Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 26 september 2007 - Strasbourg

12. Situationen i Burma (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Burma.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Denna debatt och våra diskussioner är ytterst aktuella, och rådet och det portugisiska ordförandeskapet följer naturligtvis händelserna i Burma (Myanmar) med mycket stor oro.

Det har nästan gått 20 år, i själva verket sedan händelserna 1988, sedan Burma senast upplevde det slags demonstrationer som sker för närvarande. Det råder inget tvivel om att det många kommentatorer säger om dessa händelser är sant, nämligen att landet befinner sig vid en skiljeväg som vi anser vara avgörande.

Situationen har visat sig vara ytterst instabil ända från början, och även om vi har gjort allt vi har kunnat för att förhindra de burmesiska myndigheterna att ta till våld visar dagens händelser tyvärr och till vår sorg att militärjuntan i Rangoon fortfarande slår dövörat till för vädjandena från världssamfundet, precis som den i många år har ignorerat de ständiga och upprepade internationella vädjandena.

Om situationen hade hanterats väl skulle de senaste dagarna kunnat vara en helt ny möjlighet att ta de första stegen mot en brådskande politisk reform och en nationell omvärdering av landet. Vi hoppades att juntan skulle lyssna till demonstranternas otvetydiga budskap om att dess politik har misslyckats.

Det som började som en enstaka protest mot den oproportionerliga ökningen av bränslepriset har förvandlats till en omfattande folklig proteströrelse mot den starkt diktatoriska regeringens politik.

EU är medvetet om de ökande spänningarna i landet och har inte bara stått bredvid och sett på händelseutvecklingen. I augusti fördömde EU omedelbart och kraftfullt anhållandena av flera oppositionsledare, särskilt den så kallade ”88-generationen”, som protesterade mot ökningen på nästan 500 procent när det gäller bränslepriserna. De krävde att alla politiska fångar skulle frisläppas och betonade behovet av att inleda en process av öppnande mot omvärlden, försoning och politisk reform. Så sent som i går sände vi ett tydligt budskap om solidaritet och stöd till den burmesiska befolkningen genom det gemensamma uttalandet från USA och EU som antogs av de 27 utrikesministrarna som möttes i New York.

Vi uppmanar myndigheterna att respektera munkarnas, nunnornas och de vanliga medborgarnas rättighet att demonstrera fredligt, och vi betonar att denna situation utgör ett nytt tillfälle att försöka lösa Burmas ytterst komplexa problem.

I ett annat uttalande, även det utfärdat i går, uppmanade den höga representanten Javier Solana de burmesiska myndigheterna att fortsätta att visa återhållsamhet och betonade att verklig fred, stabilitet och utveckling endast kan nås genom politiska reformer, beviljande av de grundläggande rättigheterna och friheterna och fullt deltagande av alla aktörer.

Vi har även diskuterat situationen med några av våra partner i bilaterala samtal parallellt med FN:s generalförsamling i New York. I vår fortsatta dialog om Burma med partnerländer i regionen, däribland Kina, Indien och Aseanländerna (Sydostasiatiska nationers förbund), uppmanar vi dem att ha regelbundna kontakter med regimen och särskilt betona följande punkter. För det första att Burmas långsiktiga stabilitet kräver en verklig förändring, särskilt politisk, för det andra att Burmas öppnande mot omvärlden är avgörande för landets utveckling och även ligger i grannländernas och hela världssamfundets intresse. Vi har även noterat att Singapore, som är det nuvarande ordförandelandet för Asean, åtminstone har reagerat med ett nationellt uttalande där man uttrycker en förhoppning om att de pågående protesterna kan lösas på fredlig väg.

