

  Martin Schulz (PSE). – (DE) Fru talman! Jag skulle vilja göra en personlig kommentar enligt artikel 145. Den polske ledamoten som har talat som företrädare för UEN-gruppen har helt felciterat mig i en kommentar till mitt anförande och jag skulle vilja rätta till det.

Jag frågade rådet hur länge det skulle fortsätta att tolerera den inställning som Polens president, Lech Kaczyński, har. Jag hade citerat Lech Kaczyński, som mycket gärna skulle vilja ha en bättre stämning för att möjliggöra ett återinförande av dödsstraffet i EU. Min fråga till rådet löd därför: Hur länge kommer rådet att tolerera detta? Hur länge kommer de andra 26 regeringarna att fortsätta att hålla tyst om detta? Jag har inte tagit mig friheten att i något av vad jag sagt avgöra (hur skulle jag kunna det?) hur länge Lech Kaczyński kommer att fortsätta att vara Polens president. Det är det polska folkets helt suveräna rättighet att välja sin regering och sin president. Jag vill emellertid enträget be det polska folket att vara så förståndigt att det avsätter denna regering så fort som möjligt!

  Talmannen. − Tack för ert klargörande.

  Monica Frassoni (Verts/ALE). – (PT) Jag ställde en mycket specifik fråga. Jag skulle vilja veta på vilken artikel ordförandeskapet stödde sig när det sa att det krävdes enhällighet för detta slags frågor, till exempel att fatta beslut om dagen mot dödsstraff, och varför det inte insisterade på en omröstning i rådet. Jag skulle vilja veta varför ordföranden inte sa något om den punkten, som alla talare tog upp.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. – (PT) Det är rådets tolkning att beslut av den karaktären kräver enhällighet.

  Talmannen. − Jag har mottagit fem resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 27 september 2007.

(1) Se protokollet.

11. Förhandlingar om ett interregionalt associeringsavtal med Mercosur och ett nytt strategiskt bilateralt partnerskap med Brasilien (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om förhandlingar om ett interregionalt associeringsavtal med Mercosur och ett nytt strategiskt bilateralt partnerskap med Brasilien.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. – (PT) Vi har den uppfattningen att associeringsavtalet mellan EU och Mercosur måste omfatta alla aspekter, dvs. politisk och ekonomisk associering och samarbete med syfte att inte bara gynna handel och investeringar utan att också på ett avgörande sätt stärka de strategiska förbindelserna mellan EU och den regionen. Genom detta avtal kommer ett mycket stort frihandelsområde mellan två regionala block att inrättas, med nära 700 miljoner invånare, och det kommer även att bidra till att öka den ekonomiska och sociala integrationen, underlätta investeringar och åstadkomma en betydande ekonomisk tillväxt för båda regionerna.

Visserligen påverkade resultatet av förhandlingarna om Doharundan förhandlingsprocessen, men vi kan inte betrakta associeringsavtalet ur en rent ekonomisk synvinkel. Betydelsen av den politiska dimensionen av avtalet behöver betonas.

För att höja kvaliteten avsevärt i förbindelserna mellan EU och Mercosur, vilket vi alla vill, är det viktigt att se till att det råder en balans mellan de politiska och ekonomiska delarna i avtalet. Vi måste emellertid erkänna att vi efter sju års överläggningar har kommit till en återvändsgränd. Dödläget är ett resultat av bristen på överensstämmelse eller skillnaden mellan de bud som presenterats.

Å ena sidan täckte det bud som EU gav alla sektorer, å andra sidan utelämnades sektorer som är mycket viktiga för EU i Mercosurs bud. Det portugisiska ordförandeskapet väntar på att det politiska engagemang som Mercosur har gett prov på ska utmynna i ett förbättrat bud så att kommissionen kan återuppta förhandlingarna för att snabbt kunna sluta ett avtal som är rättvist och välavvägt för båda parter.

Det strategiska partnerskapet mellan EU och Brasilien, som upprättades vid toppmötet i Lissabon den 4 juli, ska inte bara betraktas som ett medel för att stärka förbindelserna med Brasilien utan också som ett sätt att utöka de strategiska bilaterala förbindelserna mellan EU och Latinamerika och särskilt EU:s förhandlingar med Mercosur.

Det gemensamma uttalande som följde på toppmötet med Brasilien visar på ett otvetydigt engagemang för att slutföra förhandlingarna om associeringsavtalet mellan EU och Mercosur.

Med speciell hänsyn till Brasilien och med tanke på landets växande strategiska betydelse på den internationella scenen utgjorde det partnerskap, som upprättats inom ramen för det portugisiska ordförandeskapets verksamhet, början till en ny relation mellan EU och Brasilien, som påminner om vad vi nu ser med Ryssland, Indien och Kina. Partnerskapet kommer att utvecklas på grundval av en handlingsplan som kommer att omfatta en förstärkning av dialogen och samarbetet på de områden av ömsesidigt intresse som presenterats i meddelandet från kommissionen till rådet om det strategiska partnerskapet mellan EU och Brasilien, som naturligtvis inbegriper Mercosurprogrammet.

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag är tacksam att få möjlighet att diskutera detta mycket viktiga ämne. Som så riktigt har påpekats går beslutet att upprätta ett strategiskt partnerskap med Brasilien tillbaka till kommissionens första meddelande om Brasilien, där vi föreslog en väg framåt i våra förbindelser med Brasilien, och det första toppmötet mellan EU och Brasilien i Lissabon har bekräftat och befäst denna nya förbindelse.

Varför ska vi ha en närmare förbindelse med Brasilien? Det strategiska partnerskapet mellan EU och Brasilien är ett naturligt svar på geopolitiska realiteter. I dagsläget håller Brasilien på att utvecklas till en internationell aktör som väger tungt i viktiga globala frågor som klimatförändringen, kampen mot fattigdom, fred, säkerhet och multilateralism. Landet är en respekterad röst i utvecklingsvärlden, något som framgår av dess ordförandeskap i G20 inom WTO och dess roll som aktiv initiativtagare i syd-syd-dialogen.

Landet har skapat nya partnerskap med alla nyckelaktörer: Kina, Ryssland och Förenta staterna. Europeiska unionen har också mycket att vinna på ett närmare partnerskap med Brasilien när det gäller att göra framsteg i globala frågor av gemensamt intresse.

Det strategiska partnerskapet utgör den lämpliga ramen, vilket erfarenheten har visat med alla andra medlemmar i BRICS-gruppen (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika). Vilka följder kommer detta partnerskap att få för Latinamerika, och särskilt Mercosur-regionen? Främjandet av regional integrering är en av partnerskapets hörnstenar. Detta anges tydligt i kommissionens meddelande, och det är också så Brasilien ser det. President Luiz Inácio Lula da Silva betonade denna punkt mycket kraftigt vid det första toppmötet mellan EU och Brasilien i juli.

Jag kan inte nog betona hur viktigt Sydamerika är för Europeiska unionen. Förutom att de har kulturella och politiska värden som demokrati, mänskliga rättigheter och social rättvisa gemensamma med oss, finns det en enorm ekonomisk potential att utforska mellan de två regionerna som kompletterar varandra ekonomiskt. EU är Mercosurs främsta handels- och investeringspartner. Varje år korsar varor och tjänster oceanen till ett värde av 50 miljarder euro. Därutöver låg det totala värdet av EU:s investeringar i länder inom Mercosur runt 100 miljarder euro under 2005.

Det allra viktigaste är att vi också är fast övertygade om den potential som ett ekonomiskt och politiskt integrerat Mercosur har. De nyligen inrättade strukturella konvergensfonden och Mercosurparlamentet är högst uppmuntrande signaler. EU är en stark anhängare av denna integreringsprocess, inte bara i ord utan också genom konkreta handlingar.

Europeiska unionen har varit och kommer att fortsätta vara den nästan exklusiva givaren till Mercosurs integrering. Ett belopp på 50 miljoner euro har anslagits under de senaste fem åren, och samma belopp finns tillgängligt inom den aktuella budgetramen (2007–2013), som ett bidrag till att bygga upp Mercosurs institutioner, stärka civilsamhället och föra den ekonomiska integreringen framåt.

Det skulle vara ett kolossalt framsteg för integreringsprocessen i regionen om associeringsavtalet mellan EU och Mercosur slöts. Det är därför som EU är mycket månt om att avsluta förhandlingarna och angeläget om att påskynda förhandlingarna, så fort det råder mer klarhet i utvecklingsrundan från Doha.

Det strategiska partnerskapet med Brasilien är ett beslut som gynnar Brasilien och Mercosur. Förbindelserna på två nivåer – nationell och regional – kommer att komplettera och ömsesidigt stödja varandra. Partnerskapet ersätter på inget sätt de biregionala förhandlingarna mellan EU och Mercosur.

Vi är helt överens med Brasilien om att Mercosur är och kommer att förbli den enda plattformen för våra bilaterala ekonomiska och handelsrelaterade förbindelser. Jag är övertygad om att vi genom att diskutera med Brasilien, Mercosurs största medlem, kan tillföra riktigt mervärde till den regionala integreringsprocessen. Delad erfarenhet på en gemensam dagordning med EU kommer att uppmuntra Brasilien att ge Mercosur ett bättre stöd i dess ansträngningar för att bygga en gemensam marknad och en politisk union.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

  Daniel Varela Suanzes-Carpegna, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka det portugisiska ordförandeskapet och kommissionsledamoten för deras nödvändiga och relevanta kommentarer med hänsyn till texten i den tydliga fråga som utskottet för internationell handel ställde.

Som vi alla vet är Brasilien ett stort och beundransvärt land med en enorm potential som befinner sig vid en avgörande punkt i sin politiska och ekonomiska utveckling. Våra förbindelser är goda och vi kan och bör förbättra dem ytterligare. Brasiliens speciella band till Portugal och Portugals speciella band till Brasilien är också välkända, erkända och respekterade av alla.

– (PT) Vi har full förståelse för våra goda och uppskattade vänner portugisernas läge, deras intressen och deras oro eftersom vi delar dem.

(ES) EU, kommissionen, rådet och parlamentet har emellertid alltid uttryckt sitt stöd för att konsolidera Mercosurs regionala integration, förhandla med blocket och så långt möjligt stödja regional konsolidering.

Som påpekats här har Brasilien utan tvekan en nyckelroll i detta. Om meddelandet från kommissionen och den strategiska förbindelse som föreslagits med Brasilien går i den riktningen, desto bättre. Det skulle fortfarande stödja parlamentets debatt och omröstning om betänkandet om EU:s förhandlingar med Mercosur, som jag hade äran att vara föredragande för, och som jag hänvisar till i det här sammanhanget.

Mot bakgrund av den förvirring som hade uppstått i och med detta meddelande, behövde parlamentet därför förvissa sig om att denna fråga skulle förtydligas och att vi skulle hållas informerade.

Vi är också medvetna om att EU inte kan hålla fast vid förhoppningen om att kunna ingå ett långtgående avtal med Mercosur för evigt. Om inte Mercosur gör framsteg med sin integration och om EU:s förhandlingar med Mercosur fortsätter att stagnera måste vi fatta beslut i denna fråga, med eller utan Dohaavtal, och än en gång skulle det viktigaste vara effektivitet, dvs. ett bilateralt avtal med Brasilien.

Men om inte detta inträffar är målet att nå ett avtal med Mercosur. Kort sagt, ja till Brasilien men utan att skada förhandlingarna med hela Mercosur.

  Erika Mann, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Vi i utskottet för internationell handel anhöll om denna debatt eftersom vi är mycket oroliga över att vi sluter allt fler avtal av olika slag som påverkar vårt arbete inom den externa ekonomiska sektorn och som naturligtvis även har en utrikespolitisk komponent. Vi har bilaterala frihandelsavtal, regionala frihandelsavtal, partnerskapsavtal och strategiska avtal och vi oroar oss för hur dessa kan sammanföras så att vi får en konsekvent EU-strategi som svar på de utmaningar som globaliseringen medför inom utrikespolitiken och den externa ekonomiska sektorn.

Herr kommissionsledamot, det var alldeles riktigt som ni sa att Brasilien är ett viktigt land för oss. Jag är också mycket tacksam för att ordföranden för rådet är närvarande och vi delar förstås alla denna åsikt. Det är inte bara ett viktigt land, det är i många avseenden ett fantastiskt land. Frågan är helt enkelt bara hur vi på ett förnuftigt sätt kan kombinera detta strategiska avtal med avsikten att samtidigt sluta ett regionalt avtal med Mercosur som har hamnat i en mycket trasslig härva? Det är helt enkelt inte sant att förhandlingarna går utmärkt. De är mycket komplicerade.

Förutom detta vill vi sluta ett multilateralt avtal i Doharundan. Det verkar inte alls troligt att vi kommer att lyckas ingå detta avtal som kronan på verket, om vi ens kan slutföra det alls. Så hur vill ni åstadkomma allt detta samtidigt? Det är vår fråga.

Givetvis är det också ett strategiskt avtal. Vad ligger i ett strategiskt avtal? Det innehåller en hel del om man betraktar det. Där finns en mängd politiska avsiktsförklaringar om Brasilien och alla är mycket förnuftiga. I min grupp är vi visserligen mycket glada över att de också finns med, men hur vill ni koppla detta till de andra medlemmarna, t.ex. i Latinamerika, som vi har frihandelsavtal med? Eller hur vill ni ge respons på detta så att vår handelspolitik genomsyras av en enhetlig EU-politik så att alla partner kan förstå detta också?

  Ignasi Guardans Cambó, för ALDE-gruppen. – (ES) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Mercosur är en realitet som har EU att tacka för mycket. Utan tvivel är Mercosur ett resultat av sina medlemmars fria och suveräna beslut, det råder ingen tvekan om det, de fyra fullständiga medlemmarna, snart fem som vi hoppas, det finns inga hinder för den förestående ratificeringen av Venezuelas ansökan om medlemskap.

Det är följaktligen uppenbart att Mercosur är en produkt av sina medlemmar. Det är emellertid också uppenbart att EU, ända sedan allt började 1985, med Foz de Iguazú-deklarationen och Asunciónfördraget 1991, har stått mycket nära Mercosur som då var i sin linda och som nu har blivit en realitet. EU har varit mycket nära involverat och har stött, delat och försvarat Mercosurs själva existens och det Mercosur ville åstadkomma, eftersom vi visste att de regionala förbindelserna, mellan två regionala organisationer, hade många fördelar för dem och även för oss.

Därför har parlamentet alltid varit för att ge maximalt stöd till associeringsavtalet mellan EU och Mercosur. Ett avtal som håller, som är ambitiöst och också välavvägt. Ett avtal som vid sidan av handelsdimensionen, handelsdimensionen i egentlig mening, också har ett politiskt och institutionellt kapitel och ett kapitel som syftar till att främja en hållbar ekonomisk och social utveckling.

Det är värderingar som parlamentet ständigt har värnat om i sina förbindelser med Mercosur. Därför är de parlamentsledamöter som är engagerade i externa handelsfrågor i utskottet för internationell handel förvånade, vilket märkts i flera anföranden, över tillkännagivandet om ett strategiskt bilateralt avtal med Brasilien.

Vi har alltid ansett att den regionala organisationen är det mest effektiva sättet för att nå dessa mål och en verklig stöttepelare som vi kan basera våra förbindelser på. Det är uppenbart att Brasiliens växande roll inte bara förtjänar respekt utan verkliga lyckönskningar. President Luíz Inácio Lula och hans regering konsoliderar en ledarskapsroll för landet som till stor del bidrar till områdets stabilitet och till framsteg för miljontals människor. Om vi ser på statistiken förstår alla hur betydelsefullt Brasiliens inflytande är på våra handelsförbindelser med denna viktiga världsdel och hur landets betydelse kommer att öka.

Men särskilda strategiska förbindelser mellan EU och Brasilien, som tillkännagavs den 30 maj, löper risk att skada de regionala förbindelserna mellan EU och Mercosur.

Vi hörde utrikesministern och kommissionsledamoten försöka lugna våra farhågor om detta och vi lyssnade till deras förklaringar. Men vi vill att parlamentet ska fortsätta att informeras om dessa förhandlingar eftersom vi alla förstår att ett specifikt strategiskt avtal med Brasilien i teorin är möjligt, men vi vill inte ha och kommer inte att stödja något som försvagar de regionala förbindelserna.

  Liam Aylward, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Frågan om brasilianskt nötkött fortsätter att dominera rubrikerna, eftersom det är ett problem som påverkar jordbrukare och konsumenter i EU. Som irländsk parlamentsledamot mötte jag den brasilianska ambassadören till Europeiska unionen i maj i år och åter i slutet av augusti för att förklara min oro för Brasiliens nötköttexport till EU. Denna omfattar olagligt borttagande av etiketter, smuggling av boskap över gränsen från områden som drabbats av mul- och klövsjuka, och tillbörlig kontroll av boskap.

EU har helt riktigt antagit en regionaliseringspolitik där bara det drabbade området förbjuds exportera nötkött, om det sker ett utbrott av mul- och klövsjuka i ett land. Denna politik funderade bra på Irland 2001 och i Storbritannien i somras, eftersom stränga principer för spårbarhet omedelbart genomfördes. Denna spårbarhetsnivå existerar inte i Brasilien, och detta är oacceptabelt från europeisk synpunkt. Inom EU måste nötköttsproducenter uppfylla stränga normer som kommissionen har infört. Jag skulle vilja be kommissionen att garantera att samma normer och bestämmelser som för närvarande gäller i EU ska tillämpas i Brasilien för att säkerställa lika villkor för alla. Det gläder mig att kommissionsledamot Mariann Fischer Boel ska besöka Brasilien nästa månad, och jag hoppas att hon efter sitt besök kan bemöta den berättigade oro som europeiska jordbrukare och konsumenter känner.

  Alain Lipietz, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag tycker inte att vi ska gå som katten kring het gröt. Problemet är inte att vi måste respektera detta storslagna land, Brasilien, problemet är den förändring som inträtt i de internationella förbindelserna.

Peter Mandelson och som det verkar generaldirektoratet för handel har övergett multilateralismens ideal och har nu anslutit sig till den bilaterala inställning som Förenta staterna företräder. Det som förr utmärkte EU:s inställning i internationell handel var att vi åtminstone ville ha biregionalism; med andra ord diskussioner mellan två regioner. Nu får vi veta att vi överlägger med Brasilien, att vi överlägger med Indien, som om vi på något sätt behövde kompensera för minnet av brittisk imperialism genom minnet av portugisisk eller spansk imperialism! Indien är två och en halv gånger så stort som Europa, Turkiet inräknat. Indien är tre gånger så stort som Latinamerika.

Vårt mål är att hjälpa till att skapa en flerpolig värld. Det betyder först och främst att vi måste hjälpa till att ena Mercosur med Andinska gemenskapen, och sedan att ena alla sydamerikanska nationer till en union, Unasur.

I detta avseende har vi ingenting emot diskussioner vare sig med Bolivia eller med Brasilien, men vi måste komma ihåg att vi måste försöka förena och inte söndra. Vi måste prioritera Mercosur framför Brasilien och när vi förhandlar med Brasilien måste vi tänka på de konsekvenser som det skulle kunna ha, och det gäller också våra diskussioner med Asean om socker.

  Helmuth Markov, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Även om förhandlingarna med Mercosur bara går långsamt framåt borde EU sända en tydlig signal till Brasiliens regering och våra andra partner om att man inte kommer att sluta några bilaterala avtal med enskilda regeringar som strider mot integrationsprocesserna i respektive regioner, dvs. inte med Brasilien, som är medlem av Mercosur och eventuellt en framtida medlem av Unasur, inte med Colombia eller Peru som är medlemmar i Andinska gemenskapen och också eventuella medlemmar av Unasur.

Svårigheterna i förhandlingarna med Mercosur är inga bagateller. Framtiden för jordbruket, inte bara framtiden för jordbruksnäringen och servicesektorn, industrialiseringen, tekniköverföringen, tillgången på medicin, allt detta är frågor som vi måste finna svar på tillsammans med våra latinamerikanska partner om vi vill ha ett verkligt samarbete med denna region. Vårt mål bör vara en samarbetsprocess där medborgarnas intressen är det centrala. Samarbetet får helt enkelt inte begränsas till att dela upp marknadsandelar och tillgång till energi och vatten eller att fördela patent på immaterialrätt.

Min grupp har varmt välkomnat att Brasilien i likhet med Thailand har vidtagit betydande åtgärder för att förbättra tillgången på medicin trots protester från läkemedelsindustrin. Dessa åtgärder bör stödjas av kommissionen och rådet. Vi välkomnar också att Brasilien redan har förklarat sig villigt att diskutera problemet med förstörelsen av regnskogen i Amazonas eftersom det är mycket viktigt för att stabilisera klimatet.

Även om förstörelsen har gått långsammare de två sista åren har den inte upphört. Trycket från både EU och Förenta staterna och andra aktörer på tillgång till biobränslen, särskilt etanol, i stället för att förbättra kontrollen över konsumentbeteendet är ytterligare en fara för regnskogen och för en tryggad livsmedelsförsörjning.

Om och om igen får vi höra från brasilianska myndigheter att landet måste utvidga sin jordbruksindustri och förbättra sin ekonomiska situation för att möta problemen med utlandsskulden. Som ni vet försöker nya regeringar i regionen att finna nya sätt för att lösa detta problem. Bolivia, Ecuador, Nicaragua, Venezuela, Paraguay och Argentina har gått samman för att skapa en ny bank, Bank of the South, och därigenom bli oberoende av Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF). Det är också goda nyheter även om EU är aktieägare i andra banker och därför lider brist på kreditanslag. Då måste vi emellertid överge vår typ av villkorlighet.

EU får inte vara passiv åskådare till detta utan måste agera dynamiskt och utveckla och utsträcka dessa synsätt, som ligger helt i linje med våra egna mål för samarbete och miljöskydd.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Det säger en hel del att det nya bilaterala strategiska partnerskapet med Brasilien har åstadkommits under ett portugisiskt ordförandeskap. Jag uppskattar att varje medlemsstat får utrymme att prägla EU-politiken under sitt ordförandeskap. Jag skulle emellertid vilja tillägga att medlemsstaterna endast bör använda detta svängrum om de tar hänsyn till kontinuiteten i EU:s befintliga utrikespolitiska dagordning.

Det är just därför jag delar den oro som jag märker av när det gäller den fråga som vi diskuterar här. Sedan en tid tillbaka har EU haft som mål att sluta ett interregionalt associeringsavtal med Mercosur. Det målet omintetgörs av det bilaterala strategiska partnerskapet med Brasilien.

För det första känner sig de andra Mercosurländerna lurade av EU. I stället för ett interregionalt avtal föredrar EU tydligen ett bilateralt avtal. Jag skulle därför vilja fråga kommissionen vilka åtgärder den vidtar för att skingra den oron i länder som Argentina, Uruguay och Paraguay. Handelsförbindelserna med dessa länder är precis lika viktiga för EU.

En annan sak som jag oroar mig för beträffande Mercosur är samarbetets stabilitet och politiska inriktning. Under de fem senaste åren har det stått klart att Brasilien vill profilera sig mer kraftfullt på global nivå som den naturliga ledaren för kontinenten. Detta visar sig inte bara genom Brasiliens bestämda uppträdande inom WTO, utan också t.ex. i en önskan att få en plats i säkerhetsrådet.

Som en följd av detta har Brasilien mindre intresse av sin egen roll på kontinenten. När allt kommer omkring förbrukar Mercosur bara 10 procent av Brasiliens export. Landet verkar därför mindre benäget att investera i andra Mercosurländer. Med sitt inträde på den globala arenan antyder Brasilien att man känner att man har lämnat sin roll inom regionen bakom sig.

Medaljens baksida av denna brasilianska politik är hotet mot Mercosurs stabilitet och politiska inriktning. Sedan Brasilien dragit sig tillbaka försöker Venezuela att ta den ledande rollen inom Mercosur och därmed på hela kontinenten. Hugo Chávez försöker stärka sin roll inom regionen med hjälp av oljepengar och antivästlig retorik. Venezuela bedriver en protektionistisk, inrikespolitiskt orienterad ekonomisk politik där stora ekonomiska sektorer hotas av förstatligande. Samtidigt finns det inget ytterligare utrymme för frihandel och öppnande av nya marknader. Jag antar att rådet och kommissionen är medvetna om att denna utveckling får konsekvenser för Sydamerikas länder men säkert också för EU:s ekonomiska och handelsrelaterade intressen inom detta område.

Jag uppmanar rådet och kommissionen att utnyttja det bilaterala partnerskapet med Brasilien för att vända på den tendens som jag just beskrivit. EU måste uppmana Brasilien att utnyttja den politiska tyngd som det bilaterala partnerskapet med EU medför för att visa nytt politiskt ledarskap inom Mercosur och på kontinenten. Detta måste bidra till att hejda den isolationistiska politik som länder som Venezuela och Bolivia bedriver från att breda ut sig ännu mer över kontinenten.

Till sist skulle jag vilja kommentera partnerskapets innehåll. Jag anser att EU:s partnerskap med Brasilien inte bara får inriktas på frågor som bioetanol utan lika mycket på att få Doharundan att lyfta. När allt kommer omkring har Brasiliens roll fram till nu företrädesvis varit att prestera enstaka framgångar på jordbruksområdet medan landet inte är riktigt inställt på att kompromissa med hänsyn till marknadstillträdet för icke-jordbruksprodukter och tjänster.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag är övertygad om att förhandlingarna mellan EU och Mercosur bör vara en prioritering för vårt arbete under de kommande månaderna. Trots de många problem som vi för närvarande möter är multilateralt samarbete långt mer fördelaktigt i denna region, eftersom det kommer att möjliggöra ett fortsatt samarbete med alla de stater som är associerade med Mercosur och samtidigt bidra till att fördjupa samarbetet, oavsett ländernas ekonomiska position i regionen.

Ett framgångsrikt slutförande av förhandlingarna mellan EU och Mercosur ger en möjlighet att inrätta den största frihandelszonen i världen, vilket kommer att leda till en betydande ökning av handelsvolymerna och en stärkt position för båda parterna, EU och Mercosurländerna, i världsekonomin. Det är uppenbart att de som tjänar mest på detta avtal kommer att vara de små och mellanstora företagen, i både EU och Latinamerika, och vi är alla medvetna om att små och mellanstora företag som växer i styrka betyder nya arbetstillfällen, förbättrad kvalitet på tjänster och ökad social välfärd.

Jag anser att partnerskapet med Brasilien, som är vår största partner i denna region, är mycket viktigt och vi bör utveckla det. Men detta måste ske inom ramen för samarbetet med Mercosur, vilket betyder att vi först måste nå en associering inom Mercosur. Först då, med den som utgångspunkt, kan vi inleda ett bilateralt samarbete med enskilda latinamerikanska länder. Att inleda ett samarbete med bara ett land i regionen kan undergräva det samförstånd som vi har etablerat tidigare och hindra insatserna för att nå ett associeringsavtal med Mercosur.

Därför anser jag, och jag betonar det gärna en gång till, att ett långtgående avtal med Mercosur som är fördelaktigt för alla – för EU och för de latinamerikanska stater som har gått samman för att bilda Mercosur – bör prioriteras av oss och Brasilien, som är det starkaste landet i denna region, bör vara drivkraften i den förhandlingsprocessen.

  Edite Estrela (PSE). – (PT) Herr talman, herr statssekreterare, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det brasilianska strategiska partnerskapsavtalet utgör varken ett hot mot den regionala balansen eller mot Europeiska unionens ekonomiska förbindelser och handelsförbindelser med övriga partner i Latinamerika. Tvärtom gynnas dessa förbindelser, vilket tas upp i det gemensamma uttalandet från toppmötet mellan EU och Brasilien den 4 juli.

Dagens fråga lyckas skapa en debatt om förbindelserna mellan EU och Latinamerika och mellan EU och Brasilien. Båda är extremt viktiga. Som tidigare nämnts anser jag att partnerskapsavtalet mellan EU och Brasilien fyller en lucka. Det är inte acceptabelt att EU:s strategiska partnerskapavtal med BRIK-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) skulle utelämna B-et för Brasilien. Det portugisiska ordförandeskapet gjorde rätt i att anordna ett toppmöte mellan EU och Brasilien, precis som de gjorde år 2000 när de höll det första toppmötet mellan EU och Indien, ett toppmöte som inte skadade förbindelserna med de andra länderna i den regionen.

Europeiska unionen har nu bättre förutsättningar för att stimulera förbindelserna med Mercosur och förhandlingarna i Doharundan. Det är fullständigt logiskt att vilja stärka dialogen mellan EU och Brasilien, eftersom detta gör det möjligt att stärka samarbetet på nyckelområden som t.ex. energisäkerhet, hållbar utveckling, biologisk mångfald, klimatförändringar, kampen mot fattigdom och utestängning samt främjande av demokrati och mänskliga rättigheter. Brasiliens demografiska tyngd, ekonomiska utveckling och politiska stabilitet gör ofrånkomligen landet till en nyckelaktör på den internationella arenan.

EU kan bara vinna på att betrakta Brasilien som en strategisk partner. Liksom utrikesministern tidigare sa, kan inte relationerna mellan Europeiska unionen och Brasilien analyseras endast utifrån en ekonomisk kontext. Det är en alltför ensidig syn som förbiser historiska band, kulturell och språklig samhörighet, samarbete mellan universitet samt flera gemensamma intressen inom olika områden.

  Johan Van Hecke (ALDE). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Tror Sydamerika fortfarande på ett interregionalt avtal mellan EU och Mercosur? Detta är den fråga vi bör ställa oss själva. Mercosurländernas handelsstrategi följer två olika spår. Å ena sidan får Mercosur möjligheter att vidareutvecklas, medan det å andra sidan, som i Brasiliens fall, tillåter att det sluts så många bilaterala handelsavtal som möjligt för att säkra en marknadsposition för det enskilda landet, om så behövs på bekostnad av de andra Mercosurländerna. Det liknar ibland en kombination mellan en argentinsk tango och en brasiliansk samba. Förutsatt att både EU och Mercosur fortsätter att tro på värdet av ett samarbete på bred front mellan de två kontinenterna, kvarstår dock hoppet, trots påtryckningar från president George Bush om att upprätta ett frihandelsområde med både Nord- och Sydamerika. Med tanke på att det skulle bestå av 34 länder är entusiasmen bland Mercosur-länderna inte särskilt stor. De är besvikna på bristen på stöd från Förenta staterna under den senaste tunga ekonomiska krisen. Även om EU redan nu är Mercosurs viktigaste handelspartner finns det fortfarande en enorm tillväxtpotential de båda handelsblocken emellan. Om vi därför kan göra något för att lösa den ömsesidiga oenigheten mellan Mercosurländerna, till exempel med samarbete i multilaterala handelsförhandlingar i Världshandelsorganisationen, där EU och Mercosur ofta har gemensamma intressen, kan vi kanske ännu en gång upprätta ett interregionalt avtal.

  Seán Ó Neachtain (UEN). – (GA) Herr talman! Det är en sak jag vill ta upp angående handeln mellan Europeiska unionen och Brasilien. Det gäller den standard som vi har i EU när det gäller köttproduktion och de strikta regler vi upprättat för EU:s handel med kött. Trots det accepterar vi köttimport från Brasilien, där inga av dessa regler tillämpas. Jag anser att det är dags för kommissionen att ta itu med den här frågan och ställa egna frågor. Varför är det en sådan stor skillnad mellan EU:s strikta standard och den standard som tillåts i Brasilien i fråga om spårbarheten för kött, märkning av kreatursbesättningar och mul- och klövsjukan? Det är dags för kommissionen att ta upp de här frågorna, eftersom den stora skillnaden mellan standarderna är mycket oroväckande för kunderna. Handel är en sak, hälsa är något helt annat.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Det är tydligt att Brasilien, med tanke på sin storlek, befolkning, sina naturtillgångar och framför allt sin roll på den internationella arenan – jag syftar här på Brasiliens roll i reformen av FN:s system, i frågan om klimatförändringar och i debatten om energitillgångar – rättfärdigar kommissionens meddelande om att kunna dra nytta av ett strategiskt partnerskapsavtal mellan Europeiska unionen och det stora landet Brasilien.

Detta strategiska partnerskapsavtal bör, enligt min mening, fungera på tre nivåer: global, regional och bilateral nivå.

Det är dock en sak att behandla Brasilien som det förtjänar med tanke på landets storlek och en helt annan sak att EU inte står fast vid sitt åtagande i insatserna för att ingå avtalet mellan EU och Mercosur. Jag tror inte att detta var tanken bakom kommissionens meddelande. I stället kan vi dra den tydliga slutsatsen av detta meddelande att de två hypoteserna passar perfekt ihop. Å ena sidan Brasiliens strategiska dimension och å andra sidan beslutat stöd till integrationsprocesser, där EU är det mest kompletta och självklara exemplet.

En annan sak är att associeringsavtalet mellan EU och Mercosur inte har slutits på de villkor som vi hade velat och det är ett avtal som har förhalats länge nog nu. Frågan är legitim. Hur länge dröjer det innan Europeiska unionen sluter detta avtal?

Jag anser att vi måste stödja de regionala integrationsprocesserna och det är enbart utifrån detta perspektiv och endast i den dimensionen som vi kan förstå fördelarna med union och integration.

  David Martin (PSE). – (EN) Herr talman! Parlamentet har tydliga prioriteringar när det gäller handelsförhandlingar. För det första vi vill se en lyckad multilateral runda. För det andra vill vi se lyckade biregionala arrangemang, och som en reservutväg – men bara som en reservutväg – försöker vi förbättra bilaterala arrangemang.

