Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 10 oktober 2007 - Bryssel

1. Återupptagande av sessionen

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 15.00.)

  Talmannen. − Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 27 september 2007.

2. Parentation

  Talmannen. − Mina damer och herrar! Det är min sorgliga uppgift att meddela er att en kollega och en före detta kollega har avlidit.

Vår kollega Fausto Correia avled i går morse. Han var född i Coimbra den 29 oktober 1951 och blev bara 55 år gammal. Han efterlämnar hustru och tre söner. En lysande karriär som advokat, journalist och sedan politiker i Portugal följde sedan han hade avslutat sin juristutbildning vid universitetet i hemstaden Coimbra. Fausto Correia var länge ledamot av det portugisiska parlamentet samt biträdande minister under premiärminister António Guterres. Han hade varit ledamot av Europaparlamentet sedan 2004. Fausto Correia var och kommer att fortsätta att vara känd och älskad i Portugal på grund av sin oförtröttliga, livslånga uppgift att införa demokrati och för sin hängivelse till de grundläggande värdena broderskap och grannsämja. Fausto Correia kommer att saknas djupt av sin familj, sina vänner och av oss, sina kolleger.

En kondoleansbok för sympatiyttringar från ledamöter av och personal vid Europaparlamentet kommer att ligga framme i främre delen av kammaren under sammanträdena på onsdag och torsdag denna vecka.

Med stor sorg har vi fått veta att vår tidigare kollega Christian de la Malène har avlidit. Han var ledamot av Europaparlamentet vid två tillfällen – från 1959 till 1961 och från 1962 till 1994. Christian de la Malène, som också hade varit minister och senator under president De Gaulle, avled den 26 september vid en ålder av 86 år. Som tidigare ordförande för gruppen Europeiska progressiva demokrater och gruppen Europeisk förnyelse och demokratisk allians var Christian de la Malène till hjärta och sinne en övertygad europé. Han ägnade sitt långa liv åt ett starkt och demokratiskt Europa och en politisk gemenskap.

Christian de la Malène var en kollega och vän som kommer att bli ihågkommen för sin humanism och sitt politiska engagemang. Med detta vill vi hedra hans minne med tacksamhet.

Jag ber om en minuts tystnad till minne av våra avlidna kolleger.

(Parlamentet höll stående en tyst minut.)

3. Uttalanden av talmannen

  Talmannen. − Mina damer och herrar, ers excellenser! I dag är det inte bara den internationella dagen mot dödsstraff. Europarådet med dess 47 medlemsstater och med stöd av Europaparlamentet och Europeiska kommissionen har också utsett den 10 oktober till Europadagen mot dödsstraff.

Vi är mycket glada över att sjuksköterskorna från Bulgarien och läkarna som för en kort tid sedan undkom dödsstraffet är med oss i dag.

(Ihållande applåder)

Jag vill ta tillfället i akt och på hela parlamentets vägnar varmt välkomna sjuksköterskorna Nasya Nenova, Kristiyana Valcheva, Snezhana Dimitrova, Valya Chervenyashka, Valya Siropulo och läkarna Ashraf Ahmed Gomma El Hagous och Zdravko Gueorguiev.

Sedan februari 1999 tvingades de tillbringa åtta år i fängelse i väntan på en rättegång i Libyen, på felaktiga grunder anklagade för att avsiktligen ha smittat hundratals libyska barn med hiv.

Vi är emot dödsstraffet. Tidigare har vi därför upprepade gånger uppmanat de libyska myndigheterna att släppa de bulgariska sjuksköterskorna och de palestinska läkarna.

Dödsstraffet är en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna och framför allt av rätten till liv. För Europaparlamentet vill jag därför betona vårt orubbliga engagemang för kampanjen mot dödsstraff. Vi lägger stor vikt vid det i förbindelserna med våra grannar och partner över hela världen.

Vi tackar de stater som nyligen har avskaffat dödsstraffet, särskilt Rwanda. Detta exempel visar att till och med stater vars medborgare har utsatts för de avskyvärdaste brott har avstått från dödsstraffet som ett medel för rättvisan. Ytterligare ett tillfälle att främja avskaffandet av dödsstraffet över hela världen är de olympiska spelen som nästa år äger rum i Peking. De utgör ett tillfälle att bryta igenom den mur av tystnad med vilken Kina omger utövningen av dödsstraffet.

EU har lagt fram ett förslag till resolution om dödsstraffet till FN:s generalförsamling. Detta initiativ, som vid flera tillfällen har berömts av Europaparlamentet, är ett viktigt steg mot avskaffandet av dödsstraffet, och vi vädjar i detta avseende till det portugisiska ordförandeskapet att aktivt främja denna fråga inför Förenta nationerna i New York.

Vi har haft många debatter om denna fråga i Europaparlamentet, och så sent som i år antog vi tre resolutioner om dödsstraffet. Det har varit ett intensivare samråd i Europaparlamentet om detta ämne än om någon annan fråga. Vi förkastar med bestämdhet dödsstraffet i varje form och på vilka grunder det vara må.

EU:s medlemsstater har, på grundval av våra gemensamma värderingar, lyckats bli en gemenskap utan dödsstraff. Engagemanget för detta är också inskrivet i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna. Så snart stadgan blir rättsligt bindande enligt ändringsfördraget kommer vi till och med att kunna säga att dödsstraffet har avskaffats på alla nivåer i EU. Jag är glad och tacksam över att ingen av EU:s medlemsstater har ifrågasatt avskaffandet av dödsstraffet i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna eller någonsin har allvarligt övervägt att återinföra det. Som global aktör kan EU därigenom också visa på denna enastående prestation inom området för de mänskliga rättigheterna och försvara den.

Till minne av offren vill jag nu be er att hålla en tyst minut.

I dag, Europadagen och den internationella dagen mot dödsstraff, ber vi i Europaparlamentet alla de stater som fortsätter att genomföra dödsdomar att följa vårt exempel och avskaffa dödsstraffet. Europeiska unionen är redo och villig att erbjuda er hjälp att göra det.

(Applåder)

  Daniel Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag vill göra ett uttalande och ber om ert stöd. Som ni vet hade vår grupp beslutat att hålla ett sammanträde med det utökade presidiet i Moskva för att med olika ryska aktörer diskutera problem som är knutna till förbindelserna mellan Ryssland och EU – både från regeringen och från oppositionen. Tyvärr upptäckte vi att den ryska regeringen inte skulle utfärda visum till våra kolleger, och därför kunde inte detta möte äga rum. Detta hände en vecka efter det att underutskottet för mänskliga rättigheter ville hålla ett liknande möte i Moskva och inte heller hade fått några visum, vilket gjorde att inte heller detta möte kunde äga rum.

Vi finner det oacceptabelt att en regering som av vissa statsöverhuvuden beskrivs som en fläckfri demokrati inte tillåter oss att organisera ett fläckfritt demokratiskt evenemang i Moskva. Vi vill be parlamentet att granska detta och er, herr talman, att stödja detta med en skriftlig förklaring både till de lokala ambassadörerna och till den ryska regeringen.

(Applåder)

  Talmannen. − Tack så mycket, herr Cohn-Bendit. Av övertygelse och plikt ska jag uppfylla er begäran.

4. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

5. Parlamentets sammansättning: se protokollet

6. Valprövning: se protokollet

7. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

8. Diskriminering och social utslagning av barn som lider av särskilda inlärningssvårigheter (skriftlig förklaring): se protokollet

9. Föredragningslista: se protokollet

10. Inkomna dokument: se protokollet

11. Skriftliga förklaringar (inkomna dokument): se protokollet

12. Skriftliga förklaringar (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet

13. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

14. Anslagsöverföringar: se protokollet

15. Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets åtgärder och resolutioner: se protokollet

16. Förberedelserna inför stats- och regeringschefernas informella toppmöte i Lissabon den 18-19 oktober 2007

  Talmannen. − Nästa punkt är uttalanden av rådet och kommissionen om förberedelserna inför det informella toppmötet mellan stats- och regeringschefer i Lissabon den 18–19 oktober 2007.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Herr talman, ni förstår säkert att jag, innan jag mer specifikt går in på den punkt på föredragningslistan som förde mig hit, på den portugisiska regeringens och det portugisiska ordförandeskapets vägnar vill tacka er för den varma och vänliga hyllning – enligt min uppfattning mycket välförtjänt – som ni uttalade med anledning av den oväntade och sorgliga förlusten av min landsman och ledamot av detta parlament, doktor Fausto Correia.

I Portugal var alla chockade över nyheten, eftersom den gällde förlusten av någon som var en verkligt god människa och som, för oss alla, var en förebild i kampen för mänsklig värdighet och de värden vi tror på: värdena om rättssäkerhet och respekten för de mänskliga rättigheterna.

Det är i sanning en stor förlust. Om vi kan bör vi försöka följa hans exempel, och jag är uppriktigt tacksam för den hyllning parlamentet har gett honom, en hyllning som den portugisiska regeringen naturligtvis instämmer i.

(Applåder)

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Förra året talade jag till parlamentet om kommissionens syn på vad som utgör drivkraften för framsteg i dagens EU, och vi skisserade den så kallade tvåspårsstrategin, där en handlingsinriktad politisk dagordning och en ambitiös strategi för ändringsfördraget var mål som understödde varandra. Det fanns mycket samförstånd i den debatten, och jag tror att det fanns tre skäl till detta.

För det första speglar det en grad av mognad inom EU, eftersom Europa i dag påverkar så många områden i människors liv, och detta har skapat förväntningar. Att återgå till ett Europa präglat av den minsta gemensamma nämnaren skulle vara ett stort misstag. För det andra tror jag att utmaningen i att kommunicera om EU med och till våra medborgare krävde en ny strategi, med en djupare medvetenhet om hur EU relaterar till deras sociala behov, ekonomiska strävanden och underliggande värderingar. Slutligen baserades denna nya strategi inte bara på politisk instinkt. Den grundades på det arbete som lanserats av kommissionen i dess plan D för demokrati, dialog och debatt, i vilken så många ledamöter av Europaparlamentet deltog på ett mycket aktivt sätt.

Vid Europeiska rådets informella möte nästa vecka kommer tvåspårsstrategin att omsättas i handling. Å ena sidan kan vi vänta oss att stats- och regeringscheferna avslutar regeringskonferensen och antar ett nytt ändringsfördrag. Å andra sidan har ordförandeskapet signalerat sin avsikt att fördjupa debatten om hur EU svarar på globaliseringen.

Låt oss inleda med ändringsdraget. Vi har nu en text framför oss och detta är en viktig landvinning. Jag vill berömma det portugisiska ordförandeskapets arbete, liksom vi berömde det tyska ordförandeskapet, för det sätt på vilket de lugnt och stadigt och med stort engagemang har fört processen framåt.

Liksom min kollega från ordförandeskapet vill även jag berömma parlamentet för dess konstruktiva roll i denna sista fas. Vi har samarbetat väl, och tack vare Elmar Brok, Enrique Barón Crespo och Andrew Duff har vi ett bättre fördrag, med avseende på dess bestämmelser om rättigheter och medborgarskap. Vi kommer också att ge stadgan om grundläggande rättigheter fullvärdig status genom ett formell tillkännagivande.

Kom ihåg hur många som sa att ett EU med 27 medlemsstater aldrig skulle kunna enas om en fördragstext igen. Vi är på väg att kunna överbevisa dem ännu en gång. Allas vår beslutsamhet att nå en överenskommelse visar också på ett EU med många idéer för framtiden. Om vi enas om en uppgörelse nästa vecka, kommer överenskommelsen att hålla sig nära uppdraget att ha uppfyllts. Vi måste nu ta oss över de sista hindren. Jag är säker på att stats- och regeringscheferna kommer att vara helt medvetna om att en anda av ömsesidiga beskyllningar och motsättningar i Lissabon inte skulle främja ratificeringsprocessen.

Självklart skulle vi gärna ha undvikit undantagsklausuler, men om det var priset för att göra framsteg med ett ambitiöst ändringsfördrag, måste vi acceptera det. Det är så kompromisser och förhandlingar fungerar.

Jag skulle också vilja tacka parlamentet för att det har svarat snabbt och effektivt på Europeiska rådets inbjudan att komma med förslag om dess framtida sammansättning. Detta är en svår och känslig fråga för er alla, liksom det är för medlemsstaterna, och jag skulle vilja betona vikten av enighet både från parlamentets och rådets sida.

Ett sista ord om fördraget. Politisk enighet från Europeiska rådets sida är ett viktigt steg, men det är som vi alla vet inte slutet på historien. Jag hoppas att vi kommer att kunna arbeta tillsammans under ratificeringsprocessen och se den som en möjlighet att kommunicera, förklara och lyssna när det gäller EU. Där så är möjligt bör vi samordna, som kommissionen föreslog förra veckan i ett nytt dokument med titeln ”Förslag till interinstitutionellt avtal om samarbete för kommunikation om Europa”.

Vi behöver också ett fördrag som är så tillgängligt och begripligt som möjligt, med en konsoliderad text som bör finnas tillgänglig så snart som möjligt efter det att regeringskonferensen avslutats. Under denna ratificeringsprocess, som leder fram till valet till Europaparlamentet 2009, kommer framläggandet av vår politiska dagordning för EU-medborgarna att vara lika viktigt för att ange stämningsläget, och nästa vecka kommer vi tack vara ordförandeskapet att ha en debatt om EU och globaliseringen. Detta kommer mycket lägligt. Varje år blir det allt klarare att globaliseringen är en stor oroskälla för denna generations européer. Den berör varje medborgare på ett eller annat sätt, genom de varor och tjänster som vi köper, de tv-program som vi tittar på, den energi som vi använder och det arbete vi utför. EU har framgångsrikt utvecklat en politik där man erkänner den grundläggande kopplingen mellan ekonomisk framgång och social trygghet. Men globaliseringen är inte statisk, vilket denna sommars turbulens på finansmarknaderna visade alltför tydligt. Vi behöver ständigt anpassa oss till förändrade omständigheter.

Som Manuel Lobo Antunes nämnde antog kommissionen i förra veckan ett dokument för denna debatt som också kommer att utgöra en grund för förslag senare i år om översynen av Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning. Där anges det att EU måste göra sig redo för globaliseringen för att framgångsrikt kunna hantera den press som denna innebär för våra ekonomier, våra institutioner och våra medborgare, men också för att kunna tillvarata möjligheterna till större välstånd och till att lyfta människor ut ur fattigdom, hitta nya marknader för våra produkter, uppnå närmare samarbete och mer gemensamma värderingar. I dokumentet anges också mycket klart att globaliseringen inte är någon oemotståndlig yttre naturkraft, med EU som en passiv åskådare. Vi kan forma globaliseringen och när vi gör det har vi möjlighet att påverka den. Detta är vår uppgift – att vara tillräckligt säkra på våra värderingar, vår vision och de verktyg som står till vårt förfogande för att kunna se till att EU lyckas i globaliseringens era.

I dokumentet förkastas också protektionism. Ja till att skydda våra medborgare, men nej till protektionism som bara gör dem fattigare. Där finns även ett budskap till våra partner. Vi kommer inte att vara menlösa. Vi kommer att försvara EU:s intresse. Detta innebär rättvisa villkor, det innebär att se till att öppenheten går i båda riktningarna, det innebär att göra tydligt att vi inte kommer att urvattna våra höga normer för hälsa, säkerhet, miljöskydd och konsumentskydd.

Dokumentet är lika kompromisslöst när det gäller våra värderingar. Vi kan lyckas i globaliseringens era, men vi vill göra det på vårt eget sätt. Vår tillväxt måste vara hållbar. Vi har satt ambitiösa mål för minskade växthusgasutsläpp och för användning av förnybara energikällor, och vi kommer att uppnå dessa. Mötet kommer att vara ett viktigt tillfälle att åter betona EU:s ledarroll i upptakten till förhandlingarna på Bali.

Vi kommer att använda våra sociala modeller för att fördela globaliseringens fördelar i hela vårt samhälle. Dessa modeller tillhör våra allra största tillgångar. De kommer att hjälpa våra medborgare att anpassa sig och rusta dem för att framgångsrikt kunna hantera snabba förändringar. Trepartstoppmötet om sociala frågor precis före Europeiska rådets informella möte kommer att vara ett utmärkt tillfälle att tydliggöra detta.

Det är tydligt att EU i dag erbjuder en väg för EU-medborgarna att göra det mesta av globaliseringen och att få ett kontinentalt perspektiv som enskilda länder inte kan mäta sig med. Vid säkrandet av detta europeiska intresse har vi ett färdigt verktyg i form av Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning. Vår ekonomiska analys visar att Lissabonstrategin börjar ge resultat. Dokumentet anger ett antal politikområden som förtjänar ännu större uppmärksamhet under nästa treårsperiod fram till 2010. Dessa är utbildning och flexicurity, inklusive större uppmärksamhet åt aktiv integrationspolitik och tillräckligt socialt skyddsnät, en femte frihet för idéer och forskare, miljöinnovationer, ett lagförslag om EU:s småföretag, som kan hjälpa miljontals småföretag över hela EU att växa och skapa fler arbetstillfällen. Inget av detta är lätt, men det är möjligt att uppnå. Jag vet att parlamentet aktivt kommer att följa Lissabonstrategins framsteg på både EU-nivå och nationell nivå. Era synpunkter på de punkter som skisserats här kommer att utgöra ett väsentligt bidrag till paketet, som vi kommer att anta i december.

Europeiska rådets informella möte är ett viktigt möte vid en viktig tidpunkt. Låt oss använda detta tillfälle för att visa medborgarna att EU ser framåt, formar sin politik för att möta morgondagens utmaningar och utrustar sig med de rätta verktygen.

(Applåder)

  Elmar Brok (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, fru vice ordförande, kolleger! Vi har här ett exempel på ett gott samarbete mellan två ordförandeskap: Det tyska ordförandeskapet, som förberedde ett mandat som nu har visat sig vara mycket stabilt, långtgående och radikalt när det har genomförts av det portugisiska ordförandeskapet. Att vi efter de juridiska experternas arbete nu står inför en situation då frågorna är tydliga och definierbara, en framgång som kanske kommer att fortsätta nästa måndag vid utrikesministermötet, visar att ändringsfördraget kommer att vara klart på torsdag nästa vecka.

De tre företrädarna har beslutat att stödja detta mandat. Inte därför att våra drömmar kommer att besannas med detta mandat, utan därför att det är det bästa som kan åstadkommas i nuvarande läge för att uppnå större demokrati och större förmåga att handla. För att en utvidgad union ska ha förmåga att handla och större förmåga att handla i enlighet med de nya utmaningarna i dagens värld, från energisäkerheten, terrorismen, utrikes- och säkerhetspolitiken i dess helhet, globaliseringen, den organiserade brottsligheten till klimatförändringarna och mycket mer.

Denna framgång beror på att vi har förbättrat möjligheterna att fatta beslut i rådet. Nya behörigheter har tillkommit inom energisäkerhetssektorn och inom området för rätts- och inrikespolitiken, som mina kolleger kommer att tala om längre fram. Vi har lösningen med den tredje pelaren. Här blir Europaparlamentet – och detta är den andra vinsten – en medbeslutsfattare när det gäller dessa frågor för att Europaparlamentet i framtiden enligt detta fördrag ska ha lika möjlighet till medbeslutande i 95 procent av lagstiftningsfallen, även inom området för jordbrukspolitik och inom budgetpolitiken i dess helhet. Man glömmer ofta att allt detta ingår i detta paket. Detta innebär att det demokratiska underskott som EU hittills har haft på ett avgörande sätt håller på att upphöra. Det är ett betydande framsteg!

Andra länder med svårighet har haft möjlighet att justera obalanser inom detta mandat och i förhandlingar på grundval av en undantagsklausul med klara tidsfrister, och därför kommer tillväxten över lag inte att begränsas utan deras möjligheter som härrör från exempelvis sedvanerätten kommer att behållas. Dess ”röda linjer” är därför säkerställda, vilket också bör underlätta ratificeringsprocessen utan folkomröstning, om jag på rätt sätt har uppfattat de relevanta åtaganden eller uttalanden som gjordes under förhandlingarna.

I och med att EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande blir denna union en värdegemenskap, även med den undantagsklausul som någon eventuellt har. Emellertid gäller detta inte EU-beslut eftersom EU-lagstiftningen sker kollektivt. Allt som återstår är frågan om tillämpningen i enskilda medlemsstater när det gäller domstolarnas och medborgarnas rättigheter, och vi måste se att vi även här, med EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna och skapandet av en juridisk person, rör oss in i nya dimensioner.

Men EU måste här överväga ytterligare några punkter. Punkt 1: Artikel 24 i mandatet – uppgiftsskydd i yttre förbindelser – måste enligt min mening omformuleras eller specificeras genom en försäkran om att allmänna frågor som gäller uppgiftsskydd, till exempel namnregister, inte berörs. Detta måste klargöras. Uppgiftsskydd – uppgifter om medborgarna får inte vidarebefordras utan juridisk granskning och deltagande av parlamentet. Jag anser att detta är viktigt.

(Applåder)

Den andra punkten gäller övergångsbestämmelserna. Jag vill också be rådet och kommissionen om stöd, och detta ligger i kommissionens intresse. När fördraget träder i kraft den 1 januari 2009 kan det inte vara så att utrikesministern, som vi inte längre får kalla så utan den höge representanten, i ett ”förenklat” förfarande utnämns av rådet. Vi vill alla att detta ska lösas i ett paket 2009 med vederbörlig hänsyn till Europaparlamentets rättigheter. Den höge representanten är också kommissionens vice ordförande och måste underställas allt här. Det låg också i kommissionens intresse: En framtida kommissionsordförande måste ha en röst när det gäller att välja den höge representanten, som samtidigt är vice ordförande. Av denna anledning kan den höge representanten inte tillträda ämbetet förrän Europaparlamentet har valt kommissionsordföranden. Vi måste hålla oss till denna ordningsföljd, om de demokratiska rättigheterna inte ska undermineras och om obalans när det gäller makten inte ska inträffa. Under de följande dagarna måste vi finslipa detta.

(Applåder)

  Talmannen. − Tack så mycket, Elmar Brok. Jag hade blivit förvånad om ni hade hållit på i nio minuter.

Nästa talare är företrädaren vid regeringskonferensen, Enrique Barón Crespo.

  Enrique Barón Crespo (PSE), föredragande. – (ES) Herr talman, herr rådsordförande, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Europaparlamentets företrädare talar en mängd olika språk och vi tillhör olika grupper, men vi är förenade i samma önskan, att leda EU framåt genom att slutföra Lissabonfördraget, ett fördrag som inbegriper medbeslutande när det gäller lagstiftning, unionens unika personlighet, framsteg för överföringen till gemenskapens behörighet för inrikesfrågor och rättspolitik samt utrikespolitik och deltagande av de nationella parlamenten.

Vi vill ha mer demokrati och större effektivitet. Vi beklagar att det inte finns mer öppenhet, men detta är en del av regeringskonferensens metoder. Jag måste säga att juristerna – framför allt de från parlamentet – har gjort det möjligt för oss att tolka de hieroglyfer som denna övning på ett positivt sätt har blivit.

Jag vill be rådsordföranden att för parlamentet bekräfta något som enligt min uppfattning är ett mycket tydligt åtagande. De medborgare som på ett mycket orättvist sätt flyttades över till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har återvänt till EU-fördraget med samma ordalydelse som det hade sedan Maastrichtfördraget. Som företrädare för medborgarna ser vi detta som grundläggande.

Jag måste erkänna att rådsordföranden, med ovanlig politisk klarhet, själv meddelade oss att detta var omöjligt, men det har ändå uppnåtts: Det är det första viktiga resultatet.

Det andra är stadgan om de grundläggande rättigheterna, som är symbolen för EU-medborgarnas identitet. Nu är den inte någon förklaring – nummer 11, och inte heller ett protokoll: Den är ”stadgan” som vi nästa månad formellt ska ha omröstning om här med ordförandena för de tre gemenskapsinstitutionerna innan vi inleder ratificeringsprocessen. Stadgan kommer att vara rättsligt bindande, och det säger jag därför att jag anser att det är viktigt att den registreras i dag, eftersom jag tror att detta är helt nödvändiga villkor för Europaparlamentet, en nödvändig förutsättning för att stödja detta fördrag.

Det finns också andra delar där vi anser att framsteg har uppnåtts. Min kollega Elmar Brok nämnde frågan om uppgiftsskydd, som är ett mycket känsligt ämne.

Det finns några andra delar som är mycket viktiga för oss. En av dem är dialogen mellan arbetsmarknadsparterna – som orättvist nog flyttades över till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – och en annan viktig fråga som vi anser att vi bistår med genom vårt stöd för en lösning av förtroendeproblem är att ge säkerhet genom en förklaring liknande Ioanninakompromissen som redan finns men som inte bör gå längre. Vi anser inte att det är rimligt i ett fördrag om en union som fungerar genom majoritet och kvalificerad majoritet att införa delar av enhällighet som helt skulle fördärva processen. Som ni, herr talman, erinrar er nämnde jag i Viana do Castelo att det är rimligt att ha atombomben om den inte används. Om den används förstör den allt. Och jag anser att det är en viktig varning.

En punkt är viktig för parlamentet, och jag tror att jag talar för majoriteten av parlamentet och för majoriteten av medlemsstaterna och i synnerhet för dem som ratificerade konstitutionsfördraget, som vi offrade för att uppnå enhällighet, och vid detta tillfälle är det mycket viktigt för oss alla att samarbeta med ömsesidig lojalitet och solidaritet för att uppnå en ratificering. Om inte, skulle vi hamna i en mycket svår situation. Jag anser att vi alla måste fortsätta att vara trogna det åtagande vi har gjort. Tack så mycket, herr talman!

  Andrew Duff (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman! Liksom mina kollegor håller jag med om att en politisk överenskommelse är sannolik vid regeringskonferensen i Lissabon. Men vad som ännu bekymrar oss är naturligtvis kvaliteten hos denna överenskommelse. Jag måste uttrycka min oro, i regeringskonferensens nuvarande skede, över att vi ser framväxten av ett EU som präglas av egenintresse och som drivs främst av brittiska krav på undantagsklausuler inom området rättsliga och inrikes frågor och grundläggande rättigheter.

Uppenbart behövs en brittisk inrikes debatt om varför brittiska medborgare ska uteslutas från integrationens fördelar inom alla dessa viktiga områden. Britterna bör även förklara sig mer utförligt vid regeringskonferensen. Vad exakt försöker de uppnå med alla dessa undantag? Kan vi vara helt säkra på att de uppgörelser som förhandlas fram om förvaltningen av denna välj-och-vraka-strategi kommer att hålla i praktiken och garantera att den gemensamma politiken för frihet, säkerhet och rättvisa fortfarande kommer att ha en tillräcklig gemenskapskaraktär och tillräckliga resurser och instrument för dess genomförande? Utan tvekan riskerar Storbritanniens och Polens undantag från stadgan att undergräva beslutet att göra den bindande för alla andra. Jag hoppas att regeringskonferensen kommer att lyckas undersöka frågan tillräckligt grundligt.

Skulle ordförandeskapet kunna pressa britterna att stödja parlamentets förslag om en undantagsklausul från deras olyckliga protokoll om stadgan? Samma gäller Ioannina. Ordförandeskapet och kommissionen bör i eftermiddag försäkra oss om att de inte kommer att ge vika för de oresonliga kraven på att uppgradera Ioannina-klausulen från sekundärrätt till primärrätt. Ioannina är den historiska ättlingen till Luxemburgkompromissen. Luxemburgkompromissen var ett gentlemannamässigt avtal och så bör det förbli när den inlemmas tillsammans med fördraget som ett rådsbeslut.

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! På PPE-DE-gruppens vägnar vill jag tacka Margot Wallström och Manuel Lobo Antunes för deras tal.

Perioden för eftertanke och debatter för att besluta om den framtida styrningen av ett EU med 27 medlemsländer lider mot sitt slut. Har vi vunnit i mognad? Är vi redo att gå över från diskussion till handling? I juni gav Angela Merkel prov på en kombination av mod, ansvar och politisk vilja. Långt ifrån att undvika splittrande frågor lyckades vi minska våra åsiktsskillnader. En väg öppnades slutligen för EU att själv förse sig med de verktyg som krävs för att fungera mer effektivt.

Det har gått tre månader, och det portugisiska ordförandeskapet har hållit oss på rätt kurs. Om den vägkarta som fastställdes i juni respekteras helt fram till toppmötet i Lissabon kommer det portugisiska ordförandeskapet att kunna säkerställa en överenskommelse om reformen av våra fördrag. I detta avseende uppskattar jag beslutsamheten hos det portugisiska ordförandeskapet under regeringskonferensens arbete. När det gäller Europaparlamentet, och enligt våra kolleger Elmar Brok, Enrique Barón Crespo och Andrew Duff som jag vill tacka varmt, motsvarar regeringskonferensens bedömning förväntningarna, och den dagordning som har fastställts av stats- och regeringscheferna har generellt sett respekterats.

Trots att vi är beredda att nöja oss med en balanserad kompromiss får vi inte glömma att det är ett misslyckande. Personligen anser jag att det lönar sig bättre att klargöra anledningarna till varför vi stöder förslaget till ett fördrag. För det första anser vi att endast ett enat, starkt och effektivt EU kan påverka situationen i en värld som rör sig så snabbt, förändras och blir alltmer komplex och instabil. Om vi stöder förslaget till fördrag är det också därför att ett effektivt EU med 27 medlemsstater inte kan bygga på bestämmelserna i Nicefördraget. Dessutom har vi, inför de farhågor som uttrycks av EU-medborgarna, krävt mer demokrati och större öppenhet.

Vi är för en klar uppdelning av behörigheter, för ett ökat deltagande av våra medborgare i arbetet med att bygga upp EU och för en aktiv roll och ett starkt bidrag från de nationella parlamenten. En fördragsreform är det rätta svaret på medborgarnas förväntningar. Det omarbetade fördraget är ett medel och inte ett mål i sig. Den form det antar och namnet är oviktiga. Det som räknas är innehållet och de framgångar det innebär för EU-medborgarna.

Vi som är medlemmar i PPE-DE-gruppen vill inte ha någon europeisk superstat. Vi vill bara ha effektivitet, demokrati, öppenhet och respekt för subsidiaritetsprincipen. Vi kräver effektiva EU-institutioner som kan fatta beslut, och så länge som nationella undantagsmöjligheter är en ofta förekommande realitet är det vår uppgift att begränsa deras negativa verkningar för att hindra att EU blir paralyserat. Alla försök att blockera beslutsprocessen i EU bör uteslutas. Medborgarna förväntar sig att EU ska handla när unionen kan påverka klimatet, energin, invandringen, nyskapandet och terrorismen. Jag hoppas och önskar att detta fördrag kommer att göra detta möjligt för oss, och vi kommer att stödja det.

  Martin Schulz , för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Ett uppriktigt tack till parlamentets företrädare vid regeringskonferensen. Våra kolleger Enrique Barón Crespo, Elmar Brok och Andrew Duff har på ett utomordentligt sätt företrätt Europaparlamentets intressen. För detta vill jag för vår grupp uttrycka vårt uppriktiga tack.

(Applåder)

Av vår kollega Joseph Dahl har vi med rätta hört att det portugisiska ordförandeskapet nu har möjlighet att avsluta det viktiga arbetet efter det fruktlösa försöket till en europeisk konstitution, nämligen att lägga fram ett omarbetat och reviderat fördrag där man samtycker till de viktiga delarna av reformkraven från de 27 länderna i EU och där man vid en regeringskonferens som nu lider mot sitt slut på ett rättsligt och politiskt sätt säkerställer konstruktionen med ett förenat EU, avrundar det hela vid ett toppmöte i Lissabon och sedan för dem vidare till den avgörande fasen, ratificeringen av detta reviderade fördrag i 27 medlemsstater enligt de specifika och konstitutionella villkoren i varje land.

Därför vill jag uttryckligen betona att vi kan vara optimistiska när det gäller Lissabon. Om vi skiljer mellan det som har åstadkommits vid toppmötet här i Bryssel under det tyska ordförandeskapet som ett mandat för regeringskonferensen och vad som utarbetades under regeringskonferensen kan vi också, enligt rapporter från våra företrädare, med några få undantag anta att det är nästan identiskt. Som socialdemokratiska gruppen säger vi: Så här måste det vara! Som socialdemokrater varken kan eller vill vi acceptera ändringsförslag som är från tiden innan man samtyckte till mandatet här i Bryssel – och det bör anges tydligt. Men vi antar att vi har ett aktuellt utkast som motsvarar det som vi kom överens om här i juni och för vilket vi alla berömde Angela Merkel.

Det kommer att bli intressant när vi skickar detta utkast till Lissabon. Frågan blir då om detta fördrag kommer att ratificeras i 27 medlemsstater, och det beror då på ledamöterna i parlamentet om vi står inför en strid. Vi kommer också att bli tvungna att kämpa för konstruktionen av ett enat EU som kan accepteras i alla medlemsstater. Jag vågar påstå att ytterligare ett misslyckande för detta reviderade fördrag kommer att – precis som när konstitutionen misslyckades – bli slutet för Europeiska unionen i dess nuvarande form. Alla som inte vill gå samma väg som de antieuropéer som sitter i parlamentet, alla som vill fortsätta att främja EU och dess konsolidering uppmanas därför att kämpa för detta fördrag. Herr Daul! Jag hoppas att alla medlemmar i er grupp också kommer att göra det. Jag hyser inte det minsta tvivel om det.

Jag vill också tala om för er vad vi måste komma ihåg i parlamentet om projektet misslyckas. Vad händer om EU inte lyckas i sitt ytterligare försök att säkerställa det reviderade fördraget? Vad ligger framför EU? EU-medborgarna anser att vi är en stor kontinent på 500 miljoner invånare i 27 medlemsstater, en stor inre marknad. Vi utgör 8 procent av världens befolkning. Indien har 1,1 miljarder invånare, Kina 1,3 miljarder. Båda dessa länder utgör tillsammans en tredjedel av jordens befolkning. Om vi vill fortsätta att vara konkurrenskraftiga på lång sikt, om vi vill försvara vad vi har åstadkommit på det sociala området i EU, om vi vill stabilisera den ekonomiska grunden, vilket är förutsättningen för social rättvisa, måste vi kunna samexistera på ett harmoniskt sätt i hela världen. Men vi kan bara behålla vår position i världen som helhet om denna union är konsekvent – ekonomiskt, socialt och politiskt. Den behöver detta ändringsfördrag för att göra det! Om EU bryts sönder i sina enskilda delar, om vi följer nationalisterna som säger till människorna att vi kan åstadkomma mer på egen hand än tillsammans som 27 länder, står denna kontinent inför dåliga tider!

Jag hoppas därför att det man kommer överens om i Lissabon kommer att överleva ratificeringen, och därför måste vi kämpa! Alla som vill ha fred i Europa, alla som vill att Europa ska vara en fredsfaktor i världen, alla som vill ha ekonomisk tillväxt och fler arbetstillfällen och en rättvisare fördelning av välståndet i EU måste förstärka detta ändringsfördrag, försvara det och genomföra det. Alla som inte vill det, alla som inriktar sig på åternationalisering måste få höra vad François Mitterrand sa i parlamentet. Nationalismen är motsatsen till europeisk enhet, och nationalism innebär i längden alltid krig. EU är ett begrepp som växte fram ur krigssåren på denna kontinent, och därför är europeisk enhet baserad på ett reformerat fördrag ett mål för alla demokrater och progressiva krafter på denna kontinent.

Därför önskar jag regeringskonferensen och toppmötet lycka till! Men ännu mer önskar jag er lycka till med ratificeringen i de 27 medlemsstaterna.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Premiärminister José Sócrates måste känna sig som Englands Henrik V före slaget i Agincourt. Fientliga regeringar som förbereder sig inför ett slag, inställda på att försvaga, eller till och med kanske inlägga veto mot, ett ändringsfördrag. Herr rådsordförande! Er premiärminister måste hålla på EU:s ”käpphästar” och han måste nästa vecka komma med ett fördrag som kan stödja en stark, lyhörd och effektiv union. Så det är, för att citera Shakespeare: ”Till storms ännu en gång, till storms, god’ vänner” för vad som bör vara det slutliga slaget i detta konstitutionella krig.

Parlamentet kommer att vara era infanterister. Vi vet att ett misslyckande när det gäller att enas om ett ändringsfördrag skulle vara en tragedi värdig Shakespeare. Varför? Eftersom den rådande situationen inte har fungerat, inte fungerar och aldrig kan fungera. Enhällighet i rådet innebär i praktiken att nödvändig lagstiftning antingen läggs på hyllan eller sänks till den gemensamma nämnarens nivå. I en alltmer skoningslös, globaliserad värld, där utmaningar såsom klimatförändringar, migration och terrorism kräver radikala svar, är den minsta gemensamma nämnaren helt enkelt inte en tillräckligt bra lösning.

Ändringsfördraget är visserligen inte konstitutionen, men trots all dess juridiska jargong är det ett dokument som kan innebära en tyst revolution för EU. Det leder till demokratisk utveckling och placerar medbeslutande och omröstning med kvalificerad majoritet i hjärtat av beslutsfattandet. Det främjar subsidiaritet, med en tydligare uppdelning av behörigheterna. Det stärker de nationella parlamentens roll och unionens status som enda juridiska person. Det bidrar till öppenhet, och utvidgar det ordinarie lagstiftningsförfarandet till att omfatta frihet, säkerhet och rättvisa. Inom detta område har lagar som strider mot andan hos en union som respekterar rättigheter stiftats bakom lyckta dörrar alldeles för länge.

Ert förslag till ändringsfördrag saknar inte brister. Förlusten av EU:s symboler är ett slag mot federalister, liksom polackernas fuskverk när det gäller röstsystem. Men vi kan leva med dessa så länge Ioannina-kompromissen inte är förankrad i fördraget för alltid.

En sak som vi inte kan klara oss utan är dock en definition av EU-medborgarskap i artikel 8 i EU-fördraget, eftersom medborgarskap är en symbol som, till skillnad från en flagga eller en nationalsång, har en verklig existens och verkliga följder för över 450 miljoner människor.

Det är heller inte särskilt oroande att vår utrikesminister skulle kallas den ”höge representanten”. Oroande vore det dock om den höge representanten endast blir rådets marionett. Parlamentet och kommissionen måste slå sig samman för att se till att gemenskapskaraktären hos de yttre åtgärderna respekteras till fullo, och att domstolen övervakar användningen av personuppgifter inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Slutligen, och kanske allra viktigast, kan vi inte ha två olika klasser av medborgare. Det är helt emot andan i europeisk integration och vi måste göra vårt yttersta för att se till att brittiska och polska undantagsklausuler inte blir permanenta. I detta syfte bör vi kräva en klausul som möjliggör återkallande utan att man behöver sammankalla regeringskonferensen på nytt.

Det är inte endast undantagsklausuler som vi behöver ge akt på. Det gäller även klausuler om deltagande. Om dessa inte formuleras på rätt sätt kan de tillåta regeringar att först urvattna och sedan undvika centrala gemenskapslagar inom området rättsliga och inrikes frågor efter fem års dialog och debatt. Om vissa länder inte kan acceptera en rimlig kompromiss, bör vårt budskap vara detta: De bör överväga en vänskaplig skilsmässa från unionen och sluta att hålla den som gisslan för sina egenintressen. EU:s intressen måste gå före dessa.

(Applåder)

Så jag uppmanar rådet, kommissionen och våra egna företrädare, med Shakespeares ord: ”Spännen edra senor ... Håll andan! Spänn livskrafterna så högt som spännas kan” till försvar för vårt gemensamma intresse.

(Applåder)

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! I dag står vi inför sista etappen i vårt arbete med ändringsfördraget. Om Lissabontoppmötet ska bli framgångsrikt behöver vi politisk fantasi. De som ser ändringsfördraget som en prioritering borde, i synnerhet i dag, fråga sig om det är värt att tydligare ta ställning mot Polen och Storbritannien och ifrågasätta det resultat som har uppnåtts efter många års förhandlande?

Om vi ska lita på förespråkarna kan stadgan om grundläggande rättigheter egentligen bara förstärka de bindande bestämmelser vi redan har. Men de som pekar på de i huvudsak oförutsägbara konsekvenserna av dess bestämmelser, som tillämpas av EG-domstolen, kanske har rätt. Jag har liknande betänkligheter, och därför förstår jag helt och hållet Storbritanniens och Polens reservationer.

De förluster Polen har drabbats av genom att lämna Nicesystemet kompenseras främst genom Ioanninakompromissen, samt genom att det ständigt finns en polsk generaladvokat i EG-domstolen. Att man undergräver dessa uppgörelser gör att vi i nuläget börjar fundera på om avsikterna är uppriktiga. Polen har, liksom alla andra länder, rätt att förvänta sig bättre verktyg för att undersöka EU:s lagstiftningsprocess. Om sann legitimering saknas kommer det europeiska projektet slutligen att omkullkastas i framtiden. Att lagstiftningsprocessen inte undersöks noggrant är inte någonting som euroskeptiker eller krigshetsare har drömt, som den på något sätt alltid upprörde Martin Schultz påstår, utan det är någonting som verkligen oroar EU-medborgarna. Den förre ordföranden för den federala konstitutionsdomstolen i Karlsruhe och Tysklands förre president Roman Herzog frågade nyligen om Tyskland fortfarande var en parlamentarisk demokrati, med tanke på hur många förordningar som har kommit till utanför förbundsdagen.

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Bara några dagar före regeringskonferensens avslutning förbereder vi oss på den vanliga dygnet runt-kohandeln. Så har det alltid varit, och det kommer, som alltid, att sluta med en kompromiss om minsta gemensamma nämnare.

Om man tar en titt på de olika texterna – de som vi har lyckats få fram genom pseudohemliga kanaler, eftersom vi gör mycket lite här öppet – ser man att de är väldigt svårlästa och tydligt användarovänliga. Förhandlarna är dock, som vi mycket väl vet, inte alls intresserade av att vara användarvänliga, att förklara eller involvera sina medborgare i vad som borde vara ett viktigt ögonblick i deras demokratiska liv.

Tvärtom påpekade vi redan under genomgångsstadiet att även om att 90 procent av texten i konstitutionsfördraget har tagits med i ändringsfördraget är texten oklar samt full av tillägg och undantag som försvagar EU, i synnerhet unionens utrikespolitik och rättsliga tydlighet.

Förhandlingarna har helt och hållet legat i regeringarnas händer. De har förts bakom ryggen på medborgarna, och man har dragit nytta av att språkliga och byråkratiska utläggningar har vägt tyngre än passion och demokratiskt deltagande som, på gott och ont, utmärkte konventionsstadiet och perioden med folkomröstningar.

Tre av våra medlemmar deltog i regeringskonferensens arbete och följde juristernas arbete, men det går inte att förneka att de misslyckades med att i förbättra processens öppenhet i någon större grad. Även om de kanske lyckades minska skadorna var de inte i stånd att genomföra några betydande förbättringar, eftersom de inte hade möjlighet till det.

Herr Schulz, herr Brok, herr Barón och herr Duff! Om jag ska vara ärlig förstår jag inte den bakomliggande logiken. Vi borde agera eftertänksamt och se oss själva som gemensamt ansvariga för texten. Även om jag givetvis håller med om att vi borde försöka se till att medlemsstaterna ratificerar den – vilket dock beror på vad som kommer att hända i den slutliga uppgörelsen – förstår jag inte varför vi måste överdriva. Enligt Martin Schultz måste vi säga, även här bland oss själva, att om inte texten antas är det en tragedi, eftersom texten är fantastisk, eftersom texten … texten är hemsk! Vem som helst som läser den kan enkelt se att den inte är vad medborgarna ville ha.

Det är dock uppenbart att den är bättre än ingenting. Det är uppenbart att den är bättre – nej Martin, lugna ner dig, jag säger inte att jag vill förkasta den – jag säger bara att vi borde vara ansvarsfulla och trovärdiga i våra medborgares ögon och att även om texten inte på något sätt är en tillräcklig kompromiss kommer vi att stödja den. Vi kan dock inte ljuga, och vi kan inte säga att det här är det bästa vi kunde åstadkomma, eftersom regeringarna har stulit den konstitutionella processen från oss och gjort texten till vad den är i dag, och den kunde uppenbarligen vara mycket bättre än den är.

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag kommer inte att gå igenom vår grupps allmänna bedömning av det nya utkastet till fördrag. Vi är mot det, och det är inte på grund av nationalism, herr Schultz, vilket är någonting som jag avskyr lika mycket som ni. Det beror i stället på att inget av den grundläggande kritik som kännetecknade debatterna om det gamla utkastet till konstitutionsfördrag – och jag talar inte om EU:s symboler, som vi inte hade några problem med, utan om EU:s politiska drivkraft – har tagits med i beräkningen. Jag får en känsla av att vi kommer att få betala för denna nonchalanta inställning förr eller senare.

Men nu skulle jag vilja uppehålla mig vid en särskild artikel i det nya utkastet, som vi redan har talat om, nämligen artikel 24 i EU-fördraget. Vi verkar vara överens om att ifrågasätta den, och det är bra. Den är i själva verket en känslig fråga eftersom den rör medborgarnas skydd vid behandling av personuppgifter. Lagstiftningsförfarandet som ska tillämpas ska nämligen variera beroende på om uppgifterna behandlas inom EU eller skickas till tredjeland. I det förra fallet ska parlamentet ha full befogenhet; i det senare fallet ska det inte ha någonting att säga till om.

Det här är en rättslig abnormitet och ett allvarligt förnekande av demokratin. I själva verket hänvisar det till tidigare prejudikat från fallet med passageraruppgifter, då rådet gick med på att sända konfidentiella uppgifter om passagerare som reste till USA till de amerikanska myndigheterna, trots att Europaparlamentet helt och hållet motsatte sig det. Rådet skulle vilja fortsätta på det här sättet, och det ger sig självt möjlighet att göra det. Det är oacceptabelt, och parlamentet borde tydligt signalera det till rådet.

Jag vill bara lägga till att den här debatten avslöjar indirekt många saker som min grupp ständigt har uppmärksammat. Den första saken är att stadgan om grundläggande rättigheter kommer att ha ytterst liten effekt. Artikel 8 i stadgan handlar uttryckligen om skydd av personuppgifter. Ändå kränks detta skydd gladeligen, och det kommer att kränkas i framtiden också. Den andra är att vissa viktiga delar i fördraget nästan är omöjliga att tolka. Endast en ytterst välinformerad läsning avslöjar denna typ av fälla. Slutligen är regeringskonferensens arbete emellanåt avsiktligt oklart, och det är så långt det bara kan komma från ett allmänt, öppet utarbetande av en text, vars mål är att bestämma liv och framtid för ett EU med 27 länder och en halv miljard invånare.

Allt detta bekräftar vårt krav på demokrati på två områden, å ena sidan en mer pluralistisk debatt i varje land om vad som står på spel i fördragen, och å andra sidan ratificering genom folkomröstning.

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Herr talman! Klockan 17.00 i fredags offentliggjorde EU det nya förslaget till fördrag och försäkrade sig därmed om att medierna inte skulle skriva om det under helgen. Om målet är att smyga in ett fördrag är det ett utmärkt arbete när det gäller förbindelserna med pressen – men vilket beräknande, uselt beteende.

Vid det senaste sammanträdet med talmanskonferensen i Strasbourg lovade talmannen högtidligt att alla politiska grupper skulle få tillgång till alla dokument från regeringskonferensen. Vi har fortfarande inte fått dem. Tre grupper har privilegierad tillgång till regeringskonferensen, medan fem grupper har uteslutits. Det är diskriminerande, och det strider mot likabehandlingsprincipen – återigen beräknande, uselt beteende.

Det nya fördraget innehåller 105 nya befogenheter för EU – precis som konstitutionen. Vetorätten och folkstyret har skurits ner på 62 områden, mot 61 i konstitutionen. Det nya består i att 255 sidor ändringar nu har införts i 2 800 sidor fördrag, vilket har gjort texten oläslig för alla utom nördar – återigen, vilket beräknande, uselt beteende. EU:s nya konstitution kommer att innehålla 3 000 sidor mot den förkastade konstitutionens 560. Det är vad som kom ut av Sarkozys så kallade minifördrag. Tänk att gå till folk med ett praktiskt minifördrag och sedan servera den förkastade konstitutionen igen, men nu utan någon folkomröstning – återigen beräknande, uselt beteende.

Det kan inte antas en enda lag mot bakgrund av konstitutionen som inte också kan antas mot bakgrund av det nya fördraget. De två texterna är identiska när det gäller rättsliga förpliktelser. Skillnaden är att man har ändrat namnet och tagit bort folkomröstningarna – återigen beräknande, uselt beteende.

Mesar! Kom fram med era planer och presentera dem för väljarna. Skriv på petitionen om en folkomröstning på www.x09.eu.

  Frank Vanhecke, för ITS-gruppen. – (NL) Herr talman! Den föregående talaren invände mot likheten med ett nytt fördrag som ger EU en ny konstitution, som prackas på oss på ett totalt odemokratiskt sätt. Dessutom har EU:s ordförandeskap tydligen gjort det till ett slags huvudmål att uppnå ett genombrott i den gemensamma europeiska immigrationspolitiken. I så fall skulle den utformas genom rådets och kommissionens, som vi tyvärr redan känner till, ytterst tvivelaktiga beslutsfattande i slutna ”det-angår-inte-mig-grupper”. Det minsta man kan säga är att det skulle vara totalt odemokratiskt.

Invandringsproblemet påverkar våra medborgare personligen, och även deras privata omgivning. Dessutom menar jag att om man flyttar beslutsprocessen till gemenskapsnivå, utan egentlig insyn för någon, är det inte bara odemokratiskt utan också rent farligt.

Det portugisiska förslaget att ”kanalisera” illegal invandring via legal invandring är så absurt att det inte går att uttrycka. Illegal invandring måste tas itu med genom en ”lika för lika”-politik, genom sträng spårning och utvisning samt vattentäta yttre gränskontroller och europeiska anläggningar för förvar och mottagning i ursprungsländerna eller åtminstone på ursprungskontinenten.

När det gäller vad som har beskrivits som den ”absolut nödvändiga” legala invandringen skulle jag vilja påpeka att Europa redan har ungefär 20 till 25 miljoner arbetslösa, och bland dem miljontals arbetslösa invandrare, på grund av allt detta. En ny våg av legal invandring, med påföljande ”familjeåterföreningar”, skulle bara betyda en exponentiell ökning av de synnerligen allvarliga problemen med integration och assimilering.

Om det verkligen bara är fråga om högkvalificerad arbetskraft – vilket jag ifrågasätter – så organiserar vi en kunskapsflykt från de fattiga länderna, vilket verkligen är skandalöst. Eller är avsikten att hålla länder fattiga och underutvecklade? I så fall borde rådet säga det.

  Maciej Marian Giertych (NI). – (PL) Herr talman! Vad diskuterar vi i dag? En EU-konstitution. Vi diskuterar ett dokument under ett annat namn, med andra formuleringar, men med i huvudsak samma innehåll som den konstitution som redan har förkastats. Man påstår att det är ett dokument på lägre nivå, bara för att slippa folkomrösta om det. Här har vi EU:s politiska elit, och bland den hittar vi ledamöter från parlamentet, Europeiska kommissionen och de nationella regeringarna som försöker lura sin egna väljare och sitt folk.

Vi förväntas stödja ett ändringsfördrag, som i själva verket är Europeiska konstitutionen, den omdöpta europeiska konstitutionen, som väljarna i Frankrike och Nederländerna röstade mot i sina folkomröstningar, och som flera andra länder inte lyckades ratificera inom den utsatta tiden.

Låt oss dra oss till minnes Angela Merkels ord om att ”använda en annan terminologi utan att ändra det rättsliga innehållet” till exempel när det gäller fördragets titel samt namnen på rättsakterna och unionens utrikesminister.

Det är precis vad som har gjorts, och vi har uppmanats att acceptera bedrägeriet. Men vi får inte lura oss själva och våra väljare.