EU:s utrikesministrar diskuterade utvecklingen av situationen i Burma under mötet i Gymnich som hölls i början av september, och i går i New York när samtliga 27 utrikesministrar möttes behandlade de återigen Burmafrågan, vilket jag redan har nämnt. Dessutom har frågan diskuterats av kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik (Kusp) i Bryssel och diskuterades mer i detalj i morse med arbetsgruppen för Asien och Oceanien. Vi bedömer naturligtvis alla möjliga alternativ för en reaktion från EU, och även om vi hoppas att situationen inte kommer att förvärras ännu mer måste vi vara beredda på alla eventualiteter. Vi förbereder oss även för ytterligare agerande genom de diplomatiska kanalerna och kommer att stå i ständig kontakt med FN, särskilt med generalsekreterarens särskilda sändebud Ibrahim Gambari, som sammanträffade med ordförandeskapet och EU-institutionerna i juli, med andra ord omedelbart före sommaruppehållet. Vi står även i nära kontakt med våra kolleger i Genève, där ett skarpt uttalande gjordes i går i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

På grund av de oroande nyheter som nådde oss från Rangoon ansåg vi oss i går kväll vara tvungna att framföra ännu en vädjan till de burmesiska myndigheterna, för att uppmana dem att inte reagera med våld på folkets fredliga demonstrationer. Vi förklarade tydligt att de befintliga sanktionerna skulle kunna skärpas, så att budskapet var exakt och direkt. Slutligen kommer Ständiga representanternas kommitté (Coreper) att diskutera Burmafrågan mer ingående i morgon.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Liksom de övriga EU-institutionerna är kommissionen självklart mycket oroad över situationen i Burma/Myanmar. Vi har följt de dramatiska händelserna de senaste veckorna, till och med de senaste timmarna, mycket nära efter proteströrelsen och de fredliga protester som har inletts av buddistmunkarna.

Som ni vet lade Viviane Reding fram kommissionens analys av den allmänna situationen den 6 september: upprepade överträdelser av de mänskliga rättigheterna, politiskt förtryck och en ny generell försämring av de ekonomiska förhållandena. Jag vill även tillägga de överträdelser av den humanitära rätten som har begåtts av regeringen för Burma/Myanmar mot civilpersoner och fångar, samt de allt strängare restriktioner som har införts mot Internationella Rödakorskommittén när den försöker utföra sitt arbete. Under de senaste veckorna har regimen skördat de bittra fukterna av en explosiv social och politisk situation som den i viss utsträckning själv har skapat.

Vad bör göras när sådana händelser inträffar? Vi kan antingen tycka att vi har upplevt samma situation förut, som inledde den våldsamma repressionen 1988, eller att vi har nått en historisk vändpunkt. Vad vi än anser om saken tycks händelserna i Burma/Myanmar ta en oförutsedd vändning. Det faktum att den massiva proteströrelsen – cirka 100 000 personer intog Rangoons gator i måndags – inte har någon politisk dagordning eller uttalade krav leder naturligtvis till att situationen blir ännu mer instabil och farlig.

Det står klart att vi inte kan utesluta möjligheten att regimen tappar kontrollen över händelserna när den ingriper mot demonstrationerna. Det råder inget tvivel om att hotelserna, anhållandena och de vägspärrar vi nu ser tyder på att regimen intar en mycket hårdare linje. Anhållandena denna morgon, myndigheternas brutala sätt att ingripa och det faktum att offer har rapporterats ökar vår oro ännu mer. Under sådana omständigheter måste vårt främsta mål vara att förhindra alla våldsamma reaktioner från regeringens sida och uppmana de ansvariga att visa största möjliga återhållsamhet. Aung San Suu Kyis säkerhet är självklart en av våra främsta prioriteringar.

Protesterna erbjuder emellertid en möjlighet i viss mån. De visar regimen, eller åtminstone de i regimen som fortfarande har någon verklighetsuppfattning kvar, att den dåliga politiska och ekonomiska ledningen har lett till att folk inte längre är rädda för att gå ut och protestera för att uttrycka sin vrede, som föds ur en förtvivlan som har funnits alltför länge.

Kommissionens andra prioritering är därför att uppmana världssamfundet att övertala regeringen att göra det som krävs för att återupprätta ett minimum av förtroende och på så sätt skapa förutsättningar som kan bana väg för nationell försoning. Regimen måste lyssna till människornas längtan efter öppenhet och demokrati. Lösningen på den rådande krisen måste självklart omfatta en process av deltagande och öppenhet som gör det möjligt för de parter som vill nå nationell försoning för Burma/Myanmar att fullt ut bidra till landets politiska och ekonomiska framtid. Det var detta budskap som min kollega Benita Ferrero-Waldner gav våra partnerländer under de möten som hölls parallellt med FN:s generalförsamling.

