Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2007/2002(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0375/2007

Ingivna texter :

A6-0375/2007

Debatter :

PV 24/10/2007 - 13
CRE 24/10/2007 - 13

Omröstningar :

PV 25/10/2007 - 7.12
CRE 25/10/2007 - 7.12
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2007)0483

Debatter
Onsdagen den 24 oktober 2007 - Strasbourg EUT-utgåva

13. Det aktuella läget för förbindelserna EU-Afrika (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen.(EL) Nästa punkt är ett betänkande av Maria Martens, för utskottet för utveckling, om läget i förbindelserna mellan EU och Afrika (2007/2002(ΙΝΙ)) (Α6-0375/2007).

 
  
MPphoto
 
 

  Maria Martens, föredragande. (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi diskuterar betänkandet om läget i förbindelserna mellan EU och Afrika. Där utformas en gemensam vision från Afrikas och Europas sida om ett framtida samarbete i syfte att främja utvecklingen i Afrika och bekämpa fattigdomen. Strategin måste handla om något mer än att bara hålla fast vid den nuvarande politiken. Det handlar om en vision, baserad på gemensamma värderingar och principer och på ömsesidig respekt som inriktas på folkets välbefinnande.

Afrika och Europa har en lång gemensam historia men förbindelserna mellan dem har verkligen förändrats: nu rör det sig inte längre om en enkelriktad trafik. Nu gäller det ett jämlikt partnerskap för att tillsammans ta itu med problem som berör båda kontinenterna, som säkerhet, handel, migration och klimatförändring.

EU lade fram en europeisk strategi för Afrika 2005. Jag var föredragande vid det tillfället också. Enligt vår åsikt hade den strategin två viktiga brister. Det var en strategi som var för mycket för Afrika, men utan att involvera Afrika, och parlamentet och civilsamhället deltog inte i utformningen av strategin i tillräcklig utsträckning. Jag är glad över att vi talar om en gemensam EU–Afrika-strategi och att parlamentet och civilsamhället kommer att vara mer engagerade den här gången. Detta samarbete lovar mycket gott för framtiden.

Denna strategi bör ge oss strukturerna och riktlinjerna för ett gemensamt agerande i framtiden. Fattigdomsbekämpningen och millennieutvecklingsmålen måste fortsätta att stå i centrum för uppmärksamheten. Trots att de senaste siffrorna för millennieutvecklingsmålen ger upphov till en viss optimism lever fortfarande 41,1 procent av människorna i Afrika söder om Sahara på en US-dollar om dagen. Denna situation kan inte förbättras med enbart utvecklingsbistånd. Det är också nödvändigt att skapa ekonomisk tillväxt.

De ekonomiska partnerskapsavtal som förhandlas för närvarande skulle kunna vara ett bra instrument för detta om de bara – och jag betonar denna punkt – har en hållbar utveckling som bärande idé, och om de är något mer än bara europeiska handelsavtal. Jag skulle mycket gärna vilja höra om situationen beträffande ett eventuellt uppskjutande av tidsfristen den 1 januari 2008 från kommissionsledamoten.

De afrikanska regeringarna är naturligtvis i första hand ansvariga för utvecklingen i sina egna länder. De har blivit mer självständiga, både politiskt och ekonomiskt. Utvecklingen i Afrika sker i full fart, inte minst genom att nya institutioner, som Nepad (Nytt partnerskap för Afrikas utveckling) och Afrikanska unionens mekanism för inbördes granskning, dykt upp på scenen. Det är länge sedan Europa var den enda och exklusiva partnern för ekonomiskt och politiskt stöd. Andra länder börjar nu utöva sitt eget inflytande i och på Afrika på ett mycket eftertryckligt sätt: se på Kina till exempel. Vi kan inte längre ta vår förbindelse med Afrika för given.