Jag måste erkänna att när jag först hörde att det brasilianska strategiska partnerskapsavtalet hade fått prioritet, ansåg jag att vi belönande ett land som har varit en av våra mest obekväma partner i de multilaterala förhandlingarna i Doharundan. Jag ansåg också att det skulle underminera Mercosur, eftersom det inte finns något Mercosur utan Brasilien. Men efter att ha hört rådet tala i morse och efter att ha talat med portugisiska kolleger är jag övertygad om att det finns en möjlighet att ett lyckat strategiskt partnerskapsavtal med Brasilien kan skapa gynnsammare förutsättningar för Doharundan, om vi utvecklar en förståelse mellan oss själva och en nyckelaktör i Doha.

Det kan bli lättare att sluta ett avtal med Mercosur om vi finner lösningar på några av våra mer intrikata ekonomiska utmaningar, och naturligtvis skulle ett avtal med Brasilien sända dem budskapet att vi stöder deras inhemska prioritet att ta itu med social utslagning och fattigdom. Jag är alltså inte helt övertygad, men jag är mer förvissad att ett avtal mellan EU och Brasilien är ett mer önskvärt mål nu det var för ett par veckor sedan.

  Nathalie Griesbeck (ALDE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I ett föränderligt globalt geopolitiskt sammanhang har parlamentet vid flera tillfällen uttryckt sin orubbliga beslutsamhet att stärka partnerskapet mellan våra två kontinenter.

Som jag ser det måste denna nya enhet vara Mercosur. Den kan hjälpa oss att hitta ambitiösa, balanserade och politiska lösningar kring frågorna om energitillgång, lägre utsläpp av växthusgaser eller till och med om kvaliteten på våra jordbruksprodukter.

Den regionala integrationen av Sydamerika kan inte fortskrida eller börja gälla om vi väljer att förhandla med endast en av medlemmarna i Mercosur, i stället för att samarbeta i ett partnerskapsavtal med hela den nya enheten.

För min del röstar jag för regional integration eftersom jag anser att det är en drivkraft för stabilitet och välstånd för denna del av världen och för oss, och det bör därför stödjas och bevakas. Det skulle också vara synd om länderna i Mercosur drog sig ur detta stora projekt på grund av våra bristande politiska ambitioner, och därmed misslyckas med att ta vara på denna möjlighet för båda kontinenterna, Latinamerika och Europa.

Detta skulle skilja oss påtagligt från Förenta staternas strategi att inrätta ett stort ekonomiskt frihandelsområde för de båda amerikanska kontinenterna.

  Luís Queiró (PPE-DE). – (PT) När vi ställer oss frågan om vilken betydelse ett strategiskt partnerskapsavtal mellan Europeiska unionen och Brasilien skulle ha för att utveckla förhållandet mellan EU och Mercosur, bland annat i syfte att ingå det hett efterlängtade och länge försenade avtalet, anser jag att det bara kan finnas ett svar på den frågan: det skulle ha stor betydelse.

Samtidigt måste det påpekas att ett strategiskt partnerskapsavtal mellan EU och Brasilien alltid kan rättfärdigas och bristen ligger i den tid som redan gått förlorad. Av de fyra BRIK-länderna – Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – var Brasilien det enda land som EU ännu inte hållit något möte med på hög nivå före toppmötet den 4 juli. Det är ännu underligare med tanke på att Brasilien är den stora regionala makten i Sydamerika. Det är en demokrati med de brister som nya demokratier tenderar att ha men som delar våra värderingar. Det är en traditionell och pålitlig allierad och en ekonomiskt sett mycket viktig partner på både regional och global nivå.

Med tanke på alla dessa skäl är ett strategiskt partnerskapsavtal med Brasilien motiverat, eftersom detta land med hjälp av egna meriter är en strategisk partner till Europeiska unionen. Det finns även andra skäl till att stärka förbindelserna och utveckla ett strategiskt partnerskap med Brasilien. Som nämns i kommissionens meddelande, kan och ska dessa förbindelser vara en drivkraft för att inrätta en dialog med Mercosur. De båda partnerskapen står inte i motsats till varandra utan de kompletterar varandra. Partnerskapet kan och måste också vara en gynnsam faktor i sökandet efter lösningar inom WTO. Avslutningsvis kan och måste relationerna vara ett bevis för att EU erkänner den särskilda betydelse detta land har i de internationella förbindelserna och att man kommer att ta hänsyn till detta i diskussionen om en FN-reform.

Det blir allt nödvändigare för EU att agera som en ekonomisk partner på global nivå och ett strategiskt partnerskapsavtal med Brasilien är ett tecken på att vi rör oss i den riktningen. Detta är den väg vi måste gå om vi vill nå ett avtal med Mercosur. Att utestänga Brasilien från privilegierade bilaterala förbindelser skulle vara orättvist och framför allt ett allvarligt politiskt misstag.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (RO) Herr talman! Jag vill betona betydelsen av detta dokument och i egenskap av medlem i delegationen EU–Mercosur vill jag även betona betydelsen av denna region. Det är en stor region med stor befolkning, som ser lovande ut och som behöver stödjas i sin ekonomiska tillväxt.

Det är en region med rika naturtillgångar och Europeiska unionen svarar faktiskt för 25 procent av exporten från Mercosur-regionen. Det är viktigt att bistå den här regionen i dess ekonomiska och industriella utveckling. Regionens roll när det gäller klimatförändringarna kommer att bli extremt viktig och av det skälet måste vi stödja regional integration.

För strategin 2007-2013 kommer en femtedel av den budget som avsatts för förbindelserna med Mercosur att finansiera utbildning och utveckling av informationssamhället. Detta är ytterst viktigt med tanke på att Brasilien har cirka 90 procent analfabeter. Brasilien spelar också en viktig roll med tanke på att cirka hälften av befolkningen i Mercosurländerna är bosatta i landet. Jag upprepar, klimatförändringsfrågan är ytterst viktig och den här regionen spelar en viktig roll.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Det råder ingen tvekan om att Brasilien spelar en viktig kommersiell roll på den internationella arenan. Därför är ett ytterligare stärkande av de ekonomiska banden mellan Europeiska unionen och Brasilien önskvärt.

EU är Brasiliens största handelspartner, medan däremot Brasilien är rankad tolva på listan över EU:s viktigaste handelspartner. Jag anser att det strategiska partnerskapsavtalet mellan EU och Brasilien inte kommer att orsaka splittring i blockstrategin för Mercosur-regionen.

Dessa förbindelser kan dock spela en kompletterande roll på två områden: i de multilaterala förhandlingarna med Världshandelsorganisationen (WTO), och i frihandelsområdet mellan EU och Mercosur. Det kommer att bli det största interregionala samarbetsområdet, vilket kommer att understryka bristen på framsteg i de aktuella multilaterala förhandlingarna och i de interregionala förhandlingarna. Framsteg i de båda förhandlingarna är i stor utsträckning sammanlänkade.

Frihandelsområdet mellan EU och Mercosur, liksom Doharundan i WTO, har kört fast i frågorna om handeln med jordbruksprodukter. Brasiliens roll är särskilt viktig här med tanke på dess inflytande över den ekonomiska stabiliteten och integrationen i regionen som helhet. Brasilien bör därför bidra till att få till stånd ett balanserat och ambitiöst avtal mellan EU och Mercosur.

När det gäller WTO kan Brasilien inte förvänta sig att endast marknaderna för jordbruksprodukter med utvecklade medlemsstater ska öppnas ytterligare. Precis som de andra ekonomierna i utveckling måste Brasilien ta sin del av ansvaret under de aktuella förhandlingarna i Doharundan, genom uppriktiga åtaganden att öppna särskilt protektionistiska marknader och följa WTO:s regler och discipliner.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr utrikesminister! Jag vill börja med att uttrycka min övertygelse om att det portugisiska ordförandeskapet följer en riktig strategi när det gäller att uppnå ett strategiskt partnerskapsavtal mellan Europeiska unionen och Brasilien. Jag anser att EU bör inleda och ingå detta partnerskapsavtal så fort som möjligt. Brasiliens roll i en modern globaliserad värld är tydlig, både ekonomiskt och kulturellt, liksom den roll Brasilien spelar i FN.

Ett strategiskt partnerskapsavtal mellan EU och Brasilien möjliggör ett stimulerande av ömsesidiga förbindelser och kommer att vara till stor hjälp i dagens politiska, kulturella och ekonomiska världsordning. Jag upprepar, det kommer att stärka den globala politiska harmonin.

Jag tror inte att detta strategiska partnerskapsavtal kommer att bli något hinder för utvecklingen av ett strategiskt partnerskapsavtal med Mercosur. För ett partnerskapsavtal med Mercosur krävs nämligen ett strategiskt partnerskapsavtal med Brasilien.

  Vasco Graça Moura (PPE-DE). – (PT) Ett toppmöte med Brasilien ingick i det portugisiska ordförandeskapets program redan från början. Det blev tydligt att parterna skulle föreslå att man lägger grunden till ett strategiskt partnerskapsavtal. Det verkar därför onödigt att nu uttrycka förvåning eller oro för att Mercosur har åsidosatts eller för att Brasilien har gynnats på ett överdrivet eller förhastat sätt.

Storleken på den brasilianska exporten till EU får inte underskattas. Europeiska unionen får inte missa möjligheten att uppnå ett strategiskt partnerskapsavtal med Brasilien. Fakta visar redan att EU:s förbindelser med Mercosur och med Brasilien kommer att röra sig i olika hastigheter. Det är inte idealiskt, men det faktum att de tar olika tid på sig verkar bevisligen inte skada någon. Tvärtom kan det bli ett starkt incitament för att påskynda saker och ting.

I dag är Brasilien en världsmakt i utveckling, den enda bland Mercosurländerna, och med en marknad som upptar 85 procent av Mercosurs hela marknad. Det är en representativ demokrati. Det är en av EU:s viktigaste handelspartner och ett land vars 200 miljoner invånare talar ett av de mest utbredda europeiska språken i världen – portugisiska. Landets civila och kulturella värden är nära besläktade med de europeiska. Förutom de fördelar som verkliga framsteg i förbindelserna med Mercosur skulle innebära för EU, anser jag inte att det finns eller någonsin har funnits några tungt vägande argument för att försena ett främjande och stärkande av vårt partnerskap med Brasilien. Det är heller inte EU:s sak att ta hänsyn till de interna växlingar som förekommer bland Mercosurmedlemmarna.

Att tro något annat och skjuta upp genomförandet av detta mycket viktiga mål för EU på obestämd tid är att ge efter för ett önsketänkande som är oförenligt med dagens situation, där vi agerar som om våra planer och önskningar har blivit verklighet, när de i själva verket inte har blivit det och vi heller inte vet när de kommer att bli det.

  Sérgio Sousa Pinto (PSE). – (PT) Experimentet med regional integration i Mercosur har i huvudsak varit en framgång både på en ekonomisk och på en politisk nivå. Mercosurs bidrag till en demokratisk konsolidering i regionen och tillväxten i handelsvolymen inom det blocket är obestridliga fakta.

Det är sant att förhandlingarna mellan Europeiska unionen och Mercosur för tillfället befinner sig i ett dödläge på grund av väntan på åtaganden och överenskommelser från Doharundan, som då kan fungera som en ny startpunkt för våra bilaterala handelsförhandlingar. Med risk för att låta pessimistisk finns det en risk för att Doharundan endast resulterar i att vi förlorar dyrbar tid. EU bör bidra till den sydamerikanska regionala integrationens framgång genom att arbeta för att resultaten från förhandlingarna mellan de två blocken blir framgångsrika.

Våra förbindelser måste omfatta mer än bara ett frihandelsavtal. Vad som diskuteras här är ett globalt avtal som inte stannar vid siffror och omsatta varumängder. Associeringsavtalet inkluderar samarbete och politisk dialog, som är grundpelarna för våra framtida relationer.

Det råder ingen tvekan i dag om att EU behöver Latinamerika och dess mäktiga instrument, Mercosur, för att kunna uppnå målet att bygga en mer balanserad och multilateral internationell ordning.

Den gemensamma förklaringen från Europeiska kommissionens ordförande och Mercosurs ordförande, Uruguays president Tabaré Vásquez, efter mötet den 19 september är ett viktigt exempel på detta politiska samarbete. Där utlovas ett gemensamt offentligt uttalande från de två blocken i slutet av året om miljön och klimatförändringarna. Mercosurs löften ser mycket lovande ut när det gäller ekonomisk integration och ett Sydamerika som är politiskt starkare på den internationella arenan, men det betyder inte att vi kan överse med eller låtsas att vi inte ser vad vi har framför näsan – nämligen Brasiliens obestridliga politiska närvaro. Här talar fakta sitt tydliga språk: Brasilien är den ledande makten i Sydamerika. Brasilien är Mercosurs själ och drivande kraft. Med sina 190 miljoner invånare och en ekonomi som motsvarar cirka 75 procent av Mercosurs BNP är Brasilien det enda av BRIK-länderna som EU ännu inte har hållit ett toppmöte med fram till nu.

Det är absurt att tro att EU kan lära Brasilien någonting om betydelsen av Mercosur eller utse sig till Mercosurs försvarare gentemot Brasilien. Det är löjeväckande. På samma sätt är Brasilien det enda medlemslandet i Mercosur som strävar efter en plats i FN:s säkerhetsråd, vilket det förtjänar. Brasilien kommer på så vis att ge en röst åt hela Latinamerika i detta viktiga organ.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I det förgångna var jag mästare i EU-styrd regional integrering i Latinamerika genom förmånsstöd till regionala multilaterala block, som Mercosur. Men tyvärr förblir Mercosur kulturellt sett alltför svagt när det ställs mot nationella intressen, trots närheten mellan de länder som ingår (Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay), och därför borde det vara vårt mål att hindra en inre marknad av EU-modell i regionen – på lång sikt naturligtvis.

Mercosurs möjligheter att fungera försämrades av att Venezuela nyligen fattade beslut att ansluta sig till Hugo Chávez’ retorik mot en fri marknad som leder till ytterligare protektionism inom Mercosur, vars samtal med EU har stoppats sedan en tid tillbaka. Jag välkomnar därför att EU i stället kämpar för ett strategiskt bilateralt partnerskap – som man kom överens om i juli i år – med Brasilien, som är en ekonomisk jätte, men en jätte vars del av den globala handeln är liten jämfört med andra utvecklingsländer, just eftersom Brasilien har missat att underteckna lönsamma bilateral frihandelsavtal, då landet har förlitat sig alltför mycket på Mercosur.

Till skillnad från Mexiko, som redan har ett avtal med EU och är den andra dominerande aktören i Latinamerika i dag, har Hugo Chávez’ petrodollargenerositet gentemot Argentina tvingat Brasiliens president Lula att ignorera frågor av intresse för Mercosur och låta Argentinas president Néstor Kirchner framföra sin protektionistiska ståndpunkt.

Populistiska Ecuador för också oväsen nu och ansluter sig till Mercosur, i stället för det antiamerikanska handelsinitiativet Alternativa Bolivariana para las Américas [Bolivianska alternativet för Amerika] (ALBA) som leds av Venezuela.

Ett aktuellt gräl mellan Argentina och Uruguay visar tydligt bristen på effektivitet inom Mercosur när det gäller att lösa meningsskiljaktigheter mellan dess partner om den massafabrik som ett europeiskt-finskt företag, Botnia, är i färd med att uppföra vid Uruguayflodens strand. President Kirchner lyckades inte stoppa projektet, och retade samtidigt upp sitt grannland – och partner i Mercosur – Uruguay, genom att vägra låta Mercosurs överstatliga institutioner medla i denna tvist. Vad gjorde han i stället? Han kallade in kungen av Spanien för att medla.

  David Casa (PPE-DE). – (MT) Herr talman! Vi har i dag framför oss ett avtal som på nytt bekräftar och konsoliderar EU:s viktiga roll i den globala politiska sfären – en roll som vi bör fästa stor vikt vid, eftersom den är en del av EU:s framgång. I avtalet betonas vikten av starka relationer, inte bara till våra grannländer utan även till länder på andra kontinenter, i synnerhet länder som är hem åt tusentals miljoner människor av europeiskt ursprung, som till exempel Latinamerika och Centralamerika. Det ligger i båda sidors intresse att dessa förbindelser fortsätter att stärkas med hjälp av dialog och utbyte av idéer. Vi måste dock se till att demokratin i de länder som får vårt stöd är skyddad. Vi ska också se till att allt stöd, både direkt och indirekt, inriktas på att minska fattigdomen, öka jämställdheten och, sist men inte minst, minska obalansen mellan de två världsregionerna. Detta måste alltid ske på ett öppet och ansvarigt sätt. Skydd för yttrandefriheten och de grundläggande rättigheterna bör också prioriteras i alla förhandlingar. EU bör stödja alla länder under vissa perioder när behovet av hjälp är särskilt stort, men vi måste samtidigt se till att detta sker inom en strukturerad ram så att ingen lämnas på efterkälken och att välståndet fördelas rättvist. I egenskap av ledamöter i Europaparlamentet måste vi så långt som det är möjligt främja förbindelserna mellan EU och Mercosur och fundera på hur vi kan stärka de svaga punkterna för att se till att förbindelserna blir så effektiva och framgångsrika som möjligt. Utifrån de nya utmaningarna, som t.ex. klimatförändringarna som blir en allt viktigare punkt på vår dagordning, bör vi se dessa förbindelser som början på ett strategiskt partnerskap som bidrar till att skapa en miljömässig dimension och en hållbar utveckling som leder till ömsesidig rikedom.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tack för era bidrag.

Jag har redan vid tidigare tillfällen haft möjlighet att förklara, motivera skälen till och informera Europaparlamentet om det första toppmötet mellan Europeiska unionen och Brasilien, om dess resultat och målsättningar. Dessutom har betydelsen av detta strategiska partnerskapsavtal med Brasilien tydligt understrukits av flera ledamöter här i dag och jag kan inte mer än välkomna att ledamöter som till en början verkade tveksamma eller mer osäkra över syftet med det portugisiska initiativet, nu faktiskt verkar mer välvilligt inställda till det strategiska val som Portugal, i egenskap av ordförandeland, men också hela EU, gjort när det gäller Brasilien.

Naturligtvis talar vi här om Brasiliens politiska och ekonomiska betydelse på miljö- och energiområdena, vilka är väsentliga realiteter i dagens värld som vi inte kan ignorera. Det skulle verkligen vara konstigt, som tidigare påpekats, om EU har strategiska förbindelser och strategiska partnerskapsavtal med Ryssland, Indien och Kina men inte med Brasilien. Vi har nu överbryggat denna klyfta och om några år kommer vi alla säkert att applådera detta initiativ från det portugisiska ordförandeskapet. Vi har dock varit fullständigt tydliga med att det strategiska partnerskapsavtal som vi anser att EU bör upprätta med Brasilien på intet sätt exkluderar eller begränsar andra förbindelser som vi också vill utvidga på ekonomisk och politisk nivå med Mercosur.

Jag känner mig inte orolig över detta, eftersom Portugal alltid varit den EU-medlemsstat som kämpat för nära och djupt solidariska förbindelser med Mercosurländerna i alla dess aspekter. Vi vill därför bestämt avvisa att ett partnerskapsavtal med Brasilien skulle kunna exkludera ett nära partnerskapsavtal med Mercosurländerna.

En sådan tanke, som är exkluderande snarare än kompletterande, skulle inte vara till särskilt stor hjälp för oss och motsvarar framför allt inte verkligheten – snarare motsatsen. Dessutom, vilket har påpekats här, fastställs det i den gemensamma förklaringen från toppmötet mellan EU och Brasilien uttryckligen och fullständigt entydigt att EU och Brasilien kommer att samarbeta för att associeringsavtalet mellan EU och Mercosur äntligen ska bli verklighet.

Vi är alla medvetna om upp- och nedgångarna när det gäller associeringsavtalet mellan EU och Mercosur. Vi befinner oss verkligen i ett dödläge, som vi vet beror på handelsfrågor mellan EU och Mercosur. Samtidigt inleddes Doharundan, och det som skedde där påverkade självklart även handelsfrågorna i förhandlingarna mellan EU och Mercosur.

Jag vill dock klargöra att det portugisiska ordförandeskapet inte kommer att tveka att återuppta den diskussionen när vi anser att minimivillkoren är fastställda. Vi vill också försäkra er om att ifall det inte hinner ske under det portugisiska ordförandeskapet så kommer Portugal i egenskap av medlemsstat – som vi alltid har gjort och som vi alltid har haft målsättningen att göra – fortsätta att uppmärksamma sina partner på det verkliga behovet av att återuppta förhandlingarna om ett associeringsavtal med Mercosur i alla dess dimensioner.

Avslutningsvis vill jag säga att vi överväger att hålla, om möjligt under det portugisiska ordförandeskapet, ett trojkamöte på hög nivå med Mercosurländerna. Vi undersöker som sagt den möjligheten för det portugisiska ordförandeskapet som har, som ni redan vet, en mycket fullspäckad och komplicerad agenda. Vi kommer att göra vad vi kan för att – även på politisk nivå – på nytt kunna ta upp denna diskussion med Mercosurländerna.

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag är också mycket nöjd med stämningen, debatten och den verkliga öppenheten i denna fråga. Jag tror att vi måste vara mottagliga för tidens realiteter, och lyckligtvis har vi nu många fler viktiga partner för multilateralt samarbete än för kanske 10 eller 20 år sedan. Faktum är att Brasilien är det enda landet från BRICS-gruppen som saknas, ett av de fem som regelbundet bjuds in av G8 till dess toppmöten och ett land som mätt i EU-investeringar ligger på samma investeringsnivåer som Ryssland, Kina och Indien kumulativt från EU-länder, så landet är en mycket viktig partner.

Det är ännu viktigare att tillägga att det strategiska partnerskapet utgör ett komplement till övergripande bredare mål, som omfattar samarbete med Latinamerika och Mercosur: inom partnerskapet i sig är en av de strategiska gemensamma frågorna främjandet av regional integrering och ett associeringsavtal mellan EU och Mercosur.

Det har sagts mycket om innehållet, och en del oro har uttryckts. Vi tog itu med det. På området livsmedelssäkerhet genomfördes under det första halvåret i år till exempel ett stort inspektionsprogram, särskilt för nötkött, fiskeriprodukter och fjäderfän. Vi har sett betydande förbättringar när det gäller livsmedelssäkerhet, och många brister har till stor del åtgärdats, men arbetet kommer naturligtvis att fortsätta, också på politisk nivå, som vissa av er sa. Kommissionsledamoten ska besöka Brasilien nästa månad för att diskutera detta område, och detta är ett mycket viktigt område för närmare samarbete.

Det är vår gemensamma sak; det ligger i vårt gemensamma intresse att Doharundan avslutas med framgång. Vi gör allt vi kan i detta avseende för att nå slutet, förhoppningsvis i år.

Jag har en kort kommentar om vad som skulle kunna göras för att främja samarbete med andra länder. Det finns till exempel ett område som jag vill ta upp som ett bra exempel. Brasilien är det första landet från Latinamerika som samarbetar i vårt forskningsprogram, och genom denna erfarenhet och detta överbryggande anser jag att vi stegvis kan göra mer i andra länder. Så landet är inte mot de andra. Det är en av de ledande ekonomierna och partnerna på området, och samarbetet växer överallt. Det är ett mycket bra komplement till våra ambitioner att skapa mer integrering på den latinamerikanska kontinenten.

Kommissionen kommer att hålla er tillbörligt informerade om processen, som ni begärt. Vi väntar nu på Brasiliens politiska svar på meddelandet. På grundval av detta svar kommer vi inbördes att försöka utarbeta ett förslag till en handlingsplan och sedan förhoppningsvis få denna handlingsplan godkänd och genomförd.

Sist men inte minst vill jag uttrycka min tacksamhet till ordförandeskapet för dess engagemang och mycket positiva insatser, inte bara när det gäller det första historiska toppmötet, utan också samarbetsutvecklingen mellan EU och Brasilien samt mellan EU och det omfångsrikare Mercosur.

  Talmannen. – Tack så mycket, herr kommissionsledamot.

Debatten är härmed avslutad.

12. Grönbok om stadstrafik (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens meddelande om grönboken om stadstrafik.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! För en stund sedan lade jag fram dessa förslag om rörlighet i städer för kommissionärskollegiet och det gläder mig att kunna ge er ett smakprov på de förslagen här i Europaparlamentet.

Förenta nationerna håller på med förberedelserna inför den internationella konferensen om klimatförändringar, som kommer att äga rum på Bali i december. I går hölls ett förberedande möte med stats- och regeringschefer i New York, där EU presenterade sitt mycket ambitiösa förslag om att halvera utsläppen av växthusgaser till år 2050.

Stadstrafiken är ett av de områden som kräver insatser. Föroreningar från privata och offentliga stadstransporter av personer och gods står för 40 procent av koldioxiden och 70 procent av övriga föroreningar som kommer från våra vägar.

Den grönbok som jag lägger fram för er i dag är resultatet av ett inledande intensivt samråd som påbörjades i januari och fortsatte fram till juni med rådgivande institutioner, representanter för städerna, intressenter och medborgare. Vad vi fick med oss från detta samråd var en stark villighet från parterna att placera frågan om rörlighet i städer på EU:s dagordning. Lokala myndigheter och städer i EU ska inte behöva tackla denna svåra situation helt på egen hand.

Det är inte min avsikt att tvinga fram centrala lösningar som är olämpliga för lokala förhållanden. EU:s roll är snarare att i samråd med samtliga parter identifiera hindren för rörligheten i städer och hitta sätt att få bort dem. EU måste öka medvetenheten kring denna fråga och vid behov vägleda.

På vilket sätt bör vi ompröva rörligheten i städerna? Personligen anser jag att det finns fem grundläggande mål. För det första städer där trafiken flyter. Över hela Europa ser vi ökad trafik i städer och stadskärnor, vilket leder till permanenta trafikstockningar. De ekonomiska konsekvenserna av trafikstockningar i städerna motsvarar en procent av EU:s bruttonationalprodukt. Erfarenheten visar att det inte finns en enskild lösning för att minska trafikstockningarna. Alternativen till privatbilar, som till exempel kollektivtrafik, gångbanor och cykling måste bli säkrare och göras mer attraktiva. Samåkning, bilpooler och genomförandet av ett effektivare transportsystem för godstrafik kan bidra till att trafiken flyter bättre i städerna.

För det andra måste vi skapa grönare städer genom förbättrad energieffektivitet och användning av alternativa drivmedel. Begränsningar av trafiken i städer och stadskärnor, skapandet av gröna zoner och biltullar kan vara en del av lösningen, samtidigt som kollektivtrafikens infrastruktur måste utvecklas och förbättras.

För det tredje ska städer också vara intelligenta. Städerna i Europa ställs nu inför en ökad efterfrågan på gods- och passagerartransporter. Intelligenta transportsystem, system för trafikkontroll och satellitnavigation erbjuder ett överflöd av möjligheter för att förbättra rörligheten, under förutsättningen att vi utnyttjar dem. Rationaliseringen av leveranserna i städer skulle kunna utvecklas med hjälp av information från satellitnavigation. Detta är för närvarande GPS, men i framtiden kommer det att vara Galileo.

För det fjärde måste städerna bli mer tillgängliga. Först och främst tillgängliga för funktionshindrade personer, personer med nedsatt rörlighet och barnfamiljer. Alla måste kunna få tillträde till våra städer. Det är centralt att stadsplaneringen är effektiv och noggrant genomtänkt. Självklart ska även personer som lever i förorterna få tillgång, vilket innebär effektivare transportförbindelser mellan stadskärnor och förorter. Vi måste främja högkvalitativ kollektivtrafik och till och med utarbeta en förklaring om passagerares rättigheter.

Avslutningsvis, för det femte, behöver vi säkrare städer. Jag vill påminna om att två tredjedelar av alla trafikolyckor sker i stadsområden. En tredjedel av alla dödsolyckor – en av tre – sker i stadsområden. Om vi vill rädda liv måste vi vidta åtgärder för att göra trafikbeteenden, fordon och infrastruktur säkrare. Vi behöver beakta behovet av att främja den ekologiska aspekten i körningen när vi utbildar morgondagens förare. Generellt sätt måste vi se till att EU:s trafikregler iakttas bättre.

Denna grönbok tillåter oss att inleda ett brett samråd med regeringar, företag och medborgare, fram till den 15 mars 2008. Dokumentet ska innehålla 25 tydligt ställda och öppna frågor.

Under hösten 2008, efter det att jag deltagit i debatten, kommer jag att lägga fram en handlingsplan med konkreta förslag till åtgärder, en tydlig vision om uppgifter och skyldigheter, som beaktar subsidiaritetsprincipen. Jag kommer också att upprätta en tidsplan för de olika åtgärderna.

Under denna samrådsprocess måste självklart Europaparlamentet och utskottet för transport och turism spela en viktig roll. Generellt sett tror jag att vi, tack vare denna breda debatt om rörlighet i städerna, är väl medvetna om att det verkligen handlar om våra medborgares vardag och att om EU-medborgarskapet står för något, så måste vi gå mot en säkrare rörlighet i städerna som är mer förenlig med miljömässiga standarder.

Jag vill tacka er i förväg för alla värdefulla bidrag. Jag inbjuder er nu att kommentera denna text. Presentationen har varit ganska kort men, hoppas jag, tillräckligt tydlig. Dokumentet kommer att finnas till hands för samtliga parlamentsledamöter. Det har precis antagits av kommissionärskollegiet. Jag har vidtagit nödvändiga åtgärder för att se till att ni kan sätta er in i det så fort som möjligt.

  Talmannen. – Tack, herr kommissionsledamot.

Sällan har en debatt varit så aktuell, med tanke på att ni precis kommer från mötet. Tack för kopian av grönboken som ni gav mig så snabbt.

Mina damer och herrar, ni kan reglerna. Vi kommer att tillämpa ”catch the eye”-förfarandet.

  Georg Jarzembowski (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr vice ordförande, mina damer och herrar! Jag vill tacka er på min grupps vägnar. Det är en fantastisk idé – att främja rörligheten samtidigt som man vidtar åtgärder för att undvika katastrofer och miljöföroreningar. Men ni har betonat att ni vill följa subsidiaritetsprincipen. I dokumentet kommer ni med flera praktiska förslag, som till exempel biltullar och andra saker. Hur kommer ni att se till att era goda förslag och debatten som vi alla väntar på, och som vi kommer att hålla under ett helt år, inte leder till att vi dikterar hur städerna och regionerna ska göra, utan i själva verket endast ger incitament för att tillämpa bästa praxis? Vi är överens om att vi måste göra något för städerna och etablera bästa praxis. Vi känner alla till olycksstatistiken. I många städer finns det en hög olyckskvot, men inte i andra. Detta beror på hur saker och ting hanteras lokalt.

Hur ska ni hantera utvecklingen av gemensamma idéer utan att städerna och regionerna känner att de blir styrda av EU?

  Saïd El Khadraoui (PSE). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi vet att vi fortfarande befinner oss i början av hela processen och därför ser jag fram emot att få höra gensvaret från intressenterna och de konkreta åtgärder som ni planerar för nästa år. Jag anser dock att det är viktigt att ni för upp denna fråga på den politiska dagordningen för att visa att detta är en prioritet för kommissionen och för hela EU, både för att åstadkomma en hållbar rörlighet och för att uppfylla våra åtaganden i samband med klimatkontroll. Jag anser att en av de viktigaste sakerna är att införa ett instrument genom vilket bra exempel som redan existerar i flera städer kan spridas på ett sådant sätt att vi kan lära oss av erfarenheterna. Varje stad är unik och varje problem är unikt, ändå anser jag att det till syvende och sist handlar om att införa en effektiv mekanism och jag undrar vad ni anser om detta. Hur kan vi utväxla goda idéer som ligger till grund för föreningars arbete i små och stora städer på ett sådant sätt att vi kan dra lärdom av dem?

  Jean Marie Beaupuy (ALDE). – (FR) Herr talman! Det gläder mig särskilt att höra om de fem målen även om det, som kommissionsledamoten nämnde efteråt, kommer att krävas konkreta åtgärder efter samrådet, som avslutas i mars.

Om ni tillåter vill jag upprepa vad medlemmarna i vår tvärgrupp Urban-Logement har påpekat, nämligen behovet av en integrerad strategi, inte bara för städerna utan även för förorterna.

Som ett led i denna integrerade strategi och med tanke på att EU investerar i regionala fonder – Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling, den senare omfattar både områden på landsbygden och i förorterna –bör kommissionen ta med dessa olika aspekter i beräkningen, så att den integrerade strategin verkligen kan genomföras i städerna och i kommunerna. I dag uppmanar jag er därför ännu en gång att beakta den integrerade strategin i frågan om stadstrafik.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr Jarzembowski, detta är förslag. De är inte färdiga än. I en ruta efter varje frågekomplex har vi frågat vilken roll Europeiska unionen ska ha. Därför kan jag inte förutsäga vad debattens resultat kommer att bli. Frågan är öppen och det måste bevisas att det ligger ett europeiskt mervärde i detta. Vi kommer inte att kräva att få rätt att övervaka städerna i EU.

Herr El Khadraoui, jag anser att ni slog huvudet på spiken: vi vill göra detta till en politisk prioritet. Ni uttryckte precis mina egna åsikter i ämnet. Jag skulle vilja ha valda befattningshavare som genom att stödja varandra och genom god praxis och utbyte av erfarenheter, på något sätt kan övertyga sina landsmän om att engagera sig i denna djärvare och mer miljövänliga stadspolitik.