  João de Deus Pinheiro (PPE-DE). – (PT) I mitt anförande i dag, i mitt eget namn och för den grupp jag företräder i parlamentet, skulle jag vilja uttrycka en djup sorg över Fausto Correias bortgång. Han var en bestämd man, men en snäll man, en mycket god man, en mycket solidarisk man. Han är djupt saknad.

För det andra skulle jag vilja säga att det portugisiska ordförandeskapet har visat beslutsamhet och, det borde påpekas, inte tillåtit någon ändring av fördragets mål, som stats- och regeringscheferna har kommit överens om. Vi är säkra på att målet kommer att vidhållas, och att vi kommer att ha ett nytt fördrag före den 20 oktober. Därför säger jag inget mer.

När det gäller Lissabonstrategin måste jag gratulera ordförandeskapet och kommissionen till att de äntligen har förstått det vi sagt i åratal, nämligen att om inte kommissionen ges större makt och ansvar i Lissabonstrategin än vad den gavs 2000 kommer inte Lissabonstrategin att ge resultat. Det skulle därför vara lämpligt att stärka kommissionens roll, och göra den till en central punkt i Lissabonstrategin. Vi hyser hopp om att en sådan ny strategi till slut skulle kunna ge resultat.

Till slut är det ett gott tecken att globaliseringen finns med i debatten på det kommande informella toppmötet. Vår värld i dag handlar nämligen om globalisering, och vi kan inte föreställa oss att toppmötena med Afrika eller Ryssland – som vi hoppas blir en stor framgång – eller debatten om växelkursen för japanska yen eller amerikanska dollar inte styrs av globaliseringen.

Det bör påpekas, som kommissionsledamoten gjorde, att det är viktigt att ha gemensamma regler för internationell handel och marknadsöppnande, och det är lika viktigt att våra avtal med andra affärs- och handelspartner är ömsesidiga. Det är en viktig punkt, och bara av den anledningen skulle det vara tillräckligt att stämma upp i lovsång om kommissionens meddelande.

Herr Lobo Antunes! Jag önskar er all lycka med det informella toppmötet, som kanske kommer vara att av de viktigaste vi haft de senaste åren i EU.

  Jo Leinen (PSE). – (DE) Herr talman, kära parlamentskolleger! Jag anser att vi borde berömma det portugisiska ordförandeskapet för att ha skött förhandlingarna på ett mycket engagerat och målinriktat sätt.

Jag menar att det är bra att ni har hållit nära fast vid junis mandat, med ett fåtal undantag, och avvärjt de otaliga ytterligare kraven, till att börja med Europeiska centralbankens krav på en artikel om Österrikes önskan att minska antalet studenter från andra länder. Inget av detta är med i det nya fördraget, och jag anser att ni är inne på slutspurten. Nu finns det knappast någonting som kan hindra oss från att uppnå konsensus om det nya fördraget.

Undantagsklausulerna är sorgliga. De ger intryck av oenighet och motsägelser. De splittrar EU, och gör också att det tar tid att fatta beslut inom tredje pelaren. De är verkligen deprimerande, och de är huvudsakligen vad Storbritannien ville. Andrew Duff talade om en beräknande mentalitet. Jag hoppas inte att det blir ett prejudikat.

Jag menar att alla Storbritanniens grundläggande krav har blivit tillgodosedda. Jag läser med oro vad som fortfarande diskuterades i går i underhuset. Det finns ingenting mer att säga om detta. Det skulle vara fullständigt oacceptabelt att komma med ännu fler krav nu.

Det kommer att bli diskussion om Polens krav på att på något sätt förankra Ioannina, men möjligheten till blockad får inte stärkas. Vi vill verkligen öka handlingsförmågan. Detta måste förbli ett undantagsfall. Det var ett informellt avtal, och det borde inte bli norm.

Jag vill att vi tillsammans med kommissionen och rådet ska kunna tillkännage stadgan här i plenum med de tre institutionerna. Det skulle verkligen vara en bra signal till medborgarna. Jag skulle också vilja se att Margot Wallströms krav fanns med igen i fördraget, det vill säga att medborgarna ges rätt till information. Två tredjedelar av medborgarna känner sig oinformerade. Det skulle vara ett bra tillägg till fördraget.

Herr rådsordförande! Parlamentet kommer att göra allt det kan för att se till att Lissabonfördraget förverkligas. Jag tackar våra tre företrädare, liksom ordföranden som kommer att ta hand om det här på toppmötet i Lissabon.

  Sophia in 't Veld (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag konstaterar med stor bedrövelse att medborgarnas rättigheter tydligen inte är centrala i det nya fördraget. Tyvärr har stadgan om de grundläggande rättigheterna offrats för den nederländska regeringens rädsla för en folkomröstning. Stadgan om de grundläggande rättigheterna måste vara rättsligt bindande till fullo och för alla, eftersom denna stadga är den praktiska tillämpningen av våra gemensamma värderingar.

Vad innebär en undantagsklausul? Innebär den ett undantag från dessa gemensamma värderingar? Eller innebär den att Polen och den brittiska regeringen helt enkelt låtsas hålla med om dessa värderingar men sedan nekar sina medborgare medlen för att få igenom sina rättigheter? Vad innebär en undantagsklausul? Sätter vi inte ett farligt exempel här? Låt oss fråga oss själva om kommande länder, blivande medlemsstater, kommer att ha samma rättighet till undantag? Om Turkiet, ett land som jag mycket gärna skulle se som medlem i EU, ber om ett undantag från stadgan om de grundläggande rättigheterna, kommer Turkiet att beviljas samma rättighet?

Den andra frågan är att man mellan konstitutionen och fördraget på något sätt har skapat en ytterligare, lägre standard för uppgiftsskydd – en lägre standard som gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens område. Jag förutser att medlemsstaterna i framtiden kommer att försöka kringgå regler om uppgiftsskydd genom att till exempel kalla anti-terroriståtgärder för gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, i stället för polisiärt och straffrättsligt samarbete.

Slutligen vill jag uppmana kommissionen och medlemsstaterna att överväga att så snart fördraget har undertecknats agera i det nya fördragets anda och involvera Europaparlamentet som en fullvärdig medlagstiftare i frågor som gäller rättsliga och inrikes frågor, och snabbt råda bot på det demokratiska underskott som vi har levt med så länge.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (UEN). – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Stats- och regeringschefer är än en gång sysselsatta med att förändra sättet EU fungerar på genom att ge unionen ett nytt fördrag. Omtanken om Europas folk och deras framtid är rörande.

Men vi kan inte låta beslut från ett informellt toppmöte ersätta den demokratiska vägen med folkomröstningar i de enskilda staterna om huruvida fördraget ska antas. Det skulle vara ett svek mot folken i medlemsstaterna. De har rätt att bestämma självständigt i så viktiga frågor.

Man har ändrat lite grand i texten i det gamla konstitutionsfördraget, vilket gör det möjligt att lägga fram dokumentet i sin helhet, beroende på aktuella politiska behov antingen som ett helt nytt dokument, eller som det tidigare fördraget utan några väsentliga förändringar. Därför skulle jag vilja fråga hur rådet och kommissionen definierar dokumentet i fråga. Är det ett nytt fördrag, eller är det en förkortad version av det gamla fördraget? Kommer ratificeringsprocessen att börja från noll i alla medlemsstater?

  Johannes Voggenhuber (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Vem som helst som har sett hur regeringarna har angripit konstitutionen under det senaste året, gjort den oigenkännlig och oläslig samt stulit dess anda och europeiska karisma måste medge att allt detta inte har någonting att göra med vad medborgarna ville – inte ens dem som röstade nej i Frankrike och Nederländerna.

Vem som helst, som kunde se vilket tålamod och vilken tid man har lagt ner på det som nu händer i upptakten till regeringskonferensen, måste dock inse att regeringarna har angripit konstitutionens struktur som termiter, med sina jurister och statstjänstemän. Bit för bit har konstitutionen dragits ut. Jag undrar verkligen varför ingen frågar regeringarna om vad de håller på med. Är det verkligen bara deras egen makt och avsaknad av kännedom om människors förväntningar, eller är det ren och skär nationalism som vi ser öka igen i Europa?

Språket! I dag frågade en delegation av medlemmar från det österrikiska parlamentet mig: hur kan jag göra ert ”ja” till konstitutionen förståligt för alla? Jag kan inte läsa den. Jag kan inte förstå den längre. Jag vet inte längre vad texten, referenserna, fotnoterna och fällorna betyder.

Jag tror att i slutet av regeringskonferensen kommer ett Europa att torna upp sig där folk för första gången i historien inte längre kommer att kunna känna igen den politiska ordning de lever i. Och då kommer ni att förlora många anhängare, även dem som kämpade för konstitutionen under många år.

Grundläggande rättigheter! Herr vice kommissionsordförande, ni förespråkar kompromissanda! Men varför åberopar ni inte universella, grundläggande, mänskliga rättigheter? Det är otänkbart för oss att skapa en värdegemenskap där ett fåtal stater säger ”men jag tillhör inte den här värdegemenskapen”. Hur ska vi kunna bemöta Vladimir Putin och säga till honom: vi är en stor värdegemenskap som är för universella mänskliga rättigheter – utom några av oss. Det här är en så stor spricka i EU:s trovärdighet att vi inte kan åberopa kompromissandan! Det är en helt annan anda. Det är en stor politisk demon som dominerar här. Jag anser att det som händer i detta ögonblick inte kommer att godkännas av medborgarna, och det strävar vi inte längre efter.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Jag skulle vilja börja mitt anförande med att uttrycka min egen och min grupps sorg över vår bortgångne kollega, Fausto Correia.

När det gäller reformen av fördragen upprepade rådets ordförandeskap bara att det bestämt hoppades att nå ytterligare ett skede, inte det sista skedet, i återhämtningsprocessen för det projekt som föreskrivs i den europeiska konstitutionen. Det innebär att ta ett steg till i den process som inleddes i början av juni under det tyska ordförandeskapets ledarskap i syfte att införa innehållet i ett förkastat fördrag genom att lägga fram det i en annan form, försöka gå framåt utan att beakta och emot folkets uttalade vilja, något som är ett verkligt politiskt bedrägeri.

Detta fördrag är ett försök att bana vägen för en nyliberal politik som motarbetar sociala rättigheter och fördelar som uppnåtts, och som gynnar de stora multinationella företagen. Federalism införs under stormakternas styre inom den ram som ger unionen status som juridisk person, där staterna fråntas sina befogenheter och Europeiska unionen ses som en pelare i Nato. Detta syftar till att främja en interventionspolitik som gynnar stormakternas intressen. Det är ett fördrag som syftar till att skapa ett ekonomiskt, politiskt och militärt block med imperialistiska ambitioner. Det är ett fördrag som inte kommer att få bukt med de djupa och obotliga motsägelserna i denna europeiska integrationen, utan som tvärtom kommer att ha en tendens att framhäva dem.

Vi för vår del kommer att fortsätta fördöma de faktiska målen i detta fördrag, argumentera för att det måste förkastas och begära en bred nationell debatt och samråd med det portugisiska folket för ett EU byggt på samarbete när det gäller framsteg och fred mellan suveräna stater med lika rättigheter.

Slutligen skulle jag vilja uttrycka mitt stöd för den stora demonstration som stöds av fackföreningen CGTP-IN, och som ska hållas i Lissabon den 18 oktober.

  Patrick Louis (IND/DEM). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Oavsett om vi gläder eller beklagar oss håller alla med om att det fördrag som ska undertecknas i Lissabon bara är en återvinning av den europeiska konstitution som förkastades genom två folkomröstningar 2005. Som det påpekades i en rapport från underhuset i går har fördraget allt: europeisk rätt, till och med sekundärrätten, ges företräde framför nationell rätt, till och med konstitutionell rätt; EU får status som en juridisk person, något som kommer att skapa förutsättningar för kommissionen att företräda medlemsstaterna på den internationella arenan; utrikesministern får ett annat namn; den största kompetensöverföringen i den europeiska integreringens hela historia; åtminstone fyrtio nya ämnen och det breda område som grundläggande rättigheter utgör.

Inom dessa väggar, där ordet ”demokrati” ständigt är på allas våra läppar, skulle jag vilja försöka vädja till ert samvete. Vilken äkta demokrati skulle anse att det var normalt att låta en text träda i kraft som människor har förkastat i en folkomröstning? Varför ska folket fråntas sin rätt att uttala sig om det nya fördraget och om andra nya utvidgningar? Vilken slags politisk regim tror ni att ni skapar genom att en aning mer underordna våra demokratier ett system som inte kännetecknas av någon maktfördelning, ingen politisk ansvarsskyldighet för regeringarna och ingen representation av folket, förutom ett enda europeiskt folk?

Den italienska federalisten Tommaso Padoa-Schioppa har redan gett svaret. Jag citerar: ”Mellan de två polerna av folkets konsensus och några få regeringars ledarskap har EU skapats av en metod som skulle kunna definieras med begreppet ’upplyst despotism’”. Han har rätt! Och folkets nej till denna upplysta despotism har övertygat federalisterna om att de än en gång måste fortskrida under täckmantel, eftersom den enda skillnaden mellan det förkastade konstitutionsfördraget och det som ska komma är att det första inte innehöll lögner.

  Jim Allister (NI). – (EN) Herr talman! Om man ser till tidigare handlande misstänker jag att rådets möte kommer att bli ett tillfälle när brittiska fasta principer kommer att luckras upp, för att senare suddas ut helt och hållet av den federalistiska EG-domstolen. Undantagsklausul, klausul om deltagande ... Vad det än blir så kommer den brittiska regeringen att anse sig som segrare och andra kommer att offentligt ge efter för britterna, i vetskap om att varje synbarlig eftergift i verkligheten saknar all substans. Allt detta är till för att lura den brittiska allmänheten att tro att ändringsfördraget faktiskt skiljer sig markant från den avvisade konstitutionen, när det uppenbarligen inte gör det.

Nu när Gordon Brown inte vågade utlysa nyval är behovet av en brittisk folkomröstning större än någonsin. Om inget val hålls innebär det att Labours uttryckliga löfte från 2005 om en folkomröstning måste hållas. Om ingen folkomröstning hålls finns det inget mandat för Gordon Brown att gå vidare till ratificering, och det är den slutsats som alla demokrater i Storbritannien bör enas om.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka rådet och kommissionen för deras anföranden. Det informella toppmötet i Lissabon kommer att vara en avgörande händelse, mot bakgrund av offentliggörandet av förslaget till ändringsfördrag, som stats- och regeringscheferna kommer att fokusera på när de möts där. Men processen med regeringskonferensen har skyndats på alltför mycket. Den brittiska regeringen säger att den bara har haft två dagar på sig att överväga förslaget till mandat. Som andra talare har påpekat är givetvis förslagen i hög grad desamma som i den ursprungliga konstitutionella texten.

Den brittiske premiärministern har ett problem. Det handlar om tillit – tillit till vad han säger. Under de senaste veckorna har han uppmuntrat ministrarna att tala sig varma för utsikterna till ett val i Storbritannien och sedan, när den politiska situationen blev obekväm, backade han ur detta. Jag menar att hans europeiska kollegor, andra europeiska ledare, bör ge akt på att vad han än säger i Lissabon, så menar han troligen något helt annat. De brittiska konservativa ledamöterna kommer naturligtvis att fortsätta att kräva en folkomröstning om fördraget. En mycket stor majoritet av britterna vill ha en folkomröstning, inklusive de flesta av regeringens egna anhängare. Om premiärministern fortsätter att motstå detta tryck, trots ett tydligt löfte i valmanifestet, då kommer britterna att få ytterligare en bekräftelse på att man inte kan sätta tilltro till honom. Ledaren för mitt parti sa att detta mycket väl skulle kunna vara ett uppenbart fall av trolöshet – ett av de största och mest uppenbara exemplen på trolöshet i modern politik.

Jag önskar också att EU kunde koncentrera sig mer på globaliseringen och på att mildra världens fattigdom och hantera klimatförändringar. Dessa är de lektioner som vi vid det här laget bör ha lärt oss. Jag hoppas att vår premiärminister kommer att vara uppriktig mot britterna i de frågor som tas upp i Lissabon. Vi vill ha ett framgångsrikt EU, men det måste vara ett EU som koncentrerar sig på de saker som folk verkligen stöder och förstår.

  Edite Estrela (PSE). – (PT) Jag skulle vilja börja med att tacka er på den portugisiska socialistiska delegationens vägnar för alla sympatiyttringar när det gäller min kära vän Fausto Correias död. Vi är alla – Portugals demokrati, det portugisiska socialistpartiet och parlamentet – fattigare på grund av hans bortgång.

Med en vecka kvar före det informella toppmötet vill jag vara optimistisk och tro att det sunda förnuftet kommer att segra. Jag vill vara optimistisk och tro att alla de 27 medlemsstaterna kommer att ta sitt politiska ansvar gentemot medborgarna i de respektive länderna, gentemot europeiska medborgare och gentemot världen. Jag vill tro att Europeiska rådet kommer att sluta ett politiskt avtal och godkänna ändringsfördraget den 19 oktober, något som kommer att bryta detta alltför långvariga dödläge.

Jag är optimistisk, eftersom vi alla är medvetna om behovet att uppfylla de europeiska medborgarnas förväntningar och tvivel, och de undrar med rätta över den internationella roll som Europeiska unionen spelar och om de fördelar som den kommer att skapa i framtiden. Jag vill vara optimistisk, eftersom vi alla vet att världen ser på EU och väntar på ett positivt tecken. Vi känner alla till att världen behöver ett enat och samstämmigt EU. Vi känner alla till att världen inte stannar och att EU inte kan förbli fängslat i sin nationella egoism. Vi känner alla till att det är nödvändigt att övervinna dödläget för att kanalisera vår energi mot främjandet av ekonomisk utveckling, skapandet av arbetstillfällen och kampen mot klimatförändringarna. Detta är prioriteringar.

Juristerna har kommit överens om utarbetandet av texten till fördraget plus dess bilagor. Tekniska/juridiska svårigheter löstes, även om de var invecklade. Regeringskonferensen fullföljde det uppdrag som den fått av rådet. Det portugisiska ordförandeskapet gjorde allt i sin makt för att övervinna hindren. Europaparlamentet gjorde sitt arbete både inom och utanför regeringskonferensens ram, till vilken våra kolleger Elmar Brok, Enrique Barón Crespo och Andrew Duff bidrog på ett ovärderligt sätt. Detta innebär att alla hittills har gjort sin plikt med stor ansvarskänsla och inom den tillåtna tidsramen. Nu kan man hoppas att inga artificiella hinder kommer att resas, som dikteras av kortsiktiga nationella politiska omständigheter i stället för objektiva reservationer när det gäller innehållet i fördraget. Ingen skulle förstå om samma stats- och regeringschefer som godkände regeringskonferensens mandat skulle ta tillbaka det som de redan sagt. Detta skulle vara en skam för dem. Vi skulle då på riktigt träda in i en kris med oförutsebara konsekvenser. Texten kanske inte är den bästa, men den är ett tillfälle och bättre än ingenting.

Låt mig få avsluta med att citera det som Jean Monnet sa: ”Jag har alltid trott att Europa skulle byggas genom kriser och att det skulle vara summan av deras lösningar.” Visa och profetiska ord. Låt oss hoppas att EU lyckas skapa historia, skriva ytterligare en sida i historieboken om byggandet av Europa.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! Vi har kämpat med viss framgång för mer demokrati och effektivitet i konstitutionsförfarandet – för närvarande i processen för att få detta ändringsfördrag – men diskussionen kan inte egentligen handla om genomblickbarhet. Vi skulle redan ha kunnat läsa allt det som rådets ordförandeskap har lagt fram här genom ett meddelande till parlamentet i pressen. Några mer konkreta uttalanden av ordförandeskapet skulle ha varit lämpligt. Kampen för öppenhet måste därför fortsätta! Parlamentet har varit starkt engagerat i kampen för en kraftigare rättsstatsprincip – för vilket jag är utomordentligt tacksam mot våra företrädare. Uppgiftsskydd i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, ett större parlamentariskt deltagande, avskaffande av den tredje pelaren till förmån för en gemensam rättslig politik och inrikespolitik, stadgans rättsligt bindande natur, allt detta är ämnen som till och med är viktiga för liberalerna i mitten, och de ligger till grund för våra gemensamma värderingar.

Låt mig säga följande om undantagsbestämmelser. Man kan göra åtskillnad mellan de som bygger på inrikespolitik och de som gäller utrikespolitik. Inom inrikespolitiken rör de kanske en rättskultur, nationella traditioner och olika föreställningar om sociala värden. Jag kan till och med förstå, även om jag egentligen inte samtycker till det, att vi röstar om en undantagsbestämmelse i detta sammanhang. Det som jag inte kan förstå eller alls godta är några medlemsstaters, särskilt Storbritanniens, blockad på området gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Timothy Kirkhope sa just att vi bör utveckla politik på områden där medborgarna stöder den. Medborgarna stöder en trovärdig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Det är en objektiv nödvändighet mot bakgrund av de utmaningar som vi står inför: kampen mot terrorism, krisen i Mellanöstern, kampen mot fattigdom, smittsamma sjukdomar och migration. Det finns en rad utmaningar här som vi bara kan möta tillsammans.

Vi undrar därför helt objektivt (och Martin Schulz har gjort det, och jag anser att han har helt rätt) vem som ska besluta om världens öde om tjugo eller trettio år? Förenta staterna, Kina, Indien och … Storbritannien? Ingen tror på det! Inte heller Tyskland eller Frankrike kommer att göra det. Vi kommer antingen att göra detta tillsammans eller inte alls! Vi behöver därför en europeisk anda, och vi behöver detta ändringsfördrag!

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

  Miguel Portas (GUE/NGL). – (PT) Om jag får nämna bristen på öppenhet, i stadgan om de grundläggande rättigheterna står det att ”ingen får dömas till döden eller avrättas” inom EU. Så långt är allt gott och väl, men detta är inte hela bilden. Tolkningsgrunden för denna artikel är ramen för den europeiska konventionen, och i denna fastställs några oacceptabla undantag. Staterna kan till exempel återinföra dödsstraffet om det råder ett överhängande hot om krig. Vad är detta för idé?

Just denna rättskälla ger personal inom brottsbekämpande myndigheter rätt att döda i händelse av uppror och sanktionerar till och med, jag citerar åter, ”frihetsberövande i administrativt syfte”. Ni minns säkert Jean Charles de Menezes, som dödades 2005 i Londons tunnelbana. Var det ett olyckligt misstag eller ett brott som skulle kunna tolereras enligt det framtida fördraget? I dag i Lissabon talar José Sócrates och Durão Barroso mot dödsstraffet. Vilka styrande kan verka för ett fördrag som nu innebär att man släpper in det genom bakdörren?

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Andra ledamöter kommer att bekräfta detta i den kommande debatten, men jag anser att det är rätt att framhålla – delvis med hänsyn till det kommande toppmötet – att en EU-medborgare är en person som innehar medborgarskap i en medlemsstat enligt nationell lag.

En medborgare är alltså en person som drar fördel av de rättigheter som denna status ger honom eller henne, och särskilt rätten att rösta och väljas till ledamot av Europaparlamentet. Vem har vi arbetat för, sedan åratal tillbaka, när vi talar om rätten till fri rörlighet, utbildning, hälsovård, arbete, värdighet, om inte för de medborgare som demokratiskt har valt oss?

Jag anser att det är lika viktigt att upprätthålla en ömsesidig respekt mellan medlemsstaterna: i årtionden har en informell överenskommelse omfattat den jämvikt som de tre största EU-staterna efter Tyskland har beviljats. När det gäller språken har detta redan kränkts oräkneliga gånger. Nu fastställs det i Lamassoure-Severins förslag att denna jämlikhet när det gäller politisk jämvikt också ska tas bort.

Om detta är den underliggande uppfattningen bör vi inte vara särskilt överraskade över att det är så svårt att nå en överenskommelse i syfte att fastställa en gemensam framtid. Det europeiska toppmötet bör därför intensivt återspegla EU-medborgarnas idéer och demokratisk legitimitet.

  Josef Zieleniec (PPE-DE). – (CS) Jag är förvissad om att en slutlig överenskommelse om lydelsen i ändringsfördraget kommer att nås under det kommande toppmötet i Lissabon. Undertecknandet och ratifikationen av det kommer att sätta stopp för den institutionella kris som folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna orsakade.

Den interinstitutionella reformen är nödvändig, men den är inte tillräcklig i sig för att EU ska lyckas i en mer globaliserad värld, och i förhållande till dess medborgare. Den institutionella reformen är en oumbärlig del av lösningen, men den är inte en lösning i sig. När ändringsfördraget väl har trätt i kraft måste vi engagera oss i den grundläggande debatten om den europeiska integreringens framtida inriktning. Svar på EU:s ekonomiska, sociala och säkerhetsmässiga frågor kommer att sökas genom en sträng granskning av befintlig politik.

Slutmålet för det europeiska projektet och sammanhörande frågor om EU:s gränser måste sättas i centrum i dessa debatter. Folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna samt de komplicerade förhandlingarna om formuleringen i ändringsfördraget signalerar att den grundläggande debatten om innehållet i det europeiska projektet kommer att bli mycket mer utmanande är vad som hittills varit fallet.

Det är därför som det är så viktigt att svara ordentligt och utan försening på president Nicolas Sarkozys förslag att inrätta en så kallad visemannakommitté, som skulle ge denna debatt mycket välbehövd stimulans och leda den i rätt riktning. Detta organ bör ha ett tydligt uppdrag, men inte på något sätt bestå av företrädare för medlemsstaternas regeringar. Det bör snarare vara en utvald grupp av framstående forskare, enastående företagare, tidigare diplomater och politiker. De bör vara personer som inger naturlig auktoritet och respekt, inte tjänstemän med uppgifter som tilldelats dem av deras regeringar. Målet med denna kommitté bör inte vara att ersätta den offentliga debatten, utan den ska snarare fungerar som en katalysator för debatt och lägga fram konkreta förslag om den europeiska integreringens framtid.

Genom ändringsfördraget kommer vi att få arbetsredskap som kanske är ofullständiga men nödvändiga, och det är upp till oss att utnyttja deras fulla potential. EU:s medborgare förväntar sig konkreta, handgripliga resultat från EU. Det är vårt arbete att infria dessa förväntningar.

  Robert Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman! Regeringskonferensen sammanträdde förmodligen i den djupaste delen av kanaltunneln för att slippa den allmänna opinionen. Fru Wallström! Resultatet är omöjligt att lägga fram för den vanliga medborgaren. Mer än 300 ändringsförslag begravda i 150 sidor har omvandlat fördraget om Europeiska unionen och fördraget om dess funktionssätt. Som en bonus kommer det att finnas 53 förklaringar och 12 protokoll.

I kölvattnet efter EU:s symboler, som flaggan och hymnen, kommer andra politiska insatser också att svepas bort. Social dialog kommer inte längre att vara en övergripande förpliktelse för EU. Arbetsmarknadsparterna ombeds att inte besvära sig med ekonomisk politik, utan bara med social politik. I protokollet om tjänster i allmänhetens intresse föreskrivs indirekt att konkurrensrätten har företräde framför alla tjänster som tillhandahålls medborgare av kommuner eller regioner, hur vagt kommersiella de än är. Nationella regeringar, som ett slags nattvakter, kan bara besluta om icke-ekonomiska tjänster i allmänhetens intresse.

Man ljuger för oss om den bindande natur som ska känneteckna stadgan om de grundläggande rättigheterna. I protokoll 7 står det, och jag citerar: ”för att skingra varje tvivel, innehåller avdelning IV i stadgan ingenting som medför rättigheter tillämpliga på Polen eller Förenade kungariket”. För att tala klartext, EG-domstolen kan inte upprätthålla respekten för stadgan. Jag hoppar över alla undantagsbestämmelser som leder till ett EU med två hastigheter när det gäller euroområdet, Schengenavtalet och regler om rättsliga och inrikes frågor.

Artikel 24 passar en totalitär stat, eftersom den bara ger rådet möjlighet att fastställa regler om skydd av personuppgifter för våra medborgare och tillåter dessa uppgifter att fritt cirkulera till USA. Varken parlamentet eller ens EG-domstolen kommer att kunna skydda de grundläggande friheterna. George Orwells Storebror är inte långt borta!

Slutligen hotas vi av inbegripandet av en permanent vetorätt för regeringarna, som härrör från Ioanninakompromissen. Herr talman! Detta är oacceptabelt. Personligen börjar jag återupptäcka några av fördelarna med Nicefördraget.

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). – (RO) Toppmötet i Lissabon kommer att ge Europeiska unionen möjlighet att debattera och kanske besluta om ett ämne av stor vikt för dess framtid och roll på 2000-talet.

Kontexten året 2007, det år då Europeiska unionen består av 27 länder och den internationella scenen blir alltmer globaliserad, tvingar oss att ifrågasätta EU:s mål, prioriteringar och funktionssätt.

Europeiska unionens åtgärder på 2000-talet bör utan tvivel baseras på två grundläggande principer: demokratisk legitimitet och en nära förbindelse med EU-medborgarna, liksom en ökad sammanhållning och effektivitet när det gäller dess verksamhet, inbegripet yttre aktiviteter.

För det första innebär detta respekt för och främjandet av demokratiska värderingar, våra medborgares rättigheter, inbegripet minoriteters rättigheter, och ur denna synvinkel välkomnar jag det tydliga omnämnandet av denna aspekt i den formulering som föreslagits för fördraget.

För det andra kan inte Europeiska unionen bara vara en strategisk aktör i dagens globaliserade värld utan att inrikta sin utrikespolitik på att lösa tvister och uppmuntra till internationell och interkulturell dialog, särskilt inom ramen för den politik som främjar regionalt samarbete.

Sist, men inte minst, bör vi inte glömma drivkraften i all utveckling, nämligen utbildning och den ställning som denna har i den reviderade versionen av Lissabonstrategin.

Utan att ger förstärkt uppmärksamhet åt den europeiska utbildnings- och forskningspolitiken kommer vi inte att kunna tala om en reformerad, konkurrenskraftig och stark union.

Jag hoppas att toppmötet i Lissabon också kommer att ge tydliga svar på de frågor som vi ställer i dag.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Min kollega Robert Goebbels sa efter sitt anförande att han, trots sin kritik, inte skulle dö för Nicefördraget – vilket jag inte hoppas att han gör, utan må han leva länge än. Först och främst är inte Nicefördraget ett fördrag som det är värt att dö för! Jag hoppas att detta fördrag som vi får åtminstone kommer att ha ett mycket högre mervärde än Nicefördraget.

Jag skulle vilja fortsätta där Alexander Lambsdorff slutade. Våra medborgare vill ha en stark europeisk union, inte som ett intrång i det dagliga livet, utan en yttre representation som syftar till att kunna företräda våra medborgare på ett bättre sätt. Jag anser nu att detta fördrag, trots alla dess svagheter, fortfarande är en avsevärd utveckling. Det är en nödvändig, om än otillräcklig, förutsättning för oss om vi ska fortsätta att föra en aktiv utrikes- och säkerhetspolitik. Problemet med Kosovo är naturligtvis oroande. Vi ska se om den allmänna viljan att verka för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik finns. Både det portugisiska och det slovenska ordförandeskapet måste lägga i en mycket högre växel för det som vi gör, om ingen uppgörelse i godo nås här. Men det är viktigt att vi skapar lämpliga villkor på lång sikt.

Jag skulle vilja ta upp två saker här: å ena sidan behöver vi naturligtvis en fungerande diplomattjänst, som måste placeras inom kommissionen. Det är meningslöst att placera utrikespolitik hos kommissionens vice ordförande och höga representanter om diplomattjänsten då helt enkelt måste organiseras någon annanstans. Å andra sidan – som flera kolleger, såsom Enrique Barón Crespo med flera, redan har påpekat – måste vi klargöra att parlamentet har varit engagerat från början när det gäller utnämnandet av den höga representanten.

Slutligen ytterligare en kommentar till kommissionens vice ordförande: ni påpekar upprepade gånger hur viktiga förhandlingarna om detta fördrag är. Saken kommer inte att lösas – som min kollega Martin Schulz har sagt – med det avtal som förhoppningsvis kommer att nås i rådet och inte ens genom ratifikation, utan våra medborgare måste under och efter ratifikationen vara övertygade om att detta fördrag kommer att hjälpa dem genom att deras intressen företräds i världen.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Några betraktelser över Lissabonstrategin. Nyligen inträffade händelser som hör samman med den konstitutionella krisen har gjort EU:s medborgare medvetna om att det finns ett behov av reform och förändring.

Kärnan i ett demokratiskt system av beslutsfattande är att nå enighet, genom majoritet eller enhälligt stöd för vissa idéer, där ett grundlöst veto inte utfärdas av en part i viktiga frågor. Vi diskuterar frågan om numerär representation i beslutsfattande i forumet för ett enat EU, och därigenom berör vi principerna för hur en gemensam organism fungerar. Det är därför som det också är viktigt att beakta minoritetens röst, som på grund av exempelvis dess geografiska situation eller dess historiska erfarenhet och politiska situation ofta kan uttrycka en verklighetssyn som är av betydelse för EU.

Den levande och dynamiska organism som EU är får inte stängas inom en sträng och allmän ramlagstiftning som för gott införs av det nu sittande parlamentet eller kommissionen. En person eller en nationell grupp har en obegränsad beteenderepertoar, och livet och den aktuella situationen kräver en anpassning av bestämmelser, men inte av värderingar, som bör förbli konstanta i förhållande till verkligheten. Vi får inte underskatta den omedelbara östra dimensionen av de ekonomiska, politiska och energimässiga aspekterna. Det är inte bara väst som räknas, och jag anser att det sittande parlamentet måste vara mer flexibelt i detta avseende.

Och en annan betraktelse: det utvidgade ekonomiska perspektivet som vi diskuterar och som kommer att bli diskussionsämnet bör vara ett element i den så kallade Lissabonstrategin, om vi vill komma i kapp USA.

Och slutligen: större engagemang från de folkvalda nationella parlamenten som kommer att föra EU-frågorna närmare folket. Vad detta egentligen betyder är att mer av besluten om EU:s form, innehåll och framtid bör fattas av medborgarna, och inte bara av regeringsföreträdare som råkar sitt vid makten.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Herr talman! Låt mig gratulera det portugisiska ordförandeskapet till de framsteg det har gjort för att nå samförstånd. Men självklart har vi hört från många kollegor i dag att det finns en avsevärd besvikelse här i parlamentet. Många är besvikna över att ha förlorat idén med en konstitution som skulle ha ersatt de nuvarande fördragen och lagt en ny rättslig grund för vår union.

Det finns andra som är besvikna över de många förändringar som har fastställts och de särskilda bestämmelserna och undantagen för vissa medlemsstater. Vissa av dessa förändringar är givetvis beklagansvärda. Men de är det pris som måste betalas för att nå en överenskommelse mellan alla 27 länder som kan ratificeras av alla 27 länder.

Detta är den situation som vi står inför. Det finns ingen väg kring det faktum att detta fördrag måste vara acceptabelt för alla medlemsstater och ratificeras av alla medlemsstater. Kollegorna bör inte förlora helhetsperspektivet. Detta fördrag, även i denna form, innehåller många nödvändiga reformer. Vi behöver dessa reformer, unionen behöver dessa reformer. Alla som vill ha en väl fungerande och demokratiskt ansvarig union bör stödja dessa reformer.

Alternativet till ändringsfördraget är mer av samma sak, men med flera år till av käbbel om institutionerna och EU:s mekanismer. Jag skulle hellre säkra ändringsfördraget och sedan gå vidare med större kapacitet för unionen att ta itu med de verkliga frågor som medborgarna är intresserade av. Klimatförändringar, läget i vår ekonomi, utvecklingsbistånd till utomeuropeiska länder, miljön – alla dessa saker för vilka vi behöver unionen, eftersom vi ensamma och enskilt inte är effektiva, men kan åstadkomma mer tillsammans.

Låt oss gå vidare och få dessa institutionella frågor avgjorda en gång för alla.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Lissabon för oss ytterligare ett viktigt steg närmare och avslutar följderna av sammanträdena med framgång. Men Lissabonstrategin för oss inte fram till vårt mål. Ratificeringsförfarandet ligger fortfarande framför oss och kommer verkligen att kräva allt av oss, av oss alla.

Vi ska lyckas tillsammans eller inte alls att göra Europeiska unionen mer demokratisk, närmare dess medborgare, mer öppen, mer handlingskraftig, både på insidan och på utsidan. Ändringsfördraget innebär ytterligare ett steg i rätt riktning. Det är bara om vi gör detta tillsammans som vi kommer att lyckas förankra ändringsfördraget i allmänhetens medvetande som ett mervärde för EU:s medborgare, EU och Europa som helhet.

Det enda problemet är att vi fortfarande inte har placerat egoism, nationalism, protektionism, EU:s nejsägare och EU:s lögnaktighet på deras plats med enbart ändringsfördraget. Det är gemensamhetens cancer, EU:s framtids cancer.

Undantagsmetoden är oförenlig med ett enat EU. Undantagsmetoden försvagar värdegemenskapen. Den skapar första och andra klassens medborgare, och jag undrar varför företrädarna för Polen och Storbritannien vill motarbeta EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Vi vill att uppgiftsskyddet ska kontrolleras genom lag med parlamentariskt deltagande. Vi vill att beslut om personalfrågor ska fattas efter valet till Europaparlamentet. Vi vill att arbetsmarknadsparterna och den sociala dialogen ska fortsätta att förankras och stärkas. Vi vill att det ska bedrivas pr-verksamhet om ändringsfördragets mervärde och den fortsatta utvidgningen av Europaparlamentets rättigheter till medbeslutande, eftersom det endast är på detta sätt som EU blir mer demokratiskt, närmar sig sina medborgare och blir öppnare.

  Bernard Poignant (PSE). – (FR) Herr talman! När det gäller fördraget är det inte detaljerna som avgör utan ratifikationen. Vi bör komma ihåg Danmark 1992, Irland 2001, Frankrike och Nederländerna 2005, och till och med Sverige om euron 2003. Ingenstans går man säker för en nejröst. Naturligtvis är varje medlemsstat ansvarig för sin egen ratifikation, oavsett om den görs genom parlamentariska kanaler eller en folkomröstning, men är det helt omöjligt att samordna det hela? Jag anser att ett sammanförande av alla ratifikationer skulle förebygga en ändlös ström av nationella debatter och göra det möjligt för den europeiska allmänhetens opinion att framträda tydligare.

Jag kan föreslå ett datum: de första två veckorna i maj 2008, eftersom detta är de två veckor då vi upplevde slutet på andra världskriget, och det är Europadagen den 9 maj. Detta år kommer också att vara 60-årsdagen för Haagkongressen, som satte Europa i rörelse, med Winston Churchill som ordförande. För oss fransmän valdes också en stor europé, François Mitterrand, den 10 maj.

Det skulle hjälpa en aning om ratifikationerna var samordnade. När allt kommer omkring har vi blivit av med fördragets symboler, men symboler kan sättas tillbaka i en kalender. Varför inte skriva in dem på särskilda datum? För oavsett vad vi anser om utarbetandet av fördraget – och vår kollega Robert Goebbels var rätt hård när det gäller detta – måste vi trots allt se till att detta steg i EU:s historia tas till varje pris. Så jag lägger fram detta förslag för er: kom överens om dessa fjorton dagar!

(Applåder)

  Jerzy Buzek (PPE-DE). – (PL) Herr talman, herr premiärminister, fru talman! Precis som för sju år sedan står det portugisiska ordförandeskapet inför en rad stora uppgifter och stora utmaningar.

Jag är övertygad om att EU-fördraget kommer att antas i god anda och med samtycke samt lägga grunden för en effektiv förvaltning av EU. Detta är den viktigaste frågan i dag, eftersom det är först då som EU successivt kan bli en politisk makt och ha en positiv inverkan på händelseutvecklingen i världen.

Men EU:s ekonomiska makt har alltid varit mycket viktig, och detta gäller i högre grad i dag än för sju år sedan. Vi står inför globaliseringens utmaningar, och vi vill bli, jag citerar: ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning”. I dag vet vi dock hur svårt det är. Ett socialt EU med ökad sysselsättning och där vi kämpar mot klimatförändringen, vilket vi inte gjorde för sju år sedan, måste vara ett EU med en fullständigt fri marknad, en öppen marknad, en marknad som är fri från protektionism och monopol. Det är vi skyldiga våra medborgare om vi vill följa Lissabonstrategins principer på områdena konkurrens, innovation och utveckling. Vi bör också komma ihåg att hanteringen av strategins riktlinjer från en ställning som fri marknad har fungerat mycket bättre än hanteringen på medlemsstatsnivå.

Slutligen, en tredje fråga – vår framgång beror i stor utsträckning på våra grannförbindelser. Jag lyckönskar det portugisiska ordförandeskapet till det långtgående återupptagandet av förbindelserna vid EU:s södra gränser, men vi får inte glömma den östra dimensionen, särskilt eftersom resultatet från ett rättvist och fritt val i Ukraina har gett oss möjlighet till en demokratisk, marknadsliberal och Europavänlig stabilisering av EU:s östra gräns. Valet hölls för bara två och en halv vecka sedan, och detta är värt att tillkännage i Europaparlamentet.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Herr talman! Som framgick av den föregående debatten är det otroligt mycket som står på spel med det aktuella ändringsfördraget, eftersom det är unionens förvaltning och trovärdighet som står på spel. Hur som helst förstår de europeiska medborgarna inte att vi har arbetat med konstitutionsfördraget och de institutionella problemen i flera år och att vi, den politiska eliten, därför vet mycket väl att de är oerhört viktiga för att vi ska kunna reformera och förnya EU. Samtidigt är det en främmande, oförståelig debatt för oss. Till sist måste vi arbeta med de verkliga frågorna för europeiska medborgare, och jag håller med Martin Schulz om att det inte bör bli fler misslyckanden i EU:s liv.

Det bör inte bli fler misslyckanden eftersom utvidgningen 2004 var den första som inte hindrades av radikala reformer eller radikalisering. Det är inte längre förvånande att britterna beter sig som de gör, men som företrädare för en ny medlemsstat är jag missnöjd med att mina polska kolleger driver en politik som tyvärr inte främjar europeisk enighet.

Det finns inget alternativ till ändringsfördraget. Det är avgörande för att Europaparlamentet inte ska vara en plats för spetsfundigheter, utan att kommissionen och rådet tar det på allvar. Det är också avgörande för att vi ska göra framsteg i frågor som nationella minoriteter, där till sist ett av EU:s stora problem – vi bör titta på västra Balkan, eller Ukraina och Ryssland … Utan ändringsfördraget kommer vi inte att kunna göra några framsteg på detta område heller.

Det finns inget alternativ till ändringsfördraget. Det är antingen ändringsfördraget eller slutet på EU! Tack för uppmärksamheten.

  David Casa (PPE-DE). – (MT) Framför oss har vi ett viktigt tillfälle att göra EU till en mer effektiv och demokratisk union. Det nya fördraget kommer att erbjuda de nödvändiga verktygen för att EU ska kunna fortsätta att utvecklas när fler medborgare nu har anslutit sig. Vi har en unik möjlighet, och tillsammans måste vi se till att de kompromisser som krävs för att garantera EU:s medborgare en bättre framtid nu nås.

Flera personer har nämnt Polen och England och deras undantag. Ja, det är viktigt att alla bevakar sina nationella intressen, men det är ännu viktigare att vi bevakar EU:s intressen eftersom vi alla är en del av EU. Detta gäller inte bara rådet, utan även i synnerhet Europaparlamentet. Jag håller inte med om att det bör finnas ett särskilt EU för vissa EU-medborgare och ett annat EU för andra EU-medborgare i ett annat land. Därför måste vi utnyttja denna möjlighet som ges de kommande dagarna i Portugal för att sända ett tydligt budskap till våra medborgare om att EU inte har stagnerat, och med det nya fördraget kommer vi att se till att vi fortsätter framåt. Vi bör garantera att vi efter långa och svåra år av ständiga diskussioner om EU:s framtid har hittat ett sätt att enas som leder oss till fortsatta framgångar. Ett fördrag som ska säkerställa större insyn och, som tidigare nämnts, effektivitet. Ett fördrag som ska hjälpa oss att stärka varje EU-medborgares röst. Det gläder mig att till och med mitt land, som jag företräder, kommer att få ökat inflytande i parlamentet.

EU står inför stora utmaningar som vi måste ta itu med så fort som möjligt. Vi måste konkurrera i denna globaliserade värld, och därför behöver vi ha nödvändiga mål för att möta dessa utmaningar – utmaningar som klimatförändring, invandring, hur man skapar fler arbetstillfällen och bättre villkor för våra arbetstagare. Vi kan enbart möta dessa utmaningar om vi har ett mer effektivt och öppet EU.

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Herr talman! Jag hoppas att den överenskommelse som nåddes i Berlin om de största problemen med ändringsfördraget kommer att kulminera i ett positivt resultat vid det kommande toppmötet i Lissabon.

Jag hoppas också att den polska regeringen – med tanke på att 80 procent av den polska befolkningen stöder vårt medlemskap i EU – kommer att hitta ett sätt att slutligen godta utkastet till fördrag och därmed visa att den förstår slagordet ”ett starkt Polen i ett starkt EU”.

Ett av de viktigaste resultaten av denna överenskommelse är att göra Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna juridiskt bindande, och det gläder mig att Europaparlamentets talman, kommissionens ordförande och ordförandeskapet planerar en ceremoni för att gemensamt offentliggöra stadgan vid Europaparlamentets plenarsession. Det bevisar hur viktigt detta dokument är, eftersom det behandlar problem som värdighet, frihet, jämställdhet, solidaritet, medborgerliga rättigheter och skipande av rättvisa.

Följaktligen förstår jag inte och stöder inte hållningen hos den polska regeringen som vill ha ett undantag från skyldigheten enligt bestämmelserna i kapitel IV i stadgan, med rubriken Solidaritet, för polska medborgare. Detta kapitel innehåller bestämmelser som ligger polska och europeiska vänstern särskilt varmt om hjärtat, om arbetstagarnas rättigheter och organisationsrätten. En klok regering bör bry sig om att ge landets medborgare ett större och effektivare skydd av arbetstagarnas rättigheter, särskilt i ett land som Polen, som fick sin frihet till följd av arbetarnas uppror i polska Solidarność. Jag uppmanar därför Polens regering att ändra hållning i denna fråga.

  Maria da Assunção Esteves (PPE-DE). – (PT) Det informella toppmötet i Lissabon kan innebära slutet på en bekymmersam period där EU:s ambition kämpade mot en kris. Det nya ändringsfördraget kommer inte att ge någon makt att omstrukturera EU. Det skulle kräva en europeisk konstitution. Det nya fördraget är en undermålig prestation jämfört med den förlorade konstitutionen. Det är ett litet steg i historien, snarare än ett stort steg. Det är allt det kan vara, inte allt det borde vara. Men det innebär vissa framsteg som att EU anpassar sina institutioner till de nya geopolitiska utmaningarna och den framtida debatten.

Vi måste inse att folkomröstningens känslomässiga aspekt begränsade den helt rationella aspekten av politisk representation. Den allmänna opinionen var inte redo för ett visionärt och kosmopolitiskt tillvägagångssätt, vilket gjorde att vi fick välja ett mer försiktigt och slutet förfarande än förfarandet i den konvention som banade vägen för en konstitution. Denna punkt bör inte glömmas av dem som sitter runt bordet vid Europeiska rådets nästa möte. Rådets uppgift är nu att säkerställa den enighet som behövs för fördraget enligt en princip om maximal begränsning av undantag, för att undvika ett dolt urholkande i undantagen till stadgan på grund av undantagsklausuler i de ursprungliga informella överenskommelserna (till exempel Ioanninakompromissen) och för att se till att fördraget är av enhetlig snarare än fragmenterad karaktär.

Rådets andra uppgift är att arrangera ratificeringen av fördraget. Detta är viktigt för att undvika en kursändring i EU:s bana som är så viktig för alla medborgare. Det är dags att inse att EU:s legitimitet främst grundar sig på de allmänna värderingarna, förenligheten mellan dess demokratiska institutioner och det gemensamma projektet för att uppnå global rättvisa som har sitt ursprung i just överlägset resonerande. Detta är EU:s legitimitet.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman! Även jag vill lyckönska det portugisiska ordförandeskapet till dess hantering av processen med att nå en kompromiss om unionsfördraget. Detta var en mycket svår process som verkligen krävde en enorm insats för att nå en överenskommelse.

Detta fördrag är inte vårt drömfördrag, och det är inte ett fördrag som illustrerar visionerna och drömmarna hos dagens européer. Men det är vad vi har för närvarande på vägen mellan drömmar och verklighet i EU. Jag är övertygad, och jag hoppas att detta fördrag kommer att godtas av alla europeiska stater.

Samtidigt måste jag här i Europaparlamentet i dag säga att jag starkt motsätter mig den förklaring som framfördes av regeringen i Warszawa om att den inte godtar Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Non possumus, jag säger detta non possumus i Europaparlamentet som en solidaritetskämpe från perioden av militärt styre. Polen visade vägen till frihet och demokrati för hela Europa, och i dag har den polska regeringen fräckheten att säga den inte kommer att tillämpa stadgan om de grundläggande rättigheterna i vårt land, i mitt hemland. Jag protesterar mot detta, för den del av den polska befolkningen, män och kvinnor, som aldrig kommer att gå med på att Polen inte omfattas av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

  Panayiotis Demetriou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! För det första vill jag lyckönska det portugisiska ordförandeskapet till dess beslutsamhet, skyndsamhet och aktiva agerande. Tack vare det har vi i dag texten till ändringsfördraget, som ska läggas fram vid regeringskonferensen i Lissabon. Jag hoppas att regeringarna där kommer att ta vara på tillfället och ta sitt ansvar så att vi kan komma vidare från det dödläge där vi har hamnat.

Jag vill också försäkra det portugisiska ordförandeskapet om att en överväldigande majoritet av parlamentsledamöterna står vid dess sida, och vi förväntar oss ett positivt resultat i denna fråga. Först och främst behöver vi enighet och sedan ratificering av alla stater.

Jag har hört flera synpunkter på de insatser som görs för ett ytterligare enande av Europa, och jag har blivit förvånad över dem som döljer sin EU-skeptiska filosofi genom att kräva något bättre för att förstöra något bra. Om de inte uppnår ett bättre enande eller en bättre integration av EU vill de, om de ska vara ärliga, låta England, Frankrike, Tyskland, Polen anta globaliseringens utmaningar själva. Låta dem komma och säkerställa fred när nationalistisk rivalitet återigen leder oss in i kris och kanske krig.

Vi måste förstå att visionen av EU inte bara kan sopas under mattan. Vi måste främja och genomföra den. Vår målsättning bör vara att ständigt göra framsteg, så att alla dessa stater och människor får en global framtid i stället för bara en europeisk framtid, som bygger på principer och värderingar. Detta är den vision som vi måste främja, och Europaparlamentet står vid er sida, herr premiärminister.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – Herr talman! (EN) Det är mycket trevligt att ha mitt namn på väggen tillsammans med en statssekreterare och en kommissionsledamot – det är en stor stund!

Jag skulle vilja komma med tre påpekanden, om ni tillåter. Jag har själv varit inbegripen i tre regeringskonferenser som tjänsteman. Min syn på regeringskonferenser är att vi under de senaste 25 åren antingen har förberett, förhandlat om eller ratificerat ett nytt fördrag. Jag vet inte hur det är med er – Richard Corbett och ni andra – men jag åtminstone börjar bli trött på regeringskonferenser. Vi behöver få detta gjort och avslutat. Det har förekommit alltför många regeringskonferenser. De har varit ett ständigt inslag. Jag är inte emot förändringar – tvärtom – men vid någon punkt behöver vi lugna ner oss, och jag tror att vi om två veckor slutligen kommer att göra detta.

Min andra observation är att jag självklart skulle ha velat ha en konstitution, men låt oss leva med ändringsfördraget som det är. Det är en stor förbättring jämfört med vad vi har. Givetvis har vi alla punkter där vi är kritiska, inte minst när det gäller undantagsklausulerna och frågan om huruvida fördraget är förenklat eller snarare mer komplicerat. Vi har alla våra betänkligheter, men kom ihåg detta: Fördraget är mycket starkt när det gäller utrikespolitiken. Det ger oss rättskapacitet. Det ger oss grundläggande rättigheter – åtminstone vissa av oss – och det ger oss mer omröstning med kvalificerad majoritet. Självklart finns det alltid utrymme för förbättringar i slutändan, men detta ändringsfördrag är allt vi har. Till Storbritannien och Polen säger jag: Lugna er och acceptera det.