Det är även viktigt att uppmärksamma de stater som gränsar till Burma/Myanmar på deras särskilda ansvar. Jag har hört att Kina redan har insett att landets långsiktiga intressen inte tjänar på en sådan explosiv situation, och Kina, om något land, kan utöva ett avgörande inflytande. Vi måste emellertid även övertyga Indien, Japan och Sydkorea, länder som har bidragit avsevärt till att tillgodose den burmesiska regeringens ekonomiska behov, att göra mer för att bidra till att lösa den rådande krisen. Aseanstaterna måste även uttrycka sina åsikter i skarpare ordalag. En försämring av situationen i Burma/Myanmar kommer endast att leda till förödande konsekvenser för hela regionen.

Avslutningsvis välkomnar kommissionen den speciella roll som FN spelar, i synnerhet det fantastiska arbete som utförs av FN:s särskilda sändebud Ibrahim Gambari, vars förestående besök i Rangoon kommer att vara av yttersta vikt. Om myndigheterna i Burma/Myanmar återigen väljer vägen av förtryck kommer detta oundvikligen att störta landet in i en ännu större internationell isolering, med ytterligare oacceptabelt lidande för folket. Om myndigheterna å andra sidan väljer en öppen och demokratisk dialog måste de klargöra sin färdplan, göra konkreta åtaganden för ett definitivt datum för fria val och inleda en uppriktig dialog med sina partner. Under sådana omständigheter kommer myndigheterna i Burma/Myanmar att kunna räkna med EU:s och andra partnernationers stöd.

  Geoffrey Van Orden, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! EU stoltserar med att det lägger så stor vikt vid de mänskliga rättigheterna och ändå tycks man inte klara av att agera effektivt mot de diktatoriska regimer runtom i världen som fortsätter att förtrycka och kränka sitt folk år efter år. Det tycks finnas en föreställning om att ett uttalande och en gemensam ståndpunkt är allt som krävs. Rådets ordförande sa i den förra debatten att vi måste leva upp till det vi säger, och jag håller med.

Under min tid i parlamentet har jag kämpat mot två synnerligen avskyvärda regimer, nämligen Robert Mugabe i Zimbabwe och militärjuntan i Burma. Båda har uppmärksammats av EU, men ingenting har hänt. Vi borde skämmas.

I dag talar vi om Burma, där Allburmesiska alliansen av buddistiska munkar modigt har gått i spetsen för massiva gatuprotester i Rangoon och många andra delar av Burma. Vi är alla chockade över att en desperat situation nu har vänts i tragedi. Bilder av skadade munkar, rökfyllda tempel och misshandlade medborgare i spåren av säkerhetsstyrkornas framfart har kablats ut över världen. Minst fem dödade har rapporterats och hundratals har skadats. För nästan en vecka sedan fick vi varningar från radiostationen Democratic Voice of Burma om att regeringen gett klartecken till att använda vapen och att en våldsam upplösning på de fredliga demonstrationerna var att vänta.

Det är hög tid att vi slutar att vrida våra händer och tar tag i saker och ting i stället. Jag har inga illusioner. Precis som med Zimbabwe ligger nyckeln till förändring i Burma hos grannländerna, framför allt Kina. Kina är Burmas största investerare, handelspartner och vapenleverantör. En parlamentarisk högnivådelegation från Kina är på besök i Europaparlamentet i dag. Delegationen leds av Wang Yingfan som är en inflytelserik ledamot av Nationella folkkongressen. Jag framförde en stark vädjan till honom i förmiddags om att Kina ska agera mot regimen i Burma. Han upprepade Kinas föresats att inte lägga sig i andra länders inrikespolitik, men försäkrade samtidigt att Kina skulle fortsätta att spela en nedtonad, men allvarlig roll, och förespråka flexibilitet och en mer positiv strategi från regimens sida. Vi får se om detta får någon effekt.

I går tillkännagav EU:s ordförandeskap att strängare sanktioner skulle införas i händelse av en våldsam reaktion. Detta våld är nu här och sådana strängare sanktioner måste nu följa om EU ska behålla någon trovärdighet alls i världen. Vi måste även klargöra att vi menar allvar den här gången och hålla fast vid våra sanktioner. Det får inte bli någon upprepning av den skandalösa händelsen i maj, då Burmas utrikesminister tilläts närvara vid ett Asem-toppmöte i Tyskland helt i strid med EU:s eget reseförbud.

