Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 26 september 2007 - Strasbourg

7. Röstförklaringa

- Betänkande: Paasilinna (A6-0293/2007)

  Jaroslav Zvěřina (PPE-DE). – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag stödde inte förslaget om att inrätta Europeiska tekniska institutet. Jag skulle naturligtvis, som de flesta av er, vilja att Europeiska unionen anpassade och producerade fler uppfinningar och patent.

Men efter att ha lyssnat till debatten om detta förslag så anser jag att ett inrättande av ytterligare en institution inte är ett steg i rätt riktning. Våra universitet och forskningsinstitut kommer inte att få några extra medel. De kommer, om något, att få ytterligare en konkurrent om forskningsbidragen. Omröstningen i vår ärevördiga institution har inte heller lett till att något nytt organ för supervetenskapsmän kommer att inrättas. Institutet kommer att styras av vetenskapsmän som kommer att lämna de universitet där de befinner sig nu. Därför anser jag att det skulle vara bättre om vi kanaliserade de tillgängliga fonderna, om vi kan hitta dem, till de främsta befintliga forskargrupperna med hjälp av forskningsbidrag.

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Om vi verkligen vill gå om USA, Japan och de andra världsledande länderna i vetenskap och teknik och om vi vill att Europa ska ange tonen så måste vi skapa de nödvändiga förutsättningarna.

Expertcentrum måste ha alla villkoren och förutsättningarna. Europeiska tekniska institutet är ett steg i rätt riktning. Det är synd att detta beslut har skjutits upp så länge. Jag tror att problemen beträffande tillräcklig finansiering för ETI kommer att lösas på ett tillfredsställande sätt.

Jag stöder också idén om samfinansiering enligt principen om offentlig-privata partnerskap, som t.ex. gäller inom forskningscentrum i Förenta staterna. Jag vill att också vetenskapsmän och forskare från de nya länderna väljs ut och involveras i forskargrupperna och att styrelsen blir föremål för övervakning av Europaparlamentet. Forskningsmålen bör spegla det sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling, och det är bara forskning på embryonala stamceller som inte bör finansieras av skattebetalarna i de länder där sådan forskning är olaglig.

  Tomáš Zatloukal (PPE-DE). – (CS) Herr talman! Jag vill göra ett påpekande i fråga om omröstningen om inrättande av Europeiska tekniska institutet. Jag röstade för förslaget eftersom detta är första gången som vi har haft ett system i vilket forskning, utbildning och näringslivssektorn sammanfogas.

Detta är ett grundläggande projekt på området för europeisk innovation, och liksom i fråga om andra liknande projekt åtföljs det av problem, och i detta fall rör det sig framför allt om ekonomiska problem. Men trots detta förtjänar förslaget om att inrätta detta institut och ge det tillräckligt med utrymme för att dess framtida existens ska rättfärdigas vårt stöd.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag vill säga några ord om Europeiska tekniska institutet. Först och främst vill jag tacka föredraganden, Reino Paasilinna. Han har gjort ett utmärkt arbete. Jag vet att han är expert på utbildning och forskning och andra sådana områden.

Detta är ett mycket ambitiöst projekt, men jag vill ändå påpeka att om vi i Europeiska unionen inrättar nya institutioner kan det vara mycket viktigt att vi, dessförinnan, ser till att de befintliga institutionerna kan få tillräcklig finansiering. Vi bör följaktligen också se till att det nätverk av universitet som finns nu kan få tillräckligt stöd och på så sätt producera ny forskning.

I omröstningen röstade jag som Paasilinna rekommenderade, men jag vill be parlamentet att överväga att ta hänsyn till att de befintliga forskningsinstituten bör kunna få finansiellt stöd och att detta nya institut inte bör äta upp pengar som har reserverats för dem. Jag ber att detta ska föras till protokollet och beaktas när besluten fattas.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för Reino Paasilinnas betänkande om inrättande av Europeiska tekniska institutet, eftersom jag anser att det kommer att utgöra ett betydelsefullt bidrag till att öka den europeiska ekonomins konkurrenskraft genom ett återinförande av synergier mellan innovation, forskning och utbildning.

Därför stöder jag de förslag som lagts fram av föredraganden som syftar till att tydligt fastställa finansieringskällorna för det framtida Europeiska tekniska institutet så att det kan starta sin verksamhet så snart som möjligt och genomföra sitt uppdrag på ett framgångsrikt sätt, i motsats till de mål som fastställts i Lissabonstrategin.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vår ståndpunkt i fråga om inrättande av Europeiska tekniska institutet är mycket kritisk till följd av den ståndpunkt som intagits av olika forskarorganisationer. Förra året presenterade t.ex. Förbundet för europeiska forskningsuniversitet (LERU) en undersökning i vilken man kom fram till att planen för Europeiska tekniska institutet var ”ett misstag och dömd att misslyckas”. Euroscience, en europeisk organisation för vetenskapsmän och politiska experter, kallade det ”en politiskt motiverad idé som inletts utifrån felaktiga förutsättningar”. Storbritanniens vetenskapliga rådgivare, Robert May, sa att ”det grundas på ett missförstånd” i fråga om innovation.

Detta institut kommer att vara reellt och bestå av vetenskapsmän med sin bas vid universitet, forskningslaboratorier och företag i EU och kommer inte att erkänna kvalifikationer, i motsats till det ursprungliga förslaget. Efter påtryckningar från flera länder som velat vara värdland för institutet blev detta verkligt, en sorts inkörsport till att rådfråga forskarsamhällen på olika områden. Europaparlamentet har nyss antagit ett flertal ändringsförslag till kommissionens förslag, men enligt vår uppfattning är det inte tillräckligt för att räta ut något som varit snett från första början.

Vad gäller finansieringen är ett alternativ gemenskapens budget, inklusive anslag som är avsedda för forskning, som i slutändan skulle kunna bli ännu ett sätt att stödja de mer utvecklade länderna och följaktligen förvärra ojämlikheten.

  Janusz Lewandowski (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Herr talman! Konceptet med ett europeiskt tekniskt institut har genomgått förändringar under den livliga debatten om hur innovationen ska främjas inom Europeiska unionen. Institutet skulle ursprungligen bli en motsvarighet till Massachusetts Institute of Technology, inom ramen för Lissabonmålen. Det skulle med andra ord utgöra en del av vår strategi för att konkurrera med Förenta staterna. I den snabbt föränderliga globala miljö som råder i dag tänker vi oss snarare något i likhet med nät för kunskaps- och innovationsgrupper, så kallade KIG, som samordnas av ett centralt organ. Detta speglades i en uppdelning av två budgetposter i de ändringsförslag till budgetförslaget för 2008 som lades fram av Europaparlamentet (separat finansiering för nätverket och för det samordnande organet). Vi verkar vara närmare en lösning för finansiering av denna företagsamhet efter att Europeiska kommissionen föreslog en översyn av budgetramen för 2007–2013, och framför allt att höja taket för utgiftskategori 1A samtidigt som man sänker det för andra utgiftskategorier. Detta bekräftar återigen att parlamentet inte tog fel när man belyste den onödigt låga nivån på de budgetmedel som tilldelats målen för Lissabonstrategin.

Jag vill också stödja Wrocław i dess satsning på att bli värdstad för huvudkontoret för Europeiska tekniska institutet. Jag vill dock påpeka att det inte är tillräckligt med en bättre finansiering av forskning och utveckling och inrättande av en ny institution för att garantera att Europa ska bli konkurrenskraftigt och innovativt. Det kommer att avgöras av utvecklingen av en affärskultur, en vilja att ta risker och praktiska förbindelser mellan kretsar för forskning och utveckling och privat entreprenörskap.

  Erika Mann (PSE), skriftlig. − (DE) Enligt min uppfattning är beslutet att hålla fast vid idén om ett europeiskt tekniskt institut (ETI) ett misstag. Inget av de argument som framhålls är övertygande, eftersom de utgår från felaktiga antaganden.

1. Till och med i den ursprungliga idén, som framfördes av José Manuel Barroso, kommissionens ordförande, om att inrätta ETI som ett europeiskt svar på USA:s MIT (Massachussetts Institute of Technology) bortsåg man från verkligheten, och det förslag som lades fram för omröstning i dag förvärrar det ursprungliga konceptet ytterligare. MIT utvecklades med hjälp av väldigt mycket pengar och olika slags stöd, och i Europas åtskilliga ”miniversioner” av MIT utförs redan forskning av världsklass. Europas dilemma är det otillräckliga ekonomiska och moraliska stödet för innovation och forskning i toppklass.

2. De 309 miljoner euro från en extra finansieringskälla som föreslagits som finansiering blockerar andra initiativ från parlamentet, som t.ex. det strategiskt betydelsefulla Galileoprojektet. Finansieringsförslaget uppgår bara till en åttondedel av den beräknade budgeten och erbjuder följaktligen inte något incitament för ytterligare privata initiativ. BP har investerat 500 miljoner US-dollar i biobränslesektorn bara i Berkeley i Förenta staterna.

3. Med de egna generösa finansieringskällorna och bidragen till de europeiska institut i toppklass som redan finns skulle ETI ha en möjlighet att bli framgångsrikt. EU skulle t.ex. kunna följa den kanadensiska modellen och inrätta en innovationsfond med pengar som återstår av EU:s budget i slutet av året.

4. Det planerade infrastrukturnätet är i själva verket en överstatlig institution utan någon verklig betydelse i det europeiska och internationella forskarsamhället. Det är en olycklig och byråkratisk kompromiss.

Därför har jag röstat mot detta förslag.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag är i princip för Europeiska tekniska institutet (ETI). Jag avstod från att rösta om resolutionen eftersom jag anser att vi fortfarande inte har klargjort institutets mål, ledning och finansiering på ett tillfredsställande sätt.

  Pierre Pribetich (PSE), skriftlig. – (FR) Tisdagen den 25 september stödde jag min kollega Reino Paasilinna genom att rösta för ett inrättande av Europeiska tekniska institutet (ETI).

I detta betänkande speglas en önskan att sträva efter ett kunskapssamhälle. Att införa verktyg inom Europeiska unionen för att främja en integration av innovation, forskning och utbildning kommer i slutändan att bidra till att stimulera konkurrenskraften inom den europeiska ekonomin.

ETI:s verksamhet kommer att ledas av en styrelse sammansatt av forskningspersonal och administrativ personal. Denna styrelse kommer att utse de kunskaps- och innovationsgrupper (KIG) som ansvarar för att genomföra ETI:s strategiska prioriteringar.

Men det är samtidigt beklagligt att de finansiella resurser som öronmärkts för detta projekt till viss del saknas. Detta skulle på lång sikt kunna visa sig vara raserande för detta lovande initiativ.