Slutligen vill jag påpeka att jag verkligen tror att det är dags att försöka återskapa förtroendet mellan medlemsstaterna. Vi har varit inne i en dålig utveckling ända sedan Niceförhandlingarna, när de små ställdes mot de stora. Nu anser jag att det är dags att begrava stridsyxan och återställa förtroendet, på det sätt som vi hade det före Nice. Det är dags att lugna institutionerna, lösa frågorna och fokusera på verkliga politiska frågor.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! För det första vill jag tacka parlamentsledamöterna för deras mycket viktiga stöd för de ansträngningar och det arbete som utförts av det portugisiska ordförandeskapet inom ramen för regeringskonferensen som vi hoppas kommer att leda till ett godkännande av ett nytt fördrag för EU.

Till de talare som var mindre välvilliga, eller till och med emot, vill jag säga att ordförandeskapet kommer att notera, vilket är vår skyldighet, dessa betänkligheter och denna kritik eftersom vi betraktar dem som del av samarbetet i vårt arbete och våra ansträngningar, och de måste naturligtvis också tas hänsyn till.

Jag tror att det var Graham Watson som sa att Portugals premiärminister måste känna sig som om han förbereder sin armé för att utkämpa slaget vid regeringskonferensen den 18–19 oktober. Det är ett sätt att se på det, och jag skulle säga att jag är en soldat i den armén och hoppas att många andra soldater här också ansluter sig till vår armé, så att vi faktiskt kan uppnå ett nytt fördrag för Europeiska unionen i Lissabon.

Regeringskonferensen har fullbordat sitt arbete med jurister och experter. Nu är det politikernas tur att uttala sig om nivån av rättvisa, och jag är säker på att politikerna och regeringarna kommer att ta sitt ansvar på samma sätt. Det har sagts här att vi inte får misslyckas, och det portugisiska ordförandeskapet instämmer helt i det uttalandet. Vi får inte misslyckas, och vi kommer att nå en överenskommelse som jag är säker på kommer att få samtligas stöd. Det kan inte vara på något annat sätt.

Vi kommer att vara uppmärksamma på allas ömma punkter, intressen och betänkligheter. Vi kommer inte att förbise någon. Som jag har sagt är vi därför säkra på att nå framgång, eftersom vi anser att en debatt som kanske har pågått för länge behöver få ett avslut och ser ett trängande behov av att skapa en anda av konstruktivitet, enighet och positiv energi för att kunna ta itu med många andra problem som vi kommer att konfronteras med i framtiden och som har nämnts här: klimatförändring, energifrågor, invandring, vår egen interna reform, som vi måste uppnå för att kunna ta itu med de allmänna problemen med globaliseringen. Jag är säker på att känslan av att fördraget bör få ett avslut så fort som möjligt, för att inspirera oss att vinna andra slag, kommer att märkas av i Lissabon och att vi kommer att ha med oss glädjebudskap, goda nyheter, när vi återvänder hit för nästa plenarsession.

Jag vill återigen tacka parlamentsledamöterna för det stöd de har gett vår grupp av jurister, och jag är säker på att de kommer att fortsätta stödja dem under följande faser, som många talare har nämnt här.

Jag vill bara säga några ord om frågan om Lissabonstrategin för att tacka João de Deus Pinheiro för hans anförande. Vi kommer att införa en ny aspekt i debatten om Lissabonstrategin, som hör ihop med den utrikespolitiska dimensionen av denna strategi. Den hör framför allt ihop med behovet av att fastställa regler, att reglera, i frågor där det inte finns några regler eller någon reglering, för att uppnå positiva framsteg, social stabilitet, ekonomisk stabilitet och fred i en ordnad och reglerad värld med tydliga regler och normer för alla, för vi måste alla så att säga ha att göra med dem så att den värld vi bygger faktiskt blir en rättvisare värld för alla.

Jag kommer som sagt att vara här med ordförandeskapet. Jag vet att Portugals premiärminister också har för avsikt att komma hit, och jag kommer att vara med honom vid nästa plenarsession. Vi är säkra på att vi kommer att kunna tillkännage att EU har ett nytt fördrag: ändringsfördraget.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Tack för denna intressanta debatt. Man lär sig alltid många nya saker och jag kan naturligtvis lova att jag kommer att rapportera vidare till kommissionen. Jag har gjort noggranna anteckningar så att vi kan följa upp detta också vid det möte som kommer att hållas i Luxemburg på måndag.

Jag har hört tre direkta frågor som jag skulle vilja svara på så gott jag kan. Den första gäller parlamentets roll i förfarandet med utnämningen av den förste höge representanten. Fördraget återger här texten från 2004. Jag är säker på att alla vill hitta en pragmatisk politisk lösning som kan tillfredsställa alla parter när denna stund kommer. Ni kanske minns tidigare fall med kommissionsledamöter som utnämndes efter utvidgningar för inte så länge sedan. Även där tillfredsställdes parlamentet i praktiken, även om de rättsliga texterna inte var tydliga. Jag tror att det ligger i vårt intresse att se till att det finns en tillfredsställande roll för parlamentet i hela denna procedur.

Den andra frågan hade att göra med artikel 24 i fördraget, om skydd av personuppgifter inom säkerhetsområdet. Här kan jag åtminstone svara för kommissionen, som förstår parlamentets farhågor om bestämmelser som gäller medlemsstaternas överföring av konfidentiella uppgifter. Som det nu är låter artikel 24 i EU-fördraget rådet ensamt fastställa reglerna inom detta område, utan någon möjlighet till inblandning från Europaparlamentets sida. Denna nya bestämmelse härrör förstås från regeringskonferensens mandat. Den gäller enbart medlemsstater, medan EU-institutionerna fortsätter att omfattas av det allmänna systemet, och det planerade förfarandet är i enlighet med de mycket särskilda bestämmelser som finns om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. I detta fall betyder det att domstolens behörighet är begränsad. Jag är rädd att det inte finns så stor marginal att ändra det innehåll som man enats om i mandatet, men jag vill i alla händelser försäkra er att vi inte tolkar denna artikel som att den omfattar, till exempel, EU:s avtal med Förenta staterna om passageraruppgifter. Avtalet har för närvarande sin grund under den tredje pelaren och därför kommer det, enligt kommissionen, att omfattas av Europaparlamentets och domstolens normala befogenheter i framtiden. Så ser kommissionen på dessa frågor.

Jag sitter så att jag faktiskt kan se alla våra besökare. Jag är inte säker på att vi alltid kan förklara helt klart vad vi diskuterar här, men jag är säker på att besökarna har känt den typ av frustration som väcks i denna debatt och att vissa är mycket glada över detta – de säger att det är en bra kompromiss – medan andra inte alls är nöjda och säger att detta inte är tillräckligt bra, och medan andra säger att vi går för långt. Självklart speglar detta den politiska situationen och det svåra politiska spel som kommer efter en lång period när vi faktiskt har diskuterat hur vi kan anpassa vår beslutsprocess för att utvidga EU till 27 medlemsstater, hur vi faktiskt kan inlemma även de nya frågor som har kommit fram på sistone, såsom klimatförändringar och energifrågor, hur vi kan vara öppnare och effektivare.

Alla besökare påminner mig också om att, vilket resultatet än blir, så kommer vi att behöva kommunicera, vi kommer att behöva vända oss till medborgarna och göra vårt bästa för att förklara. Och vi tror och hoppas att vi med hjälp av det portugisiska ordförandeskapet kommer att uppnå ett bra resultat, att vi kommer att kunna enas om ett nytt ändringsfördrag. Jag hoppas att kommissionen och Europaparlamentet också kommer att kunna planera kommunikationsåtgärderna tillsammans genom att se till att vi också tillhandahåller en text som är så tillgänglig och läsbar som möjlig, att vi kan skapa en debatt som är europeisk, så att ni förhoppningsvis kan följa debatten även i andra medlemsstater. Detta ska åtföljas av ett politiskt åtagande från alla institutioner att ha kontakt med medborgarna – en kontakt som innebär att förklara, att förorda och även att lyssna. Detta är vår roll hädanefter.

Detta är bara början. Vi har också ratificeringen och genomförandet framför oss. För min och kommissionens del så anser vi att detta är ett bra ändringsfördrag. Det är inte perfekt. Det är naturligtvis en kompromiss. Vi skulle hellre ha undvikit undantagsklausuler. Vi skulle hellre ha haft mycket stort stöd särskilt för innehållet om stadgan om de grundläggande rättigheterna. Men vi har en kompromiss, vi har en överenskommelse mellan alla medlemsstater – och nu kommer vi att göra det bästa av det.

(Applåder)

  Talmannen. − Punkten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Alexandra Dobolyi (PSE), skriftlig. – (HU) Ungern har alltid kämpat för att stödja konstitutionsfördraget – eller i sin nya form, ändringsfördraget. Ungerns intresse och EU:s mål är att vi bör säkerställa fred och våra grundläggande intressen samt främja välfärd för EU:s medborgare, som redan är runt 500 miljoner till antalet. EU har förändrats, och världen har förändrats. De nya säkerhetshoten måste besvaras med nya strategier och ny politik. EU måste förbereda sig för en förändring på samtliga områden.

Jag anser att ändringsfördraget kan bidra till att fastställa EU:s kurs och definiera dess framtida operativa ram, politik och det EU där vi vill leva och nå framgång.

Jag anser att det är viktigt att stats- och regeringscheferna agerar ansvarsfullt vid det informella toppmötet den 18–19 oktober och lägger sina historiska missnöjen åt sidan samt fattar ett enhälligt beslut om ändringsfördragets slutgiltiga text, som kan visa EU i rätt riktning.

Målet med toppmötet är att anta ändringsfördragets text och därmed öka effektiviteten i ett utvidgat EU samt ge Europaparlamentet, den enda folkvalda institutionen, en större roll, liksom EU:s externa insatser. Europaparlamentet har garanterat och kommer att garantera sitt fulla stöd för det konstitutionella förfarandet och upprättandet av ändringsfördraget fram tills nu, och vi litar på att de 27 medlemsstaterna kommer att ratificera det så fort som möjligt. Företrädarna för parlamentsgrupperna kommer att se till att parlamentet är närvarande vid toppmötet i Lissabon och därmed också förstärka upprättandet av ändringsfördraget.

Det viktiga är att vi behöver ett EU där de 27 medlemsstaterna känner ett gemensamt ansvar för att vi ska kunna ta lämpliga steg tillsammans mot en bättre framtid.

Tiden är kommen, och vi måste bevisa det i Lissabon!

  Margie Sudre (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Utkastet till ändringsfördrag motsvarar precis det mandat som godkändes av de 27 medlemsstaterna i juni. Det sätter deras politiska åtaganden på pränt och bör göra att EU kan lämna det politiska dödläge som det har befunnit sig i i över tio år bakom sig.

Jag ber nu Europeiska rådets medlemmar att hålla sitt ord och sluta ta upp frågor ”utan mandat” i sista stund.

Det är inte rätt tid för små sistaminuten-ändringar, plötsliga nationalistiska reaktioner eller tillbakadragande-reflexer som riskerar att göra att detta fördrag förlorar sin sammanhållning, genom att införa en mängd tillmötesgående undantag.

Antagandet av denna text bör följa den förutbestämda tidsplanen för att Lissabonfördraget ska kunna träda i kraft den 1 januari 2009.

Vi bör nu fokusera på att öka medvetenheten bland våra medborgare, som nu är mer krävande och kritiska inför EU. De behöver förklaringar, och vi bör förse dem med dessa som duktiga lärare.

Var och en av oss har ett ansvar att sprida vår entusiasm i detta nya sammanhang som utmärks av både en återgång till det europeiska tänkesättet och av kravet på demokratisk insyn.

17. Parlamentets sammansättning

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Alain Lamassoure och Adrian Severin, för utskottet för konstitutionella frågor, om Europaparlamentets sammansättning (2007/2169(INI)) (A6-0351/2007).

  Alain Lamassoure (PPE-DE), föredragande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Resolutionsförslaget är svaret på en inbjudan av Europeiska rådet i juni. I artikel 9 A i utkastet till fördrag anges att parlamentets sammansättning i framtiden kommer att vara en fråga för sekundärrätten. Detta kommer att vara ett beslut för Europeiska rådet att fatta, genom enhällighet, på initiativ av Europaparlamentet och med dess samtycke. Rådet har bett oss att förklara hur detta förfarande bör fungera. Det vill att vi ska ta oss an denna heta potatis.

Detta är en verklig utmaning för parlamentet. Kan vi ta fram en reform som gäller oss själva? Förra gången vi ombads göra detta var 2000, och parlamentet lyckades inte. Därför är den omröstning som säkrats i utskottet för konstitutionella frågor redan ett anmärkningsvärt politiskt resultat. Vi fick en stor majoritet – två tredjedelar i slutomröstningen och tre fjärdedelar i fråga om huvudpunkten, fördelningen av platser mellan medlemsstaterna när det gäller det faktiska antalet.

Vad är det för problem vi står inför? Vi bör först komma ihåg att det nuvarande parlamentet med 785 parlamentsledamöter inte längre är förenligt med den nya rättsliga situationen till följd av det ändrade Nicefördraget. Det är detta system, som bygger på 736 parlamentsledamöter, som skulle gälla i väntan på ett nytt beslut. Hittills har medlemsstaterna varit uppdelade i kategorier i rådet och parlamentet: en superstat, några stora, några medelstora, några små osv. Varje kategori har samma rösträtter i rådet och samma antal platser i parlamentet.

Detta är över! Det framtida fördraget medför två innovationer när det gäller detta system. Å ena sidan finns det faktiska siffror: högst 750 parlamentsledamöter, högst 96 och minst 6 platser per medlemsstat. Å andra sidan finns det en princip: mellan högsta och minsta antal måste medlemsstaterna företrädas enligt degressiv proportionalitet, och det är upp till parlamentet att definiera denna princip i dag, nämligen att välja hur stor proportionalitet och hur stor degressivitet det ska vara, eller hur överrepresenterade länderna med minst befolkning ska vara och hur underrepresenterade länderna med störst befolkning ska vara.

Utskottet föreslår att denna princip definieras enligt följande: för det första måste de lägsta och högsta antal som fastställs i fördraget utnyttjas fullt ut. Framför allt kommer användningen av ett tak på 750 platser att ge oss en liten reserv av platser, så att degressiv proportionalitet kan tillämpas utan att minska antalet platser för något land. Detta är ett grundläggande politiskt val och är absolut nödvändigt för att uppnå enhällighet i Europeiska rådet.

För det andra – ju fler invånare ett land har, desto fler antal platser har det rätt till, såklart. För det tredje – ju fler invånare ett land har, desto högre är det antal invånare som varje ledamot i Europaparlamentet företräder. För närvarande företräder en spansk parlamentsledamot över 875 000 personer, medan en tysk parlamentsledamot endast företräder 832 000. Hittills har Tyskland haft dubbelt så stor befolkning som Spanien. Denna avvikelse kommer att rättas till genom att Spanien får ytterligare fyra platser. Sammanlagt påverkas tio länder av den föreslagna ökningen.

Vi är fullt medvetna om att detta enbart är en tillfällig lösning. Det vore önskvärt att ta fram någon slags matematisk modell som automatiskt tillämpas vid framtida utvidgningar, men den korta tidsplanen tillät inte detta. Resolutionen innehåller dock några rekommendationer på denna punkt. Likaså kunde vi enbart använda de befolkningssiffror som fanns tillgängliga från Europeiska gemenskapernas statistikkontor (Eurostat), eftersom vi inte hade några siffror från medborgarna själva. Adrian Severin kommer att prata mer om detta.

Slutligen vill vi varna våra kolleger i parlamentet för ändringsförslag som strider mot de grundläggande principerna i betänkandet och från fall till fall har effekten att de stora länderna får en onormal fördel framför de mindre länderna eller de små länderna framför de stora länderna, eftersom vårt arbete då kommer att ha varit förgäves, för utan enhällighet i rådet måste vi hålla oss till de 736 platserna enligt Nicefördraget.

Mina damer och herrar! Jag ber er alltså att inte lägga överbud för era länder. Vi har tillbringat eftermiddagen med att utropa att vi är den enda demokratiska institutionen som skyddar européernas intressen gentemot de andra institutionerna, över nationell egoism. Nu i dag har vi det perfekta tillfället att visa att våra åtgärder är trogna våra ord.

(Applåder)

  Adrian Severin (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! I våra förslag – Alain Lamassoures och mina – som stöddes av utskottet för konstitutionella frågor, tar vi upp ett antal förbättringar av de aktuella förfarandena för Europaparlamentets sammansättning. Om de antas, och förbättras på rätt sätt, kommer det inte att finnas några konstlade grupperingar, inga godtyckliga förhandlingar, ingen utvidgning på bekostnad av Europaparlamentets effektivitet, med ett ständigt ökande antal ledamöter. Det kommer att finnas mer representativitet, grundad på den demografiska verkligheten och inte på nominella eller symboliska rättsliga förbindelser, mer solidaritet mellan stora och små stater till följd av representationens degressiva proportionalitet, och full legitimitet grundad på medborgarrepresentation eftersom Europaparlamentet väljs av EU-medborgarna.

Man bör notera skillnaden mellan Europaparlamentets demokratiska legitimitet, som grundas på EU-medborgarnas röster, och nationell representativitet inom Europaparlamentet, som grundas på den demografiska verkligheten inom medlemsstaterna. Vi, Europaparlamentet, representerar medborgare och stater samtidigt.

(Sorl av missnöje)

Ni förstår, vissa säger direkt medborgare, andra säger stater. Vi är en Bundestag och ett Bundesrat samtidigt. En klar åtskillnad av denna dimension borde kanske övervägas i framtiden, men för tillfället – när vi väl har accepterat att medborgarna röstar och att den degressiva proportionaliteten bör påverkas av storleken på de grupper som lever på nationella territorier – så är vi båda, jag beklagar.

Inom denna ram behöver självklart begreppet EU-medborgarskap fortfarande förtydligas, och jag hoppas att detta kommer att ske inom en snar framtid. Vårt betänkande är dock inte preliminärt utan övergångsbetonat. Det är övergångsbetonat eftersom jag tror att de principer som vi har definierat är långvariga, men framsteg krävs, och jag är säker på att vi i framtiden kan lägga till vad vi redan har föreslagit för er. Därför har vi inkluderat ett antal översynsklausuler vilka vi – Alain Lamassoure och jag – anser kommer att garantera flexibilitet, anpassningsförmåga och framtida framsteg i det sätt på vilket parlamentet är sammansatt.

Ingen bestraffas i detta betänkande. Kanske de som har en bättre demografisk politik belönas, och det är bestämt en uppmaning till en bättre demografisk politik, inklusive migrationspolitik. Jag anser inte att någon förlorar – och kanske ingen vinner – i ett nollsummespel. Så länge vi har ett mer demokratiskt legitimt parlament, vinner alla.

Vi har några ändringsförslag. Vissa kollegor skulle vilja minska degressiviteten till förmån för proportionaliteten – mer proportionalitet innebär fler platser för de stora länderna. Andra skulle vilja ha mer degressivitet och inte mer proportionalitet. Mer degressivitet innebär fler platser för små länder. Därför tror jag att vi måste avvisa båda dessa extrema alternativ för att främja det alternativ som – det medger jag – inte är perfekt, men som för närvarande är det bästa. Detta är det alternativ som jag och Alain Lamassoure föreslår. Vissa skulle se till grundvalarna. Vissa skulle vilja att alla nationella medborgare, oberoende av i vilket land de är bosatta, tas i beaktande. Andra skulle vilja att alla invånare i ett land tas i beaktande. Andra återigen försöker att bara se de EU-medborgare som är bosatta i ett visst land. Så vi är oeniga om detta. Den enda lösningen är att hålla sig till de aktuella förfarandena och de aktuella siffrorna från Eurostat.

Slutligen finns det de som kämpar för politisk prestige och anser att vi, om vi inte är jämlikt representerade i parlamentet, är ojämlika i vårt politiska inflytande. Jag anser att när vi en gång har accepterat degressivitet – och proportionell degressivitet – kan dessa konstlade grupperingar inte längre överleva. Om vi inte lyckas anta denna resolution, är jag rädd att Europaparlamentet kommer att sända ut budskapet att det inte kan anta någon viktig reform och att parlamentet alltid måste vänta på att den verkställande institutionen bestämmer åt det. Jag anser att regeringskonferensen kommer att lida ett första misslyckande innan den ens kan ta ställning till frågorna på dagordningen, och detta misslyckande kan vara upptakten till ett totalt misslyckande. Jag är rädd att alla kommer att gå tillbaka till Nice och inte till illusoriska drömmar. Jag är rädd att vi då kommer att sända ut ett budskap som kommer att innebära en delning mellan de stora och de små länderna, och detta kommer att undergräva alla drömmar om enighet, rättvisa och deltagande. Därför slutar jag med en vädjan till alla mina kollegor. Jag gör denna vädjan till vår känsla av europeiskt ansvar och europeisk solidaritet. Hic Rhodus, hic salta! Här är Rhodos, och låt oss visa här att vi är sanna européer, och inte när vi tillrättavisar kommissionen och rådet.

  Ingo Friedrich, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Betänkandet ger en klarhet som jag innerligt vill tacka båda föredragandena, Alain Lamassoure och Adrian Severin, för. Det klargör att vi ständigt överskrider de fastställda övre och nedre gränserna. Jag vill särskilt tacka för detta. Detta klargörande är viktigt för oss alla.

För det andra har detta betänkande två konsekvenser. Den ena är att ju mindre degressiv skala vi har, det vill säga ju mer vi inriktar oss på proportionalitet, desto mer genuin befogenhet och legitimitet har parlamentet. Konflikten om hur mycket degressivitet vi behöver – hur mycket mindre, hur mycket mer – måste ständigt behandlas, och här anser jag att det är logiskt att säga ju mindre degressivitet, desto större legitimitet. Som tysk vill jag även tillägga att det förstås är något problematiskt att vi tyskar är de enda som får mindre än det vi fick enligt Nicefördraget. Vi skulle vilja få lite mer stöd här, för diskussionen i den tyska pressen är mycket uttrycklig i detta hänseende. Vi kommer att acceptera detta eftersom även vi anser att den europeiska aspekten är viktigare än alla andra.

Slutligen är det två slutsatser som vi bör utnyttja i framtiden. För det första bör vi verkligen arbeta mot att uppnå ett logiskt system på lång sikt, som vi inte ständigt behöver omförhandla. För det andra finns det två kontroversiella ändringsförslag, 2 och 3. Vår grupp har beslutat att vi kommer att rösta för Alain Lamassoures och Adrian Severins betänkande oavsett hur omröstningen går på de två kontroversiella punkterna. Rådet har ingen ursäkt. Ändringsförslag 2, som bara skiljer sig minimalt från siffrorna i Alain Lamassoures betänkande, skulle leda till att rådet får ett meddelande från parlamentet för perioden 2009–2014. Därmed har parlamentet och alla grupper på det hela taget fullgjort sina skyldigheter och rådet kan besluta, om viljan finns.

Tack så mycket för en rättvis diskussion i ett så svårt ämne!

  Richard Corbett, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! För PSE-gruppen skulle jag vilja stödja detta betänkande. Min grupp kommer att rösta för det och vi hoppas att denna text som antogs med 70 procents majoritet i utskottet nu kan godkännas av en lika imponerande majoritet i parlamentet som helhet.

Föredragandena har – förnuftigt nog, mot bakgrund av de rättsliga begränsningar som fastställs i det nya fördraget och mot bakgrund av de tidsbegränsningar som nu finns före avslutningen av regeringskonferensen – fokuserat på att korrigera de viktigaste missförhållandena i den nuvarande fördelningen av platser i parlamentet, snarare än att ge sig på att föreslå en radikal översyn av systemet. Detta skulle enbart ha lett till ett dödläge vid regeringskonferensen och äventyrat godkännandet och ratificeringen av det nya fördraget.

Framför allt kommer ingen medlemsstat att få en minskning av det antal platser som den har rätt till enligt de aktuella fördragen där det sörjs för fördelningen av platser från 2009 och framåt – naturligtvis bortsett från där detta fastställs i själva fördraget för Förbundsrepubliken Tyskland. Med detta enda undantag kommer inget land att få en minskning jämfört med vad som redan planeras i fördraget för 2009.

Nu försöker naturligtvis vissa av våra kollegor att få fler platser för sin egen medlemsstat, ibland med argumentet att deras lands befolkning plötsligt är mycket större än vad vi alla tidigare hade antagit, större än vad som framgår av Eurostats siffror, som används av alla, inklusive rådet.

Andra hävdar, av skäl som har med nationell prestige att göra, att de bör ha samma antal platser som en viss annan medlemsstat. Jag måste erkänna att jag är mycket förvånad över den italienska regeringens attityd. Jag har förstått att Romano Prodi, och även vissa italienska ledamöter här, har hävdat att det är mycket viktigt för Italien att ha samma antal platser som Frankrike och Storbritannien. Ändå accepterade de – vi accepterade alla – principen om proportionell degression – proportionell till befolkningen. Jag accepterar att mitt land kommer att ha en plats mindre än Frankrike, fast vi alltid hittills har haft samma antal. Jag inser inte varför det skulle vara så svårt för Italien att också acceptera att landet har färre platser än Frankrike av precis samma anledning. Och jag är förvånad över att en regering från ett land som så ofta har sagt att det är ett exempel för oss alla när det gäller sann gemenskapsanda, att det har ett starkt engagemang för EU, att det inte är nationalistiskt, att det alltid sätter EU framför sina nationella intressen, att nu Italien och Romano Prodi hävdar att Italien, på grund av nationell prestige, bör ha samma antal platser som Frankrike och Storbritannien, fast landets befolkningsmängd är en annan.

Låt mig avslutningsvis yrka på att parlamentet stödjer betänkandet, avvisar ändringsförslagen och sänder ett klart och starkt budskap till Europeiska rådet.

ORDFÖRANDESKAP: ROTHE
Vice talman

  Andrew Duff, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! ALDE-gruppen kommer också att stödja förslaget från Alain Lamassoure och Adrian Severin. Regeringskonferensen ber oss att ändra vår sammansättning för att anpassa oss till villkoren i ändringsfördraget, och det är en helt riktig begäran. Vi som parlament behöver svara med ett starkt, klart budskap att vi kan fatta ett sådant sofistikerat och modigt beslut.

Det finns ingen ren och slutgiltig formel. I punkt 6 används en genomförbar och förnuftig definition av degressiv proportionalitet. Självklart accepterar även jag att vissa nationella delegationer försöker att förbättra sin ställning på listan, men det visar sig att alla sådana förslag är ömsesidigt motsägande. Alla som försöker ändra systemet misslyckas. Förslaget om d’Hondt-metoden skulle ge för mycket inflytande till de större staterna, och jag skulle vilja säga till Ingo Friedrich att hans förslag strider mot fördragets princip om degressiv proportionalitet. Kvadratrotssystemet ger för mycket inflytande till de mindre staterna.

Jag accepterar helt att italienarna tar upp en intressant fråga om den statistiska grunden, och vi som parlament bör undersöka distinktionen mellan nationstillhörighet, medborgare, bosatta och röstberättigade. Men frågan är utomordentligt komplicerad, och den trampar bestämt in på den nationella självständigheten inom området vallagstiftning och medborgarskap. Vi har ingen möjlighet att lösa ett sådant problem på en vecka, före avslutningen på regeringskonferensen.

Efter regeringskonferensen kommer det att komma ett betänkande från utskottet för konstitutionella frågor, för vilket jag har förmånen att ha blivit utsedd till föredragande. Där kan man ta itu med alla dessa frågor och föreslå en reform av 1976 års primärrätt. Men allt detta gäller nästa år snarare än den aktuella situationen.

Låt oss under tiden ge ett massivt stöd för förslaget och skicka en lösning, inte ett problem, till regeringskonferensen.

(Applåder)

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja ansluta mig till mina kollegor i deras tack till medföredragandena för deras insatser i en mycket svår och komplex fråga.

Vad vissa kollegor än säger skulle grisar aldrig rösta ja till julen, så varför skulle någon nuvarande ledamot av Europaparlamentet stå och se på när deras plats tas bort? Det finns ett legitimt resonemang bakom önskan från dem som försöker få det högsta antal platser de kan få i varje nationell kategori. Jag skulle tveka att tala nedsättande om denna attityd hos vem det än må vara. När vi ser tillbaka på de förändringar som har skett sedan de första direkta valen till Europaparlamentet 1979, har det skett genomgripande demografiska och befolkningsmässiga trendförändringar inom EU, inte minst på grund av utvidgningen av EU till Östeuropa 2004, vilket möjliggjorde fri rörlighet för så många människor till andra länder, vilket kraftigt har förändrat befolkningarna.

Jag anser att en av de centrala punkter som vi måste tala om (och vi kan tala om degressiv proportionalitet hur länge som helst) är att det alltid har funnits en balans mellan de olika institutionerna – och även en balans mellan de större och de mindre medlemsstaterna – för att se till att ingen enstaka institution helt skulle dominera över en annan, eller att större medlemsstater inte skulle kunna dominera medelstora eller små medlemsstater. Detta är anledningen till att det är viktigt att upprätthålla denna balans så mycket som möjligt.

Jag välkomnar att föredragandena i ett kompromissändringsförslag inkluderar upprätthållandet av denna interinstitutionella balans. När vi ser på de siffror som har använts – och mycket har åberopats här av andra kollegor när det gäller Eurostats siffror – ser vi dessutom att de siffror som Eurostat använder för 15 länder av 27 endast är preliminära siffror från de centrala statistikkontoren i dessa länder. Beslut fattas alltså enbart på grundval av preliminära siffror när detta skulle kunna ha en bestående effekt på den framtida fördelningen av platser i parlamentet.

Vi måste också hålla ett öga på den ytterligare utvidgningen till Kroatien, vilket också skulle ha en negativ inverkan. Därför skulle jag rekommendera försiktighet i omröstningen om denna fråga.

  Johannes Voggenhuber, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Min grupp kommer inte att rösta för detta betänkande eftersom man i samband med det föreslagna systemet för företrädarskap och fördelningen av mandat bortser från grundläggande demokratiska principer, upprätthåller historiska orättvisor och visar oförenlighet med parlamentets karaktär som medborgarnas och väljarnas företrädare.

Detta är inte drömmar som inte uppfylls. Ja, herr Severin, det finns många som vill en hel del, men vad vi alla borde vilja är att få en viss idé om vad ett parlament är. Ett parlament är inte – som föredragandena talade om för oss i sin skrivelse i går kväll – företrädarskapet för medlemsstaternas socioekonomiska förmåga. Nej, det är väljarnas företrädarskap och inget annat. Om det inte företräder medborgarna är det inget parlament! Det är inget parlament om det inte finns några demonstrationsexemplar som vi kan grunda oss på, och det stämmer inte att termen medborgarskap i Europa inte har något att göra med termen enligt folkrätten eller termen medborgarskap i Förenta staterna. Det är precis samma sak, och jag skulle råda er att titta på de befintliga fördragen. Jag råder er att titta på EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna i vilken man anger rättigheterna för dessa medborgare. Jag råder er att titta på de bestämmelser som styr tillgången till EG-domstolen. Jag råder er att titta på bestämmelserna om hur vi blir väljare. Då inser ni att det är den enklaste saken i världen att ta reda på vem som är medborgare i denna union och vem som har rätt att rösta i valet till detta parlament. Detta bestäms vart femte år.

Invånarna, befolkningen, dessa är ett symboliskt uttryck för socioekonomisk kapacitet. Men vi har redan misslyckats här en gång, när vi fick frågan i Nice: Bästa parlament! Tala om för oss hur ni vill vara sammansatt. Vi misslyckades då. Dessvärre har vi inte använt dessa sju år för att klargöra vad detta parlament är. Vi håller därför på att omvärdera det historiska nonsens och de historiska praktiska begränsningar som har uppkommit hittills. Dessa har inget som helst att göra med demokrati och att tänka på konstitutionen.

  Sylvia-Yvonne Kaufmann, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Fru talman! Det finns olika åsikter i min grupp. Jag stöder emellertid betänkandet av Alain Lamassoure och Adrian Severin. I och med betänkandet behåller parlamentet ansvarsfullt nog sin rätt att självt lägga fram ett förslag om sin framtida sammansättning. Den gör detta tack vare de båda föredragandenas intensiva arbete som skett i sann europeisk anda. Förslaget är välavvägt, det är grundat på ett tydligt, heltäckande och öppet system och det kan också användas vid framtida utvidgningar.

Förslaget följer principen för mångfald. Genom att använda alla möjliga 750 mandat ser man också till att parlamentet i framtiden speglar hela spektrumet hos de främsta politiska inriktningarna från respektive land. Förslaget är också grundat på solidaritetsprincipen, dvs. att de större, mer folkrika medlemsstaterna går med på att få mindre inflytande för att låta de mindre folkrika medlemsstaterna bli företrädda på ett bättre sätt. Allt detta hjälper till med att stärka EU:s sammanhållning. Jag hoppas därför att rådet oförbehållsamt och snabbt genomför parlamentets förslag före valet 2009.

Bara en kommentar avslutningsvis. Alla de som bor i den berörda medlemsstaten utgör grunden för beräkningen av medlemsstatens mandat – på samma sätt som med rådet – inbegripet de tredjelandsmedborgare som bor där, eftersom de är en del av detta samhälle. Detta är emellertid bara myntets ena sida. Tredjelandsmedborgare vars hem ligger i en medlemsstat måste också få rätt att rösta i valet till Europaparlamentet. Jag har alltid kämpat för detta och kommer att fortsätta med det!

  Bernard Wojciechowski, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Den vanliga när vi har ett sådant betänkande framför oss är att vi tvistar om vad ett land ska få och vad ett annat ska förlora, vilket endast bevisar att europeisk solidaritet är en myt och att nationell egoism alltid segrar.

Låt oss mot bakgrund av det tyska angreppet från Martin Schulz på Europeiska kommissionens ordförande se på en bra metod att vinna i ett nollsummespel.

I punkt 8 finns ett beklagande att Tyskland kommer att förlora platser. Vi hör mer och mer av denna klagolåt – att fler EU-dokument bör översättas till tyska, att Tyskland är den största nettobidragsgivaren till EU:s budget, att landet bör ha sin egen plats i FN:s säkerhetsråd och så vidare. Vi skulle kunna göra en hel lista med sådana klagomål.

Samtidigt försöker Adrian Severin, genom sin odefinierade degressiva proportionalitet – som av en tillfällighet inte påverkar hans eget land Rumänien – övertyga oss om att Polen, när landet förlorar tre platser, faktiskt vinner en. Jag önskar bara att denna princip skulle fungera lika bra på kasino.

Men låt oss inse sanningen. Bara en socialist från Yorkshire skulle kunna acceptera att två plus två blir fem.

  Luca Romagnoli, för ITS-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Man borde föraktfullt förkasta Lamassoure/Severin-betänkandet på grund av dess antiitalienska undertext och den ytliga karaktären hos de tekniska argumenten mot de politiska argument på vilka det vilar. Jag kommer inte att diskutera hur mycket ius sanguinis betyder för mig i jämförelse med jakobinismen hos ius loci, eftersom detta tydligen skiljer sig från föredragandenas och initiativtagarnas tänkesätt.

Jag är ingen expert på juridik, och jag har inte heller samma storslagna rykte som professor Manzella, ordförande för den italienska senatens utskott för EU-frågor, eller som kolleger som med samma skarpsynthet kan angripa den rättsliga inkonsekvensen hos påståendena i betänkandet. Jag anser emellertid att det är värt att betona att oomtvistliga fakta inte räknas för föredragandena: inom politiken handlar det om den roll som Italien har haft tidigare och fortfarande har i dag i EU:s institutioner.

Den mycket dåligt italieniserade principen med degressiv proportionalitet, vilken innebär omdefiniering av fördelningen av mandat som har fastställts i det konstitutionella fördraget som har lagts på is, har tillämpats med tydlig diskriminering gentemot Italien. För vissa länder finns det kvar parenteser i systemet, och det finns vissa uppenbara fall av snedvridning av fakta, t.ex. tilldelningen till Estland av samma antal mandat som Malta trots att landet har tre gånger så stor befolkning.

Vi kan acceptera att det bland de personer i Storbritannien som har rätt att rösta även ingår de som inte är EU-medborgare, och på denna grundval tilldelar föredragandena Storbritannien ett mandat mer än Italien, trots att bara lite mer än en tredjedel av dem med rösträtt röstade i 2004 års val. Vi kan acceptera att Frankrike, som ställer samman sin väljarkår och fyller ut sin demografiska profil med samma mångfald av födelseorter som finns i dess landslag i fotboll, har fått två mandat mer än Italien. Vi kan acceptera den italienska regeringens lättja, och vi såg samtidigt flykten till diskussionen i rådet.

Det finns dock en sak som vi inte kan acceptera. Föredragandena klänger fast vid sin diskutabla känsla av medborgarskap. De hävdar att alla som bor i EU, även om de har pass från och medborgarskap i länder utanför EU, är väljare. De tar emellertid inte med medborgare som bor utanför EU i beräkningarna. Detta ger en uppfattning om den grova, manipulativa och oacceptabla antiitalienska diskriminering som vi kraftfullt måste förkasta!

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Jag vill först och främst uttrycka mitt stöd till föredragandena Alain Lamassoures och Adrian Severins betänkande. Vi måste förlika oss med det faktum att Slovakien kommer att förlora en ledamot som ett resultat av den avtalade principen om degressiv proportionalitet. I förhållande till den proportionella fördelningen av mandat i parlamentet bör denna princip utvidgas till alla områden där EU:s sysselsättningspolitik är aktuell. Jag uppmanar därför till en ökning av antalet företrädare och anställda från de tolv nya medlemsstaterna i alla EU-institutioner. Jag anser att alla medlemsstater har ett tillräckligt antal kvalificerade personer som kan bidra till EU:s arbete.

Jämlikhet är en av EU:s grundprinciper. Även de ursprungliga medlemsstaterna åtog sig att hedra denna princip när de välkomnade de tolv nya medlemsstaterna. Det bör gälla alla områden och inte bara ställningen som ledamot av Europaparlamentet eller kommissionsledamot. Jag uppmanar alla att ta hänsyn till och hedra jämlikhetsprincipen. När de nya medlemsstaterna gick med i EU var de tvungna att uppfylla många kriterier. Jag vädjar nu till EU som helhet att uppfylla sina åtaganden gentemot dem.

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – Fru talman! Genom att stödja Lamassoures betänkande kan Europeiska unionen ta ett historiskt steg. Med detta betänkande kan vi lämna en tid då antalet platser i Europaparlamentet fördelats utifrån en kategorisering av olika länder i olika grupper, utifrån olika regeringschefers förhandlingsförmåga och ett agerande där man utgått från att EU:s medlemsländer har motstridiga intressen. Om parlamentet väljer att stödja Lamassoures betänkande så kommer vi att lämna detta system och i stället övergå till ett som bygger på en proportionalitetsprincip där ländernas storlek påverkar representationen i parlamentet.

Det system som vi hittills har haft har varit mycket svårt att förklara, men det system som vi kan få med Lamassoure-betänkandet går att förklara. Det bygger på en maximi- och miniminivå och på att man tar hänsyn till antalet människor i de olika länderna. Det är en princip som är hållbar också inför framtiden. Det innebär att det inte är det ena eller det andra landets intressen som gynnas utan att det är antalet medborgare som räknas. Det är ett steg framåt i den demokratiska processen i Europeiska unionen.

Jag vill att det ska stå fullkomligt klart vilka alternativ vi står inför. Det handlar om att ge stöd till Lamassoure-betänkandets förslag eller att gå tillbaka till Niceavtalet med dess godtycklighet och förhandlingar präglade av nationella motstridiga intressen. När jag hör de senaste talarna från bänkarna här uppe och deras agitation så hör jag också de nationella intressen som handlar om konflikter.

Lamassoure-betänkandet förtjänar stöd därför att det bygger på en princip.

  Sérgio Sousa Pinto (PSE). – (PT) Fru talman, mina damer och herrar! Betänkandet från utskottet för konstitutionella frågor som utarbetats av Alain Lamassoure och Adrian Severin om Europaparlamentets framtida sammansättning är ett viktigt bidrag i vilket man betonar en välavvägd och objektiv lösning av en fråga som är, politiskt sett, mycket känslig. Jag vill därför gratulera de båda medföredragandena.

Vi bör komma ihåg att det var Europeiska rådet vid sitt möte i juni i fjol som lovade Europaparlamentet en lösning senast i oktober 2007 på problemet med dess sammansättning, så att lösningen kunde tillämpas i god tid före valet till Europaparlamentet 2009. För dem som fruktade att parlamentet inte skulle kunna lösa denna fråga tack vare förekomsten av nationalistisk ideologi, är detta betänkande ett lämpligt svar och visar att denna institution har förmågan att precisera och uttrycka det gemensamma europeiska intresset inom den nationella dynamik som tenderar att komplicera mellanstatliga frågor.

Det är viktigt att ange Europaparlamentets ståndpunkt så att regeringskonferensen, som förmodligen kommer att hållas i Lissabon den 18–19 oktober, kan äga rum friktionsfritt. Det är därför nödvändigt att förstå den politiska kopplingen mellan detta nya förslag om fördelning av mandat i linje med principen om degressiv proportionalitet och reformpaketet för EU:s institutioner, särskilt principen om dubbel majoritet för fastställande av majoritet i rådet.

Jag vill ta tillfället i akt att betona att ändringsfördragets institutionella aspekt måste vara sammanhållen och att – när det gäller frågan om dubbel majoritet, som efter vad man låter påskina, träder i kraft först 2014–2017 – fördragen inte bör innehålla några överenskommelser som Ioanninakompromissen, som fortfarande gäller men som, samtidigt som de lagligen erkänns inom den rådande ramen, bara skulle tjäna till att blockera beslutsfattandet i rådet.

Vi visste från första början att Europaparlamentets sammansättning inte bara skulle handla om matematik. Inom ramen för de rådande faktorerna måste den lösning som tillämpas uppfylla tre principer: solidaritetsprincipen i enlighet med vilken medlemsstaterna med den största befolkningen godtar att de kommer att förbli underrepresenterade, pluralitetsprincipen för att göra det möjligt att ha representation över hela skalan med de främsta politiska inriktningarna i varje land och effektivitetsprincipen genom vilken man håller det maximala antalet företrädare begränsad till en nivå som är förenlig med den lagstiftande församlingens roll. I och med tillämpandet av principen för degressiv proportionalitet kommer betänkandena att resultera i ett förslag som får ett skäligt stöd.

Jag vill avslutningsvis säga att Europaparlamentet inte måste betrakta det uppnådda avtalet som fulländat innan det kan ge sitt politiska samtycke. Trots sina svagheter förstärker den aktuella texten Europaparlamentets trovärdighet och är oändligt mycket bättre än en oansvarig, utdragen armbrytningsmatch mellan nationella, egoistiska intressen, som kan bli kostsam för EU:s medborgare.

Så här inför ett viktigt möte i Europeiska rådet sätter parlamentet, som företräder våra medborgare även om jag har svårt att ta till mig idén att det även företräder medlemsstaterna, de europeiska intressena främst och förlitar sig på att stats- och regeringscheferna kommer att göra sammalunda.

  Henrik Lax (ALDE). – Det finns en stor grupp medborgare som försummats i diskussionen kring Europaparlamentets sammansättning. Jag tänker på de nästan 50 miljoner européer som tillhör en regional eller en nationell språklig minoritet. Idag är vi endast en handfull parlamentariker som representerar dessa grupper. Det är inte hållbart och det ger tyvärr en fel bild av Europaparlamentet. Det är som vi inte skulle förstå den utsatta position som vissa språkliga minoriteter fortfarande lever i. Lamassoures och Severins betänkande som bygger på den så kallade degressiva proportionaliteten är en strålande uppvisning i statistik och jag kommer också att rösta för den, men vi måste också nu våga börja diskutera andra sakfrågor. Hur ska vi stärka medborgarnas tillit till Europeiska unionen? Hur ska vi garantera att EU och Europaparlamentet lever upp till de målsättningar vi vill att andra ska följa, dvs. hur ska vi trygga att också minoriteternas röst blir hörd?

Bästa kollegor, ska vi Europaparlamentariker finna oss i att regionala och nationella språkliga minoriteter utlämnas till välviljan hos nationella regeringar som eventuellt ger dem en plats eller vill vi att dessa minoriteter inte ska vara representerade i Europaparlamentet? Svaret borde vara ett rungande nej! För att trygga mångfalden är det därför dags att reservera ett antal platser i Europaparlamentet för språkliga minoriteter. Själv talar jag för den svenskspråkiga befolkningen i Finland och för landskapet Åland.

  Cristiana Muscardini (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Betänkandet om Europaparlamentets sammansättning innehåller några tydliga inkonsekvenser som förstärks genom den skrivelse som föredragandena skickade i går, som om de ville berättiga sin ståndpunkt avseende så pass politiskt känsliga frågor, och det snedvrider det lagliga medborgarskapsbegreppet så som det alltid har kodifierats.

Principen som har lagts fram genom betänkandet sträcker sig bortom både nationalstaterna och fördragen. Ur en rättslig synvinkel är EU-medborgarskapet en rättslig ställning som gäller för dem, och endast dem, som är medborgare i en medlemsstat och som därför omfattas av alla de rättigheter och plikter som kopplas till denna ställning. Det är medborgarskapet, inte bosättningen, som måste vara avgörande. Detta förslag snedvrider också förhållningssättet i förslaget till kommande fördrag, då man tydligt specificerar att medborgarskapsbegreppet inte har något att göra med bosättning.

Europaparlamentet har kastat bort en utmärkt möjlighet att för de andra institutionerna demonstrera förmågan att självt hitta lösningar som grundas på rättsliga principer som är allmänt erkända och gemensamma. Jag måste fråga föredragandena varför de inte ens övervägde möjligheten, i syfte att fördela mandat, antalet medborgare i en medlemsstat i stället för antalet invånare.

Var det kanske för att gynna vissa stater mer än andra? Se på Storbritannien som till och med ger personer som inte är EU-medborgare rätt att rösta i valet till Europaparlamentet. Herrar Lamassoure och Severin! När ni säger att ingen har straffats i jämförelse med Niceavtalen anser jag att detta är en uppenbar snedvridning av sanningen som andra måste se till att komma till rätta med.

Av detta skäl kan vi inte stödja detta betänkande. Det är inte bara det, men det är också skadligt, inte bara för vårt land – mitt hemland – utan också för EU:s övriga länder. Det är också skadligt för den representativa demokratin och det framtida fördraget, vilket, som ni själv inser, innehåller riktlinjer och principer på vilka fördelningen av parlamentets mandat bör grundas. Vi kan inte nonchalera begreppet EU-medborgarskap som grunden för vårt parlaments demokratiska legitimitet.

  Roberto Musacchio (GUE/NGL). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag stöder en bestämd roll för Europaparlamentet, vilket man ofta argumenterar mot, men det verkar som att regeringarna vill använda detta förslag till att manipulera vårt parlament.

Detta förslag om parlamentets sammansättning menar vi är mindre välbetänkt. Italien straffas, och detta är ett skäl till oro, men det viktigaste av allt är att skälen till denna bestraffning är ogenomtänkta.

Man håller på att förstöra en historisk jämvikt och, värst av allt, tilldelningen av mandat håller på att ändras på grund av en bofast befolkning som inte har beviljats rätten till medborgarskap. De som i likhet med Italien har gett rösträtt till medborgare som inte är bosatta i landet straffas. Vad vi behöver är något fullständigt annorlunda: jag anser t.ex. att vi verkligen behöver ett medborgarskap för bofasta, men ett som inte bara räknas när det gäller hur många ledamöter av Europaparlamentet som ska väljas, utan även när det gäller rätten att rösta och att bli vald.

Vi måste garantera representation för politiska minoriteter och mindre stater och ange detta uttryckligen i de kriterier som ska antas i nationella vallagar, och vi måste fundera på nya arrangemang som bäst tar till vara de europeiska partierna och deras förmåga att presentera sig själva som sådana vid valen. Inget av detta finns i betänkandet, och av detta skäl kommer jag att rösta mot det.

  Jens-Peter Bonde (IND/DEM). – (DA) Fru talman! Det betänkande som parlamentet kommer att anta i morgon kommer på ett effektivt sätt att stoppa Turkiets och andra folkrika europeiska länders anslutning till EU. Tyskland kommer att få sin röststyrka i rådet fördubblad, samtidigt som mindre länder kommer att få sin halverad. Samtidigt kommer en del större länder att få fler mandat i parlamentet. På det hela taget kommer Tyskland att bli fortsatt kompenserat för att man har haft samma röststyrka i rådet som Italien, Storbritannien och Frankrike, trots att landet för närvarande drar maximal nytta av varje enskild tysk i rådet. Jag tror inte att de stora länderna kommer att producera sådana vinster igen, och de mindre länderna kan inte producera mer om väljarkåren ska uppfatta besluten som berättigade: lyssna på Henrik Lax.

Jag vädjar till de största länderna att stanna upp och tänka efter. Man kan inte ha både röstning på grundval av befolkningssiffrorna i rådet och en tillnärmning till samma röstprincip även i parlamentet. I Förenta staterna råder jämlikhet mellan staterna i senaten. I Tyskland har Saarland, med 1 miljon invånare, tre röster i förbundsrådet medan Rheinland-Pfalz, med en befolkning på 18 miljoner, har sex röster. Det tyska systemet är alltså knappast rättvist. När mitt hemland blev medlem i EG hade Tyskland tre gånger fler röster i rådet än Danmark; nu kommer det att bli 15 gånger fler. Tidigare hade Tyskland 3,5 gånger fler mandat i parlamentet än Danmark; nu kommer det att bli åtta gånger fler. Det är för stor skillnad, och det kommer väljarna aldrig att förstå. Det kommer att förstöra EU – det är det som är problemet.

  Philip Claeys (ITS). – (NL) Fru talman! Låt mig börja med att uttrycka mina tvivel när det gäller valet av tidpunkt för den resolution som vi nu diskuterar. Det stämmer att man vid Europeiska rådets möte i juni uppmanade parlamentet att lägga fram ett förslag till parlamentets framtida sammansättning, men vi har nu upptäckt att hela förslaget är grundat på ändringsfördraget, en text som ännu inte har ratificerats och än mindre har trätt i kraft. Vi gör alltså saker och ting i omvänd ordning. Det är för övrigt inte första gången detta har hänt, och det börjar verkligen bli irriterande.

Jag talar inte här på ITS-gruppens vägnar, utan som företrädare för en liten medlemsstat – eller snarare en framtida medlemsstat, eftersom det inte längre är en fråga om utan när Belgien kommer att delas och Flandern blir en självständig stat. Jag kommer visst ifrån ämnet.

Jag anser att principen med degressiv proportionalitet som förespråkas i detta betänkande är den lämpligaste och även den mest rättvisa utgångspunkten om man åtminstone tror att de mindre medlemsstaterna och deras företrädare här i parlamentet måste få kunna fortsätta att spela en meningsfull roll.

Jag stöder i vilket fall som helst en bred tolkning av denna princip med degressiv proportionalitet och avser därför att stödja det lämpliga ändringsförslaget från Jens-Peter Bonde. Jag menar att det ligger i EU:s intresse att de mindre medlemsstaterna får bästa möjliga representation i Europaparlamentet. Om så inte blir fallet kommer vi att få se ytterligare minskat stöd för EU från medborgarna.

  Sylwester Chruszcz (NI). – (PL) Fru talman! I dag har vi två på varandra följande debatter här i Europaparlamentet då vi får reda på ordningen i EU och hur maktbefogenheterna kommer att fördelas. För mig som företrädare för Polen och Polska familjeunionen är detta en mycket sorglig debatt.