När det gäller sanktioner kan vi inte bortse från att TOTAL Oil är en av Burmas få kvarvarande utländska investerare. TOTAL bidrar direkt till att stödja militärjuntan, vilket ger regimen hundratals miljoner US-dollar varje år, som ger den möjlighet att upprätthålla en av världens största arméer.

Vi har talat om krisen i Burma under väldigt lång tid och nu är den här. Vi får inte glömma bort att de personer som var drivande i massakern på demonstranter i Burma för tjugo år sedan nu sitter på nyckelposter i regimen. Det är synd att rådet och kommissionen inte har lyssnat mer på parlamentet i denna fråga under årens lopp.

I dag lägger vi återigen fram en kraftfull resolution. Den är kortfattad och mycket tydlig. Vi uppmanar de burmesiska myndigheterna att omedelbart frige Aung San Suu Kyi, att lämna demonstranterna i fred och att sammankalla ett fullt representativt nationalkonvent där Nationella demokratiförbundet ingår. Vi uppmanar FN:s säkerhetsråd att samlas nu för att ta itu med situationen i Burma och sedan omedelbart sända FN:s särskilda sändebud till detta land. Vi uppmanar rådet och kommissionen att ta kontakter med Förenta staterna och Asean för att förbereda en samordnad serie åtgärder, bland annat ekonomiska sanktioner, som kan vidtas mot regimen i Burma om denna tillgriper våld och inte agerar i enlighet med våra krav.

  Barbara Weiler, för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! EU och hela världen har blickarna riktade mot Burma. I dag har blod spillts för första gången, som min kollega från Storbritannien redan har nämnt, eftersom ingenting går att dölja längre, och det är en ny situation i debatten.

Den socialdemokratiska gruppen är bestört övre de brutala metoder som används av militärjuntan mot de fredliga demonstranterna. Vi förväntar oss att FN:s säkerhetsråd, som nu sammanträder parallellt, vidtar omedelbara åtgärder och utövar sitt inflytande, vilket innebär inflytande över och med Kina.

Det andra budskapet i dag måste vara Europaparlamentets solidaritet med Burmas folk. Vår solidaritet, vårt stöd och, ja, vår beundran för de burmesiska medborgarnas mod. Buddistmunkarna är ingen liten elitminoritet. De är en del av folket och stöds av tusentals människor. Det står klart att demonstrationerna utlöstes av de godtyckliga prisökningarna, men kränkningarna av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och särskilt Internationella arbetsorganisationens (ILO) normer, tortyr och tvångsarbete har praktiserats av juntan i åratal.

I globaliseringens tidsålder är isolationism inte längre ett alternativ, och det är bra. De demokratiska grundläggande rättigheterna och det allmänna värdesystemet gäller även för den asiatiska kontinenten. Vi förväntar oss att den sedan länge planerade konstitutionen i Burma omedelbart förs upp på dagordningen och att Burma – liksom Thailand intressant nog – relativt snart kommer att hålla demokratiska val. Det är möjligt att inrätta och genomföra demokratiska regimer i dessa regioner.

Förutom FN och EU måste Aseanländerna naturligtvis spela en mer aktiv roll, särskilt eftersom Asean strävar efter att likna EU. Demonstrationerna på Filippinerna i dag är ett positivt tecken på solidaritet i regionen.

Det finns ingen återvändo när man har slagit in på vägen mot demokrati, och det gäller även Burma.

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att ödmjukt buga inför den burmesiska befolkningens otroliga mod, som genomför fredliga massprotester mot militärdiktaturen i landet.

I dag har regimen inlett ett våldsamt förtryck, och våra tankar går till det burmesiska folkets öde. EU måste protestera kraftigare mot detta, inte bara i ord, utan även i handling. Om regimen framhärdar med förtrycket måste sanktionerna skärpas och alla europeiska företag som fortfarande är verksamma i Burma måste uppmanas, om inte tvingas, att upphöra med sin verksamhet där. Aseanländerna bör också skärpa sin ståndpunkt gentemot Burma, och Indien och Kina måste utnyttja sitt inflytande över regimen för att uppmana den att inleda en allvarligt menad dialog med den burmesiska demokratiska oppositionen.