I betänkandet uppmärksammas tre prioriterade politikområden: fred och säkerhet, god samhällsstyrning och ekonomisk tillväxt och investeringar med människan i centrum. När det gäller EU:s politikområden riktar man i betänkandet uppmärksamheten på vikten av större sammanhang mellan utvecklingsverksamhet å ena sidan och övriga politikområden å den andra, t.ex. handel, jordbruk och migration. Bara om EU kan använda sitt stöd på ett mer sammanhängande, bättre samordnat sätt och förbättra sin ekonomiska redovisning kan EU:s utvecklingspolitik bli mer effektiv och ändamålsenlig.

Fred och säkerhet är ett allvarligt problem i Afrika. I betänkandet betonas vikten av en integrerad taktik för att handskas med konfliktsituationer. Vårt ansvar för att skydda människor och bidra till att förhindra och lösa konflikter bör, liksom återuppbyggnad, få högsta prioritet. God samhällsstyrning, en fungerande rättsstat och stabil demokrati är uppenbara villkor för stabilitet och utveckling. Kapacitetsuppbyggnad på dessa områden är absolut nödvändig. Vi stöder kommissionens ambitioner på detta område.

Det andra EU–Afrika-toppmötet kommer att hållas i Lissabon i december efter ett uppehåll på sju år. Under toppmötet kommer man att besluta om den gemensamma EU–Afrika-strategin. Det är en hel del som står på spel och det ligger i allas vårt intresse att detta toppmöte blir en framgång. Dessutom bör vi, trots att situationen i Zimbabwe ger anledning till mycket djup oro, komma ihåg att detta är ett toppmöte mellan EU och Afrika, och inte mellan EU och Zimbabwe, att det handlar om en strategi med människan i centrum och inte ett partnerskap med presidenten i centrum.

Det är bra att Europaparlamentet och Panafrikanska parlamentet kommer att få tillfälle att uttrycka sina parlamentariska synpunkter på den gemensamma strategin på toppmötet. Delegationerna från Panafrikanska parlamentet och vårt parlament möttes i förra veckan för att förbereda en gemensam förklaring. Jag hoppas att våra talmän kan lägga fram förklaringen för regeringscheferna vid toppmötet.

Naturligtvis finns det mycket mer att säga om detta, men min tid är slut ser jag, så jag stannar vid detta, men inte utan att först tacka mina kolleger och kommissionen för ett mycket fruktbart samarbete.

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar, fru föredragande! Europa, Afrika och världen har förändrats en hel del under det sista årtiondet. EU är nu ett förbund av 27 medlemsstater som emellanåt ger prov på ytterst skiftande utrikespolitiska prioriteringar och strategier. Även om det inte är rättvist att säga att den afrikanska kontinenten har försummats med tanke på den volym offentligt utvecklingsstöd som EU anslår för Afrika, kan vi emellertid tala om ett strategiskt vakuum i förbindelserna mellan EU och Afrika. På senare år har de negativa konsekvenserna av detta vakuum blivit mer uppenbara. EU och medlemsstaterna erkänner nu behovet av att utöka förbindelserna med Afrika, och ser det andra toppmötet mellan EU och Afrika som det rätta tillfället att tydligt uttrycka denna önskan.

Det finns olika skäl till detta nya erkännande av hur viktiga förbindelserna mellan EU och Afrika är: den allmänna insikten att alla globala utmaningar, som fred och säkerhet och internationell handel, kräver att världssamfundet samordnar sitt agerande och därför motiverar att nya samarbetsformer utvecklas, insatserna för att lösa problem som berör både Europa och Afrika, särskilt effekterna av klimatförändringen, hanteringen av energiresurserna eller migrationsflödena, Afrikas önskan att tillsammans ta itu med gemensamma problem och behovet av att anpassa sig till geopolitiska förändringar i den internationella miljön.