Jag är mycket kritisk till detta nya försök att införa konstitutionsfördraget under den nya benämningen ändringsfördrag och även till den nya röstfördelningen i Europaparlamentet som är diskriminerande mot mitt hemland. Betänkandet, som grundas på högst tveksamma och långsökta argument som antogs i parlamentets utskott för konstitutionella frågor, slår tydligt mot vissa länder och favoriserar andra, och det är inte heller första gången. Jag kan inte ge mitt samtycke till det.

Jag uppmanar även Polens president att förkasta detta fördrag om en vecka i Lissabon.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag anser att detta är en av de mest ledsamma dagarna i plenum under dessa fem år, eftersom det är första gången som åtminstone jag personligen känner att parlamentet har blivit ett mellanstatligt organ. Detta påminner mig om kvällarna i Amsterdam 1997, detta påminner mig om kvällarna i Nice 2000. Och i dag i gruppen, även här i plenum tror jag, kan vi se vad det handlar om.

Jag trodde verkligen att Europaparlamentet var här för att företräda alla EU-medborgares intressen, inte snäva nationella intressen.

Vi har tre alternativ framför oss. Det ena är förslaget från Adrian Severin och Alain Lamassoure, vilket jag ser som ett europeiskt förslag. Det är ett utmärkt förslag och de har gjort ett fantastiskt arbete och bör gratuleras till detta.

(Applåder)

Det andra alternativet vi har är att återgå till Nice. Kanske vissa av oss vill detta. Det vet jag inte. Men vill vi verkligen det? Är det anledningen till att vi deltar i hela denna debatt? Vill vi återgå till Nice? Vill Spanien förlora platser? Vill Polen förlora platser? Det vet jag inte.

Det tredje alternativet kallar jag ett provokativt alternativ och det innebär två provokationer. En är att ge de stora staterna vansinnigt mycket mer och de små staterna vansinnigt mycket mindre. Den andra provokationen kom från andra sidan, att ge de små mycket och att inte ge någonting alls till de stora. Är det vad vi vill? Är det därför vi är här? Jag tror inte det. Åtminstone hoppas jag inte det.

Morgondagens debatt handlar om Europaparlamentets trovärdighet och om vi kan fatta ett rationellt, logiskt och rättvist beslut. Är vi i stånd att komma med ett förslag, eller är vi precis som medlemsstaterna?

(Applåder)

  Jo Leinen (PSE). – (DE) Fru talman, kolleger! I och med detta Lamassoure/Severin-betänkande gör parlamentet en insats. Vi kommer att fördela mandaten 2009, men den nya metoden för fördelning av rösterna i rådet kommer inte att börja gälla förrän 2014. Vi är nu redo att införa detta förfarande för nästa mandatperiod. Förslaget blir dock bara tillämpligt i sin helhet om man antar ett nytt fördrag. Om det nya fördraget inte genomförs kommer Nicefördraget och anslutningsfördragen fortfarande att gälla, vilket innebär att alla länder kommer att få färre mandat. Det borde därför finnas ett stort intresse att stödja detta förslag i kammaren i morgon.

Jag tackar båda föredragandena, Alain Lamassoure och Adrian Severin, för deras arbete. Vi kan inte göra alla nöjda; det skulle vara ett mirakel. Jag protesterar dock mot det som polackerna har sagt här, att någon blir diskriminerad. Det är ingen som blir diskriminerad. Tvärtom har ett förslag lagts fram som är rimligt och innehåller objektiva kriterier på grundval av vilka de mandat vi har kan fördelas.

Vi måste emellertid fortsätta en diskussion som våra italienska kolleger har startat, dvs. om begreppet medborgarskap i EU är samma sak som begreppet medborgarskap på nationell nivå. Nationalstaten har stängt gränserna och stängt ute alla andra. EU grundas på en annan idé, och vi breddar i själva verket denna diskussion så att alla som är bosatta i EU företräds av oss och inte bara de som har ett pass från en medlemsstat. Det finns 30 miljoner i EU som inte har ett pass från en medlemsstat men som följer våra lagar.

Vi ska återkomma till detta igen nästa gång. Tack för detta förslag som nu leder oss till en framgångsrik avslutning på regeringskonferensen och till ett nytt EU-fördrag.

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag skulle bara vilja säga till Alexander Stubb att Litauen inte tjänar något på något av de alternativ som han nämner.

(LT) Jag vill säga till herr Alexander att Litauen kommer att få samma antal mandat i alla tre fallen, eftersom det är bestämt i det första fallet, det är bestämt i det andra fallet och i det tredje fallet … När vi debatterar här i egenskap av parlament (talmannen finns inte på plats för denna viktiga session), när vi debatterar om parlamentet och jag inte ser Alain Lamassoure. Finns han i kammaren? Varför pratar vi? De viktigaste personerna har lämnat kammaren. Allt är uppenbart. Jag talar om detta därför att vi verkligen måste diskutera ett gemensamt hem, ett gemensamt Europa, och lyssna på vad varje enskilt land har att säga.

Mitt hemlands problem är att vi har kämpat för vår överlevnad under många århundraden. Vi är en liten nation. Nu bor det många i andra länder, de arbetar i era företag och kan praktiskt sett inte lösa EU:s problem. Vi försöker att upprätthålla en förbindelse, att vara tillsammans, att vara en nation och kommer inte att försvinna från kartan, men dessa personer kommer inte att kunna rösta eftersom antalet ledamöter i Europaparlamentet kommer att fastställas med hänsyn till antalet medborgare, trots att de bor i ert land, Alexander, såväl som i Storbritannien och Irland och har riktiga arbeten där. Man kan naturligtvis välja företrädare för Sverige, Finland, Storbritannien eller Italien, men på detta sätt krymper vi helt enkelt som nation. Detta är alltså en mycket viktig fråga som gör mig bekymrad, och jag beklagar verkligen att vi, som Alain Lamassoure säger, talar alldeles för lite om värderingar i kammaren. Dagens debatt är ett perfekt exempel. Genom att titta på efternamnen vet jag vem som har ett visst antal mandat, och jag kan säga i förväg vilka åsikter som kommer att läggas fram.

  Bogdan Pęk (UEN). – (PL) Fru talman! Jag har sedan länge vant mig vid det flagranta hyckleri som finns här i parlamentet. I dag skulle jag dock vilja ställa en fråga. Vad jag har hört från de flesta inlägg vill ni alltså ha en ändring av omröstningsprinciperna och fördelningen av mandat i Europaparlamentet, så att medborgarskap i ett givet land inte ska vara avgörande. Med andra ord säger ni att vi redan har ett integrerat europeiskt folk med en enhetlig standard och enhetliga intressen. Detta är alltså ett europeiskt folk.

Jag vill fråga alla er hycklare hur det kan komma sig att stackars gamla Polen bara har en tredjedel av jordbruksstödet, att tyskarna, de rikaste av alla, trots den gemensamma energipolitiken, vill förhandla över huvudena på andra stater med Ryssland och driva en rörledning under havet som utgör ett miljöhot? Kan man finna sig i detta? Om det jag säger är sant, är det inte då för tidigt att skapa myten om en europeisk stat? Vi måste arbeta mot detta mål, men långsamt och systematiskt eftersom påskyndade åtgärder av denna typ bara kan leda till resultat som inte alls blir som man hade avsett.

  Gerardo Galeote (PPE-DE). – (ES) Fru talman! Jag inser vilka svårigheter det finns i sammanhanget, och jag erkänner och berömmer det arbete som föredragandena har utfört.

På vissa punkter anser jag emellertid att det förslag om tilldelning av mandat de lägger fram är alltför godtyckligt, och de tar inte heller tillräcklig hänsyn till den nödvändiga institutionella balansen enligt det gällande Nicefördraget.

Vissa ledamöter har därför undertecknat ändringsförslag som kommer att lämnas till kammaren i morgon. Jag vill betona att dessa ändringsförslag fullständigt tar hänsyn till principen om degressiv proportionalitet; vi menar också att de konkretiserar den framtida tilldelningen av mandat genom att koppla den till tydliga och genomblickbara kriterier.

Ett av dessa ändringsförslag, som jag vill koncentrera mig på, som skulle träda i kraft vid valet 2009, är förenligt med en av de grundligaste undersökningarna från den spanska regeringen och har överlämnats till parlamentet och rådet.

Som ni förstår, mina damer och herrar, försvarar jag inte förslagen från den spanska regeringen av nationalistiska skäl, utan saken är den att man i detta fall tar större hänsyn till den demografiska faktorn, och denna bör betraktas som nödvändig vid utformningen av den institution som företräder folkets intressen.

Jag vill därför be föredragandena att beakta dem och mina kolleger att rösta för dem, och i vilket fall som helst hoppas jag att Europeiska rådet kommer att ta hänsyn till dem när det fattar sitt beslut i nästa vecka.

  Carlos Carnero González (PSE). – (ES) Fru talman! Detta var ingen lätt uppgift, och jag menar att Alain Lamassoure från PPE-DE-gruppen och Adrian Severin från PSE-gruppen har lagt fram ett lysande betänkande som ger mig en djup känsla av att vara till stöd för EU.

Alexander Stubb har rätt: detta är en av de sorgligaste debatter jag har deltagit i, men i morgon hoppas jag att resultatet av omröstningen om detta betänkande blir en av våra bästa stunder hittills eftersom detta betänkande, som inte bara är deras utan också tillhör utskottet för konstitutionella frågor, med stöd av 70 procent, först och främst är ett gensvar på det som rådet har uppmanat parlamentet att göra. För det andra gäller principen för degressiv proportionalitet. För det tredje garanteras ett representativt parlament, vilket skulle vara omöjligt med Nicefördraget, delvis därför att – på ett orättfärdigt och orättvist sätt – vissa länder, t.ex. Spanien, enligt detta fördrag fick dras med en proportionalitet utan logik avseende deras representation.

Som tur är löser Alain Lamassoure och Adrian Severin, från utskottet för konstitutionella frågor, detta problem på ett lämpligt sätt.

Detta är frågan: antingen detta betänkande eller Nicefördraget. Antingen detta betänkande, med ett representativt parlament, eller Nicefördraget med ett parlament som inte är helt representativt. Alla möjliga löften kan göras här, men det vi behöver är naturligtvis ett realistiskt betänkande så att man vid toppmötet i Lissabon erkänner och stöder parlamentets insatser tillsammans med antagandet av det nya ändringsfördraget. Tack så mycket.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Fru talman! Låt mig börja med att säga att ledamöterna från Fria demokratiska partiet (FDP) har gått med på en fri omröstning i morgon. Det kommer därför inte att finnas någon partilinje. Hur kommer det sig? Det finns ett dilemma. Läget för Tyskland håller naturligtvis på att försämras. Istället för de rådande 832 000 väljarna per europaparlamentariker kommer det nu att vara 858 000. Parlamentet vill att detta ska ske från och med 2009. Det kommer inte att ske i rådet förrän 2014. Man hänvisar bland annat till detta.

Till och med tyska kvalitetstidningar som Der Tagesspiegel från Berlin skriver att mandaten kommer att omfördelas i morgon. Det finns ledamöter här i parlamentet som säger att Tyskland kommer att förlora tre mandat i morgon. Problemet är – och detta anser jag personligen – att detta är fel. Genom Lamassoure/Severin-betänkandet garanteras det högsta möjliga antal mandat som Tyskland kan få enligt fördraget. I Nicefördraget anges att det finns högst 96 mandat. I betänkandet stöder man detta klart och tydligt.

Varför har vi då denna debatt? Varför provocera med d’Hondt-metoden, enligt vilken bara de stora länderna vinner och de små förlorar med råge? Det är ett förslag som till min stora förvåning stöds, ja, till och med initieras, av kolleger från Tyska kristdemokratiska unionen (CDU). Vad innebär detta i själva verket? Jag anser att detta är ett förslag som inte är i EU:s intresse. Man förlorar balansen, den rättrådiga och rättvisa balansen mellan stora, medelstora och små länder. Dessutom har förslaget inte den minsta chans att bli antaget i rådet. Tror vi och våra kolleger i CDU därför verkligen att man i Irland, Sverige eller Estland inte kan analysera läget och att de kommer att rösta för det i rådet? Nej! Detta förslag är en tom bubbla som kommer att ersättas utan några konsekvenser – med ett undantag. Denna konsekvens är en ytterligare försämring för stämningen i samband med EU-politiken i Tyskland.

Vi bör stödja Lamassoure/Severin-betänkandet. Vi bör se till att Europaparlamentet skickar ett kraftfullt budskap till rådet att vi själva kan ta itu med problemen. Om detta budskap, ett europeiskt budskap, är kraftfullt är det bra för oss alla, och jag inbegriper uttryckligen Tyskland här.

  Jean-Luc Dehaene (PPE-DE). – (NL) Fru talman! Precis som har påpekats tidigare här i kammaren är det till syvende och sist parlamentets trovärdighet som står på spel i denna debatt. Det handlar om parlamentets förmåga att lägga fram ett förslag som stöds av en bred majoritet och på så sätt göra det svårt för rådet att ignorera förslaget.

Styrkan i Lamassoure/Severin-betänkandet är att det är ett pragmatiskt förslag som uppfyller alla krav i fördraget. Det finns inte fyra alternativ, bara två, Lamassoure/Severin-betänkandet eller Nice. Om vi misslyckas att få en bred majoritet att ställa sig bakom förslaget kommer även rådet att misslyckas med det, och vi blir tvungna att gå tillbaka till Nicefördraget.

Jag har svårt att förstå flera av de ändringsförslag som har lagts fram. Även om det står klart att kvadratrotsändringsförslaget starkt gynnar de mindre länderna är detta faktiskt en parodi på proportionalitet. Jag förstår inte heller det ändringsförslag som framför allt tyska ledamöter ligger bakom, där man inte tar någon som helst hänsyn till de små ländernas ståndpunkt utan begär att de stora länderna i rådet ska ges större möjligheter.

Ska det kanske ses som ett illvilligt sätt att återgå till Nicefördraget och se till att Tyskland åter får 99 platser? Detta är i så fall ett svaghetstecken för parlamentet. Jag hoppas att parlamentet i morgon förstår att dess trovärdighet står på spel och att denna endast kan upprätthållas om en bred majoritet ställer sig bakom Lamassoure/Severin-betänkandet, eftersom detta är det enda realistiska ändringsförslaget.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Fru talman! Det är svårt för mig att acceptera ett betänkande enligt vilket mitt land – jag borde säga, och jag säger, det polska folket, eftersom det är de som väljer sina företrädare – förlorar möjligheten att välja ytterligare tre ledamöter till Europaparlamentet. Så mycket minskar den polska representationen enligt det förslag som har lagts fram i dag.

Varför anser jag att detta är orättvist, och varför anser jag att kriterierna i betänkandet inte tar hänsyn till sådana uppenbara fakta som mina litauiska kolleger redan har nämnt i dag? Det handlar om arbetstagare, om anställda, om polacker som är tillfälligt bosatta utomlands – 3 miljoner polacker bor utomlands. Låt oss anta att de har rätt att rösta i Storbritannien eller Irland men kommer hem. Vem ska då företräda dem? De förvägras rätten till representation trots att de hade rösträtt.

För det andra förstärker detta betänkande den institutionella obalans som hittills har funnits – hur ömtålig denna än må ha varit – mellan medlemsstaternas position i rådet och parlamentet. Polen är den största förloraren i rådet vid en övergång till dubbel majoritet, och Polen är även en förlorare i parlamentet.

Slutligen vill jag ta upp att det råder viss obalans när det gäller antalet anställda tjänstemän inom EU-institutionerna, särskilt i parlamentet, vilket är något som redan har påpekats. Denna obalans, som påverkar alla nya medlemsstater, skulle kunna jämnas ut här i parlamentet. Jag begär att betänkandet ändras på denna punkt.

  Alfonso Andria (ALDE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Givetvis inser jag att den uppgift Alain Lamassoure och Adrian Severin tog på sig inte var lätt. Men jag måste säga att resultatet, trots de ansträngningar som har gjorts, gör mig något konfunderad, både ur juridisk synvinkel och i rent politiska termer.

I förslaget anges för första gången ett beräkningskriterium som baseras på hur många som bor i varje medlemsstat, vilket ersätter medborgarskapskriteriet. Detta skapar rättsliga och politiska konsekvensproblem i samband med bestämmelserna i det kommande reformerade fördraget, särskilt artikel 9A, i vilken principen om EU-medborgares representation uttryckligen anges. Jag ser även detta som en politisk fråga, delvis eftersom parlamentet gör medborgarnas röst lite oklarare – och vad värre är, detta kommer vid en tidpunkt då unionen arbetar för att sprida en kultur som bygger på EU-medborgarskapet och EU-medborgarnas identitet och rättigheter.

Låt detta inte återigen bli en fråga som präglas av nationella krav, eller ännu värre reducera det till en ren sifferexercis. Detta skulle vara en totalt kontraproduktiv och vulgär strategi som inte skulle bättra på Italiens rykte. Jag upptäcker emellertid även en skillnad i behandling. Det saknas homogenitet mellan olika delar. I många fall motiverar referensparametrarna inte skillnaderna i det antal platser som olika länder tilldelas.

Avslutningsvis uppmanar jag mina kolleger att rösta på ett sätt som är förenligt med vad som anges i fördragen och med det som hittills varit vår roll som parlamentsledamöter, och som även i fortsättningen bör vara vår roll: att uttrycka medborgarskapet.

  Riccardo Ventre (PPE-DE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Alexander Stubb, som tyvärr inte längre är närvarande, talade om en sorgens kväll, och andra ledamöter har uttryckt samma känsla. Jag tycker emellertid att det är sorgligt att se diskriminering mellan länder och Europaparlamentsledamöter, särskilt de som försöker se till att grundläggande principer upprätthålls, vilket Johannes Voggenhuber och Christiana Muscardini så riktigt påpekade.

Det viktiga här är inte att resa tvivel kring Lamassoure/Severin-betänkandet. Det är förmodligen väl uppbyggt, även om grunden utgörs av lösan sand. Men det finns faktiskt en rättsprincip som fullständigt ignoreras, och det är principen om medborgarskap. Detta är även något som har tagits upp av dem som stöder betänkandet, och även i Alain Lamassoures och Adrian Severins kompromissförslag. Jo Leinen påpekade detta, och Andrew Duff uttryckte det på ett utmärkt sätt när han påpekade att vi inte ens är säkra på vilka som utgör vår egen väljarkår!

Trots denna fullständiga osäkerhet om vår väljarkår vill vi konstruera ett kriterium eller luftslott med en egen inneboende inkonsekvens – bortsett från dess grund – och det kommer att ge oss en sammansättning utan respekt för vare sig den befintliga verkligheten eller medborgarna. Detta kommer även att få andra följder – och lyssna på vad jag har att säga för jag vill inte vara någon domedagsprofet – och leda till att frågan kommer att hamna inför domstolen. De som känner sig drabbade ser det förmodligen som naturligt och som en skyldighet att som sista utväg väcka talan vid domstolen eftersom denna är högsta instans i dessa frågor.

Jag ber min regering, mitt lands regering – som hittills har uppvisat extrem svaghet under hela processen, allt från inledningen i Berlin – att till slut återupptäcka sin stolthet och utöva sin vetorätt mot detta förslag.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! Från i dag och fram till i morgon har vi en historisk möjlighet att påverka beslutet om den framtida sammansättningen av Europaparlamentet. Det betänkande som Alain Lamassoure och Adrian Severin har utarbetat i detta syfte visar en hög grad av kvalitet, balans och ansvar. Det är en pragmatisk lösning som regeringskonferensen bör ställa sig bakom utan invändningar eftersom det inte utgör ett hinder för att anta det reformerade fördraget.

Den föreslagna fördelningen av platser i Europaparlamentet baseras på principen om degressiv proportionalitet. Det är en rättvis princip som ger uttryck för solidaritet mellan stora, medelstora och små länder. Den föreslagna lösningen baseras dessutom på principen om den reella demografiska situationen i enskilda medlemsstater. Återigen är detta en rättvis och korrekt princip. Trots detta har vissa medlemmar förklarat sig vara missnöjda med denna lösning. De anser att deras länder diskrimineras. Diskriminering och ojämlikhet vore om två länder med en befolkningsskillnad på fem miljoner tilldelades lika många platser. Jag förlitar mig på att parlamentet i morgon kommer att gripa detta historiska tillfälle och anta Lamassoure/Severin-betänkandet med stor majoritet.

Att inte stödja betänkandet skulle signalera en återgång till Nice. Det skulle innebära att man går tillbaka till ett alternativ som även de medlemmar som nyligen har fört fram sloganen ”Nice eller döden” skulle förlora på.

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Fru talman! I dag debatterar vi ett mycket viktigt betänkande, på grundval av vilket platserna i parlamentet ska fördelas under nästa valperiod.

Föredragandena har utarbetat ett betänkande som är mycket intressant och som säkerligen måste ha krävt mycket arbete, både analytiskt och konceptuellt. Jag tackar dem uppriktigt för det. Man jag anser att betänkandet har två allvarliga brister. För det första föreslår våra kolleger en tillfällig lösning som bara gäller nästa valperiod. Om jag minns rätt kom vi emellertid när vi började arbeta på detta betänkande i utskottet för konstitutionella frågor överens om att vi skulle försöka hitta en systematisk lösning som automatiskt skulle kunna förändra parlamentets sammansättning när nya länder blir EU-medlemmar.

Den alternativa lösning som omkring 80 ledamöter, inklusive jag själv, har föreslagit uppfyller detta krav. Att använda d’Hondt-metoden för att beräkna antalet röster från enskilda medlemsstater är ett objektivt instrument som eliminerar politisk kohandel. Genom att acceptera detta ändringsförslag skulle Europaparlamentet kunna bli den första institution som höjer sig över politiska och nationella tvister. Jag godtar en neutral, matematisk metod för att vikta enskilda länders styrka. Detta skulle vara ett steg i rätt riktning och en modell som andra multinationella europeiska institutioner skulle kunna följa.

En annan svaghet är bristen på konsekvens i synen på EU-medborgarnas rättigheter. I dessa ingår rätten att företrädas i denna församling. Jag anser att kriteriet för att beräkna storleken på den parlamentariska representationen utifrån befolkningssiffror försvagar denna rättighet. Hur ska exempelvis polacker som bor och arbetar i Irland eller Storbritannien förväntas känna sig? Enligt olika beräkningar uppgår dessa till mellan 2 och 3 miljoner.

Enligt de gällande valbestämmelserna i Polen kan man rösta på kandidater som kandiderar i Polen. Men om vi följer det befolkningskriterium som föreslås i betänkandet kommer de personer som flyttar utomlands göra att antalet Europaparlamentsledamöter från mitt land minskar medan det samtidigt ökar på de brittiska öarna. Så vem ska företräda dessa personer i denna församling? Irländska, brittiska eller polska Europaparlamentsledamöter, varav de sistnämnda kommer att bli ännu färre? Dessa frågor besvaras inte i betänkandet. Därför anser jag att betänkandet måste ändras, och tillsammans med många andra kolleger kommer jag att rösta för vissa ändringsförslag.

  Stavros Lambrinidis (PSE). – (EL) Fru talman! Det är allmänt accepterat att den nuvarande fördelningen av platser i parlamentet inte är en korrekt representation av den demografiska verkligheten i medlemsstaterna och att korrelationerna missgynnar vissa medelstora och små länder.

Det är positivt att betänkandet inte innebär en minskning av antalet platser som anges i Nicefördraget. Samtidigt måste jag emellertid betona att det för Greklands del vore mest rättvist att öka antalet platser från 22 till 23, eftersom landets befolkning är 10 procent större än befolkningen i andra länder med samma antal platser i parlamentet.

I dag skulle jag emellertid vilja koncentrera mig på de olika ändringsförslag som har lagts fram och som avser metoden för att beräkna antalet Europaparlamentsledamöter. En brist är att beräkningsunderlaget inte utgörs av hela landets befolkning utan endast dem som är medborgare i landet. Jag är för EU-medborgarskapet, men jag är helt emot hur det används här. Som ledamot av Europaparlamentet anser jag att jag företräder de som bor i min valkrets, utan att de för den skull måste vara grekiska medborgare eller EU-medborgare. Det är dessa personer som sköter vår barnomsorg, vårdar våra äldre, bygger våra hus, bidrar till socialförsäkringssystemet och skickar sina barn till våra skolor. Våra beslut om miljö, tjänster, invandring och försäkringsfrågor, och dussintals andra frågor, påverkar i praktiken även dessa personer, som oftast är de minst gynnade. Därför anser jag att det är en demokratisk nödvändighet att antalet Europaparlamentsledamöter baseras på det totala antal personer som bor i ett land.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Dagens debatt om den framtida sammansättningen av Europaparlamentet har tyvärr inte varit någon höjdpunkt i den europeiska demokratins historia. Det är kanske är bra att varken kommissionen eller rådet har haft tid att lyssna på debatten.

Vi har varit tvungna att lyssna till talare som har fört fram principer med stort patos, principer som emellertid inte rent konkret har fört oss framåt och som därför inte har något att erbjuda utöver patos. Vi har faktiskt hört många talare koncentrera sig på sina egna nationella intressen. Detta har verkligen inte gjort det lättare att nå en lösning på EU-nivå och kommer troligen inte heller att göra det lättare att nå en lösning.

Som tur är har vi även lyssnat till talare som har varit pragmatiska och som har letat efter övergripande lösningar och som därför har hittat en lämplig grund i förslaget från våra två föredragande – Alain Lamassoure och Adrian Severin. Jag vill varmt tacka båda föredragandena för deras arbete såväl i utskottet som i nästa fas. Detta är något som normalt alltid krävs i den hövliga Medelhavskulturen, men just i detta fall har båda föredragandena verkligen gjort sig förtjänta av detta tack. Från någon som inte kommer från Medelhavsområdet vill jag därför rikta ett stort tack till er.

Jag hoppas, och ser även fram emot, att kanske få uppleva ett historiskt ögonblick här i parlamentet vid morgondagens omröstning. Detta förutsätter att vi uppnår en klar och tydlig majoritet för Alain Lamassoures och Adrian Severins betänkande och på så sätt skickar ännu ett tydligt budskap till rådet. I vilket fall som helst har Europaparlamentet lagt en solid grund inför valet 2009.

ORDFÖRANDESKAP: SIWIEC
Vice talman

  Panayiotis Demetriou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! För att kunna göra en korrekt bedömning av de två föredragandena Adrian Severin och Alain Lamassoures betänkande måste vi ta hänsyn till vissa fakta och tillämpa vissa regler.

För det första måste vi närma oss betänkandet på ett EU-sätt, inte på ett nationalistiskt sätt, annars kommer vi att få en tävling mellan vilket land som får flest och minst platser. För det andra måste vi ta hänsyn till vissa fakta; exempelvis fattar inte Europaparlamentet i dag något beslut om sammansättningen av parlamentet, utan lägger fram ett förslag till rådet. Rådet har ett visst spelrum och en grund att bygga vidare på, även om denna bygger på något gammalt, vilket vi inte tycker är särskilt välbalanserat.

Dessutom måste vi tillämpa de matematiska fakta som är givna. Det finns 750 Europaparlamentsledamöter, som mest 96 per land och som minst 6 per land. Vi kan inte dessutom börja köpslå om delar av befolkningen som är innanför eller utanför. Vi borde försöka få till stånd en kompromiss som baseras på den nuvarande situationen i linje med befolkningen och vad som gäller för andra sektorer. Vi är inte här för att grunda EU på nytt; låt oss använda en annan beräkningsmodell. Det viktiga i dag är därför att vi når ett resultat som har största möjliga stöd från Europaparlamentet, så att vi behåller vår trovärdighet och samtidigt bereder vägen för europeiska och inte nationalistiska rörelser. Låt mig vädja till de högt aktade tyskarna, som alltid har varit generösa. Om de dessutom i ett tidigare skede hade visat de tendenser de har i dag skulle vi inte ha något EU. Jag vädjar dessutom till mina kolleger från andra stater så att vi i morgon kan anta Lamassoure/Severin-betänkandet med så stor majoritet som möjligt.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! När vi väl frångår en sträng proportionalitet i valen slutar vi ofrånkomligen att tillämpa politisk kompromiss snarare än ren matematik. Den demokratiska principen att alla röster ska ha samma vikt är något som inte kan tillämpas förrän EU blir ett helt federalt system.

Inom de gränser som satts av rådet är denna politiska kompromiss av Adrian Severin och Alain Lamassoure ett förnuftigt och välbalanserat försök att uppnå rent spel och solidaritet för alla människor i EU. Jag stöder det, och jag vänder mig emot de alternativa system som föreslås eftersom dessa är mindre rättvisa och mindre balanserade.

Men eftersom vissa har närmat sig denna process som en nationell egotripp behöver det betonas att vi här har att göra med hur medborgare väljer sina företrädare till parlamentet i enlighet med sina politiska preferenser, för att parlamentet ska agera som medlagstiftare med rådet. Det är rådet och inte Europaparlamentet som företräder staterna.

  Simon Busuttil (PPE-DE). – (MT) I likhet med EU-konstitutionen kommer det reformerade fördraget att införa principen att en medlemsstat, oavsett hur liten den är, bör ha ordentlig representation och inte får ha mindre än sex platser i Europaparlamentet. Mitt eget land, Malta, som för närvarande har fem platser kommer att öka till sex platser. Denna ökning kommer att läka ett sår som uppstod för inte mindre än sju år sedan när Malta i Nicefördraget gavs fem platser i stället för sex, till skillnad från Luxemburg, som har lika stor befolkning.

Sex platser i stället för fem innebär att representationen ökar med 20 procent, och det innebär också att de maltesiska ledamöterna här i kammaren lättare kommer att kunna utföra sina parlamentariska uppgifter, vilka hela tiden blir fler och fler. Det räcker med att påpeka att parlamentet har mer än 20 utskott och att det redan med sex ledamöter skulle vara mycket svårt att hinna med arbetet i dessa. Med fem är det omöjligt. I dessa utskott utarbetas nu bindande lagar för alla medborgare inklusive maltesiska medborgare, och det är inte mer än rätt att medborgarna i varje land, även de minsta länderna, befinner sig i en lämplig position, i en bra och rimlig position för att kunna vara representerad och höras i vart och ett av dessa utskott. Det är ännu viktigare när man tänker på att Europaparlamentet enligt det nya fördraget kommer att få utökade befogenheter och tillsammans med kommissionen kommer att vara medlagstiftare inom samtliga sektorer.

Minimitröskeln på sex platser är därför ett positivt steg som kommer att öka de små ländernas tro på EU, och därför anser jag att vi bör stödja Lamassoure/Severin-betänkandet.

  Adrian Severin (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! Det är aldrig så svårt att förstå en förklaring som när främjandet av ens intressen hänger på att man inte förstår denna förklaring. Jag är rädd att många av våra kollegor har försvunnit eftersom de inte söker en förklaring. De ville bara klargöra sin åsikt, och det är allt.

Jag skulle dock helt kort vilja komma med några förtydliganden. Om detta betänkande misslyckas återgår vi för det första inte bara till Nice, utan värre än Nice, eftersom det i fördraget, enligt regeringskonferensens mandat, kommer att anges att 96 platser ska vara den högsta nivån för ett land. Så det kommer att vara Nice, och Tyskland kommer att ha 96 platser. Genom att agera mot detta betänkande kommer Tyskland inte att säkra de 99 platser landet har i dag och det bör man vara medveten om.

Genowefa Grabowska frågade hur det förhåller sig med de polska medborgare som lever delvis i Polen och delvis utomlands. Det beror på var de är bosatta. Om de är turister utomlands eller befinner sig utomlands under en kort tid händer inget, men om de är bosatta utomlands och bara besöker sina familjer i Polen kommer den plats där de är bosatta att räknas, men de kommer självklart att kunna rösta på samma sätt som alla EU-medborgare. Genowefa Grabowska frågade också vem som ska företräda dem? Detta är helt klart – de parlamentsledamöter de röstar på. Alla EU-medborgare kommer att ha rösträtt, och alla EU-medborgare kommer att företrädas av de parlamentsledamöter de röstar på.

Ett antal kollegor sa, och jag citerar bara en italiensk kollega: För första gången i unionens historia är det de bosatta och inte medborgarna vi tar hänsyn till. Fel! Vi har alltid tagit hänsyn till invånarna, befolkningen, sedan Romfördraget. Om ni vill ändra på detta kan ni utan tvekan göra det, men säg helst inte saker här som är helt felaktiga.

Jag avslutar med följande ord: Om det finns ett problem så ligger det i bristen på harmonisering av den nationella vallagstiftningen. Jag skulle visserligen vara positiv till en tillnärmning av denna lagstiftning, men det är en annan fråga. Detta tar tid och vi måste behandla denna fråga separat. Jag lyckönskar de föredragande som ska hantera tillnärmningen av vallagstiftningen, och jag hoppas att de kommer att lyckas. För närvarande hoppas jag bara att vi i morgon, efter en natts eftertanke, får en omröstning som stärker vår institutions trovärdighet.

  Talmannen. − Min kollega har fått extra tid i egenskap av föredragande. Jag vill försäkra Adrian Severin om att detta varken beror på hans betänkande eller honom som person. Av erfarenhet vet jag att parlamentariker är bättre på att tala än på att lyssna. Och så blev det även under denna debatt.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon den 11 oktober 2007.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta förslag faller inom ramen för den europeiska konstitutionen, vilken kommer att tas upp på nytt vid Lissabontoppmötet i samband med ett nytt fördrag. Återigen kommer vi att få se de påtryckningar och hot som åtföljde konstitutionen innan den förkastades i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna 2005.

I stället för att upprätthålla principen om suveräna stater med lika rättigheter, vilket åtminstone skulle kräva den hett eftertraktade solidariteten från de befolkningsrikare länderna och respekten för balansen inom de olika institutionella organen (rådet, kommissionen och Europaparlamentet), är avsikten att fastställa minimi- och maximisiffror och tillämpa degressiv proportionalitet baserat på befolkning. Härigenom blir vissa länder på grund av sin befolkningsstorlek underställda andra, och demokratins representativa karaktär blir allt mindre. Man tar inte ens hänsyn till den obalans som existerade före Nicefördraget.

Portugal förlorar exempelvis två platser och får nöja sig med 22, medan Spanien får ytterligare fyra platser. Det är redan säkert att Tyskland kommer att förlora tre platser och backa till 96. Utöver detta kommer Frankrike att ha 74 platser, Storbritannien 73, Italien 72, Spanien 55 och Polen 51. De sex största europeiska länderna står tillsammans för 420 ledamöter, betydligt fler än majoriteten av Europaparlamentets 750 ledamöter, som företräder 27 medlemsstater.

Därför kommer vi att rösta emot betänkandet.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. – (FI) Herr talman! Jag företräder en liten medlemsstat i utkanten av unionen. För mig innebär detta att jag förstår hur viktigt det ibland är att kraftfullt försvara nationella intressen och att belysa våra olika förhållanden. I allmänhet har ledamöterna från de stora medlemsstaterna förstått detta, åtminstone i min grupp. De är noga med att inte bara förkasta våra åsikter, för att undvika att de stora länderna kör över de små länderna i unionen.

När Alain Lamassoures betänkande höll på att utarbetas hördes ett litet lands röst genom att jag, tillsammans med övriga finska Europaparlamentsledamöter, lyckades behålla Finlands 14 platser i parlamentet.

Det är helt motiverat att försvara det vi har vunnit. Nu har emellertid ändringsförslagen från de finska ledamöterna om att behålla en plats inte klarat sig förbi utskottsstadiet, och de skulle inte ha haft någon chans att klara sig i kammaren. Huvudskälet är förmodligen att Finland redan till viss del har avsagt sig den fördel som har uppnåtts. I Niceförhandlingarna gick Finland med på att ha 13 ledamöter.

Med Alain Lamassoures betänkande är det mycket mer som är i farozonen. De ändringsförslag som har lagts fram av tyska, spanska och polska ledamöter i min grupp hotar allvarligt de små ländernas chanser till inflytande i Europaparlamentet. Ändringsförslaget, enligt vilket varje medlemsstat skulle få sex platser från 2014 och resten av platserna i parlamentet skulle fördelas enligt the d'Hondt-metoden, kommer helt att förstöra det nuvarande systemet med degressiv proportionalitet, vilket är bästa sättet för att garantera objektivt beslutsfattande i unionen. Ändringsförslaget skulle exempelvis i praktiken innebära att antalet finska platser skulle minska till 10 om utvidgningen fortsätter. Detta kan vi inte acceptera.

Jag vädjar därför till alla att komma ihåg hur viktigt det är att även de små länderna kan få inflytande i unionen.

  Nils Lundgren (IND/DEM), schriftlig. – Fördelningen av platser i EU-parlamentet mellan medlemsstaterna får absolut inte ske godtyckligt. Vid de sena nattmanglingarna vid toppmötet i Nice blev medlemsstaterna i princip beroende av hur pigg en enda man, regerings- eller statschefen, var under nattimmarna.

För Sverige blev resultatet ytterst dåligt. Trots att vi bara ligger ungefär en miljon efter i befolkningstal till Ungern och Tjeckien fick vi fem färre platser i EU-parlamentet, 19 platser i stället för 24.

Det är viktigt att vi får en fördelningsprincip av platser som ligger fast över tiden med tanke på fortsatta utvidgningar av unionens medlemskrets. Det är även viktigt att slå fast principen om en överrepresentation för mindre stater enligt en degressiv fördelning.

Föreliggande betänkande föreslår förbättringar jämfört med nuvarande fördelning av platser i EU-parlamentet. Därför stödjer vi det. Men idén om att skapa en valkrets över hela EU är vi bestämt motståndare till. Det skulle innebära att man måste minska de nationella delegationernas storlek än mer. Att skapa en särskild EU-valkrets är ett konstlat sätt att försöka skapa ett europeiskt demos. Det finns inte någon gemensam politisk arena i Europa. Att försöka bryta språk- och traditionsgränser med skapandet av EU-valkrets är dömt att misslyckas.

18. Den humanitära situationen i Gazaremsan

  Talmannen. − Nästa punkt är ett uttalande av rådet och kommissionen om den humanitära situationen i Gazaremsan.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! På kort sikt innebär det regionala och internationella läget en rad möjligheter för en fredlig dynamik för att lösa konflikten mellan Israel och Palestina och inrätta en palestinsk stat, en möjlighet som det internationella samfundet inte får missa.

Vi befinner oss i ett kritiskt läge där vi skulle kunna göra stora framsteg i fredsprocessen i Mellanöstern. Den bilaterala politiska dialog som är på gång mellan premiärminister Ehud Olmert och president Mahmoud Abbas och de förhandlingsgrupper som nyligen har inrättats på båda sidor är modiga och uppmuntrande steg som vi stöder och som vi hoppas kommer att ge konkreta resultat till det internationella mötet under hösten, ett möte som Förenta staterna har tagit initiativ till.

Vi hoppas att den nuvarande dynamiken, som även omfattar deltagande av arabländer, kommer att göra det möjligt att arbeta mot inrättandet av en livskraftig, demokratisk, oberoende palestinsk stat som på ett fredligt och tryggt sätt kan samexistera sida vid sida med Israel.

EU, både inom och utanför kvartetten, har visat sig vara en pålitlig opartisk partner som är starkt engagerad för att dialogen mellan parterna ska bli framgångsrik. Vi är därför engagerade för den politiska processen, uppdraget att skapa en bas för en palestinsk stat och att stödja den ekonomiska utvecklingen i de palestinska områdena.

Mötena mellan kvartetten och den tillfälliga sambandskommittén i New York den 23–24 september underströk än en gång det internationella samfundets stöd för de pågående diplomatiska ansträngningarna. I slutdokumentet från kvartettens möten uttryckte EU och dess partner i kvartetten sin oro över utvecklingen i Gazaremsan och betonade hur viktigt det är att fortsätta det humanitära biståndet och katastrofbiståndet, samt hur viktigt det är att den palestinska befolkningen ges tillgång till grundläggande tjänster.

Dessutom varnade kvartettens företrädare, Tony Blair, för att den palestinska ekonomin och de palestinska institutionerna måste genomgå en snabb utveckling för att en framtida palestinsk stat ska kunna fungera ordentligt. Det betonades att det var viktigt för kvartettens företrädare att utarbeta en flerårig agenda för ekonomisk och institutionell utveckling i de palestinska områdena. Denna oro, liksom behovet att mobilisera finansiellt och tekniskt stöd från det internationella samfundet, betonades även vid det möte på ministernivå som hölls med de internationella givarländerna inom ramen för mötet med den tillfälliga sambandskommittén.

I olika internationella rapporter anges de försämrade humanitära förhållandena för befolkningen i dessa områden – en situation som föder fattigdom och våld, och främjar radikalism och extremism – en ond cirkel som snabbt måste brytas. Israels beslut av den 19 september om att förklara Gazaremsan som fientligt område och den möjlighet att utvidga sanktionerna mot Gazaremsan man räknar med skulle, om de tillämpas, eventuellt kunna förvärra den nuvarande situationen. Även om EU erkänner Israels rätt att försvara sig självt understryker man också att de israeliska myndigheterna noga måste väga in vilka effekter och konsekvenser dess beslut får för befolkningen i Gazaremsan.

EU har gång på gång bekräftat sitt fulla stöd för fortsatt humanitärt bistånd till Gazaremsan. EU är den största bidragsgivaren. Under 2006 uppgick det totala EU-stödet från kommissionen och medlemsstaterna till 688 miljoner euro. Under 2007 anslog kommissionen mer än 425 miljoner euro, fördelat på humanitärt och socialt bistånd, strategiskt stöd för att upprätta staten och råd om ekonomiska reformer. Den tillfälliga internationella mekanismen, som har förlängts tre månader till slutet av året, var ett av de medel som föredrogs för att betala ut givarländernas stöd med tanke på den komplexa situationen i området. Kommissionen har dessutom för avsikt att omstrukturera stödet till regeringen Abbas/Fayad så att det blir effektivare och mer produktivt.

Vi anser emellertid att EU inte bör bära denna finansiella börda självt och att det därför vore önskvärt om andra partner, särskilt arabländerna, bidrog till dessa ansträngningar och bar en del av kostnaderna för att bygga upp den palestinska staten. EU betonade vikten av att öppna in- och utfarterna i Gazaremsan, så att man kan trygga personers och varors rörlighet i enlighet med överenskommelsen om tillträde och rörelse.

I EU-stödet ingår även stöd till den privata sektorn, drivkraften för långsiktig ekonomisk utveckling, särskilt genom att bevilja stöd till den palestinska regeringen så att den kan reglera sina skulder till den privata sektorn. Detta är kortsiktiga lösningar som inte får överskugga det långsiktiga målet att utveckla den palestinska ekonomin och de palestinska finanserna. Den långsiktiga situationen bör utvärderas för att progressivt kunna gå från den nuvarande fasen med katastrofbistånd till en fas med stöd till ekonomisk utveckling – dvs. en övergång från hat till handel.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! För två veckor sedan var jag i New York där det hölls många möten med världssamfundet om Palestinafrågan. Det hölls ett viktigt möte i kvartetten, där jag är permanent medlem som en del av EU-delegationen, och ett möte med den tillfälliga kontaktkommittén (AHLC) med de viktigaste givarna till palestinierna, som förberedelse för en givarkonferens som sannolikt kommer att äga rum i slutet av december, efter det internationella möte som nu förbereds.

Som rådsordföranden redan har sagt är den huvudsakliga slutsatsen för oss alla att det faktiskt finns en avgörande möjlighet för regionala och internationella partner att effektivt stödja fredsprocessen. Jag måste säga att jag, med vetskap om hur svårt detta är, åtminstone är försiktigt optimistisk om utsikterna till ett genuint och innehållsrikt möte med USA som värd i november. Jag vill tacka dem som har nämnt de bidrag vi har gett, men låt mig också säga att jag har varit mycket tydlig med våra arabiska partner, eftersom det är dessa partner som ännu inte har bidragit på samma sätt som vi har. Jag har uppmanat dem eftertryckligen att göra samma sak för sina arabiska vänner. Vi är också redo att axla vår roll i framtiden, och vi hoppas verkligen att detta internationella möte om Mellanöstern kommer att innebära ett nästa steg mot mer kontinuerliga, positiva samtal och förhoppningsvis, vid rätt tidpunkt, en palestinsk stat som existerar sida vid sida med Israel inom säkra gränser.

Jag är naturligtvis mycket väl medveten om att det har blivit mycket svårare att sända humanitärt bistånd till Gazaremsan. Till exempel har det varit nödvändigt att ställa in två projekt inom området vatten och sanitet, finansierade av kommissionens kontor för humanitärt bistånd. De partner som genomför dessa operationer lyckades inte importera nödvändigt materiel, eftersom import av föremål såsom reservdelar för sjukhus och vattenpumpar har förbjudits.

Europeiska kommissionen har inte underlåtit att reagera på denna situation. Tvärtom har humanitärt bistånd och katastrofhjälp till det ockuperade palestinska territoriet, inklusive Gaza, nått hittills oöverträffade nivåer. Vi fortsätter också att stödja det värdefulla arbete som FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar (UNRWA) utför i Gaza. Kommissionsledamot Louis Michel har nyligen ordnat med nytt stöd genom Världslivsmedelsprogrammet för att möta de mest utsatta palestiniernas grundläggande behov. Vår direkta nödhjälp till personer med låg inkomst och de som är utsatta för socialt lidande fortsätter genom utbetalning av socialhjälp. I september betalade vi ut hjälp till 35 000 fattiga familjer på Västbanken och i Gaza. Detta visar mervärdet hos den tillfälliga internationella mekanismen, vilken kan verka effektivt över hela det ockuperade palestinska territoriet. I september hade vi levererat mer än 90 miljoner liter bränsle till Gazaremsan, bränsle som tillgodoser 25 procent, eller en fjärdedel, av lokalbefolkningens behov av elektricitet.

Vid det senaste mötet i New York bad jag därför kvartetten att förlänga denna finansiella mekanism till december. Även i New York vädjade jag åter vid flera tillfällen, vid flera möten och till olika samtalspartner, om framsteg med dagordningen för öppenhet och fri rörlighet. Vi är mycket glada över att Tony Blair ger detta stor uppmärksamhet, eftersom han vill att det ska finnas ekonomiska förutsättningar för utveckling. Detta är självklart inte möjligt utan öppenhet och fri rörlighet, trots den israeliska regeringens berättigade säkerhetsintressen. Jag tror att mycket mer skulle kunna göras och bör göras, men det kommer att krävas mer politisk vilja än vi hittills har sett.

Jag håller också med parlamentet om att stängningen av gränsövergångarna till Gaza får mycket svåra konsekvenser för en redan utarmad befolknings försörjning, samt för den humanitära insats som krävs. Gränsövergången Karni har nu varit stängd under nästan fyra månader, så vårt bistånd måste passera genom Karem Shalom och Sufa. Vi ser detta enbart som en tillfällig lösning, för det första eftersom resurserna vid dessa gränsövergångar är otillräckliga och leder till extra hanteringskostnader – upp till 40 procent av kostnaden för biståndsmaterialet – och för det andra eftersom begränsningar för den utrustning vi vill föra in i Gaza skapar problem för vårt projektarbete.

Med detta sagt måste vi i vårt agerande också ta hänsyn till det olagliga övertagandet av Gazaremsan. Vår politik överensstämmer med kvartettens linje och hållningen hos den palestinska myndighetens legitima regering, och vi stöder självklart president Mahmoud Abbas. Den 23 september klargjorde vi och andra kvartettpartner vår hållning mycket tydligt. Vi uttryckte stor oro över den fortsatta stängningen av viktiga gränsövergångar. Vi enades om vikten av fortsatt katastrofhjälp och humanitärt bistånd utan hinder, och vi uppmanade till fortsatt tillhandahållande av nödvändiga tjänster.

Låt mig också slutligen säga några ord om situationen på Västbanken, som inte ska glömmas bort. Trots kungörelser nyligen från israeliska myndigheter om ett minskat antal kontrollpunkter är verkligheten på plats tyvärr helt annorlunda. Läget förvärras. Bosättningspolitiken och uppförandet av säkerhetsbarriären fortsätter inte bara, utan 48 nya kontrollpunkter har dessutom inrättats, enligt en färsk rapport från OTCHA.

Det är nödvändigt att vi kan konstatera framsteg med dagordningen för öppenhet och fri rörlighet. I annat fall undergrävs möjligheten till en framtida hållbar palestinsk stat. Låt mig bara tillägga att man, med sikte på nästa möte i rådet (yttre förbindelser), redan i förberedelserna för förslaget till rådets slutsatser tydligt betonar den mycket svåra situationen i Gaza och understryker vikten av oavbruten katastrofhjälp och humanitärt bistånd utan hinder.

  Jana Hybášková, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Än en gång står vi här och upprepar att läget i Gaza är förfärligt. Än en gång håller vi alla med om att något måste göras. Därför är det en ära för mig att på PPE-DE-gruppens vägnar lägga fram denna resolution, och jag välkomnar artikel 5 som helt stöder Marylandkonventionen. Men kan jag, ärligt talat, vara positiv, när jag vet att vi uppmanade er, i parlamentet före sommaren, att vara redo för en humanitär krisinsats och för beredskapsplanering?

Många av er trodde att jag efterlyste ett utländskt ingripande. Nej! Jag visste helt enkelt att beredskap för en humanitär operation skulle hjälpa oss att reagera snabbt när den oundvikliga situationen kommer. Det är nu oktober, och vi har inte kommit mycket längre.

Självklart förtjänar människorna i Gaza vår hjälp, våra omedelbara, kortsiktiga snabba lösningar. Men efter många år av samarbete i Mellanöstern vet vi alla att snabba lösningar inte räknas. Vad vi verkligen behöver här är att lösa orsaken till palestiniernas lidande.

Många här anser – och jag håller inte alls med – att Israel är den enda anledningen till lidandet. Jag var i Gaza för första gången 1990. Jag såg också Hodeida, Tanta, Benghazi, Ismailia, för att bara nämna några platser i Mellanöstern där förhållandena är ungefär desamma – ingen ockupation, inget militärt ingripande. Dålig förvaltning, korruption, nepotism, polisstyre – där har vi pudelns kärna. Vi måste namnge dem, vi måste fokusera på hur vi kan hjälpa dem som lider av båda dessa problem.

Vi måste ha tålamod att se sanningen, analysera korrekt och objektivt, utforma hjälpinsatser, att förbereda skräddarsydda projekt, att investera pengar, att undervisa och leda. Och att vara oförsonliga. Att vara hårda, att vara ansvarsfulla.

I Gaza är turkarna, britterna, egyptierna, israelerna, amerikanerna och européerna alla en del av problemet. Men huvuddelen svarar palestinierna själva för. Vi kan bara hjälpa dem. De måste sluta att använda hot, misshandel, våld, terrorism och dödande. De måste stoppa korruptionen. De måste stoppa nepotism och territorier styrda av paschor.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Thijs Berman, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Sedan mitten av juli, när Hamas grep makten i Gazaremsan, har en och en halv miljon människor varit instängda i vad befolkningen själva kallar ett getto, en boskapsfarm. Inte ens cancerpatienter tillåts lämna regionen. Israel anser att de bor i ett fientligt område. Det enda som kommer in är mat, mediciner och vissa humanitära varor – men människor kan inte leva bara på mjöl, linser och mediciner.

Israels definition av humanitära varor är absurt restriktiv. Komponenter till medicinsk utrustning kan inte importeras; vattenförsörjningssystemet kan inte repareras. Israel hotar hela tiden att avbryta energiförsörjningen. Gazaremsans ekonomi kar kollapsat, befolkningen är arbetslös och förtvivlad, och det finns inte några pengar kvar. Undernäringen breder ut sig. Blockaden främjar förtvivlan, vrede och hat, inte fred. Gazaremsan upplever en oacceptabel humanitär kris.

Uppmaningarna om hjälp blir allt starkare, och dessutom gör blockaden att kostnaderna för hjälpen ökar. Medlemsstaterna måste därför anslå mer pengar till FN:s bistånds- och återuppbyggnadsorgan (UNRRA) och de andra organisationerna på fältet. Europeiska kommissionen har redan tagit detta steg, liksom vissa medlemsstater. Även Europaparlamentet röstade i går för ökad hjälp. Min grupp uppmanar rådet att stödja detta beslut.