Vi måste alla vara medvetna om att det är absolut nödvändigt att förse Europeiska unionen med gemenskapsprojekt som garanterar en utveckling av unionen inom ramen för Lissabonstrategin.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Europeiska unionen befinner sig nu verkligen vid ett vägskäl i fråga om konkurrenskapacitet gentemot resten av världen. Trots att många faktorer utgör en attraktion, vare sig de är historiska och kulturella eller ekonomiska och turistrelaterade, kan vi inte undfly de stora utmaningar som den globala konkurrensen med de nya uppkommande asiatiska ekonomierna utgör. Vår förmåga att vara en attraktiv miljö för kunskap och innovation är ifrågasatt.

Enligt min uppfattning utgjorde omröstningen om Europeiska tekniska institutet ett viktigt steg i uppbyggandet av en ram för gemenskapsåtgärder för att bidra till att vår ekonomi växer och utvecklas utifrån treenigheten innovation, forskning och utbildning. Jag är av den uppfattningen att det inte bör vara låga löner och billig arbetskraft som ska göra EU attraktivt för investering och tillväxt för våra företag. Det som ska utgöra framtiden är företag som förstår att de måste investera i utbildning och fortbildning av befolkningen genom att hjälpa samhället att interagera med industrin och företagen för att utveckla en högkvalitativ och mycket innovativ respons på de dynamiska och krävande behoven på marknaderna.

  Dominique Vlasto (PPE-DE), skriftlig. – (FR) När Europeiska kommissionen föreslog inrättandet av Europeiska tekniska institutet (ETI) var tanken att man skulle skapa ett nytt expertcentrum för högre utbildning, forskning och innovation. Denna ambition hindras nu av den svåra frågan om finansiering, och vi har ännu inte lyckats finna någon tillfredsställande eller permanent lösning på detta problem. Detta är mycket oroande, eftersom det minskar ETI:s trovärdighet redan innan institutet har inrättats.

Tanken att ETI skulle etablera ett ETI-utbildningsbevis skulle kunna bidra till att lösa det problem med synlighet som den europeiska forskningen har lidit av, samtidigt som det skulle innebära ett verkligt erkännande av projekt som på grund av deras förträfflighet och kvalitet förtjänar en sådan beteckning. Enligt min uppfattning skulle ett sådant flexibelt system, som lämpar sig väl för den mångfald som finns inom Europa, stimulera en hälsosam konkurrens mellan universitet och mellan forskningsprojekt.

En annan absolut nödvändighet är enligt min uppfattning att inbegripa den privata sektorn i ETI-projektet. Den roll som offentliga myndigheter spelar bör begränsas till att främja och strukturera de olika instrument som krävs. Resten bör komma från den privata sektorn, nämligen finansieringen, organisationen och förvaltningen av ETI. Jag vill framför allt inte att ETI bara ska bli en i raden av EU-byråer.

Men trots dessa förbehåll stöder jag betänkandet för att ETI ska ha en chans att bli framgångsrikt.

  Glenis Willmott (PSE), skriftlig. − (EN) EPLP har valt lägga ned sina röster både om det ändrade förslaget och lagstiftningsresolutionen till betänkandet om Europeiska tekniska institutet (ETI). Även om vi håller med om de generella målen i förslaget och inriktningen på innovation skulle EU:s och medlemsstaternas pengar göra större nytta om de satsades på befintliga universitet och på EU:s ramprogram för forskning. Vi anser att ETI:s administrativa struktur bör vara så obyråkratisk som möjligt och det föreslagna antalet medlemmar (21) bör därför minskas. Det kvarstår även allvarliga problem med den privata och offentliga finansieringen av ETI. Eftersom kommissionens förslag om finansiering av ETI innebär att budgetramen skulle rivas upp kan vi inte stödja betänkandet.

- Betänkande: Duff (A6-0267/2007)

  Frank Vanhecke (ITS). – (NL) Herr talman! Jag skulle kort vilja förklara varför jag röstade mot Duffbetänkandet trots att det inte är något kontroversiellt betänkande som sådant. Det är för att jag motsätter mig den europeiska federala filosofi som betänkandet bygger på.

Jag motsätter mig kort sagt en europeisk federal stat, och jag motsätter mig följaktligen automatiskt ett europeiskt medborgarskap, och rösträtt och valbarhet för EU-medborgare i medlemsstater som inte är deras egna är en integrerad del av detta. Jag anser att unionen måste fortsätta att vara en gemenskap av nationella demokratier, där rösträtten och valbarheten, vilken typ av val det än rör sig om, också fortsättningsvis måste förbehållas medborgare av de berörda staterna. Det är i själva verket ett tecken på utveckling av Europeiska unionen att EU-medlemskapet har bekräftats och utvidgats systematiskt, inklusive att Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har gjorts bindande.

  Bogusław Rogalski (UEN). – (PL) Herr talman! I dag har vi röstat om Andrew Duffs betänkande om närmare bestämmelser för rösträtt och valbarhet vid val till Europaparlamentet för unionsmedborgare som är bosatta i en medlemsstat där de inte är medborgare.

Jag kan inte stödja detta betänkande, för tvärtemot föredragandenas avsikt kommer denna metod för rösträtt och valbarhet vid val till Europaparlamentet enligt min uppfattning inte att främja goda grannskapsförbindelser mellan länderna, i synnerhet inte om de gränsar till varandra. Länder med betydande nationella minoriteter har under många år utvecklat normer för att undvika konflikter av nationalistisk natur.

Den metod för röstning som har antagits skulle kunna ge ny näring åt sådana konflikter, som kommer att gå tvärtemot andan av fredlig samexistens mellan Europas nationer. Anledningen till detta är att det kommer att vara möjligt för enskilda individer att ställa upp i val och rösta utan att vara medborgare i en särskild stat. Det skulle inte gå att undvika överträdelser av systemet, till exempel ett tillhandahållande av en fiktiv hemort bara för att minska inflytandet från ett visst land och för att påverka valresultatet. Att kontrollera den relevanta informationen är svårt och dyrt.

Dessutom kommer den här omröstningsmetoden att stärka separationsrörelser, vilket verkligen inte är något som vi önskar i vårt samtida Europa. Jag beklagar att vi, av något oklara skäl, påtvingar medlemsstaterna vår vilja ovanifrån i detta avseende, och på så sätt blandar oss i de nationella valprocesserna.

  Daniel Hannan (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Av allt som den europeiska konstitutionens anhängare hävdar är kanske tesen att EU-medborgarskapet inte är något hinder för nationellt medborgarskap det dummaste. En efter en har de rättigheter som nationalitet en gång innebar urholkats: bosättningsrätten, rätten att välja sina företrädare och i allt högre grad även rätten till välfärdsförmåner.

En neutral observatör skulle dra slutsatsen att EU-medborgarskapet håller på att bli våra väljares primära rättsliga status och att väljarnas nationella medborgarskap tillhör en sekundär och mer eller mindre folkligt betingad kategori.

Jag godtar att det är så majoriteten av parlamentets ledamöter vill ha det, men låt oss åtminstone säga det rakt ut! Bespara oss allt nonsens om att mina väljares status som brittiska undersåtar inte påverkas.

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE), skriftlig. − (ES) Jag anser att det är ett allvarligt misstag och oerhört oansvarigt att anta detta betänkande, och därför röstar jag mot det.

Vi får framför allt inte glömma att det inte finns något europeiskt valsystem. Det skulle vara annorlunda om det skulle inrättas ett sådant vid något tillfälle (och jag skulle stödja det). Fram till dess måste Europavalet ske i enlighet med valsystemet i varje enskild medlemsstat. I Duffbetänkandet föreslås att dubbla kandidaturer och kandidatur i mer än en valkrets i Europavalet ska slopas. Samma kandidat skulle kunna ställa upp i en rad stater, och efter valet kunna välja vilket säte han eller hon vill behålla.

Utöver de uppenbart komplicerade förhållanden som detta skulle innebära framgår det tydligt att detta är ett bedrägeri mot väljarkåren och att det inte tillför någonting till den aktningsvärdhet som vi vill bygga upp i parlamentet.

Det förslag som lades fram för omröstning i dag undanröjer dessutom det obligatoriska erkännandet av rättsliga beslut (både civila och straffrättsliga) i förhållande till möjligheten att ställa upp som kandidat, vilket gör det möjligt för en person som har förbjudits att kandidera av en domstol i den stat där han eller hon har medborgarskap att kandidera i en annan stat. Detta är en motsägelse i förhållande till europeisk praxis för rättsliga och inrikes frågor, och man kan lätt föreställa sig vilken skamlig situation detta skulle kunna leda till.

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE), skriftlig. − (RO) Till följd av det komplicerade systemet för informationsutbyte mellan medlemsstaterna är det väldigt få medborgare som i praktiken vet hur de ska tillämpa den rätt de har inom ramen för fördraget för att rösta i valet till Europaparlamentet om de är bosatta i en annan medlemsstat. Dessa människors röster måste höras, och deras tillträde till det politiska livet i det land där de är bosatta måste underlättas. Det är anledningen till att jag stöder en ersättning av det befintliga systemet med krav på ett inlämnande av en förklaring på heder och samvete.

För de invånare som vill ställa upp som kandidater i valet till Europaparlamentet står kravet att man måste erhålla ett intyg från en myndighet i hemstaten inte i proportion till det huvudsakliga målet med EG-direktiv 93/109. Att erhålla ett sådant intyg från en myndighet i hemstaten är mycket svårt och tidskrävande i praktiken. Detta formella krav leder i själva verket till ett tillbakadragande av den rätt som medborgarna beviljas genom fördraget.

Europeiska kommissionen bör också lägga fram ett förslag framöver i vilket frågan om upprättande av politiska partier av utländska medborgare behandlas. Det får inte förekomma någon diskriminering i vallagen i medlemsstaterna mellan nationella partier bestående av medborgare av det aktuella landet och andra partier. Den politiska representationen i valet till Europaparlamentet är mycket viktig för länder med en stor del av befolkningen boende i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, som till exempel Rumänien.

  Carl Lang (ITS), skriftlig. – (FR) Om inte ett stort antal av Europas medborgare röstar i det land där de är bosatta och om deltagandenivån i valet till Europaparlamentet inte motsvarar eurokraternas önskemål är det inte för att tillämpningen av rösträtten och valbarheten för dessa val har gjorts överdrivet invecklad genom behovet av informationsutbyte mellan medlemsstaterna.

Det skulle helt enkelt vara för att er byråkrati och politik i bästa fall ter sig meningslös och obegriplig för dem och i värsta fall fördärvlig, och för att många europeiska invånare som inte är bosatta i sitt ursprungsland föredrar att delta i de parlamentsval som hålls i deras eget land.

Vad gäller betänkandet används denna tekniska skenbara förenkling i ett försök att få kandidatur i mer än en valkrets godkänd, det vill säga att samma kandidat får ställa upp i flera länder, något som inom ramen för gemenskapslagstiftningen bara skulle innebära en överdriven fördel för personer bosatta i utlandet, och det görs försök att kringgå lagar i medlemsstaterna om icke valbarhet. Detta är helt oacceptabelt.