Dessa nya förbindelser mellan EU och Afrika har lagts fram i de dokument som vi hoppas ska antas under decembertoppmötet: den gemensamma EU–Afrika-strategin, dess första handlingsplan och, hoppas vi, Lissabonförklaringen. Dessa dokument återspeglar den särskilda karaktären i förbindelserna mellan Europa och Afrika. Man stakar ut en strategi som å ena sidan gynnar multilaterala kanaler och å andra sidan syftar till att hantera olika aspekter av våra förbindelser på ett mer integrerat sätt. Detta tillvägagångssätt utgör den skillnad som EU kan peka på, särskilt i jämförelse med andra internationella aktörer. Erkännandet av Afrika som en strategisk global partner återspeglas också i den metod som används för att förbereda både toppmötet och antagandet av dokumenten. Den EU–Afrika-strategi som antogs 2005 är ett EU-dokument som bara är bindande för EU, medan den nya strategin – för första gången en gemensam strategi – och handlingsplanen är resultatet av gemensamt arbete med våra afrikanska partner.

Från början har toppmötesdokumenten tagits fram av en gemensam grupp av experter och vi hoppas att de undertecknas vid ministermötet mellan trojkorna från EU och Afrika som ska hållas den 31 oktober, i en process som även har involverat icke-statliga aktörer och civila samhällen, både afrikanska och europeiska. Den gemensamma strategin och den första handlingsplanen är därför resultatet av ett gemensamt arbete. Till följd av detta återspeglar och motsvarar den aktuella formuleringen många av de angelägenheter och förslag som tas upp i betänkandet av Maria Martens, som utan tvekan är mycket komplett och omfattande.

Partnerskapen mellan EU och Afrika som fastställs både i den gemensamma strategin och i förslaget till handlingsplan måste täcka frågor av gemensamt intresse. De grundläggande kriterierna måste vara att öka värdet av samarbetet och den politiska dialog som för närvarande finns, och de måste enligt vår mening garantera en positiv inverkan på de europeiska och afrikanska medborgarnas vardag. Syftet med de partnerskap som vi vill bygga upp bör även vara att garantera en balans mellan de åtaganden som görs av båda parter, för att förändra den ensidiga och biståndsrelaterade logiken i förbindelserna mellan EU och AVS-länderna (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet).

Erfarenheten har även visat att politiska åtaganden kräver genomförande- och kontrollmekanismer så att de omsätts till något mer än bara goda avsikter. Mellan toppmötena och parallellt med de regelbundna mötena mellan de båda kommissionerna och ministertrojkan finns det nu en möjlighet till kompletterande sektorspecifika ministermöten när det behövs. Men en verklig förändring i förbindelserna mellan EU och Afrika kan bara åstadkommas om processen även godtas fullt ut av en rad andra aktörer.

I detta avseende vill vi inrätta informella gemensamma expertgrupper för att genomföra de olika partnerskapen. Dessa kommer att vara öppna för medverkan från ett stort antal intressenter: europeiska och afrikanska parlament, lokala myndigheter, det europeiska och afrikanska civila samhället, afrikanska subregionala organisationer, forskningsinstitut, specialiserade internationella organisationer och institut och den privata sektorn. Samtidigt kommer samarbetet och dialogen mellan Panafrikanska parlamentet och Europaparlamentet att utökas och dessa institutioner kommer också att agera som kanaler för genomförandet av den gemensamma strategin och handlingsplanen.

Även om sådana djupa förändringar inte kan ske omedelbart står vi vid en skiljeväg för förändring i förbindelserna mellan de båda kontinenterna. Den utmaning som vi står inför är att till fullo utnyttja detta tillfälle genom att börja genomföra denna nya strategiska vision för en dialog mellan EU och Afrika. Det är med detta mål i tankarna som vi, med tillförsikt och i medvetande om att vi nu gör det som måste göras, planerar att hålla nästa EU–Afrika-toppmöte i Lissabon i december.