Enbart hjälp är emellertid inte nog. Ordförandeskapet har varit osäkert och försiktigt i denna fråga i kväll – men EU kan inte längre ta på sig det moraliska ansvaret för att tillhandahålla hjälp och samtidigt avstå från att vidta politiska åtgärder mot blockaden. På min grupps vägnar vill jag därför be ordförandeskapet, rådet och Europeiska kommissionen att uppmana Israel att omedelbart avsluta blockaden. I Gazaområdet utsätts befolkningen för kollektiv bestraffning – vilket är olagligt enligt artikel 33 i den fjärde Genèvekonventionen. Dessutom anstår denna metod inte Israel, och eftersom Israel är en allierad borde EU tala om detta för Israel i stället för att fortsätta att vara passivt. Det skulle göra associeringsavtalet med Israel meningsfullt. Det är bara genom att vidta åtgärder mot blockaden som EU gör rättvisa åt kapitlet om mänskliga rättigheter.

  Chris Davies, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag talar inte för min grupp, utan som en ledamot som har sett saker som han inte vill se.

Jag hoppas att ministern inte tror på de skenheliga klyschor han läser om parlamentet. Att för ett ögonblick antyda att EU:s politik är opartisk är bara löjligt. Alla vet att vi för en dubbelmoralisk politik. Vi förväntar oss och kräver att palestinierna lyder alla krav. Israelerna ber vi bara att tillgodose våra önskemål.

Denna dubbelmoral känns inte bra. Fru kommissionsledamot! Minns ni när ni stod här för bara några månader sedan, efter att den palestinska delegationen hade återkommit från ett möte med Ismael Haniyeh i Gaza, före den palestinska enhetsregeringens sammanbrott, och sa till parlamentet att ni ville göra allt ni kunde för att stödja denna regering? Inom fjorton dagar hade den naturligtvis fallit! Den hade fallit delvis eftersom vi hade vägrat att tala med de valda företrädarna. Vi hade vägrat att tala med Ismael Haniyeh och, föga överraskande, tog våldets krafter över när de demokratiska krafterna hade undergrävts.

Vi verkar aldrig lära oss av historien. Vi måste sluta att ignorera det palestinska folkets önskemål. Vi måste börja visa en viss respekt för de demokratiska krafterna, och vi måste erkänna att man inte kan uppnå fred utan att tala med sin fiende.

(Applåder)

Den fortsatta vägran att ha kontakt med de delar av Hamas som vill närma sig oss gör helt det helt enkelt omöjligt att främja fred i Mellanöstern.

En fråga om det resolutionsförslag som vi har framför oss: Varför funderar vi ens på att ge pengar till Gaza? Vad har det med EU att göra? Gaza är ett israeliskt fångläger! Det har inget med oss att göra. Det är israelerna som bör ta ansvar för att hålla en och en halv miljon människor vid liv. Det är israelerna som håller dem kvar i en eländig situation. Det är inte vårt ansvar att tillhandahålla våra skattebetalares pengar för att ta Israels ansvar.

Låt oss slutligen återgå till frågan om opartiskhet. Vi har under de senaste två veckorna hört att Israels försvarsstyrkor har beordrat konfiskering av mer palestinsk mark för att bygga vägar för att möjliggöra byggandet av bosättningen E1 – en ytterligare utvidgning av judiska bosättningar i östra Jerusalem. Detta strider mot varje åtagande som vi har bett israelerna att göra, och mot varje hopp som skulle kunna finnas om ett verkligt resultat av de kommande fredssamtalen.

När palestinierna ser allt hopp om en livskraftig, oberoende palestinsk stat försvinna inför sina ögon, vad ska EU göra åt detta? Ni vet mycket väl att EU inte kommer att göra någonting utom att yttra några ord och avstå från konkret handling!

  Ryszard Czarnecki, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag deltog i den femmannadelegation från Europaparlamentet som tillbringade några viktiga dagar i det självstyrande palestinska området. Jag kan kategoriskt säga att vårt uppdrag var av humanitär karaktär, inte politisk. Jag påpekar detta eftersom jag inte vill att vår debatt ska bli för politisk, där Europaparlamentet agerar åklagare mot någon. Jag skulle vilja att vi står över politiska skiljelinjer och funderar på hur vi kan hjälpa det palestinska civilsamhället.

Låt oss emellertid klargöra att höjd levnadsstandard i Gazaremsan, normalt fungerande sjukhus och skolor, full tillgång till dricksvatten, livsmedel och el och möjligheten att arbeta normalt i jordbruket kan bidra till att minska spänningarna mellan Israel och Palestina och minska den politiska fiendskapen när det gäller judiska bosättare, israeliska bosättare och Staten Israel.

För några månader sedan talade jag här i kammaren om de kontroversiella texter som delades ut i vissa palestinska skolor, i palestinska skolböcker. Men nu har vi rört oss från en extrem till en annan. Vi kan inte längre kritisera vissa aspekter av det palestinska skolsystemet eftersom skolsystemet i praktiken har upphört att existera.

Men det finns även en annan sida, en inompalestinsk aspekt. Det politiska dödläget mellan Hamas och Fatah och president Abu Mazens anhängare fortsätter. Detta dödläge gör det svårt för de palestinska institutionerna att fungera och drabbar därför de palestinier som bor där, och detta är givetvis inte Israels fel. Vi talar om varaktig fred mellan staten Israel och palestinierna, men det är lite som att tala om ett hus och börja med taket. Vi bör alltid börja med grunden och arbeta oss uppåt. I detta fall utgörs grunden av förbättringar i de palestinska maktstrukturerna, offentliga institutioner och humanitär hjälp till den palestinska befolkningen.

  Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Herr talman! Det omnämnda besöket på Västbanken och i Gazaremsan för ett par veckor sedan var en chock – även för dem av oss som har varit där flera gånger. Israels stängning av gränserna och de otaliga vägspärrarna gör det omöjligt att utveckla en sund ekonomi och omöjligt att följa EU:s regler om humanitärt bistånd. Rådet och kommissionen bör omedelbart ingripa för att få den palestinska ekonomin på fötter igen. Låt mig förtydliga mig. Utan ett sådant ingripande kan en fredskonferens inte lyckas. Precis som vi gång på gång har påpekat kan den ekonomiska dimensionen inte skiljas från den politiska. Med andra ord måste Israels ockupation upphöra, annars kommer det aldrig att bli fred. Utöver den ekonomiska utmattningen håller den palestinska befolkningen på att radikaliseras. De radikala strömningarna ökar bland de fattiga – vilka på grund av Israels blockad blir fler och fler – och bland ungdomarna. Palestinier i den äldre generationen har gång på gång varnat för att de ungdomar som växer upp i dag aldrig har levt sida vid sida med israeler, och att deras enda erfarenhet av dem är fula murar, militärinvasioner och tonårssoldater som förödmjukar deras fäder. Detta är inget sätt att skapa fred, bara oförsonliga fiender.

Inte heller finns det något förtroende för EU som ignorerade det demokratiska valet i de palestinska områdena och som genom att isolera Hamas har uppvisat såväl diplomatisk inkompetens som, än en gång, dubbelmoral. Så länge inte alla palestinier är representerade i de pågående förhandlingarna kommer det inte att bli någon fred, vilket alla som är insatta i frågan är väl medvetna om. Precis som Chris Davies och andra har påpekat kommer alla förhoppningar om fred att grusas om den Israeliska regeringen, vilket har rapporterats, tänker expropriera E1. Både USA och EU har mycket tydligt klargjort att detta under inga omständigheter får ske. Den fråga som rådet och kommissionen måste besvara är nu vilka åtgärder som planeras för att förhindra denna expropriering av det palestinska östra Jerusalem.

  Luisa Morgantini, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! En minut är ingenting. Manuel Lobo Antunes talade om modiga gester och åtgärder. Den modiga åtgärd som Ehud Olmert borde vidta är att stänga alla nya bosättningar, frige tusentals palestinier, stoppa de militära interventionerna på Västbanken, avlägsna vägspärrarna och upphöra med blockaden mot Gazaremsan! Han borde komma till förhandlingarna med konkreta åtgärder. I går såg vi i stället mer land konfiskeras inne i Jerusalem.

Vårt modiga steg här i EU borde vara att förkasta varje form av kollektiv bestraffning som den israeliska armén utsätter civilbefolkningen för. Våra planer i Gazaremsan blockeras för att det saknas cement, för att det inte finns några rör, för att kostnaderna har fyrdubblats och för att FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar (UNRWA) fortsätter att sätta i gång katastrofåtgärder.

I den resolution som vi kommer att anta i morgon uppmanar vi till att blockaden av Gazaremsan hävs och till fri rörlighet för personer och varor överallt. Men vi är medvetna om att Palestinafrågan inte är en humanitär fråga. Vårt ansvar är politiskt. Det är vårt ansvar att få ett slut på den militära ockupationen och uppmana två folk och två stater att existera tillsammans i ömsesidig säkerhet.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! I slutet av förra veckan debatterade en delegation från vårt parlament den allvarliga situationen i Mellanöstern med våra amerikanska motparter som ett led i den transatlantiska lagstiftningsdialogen. Under debatten gav Förenta staternas fredsförhandlare Dennis Ross oss det mycket praktiska rådet att erbjuda den palestinska befolkningen hjälp i deras utsatta situation. Ett nät av pålitliga, politiskt obundna frivilligorganisationer behövs för detta.

Rådet och kommissionen, i vilken utsträckning ser ni verkliga möjligheter för både Västbanken och Gazaremsan? Jag anser nu att Hamas beteende ligger bakom den nuvarande interna och externa krisen i Gazaremsan. Hamas tar varje tillfälle i akt att delegitimera staten Israel och legitimera våld mot israeler och palestinska ”dissidenter”.

Nyligen mördades palestiniern Christian Rami Ayyad brutalt, endast trettiotre år gammal. Detta understryker den utsatta situationen för minoriteten i Gazaremsan. Jag förväntar mig att rådet och kommissionen uppmärksammar och stöder den kristna minoriteten i samtliga palestinska områden.

  Edward McMillan-Scott (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Chris Davies frågade tidigare vilken roll EU hade i Mellanöstern. Självklart vet jag att det var en retorisk fråga, eftersom han är mycket engagerad i att finna en lösning, men det är ett faktum att EU har ett direkt intresse av resultatet av fredsprocessen i Mellanöstern.

Jag företräder en valkrets i Yorkshire från vilken de fyra personer kom som utförde bombdåden i London för några månader sedan. De drevs av vad som skedde i Mellanöstern. De som utförde bombdåden i Madrid likaså. Så EU:s säkerhet är direkt knuten till Mellanöstern.

Jag anser att vi också har historiska och humanitära åtaganden för en fredlig lösning. När allt kommer omkring har fredsprocessen varit långsam och ojämn, och den har lett till ett flertal initiativ, ett flertal regeringskonferenser – Madrid, Oslo och så vidare. Nu i oktober 2007 har vi kommit till en punkt när vi nästan är desperata efter en lösning.

Så jag tror att det nu är dags för ett ganska radikalt nytänkande. Ett av de förslag som jag skulle vilja komma med är att de samtal som nyligen hölls mellan Ehud Olmert och Mahmoud Abbas om en lösning när det gäller slutlig status, bör spegla de förhandlingar som Ehud Olmert själv som ung parlamentsledamot deltog i 1987, då han och PLO förhandlade privat just om att föra samtal om den palestinska statens huvudstad i östra Jerusalem, om gränserna från 1967 och om några återvändande bosättare. Med andra ord kom han dit 1987, och kanske tiden nu är inne, i höst, för dessa två ledare, uppmuntrade av världssamfundet, att mötas på ett radikalt sätt för att forma framtiden för en fredlig tvåstatslösning i fredsprocessen i Mellanöstern.

Kyriacos Triantaphyllides och hans delegation, som åkte till Palestina häromdagen, kom tillbaka med två grundläggande slutsatser. Låt oss fokusera på den humanitära situationen i Palestina, men låt oss också fundera på den roll som valda parlamentsledamöter där och på andra platser kan spela i denna process. Vi bör inte glömmas bort.

  Véronique De Keyser (PSE). – (FR) Herr talman! När vi utarbetade denna resolution sa vi till oss själva ”ingen politik, bara humantära åtgärder”. Det går inte att tolerera att ett folk i dag sakta dör i ett stort utomhusgetto, jagade av hela världens kameror. Ett folk som har förblött, utan rätt att utvecklas, röra sig fritt eller att undervisa sina barn. Men ett folk för vars överlevnad vi betalar ett högt pris och som framför allt inte får dö på grund av oss. Detta skulle solka ner vårt rykte, och våra demokratier skulle inte kunna klara detta.

I år kommer EU att ha betalat mer än 300 miljoner för att förhindra denna kris. Det är för lite för att palestinierna ska kunna leva, men det är ändå tio gånger, hundra gånger för mycket. Om alla internationella åtaganden, fjärde Genèvekonventionen och de mänskliga rättigheterna respekterades skulle detta inte vara nödvändigt.

Fy skam för gettot! Fy skam för oss européer! Vi klarade av att försörja Berlin när befolkningen var belägrad! Fy skam för oss som glädjestrålande välkomnade Berlinmurens fall men som nu är fångar bakom och medhjälpare till andra murar och andra getton! Stoppa inhägnaden!

Men i dag kan humanitära åtgärder inte skyla över politiken. Den 24 september beordrade den israeliska regeringen att 1 100 dunam mark skulle konfiskeras i fyra arabiska byar mellan Jerusalem och Jeriko, för att bygga en väg som definitivt kommer att dela Västbanken i två delar. Det är en gammal israelisk plan från 2004 som EU och till och med USA alltid har avvisat. I dag, precis inför det internationella mötet i Washington, är det en tidsinställd bomb. Med Gazaremsan instängd och Västbanken delad i två delar, hur kan vi fortsätta att drömma om två stater som lever fredligt tillsammans?

Den 8 februari 2005 förklarade Ariel Sharon i Sharm el-Sheikh att ”Vi har en möjlighet att välja en ny väg. För första gången på länge finns det hopp i vår region om en bättre framtid för våra barn och barnbarn.” Det är en ytterst skör möjlighet som extremisterna vill krossa. Om denna väg, och många andra, förverkligas kommer extremisterna att ha vunnit. Arkitekter och geografer använder nu mer perversa vapen än bomber. De omgärdar palestinierna med murar och vägar som krossar alla drömmar om en livskraftig stat.

(Applåder)

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Herr talman! Det finns inget mer nedbrytande än ett liv i fattigdom, ett liv utan utsikter och ett liv fördärvat av stridigheter. Människorna i Gaza befinner sig i en humanitär katastrof, och det är tydligt att det enda mål som israeliska och palestinska ledare lyckas uppnå är överföringen av smärta, fattigdom, elände och hat till en ny generation unga palestinier.

Som en följd av Israels blockad av personers och varors rörlighet, har barn inte ens grundläggande utbildningsresurser. Alla nekas de grundläggande nyttigheter som alla i parlamentet tar för givna. Födkrokar går om intet när fiskare, jordbrukare och andra inte kan bedriva handel. Individer drabbas av onödigt lidande och dör på grund av begränsade medicinska tjänster och behandlingar. Allt detta sker mot en bakgrund av våld och förtryck.

Icke-statliga organisationer bedömer att det finns nästan 2 000 människor i Gaza som nyligen har blivit allvarligt handikappade. Dessa är huvudsakligen unga människor, som blir beskjutna av stridsvagnar eller krypskyttar, vilket ofta leder till förlust av armar eller ben, hjärnskador eller ryggradsskador – men organisationer som verkar för att hjälpa handikappade hindras av Israels blockad och kan inte få den specialistutrustning som de behöver! Israel måste uppfylla sina internationella skyldigheter, såsom Genèvekonventionen, och garantera tillförseln av humanitärt stöd, bistånd och nödvändiga tjänster, samt öppna gränserna.

Rådet och kommissionen måste fortsätta att utöva påtryckningar, men de måste tala med alla parter. Detta är det enda sättet att hitta en lösning. Det är meningslöst att säga att vi inte kommer att tala med en part. Vi måste hitta en lösning genom att tala med alla. Om inget görs kommer människor att dö i onödan. 1,3 miljoner människor i Gaza kommer att fortsätta att berövas sin värdighet, och överföringen av lidande, fattigdom, elände och hat till en ny generation palestinier kommer bara att fortsätta.

  Hélène Flautre (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Vid en tidpunkt då gränsövergångarna till Gazaremsan är stängda och kontrolleras av den israeliska armén, vid en tidpunkt då mordräder dagligen sker där och vid en tidpunkt då antalet bosättare i de ockuperade områdena fotsätter att växa, vid en tidpunkt då – i strid med internationell rätt – uppförande av muren och säkerhetskontrollerna fortsätter, inom just dessa murar, finns det fortfarande personer här i Europaparlamentet som inte vill kalla Israel för en ockupationsmakt. Det är chockerande!

Israel är en ockupationsmakt, och som en sådan har man skyldigheter enligt Genèvekonventionerna och får framför allt inte under några omständigheter använda sig av kollektiv bestraffning. Vi borde se till att Israel uppfyller sina skyldigheter i stället för att skicka katastrofala signaler, som vi exempelvis gjorde genom att frysa anslagen till bränsleförsörjningen till kraftverket i Gaza. De krokodiltårar vi har spillt över motsättningarna mellan palestinierna är verkligen olämpliga efter det att EU inte kunde stödja Mahmoud Abbas ansträngningar att samarbeta med Hamas pragmatiska flygel.

Kan ni föreställa er något värre? Spela ut Ramallah mot Gaza? Avgöra vilka som är de goda palestinierna och hjälpa dem att bli av med de onda? Vem kan tro på en varaktig lösning om Palestinas politiska och territoriella enhet inte garanteras? Vem kan tro på att fred för israelerna och palestinierna ska byggas med en politik som i praktiken leder till radikalisering av befolkningen i Israel och Palestina?

Den humanitära situationen i Gazaremsan kränker alla människorättsnormer. Blockaden mot Gazaremsan måste hävas så snart som möjligt. Israel måste utsättas för ordentliga påtryckningar. Denna fråga får inte längre vara tabu, och jag frågar er, rådet och kommissionen, vilka åtgärder ni har för avsikt att vidta för att uppmuntra Israel att häva blockaden och tvinga Israel att uppfylla sina internationella skyldigheter och åtaganden. Jag frågar er vad ni har för avsikt att göra för att förmå Israel att ge upp sina planer på att dela upp Västbanken i två delar genom att koppla samman Jeriko med Jerusalem, en månad före den internationella konferensen.

(Applåder)

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! Utvecklingen i Palestina går rasande snabbt och ger oss nästan ingen tid att reagera. Därför diskuterar vi nu den humanitära situationen i Gazaremsan, medan de israeliska myndigheterna ensidigt har beslutat att expropriera tusentals hektar arabisk mark för att fortsätta med planen E1, byggandet av en väg som i praktiken kommer att dela Västbanken i två delar.

Ni vet att det internationella samfundet har motsatt sig denna plan. Jag tror att det vore bra om parlamentet tog ställning i denna fråga. Den politiska utvecklingen bakom kulisserna har emellertid inte tillåtit detta. Resultatet är tydligt. Återigen står vi och tittar på medan utvecklingen i Palestina blir värre och värre. För varje dag som går försvagas palestiniernas förhandlingsposition, och tvivel reses för alla existerande möjligheter till framgång vid den stundande internationella konferensen om Palestinafrågan i november.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I går kväll hade jag förmånen att delta i invigningen av Brysselkontoret för European Friends of Israel (EFI), som utgår från förutsättningen att vi bör stödja den demokratiska staten Israels rätt att existera och utvecklas. I kontrast till detta har Hamas som målsättning, enligt sin stadga från 1988, att förinta Israel och förblir därmed en terroristorganisation som är förbjuden av EU.

Det är inte förvånande för mig att man i denna resolution försöker att lägga mycket av skulden för den aktuella situationen i Gaza på Israel. Det är tydligt att Israels ensidiga tillbakadragande från Gaza som en gest i god tro enligt principen ”land för fred” betyder mycket lite för Israels kritiker.

I resolutionen talas om en humanitär kris i Gaza utan att orsakerna till denna utforskas närmare. Hamas lockelse för palestinska väljare var att organisationen tillhandahöll många av de sociala tjänster som försummades av den korrupta Fatah-administrationen. Ändå står samma skolor nu tomma på barn, som är alltför rädda för att lämna sina hem. Sjukhusen behandlar dem som skadas i det dagliga våld som har karakteriserat Hamas våldsamma övertagande av Gaza och segern över det sekulära Fatah.

En kristen förgrundsfigur i Gaza, Rami Ayyad, mördades i lördags, och på söndagen avfyrade Hamas åtta granater och en Katyusha-raket urskillningslöst mot Israel. Märkligt nog har Hamas också beskjutit gränsövergången i Khani.

I resolutionen uppmanas också Israel att vidta åtgärder för att garantera fri passage för humanitära sändningar och nödvändigt utrustning. Faktum är att Israel inte har stoppat transporten av sådana varor som mat, elektricitet eller vatten till Gaza och faktiskt agerar återhållsamt och med måttlighet, trots att Hamas har attackerat Israel militärt.

Jag inser att Israel har kommit att förvänta sig en stadig ström av skällsord från Europaparlamentet, men Israel bör veta att landet också har några vänner här, och över hela Europa, som är engagerade i freden och säkerheten i regionen. Det kommer aldrig att uppnås så länge Hamas program så villigt accepteras av så många här i parlamentet.

  Richard Howitt (PSE). – (EN) Herr talman! En humanitär kris kräver ett humanitärt svar, och vår första prioritet i kväll bör vara att ta upp de medicinska sändningar och skolböcker som hejdas på ena sidan gränsen, samtidigt som studenter och sjuka väntar på andra sidan. Internationell humanitär lag ger EU direkt skyldighet att agera och, fyra månader efter det att Gaza isolerades, lyckas vi inte fullgöra vårt direkta åtagande om gränsuppdraget.

Jag tackar kommissionsledamoten för den försiktiga optimism som hon uttryckte i kväll om återupptagandet av fredsprocessen och om den tillfälliga internationella mekanismen. Vi uppmanar henne naturligtvis att göra allt hon kan. Jag håller med Charles Tannock om att vi bör fördöma attackerna med raketer och granatkastare från militanta palestiniers sida, men hans klagomål skulle vara mycket mer trovärdiga om han även fördömde den israeliska försvarsmaktens dödande av civila genom attacker med luftvärnsrobotar. Jag ber er, fru kommissionsledamot, och även rådsordföranden, att snarast fördöma den konfiskering som det rapporterades om i morse av ytterligare 3 procent av Västbankens mark mellan Jerusalem och Jeriko, som ett led i annekteringsplanen för E1.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) I ljuset av Europaparlamentets resolution av den 21 juni om Meda och finansiellt stöd till den palestinska myndigheten, Europaparlamentets resolution av den 12 juli 2007 om situationen i Mellanöstern och kvartettens uttalande av den 23 september 2007 måste parlamentet inta en tydlig hållning när det gäller situationen i Palestina. Vi måste emellertid betrakta situationen ur åtminstone två perspektiv: ett humanitärt och ekonomiskt perspektiv, och ett politiskt och säkerhetsmässigt perspektiv.

Ur humanitär och ekonomisk synvinkel är det upp till EU att, efter att ha anslagit enorma finansiella resurser för att bistå Palestina, garantera att stödet och det humanitära biståndet rent tekniskt går att dela ut. Det är oacceptabelt att palestinska civila nekas tillgång till mediciner och att sjukvårdsinrättningar, skolor och privatbostäder förstörs. Som det ser ut just nu beror bristen på tillgång till ordentligt dricksvatten och ordentlig mat på den inskränkta rörligheten för personer och varor.

Ur ett politiskt och säkerhetsmässigt perspektiv måste det tydligt framhållas att samtidigt som det internationella samfundet erkänner palestiniernas rätt till självstyre måste Palestina, inklusive den styrande Hamasregeringen, erkänna staten Israel. Hittills har Hamas inte vidtagit några åtgärder för att distansera sig från sitt eget grundmanifest, i vilket utplåning av staten Israel ingår som ett av målen. Det är detta som är det politiska problemet, vilket har trappats upp till väpnad konflikt: terrorism på ena sidan och tuffa försvarsåtgärder på den andra.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Först av allt skulle jag kunna säga att Charles Tannock gör Israel en otjänst genom sitt orubbliga stöd för Israels olagliga agerande mot palestinierna, särskilt när det gäller Gaza. Jag stöder denna resolution, inklusive punkt 5. Den humanitära krisen i Gaza är inte ny. Den har heller inte varit oförutsedd. De av oss som har besökt området regelbundet under åren har ständigt varnat för israelernas handlingar, vilka drev befolkningen till förtvivlan. Ekonomin är nu i fritt fall. De sociala tjänsterna har praktiskt taget kollapsat. Undernäring och kroniska sjukdomar är utbredda, och läkemedel finns inte att tillgå. Gaza är nu helt beroende av hjälp utifrån, vilken hejdas av israeliska blockader. Det är ett fängelse som är strängt kontrollerat av Israel, och vi kan inte låta människornas välfärd i Gaza offras i de politiska manövrer som är på gång. Förhoppningsvis kommer dessa manövrer att leda till fredssamtal.

Jag fördömer Israels unilaterala beslut att beslagta mark från fyra arabiska byar, vilka ligger mellan östra Jerusalem och Västbanken. Jag beklagar att varken rådet eller kommissionen har nämnt detta, och jag skulle vara förvånad om de inte visste om det. Vi i parlamentet känner till det och det är också allmän kännedom. Israels agerande är helt i strid med färdplanen, och det är i strid med överenskommelsen att gränserna från 1967 inte ska ändras utan en gemensam överenskommelse mellan israeler och palestinier.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Vi hoppas att konflikten kommer att lösa sig av sig själv. Det är det tommaste hopp som finns. Nya generationer växer upp, och konflikten fortsätter och blir vara värre. Man skulle tro att två nationer som är så nära varandra, judarna och araberna, skulle kunna leva tillsammans, men inte under ett hierarkiskt systems villkor. Varje beroende som en part har i förhållande till den andra, ojämlikhet och framför allt bristen på en självstyrande arabisk statsstruktur, kommer att vara en ständig källa till negativa känslor, övertygelser och vedergällning.

Om staten Israel inte kan överväga en territoriell uppdelning är jag rädd att det blir svårt att få fred i området. Precis som judarna har rätt till sitt land, sin stat, har araberna, palestinierna också denna rätt. Historiskt sett – före andra världskriget – existerade Palestina som eget land, och som vi ser är det inte lätt att radera detta från det arabiska minnet.

Varje dag blir situationen allt värre för befolkningen i Gazaremsan. Utbrott av uppdämda aggressioner är oundvikliga, och allt vi kan göra är att skamset och med sorg titta på. Det bästa vi kan göra, för vår del – förutom att försöka dämpa tendenser till ömsesidig förstörelse och utöver medlingsförsök – är att öka det humanitära biståndet till befolkningen så att de kan leva under så bra förhållanden som möjligt, så att de har något att äta och någonstans att gå i skolan. Men jag betonar att detta endast är en ersättning för en lösning, en lösning som vi tyvärr inte kan leda vägen mot.

Erfarenheterna från Central- och Östeuropa under arton- och nittonhundratalets fasor i Europa och Afrika visade tydligt kraften i ett folks strävan efter oberoende. Det rör sig om samma strävan här.

  Béatrice Patrie (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Givetvis måste EU göra allt det kan för att få Israel att släppa stryptaget på befolkningen i Gazaremsan i denna humanitära kris som saknar motstycke.

För egen del skulle jag vilja påpeka att Israels utnämning av Gazaremsan till fientligt område har flera dramatiska konsekvenser. Israel kan genomföra mycket större operationer i området än tidigare. Israels elbolag kan minska elleveranserna till Gazaremsans 1,5 miljoner palestinier till ett minimum, och bolaget Mekorot kan ransonera det vatten som det levererar, så att det blir upp till Hamas att leverera vattnet till distrikten.

Denna israeliska strategi är tydligt ämnad att skapa ett folkligt uppror mot Hamas ledare. Detta är oacceptabelt och kan bara leda till att våldet trappas upp ännu mer. För att inte tala om de nya bosättningarna som kommer att förvandla Palestina till en ny bantustan.

För egen del skulle jag som medlem av kvartetten vilja att EU ges en försäkran om att målet med den fredskonferens som är tänkt att hållas i november inte bara är ett sätt att ge Förenta staterna en utväg ur det dödläge det befinner sig i i Irak och Afghanistan, utan att det är ett verkligt toppmöte för fred, som samlar alla arabiska aktörer.

  Nickolay Mladenov (PPE-DE). – (EN) Herr talman! De civila är de tysta offren i alla konflikter och vi har en skyldighet – faktiskt en plikt – att stå upp och skydda dem, och att leva upp till fredspristagaren Elie Wiesels maning om att aldrig vara tyst när och var helst människor drabbas av lidande och förödmjukelse.

Jag välkomnar därför Europaparlamentets initiativ att debattera situationen i Gaza och dessutom välkomnar jag uppmaningen i resolutionen att uppmana Israel att uppfylla sina skyldigheter och garantera flödet av humanitärt bistånd till Gaza.

Men i dag behöver vi även ställa några andra frågor. Vi måste börja med att fråga oss själva varför våldet trappas upp så fort ett initiativ för fred tas? Varför tar terroristgrupper till vapen mot freden varje gång förnuftets röster i Israel och de palestinska territorierna söker en lösning? Varför är rädslan för en tvåstatslösning, där Israel och Palestina lever sida vid sida i fred, så stark hos vissa att de föredrar att tillfoga sitt eget folk smärta och lidande?

Låt oss inte dra oss för att medge att ansvaret för Gaza-befolkningens förfärliga situation även tydligt vilar på Hamas, som motsätter sig en lösning, som kräver att en legitim medlem av FN utplånas och som fruktar fred och främjar våld.

År 2005 avfyrades 400 raketer in på israeliskt område från Gaza. År 2006 avfyrades 1 726 raketer. År 2007 var det nära 1 000 raketer. Många har dött, hundratals har skadats och tusentals har evakuerats. Dessa är också civila – män, kvinnor och barn.

Den 26 september avfyrades 54 granater från Gaza mot gränsövergången Sufa. Dagen därpå utsågs de övergångar som kommissionsledamoten nämnde – Erez och Karem Shalom – till mål. De var mål eftersom Hamas tror att en stängning av dessa övergångar fyller deras syfte att öka lidandet, så att människor ställer sig på Hamas sida. Detta är fel strategi.

Låt oss erkänna att det finns krafter drivna av terror och fruktan i Gaza, krafter som försöker att dra nytta av sitt eget folks lidande.

  Jamila Madeira (PSE). – (PT) Jimmy Carter sa i en intervju i veckan att sedan president Clinton har det aldrig förts några samtal i god tro om Mellanöstern under ledning av Förenta staterna. Förväntningarna är därför stora på den internationella konferensen i november. Det förväntas bli vissa konkreta resultat så att vi faktiskt kan förutse en tidsplan för att lösa det mänskliga dramat och konfliken.

Den humanitära situationen blir för närvarande allt värre. Även om vi redan för några månader sedan hade ett riktigt utomhusfängelse som hela tiden stängde in människor blir detta allt tydligare med den dagliga räkningen av döda, hungern, rädslan, vapnens makt och deras effekt – på båda sidor om muren – på civilbefolkningens liv. I ljuset av Genèvekonventionerna krävs snabbt humanitärt bistånd, och Israel måste tillåta att hjälpen delas ut. Rörligheten för personer och varor måste bli verklighet, annars kommer vi att få se en verklig mänsklig tragedi i denna kustremsa.

De viktigaste mål som vi bör sätta upp för nästa internationella konferens är att få ett slut på våldet och att, baserat på de befintliga resolutionerna, försöka nå en lösning som gör det möjligt för palestinierna och israelerna att leva tillsammans i fred, innan det är för sent.

  Christopher Beazley (PPE-DE). – (EN) Herr talman! För 20 år sedan fanns det tre skådeplatser för våldsamma strider som orsakade bestörtning i hela världen: Sydafrika, Irland och Mellanöstern. På de första två platserna har det skett en försoning och en politisk förändring. I Mellanöstern har inga framsteg gjorts. Man kan påstå att situationen i stället är värre.

Den humanitära katastrofen i Gaza tvingar oss att agera, medvetna om att försoning och politisk förändring är möjligt, ändamålsenligt och nödvändigt. Men samtidigt är det tydligt att palestinierna och israelerna inte kan lösa sina skiljaktigheter själva. De tar båda till våld, vilket vidmakthåller dödläget.

Den humanitära katastrofen i Gaza är bland det värsta som hänt under 60 års kontinuerliga stridigheter i Mellanöstern. Vi efterlyser säkerhet för staten Israel och vi efterlyser säkerhet för staten Palestina. I dag har vi ingetdera. Det krävs ett nytt sätt, en ny metod.

Det är tydligt att Förenta staternas administration har ansvaret och möjligheten att utöva ett avgörande inflytande på Israel, och till exempel uppmana landet att häva blockaden av Gaza.

EU måste på ett liknande sätt uppmuntra palestinierna att avstå från våld, så att båda parterna kan uppnå sina mål om säker självständighet genom de enda tillgängliga effektiva medlen, vilka är fredliga medel.

Eftersom denna resolution kommer att vidarebefordras till parlamenten i Palestina, Israel, Egypten och Europa–Medelhavsförsamlingen skulle ett konstruktivt bidrag mycket väl kunna vara att vi stöder och främjar en parlamentarisk dialog för att ersätta det aktuella utmattningskriget, vilket måste få ett slut så att det inte längre vanställer det heliga landet.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot! Människor lider i Gazaremsan. Den humanitära krisen där har under de senaste månaderna utan tvekan växt till en katastrof.

Det handlar inte längre bara om brist på baslivsmedel. Den palestinska ekonomin har kollapsat, och det har blivit svårare att bedriva affärer. Människors dagliga liv har krossats, och hjälporganisationerna kan inte bedriva verksamhet i regionen. Människorna som bor där utsätts för en blockad, och som kommissionsledamoten sa förväntas samma problem drabba Västbanken.

Gazas befolkning är offer för en misslyckad politik från var och en av de olika parterna i krisen. Det är en sak att tala om Hamas som fienden och som en terroristorganisation; det är en helt annan sak att förklara hela Gazaområdet för fientligt område. Det är en sak att tala om Israel som fienden; det är en helt annan sak att vägra att samarbeta med de som tillhandahåller grundläggande tjänster och internationella organisationer. Även om konfliktens parter har nått ett dödläge har båda parter ansvar för att grundläggande mänskliga rättigheter respekteras.

Resolutionen från parlamentets grupper är ett föredömligt rättframt uttryck för opinionen om krisen i Mellanöstern. Alla bakomliggande politiska motiv har tagits bort. Allt som är kvar är EU:s djupa oro över livsvillkoren för befolkningen i Gazaremsan.

Jag skulle vilja påminna alla om att detta är samma oro som vi gav uttryck för tidigare i år. Vi kan inte välja sida, och vi kan inte peka finger. Oskyldiga människors lidande gör att det är irrelevant att ursäkta och försöka motivera situationen i Gazaremsan. Vi begär bara en sak: att krisens parter låter oss hjälpa till och att de framför allt bör hjälpa sig själva, för detta är en enorm humanitär kris.

Herr kommissionsledamot! Jag hoppas att ni kommer att förmedla denna enda begäran från EU om situationen i Gazaremsan till krisens parter, Arabförbundet och kvartetten.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tack för alla era kommentarer och anföranden, som jag noga lyssnat på. Vi inser att oavbrutet och oförminskat stöd till de palestinska områdenas ekonomiska utveckling är en av grunderna för fred. Det finns en stark koppling mellan säkerhet, politisk stabilitet och ekonomi. Fred och säkerhet kan därför inte uppnås utan att man först lägger en solid och varaktig ekonomisk grund, tillsammans med en trovärdig fredsprocess.

Alla dessa initiativ speglar vårt engagemang för att bistå och hjälpa den palestinska befolkningens levnadsförhållanden på Västbanken och i Gazaremsan. Det är detta vi vill göra, och vi är säkra på att givarkonferensen, som är tänkt att hållas i Paris i december, kommer att ge det internationella samfundet en konkret möjlighet att uttrycka sitt stöd för den palestinska myndigheten och det palestinska folket i allmänhet. Det är viktigt att det internationella samfundet inte överger befolkningen i Gazaremsan, så att den mycket svåra humanitära situationen inte fortsätter att vara en politisk faktor som leder till instabilitet, spänningar och meningsskiljaktigheter.

EU har en politisk strategi för Mellanösternprocessen som vilar på en solid grund och sunda principer, och det är därför EU är en välkommen partner i den politiska processen. Dessutom har vi en konsekvent biståndspolitik för dem som mest behöver det i de palestinska områdena. De siffror som jag själv lade fram, och som kommissionen hänvisade till, är utan tvekan ett bevis på detta. På denna punkt hoppas jag att alla kommer att följa EU:s exempel.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Vi vet alla att situationen i Gaza är dramatisk. Men vi vet också att vi, även om vi ger mycket humanitärt bistånd, i slutändan också måste hitta en politisk lösning. Jag sa det tidigare, och rådets ordförande har nu nämnt det, att detta internationella möte är en mycket viktig tilldragelse. Vi har alla gjort tydligt att det inte bara kan vara ett fototillfälle. Det måste vara ett möte med innehåll, där vi hoppas att förhandlingarna och de personliga samtalen mellan premiärminister Ehud Olmert och president Mahmoud Abbas faktiskt leder till ett viktigt första dokument, där man inte minst tar upp de mycket svåra frågorna. Därifrån och fortsättningsvis kommer arbetsgrupper att behöva vidareutveckla idéerna.

Vi vet alla att det finns många möjliga alternativa lösningar på förhandlingsbordet. Samtidigt har det hittills under mycket lång tid inte funnits någon möjlighet att sammanföra de två parterna under en sådan internationell sammankomst, med stöd av EU, USA, Ryssland och FN, och även med uppbackning från Arabförbundet.

Det är mycket viktigt att även amerikanerna den här gången har sagt att de är redo att bjuda in den så kallade ”uppföljningsgruppen” inom Arabförbundet, inklusive Syrien och Saudiarabien. Detta visar att det finns en viss öppning.

Vi är också på det klara med att vi inte bara kan ha politiska förhandlingar, och detta framgick tydligt av det andra mötet vi hade, med den tillfälliga kontaktkommittén. Vi måste också få till stånd en förändring på plats. Det är helt nödvändigt. Det handlar om att främja ekonomisk utveckling, och detta är en del av Tony Blairs mandat, där vi också vill stödja honom så mycket vi kan eftersom detta är en möjlighet och ett tillfälle vi måste utnyttja.

Vi vet naturligtvis, liksom han också gör – jag har fört långa diskussioner med honom – att ekonomisk återhämtning, vilket Världsbanken har betonat, förutsätter en förbättring i rörlighet och tillgång, främjandet av den privata sektorn i Gaza, som måste förbli en del av ekonomin där, och självklart också främjandet av saker som god förvaltning. Vad vi vill göra är att skapa en livskraftig palestinsk stat för den tidpunkt då saker, så att säga, är mogna på det politiska området.

Jag håller med om att vi inte kan få en omedelbar lösning, men samtidigt behöver vi nu en förhandlingsprocess som slutligen kommer att starta, och snabbstarta, projekt. Detta är ett område som vi redan håller på att förbereda, så att saker är på plats efter det internationella mötet och kanske efter, eller i samband med, givarkonferensen. Vi överväger projekt, vilka för övrigt har valts ut och stöds av oss och även av Tony Blair, för att exempelvis renovera skolor, så att människor ser att något görs på plats.

Det finns också många andra projekt som vi undersöker för tillfället, i strävan att försöka hitta rätt svar, och för vilka vi naturligtvis också behöver Israels stöd.

Det är även tydligt att Israels säkerhetsintressen måste tas i beaktande. I slutändan måste vi dock hitta en politisk lösning, och det är president Mahmoud Abbas som är den folkvalda presidenten för alla palestinier. Därför måste vi nu ge honom tilltro och arbeta med honom och stödja honom.

Jag vill tacka er för att mycket generöst ha gett kommissionen möjligheten att under 2008 direkt få 10 000 euro mer i budgeten för palestinierna. Vi kommer utan tvekan att behöva detta och det kommer att vara särskilt viktigt för vår givarkonferens.

Låt mig också säga att vi inte bara stöder de kristna – detta nämndes av Bastiaan Belder – utan också de mest utsatta delarna av Palestinas befolkning, av vilka vissa är kristna, men inte alla. Vi utgår från behov, inte religion, som jag nämnde tidigare.

Låt mig slutligen säga att vi är högst medvetna om vad många av er har sagt. Vi har analyserat situationen. Den enda vägen är att försöka att komma fram till en politisk lösning, samtidigt som vi försöker att lindra lidandet så mycket vi kan.

  Talmannen. − Jag har mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon den 11 oktober 2007.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag ansluter mig till uppmaningen till Israel att fullgöra sina skyldigheter enligt Genèvekonventionen och garantera införseln av humanitärt bistånd, humanitärt stöd och nödvändiga tjänster, såsom elektricitet och bränsle, till Gazaremsan. Israel måste häva blockaden av Gazaremsan och se till att människor och varor kan röra sig fritt över gränsövergången Rafah, i enlighet med överenskommelsen om transport och tillträde och EU:s gränsuppdrag, samt se till att varor kan transporteras via gränsövergången Karni. Alla EU-institutioner, inklusive rådet, den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och kommissionen måste fullt ut ta sitt ansvar för att detta avtal genomförs.

Slutligen upprepar jag uppmaningen till Israel att garantera att finansiella tillgångar når Gazaremsan, vilket varit en omöjlighet sedan den 25 september 2007. Avsaknaden av finansiella tillgångar inverkar mycket negativt på palestiniernas ekonomiska, sociala och dagliga liv.

(1) Se protokollet.

19. En vision för den framtida europeiska havspolitiken

  Talmannen. − Nästa punkt är en debatt om kommissionens meddelande om en vision för den framtida europeiska havspolitiken.

  Joe Borg , ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! I dag är en speciell dag. För exakt 500 år sedan skapade den tyske kartritaren Martin Waldseemüller sin slående och unika vision om en skön ny värld där Europa var knutet till Afrika, Asien och Amerika genom sina oceaner och hav. Den 10 oktober är också den dag då Portugals kung gav Bartolomeu Dias uppdraget att söka efter en handelsväg som ledde till Asien, och i Förenta staterna firas Columbus upptäckt av den nya världen i dag. Det är därför en dag som är värd att komma ihåg i sjöfartsvärlden.

För min del är jag stolt över att i dag komma hit till parlamentet för att tala om en ny och spännande framtid för EU:s sjöfart. Detta är en framtid som bygger på det starka maritima arv som Europa har ärvt från det förgångna, men som också innebär att strategiskt blicka framåt för att avgöra hur Europas välfärd och välstånd, som är så nära knutet till oceanerna och haven, kan förbättras.

Inspirerade av vår egen tydliga vision för oceanerna och haven föreslog kommissionen tidigare i dag en integrerad havspolitik för unionen. För första gången under de 50 år som EU har existerat har EU uttryckligen erkänt att det krävs en integrerad strategi för haven och oceanerna. Detta radikala initiativ har sitt ursprung i det övertygande argumentet att det finns en havsdimension i praktiskt taget varje viktig fråga som EU står inför i dag – energi, klimatförändringar, innovation, internationell konkurrenskraft, skapande av sysselsättning, miljöskydd, handel, transport och så vidare. Vilken sektor man än betraktar kan man se starka kopplingar till sjöfartssektorn. Det skulle vara oklokt, rent av kortsynt, för EU att verka inom dessa politikområden utan att ta hänsyn till deras överlappning med havsfrågor. Vad vi behöver är en enhetlig vision där politiken kan utformas på ett sammanhängande och allomfattande sätt så att man maximerar potentialen hos dessa starka och komplexa inbördes förhållanden.

Vid en tidpunkt när diskussionerna om global uppvärmning, globalisering och EU:s konkurrenskraft har fått ny aktualitet kan man knappast bortse från det obestridliga behovet av en sjöfartsstrategi som direkt tar itu med dessa frågor. I dag är jag nöjd över att kunna meddela att kommissionen gav sitt stöd åt ett integrerat politiskt dokument som kommer att erbjuda precis vad EU hittills har saknat, nämligen en verklig, samlad vision för oceanerna och haven. Det handlar inte bara om fiske eller sjöfart, handel eller regional utveckling, forskning eller sysselsättning, eller om miljön eller förbindelser med tredjeländer. Det är en politik som omfattar alla dessa saker, sammanför alla dessa styrkor och behandlar dem som en sammanhängande helhet. Det är en politik som kommer att få näring från och ge näring åt övrig gemenskapspolitik.

Vid kommissionens möte tidigare i dag var det faktiskt ett paket med dokument som antogs. Detta paket består av tre huvuddelar. Den första är ett meddelande där man redogör för denna integrerade havspolitik för EU. Detta beledsagades av en handlingsplan där man skisserar de första steg som kommer att tas mot att genomföra politiken. Sedan finns det ett meddelande där man förklarar de slutsatser som nåddes efter det omfattande och oerhört framgångsrika offentliga samråd som hölls under ett år.

Jag tror att ni snabbt kommer att känna igen nyckelelementen i paketet, eftersom de i stor utsträckning speglar de prioriteringar som ni själva har uttryckt. Låt mig bara nämna de följande: Ett utnyttjande av EU:s starka sidor för att bekämpa klimatförändringar genom forskning och innovation, genom mer sofistikerad planering för sårbara kuster och genom att leda internationella diskussioner, en EU-strategi för havsforskning och en strävan efter framstående havsforskningsteknik och innovation för att bidra till att man lyckas möta Lissabonmålen för tillväxt och sysselsättning och helt utnyttja den nya teknikens möjligheter, bättre reglering av sjötransporter för att bidra till skapandet av ett sant europeiskt sjötransportområde utan hinder inom den inre marknaden och stödjandet av EU:s yttre handel i denna globaliseringens era, respekt för den ekonomiska tillväxtens viktiga roll och en undersökning av hur EU-medel bäst kan stärka hållbar tillväxt och främja välståndet i avlägsna och missgynnade regioner, se till att alla typer av utveckling tar hänsyn till de miljömässiga effekterna genom att främja miljövänliga sjötransporter, att minska föroreningsrisker och främja ekosystembaserat fiske, använda planeringsverktyg, datanätverk och övergripande samordning på ett bättre sätt för att stödja beslutsfattande för havsområdet och kustområden och garantera internationell regelefterlevnad, att stödja maritima sammanslutningar och regionala kompetenscentrum för havsfrågor för att öka EU:s konkurrenskraft.

Detta kommer särskilt att hjälpa små företag, som är en sådan viktig del av EU:s högteknologiska sjöfartsindustri. Det kommer att bidra till att förverkliga den enorma tillväxtpotentialen hos kust- och havsturismen och det kommer att vara ytterligare en faktor som bidrar till att öka attraktionskraften hos sjöfartsyrkena.

Kommissionen antog i dag också ett meddelande som syftar till att öka attraktionskraften hos karriärer inom sjöfart genom att inleda en översyn av utestängandet av sjöfolk och fiskare från olika delar av EU:s arbetsrätt. Detta är ett känsligt område som är mycket viktigt för många av våra intressenter. Ett bakgrundsdokument om de viktiga kopplingarna mellan EU:s energipolitik och havspolitik har också offentliggjorts i dag.

Vi vet mycket väl att det finns oerhörda utmaningar framöver. För att ta itu med dessa behöver vi konkreta förslag – förslag som är tillräckligt ambitiösa för att direkt möta de utmaningar vi står inför. Under gångna århundraden har haven och oceanerna öppnat nya och spännande möjligheter för EU. Nu, i början på 2000-talet, hoppas vi på att upptäcka vår egen moderna nya värld av möjligheter. Jag tror att vi verkligen befinner oss i början på något nytt. Jag tror också att vi genom att sätta i gång de åtgärder som beskrivs i det paket som antogs i dag kommer att ge EU en bra start på vägen mot att utforska dessa möjligheter på ett nytt sätt. Ordspråket lyder: ”Den som vågar han vinner”. Detta är sant och det är säkerligen en del av den inspiration som driver oss framåt, men det är klokt att notera att denna aktuella satsning, liksom upptäcktsresorna i det förgångna, också kommer att kosta.

Det kommer att bli en första etapp 2008 som utmärks av ett antal förberedande åtgärder. Dessa kommer att kräva deltagande från andra partner och vi kommer att tillsammans med ert stöd behöva säkra nödvändig finansiering. Dessa handlingar är en direkt uppföljning av tankegången bakom ert betänkande av den 12 juli, där jag var mycket glad att se att ni hade tydliggjort ert stöd för dessa åtgärder. Det finns ett antal övriga stödjande åtgärder som redan är ganska framskridna, däribland ett meddelande från den 17 oktober om hamnpolitik, ett annat om olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, och ett tredje om hållbar turism. Dessa kommer senare att följas av åtgärder för sjöfartssammanslutningar och för sjötransporter. Som komplement till allt detta kommer en diskussion att hållas den 22 oktober i Lissabon med ministrar med ansvar för havsfrågor från de 27 medlemsstaterna, vilket bland annat kommer att inkludera ministrar för transport, fiske, miljö och försvar. Detta kommer att ge näring till en senare diskussion som kommer att äga rum vid Europeiska rådets möte i december med syfte att godkänna denna politik.

I dag är alltså inte slutet på resan, och inte heller början. Det är dock en viktig milstolpe, som markerar en betydande svängning bort från en period av eftertanke till det som ni i parlamentet begärde av oss och som vi i kommissionen ser fram emot, nämligen en period av handling.

Europaparlamentet har varit en nyckelaktör i denna process och har gett oss ovärderlig respons. Jag skulle därför vilja upprepa mitt tack till parlamentet i allmänhet och mer specifikt till de föredragande och ledamöter som har visat särskilt intresse för detta projekt. Jag har varit särskilt glad över att delta vid många av de utfrågningar och möten som hållits i parlamentet. Jag ser uppriktigt fram emot att fortsätta denna dialog. Parlamentet kommer att förbli en centralfigur i utvecklingen av denna politik. Att få havspolitiken att fungera framgångsrikt är inte något som kommissionen kan, eller önskar, göra på egen hand. Dess framgång beror på att man upprätthåller en gemensam strategi. Jag hoppas att jag kan räkna med ert fortsatta samarbete.

Som jag sa i början av mitt anförande är det verkligen en speciell dag i dag. Vi har hissat seglen för ett nytt och spännande äventyr. Vi är förvissade om att detta äventyr kommer att föra med sig ökat och hållbart välstånd till Europa. Framför oss har vi en ocean av möjligheter.

  Matthias Groote (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Parlamentets föredragande för grönboken om havspolitik, Willi Piecyk, är inte här, och på hans vägnar framför jag hans ursäkter. Han kan inte närvara här i dag, men han har bett mig att framföra hans varma hälsningar.

Som ledamot av miljöutskottet skulle jag vilja lovorda transportanslutningarna i land för fartyg. Detta har inkluderats, och om vi kan fatta ett beslut om detta skulle det vara mycket bra för luftkvaliteten i EU och även kunna minska koldioxidutsläppen. I grönboken om havspolitik förs det också diskussioner om att fartyg borde ingå i handeln med utsläppsrätter. Vi har bara kommit till första behandlingen när det gäller att inkludera luftfarten i handeln med utsläppsrätter.

Inte heller finns det några bestämmelser om flygtrafik i Kyotoprotokollet, och jag har därför denna mycket konkreta fråga: När tänker kommissionen lägga fram ett förslag om att låta sjöfarten ingå i handeln med utsläppsrätter?

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-ΤSAGAROPOULOU
Vice talman

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Fru talman! Tillåt mig, i samband med detta meddelande från kommissionen om en havspolitik för EU, påminna parlamentet om det pågående embargo som infördes för flera år sedan av Turkiet mot all sjöfart förbunden med Republiken Cypern. Detta embargo orsakar betydande skada för sjöfartsnäringen, inte bara för Cypern utan för EU i allmänhet ...