Den burmesiska regimen förtrycker inte bara befolkningen politiskt, utan har även störtat folket i yttersta misär och fattigdom, trots att landet har allt som krävs för att det ska råda välstånd. Det burmesiska folkets massdemonstrationer är ett mycket talande bevis för att Aung San Suu Kyi sannerligen inte är ensam, men hon symboliserar det stora flertalet burmesers hopp. Den burmesiska regimen måste ge henne full rörelsefrihet omedelbart och släppa alla politiska fångar, även de som har gripits i dag.

Avslutningsvis vill jag uppmana EU att fullt ut utnyttja de instrument för att främja demokratin och de mänskiga rättigheter som vi nu har till vårt förfogande.

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka rådsordföranden och kommissionsledamoten samt mina kolleger för deras synpunkter.

För arton år sedan frågade Burmas nationella demokratirörelse vad som krävdes för att få världssamfundet att agera för att de burmesiska myndigheterna ska införa demokrati. ”Måste vi mejas ned på gatorna inför tv-kameror innan världssamfundet agerar?”, frågade de.

Den förutsägelsen har nu blivit verklighet. Vi ser nu hur en del av det burmesiska samhället – de buddistmunkar och nunnor som lever ett liv präglat av icke-våld och pacifism och som ägnar sin tid åt andra – slaktas på gatorna och trakasseras av militärregimen. De som tror att de ord vi yttrar här kan leda till att våra mål nås har fel och det är också fel att världen har tigit så här länge. Nu kan vi inte längre tiga och som mina kolleger har sagt är det upp till oss att utnyttja vårt inflytande, inte bara mot Burmas regim utan också gentemot Kina, Indien och Bangladesh, för att se till att vi är konsekventa och följer de sanktioner som finns liksom kraven på demokrati.

Vi måste agera för att fördöma våldet mot fredliga protester, men vi måste också se till att vi kan stödja dem som protesterar.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Fru talman! Det är uppenbart att den senaste tidens händelser i Burma leder oss allt längre mot en punkt där det inte finns någon återvändo. Jag anser att de omfattande demonstrationerna, inte bara av munkar och nunnor, utan av tusentals och åter tusentals människor som har stött och fortsätter att stödja dessa protester, sänder ett tydligt budskap till militärjuntan i Burma, och till hela världen, om att det burmesiska folket har fått nog, att de är trötta på den rådande situationen och vill ha förändringar.

Det är just den önskan om förändringar som vi i EU och världssamfundet i allmänhet måste stödja. Det är uppenbart att den politik som tillämpas måste ändras radikalt efter 30 år av sanktioner med ytterst få resultat, och den internationella politiken måste därför omfatta alla länder i samma region – inte bara Kina och Indien, som redan har nämnts, utan även Japan och slutligen Singapore, som för närvarande är ordförandeland för Asean. Därför bör vi inte bara välkomna gesterna från rådet och kommissionen, utan även FN:s gest att sända ett kraftfullt budskap om frigivande av politiska motståndare, särskilt Aung San Suu Kyi, och utveckling mot demokrati i landet. Jag hoppas att vi inte överger det burmesiska folkets längtan; det får vi helt enkelt inte göra.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Fru talman! Statens råd för fred och utveckling (State Peace and Development Council, SPDC): det är det officiella namnet på militärregimen i Burma. Detta klingar väldigt falskt mot bakgrund av den rådande krisen i landet.

Juntan har utövat maktmissbruk och vanstyre i årtionden. Det är därför logiskt att den är ytterst sparsam med statistik. För övrigt är de allra flesta burmeser offer för en dubbel exploatering. Ja, en dubbel exploatering: internt av landets militärledare – alla som bedriver verksamhet i Burma kan nästan enbart agera genom armén – och externt av Folkrepubliken Kina, som utövar en extrem form av exploatering av denna sydostasiatiska stats naturliga och rika jordbruksresurser. Diplomater i Rangoon går till och med så långt att de säger att Burma har blivit en kvasikinesisk provins. I skolorna i norr, som har byggts av Kina, är mandarin förstaspråket, och Pekingtiden är den lokala officiella tiden.