Jean Marie Beaupuy rundade av det ni sa genom att påpeka att vi endast kan lyckas med att skapa en verkligt integrerad strategi, vilket i själva verket innebär att stadsplanerare även måste planera städer på ett visst sätt, genom att beakta framtidens krav på rörlighet, särskilt när det gäller byggandet av förortsområden. Detta får inte ske slumpartat. Jag vill särskilt tacka Jean Marie Beaupuy, liksom gruppen för rörlighet i städerna, som jag är säker på kommer att göra en värdefull insats.

  Jan Olbrycht (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Först av allt vill jag uttrycka min tacksamhet över intresset för ämnet stadstrafik. Detta är ett synnerligen allvarligt och svårt ämne, särskilt eftersom EU ägnar stadstrafiken stort intresse.

Det faktum att stadsfrågan har tagits upp på kommissionsnivå visar att vi här har att göra med en ovanligt intressant tolkning av subsidiaritetsprincipen. Jag stöder i högsta grad kommissionens insatser på detta område. Eftersom jag stöder kommissionens insatser på detta område vill jag ställa en fråga till kommissionsledamoten. Denna fråga kanske är för tidigt ställd, men jag undrar ändå: hur ska vi uppfatta det arrangemang som innebär att kommissionen kommer att tillämpa partnerskapsprincipen i denna fråga, med andra ord – vilka partnerskapsinstrument är möjliga? Talar vi om utbyte av erfarenheter? Talar vi om en partner som på ett eller annat sätt inte bara lägger fram förslag utan också faktiskt framför krav?

Mot bakgrund av vad Georg Jarzembowski har sagt vill jag också be om stöd för utskottet för regional utveckling, som har förstärkt samarbetet med utskottet för transport och turism i denna fråga.

  Ulrich Stockmann (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Stort tack för ert anförande och för grönboken vars detaljer vi ännu inte känner till. Det är sant att fler och fler människor bor i städer och tätorter, men det finns naturligtvis också specifika problem med krympande städer, problem som man inte helt kan bortse från. Min första fråga är: ingår även dessa i vårt synfält? Vi har en alltför stor trafikkapacitet i innerstäderna, framför allt på grund av privattrafik som leder till mycket höga utsläpp och problem med partiklar, buller och säkerhet.

Om man nu vill utöka kollektivtrafiken – och för att göra detta är det synnerligen viktigt att skapa ändamålsenliga trafiknät – uppstår naturligtvis för det andra frågan om vi överhuvudtaget kommer att kunna utnyttja medel från strukturfonderna för detta ändamål.

När det gäller de många enskilda förslagen om godstransportlogistik osv. vill jag för det tredje fråga: har vi också ett forum för utbyte av modeller för bästa praxis där detta erfarenhetsutbyte kan äga rum på ett organiserat sätt?

  Michael Cramer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Tack för meddelandet. Ni skriver här att ni vill främja alternativ till bilen, dvs. transporter med buss och tåg, per cykel eller till fots. Men ni vet också att 95 procent av den medfinansiering från EU som städerna ber om uteslutande går till landsvägstrafiken. Ni överväger därför om ni bör säga att minst 50 procent i framtiden ska gå till dessa alternativ eftersom till exempel min hemstad Berlin hävdar att EU-medel inte bör användas för lokal kollektivtrafik. Jag anser att detta är vansinnigt! Om ni inte ändrar finansieringssystemet kommer ni aldrig att lyckas. Därför frågar jag: hur kommer ni att garantera att EU:s alternativ beaktas i framtiden?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr Olbrycht! Partnerskapet kan komma till uttryck genom utbyte av goda erfarenheter på städernas begäran, genom en rad riktlinjer som till exempel gäller användningen av en stads centrala infrastruktur eller genom mer harmoniserad information: ibland finns det skyltar som visar en motorväg med en färg i en stad eller en medlemsstat men med en annan färg i en annan stad eller en annan medlemsstat. Vi bör överväga olika sätt att harmonisera informationen. Därför räknar jag naturligtvis med att man i detta partnerskap kommer att ta full hänsyn till regionernas intentioner och att vi kommer att finna synergieffekter som genererar resurser.

Herr Stockmann! Strukturfonderna kan utnyttjas för en del pilotinitiativ. I min budget för det transeuropeiska nätet och överhuvudtaget i budgeten för generaldirektoratet för energi och transport har vi resurser för att övervaka pilotprojekt, särskilt genom Civitas som ni känner till. Det är sant att vi också måste tydliggöra användningen av strukturfonderna ytterligare, vilket föranleder mig att säga att Michael Cramers synpunkt är berättigad och att vi i vissa fall måste vara mer noggranna när det gäller användningen av strukturfonderna.

Det är sant att EU inte har angett någon procentsats för användningen av strukturfonderna: det är tätorternas, städernas och regionernas uppgift att besluta om den. Därför anser jag att vår uppgift, efter denna grönbok och efter debatten, kommer att vara att övertyga tätorterna, städerna och regionerna om att de måste utnyttja fonderna bättre. Jag anser att det exempel ni gav är mycket intressant.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Herr talman, herr vice ordförande! Jag uppskattar i hög grad en hel del av det ni har nämnt. Ni har uppmärksammat förbättringar av kollektivtrafiken, ökad vägtrafiksäkerhet och miljöaspekter när det gäller förarutbildning och satellitnavigering. Allt detta är förknippat med vissa problem – det kostar mycket pengar. Michael Cramer har redan visat en modell för gemensamt agerande. Jag skulle vilja presentera en andra modell som ännu inte har nämnts. Vi har mirakelmedicinen i våra händer. Vi har möjligheten att internalisera externa kostnader. Vi har hört att denna metod är färdig att använda och att delar av stadstrafiken som annars inte kan betalas skulle kunna subventioneras och betalas genom en omfattande internalisering av externa kostnader.

Två frågor med anledning av detta: när är det realistiskt att förvänta sig en preliminär modell som vi sedan kan utöka och göra mer omfattande? Kan ni också räkna med att använda dessa pengar för liknande projekt?

  Gilles Savary (PSE). – (FR) Herr talman! Personligen är jag precis lika angelägen som Georg Jarzembowski om att de lokala myndigheterna bör behålla sin självbestämmanderätt, och jag anser inte att man kan påtvinga en självständig lokal myndighet, vald genom allmän rösträtt, något slags trafikpolitik. Det vore missriktat att göra det.

Sedan anser jag att mervärdet för gemenskapen är odiskutabelt eftersom vi försöker ta itu med växthuseffekten. Vad vi talar om är uppkomsten av förorenande ämnen genom trafiken, särskilt på regional nivå, som vi vet är den främsta källan till förorenande ämnen och växthusgaser. Därför anser jag det motiverat att EU bland annat engagerar sig för att miljön ska bevaras.

Å andra sidan är jag övertygad om att det inte går att bedriva någon tvångspolitik. Det skulle kunna finnas en incitamentpolitik, herr kommissionsledamot. Jag leker ibland med tanken att en sådan politik skulle vara oerhört framgångsrik om gemenskapen till exempel hade ett Urban-projekt för trafiken, med andra ord ett program som uppmuntrar de lokala myndigheterna att satsa på hållbar rörlighet och som utgår från en uppsättning riktlinjer för hållbar rörlighet. Jag vet inte om ni kan tänka er något sådant.

  Inés Ayala Sender (PSE). – (ES) Herr talman! Jag vill gratulera kommissionsledamoten för att han visar politiskt mod i denna fråga och för att han framhåller att subsidiariteten innebär en möjlighet. I utskottet för framställningar ser vi ständigt framställningar från medborgare på lokal nivå som ber EU om hjälp och skydd just för att kunna lösa problem som inte längre kan lösas lokalt eftersom det är frågor som måste lösas på global nivå, t.ex. miljö- och säkerhetsfrågor.

Jag vill fråga kommissionsledamoten om behovet av information till medborgarna beaktas i de intelligenta systemen, eftersom sådan information påtagligt skulle minska de negativa effekterna av felaktig information. Jag vill också fråga om man kommer att ta hänsyn till problemet med trafiksäkerhet under dagliga pendelresor till och från arbetet eftersom detta är ett av de områden där vi har de största problemen. Vidare undrar jag också vilka tankar ni har kring rationaliseringen av varudistributionen som ofta förorsakar dessa trafikstockningsproblem.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (RO) Herr talman, herr kommissionsledamot! Europeiska unionens utveckling bygger på rörlighet och den fria rörligheten för personer och varor. Åttio procent av EU:s medborgare bor i tätorter och 40 procent bor i städer. Sextio procent av dem anser att trafikstockningar och föroreningar är ett faktum i städerna, och över 70 procent väntar på insatser från EU. Jag anser att grönboken om kollektivtrafik också kommer att bidra till att lösa, att den måste lösa, problemen för de 40 procent av medborgarna som inte har egen bil och bor i städer och framför allt integreringen av personer med funktionshinder i det ekonomiska och sociala livet.

Stadsplanering är oerhört viktig, och jag kräver också att man utnyttjar vissa fonder – strukturfonder, Jessicaprogrammet och regionala fonder – för utveckling av stadstrafiken. Jag stöder utnyttjandet av projektet och utökandet av projekten Civitas och Civitas+, och jag förespråkar särskilt att man stöder de nya medlemsstaterna och uppmuntrar dem att dra nytta av dessa fonder för att utveckla stadstrafiken.

  Brigitte Douay (PSE). – (FR) Herr kommissionsledamot! Ni har inlett ett ambitiöst projekt som berör oss alla.

Jag hoppas verkligen att vi i denna trafikdebatt inte glömmer den viktiga roll trafiken spelar för den territoriella sammanhållningen. Ni talade om hur tätorter och städer kan nås genom stadstrafiken. Jag hoppas uppriktigt att vi i denna breda debatt kommer ihåg att tala om landsbygdsområdena och om incitament för de lokala myndigheterna att utveckla landsbygdstrafiken. Ni nämnde detta, men det är någonting som ofta förbises.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! Först vill jag tacka alla de parlamentsledamöter som har gett uttryck för sina första reaktioner. Det har varit synnerligen intressant att höra vad de har att säga.

Herr Leichtfried! Vi har förvisso problemet med det regionala datasystemet för vägavgifter, eller ”Eurovinjett”, som just nu granskas som ett led i en undersökning som planerats för 2008 i samband med Eurovinjettdirektivet. Datum har fastställts i direktivet och arbetet har redan inletts. Jag anser att vi måste överväga att ta ut avgifter i stadstrafiken och även ta ställning till hur intäkterna från dessa avgifter ska användas. Jag anser att detta är en mycket viktig fråga. Om vi hade ett regelverk skulle det kanske bidra till att kommunfullmäktigeordförandena kan använda detta instrument i vissa fall samtidigt som de övervakar fördelningen av de resurser som genereras.

I viss utsträckning ger den avslutande frågan i vårt frågeformulär ett svar till Gilles Savary. Den fråga som ställs gäller nämligen vilket mervärde som kan uppstå på längre sikt genom riktat EU-stöd för att finansiera ren och energieffektiv stadstrafik. Frågan är nästan identisk med den fråga Gilles Savary ställde, dvs. om det så småningom skulle kunna utformas ett gemenskapsprogram. Det är för tidigt att säga, men det är av avgörande betydelse att vi väcker frågan. Jag vill tacka Gilles Savary för att han sa att det finns ett visst mått av mervärde för gemenskapen i en sådan viktig framtidspolitik.

Fru Ayala Sender! Information till allmänheten är naturligtvis en mycket viktig faktor för en intelligent rörlighet, och vi vet att satellitnavigering i kombination med ny informations- och kommunikationsteknik i detta avseende måste garantera att till exempel en busshållplats också kan vara en informationspunkt för passagerare. Här finns det mycket att göra, och det är viktigt att den mest effektiva tekniken görs tillgänglig i tätorter och städer. Ni nämnde också rationalisering av varudistributionen i tätorts- och stadscentra. Även här finns det oerhört mycket som behöver göras.

Fru Ţicău! Tack för att ni tog upp svårigheterna att utnyttja kollektivtrafiken för personer med funktionshinder och överhuvudtaget för personer med minskad rörlighet. Jag anser att detta är ännu en mycket viktig aspekt av denna fråga. Vi måste ge det ”europeiska medborgarskapet” ett innehåll, och jag kan enbart se fördelar med att ha en verklig stadga om rättigheter och skyldigheter för passagerare som också skulle vara till gagn för dessa medborgare.

Brigitte Douay påminde oss, naturligtvis med rätta, om att rörligheten måste uppfattas som en helhet. Det finns människor som bor i tätorter och städer, det finns människor som åker till tätorter och städer för att arbeta och även här krävs det en mer integrerad strategi. Avslutningsvis vill jag dock säga både till er, fru Douay, och till alla parlamentsledamöter, att man skulle kunna säga att vi har gjort en ganska grov skiss eftersom vi i detta skede inte ville låta svaren begränsas av vissa strikta regler. Frågorna har med avsikt lämnats öppna. Sedan gör jag också en bedömning av alla de insatser som krävs för att åstadkomma en sammanhängande och effektiv handlingsplan. Annars kommer det inte att skapas något EU-mervärde.

Tack, herr talman och mina damer och herrar. Jag ser uppriktigt fram emot att fortsätta denna spännande debatt om stadstrafik under de kommande månaderna.

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

13. Frågestund (frågor till kommissionen)

  Talmannen. − Nästa punkt är frågestunden (B6-0316/2007).

Följande frågor har ställts till kommissionen:

Del I

  Talmannen. −

Fråga nr 32 från Richard Corbett (H-0607/07)

Angående: Respekt för idrottens särart

Håller kommissionen med om att Europeiska fotbollsförbundets (Uefa) initiativ om ”spelare hemifrån (home grown players)” kommer att öka solidariteten inom idrotten och trygga den europeiska fotbollen? Vilka åtgärder planerar kommissionen vidta för att respektera idrottens särart vid utformandet av lagstiftningsförslag och tolkningen av befintlig gemenskapslagstiftning?

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Det gläder mig att kunna bidra genom att svara på frågan om idrottens särart. Det skulle vara mycket lämpligt att diskutera detta mer ingående – inte nu, men senare – eftersom kommissionen antog en vitbok om idrott den 11 juli i år. Denna utgjorde ett viktigt inslag, där vikten av att främja träning bland ungdomar, begåvade idrottsmän och idrottskvinnor enligt lämpliga villkor betonades, något som är avgörande för idrottens hållbara utveckling på alla nivåer. Detta var ett institutionellt och mycket politiskt bidrag till frågan om och samarbete i detta ärende.

Jag citerar från vitboken: ”Regler om att ett lag ska ha en viss andel lokalt tränade spelare skulle kunna godtas som förenliga med fördragets bestämmelser om fri rörlighet för personer, förutsatt att de inte innebär en direkt diskriminering på grundval av medborgarskap, och förutsatt att en eventuell indirekt diskriminering som en följd av dem kan betraktas som rimlig i förhållande till det eftersträvade legitima målet, t.ex. att stärka och skydda utbildningen och utvecklingen av begåvade unga spelare.” Jag anser att detta är ett mycket viktigt klargörande för hur denna fråga ska förstås.

Kommissionen håller för närvarande på att utvärdera om Uefas åtgärder för spelare hemifrån är förenlig med gemenskapsrätten i syfte att skapa den rätta balansen mellan behovet att å ena sidan iaktta gemenskapsrätten och idrottsorganisationernas självständighet, och å den andra iaktta den europeiska fotbollens intressen.

Detta har gjorts mot bakgrund av den förklaring som utgör bilaga till Amsterdamfördraget, den så kallade Niceförklaringen från Europeiska rådets möte 2000, och vitboken om idrott, i vilket det särskilt nämns, som åtgärd nummer 9 i Pierre de Coubertin-handlingsplanen, att analysen av de regler som kräver att det finns en viss kvot av lokalt tränande spelare ska slutföras. Denna heltäckande jämförande information om fotbollsskolor i medlemsstaterna och om spelare hemifrån finns inte tillgänglig för närvarande.

Under 2006 inledde kommissionen en studie om idrottsskolor i medlemsstaterna, som omfattade frågan om egna produkter. Resultatet av denna studie förväntas ge värdefulla uppgifter för analysen av frågan.

När det gäller den andra delen av frågan – för den består av två meningar om idrottens särart – utvecklas begreppet idrottens särart inom begränsningarna för EU:s befintliga befogenheter i kapitel 4 i denna vitbok. Som beskrivs mer noggrant i bilagorna till vårt arbetsdokument visar beslut som fattats av EG-domstolen och kommissionen att man har erkänt och tagit hänsyn till idrottens särart tidigare. Kommissionen delar åsikten att vissa värderingar och traditioner inom europeisk idrott bör främjas och kommer fortsättningsvis att erkänna denna sektors särart, samtidigt som gemenskapsrätten respekteras. Men till grund för kommissionens kontroll av tillämpandet av gemenskapsrätten ligger fortfarande en bedömning av varje enskilt fall, och i synnerhet regler om konkurrens och inre marknad. Detta ligger i linje med de gällande bestämmelserna i fördraget.

För att ge alla aktörer tydlighet i rättsligt avseende och för att bidra till förbättringen av styrelsesättet inom europeisk idrott förklaras ingående denna fråga om särart i det ovannämnda arbetsdokumentet och dess två bilagor. Dokumentet handlar om idrott och europeiska konkurrensregler samt idrott och friheter på den inre marknaden, och i detta dokument granskas för första gången EG-domstolens rättspraxis och kommissionens beslut på området idrott.

Jag vill understryka att idrottens särart för första gången har fastställts i vårt politiska dokument i mycket större omfattning än det någonsin tidigare har gjorts inom ramen för EU. Detta är ett av de viktigaste bidragen – inte bara till detta svar, utan också till främjandet av idrott inom Europeiska unionen.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Enligt Uefas regler krävs det att klubbar har en viss andel spelare som är lokalt tränade, och egna produkter ska se till att klubbar inte bara förlitar sig på sina finansiella muskler på överföringsmarknaden, utan också måste investera lokalt i träning i sina samhällen. Det är ett nödvändigt system. Ändå har inte kommissionen tagit ställning på denna punkt i vitboken genom att säga att det är ett system som är godtagbart enligt fördraget, och nu, herr kommissionsledamot, säger ni att det skulle kunna vara det, om... – och ni undersöker fortfarande. Får jag fråga kommissionen varför det tar så lång tid? När kommer kommissionen att kunna bekräfta detta välkomna system?

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag skulle så gärna vilja ge ett tydligare svar, men det har redan tagits ett slags steg framåt om vi minns våra debatter för ett år sedan, eller åtminstone ur parlamentets perspektiv. Jag anser att det svar som jag citerade, som är en del av meddelandet, av detta politiska dokument, är en viktig försäkran om att vi vill stödja idrottens, särskilt fotbollens, särart när det gäller att stärka och skydda ungdomar samt träning för, och investering i, ungdomar.

Studien är inte avslutad, eftersom vi inte har alla uppgifter som vi skulle vilja ha. Jag hoppas att det kompletterande frågeformulär som vi nu arbetar med kommer att ge oss de återstående siffrorna. Det är mycket viktigt att parter från medlemsstaternas förbund, föreningar, klubbar och ligor samarbetar med oss. Förhoppningsvis kommer vi att kunna ge ett definitivt svar inom en överskådlig framtid – jag skulle vilja att det blev i början av nästa år. Om två veckor kommer vi att möta aktörer från idrottsvärlden i Bryssel för att diskutera innehållet i och genomförandet av vitboken. Jag anser att denna del kommer att vara avgörande för konkreta åtgärder och främjandet av idrottens värderingar.

Från kommissionens sida kan jag tala om för er att vi förblir engagerade i dessa frågor, och alla aspekter måste behandlas som sig bör. Innan vi fattar några beslut – inte bara på detta område, som är rätt specifikt – måste vi genomföra en noggrann analys och sedan fatta riktiga beslut.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr kommissionsledamot! Utan att vilja såra kommissionen eller EG-domstolen har jag en känsla av att varken våra domare eller våra kommissionsledamöter särskilt ofta kan ses på en fotbollsarena. Om de var där oftare skulle de lägga märke till att vi just nu inleder Europacupsäsongen där vi har lag som spelar mot varandra och där det ofta vid varje tillfälle bara är en spelare som ingår i den nationella truppen. Vi har därför sett att man helt struntar i att satsa på egna nya talanger, och vi anser att detta uteslutande har en ekonomisk orsak.

Fotboll är mer än en inre marknad, och fotboll är inte bara en tävling i rättslig mening. Fotboll är en idrottstävling mellan nationella, regionala och lokala lag. Här måste det ske någonting, och det snabbt. Kan kommissionen lova att någonting verkligen händer bortsett från att det görs undersökningar?

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag är säker på att något konkret kommer att göras. Jag tar fotbollen som ett utmärkt exempel, eftersom EU på ett sätt är bäst i världen på fotboll. Jag anser att vi kan bli bäst på många andra områden, som till exempel högre utbildning, som vanligen inte ses som EU:s starkaste sida. Nej, det som EU behöver är inte bara att hänvisa till sina framgångar eller till fotbollens eller idrottens betydelse för dess historiska utveckling eller aktuella prestationer, utan också dess framtida betydelse. En balanserad strategi när det gäller idrottsaktiviteter är ett av svaren, något som innebär att det inte bara handlar om pengar i första hand, utan om regler och värderingar som styr världen och pengar för att stödja sunda investeringar.

Jag känner till den obalans, de problem och tvivel som råder när det gäller tävlingarnas trovärdighet och när det gäller korruption, och alltför mycket pengar bestämmer vem som verkligen är en stark part eller en stark tävlande.

Sedan 1999, med Helsingforsrapporten – ni kanske till och med minns bättre – och sedan Niceförklaringen, har det nu tagit fart, tror jag. Kommissionen hade aldrig tidigare lagt fram ett politiskt dokument. Om vi träder fram, inte bara med ett dokument i handen, utan för att erbjuda åtgärder – och det erbjuds 53 åtgärder i Pierre de Coubertin-handlingsplanen – då kan vi åstadkomma mycket. Om vi förblir trovärdiga när det gäller genomförandet tror jag att vi också kan förbereda den första artikeln i fördraget om idrott, för vi har inte en rättslig grund nu, och det är därför som vi inte kan definiera vissa av åtgärderna, och det är därför som vi måste besluta om enskilda problem utifrån varje enskilt fall.

Det finns många indirekta ärenden i detta svar, så mer trovärdighet innebär samarbete mellan EU-institutionerna, nationella lagstiftare, men också styrande organ på idrottsområdena. De bestämmer reglerna, de styr och de måste vara trovärdiga när det gäller att styra enskilda idrottsgrenar eller spel och tävlingar.

Jag skulle säga ett idrottsforum, som vi kommer att organisera under det portugisiska ordförandeskapet, skulle kunna vara ett av svaren på en permanent eller regelbunden öppen och trovärdig dialog om alla problem och möjliga lösningar, om än i liten skala, inom EU eller inom ramen för ett bredare internationellt samarbete.

  Manolis Mavrommatis (PPE-DE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Uefas ordförande Michel Platini ber i sitt brev ledarna för de 27 EU-medlemsstaterna att ingripa mot fotbollsklubbar med växande förmögenheter som gör av med mer och mer pengar på spelare och andra inköp varigenom de förvandlar fotbollen till en affärsverksamhet snarare än en idrott med värden.

I sina uttalanden före detta brev bad Uefa-ordföranden dock politikerna att inte lägga sig i fotbollen. Han sa att EU och Europaparlamentet bör begränsa sig till sina politiska roller och hålla sig borta från idrotten.

Instämmer ni i dessa åsikter som framförts av Uefas ordförande och i vilken utsträckning? Kommer vitboken om idrott att innebära en bra möjlighet att tydliggöra dessa olösta frågor?

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Tack för er omtanke och för det indirekta budskapet från Uefas president, Michel Platini. Vi träffades upprepade gånger, och jag har till och med en beskrivning av förslaget om ”egna produkter”.

Nu uppmanar vi till mer gemensamma åtgärder, inbegripet det möjliga inbegripandet av idrott i ändringsfördraget – det ingår i mandatet och i utkastet. Vi ber inte om befogenhet. I vitboken ber vi om samarbete, om mycket konkreta åtgärder som sträcker sig över många områden – utbildning, fortbildning, social integration, folkhälsa – men också, å andra sidan, om att hejda fenomen som våld, rasism, korruption inom idrotten eller vid enskilda organisationer eller evenemang. Vi kan inte bara vänta på nästa fördrag, eller ens ta eventuella samförstånd som nås i dag för givet i framtiden. Vi bör agera för en bättre framtid, både inom fotbollen och på andra områden.

Jag anser att Europaparlamentet, kommissionen och rådet kan ta itu med många av problemen, och tillsammans kan vi göra mycket, som jag sa. Det innebär inte att vi måste ingripa på EU-nivå. Om vi i oktober till exempel kommer överens på ministernivå om innehållet i ett ändringsförslag eller förbättring av vår kodex om konventioner mot dopning eller regler inom ramen för Internationella antidopningsbyrån, så är detta åtgärder mot dopning. Jag minns att Manolis Mavrommatis och många av kollegerna krävde brådskande åtgärder mot dopning från unionen när jag blev kommissionsledamot 2004, vilket var de olympiska spelens problem.

Dopning är en mycket synlig, skadlig och inflytelserik cancer eller företeelse inom idrotten. På den punkten kan vi göra mycket, men vi måste agera, inte bara diskutera, och detta är vår strategi nu.

  Talmannen. −

Fråga nr 33 från Chris Davies (H-0618/07)

Angående: Biobränslen

När räknar kommissionen med att lägga fram förslag till certifiering av grödor avsedda för produktion av biobränsle eller certifiering av själva biobränslena för att garantera att EU:s efterfrågan på sådana produkter inte ökar förstörelsen av tropiska regnskogar?

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. − (EN) Kommissionen avslutar för närvarande arbetet med direktivet om främjandet av förnybara energikällor, och jag siktar på ett antagande av detta direktiv mot slutet av året. Och en av de mycket viktiga frågorna i detta direktiv kommer att handla om biobränslens hållbarhet, de principer som beskrivs och olika sätt för att garantera att biobränslen inte påverkar miljön negativt. Av denna anledning kommer absolut ett särskilt program att föreslås som skulle kunna användas – och kommer att användas – både för odlade biobränslen och importerade biobränslen.

  Chris Davies (ALDE). – (EN) Skulle kommissionsledamoten instämma i att vår dokumenterade kontroll av import av timmer från olagliga källor är bedrövlig – helt enkelt förskräcklig? Med tanke på denna erfarenhet och den potential för korruption och förfalskning av dokument som finns, hur kan vi ha förtroende för att sådan certifiering av grödor avsedda för produktion av biobränslen kommer att vara giltig? Skulle det inte kunna sluta med att vi gör saker värre?

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. − (EN) Först av allt kan jag inte bekräfta att det förs in en mängd olagligt timmer till Europeiska unionen, men det som jag helt klart kan säga är att det hittills har kommit in en mycket begränsad mängd biobränslen till EU. Vi har inte upplevt några som helst negativa följder för regnskogarna. De certifieringsprogram som har föreslagits kommer att genomföras. Jag har inga som helst tvivel om detta, eftersom de prestationer som tullmyndigheterna inom EU har svarat för har varit mycket positiva.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Herr kommissionsledamot! Det som just har nämnts är ett problem. Ett andra problem beror uppenbarligen på den ökade användningen av biobränslen. Priserna på baslivsmedel börjar stiga, särskilt i länder där detta verkligen kan bli ett problem, och många människor, särskilt i dessa länder, har inte längre råd med baslivsmedel. Är ni medveten om detta problem? Om ni är det, vad tänker ni om det och vad görs åt saken?

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. − (DE) Den främsta orsaken till de nuvarande prisökningarna på livsmedel är växande efterfrågan, särskilt i Kina och Indien men också i andra stater. Detta är den främsta orsaken till prisökningarna. Min kollega, som kommer att tala efter mig, kommer att förklara de åtgärder vi måste vidta. Det är uppenbart att vi måste producera mer eftersom efterfrågan också måste täckas.

När det gäller biobränslen är deras inverkan på matpriserna mycket marginell för närvarande eftersom användningen av biobränslen globalt sett fortfarande är liten. Vi måste naturligtvis ta hänsyn till detta eftersom en hel del majs för närvarande odlas för tillverkning av biobränsle i Förenta staterna. Detta kan påverka en viss sektor, men det finns olika sätt att fortsätta att bemöta den växande efterfrågan. Jag anser att vi i kommissionen måste finna ett svar på världsmarknadspriserna. Min kollega har redan förberett ett antal förslag om detta.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Det finns en uppfattning att man genom att odla biobränslen och handla med dem kanske kan fånga upp överproduktionen i utvecklingsländerna genom konvertering till biobränslen för deras egen förbrukning eller för export.

Anser kommissionen att biobränslesektorn skulle kunna bryta dödläget i Doharundan i Världshandelsorganisationens förhandlingar?

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Det finns definitivt vissa länder som är mer intresserade av den internationella handeln med biobränslen – särskilt Brasilien, det stämmer, men förhandlingarna i Doharundan är mycket bredare än så. Det handlar inte bara om biobränslen, som är en liten del av det hela, och vi bör definitivt komma överens om en lång rad frågor. Jag skulle säga att biobränslen kommer att få ett mycket marginellt inflytande på Doharundans resultat.

  Talmannen. −

Fråga nr 34 från Brian Crowley (H-0630/07)

Angående: Läget i WTO-förhandlingarna

Kan kommissionen ingående redogöra för läget i WTO-processen?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Det är en vanlig nordisk strategi: ganska kortfattad, men rakt på sak.

Jag kan med säkerhet säga att de kommande två månaderna kommer att bli avgörande för utgången av Doharundan. Förhandlingarna har nu återupptagits på grundval av de förslag som lades fram i juli av ordföranden för förhandlingsgruppen om jordbruk respektive ordföranden för förhandlingsgruppen om industriprodukter.

Ordförandena gjorde ett noggrant arbete med framställandet av sina förhandlingsförslag. Jag tror att vi kan säga att de har fördelat bördorna rättvist. De utövar påtryckningar på samtliga nyckelaktörer när det gäller varje fråga i den så kallade förhandlingstriangeln – AMA, NAMA och inhemskt jordbruksstöd – som är de mest känsliga områdena för de olika aktörerna.

Det är också uppenbart att ordförandenas text inte är skriven i sten. Medlemmarna i WTO hade möjlighet att ge förhandsreaktioner på dessa texter före sommaruppehållet.

Men nu måste förhandlingarna verkligen gå in på det specifika. Ytterligare en diskussionsrunda om bestämmelser inleddes precis i början av september i Genève. Målet för WTO:s generaldirektör Pascal Lamy och ordförandena är att kunna utfärda ett reviderat dokument någon gång i oktober, som ska utgöra en sista grundval för ett slutgiltigt beslut om bestämmelser, som ska fattas senast i höst. Om det kommer att bli så, om det kommer att finnas ett slutligt dokument, beror helt på de olika aktörernas förhandlingsvilja.

Förenta staterna bör nu omsätta president George Bushs politiska kommentar vid APEC-toppmötet i konkreta förhandlingsrörelser i syfte att försöka att sluta ett avtal. Det är nödvändigt för USA att landet ses delta och att det går vidare med jordbruksstödet, inte minst när det gäller målet att garantera tillgång till utvecklingsländernas jordbruksmarknader.

Brasilien, Indien och andra tillväxtekonomier måste gå i rätt riktning och genomföra sin del av uppgörelsen, och detta innebär att i någon mån minska deras nu gällande tullar på industriprodukter.

Den rådande andan i dessa samtal är att avståndet till mållinjen – om vi talar i ekonomiska termer – är ganska kort i nuläget, utan tvivel mycket kortare jämfört med den väg som vi hittills har färdats.

Värdet på de återstående eftergifter som både utvecklade länder och vissa utvecklingsländer måste få med i det slutgiltiga paketet är litet jämfört med den systematiska vinst som ett undertecknat avtal skulle utgöra, särskilt som de globala ekonomiska villkoren blir alltmer osäkra.

Men tiden tickar iväg. Om vi inte har ett avtal om bestämmelserna till hösten är det mycket osannolikt att det blir en tidig avslutning av Dohaagendan. Presidentkampanjen i USA kommer att få fart, och rundan kanske läggs på is i flera år.

För att rundan ska nå framgång nu måste alla parter vara flexibla och villiga att nå en kompromiss. Europeiska unionen kommer att fortsätta närma sig de olika medlemsgrupperna i WTO och deras nyckelmedlemmar för att sörja för deras konstruktiva deltagande.

  Brian Crowley (UEN). – (EN) Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten för hennes svar. Det hade gjort mig belåten om även kommissionsledamot Peter Mandelson hade närvarat, eftersom jag vet att han deltog i ett möte i USA förra veckan, där det svar han fick gjorde honom besviken.

Men helt kort, ni talar om utvecklingsländer, och ni nämner Brasilien och Indien bland dessa. Från industriell synpunkt och från exportsynpunkt kan de inte betecknas som utvecklingsländer. Men på samma gång betecknas de som utvecklingsländer från kulturell synpunkt om man beaktar de fördelar som de kommer att få.