(Kommentarer från golvet)

Jag talar engelska. Det skulle vara intressant om vi hade tolkning från engelska till engelska.

Jag talade just om det embargo som Turkiet har utsatt Cypern för under flera år nu, och jag sa att detta orsakade mycket stor skada inte bara för Cypern, som är en medlemsstat, utan för EU i allmänhet.

Låt mig än en gång uppmana kommissionen att fördubbla sina insatser för att övertyga Turkiets regering om att ompröva sitt beslut att fortsätta att upprätthålla detta orättvisa och onödiga embargo mot en EU-medlemsstats sjöfart.

Jag förstår att vi måste vara milda – rätt milda – mot Turkiet, men vårt tålamod håller på att ta slut. Trots allt, vilken typ av havspolitik kan vi ha om en medlemsstats fartyg inte kan använda hamnarna längs sjötransportlederna i ett land som kandiderar för medlemskap?

Herr kommissionsledamot! Kan ni vänligen försäkra oss om att ni snabbt kommer att ge denna fråga noggrann uppmärksamhet?

  Struan Stevenson (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag vill gratulera kommissionsledamot Joe Borg till denna mycket välkomna och klarsynta handlingsplan som specifikt tar itu med de fiskerelaterade frågor som intresserar mig: Det europeiska nätverket för övervakning av havet, vilket jag anser är helt avgörande om vi ska förbättra säkerheten och få stopp på olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, planen för att stoppa destruktiv bottentrålning på öppet hav, planen för att förbättra villkoren för personer verksamma inom fiskeindustrin, ett av de farligaste och sämst betalda jobben i EU, förbättrat samarbete mellan kustbevakningar, stopp för fångster som kastas överbord och främjande av vattenbruk, som ger 65 000 heltidsjobb i EU – allt detta är underbart.

Särskilt tycker jag om idén med en färdplan för fysisk planering i kust- och havsområden och min fråga handlar om just detta ämne. Vem kommer att betala för detta? Vissa medlemsstater har redan gjort det. De har redan en fysisk planering för sina kust- och havsområden. Jag menar att det kommer att finnas ett kommersiellt värde hos dessa fysiska planeringar. Vem ska betala för dem fram till dess?

  Joe Borg , ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Om ledamoten Matthias Grootes fråga om koldioxidutsläpp vill jag säga följande: Jag skulle vilja understryka det faktum att utsläpp som kommer från fartyg i samband med sjötransporter i absoluta termer är lägre än inom andra kategorier såsom flygtransport och även vägtransport.

På individuell basis är det dock sant att koldioxidutsläpp som kommer från enskilda fartyg är betydande. Därför är det rimligt att åtgärder vidtas och att sjöfarten uppmuntras att vidta nödvändiga åtgärder för att minska koldioxiden om vi vill maximera sjötransporternas tillväxtpotential. Det råder inget tvivel om att det finns en enorm potential hos sjötransporten att växa ytterligare, men detta måste ske i förening med en minskning av koldioxidutsläppen om vi vill åstadkomma en situation som gör att sjötransporter också framstår som betydligt mer konsumentvänliga.

För att göra detta är det viktigt att understryka att initiativ bör tas först och främst på internationell nivå, eftersom vi har att göra med en global industri. Därför bör det göras en internationell insats och EU skulle vara berett att ta ledningen, inom Internationella sjöfartsorganisationen, för att sätta standarder för koldioxidutsläpp. I brist på framsteg skulle kommissionen överväga andra alternativ för att komma till en situation där koldioxidutsläppen effektivt minskas.

Man kan också nämna att det finns fall där det, på grund av de aktuella avvikelserna, på sätt och vis finns ett motiv att öka koldioxidutsläppen. Ett exempel är förtöjning. Eftersom det är skattebelagt att använda elektricitet i en hamn lämnar många fartyg sina motorer igång för att spara på kostnaderna, då det finns en skattebefrielse för bränsle.

Om det fanns någon åtgärd genom vilken dessa avvikelser undanröjs så skulle det finnas en drivkraft för fartyg att använda sig av elnätet.

När det gäller den fråga som togs upp av Marios Matsakis om Turkiets embargo mot Cypern skulle jag först av allt vilja understryka att när det gäller anslutningsförhandlingarna med Turkiet så är det ett eller två av de kapitel som inte har öppnats, och som inte kommer att öppnas förrän Turkiet rättar till missförhållandena, som gäller transport och fiske, vilket är mitt ansvarsområde. Därför gör vi vårt yttersta för att övertyga Turkiet om att ompröva sin hållning.

Naturligtvis undersöker vi detta för att se hur man kan ha ett närmare samarbete med Turkiet, så att landet – även som förberedelse för sin eventuella anslutning – tillämpar gemenskapens regelverk vid sådana åtgärder.

Jag skulle också vilja säga att när det gäller den fråga som Struan Stevenson tog upp om fysisk planering och vem som kommer att betala för den så föreslår vi inte att fysisk planering skulle göras till en gemenskapsfråga, utan att fysisk planering bör vara medlemsstaternas ansvar och uppgift.

Emellertid skulle vi vilja att medlemsstater som inte har antagit systemet för fysisk planering inför det, liksom andra medlemsstater har gjort, vilket vi vill uppmuntra. Vi kan anföra exempel på fysisk planering som har införts av vissa medlemsstater som exempel på detta bruk som andra medlemsstater kan följa.

Vi kommer att försöka se till att det finns en viss överensstämmelse mellan de åtgärder för fysisk planering som införs av olika medlemsstater så att vi inte i slutändan får en situation med regler som skiljer sig påtagligt från varandra.

Vi kommer att stimulera upprättandet av system för fysisk planering. Vi kommer att bidra till att inrätta de nödvändiga verktygen för att kunna bedriva fysisk planering på ett effektivare sätt och vi kommer att försöka sätta upp riktlinjer för att inrätta ett gemensamt mönster för fysisk planering, men det är i sista hand medlemsstaternas ansvar och uppgift att införa fysisk planering när det gäller deras egna vatten.

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag välkomnar helhjärtat Europeiska kommissionens önskan att föra samman det som tidigare var separat och ibland ganska inkonsekvent sektorspolitik till en integrerad politik.

Jag välkomnar den betoning som läggs vid hållbar resursanvändning, strävan att utveckla maritim expertis, främja hållbar sysselsättning och maximera kustsamhällenas livskvalitet. Allt detta är steg som pekar i rätt riktning.

Den framtida havspolitiken bör göra mer för att integrera särdragen i de yttersta randområdena och deras tillgångar. De yttersta randområdena drar nytta av skyddade fiskbestånd. Det måste man ta hänsyn till. Men framför allt skulle dessa regioner kunna bli ett verkligt laboratorium och en fantastisk plats för att utföra försök och utveckla förnybara havsenergiformer.

Har kommissonen för avsikt att göra det mesta av den exceptionella mark som de yttersta randområdena har att erbjuda, och som utgör EU?

  Paulo Casaca (PSE). – (PT) Herr kommissionsledamot! Hjärtliga gratulationer. Detta dokument innebär att harmonisering verkligen uppnås, vilket är precis vad vi behöver när det gäller de två stora fiskefrågorna. Dels finns det ett behov av att skydda fiskarnas arbetsvillkor, dels finns det ett behov av att harmonisera fiskevattnen genom ekosystembaserad förvaltning.

Under tiden skulle jag vilja fråga kommissionsledamoten om han kan bekräfta rapporten i Financial Times. Enligt denna kritiserar man i en undersökning som har utförts på uppdrag av generaldirektoratet för fiske skarpt effekterna av mikroförvaltningen av ekosystem från Bryssel. Den gemensamma fiskeripolitiken under de senaste tjugofem åren fick ett katastrofalt betyg, och det angavs att fiskevatten som omfattas av den gemensamma fiskeripolitiken har mycket högre överfiskning än världsgenomsnittet. Existerar denna rapport, kommer den att översändas till Europaparlamentets fiskeriutskott, och vad anser kommissionen om kritiken?

  Philippe Morillon (ALDE). – (FR) Fru talman! Även jag vill gratulera kommissionsledamot Joe Borg till det arbete som har utförts. Han slutade med orden ”tro och lita på”, och det fick mig omedelbart att tänka på orden ”tro och våga” som en gång var ett mycket fint valspråk.

Tro och våga! Ni har vågat. Jag anser att den vision ni nu har utvecklat synnerligen tydligt i meddelandet uppenbarligen är ett steg i rätt riktning.

Jag vill ställa en fråga om någonting som har föranlett särskilt stora farhågor inom fiskerisektorn i denna fråga – och det finns en hel del sådana farhågor. Genomförandet av den integrerade förvaltningen av kustområden kommer naturligtvis delvis att finansieras via Europeiska fiskerifonden. Vad man är orolig för är att denna EU-fond är den enda fond som utnyttjas, trots all berättigad kritik av att den är otillräcklig.

Jag vill att kommissionsledamoten ska lugna oss på denna punkt och bekräfta att även strukturfonderna kommer att bidra till genomförandet av denna politik eftersom dessa fonder naturligtvis är nödvändiga för att utveckla och skydda miljön.

  Joe Borg , ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag börjar med den fråga som ställdes av Margie Sudre om de yttersta randområdena. Det råder inga tvivel om att vi i en havspolitik inte avser att utforma en enda politik som passar för alla. Jag menar att detta framgår tydligt i den blåbok som just har antagits och i handlingsplanen. De specifika villkor som råder i randområdena och de yttersta randområdena behöver därför särskilt beaktas.

Den andra sidan av myntet är att de yttersta randområdenas egenskaper ger EU enorma fördelar. De ger oss en räckvidd till andra oceaner som vi annars inte skulle ha haft direkt tillgång till. Om jag kan ta fiske som ett exempel så är de yttersta randområdena i Indiska oceanen, till exempel La Réunion, ett exempel på hur vi får en direkt röst i de regionala fiskeorganisationer som redan finns och i de organisationer som vi försöker stödja för detta hav.

Så jag skulle bestämt uppmuntra att man ser på de specifika villkoren i de yttersta randområdena. Vi måste också se till att vi maximerar de fördelar som dessa yttersta randområden kan få. Och där vi kan använda dem som ett laboratorium, till exempel för utveckling av förnybar energi, bör vi bestämt försöka att främja och uppmuntra detta på samma gång, och se till att deras sårbarhet inte inverkar menligt på något sätt.

När det gäller den fråga som ställdes av Paulo Casaca om den ekosystembaserade strategin, skulle jag först av allt vilja säga att vi i generaldirektoratet för fiske och havsfrågor har beställt en expertundersökning. Det är en normal återkommande rutin som vi har och där undersöks hur den gemensamma fiskepolitiken har fungerat och vilka möjliga fallgropar vi har påträffat, så att vi utifrån denna process kan lära oss av tidigare erfarenheter och försöka förbättra saker och ting.

För det första ser jag inget problem med att göra denna undersökning tillgänglig för fiskeriutskottet. Vi vet att detta är mycket avgörande, men vi accepterar kritiken eftersom vi när allt kommer omkring försöker genomföra 2002 års reformer av den gemensamma fiskepolitiken. År 2007 är vi ännu i de inledande faserna av ett verkligt genomförande av 2002 års reformer, genom att vi rör oss i riktning mot flerårig förvaltning och återhämtningsplaner, och genom att gå i riktning mot mer ekosystembaserad förvaltning av fiske.

Vi har ärvt många års fiskeriförvaltning. Denna förvaltning höll inte jämna steg med de vetenskapliga framstegen och den enorma ökningen av antalet fartyg, som överskred alla kapacitetsgränser i förhållande till vad som kan fångas på ett hållbart sätt. Vi måste se till att vi återställer situationen och inrättar ett system med hållbart fiske, åtgärder och initiativ som jag åter hoppas kommer att få parlamentets fulla stöd. Detta skulle till exempel innebära en politik för fångst som kastas överbord, åtgärder och initiativ för flerårig fiskeriförvaltning, förvaltning av fiske genom fler stängda områden och fredningstider – dessa åtgärder verkar alla i samma riktning som den ekosystembaserade strategin för fiske och den maximala hållbara avkastningen.

Vi har haft ett första exempel på en förvaltningsplan utifrån maximal hållbar avkastning i förvaltningsplanen för rödspätta och tunga, som antogs i rådet så sent som i juni. Vi hoppas därför kunna fortsätta att röra oss i denna riktning för att återupprätta en korrekt fiskeriförvaltning utifrån den ekosystemsbaserade strategin.

När det gäller den fråga som ställdes av Philippe Morillon skulle jag först av allt vilja försäkra honom om att den integrerade strategin för havsfrågor inte kommer att finansieras av Europeiska fiskerifonden. Europeiska fiskerifonden för 2007–2013 har fastställts. Vi har fått nationella strategiska planer och operativa program från praktiskt taget alla medlemsstater, vi undersöker dessa och de är naturligtvis inriktade mot fiske och vattenbruk.

När det gäller havsfrågor måste man dock undersöka andra finansieringskällor. Jag skulle säga att den mest logiska finansieringskällan skulle kunna vara strukturfonderna och regionalfonderna, eftersom kustområden när allt kommer omkring är regioner inom EU. Därför behöver man fokusera mer på de specifika behoven i kustområdena och i de omgivande haven så att man på detta sätt om nödvändigt kan omfördela finansiering för initiativ och projekt, vilket i stor utsträckning skulle gå i riktning mot att inrätta rätt verktyg för förvaltning av en integrerad havspolitik.

  Luís Queiró (PPE-DE). – (PT) Även jag vill gratulera kommissionsledamoten till att i dag ha presenterat dokumentet om handlingsplanen för utvecklandet av en havspolitik för EU, och jag vill säga att det dokument som har presenterats i dag innehåller en rad mycket viktiga initiativ, däribland förslaget om en europeisk strategi för sjöfartsforskning och stöd för en integrerad strategi när det gäller den nationella havspolitiken. Andra viktiga initiativ är rekommendationen att EU bör fungera som ett nätverk för övervakning av sjöfarten och även förslaget om att inrätta sektorsövergripande marinkluster som finansieras på EU-nivå, och dessutom naturligtvis många andra initiativ.

Avslutningsvis vill jag i denna offentliga debatt ställa följande frågor till kommissionsledamoten: en stor del av den handlingsplan som har presenterats kan genomföras och uppmuntras av kommissionen själv, men uppenbarligen kommer den inte att få något stöd från rådet och medlemsstaterna. Vi hörde kommissionsledamoten säga här att det är viktigt att få ett sådant stöd vid Europaparlamentets sammanträdesperiod i december. Frågan är därför: finns det förhoppningar om ett effektivt stöd som skulle innebära att denna strategi blir och förblir en av unionens främsta prioriteringar, eller räknar man bara med ett rent formellt stöd?

Jag vill avsluta med följande fråga, min andra: Hur kan man säkerställa att en havspolitik för EU kommer att leda till större samarbete och samordning utan att havspolitiken och i synnerhet de nationella havsresurserna uteslutande blir en fråga för Europeiska gemenskapen?

  Georgios Toussas (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! Kommissionens meddelande om en framtida gemensam havspolitik för EU har samma arbetstagarfientliga inställning. Meddelandet innehåller nya åtgärder för att öka de stora maritima företagsgruppernas konkurrenskraft och profiter, och det är ett utslag av den intensiva attacken mot arbetstagarna.

Meddelandets främsta mål är: att påskynda den process varigenom fartyg och kapital koncentreras till de stora maritima företagsgrupperna, att genomföra en fullständig liberalisering av havstransporterna och liknande tjänster, att skapa en strategisk roll för EU:s organ så att de helhjärtat försvarar kapitalets intressen i internationella organisationer, att genomföra omfattande förändringar av anställningsvillkoren, att försämra och privatisera den maritima utbildningen för att skapa billig arbetskraft och att påtvinga hamnarbetarna en mängd olika uppgifter, byråkratiska direktiv och förordningar som inte förbättrar säkerhetsförhållandena ombord på fartyg eller främjar skyddandet av människoliv till havs.

Herr kommissionsledamot! Det internationella avtalet om lagstiftningen om sjömän har ännu inte ingåtts. Vilken ståndpunkt intar kommissionen i denna fråga? Vilka åtgärder avser kommissionen att vidta – jag är snart färdig, fru talman – när det gäller en situation som ni kanske inte ensamma bär ansvaret för, dvs. det faktum att monopolistiska turistgrupper och privatpersoner lägger beslag på medlemsstaternas kuster?

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Fru talman! Kommissionsledamoten gjorde några sjöhistoriska anspelningar, så jag skulle vilja göra detsamma. De flesta är bekanta med kören i hymnen ”Rule Britannia”, men folk tar ibland grundligt fel på ett ord. Den rätta versionen är inte ”Rule Britannia, Britannia rules the waves”, det är ”Rule Britannia, Britannia rule the waves”. Ordet ”rules” gör det till ett bombastiskt påstående. Det rätta ordet, ”rule”, gör det till en uppmaning och en varning. Man brukade anta att Storbritannien måste styra över vågorna för att behålla sin frihet och sitt oberoende. Nu när över 80 procent av våra lagar stiftas av EU styr britterna inte ens sig själva. Den gemensamma fiskeripolitiken har fördärvat Storbritanniens fiskeindustri och orsakat en ekologisk katastrof på brittiska vatten. Med tanke på EU:s förflutna, varför skulle vi tro att EU:s havspolitik skulle vara mindre katastrofal än den gemensamma fiskeripolitiken?

  Talmannen. – Parlamentsledamöterna är mycket intresserade av att ställa en rad andra frågor, och jag anser att vi bör utnyttja denna viktiga debatt helt och fullt.

Herr kommissionsledamot! Jag vill fråga om ni kan ge ett kort svar så att vi kan ge ordet till andra ledamöter och sedan avsluta där.

  Joe Borg , ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Angående den fråga som ställdes av Luís Queiró vill jag understryka att vi förväntar oss stort stöd. Vi kommer att hålla ett informellt ministermöte den 22 oktober för att höra alla medlemsstaters synpunkter om det paket som vi föreslår. Vi hoppas att detta paket kommer att godkännas av Europeiska rådet i december. Det är ett första steg. Emellertid måste vi vara försiktiga och försöka att inte överdriva det som kan uppnås på kort sikt.

Om detta visar sig vara framgångsrikt och om de första initiativ som lanseras visar sig lyckade, då kan vi vända oss till medlemsstaterna för att se om det finns en vilja att gå vidare i riktning mot större integration av havsfrågor.

Emellertid är det viktigt att understryka att detta är en politik som inte grundas på ett lagstiftningsförfarande utan på skapandet av incitament, på att underlätta och skapa de nödvändiga verktygen för att kunna få till stånd mer samordning, mer samarbete och större deltagande från aktörerna.

Så, om man ser på handlingsplanen, kan man tydligt se att den grundläggande principen är att inrätta vissa sektorsöverskridande verktyg som behövs för att utveckla en integrerad strategi för havsfrågor och även börja överväga sektoriella åtgärder på ett mer övergripande sätt, och därför beakta vilken effekt det till exempel skulle få om fiskebeslut fattas om andra sektorer och tvärtom.

Angående den andra frågan skulle jag vilja understryka att vi i samband med havspolitiken faktiskt i dag också har antagit ett meddelande från kommissionsledamot Vladimír Špidla där en diskussion inleds om utestängning av arbetstagare inom sjöfartssektorn – inom sjötransporter och fiske – från den vanliga arbetsrätten.

Vi behöver undersöka detta för att se om det finns en möjlighet att minska dessa skillnader, till att börja med, så att skillnaderna mellan arbetstagare till lands och till sjöss minskas utan att man skapar problem för konkurrenskraften, med tanke på att vi har att göra med en internationell sektor. Vi måste därför göra detta tillsammans med aktörerna så att vi på detta sätt kan ge dem incitament och främja upphävandet av dessa skillnader mellan arbetstagare till lands och till sjöss.

När det gäller den fråga som togs upp av Gerard Batten vill jag säga att en havspolitik, en integrerad strategi för havsfrågor, inte handlar om att EU uppfinner hjulet på nytt. Det är något som redan har gjorts av länder som Förenta staterna, Kanada, Australien och nu Japan, och vi sackar på sätt och vis efter. Vi behöver öka farten så att vi blir jämbördiga med våra internationella partner i havsfrågor.

Låt mig påminna Gerard Batten om att Storbritanniens fiskeproblem härrör från tiden före införandet av den gemensamma fiskeripolitiken. Vi minns alla händelser som torskkrigen mellan Storbritannien och Island, som ägde rum före införandet av den gemensamma fiskeripolitiken.

Vi talar om ett problem med överfiske och fiskerättigheter som redan fanns och som vi försöker att lösa genom en mer rationell strategi för fiskeriförvaltningen inom ramen för den reviderade gemensamma fiskeripolitiken.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Även jag vill gratulera kommissionsledamot Joe Borg till hans mycket viktiga dokument om den integrerade strategin. Jag håller med om det som kommissionens ordförande José Manuel Barroso sa i dag om att en stor del av vår framtid ligger i den outnyttjade potentialen hos oceanerna och haven och att denna politik kommer att generera tillväxt och sysselsättning. Vi måste ta tillvara alla möjligheter som haven och oceanerna ger oss, samtidigt som vi alltid handlar på ett hållbart sätt.

Kommissionsledamot Borg! Jag stöder ert arbete om havsforskning, havsteknik och innovation och ert åtagande om Aberdeendeklarationen. Jag skulle vilja ge mitt erkännande till Irlands bidrag, särskilt genom det irländska marininstitutet (Irish Marine Institute) och dess bidrag till upprättandet av denna politik. Jag välkomnar ert tillkännagivande av det dokumentpaket som ska lanseras under den nuvarande kommissionens mandatperiod. Men eftersom ni bara har två år kvar undrar jag om det är mer en förhoppning än en förväntning att hela listan på konkreta åtgärder faktiskt kommer att genomföras av er? Kommissionsledamot Vladimir Špidlas presentation i dag om översynen av undantag från arbetsrätten inom sjöfartssektorn och kommissionsledamot Andris Piebalgs rapport om kopplingarna mellan EU:s energipolitik och den nya integrerade havspolitiken är en mycket bra start, men hur många av de andra delarna i det paket som ni presenterade i dag kommer att kräva separata lagförslag?

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (RO) Även jag vill gratulera kommissionsledamoten till den integrerade strategin.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att Europeiska unionen efter Rumäniens och Bulgariens anslutning nu gränsar mot Svarta havet, ett nytt hav, och det är viktigt för oss att främja den gemensamma havspolitiken i denna region. Jag vill också att delta- och mynningsområdena ska skyddas och omfattas av den gemensamma havspolitiken. Dessutom vill jag att åtgärderna för att bekämpa föroreningar till havs ska utvidgas till att även gälla inre vattenvägar, dvs. floder som utmynnar i hav och oceaner, och de industrialiserade områdena längs kusterna.

Jag anser att kommissionsledamotens meddelande är viktigt när det gäller arbetsförhållandena för sjömän och för dem som arbetar på skeppsvarv, och jag anser också att det är viktigt att ge största möjliga stöd för att utveckla infrastrukturer och verksamheter i kustområdena.

  Josu Ortuondo Larrea (ALDE). – (ES) Fru talman! Först av allt vill jag uttrycka mitt missnöje med det sätt på vilket denna debatt leds här i parlamentet i dag. Jag var den första parlamentsledamot som räckte upp handen för att begära ordet, den första, och nu tvingas jag bli den sista, eller en av de sista, och jag får inte tala längre än en minut.

Sedan jag sagt detta vill jag gratulera kommissionsledamoten och kommissionen, både till detta meddelande och till allt arbete de har lagt ned under ett år då de har samrått med berörda parter. De har försökt utveckla en integrerad havspolitik för hela Europeiska unionen, och de har tagit hänsyn till havsmiljöns betydelse och de angrepp som den ständigt utsätts för genom mänsklig aktivitet.

I detta sammanhang vill jag fråga kommissionsledamoten om den militära sektorn, vars verksamhet ibland inverkar störande på havsmiljön, också kommer att beaktas i gemenskapens politik på detta område för att förhindra intrång på miljön?

Dessutom förekommer ständigt okontrollerad dumpning. När kommer det att införas svarta lådor för att övervaka all hantering av vätskor i fartygens barlastutrymmen och tankar?

  Talmannen. – Herr Ortuondo! Eftersom jag inte var närvarande i början av debatten känner jag inte till den turordning som ni nämnde.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Fru talman! EU:s havspolitik är ett av de viktigaste initiativ som den nuvarande kommissionen kommer att ha goda skäl att minnas, i synnerhet om den förstår att dra nytta av utökningen av den och av den politiska kraft som utvidgningen innebär när vi vill rädda havsmiljön.

Jag vädjar nu till kommissionen att vidta särskilda åtgärder för att rädda ett av EU:s mycket speciella hav, Östersjön. Jag vill ställa följande fråga. Skulle kommissionen kunna uppfatta Östersjön inte bara som en miljöutmaning utan också som en politisk utmaning? Om detta döende hav kan räddas kan vi visa allmänheten att unionen verkligen gör nytta och att vi tillsammans har mycket större förutsättningar att rädda vår miljö än vi har ensamma.

  Joe Borg , ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Först av allt vill jag ta upp den fråga som ställdes av Avril Doyle. Ja, jag vill upprepa att vi har fått ett stort stöd från forskarsamhället. Aberdeendeklarationen var mycket välkommen, och Irland var mycket stödjande. När det gäller den anmärkning som gjordes skulle jag vilja betona att detta inte är mitt initiativ. Det är ett beslut från kommissionen som har antagits och, oberoende av de inbegripna personerna, kommer det utan tvekan att finnas en kontinuitet. Om vi under de första två åren kan konstatera att det är framgångsrikt är jag säker på att den nya kommissionen kommer att vara mer än villig att ta över denna framgångsrika linje. Så det är en avgörande tvåårsperiod där vi behöver se till att de inledande fröna till en framtida havspolitik verkligen börjar gro. På detta sätt kan vi garantera att framtida kommissioner, med stöd från Europaparlamentet, Regionkommittén och säkert med stöd från ministerrådet, kommer att kunna förverkliga denna havspolitik.

Om den andra frågan som togs upp om inre vattenvägar råder det inget tvivel om att inre vattenvägar är en mycket viktig del av hela begreppet havspolitik, precis som kusterna och kustområdena är en mycket väsentlig del av havspolitiken. Nästa vecka kommer faktiskt vice ordförande Jacques Barrot att presentera ett paket som omfattar inre vattenvägar, som inbegriper en hamnpolitik och som därför även omfattar inlandshamnar. Så hela ramen som gäller vattenvägar och hamnar – också inlandshamnar – är en del av detta paket som kommer att presenteras nästa vecka.

Apropå den fråga som togs upp av Josu Ortuondo Larrea om militära aktiviteter behöver man understryka att, vare sig dessa aktiviteter ska inkluderas i gemenskapspolitiken eller inte, så går vi här in på ett mycket känsligt område som gäller medlemsstaternas självständighet. Därför måste man vara försiktig. Om ni vill att denna havspolitik ska lyckas bör vi genomföra den i samarbete med medlemsstaterna. Där medlemsstaterna är villiga att ta steg i riktning mot till exempel gemensamma åtgärder som gäller nationella kustbevakningstjänster, miljöfrågor, fiskefrågor, frågor om olaglig invandring samt frågor om narkotikasmuggling och människosmuggling, så anser jag att det i dessa fall finns stort utrymme för ett system med nationella kustvakter som samordnas på ett effektivare och mer verkningsfullt sätt. Detta kan ske till exempel genom delning av olika medlemsstaters resurser, genom utbyte av information och genom inrättande av nödvändiga verktyg, som till exempel kartläggning av haven, som kunde vara en tillgång för kustbevakning och annan verksamhet. Men om vi å andra sidan går in på mycket känsliga militära aspekter så skulle detta kunna vara mycket svårare att hantera. Mitt grundläggande budskap är att om vi vill att en integrerad havspolitik ska lyckas så måste vi genomföra den hand i hand med medlemsstaterna, som i alla fall har det största ansvaret att se till att de nödvändiga instrumenten finns på plats för att en sådan politik ska lyckas.

När det gäller frågan om Östersjön råder det, som jag sa i ett tidigare svar, inga tvivel om att havspolitiken måste utformas med hänsyn till de särskilda egenskaperna eller kännetecknen hos EU:s olika havsområden. Om det finns särskilda problem, som det finns när det gäller Östersjön, så måste havspolitiken därför omfatta verktyg för att ta itu med dessa problem i Östersjön. Om det finns särskilda ekologiska problem i Östersjön som behöver hanteras och som kan hanteras på ett eller annat sätt, bör vi göra vårt yttersta för att åstadkomma detta. När det till exempel gäller fiske vidtar vi åtgärder för att mot olika odds försöka uppnå ett hållbart fiske i Östersjön. Vi vidtar också åtgärder för att försöka åtgärda de problem som finns med transportleder för sjöfart genom Östersjön. Sålunda skulle en integrerad strategi för havsfrågor verkligen innebära att vi beaktar alla dessa problem och försöker få till stånd större samordning mellan de olika aktörerna och mellan de olika medlemsstaterna och även tredjeländer såsom Ryssland, i fråga om Östersjön, så att vi på det sättet kan uppnå ett bättre resultat för förvaltningen av Östersjöns olika delar.

  Talmannen. – Tack, herr kommissionsledamot! Jag ber de ledamöter som inte fick möjlighet att tala om ursäkt. Det verkar som om vi måste avsätta mer tid till sådana debatter som denna.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 11 oktober 2007.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Kommissionen har lagt fram sitt förslag till en ”vision” och ”handlingsplan” för en framtida ”integrerad havspolitik” på EU-nivå. Även om det inte har varit möjligt att utföra den analys som krävs (man får inte glömma att djävulen gömmer sig i detaljer) är mina första reaktioner följande:

- Varje initiativ på detta område måste garantera medlemsstaternas behörighet när det gäller territoriell förvaltning, särskilt av deras territorialvatten och exklusiva ekonomiska zoner (EEZ). Detta kan exemplifieras av: resursutnyttjande, transporter, forskning, gränskontroller och gränssäkerhet, regional planering, miljön eller ekonomisk verksamhet som till exempel fiske. Vi bör alltså inte ha någon trojansk häst som under den så kallade subsidiaritetsprincipens täckmantel utgör ett hot mot medlemsstaternas suveränitet.

- Den ”sunda ekonomiska bas” som nämns för ”havspolitiken” bör inte skapas på bekostnad av Europeiska fiskerifonden eftersom nya och större ekonomiska resurser bör anslås för att klara av de nya prioriteringarna.

- Havsodling bör inte främjas eftersom detta inte skulle leda till optimala resultat inom fiskerisektorn med tanke på dess strategiska betydelse för olika länder som till exempel Portugal. Den socioekonomiska hållbarheten bör i detta sammanhang säkerställas genom lämpliga politiska insatser och ekonomiska resurser.

  Robert Navarro (PSE), skriftlig. – (FR) Med denna ”blå bok” tar Europeiska unionen ett steg framåt. Även om det är beklagligt att Europeiska kommissionen på vissa punkter – till exempel frågan om en europeisk kustbevakning och en europeisk flagga – har tvingats sänka sina ambitioner på grund av bristande stöd från vissa medlemsstater är detta dokument en bra utgångspunkt. Jag hoppas att alla löften det innehåller kommer att infrias. Finansieringsfrågan kommer dock att vara avgörande, vilket kommissionen själv inser. Kommer våra ministrar att axla sitt ansvar?

För övrigt gläder det mig särskilt att kommissionen har beslutat att ta itu med en översyn av sociallagstiftningen inom sjöfartssektorn där den traditionella lagstiftningen om anställning och anställningsskydd inte är tillämplig. Det var verkligen hög tid! Denna avgörande faktor för att kunna göra yrkeskarriärer inom sjöfartssektorn attraktiva bör därför hjälpa EU att skydda sin sakkunskap på sjöfartsområdet.

20. Kvinnomord i Mexiko och Centralamerika

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Raül Romeva i Rueda, för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om mord på kvinnor (kvinnomord) i Mexiko och Centralamerika samt Europeiska unionens roll i kampen mot denna företeelse (2007/2025(ΙΝΙ)) (Α6-0338/2007).

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), föredragande. – (ES) Fru talman! Även om kvinnomord är ett globalt problem finns det områden i världen som har tilldragit sig särskilt stor uppmärksamhet på grund av företeelsens omfattning och komplexitet.

Dessa platser återspeglar också på ett mycket beklagligt sätt många av de problem som i varierande grad drabbar samhällen styrda av sociala mönster som bygger på en patriarkal kultur. Detta är till exempel fallet när det gäller Mexiko och länderna i Centralamerika.

Det var faktiskt i Mexiko som begreppet kvinnomord började utformas, särskilt när den särskilda kommissionen för att utreda fall av kvinnomord i Republiken Mexiko under kongressledamoten Marcela Lagardes ordförandeskap fastställde att begreppet syftade på – och jag citerar – ”samtliga brott mot mänskligheten som omfattar mord, frihetsberövande och försvinnanden som drabbar kvinnor och flickor i ett sammanhang där det råder institutionella brister”.

Kort sagt är det ett sammanbrott för rättsstaten som gynnar straffrihet. Även om begreppet fortfarande håller på att utvecklas förespråkar en del användningen av termen ”kvinnomord” (”feminicide”) för att skilja den från ”mord” (”homicide”) ...

Jag vill be om lite tystnad i kammaren.

föredragande. – (ES) Tack, fru talman. Jag fortsätter.

Jag sa att även om begreppet befinner sig i ständig utveckling finns det faktiskt en del som anser det nödvändigt att tala om kvinnomord till skillnad från begreppet mord, och det är viktigt att termen ”kvinnomord” riktar uppmärksamheten mot den mest oroväckande företeelsen i vår tid: mord på kvinnor av den enkla anledningen att de är kvinnor.

Under de senaste två åren har Europaparlamentet lagt ned en hel del arbete på denna fråga, och en viktig milstolpe i denna process kommer att vara när parlamentet i morgon, den 11 oktober, antar betänkandet om mord på kvinnor (kvinnomord) i Mexiko och Centralamerika samt Europeiska unionens roll i kampen mot denna företeelse.

Betänkandet är också resultatet av en lång och intensiv dialog med alla berörda sektorer och åtskilliga kompromisser mellan de politiska grupperna. Jag vill faktiskt ta tillfället i akt och tacka alla skuggföredragandena för deras stöd och tala om för er att två i detta sammanhang viktiga personer är närvarande här i dag, nämligen Marjo Searle och Arsène Van Nierop, mödrar till respektive Brenda och Hester som båda mördades i Mexiko.

Genom att anta betänkandet kommer Europaparlamentet att driva samma linje som andra institutioner som redan har uttryckt sina ståndpunkter i frågan, bland andra Europarådet och Förenta nationerna och olika parlament och regeringar runtom i världen. Innehållet i betänkandet kommer att innebära betydande framsteg både genom att problemet definieras och genom att olika parter tar ansvar för att bekämpa och utradera det.

En av de principer som formuleras i betänkandet är att man som utgångspunkt för varje analys måste kunna känna igen de många olika formerna av detta brott och de många olika bakomliggande orsakerna.

Det är till exempel säkert att anledningen till att fallet Ciudad Juárez har fått så stor publicitet – fler än 400 kvinnor har mördats sedan 1993 – till stor del är att det är en gränsstad med de problem som är typiska för sådana områden. Men det finns också många andra faktorer som kräver ansträngningar och samordnade offentliga insatser.

Några av dessa insatser är: att bedriva förebyggande verksamhet, att investera i utbildning för att skapa jämställdhet och bryta det patriarkala kulturmönstret, att förbättra insamlingen av uppgifter och att effektivisera de rättsliga undersökningarna, att underlätta och påskynda rapporteringen av brott, att undervisa poliser, domare, åklagare och läkare om denna typ av brottslighet och att övervaka lokala företag och multinationella företag med verksamhet i området, företag av vilka många behandlar kvinnliga arbetstagare på ett sätt som gör dem otroligt sårbara. Vidare krävs det rättsliga reformer och införlivande av förordningar på lämpliga nivåer i samhället och slutligen ett särskilt kraftfullt stöd till offren och deras familjer.

När det gäller den sistnämnda frågan vill jag dock här med djupt beklagande rapportera att offren i många fall föraktas eller till och med betraktas som brottslingar. Deras familjer förföljs och anklagas till och med för att skada den goda bilden av en stad eller ett land helt enkelt därför att de vill öka medvetenheten om problemet och därför att de vill kräva, och faktiskt också kräver, rättvisa.

De som har det främsta och största ansvaret för att genomföra alla de föreslagna åtgärderna är uppenbarligen regeringsinstitutionerna i de direkt berörda länderna, och i detta fall är det fråga om Mexiko och länderna i Centralamerika.

Det är dock fullständigt berättigat att EU-institutionerna tar ställning och gör specifika utfästelser i fråga om detta problem med tanke på att Europeiska unionen har ett associeringsavtal med Mexiko, som för övrigt innehåller en klausul om demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna, och med tanke på att ett liknande avtal dessutom håller på att framförhandlas med den centralamerikanska regionen.

Ingen bör uppfatta detta som att Europeiska unionen lägger sig i ett annat lands inre angelägenheter, särskilt med tanke på att problemets omfattning kräver större ansträngningar och engagemang från hela världen, särskilt från EU, även om det har gjorts betydande framsteg, vilket också påpekas i betänkandet.

Kort sagt hoppas jag att vi efter alla dessa månader har kommit fram till den nödvändiga enigheten och samstämmigheten så att resolutionen vid omröstningen i morgon kommer att antas av en majoritet i parlamentet varigenom vi äntligen sänder ett tydligt och kraftfullt budskap om vad det innebär att kämpa mot våld mot kvinnor, särskilt i de aktuella regionerna.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Som kvinna och även som kommissionsledamot vill jag först av allt tacka utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män för dess försvar av kvinnor i Europa, men också över hela världen.

Detta betänkande, som presenterades i dag, ska verkligen förstås utifrån ett sammanhang av en global kamp mot könsrelaterat våld. Det är så vi ser det, och jag riktar ett stort tack till föredraganden, Raül Romeva i Rueda, för vad han sagt.

Kvinnomord är en tragisk fråga som omfattar ett mycket vidare problem, det som gäller våld mot kvinnor, vilket vi måste bekämpa på alla nivåer – på lokal, men också på global nivå. Jag skulle vilja berätta för er om vad vi som kommission gör för att ta itu med frågan om könsrelaterat våld i allmänhet, och även i synnerhet, genom vår politik för yttre förbindelser i Mexiko och i Centralamerika.

Om ni tillåter skulle jag också vilja säga några ord om mitt besök nyligen i området, eftersom jag var där så sent som förra veckan (men inte i Mexiko). Jag besökte Panama, El Salvador, Honduras och Nicaragua. Jag hade redan varit i Mexiko och jag kommer med största sannolikhet att åka dit nästa år.

Jag kan tala om att kommissionen går i frontlinjen i sina insatser för att förebygga våld mot kvinnor. Låt mig påminna er om att kommissionen den 8 mars 2006 utfärdade vad vi kallar en färdplan för jämställdhet mellan män och kvinnor, där det anges att utrotningen av alla former av könsbaserat våld är ett prioriterat mål.

I mars i år antog vi ett meddelande om jämställdhet i utvecklingssamarbetet, där det betonas att könsrelaterat våld i alla dess yttringar kränker kvinnors mänskliga rättigheter och är ett allvarligt hinder för att uppnå jämställdhet, utveckling och fred.

Kommissionen stöder också projekt för utbildning och medvetenhetshöjande insatser för att involvera alla ungdomar i program som syftar till att ändra deras beteende när det gäller våld mot flickor och kvinnor.

Som jag sa var jag till exempel precis i El Salvador, där jag tittade på ett program som kallas ”Pro Jóvenes”, som riktar sig till flickor och pojkar – men särskilt till flickor – som antingen redan har varit medlemmar i de gäng som kallas Maras, eller som kan komma att gå med, för att förhindra dem att göra detta. Jag blev mycket imponerad av detta program.

Det nya europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter ger också ett stort utrymme för verksamhet på jämställdhetsområdet.

När det gäller situationen i Mexiko skulle jag vilja påpeka att förbindelserna mellan EU och Mexiko grundar sig på vårt allmänna avtal från 1997, där mänskliga rättigheter i artikel 1 definieras som ett grundläggande element i förbindelserna mellan EU och Mexiko. Utifrån detta har båda parter upprättat vad jag ser som ett fruktbart samarbete tills vidare inom området mänskliga rättigheter och rättvisa, ett samarbete som sedan förverkligas genom våra olika kommissionsprogram som genomförs av Mexikos federala myndigheter, samt genom projekt som också genomförs av icke-statliga aktörer och frivilligorganisationer. De mexikanska myndigheterna håller oss också informerade om könsrelaterat våld i Mexiko. Vi fick veta att ett stort antal fall har lösts och att många andra håller på att utredas.

Mitt senaste personliga samtal med den nya mexikanska utrikesministern – även hon kvinna, som ni vet – ägde rum i Santo Domingo, där vi tog upp denna fråga om kvinnomord och där jag fick en del relevant information om vad Mexikos regering gör. Mexiko har också en särskild rådgivare för mänskliga rättigheter, en annan dam som också arbetar särskilt med denna fråga.

När det gäller Centralamerika som region är det i Guatemala som problemet är mest allvarligt. Vår strategi har varit att ta upp frågan, både i vår dialog med myndigheterna och genom ett antal aktiviteter som gäller frågan om våld mot kvinnor. Detta inbegriper att integrera jämställdhetsperspektivet i alla samarbetsprogram.

Kommissionen organiserade också, i mars förra året, en viktig kommunikationskampanj riktad till ungdomar och beslutsfattare om hur man kan stoppa våldet mot kvinnor. Under samma period välkomnade vi också skapandet av en nationell kvinnomordskommission, bestående av tjänstemän från den verkställande makten, rättsväsendet och även kongressen, och sammanlagt 18 statliga institutioner.

Nyligen noterade vi också inrättandet av en internationell kommission mot straffrihet i Guatemala, vilken vi också starkt stöder. Som en del av detta kommissionsprogram till stöd för rättsväsendet ägnas en särskild del åt kvinnomord, särskilt verksamhet som utförs av det så kallade Ceprom. Detta är det ansvariga kontoret, med vilket vi har ett samförståndsavtal om samarbete.

Låt mig också nämna vårt stöd till förberedelserna inför översynen av lagen mot kvinnomord, nu före kongressen, med syftet att se över strafflagen.

Låt mig slutligen säga att jag fann mycket goodwill och en positiv anda gentemot EU i denna fråga under min resa till Centralamerika. Jag var mycket positivt överraskad av intresset för att förbättra den regionala integrationen och den samarbetsinriktade hållningen även inför de kommande förhandlingarna om ett associeringsavtal. Det var mycket betydelsefullt att se att även Panamas intresse var mycket större än väntat. Jag ser fram emot möjligheten att alla där kan delta.

Det första budskapet jag förde fram där var vikten av att uppnå framsteg med de förhandlingar som slutligen kommer att inledas vid San José-processen i Costa Rica. Detta är viktigt eftersom en politisk dialog kommer att föras där. Det kommer att bli ett samarbetsprogram och det kommer också att föras förhandlingar om frihandel. Men det kommer att vara ett koncentrerat program.

Social sammanhållning kommer att tillhöra de viktigaste frågorna i hela Latinamerika, inklusive Centralamerika, och där har detta program också mycket stor betydelse.

Ungdomsvåld och våld mot kvinnor är frågor som vi menar måste tas upp där eftersom vi måste göra allt för att minska våldet i samhället.

  Anna Záborská, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi kan inte bortse från att kvinnomord är en verklighet i Centralamerika. I många regioner i världen lämnar kvinnorna ett väsentligt bidrag till mänsklighetens mest värdefulla samhällsstrukturer. Tack vare sin kvinnliga intuition berikar kvinnorna vår förståelse av världen. De bidrar till att göra relationerna människor emellan mer uppriktiga och äkta.

Nu är det dags att fördöma och allvarligt bestraffa alla former av våld mot kvinnor, inte bara i Centralamerika utan också i åtskilliga länder i EU. I detta avseende skulle det vara utomordentligt betydelsefullt om kvinnor medverkade genom att ge materiellt stöd och bistånd till offren för detta våld.

Om EU-medlemsstaterna genom sina erfarenheter kan bidra till att lösa problemen bör vi ställa vår sakkunskap till förfogande. Därför är jag fortfarande övertygad om att bilateralt samarbete mellan medlemsstaterna och staterna i Centralamerika kan vara effektivt.

Jag kan uppriktigt försäkra att det är ett känsligt arbete som har utförts av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag tackar föredraganden Raül Romeva i Rueda för hans politiska känslighet och samarbetsvilja. Vi har gemensamt kommit överens om ett antal ändringsförslag. Om dessa ändringsförslag antas kan vi vara stolta över ett arbete som kanske förbättrar kvinnornas situation och därigenom hela det centralamerikanska samhället.

  Edite Estrela, för PSE-gruppen. – (PT) Jag vill börja med att gratulera föredraganden till det utmärkta arbete som har utförts, till den pågående dialogen med skuggföredragandena och till hans öppenhet och mottaglighet för de förslag som lämnats till honom. Många människor har medverkat i processen, och jag anser att detta är alltigenom exemplariskt.

Den socialdemokratiska gruppen kommer därför att stödja innehållet i betänkandet och de ändringsförslag som har lagts fram. När det finns problem av något slag vet vi att det alltid är kvinnor som lider mest runtom i världen, i Europa, Amerika, Asien, överallt. Fattigdom och socialt utanförskap är kvinnors lott liksom våld, psykiskt och fysiskt våld och extremt våld som leder till döden. Betänkandet handlar om detta extrema våld som har lett till döden för många kvinnor i de centralamerikanska länderna och i Mexiko.

Som medlem av delegationen för förbindelserna med länderna i Centralamerika fick jag tillsammans med föredraganden höra häpnadsväckande berättelser och rapporter från många företrädare för icke-statliga organisationer. Vi vet att det begås många kvinnomord i Guatemala och i Ciudad Juárez. Kvinnomord kan inte förklaras enbart i termer av ett allmänt våldsklimat, vilket också nämns i betänkandet. Det är nödvändigt att ta hänsyn till sammanhanget och den diskriminering av kvinnor som fortfarande pågår, och det är oerhört tragiskt att förövarna i många fall förblir ostraffade. Dessutom har vi det fall som nämns i betänkandet, dvs. de två nederländska medborgare som också föll offer för kvinnomord.

Även om vissa framsteg har gjorts och vissa åtgärder har vidtagits är detta därför inte tillräckligt. Vi måste gå mycket längre, och framför allt måste vi skapa effektiva skyddsåtgärder för vittnen och offer så att förövarna kan straffas och Europaparlamentets delegationer till dessa länder alltid kan föra upp denna punkt på dagordningen.

  Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Våldet mot kvinnor i Mexiko och Centralamerika har på senare år nått dramatiska proportioner, och tusentals kvinnor har blivit offer för våldsamma dödsfall. Dåden har vid många tillfällen varit extremt grymma och har ofta föregåtts av sexuell misshandel och tortyr.

Fast gärningsmännen bakom sådana avskyvärda brott i många fall är sjuka individer är ofta organiserad brottslig verksamhet i hög grad inblandad, och kopplingen till människosmuggling, prostitution och narkotika är ofta tydlig.

Det är mycket ledsamt att rättssäkerheten i Mexiko och i centralamerikanska länder ibland lämnar mycket övrigt att önska, antingen på grund av verkliga organisatoriska brister inom polis- och rättssystemet, eller på grund av korruption och straffrihet.

Föredraganden, Raül Romeva i Rueda, bör gratuleras till att han har sett till att detta betänkande är tillräckligt starkt för att sända ut det nödvändiga budskapet inte bara till regeringarna i de berörda länderna, utan också till världen som helhet, om den fullkomligt oacceptabelt höga nivån av kvinnomord i de tidigare nämnda staterna.

Det lilla antal slutliga ändringsförslag – vilka för övrigt har föredragandens fulla stöd – är bra och gör betänkandet mer fullständigt. Min grupp stöder helt alla dessa ändringsförslag.

Man kan hoppas att detta betänkande kommer att röstas igenom i kammaren med en mycket stor majoritet, så att man ger en mycket tydlig signal till alla berörda att problemet med kvinnomord i Centralamerika, liksom även i andra delar av världen, är en fråga som bör tilldra sig hela vår uppmärksamhet och som kräver mycket drastiska och effektiva motåtgärder.

  Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Som medlem av delegationen till den gemensamma parlamentarikerkommittén EU–Mexiko vill jag särskilt tacka utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och i synnerhet föredraganden för att detta problem har tagits upp, ett problem som också har kastat en skugga över många diskussioner med våra kolleger i Mexiko. Jag hoppas på en mycket bred majoritet i morgon, en majoritet som uttrycker en enda uppfattning och som understryker hur seriöst vi har hanterat detta problem.

Med tanke på de förfärande siffrorna, rapporterna om trakasserier av vittnen och försvarsadvokater, dödshot och hot om tortyr, trakasserier av familjer och om förhållanden som absolut inte kan accepteras är det Europeiska unionens plikt att tala klarspråk, och det är också dess plikt att påpeka denna företeelses speciella karaktär. Den innebär en synnerligen dramatisk utveckling av en global företeelse när det gäller det sätt på vilket kvinnor behandlas, och detta sätt att behandla kvinnor måste snarast upphöra nu under 2000-talet.

Problemet måste hanteras på ett mycket vänskapligt sätt med våra kolleger i de berörda länderna eftersom en positiv utveckling endast är möjlig i ett samhälle när kvinnor kan leva fria från fruktan och aggression och när de hot som riktas mot dem och som de utsätts för därför att de är kvinnor i vederbörlig ordning leder till åtal.

Jag välkomnar därför alla de positiva åtgärder som beslutas här. Vi behöver vittnesskydd, vi behöver ett bättre rättssystem, vi behöver utbildning. Jag tror att vi då kommer att kunna stödja kvinnorna i Mexiko och Latinamerika för att de ska få en skyddsnivå som vi kan acceptera.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Tack fru talman! Jag vill rikta ett stort tack till föredraganden som har gjort ett alldeles utmärkt arbete och också tacka för hans engagemang och den kunskap som han har på detta område, och jag vill direkt säga att vår grupp till fullo stödjer detta betänkande.

Denna form av kvinnomord som vi diskuterar nu har ökat, framför allt i de områden där vi har företag som investerar i fabriker med legotillverkning och där kvinnor är totalt beroende av männen, socialt, ekonomiskt, på alla områden. De unga kvinnor som anställs i dessa monteringsfabriker riskerar inte bara att drabbas av det ökade våldet utan de arbetar dessutom under mycket förnedrande villkor som förstärker bilden av kvinnan som en underlägsen varelse som man kan mörda, tortera, frihetsberöva osv. Jag noterar vad kommissionen har angett för åtgärder, men jag skulle också vilja säga att jag vill se ännu hårdare och skarpare påtryckningar från EU:s sida mot dessa länder. Vi måste visa att det är fullständigt oacceptabelt att man skriver under avtal om respekt för mänskliga rättigheter samtidigt som dessa mord ändå fortsätter. Vi skulle kunna frysa handelsavtalen tills vi ser att man lever upp till de krav som vi har rätt att ställa, tills dess att regeringarna i de aktuella länderna t.ex. sätter in tillräckliga resurser för att hitta och döma förövarna. Denna omfattande brutalitet mot kvinnor har nu faktiskt pågått i närmare tio år och istället för att minska så har den faktiskt ökat, så det är hög tid för åtgärder. Tack!

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Fru talman! Även jag vill tacka föredraganden för hans arbete och särskilt för hans villighet att uttrycka parlamentets ofrånkomliga och orubbliga engagemang för det allvarliga och akuta problem som våld mot kvinnor är.