Vi anser att medborgarskapet obönhörligt hör ihop med nationalitet, och att de rättigheter, i synnerhet valrättigheter, som medborgarskapet innebär bara kan utövas i ett nationellt sammanhang. Om de europeiska medborgarna vill vara delaktiga i det demokratiska livet i värdlandet så finns alltid detta val: naturalisering.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar detta betänkande, som bör bidra till att minska bördan för valmyndigheter och medborgare när det gäller frågan om rösträtt vid val till Europaparlamentet. Jag är för att skrota det nuvarande systemet för informationsutbyte, samtidigt som man behåller försäkran om att inte rösta eller kandidera två gånger vid samma val.

– Förslag till rådets förordning – Arealuttag för år 2008.

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Ett avslutande av arealuttag är absolut rätt väg att gå för oss. Efterfrågan på livsmedel och foder samt på förnybara råmaterial växer ständigt, och därför är det absolut nödvändigt att producera på dessa områden. Arealuttag är en åtgärd som jordbrukarna aldrig har velat tillämpa men som de var tvungna att acceptera för att det var nödvändigt. Jordbrukare vill producera! Jag hoppas att avskaffandet av arealuttag inte kommer att gälla i ett eller ett par år, utan permanent. Det ger också jordbrukssektorn möjlighet att bidra till EU:s ambitiösa målsättning för minskningen av koldioxidutsläpp från unionen.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi instämmer inte bara i att odlingen av arealuttag borde tillåtas för jordbruksändamål för 2008, utan vi anser i själva verket att undantaget bör gälla under en längre period. Därför har vi lagt fram ett förslag för 2009 och 2010, och man har enats om att inbegripa 2009. Som en följd av detta kommer jordbrukare att kunna planera bättre i förhållande till situationen med exceptionellt höga priser på spannmålsmarknaden.

Denna åtgärd innebär emellertid inte någon lösning på den grundläggande frågan om behovet av att öka produktionen och tillgången i varje medlemsstat och sysselsättningen i landsbygdsområden.

Vi vill också peka på bristen på spannmål på den europeiska marknaden och på de negativa följder av spel om pengar i fråga om biobränslen som rådet beslutade om, i fråga om både erbjudande och pris.

Vi upprepar återigen behovet av en djupgående översyn av GJP (den gemensamma jordbrukspolitiken) för att beakta karaktären av mark och biologisk mångfald i varje enskilt land, för att anpassa växelbruket och för att garantera jordbrukarna en tillräcklig inkomst utan att konsumenternas intressen hotas i fråga om hälsosamma livsmedel av hög kvalitet.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Hade ni kunnat föreställa er att vi, efter att i åratal har anklagat den gemensamma jordbrukspolitiken för alla möjliga slags missgärningar, för att kosta för mycket och framför allt för att producera mjölksjöar och spannmålsberg som inte kunnat säljas på marknaden, nu skulle upptäcka att vi måste upphöra med minskningen av produktionskapaciteten på dessa områden?

Kommissionsledamotens omedelbara reaktion på de snabbt ökande priserna, som verkligen har varit lönsamma för jordbrukarna, är glädjande: sätt stopp för arealuttagen och uppmuntra jordbrukarna och odlarna att producera mer spannmål för att minska trycket på marknaden.

Hon borde reagera lika snabbt i fråga om att öka mjölkkvoterna och att slopa tilläggsavgifterna för överstigande av kvoterna på nationell nivå. Jag hoppas också att kommissionen lär av detta, eftersom man också har försökt att minska produktionskapaciteten för vin med 200 000 hektar utan hänsyn till de möjligheter som europeiska vinproducenter har att exportera till tillväxtmarknader som till exempel Kina och Indien.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Mot bakgrund av de föränderliga marknadsförutsättningarna förstår och stöder jag kommissionens förslag om att uttagsandelen för år 2008 ska vara noll procent. Ett stoppat arealuttag väntas öka spannmålsproduktionen med minst tio miljoner ton. Detta skulle dämpa de stigande spannmålspriserna.

  Jean-Claude Martinez (ITS) , skriftlig. – (FR) Kommissionen i Bryssel har sedan 1992 talat om för oss att det har funnits spannmålsberg, för att inte tala om mjölksjöar och lager fyllda till bristningsgränsen med andra basvaror. Därför krävdes arealuttag för jordbruksmarken i Europa och produktionen måste trappas ned. Södra halvklotet och USA krävde av WTO att få monopol på vete och oljeväxter.

Kom ihåg att Europeiska kommissionen gick med på, som en del av Uruguayrundan och i Blair House-avtalet 1992, att begränsa våra områden för odling av oljeväxter till 5 miljoner hektar.

Det som förväntades ske skedde. Jordbruket är föremål för klimatets nycker. I bibeln förklarade Josef detta för Farao. Torka i Australien, minskad produktion i Ukraina och ingen ände på den ökande efterfrågan i Kina, Indien och Afrika: alla dessa faktorer driver upp priset på spannmål och majs.

Efter att ha betalat ersättning till jordbrukarna för att inte producera från 1993 och framåt, efter att till och med ha tagit bort produktionsstöd och ha satt flera miljoner hektar som arealuttag när en tredjedel av mänskligheten går hungrig upptäcker nu kommissionen i Bryssel att det råder brist på spannmål och att lagren har kollapsat. Man tar alltså tillbaka beslutet om arealuttag.

Detsamma kommer att gälla för vin. Det har redan skett i fråga om smör och kött. Det är Förvirring och Malthusianism som sköter ruljangsen.

  Brian Simpson (PSE), skriftlig. − (EN) En av de stora gåtorna för EU:s befolkning är hur vi kan utforma ett system som ger bönderna betalt för att låta marken ligga i träda. Och även om jag har förstått att vissa ansedda organisationer, såsom brittiska RSPB, finansierar sitt utmärkta arbete med hjälp av detta system så kan det inte vara rätt att låta fin mark ligga i träda och betala bönderna för att ha det så.

Därför stöder jag en uttagsandel på noll procent, men vi måste också gemensamt se till att våra och andra länders jordbrukare uppmuntras att sköta om marken väl och göra den produktiv, genom att ge dem stöd från andra källor.

Om vi verkligen menar allvar med att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken i grunden måste arealuttagen vara den allra första åtgärden i denna reform. Jag kommer därför att stödja kommissionens förslag.

– Förslag till resolution (B6-0351/2007)

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Jag vill tala om för ledamöterna hur jag har röstat.

Det enda som betyder något är att vi måste skydda barnen och att vi kommer att göra det. Vi bör vara kompromisslösa när det gäller kemikalier och farliga ämnen som kan påverka barnens sätt att fungera och utvecklas. Företagen måste hållas ansvariga.

Vi kan dock inte nöja oss med detta. Vi måste också noggrant beakta det slags press som företagen utsätts för. Företag som verkar i Kina märker av denna press från den kinesiska regeringen. De kinesiska spelreglerna är helt annorlunda än i resten av världen. Ett företag som vill bedriva verksamhet i Kina måste överlåta huvuddelen av sitt beslutsfattande och sina verksamhetsrutiner till regeringen.

Kina inför stimulansåtgärder i syfte att kontrollera tillverkningen vertikalt. De verktyg som Mattel använder för att tillverka dessa 21 miljoner leksaker har tillverkats, och ägs av, Kina. De gjutformar som används för att forma plasten och som placeras i maskinerna för att producera alla dessa leksaker ägs av Kina. Skälet är att kineserna subventionerar företagens delar om de stannar kvar i Kina. Att bryta sig ur systemet skulle öka företagens kostnader med 20 procent.

Vi ser därför att Kina kontrollerar företagen i långt större utsträckning än vi kanske tror och vi måste ta lärdom av detta när det gäller leksakers säkerhet. Vi kan inte tolerera det och vi kan heller inte tolerera Kinas agerande på människorätts- och miljöområdet längre.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. − (EN) Jag har upprepade gånger uppmanat Europeiska kommissionen att ta initiativ till lagstiftning som skulle göra det obligatoriskt att ursprungsmärka alla importerade produkter. Detta är oerhört viktigt eftersom man 2006 konstaterade att 17 procent av alla farliga produkter som upptäcks, inbegripet leksaker, hade okänt ursprung, medan 58 procent kommer från tredjeländer.

Även om 48 procent av de farliga produkter som upptäcks har sitt ursprung i Kina kan man inte utgå från att felet helt och hållet beror på brister i de kinesiska tillverkarnas kvalitetskontroll. Det har till exempel visat sig att av de 21 miljoner leksaker som återkallats under de senaste tre månaderna av det amerikanska företaget Mattel (som också saluför sina produkter i Europa under varumärkesnamnet Fisher-Price) var det 18 miljoner som återkallades på grund av designfel inom Mattel, inte på grund av tillverkningsfel.

Det har en längre tid stått klart att tuffare påföljder behövs för såväl tillverkare som importörer för att se till att dessa ser allvarligt på sitt ansvar gentemot konsumenterna, i det här fallet försvarslösa barn. Vissa medlemsstater fortsätter dock att motsätta sig förändringar på uppmaning av importörer och företag som lägger ut sin tillverkning på entreprenad.

  Brigitte Douay (PSE), skriftlig. – (FR) Globaliseringen av handel och bristen på insyn och information i fråga om ursprunget för olika produkter som säljs i Europeiska unionen innebär en ökad risk för att man ska köpa farliga, defekta eller förfalskade varor.

Den gemensamma resolutionen om produktsäkerhet, framför allt i fråga om leksaker, som jag röstade för i onsdags, har antagits av nästan alla grupper. Detta är ytterligare ett exempel på det engagemang som Europeiska unionen, och i synnerhet Europaparlamentet, visar för konsumentskydd.

Genom att begära att det ska införas krav i fråga om produktsäkerhet, CE-märkningens integritet, uteslutande av förfalskade varor och införande av spårbarhet kommer denna resolution att leda till ett mer effektivt skydd för konsumenterna, framför allt barn.

Kravet på ett bättre samarbete med berörda tredjeländer får emellertid inte överskugga det ansvar som ligger på de företag som gör beställningarna, för det är deras uppgift att se till att produktbeskrivningarna på deras produkter uppfyller dessa hälso- och säkerhetskrav.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för förslaget till resolution om ”Farliga leksaker tillverkade i Kina”, eftersom jag anser att det är av avgörande betydelse att vidta nödvändiga rättsliga och administrativa åtgärder för att se till att konsumentvaror som säljs inom EU följer de befintliga gemenskapsnormerna helt och inte riskerar konsumenternas hälsa och säkerhet. Därför anser jag att direktiv 88/378/EG om leksakers säkerhet bör revideras så snart som möjligt och att det bör omfatta effektiva och ändamålsenliga krav på produktsäkerhet.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Att garantera produktsäkerhet, och framför allt säkerheten hos leksaker, är en prioritering i skyddet av folkhälsan och i synnerhet barnens hälsa.

Den nödvändiga bedömningen och kvalitetskontrollen av produkterna är en mycket viktig mekanism för att uppnå detta mål. Företag och behöriga nationella offentliga myndigheter bör utföra denna kontroll och certifiering som en förebyggande åtgärd.