Bör EU ge mer på jordbruksområdet, särskilt med tanke på den amerikanska jordbrukslagstiftningen, som nu har trätt i kraft, tar ut mer bidrag från paketet än vad som ursprungligen framförhandlats, och EU verkar ge dem allt spelrum, medan USA helt slipper lida? Är det rätt väg att gå?

Och slutligen, om tidsfristen infaller i höst är slutet av oktober höst. Vintern börjar den 1 november. Så kan ni i detta fall se en tidsram inom vilken detta skulle kunna bli framgångsrikt?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) När det gäller vinterns start är det december månad i min kalender, men det kvittar. För det första är det uppenbart att när vi granskar den kurs som den amerikanska jordbrukslagstiftningen har tagit är den inte särskilt produktiv i fråga om att stödja ett avtal inom ramen för Doharundan, men vi kan inte föregripa senatens beslut när allt kommer omkring.

Jag tänker inte ge mig in på någon diskussion om huruvida Brasilien är ett utvecklat land eller ett utvecklingsland när vi talar om en mix av jordbruks- och industriprodukter, men det är uppenbart att Brasilien är ett mycket konkurrenskraftigt land inom jordbrukssektorn – och på området biobränslen, som vi diskuterade för bara några minuter sedan. Biobränslen som framställs av sockerrör är mycket konkurrenskraftiga på den globala marknaden.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Fru kommissionsledamot! Tack för ert svar. Ni säger att det är mycket viktigt att USA lämnar ett anbud. Under de senaste dagarna har man kraftfullt antytt att USA i själva verket har lämnat ett mycket betydande och mycket intressant anbud på inhemska stöd till marknaden. Jag skulle bara vilja fråga er om det är så, och om så är fallet, skulle ni kunna ge oss någon information?

Min andra fråga är: skulle ni inte hålla med om att vi, i alla fall hittills, verkar vara de enda som gör eftergifter? Kan ni bekräfta att kommissionsledamot Peter Mandelson har erbjudit nedskärningar på 70 procent av stöd till EU:s jordbrukare, och, om så är fallet, stöder ni denna ståndpunkt? Skulle ni inte säga att sådana minskningar skulle ödelägga det europeiska jordbruket och särskilt nötköttssektorn?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Först av allt, när vi ser över förhandlingsdokumentet från de två ordförandena lade Crawford Falconer, som ansvarar för jordbrukssektorn, fram ett dokument med en del luckor mellan siffrorna. Och när vi ser över det inhemska jordbruksstödet, som är den svåraste frågan för amerikanerna, är det uppenbart att de nu har signalerat att de kommer att kunna verka inom denna lucka eller mellan de två siffror som nämndes i Crawford Falconers dokument.

Förhandlingarna, eller diskussionerna, pågår, så det kommer att bli oerhört svårt att säga hur slutspelet kommer att sluta. Men jag måste säga att den svåra frågan för EU när det gäller jordbrukssektorn naturligtvis är tullarna. Men viktigare än tullarna är hur vi behandlar våra känsliga produkter. Detta är helt enkelt lösningen och faktiskt ännu viktigare än minskningen av tullarna i de olika konstellationer som vi styr.

Så jag kan bara uppmuntra er att hålla ett vaksamt öga på behandlingen av känsliga produkter, eftersom detta kommer att vara lösningen i slutspelet.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Jag förstår att vi måste ta itu med dessa förhandlingar om kvotpriser och så vidare, men det jag saknar i förhandlingarna är spridandet av vad EU står för, spridandet av vår livsstil. Fru kommissionsledamot, frågan för mig är om ni inleder dessa förhandlingar och säger: vi vill inte ha några varor som har producerats av barn! Vi vill inte ha några varor som har producerats genom tvångsarbete eller slavarbete! Vi vill inte ha några varor som inte har producerats i överensstämmelse med absolut grundläggande normer för arbetsförhållanden! Är det detta frågan gäller och anser ni att den är viktig?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Vi har faktiskt försökt inleda en diskussion om det som vi normalt kallar icke-handelsrelaterade intressen, men det har varit svårt att återuppta denna diskussion med vissa av de andra deltagarna. Jag är helt säker när det gäller frågan om de produkter där vi efterfrågar en viss omsorgsnivå när det gäller de anställdas försörjning och hälsa – jag tror givetvis personligen att det finns ett engagemang hos de företag som importerar varor från dessa länder. Ni kan tala om handdukar från Indien med den typ av färgning som de använder på särskilda platser. Så jag tror att om vi drar åt samma håll – allihop – hoppas jag att vi kan finna en rimlig lösning.

Del II

  Talmannen. −

Fråga nr 35 från Georgios Papastamkos (H-0594/07)

Angående: Jordbruksförhandlingar inom ramen för Doharundan

Hur bedömer kommissionen jordbruksförhandlingarna inom ramen för Doharundan och förhandlingsparternas satsning på dem?

Stämmer det att kommissionen är beredd att satsa mer (i förhållande till oktober 2005) på att förhandla om jordbruket för EU, särskilt när det gäller tillträde till marknaden? Har kommissionen undersökt hur detta kommer att påverka jordbruket inom EU?

Vilka är kommissionens prioriteter när det gäller handel med jordbruksprodukter på bilateral och interregional nivå om WTO-förhandlingarna misslyckas?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Kommissionen är fortfarande av den åsikten att förhandlingarna i Doharundan kan ge ett positivt resultat inom en mycket snar framtid, som jag sa i mitt föregående svar.

Jag kan bara säga att om det inte sker ett genombrott före årsslutet har jag mycket svårt att se en möjlighet att avsluta förhandlingarna, på grund av det kommande presidentvalet i USA.

Men aktuella erbjudanden som några av våra förhandlingspartner lagt fram håller fortfarande inte den nivå som skulle kunna krävas för att nå ett balanserat förhandlingsresultat.

När det gäller räckvidden för ett slutgiltigt erbjudande från EU sätter den pågående reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken tydliga gränser för kommissionens förhandlingsmandat, och detta innebär att vi inte kan godta ett avtal där vi åter måste reformera vår gemensamma jordbrukspolitik. Det är helt klart i enlighet med det mandat som getts av rådet, och förhandlingsgränserna som vi har kommer naturligtvis också att motsvara eftergifter från våra partner i WTO inom jordbruk och på andra områden, som leder till förbättrade marknadsmöjligheter för våra exportörer.

Det är viktigt att vi ibland, när vi talar om minskningen av tullar, hyser farhågor för att vår jordbrukssektor kommer att utsättas för otroliga påtryckningar från importerade varor. Vi måste komma ihåg att medaljen har en baksida, och detta betyder att tullavgifterna också kommer att minska på de nya tillväxtmarknaderna – och jag är säker på att detta kommer att ske – vilket skulle kunna vara av enormt intresse för europeiska producenter och få dem att gå in i till exempel Kina och Indien. Så vi strävar fortfarande efter att Doharundan ska ge ett positivt resultat. Det är uppenbart att en multilateral lösning är att föredra, medan en bilateral lösning skulle kunna komplettera de multilaterala diskussionerna.

Vi gör vårt bästa i detta skede, men det är avgörande, om vi finner en lösning, att det blir en balanserad lösning − inom ramen för jordbrukets tre pelare, men också mellan jordbruk, industriprodukter och tjänster.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Tack för ert svar, fru kommissionsledamot. Jag har en känsla av att ni talar mer som kommissionsledamot för internationell handel och mindre som kommissionsledamot med ansvar för jordbruksfrågor.

Delar Peter Mandelson, kommissionsledamot med ansvar för internationell handel, också er åsikt att översynen av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) inte kommer att göra skada? Delar han uppfattningen att ett accepterande av jämkningarna från juli 2007, som går längre än vad EU erbjöd i oktober 2005, inte överskrider det förhandlingsmandat som ministerrådet gav 2005? Om så är fallet måste ni be rådet om ett nytt mandat innan ni gör några utfästelser till våra handelspartner.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) När man enades om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken under ministermötet i rådet 2003, gavs mandatet till kommissionsledamöterna med ansvar för handel och jordbruk. Vi kunde förhandla inom ramen för detta mandat. Det som vi nu lägger fram – eller det som vi kommer att lägga fram den 20 november – är hälsokontrollen av jordbrukspolitiken, och detta är inte någon ny reform. Det är inte någon ny reform, och därför uppfattar jag inte att det kommer att påverka vårt förslag till hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken, oavsett vi får ett avtal från Doha eller inte. Så det kommer inte att påverka eller ändra det mandat som vi redan har fått.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Fru kommissionsledamot! Genmanipulation av odlade livsmedel gör många människor i EU oroliga, ängsliga och rädda. Spelar detta ämne återigen, eller kommer det att fortsätta att spela, en viktigare roll i Doharundan?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Det är uppenbart att det som vi har upplevt under de senaste månaderna vad gäller prisökning inom EU, särskilt det som rapporterades i den tyska dagspressen under hela sommaruppehållet, naturligtvis har väckt många frågor. Detta är relativt nya frågor om EU:s jordbrukspolitik; tidigare kämpade vi mot överproduktion, interventionslager, och nu befinner vi oss på en mycket mer balanserad marknad, tack vare, anser jag, frikopplingen av direkta utbetalningar till jordbrukare som gör det möjligt för jordbrukare att bemöta kraven från marknaden i stället för att beräkna bästa utfall på checken från Bryssel.

Det är uppenbart att principen om gemenskapspreferens eller livsmedelssäkerhet inte en fråga i sig i Doharundan. Det är naturligtvis viktigt att alla runt om i världen är säkra på att de kan livnära sitt eget folk, men det är inte uteslutande ett kapitel i våra förhandlingar.

  Jim Allister (NI). – (EN) Förutom att uttrycka oro för ytterligare eftergifter till skada för våra jordbruksintressen, får jag fråga er hur man i förhandlingarna har fokuserat på frågan om att höja normerna för nötköttsproduktion bland de aktörer som vill ha större tillgång till vår marknad, så att vi kan stoppa den skadliga effekt för våra producenter som uppstår när vi godkänner livsmedelsimport där spårbarheten och kvaliteten ligger långt under de normer som vi förväntar oss från våra egna producenter?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag tror att vi har hört detta förut. Jag kanske har fel, men det påminner mig om några frågor som ställdes av Irlands minister och vissa irländska ledamöter om importen från Brasilien, spårbarhet, och irländska jordbrukares ståndpunkt när det gällde bristen på spårbarhet. Vi bevakar självfallet detta fall noga, och jag vet att min kollega, kommissionsledamot Markos Kyprianou, kommer att möta utskottet i parlamentet.

Vi vill garantera rättvis handel, vilket innebär att import eller export till Europeiska unionen måste uppfylla samma kvalitetsnormer som de som våra egna producenter efterlever.

Jag ska besöka Brasilien nästa månad för att se om de kan visa mig det som jag vill se: det vill säga, hur saker fungerar i Brasilien i fråga om möjligheten att spåra de produkter som förs in i Europeiska unionen bakåt i leveranskedjan.

  Talmannen. − Fråga nr 36 är otillåtlig eftersom frågeställaren inte längre är ledamot.

Fråga nr 37 från Ioannis Gklavakis (H-0636/07)

Angående: Reformering av den gemensamma organisationen av marknaden för vin

Den 4 juli 2007 offentliggjorde kommissionen ett förslag till förordning (KOM(2007)0372) om reformering av den gemensamma organisationen av marknaden för vin. De nationella anslagen fördelas enligt en nyckel som till 50 procent baseras på medlemsstaternas historiska andel, till 25 procent på arealen och till 25 procent på produktionen. Dessutom har vissa korrigeringar gjorts till förmån för vissa medlemsstater.

Enligt vilka kriterier valdes just denna fördelningsnyckel? Varför baseras inte fördelningen på medlemsstaternas historiska betalningar under en representativ referensperiod, så som är fallet i den gemensamma organisationen av alla andra marknader som reformerats? Med tanke på att det totala anslagna beloppet är fastställt undrar jag också: Hur fattades beslutet att siffrorna ska korrigeras till förmån för vissa medlemsstater, något som i realiteten leder till motsvarande minskning för övriga medlemsstater?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) I syfte att föreslå en rättvis fördelning mellan medlemsstaterna av det totala belopp som ska beviljas de nationella anslagen och det belopp som överförs till vår politik för landsbygdsutveckling har vi faktiskt använts tre olika kriterier: vinarealer på grundval av alla tillgängliga historiska uppgifter som vi har, för det andra produktionen i betydelsen volym baserad på historiska genomsnitt och för det tredje utgifter på grundval av ett historiskt genomsnitt, förutom för Bulgarien och Rumänien där de budgetkrav som beräknades inom ramen för anslutning användes, eftersom detta var de enda tillförlitliga siffror som vi kunde använda. Viktningen mellan dessa tre olika områden är 25 procent för areal, 25 procent för produktion och 50 procent för anslagsbudgeten och överföringen till politiken om landsbygdsutveckling. 50 procent för areal och 50 procent för produktion för denna del av anslaget som uttryckligen hör samman med marknadsföring i tredjeländer, som jag anser är en ny och mycket viktig framsynt politik för vinsektorn. När vi diskuterade omfördelningen mellan medlemsstaternas anslag gjorde vi en positiv korrigering för tre medlemsstater i syfte att begränsa deras minskning med hänsyn till de stora skillnader som rådde mellan medlemsstaterna och deras andel för historiska utgifter jämfört med deras andel för de två andra kriterierna. Denna korrigering gjordes inte till nackdel för de belopp som anslogs till övriga medlemsstater, i den bemärkelsen att vi inte minskade övriga belopp för att skaffa fram medel till dessa tre medlemsstater, utan vi ökade helt enkelt den totala budgeten. Detta gör det möjligt att dela gemenskapsstöd lika genom att beakta å ena sidan varje medlemsstats respektive förmåga, och å andra sidan effektivt genomförande av de nya åtgärder som föreslagits inom ramen för reformen.

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Samtidigt som kommissionen anser att det är nödvändigt att vissa medlemsstater genomför strukturförändringar inom ramen för lagstiftningen frågar jag om kommissionen överväger möjligheten att agera på ett liknande sätt för att hjälpa de grekiska vinodlare som nyligen drabbats av förödande bränder. Deras inkomster kommer att minska betydligt under de kommande åren. Enorma områden med tusentals hektar vinodlingar har brunnit. Detta innebär att vinodlarna har gjort förluster och att deras vinstockar har skadats.

Har kommissionen mot bakgrund av detta för avsikt att visa solidaritet och hjälpa dessa människor?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) För det första tror jag att alla som såg de förödande skogsbränderna i Grekland på tv undrade vad som skulle hända med de förstörda områdena efteråt. Jag har haft möjlighet att samtala med grekiska parlamentsledamöter, med ministern, med ministeriet och även med finansministern från Grekland, medan jag reste runt för att finna lösningar.

Och det finns olika lösningar, och detta kommer att bli min nästa fråga. Jag kan bara säga att vi inte kan lösa problemet med skogarna inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för vin. Detta är uteslutet. Och jag kan tala om för er att om vi åter inleder fördelningen av pengar mellan anslagen och medlemsstaterna kommer det vara som att öppna Pandoras ask, och jag har inga mer tillgängliga medel än den årliga föreliggande budgeten på ungefär 1,3 miljarder euro för vinsektorn.

Vi måste finna lösningar på konsekvenserna av bränderna inom ramen för politiken för landsbygdsutveckling, inom den regionala finansieringen, och jag är fast övertygad om att vi kommer att finna passande lösningar.

  Talmannen. − Eftersom de behandlar samma ämne kommer följande frågor att tas upp tillsammans:

Fråga nr 38 från Katerina Batzeli (H-0655/07)

Angående: Stöd inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken till områden som drabbats av bränder

Den senaste tidens bränder i Grekland har orsakat en omfattande ödeläggelse av jordbruket, särskilt inom sektorerna för olivolja, frukt och grönsaker samt vin, vilket har fått allvarliga konsekvenser för miljön och den regionala utvecklingen. Risken är stor att man inte kommer att kunna fortsätta med jordbruksverksamheten.

Hur kan man anpassa bestämmelserna om miljörelaterat jordbruksstöd så att utbetalningarna av ett frikopplat jordbruksstöd till de drabbade jordbrukarna kan garanteras?

Hur kommer man att kunna säkra tillämpningen av den nya gemensamma organisationen av marknaden för vin i de områden som drabbats av bränder, särskilt kommissionens förslag om att bevilja direktstöd till vinproducenter som tillämpar miljövänliga odlingsmetoder?

Vilka ytterligare bestämmelser och klargöranden av den nya organisationen av marknaden för russin behövs för att man ska kunna vidta omedelbara åtgärder för att förvalta krisen? Kan man öka medlen till de operativa fonderna för att finansiera sådana åtgärder vid händelse av nödsituationer?

Kan man inrätta specifika nationella program till stöd för jordbrukare, vilka också ska finansieras genom de gemensamma organisationerna av marknaderna för frukt och grönsaker och för vin?

Fråga nr 39 från Georgios Karatzaferis (H-0661/07)

Angående: Anslag till icke-statliga organisationer och organ för snabb omplantering av skog i Grekland

Grekland drabbades nyligen av den största miljökatastrofen i landets historia. Många grekiska miljöorganisationer och kloster i de områden som drabbades av skogsbränderna har dock tillgång till sådant kunnande och experthjälp som behövs för att organisera en snabb omplantering av skog.

Hur kan icke-statliga organisationer, kloster, miljöorgan etc. gå till väga för att få anslag direkt från kommissionen (dvs. utanför gemenskapens tredje stödram) så att miljön i de skogar i Grekland som har förstörts av skogsbränder snabbt kan återställas?

Vilka gemenskapsprogram skulle kunna användas för detta syfte?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Först och främst vill jag än en gång uttrycka min sympati för alla de människor som har drabbats av följderna av dessa bränder.

Jag anser att det är viktigt att framhålla att det samlade gårdsstödet – direktstödet till jordbrukarna – inte är i fara. Den eventuella förstörelsen av grödor, djur eller byggnader har ingen betydelse för det frikopplade stödet, eftersom det inte föreligger något produktionskrav.

I fråga om tvärvillkor är en viktig bestämmelse att man bara kan besluta om en minskning av direktbetalningarna inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) enligt tvärvillkor med anledning av åtgärder eller försummelser som direkt kan tillskrivas jordbrukaren. Skogsbränder som dem i Grekland leder följaktligen inte till minskat stöd.

Vad gäller vin kan vingårdar, i händelse av partiell förstörelse, vara berättigade till stöd inom ramen för omstruktureringen, de nuvarande bestämmelserna och de nationella anslag som ska genomföras för den nya gemensamma organisationen av marknaden (GOM).

Den reformerade GOM för frukt och grönsaker syftar till nya verktyg för krisförebyggande och krishantering. Denna nya förordning kommer emellertid inte att träda i kraft förrän 2008, och den innehåller ingen retroaktiv klausul.

Vad gäller den sista frågan så tillåter de finansiella reglerna inte kommissionen att överföra eventuella besparingar från budgeten för marknadens organisation till särskilda nationella program till stöd för jordbrukare i Grekland.

Vad gäller den specifika frågan om icke-statliga organisationer, kloster och miljöorganisationer har kommissionen inte möjlighet att stödja dessa direkt med avseende på verksamhet för återställande av miljön. Europeiska unionen kan bara ge stöd genom särskilt utformade program och interventioner som utformas av medlemsstaterna i enlighet med subsidiaritetsprincipen, och som läggs fram för kommissionen för medfinansiering.

Jag vill bara ta upp några särskilda möjligheter i vår politik för landsbygdsutveckling som också skulle kunna vara till hjälp. Jag hänvisade till dem i mitt tidigare svar. Den första möjligheten rör programmet 2000–2006 och kan omfatta en modifiering av de nationella och de regionala operativa programmens programkomplement för att jordbrukspotentialen ska omstruktureras i enlighet med nationella katastrofåtgärder. Detta skulle t.ex. kunna innebära att en jordbrukare kan få pengar för att köpa boskap, frukt- och olivträd eller reparera byggnader som har förstörts.

Jag vill dock återigen betona att det inte går att ge jordbrukare ersättning för förlorad inkomst via politiken för landsbygdsutveckling.

Den andra möjligheten är det nya landsbygdsprogrammet för 2007–2013, som omfattar åtgärder för att återställa potentialen för jordbruksproduktion samt skogspotentialen efter naturkatastrofer.

Det bör noteras att interventioner genom dessa två möjligheter skulle begränsas till återplantering av skog och återställning av produktionspotential, och som jag sa tidigare inte skulle kunna användas till ersättning av inkomstförlust.

Jag vill avsluta med att ta upp de möjligheter som kommer att finnas inom ramen för system för statligt stöd. En katastrof som skogsbränderna i Grekland skulle normalt betraktas som en ovanlig händelse, vilket faktiskt skulle göra det möjligt för medlemsstaterna att bevilja stöd för ersättning för materiella skador.

Nationellt beviljat stöd för jordbruk och skog är möjligt efter tillkännagivande av ett system för statligt stöd, och sker efter kommissionens godkännande.

Jag vill också påminna er om att det finns en mycket enklare möjlighet, som innebär att använda vad vi kallar för statligt stöd av mindre betydelse, vilket innebär att medlemsstaterna, efter de nya förändringar som skett, kan betala en jordbrukare 6 000 euro – och detta kan utföras vart tredje år. Man kan som omedelbar hjälp följaktligen faktiskt betala upp till 6 000 euro direkt till jordbrukaren om det skulle finnas behov för det, utan att behöva be någon om tillstånd.

  Stavros Arnaoutakis (PSE), suppleant för frågeställaren. – (EL) Fru kommissionsledamot! Jag vill fråga om ni har mottagit en specifik plan med förslag till återställande av de områden som drabbats av bränder.

Genom vilket förfarande kommer en sådan plan att godkännas?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Det finns, som jag nämnde, två möjligheter inom ramen för programmen. Inom landsbygdsprogrammet är det möjligt att få stöd för återuppbyggnad för, som jag sa, köp av nya olivträd och nya vinplantor. Därutöver har vi regionalpolitiken, som faller inom ramen för min kollega kommissionsledamot Danuta Hübners ansvar. Jag vet att det finns en direkt länk och en mycket god kontakt där kommissionsledamot Hübner har utsetts att hålla i trådarna. Jag är övertygad om att det pågår många konstruktiva diskussioner på detta område.

  Talmannen. −

Fråga nr 40 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0601/07)

Angående: Finansiering av forskning

Vilka delområden inom forskningen har enligt kommissionen missgynnats när det gäller ekonomiskt bidrag vid planeringen av programperioden 2007–2013? Enligt vilka kriterier fastställs prioriteringarna för finansieringsobjekten? Hur påverkar utvärderingen av nyttan och effektiviteten hos den finansierade forskningen inom det sjätte ramprogrammet för forskning valet av ny forskning? Enligt vilka kriterier prioriteras finansieringsobjekten inom varje forskningsområde?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Det känns bra att vara tillbaka. Jag vill tacka ledamoten för frågan om finansiering av forskning. I frågan hänvisas först och främst tydligt till forskning som finansieras av Europeiska unionen, och jag ska ta itu med dessa aspekter i mitt svar. Behovet av att öka investeringen i forskning på både nationell nivå och på EU-nivå, på privat nivå i ännu högre grad än offentlig, är centralt för att uppnå Lissabonmålen. Samtidigt måste vi se till att dessa medel spenderas väl för att maximal effekt ska uppnås.

Frågan består i huvudsak av fyra delar, och jag ska svara på alla i tur och ordning. Samtidigt måste vi komma ihåg att det fortfarande är lite väl tidigt att dra några avgörande slutsatser och lärdomar av det sjätte och det sjunde ramprogrammet för forskning. Men innan jag går över till de fyra aspekterna i ledamotens fråga vill jag påminna om att Europeiska unionens sammanhållningspolitik, i synnerhet Europeiska regionala utvecklingsfonden och Europeiska socialfonden, också bidrar på ett betydelsefullt sätt till en utveckling av det europeiska området för forskningsverksamhet. Kommissionen gör bedömningen att stöd genom sammanhållningspolitik för forskning och nyskapande kommer att mer än tredubblas under programperioden 2007–2013 jämfört med 2000–2006.

För att börja med den första delen av frågan, vilka delområden inom forskningen har enligt kommissionen missgynnats när det gäller ekonomiskt bidrag vid planeringen för 2007–2013? Kommissionen anser att det finns en god balans i planeringen mellan temaområden i ”uppifrån och ned-form” i programmet och annan verksamhet inom ramprogrammen, som snarare har en nedifrån och upp-form, som t.ex. spetsforskning och docentstipendier. Det skulle vara fel att framhålla att vissa områden är i särskilt behov av stöd. Ju närmare man tittar på våra 10 tematiska prioriteringar, desto tydligare framgår det att det finns behov av mer finansiering och mer forskning inom praktiskt taget alla. Men som exempel kan jag nämna infrastrukturen för forskning av alleuropeiskt intresse, för vilken den slutgiltiga budgeten inom sjunde ramprogrammet är mycket mindre än vad kommissionen ursprungligen hade föreslagit. Detta är ett betydelsefullt område där vi har ett riktigt mervärde i Europa. Vi försöker kombinera stöd från många källor, särskilt från nationella och regionala källor och från Europeiska investeringsbanken. Det framgår också tydligt, efter den första ansökningsomgången i Europeiska forskningsrådet, att vi står inför en allvarlig överteckning. Vi har mottagit många fler utmärkta förslag till grundläggande spetsforskning än vi har medel att stödja.

Om vi tittar på temaorienterad forskning ser vi tydligt behovet av att öka stödet till forskningsområden som exempelvis energi och klimatförändringar. I detta sammanhang kan medlemsstaterna förutom att öka investeringen i forskning bidra genom att undersöka sätt att kombinera forskningsansträngningar på, snarare än låta dem förbli uppdelade. Detta är också ett av de områden som vi förespråkar i grönboken om Europeiska området för forskningsverksamhet.

För att övergå till de allmänna kriterierna fastställs de tematiska prioriteringarna för finansieringsobjekten i det särskilda programmet Samarbete. Dessa forskningsområden är de som kommer att stödjas genom ansökningsomgångar under perioden 2007–2013. Vårt förslag utarbetades efter ett utvidgat samråd med berörda parter under 2004, inklusive ett webbaserat samråd om samarbetsämnen och inlägg från industriella intressenter genom de europeiska teknikplattformarna. Det baserades också på en omfattande konsekvensbedömning på förhand. Resultat från utvärderingar i efterhand och övervakningsrapporter utgör också en viktig del i beslutet om prioriteringar för finansiering av forskning. Denna lärdom av tidigare erfarenheter utgjorde verkligen en central del i fastställandet av prioriteringarna i ramprogrammet, liksom ni föreslår i den tredje delen av frågan, som jag nu ska gå in på.

Ni frågar hur utvärderingen av nyttan och effektiviteten hos den finansierade forskningen inom det sjätte ramprogrammet för forskning har påverkat valet av nya forskningsprojekt. I detta sammanhang måste vi urskilja två olika sätt att göra denna koppling. Först och främst, på en mer detaljerad operativ nivå bör vi notera att de flera tusen projekten inom det sjätte ramprogrammet för forskning övervakas av kommissionens enheter. Dessa kolleger har tät kontakt med forskarsamhället, och deras aktuella inblick i de framsteg som görs inom detta projekt utgör en viktig del av förberedelserna för arbetsprogrammen inom det sjunde ramprogrammet. Men för det andra kommer kommissionen att organisera utvärderingen i efterhand av det sjätte ramprogrammet för forskning på en mer global nivå under 2008. Denna bedömning av den övergripande inverkan av de olika forskningsaktiviteterna kommer att utföras av experter på hög nivå. Resultatet av denna utvärdering i efterhand av det sjätte ramprogrammet för forskning kommer att utgöra ett stort inlägg i den kommande halvtidsöversynen av det sjunde ramprogrammet för forskning 2010.

Slutligen, för att övergå till den sista delen av frågan, så anges de ämnen som ska få finansiellt stöd, vad gäller kriterierna för prioritering inom varje forskningsområde, i de årliga arbetsprogrammen och i ansökningsomgången. Varje år genomför vi samråd med de berörda aktörerna vid utformandet av arbetsprogrammen. Vi uppmanar också till bistånd från externa rådgivande grupper, nyckelspecialister på området, som bidrar med idéer om hur man ska se till att arbetsprogrammen innehåller de mest betydelsefulla forskningsområdena, med hänsyn till pågående projekt som har finansierats vid tidigare ansökningsomgångar. När de enskilda förslagen har mottagits till följd av ansökningarna utvärderas de genom en sakkunnigbedömning, med användning av en standarduppsättning av bedömningskriterier. De förslag som finansieras är de som får den högsta totalpoängen för den ansökan eller del av ansökan som de tar upp.

Avslutningsvis tycker jag inte att det är någon överdrift att säga att vi har ett öppet system för forskning som finansieras av gemenskapsinstrument, enligt vilket det anslås medel till de viktigaste områdena, som sedan tilldelas de bästa förslagen.

  Maria Panayotopoulos-Kassiotou (PPE-DE). – (EL) Tack för ert informativa svar. Jag vill fråga om man tar hänsyn till internationella framsteg inom forskningen när man fattar beslut om olika insatser eftersom vi ser att vi lever i en globaliserad värld. I vilken utsträckning får unga människor i EU särskilda ekonomiska bidrag för att delta i forskning?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Vi kan naturligtvis inte gå tillväga på annat sätt än att titta på den globala kontexten. Om man i praktiken ser på vad andra betydande samhällen runtom i världen fokuserar sin forskning på så är det samma som vi. Det är till och med så att vi har ett gemensamt engagemang på många områden. En av de saker vi verkligen stärkt i det sjunde ramprogrammet för forskning är just det internationella samarbetet. Vi finansierar och stöder detta, och det kommer vi att fortsätta göra i ännu högre grad i framtiden, för vi anser att de utmaningar som vi har framför oss – vare sig det rör sig om livsmedel, hälsa, dricksvatten, klimatförändringar, säkerhet eller energi – är globala i denna globaliseringens värld, och det ligger på allas vårt ansvar att hantera dessa utmaningar på rätt sätt.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (EN) Herr kommissionsledamot! Ni nämnde ämnena energi och klimatförändringar bland de högsta prioriteringarna. Dessa ämnen bör också prioriteras, och Europeiska unionen är i behov av ett genombrott på detta område. Hur ska kommissionen gå tillväga för att organisera ett samarbete mellan de skarpaste hjärnorna i EU i dessa ämnen, och kanske – i ännu högre grad – främja ett samarbete mellan de skarpaste hjärnorna i världen? Denna fråga är nämligen av avgörande betydelse.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Ja, vi fokuserar verkligen på detta. Det var i grund och botten den filosofi som gällde – också i det befintliga ramprogrammet – men sanningen är den att vi nu också fokuserar på att utarbeta en strategisk teknikplan för Europa. Den bör antas av kommissionen i slutet av året. I detta sammanhang rådgör vi naturligtvis med praktiskt taget alla på detta område i Europa.

Vi har därmed rådgjort med alla de teknikplattformar som redan existerar. Vi har fört mycket öppna samtal med dem. Praktiskt taget allihop är involverade från grunden i våra aktiviteter, och vi försöker hitta ett bra sätt att samordna detta på.

Ni sa med rätta att det också är mycket viktigt att vi samarbetar på bästa möjliga sätt internationellt i fråga om hur dessa frågor ska hanteras. Men i detta sammanhang är det två saker man måste tänka på: När man också försöker hantera detta utifrån den privata sektorn så måste det göras på ett balanserat sätt, före eller mellan samarbetet och konkurrensen, och det är just detta som vi försöker ta hänsyn till.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr kommissionsledamot! Rådet har minskat anslagen till forskning för 2008. Hur förbereder ni er för hälsokontrollen, halvtidsöversynen av finansieringsramen? Anser ni att vi kan föra fram nya initiativ och förslag här som även återspeglar forskningens betydelse i EU:s budget?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag menar att det snarare handlar om den huvudsakliga frågan om hur långt denna halvtidsöversyn ska sträcka sig. Jag menar att det är denna fråga som vi måste besvara. Om svaret är att vi, på grund av att det är brådskande, måste hantera vissa av frågorna inom den räkenskapsperiod som redan har fastställts, så är jag övertygad om att området för vetenskap och forskning skulle vara en av kandidaterna som behövde hanteras.

  Talmannen. −

Fråga nr 41 från Esko Seppänen (H-0640/07)

Angående: Projektet ITER

ITER är ett ambitiöst projekt, i samband med vilket man säkert också kommer att göra vetenskapliga rön av typ ”serendipity effects”, alltså att man hittar sådant som man inte haft kunskap nog att söka efter. Många andra länder medverkar också i projektet. Har samarbetspartnerna hittills skött sina ekonomiska och andra åligganden som sig bör?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Projektet ITER är, som ledamoten känner till, ett projekt som är ett internationellt flaggskepp för världsprogrammet för fusionsenergiforskning. Sedan starten vid diskussioner under toppmöten i slutet av 1980-talet har Europa haft en ledande roll i de successiva förberedande stadierna för projektet.

Kommissionen kan med rätta vara stolt över det förtroende som ITER-partnerna visat genom att bevilja EU en central roll som värdpart för det gemensamma genomförandet av detta projekt.

Fusionsforskningsanläggningen Joint European Torus (JET), som utformats och byggts med gemensamma åtgärder av Euratom och dess medlemmar, är ett utmärkt exempel på vad som kan uppnås när ledande organisationer för fusionsforskning samlar all sin sakkunskap och sina resurser. Genom projektet ITER utvidgas denna princip från samarbete på EU-nivå till samarbete på global nivå.