Jag välkomnar att betänkandet efter att ha behandlats i utskottet har blivit mer balanserat och mindre patriarkaliskt och att det har fått rätt perspektiv eftersom våld mot kvinnor sorgligt nog inte är begränsat till en region, ett land eller en kontinent utan är globalt och universellt, och detta bör vi beakta i parlamentets framtida arbete.

Tyvärr förekommer våld mot kvinnor även i Europeiska unionen, kanske under andra omständigheter. Utan att gå vidare vill jag säga att statistiken i mitt land är förkrossande: 166 000 fall som rapporterats till domstolar, 48 000 häktade förra året (en var tolfte minut) och nästan 70 kvinnomord. Det senaste inträffade igår: en kvinna fick halsen avskuren av sin partner.

Jag anser att denna förfärliga statistik bör få oss att grundligt tänka igenom vårt parlaments roll. Jag ser inte parlamentet som en domstol som bestraffar och gör pompösa uttalanden utan som en institution som har sina egna effektiva strategier som innebär att vi genom ömsesidiga överenskommelser med våra partner och genom dialog, samarbete och utbyte av god praxis försöker finna lösningar för att kunna utrota denna företeelse.

I betänkandet åberopas fallet Mexiko som är mycket viktigt. Detta är ett land som över huvud taget har en hög våldsnivå. EU-medborgare har fallit offer för detta våld, och vi stöder deras familjer. Men vi måste också inse att det är ett samhälle som kämpar, som inte är nöjt med situationen och som modigt kämpar för att bemästra detta problem genom att mobilisera statliga, federala och lokala myndigheter och hela samhället och alla dess politiska partier, och därför innehåller betänkandet ett erkännande av de framsteg som har gjorts.

Det sista jag vill säga är att det är viktigt att be kommissionen att snabbt och ambitiöst slutföra handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna. Avslutningsvis vill jag säga att våld mot kvinnor är ett problem som handlar om misshandel, feghet och intolerans och framför allt är det ett problem som handlar om fruktan och maktlöshet, fruktan för att acceptera andras vilja och framför allt fruktan för att på fredlig väg verka för god vilja och förnuft och därvid utgå från argument, på fredlig väg och inte genom våld.

  Zita Gurmai (PSE). – (HU) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka Raül Romeva i Rueda för hans betänkande där han tar ställning till ett mycket viktigt problem. Som kollega är jag mycket glad att han tar kvinnors situation på så stort allvar.

Våld mot kvinnor är en kränkning av de mänskliga rättigheterna som hindrar kvinnor från att utöva sina grundläggande rättigheter. Det räknas därför som ett av de största globala hindren för jämställdhet mellan könen i samhället. Denna företeelse förekommer i olika utsträckning men den finns över hela världen, och därför är det nödvändigt att vidta globala insatser i överensstämmelse med den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

Staterna själva, i detta fall Mexiko, har ansvar för att respektera och skapa frihet och trygghet för sina medborgare. Därför måste de se till att det finns instrument för förebyggande verksamhet, och de måste uppmärksamma och bestraffa våld mot kvinnor, även om våldet äger rum inom familjen.

Jag anser det mycket positivt att Mexiko genom lagstiftning har gjort insatser för ökad jämställdhet mellan män och kvinnor. När man vill bekämpa våldet mot kvinnor kan man dock inte begränsa sig till att enbart utnyttja rättsliga instrument eftersom detta är en komplex företeelse som kräver komplexa insatser, rättsliga, administrativa, förebyggande och rådgivande insatser, samt stöd till offren, dialog och övervakningsskyldigheter för den stat det gäller.

Europeiska unionen kan inte iaktta tystnad inför sådana grymheter eftersom den vid flera tillfällen har förbundit sig att verka för global jämställdhet och att förhindra våldet mot kvinnor. Unionen har också definierat färdplanen för jämställdhet under perioden 2006–2010, en färdplan som har offentliggjorts av Europeiska kommissionen och som kommissionsledamoten nämnde som en av kommissionens främsta prioriteringar.

Vid utformningen av EU:s externa förbindelser måste utvecklingen i fråga om mänskliga rättigheter och kvinnors jämställdhet betraktas som särskilt viktiga kriterier. Betänkandet är utmärkt, och jag rekommenderar att det antas.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Vi kan inte förbli likgiltiga för våldet mot kvinnor oavsett var i världen det äger rum, i synnerhet inte när det äger rum i våra egna länder. Därför följer vi särskilt uppmärksamt detta allvarliga problem i Mexiko och i en del länder i Centralamerika där det fortfarande begås kvinnomord som inte enbart kan tillskrivas ett allmänt våldsklimat. Vi vet att det också är nödvändigt att ta hänsyn till den diskriminering som äger rum på det lokala sociala och ekonomiska planet och som missgynnar kvinnor och som är ännu värre för de infödda kvinnor som lever i allvarlig fattigdom och ekonomiskt beroende, en situation som förvärras av kriminella gäng och deras verksamhet.

Även här uttrycker vi därför vår solidaritet med de kvinnor som är offer för sådant våld, och vi ansluter oss till kravet att skydda kvinnors rättigheter och respektera deras värdighet. Vi stöder naturligtvis betänkandet av vår kollega Raül Romeva i Rueda.

  Maria Badia i Cutchet (PSE). – (ES) Fru talman! Först skulle jag också vilja gratulera föredraganden till detta betänkande. Jag skulle vilja belysa några ämnen i det, och dessutom ta upp en aspekt som jag anser kanske saknas.

För att bekämpa kvinnomord och straffrihet måste vi angripa på flera olika fronter. På kort sikt måste vi eliminera all diskriminering i lagstiftningen, förenkla brottsrapportering och skyddsåtgärder för offer, vittnen och familjemedlemmar samt förbättra de juridiska systemen och fängelsesystemen.

Jag håller helt och hållet med om att EU måste erbjuda dessa länder sitt fulla stöd för att man ska kunna övervinna svårigheter och förseningar i införandet av kvinnors rättigheter i lagstiftningen, uppmuntra ratificering av internationella avtal om skydd av mänskliga rättigheter samt stödja omarbetning och uppdatering av nationell lagstiftning inom området. Därför kommer jag att stödja Raimon Obiols i Germàs och Edite Estrelas ändringsförslag i denna riktning.

För att förbättra situationen på lång sikt krävs det att vi främjar utbildning i värden genom jämställdhets- och utbildningskampanjer samt att vi genom skolgång under barndomen ökar insikten och på så sätt främjar en social medvetenhet som leder till ett slut på våldet mot kvinnor och myndigheternas stigmatisering av offren.

Det jag kanske anser saknas är ett mer specifikt omnämnande av utbildningsfrågan. Jag menar att alla de ansträngningar vi gör i denna riktning kommer att hjälpa till att eliminera denna skamfläck, som inte borde finnas i 2000-talets samhälle.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (DE) Fru talman! Ett stort tack för den här synnerligen viktiga debatten, och i synnerhet ett uppriktigt stort tack än en gång till föredraganden.

Som jag nyss sa är frågan givetvis mycket viktig för mig som kvinna och som kommissionsledamot med ansvar för yttre förbindelser och europeisk grannskapspolitik, och det är helt riktigt att säga – som jag just gjorde i början – att det är en allmän fråga, som tyvärr påverkar oss alla i alla länder. Den rör även EU, men den är förstås mycket mer aktuell i fattiga länder som saknar verkliga socioekonomiska villkor, länder som saknar ett fungerande polissystem – vilket betyder att svårigheter uppstår även på upptäcktsstadiet – och även, i de flesta fall, ett effektivt juridiskt system. När allt kommer omkring är även det avgörande. Vi är också medvetna om att i många av länderna som har nämnts, såsom Centralamerika och Mexiko och många andra, förekommer fortfarande korruption, och maffiaorganisationer samarbetar i vissa fall med ledande personer inom domstolsväsendet. Det betyder att upptäcktsgraden fortfarande är mycket låg.

Jag håller med om mycket av det som har sagts i dag: för det första de rättsliga åtgärderna och sedan tillämpningsåtgärderna. Dessutom kan jag upprepa att kommissionen redan har program på plats, och den arbetar med dessa frågor. Tidsfaktorn har självfallet också tagits med i beräkningen. Tyvärr kan inte fenomenet utrotas på en dag, och det kan bara lösas i en miljö med socioekonomisk utveckling. Dessvärre är det någonting vi kommer att vara tvungna att brottas med för en tid framöver.

Förebyggande åtgärder måste givetvis vidtas. Jag har just tagit upp exemplet ”Pro Jóvenes” eftersom det är ett så intressant program. Om ni någonsin återvänder till El Salvador, eller Guatemala, men i synnerhet till El Salvador – skulle jag rekommendera er att ta en titt själva. Det är åtminstone en antydan till goda nyheter.

Jag kan bara bekräfta att vi givetvis ska fortsätta med våra program, och vi ska även fortsätta vår tveklöst kritiska dialog med Mexiko, men jag erkänner snabbt att, som José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra sa, Mexiko själva måste vara beredda att ta itu med frågan och ta upp fallet. När ett brott upptäcks för sent är det mycket svårt att bestämma alla händelsens aspekter. Följaktligen är det också oerhört viktigt att använda alla relevanta metoder från modern kriminalteknik, eftersom upptäckt är den första faktorn och rättvisa den andra. Självfallet är också frågan om allmän icke-diskriminering i samhället avgörande.

Jag kan bara försäkra er om att jag är helt och hållet på er sida i frågan.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen äger rum i morgon, torsdagen den 11 oktober 2007.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Zita Pleštinská (PPE-DE), skriftlig. – (SK) Den 8 mars 2007 på internationella kvinnodagen inledde utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män sin kampanj för utrotning av våldet mot kvinnor.

Betänkandet om kvinnomord i Mexiko och Centralamerika är en del av ett övergripande initiativ, vars mål är en global utrotning av våldet mot kvinnor. Det är framför allt i dessa länder som antalet våldsamma mord har ökat avsevärt under de senaste åren.

Enligt offentlig mexikansk statistik dödades 6 000 flickor och kvinnor mellan 1999 och 2006. Den mest oroväckande statistiken kommer i huvudsak från länder med djupt rotade ekonomiska klyftor i samhället, och i synnerhet de länder där kvinnor traditionellt är ekonomiskt beroende av män: länder som Guatemala, El Salvador, Honduras – det tredje fattigaste landet i Sydamerika – och Nicaragua.

Kvinnomorden i Ciudad Juárez och Guatemala är ytterst oroväckande, och därför välkomnar jag dagens debatt. Jag anser att det är bara genom djupgående analyser, som borde göras före toppmötet EU–LAC i Lima, som vi kan bedöma de vidtagna åtgärderna, inklusive de mexikanska myndigheternas erfarenhet, vilket kommer att bidra till att bekämpa våldet mot kvinnor både i EU och i Sydamerika.

Vi måste öka våra ansträngningar att skydda kvinnor mot alla sorters våld.

  Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Problemet med kvinnomord och straffrihet för förövarna i Mexiko och Centralamerika har inte förbättrats trots kraftiga ansträngningar. Därför borde regeringarna i Mexiko och de centralamerikanska länderna fortsätta att öka sina ansträngningar för att förebygga och upptäcka kvinnomord samt andra former av våld mot kvinnor.

I detta avseende skulle jag vilja be regeringarna i de centralamerikanska länderna att stärka sin övervakning av socialt företagsansvar hos maquiladora-företagen (underentreprenörer). Dessutom måste de europeiska principerna om jämställdhet och lika rättigheter för kvinnor och män påverka EU:s proaktiva politik för mänskliga rättigheter ännu mer.

Därför uppmanar jag kommissionen att lägga fram ett förslag på hur de olika europeiska initiativen för att bekämpa kvinnomord skulle kunna koordineras bättre med lokala myndigheter och institutioner i framtiden. Alla de tillgängliga utrikespolitiska instrumenten måste användas. I detta sammanhang skulle jag vilja be kommissionen och medlemsstaterna att i större utsträckning kontrollera att befintliga och framtida avtal följer demokratiska klausuler och människorättsklausuler.

När associeringsavtalet förhandlas fram med länderna i Centralamerika bör man göra en bedömning av dess effekt på hållbar utveckling. EU:s politik för mänskliga rättigheter, i synnerhet kvinnors rättigheter, får inte på några villkor tas under övervägande på grund av ekonomiska och geopolitiska intressen.

21. Anföranden på en minut (artikel 144 i arbetsordningen)

  Talmannen. – Nästa punkt är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt.

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Den 7 oktober förra året kommer att bli ihågkommen som en dramatisk tankeställare om vad som sker i Ryssland. Anna Politkovskaja, som sågs som en levande symbol för ärlig journalistik, mördades brutalt denna dag. President Vladimir Putin avfärdade Anna Politkovskajas roll som marginell och hennes fall är ännu inte löst.

I oktober förra året uppmanade Europaparlamentets ledamöter kommissionen och medlemsstaterna att hedra Anna Politkovskajas minne genom att göra återupprättandet av fria medier i Ryssland till ett grundläggande villkor för våra förbindelsers vidareutveckling. Bara om vi sänder ut ett klart budskap om att vi värdesätter Anna Politkovskajas strävan efter sanning och frihet högre än olja och gas, kommer villkoren i Ryssland att börja förändras.

Det råder ingen tvekan om att vi i Europa delar de värderingar för vilka Anna Politkovskaja gav sitt liv. Tyvärr förefaller Vladimir Putin inte dela dessa värderingar. Respekten för Anna Politkovskaja förpliktigar oss att göra detta tydligt för president Vladimir Putin vid kommande toppmöten.

  Eduard Raul Hellvig (ALDE). – (RO) Jag ska tala om djurparksfrågan i Rumänien.

Enligt några internationella icke-statliga organisationers bedömningar var införlivandet av direktivet om djurparker till rumänsk lagstiftning ett av de mest lyckade i Europa.

Ändå tycks det vara omöjligt att anpassa de rumänska djurparkerna till europeisk standard inom den fastställda tidsfristen, det vill säga i slutet av året.

På grund av påtryckningarna att hålla tidsfristen samt det nuvarande förhållandet med ett offentligt-privat partnerskap stöder jag vikten av att man omedelbart genomför den gemensamma handlingsplanen, som innehåller de följande prioriteringsstegen, det vill säga att göra en nationell studie för att klassificera de existerande djurparkerna, inrätta ett räddningsteam och tillfälligt förhindra att djuren fortplantar sig.

Jag anser också att det är nödvändigt att lägga lite tid på att införa planen innan man bestämmer sig för att stänga de djurparker som inte lever upp till de lagstadgade kraven.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN). – (PL) Fru talman! Trots de många anmärkningar här i parlamentet mot Martin Schultz har han inte slutat att angripa och förolämpa EU-medlemmar. Hans beteende hör inte hemma i parlamentet.

I egenskap av någon med en viktig position i en gemenskapsinstitution blandar han sig i de interna angelägenheterna i en av våra medlemsstater, och han förolämpar oupphörligen dess företrädare. De flesta i parlamentet skulle aldrig drömma om att blanda sig i EU-medborgarnas demokratiska beslut. Jag är nyfiken på hur han själv skulle känna sig om en parlamentsledamot uppmanade det tyska folket att byta ut sin förbundskansler, eftersom det finns organisationer som på laglig väg sprider nazistiskt tänkesätt och underminerar gränserna mellan de europeiska länderna. Jag tror att Martin Schulz är ledsen över att han föddes så sent, under fel historisk epok.

ORDFÖRANDESKAP: LUIGI COCILOVO
Vice talman

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Tidigare i dag gjorde Hans-Gert Pöttering ett uttalande om världsdagen och den europeiska dagen mot dödsstraff och sa att han förkastade dödsstraffet i alla dess former.

Han verkar anta att vi alla håller med honom. Jag håller inte med. I söndags, bara en och en halv kilometer från mitt hem i London, knivhöggs en oskyldig 17-årig pojke, Rizwan Darbar, till döds i West Ham Park eftersom han enligt utsaga försökte förhindra att en väns mobiltelefon skulle stjälas.

Detta är inte en ovanlig tilldragelse i Storbritannien. Oskyldiga människor skjuts, knivhuggs eller misshandlas till döds allt oftare. Hur kommer det sig? Det beror på att ligisterna och brottslingarna inte fruktar lagen. Även om de grips och döms, får de ofta mycket milda domar. Personligen skulle jag vilja ha ett återinförande av dödsstraffet i Storbritannien för förövare av denna typ av mord.

Detta kan naturligtvis inte genomföras om vi inte står utanför EU, vilket är ännu en god anledning att dra sig ur.

  Jim Allister (NI). – (EN) Herr talman! Vi har redan nämnt Libyen i dag, och jag vill ge detta ytterligare uppmärksamhet. Libyen tvingades att betala för det fruktansvärda terrordådet i Lockerbie, vilket var i sin ordning, men Libyen, som en global sponsor av terrorism, har ännu inte gett fullständig gottgörelse. IRA:s avskyvärda terrorkampanj nådde sin mest dödliga punkt när organisationen utrustats med Semtex och vapen från Libyen, vilket möjliggjorde för Martin McGuinness och de andra armérådsledarna att inleda den mest ondskefulla fasen av sin kampanj. Om det inte vore för Libyen så skulle hundratals oskyldiga ännu vara vid liv. Därför vill jag i kväll i parlamentet stödja den aktuella kampanj som drivs av en sammanslutning för offer i Nordirland, kallad FAIR, för att ställa Libyen till svars internationellt genom att tvinga landet att betala skadestånd, såsom skedde med Lockerbie. Precis som EU pressade Libyen i fallet med de bulgariska sjuksköterskorna, borde det på samma sätt stödja rättvisan för IRA-offer genom att pressa Libyen att göra upp i den rättstvist som inletts mot landet av FAIR i Förenta staterna.

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE). – (RO) Genom budgetutskottet har parlamentet fattat ett mycket viktigt beslut.

Genom de 30 procent reserver som har inrättats från administrationskostnader för Europeiska socialfonden, Europeiska regionala utvecklingsfonden och även sammanhållningsfonden sänder vi en stark signal till Europeiska kommissionen.

Åtgärdsprogrammen borde godkännas inom den tid som har angivits i EG-direktiven, i det här fallet fyra månader.

Även om Rumänien var ett av de första länderna som lade fram dokumenten så tidigt som i januari, har två av de viktigaste åtgärdsprogrammen fortfarande inte godkänts i dag. Jag talar om åtgärdsprogrammet för utveckling av administrativ förmåga och åtgärdsprogrammet för mänskliga resurser.

Med tanke på att vi inte är den enda medlemsstaten i den här situationen skulle jag vilja veta orsakerna, om de inte är byråkratiska, till varför kommissionen har flyttat fram sitt godkännande till november.

Enligt den gemensamma förklaring som vi antog tillsammans med rådet efter förlikningen den 13 juli borde kommissionen se till att snabbt godkänna medlemsstaternas program och projekt samt lägga fram en vägledning för hur de ska antas.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar möjligheten att ta upp den rapport om arbetsmarknadsrelationer inom postsektorn som just har offentliggjorts av Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor. Jag önskar att denna rapport hade funnits tillgänglig innan vi röstade om posttjänsterna. Men också nu är det en läglig tankeställare för alla regeringar som kommer att privatisera sina posttjänster under de kommande åren.

I EU har vi alla gjort ett åtagande om Lissabonagendan, fler och bättre jobb. Tyvärr talar denna rapport om för oss att privatiseringen av postsektorn hittills har lett till färre men, vilket är mer allvarligt, sämre jobb med sämre arbetsvillkor.

I rapporten uppges att löneutvecklingen inom sektorn i alla länder utom tre har varit lägre än genomsnittet sedan privatiseringsprocessen inleddes. Men vad som är avgörande är att det i alla länder finns ett lönegap mellan anställda hos huvudleverantörerna och de anställda hos de nya aktörerna eller de alternativa leverantörerna.

Om situationen lämnas okontrollerad kommer den enligt rapporten att urholka anställningsvillkoren och leda till mer konfliktfyllda förhållanden mellan arbetsmarknadens parter. Hittills har privatiseringen av posten inte klarat Lissabontestet.

  Urszula Krupa (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Under den pågående perioden i parlamentet har jag redan flera gånger vädjat om ett slut på diskrimineringen av polacker, i synnerhet katoliker. Även den här gången ser vi att vissa medier kräver att man håller inne med bidraget till universitetet för social kultur och mediekultur, vilket är ett uppenbart uttryck för diskriminering och för en motivering som snarare bygger på kriterier än egentliga meriter.

Anklagelserna som har riktats mot institutionen av vissa medier är inget annat än förtal, formulerat av människor som en gång förslavade Polen och polackerna. Numera, i demokratiska tider, kan de inte förlika sig med förlusten av absolut makt. Universitetet, som redan vädjar om ekonomiskt stöd, bedriver utbildning och träning i ett universellt värdesystem, i synnerhet för studenter från fattiga familjer.

Att införa strängare kriterier och vägra att anslå medel på grund av mediernas häxjakt, i synnerhet under Europeiska året för lika möjligheter för alla skulle, enligt vår mening, inte bara vara ett uttryck för religiös diskriminering, utan också ett tecken på att man tillämpar totalitära metoder, som står i kontrast mot gemenskapsrättens uttalade värden, standarder och krav.

  Sylwester Chruszcz (NI). – (PL) Herr talman! Jag skulle vilja rikta uppmärksamhet mot ett mycket viktigt problem i Europeiska kommissionen, som konstant försummas här i Europaparlamentet. Det gäller transportkommunikationer.

Den kortaste transportrutten från Skandinavien, norra Europa, till södra – Turkiet, Grekland och Bulgarien – går via den centraleuropeiska transportkorridoren. Den börjar i Ystad, i Sverige, går genom de polska städerna Szczecin och Wrocław, den tjeckiska staden Prag, den slovakiska staden Bratislava, Wien och genom Constanţa, Thessaloniki och Trieste. Den här rutten börjar glömmas bort, och enligt min uppfattning skulle hastigheten kunna ökas och transportrutterna förkortas utmed denna linje om den togs upp på listan över europeiska väg- och järnvägsrutter. Dessutom skulle det stimulera hela den centraleuropeiska korridoren liksom alla städer och regioner som ligger utmed den.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Tidigare i dag offentliggjordes Europeiska transportsäkerhetsrådets rapport om EU:s framsteg med att minska dödsfallen i trafiken med hälften senast 2010. Den innehåller några bra och några dåliga nyheter.

Ja, det finns länder som har gjort förbättringar, och detta ska välkomnas, men allmänt är antalet dödade i trafiken fortfarande för högt och EU kommer inte, med den aktuella utvecklingen, att uppnå reduktionsmålen för dödsfall i trafiken. Faktiskt kommer bara tre medlemsstater – Luxemburg, Frankrike och Portugal – att uppnå det uppsatta målet. De har lyckats minska antalet dödsfall i trafiken med över 8 procent per år.

Det är värt att hålla i minnet att över 39 000 personer dödades på EU:s vägar under de senaste tolv månaderna. Om vi hade uppnått våra mål, skulle 5 000 personer fortfarande vara vid liv i dag. Jag beklagar att Irland, mitt eget land, fortfarande befinner sig i den nedersta halvan av tabellen när det handlar om att göra dessa nödvändiga förbättringar.

Vi skulle kunna lära av de länder som lyckats bäst. De har lagt ner mycket engagemang och politisk vilja på att förbättra genomdrivandet inom ett antal nyckelområden. EU har bara tre år kvar för att införa åtgärder som skulle kunna hjälpa oss uppnå vårt mål att halvera antalet dödsfall i trafiken. Erfarenheten visar att det är möjligt, men vi behöver en ny drivkraft på EU-nivå för att uppnå detta.

  Pierre Pribetich (PSE). – (FR) Herr talman! Jag skulle vilja att parlamentet uppmärksammar Kosovoproblemet och, framför allt, att Europaparlamentet måste kunna lösa denna europeiska inre angelägenhet och se till att människors rätt att bestämma över sin egen framtid kan respekteras, med all rätt. Många politiska element dyker upp och utövar påtryckningar om att komma till stånd med delningen av Kosovo, vilket inte är någon lösning. Det är väldigt tydligt för oss, framför allt om vi jämför problemen i det palestinska området och den problematiska delningen av det 1946. Europaparlamentet borde därför utöva starka påtryckningar för att förhindra att området delas och att konflikter genereras på detta sätt. Dessutom ska man göra det möjligt för människorna att bestämma sitt eget öde genom att garantera att Europaparlamentet är närvarande, närvarande på den europeiska arenan och även närvarande överallt på vårt territorium.

  Marios Matsakis (ALDE). – Herr talman! När jag har avslutat detta anförande kommer tyvärr två personer att ha begått självmord. Detta beror på att en person i världen begår självmord var 30:e sekund. Det hisnande antalet en miljon personer, många av dem unga män och kvinnor, tar livet av sig varje år. Självmord är en mycket relevant fråga för EU eftersom fem av de tio länder som har högst självmordsfrekvens är EU-medlemsstater: Litauen, Estland, Ungern, Slovenien och Lettland. Litauen har faktiskt den högsta frekvensen registrerade självmord i världen.

Denna statistik är mycket ledsam för EU eftersom orsaken till självmord i de flesta fall kan förebyggas. EU har en skyldighet mot sina medborgare att snarast minska självmordsfrekvensen i medlemsstaterna. Herr talman! Jag ber er att personligen vända er till alla regeringar i EU:s medlemsstater och nationella parlament, särskilt de fem tidigare nämnda länderna, och eftertryckligt uppmana dem att fördubbla sina insatser för att förebygga självmord bland sina medborgare. Genom att göra detta kan tusentals liv räddas varje år.

  Maria Petre (PPE-DE). – (RO) En aktuell studie visar att i Rumänien har ungefär 170 000 barn i femte till åttonde klass en eller två föräldrar som har flyttat utomlands för att jobba.

Det stora antalet barn som lämnas med sina mor- och farföräldrar eller släktingar växer varje dag i EU:s nya medlemsstater, liksom i kandidatländerna.

Därför skulle jag vilja betona behovet av att skapa adekvata strukturer, som kan hjälpa barn och föräldrar att vara tillsammans, samt en socialpolitik som fokuserar på solidaritet.

Jag anser att en förenkling av familjeåterföreningen, som en del av den ekonomiska och sociala integrationen, borde vara en huvudpunkt i den politik som rör laglig invandring.

På samma gång ber jag Europeiska kommissionen att utarbeta en strategi för situationen för de barn som har blivit kvar i sina hemländer efter att deras föräldrar flyttat, och bidra till att skapa adekvata strukturer i medlemsstaterna för att hjälpa barn och vuxna att anpassa sig till nya familjesituationer.

  Talmannen. − Anförandena på en minut är härmed avslutade.

22. Finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Jorgo Chatzimarkakis, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1290/2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken (KOM(2007)0122 – C6-0116/2007 – 2007/0045(CNS)) (A6-0321/2007).

  Siim Kallas, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Tack för att ni ger mig möjlighet att säga några ord om betänkandet om förordning nr 1290/2005 om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken. För det första skulle jag vilja tacka Jorgo Chatzimarkakis och utskottets ledamöter för deras insatser.

Kommissionens förslag innehåller två punkter som är av politisk betydelse. Den första är att sörja för den nödvändiga uppföljningen av den relevanta delen av artikel 53b i budgetförordningen, där det anges att medlemsstaternas skyldighet till öppenhet och till offentliggörande i efterhand av vilka som är betalningsmottagare måste garanteras genom sektorsspecifik lagstiftning.

Den andra punkten är att stärka den mekanism som garanterar ekonomisk disciplin genom en ny mekanism för minskning eller indragning av jordbruksstöd, som är mer strukturerad och mer öppen än den aktuella mekanism som redan fastställts i förordningen, och genom att inrätta en möjlighet för kommissionen att göra finansiella rättelser på grund av brister vid efterhandskontroller.

Kommissionen är mycket positiv till öppenhet och insyn. En aspekt av detta är allmänhetens rätt att veta vad som sker med gemenskapsstödet och vem som får vilka belopp. I artikel 53 i budgetförordningen fastställs att medlemsstaterna i efterhand ska offentliggöra vilka som är betalningsmottagare. Uppföljningen av denna allmänna skyldighet finns i kommissionens förslag, när det gäller utgifter från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU).

Kommissionen insisterar bestämt på att medlemsstaterna offentliggör denna information. Vid delad förvaltning är medlemsstaterna kontaktpunkt för jordbrukarsamhället och är därför mycket bättre rustade än kommissionen att godkänna den information som ska offentliggöras. Jag är mycket tacksam för ert stöd i denna fråga.

Kommissionen kommer att ta till sig några av de ändringsförslag som lagts fram när den antar genomförandelagstiftningen, men det skulle inte vara i linje med bättre reglering och förenkling om alla detaljer, som ibland är mycket tekniska, fördes in i rådets förordning.

Men låt mig tydliggöra en sak. Betalningsmottagare ska informeras på förhand om att viss information behöver offentliggöras, och offentliggörande kommer bara att ske med full respekt för tillämplig lagstiftning om skydd av privatlivet.

Som ni vet finns det redan en mekanism för minskning eller indragning i förordning nr 1290/2005. I jämförelse med denna mekanism erbjuder den föreslagna bestämmelsen en ny, öppen och effektiv mekanism som medger ytterligare förenkling av den befintliga möjligheten att minska eller hålla inne betalningar till en medlemsstat i händelse av allvarliga och ihållande brister i de nationella kontrollsystemen.

Denna nya bestämmelse har fördelen att vissa element bestäms på förhand, så att man säkrar en effektivare användning av ett sådant instrument. Självklart kommer den minskningsmekanism som redan finns fortsätta att vara tillämplig för andra typer av fall. Ändringsförslag som syftar till att försvaga minskningsmekanismen är däremot inte godtagbara för kommissionen.

Slutligen har jag noterat ett avsevärt antal ändringsförslag som syftar till att ytterligare stärka det övergripande systemet för förvaltningen av jordbruksutgifterna, vilka inte är knutna till vårt förslag. När det gäller dessa anser jag att man i den föreliggande texten hittar en bra balans, och vi bör ge alla aktörer tid att omsätta det som står där i handling innan vi överväger några förändringar av de regler som, när allt kommer omkring, trädde i kraft för mindre än ett år sedan.

  Jorgo Chatzimarkakis (ALDE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ett stort tack att ni tog er tid att vara här i kväll, trots den sena timmen. Ämnet vi diskuterar är verkligen inte ett oviktigt och marginellt sådant, utan det är den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag skulle vilja börja med att påminna parlamentet om vad den gemensamma jordbrukspolitiken egentligen betyder för största delen av våra nästan 500 miljoner medborgare. När allt kommer omkring är det med dessa medborgare i åtanke vi för parlamentsdebatterna.

Likväl märker man att många medborgare först och främst ser den gemensamma jordbrukspolitiken som reklam för EU – men tyvärr som en mycket dålig sådan. Exportbidrag, förmodad orättvis handel med länder i tredje världen, livsmedelsskandaler, jordbrukarprotester, överdrivna bidrag, genmodifierade växter – antalet negativa ämnen som rör den gemensamma jordbrukspolitiken är oändligt.

Förseelser i den gemensamma jordbrukspolitiken har i stor utsträckning bidragit till EU:s dåliga rykte i många delar av Europa. Detta rykte är inte någonting som kan upplösas i kväll. Betänkandet skulle dock – förutsatt att rådet ger det sitt stöd – styra in den gemensamma jordbrukspolitiken på en ny bana, närmare majoriteten av medborgarnas idéer.

Jag skulle vilja börja med att diskutera kommissionens förslag en gång till. Det innehåller i huvudsak fyra delar: öppenhet, det vill säga offentliggörande av namnen på mottagarna av betalningarna från den gemensamma jordbrukspolitiken, införande av en möjlighet att ställa in betalningar till medlemsstater under den första pelaren i fall av allvarliga brott i deras styrnings- och kontrollsystem, förkortning av tidsperioden för kommissionens revision om medlemsstater misslyckas med att följa sina kontrollskyldigheter (undantag till den så kallade 24-månadersregeln) och anpassning av genomförandebefogenheterna. I politiska termer är förslagen om öppenhet givetvis mycket viktiga för Europaparlamentet. Genom dem genomför kommissionen äntligen rådets och parlamentets beslut om 2007 års budget.

I allmänhet välkomnar jag projektet, även om kommissionens förslag kommer ganska sent, troligen delvis på grund av att man har infört ytterligare uppgifter i texten. Kommissionens tillämpningsförordningar om Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) innehåller redan offentliggörande av namnen på alla betalningsmottagare under den andra pelaren. De andra fonderna (Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska fiskerifonden och sammanhållningsfonden) innehåller alla nu också regler om offentliggörande. Budgetbeslutet har i huvudsak betytt att öppenheten har upphört att vara kontroversiell. Det är inte längre fråga om om utan bara om hur. Elva medlemsstater offentliggör redan betalningarna helt och hållet.

Därför behöver vi större öppenhet. Frånvaron av öppenhet har gjort att rykten och desinformationskampanjer har uppkommit. De har skadat den gemensamma jordbrukspolitiken ännu mer än det märkliga faktiska felet. De enda problemen rör hur. När allt kommer omkring ger kommissionen inte några detaljer om hur offentliggörandet ska ske, och man vill fastställa tillvägagångssättet mer i detalj när förordningarna genomförs. Eftersom vi talar om ett intrång i rätten till självbestämmande över personuppgifter föreslår jag i mitt betänkande några förtydliganden om vilka uppgifter som ska offentliggöras och på vilka villkor. Dessa följer uttryckligen Europeiska datatillsynsmannens åsikt. Trots behovet av ett snabbt genomförande måste man ta väldigt allvarligt på skyddet av personuppgifter – och det gör Europaparlamentet.

Målen med betänkandet är större öppenhet och på samma gång tydligare krav på uppgiftsskydd. Dessutom måste allmänheten informeras. Hur kan denna balansakt uppnås?

Jag menar att det är mycket viktigt att man informerar de berörda i förväg, och det är inte fråga om öppenhet om inte uppgifterna betyder någonting. Därför föreslår jag att man gör tydligare åtskillnad, till exempel utifrån ingripandets ändamål. I mitt betänkande föreslås namn, betalning och vilken kommun mottagaren är folkbokförd i. Nuförtiden betyder öppenhet offentliggörande på Internet. Vi talar om att kommissionen ska skapa en allmän Internetplattform med länkar och referenser. Det är upp till medlemsstaterna att göra informationen begriplig genom relevanta förklaringar.

Medlemsstaterna har också tillåtelse att offentliggöra information på regional nivå, om de anser att det är lämpligt. Olika databaser måste sammankopplas.

I rådet var frågan om vem som offentliggör information väldigt kontroversiell. Den ekonomiska förvaltningen är blandad, och medlemsstaterna har ett tydligt ansvar – som tas upp i artikel 53 i budgetbeslutet. Dessutom skulle ett offentliggörande från kommissionen ge upphov till problem med lagligt skydd, eftersom de personer som drabbas av felaktiga offentliggöranden skulle vara tvungna att vända sig direkt till Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt. Det är varken medborgarvänligt eller särskilt öppet. Kommissionens förslag är enklare, öppnare, mindre besvärligt att administrera och mer medborgarvänligt. Därför stöder jag det. Det är i linje med förfarandena inom alla andra områden (strukturfonderna och de regler som hör dit enligt andra pelaren).

Eftersom offentliggörande av informationen bör hänga samman med budgetkontroll föreslår jag i mitt betänkande en (måttlig) schablonmässigt fastställd straffavgift för dem som misslyckas med att offentliggöra information. Jag skulle vilja säga att jag är övervägande för straffrättslig minskning av finansieringen, men på några punkter skulle jag vilja att man tog större hänsyn till proportionalitetsprincipen.

I budgetkontrollutskottet lade min kollega Jan Mulder fram förslag om budgetens storlek, och jag kan helhjärtat stödja detta. I budgetutskottets yttrande uttryckte utskottet sina åsikter om öppenhetsaspekterna, och de stämmer till stor del överens med mina förslag.

Mina damer och herrar, och i synnerhet rådets medlemmar! Betänkandet antogs enhälligt av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Jag hoppas på en stor majoritet även i morgondagens omröstning. Jag ber rådet och kommissionen att ta denna omröstning av det europeiska folkets företrädare på allvar.

Det kommer utan tvekan att finnas ett samband mellan betänkandet och hur alla de inblandade handskas med det samt med den förväntade ”hälsokontrollen”. Vi kommer helt säkert att återvända till ämnet när vi tar itu med ”hälsokontrollen”.

  Albert Deß, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag är mycket tacksam över min kollega Jorgo Chatzimarkakis, som har lagt fram ett betänkande som PPE-DE-gruppen kan stödja i alla avseenden.

Det är dock legitimt att fråga sig om förordningen verkligen var nödvändig. Den kommer att leda till en intensiv, sniken diskussion, eftersom det är svårt att förklara dess innehåll för medborgarna. Därför anser jag att det är bra att man förklarar orsakerna till utbetalningarna för jordbruksföretagen i och med att detaljer om dem offentliggörs. Våra jordbrukare ger verkligen ett värdefullt bidrag till vårt samhälle, genom att dag efter dag förse oss med mat, ta hand om vårt kulturlandskap och ge ett stort bidrag till landsbygdsområdenas fungerande.

Öppenheten kan dock inte vara enkelriktad, utan den måste tillämpas av båda sidor. Därför stöder min grupp uppmaningen i betänkandet att se till att användare skriver in sig i ett register när de använder informationen. Som min kollega nyss nämnde är det också viktigt att direktivet inte innebär att uppgiftsskyddet upphävs, i synnerhet inte medlemsstaternas skydd.

För att främja likabehandling skulle jag dock vilja be kommissionen att lägga fram en förordning som garanterar öppenhet också bland exempelvis icke-statliga aktörer. Jag är övertygad om att fler EU-fonder kanaliseras in i skuggprojekt när det gäller icke-statliga organisationer än vad som sker i jordbrukssektorn. Genom betänkandet ges vi möjlighet att visa allmänheten varför skattebetalarnas pengar spenderas på jordbruk. Om betänkandet tillämpas på rätt sätt kommer det att bli lättare att visa allmänheten hur viktigt det europeiska jordbruket är. I så fall kommer öppenhetsdirektivet att ha tjänat sitt syfte.

  Bernadette Bourzai, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! När det gäller förordningens första mål, det vill säga att offentliggöra information om mottagarna till gemenskapsmedel, anser jag att det är helt rätt att vi äntligen får veta vem som får vad från den gemensamma jordbrukspolitiken. Det är en mycket efterlängtad åtgärd. Det är dock inte fråga om att stigmatisera jordbrukarna, utan om att skapa ekonomisk öppenhet, vilket rör alla oss skattebetalare och konsumenter. Vi har rätt till information om detta.

Jag anser till och med att offentliggörandet skulle kunna leda till att medborgarna får en positivare syn på jordbrukarna och de betalningar de får för tjänster som de utför för gemenskapen genom att de till exempel förser oss med livsmedel med hög produktionsstandard samt genom att de underhåller mark och landsbygd. Offentliggörande av en motivering till betalningarna och gårdsstödet, vilket utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling begär, kommer också att vara mycket användbart.

Jag håller fullständigt med om de praktiska förfarandena kring offentliggörandet, som har fastställts i betänkandet av vår kollega Jorgo Chatzimarkakis. De innebär att man skapar en europeisk Internetplattform, som är sammankopplad med medlemsstaternas plattformar där namn och adress för det regionala stödets mottagare registreras på webben. För offentliga och privata aktiebolag måste även aktieägarnas och styrelsemedlemmarnas namn offentliggöras.

Jag stöder också de utvärderingsrapporter som Europeiska kommissionen har begärt över åren efter förordningens genomförande. De kommer att vara mycket användbara. Dessutom stöder jag att man utvärderar fördelarna med att kommissionen centralt offentliggör information samt hur medlen har fördelats. Detta kan följas upp med lagstiftningsförslag, så att man uppnår en mer rättvis fördelning av medlen i den första och andra pelaren.

När det gäller metoderna för att få tillgång till dessa uppgifter håller jag däremot inte alls med om förslagen om konfidentialitet eller en inträdesbarriär. Enligt min uppfattning skulle detta helt och hållet förminska förordningens inflytande på öppenheten. Om man inför öppenhet, i synnerhet för offentliga medel, anser jag att alla borde kunna få tillträde till informationen, utan restriktioner. I praktiken verkar det nästan omöjligt att införa ett registreringssystem, eftersom uppgifterna först offentliggörs av varje medlemsstat och sedan tas till gemenskapsnivå. 13 medlemsstater har dessutom redan offentliggjort dessa uppgifter, utan några restriktioner. Därför ber jag er att, helt eller delvis, förkasta ändringsförslagen 4, 20, 21 och 23 eftersom de innehåller krav på registrering och motiveringar till varför man använder offentliga uppgifter.

När det gäller det andra målet, det vill säga ett verktyg för att minska eller upphäva betalningar från den gemensamma jordbrukspolitiken om vissa grundläggande delar i det nationella kontrollsystemet är ineffektiva eller inte fungerar – anser jag att detta är ett bra sätt för kommissionen att vidta åtgärder på. Men givetvis måste det användas i proportion till vilken typ av förseelse det handlar om samt hur varaktig och allvarlig den är. På samma sätt ökar man återigen betalningen om medlemsstaten har börjat åtgärda bristerna och minskar den om den inte har börjat tillämpa de tidigare rekommendationerna.

Jag hoppas också man kommer att behålla kravet på att medlemsstaterna ska informera kommissionen om hur de har bestämt eller planerat att återanvända de annullerade beloppen efter att de har rättat till oegentligheterna.

  Marian Harkin, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Först av allt vill jag gratulera föredraganden till hans utmärkta arbete. Denna förordning kommer att leda till positiva resultat, eftersom den kommer att säkra större öppenhet och ansvarsskyldighet. Det behövs eftersom detta bör vara ett krav i sig för alla EU-medel, men också eftersom det kommer att bidra till att skingra några av de överdrivna och spridda myterna om den gemensamma jordbrukspolitiken. Revisionsrättens rapporter berättar för oss att kontrollen av jordbruksutgifter nyligen har förbättrats betydligt. Detta behöver komma till allmänhetens kännedom. Jag instämmer i föredragandens förslag om att det bör finnas ett liknande krav för strukturfonderna. Det bör inte bara gälla den gemensamma jordbrukspolitiken. Detta initiativ till öppenhet bör gälla andra områden. När vi nu väntar på den så kallade ”hälsokontrollen” av den gemensamma jordbrukspolitiken är det viktigt att vi tar itu med denna fråga, för att så att säga få den ur vägen.

Den gemensamma jordbrukspolitiken får ofta dålig publicitet, men mycket ofta fokuserar denna bara på negativa aspekter och bortser helt från de mycket positiva fördelar som konsumenterna har fått genom den gemensamma jordbrukspolitiken. Sedan införandet av den gemensamma jordbrukspolitiken ligger inflationen för livsmedel långt under den allmänna inflationen. Den gemensamma jordbrukspolitiken har gett EU-medborgarna billigare livsmedel, men den har också producerat säkra livsmedel och spårbara livsmedel. Uttrycket ”från jord till bord” innebär precis detta. Den gemensamma jordbrukspolitiken förbättrar vår miljö och djurskyddet fortsätter att förbättras. Dessutom har den lett till tryggad livsmedelsförsörjning för EU. Många förlöjligar tanken på tryggad livsmedelsförsörjning, som om en sådan idé hör medeltiden till. Världen har tillräckligt med mat för att föda sig själv. Hur länge? Kanske en vecka. Tänk bara på de påfrestningar som kommer att orsakas när vi verkligen börjar odla bränsle i stället för mat. Tänk på den press som kommer att uppstå när tillväxtekonomier som Indien och Kina tävlar med EU om mat och om bränsle som odlas i stället för mat. Då kommer vi att vända oss till EU och den gemensamma jordbrukspolitiken för tryggad livsmedelsförsörjning. Den gemensamma jordbrukspolitiken har, liksom all annan politik, sina problem, men den har gett utdelning för EU-medborgarna och denna förordning kommer att se till att den fortsätter att ge utdelning på ett öppet sätt.

  Janusz Wojciechowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag stöder helt både Jorgo Chatzimarkakis betänkande och själva förslaget till förordning. Detta är ett viktigt steg i rätt riktning. Vi inför en ökad insyn i redovisningen av Europeiska unionens utgifter. Den mest värdefulla bestämmelsen av alla är den som gör det möjligt att som ett led i den gemensamma jordbrukspolitiken offentliggöra, eller snarare gör det till en skyldighet att offentliggöra, information om vem som använt medlen och i vilket sammanhang.

Informationen har sedan en tid krävs av den allmänna opinionen och i pressen, och därför är det mycket bra att just denna princip har införts. Alla som har dragit nytta av offentligt stöd ska inte skämmas över upplysningen om att han eller hon har fått sådant stöd. Jordbrukarna i synnerhet har inget att skämmas över eftersom stödet ju tydligt utlovats till dem och är till för hela samhällets bästa.

Syftet med förordningen är att utöva starkare kontroll över EU:s utgifter, vilket också är mycket bra. Jag vill ta tillfället i akt och säga ett par ord om ett problem som framkom när utskottet för budgetkontroll besökte Polen i början av oktober. Problemet gäller de nationella kontrollorganens upptäckt av oegentligheter. Detta är en lösning som kommer att göra det möjligt för oss att undvika konsekvenserna av utgiftsbegränsningar i ett läge då oegentligheter upptäcks av ett nationellt kontrollorgan. Det handlar om att se till att dessa organ samarbetar väl med Europeiska revisionsrätten och motiveras att upptäcka sådana oegentligheter utan att det får några konsekvenser för det egna landet.

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Öppenhet är nödvändigt inom jordbruket. Albert Deß sa att pengar går till tvivelaktiga projekt. Det stämmer att vi vill klargöra också detta genom en sådan öppenhet, men han kanske håller med mig om att det inte är särskilt mycket pengar som går till EU:s jordbruk och landsbygdsområden och att en del av dem går genom fel kanaler. Miljarder euro har öronmärkts för jordbrukarna i budgetarna under tidigare år utan att nå fram till jordbrukarna. Alla exportbidrag till stöd för jordbrukarna, EU:s hela interventionssystem med lagerhållning – allt detta har svalt miljardtals euro utan att hjälpa jordbrukarna. I bästa fall – som Marian Harkin från gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa sa – har systemet hållit priserna nere genom att stabilisera marknaden nedåt, vilket fungerar som en slags broms för inflationen. Det allmänna målet är naturligtvis att hålla priserna stabila, men det kan inte vara i jordbrukarnas intresse att vara landets eller EU:s lakej för att ordna detta.

Föredraganden hade rätt när han talade om behovet av en referensram: offentliggörandet enbart räcker inte. Jag vill ge en referensram: även efter reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken med en bidragsnivå på 300 euro per hektar får ett rationaliserat företag där 400 hektar sköts av en arbetstagare – det vill säga den högsta rationaliseringsgraden – ungefär 120 000 euro per arbetstagare. 80 procent av jordbrukarna får inte ens en tiondel av detta. Därför behöver vi också kunna förklara vad som händer med pengarna. Referensramen måste skapas av politikerna – den kommer inte av sig själv genom offentliggörandet.

När kommissionen i sitt förslag anger att dessa betalningar kanske måste göras progressiva, att modulering måste införas i den andra pelaren – eftersom medlen ger bättre resultat där för arbetstagarna och miljön – är detta en försmak av vad som komma ska, nämligen diskussionen efter offentliggörandet av denna information. Och sedan måste vi låta politiken få fria tyglar ännu en gång. Siffrorna måste dock först få lov att tala, de måste offentliggöras och vi måste ha tålamod, och om de visar sig vara felaktiga måste politiken ändras för att korrigera dem.

Ett stort tack för ert betänkande – vi kommer att stödja det.

  Kartika Tamara Liotard, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Tack så mycket, herr talman! Jag vill också tacka föredraganden för hans arbete. EU:s skattebetalare vill veta hur deras skatter används. Att offentliggöra namnen på dem som får jordbruksbidrag är absolut nödvändigt för att ge insyn i EU:s politik, särskilt med hänsyn till att dessa bidrag utgör en enormt stor del EU:s budget. Ännu viktigare är dock att offentliggörandet kan vara inledningen på en mycket behövlig och verkligen genomgripande reform av den gemensamma jordbrukspolitiken.

När bidragen offentliggjordes i Nederländerna 2005 insåg vi att en oproportionerlig andel gick till en liten, välbärgad grupp. Vi ger stora bidrag till multinationella företag och stora markägare samtidigt som tusentals vanliga jordbrukare knappt klarar sig. Till att börja med måste det finnas ett tak för de bidrag som en person eller ett företag kan få – och inte 300 000 euro, som kommissionsledamot Mariann Fischer Boel nyligen föreslog. Jag vill föreslå högst en genomsnittlig årslön. Trots allt är de flesta bidrag avsedda att komplettera inkomsten.

Medlemsstater som underlåter att ge vederbörlig insyn bör få mindre EU-medel som straff. Det är också viktigt att sådana fall då medlemsstater har dåligt fungerande kontrollmekanismer blir kända så att jordbrukarna och de organisationer som företräder deras intressen kan ställa myndigheterna till ansvar för den skada som de lidit därav.

Givetvis bör detta bara vara inledningen på en rad parlamentsinitiativ för insyn och öppenhet. Fördelningen av strukturfonderna bör också offentliggöras. Jag hoppas på bredast tänkbara stöd från parlamentet för detta betänkande, särskilt eftersom det kommer att göra vår primära kontrollfunktion så mycket lättare. En öppen jordbrukspolitik är första steget mot en rättvis jordbrukspolitik.

  Hélène Goudin, för IND/DEM-gruppen. – Tack herr talman! Jag, liksom mina väljare, tycker att EU är alltför tillslutet och byråkratiskt. Därför välkomnar jag kommissionens förslag vilket eftersträvar ökad öppenhet och insyn i institutionernas utgifter. Jordbruksstödet är diskutabelt. Det är därför viktigt att medborgarna tillåts se till vem deras skattepengar går och hur mycket. Det är beklagligt att utskottets ändringsförslag går emot EU:s roll om att vara en transparent institution. Utskottets krav på registrering för att få tillgång till information är ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten för alla medborgare, oavsett om man är bonde, journalist eller förskolelärare. Att tillåta registrering av medborgare för granskning av offentliga dokument är en utveckling vi inte vill se inom EU. Därför uppmanar jag alla ledamöter att rösta mot utskottets ändringsförslag 4 och 23. Tack.

  Jean-Claude Martinez, för ITS-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Chatzimarkakis! Vi har brist på spannmål, vi har brist på mjölk, priset på majs och smör stiger i höjden, och vad gör vi? Vi diskuterar att lägga upp information om premierna per ko, tacka eller hektar på Internet, samtidigt som världen är på väg mot hunger. Precis som tonåringar leker vi med att organisera e-posten om jordbruk och bidrag på Internet.

Självklart finns det goda skäl: öppenhet, rätten att få veta och kontrollera vad som görs med de miljarder som betalas ut till jordbrukare. I en demokrati utövas dock kontrollen av parlamentet i kammaren och inte av surfare på webben. Om öppenhet gäller för jordbruksbidragen, varför då också inte i populismens namn även för lönerna till högre EU-tjänstemän? Om vi lägger ut mjölkkobidragen på webben, varför inte också lägga ut de bidrag som högre tjänstemän mjölkar?

Detta är den första orättvisan. Det finns en andra. Insyn kommer att ges när det gäller småjordbrukare, men inte när det gäller stora kommersiella jordbruksföretag. Det beror på att förordningens verkliga mål inte är öppenhet. Det är en diabolisk krigsmaskin, som har två hemliga mål. Det första är att dela upp jordbrukarna i stora och små, och att tillintetgöra deras sammanhållning i fackföreningar. Nästa mål, och det viktigaste, är att väcka den allmänna opinionen mot jordbrukarna via pressen, särskilt den brittiska pressen som kommer att dra fram de bidrag som erhållits av prins Charles och drottning Elizabeth, av de stora fackföreningsledarna, storjordbrukarna, och kanske till och med av Mariann Fischer Boel, som är svinfarmare.