Eftersom alla de säkerhetsbestämmelser som produkterna absolut måste uppfylla anges i lagen är det upp till de(t) företag som utformar, tillverkar och säljer dessa produkter att ta sitt ansvar.

Den första reaktionen på att farliga produkter och produkter som är skadliga för hälsan, i synnerhet leksaker, importeras från tredjeländer har varit att försöka skjuta över skulden på andra, till den grad att Financial Times tillkännagav att företaget Mattel hade bett den kinesiska regeringen och det kinesiska folket formellt om ursäkt. Det bör betonas att många importerade produkter är tillverkade i tredjeländer men att ägarna är stora EU-baserade multinationella företag som, i sin strävan efter större vinst, flyttar över produktionen någon annanstans.

Dessutom döljs bara det faktum att också många produkter som tillverkas i EU inte uppfyller de gällande normerna genom att diskussionen om dålig kvalitet inriktas på importerade produkter.

  Malcolm Harbour, Andreas Schwab, Marianne Thyssen och Corien Wortmann-Kool (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Tyngdpunkten i parlamentets resolution, som antogs i dag med stor majoritet, ligger med rätta på det mest omedelbara behovet av att garantera produktsäkerheten enligt befintliga EU-direktiv.

PPE-DE-gruppen har hela tiden krävt att resolutionen inriktas på praktiska förslag som direkt skulle öka konsumentsäkerheten.

Vi har dessutom föreslagit att en europeisk märkning för konsumentsäkerhet ska utvärderas. Märkningen skulle vara frivillig och tillämpas av leverantörer av konsumentprodukter. Vi välkomnar parlamentets stöd för detta förslag.

Vi ser med stort intresse fram emot det kommande leksaksdirektivet och kommer att granska kommissionens förslag till reformer förutsättningslöst. Vi menar att försöket att införa mycket detaljerade och specifika krav för det kommande direktivet i denna resolution var helt opåkallat. Vi har därför röstat mot de föreslagna tilläggen, men detta innebär inte på något sätt att vi är mindre intresserade av eller angelägna om att få till stånd ett effektivt och användbart direktiv när vi mottar kommissionens förslag under 2008.

  Carl Lang (ITS), skriftlig. – (FR) Parlamentets resolution innehåller bara några förslag på hur man ska sätta stopp för importen av farliga produkter, av vilka hälften kommer från Kina. I resolutionen fokuserar man på leksaker, men tar inte upp klädesplagg som innehåller giftiga färgmedel, farliga mediciner, livsmedel som innehåller ingredienser som är olämpliga för människor att äta, elektriska produkter som fattar eld, tandkräm som tillverkas av kylarvätska osv. Listan kan göras väldigt lång. Man nöjer sig också med klena åtgärder som baseras på samarbete och certifiering och visar på medlemsstaterna som ansvariga i stället för Kina, på europeiska företag i stället för andra.

Det är helt enkelt inte tillräckligt i just detta fall. Det är dags att tillämpa avskräckande sanktioner mot alla länder som, efter att de blivit medlem i WTO, fortsätter att ägna sig åt tvivelaktiga affärsmetoder, vare sig det rör sig om dumpning, förfalskning eller tvångsarbete. Det stämmer att de få handelsinstrument som Europeiska unionen har tillgång till faller inom Peter Mandelsons behörighet, som med rätta har beskrivits som passiv på detta område.

Om vi i slutändan ska godkänna detta dokument så är det för att det trots allt är bättre att vidta några skrattretande åtgärder än inga alls. Det är i alla fall någon form av reaktion.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar att resolutionen antogs med så stor majoritet. Vi har sänt en tydlig signal till leksakstillverkarna och till Kina om att vi inte kommer att tolerera leksaker som inte uppfyller högsta tänkbara säkerhetsnormer. Kineserna vet nu att de måste förbättra varukontrollen och detektionsmetoderna för att dramatiskt minska införseln av farliga produkter till den europeiska marknaden.

  Jean-Claude Martinez (ITS) , skriftlig. – (FR) Barn i Vietnam, Afrika och på andra platser trampar på minor. I Europa kvävs och förgiftas och utvecklar våra egna barn allergier på grund av barbiedockor och leksaker.

På biograferna har varningsklockorna redan ringt i och med filmen Le père noël est une ordure. Nu är det upp till oss ledamöter av Europaparlamentet att reagera, och att göra det på grundval av säkerhetsprinciper och för att skydda vår kontinents demografiska framtid, som redan har påverkats av de lekar som leks av vuxna i största allmänhet.

Det måste göras nu. Det kan inte göras fort nog, för hur många ansikten med hud lika slät som en Brancusiskulptur är det inte som har ödelagts av celluloiddockor som fattat eld vid minsta antydan till en tändsticka. Leksaker dödar, och barnen i Darfur kan skatta sig lyckliga över att de inte kan leka när de äter.

  Tokia Saïfi (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Efter att den amerikanska tillverkaren Mattel genomfört ett storskaligt säkerhetsrelaterat återkallande av leksaker som tillverkats i Kina granskar Europeiska kommissionen nu produktsäkerhetslagstiftningen, i synnerhet för importerade leksaker. Det europeiska regelverket är någorlunda stabilt på detta område, med Rapex-systemet och CE-märkningen, men det måste stärkas.

Därför går Europaparlamentet mycket längre och vill att en gemensam rättslig ram ska antas för marknadsföring av produkter och övervakning av marknaderna, som en del av resolutionen om leksakssäkerhet. Enligt min uppfattning är det en avgörande förutsättning att återupprätta konsumenternas förtroende och skydda våra barns hälsa. Jag har därför, som en fortsättning på Reachförordningen, i vilken man föreskriver strikt kontroll av användning av kemikalier i våra konsumtionsvaror, i dag röstat för ett ovillkorligt förbud mot användning av alla giftiga ämnen vid tillverkning av leksaker.

Jag ställer mig också, till stöd för ändringsförslagen 8 och 6, bakom ett totalförbud mot användning av hälsofarliga ftalater i alla leksaker som kan stoppas i munnen. Leksakers kemikaliesäkerhet är inte bara en regleringsfråga, utan det är också en hygienfråga, och som sådan av avgörande betydelse för våra barns säkerhet.

  Karin Scheele (PSE), skriftlig. − (DE) Dagens resolution understryker det akuta behovet av en omarbetning av leksaksdirektivet. CMR-ämnen – med andra ord ämnen som klassificeras som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska – måste förbjudas inom ramen för det nya leksaksdirektivet. Kommissionsledamot Günter Verheugen stödde detta krav under gårdagens debatt. Det är också nödvändigt att reda ut oklarheterna i fråga om CE-märkning. Europeiska konsumenter utgår ifrån att denna märkning antingen fungerar som ett meddelande om produktens ursprung eller är en kvalitetsstämpel, och CE-märkningen innebär inget av detta.

- Betänkande: Saryusz-Wolski (A6-0312/2007)

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Energisäkerhet och energi utgör den axel som både inrikes- och utrikespolitiken i alla unioner kretsar runt, och de är en avgörande faktor när det gäller att upprätthålla välfärden och, där energiförsörjningen är kritiskt låg, en överlevnadsfråga.

Vi måste omedelbart vidta åtgärder för att befria oss från vårt beroende av Ryssland i fråga om råmaterial, vilket i framtiden skulle kunna bli ett politiskt beroende. Det är mycket oroande att vi låter energi användas som medel för att utöva politiska påtryckningar på transitländer och destinationsländer. Jag stöder utvecklingen av Svartahavsdimensionen, samarbetet med länderna i södra Kaukasus och att trappa upp förbindelserna med Norge och Maghreb- och Mashrekländerna, samt Europa–Medelhavspartnerskapet. Förutsägbarheten på energimarknaden måste garanteras genom avtal med Kina, Indien och Brasilien, och vi bör upprätta ett partnerskap med den amerikanska regeringen.

Miljöaktivister som ser detta i svart och vitt borde inse en gång för alla att brännande av ”eko”-bränslen och biomassa leder till en betydande ökning av mängden koldioxid i atmosfären och att en rimlig, fast andel kärnenergi är nödvändig. Inflytandet från de fanatiska De gröna, som till och med har lyckats få igenom ett förbud mot kärnenergi som ingår i konstitutionen i en medlemsstat – något som helt säkert kommer att påverka dess ekonomi, och till och med grannländernas ekonomi – har tagit sig tragikomiska proportioner.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Energisäkerhet är en av de avgörande faktorerna för den allmänna europeiska säkerheten. Jacek Saryusz-Wolskis betänkande innebär ett svar på denna utmaning för Europas framtid.

EU:s problem är att nivån av egenkapacitet håller på att sjunka i fråga om energi. EU importerar redan halva sitt energibehov utifrån, och 2025 uppskattas importberoendet överstiga 70 procent. För att kunna hantera detta problem krävs ett enat och bestämt agerande från EU:s sida, ett nytt slags energidiplomati och, för engagemang i denna, en särskild hög EU-representant för extern energipolitik.

Men att i högre grad göra den externa energipolitiken till en uppgift för unionen får inte innebära att minska medlemsstaternas suveränitet i fråga om att besluta om resurser och struktur för energiproduktion. Jag vill tacka föredraganden särskilt för detta. I betänkandet beaktas medlemsstaternas oberoende beslutsfattande i fråga om deras energiförsörjningsstruktur.

  Lena Ek (ALDE), skriftlig. − (EN) Insyn, ömsesidighet och rättsstatsprincipen är hörnstenar i EU:s energipolitik och därmed i vår utrikespolitik. Det är dock inte rätt tidpunkt för att inrätta nya institutioner och jag är därför emot att tillsätta en hög representant för utrikespolitiken för energi, då detta också kan undergräva Europaparlamentets inflytande över utrikespolitiken för energi.

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag har röstat för detta betänkande, som syftar till att införa en gemensam utrikespolitik för energi.

De lösningar som tillämpas måste vara av internationell omfattning, och Europeiska unionen måste spela en ledande roll i dem. Det står klart att energi har blivit ett verkligt vapen i dagens internationella förhandlingar.

Ända sedan gaskrisen mellan Ryssland och Ukraina i januari 2006 har Europeiska unionen varit medveten om sin sårbarhet i fråga om energiförsörjning. I betänkandet föreslås i huvudsak att man ska utse en särskild representant för utrikespolitiken för energi, som ska ansvara för samordningen av EU:s verksamhet på detta område, för att en utrikespolitik för energi ska kunna utvecklas. Denna särskilda representant för utrikespolitiken för energi ska ha ”dubbla roller”, eftersom personen i fråga ska agera under överseende av både den nyinrättade unionens höga representant för utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) och vice ordföranden i Europeiska kommissionen.

Jag välkomnar denna positiva utveckling, som i synnerhet kommer att bidra till att främja dialogen mellan producentländerna – se partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet – och konsumenterna. Detta kommer ge EU möjlighet att försvara sina intressen på området för energisäkerhet vid förhandlingar med utländska leverantörer.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Energi är en viktig strategisk fråga för närvarande.