De tekniska målen och utformningen för ITER baseras på det stadiga och vetenskapligt strikta förfarandet för undersökning av utvecklingen i fusionsforskning över hela världen, där man under de senaste decennierna har bevittnat en dramatisk ökning i uppförande av experimentella fusionsanläggningar i en anda av internationellt vetenskapligt samarbete som har övervunnit politiska hinder.

Utöver JET utvidgar ITER den experimentella sidan till den nivå där den vetenskapliga och tekniska genomförbarheten av fusionsenergi kan framhållas.

Sedan ITER-avtalet undertecknades i november 2006 har alla ITER-partner hanterat de åtaganden som de godtog under ITER-förhandlingarna korrekt.

På den politiska nivån har alla partner strävat efter att slutföra sina respektive konstitutionella krav på ratificering och godkännande av avtalet, vilket nu har godkänts för officiellt ikraftträdande under oktober månad i år.

Under tiden har partnerna uppfyllt sina åtaganden att följa villkoren i avtalet i största möjliga utsträckning tills det träder i kraft.

Personalen inom den internationella ITER-gruppen och i ITER-anläggningen i Cadarache i Frankrike ökar i antal, och nu finns företrädare för alla partner närvarande.

Partnerna tillhandahåller finansiering till ITER-organisationens budget och utför plikttroget de nödvändiga gemensamma tekniska förberedelserna för de tekniska och vetenskapliga bidrag som de har åtagit sig.

I Europeiska unionen upprättades ett gemensamt företag för ITER och utvecklingen av fusionsenergi genom rådets beslut av den 27 mars 2007. Dess uppgift är att förbereda och samordna verksamhet för byggandet av en fusionsreaktor för demonstrationsändamål och tillhörande anläggningar.

Hittills har övervakningsorganet, styrelsen, sammanträtt två gånger och antagit ett första arbetsprogram och fattat de administrativa beslut som är nödvändiga för att det gemensamma företaget ska kunna inleda verksamheten i början av 2008. Framför allt har huvudkontorets avtal med Spanien undertecknats. Styrelsen har också utsett en direktör, en vd för det gemensamma företaget.

ITER är verkligen ett ambitiöst projekt. Genom att förverkliga det kommer vi att utvidga gränserna för vår erfarenhet på de vetenskapliga, teknologiska och organisatoriska områdena. Det hör till ett experiments natur att resultatet inte kan förutsägas med säkerhet. Men ITER är inte ett företag som vi tar lätt på eller har inlett med förväntningar att ramla över lösningar på problem. ITER utgörs av långsiktiga internationella partnerskap och åtaganden, inom vilka partner som företräder mer än halva jordens befolkning sammanförs för att hantera frågor som är centrala för vår gemensamma framtid, utvecklingen av hållbara, icke förorenande energikällor i mänsklighetens tjänst. ITER:s möjligheter grundar sig på projektets starka vetenskapliga och teknologiska grunder och på den entusiasm och det engagemang som hittills visats av partnerna – av dem alla, eller rättare sagt, av oss alla. Det har aldrig tidigare förekommit ett sådant samarbete i världen som det inom projektet ITER.

  Esko Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Herr kommissionsledamot! Våra erfarenheter av ett speciellt samarbetsprojekt, Galileo, är dåliga. Europeiska unionen tvingades att finansiera det, i strid mot de ursprungliga planerna, samtidigt som inte alla parter medverkade till finansieringen så som planerat.

Ska kommissionsledamotens svar tolkas som att vi kanske inte får några problem med ITER när det gäller uppfyllandet av de åtaganden som gjorts, dvs. att vi inte kommer att få samma problem med ITER som vi fick med Galileo där de berörda parterna försummade sitt ansvar för de åtaganden de hade gjort?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Det stämmer absolut. Jag kan ge en mycket kort förklaring. De åtaganden som görs, görs av regeringar. Det rör sig om offentliga åtaganden. I fråga om Galileoprojektet handlade det alltså inte om åtagandena från den offentliga sidan. Det problem som uppstod i fråga om Galileoprojektet skulle inte alls kunna uppstå inom projektet ITER.

  Talmannen. −

Fråga nr 42 från Carl Schlyter (H-0643/07)

Angående: Nanoteknologi

Nanoteknologi är en ny teknik med många möjligheter men också okända risker. Enligt Nano Dialogue Project vill 48 procent av EU:s befolkning ha ett moratorium på nanoteknologi i konsumentprodukter så länge vi inte har kännedom om deras inverkan på människa och natur.

Vilket regelverk är på gång inom de produktområden där nanomaterial ingår och redan finns på marknaden, såsom kosmetika, hudvårdsprodukter, läkemedel, rengöringsprodukter och andra konsumentprodukter? Tänker sig kommissionen en sektorspecifik reglering eller en övergripande lagstiftning för nanoteknologi i konsumentprodukter?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Först och främst vill jag tacka för frågan beträffande området för nanoteknik. Kommissionen tar frågan om säkerhet och konsumentskydd på mycket stort allvar, och arbetar för att se till att allmänheten gynnas av de nyskapande inslag som nanotekniken kan medföra samtidigt som den skyddas från alla ogynnsamma följder.

Det läggs stora ansträngningar på att hantera säkerhetsfrågor. Omkring 28 miljoner euro från de femte och sjätte ramprogrammen för forskning har lagts på projekt med uttrycklig fokus på miljö- och hälsoaspekter inom nanotekniken, och det finns planer på en betydande ökning av sådan forskning i det sjunde ramprogrammet för forskning, både i omfattning och räckvidd. Kommissionen antog som ni vet en handlingsplan för Europa för nanovetenskap och nanoteknik för 2005–2009, och parlamentet antog en resolution om detta, inom vilken handlingsplanen mottogs väl.

I det meddelande som offentliggjordes den här månaden om genomförandet av handlingsplanen för nanoteknik behandlar vi utförligt den andra delen av frågan. Det drivs ett stort antal europeiska och mer utvidgade internationella strategier, både reglerande och icke reglerande, för att ta itu med nanoteknikens eventuella ogynnsamma följder. Framför allt kan nämnas Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och Internationella standardiseringsorganisationen (ISO).

Kommissionen utför en bedömning av reglerande aspekter i förhållande till hälsa, säkerhet och miljöaspekter i samband med produkter som baseras på nanoteknik. Preliminära resultat visar att EU:s befintliga rättsliga ram totalt sett har en god spridning i fråga om produkter som utvecklas i dag som baseras på nanoteknik.

Olika aspekter av tillverkning och produkter, som de som nämns i frågan, till exempel kosmetika och läkemedel, är redan föremål för olika gemenskapsbestämmelser, om än inte specifikt för sådana som rör nanoteknik. Det verkar följaktligen inte finnas något behov för närvarande att utveckla en ny lagstiftning för nanoteknikrelaterade säkerhetsrisker eller att komma med några större ändringsförslag. Men med utgångspunkt från vetenskaplig utveckling och behov av regler på särskilda områden som kommissionen övervakar noggrant kan förändringar i regelverket komma att föreslås där sådana är nödvändiga. Det är inte för nanotekniken som sådan som reglerande aspekter bör övervägas, utan snarare för produkter som baseras på nanoteknik.

Kommissionen är övertygad om att ett moratorium för nanoteknik skulle vara ytterst kontraproduktivt. Förutom att samhället skulle gå miste om de möjliga fördelarna med denna teknik skulle det kunna leda till att ”tekniska paradis” uppstår utanför Europa, i vilka forskning och nyskapande bedrivs utan någon rättslig ram.

Slutligen vill jag nämna en annan Eurobarometerundersökning, som handlade om ny teknik och som genomfördes 2005 på ett urval av 25 000 personer. Om man jämför den med Nano Dialogue Project, som ni nämner i frågan, baserades det på 700 svarspersoner. Enligt Eurobarometern stöder EU:s befolkning på det hela taget en utveckling av nanotekniken, med omkring 55 procent positiva. Denna teknik uppfattas som användbar för samhället och moraliskt godtagbar. Så många som 42 procent av svarspersonerna är naturligt nog osäkra på följderna av denna nya teknik, men enligt undersökningen var nästan 70 procent av de svarspersoner som uttryckte en åsikt om dess effekt optimistiska.

  Carl Schlyter (Verts/ALE). – Jag tror att vi är överens om att det allra värsta för nanotekniken vore om produkter som vi släpper ut nu är dåligt kontrollerade och förstör nanoteknikens rykte i dess begynnelse.

Jag anser att traditionella toxicitetstester inte på ett säkert sätt bedömer riskerna med nanoteknik, utan jag anser att vi behöver en uppdatering av de toxicitetstester som krävs i nuvarande lagstiftning. Jag tycker att vi behöver en märkning, så att konsumenterna själva kan välja och undrar om kommissionen planerar en sådan lagstiftning.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag instämmer helt med er och i det första yttrandet. Det värsta skulle vara om något hände, och vi måste alltså förhindra det och hålla oss på den säkra sidan. Det är vad det handlar om, och jag håller med er fullständigt.

Det hör inte till mitt ansvarsområde att föreslå lagstiftning, men det hör till ansvarsområdet för mina kolleger i kommissionen som arbetar med skydd. Jag är övertygad om att de tar mycket stor hänsyn till detta. Det jag kan säga är att vi gör allt vi kan inom forskningen för att försöka analysera de potentiella risker som ni nämnde, och detta är verkligen något som ligger på mitt ansvarsområde.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr kommissionsledamot! Var kommer fokus att ligga i nanotekniksektorn i det sjunde ramprogrammet för forskning? Befolkningen har mycket stora förhoppningar på detta, särskilt inom sektorn att ”leva ett långt och friskt liv”. Ser även ni helt nya möjligheter inom den medicinska sektorn, möjligheter att leva ett långt och friskt liv?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Ja, svaret är klart positivt. Detta är ett av områdena. Om man ska jämföra nanoteknik med något så liknar det till viss del informationsteknik, eftersom den påverkar många sektorer på ett övergripande sätt. En av de sektorer där resultaten ser mycket lovande ut är hälsosektorn, och den utgör också en del av vår forskning, som utan tvekan också har denna riktning.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Tack för era svar, herr kommissionsledamot. Det gläder mig verkligen att höra att ni anser att den gemensamma rättsliga ramen utvecklas i rätt riktning, och att ni utmanar Nano Dialogue Project och resultaten av den undersökning som det hänvisas till i frågan. Jag tycker att Eurobarometern visar tydligt att EU:s medborgare är för en utveckling av nanotekniken.

Min fråga till er rör det som Carl Schlyter nämner i sin fråga, nämligen att nanotekniken medför ökade risker. Har ni för närvarande några uppgifter som visar att nanotekniken utgör någon sådan risk som Schlyter redan verkar se som ett faktum?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Det råder ingen tvekan om att detta område måste uppmärksammas, inte minst i fråga om risker. Vi måste agera med försiktighet på områden som i praktiken har denna inneboende potential. Om vi inte vill att människor ska vända sig emot något som, om det hanteras med varsamhet, verkligen skulle gynna dem så måste vi göra saker på ett sätt som innebär att vi gör allt som står i vår makt för att detta inte ska ske. Detta är vår strategi. Hittills har det naturligtvis inte förekommit några incidenter som har samband med detta område, men det är uppenbarligen ett område där vi tjänar på att ha ett försiktigt tillvägagångssätt. Det är utan tvekan det bästa sättet att agera på.

  Talmannen. − Frågorna nr 43 och 44 kommer att besvaras skriftligen.

Fråga nr 45 från Sarah Ludford (H-0595/07)

Angående: Londons bussar

Enligt uppgifter som i juni släpptes av Storlondons administrativa församling var de ledbussar (långa enkeldäckade bussar med två sektioner) som återfinns i många europeiska städer och som infördes i London 2002 inblandade i 1 751 olyckor under 2006. Detta är 75 procent mer än för andra busstyper och utgör i genomsnitt nästan fem olyckor per dag eller fler än fem olyckor per år för varje ledbuss i Londons bussflotta.

Detta är en klart oacceptabel situation, inte minst om man jämför med andra busstyper. Vad kan kommissionen göra för att garantera att det vidtas lämpliga säkerhetsåtgärder för framförande av ledbussar och att förarna får nödvändig utbildning? Hur kan de betraktas som tillräckligt säkra för framförande i trånga stadsförhållanden?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Kommissionen känner inte till någon oroväckande statistik i andra EU-städer som använder ledbussar. Problemet tas dock upp på olika sätt i gemenskapslagstiftningen.

I direktiv 97/27/EG som handlar om volym och dimensioner för vissa kategorier motorfordon och deras släpvagnar fastställs standarderna för bussars manövrerbarhet överhuvudtaget och även specifika standarder för ledbussar.

Syftet med direktiv 2003/59/EG om inträdeskrav och återkommande utbildning för förare av vissa landsvägsfordon som transporterar gods eller passagerare är att höja nivån på förarnas utbildning. I detta avseende skulle det vara önskvärt att direktivet införlivas i den nationella lagstiftningen genom bestämmelser om speciella utbildningsprogram för förare av ledbussar.

När det gäller förarnas synfält tas problemet med tunga godsfordon upp i EU-lagstiftningen genom direktiv 2007/38/EG om montering i efterhand av speglar på tunga godsfordon som är registrerade inom gemenskapen.

Kommissionen är dock medveten om att det är nödvändigt att ta hänsyn till andra kategorier fordon som till exempel stadsbussar. I överensstämmelse med vad lagstiftaren i ovannämnda direktiv har krävt kommer kommissionen därför, när den tiden kommer, att presentera en rapport om de resultat som uppnåtts och samtidigt – om det är lämpligt – ett förslag till översyn av befintlig lagstiftning.

Detta är mina svar till Sarah Ludford.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Jag anser att min fråga kommer lägligt eftersom kommissionen just i dag har publicerat grönboken om rörlighet i städer.

Jag förväntar mig inte att kommissionen ska ta upp min personliga känsla av saknad efter den symboliska dubbeldäckaren London Routemaster, som har ersatts av dessa låga ”böjbara” bussar (eller ledbussar, som kommissionen kallar dem) av kontinental typ, men jag är tacksam över att han hänvisar till olika delar av EU:s lagstiftning som bör vara tillämpliga.

Jag skulle faktiskt vilja be honom att ta kontakt med Londons borgmästare och Transport for London för att ta reda på varför dessa bussar har en 75 procent högre olycksstatistik än andra busstyper, och undersöka om dessa föreskrifter tillämpas korrekt i Storbritannien, och särskilt i London.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Ni gör rätt i att insistera på dessa bussars säkerhet. Om ni inte har någonting emot det kommer vi att fråga Londonmyndigheterna om detta problem.

Det är sant att ledbussar kan vara lättare att köra än vanliga bussar, men när förarna väl har bedömt vad fordonet klarar av har de en tendens att köra lite fortare och känna sig säkrare när de svänger, ibland tyvärr säker i överkant.

Därför var det en viktig punkt ni tog upp, och som jag nyss har nämnt kommer vi att försöka undersöka om den befintliga lagstiftningen faktiskt behöver ändras.

Sedan var det också rätt av er att ta upp detta med tanke på vad jag underströk tidigare här i parlamentet, nämligen att två tredjedelar av olyckorna sker i tätorter och städer och att det därför är nödvändigt att undersöka alla orsaker till dessa olyckor. Det är mycket lämpligt att ni riktar uppmärksamheten mot en av dessa orsaker.

  Talmannen. −

Fråga nr 46 från Silvia-Adriana Ticau (H-0598/07)

Angående: Sammanlänkning av Bukarest, Constanta och Sofia med det transeuropeiska järnvägssystemet för höghastighetståg

Ett av de 30 högst prioriterade projekten inom det transeuropeiska järnvägssystemet för höghastighetståg är sträcka nr 22 som går mellan Aten, Sofia, Budapest, Wien, Prag, Nürnberg/Dresden. Rumänien ingår i projektet med den 480 km långa tågsträckan mellan Curtici och Brasov.

Då Rumänien och Bulgarien anslöt sig till Europeiska unionen fick EU en gräns till Svarta havet och utökade sin befolkning med cirka 30 miljoner invånare, och därför tillfrågas kommissionen vilka åtgärder Rumänien och Bulgarien måste vidta för att sammanlänka Bukarest och Constanta (för Rumäniens del) och Sofia (för Bulgariens del) med det transeuropeiska järnvägssystemet för höghastighetståg för passagerare och varor?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Fru Ţicău! Den prioriterade järnvägslinjen 22 förbinder i själva verket Tyskland med Grekland via Prag, Wien, Budapest och Sofia. En gren norr om denna linje kommer att gå via Curtici och Brasov till Bukarest och Constanza.

Såväl Rumänien och Bulgarien som andra berörda länder gör betydande insatser för att bygga denna järnväg så att deras respektive huvudstäder och hamnstaden Constanza kommer att bindas samman med järnvägsnätet i resten av EU. Dessa insatser bör fortsätta under perioden 2007–2013. Dessa projekt har möjlighet att få gemenskapsbidrag genom Sammanhållningsfonden eller strukturfonderna eller t.o.m. genom budgeten för det transeuropeiska nätet.

Mera specifikt prioriterar Rumänien utvecklingen av järnvägslinjen Curtici–Brasov–Bukarest–Constanza. En 92 kilometer lång sträcka norr om Bukarest har redan byggts. Det pågår järnvägsbyggen mellan Bukarest och Constanza. Dessa bör successivt bli färdiga från och med nu och fram till 2010. I sitt handlingsprogram för transporter för 2007–2013 har Rumänien angett att landet planerar att utveckla linjen Curtici–Brasov–Predeal och därvid använda 1,1 miljarder euro från Sammanhållningsfonden.

När det gäller Sofias anslutning till EU-nätet togs ett viktigt steg i och med undertecknandet av kontraktet för byggandet av landsvägs- och järnvägsbron över Donau vid Vidin–Calafat som finansieras av ISPA-fonden. Bron bör vara färdigbyggd 2010. Enligt sitt handlingsprogram för transporter för 2007–2013 planerar Bulgarien dessutom att utveckla en del av linjen Vidin–Sofia. Kostnaden för det arbete som kommer att utföras fram till 2013 uppgår till 320 miljoner euro, medan kostnaden för hela linjen uppgår till 1 380 miljoner.

Rumänien har förbundit sig att senast 2013 slutföra alla förberedande undersökningar inför moderniseringen av linjen Craïova–Calafat norr om Donaubron så att landet är redo att utföra arbetet kort tid efter 2013.

Här har ni alltså uppgifterna. Jag ber om ursäkt för att jag ger er all denna information muntligen, men vi kan naturligtvis komplettera informationen skriftligen om ni önskar det, fru Ţicău.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (RO) Herr kommissionsledamot! Om det är möjligt skulle jag verkligen vilja få denna information även skriftligen. Jag vill också vänligen be er att anordna ett seminarium om strukturfonderna i Rumänien eftersom jag anser att de nya medlemsstaterna måste stödjas så att de kan få tillgång till strukturfonderna och utveckla sin transportinfrastruktur.

Det är viktigt att EU får tillträde till Svarta havet, och därför anser jag att det också är viktigt att utveckla järnvägen för att kunna transportera passagerare och gods. Jag återkommer till frågan om höghastighetståget. Passagerarnas rörlighet är viktig, och därför efterlyser jag en dialog för att vi steg för steg ska kunna åstadkomma allt som är nödvändigt för detta viktiga projekt.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Fru Ţicău! Jag är precis lika angelägen som ni är. Jag vill verkligen att de nya medlemsstaterna, i synnerhet Rumänien och Bulgarien i detta fall, ska utnyttja Sammanhållningsfonden på bästa sätt. Vi måste naturligtvis prioritera järnvägstransporterna överallt där det är möjligt, vilket kommer att hjälpa oss senare när det gäller miljökrav och riskerna för trafikstockningar på EU:s motorvägar.

Tack för er fråga. Jag kommer att be mina kolleger att ge ett mer fullständigt svar. Så snart jag får möjlighet att besöka dessa länder kommer vi naturligtvis att förse er med ännu mer information.

  Talmannen. −

Fråga nr 47 från Bernd Posselt (H-0600/07)

Angående: Snabbtågsförbindelser mellan Paris och Budapest respektive Strasbourg och Bryssel

Hur ser kommissionen, efter att man i princip enats om bygget Stuttgart 21, på tidsplanen för förverkligandet av de enskilda avsnitten av en ”europeisk stambana” från Paris över Strasbourg och München till Wien/Bratislava respektive Budapest?

Hur anser kommissionen att denna stambana skulle kunna kompletteras med en snabbtågsförbindelse mellan Europas tre huvudstäder Strasbourg, Luxemburg och Bryssel?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Jag ska ge ett svar till Bernd Posselt. Järnvägslinjen Paris–Strasbourg–Stuttgart–Wien–Bratislava nr 17 är ett av de 30 prioriterade projekten i det transeuropeiska transportnätet. Stuttgart 21-projektet som ni nämnde är en viktig länk i detta prioriterade projekt.

Den 19 juli 2007 undertecknades ett avtal mellan Tysklands transportminister Wolfgang Tiefensee och myndigheterna i delstaten Baden-Württemberg, regionen och staden Stuttgart och Deutsche Bahn. Detta avtal är ett mycket viktigt led i arbetet med att få bort den flaskhals som sträckan Stuttgart–Ulm utgör eftersom finansieringen av arbetet innebär att det kan inledas 2010.

Kommissionen följer noga moderniseringen av sträckorna mellan Stuttgart och Ulm. I juli 2005 utsåg kommissionen en EU-samordnare för denna linje, Péter Balázs, som redan har lämnat in sin andra rapport. Denna rapport skickades till ordföranden för parlamentets utskott för transport och turism. Den finns tillgänglig på generaldirektoratet för energi och transports webbplats. Samordnaren Péter Balázs fortsätter att uppmärksamma flaskhalsen Stuttgart–Ulm som det är nödvändigt att få bort. I sin rapport analyserade han framstegen i Paris–Bratislava-projektet och drog slutsatsen att största delen av projektet skulle kunna slutföras 2015. Med tanke på att sträckan mellan Stuttgart och Ulm är så komplicerad kommer denna sektion inte att byggas förrän 2019.

Det är uppenbart att ett prioriterat projekt inte utesluter att man fortsätter med andra destinationer. Andra prioriterade projekt, som till exempel linjen Aten–Sofia–Budapest–Wien–Prag–Nürnberg–Dresden, kommer att förlänga Paris–Bratislava-projektet ända till Svarta havet och Grekland medan det prioriterade Eurocaprail-projektet nr 28 kommer att binda samman Bryssel och Strasbourg via Luxemburg.

I juli 2007 lämnade medlemsstaterna in sina förslag till medfinansiering från gemenskapen. Dessa förslag håller för närvarande på att utvärderas. Med utgångspunkt från denna utvärdering kommer kommissionen att föreslå Europaparlamentet och rådet anslag från RTE-T-budgeten för perioden 2007–2013.

Dessa är de svar jag ville ge er, herr Posselt. Personligen är jag ytterst intresserad av linjen Paris–Budapest, och jag kan tala om för er att Péter Balázs och jag verkligen är angelägna om att alla insatser görs för att detta viktiga projekt ska kunna slutföras.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr kommissionsledamot! Ni har den historiska äran av att ha satt i gång det som Helmut Kohl och François Mitterrand hade beslutat redan 1982, någonting som nu äntligen blir verklighet.

Jag har två korta frågor. För det första är även de gränsöverskridande projekten Strasbourg–Kehl–Appenweier och München–Mühldorf–Salzburg synnerligen komplicerade. Finns det några nyheter om dessa projekt?

För det andra: kanske ni ännu en gång kan vädja till järnvägsbolagen – när vi nu redan utnyttjar så omfattande EU-medel för gränsöverskridande förbindelser – och be dem sluta skära ned de gränsöverskridande järnvägsförbindelserna? Vi utvidgar järnvägarna med våra pengar samtidigt som järnvägsbolagen skär ned järnvägstrafiken genom nationella tidtabeller.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Naturligtvis, jag är fullt beredd att ingripa.

Skulle ni kunna skriva till mig om ämnet så att jag kan kontakta Deutsche Bahn? Jag kommer också att undersöka hur vi skulle kunna förbättra situationen i detta skede eftersom även detta är en del av vårt uppdrag: att inte bara planera för dessa viktiga framtidskorridorer utan också att förbättra situationen nu.

Jag ser fram emot att motta ett kort PM från er som vi kan agera utifrån.

  Talmannen. −

Fråga nr 48 från Dimitrios Papadimoulis (H-0606/07)

Angående: Lagakraftvunnen grekisk dom om Olympic Airways (OA)

Under diskussionen med anledning av min muntliga fråga H-0091/07 av den 13 mars 2007 (Domstolsbeslut om den grekiska statens kvittning av Olympic Airlines skulder) sa kommissionsledamot Barrot att ”domstolarnas beslut är något nytt som vi för närvarande analyserar...”. Dessutom kunde man i grekisk press (den 3 juni 2007) läsa att kommissionsledamot Barrot, i kontakt med ledningen för det grekiska ekonomiministeriet i samband med sitt senaste besök i Grekland, lämnade en viss marginal öppen avseende kvittningen av skulderna, förutsatt att privatiseringen av OA fortskrider.

Exakt vad är det som kommissionen analyserar? Huruvida den lagakraftvunna domen, utfärdad av den grekiska domstolen är förenlig med gemenskapsrätten? Kan kommissionen bekräfta att man har förhandlat om att kommissionen accepterar domen bara de grekiska myndigheterna går vidare med privatiseringen av OA?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Dimitrios Papadimoulis ställde en fråga till mig som jag nu kommer att besvara.

Kommissionen har noterat den grekiska skiljedomstolens beslut av den 13 juli 2006 om flygningar som utförs enligt en skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och beslutet av den 6 december 2006 om att Olympic Airways ska flytta tillbaka till Atens internationella flygplats. De grekiska myndigheterna har redan informellt rådfrågat kommissionen om dessa beslut om kompensation, och en preliminär granskning har redan gjorts.

Med utgångspunkt från denna preliminära granskning och de dokument som hittills har lämnats in av de grekiska myndigheterna kan kommissionen ännu inte ta ställning till om hur dessa beslut ska bedömas utifrån EU-reglerna om statligt stöd. Om dessa beslut skulle innebära ytterligare stöd skulle de uppenbarligen ha rapporterats och bedömts enligt artikel 88.3 i fördraget.

Kommissionens tjänstemän har informerat de grekiska myndigheterna om denna preliminära utvärdering, och vi avvaktar deras svar.

I det stora hela gör kommissionen allt som står i dess makt för att se till att det stöd som den har beordrat återbetalning av faktiskt också återbetalas. Detta är den information jag kan ge er, herr Papadimouolis.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Det är inte bara Olympic Airways som är skyldigt staten pengar. Staten är också skyldig Olympic Airways pengar, en mycket stor summa. Sammanlagt kräver Olympic Airways över en miljard euro av den grekiska staten.

Jag vill fråga er om kommissionen har för avsikt att avvakta, och framför allt respektera, de slutliga domar som avges av de behöriga grekiska domstolarna.

Jag har fått veta att ni nästa vecka ska träffa den ansvarige grekiske ministern som ni kommer att diskutera dessa frågor med. Kan ni kort berätta för oss vilka punkter som ni är överens med den grekiska regeringen om och vilka punkter som ni inte är överens om?

I Grekland råder det en betydande oro, och en ganska stor del av allmänheten beskyller kommissionen för att för en symbolisk summas skull försöka försätta Olympic Airways i konkurs till gagn för dess konkurrenter, samtidigt som bolagets verksamhet fortfarande pågår. Vilket svar kan ni ge i detta ämne?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) För närvarande avvaktar vi ett förtydligande från de grekiska myndigheterna om skiljedomstolens utslag.

Under den senaste tiden har vi inte haft några kontakter med de grekiska myndigheterna om några privatiseringsplaner.

Vad frågan gäller är inte om skiljedomstolen har fattat ett korrekt beslut utan om de kontraktsrelationer som beslutet bygger på är förenliga med gemenskapsrätten. Jag kan inte säga mycket mer om detta, herr Papadimoulis, eftersom jag – som ni själv nämnde – just har kommit överens om ett möte med den nye grekiske ministern. Vid detta möte kommer vi säkert att få tillfälle att diskutera frågan med honom.

Detta är allt jag kan säga till er för närvarande. Vi behöver mer information från de grekiska myndigheterna innan vi kan fatta de nödvändiga besluten.

  Talmannen. − Tack herr kommissionsledamot, och tack för att ni svarade på den sista frågan.

Frågor som på grund av tidsbrist inte har besvarats kommer att besvaras skriftligen (se bilaga).

Frågestunden är härmed avslutad.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Fru talman! Tillåt mig att tala om arbetsordningen. Jag har talat med min kollega Jamila Madeira, och jag har naturligtvis också lyssnat på kommissionsledamotens svar. Vi har nu ställt våra frågor i ungefär tre år och har inte lyckats få ett muntligt svar på någon enda fråga. Det skriftliga svaret är naturligtvis också mycket detaljerat och korrekt, men det är lättare att ställa muntliga frågor och det gör resultatet ännu mer intressant. Har ni något råd eller någon vägledning om hur detta skulle kunna lyckas i framtiden?

  Talmannen. − Tack för era kommentarer, herr Leichtfried. Allt jag har att säga i samband med arbetsgruppen om reformen av parlamentet är att genomförandet av frågestunden är en av de frågor som vi tittar mycket noggrant på, och att vi kommer att ta hänsyn till era kommentarer.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.30 och återupptogs kl. 21.00.)

OEDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

14. Europeiska tekniska institutet (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Reino Paasilinna, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av Europeiska tekniska institutet (KOM(2006)0604 – C6-0355/2006 – 2006/0197(COD)).

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Det gläder mig att vara här i kväll och ta ett mycket viktigt steg, inte bara med ert godkännande, utan också med ert engagemang, när det gäller att föreslå och upprätta ett europeiskt tekniskt institut (ETI).

Som ni alla känner till har det som en följd av gemensamma ansträngningar gjorts stora framsteg under den senaste månaden i fråga om detta viktiga förslag. Jag vill särskilt tacka Reino Paasilinna, föredraganden i den här frågan, ordföranden för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, Angelika Niebler, Erna Hennicot-Schoepges från utskottet för kultur och utbildning och Reimer Böge från budgetutskottet för deras obevekliga ansträngningar och mycket värdefulla bidrag. Utan dessa bidrag skulle vi aldrig ha nått till det aktuella skedet och det möjliga resultatet.

Det betänkande som antogs av utskottet för industrifrågor, forskning och energi och den text för den allmänna strategin som antogs av rådet har uppenbarligen samma inriktning. Detta är enligt min uppfattning mycket viktigt. Det gör det utan tvekan lättare att nå en kompromisstext. ETI kommer att tillhandahålla en miljö i vilken partner från näringslivet, forskning och den akademiska världen, som är mycket kunniga på sina respektive områden, kan samarbeta och stimulera potentialen för nyskapande.

Vi har kommit överens om att ETI ska utvecklas gradvis. Mellan två och tre kunskaps- och innovationsgrupper (KIG) kommer att upprättas under en så kallad inledningsfas. Därefter kommer KIG att utvecklas under en andra fas enligt utvärderingen av verksamheten inom ETI och KIG. Parlamentet och rådet kommer att tillhandahålla en långsiktig strategisk verksamhet eller politisk vägledning genom antagandet av en strategisk innovationsagenda.

Betänkandet innehåller användbara ändringsförslag som tydligt berikar förslaget, och jag vill tacka er för dem. Jag välkomnar till exempel förslaget att underrätta Europaparlamentet och rådet om urvalsprocessen för styrelseledamöter, för att se till att den sker på ett öppet sätt. Det finns också ett förslag om att ändra namnet ETI till ”Europeiska institutet för innovation och teknik”, men att behålla den väletablerade förkortningen ”ETI”.

Jag välkomnar också de ändringsförslag som syftar till att effektivisera den finansiella förvaltningen av ETI genom att klargöra att det förfarande som fastställs i punkt 47 i det interinstitutionella avtalet är tillämpligt på detta upprättande.

Kommissionen kan också stödja ett stort antal av ändringsförslagen, endera som de är formulerade eller till andemeningen, där vi måste anpassa lydelsen. Vi har dock synpunkter på vissa av de ändringsförslag som lagts fram av utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Jag ska fokusera på fyra huvudfrågor.

För det första vill jag nämna utbildningsaspekterna. Vi måste vara försiktiga så att ETI:s utbildningsdimension, som utgör en hörnsten och som är ett av de mest nyskapande inslagen i förslaget, inte urvattnas. Vi delar parlamentets åsikt att forskares och studenters rörlighet kommer att vara bidragande och därför bör belysas. Men jag tror verkligen att formuleringen om examina och utbildningsbevis bör lämnas orörd.

För det andra har presentationen av ETI fastställts utifrån en pilotfas. Jag tror att vi alla är eniga om att ETI bör utvecklas progressivt och ständigt utvärderas. Men det bör inte råda något tvivel om Europeiska unionens långsiktiga vision och engagemang i fråga om detta initiativ. All osäkerhet på den här punkten – och särskilt i inledningen – kommer att utgöra ett hot mot genomförbarheten hos projektet som helhet.

För det tredje vad gäller tredjeländers delaktighet: Vi ställer oss helt bakom principen om att underlätta tredjeländers delaktighet i ETI – detta är ett mycket viktigt villkor. Det måste dock åtföljas av principen om preferens för EU:s medlemsstater. ETI är och bör fortsätta att vara ett europeiskt motiverat initiativ.