Med hjälp av några få exempel på stora markägare som göds av hormoner från Bryssel kommer den allmänna opinionen förledas att tro att jordbrukarna får en kraftig höjning, särskilt eftersom allmänheten inte vet att jordbrukarna betalas mot sin vilja eftersom de är förbjudna att producera. De tvingas att lägga sin mark i träda.

När den allmänna opinionen mot jordbrukarna – som på grund av frikoppling betalas för att inte producera – har blivit glödhet kan man 2013, utan politisk risk eller förestående val, avskaffa stödet och få cirka 20 miljarder euro över till att finansiera andra verksamheter än jordbruk.

Denna förordning som ger sken av demokratisk öppenhet är en moralisk skamfläck, där avundsjuka och svartsjuka utnyttjas som motbjudande drivkrafter i kommissionens strategiska plan sedan 1980-talet: att avskaffa jordbruksexporten som ett led i ett stor världsomspännande uppgörelse. Jordbruk åt södra halvklotet, och finans-, bank- och energitjänster åt norra halvklotet. Det är sanningen om denna förordning!

  Jim Allister (NI). – (EN) Herr talman! Det kan vara en hårfin gräns mellan öppenhet och kränkning av privatlivet. Många jordbrukare kommer – enligt mig, med rätta – att ogilla att detaljer om deras enskilda gårdsstöd publiceras på Internet, med tanke på det förvanskade intryck av gratis gåvor som detta ger.

Sanningen är naturligtvis att det samlade gårdsstödet subventionerar våra billiga livsmedel. Ta till exempel köttsektorn. En rapport från en arbetsgrupp i min valkrets visar att köttproducenterna inom detta lilla område förlorar 260 miljoner euro per år. Bara deras samlade gårdsstöd håller dem igång genom att subventionera produktionen.

Så när det tillkännages att en jordbrukare har erhållit 20 000 euro är det vilseledande eftersom det inte nämns att han samtidigt förlorar 40 000 euro eller mer i sin produktionsverksamhet. För att vara rättvis bör publicering åtföljas av typisk vinst-och-förlust-statistik från varuförsäljningen inom varje sektor.

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Det gladde mig att konstatera att vi alla vill ha både öppenhet och kontroll: vi vill alla att EU:s pengar från de skattebetalande medborgarna ska skyddas och gå till dem som verkligen har rätt till stöd. Om det förekommer oegentligheter eller olagligheter måste de fastställda sanktionerna tillämpas, och på den punkten tror jag att vi alla är eniga och bestämda. Självklart bör de föreslagna åtgärderna dock införas efter det att den berörda förordningen har antagits och gälla för det följande budgetåret. Vi anser att detta förtydligande är absolut nödvändigt, och det är därför som vi har lagt fram det berörda ändringsförslaget. Vi vill att detta ändringsförslag ska göra det klart att de åtgärder för tillfälligt inställande av månadsbetalningarna som föreskrivs i artiklarna 17a och 27a i förordning nr 1290/2005, om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken, inte kommer att tillämpas före den 16 oktober 2008. Vi anser således att åtgärderna inte bör tillämpas retroaktivt.

Låt mig avslutningsvis betona vad vi alla vill:

- För det första, att skattebetalarnas pengar ska skyddas.

- För det andra, att pengarna ska gå till dem som verkligen har rätt till dem, så som min parlamentskollega mycket riktigt påpekade.

- För det tredje, att lagbrytare ska bestraffas.

- För det fjärde, låt oss vara rättvisa och följa vad som allmänt gäller: lagar har inte och bör inte ha retroaktiv verkan.

Om dessa krav uppfylls kommer vi helhjärtat och gladeligen att stödja och rösta för Jorgo Chatzimarkakis betänkande.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! EU:s institutioner kompenserar en långvarig försummelse. Om det är någon som har intresse av att reda ut EU:s jordbruk och göra det öppet så är det EU:s jordbrukssektor.

Föredraganden, Jorgo Chatzimarkakis, som jag vill lyckönska, formulerade det mycket väl när han sa att Europeiska unionen inte har något gott anseende bland sina medborgare, och de har allt som oftast gett EU:s jordbruk skulden. Därför vill jag vid denna sena timme citera general de Gaulle som sa att vi måste gå det ofrånkomliga till mötes. Ja, alla vi som anser att den gemensamma jordbrukspolitiken är så viktig måste gå den ofrånkomliga öppenheten till mötes.

Det är ett stort problem för den gemensamma jordbrukspolitiken – och jag instämmer helt med Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf – i att hela EU:s gemensamma jordbrukspolitik är en salig röra, knappast öppen, och i många avseenden orättvis. Vi vill båda trygga den gemensamma jordbrukspolitikens framtid, vilket jag tror att de som sitter i den här kammaren också vill, men vi vill samtidigt skydda den.

Mina kära vänner! Vad säger det oss att den gemensamma jordbrukspolitiken har sina bortskämda favoriter, spannmåls-, socker- och tobakssektorn, och sina försummade sektorer, som frukt och grönsaker, vindruvor och vin, griskött och fjäderfä? Ingen med sunt förnuft kan förklara detta för en EU-medborgare.

Ofta kan ingen med sunt förnuft heller förklara för EU-medborgaren varför en massa bidrag inte går till producenterna, precis som Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf sade, utan skummas som grädden bort av handelsorganisationerna. Hittills har ingen rapport lagts fram, men det vore bra om kommissionen och rådet till sist kunde utarbeta en rapport om vilka belopp som undanhålls jordbrukssektorn. Enorma belopp.

Denna rapport är därför mycket viktig för att tydligt visa vilka som får stöd, och hur mycket, så att det inte blir fallet att medierna inte kommer med det negativa exemplet att det har funnits en boskapshjord på 200 djur på sjätte våningen i Rom i åratal, samtidigt som många hundratusen italienska bönder sköter sin verksamhet fullt ärligt.

Kära vänner! Öppenhet och bearbetning av uppgifterna är därför mycket viktigt och något som Europeiska unionen är tvungen att prestera inom andra områden, och således stöder jag Jorgo Chatzimarkakis betänkande. Tack så mycket.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag vill också till att börja med gratulera föredraganden Jorgo Chatzimarkakis till hans betänkande. Vi kan naturligtvis fråga oss vilken sorts betänkande som kunde väntas av en föredragande som har tyskens sunda förnuft, grekens hjärta och till och med en smula finsk natur i sin själ. Då skulle vi nog säga att betänkandet kan bli ganska bra i många avseenden, vilket också är fallet denna gång. Jag gratulerar ännu en gång.

Det är sant att när vi talar om jordbruk och systemet för att finansiera det måste vi framhålla vikten av öppenhet. Öppenhet är grunden till allt. En annan faktor som måste gå hand i hand med öppenheten när det gäller finansieringsprogrammen är naturligtvis rättvisa. Under mina få år här i Europaparlamentet har jag dock kommit att inse att rättvisa om något är ett relativt begrepp och att hur vi uppfattar det varierar. Jag hoppas i vilket fall som helst att ökad öppenhet också kommer att öka allmänhetens förtroende för vårt beslutssystem och för att vi här är beredda fatta att rätt beslut om finansieringen av jordbruket i lika hög grad som inom alla andra områden.

Jag vill ändå nämna min oro över jordbruket i ett vidare sammanhang. Genom att tala om rättvisa hoppas jag att vi i framtiden kommer att ägna uppmärksamhet inte bara åt öppenheten utan även åt rättvisan.

Eftersom kommissionsledamoten är närvarande vill jag säga att det nu är mycket viktigt att sörja för att de små medlemsstaterna också behandlas som sig bör. Också i framtiden kan vi se till att varje slags nationell självförsörjning kan bevaras. Vi i Finland har många svåra exempel på detta i det beslut om socker som EU nyligen fattade och även besluten om jordbruksbetalningar. I dessa behandlas inte små och stora medlemsstater på samma sätt, och i det avseendet hoppas jag på större uppmärksamhet åt rättvisan i framtiden, nu när frågan om öppenhet har utretts i samband med Jorgo Chatzimarkakis betänkande.

Vi måste se till att EU och vårt beslutssystem är öppna och något som våra medborgare kan lita på och som de känner att de kan stödja i framtiden.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN). – (PL) Herr talman! Dagens betänkande om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken, och särskilt frågan om dess öppenhet, är av stor betydelse för att få social acceptans från gemenskapens invånare, och framför allt från EU:s jordbrukare. Genom att offentliggöra vilka som åtnjuter offentligt finansierat stöd kommer vi att i detalj kunna se i vilket sammanhang medlen fördelas, och särskilt i de länder som brukar kallas gamla respektive nya EU.

Ett mycket viktigt förslag som föredraganden nämner är kravet att uppgifter ska kunna jämföras mellan medlemsstaterna. Därigenom kan falska anklagelser mellan EU-medlemsstaterna om storleken och metoderna för stöd till enskilda marknader i vissa länder undvikas, och vi kommer att kunna vidta åtgärder för att ge jordbrukarna lika möjligheter i fråga om offentligt stöd. Rent allmänt bör det betonas att en tillräckligt tydlig finansiering av jordbrukspolitiken tillsammans med en tillräcklig volym jordbruksprodukter är en garanti för EU-konsumenternas livsmedelsförsörjning. Det är därför som EU:s jordbrukare bör ha långsiktig trygghet och ekonomiska utsikter när det gäller investeringar i jordbruken.

De som för närvarande talar för en snabbare översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken är oansvariga och medför ett hot mot EU:s livsmedelsförsörjning. Vi får inte heller glömma de löften som har getts om att skillnaderna mellan EU-medlemsstaterna i fråga om jordbruksbidragen ska utjämnas fram till 2013.

Avslutningsvis vill jag gratulera föredraganden.

  Esther de Lange (PPE-DE). – (NL) Även jag vill tacka vår kollega för det gedigna betänkandet, som ytligt sett gäller mycket tekniska regler, budgetregler. I realiteten kan dock dessa regler påverka våra jordbrukares arbete – de som trots allt är de egentliga och oumbärliga producenterna av vårt dagliga bröd. Jag skulle vilja diskutera några av dessa regler mer ingående, utan att för den skull starta en vittomfattande debatt om hälsokontrollen eller någonting annat. Jag måste dock få lov att säga att det är en gåta för mig var min högt respekterade kollega från det nederländska arbetarpartiet finner de stora markägare som hon talade om i ett så tätbefolkat land som Nederländerna. Hur det än må vara med den saken var det en utvikning från ämnet.

För det första vill jag uttrycka mitt stöd till kommissionens förslag att den berörda medlemsstaten i händelse av brister ska kunna bestraffas – genom att nedskärningar tillämpas – möjligen är det mer effektivt att ställa in eller minska landets mellanliggande betalningar. Enligt min mening bör kommissionen inte bara se till vilket slag av bristande överensstämmelse det är fråga om och hur allvarlig den är, så som kommissionen skrev, utan även till hur länge den pågått. Exempelvis skulle kommissionen vid bestående brister kunna öka den procentuella minskningen för varje år. Vi måste också se till att de nya regler som vi nu inför inte leder till en ökning av den administrativa bördan.

Avslutningsvis vill jag diskutera den svåra frågan om offentliggörandet av namnet på dem som får stöd från europeiska jordbruksfonden. I mitt hemland sker detta redan i stor utsträckning, och kommissionen föreslår nu att införa detta i hela EU för att göra denna utgift öppen och legitim. Jag kan stödja den viljan men med två korta kommentarer, som också framförs i form av förslag. För det första kan offentliggörandet av dessa uppgifter kränka de berördas rättigheter. Vi måste därför se till att fullgott skydd av personuppgifter ges för att förhindra att uppgifterna kommer i fel händer eller utnyttjas exempelvis för radikala djurrättsaktivisters verksamheter: ett fenomen som flera medlemsstater redan lärt känna.

Slutligen vill jag säga att kommissionen anser att detta förslag också kommer att göra det möjligt att förbättra budgetkontrollen. Detta kanske i viss utsträckning kan vara fallet, men jag anser det är till ännu större nytta för budgetkontrollen att införa nationella deklarationer om hur budgetmedlen förvaltas på nationell nivå. Jag vill därför ägna min sista sekund åt att uppmana kommissionen och rådet att påskynda införandet av sådana nationella deklarationer.

  Gyula Hegyi (PSE). – (HU) Att öka öppenheten i den gemensamma jordbrukspolitiken är ett viktigt gemenskapsmål, och jag stöder därför min kollega Jorgo Chatzimarkakis betänkande. Eftersom den gemensamma jordbrukspolitiken redan diskuterats vill jag uppmärksamma en av de allra viktigaste frågorna för jordbruksverksamhet som tar hänsyn till Natura 2000-programmet.

Som ni vet får de som bedriver jordbruk på ett sätt som bevarar skyddade växt- och djurarter stöd från gemenskapen och medlemsstaterna inom ramen för Natura 2000. Nästan 1/5 av Europeiska unionens territorium, och 21 procent av Ungerns territorium, skyddas genom programmet. Jordbrukare väntar sig detta stöd, eftersom bevarandet av naturintressena kräver ekonomisk återhållsamhet från deras sida.

Det är dock viktigt för en hållbar framtid att vi skyddar så många naturliga intressen som möjligt. Det är därför som det är viktigt att vi lägger så mycket pengar som möjligt på stöd till områden som berörs av Natura 2000-programmet.

Vid den tiden var jag den socialdemokratiska gruppens skuggföredragande för Natura 2000-programmet. Tyvärr har det sedan dess inte varit möjligt att få igenom den summa som vi begärde den gången, nämligen 3 miljarder euro per år. Det är dock i elfte timmen om vi vill stoppa utplånandet av naturen, särskilt i Europa, som redan är överbefolkat.

Det vore bra få den planerade Internetföreckningen över hur mycket stöd som ges till jordbrukare inom ramen för Natura 2000 för att därigenom göra framåtsyftande metoder allmänt bekanta. Denna öppenhet kommer förhoppningsvis också att stimulera miljövänligt jordbruk och skyddet av våra unika naturintressen. Tack så mycket.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Vi talar om den gemensamma jordbrukspolitiken, men i själva verket finns det ingen gemensam politik. Det kan jag säga därför att jordbruksstödet är differentierat inte bara i skilda regioner utan därför att skillnader tydligt kan ses mellan de gamla och nya medlemsstaterna. För att kunna tala om en gemensam jordbrukspolitik måste vi ha gemensamma och standardiserade principer, skyldigheter och möjlighet att erhålla produktionsstöd.

Jag anser dock att betänkandet är mycket välkommet och nödvändigt eftersom vem som får vad trots allt kommer att redovisas liksom hur medlen används. En förbättring av statistiken kommer inte direkt att ge en ökning av medlen till jordbruk, men det kommer att förbättra hushållningen, ge öppenhet, större tillit till personer, och vi som parlamentariker kommer att få möjlighet att dra våra egna slutsatser och söka efter gemensamma lösningar, som faktiskt skulle bygga en gemensam jordbrukspolitik på samma demokratiska partnerskapsprinciper för alla länder i Europeiska unionen och för jordbrukarna, oberoende av i vilken region de råkar arbeta och leva.

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE). – (RO) Begränsning av utbetalningarna från Europeiska garantifonden för jordbruket och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling bör endast ske i undantagssituationer.

Här definierar inte kommissionen i sitt förslag tillräckligt tydligt de situationer som kräver att jordbruksutbetalningarna sänks eller tillfälligt ställs in.

I den lydelse av förordningen som kommissionen föreslår anges endast att utbetalningarna tillfälligt måste ställas in om nyckelkomponenter i de nationella kontrollsystemen inte fungerar på grund av allvarliga och bestående brister.

Jag anser att detta villkor inte kan användas godtyckligt och att det kan få skadliga konsekvenser för vissa medlemsstater.

Det är riktigt att vi bör ha ytterst bra gemenskapskontroll över utgifterna från fonderna, men det är också viktigt att ta hänsyn till de framsteg som görs av de berörda institutionerna i medlemsstaterna som ansvarar för denna kontroll.

Det är därför som jag anser att det instrument som vi i dag ger kommissionen bör användas mycket försiktigt enligt väl avgränsade villkor och kompletteras av en strikt parlamentarisk kontroll.

Vidare bör förordningen inte ha retroaktiv verkan. Året 2007 är ett år då Europeiska unionen utvidgas, och det vore oskäligt att bestämmelserna i förordningen skulle gälla från och med nu, så som Europeiska kommissionen föreslår.

Det är därför som jag stöder varianten att vänta ännu ett år innan förordningen börjar gälla.

I fråga om offentliggörandet av namnen på dem som åtnjuter medel från EU-fonderna, liksom vilka totalsummor de har fått, anser jag att detta är en åtgärd som uppenbart bidrar till att göra tilldelningssystemet öppet.

Det kan redan från början stoppa eventuella bedrägeriförsök eller försök att bevilja EU-medlen för landsbygdsutveckling enligt politiska kriterier och visar att offentliga medel används på ett ansvarsfullt sätt.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! Europeiska kommissionens initiativ att ålägga medlemsstaterna en skyldighet att offentliggöra information om mottagarna av de EU-medel som erhålls inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken är i alla avseenden värt att stödjas.

Offentliggörandet av denna information på Internet enligt standarder som gör att uppgifterna från olika länder kan jämföras kommer inte bara att i hög grad förbättra öppenheten om hur budgetmedel används och effektiviteten i budgetkontrollförfarandet, utan också klart belysa minst två allvarliga problem i samband med EU:s jordbruksutgifter.

Till att börja med går en mycket stor andel av de direkta bidragen i enskilda länder inte till jordbruken utan till stora koncerner som Smithfield eller till stora markinnehav som drottning Elizabeths kronbesittningar. Kanske kan sådana uppgifter från hela EU göra det klart för beslutsfattarna att det finns behov av att begränsa bidragen till varje enskilt jordbruk så att bidragen hjälper familjejordbruken mer än de stora egendomarna.

För det andra finns det en mycket stor skillnad mellan stödet per hektar jordbruksmark i de gamla och de nya medlemsstaterna. Under perioden 2007–2013 kommer denna indikator att ligga på strax över 60 procent, och när Rumänien och Bulgarien kommer med blir den ännu lägre. För varje utbetalad euro i det gamla EU kommer det alltså att bli knappt 60 cent i länderna i det nya EU, trots att jordbruket i de nya länderna måste hinna i fatt det mer utvecklade jordbruket i de gamla medlemsstaterna.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag önskar att en grupp jordbrukare från nordvästra Irland som jag talade inför i eftermiddags var här för att lyssna till denna debatt, eftersom de kanske också skulle vilja bidra. Låt oss vara uppriktiga. Ingen vill att ens ekonomiska angelägenheter offentliggörs, och jag tror att det finns ledamöter i detta parlament som talar om öppenhet och insyn men som själva skulle fly illa kvickt från detta. Jag tyckte om det påpekande som någon gjorde i kväll om att det kan vara rätt att vi offentliggör betalningarna till alla som får pengar från den offentliga kassan. Med detta sagt anser jag att vi kommer att få se ett offentliggörande av betalningar och jag tror rent allmänt på begreppen öppenhet och insyn, men det är ett ömsesidigt givande och tagande.

Jag skulle också ifrågasätta uppfattningen att information är detsamma som att förstå och det är på grund av denna fråga som jag anser att ni behöver ha ett förtydligande om vad utbetalningarna faktiskt betyder. Den grupp jordbrukare som jag träffade i dag ägnar sig åt uppfödning av nötkreatur och får, och många av dem använder sitt samlade gårdsstöd för att subventionera sin produktion. Kanske det är dumt av dem att göra detta. Kanske de borde sluta med jordbruk, låta gårdarna gå åt pipan och fortsätta att ta emot betalningarna.

Vissa kommentarer har gjorts här om det politiska misslyckandet, som om det var jordbrukarnas fel. Men jag tror att det är EU:s politiska beslutsfattare som bör få skulden för de misslyckanden som har upptäckts. De som talar om ingripande och exportbidrag måste ha glömt bort reformerna 2003. Vi har nu ett problem med brist inom EU. Vi importerar kött. Global efterfrågan ökar för mjölkprodukter och spannmål är en bristvara, så vi har kommit en bra bit på vägen. Offentliggöra, ja, men förklara. Skydda folk och se till att de inte förlöjligas felaktigt för de utbetalningar som de mottar. Använd inte detta som ett vapen för att attackera jordbrukare. Kommissionen gör detta redan i hälsokontrollen, där de har talat om hur utbetalningarna kommer att kunna sänkas nu när uppgifterna kommer att offentliggöras. Kanske vi behöver göra detta på högre nivå, men låt oss vara ärliga i hur vi debatterar detta ämne. Jag anser att vi behöver se över det sätt på vilket informationen används.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Vi debatterar ett mycket viktigt betänkande om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken, en politik som vi ägnar 45 procent av EU-budgeten åt.

Europeiska kommissionens förslag syftar till att öka öppenheten om och förtroendet för stödet till EU:s jordbrukare och landsbygdsområden. Av samma skäl förväntas det leda till en förbättring av hur politiken accepteras och bedöms av EU-medborgarna. Men det dyker hela tiden upp människor som inte är välvilligt inställda till den gemensamma jordbrukspolitiken, personer som till varje pris vill ta ifrån våra jordbrukare deras stöd och utsätta dem för öppen och ojämlik konkurrens från jordbrukare i tredjeländer.

Frågan är − vad kommer då att hända med livsmedelsförsörjningen i EU? Jag är övertygad om att parlamentsledamöter från jordbruksutskottet delar min uppfattning om att inga nedskärningar kan göras i den planerade budgeten för den gemensamma jordbrukspolitiken. Den budgeten krymper stadigt, och 2013 kommer den att utgöra blott 33 procent av de totala budgetutgifterna. Låt oss hoppas att de nya reglerna kommer att bidra till att förenkla lagstiftningen i linje med kommissionens paroll bättre lagstiftning. Våra medborgare kommer att kunna kontrollera och få veta för vilka ändamål vi delar ut EU-pengar.

I november i år ska kommissionen lägga fram ett meddelande om frågan om en hälsokontroll. Enligt min mening bör EU-systemet för direkta utbetalningar vara mycket enklare och också öppet, och nivån på bidragen bör standardiseras för alla medlemsstater. Med andra ord bör det vara rättvist och begripligt.

Jag hoppas också att våra kolleger från Rumänien klarar av lösa de rådande problemen med deras utbetalningssystem. Vi får inte tillåta att rumänska jordbrukare kommer till skada och bestraffas genom en sänkning av stöden. De är precis lika nödvändiga i Rumänien som i övriga medlemsstater. I stället för att bestraffa rumänska jordbrukare borde vi hjälpa dem att reda ut bidragssystemet.

  Siim Kallas, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Jag tackar er för era intressanta synpunkter. Jag är mycket nöjd över att jag kan delta i denna debatt eftersom det vid den tidpunkt då kommissionen började diskutera förslaget om mer öppenhet om betalningsmottagarna för EU-medel endast var två länder som offentliggjorde informationen, nämligen Danmark och Estland. Nu är det 13, och slutligen kommer det att vara alla länder. Detta är mycket snabbt för att vara EU:s beslutsprocess.

Jag skulle bara vilja komma med några sakliga anmärkningar. För det första kommer det som nämndes – offentliggörande av betalningsmottagare – att göras med full respekt för gemenskapslagstiftningen om uppgiftsskydd. Detta finns redan fastställt i förslaget. Flera tog upp frågan om offentliggörande av information om strukturfonder, men exakt samma logik gäller strukturfonderna, för vilka samma artikel 53b i budgetförordningen tillämpas. Så det finns ingen skillnad.

Alla förmåner som kommer att utbetalas från EU:s budget kommer att vara öppna, inklusive de högsta tjänstemännens och kommissionsledamöternas löner. Detta är helt offentligt. Så det finns inget – och detta har varit offentligt sedan antagandet av tjänsteföreskrifterna.

Jag skulle vilja be parlamentet att godkänna kommissionens strategi som den återspeglas i förslaget. Vi har förståelse för innehållet i vissa av de ändringsförslag som har lagts fram, och vissa av dessa kommer att återspeglas i genomförandelagstiftningen eller i de slutliga texter som ska godkännas av rådet efter ordförandeskapets kompromisstext. Jag är säker på att de nya åtgärder som vi nu har framför oss kommer att göra förordning nr 1290/2005 till ett ännu effektivare instrument än det redan är.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag den 11 oktober 2007.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Gábor Harangozó (PSE), skriftlig. – (HU) Jag stöder kommissionens rekommendation av flera skäl. För det första kommer den att ge insyn i vilka som får stöd från den gemensamma jordbrukspolitiken, och storleken på jordbruksbidragen i de olika EU-medlemsstaterna kommer att bli jämförbara. För det andra gör den alla EU:s institutioner och alla unionens politikområden mer berättigade i medborgarnas ögon. För det tredje kommer initiativet att omfatta inte bara jordbruksbidragen utan bidrag inom alla EU-sektorer och kan därigenom också effektivisera budgetkontrollen.

Jag håller med om den andra punkten i rekommendationen, där det rekommenderas att om medlemsstaterna saknar kontrollsystem bör reglerna om sanktioner vara strängare. I Ungern har vi med stor ansträngning lyckats utveckla det institutionella systemet så att det fungerar så effektivt som möjligt och uppfyller kommissionens bestämmelser.

Jag stöder föredragandes rekommendation att det bör vara obligatoriskt att offentliggöra uppgifterna på Internet. De utbetalande organens webbplatser i medlemsstaterna bör anslutas till kommissionens webbplatser eller till ett gemensamt nät av webbplatser inom en medlemsstat. Naturligtvis måste man vid tillhandahållandet av dessa uppgifter följa föreskrifterna från Europeiska datatillsynsmannen. Bland annat är det viktigt att de berörda parterna underrättas i förväg om offentliggörandet av uppgifterna, så snart som möjligt och så långt det är möjligt, redan när uppgifterna samlas in.

  Alexander Stubb (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Mer öppenhet innebär mindre ogrundad anti-EU-propaganda. Därför är det lätt att stödja föredragandens synsätt enligt vilket kommissionens förslag om att förbättra öppenheten och genomförandet av EU:s jordbruksutgifter välkomnas.

Vi måste hålla i minnet att jordbruksutgifterna utgör en av de största delarna av EU:s utgifter. Därför är det en fråga om legitimitet för unionen.

Avsaknaden av en klar överblick över alla utgifter, inte bara jordbruksrelaterade, ger en snedvriden bild av EU:s utgifter. Samtidigt vet vi att förvaltningen av jordbruksutgifterna stadigt har förbättrats.

Information om gemenskapsutgifterna bör finnas lätt tillgänglig på Internet. Full öppenhet är avgörande för budgetkontroll. Därför är jag glad över att Jorgo Chatzimarkakis fick 100-procentigt stöd i utskottet.

23. Följderna av avtalet mellan gemenskapen, medlemsstaterna och Philip Morris om att bekämpa cigarettsmuggling och efterlevnaden av rekommendationerna från Europaparlamentets kommitté för undersökning av transitering (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Bart Staes, för budgetkontrollutskottet, om följderna av avtalet mellan gemenskapen, medlemsstaterna och Philip Morris om att intensifiera kampen mot bedrägeri och cigarettsmuggling och framsteg med genomförandet av rekommendationerna från parlamentets kommitté för undersökning av gemenskapens transiteringssystem (2005/2145(INI)) (A6-0337/2007).

  Bart Staes (Verts/ALE), föredragande. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Betänkandena från utskottet för budgetkontroll innehåller ofta ganska tråkiga nyheter – det är ju trots allt Europaparlamentets utskott för bekämpning av bedrägerier. Det rör sig ofta om svagheter, oegentligheter, vilseledning –ibland till och med om svek och bedrägeri. I dag har jag nöjet att rapportera om något positivt, en framgångshistoria, en historia som visar hur samarbetet mellan Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och medlemsstaterna kan leda till att problemen blir lösta.

I vilket sammanhang? I början av 1990-talet upptäckte man att bedrägerier i form av cigarettsmuggling omsatte stora pengar. Hundratals miljoner ecu – på den tiden talade vi fortfarande om ecu och inte om euro – försvann ned i förbrytarnas fickor på bekostnad av Europeiska unionens och medlemsstaternas budgetar. År 1994 tillsatte dåvarande Enheten för samordning av åtgärderna i kampen mot bedrägeri (UCLAF) – föregångaren till OLAF – en arbetsgrupp för cigaretter. År 1996 och 1997 inrättade Europaparlamentet en undersökningskommitté – som förresten var den första undersökningskommittén enligt fördraget om Europeiska unionen – som granskade alla aspekter av transiteringsbedrägerier.

Undersökningskommittén fann att övervakningssystemet inom transiteringssektorn var ålderdomligt. Lastbilar var i samband med transitering tvungna att få ett dokument stämplat i tullen när varorna fördes in i unionen och sedan köra genom unionen och få samma dokument stämplat i tullen när varorna lämnade unionen. Dokumentet skulle sedan lämnas tillbaka till det tullkontor där varorna fördes in. En mängd problem uppkom i det sammanhanget. Dokumenten kom tillbaka alldeles för sent: ibland tre eller fyra månader. Det förekom problem med förfalskade dokument och ibland även förfalskade stämplar. En av de viktigaste rekommendationerna för undersökningskommittén var därför att ersätta hela detta gammalmodiga system, som byggde på papper och stämplar, med ett datoriserat system.

Detta nya datoriserade transiteringssystem (NCTS) infördes successivt och är nu i drift i alla medlemsstater. Det hjälper tullväsendet att i realtid upptäcka när varor avlägsnats från tullövervakning – och är således ett enormt framsteg. Detta utesluter givetvis inte att falska deklarationer fortfarande framställs, och det är därför som vi ber kommissionen att inrätta ett system även för detta för att förhindra falska varudeklarationer. Vi begär också att OLAF ska få direkt åtkomst till detta datoriserade system.

Som nämnts koncentrerade sig undersökningskommittén på problemet med cigaretter. Cigaretter transporteras genom territoriet från den ena gränsen till den andra, men mycket ofta hamnade dessa varor, dessa cigaretter, på svarta marknaden. Dessutom smugglades dessa varor mycket ofta tillbaka in i unionen. Detta ledde till enorma problem, ibland till och med till våld. I exempelvis Italien mördades till och med två ekobrottsutredare från polisen.

Den heltäckande utredningen avslöjade också att en del tobaksbolag var i maskopi med smugglarna och på grundval av den informationen stämde kommissionen tillsammans med ett antal medlemsstater Philip Morris inför domstol i New York. Det blev så småningom allt mer uppenbart att Philip Morris svårligen skulle vinna målet, och 2004 ingicks en överenskommelse med bolaget. I utbyte mot 1,25 miljarder amerikanska dollar, utspridda över en 12-årsperiod, avstod kommissionen och medlemsstaterna från att fullfölja sin talan inför New York-domstolen.

Den andra delen av överenskommelsen med Philip Morris var faktiskt ännu viktigare. Den bestod av bestämmelser om samarbete mellan Philip Morris och Europeiska unionen i spårandet av cigaretter. Om tullmyndigheterna hittade cigarettlaster och bestämmelserna i avtalet inte hade följts var Philip Morris skyldig att omedelbart betala de tullavgifter som undvikits – och den aktuella summan kan vara upp till 1,5 miljoner euro per container med cigaretter.

Ännu en gång, detta är en framgångshistoria: den visar hur parlamentet och kommissionen kan arbeta tillsammans. Jag är dock kritisk på ett par punkter. När de 1,25 miljarderna amerikanska dollar fördelades mellan kommissionen och medlemsstaterna gick endast 9,7 procent till kommissionen, lejonparten gick till medlemsstaterna. Det anser jag inte vara rättvist, i synnerhet eftersom OLAF och kommissionen gjorde lejonparten av arbetet.

En annan anmärkning är att enligt avtalets andemening skulle pengarna användas till att bekämpa bedrägerier. Kommissionen har gjort sitt arbete. Den har satsat en del av pengarna på Herkules II-programmet. Medlemsstaterna har däremot helt enkelt har låtit pengarna flöda in i sina skattekistor, fast de egentligen skulle ha används till att ge utredningstjänsterna, exempelvis tullen, bättre utrustning och att intensifiera bekämpandet av detta slags bedrägeri.

Sammantaget är detta verkligen en framgångshistoria, som mycket väl skulle kunna tillämpas på andra produkter, exempelvis alkohol och vissa jordbruksprodukter. Jag hoppas också att betänkandet har tillfört en positiv kommentar om det viktiga arbete som utförs av Siim Kallas och kommissionen och även av vårt parlament i kampen mot bedrägerier.

  Siim Kallas, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Jag måste tacka Bart Staes för hans initiativbetänkande och Europaparlamentet för dess stöd för dessa frågor och för att ha hittat lösningar på dessa svåra problem.

I mitt anförande kommer jag först att tala om gemenskapens transiteringssystem, som min kollega Lázló Kovács ansvarar för. Europaparlamentet berömmer det framgångsrika införandet av det nya datoriserade transiteringssystemet. Det är verkligen en enorm förändring jämfört med den ålderdomliga pappersbaserade proceduren. Det uppgraderade systemet kommer att genomföras fullt ut senast den 1 juli 2009.

Riskhantering är ett modernt kontrollverktyg. Kommissionen genomför aktivt tullens ram för riskhantering för att bättre kunna målinrikta kontrollerna. Vi etablerar för närvarande kriterier, prioriteringar samt IT-plattformen tillsammans med medlemsstaterna. Det nya systemet kommer också att sörja för möjligheten att regelbundet kunna övervaka effektiviteten hos den riskanalys som görs. Den planerade utvecklingen av informationssystemet för bekämpning av transiteringsbedrägeri kommer att stärka kapaciteten att analysera och motverka risker med transiteringsbedrägeri, först när det gäller känsliga varor och senare för alla typer av varor som transiteras. Detta är beroende av att medlemsstaterna beviljar bredare tillgång för kommissionen till uppgifter om transporter i det nya datoriserade transiteringssystemet. Att frysa vidare finansiering för det nya datoriserade transiteringssystemet, såsom föreslagits i rapporten, skulle dock vara kontraproduktivt för den nödvändiga vidareutvecklingen av mer effektiv transitkontroll.

Några få ord om momsbedrägerier. Storbritanniens överhus påpekade i sin rapport många faktorer bakom fenomenet bedrägeri med skenföretag. Emellertid ser vi inga bevis för att svagheter i transitsystemet leder till karusellbedrägeri. Jag skulle vilja förtydliga att, även om transiteringen inte prioriterades under traditionella kontroller av gemenskapens egna medel mellan 2001 och 2006 när förändringar höll på att göras, bortsåg man ändå inte från denna. Som ett resultat av många inspektioner begärdes betalningar av egna medel och ränta. Detta tillvägagångssätt är ett exempel på effektiv användning av kommissionens inspektionsresurser och undviker att man faller tillbaka på förhandsrevisioner.

Jag skulle nu vilja gå över till avtalet mot bedrägerier med Philip Morris International, vilket faller under mitt område. Jag måste tacka parlamentet för dess kontinuerliga starka stöd. Kommissionen har konsekvent uppgett att den hoppas att avtalet kan tjäna som modell för liknande avtal med andra företag. Där det gäller de medel som kommer från detta avtal har det nya Herkulesprogrammet i Grekland fått finansiering som ägnas åt att bekämpa cigarettsmuggling och förfalskning, vilket är ett nytt mål. Vi överväger om programmet skulle kunna användas för att finansiera inrättandet av ett laboratorium som skulle kontrollera cigaretters äkthet.

Men jag måste också säga – och Bart Staes vet detta mycket väl – att fördelningen av pengar var en verklig mardröm, och den kommer att vara en mardröm också under de kommande räkenskapsperioderna. Självklart är jag mycket glad över det stöd och det ständiga intresse som parlamentet visat för användningen av dessa medel, eftersom jag också är intresserad av att dessa medel används för att bekämpa cigarettsmuggling och andra typer av bedrägeri.

Med avseende på statistik över beslagtagande informerar de flesta medlemsstater kommissionen om beloppen på kvartalsbasis. Men inte alla medlemsstater anger vilka märken de har beslagtagit och det finns därför ingen fullständig information tillgänglig. Medlemsstaternas rapporter om beslagtagande skiljer inte alltid mellan äkta och förfalskade cigaretter, delvis eftersom detta inte är nödvändigt för att åtala förbrytarna och för inkassering av tull och skatter och delvis eftersom det ibland är extremt svårt att skilja mellan förfalskade och äkta cigaretter. Vi fortsätter att uppmuntra medlemsstaterna att tillhandahålla mer fullständiga siffror.

Slutligen är kommissionen villig att förbereda en Olaf-rapport om detta ämne, såsom parlamentet har föreslagit, men jag anser att det skulle vara mer fördelaktigt att vänta med en omfattande översyn till 2010. Detta beror på att många viktiga förändringar är på väg inom tullområdet och en rapport under 2008 skulle bara kunna vara provisorisk, och spegla läget vid den tidpunkten.

  Jean-Pierre Audy, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Mina första ord är en gratulation till föredraganden Bart Staes, som har lyckats utarbeta ett utmärkt betänkande om det svåra ämnet fel i vårt gemensamma transiteringssystem. Jag är också ytterst tacksam mot Europeiska revisionsrätten, som i sin rapport från december 2006 mycket klart framhöll omfattningen av problemet.

Jag är i detta sammanhang besviken över att vi blandar samman återverkningarna av Philip Morris-avtalet, som inte att förglömma var ett avtal om att lägga ned talan och inte ett partnerskapsavtal, med de svåra problemen med gemenskapstransiteringen. Detta är anledningen till det ändringsförslag som jag lagt fram på PPE-gruppens vägnar och vars syfte är att undvika förvirring.

I fråga om branschen anser jag att Europeiska unionen och hela tobaksbranschen gemensamt borde finansiera ett program för att bekämpa cigarettsmuggling och bedrägerier.

Jag kommer dock att koncentrera mina kommentarer på bristerna i vårt gemenskapssystem för transitering. Europeiska kommissionen talar om för oss att den har förstärkt gemenskapens transiteringssystem genom att införa ett modernt och robust datorsystem. Man glömmer att även om ett datorsystem är nödvändigt är det aldrig tillräckligt, och verkligheten är den att det är själva systemet som är bristfälligt. Det är bristfälligt därför att det drivs under medlemsstaternas överinseende, vilket innebär – så som vår föredragande och Europeiska revisionsrätten helt rätt påpekat – att medlemsstaterna tillämpar gemenskapens nya transiteringsregler med allvarliga svagheter.

År 1997 tillsatte parlamentet en undersökningskommitté, som tydligt angav att EU borde inrätta ett ramverk för att göra det möjligt för tullmyndigheterna att fungera som en enda. Vi är långt ifrån detta.

År 2005 framhöll vår kollega Herbert Bösch i sitt utmärkta betänkande omfattningen av problemen och behovet att bekämpa bedrägeri och fel. Sanningen är den att detta betänkande innehåller en uppmaning till oss att mycket bredare överväga kvaliteten hos vårt tullsystem, våra finansiella kretslopp och mer allmänt hos skyddet av Europeiska unionens finansiella intressen.

Herr kommissionsledamot! I detta sammanhang har ni parlamentsledamöternas fulla stöd.

  Herbert Bösch, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Vi välkomnar uttryckligen detta betänkande, som är utmärkt. Begreppet initiativbetänkande är inte helt rättvisande. Vad vi gör här är att ihärdigt fullfölja ämnet för parlamentets första undersökningskommitté – och det kommer vi fortsätta att göra. Jag vill inte klaga, men det är en skam att vi behöver göra detta vid en så sen tidpunkt. Jag konstaterar med intresse listan över talare som grupperna har bett tala om detta ämne i dag. Det tycks som om det alltid är lättare att klaga över skandalerna inom EU än att arbeta med konkreta, positiva lösningar. Vägen dit är ibland lång – vi talar om cigaretter – men det är en bra väg att följa. Vi gör framsteg, och det framgår mycket tydligt av Staesbetänkandet.

Naturligtvis har vi den ofullständiga europeiska integrationen att brottas med på detta område. En del finansministrar kan inte motstå att helt enkelt höja skatten på tobak en aning när statskassan ser lite tom ut, och får på köpet oförtjänt beröm av en del hälsopolitiker eller andra. Jag säger ”oförtjänt” eftersom cigarettkonsumenterna helt enkelt går över till smuggelcigaretter eller, i allt högre utsträckning till förfalskade cigaretter. Vinsten av bedrägerier av detta slag går direkt till organiserad brottslighet.

Att det finns anledning för oss alla att fira framstegen denna afton gör mig ännu mer benägen att påminna kammaren om en episod som är mindre meriterande för EU, och särskilt för kommissionen. Det finns bevis för att under perioden 1992–2001 ungefär 10 000 lastbilslaster cigaretter smugglades in i EU via Montenegro, särskilt med kurs på Italien. Detta är förmodligen det största bedrägeriet någonsin mot EU-budgeten. Den allmänna åklagarmyndigheten i Augsburg, i Tyskland, har begärt rättsligt bistånd 60 gånger i detta sammanhang. Det har förekommit erkännanden, fällande domar och allt sådant i Schweiz. Ändå har Europeiska unionen inte framställt några anspråk på återställande av egna medel till republiken Montenegro. Herr kommissionsledamot! Jag vill att vi ska kunna ställa oss framför våra skattebetalare och säga: ”Vi har också undersökt denna sak.”

Det finns underordnade tulltjänstemän i Tyskland, Österrike och Centraleuropa som har gjort ett fantastiskt arbete på området, men som tycks ha blivit ganska övergivna av Europeiska kommissionen. Vi måste hantera denna mastodontaffär, vars preskriptionstid ännu inte är slut. Det är min önskan i samband med det som i stora drag är en mycket tillfredsställande anledning till dagens debatt.

  Ingeborg Gräßle (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Kammaren vill mycket hellre ägna sig åt utgifter än inkomster – och det är Bart Staes stora förtjänst att vi i dag för en gångs skull intresserar oss för de triviala inkomsterna. Det är i alla fall en fråga om 17 miljarder euro i moms och egna medel och 14 miljarder euro i tullavgifter – vilket är nästan 30 procent. Enligt min mening är det bra att vi tar upp frågan i dag.

Av allt att döma finns det endast vinnare här, och även kommissionsledamoten förtjänar att gratuleras till detta. Vi är glada över att vi lyckats hitta en utväg – i samarbete med medlemsstaterna. Det är viktigt att stödja en framtid för OLAF, Europeiska byrån för bedrägeribekämpning, så att den kan fylla sin funktion inom EU ännu bättre och effektivare. Det som OLAF hittills har visat oss prov på är värt en eloge, liksom det vi ser framför oss i dag. Vi är alla mycket stolta över dessa framgångar eftersom det självfallet var dessa experter som gjorde dem möjliga. Det var inte en förhastad slutsats, särskilt inte med hänsyn till ämnet, att vi skulle göra verkliga framsteg i ärendet med förfalskade tobaksprodukter eller att även medlemsstaterna skulle samarbeta.

Vi vill att detta exempel ska upprepas för andra ärenden som gäller skyddet av unionens finansiella intressen, exempelvis bekämpandet av momsbedrägerier. Då skulle vi ha verkliga vinnare: de europeiska skattebetalarna som har skickat hit oss och som har vissa förväntningar.

Jag anser att en fortsatt kamp mot cigarettsmuggling är en viktig uppgift, att det är angeläget att koppla in en utredare från OLAF i Peking och att vi behöver förstärka närvaron av bedrägeribekämpare över hela världen. Frågan till kommissionen nu är hur vi ska öka trycket mot cigarettillverkarna för att förmå dem att ansluta sig till avtalet mellan Philip Morris och gemenskapen i medlemsstaterna. Enligt min mening måste vi mycket konkret överväga hur vi bör följa upp detta och hur vi i fortsättningen ska arbeta med frågan, eftersom ett misslyckande skulle äventyra vår trovärdighet.

  Paulo Casaca (PSE). – (PT) Vår fördragande, och i detta fall också Europeiska kommissionen, förtjänar allt vårt beröm. Detta var den största framgång jag kan minnas som Europeiska unionen uppnått mot smuggling och skattebedrägeri.

Det budskap som redan framförts av vår föredragande och nu stötts av alla talare är dock att vi måste fortsätta den kampen på andra områden. Det handlar framför allt om att se till att alla rörelser av någon storleksordning genom hela tullsystemet måste klara att effektivt skydda Europeiska unionens intressen och alla medlemsstaters, och från den synpunkten anser jag att det fortfarande finns mycket att göra. Jag vill därför framför allt uppmana Europeiska kommissionen att oförtrutet sträva vidare med saken.

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE). – (RO) Avtalet mellan Europeiska kommissionen och företaget Philip Morris är ett bra exempel på ett finansiellt gemenskapsinstrument med sikte på flera mål samtidigt.

För det första är inte tillverkningsindustrins fria tillträde till marknaden begränsat, medan skattesmitning av dem som importerar förfalskade produkter bekämpas med ett program som uppgår till 1,25 miljarder dollar, helt finansierat av ett europeiskt företag.

Trots detta bör ett mycket större antal medlemsstater delta i det undertecknade avtalet.

Avtalet slöts 2004, och sedan dess har Rumänien och Bulgarien, båda belägna invid Europeiska unionens gräns, blivit medlemsstater.

Efter införsel på marknaden av produkter som inte har tillstånd i alla medlemsstater i unionen har betydande förluster från uteblivna tullavgifter registrerats för EU-budgeten och från obetalda vinstskatter för de nationella budgetarna.

Att de som försöker föra in förfalskade varor till gemenskapen väljer de europeiska hamnar som inte är utrustade med avancerad teknologi, till exempel för avsökning och registrering av varupallar, är en realitet.

Eftersom denna situation påverkar Europeiska unionens tullinkomster anser jag att det är normalt att moderniseringen av hamnutrustningen ska ske med ekonomiskt stöd från gemenskapen.

Eftersom förfalskade produkter säljs till låga priser på marknaden har allt fler ungdomar börjat röka, vilket naturligtvis med tiden kommer att kosta socialförsäkrings- och hälsovårdssystemen i medlemsstaterna stora pengar.

Rapporter från Världshälsoorganisationen (WHO) visar att förfalskade cigaretter i de flesta fall innehåller 75 procent mer tjära, 28 procent mer nikotin och 63 procent mer kolmonoxid.

Eftersom vi generellt granskar skadeeffekterna av rökning oberoende av om cigaretterna har lagligt eller olagligt ursprung bör vi även överväga ett annat ämne: Europeiska unionen främjar åtgärder för att bekämpa rökning, men å andra sidan ger den betydande bidrag till tobaksodlingar, vilket enligt min mening strider mot EU:s hälsopolitik.

  Szabolcs Fazakas (PSE). – (HU) Tack för ordet, herr talman! Ärade kommissionsledamot Kallas, mina damer och herrar! Bart Staes har rätt, och jag vill härigenom gratulera honom till hans arbete, som är gediget och ändå kompromissvilligt, och för det föreliggande betänkandet.

Europeiska unionen och dess institutioner – inbegripet kommissionen, revisionsrätten, OLAF, Europaparlamentet och inte minst budgetkontrollutskottet – betraktar med full rätt det avtal som undertecknades med Philip Morris 2004 och dess följande löptid och uppföljning som en verklig framgångshistoria.

I kampen mot smuggling och bedrägeri har vi här lyckats uppnå verkligt betydande resultat, inte bara för handlare och konsumenter i slutet av processen, utan även för ett stort internationellt tillverkningsföretag i början av processen. Avtalet kompenserar inte bara finansiellt för tidigare förluster utan förebygger även framtida förluster.

Vi har lyckats få Philip Morris att förstå att det också har ett intresse av att utarbeta en gemensam strategi mot smuggling och bedrägeri och att garantera de finansiella instrument som krävs för att förverkliga den. Det är särskilt glädjande och för oss nytillträdda länder mycket betydelsefullt att samarbetet kommer att omfatta inte bara de tio medlemsstaterna i avtalet utan även de nya länder som är särskilt hotade av smuggling och bedrägerier och därigenom också se till att de finansiella och tekniska villkoren för kampen mot smuggling och bedrägeri garanteras, må vara med varierande grad av framgång. Tack så mycket.

  Bogusław Liberadzki (PSE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag godkänner och stöder Bart Staes betänkande, som framför allt kommer att leda till att smuggling så långt möjligt begränsas. Detta är den starka sidan av betänkandet. För det andra innehåller det viktiga råd om hur tull ska kunna indrivas med maximal effektivitet.

Eftersom jag kommer från ett land med en mycket lång gräns mot öster, det vill säga Polen, vill jag fästa uppmärksamheten vid de yttre gränserna. Herbert Bösch har helt rätt när han talar om att använda erfarna tullare. Dessa personer kommer faktiskt att vara mycket mer avgörande än utrustning och system. Herr kommissionsledamot! Därför ber jag er enträget att ta en ordentlig titt på förslagen och ta dem till er. Effektivitet och genomslagskraft i bekämpandet av smuggling kommer att vara utvisande för gemenskapens anseende.

  Siim Kallas, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Tack för ert ständiga stöd för de frågor som har tagits upp. Jag måste säga att det största problemet är att all kompetens inom tullområdet och momsområdet ligger i händerna på medlemsstaterna.

Jag förstår inte varför vissa medlemsstater är så ovilliga att ge större möjligheter att använda de resurser som finns inom EU:s institutioner. Olaf har till exempel varit mycket verksamt i flera fall, i Philip Morris-operationen och i operationen ”Diabolo” mot förfalskningsverksamhet, och detta kan inte ske utan samarbete på EU-nivå och utan stöd från särskilda enheter inom kommissionen.

Men rättsligt ligger detta helt i händerna på medlemsstaterna, liksom stärkandet av tullarna som ger nödvändiga resurser. Kommissionen gör vad som är möjligt för att underlätta detta samarbete. Utan samarbete mellan medlemsstaterna är en effektiv och verksam bekämpning av cigarettsmuggling, och särskilt momsbedrägeri, en omöjlighet.

Jag menar att vi har ett gemensamt intresse här, och vi bör ständigt ta upp denna fråga för att öka samarbetet. Jag kanske tolkade det fel, men Philip Morris-avtalet har ingåtts mellan tio medlemsstater och Europeiska kommissionen å ena sidan och Philip Morris å andra sidan, vilket är helt unikt. Det var kommissionen, dess rättstjänst och Olaf som uppnådde detta avtal, och detta fortsätter med Ingeborg Gräßle. Så jag tror att vi kommer att kunna säga något i framtiden.

Men huvudfrågan är verkligen vissa medlemsstaters motvilja mot att acceptera det förslag om ömsesidigt administrativt bistånd som har lagts fram, vilket kan tjäna som en plattform. Vi erbjuder en plattform för samarbete, och det finns fortfarande skepsis hos vissa medlemsstater, vissa av de större medlemsstaterna (jag själv har försökt övertyga vissa ministrar i den största medlemsstaten att vara mer öppna för detta förslag.) Av någon anledning finns det mycket misstänksamhet, men samtidigt vet jag, i egenskap av före detta finansminister, att bekämpning av momsbedrägeri och tullbedrägeri endast är möjligt genom samarbete mellan medlemsstater.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag den 11 oktober 2007.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Francesco Musotto (PPE-DE), skriftlig. – (IT) Som föredragande för bedrägeribekämpningen inom EU välkomnar jag det viktiga avtalet med Philip Morris om att bekämpa cigarettsmuggling i tullen. Tullbedrägerier är en av många företeelser som skadar gemenskapens finansiella intressen, och bedrägerier med cigaretter är en av de mest känsliga sektorerna.

OLAF:s senaste åtgärder – exempelvis Operation Diabolo (135 miljoner beslagtagna cigaretter, beräknad förlust 220 miljoner euro) – har visat att tullbedrägerier kan och måste bekämpas: det är viktigt att förstärka EU-myndigheternas operativa förmåga. Avtalet med Philip Morris kan fungera som en förebild, inte bara inom tobaksområdet utan även inom andra områden som avser bekämpning av förfalskningar. Inkomsterna från den ersättning som Philip Morris är skyldig, vilka uppgår till ungefär 1 miljard euro, borde användas till att intensifiera kampen mot förfalskningar inom EU.

24. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

25. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.40.)