De olika EU-medlemsstaterna strävar, till följd av sitt stora energiberoende, efter att styra utnyttjandet av befintliga energiresurser, därav förslaget att skapa en avdelning om energi inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Om detta förslag antas skulle det utgöra ett sätt att övervinna motsättningarna mellan stormakterna.

För detta ändamål bör EU tillkännage sin ”marknad”, sina ”konkurrenslagar” och sin tillväxt för andra länder inom ramen för de så kallade ”energigemenskaperna”, för ”energistadgefördraget” – för att garantera ”säkerhet för investeringar” och en ”rätt till ersättning i händelse av expropriation och/eller nationalisering” – eller införa en ”klausul om trygg energiförsörjning” i affärsavtalen. Allt detta kan kontrolleras, och det är förklaringen till rädslan för att en ”gasvariant av OPEC” ska inrättas.

Majoriteten av ledamöterna av parlamentet ställer sig också bakom ett inrättande av ”ett partnerskap för trygg energiförsörjning med Förenta staterna” och, naturligtvis, en ”kritisk och konstruktiv dialog” med länderna i södra Kaukasus och den kaspiska och centralasiatiska regionen som ”balanserar EU:s intresse av att diversifiera sin olje- och gasförsörjning och målet att uppnå politiska reformer i dessa länder”. Ännu fler ord, men för vem? Irak, Afghanistan, Afrika ...?

  Janusz Lewandowski (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Herr talman! Europeiska unionen är en stor energikonsument, och vi är beroende av externa energikällor. De sistnämnda kännetecknas av osäkerhet och potentiell destabilisering. När det gäller Ryssland och de länder i OSS som är rika på naturresurser är en ytterligare faktor som bidrar till osäkerheten tendensen att använda energi som vapen för politiska syften, vilket vi redan har sett. Detta borde ha mobiliserat Europeiska unionen att sluta leden och stå sida vid sida i krissituationer. Det har dock gått mycket långsamt att få till stånd en sådan reaktion, på grund av olika nationella intressen i länder som inte riskerar i lika stor utsträckning som de postkommunistiska länderna att bli offer för energiutpressning.

Jacek Saryusz-Wolskis betänkande är ett steg i rätt riktning. Det utgör ett exempel på en uppmaning till att basera förbindelserna mellan EU och Ryssland på ett ömsesidigt förtroende och på respekt för de principer som fastställs i energistadgan.

Sammanhanget för den aktuella debatten definieras av Europeiska kommissionens parallella ansträngningar att avreglera unionens energimarknad, med Gazprom i bakgrunden. Detta leder till ett starkare behov av att genomföra principen om att separera produktion och distribution. De länder som ställer sig tveksamma till avreglering är desamma som är benägna att använda sig av bilaterala energiavtal med Ryssland och samarbeta med ryska statsägda företag i fråga om kapital. Det är ingen slump att detta omfattar återstoden av de offentliga energimonopolen i Kontinentaleuropa. Detta innebär en försening av det önskvärda fria valet av energileverantörer och av en utveckling av en gemenskapspolitik som baseras på solidaritet för denna strategiska sektor.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) EU behöver uppenbarligen samordna sin strategi för externa energikällor väsentligt bättre än vad som sker i dag. Jag ser dock inget värde i förslaget om en hög representant för utrikespolitiken för energi, som jag anser bara skulle skapa förvirring kring den roll som Javier Solana har för närvarande. Jag har därför röstat mot förslaget. Däremot röstade jag för åtskillnad av ägandet mellan energiproduktion, energiöverföring och energidistribution.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) I betänkandet förespråkas en ”gemensam europeisk utrikespolitik för energi”. Trots att det ännu inte ens finns någon rättslig grund för en sådan politik syftar betänkandet till driva fram en sådan politik innan den ens kan infogas i det nya reformfördraget. I stället för att lösa problemet med dyr och förorenande energi vill man i betänkandet göra EU till en ledande global aktör. En sådan expansiv geopolitisk strategi från EU:s sida skulle leda till mer spänning och konflikter i världen. En stark antirysk influens går som en röd tråd genom texten. Snart sagt varenda idé som kan hindra en normal utveckling av förbindelserna mellan Ryssland och EU:s medlemsstater har inkluderats. Kritikerna menar att detta för tankarna till det kalla kriget. Genom att infoga en så kallad energiförsörjningsklausul i alla avtal med producent- och transitländer kommer EU att göra sina intressen gällande långt utanför de egna gränserna. Vi ser med oro på införandet av en EU-utrikespolitik för energi som skulle bygga på geopolitiska påtryckningar med ett militärt hot i bakgrunden. I betänkandet vill man se en nära samverkan med USA för en trygg energiförsörjning, då man vet att USA för ett krig i Irak för att säkra billiga energiresurser.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Med tanke på energins allt större betydelse i det moderna samhället å ena sidan, och det allt större internationella ömsesidiga beroende som också är vanligt i nuläget å den andra, är det omöjligt att utesluta energipolitiken från den yttre dimensionen av EU:s politik, både på medlemsstatsnivå och i fråga om den gemensamma utrikespolitiken.

Jag ställer mig därför bakom resolutionen i fråga om att ”medan medlemsstaterna bör behålla sin suveräna rätt att göra strategiska val när det gäller olika energikällor, utnyttja sina energiresurser och besluta om försörjningsstrukturer, så finns det ett behov av [att främja en gemensam strategi och inte nödvändigtvis en gemensam politik som omfattar] försörjningstrygghet, transitering och investeringar i energisäkerhet samt av att energieffektivitet och energibesparingar liksom rena och förnybara källor främjas, framför allt vad avser länder vars energiförbrukning ökar snabbt”. Men vad gäller idén om en särskild representant för utrikespolitiken för energi måste denna dimension inbegripas i uppgifterna för den höga representanten för utrikes- och säkerhetspolitik, eftersom jag inte tror att det är någon mening med en ännu mer inriktad strategi.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Jag röstade för ett antagande av Jacek Saryusz-Wolskis betänkande om en gemensam europeisk utrikespolitik för energi.

I enlighet med den handlingsplan för energipolitik som antogs av rådet i mars 2007 måste vi verkligen anstränga oss för att skapa en europeisk utrikespolitik för energi för Europeiska unionen, utrustad med de instrument som krävs för att se till att verksamheten blir effektiv. Jag vill uppmärksamma er på behovet av solidaritet och samarbete mellan medlemsstaterna, en diversifiering av energikällorna och en fortgående utveckling och ett bättre samarbete på detta område.

Jag håller med om att det är nödvändigt att besluta om en detaljerad färdplan, i vilken de olika skedena av införandet av en sådan politik fastställs. Kommissionen bör lägga fram sina förslag så snart som möjligt i detta avseende. Det är också viktigt att medlemsstaterna rådgör med varandra och med Europeiska kommissionen om frågor beträffande strategiska beslut om avtal med tredje part på detta område. Förslaget att inrätta en särskild representant för utrikespolitiken för energi är mycket lämpligt och förtjänar ytterligare övervägande. Denna person skulle vara ansvarig för att samordna all politik med anknytning till energisäkerhetens yttre aspekter. En sådan befattning skulle bidra till att förbättra skyddet av EU-medlemsstaternas intressen under förhandlingar med utländska partner.

  Charles Tannock (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Storbritanniens konservativa ledamöter inser att de 27 medlemsstaterna måste visa större solidaritet i utrikespolitiken för energi, eftersom alla medlemsstater under de närmaste åren kommer att bli allt mer beroende av importerad olja och gas från tredjeländer, som annars kan sko sig på de mer beroende och sårbara ländernas bekostnad, vilket vore negativt för unionen som helhet.

Detta innebär inte att vi är för en gemensam energipolitik, framför allt inte att EU till exempel skulle kunna bestämma enskilda medlemsstaters energimix, till exempel andelen fossila bränslen i förhållande till förnybara energikällor.

I stort sett stöder de konservativa ledamöterna betänkandets målsättningar, även om vi inte anser att det behövs någon enskild inflytelserik person som ska samordna och uttala sig i denna fråga. Vi anser heller inte att en ny rättslig grund behöver införas i fördragen för att behandla denna fråga.

Försöken att utöka EU:s behörighetsområden, i stället för att använda de som redan finns på ett bra sätt, är överflödiga. De konservativa tror också på en marknadsinriktad strategi snarare än ytterligare institutionalisering i EU.

  Glenis Willmott (PSE), skriftlig. − (EN) EPLP stöder i stor utsträckning resolutionen, framför allt att man prioriterar stöd till förnybara energikällor, främjande av energi som en av hörnstenarna i den europeiska grannskapspolitiken och kravet på nya skyddsåtgärder mot föroreningar.

Vi avstod från att rösta om beaktandeled 12 eftersom konstitutionsfördraget har övergetts, vilket gör beaktandeledet överflödigt. Vi avstod även från att rösta om ändringsförslag 2 och om punkt 13 då vi anser att en ny hög representant för utrikespolitiken för energi kan skapa onödig förvirring.

Vi röstade för punkt 62 och därmed för att behålla hänvisningen till åtskillnad av ägandet av energiproduktionen, eftersom vi vill hålla fast vid vår tidigare ståndpunkt om att åtskillnad av ägandet av energiöverföring är det effektivaste sättet för att främja investeringar, lika tillgång till energinät och insyn på marknaden.

- Betänkande: Gruber (A6-0322/2007)

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Jag röstade för Gruberbetänkandet.

Jag välkomnar utarbetandet av ett allmänt ramdirektiv och direktivet om villkor för inresa och vistelse för högutbildade arbetstagare, direktivet om villkor för inresa och vistelse för säsongsarbetare och direktivet om villkor för inresa och bosättning för avlönade praktikanter.

Det är alldeles uppenbart att Europeiska unionen måste fastställa exakta bestämmelser och aktivt reglera vem som kommer att tillåtas arbeta inom EU. Vi känner alla till att Europa redan befinner sig i ”demografisk vintertid” och är i omedelbart behov av arbetskraft från icke-medlemsstater. Det är dock absolut nödvändigt att vi bara tar emot utbildad arbetskraft, och jag föreslår att vi väljer yrken där det råder brist på arbetskraft på Europas arbetsmarknad. Vi måste vara konsekventa i detta avseende, för om vi villigt och tanklöst låter Europeiska unionen översvämmas av outbildad arbetskraft kan arbetslösa invandrares overksamma livsföring leda till problem som brottslighet, medverkan i olaglig handel och i den gråa ekonomin utanför lagen samt i narkotika- och människohandel. De bildar getton och blir ofta i slutändan medlemmar i en terroristgrupp.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag röstade för betänkandet, eftersom det klargjordes i parlamentet att det kommer att fortsätta att vara upp till medlemsstaterna att besluta vilka och hur många arbetskraftsinvandrare som kommer att välkomnas till deras suveräna territorium. Om det ”blå kortet” införs är det viktigt att se till att det tillämpas som ett kontrollinstrument för högutbildade arbetstagare som är bosatta i EU och att ett tillfälligt – inte permanent – uppehållstillstånd beviljas i Europeiska unionen som helhet.