För det fjärde bör det inte råda ett ögonblicks tvekan om ETI:s och KIG:s delaktighet i gemenskapsprogrammen. ETI självt kommer inte att försöka delta i gemenskapsprogrammen, och dess administrativa kostnader kommer inte heller att finansieras med hjälp av dem. KIG kommer å andra sidan att kunna ansöka om medel, men de kommer inte på något sätt att ha privilegierad tillgång – att åtnjuta någon förmånsbehandling. För att detta ska stå helt klart vill jag säga att jag anser att det rätta tillvägagångssättet för institutionerna skulle vara att enas om en politisk förklaring i detta syfte som bilaga till förslaget.

För närvarande är finansieringen av ETI den centrala återstående frågan. I förra veckan antog kommissionen, som ni vet, ett förslag till ändring av den fleråriga finansieringsramen för att tillmötesgå behoven inom såväl Galileo som ETI. Jag hoppas att detta kommer att tillhandahålla en solid grund för diskussioner och ett avtal med budgetmyndigheten före årsslutet. Detta begärdes av Europeiska rådet i juni.

Jag ser fram emot diskussionen.

  Reino Paasilinna (PSE), föredragande. – (FI) Herr talman! Europeiska tekniska institutet (EIT) har förberetts i över ett år, och tiden har gått eftersom kommissionens ursprungliga förslag behövde förbättras betydligt. Parlamentets utskott har under ledning av utskottet för industrifrågor, forskning och energi omarbetat förslaget för att ge det ett nytt utseende. Parlamentet och rådet har garanterats större inflytande i frågan utan att EIT:s självständighet äventyras. Valet av EIT:s styrelseledamöter kommer i stor utsträckning att påminna om hur Europeiska forskningsrådets ledamöter utsågs, och därför har vetenskapsmännen haft synpunkter på förfarandet. Det har gjorts vissa försök att förbättra de små och medelstora företagens möjligheter att bli delaktiga. Det är just här effekten på sysselsättningen kommer att bli störst, och det är just här vi finner flexibiliteten för att snabbt förverkliga innovationer.

Som namnet antyder kommer Europeiska institutet för innovation och teknik att inrikta sig på innovation. De två andra delarna i ”kunskapstriangeln”, utbildning och forskning, kommer att finnas kvar, men triangelns viktigaste och mest prioriterade del är helt klart innovation. Innovation måste ägnas särskild uppmärksamhet eftersom det är innovation som är EU:s akilleshäl.

Det är otroligt att amerikanerna kan få över en tredjedel fler patentansökningar registrerade vid Europeiska patentbyrån, vår egen speciella patentbyrå, än vi själva. Detta är en bra utgångspunkt. Skeptikerna kanske frågar om unionen kommer att vara konkurrenskraftig utan innovation eller ökande innovation. Här talar vi om uppfinningar och processer som kan introduceras på bred front i näringslivet. Behöver vi inte mer? Det är bäst att vi skyndar oss eftersom Förenta staterna ligger före oss och Kina inte ligger långt efter oss. Lissabonstrategin kräver också att vi går snabbt fram. Varför har vi inte ens tilltro till våra egna strategiska beslut?

Forskning och utveckling svarar för en allt mindre andel av unionens BNP än i de andra ekonomiska stormakterna i världen. Vi använder mindre än 2 procent till forskning och utveckling, medan Förenta staterna använder nästan 3 procent och Japan mer än 3 procent, och det är bara Sverige och Finland som använder nästan 4 procent för detta ändamål.

Våra höga standarder när det gäller utbildning, yrkesutbildning och forskning leder dock till att det kommer in alltför få kommersiella ansökningar eller åtminstone till att de inte leder till konkreta resultat i EU men däremot i Förenta staterna – och i synnerhet där. Problemet har uppenbarligen många aspekter, och det beror delvis på hur villiga universitet och högskolor är att samarbeta med näringslivet. En annan orsak är att vårt patentsystem är klumpigt osv.

EIT kommer naturligtvis inte att eliminera dessa problem, men det kan i viss utsträckning lindra dem. Forskarflykten är någonting som måste tas på allvar. Varför då? Därför att vi försöker bli världens ledande kunskapsbaserade ekonomi samtidigt som kompetensen lämnar EU!

EIT kommer att erbjuda den privata sektorn en ny slags kontakt med utbildnings- och forskningsvärlden. Detta kommer att bidra till att skapa möjligheter till kommersiellt utnyttjande av forskningsresultaten och stärka samarbetet i båda riktningarna. Institutet kommer inte att bli något ”superuniversitet” som berövar universiteten deras bästa forskare och vetenskapsmän. Detta kommer parlamentets ändringsförslag att sörja för. EIT kommer att kunna erbjuda de bästa universiteten och högskolorna en ny och varaktig möjlighet till nära samarbete med företag som ivrigt eftersträvar innovation. Det kanske kan hjälpa de bästa universiteten att dra till sig världens bästa och mest kompetenta studenter, vetenskapsmän och forskare så att de får utveckla och utnyttja forskning och innovation och de processer och metoder som tillämpas när EIT bedriver sin verksamhet i samarbete med de främsta företagen.

Det kan inte förnekas att förslaget innehåller områden som överlappar nuvarande instrument. Så länge teknikplattformarna enligt det sjunde ramprogrammet och de mer omfattande JTI-plattformarna har en fungerande verksamhet bygger de i stort sett på samma principer som de som har skisserats för EIT. Detsamma gäller ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation.

Det kanske finns en viss grad av överlappning, men i EU finns det inte för mycket utan tvärtom för lite innovation, och därför finns det utrymme för konkurrerande företag. Det hela är en fråga om hur EIT passar in i det nuvarande pusslet. Jag anser att det kan anpassas till EU:s forskarsamhälle utan konflikter med denna miljö. Vi har kompletterat projektet med ett prövningsförfarande med utvärderingar och utökat parlamentets befogenheter.

För en vecka sedan tillkännagav kommissionen ett förslag om att minska den administrativa byråkratin och stödja jordbruket, t.ex. vin och potatis, och att främja innovation även här. Borde vi inte göra detta? Det är en intressant tanke. Vad som är avgörande för EIT:s öde är nu villigheten att finansiera det bland medlemsstaterna, medlemsstater som inte investerar tillräckligt.

Ställer vi oss alla bakom Lissabonmålen? Detta kommer att bli ett test på det. EIT kanske kan skapa ökat mervärde för att Lissabonmålen ska kunna nås, men endast om det inte innebär att Lissabonprogrammen slaktas. Unionen behöver innovation, mina damer och herrar. Människorna behöver den. Vår framtid behöver den. Varför skulle vi inte stödja det som är nödvändigt?

  Nina Škottová (PPE-DE), föredragande för yttrandet från budgetutskottet. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen presenterar sitt förslag om att inrätta Europeiska tekniska institutet som ett projekt som skapar en viktig EU-institution som kommer att integrera forskning, utbildning och innovation och som kommer att bidra till att innovativa upptäckter förvandlas till kommersiella möjligheter.

Följaktligen har budgetutskottet granskat budgetförslaget mycket noggrant. Tyvärr visade det sig att det kombinerade budgetförslaget innehåller åtskilliga problem och är mycket tvetydigt. Huvudproblemet är att finansieringen inte uttryckligen inkluderades i den fleråriga finansieringsramen för 2007–2013. Den summa det gäller är 308 miljoner euro. Det råder tveksamhet om en summa på ytterligare 1,5 miljarder euro på grund av förslaget att institutet ska finansieras via andra program, särskilt via strukturfonderna och det sjunde ramprogrammet för forskning.

Även om ett antal diskussioner har förts med både kommissionen och rådet sedan budgetutskottet antog sitt yttrande har frågan om institutets finansiering ännu inte lösts på ett tillfredsställande sätt. Men såsom redan har nämnts kan ytterligare finansiering endast komma till stånd som ett led i en översyn av finansieringsramen.

Naturligtvis kommer vi inte att veta hur effektivt och framgångsrikt EIT kommer att bli förrän det har inrättats. Institutet måste emellertid bevisa sin genomförbarhet genom att dra till sig pengar även från den privata sektorn, vilket kommissionen också föreslår. Detta kan endast uppnås om projekten är aktuella och håller hög kvalitet och om resultaten är framgångsrika. Jag hoppas att institutet kommer att lyckas i dessa strävanden.

  Umberto Guidoni (GUE/NGL), föredragande för yttrandet från budgetkontrollutskottet. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I sin resolution om den årliga politiska strategin för 2007 uttryckte Europaparlamentet skepsis mot Europeiska tekniska institutet (EIT). Man betonade risken för att befintliga strukturer överlappas, och uttryckte oro för att institutet kan komma att konkurrera med dessa om redan begränsade forskningsmedel.

Självklart finns det behov av att förbättra gemenskapens insatser inom forskning, innovation och utbildning, att inrätta partnerskap mellan den offentliga och privata sektorn och framför allt att göra det lättare för små och medelstora företag att få tillgång till ny kunskap. Men vi kan inte bortse ifrån att förslaget om institutet har tagits fram mycket snabbt, vilket har långsiktiga konsekvenser. Detta framgår ännu tydligare med tanke på hur man samtidigt har inlett nya strategiska instrument, som Europeiska forskningsrådet.

Man bör även lägga märke till att de ekonomiska resurserna för det sjunde ramprogrammet skars ned med 30 procent efter överenskommelsen om budgetplanen. Med tanke på de begränsade medlen för forskning på EU-nivå måste vi se till att EIT inte drar till sig resurser som annars skulle ha varit ämnade för annan verksamhet inom forskningssektorn. Finansieringen bör vara ett tillägg till den nuvarande budgetplanen, och de nya resurserna bör komma från flera olika källor – på gemenskapsnivå, nationell och regional nivå och från den privata sektorn.

För det första måste styrelsen utses genom ett öppet urvalsförfarande, där kommissionen bör uppmanas att underrätta de andra institutionerna vid lämpligt tillfälle. Dessutom måste Europaparlamentet och rådet kunna ge sitt medgivande till Europeiska tekniska institutets strategiska prioriteringar innan kommissionen antar dem slutgiltigt.

Slutligen bör Europaparlamentet och revisionsrätten ha fullständig insyn i institutets räkenskaper. Enligt min åsikt krävs det först en noggrann granskning av ett pilotprojekt, baserad på en oberoende extern utvärdering, innan det kommer att vara möjligt att avgöra om det är tillrådligt att inrätta EIT som ett permanent gemenskapsorgan eller om EU skulle kunna ha större nytta av att satsa sina resurser på annan gemenskapsverksamhet inom forskning och utveckling.

  Erna Hennicot-Schoepges (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för kultur och utbildning. – (FR) Herr talman! Det är synd att kommissionen inledde projektet Europeiska tekniska institutet utan att först se till att det fanns resurser för det. Utskottet för kultur och utbildning godkände förslaget efter att ha klargjort vissa punkter, som utfärdandet av utbildningsbevis. Detta kommer att ligga kvar inom medlemsstaternas och de deltagande högre utbildningsanstalternas befogenhetsområde. Utbildningsbevisen kommer att ha en ETI-märkning som ett europeiskt bevis på kompetens, men mångfalden inom den högre utbildningen i EU kommer att beaktas.

Dessutom måste ETI bidra positivt till rörligheten för studerande. I samband med detta behöver frågan om överförbarhet av stipendier fortfarande lösas. Jag uppmanar ledamöterna att rösta för ändringsförslag 36 för att främja rörlighet för studerande. Visste ni att bara 3 procent av de europeiska universitetsstudenterna har utnyttjat sin fria rörlighet?

ETI är ett fascinerande framtidsprojekt för samarbete, innovation och forskning, och den privata sektorn kommer att hjälpa till att få högre utbildningsanstalter att medverka. Detta kommer att bli en verklig utmaning för den europeiska konkurrenskraftens framtid. Jag vill gratulera vår föredragande Reino Paasilinna, och jag vill tacka kommissionen och det tyska ordförandeskapet, som verkligen hjälpte till att föra arbetet med texten framåt.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor. – (PL) Herr talman! Idén om att inrätta ett europeiskt tekniskt institut, som först kom ut 2005, förtjänar på alla sätt stöd. Den föreslagna strukturen med ett nätverk av kunskaps- och innovationsgrupper har chansen att bli ett utmärkt sätt att stimulera innovation i hela EU.

Att skapa en ordentlig rättslig grund och därmed möjliggöra permanent finansiering av institutet var min prioritet som föredragande från kommittén som fick i uppdrag att utarbeta ett yttrande från utskottet för rättsliga frågor. Att tilldela institutet organstatus i enlighet med det interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006, särskilt dess del C och artikel 47, är oerhört viktigt i detta sammanhang, liksom utskottets förslag om att öka marginalen under underrubrik 1 A i budgeten för 2007–2013, så att institutet garanteras 309 miljoner euro.

ETI:s födelse är särskilt viktig för det vetenskapliga klimatet i den nya delen av det förenade Europa, som har en stor och hittills outnyttjad inneboende potential. Jag stöder därför varmt myndigheterna i Wrocław i deras beslut att försöka få ETI:s styrelse eller en av kunskapsgrupperna att förlägga sina kontor till deras stad, där hela 140 000 studenter studerar.

Slutligen vill jag framföra mina varmaste gratulationer och tack till Reino Paasilinna för ett utmärkt samarbete, och gratulationer till ett enastående betänkande.

  Romana Jordan Cizelj, för PPE-DE-gruppen. – (SL) Herr talman! Vår uppgift började med Wim Koks rapport. Hans meddelande var tydligt. Vi var ansvariga för att styra Lissabonstrategin i riktning mot dess viktigaste mål och ge den ett lämpligt innehåll. Tillsammans utarbetade vi sjunde ramprogrammet och programmet för konkurrenskraft och innovation. Därmed gav vi forskning och företagsamhet en europeisk dimension.

Men vi var osäkra på om detta var tillräckligt för att öka innovationsnivån i Europa. Vi var medvetna om att det fanns ett underskott på cirka 100 000 ingenjörer och forskare i Europa, och att vi inte kunde stimulera innovation i sig enbart genom direkta incitament och projekt. Vi hade fortfarande inga förbindelser med universiteten och därmed ingen förvaltning av mänskliga resurser.

Denna brist täcks av ETI. Institutets mervärde ligger i de band det skapar mellan forskningssektorn och den akademiska världen och näringslivet. De forskningsgrupper och akademiska grupper som blir medlemmar i kunskaps- och innovationsgrupperna inom ETI kommer att behöva visa sin kvalitet. ETI-märkningen, som de medverkande kommer att kunna använda, kommer därför även att bli ett bevis utåt på gruppens kvalitet. Jag förväntar mig att de medverkande kommer att använda märkningen till sin fördel som en kvalitetsmärkning.

Samtidigt bör ETI-märkningen också kunna bli till hjälp för potentiella företagskunder. De måste kunna tillhandahålla ett tillräckligt antal lämpligt utbildade anställda och bemöta kortsiktiga och långsiktiga problem med forsknings- och utvecklingsprojekt. ETI-märkningen kommer att underlätta valet av samarbetspartner eller chefer för utbildnings- och forskningsprojekt.

Lämplig finansiering för att kunna driva ETI har varit ett besvärligt hinder under tidigare förhandlingar. Vi tror att vi kommer att lyckas med att säkra offentliga medel, men det är bara en liten del. Det kommer snart också att vara dags för näringslivet, den privata sektorn, att bemöta globaliseringen med samma engagemang som vi har visat.

  Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill förstås först av allt gratulera min kollega Reino Paasilinna till detta mödosamma arbete. Det är sannerligen en mycket svår början – inte bara för betänkandet i parlamentet, utan också för själva institutet.

Det är faktiskt sorgligt att ETI måste påbörja ett så viktigt arbete med så lite entusiasm, särskilt från vissa ledamöter av rådet och kanske även från kommissionen. Jag instämmer helt med grundinnehållet i kommissionsledamotens synpunkter, även de om kunskaps- och innovationsgrupperna. Liksom Reino Paasilinna, som jag varmt gratulerar till hans arbete, också har föreslagit, behöver vi ett begränsat antal grupper för att alls kunna sammanställa något pilotprojekt. Detta är helt riktigt. Jag hoppas att dessa projekt också kommer att ge positiva resultat.

Jag instämmer även i finansieringsfrågan. Det var oseriöst av vissa ledamöter av rådet att säga: ni vill göra något nytt, visst, men ingenting kan finansieras med nya medel. Ta bara de pengar som finns tillgängliga för er i budgeten. Sådant hör inte hemma där något nytt måste skapas.

Att vi huvudsakligen använder forskningsmedel är fullständigt godtagbart, men det är helt rätt att söka nya finansieringsmöjligheter för det här projektet, precis som för Galileo till exempel, delvis från outnyttjade marginaler i budgeten, medel som ännu inte har fördelats, och delvis genom nya åtaganden från de enskilda medlemsstaternas sida.

En viktig punkt – som Reino Paasilinna också tog upp – är att ETI och kunskaps- och innovationsgrupperna hjälper oss att behålla och att vinna tillbaka personal med hög kompetens i Europa. Vi vet genom många analyser att folk inte nödvändigtvis ger sig av på grund av ekonomiska skäl, utan på grund av chanser. Om vi åter kan skapa nya chanser genom dessa institutioner så att personal med hög kompetens kan stanna kvar i Europa eller komma tillbaka från Amerika och andra länder, så kommer ett betydande bidrag ha gjorts till att åter göra Europa till en mittpunkt för ny teknik.

  Jorgo Chatzimarkakis, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman! Först av allt vill jag tacka Reino Paasilinna för hans mycket effektiva samarbete. Det var en mycket svår uppgift, men ni var alltid redo att samarbeta. Jag vill också tacka kommissionsledamoten för den uthållighet han har visat månad efter månad, och för hans lojalitet mot projektet. Ni ska få se att ert framhärdande kommer att ge resultat till sist, trots allt motstånd ni har mött ända från första början, särskilt från den vetenskapliga världen.

Sedan ordförande José Manuel Barroso, tydligt inspirerad av MIT (Massachusetts Institute of Technology), först sådde fröna till idén att inrätta ett europeiskt tekniskt institut, har denna idé, detta projekt, förändrats. I dag ser det annorlunda ut än den ursprungliga versionen gjorde. Det är lika bra det, för vid utgångspunkten var vi fortfarande något vaga om strukturen. Nu har ett europeiskt projekt uppstått och något nytt har utvecklats. Vi är en världsdel av idéer, det vet vi. Vi är mycket bra på forskning; vi är mycket bra på vetenskap, men vår svårighet ligger i att omvandla dessa underbara idéer, som har revolutionerat världen, till konkreta produkter. Det är vårt problem.

När man således definierar forskning som ekonomisk investering i kunskap, blir innovation därför den omvända processen. Från kunskap kommer en produkt, en licens, ett patent, som blir till pengar igen. Detta är vår svaghet i Europa och det är just här som ETI, Europeiska tekniska institutet, kan hjälpa till. Det säger sig självt att denna förordningstext inte är någon odelad framgång. Det kan vi säga genast. Men den är en god kompromiss, och nu är det upp till oss att föra ut den till folket och i synnerhet att klargöra den med de berörda parterna.

Föredragandena har arbetat mycket väl tillsammans. Vi bör inte förlora det övergripande målet ur sikte bara för att ETI:s särskilda målgrupp är små och medelstora företag. Målet är också att få tillgång till kunskap vid universitetsinstitutioner, men huvudsakligen handlar det om nätverksarbete, en process som inte fungerar så bra för oss.

Jag vill ge svar på ett par kontroversiella punkter. Kommissionen föreslår att den själv bör fastställa ETI:s strategiska agenda. Som svar på detta vill jag säga att vi inte bör göra på det sättet. Det måste finnas självbestämmande även här, liksom för Europeiska forskningsrådet. Annars har inte den privata sektorn stor chans.

Frågan om immateriella rättigheter måste behandlas på ett sådant sätt så att det också blir attraktivt för ett medelstort företag att medverka i ETI. Naturligtvis behöver vi ett ETI som är ett varumärke och har ett märkesnamn. Vi vill ha ett starkt ETI och vi vill inte heller bara ha ett pilotprojekt eftersom detta skulle avskräcka många investerare – och vi behöver investerare.

Låt mig säga ytterligare en sak om finansieringen. Jag har personligen sysslat med frågan om ”lissaboniseringen” av vår budget ett tag nu. Detta innebär att vi kan ”lissabonisera” den stora budget vi har för jordbruks- och regionalpolitik, och vi talar uppenbarligen nu om att slå samman Galileo och ETI. Detta kommer redan mycket nära ”lissabonisering”, nämligen att vi investerar i innovation.

Låt oss därför sätta igång. Jag uppmanar parlamentet att stödja denna kompromiss med stor majoritet i morgon. Än en gång, herr Paasilinna, gratulationer till ert arbete.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Det är mycket bra att vi trots tidigare tvivel nu har möjlighet att höra konstruktiva kommentarer i parlamentet om upprättandet av ett europeiskt tekniskt institut. Jag skulle mycket gärna vilja att detta blir ett verkligt europeiskt initiativ.

Jag anser att vi bör betona principen om jämn geografisk fördelning av kunskaps- och innovationsgrupperna. Vi bör försöka se till att europeisk finansiering av detta projekt prioriteras av ett antal skäl, inte minst det svaga patentskyddet i Europa. Vi kommer inte att kunna lasta över denna börda på privata företag.

Europa behöver denna institution. Det bästa beviset på det är den livliga responsen från affärsmänniskor, lokala myndigheter och vetenskapliga kretsar i Nedre Schlesien. Redan innan lagstiftningsförfarandet för projektet har slutförts, har vi företaget EIT+ som startats särskilt för detta syfte, vi har villighet att använda strukturfonder, vi har avsiktsförklaringar från de största företagen i Nedre Schlesien, och vi har också 35 000 underskrifter från invånare i Nedre Schlesien som vill att institutet eller institutioner som utgör delar av det ska förläggas till Wrocław.

  David Hammerstein, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! Tyvärr är inte detta ett seriöst förslag. Ännu en gång vill Europa agera men kan inte. Gruppen De gröna var för projektet, men vi var för ett riktigt projekt, och det aktuella förslaget är bristfälligt och osammanhängande.

Finansieringsfrågan är fortfarande olöst efter förhandlingarna. Det europeiska förslaget på 308 miljoner euro är helt klart otillräckligt, och dessutom är det en mycket, mycket lägre siffra än kommissionen föreslog baserat på sina undersökningar. Vad vi har framför oss är därför en inbjudan att sluka upp och försvaga andra europeiska projekt, som sjunde ramprogrammet för forskning.

Om kommissionen verkligen vill inrätta institutet, som vi vill, måste man börja om med förhandlingarna om budgetplanen och man måste skapa en riktig budget, en stor budget på mer än 2 miljarder euro, vilket är vad som behövs. Kort sagt, om vi vill främja forskning och teknik kan vi inte ge euroskeptikerna vatten på sin kvarn genom ett så här osammanhängande projekt.

Det finns även problem med innehållet. Vi har tagit bort taket för administrativa utgifter – vi har krävt ett tak för alla projekt, men i det här fallet har vi tagit bort det. Vi har också tagit bort en av de största frågorna för livet i allmänhet – klimatförändringen – som skulle ha blivit en av frågorna för projektet, rentav en av de största, men som alltså har tagits bort. Detta är chockerande, ytterst chockerande. Kort sagt, här har vi ett projekt som uppenbarligen inte har någon ambition, inga pengar bakom sig och ingen sammanhängande plan, och detta beklagar vi djupt.

  Derek Roland Clark, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Det är en bra idé att tillföra ett tekniskt institut till de befintliga universiteten, men det är inte det som erbjuds. Förslaget är att det ska upprättas en institution vars styrelse kommissionen ska granska, som sedan väljer ut de kunskaps- och innovationscentrum som man först ska arbeta med, men som man senare kommer att vara förordnande för. Man kommer till och med att utfärda kvalifikationer med EU:s logotyp, utan hänvisning till de universitet som man använt sig av. Detta handlar väl ändå om nyskapande, men det kommer inte bara till en för att man vill det. Det är framför allt detta som kommer att stävja företagsamheten genom att inkräkta på universiteten, inte främja den.

För att uppmuntra nyskapande bör man fästa avseende vid enskilda personer vid universiteten. Man bör fästa avseende vid enskilda personer inom små och medelstora företag, och erbjuda dem resurser till att utvecklas och främja deras idéer. Det är ingen idé att föreslå ett nätverk för att förbättra och sprida idéer. Gemenskapen kommunicerar redan över hela världen. Goda idéer blir snabbt internationella. Ge för Guds skull upp detta försök att harmonisera universiteten och tänk på det värdefulla i de olika bidrag som dessa olika institutioner ger.

Om ni har pengar att göra av med bör de användas till att stödja innovatörer. De arbetar ensamma eller i små grupper. Européer som Arkimedes, Newton, Pasteur, Ehrlich, Röntgen, Fermi, Teller och Watson-Watt hjälptes inte fram av något institut. Allt de behövde var tid och utrymme att tänka och utföra forskning.

  Lydia Schenardi, för ITS-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Ett av de få områden där vi anser att Europeiska unionen kan ge verkligt mervärde jämfört med nationella initiativ är just forskning. Därför är vi för att man upprättar ett europeiskt tekniskt institut.

Vi delar också föredragandens farhågor, eller frågor. Det framtida ETI måste vara ett komplement till de initiativ som redan genomförts på europeisk nivå inom forskning och innovation, och får inte konkurrera med dem. Framför allt får det inte tära på budgeten som avsatts till sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling – som redan är knapp nog – utan det borde få ytterligare medel.

Med tanke på institutets utformning, som går ut på att sammanföra samarbetspartner från offentlig och privat sektor, vore det mycket bättre om dess resurser huvudsakligen kom från privata finansieringskällor och från dess rörelseintäkter. Det skulle vara ett tecken på dess nytta och effektivitet.

Vidare bör EU vara en pådrivande kraft, snarare än att skapa ännu en byråkratisk organisation som är en börda för de europeiska skattebetalarna.

Av dessa anledningar verkar det som att ETI-märkningen är en bättre idé än att institutet utfärdar egna utbildningsbevis. Även på denna punkt måste EU erbjuda mervärde och inte försöka ersätta vad som redan finns.

Slutligen har rädslan för meningslös överlappning och för ekonomisk och funktionell konkurrens med andra program lett oss till att stödja en utvärdering på ett tidigare stadium än vad kommissionen föreslagit, även om tiden mellan de följande utvärderingarna, som förlängts till vart sjunde år, verkar för lång. Om våra farhågor besannas, skulle vi behöva agera snabbt för att genomföra nödvändiga justeringar, eller till och med avsevärda ändringar, av förordningen. Alternativt skulle vi, även om detta inte följer europeiska normer, bli tvungna att avsluta experimentet.

  Roger Helmer (NI). – (EN) Herr talman! Då var det dags igen: mer spel för gallerierna, ytterligare ett övermodigt försök att söka efterlikna USA. USA har dollarn, därför måste vi ha euron, USA har ett GPS-system, därför måste vi ha Galileo, USA har Massachussetts Institute of Technology (MIT), därför måste vi ha ETI. Vi har kanske glömt bort att MIT är privatfinansierat, inte statligt finansierat, vilket är en av de främsta anledningarna till dess framgång.

Stora akademiska institutioner byggs från grunden och uppåt, inte från toppen och nedåt. De växer inte upp färdigformade ur marken efter en underskrift av en byråkrat.

Det är ingen som ifrågasätter behovet av innovation och forskning i Europa, men detta är fel sätt att försöka uppnå det på. Det kommer inte att fungera med statligt införda lösningar. Det ETI som föreslagits kommer att medföra duplikat av och motstridigheter med befintliga EU-program, som t.ex. ramprogrammet för forskning, programmet för konkurrenskraft och innovation och programmet för livslångt lärande.

Detta förslag finns inte med i den nuvarande budgetplanen, och finansieringen av det är absolut inte säkrad. Det är inte undra på att etablerade och utmärkta akademiska institutioner i Europa oroar sig för att man ska få lägre finansiellt stöd, att man ska förlora betydelsefull personal och att man ska förlora forskningsprojekt till ETI.

Jag förstår mycket väl att ordförande José Manuel Barroso tänker på sitt arv, men vi får inte låta hans arv skada europeiska universitet och forskningsanläggningar.

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Vi måste stödja innovationer och forskning över hela Europa. Detta är en uppgift av avgörande betydelse för näringsliv, universitet och forskningsinstitut, medlemsstater och unionen. Det kommer att kräva mer resurser till forskning och innovationer. Det är anledningen till att jag vill betona det som kommissionsledamoten framhöll tidigare – att den centrala frågan vad gäller ETI nu är finansiering och stöd. Anledningen är att vi inte bara måste se till att ETI finansieras, utan också att det inte finansieras med och får sina resurser genom pengar som annars skulle ha använts för att finansiera forskning och innovation i andra program och projekt.

Jag anser att detta inte kan understrykas för ofta, eftersom resurserna för ETI måste komma från andra budgetposter än de som i dag bidrar till arbetet för nyskapande och forskning inom det sjunde ramprogrammet för forskning, ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation (CIP) och andra punkter under utgiftskategori 1A.

Om vi lyckas med det så kan vi lyckas att tillföra extra resurser till innovationer och forskning i Europa och bidra till innovationerna. Utifrån min grupps perspektiv vill jag betona att detta är det avgörande test som kommissionen måste klara och som vi måste bidra till, för om detta lyckas kan vi alla ge ett bidrag till Europa genom fler och bättre innovationer. Om detta lyckas kommer vi att lyckas med innovationerna.

  Robert Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman! Logiken bakom Europeiska tekniska institutet är rimlig: nämligen att forskning är av central betydelse för alla ekonomiska framsteg. Forskning är beroende av forskare som utbildas vid ledande universitet. Universiteten måste kunna räkna med betydande och förutsebar offentlig och privat finansiering.

Europeiska unionen ligger efter på alla dessa områden. Räknat i genomsnitt för hela EU ligger våra anslagna medel för forskning långt under Japans och USA:s offentliga och – i synnerhet – privata forskningsbudgetar. EU, med en befolkning på 500 miljoner, sysselsätter 1,2 miljoner forskare. USA, med en befolkning på 300 miljoner, har 1,3 miljoner. I Europa står offentliga och privata medel för högre utbildning i genomsnitt för 1,3 procent av BNP, jämfört med 3,3 procent i USA. EU lägger ut mindre än 10 000 euro per student, medan USA satsar mer än 35 000 euro. Men allt är inte en dans på rosor på andra sidan Atlanten. Av 2 500 universitet är det bara 100 som är verkligt framstående, och dessa delar på 32 miljarder euro forskningsmedel varje år. Denna siffra ska jämföras med den ynka summa som föreslagits för ETI. Om inte våra regeringar anslår mer pengar till forskning, kommer luften helt att gå ur ETI och andra projekt. Varje år producerar USA runt 40 000 doktorer. En tredjedel av dem kommer från resten av världen. Inom naturvetenskapen är andelen icke-amerikaner större än 50 procent.

Varför är det på detta sätt? Jo, för att USA fortfarande tror på vetenskapliga framsteg. Där européerna är snabba att se risker och skrämt gömma sig bakom försiktighetsprincipen, ser amerikanerna nya möjligheter. Detta gäller bioteknik, nanoteknik, och till och med hur man bemöter klimatförändringar. Medan Europa satsar på att beklaga sig, hyllar USA tekniska och vetenskapliga framsteg. Rädsla inför framtiden och rädsla för framsteg är roten till Europas misslyckanden. Utan en attitydförändring kommer ETI inte att spela någon roll.

  Grażyna Staniszewska (ALDE). – (PL) Herr talman! Jag vill uttrycka en förhoppning om att kunskaps- och innovationsgrupperna som utgör Europeiska tekniska institutet kommer att fördelas jämnt inom EU. Detta är särskilt viktigt eftersom institutet bör vara ett instrument som mobiliserar hela gemenskapen i samma grad, som ökar konkurrenskraften och de tekniska framstegen och därmed ger ekonomisk utveckling i hela EU – inte bara i de gamla medlemsstaterna.

Jag vill också ta tillfället i akt att ge mitt fulla stöd till det polska förslaget om att förlägga sätet för institutets styrelse till Wrocław. Detta är en stad i snabb utveckling, i gränslandet mellan det gamla och det nya Europa, vid gränsen av fyra stater: Polen, Tyskland, Österrike och Tjeckien. Det är en stad med några utmärkta högre utbildningsanstalter och nära 150 000 studenter. Såväl de nationella myndigheterna i Polen som de lokala myndigheterna i Wrocław och den polska akademiska världen är fullständigt redo att utföra denna uppgift.

Jag vill betona att om man förlägger institutets styrelse och kunskaps- och innovationsgruppen till Wrocław kommer det inte på något sätt att strida mot det grundläggande kriteriet för ETI – kvalitetskriteriet. Tvärtom faktiskt: polsk forskning och den polska akademiska världen ligger på en hög europeisk nivå och är i många fall världsledande.

Institutet måste bli ett instrument som främjar högre innovationsnivåer i hela Europeiska unionen. Det är det enda sättet för oss att kunna bemöta utmaningarna från en global, kunskapsbaserad ekonomi.