De burmesiska och de kinesiska ledarna är på det hela taget nästan omöjliga att särskilja. Jag uppmanar därför rådet och kommissionen att gå i täten och vidta kraftåtgärder mot de burmesiska ledarna och Peking när det gäller deras delade ansvar för det burmesiska folkets lidande.

  Luca Romagnoli, för ITS-gruppen. – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! När våra resolutioner och uttalanden inte förblir tomma ord eller halvhjärtade viskningar i rådets högvördiga öra, fångas de i stället upp av den snabba händelseutvecklingen, som sannerligen inte sammanfaller med eller anpassar sig till vår sammanträdeskalender.

För några dagar sedan röstade vi nästan enhälligt för en resolution om Burma. I skälen räknar man upp de många människorättsliga kränkningar som begås i Burma i dag, men man underlåter att påminna om att en marxistinspirerad och därefter en militär regim har förtryckt det burmesiska folket i årtionden med Kinas stöd, vilket är allmänt känt. Det råder inte bara förtryck; det är viktigt att komma ihåg att den burmesiska regimen till stor del bygger sin makt och budget på narkotikasmuggling.

När det gäller förtrycket, censuren och de omfattande trakasserierna som har kännetecknat den burmesiska regimen i åratal vill jag bara säga att det inte bara är den så hyllade Aung San Suu Kyi, inte bara journalister som U Win Tin och komiker som Zaganar eller den välkända civilrättsaktivisten Win Naing som protesterar. Jag vill påpeka att det även gäller buddistmunkarna, som ni vet, men framför allt finns det många stora minoriteter i landet. Bland dessa finns det en särskild kulturell och etnisk grupp som inte nämndes i den resolution som vi antog för två veckor sedan, nämligen karenfolket. Detta folk har i årtionden vägrat anpassa sig till ett system som livnär sig på barnprostitution och narkotikaodling.

Att bara beklaga de tvångsåtgärder som vidtas av Statens råd för fred och utveckling för att krossa den folkliga protesten och samtidigt efterlysa demokrati i Burma är inte till mer nytta än starka fördömanden, kraven på omedelbart och ovillkorligt frisläppande av politiska fångar – vilket jag anser vara centralt – eller alla andra febrila ansträngningar som vi gör för att skriva till, be eller hota regimen, utan några praktiska effekter.

Till och med USA:s president George Bush har, trots sina många intetsägande kommentarer inför FN:s generalförsamling, gjort något som talar till hans fördel. Han har gått så långt som att efterlysa ett ingripande från FN och har talat om Burma som ett land med en regim som bygger på fruktan, där de grundläggande friheterna är allvarligt begränsade, där etniska minoriteter förföljs och där barnarbete, människosmuggling och våldtäkter är vardagliga företeelser. George Bush fortsatte med att meddela att sanktionerna kommer att skärpas, vilket även det sittande ordförandeskapet för Europeiska rådet har gjort.

Vi får helt enkelt hoppas att detta är till någon nytta, eftersom vi i annat fall säkerligen inte kommer att höra några hot om bombattacker, varken mot Burmas militärbaser eller ännu mindre mot partnerlandet Kinas militärbaser. Situationen för den burmesiska oppositionen är densamma som för karenfolkets årtiondelånga kamp: en massa oväsen i EU och Förenta staterna, men låt landet reda ut sina egna affärer. För närvarande står inga transnationella intressen på spel, så EU nöjer sig med de vanliga tomma orden.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I mitt anförande försökte jag mycket kortfattat ge parlamentet detaljerad och heltäckande information om alla de politiska och diplomatiska åtgärder som vidtas och de kontakter som tas när det gäller Burma/Myanmar-frågan, om hur vi har övervakat situationen och vad vi har gjort. Jag vill återigen bekräfta att det portugisiska ordförandeskapet är fast beslutet att fortsätta att nära följa händelseutvecklingen i Burma, och jag vill även försäkra er om att ordförandeskapet självklart kommer att föreslå alla åtgärder som vi anser visar vår tydliga solidaritet med Burmas folk och samtidigt tydligt klargöra för de burmesiska myndigheterna att de kommer att få betala ett mycket högt pris för eventuella ytterligare försämringar av situationen i landet.