Jag skulle vilja rikta ett förslag från Europeiska folkpartiet till kommissionsledamot Franco Frattini – som olyckligtvis inte längre finns närvarande –: att det ”blå kortet” ska märkas med en ytterligare nationell symbol, som t.ex. en flagga, så att det står klart vilken av medlemsstaterna som har tillhandahållit arbete och uppehållstillstånd.

  Antonio Masip Hidalgo (PSE). – (ES) Herr talman! Jag vill gratulera mina kolleger Lilli Gruber och Javier Moreno. Som temporärt funktionshindrad har jag varit tvungen att använda ett anställningsavtal för extraanställda för en invandrare, och jag har, om möjligt, fått bättre förståelse för det som Lobo Antunes sa i dag om behovet av solidaritet och mänsklighet, även om jag också förstår Franco Frattinis förklaring beträffande fullständig respekt för rättsstatsprincipen.

I mina ensamma stunder har jag ofta tänkt att den berömda Don Quixote, den största romanfiguren genom tiderna, inte skulle ha existerat utan Sancho, och i dag skulle Sancho utan tvekan ha varit en utvandrare som kom till hans undsättning.

Därför måste man alltid hysa respekt för rättsstatsprincipen och respekt för människor.

  Frank Vanhecke (ITS). – (NL) Herr talman! Jag röstade faktiskt inte för Gruberbetänkandet om en strategisk plan för laglig migration, av framför allt två orsaker. För det första anser jag inte att det är klokt att uppmuntra en ännu större kompetensflykt från de fattigare länderna till Europa än vad som redan är fallet. Jag tror inte att det hjälper någon, och verkligen inte de fattigare länderna.

För det andra upphör jag inte att förvånas över den naivitet som man ser på invandring med i parlamentet, som ett slags lösning på Europas uppenbara demografiska problem. Det nämns i alla fall inte ett enda ord om de enorma kostnader som invandringen medför för mottagarländerna eller om att vi, i högre grad än någonsin tidigare, måste vara vaksamma på att behålla den europeiska kulturen, våra värderingar och standarder som i allt högre grad befinner sig under press till följd av det oerhört stora antalet invandrare från andra kulturer. Utöver alla andra problem medför detta också en ekonomisk kostnad. I dag är omkring 53 procent av invånarna i Europas huvudstad Bryssel av vad man kan kalla icke-belgiskt ursprung. År 2050 riskerar denna siffra att ha stigit till 75 procent. Vi behöver inte en ny massinvandring, utan raka motsatsen.

  Philip Claeys (ITS). – (NL) Herr talman! I Gruberbetänkandet följer parlamentet den synnerligen ensidiga, kvantitativa ekonomiska strategin i förhållande till problemet med invandring. Jag tillbakavisar med eftertryck påståendet att bara en ny invandringsvåg kan garantera Europas ekonomiska framtid, och jag vill påpeka att invandring handlar om mycket mer än bara siffror och tabeller. Förslagen i detta betänkande skulle bara bidra till att förvärra de redan allvarliga integrationsproblemen ytterligare. Man tror det inte förrän man har läst det. Även om vissa inom invandrarbefolkningen inte vill arbeta och inte vill omskola sig finns det faktiskt personer som vill upprätta ett informations- och förvaltningscentrum för migration i Mali. Det är utan tvekan så att många s.k. tillfälliga arbetstagare kommer att försvinna in i kriminaliteten när deras tillstånd går ut, vilket är fallet i nuläget. Erfarenheten visar tydligt, exempelvis i Schweiz, att familjemedlemmar till säsongsarbetare fortsätter att komma in på olaglig väg.

Sist men inte minst är det så att en större invandring av högutbildade personer oundvikligen kommer att leda till ytterligare kompetensflykt från utvecklingsländerna, med alla de följder det för med sig.

  Alfredo Antoniozzi (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Gruberbetänkandet eftersom det är så många frågor som PPE-DE-gruppen och jag själv tagit upp som man tagit fasta på i det. Men även om jag inser att integration är någonting viktigt anser jag att det måste ske med våra medborgares medgivande. Därför krävs, förutom integration, ett fast och bestämt upprätthållande av lagen. Medlemsstaterna måste exempelvis upprätthålla regeln enligt vilken det föreskrivs att invandrare, om de inte kan visa att de kan försörja sin familj, måste de sändas tillbaka till hemlandet efter tre månader. I vissa länder sker inte detta, och om det inte gör det kommer missnöjet bland invånarna att göra alla europeiska initiativ i fråga om integration meningslösa.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Trots att betänkandet innehåller viktiga punkter om migrationsfrågor som vi har försvarat under lång tid så saknas inte bara ett fördömande av EU:s befintliga riktlinjer och politik i det – som är kriminaliserande och förtryckande gentemot invandrare – utan det utformas i själva verket en annan aspekt av dem.

I betänkandet antas närmare bestämt konceptet med förekomsten av olika ”kategorier” av invandrare – som t.ex. ”högutbildade arbetstagare”, ”säsongsarbetare” m.fl. – och förvaltningen av dem i enlighet med behoven på arbetsmarknaden i de olika medlemsstaterna, i synnerhet med hjälp av inrättandet av ett blått kort: vilken inhuman syn på invandring och invandrare.

Dessutom förespråkas upprättande av en gemensam invandringspolitik som vi anser vara otillräcklig och orealistisk, både med tanke på resultaten av annan ”gemenskapspolitik” och på de olika situationer som råder i medlemsstaterna. Vi upprepar att invandringspolitiken ligger på varje enskild medlemsstats och dess demokratiska institutioners ansvarsområde.

En gemensam politik är, som vi har sagt tidigare, inte nödvändig, men det krävs en annan politik i en samarbetsram mellan medlemsstaterna som främjar invandrares rättigheter, framför allt genom en ratificering av FN:s konvention om skydd för alla migrerande arbetstagare och deras familjemedlemmar.

  Carl Lang (ITS), skriftlig. – (FR) Med beaktande av att den ”kommande arbetsmarknadssituationen i EU överlag kan karaktäriseras som att det råder efterfrågan på laglig […] invandring” försöker Lilli Gruber, liksom Nicolas Sarkozy i Frankrike, ekonomiskt rättfärdiga den invandringspolitik som tillämpas i de olika medlemsstaterna. Den arbetskraft som kommer från de länder som har utvecklats långsamt är dock i de flesta fall dåligt utrustad för de arbeten som behöver utföras i våra ekonomier. Vi får inte heller glömma att laglig invandring i huvudsak inte rör sig om invandring av arbetstagare utan av människor.

Denna politik, med vilken det kommer nästan två miljoner nya invandrare varje år, håller i själva verket på att utvecklas till en kolonisering av Europa. Från och med nu och fram till 2050 kommer den icke-europeiska befolkningen, som redan uppgår till omkring 40 miljoner människor, att ha tredubblats. Med anslutningen av Turkiet kommer det Europa som byggts upp i Bryssel att omfatta 220 miljoner asiater och afrikaner, varav de flesta kommer att ha sitt ursprung i den muslimska världen.

Denna befolkningskolonisering utgör ett dödligt hot mot vår civilisations kristna och humanistiska värderingar. Om vi ska kunna skydda det europeiska folkets legitima rätt till självbestämmande och till att fortsätta att vara sig självt måste vi återupprätta våra gränser, stoppa migrationsflödena och införa en stark politik som är familjevänlig och livsvänlig. Vi behöver ett nytt Europa, ett ”europeiskt” Europa, ett Europa av suveräna stater, för det är det enda som kan garantera vår rätt att försvara vår kultur och historia.

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. − (DE) Det faktum att omkring 18,5 miljoner tredjelandsmedborgare bor i EU visar tydligt att Europa behöver en gemensam invandringspolitik. Vi måste stilla medborgarnas oro och rädsla i fråga om invandring och visa att en reglerad och förnuftig invandring är absolut nödvändig inom vissa sektorer i Europa. Jag delar emellertid inte åsikten att frågan om demografisk förändring måste kopplas till frågan om ett upprätthållande av den europeiska sociala modellen, en åsikt som uppenbarligen har framhållits som en trosartikel av framför allt de konservativa. Vad som behövs här är i stället att en debatt inleds om i vilken mån det avsevärt ökande välståndsskapandet i den europeiska ekonomin, som måste beaktas åtskilt från den demografiska förändringen, ska bidra på ett solidaritetsbaserat sätt till den europeiska sociala modellen.

  Kartika Tamara Liotard (GUE/NGL) , skriftlig. – (NL) Jag lade ned min röst i fråga om ändringsförslag 8 eftersom jag, även om jag erkänner att problemet med kompetensflykt från utvecklingsländerna till Europa är mycket allvarligt, misstror motiveringen till att ITS-gruppen har lagt fram detta ändringsförslag. Vi måste sträva efter att förhindra att enorma mängder högutbildade personer lämnar sitt hemland och på så sätt orsakar ekonomisk skada, men det ska verkligen inte handla om att motsätta sig invandring till Europa per definition.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar detta betänkande, som syftar till att göra livet enklare för lagliga invandrare. Trots sin status blir lagliga invandrare ofta avsiktligt och oavsiktligt diskriminerade. Föredraganden kräver en rad åtgärder för lagliga invandrare, såsom ökade rättigheter för arbetstagare, överföring av pensioner och andra förmåner, erkännande av kvalifikationer samt viseringar med längre giltighetstid och för flera inresor. Jag stöder samtliga dessa åtgärder.

  Mary Lou McDonald, Søren Bo Søndergaard och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Vårt sätt att rösta i dag är ett utslag av vår strävan efter en effektiv, mänsklig och rättighetsbaserad strategi för invandring till EU. Alla typer av invandrare måste behandlas likvärdigt och i enlighet med högsta möjliga människorättsnormer och anständighet.

EU:s medlemsstater bör dessutom ha som allmän princip att ta emot invandrare baserat på invandrarnas behov tillsammans med behoven i EU-ländernas ekonomier. Den invandringspolitik som förs inom EU får inte bidra till att utvecklingsländerna förlorar viktig kompetens (”brain drain”), och medlemsstaterna och kommissionen får inte föra en politik som hindrar utveckling.