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Herr talman! Redan innan Europeiska tekniska institutet har blivit till har dess namn ändrats till Europeiska institutet för innovation och teknik. Om detta kan hjälpa det att komma till, är jag säker på att ingen har några invändningar.

Det är värt att påpeka att parallellt med arbetet som pågår i utskottet för industrifrågor, forskning och energi har också några viktiga frågor behandlats av vårt budgetutskott i samband med Europeiska institutet för innovation och teknik. Det har blivit överenskommet att runt 400 miljoner euro ska anslås till projektet nästa år, och 2013 kommer budgeten att vara sex gånger så stor. Men problemet är vem vi ska ta från för att ge till institutet, eftersom inga medel har avsatts i sjuårsbudgeten; inte en enda euro har anslagits. Det är som om vi trodde att Lissabonstrategin, som institutet var tänkt att bli en viktig del av, bara är ännu ett papper, och att allt detta bara är fler sagor från politikerna. Vad jag menar är att kommissionen tidigare informerade parlamentet, formellt eller informellt, om sin avsikt att upprätta institutet, och samtidigt avsatte vi inte så mycket som fem euro till det. Detta visar på en viss brist på samstämmighet, xxx eller till och med någon form av schizofreni.

Min stad, Wrocław, uppfyller alla kriterier för att bli högkvarter för Europeiska tekniska institutets styrelse. Ett beslut om detta bör fattas av kommissionen så snart som möjligt.

  Alyn Smith (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! I den moderna politiken måste det svåraste för en politiker att säga – förutom ”jag hade fel” – vara ”vi måste stanna upp och tänka om”. Det skulle behövas i den här debatten. Jag är den första att tillstå det hårda arbete som har lagts på detta förslag och på detta betänkande, både i parlamentet och i andra institutioner, och jag beklagar verkligen att slutresultatet inte alls rättfärdigar det.

Det är mycket beklagligt för mig personligen, eftersom jag inledningsvis var mycket entusiastisk över detta förslag. Jag väckte personligen intresset för det vid universiteten i Skottland, inom våra små och medelstora företag och hos andra parter, och jag har sett förslaget bli allt svagare, mer urvattnat, rörigare, riskablare och alltmer bristfälligt finansierat.

Jag är övertygad om att alla här i kammaren är överens om att Europa inte kommersialiserar forskningen i tillräckligt hög grad. Vi har enats om att något måste göras, men resonemanget ”vi måste göra något, detta är något, därför måste vi göra det” är utan tvekan ologiskt och kommer att leda till ett dåligt, konstlat, svagt EU-arrangemang som inte kommer att uppfylla våra förhoppningar. Låt oss i stället vara modiga, avbryta detta nu och börja om från början, och forska fram och skapa ett nytt och bättre ETI för Europas framtid.

  Angelika Niebler (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först av allt, mitt uppriktiga tack till vår föredragande, min kollega Reino Paasilinna, och till alla skuggföredragande och kolleger i utskotten som ombetts yttra sig, som alla har arbetat mycket konstruktivt under de senaste månaderna för att ge ETI en form som vi kan fatta beslut om i morgon med stor majoritet.

Europeiska institutet för innovation och teknik har tillfälle och potential att bli en europeisk ledstjärna. Jag är fast övertygad om detta, och jag beklagar att vi har lagt debatten om detta viktiga projekt så sent på dagen. Detta ämne förtjänade verkligen att diskuteras på morgonen. Jag hoppas emellertid innerligt att ändringsförslagen om att avslå kommissionens hela förslag inte kommer att få majoritet i morgon.

Vi var alltid eniga om målet för Europeiska tekniska institutet: vi vill stärka Europas innovationsförmåga. Vi måste också förbättra överföringen av teknik och sakkunskap från forskning och utbildning till näringslivet och till ekonomin – det var vi också alltid eniga om. Den avgörande frågan var alltid: kan Europeiska tekniska institutet utgöra ett värdefullt bidrag till detta?

Jag anser att ETI, i den form som vi nu har det i Reino Paasilinnas betänkande, verkligen har förmåga att utföra detta arbete och skapa europeiskt mervärde. Till skillnad från amerikanerna har vi satt stopp för vårt sätt att placera institutet helt på egen hand och pumpa in mängder av resurser i det. Nej, vi gör detta på vårt eget sätt, på det europeiska sättet, genom att bygga upp en nätverksstruktur och främja och stödja de universitet, tekniska högskolor, forskningsinstitutioner och läroanstalter vi redan har här. Vi ska sedan förhoppningsvis skapa europeiskt mervärde genom en intelligent struktur av nätverksarbete.

Jag är säker på att ETI kommer att bli en succé, och jag är glad över att kunna bidra till det. Jag kommer inte nu att tala på Münchens vägnar, München som ju också har arbetat för att bli säte för ETI:s högkvarter. Det är viktigt att vi i morgon ger vår välsignelse till projektet med bred majoritet.

  Gyula Hegyi (PSE). – (EN) Herr talman! Enligt vad som sägs talade de vetenskapsmän i Los Alamos som utvecklade atombomben i Manhattanprojektet i USA under andra världskriget ungerska med varandra. De övergick bara till engelska när Robert Oppenheimer var med. Edward Teller, E.P. Wigner och Leo Szilard var faktiskt födda i Ungern, och de studerade i Budapest.

Vi ungrare har ett relativt litet hemland, men vi kan stoltsera med 50 nobelpristagare, huvudsakligen inom naturvetenskap. Eftersom vårt språk inte är besläktat med så många andra språk söker sig många begåvade unga ungrare som vill arbeta inom naturvetenskapen till verksamheter där det inte finns några språkliga hinder.

Våra vetenskapsmän och unga forskare, som framför allt verkar inom matematik, fysik, kemi och biovetenskap, är högt ansedda över hela världen. Därför gläder det mitt land, mina landsmän och mig själv att kunna erbjuda Budapest som säte för styrelsen och ett centrum för Europeiska tekniska institutet (ETI). Jag yrkar naturligtvis på att beslutet om detta säte ska fattas så snart som möjligt.

Budapest skulle, å ena sidan som huvudstad i en ny medlemsstat där det inte finns något säte för någon EU-institution, och å andra sidan med oerhört stor erfarenhet på området för naturvetenskap, utgöra ett idealiskt säte för ETI.

Jag stöder Reino Paasilinnas betänkande fullt ut. Det behövs ingen enorm byråkratisk organisation, bara ett nätverk för kunskapsgrupperna. Ett öppet och ärligt urvalsförfarande för sådana grupper på en konkurrensmässig grund är också mycket viktigt. Forskningscentrum och -företag vid universiteten bör samarbeta, och vi måste göra allt vi kan för att involvera affärsverksamhet i ETI:s arbete. Att synliggöra ETI genom att beteckna de kvalifikationer som tillförs genom sådana kunskapsgrupper skulle förmodligen medföra ytterligare mervärde.

I fråga om finansiering stöder jag inte idén att finansiera ETI med hjälp av resurserna för den gemensamma jordbrukspolitiken, eftersom ingen vet hur nästa års jordbruksskörd kommer att se ut.

  Kyösti Virrankoski (ALDE). – (FI) Herr talman! Först av allt vill jag tacka Reino Paasilinna för ett utmärkt betänkande. Idén om ett europeiskt tekniskt institut föddes hos kommissionen först efter det att EU:s fleråriga budgetram redan hade antagits. Det är anledningen till att finansieringen för institutet var sporadisk och dess uppdragsbeskrivning var vag. Efter parlamentets debatt förbättrades förslaget betydligt, även om det fortfarande finns mycket att klargöra.

EU-finansiering är fortfarande problematiskt. Precis som Nina Škottová sa, antas större delen av finansieringen komma från strukturfonderna och från EU:s forskningsprogram. Men detta är inte alls någon självklarhet, för medlemsstaterna beslutar om hur strukturfonderna ska användas enligt sina egna prioriteringar. De flesta medel för forskning beviljas av konkurrensskäl. Trots kommissionens försäkringar, skulle principen om sund konkurrens kunna bli svår att följa när den ansökande är någons ”skötebarn”.

Frågan om finansieringen för ETI:s nätverk av kunskaps- och innovationsgrupper (KIG) är också i princip öppen. Om medel ska beviljas från EU-program, skulle KIG även behöva skjuta till egna medel. Till detta kan inte pengar från EU:s budget användas, de måste komma någon annanstans ifrån. Hur detta ska gå till är inte heller klart. Ändringen av budgetplanen som föreslogs av kommissionen förra veckan löser delvis dessa problem. Förhoppningsvis kan allt bara bli bättre.

Utvecklingen till en livskraftig europeisk institution kommer att kräva hårt arbete, och kan inte ske enbart genom pengar. Därför önskar jag projektet framgång i framtiden.

  Vasco Graça Moura (PPE-DE). – (PT) I mars 2006 bekräftade rådet att Europeiska tekniska institutet som ordförande José Manuel Barroso föreslog skulle utgöra ett viktigt steg för att överbrygga klyftorna mellan högre utbildning, forskning och innovation. Det är förståeligt. Eftersom det är känt att europeisk forskning och innovation är underlägsna Nordamerikas, vore det lämpligt att ta fram instrument som gör det möjligt för oss att effektivt konkurrera med Förenta staterna på detta område.

Vi vet alla att arbetsförhållandena och lönerna för forskare är mycket bättre i Förenta staterna, och även att investeringarna i den offentliga sektorn, särskilt i samband med försvarsindustrin, universiteten och den privata sektorn, är ojämförligt mycket högre än i Europa. För att kunna konkurrera behöver vi därför en verklig europeisk motor som kan nå detta mål, och motorn behöver få tillräckligt med bränsle, det vill säga tillräckliga budgetmedel. Planen var därför att identifiera och välja ut offentliga och privata investerare, och en del av pengarna skulle tas från EU:s egna resurser, men parlamentet skrämdes av det förslaget. Man upphörde att tänka på de grundläggande målen och riktade sin uppmärksamhet mot den punkten, vilket i någon mån var att börja i galen ända. Vad vi bör göra är att ge rådet ansvaret för att förse ETI med nödvändiga medel från EU:s bidrag till finansieringen. Budgetmässig dumdristighet och antagligen vissa akademiska företagsintressen förbittrade hela diskussionen. Om de grundläggande frågorna om inrättandet av MIT, Massachusetts Institute of Technology, hade hanterats på det sättet skulle det än i dag inte finnas något MIT.

Tyvärr anser jag att när kommissionen föreslog en fullfjädrad Ferrari, gav parlamentet den bara en liten trehjulig trampcykel. Jag kommer att rösta för resolutionen, eftersom det är den enda vi har, eftersom det är allt som finns kvar, men jag beklagar att den inte gick mycket längre. Det skulle för övrigt kunna ha medfört ett särskilt mervärde för oss, eftersom byggnaden där vi håller våra sammanträden skulle ha blivit säte för ETI, och därmed en gång för alla gjort slut på den politiska, rättsliga, funktionella och ekonomiska avvikelse det innebär att behöva komma till Strasbourg varje månad för dessa plenarsammanträden.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag hoppas på att kunna tala i två minuter. Jag gratulerar föredraganden till ett väl avvägt betänkande, och jag tackar kommissionsledamoten för två och ett halvt års hårt arbete. Projektet har förändrats betydligt jämfört med hur det såg ut i början, och förändringarna har varit mycket positiva. Konkurrenskraft och innovation i Europa har varit de kanske viktigaste frågorna för varje ordförandeskap på senare tider. Och vad vi talar om handlar i mycket hög grad just om denna framtida europeiska konkurrenskraft, som Europeiska tekniska institutet är tänkt att främja. Jag har fyra saker som jag vill säga om detta ämne.

För det första har EU redan ett gemensamt forskningscenter, man har redan ett eget forskningsråd, och man är i färd med att införa gemensamma teknikinitiativ. Det är mycket viktigt att vi inte låter europeisk vetenskap och innovation på den europeiska marknaden fragmenteras. Dessa institutioner får inte bara börja arbeta isolerat och för sig själva. Detta är också en mycket viktig uppgift för kommissionen.

För det andra måste vi komma ihåg att institutionerna som jag har nämnt inte kan utplåna de skillnader som finns mellan dem. Låt oss därför inte glömma bort att Europeiska tekniska institutet är avsett att stödja hela kunskapstriangeln. Särskild vikt behöver läggas vid samarbete inom utbildning och innovation, eftersom ingen europeisk institution arbetar med detta i praktiken. Detta innebär att vi måste främja utbildning för innovation, eftersom forskning trots allt inte krävs för varje specifik innovation. Ibland är en skicklig ingenjör allt som behövs.

För det tredje stöder jag inrättandet av ett institut, men alla dessa vetenskaps-, forsknings- och utvecklingsinstitutioner kommer inte att kunna lösa vartenda problem, eftersom deras funktion bara är att pumpa in innovation i ekonomin. Man måste se till att mekanismen fungerar även i en annan riktning, och detta beror på om vår marknad är öppen, om vi kommer att ha förnuftigt begränsat offentligt stöd. Med andra ord beror det på hur den gemensamma och fria europeiska marknaden kommer att fungera.

Och för det fjärde har vetenskap, studentutbyten, utbyten av kompetenta ingenjörer och innovation alltid varit grunden för integration mellan folk och länder. Detsamma kan vara fallet nu, och det är därför institutioner som hör samman med Europeiska tekniska institutet bör förläggas till de nya medlemsstaterna. Jag uppmanar starkt till att så ska bli fallet.

  Teresa Riera Madurell (PSE). – (ES) Herr talman! Gratulationer till ert utmärkta arbete, herr Paasilinna. Det har inte varit lätt. Stora ansträngningar har gjorts för att utforma ett livskraftigt institut, med inspiration från andra framstående exempel, men med de nödvändiga anpassningarna till Europas komplexitet och mångfald.

Resultatet gör att jag nu kan framföra mitt stöd för ETI som ett nytt och lovande instrument för att integrera kunskapens tre sidor – utbildning, forskning och innovation – vilket vi hoppas ska ge mervärde till de instrument som redan finns på plats.

ETI bör också vara en mittpunkt för kvalitet, grundat på en modell som går ut på att integrera forskningsinstitutionerna med företag. Vi hoppas att detta kommer att fungera som en katalysator för den innovationsfrämjande kultur som är så avgörande för att förbättra vår konkurrenskraft.

Finansieringen av ETI är den stora överenskommelse som vi fortfarande måste uppnå. Jag håller med om att den inledande finansieringen och dess styrstruktur bör komma från gemenskapsbudgeten, och att både de offentliga bidragen från medlemsstaterna och de privata bidragen bör användas för att utveckla kunskaps- och innovationsgrupper som ligger i linje med institutets prioriteringar.

  Lambert van Nistelrooij (PPE-DE). – (NL) Herr talman! I utskottet för industrifrågor, forskning och energi har vi genom utmärkt samarbete och samråd lagt till innovation i namnet på Europeiska institutet för innovation och teknik, som det nu heter. Detta är utmärkt. Jag förstår också från kommissionsledamot Ján Figeľ att även kommissionen vill anta detta namn. Allt detta handlar ju om att introducera a) utbildning, akademiker, ingenjörer och b) innovation från kunskapsinstitutioner och företag på marknaden. Kedjan av kunskap-färdighet-kassa står inför allt starkare konkurrens från hela världen och kräver ännu intelligentare organisation. Vi måste överbrygga denna europeiska klyfta med innovation och inte köra fast med enbart utbildning. Reino Paasilinna fångade vår uppmärksamhet med stor entusiasm när han diskuterade detta ämne.

En andra anmärkning är att det inte behöver vara något dåligt att vi nu väljer en begränsad struktur och en begränsad ekonomisk grund. Om formeln är framgångsrik kommer vi även inom näringslivet att få se att denna offentliga partner, tillsammans med den offentliga partnern i medlemsstaterna, kommer att börja ge ekonomiskt stöd genom strukturfonder eller på annat sätt. ETI-titeln måste vara eftertraktad. I det här fallet står ”kvalitet” för ”världsledande”. Det är dit man vill höra, och det finns också stöd för detta. Om man lyssnar på universiteten, nanoteknikindustrin och den framväxande klimatrelaterade industrin, finns det utbrett stöd för detta. Efter att ha lyssnat på de många argumenten för Wrocław, frågar jag mig också om ett val redan har gjorts om att inrätta ett styrelsecentrum på en effektiv plats inom Centraleuropa. Jag hör att det finns entusiasm för detta på många orter.

Slutligen finns det en verklig nisch, en lucka mellan vad vi har i de tidigare instrumenten och utbildningsprogrammen, mellan de olika programmen. Man måste skapa med djärvhet och ambition. Det behövs en stark ledare. Det måste verkligen bli något av det här – och då, 2010, kommer vi att kunna säga: visst var det ett bra initiativ. Investeringar lönar sig med tiden.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (RO) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först av allt gratulerar jag föredraganden Reino Paasilinna, som nästan helt skrev om kommissionens text och gjorde den funktionell.

Kunskapstriangeln – innovation, forskning och utbildning – som består av universitet, center och institut för forskning samt företag, är oumbärlig för att kunna uppnå Lissabonstrategins mål, nämligen att 3 procent av bruttonationalprodukten ska investeras i forskning, varav två tredjedelar bör komma från den privata sektorn. Kunskaps- och innovationsgrupperna kommer att bli en bro mellan den privata sektorn och den akademiska och forskningsinriktade världen.

Jag anser att de pilotprojekt som Reino Paasilinna har föreslagit är nödvändiga, och jag hoppas att vi kommer att ha ett sådant pilotprojekt även i Rumänien. Investeringar krävs längs hela linjen, från produktion till spridning och användning av resultaten från forskning och innovation. Finansieringen av institutet är det första steget, men vi behöver också investeringar på området för små och medelstora företag och inom den privata sektorn, eftersom där finns personal och resurser för att samfinansiera forskningsprojekten.

Det måste finnas en långsiktig strategi. Immateriella rättigheter är viktigt, men vi måste se upp så att detta initiativ inte överlappar gemensamma företag. Jag hoppas att institutet kommer att arbeta mer med klimatförändringar, informationssamhället och nanoteknik.

ORDFÖRANDESKAP: MORGANTINI
Vice talman

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Det planerade Europeiska tekniska institutet, som ofta kallats den europeiska innovationens flaggskepp, knyter samman kunskapstriangelns tre element: innovation, forskning och utbildning. Nyckeln till framgång för projektet är enligt min åsikt gott samarbete mellan akademiska center och näringslivet. Europeiska tekniska institutet måste först och främst vara i stånd att dra till sig stora belopp privat finansiering.

I dag vill jag fästa Europaparlamentets uppmärksamhet på de förberedelser som görs för att Wrocław ska bli institutets högkvarter, eller annars ett av centren för dess kunskaps- och innovationsgrupper. Wrocław kan ses som en symbol för den europeiska historien, staden kallas ofta för Central- och Östeuropas Strasbourg. Det finns för närvarande över 140 000 studenter som studerar i Wrocław, och staden är ett av Polens främsta center för forskning. Den har gett liv till EIT+, ett center för innovation och teknik som arbetar för att institutet ska förläggas till Wrocław. En sista anmärkning: under de senaste tio åren har Wrocław blivit en stad med moderna finansiella tjänster, en plats som drar till sig kapital från hela världen, en symbol för europeisk kreativ energi och en positiv symbol för globaliseringen.

  Dorette Corbey (PSE). – (NL) Fru talman! Ännu ett nytt institut – det kan mycket väl komma att bli avslutningen på kvällen. Utöver Europeiska forskningsrådet och teknikplattformarna, de gemensamma teknikinitiativen, Eureka, konkurrens- och innovationsprogrammet, sjunde ramprogrammet och Gemensamma forskningscentret (GFC), har vi nu ytterligare ett kunskapsinstitut. Mervärdet är innovation, för det är det som saknas i jämförelse med Förenta staterna, Japan och Kina. Idén bakom detta är att det finns tillräckligt med goda idéer och vetenskapliga insikter i Europa, men att dessa inte utvecklas till konkreta produkter. Frågan är förstås om ett nytt institut kan bidra till den här processen. Frågan är också om små och medelstora företag kan hitta rätt bland alla dessa kunskaps- och forskningsinstitut. Bristen på innovation borde kanske förklaras med den komplexa lagstiftningen som hindrar innovation, snarare än med brist på institut. Icke desto mindre kan det nya institutet med sina kunskaps- och innovationsgrupper kanske bidra med något. Jag hoppas att ETI kan bidra med mycket och att det kommer att utmärka sig på området för klimatpolitik, eftersom det är ett område som är i stort behov av reformer och innovation. Trots mina tvivel önskar jag ETI en lysande start och en framgångsrik framtid.

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag vill tacka er, inte bara för att ni har gett mig ordet, utan också för möjligheten att närvara vid denna intressanta debatt, för om vi tittar två år tillbaka – eller åtminstone ett och ett halvt – ser det helt annorlunda ut. Jag vill bara uttala mig om vissa punkter och förbereda för vidare samarbete, för vi har inte nått målet än. Det är långt kvar till en slutgiltig etablering, men vi har redan uppnått något mycket betydelsefullt i rådet och parlamentet.

Jag ska först kommentera en mindre fråga, som togs upp av några kolleger från Verts/ALE-gruppen: Enligt David Hammerstein föll klimatförändringar bort. Det anser inte vi. Som förslaget ser ut nu innehåller det bland annat ett område för förnybar energi och klimatförändringar. Vi vill inte yrka på detta, vi vill inte formulera det i alltför stor detalj, för det är upp till styrelsen att fatta ett slutgiltigt beslut och definiera det. Men de globala utmaningar och mycket krävande frågor som vi nu står inför är en av anledningarna till att vi talar om ETI, för vi måste samla resurser och samordna de styrkor vi har för att svara på något sätt.

Herr Smith! Jag besökte och talade vid Royal Society i Edinburgh om högre utbildning, och ETI utgjorde en mycket stark, intressant och dessutom ömsesidigt inspirerande debatt. Jag skulle inte låta mig hindras av sådana budskap från Edinburgh eller de rektorer jag mött, men systemet är naturligtvis under utveckling. Deltagande är frivilligt, och jag anser att vi bör se det som ett gemensamt ansvar men med full frihet att inta vissa ståndpunkter.

Jag vill ta upp fyra saker angående det generella innehållet. För det första vill jag tacka för den innovativa sinnesstämningen i parlamentet, för precis som några av er redan sagt handlar detta om innovation, och innovation måste inledas genom att ta itu med det sätt vi hanterar innovation på. Det sker inte bara med hjälp av teknologi, utan det handlar inledningsvis om en ny strategi, ett nytt sätt att kommunicera och samordna institutioner på, och villkor för rörlighet, för erkännande av kvalifikationer osv. – och naturligtvis om pengar, men det är inte den avgörande faktorn. Det är inte den främsta faktorn. Den främsta faktorn är inställningen, tillvägagångssättet, naturligtvis tillsammans med en rimlig finansiering.

Sedan våren 2005 har vi gått från idéer till koncept till ett förslag, och ni har varit delaktiga hela vägen. Det är inte bara kommissionen och olika byråkrater, eller vad vi ska kalla dem, som är involverade, utan det är ett slags gemensamt arbete, och det är anledningen till att vi bör vara medvetna om att om vi försöker uppnå något tillsammans så kommer vi att lyckas mycket bättre med det engagemang som vi ser här.

För två år sedan var det, som ni kanske minns, Strasbourg eller någonting felaktigt som uppmärksammades i medierna, inte ett starkt åtagande till innovation från EU:s sida. Nu har vi många betydande kandidater. Bara i kväll har Wrocław, Budapest, München och många fler nämnts – jag ska inte glömma bort dem. Jag har fått många fler meddelanden från olika universitet. Det är bra, för det visar att vi nu åtminstone tror på idén och vill erbjuda något mycket seriöst. Det är något som vi behöver i Europa. Vi är inte ”Europas förenta stater”. Det här är inte Massachusetts. Det här handlar om hur vi ska sammanställa bättre villkor och ett konkret projekt för ett mer innovativt Europa. ETI är inte den kompletta lösningen. Det är en av lösningarna. En del har kallat det för ett flaggskepp. Jag skulle snarare kalla det en isbrytare mot ett mer innovativt Europa för skapande av bättre villkor för immaterialrätt – ni vet hur lång tid det tar och hur svaga vi är – och ett ökat godkännande och erkännande av examina och utbildningsbevis etc. – många saker.

Om de tre städer som nämnts inte är säten bör de åtminstone vara kunskaps- och innovationsgrupper. Men jag vill säga att det var fel att i inledningen säga att det handlar om pengar och plats. Nej, dessa ska komma som en del av förslaget, men inte den viktigaste delen. Svaret kommer inom 12 månader efter att vi definitivt har enats om inrättandet. Det gläder mig verkligen att det finns mycket trovärdiga kandidater nu, men det ska komma när vi har enats om den rättsliga grunden. Rådet kommer att försöka välja den bästa av de befintliga betydande kandidaterna.

För det andra, vad gäller pengar: I förra veckan föreslog vi ett sätt som vi skulle kunna nå det slutliga skedet på, då vi inte bara säger hur mycket pengar vi kan ge organet till 2013, utan också från vilken källa. Det handlar om en grundläggande verksamhet, men det krävs, som många av er redan sagt, att mycket mer pengar mobiliseras. Jag skulle inte säga att det är avgörande i fråga om övergripande volym, men i fråga om ett trovärdigt bidrag från unionen. Vi kan inte förvänta oss att någon ska utfärda ett carte blanche eller löften om vi inte tillför något trovärdigt. Men det finns många konkreta svar, avsikter att investera, också från näringslivet och företagssammanslutningar, men vi måste lägga fram ett fullständigt förslag.

Vad gäller det som Jerzy Buzek sa om initiativ och gemensamma tekniska förslag, nätverk och plattformar är detta förslag inte motstridigt. Det är ett komplement till befintlig politik och befintliga initiativ, och vi kan föreställa oss att vissa befintliga samarbetsmodeller kommer att öka samarbetsintensiteten, och tillsammans med andra partner, endera från universitet eller företag, ansöka om en plats inom ramen för ETI. Jag anser följaktligen att det från plattformar, initiativ och nätverk är rimligt att förändra sättet vi är nyskapande på genom att ingå ett integrerat partnerskap.

Avslutningsvis vill jag nämna steget mot en ny innovationskultur. Detta är den rätta strategin. ETI handlar inte så mycket om platsen, ett säte och styrelsen, utan om en ny och bättre innovationskultur i Europa. Jag tror att det var allt som jag kunde och ville ta upp i mitt svar, men tack så mycket för en mycket positiv och konstruktiv atmosfär här i kammaren. Jag vill också, återigen, tacka föredraganden, Reino Paasilinna, för jag vet att det inte varit ett lätt arbete. Det är fortfarande svårt, och vi har inte nått slutet än. Men vi kan fullborda förslaget. Det ser jag fram emot.

(Applåder)

Kommissionens ståndpunkt om parlamentets ändringsförslag

Betänkande: Paasilinna (A5-0293/2007)

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag: 3, 12, 14, 18, 20, 23, 38, 44, 45, 46, 48, 49, 50, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 72 och 73.

Kommissionen kan i huvudsak godta följande ändringsförslag: 7, 16 och 28.

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag helt eller delvis, med vissa omformuleringar: 2, 15, 17, 26, 39, 29, 30, 32, 36, 37, 41, 42, 43, 51, 52, 53, 54, 56, 57, 59, 60, 61, 62, 70 och 74.

Kommissionen tar inte ställning till ändringsförslag 21 om finansiella aspekter i avvaktan på en överenskommelse om finansieringen.

Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 1, 4, 5, 6, 8, 9, 10, 11, 13, 19, 22, 24, 25, 27, 31, 33, 34, 35, 47, 55, 58, 69, 71, 75, 77, 78 och 79.

  Talmannen. - Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Europeiska tekniska institutet har förmåga att minska luckorna mellan EU och dess externa konkurrenter på innovationsområdet, och att väcka intresse hos miljoner unga forskare över hela Europa. För att kunna uppnå dessa mål är det ytterst viktigt att se till att projektet är genomförbart.

ETI, i den form som kommissionen har föreslagit, kommer att använda över 1,2 miljarder av de medel som var avsedda för sammanhållningspolitiken, och kommer att minska resurserna för program som bedriver framgångsrik verksamhet för att uppnå Lissabonstrategin. Detta skulle innebära att forskningsmedel centraliseras till ett enda europeiskt projekt och att det kommer att finnas färre finansieringsmöjligheter som är öppna för privata företag. ETI bör vara en kompletterande institution för innovation i Europa, inte en ersättning för små forsknings- och utvecklingscenter. Av den anledningen måste vi, tillsammans med rådet, hitta ett annat sätt att finansiera projektet.

I en av punkterna i betänkandet sägs att det är nödvändigt att institutet är beläget i ett europeiskt land där det finns ”europeiska spetsforskningscentra och ansedda högskolor”. Rumänien är ett land med en betydande tradition av forskning och innovation, med viktiga akademiska center och väl kvalificerade teknologer. Att välja Rumänien som värdland för Europeiska tekniska institutet skulle stimulera ekonomisk utveckling i hela regionen och bidra till att utjämna de klyftor som fortfarande existerar inom EU.

  Alexander Stubb (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Utbildning, forskning och innovation är vägen till framtiden. De är byggstenarna till det som kallas ”kunskapstriangeln”. Vi måste vara konkurrenskraftiga. Med kunskapstriangeln kan vi bli det. Därför betraktar jag Europeiska tekniska institutet (ETI) som en investering för framtiden.

Det finns de som tvivlar på vilket mervärde ETI skulle kunna erbjuda. Den struktur av nätverk som stöds i detta betänkande av Reino Paasilinna är en bra lösning. Sakkunskapen finns hos de delaktiga universiteten och institutionerna för högre utbildning. Därför kommer ETI att försöka vara ett signum för europeisk forskning i stället för att vara vad kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, har kallat ett ”flaggskepp” för europeisk forskning. Jag stöder denna idé.

Med mina studieår vid universitetet i bakhuvudet stöder jag också idén i betänkandet om att ETI:s kunskaps- och innovationsgrupper (KIG) ska vara juridiskt självständiga. Det är så som ETI:s KIG kan stimulera den europeiska innovationen på bästa sätt.

15. Mot en gemensam europeisk utrikespolitik för energi (debatt)

  Talmannen. - Nästa punkt är ett betänkande av Jacek Saryusz-Wolski, för utskottet för utrikesfrågor, om en gemensam europeisk utrikespolitik för energi (2007/2000(INI)) (A6-0312/2007).

  Jacek Saryusz-Wolski (PPE-DE), föredragande. – (EN) Fru talman! Jag vill presentera ett initiativbetänkande som rekommenderats av en överväldigande majoritet i utskottet för utrikesfrågor. I betänkandet förespråkas en gemensam europeisk utrikespolitik för energi för att vi ska kunna hantera utmaningarna på området för energisäkerhet. Det skulle ge ett nödvändigt och påtagligt mervärde till de ansträngningar som gjorts på nationell nivå, enligt subsidiaritetsprincipen, och skulle möjliggöra ett bättre skydd av Europas energiintressen.

Hur bör denna politik se ut? Den bör baseras på följande fyra principer: diversifiering, enighet när det gäller att försvara EU:s intressen och ett enat agerande, solidaritet i krissituationer och ett förstärkt samarbete med partner.

Vi måste utveckla en aktiv bred diplomati i energifrågor som syftar till att stärka vårt samarbete med alla betydande producent-, transit- och konsumentländer och att skapa en energimarknad som baseras på principen om ömsesidighet.

I betänkandet välkomnas förslagen om det tredje energipaketet i den form som de antogs av kommissionen i förra veckan, vilka tar upp dessa frågor och är i linje med betänkandet. EU måste vara aktivt, beslutsamt och enat. Den geopolitiska dimensionen av energisäkerheten har hittills försummats, och det är hög tid att ta igen det. Det nya fördraget kommer förhoppningsvis att utrusta EU med en rättslig grund för energisolidaritet, vilket skulle möjliggöra en förhandling om en ram för energisäkerhet med tredjeländer genom EU:s institutionella kompetens. I betänkandet rekommenderas ett infogande av en så kallad energiförsörjningsklausul i alla avtal med producent- och transitländer, som fastställer en uppförandekod och uttryckligen anger åtgärder som ska vidtas om en av parterna avbryter energiförsörjningen.

Vi bör ersätta det unilaterala sätt att handskas med energifrågor på som EU:s medlemsstater för närvarande föredrar med en ny gemensam politik som bygger på en multilateral strategi. Under tiden finns det ett behov av att upprätta ett välfungerande samrådsförfarande bland medlemsstaterna om strategiska beslut som kan påverka EU eller en av dess medlemsstater.

Den nya gemensamma utrikespolitiken för energi måste vara förenlig med all EU:s politik som rör externa aspekter, dvs. den inre marknaden, konkurrens, transport, handel, miljö, konsumentskydd, budget m.m. Det går inte att skapa en ny gemensam politik över en natt. Vi föreslår därför en gradvis tillnärmning, och denna nya politik bör dessutom utrustas med lämpliga instrument för att bli effektiv.

Vi föreslår inrättandet av en ny tjänst för en särskild representant för utrikespolitiken för energi efter att det nya fördraget – förhoppningsvis – har trätt i kraft. Denna representant ska ansvara för samordningen av alla ovan nämnda sektorsstrategier på EU-nivå, och särskilt de aspekter som rör den externa delen av energisäkerheten, och agera under överinseende av den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som i framtiden också skulle vara vice ordförande i kommissionen. Det skulle öka samverkan inom unionen.