  Talmannen. – Herr Lobo Antunes! Jag vill på Europaparlamentets vägnar tacka er som rådsordförande för att ni har tillbringat hela dagen tillsammans med oss. Jag vill att ni ska veta att vi har noterat detta.

Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 27 september 2007.

(Sammanträdet avbröts kl. 17.40 och återupptogs kl. 18.00.)

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Richard Corbett (PSE), skriftlig. – (EN) Burma är en av världens värsta och långvarigaste militärdiktaturer. Regimen har låtit folket leva i yttersta misär, i stark kontrast till det ekonomiska uppsving som skett i många av grannländerna. Förtrycket har varit brutalt. Kontakten med omvärlden är kraftigt begränsad och situationen skulle ha fallit i glömska om det inte vore för det hjältemod som Aung San Suu Kyi har visat genom att bli en symbol för det burmesiska folkets hopp och drömmar om demokrati. Jag hoppas att militärregimen kommer att falla under de kommande dagarna utan alltför stor blodspillan, och jag uppmanar rådet och den höge representanten att utöva alla påtryckningar de kan för att uppnå detta.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Som parlamentets föredragande för frihandelsavtalet mellan EU och Asean har jag i alla möten med Aseans handelsministrar och officiella företrädare klargjort att Europaparlamentet starkt skulle motsätta sig eventuella eftergifter mot den nuvarande militärdiktaturen i Burma.

De senaste dagarnas händelser, där fredliga protester av buddistmunkar har slagits ned med tårgas och kulor, har lett till att den redan förfärliga situationen har förvärrats ännu mer.

Jag hade förmånen att få besöka Aung San Suu Kyi i Rangoon för nästan tio år sedan, när hennes husarrest ännu tillät henne att ta emot enstaka besökare. Hon gjorde det fullständigt klart att hon i egenskap av företrädare och ledare för det demokratiskt valda partiet Nationella demokratiförbundet, som avsattes av militärregimen, vill att EU ska införa strängast möjliga sanktioner.

Nu bör EU och medlemsstaterna gå i spetsen för kravet på FN-sanktioner via säkerhetsrådet. Varken vi eller Burmas folk kan vänta längre.

  Jules Maaten (ALDE), skriftlig. – (NL) Ett nytt drama utspelar sig i Burma. Juntan har valt konfrontation med de tusentals fredliga demonstranterna. Detta är ytterst beklagligt, eftersom det är fantastiskt att befolkningen har haft modet att göra motstånd, utan hjälp utifrån. Jag stöder kravet på ovillkorlig frigivning av Aung San Suu Kyi, U Khun Htun Oo, Ko Min Ko Naing och alla andra politiska fångar, och jag stöder snabba demokratiska reformer.

Kommissionen bör göra maximalt bruk av de beredskapsfonder som finns tillgängliga enligt mål 1 i budgeten för Europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter (EIDHR), så att oberoende medier, människorättsaktivister och icke-statliga organisationer i Burma kan ges tillräckligt stöd.

En ytterligare skärpning av de befintliga ekonomiska sanktionerna förefaller även oundviklig. Jag är för att vi ansluter oss till de brittiska och amerikanska åtgärderna och inför strikta begränsningar av handeln och finansiella transaktioner med Burma.

Parlamentet bör sända en delegation till Burma för att bedöma läget på plats.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Situationen i Burma är ytterst oroande. De människor som demonstrerar mot militärregimen (däribland munkar) visar ett enormt mod. Regimen har brutalt slagit ned tidigare demonstrationer och visat föga intresse för sitt folks väl och ve. De internationella påtryckningarna på regimen måste maximeras, däribland ett åtagande att låta de personer som bär ansvaret för eventuella illdåd under de närmaste dagarna svara för sina handlingar inför Internationella brottmålsdomstolen. EU måste tala med Kina och Indien, som har större möjligheter att utöva påtryckningar på regimen, och uppmana dem att ingripa för att skydda demonstranterna och bidra till att återinföra demokrati i Burma.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

(1) Se protokollet.