  Erik Meijer och Esko Seppänen (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Vi har röstat för ändringsförslag 8. I allmänhet brukar vi ha helt andra åsikter än den grupp som lagt fram detta ändringsförslag, framför allt när det gäller synen på flyktingar, invandrare och etniska och religiösa minoriteter. ITS-gruppen vill stoppa mottagandet av flyktingar som befinner sig i fara, medan vi tvärtom vill hjälpa människor som drabbats av förtryck, katastrofer och fattigdom. Vi förstår därför mer än väl att majoriteten i vår grupp inte vill stödja ITS-gruppens ändringsförslag om invandring. Till skillnad från fallet med flyktingar och traditionella former av invandring skulle förslaget om att attrahera högutbildade arbetstagare innebära att EU:s medlemsstater skapar problem för arbetstagarnas hemländer. Personer som utbildats i länder som Indien, Sydafrika och Brasilien behövs verkligen där för att uppnå den utveckling som krävs. Vi ser nu att den här typen av problem uppstår även i EU:s nyaste medlemsstater, Rumänien och Bulgarien, som i snabb takt förlorar vårdpersonal och tekniker till rikare länder. Privilegierade länder och företag lägger beslag på dessa personers kompetens. Eftersom vi inte vill stödja denna kompetensflykt röstade vi för detta ändringsförslag.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. − (DE) I vissa delar av Gruberbetänkandet betraktas invandring endast utifrån hur användbara de migrerande arbetstagarna är som kapital. I betänkandet betonas exempelvis att ”en viktig faktor för att förbättra produktiviteten och EU:s konkurrenskraft är att det upprättas stabila och lagliga arbetsrelationer mellan företag och arbetstagare” och kommissionen uppmanas därför att ”studera vilka effekterna av cirkulär migration kan bli i detta hänseende”.

Medan de repressiva åtgärderna mot invandrare och asylsökande inte förkastas ska ”alla åtgärder som syftar till att öka EU:s attraktionskraft för högutbildade arbetstagare så att man kan tillfredsställa behoven på EU:s arbetsmarknad och på så sätt säkerställa tillväxten i Europa och uppfylla Lissabonmålen” stödjas.

Medan ”risken för kompetensflykt” ska undvikas planeras ”återtagande” av invandrare som bara kan komma in i ”fästning Europa” på olagligt sätt. Vad gäller stödet för den strategiska planen för laglig migration ligger centralt fokus på inreseförfaranden ”som möjliggör snabb respons på efterfrågevariationerna på arbetsmarknaden”.

Invandring kan inte regleras enligt kriteriet om dess brukbarhet som EU-kapital. Prioriteringen måste, i stället för en migration till förmån för Europas affärer, vara grundläggande och mänskliga rättigheter för invandrare och asylsökande. Jag förkastar all kategorisering av människor utifrån kriterier om användbarhet.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Debatten om invandring fokuseras alltför ofta på frågor om olagliga flöden, och därför glöms ofta den lagliga invandringen bort, som utgör ett betydelsefullt bidrag till vår ekonomi och vårt kulturella berikande.

I detta sammanhang ställer vi oss bakom två grundläggande koncept: en tydlig och effektiv politik om laglig invandring är en av lösningarna på frågan om olaglig invandring, och ett generöst välkomnande som baseras på gemensamma principer som stöder integrationen och anpassningen av dem som kommer är nödvändigt. Det är dock också nödvändigt att erkänna att migrationsflöden, invandrarsamhällen och värdländer har olika traditioner, seder och minnen, och det går inte att bortse från dessa skillnader.

En annan fråga i denna debatt rör kvalificerad invandring. Idén med ett blått kort som ska underlätta inresa och rörlighet skulle kunna vara intressant, men den verkar vara lite för komplicerad. Den centrala frågan måste i varje fall vara attraktionsfaktorerna, i synnerhet på den akademiska nivån. Det är därför av avgörande betydelse att göra utbildningsinstitutionerna medvetna om behovet av att locka studenter från andra delar av världen. Jag stöder naturligtvis detta mål.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. − Miljöpartiet stöder och vill ha en liberal invandringspolitik. Det finns många bra saker i betänkandet som syftar till detta. Jag tror dock att ett ramdirektiv på detta område kommer att minska människors möjligheter att invandra och inte tvärtom. Förslaget riskerar dessutom att förstärka den brain drain som utvecklingsländerna drabbas av, vilken cyniskt uttnyttjas av EU för dess egen utveckling. Därför avstår jag i slutomröstningen.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Det är en farlig missuppfattning att den demografiska förändringen hos våra länders befolkningar kräver storskalig invandring av personer från olika och ofta fientligt inställda kulturer och samhällen, med alla konsekvenser detta får för vår nationella sammanhållning och identitet, en fullständig integrering av de invandrare vi har samt inverkan på våra offentliga tjänster och på allmänhetens hälsa, säkerhet och trygghet.

Jag är helt emot att överföra ansvaret för våra nationella gränskontroller och för invandrings- och asylpolitiken från de nationella myndigheterna till EU. Jag röstade därför mot betänkandet.

- Betänkande: Moreno Sánchez (A6-0323/2007)

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag röstade för detta betänkande, eftersom Europaparlamentet har enats om en omfattande strategi i detta sammanhang för att bekämpa människohandel och olaglig invandring. Från Europaparlamentets sida har vi på så sätt sänt ett tydligt budskap om att ”olaglig” är detsamma som ”icke laglig” och att vi måste agera därefter. Enligt min uppfattning är det särskilt viktigt att klargöra att det inte kommer att bli fråga om någon kvotbaserad fördelning av olagliga invandrare över alla medlemsstater, och att en masslegalisering av det slag som bevittnats under senare år inte längre kommer att tillåtas. Detta utgör en garanti för att det inte ska bli någon ”pådrivande effekt”, och det ger också möjlighet att indirekt ta itu med människohandeln.

  Frank Vanhecke (ITS). – (NL) Herr talman! Betänkandet om politiska prioriteringar i kampen mot den olagliga invandringen av tredjelandsmedborgare som vi precis har godkänt är verkligen inte det sämsta betänkande som någonsin har antagits här, och det innehåller faktiskt ett antal mycket intressanta rekommendationer, men jag anser ändå inte att hela bakgrunden framgår ordentligt i betänkandet, så jag har inte godkänt det personligen.

Problemet med invandring i Europa hotar att bli det förestående århundradets problem – det kanske redan i dag är det förestående århundradets problem – och den olagliga invandringen är en betydelsefull del av detta. Vi hade därför kanske väntat oss en mycket mer bestämd ståndpunkt, i synnerhet mot de successiva vågorna av legalisering i olika europeiska länder. Dessa vågor har när allt kommer omkring effekten av att dra in människor som i slutändan kommer att spridas över hela unionen, över alla medlemsstater.

Det är faktiskt så enkelt, och vi borde ha haft modet att klä det i ord. Olaglig invandring kan inte tolereras. Olagliga invandrare måste spåras, och vi måste besluta oss för att sända tillbaka dem till deras hemland på ett humant sätt. De som inte vågar säga detta, och följaktligen verkligen inte vågar göra det, kommer att skapa enorma problem som i slutändan kommer att stå vårt välstånd och vår civilisation dyrt.

  Koenraad Dillen (ITS). – (NL) Herr talman! När man läser Moreno Sánchez-betänkandet kommer man automatiskt att tänka på det nederländska talesättet ”zachte heelmeesters maken stinkende wonden”, vilket betyder att drastiska tider kräver drastiska åtgärder. Som min kollega Frank Vanhecke redan har sagt intar parlamentet, trots att några av förslagen i betänkandet utgör ett steg i rätt riktning, i stort fortfarande en halvhjärtad ståndpunkt, vilket inte bådar gott för en effektiv och bestämd europeisk politik för att bekämpa den olagliga invandringen. Parlamentet har t.ex. misslyckats med att klargöra att de legaliseringar som genomförs i många europeiska länder verkligen är en av de största, om inte den allra största, orsaken till olaglig invandring, på grund av den ”pådrivande effekt” som de skapar i invandrarnas ursprungsländer.

Olagliga invandrare bör inte legaliseras utan spåras aktivt och deporteras på ett bestämt men humant sätt. I motsats till vad parlamentet antyder har inte den uttryckliga kungörelsen av detta politiska budskap någonting att göra med så kallad främlingsfientlighet. Utöver en fast utvisningspolitik, stränga gränskontroller och avtal med stater om att ta tillbaka sina medborgare bör flyktingförläggningar i ursprungsregionerna bidra till att underlätta situationen, men parlamentet har motsatt sig detta också. Av dessa skäl har jag röstat mot detta betänkande.

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh och Inger Segelström (PSE), skriftlig. − Vi socialdemokrater vill ha en solidarisk och human invandrings- och flyktingpolitik i EU som på ett ansvarsfullt sätt verkar för ökad rörlighet över gränser, och som garanterar skydd till alla som är i behov av det. Vi vill dock inte ha någon permanent EU-finansierad gränskontrollstyrka. Det är medlemsstaterna som ansvarar för utövandet av sin egen gränsbevakning. Gemensamma insatser ska vara behovsstyrda och baserade på förfrågningar. Därför valde vi att lägga ner våra röster i omröstningen om punkt 37.

Vad gäller punkt 18 om en översyn av Dublin II-förordningens grundprincip menar vi att en diskussion om principen är berättigad, men att den då föras i ett större sammanhang och som en del av en diskussion om hela den gemensamma invandrings- och flyktingpolitiken.

  Gérard Deprez (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag stöder helt och fullt detta utmärkta betänkande och vill tillfoga tre egna kommentarer i detta ämne.

För det första måste vi göra oss av med föreställningen att en aktiv politik för laglig invandring kommer att sätta stopp för de olagliga migrationsflödena till våra länder. En aktiv politik för laglig invandring kommer per definition att fastställas med hjälp av våra egna behov, medan olaglig invandring kommer att motsvara behoven hos dem som – och i nuläget finns det tiotals miljoner sådana människor, huvudsakligen i Afrika – vill flytta hit för att undfly krig, förföljelse, fattigdom eller helt enkelt bristen på framtidsutsikter för sig själva och sina barn.

För det andra kommer kontrollen av EU:s yttre gränser och kampen mot nätverk för personer som smugglar in olagliga invandrare olyckligtvis att fortsätta vara en politisk prioritering under många år, eftersom handeln med mänskligt lidande i verkligheten ligger i händerna på kriminella grupper. Kampen mot olaglig invandring är därför inte riktad ”mot” de olagliga invandrarna i sig: det är en del av kampen mot den organiserade brottsligheten, som är något som vi måste vinna tillsammans.

För det tredje och sista måste vi samtidigt upprätthålla våra obevekliga ansträngningar för att bekämpa fattigdomen, och detta kan bara göras genom samutveckling i Afrika.

  Patrick Gaubert (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar antagandet av detta betänkande, i vilket en balanserad och realistisk syn på migrationsfrågan presenteras och som det råder en bred enighet om, såsom föredraganden hoppades.

Betänkandet kommer mycket lägligt om man ser på de senaste händelserna och på hur medlemsstaterna, var och en för sig, försöker att anpassa lagstiftningen för att klara av tillströmningen av invandrare så gott det går.

I verkligheten vet vi alla att omfattningen av migrationsfenomenet överträffar de berörda ländernas förmåga att kontrollera dessa händelser på egen hand och att det därför krävs en global och sammanhängande strategi på Europanivå, vilket med rätta framhålls i betänkandet.

Det fastställs en rad prioriteringar i texten: att bekämpa människohandeln, att efterleva Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna vid vidtagande av åtgärder för att förhindra olaglig invandring, att stärka samarbetet med tredjeländer, att vidta de kraftfulla åtgärder som krävs för att bekämpa olagliga anställningar och, slutligen, behovet av en ansvarsfull återvändandepolitik.