Denna institutionella nyhet utgör därför en viktig grund för den nya strategin. Vi föreslår också att utarbeta en exakt färdplan, där mål på kort, medellång och lång sikt anges med en specifik tidsram för genomförande av dem, naturligtvis granskad av Europaparlamentet.

För att lyckas med detta måste vi sätta in EU:s inre dynamik och säkra det allmänna stöd som är nödvändigt. Medborgarna vill ha en trygg energiförsörjning till överkomligt pris. Denna önskan bör stå i centrum av projektet, och följaktligen utgöra ett av målen med vår strategi som kallas ”EU ska visa resultat”.

Gemensamma hot mot en trygg energiförsörjning i Europa bör följaktligen utlösa ett gemensamt svar. Men vi kan också uppnå mer än så: En ny gemensam politik kan leda till ytterligare europeisk integration och tillföra ny stimulans och ny styrka till EU som global aktör. Europaparlamentets ambition bör vara en krävande och modig strategi.

Dagens europeiska union inleddes för länge sedan med energifrågan. Då var det kolet som var den inledande anledningen till omdaning. Vi bör inte missa detta tillfälle att låta det ske igen. Europa behöver faktiskt energi, både i bokstavlig och bildlig mening.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag välkomnar verkligen initiativet från utskottet för utrikesfrågor, och i synnerhet ordföranden, Jacek Saryusz-Wolski, att lägga fram ett betänkande om en gemensam europeisk utrikespolitik för energi. Den senaste tidens utveckling har visat att detta initiativ kommer mycket lägligt. Betänkandet tjänar till att betona den ökande betydelsen av energifrågor i gemenskapssammanhang, framför allt de externa aspekterna och vikten av att Europeiska unionen uppträder enat i fråga om utrikespolitik för energi.

Jag värdesätter att betänkandet tydligt belyser Europeiska unionens och dess institutioners betydande framsteg det senaste året mot målet att uppträda enat. Hit räknas upprättandet av EU:s kontaktnätverk för trygg energiförsörjning (Nesco) utöver den befintliga gruppen för samordning av gasförsörjning och gruppen för oljeförsörjning. Nesco har verkat sedan början av sommaren, vilket har möjliggjort ett mycket användbart och tidigt utbyte av energiinformation mellan medlemsstater.

Men ett ännu tidigare utbyte av information om planerade initiativ av vissa medlemsstater skulle ändå vara mycket välkommet. Det finns följaktligen fortfarande en hel del kvar att uträtta, vilket understryks i betänkandet.

Kravet på en lämplig grund för fördraget för energi och energisäkerhet är särskilt viktigt och lägligt, liksom kravet på konkreta bestämmelser i fördragen som leder till att det skapas en gemensam europeisk utrikespolitik för energi. Jag välkomnar verkligen denna strategi, inklusive förslaget från utskottet för industrifrågor, forskning och energi om att principerna för den gemensamma energipolitiken ska ingå i EG-fördraget vid den kommande regeringskonferensen, så att det skapas en solid grund för ett gemensamt agerande på energiområdet gentemot tredjeländer.

Jag noterar också att utskottet har funderat vidare på förslaget om hur utrikespolitiken för energi ska förankras bättre i såväl kommissionen som rådet. Vi måste fundera vidare på denna viktiga fråga.

Jag anser att denna version av betänkandet också är geografiskt balanserad, och att betydelsen av att förbättra våra energiförbindelser, inte bara med våra grannar i öster utan också med partner i bl.a. Medelhavsområdet, Mellanöstern och Asien, erkänns.

Jag är redan mycket glad över det äkta energisamarbetet med Förenta staterna, men jag anser att vi kan uppnå mer på det området. Jag anser också att vi måste fortsätta arbeta med likasinnade energipartner, som t.ex. Norge, Kanada och Australien, för att stärka enigheten i fråga om värdet av öppna, ärliga och konkurrenskraftiga internationella energimarknader.

Eftersom jag är medveten om värdet av energistadgefördraget håller jag med utskottet om att en ratificering från Rysslands sida skulle vara mycket betydelsefull. Men jag är samtidigt övertygad om att principerna i stadgan också måste införlivas i ett kraftfullt energiavtal inom ramen för det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet med Ryssland.

Jag känner en faktisk oro över det antal rapporter som det föreslås att kommissionen ska utarbeta. Jag vet att de alla är viktiga i sig, men jag anser att de flesta av de frågor som nämns kommer att omfattas av den regelbundna översynen av energihandlingsplanen eller redan omfattas av kommissionens årsrapporter om tillämpningen av konkurrenslagen.

Jag är dock för en större delaktighet från parlamentets sida, och jag kommer att undersöka de förslag som framförts till mina kolleger i kommissionskollegiet för att kunna besluta om vad kommissionen kan göra rent praktiskt för att ta itu med de frågor som tas upp.

Avslutningsvis, när det gäller innehållet, har kommissionen för avsikt att driva på det arbete som vi ägnat oss åt sedan början av förra året och som speglar de flesta av de prioriteringar som tas upp i betänkandet, i synnerhet vad gäller genomförbarhetsstudien, för att undersöka hur de befintliga rättssystemen i EU ser ut om grannländernas energisektorer brister, och hur de kan stärkas.

Det är likaledes viktigt att lägga fram konkreta förslag om ömsesidighet, och jag välkomnar att ni i betänkandet erkänner betydelsen av de åtgärder för ömsesidighet som syftar till att skydda vår interna energimarknad.

Detta betänkande kommer mycket lägligt, både politiskt och innehållsmässigt sett. Kommissionen har under de senaste 18 månaderna arbetat aktivt med att förstärka EU:s utrikespolitik för energi, och det har, vilket också framgår i betänkandet, gjorts ett antal betydelsefulla framsteg.

Vi måste dock nå längre, och därför stöder jag till fullo uppmaningen i detta betänkande till konkreta bestämmelser i fördragen, som ska leda till utveckling av en gemensam europeisk utrikespolitik för energi.

Energisäkerheten är en fråga om vår ekonomiska säkerhet och vårt levnadssätt. Eftersom EU blir alltmer beroende av att importera energi krävs ett sammanhängande och fokuserat svar på de utmaningar som detta medför, inte minst i förbindelserna med våra huvudsakliga externa energiförsörjare. Detta har redan speglats i kommissionens senaste paket om de inre el- och gasmarknaderna, och jag välkomnar starkt er uppskattning av förslaget.

Jag vill också tillkännage att kommissionen kommer att genomföra en snabb och djupgående översyn av de vidare aspekterna av EU:s utrikespolitik för energi, och att vi definitivt kommer att offentliggöra resultatet av detta arbete.

Jag vill tacka utskottet för utrikesfrågor och framför allt dess ordförande, Jacek Saryusz-Wolski, för detta initiativ och för att ha gett parlamentet möjlighet att föra en debatt om denna fråga av extremt stor betydelse för Europa, och jag ser fram emot att fortsätta vårt samarbete i framtiden.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Mina första ord blir att gratulera min kollega och vän Jacek Saryusz-Wolski till hans utmärkta betänkande.

Det är nu dags att EU visar upp en enad front i energifrågan, för vi står inför allvarliga hot mot säker försörjning, transitering och investeringar.

Det är dock synd att punkt 62 i betänkandet är så kategorisk i sin fullständiga åtskillnad av ägandet mellan energiproduktion, överföring och distribution, eftersom det finns andra lösningar för att kunna förena inrättandet av en europeisk energimarknad med den nödvändiga politiska säkerhet som vi måste behålla kring våra nätverk.

När det gäller den internationella handeln måste vi insistera på att kapitel om energi ingår i alla nya handelsavtal. Sund konkurrens måste upprättas på internationell nivå, särskilt genom och under Världshandelsorganisationens övervakning.

Slutligen måste vi stödja internationella vetenskapsinitiativ, som det termonukleära försöksreaktorprogrammet ITER, som förutom EU omfattar ett antal andra partnerländer jorden runt.

  Umberto Guidoni (GUE/NGL), föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Förbrukningen av de fossila bränslekällorna och förändringar i den geopolitiska situationen har placerat energisäkerhet högst upp på Europeiska unionens politiska agenda.

EU:s växande beroende av extern energiförsörjning, huvudsakligen från instabila länder, ger upphov till oro över medlemsstaternas ekonomiska och politiska intressen, liksom över EU:s allmänna säkerhet. Jag tror emellertid inte att vi kan bemöta dessa utmaningar enbart genom att öka produktionen och importen från andra länder, utan vi bör snarare söka en lösning på efterfrågan på energi inom Europa.

Det är av den anledningen som utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet uppmanade till satsningar på energieffektivitet och förnybara energikällor under nästa årtionde, som den främsta vägen till att minska beroendet av olja och gas. Eftersom produktion och konsumtion av energi är de största källorna till utsläpp av växthusgaser, krävs integrerade miljö- och energipolitiska insatser för att uppnå målen för en hållbar energipolitik.

Därför bör inte kampen mot klimatförändringar enbart höra miljöpolitiken till, utan stå i centrum för Europeiska unionens politik, både inrikespolitiken och handelspolitiken. Till exempel är det oerhört viktigt att EU ser till att biobränslen inte hotar en trygg livsmedelsförsörjning i världen eller sätter press på tredje världens ekonomi att öka monokultur och avskogning.

Stöd för utveckling och användning av förnybara energikällor kan säkra en rättvis överföring av teknik till länder utanför EU och ge fördelar i form av europeiskt ledarskap inom utvecklingen av internationella marknader. Förslaget om ett energipartnerskap med Afrika är därför viktigt, och vi borde ingå liknande partnerskap med Kina och Indien med tanke på dessa länders tillväxt. Uppnåendet av millenniemålen för utvecklingsländer bör prioriteras.

  Lena Ek (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (EN) Fru talman! Grundvalarna i Europeiska unionens energipolitik är öppenhet och rättsstatsprincipen. Och som vi har sett under de senaste två åren är detta också en mycket viktig fråga när det gäller energi och utrikesförbindelser.

Vi har redan problem i EU i fråga om trygg energiförsörjning, konsumenträttigheter och miljöfrågor, och vi måste göra något åt växthuseffekten.

Vi upplever också allvarliga störningar på marknaden, något som klart och tydligt framgick av Neelie Kroes’ betänkande där behovet att bolagisera framläggs, något som också handlar om utrikesförbindelser. Detta är en mycket viktig aspekt av denna fråga. Vi måste därför bygga om vårt energisystem i EU med hänsyn till produktion, distribution och konsumtion.

Jag skulle vilja tacka föredraganden Jacek Saryusz-Wolski för ett mycket gott samarbete. Han har tagit hänsyn till samtliga texter från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Det som är mindre glädjande är hans tillägg när det gäller den nya Solana-liknande funktionen, att EU ska kunna stå enat. Denna nya institution skulle, som jag ser det, skapa en osäkerhet när det gäller uppgifter, en situation som kännetecknas av uppdelning och erövrande, och den går helt emot grundvalarna i vår energipolitik. Vi kan inte kontrollera ömsesidigheten med en sådan institution, öppenheten omöjliggörs och parlamentets befogenheter begränsas. Det går också helt emot det som vi vill uppnå på andra områden. Vi har därför begärt en delad omröstning om detta ämne i morgon.

Slutligen instämmer jag med kommissionsledamoten i att det är mycket viktigt att vi infogar energifrågan i det nya fördraget.

  Christopher Beazley, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Detta betänkande är ett allvarligt, djupgående och inspirerande arbete. Föredraganden har samlat stöd i utskottet för utrikesfrågor men också i de andra fyra utskotten som vi just hört ifrån. Enligt min mening kommer betänkandet att hälsas med ett stort jubel i morgon, vilket även omfattar stöd från mig själv och, något som verkligen gläder mig att säga, mina brittiska kolleger.

Kommissionsledamot Piebalgs! Ni gick mycket långt i er inledning för att stödja det initiativ som utskottets ordförande Jacek Saryusz-Wolski har tagit med, som jag vill uttrycka det, en stor mängd nyskapande och förmåga, eftersom det fanns utmaningar för många.

Jag har två specifika frågor som ni kanske vill svara på. Ni hävdade på tal om en av våra största leverantörer, Ryssland, att ni ser fram emot ett nytt avtal enligt handlingsplanen. Vad är det för fel med det gamla avtal som Ryssland faktiskt har undertecknat, energistadgan, som innehåller transiteringsprotokollet? För om våra grannar och leverantörer, som vi ömsesidigt är beroende av, ständigt bryter avtal, vilket förtroende kan vi ha i framtiden? Vi ser fram emot harmoniska förbindelser, men vi måste försvara vår egen planhalva och inte bara instämma med dem som befinner sig i försörjningsställning.

Jag håller inte med Lena Ek i hennes reservationer – hon kanske lyssnar – om den höga representanten. Jag anser att Jacek Saryusz-Wolski har helt rätt i att vi måste ha en institutionell representant, antingen det är ni själv eller, som vi väntar oss, ett dubbelt ansvar – förankrat i både kommissionen och rådet. Jag håller inte alls med Lena Ek. Detta ökar öppenheten, eftersom parlamentet skulle få en direktkontakt i och med att kommissionens vice ordförande innehar rollen som denna höga representant.

Skulle ni kunna uppehålla er ett kort stund vid denna institutionella fråga i ert svar, som enligt min mening verkar vara så oerhört viktig och som parlamentet kommer att framhålla mycket kraftigt?

  Justas Vincas Paleckis, för PSE-gruppen. – (LT) Fru talman! Jag vill gratulera föredraganden och framföra mitt tack för det goda samarbetet med att samordna ändringarna av betänkandet om denna nya, modiga fråga.

Europeiska unionen tillämpar osäkert sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och har just börjat utforma sin energipolitik. Det föreslås att man ska gå ännu längre, det vill säga skapa en gemensam europeisk utrikespolitik för energi. Jag anser att detta är det rätta steget att ta, för utrikespolitiken och energipolitiken flätas samman alltmer och vi måste tänka på framtiden.

De länder som styr över energikällor kan falla för frestelsen att försöka styra över hela världen, eller åtminstone utöva ett särskilt inflytande över vissa regioner. Detta betänkande visar på sätt att undvika detta, genom att använda en berättigad EU-åtgärd – solidaritet. Jag är säker på att det är mycket viktigt att utse en hög representant för utrikespolitiken för energi med dubbelt ansvar. Det påminner mig om Henry Kissingers välkända uttryck – tjänstemännen i leverantörsländerna och transitländerna och representanterna för stora företag skulle ringa honom och han skulle inte kunna stoppa telefonsamtal från huvudstäderna i EU-medlemsstaterna.

Ledamöterna i Europaparlamentet förväntar sig rapporter från kommissionen om hur den föreslagna politiken ska tillämpas, samt en bedömning av hur tredjeländer efterföljer principerna om öppenhet och ömsesidighet. Om den här politiken är godtagbar för EU kan vi undvika problem när bilaterala avtal ska slutas, som förbigår grannarna i EU.

EU och Ryssland är beroende av varandra på områdena för energiimport och energiexport. Båda söker möjligheter till diversifiering och de kommer inte att sluta göra det. Men de kommer fortfarande att förbli naturliga samarbetspartner som kompletterar varandra en bra tid framöver. Det är mycket viktigt att avtal mellan EU och Ryssland grundas på internationell rätt och övervakas tydligt. Vägen framåt för detta stakas också ut i detta betänkande.

(Applåder)

  István Szent-Iványi, för ALDE-gruppen. – (HU) Fru talman, herr kommissionsledamot! Först av allt vill jag gratulera Jacek Saryusz-Wolski, som har skrivit ett utmärkt betänkande om ett mycket viktigt och aktuellt ämne, och jag vill tacka er för att ni har arbetat tillsammans, för ert samarbete och er villighet att uppnå kompromisser.

Utan tvivel är frågan om energisäkerhet en av de största utmaningar som Europeiska unionen står inför. Numera är detta inte i första hand en teknisk eller en ekonomisk fråga, eller ens en fråga om förvaltning av energisektorn. I grund och botten är det en strategisk fråga.

EU som helhet importerar för närvarande 50 procent av sin energiförsörjning från länder utanför EU. Enligt uppskattningar från experter kommer EU att importera 70 procent av sin energiförsörjning 2030. Detta innebär att vårt energiberoende är mycket stort. Redan nu är många medlemsstater i mycket högre grad beroende av utlandet för sin energiförsörjning och flera av de nya medlemsstaterna är beroende av en enda extern leverantör. Dessutom är detta en leverantör som alltmer utnyttjar energi som ett sätt att hävda sina egna politiska intressen. Denna leverantör är ibland ute efter att straffa medlemsstaterna, andra gånger att splittra dem. Mina damer och herrar – jag talar om Ryssland.

Det finns ett brådskande behov av en gemensam energipolitik, en energipolitik som grundas på enighet och solidaritet, precis som Jacek Saryusz-Wolski just har beskrivit. Det är mycket viktigt att öka diversifieringen av våra källor och våra transportkorridorer, eftersom de områden av världen som vi har att göra med i båda fallen är instabila, eller i stor utsträckning instabila, och detta hotar även en trygg energiförsörjning för oss.

I betänkandet föreslås att man ska tillsätta en hög representant för utrikespolitiken för energi, men ALDE-gruppen stöder inte detta. Vi är oroliga för att det skulle kunna leda till konflikter om befogenhetsområden, vi är oroliga att Europaparlamentets granskningsrätt skulle inskränkas och vi är oroliga att det inte skulle ge något verkligt mervärde.

Samtidigt anser vi emellertid att en mycket viktig aspekt av betänkandet är att man betonar vikten av energiprojekt, särskilt Nabuccoprojektet, som en viktig gemensam verksamhet på energiområdet för Europeiska unionen, som skulle kunna representera första steget mot en verklig gemensam utrikespolitik för energi.

Jacek Saryusz-Wolskis betänkande förtjänar särskilt beröm för att ha uppmärksammat oron kring Nord Stream-gasledningen. Denna oro har delvis med miljön att göra, men den är också i minst lika hög grad politisk, och gasledningen kan bara byggas om vi finner tillfredsställande lösningar och tillfredsställande svar på alla dessa frågor. Energistadgefördraget är särskilt viktigt eftersom det utgör grunden för europeiskt samarbete i energifrågor, och även Ryssland måste ratificera det. Tack.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Vi har en god möjlighet att etablera en gemensam energipolitik. I det senaste meddelandet från kommissionen kan vi se att vi är på rätt spår. Betänkandet från Jacek Saryusz-Wolski är också ett viktigt steg i denna riktning.

Först och främst har vi här en ganska god bild av energihandelns problem inom ramen för utrikespolitiken. EU har undvikit detta under en lång tid. Det gick så långt som till Rysslands fientliga missbruk av energi för att få oss att inse att energihandeln har blivit ett snävt politiskt instrument. I betänkandet bygger man in energisäkerheten i EU:s säkerhetsprioriteringar.

I betänkandet finns en väldefinierad solidaritetsprincip och kravet att använda flera leverantörer och transportkorridorer. Man uttrycker mycket välgrundade farhågor angående Nord Stream-rörledningen, krav på att Ryssland ska följa energistadgans principer, WTO:s deltagande och utvidgningen av vår energipolitik så att den sträcker sig längre än till EU:s medlemsstater.

Av alla dessa skäl stöder vår politiska grupp gärna detta betänkande. Jag gratulerar föredraganden.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag stöder föredragande Jacek Saryusz-Wolskis bedömning av problemen i samband med importberoende och det växande beroendet av import av energibränslen och jag har mycket lite att invända i sammanhanget – föredraganden beskriver förhållandena mycket väl i betänkandet. Jag stöder dock inte de lösningar som läggs fram i betänkandet och anser att viktiga strategiska mål för den inhemska, inomeuropeiska energipolitiken borde ha speglats i detta betänkande.

Jag menar att det viktigaste instrumentet för att minska detta växande importberoende är att minska energikonsumtionen på alla områden, och jag anser också att den 20-procentiga ökning av energieffektiviteten som EU har åtagit sig att uppnå senast 2020 måste vara ett mål som gör sig gällande i den strategiska energipolitiken inom utrikespolitiken. När vi inser hur mycket gas som konsumeras helt i onödan bara inom den ryska byggsektorn, gas som annars exporteras till EU, är det uppenbart hur mycket vi kan vinna om vi tillämpar våra effektivitetsstrategier här hemma och sedan också förvandlar EU:s utåtblickande energistrategi till en hållbar metod för Ryssland. Detta skulle också innebära att vi påverkar Rysslands inhemska energipolitik.

När det gäller olja – beroende av OPEC är alltid en nackdel mot bakgrund av den upphetsade diskussionen om Ryssland – vill jag säga följande: om EU lyckas göra ekonomiska, effektiva pilotmodellbilar och införa en flygbränsleskatt skulle vi vinna mer på detta än på upphetsade diskussioner med OPEC om marknader och exportmöjligheter.

Herr Saryusz-Wolski, vi stöder vissa, men inte alla delar!

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Fru talman! Detta är i vissa avseenden ett mycket ärligt betänkande. Ordalydelsen är tydlig. Det har hittills inte funnits någon fördragsgrund för denna energipolitik. Det stämmer! För mig är dock frågan följande: varför har man tagit detta initiativ?

Initiativet har tagits – vi har nu hört detta tydligare i de muntliga inläggen än vad som kunde läsas i själva betänkandet – med hänsyn till Rysslands energipolitik. Denna baslinje är just den tråd som löper genom hela betänkandet. Det är ett anti-ryskt betänkande – vilket tydligt formuleras på flera olika sätt i olika punkter – och i betänkandet förklarar man tydligt att EU vill bli en global aktör och att en utrikespolitik för energi i stort sett är ett medel för att nå detta mål. Detta är också ärligt i vissa avseenden och något som kan vara eller inte vara politiskt önskvärt. Vi vill inte att detta ska ske!

Tydliga krav har ställts i förhållande till vissa projekt. Lobbyverksamheten för Nabucco-rörledningen, som även förekommer här i parlamentet, finns också i detta betänkande. Man behandlar länder kollektivt: Turkiet betraktas nästan uteslutande som transiteringsnavet för energi. Turkiet är dock mer än bara det. Jag anser att formuleringarna om Förenta staterna är särskilt bra. Det står: ”Europaparlamentet understryker särskilt hur viktigt det är att intensifiera energidialogen med Förenta staterna och andra viktiga energipartner som delar EU:s värderingar.” Jag vill bara påminna er om att Förenta staterna är mitt uppe i ett krig i Irak tillsammans med en rad olika partner, vilket också sker delvis p.g.a. energiintressen. Om detta är samma värderingar måste vi mycket tydligt säga nej till denna utveckling!

I texten förklaras det tydligt att de olika G8-medlemmarna som deltar kommer att stödja intressen i energisektorn och att man kommer att upprätta en koppling med de militära delarna. Som sagt: i många avseenden är det ett mycket ärligt betänkande. En av mina kolleger har beskrivit det som att betänkandet har en doft av det kalla kriget omkring sig. Jag anser att detta stämmer och min grupp kommer därför att förkasta detta betänkande.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Det börjar bli hög tid att vidta åtgärder i riktning mot en utrikespolitik för energi. I Jacek Saryusz-Wolskis betänkande driver man särskilt på Nabucco-projektet, och det av en god anledning. Vår kommissionsledamot med ansvar för energifrågor, Andris Piebalgs, utsåg vältaligt denna rörledning till ”EU:s gemensamma energipolitik förkroppsligad”. Men ord måste följas av handling och det är av det skälet vi varmt välkomnar utnämningen av Jozias van Aartsen till EU-samordnare för Nabucco-projektet.

Den senaste tidens brittiska och österrikiska uppdrag angående möjliga gasleverantörer för Nabucco, Turkmenistan och Azerbajdzjan, är också bevis på EU:s beslutsamhet. Det positiva gensvaret från Ashgabat och Baku ger i vilket fall som helst perspektiv på frågan. Två frågor är av yttersta vikt för en effektiv uppföljning av Nabucco-projektet, vars kostnad uppgår till miljarder euro. För det första måste det råda harmoni mellan de aktuella intressenterna i gruppen. För att fatta mig kort måste det österrikiska projektledningsföretaget OMV omedelbart upphöra med sina envisa försök att fientligt överta gruppartnern MOL, ett ungerskt olje- och gasföretag. Ytterligare en uppenbarligen brådskande uppgift för Nabucco-samordnaren Jozias van Aartsen är att på EU:s vägnar vara uppmärksam på fler försök från Ryssland att infiltrera detta intressanta projekt för energidiversifiering.

Om det skulle visa sig att Nabucco-projektet och liknande planer från EU:s sida inte lyckas fullt ut, kommer energidiversifieringen att vara otillräcklig för EU:s nya medlemsstater. Detta kommer att resultera i en fragmentering av den europeiska energimarknaden och den diplomatiska ridån kommer då tyvärr att falla över EU:s utrikespolitik för energi. EU-institutionerna måste se till att detta aldrig sker.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! I likhet med föredraganden anser jag också att det är nödvändigt och viktigt att koppla utrikespolitiken till energipolitiken.

Jag hoppas att det inte är nödvändigt att förklara hur en lämplig koppling mellan de två politikområdena, som båda skulle stärkas av en gemensam strategi, skulle leda till ekonomisk tillväxt och välstånd för de europeiska medborgarna, till en större politisk stabilitet i världen och en möjlig dominoeffekt för våra viktigaste europeiska partner.

Vi bör emellertid inte bara prioritera energiförsörjningstryggheten, utan även inrikta oss på en hållbar, effektiv energipolitik som gör EU allt mer självförsörjande när det gäller energi och därmed oberoende i förhållande till yttre påtryckningar som kan påverka, ibland i hög grad, EU:s åtagande för att främja demokrati, mänskliga rättigheter och fred.

En verkningsfull gemensam politik måste grundas på ökade resurser till forskning om förnybar energi och investeringar i kärnkraft, så vi bör alltså inrikta oss på vad vi har: kunskaper, yrkeskunnighet och teknik. Om vi även lägger till politisk vilja kan vi omvandla den europeiska energikrisen till ett unikt tillfälle: att ha en komplett, teknisk fördel när den nära förestående världsenergikrisen kommer, för att vinna över våra största konkurrenter när det gäller den ekonomiska utmaningen.

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Dagens debatt skulle kunna gå under titeln ”vem kommer att få övertaget när det gäller att leda EU:s utrikespolitik?” Kommer det att bli stora producenter eller tredjeländer, eller kommer det att bli EU:s institutioner?

Genom att skapa en gemensam energipolitik, som Jacek Saryusz-Wolski föreslår, kommer EU att bli en mycket starkare aktör på världsarenan, bättre positionerad för att försvara sina medlemmars intressen. En gemensam energipolitik måste bli en grundläggande del av vår gemensamma säkerhetspolitik.

Så sent som januari 2006 började EU-länderna inse att energi har utnyttjats och kommer att utnyttjas av Ryssland som ett centralt utrikespolitiskt instrument. President Vladimir Putin har öppet gett det statsägda Gazprom en sådan roll. För mitt land, Estland, är detta inget nytt: Estland upplevde en fullskalig energiblockad för 16 år sedan, när Ryssland straffade sina tidigare kolonier för att de försökte bli helt oberoende.

Detta betänkande visar att det är hög tid för en enad strategi. Alltför ofta har bilaterala avtal i själva verket lett till att man vänder bort blicken från demokratiska normer och verkligen skadat EU:s enighet och trovärdighet. Gasledningsprojektet i Östersjön till exempel borde först och främst ses om ett politiskt redskap, som kommer att göra det möjligt för Putins Ryssland att ytterligare dela EU, genom att spela ut vissa stater mot de andra.

Jag stöder därför starkt de två centrala idéerna i detta betänkande: att inrätta en befattning för en särskild EU-representant som ska samordna utrikespolitiken för energi och innefatta en solidaritetsklausul om energi i framtida fördrag. Men jag är särskilt uppmuntrad av kommissionsledamot Andris Piebalgs för hans djupt professionella, konstruktiva och tillmötesgående inställning, och jag ser fram emot vårt goda samarbete.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Fru talman! Jag vill först och främst tacka föredraganden Jacek Saryusz-Wolski för möjligheten att samarbeta med honom och att vi har lyckats att nå kompromisser. Vi har just nämnt en av dessa kompromisser som handlar om dem som är ansvariga för en utrikespolitik för energi. Jag vet att detta är ett komplicerat område som inte är helt okontroversiellt, och kommissionsledamoten har fortfarande mycket att göra i sammanhanget. Om det går så långt kommer inte bara utrikespolitikerna att involveras, utan även kommissionens energipolitiker.

Ett viktigt mål för vår utrikespolitik för energi är diversifiering. Detta innebär inte att vi vill vidta åtgärder mot de länder som vi köper råolja eller naturgas från, men vi vill kunna utnyttja andra källor. Till och med Ryssland försöker att få tillgång till källor för att kunna leverera råolja eller naturgas till EU. Det är vår lagliga rätt att också försöka få tillgång till dessa källor. Frågan om ömsesidighet är dessutom en viktig aspekt i förhållande till Ryssland. För vår grupp betyder inte detta en politik gentemot Ryssland, utan en politik med lika rättigheter. Om Ryssland öppnar sina marknader ska vi också göra det. Men man kan inte begära att vi ska öppna allt samtidigt som Ryssland stänger allt. För oss finns det ingen logik i detta.

Den sista punkten jag vill ta upp är en mycket svår fråga, som även finns med i ändringsförslaget, som handlar om förhållandet mellan energipolitiken och politiken för de mänskliga rättigheterna. När jag var i Azerbajdzjan under en kort tid med mina kolleger diskuterade vi detta. Dessvärre finns de flesta av våra leverantörskällor i länder där man inte prioriterar de mänskliga rättigheterna högt. Detta får inte resultera i att vi säger att vi inte kommer att hämta mer energi från dessa länder. Men det måste innebära – om vi vill behålla vår trovärdighet – att vi kommer att göra båda: energipolitik, men även människorättspolitik, och förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna i dessa länder. Det får inte innebära att vi säger ”vi hämtar energi, inget annat intresserar oss”. Vi måste erbjuda en parallell strategi. Detta är det enda trovärdiga man kan göra.

  Samuli Pohjamo (ALDE). – (FI) Fru talman! Jag vill också gratulera Jacek Saryusz-Wolski till ett utmärkt betänkande om en mycket viktig fråga. Betänkandet visar att EU fortfarande har mycket att göra för att upprätta en gemensam energipolitik.

Jag vill betona vikten av att förnybar energi kan bidra till att förbättra självförsörjningen av energi, diversifiera energikällorna och kontrollera klimatförändringen. Vi måste fortfarande investera avsevärt i forskning och produktutveckling om vi ska kunna öka andelen förnybar energi.

Medlemsstaterna måste få behålla sin rätt att fatta beslut om energi och utnyttja sina egna energikällor, men samtidigt behöver vi samarbete, utbyte av bästa metoder och även gemensamma regler och bestämmelser för att främja upprättandet av en gemensam energipolitik.

Det är också viktigt att genomföra gemensamma projekt om förnybar energi i samarbete med EU:s grannstater så att hela Europas förnybara energiresurser kan användas på ett mer ändamålsenligt, effektivt och hållbart sätt.

  Inese Vaidere (UEN). – (LV) Mina damer och herrar! Jag vill först och främst tacka föredraganden Jacek Saryusz-Wolski för hans heltäckande och oerhört lägliga betänkande. När det gäller energifrågorna har både EU och medlemsstaterna behörighet. Det är tydligt att det under dessa omständigheter inte är någon lätt uppgift att arbeta för en gemensam utrikespolitik för energi. Om vi löser situationen alltför snabbt kan detta emellertid göra oss beroende av energileverantörer i instabila länder med tveksamma demokratiska meriter. En trygg energiförsörjning är en viktig del av den allmänna säkerheten. Erfarenheterna visar att energi kan vara ett mycket effektivt instrument för politiska påtryckningar. Den enda motåtgärden är en gemensam politik och solidaritet. En av EU:s största leverantörer är Ryssland, som vi just nu håller på att utarbeta ett nytt partnerskaps- och samarbetsavtal med. Man måste införliva energistadgans principer i detta avtal och Ryssland måste naturligtvis ratificera stadgan. I förhållande till icke-EU-länder i vilka man kan se ett ökat energibehov, borde EU se till att leverera teknik för förnybar energi till dem på förmånliga villkor. Detta skulle absolut visa sig vara värdefullt på många sätt i framtiden. I förra veckan offentliggjorde kommissionen ett förslag om ytterligare avreglering av marknaden. Tyvärr möttes detta omedelbart av protester från vissa medlemsstater och från Ryssland. Det är symptomatiskt att protesterna kommer från de länder där företagen tidigare har försökt att tjäna på upprättandet av särskilda bilaterala förbindelser och samtidigt nonchalera andra medlemsstaters rättigheter och intressen, vilket t.ex. är fallet med det nordeuropeiska gasrörledningsprojektet. Jag hoppas att vi ändå ska kunna komma överens och att detta även gör oss starkare i våra utrikesförbindelser. Tack så mycket.

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). – (FR) Fru talman! Jag vill tacka vår föredragande. Energi har återigen blivit en geostrategisk fråga. Den är även EU:s akilleshäl. Eftersom EU inte kan tillgodose sitt energibehov på egen hand strävar unionen efter att diversifiera sina leveranskällor genom handelsavtal med länder i Latinamerika, Afrika och Eurasien.

Meningsskiljaktigheterna mellan EU och Ryssland om energistadgan