Av dessa skäl stödde jag antagandet av betänkandet under den slutliga omröstningen i kammaren.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Trots att betänkandet omfattar vissa punkter som vi ställer oss bakom så intas också en repressiv, säkerhetsorienterad inställning till ”olaglig invandring” i det.

Även om det sker i mindre grad i vissa aspekter förespråkas en utveckling av de huvudsakliga axlarna i de befintliga europeiska riktlinjerna och besluten om invandring i betänkandet, inklusive: den så kallade ”EU-politiken för återvändande” eller med andra ord återförvisning, verksamheten inom Frontex i fråga om gränspatruller och gränskontroll, de så kallade ”tillfälliga mottagningsförläggningarna”, utvecklingen av biometriska verktyg eller de så kallade ”återtagandeavtalen”. Det föreslås också ett upprättande av ett europeiskt patrulleringsnätverk, ett ”europeiskt övervakningssystem” vid havsgränserna och till och med ett system för ”automatisk registrering av ankomster och avresor”.

Betänkandet syftar med andra ord till att stärka EU:s säkerhetsorienterade politik för kriminalisering av ”olaglig invandring” genom att förvandla den till en gemensam europeisk politik som är hämmande, omfattar ondskefulla informationssystem och inbegriper åtgärder och infrastruktur för arrestering och utvisning av invandrare. Vi förkastar detta helhjärtat.

Det var tillämpningen av en repressiv politik som denna som ledde till att myndigheterna i en medlemsstat åtalade sju tunisiska fiskare för att ha räddat 44 människor till havs, trots att denna handling skedde i enlighet med den internationella sjölagstiftningen.

  Carl Lang (ITS), skriftlig. – (FR) De officiella siffrorna är ett bevis: Europa översvämmas av olagliga invandrare. Man har visat sig helt inkapabel till att kontrollera sina yttre gränser. Den årliga rapport i vilken verksamheten under 2006 inom Eurodac presenteras, som är det biometriska verktyg som Europa använder för att övervaka asylansökningar, visar att antalet personer som har registrerats för att på olagligt sätt ha passerat en av Europas yttre gränser har stigit med 64 procent jämfört med 2005.

I det betänkande som har lagts fram av Javier Moreno Sánchez presenteras en rad åtgärder som ska sätta stopp för detta fenomen, som växer exponentiellt. Enligt min uppfattning är samtliga lika meningslösa, för att inte säga kontraproduktiva.

Varför skulle vi exempelvis vara nöjda med att vi, genom att uppmuntra laglig invandring, i huvudsak med hjälp av det europeiska blåa kortet, som i grunden ska vara ett europeiskt arbetstillstånd för invandrare, minskar graden av olaglig invandring? Detta är idiotiskt. Om man öppnar dörren för några öppnar man den för alla.

Vad är meningen med att inrätta en biometrisk databas för att bekämpa olaglig invandring? Varför ska man planera att tilldela mer arbetskraft och resurser till Europeiska gränsförvaltningsbyrån (Frontex) när de aktuella gränserna ändå inte skyddas ordentligt av medlemsstaterna, vare sig det rör sig om de inre eller de yttre gränserna?

De europeiska myndigheterna har återigen lyckats identifiera ett problem men visat sig oförmögna att lösa det, på grund av sin ideologiska övertygelse som grundas på ”invandringsvänlighet” och internationalism.

  Janusz Lewandowski (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Herr talman! Invandring, både laglig och olaglig, betraktas som en av de största utmaningarna som Europeiska unionen står inför. Helt bortsett från de förfarandemässiga och rättsliga frågorna blir den tragiska mänskliga aspekten av detta fenomen alltmer påtaglig. Jag har besökt förläggningar för afrikanska flyktingar i Malta och diskuterat denna fråga med de tjänsteenheter som gör patrulltjänst i Medelhavet och de ansvariga tjänstemännen. Det var medan jag var där som nyheten om den tragedi som drabbat den tjetjenska familjen i Bieszczadyregionen framkom, vilket bekräftade fenomenets universella natur. Om man som jag kommer från ett land som under århundraden var en källa till politisk och ekonomisk utvandring är det svårt att förhålla sig likgiltig inför tragedier för flyktingar som ser unionen som ett förlovat land.

Det är utifrån detta perspektiv som jag betraktar de två betänkanden som debatten i Europaparlamentet grundas på. Dessa dokument ger en översikt över omfattningen av migrationsproblemet och över det nuvarande tillståndet för gemenskapens politik i detta avseende. Jag instämmer i premissen att Europa på grund av sin demografiska situation behöver lagliga kanaler för invandring, som skulle kunna kompensera för bristen i arbetsstyrkan och också begränsa den svarta ekonomins utrymme i våra ekonomier och de problem som följer med den.

Allt detta har erkänts av Frontex, unionens specialistbyrå. Den föreslagna lösningen, nämligen den så kallade ”bördefördelningen”, förtjänar att allvarligt övervägas.

Det har länge behövts en gemenskapspolitik för invandring med en hållbar rättslig och ekonomisk grund. Bättre sent än aldrig!

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om politiska prioriteringar i kampen mot den olagliga invandringen av tredjelandsmedborgare, och jag vill betona att kontrollen av tillströmningen av invandrare till Europa, framför allt från tredjeländer, är en av de största utmaningar som de europeiska beslutsfattarna står inför.

Under detta århundrade är handel med människor helt oacceptabelt, och vi måste finna ett sätt att utrota denna förfärliga verksamhet och sätta stopp för de personliga tragedier som olyckligtvis följer med den. För att detta ska bli möjligt är det nödvändigt att ta itu med problemet med olaglig invandring på Europanivå, för om en medlemsstat är öppen för hemlig invandring så sätts alla andra medlemsstater under press.

Ett genomförande av en strategisk plan för laglig migration måste omfatta kampen mot olaglig invandring, för dessa två fenomen står i nära förbindelse med varandra.

Det som detta betänkande saknar är konkreta förslag som gör det möjligt för oss att utarbeta en lösning som sätter stopp för storskalig hemlig invandring och avskräcker människohandlarna. I Italien har exempelvis införandet av kvoter för ekonomisk invandring inte minskat graden av olaglig invandring till landet. Det är faktiskt tvärtom, för tillkännagivandet av de årliga kvoterna har gett upphov till en ökning av antalet olagliga invandrare som är beredda att riskera livet för att ta sig in på Europeiska unionens territorium.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar detta betänkande där man i huvudsak kräver en kraftfull politik för att bekämpa olaglig invandring, en politik som bygger på solidaritet mellan medlemsstaterna och samarbete med tredjeländer, med full respekt för individens grundläggande rättigheter.

  Andreas Mölzer (ITS), skriftlig. − (DE) Trots miljontals euro i stöd är ursprungsländerna inte villiga att samarbeta. Men ett återtagande av olagliga invandrare måste äntligen bli en skyldighet. EU agerar också oerhört nonchalant om man underlåter att tillhandahålla tillräckliga resurser för att säkra sina yttre gränser och inhysa gripna olagliga invandrare i uppsamlingsläger, för att se till att de inte går under jorden, tills de kan återsändas till sitt hemland, för att inte tala om en gränsskyddsbyrå som stänger under den huvudsakliga säsongen för invandring!

Bryssel har också sovit sig igenom det potentiella hot som islamiska invandrare utgör. Om EU inte vaknar snart och sätter stopp för tillströmningen av radikala muslimer och invandringen och naturaliseringen av medborgare av islamiska länder kommer vi inte bara att tvingas leva i ständig rädsla för terroristattacker utan också att vara främlingar i vårt eget land.

Det fästs alldeles för lite uppmärksamhet vid dessa frågor i betänkandet, vilket är anledningen till att jag – trots de välgrundade strategier som det innehåller – olyckligtvis har tvingats förkasta det.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) För att ett politiskt ingripande på området för olaglig invandring ska bli effektivt måste man ingripa på två punkter av problemet, källan och målet: med andra ord, som det står i den antagna resolutionen, utgör ”ursprungsländernas myndigheters ansvar, liksom insatserna för att förstärka den straffrättsliga ramen för att bekämpa ligor som bedriver människohandel, bekämpa olaglig anställning och människohandel” nödvändiga faktorer. Utan fasthet på dessa områden kommer svaret att vara otillräckligt, även om detta svar omfattar andra dimensioner, som t.ex. utvecklingssamarbete och åtgärder på området för laglig invandring.

Vidare ”kräver”, som vi framhöll i betänkandet om den europeiska sjöfartsstrategin, en invandringspolitik som syftar till att vara effektiv inom Europeiska unionen, såsom det står i denna resolution, ”att medlemsstaterna respekterar principerna om solidaritet, delat ansvar, ömsesidig tilltro och öppenhet”. Detta instämmer vi helt i.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. − Jag röstar nej i slutomröstningen, eftersom jag är emot FRONTEX och EU-gränspolis för vilka det är svårt att utkräva ansvar. Betänkandet talar sig varmt för dyra och ineffektiva biometriska data i pass och visum som dessutom är ett hot mot integriteten. EU utnyttjar cyniskt flyktingars svåra situation till att ta makten över gränserna.

- Betänkanden: Gruber (A6-0322/2007), Moreno Sánchez (A6-0323/2007)

  Philip Bradbourn (PPE-DE), skriftlig. − (EN) De brittiska konservativa ledamöterna röstade mot betänkandet om invandring, eftersom invandringsfrågan endast berör medlemsstaterna och det mellanstatliga samarbetet. Att hänvisa till förslaget till reformfördrag och utvidgningen av beslutsfattande med kvalificerad majoritet är fel sätt att hantera de problem som EU står inför. En strategi för alla fungerar inte när det gäller invandring.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. − (EN) Genom att kräva att EU-medborgares makar som inte är EU-medborgare måste ha varit bosatta i ett annat EU-land för att få uppehållstillstånd på Irland anser jag att regeringen bryter mot 2004 års direktiv. Att skilja ut makar till icke-irländska EU-medborgare vid utvisningsbeslut strider dessutom mot EU:s lagstiftning, enligt vilken diskriminering grundad på nationalitet är förbjuden.

Jag vill påminna kommissionen om att den 2006 informerade Europaparlamentet om att medlemsstaterna bör tolka 2004 års direktiv om uppehållstillstånd i enlighet med EG-domstolens domar från juli 2002 (mål C-459/99 (MRAX)) och april 2005 (mål C-157/03). Enligt dessa domar bygger rätten till inresa och uppehållstillstånd i gemenskapen för en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till en EU-medborgare på detta familjeförhållande, och påverkas varken av om de vistats lagligt i gemenskapen tidigare eller om de kan visa upp ett uppehållstillstånd eller annat tillstånd utfärdat av en annan medlemsstat. Irlands åtgärder strider uppenbart mot dessa domar. Enligt fördragen måste därför kommissionen vidta åtgärder mot den irländska regeringen.