 
  
MPphoto
 
 

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag skulle först vilja gratulera Maria Martens och tacka henne för hennes ytterst utomordentliga betänkande, där hon tar upp åtskilliga frågor och föreslår en rad användbara riktlinjer. Parlamentets bidrag är verkligen en inspirationskälla till denna ytterst viktiga fråga, som kräver en ny strategi för förbindelserna mellan EU och Afrika.

Som ni alla vet kommer 2007 att bli ett särskilt år för de framtida förbindelserna mellan EU och Afrika. Fem år efter rapporten om toppmötet i Lissabon 2003 och inte mindre än sju år efter det första toppmötet mellan Afrika och EU som hölls i Kairo år 2000, står det klart att det finns ett trängande behov av att omdefiniera dessa förbindelser på en ny grund. Afrika har förändrats stort på senare år och har fått en kontinental institutionsstruktur som liknar vår egen i många avseenden. Den nya institutionen Afrikanska unionen behöver nu förstärkas och konsolideras. Afrikanska unionen har utformat en ambitiös kontinental politik på viktiga områden som socioekonomisk utveckling, fred och säkerhet och inte minst god samhällsstyrning, och alla dessa faktorer förtjänar självfallet vårt stöd och erkännande.

Afrika har nu obestridligen en internationell dimension. Här tänker jag på den skiftande karaktären i Afrikas förbindelser med världssamfundet, som Maria Martens nämnde, och jag tänker på den nya roll som Kina spelar till exempel och landets inflytande på investeringsprojekt i Afrika. Jag tänker förstås också på de globala utmaningar som Afrika, precis som alla andra globala aktörer måste möta, nämligen klimatförändring, energiförsörjning, reformer av multilaterala institutioner, risker för pandemier, utvandring etc. Det är uppenbart att Afrika måste göra sin röst hörd och göra sitt inflytande gällande och, framför allt, hävda sin rätt. När allt kommer omkring är ju de globala utmaningar jag just räknat upp också våra. Alla dessa utmaningar och frågor är gemensamma för oss båda och belyser dessutom det ömsesidiga beroende som finns mellan Europa och Afrika. För vi delar samma öde.

En gemensam strategi av en mer politisk karaktär kan betyda mycket för Afrika och självklart även för EU, och det måste påpekas för hela världen. De båda kontinenterna har därför ett trängande behov av att inrätta en ny ram och utforma nya instrument för att utvidga dialogen mellan EU och Afrikanska unionen. Syftet med den gemensamma EU–Afrika-strategin som vi har tagit fram under de senaste månaderna tillsammans med våra afrikanska partner är att skapa en sådan ram. Men detta innebär inte att vi går ifrån de traditionella solidariska förbindelserna. I stället måste vi öka kvaliteten på förbindelserna mellan EU och Afrika och föra in dem i en ny dimension, där vi sammanför två parter med samma rättigheter och skyldigheter.

Det är de frågor som har dokumenterats utmärkt väl i betänkandet, och jag kan bara stödja de viktiga nya idéer som parlamentet lagt fram för att kontrollera och stödja genomförandet av strategin och de tillhörande handlingsplanerna. I detta avseende anser jag att det är nödvändigt att inrätta en gemensam delegation för Europaparlamentet och Panafrikanska parlamentet för att komplettera den institutionella struktur som måste byggas upp. Talmännen för Europaparlamentet och Panafrikanska parlamentet bör dessutom hålla möten, och institutionerna bör även anordna gemensamma utfrågningar och gemensamt utarbeta politiska rapporter med detaljerade redogörelser för de framsteg som nåtts. Allt detta kommer att vara mycket viktigt för att behålla drivkraften i processen och skapa den politiska energi som krävs för att den ska lyckas.

Vi är medvetna om att detta tillvägagångssätt också kräver att Afrikanska unionen inrättar solida och stabila institutioner, organ som kan agera och samverka med våra egna. Vi kommer självklart att ha detta i åtanke när vi fortsätter att stödja Afrikanska unionens arbete för att omvandla och förstärka sina institutioner. Som en tidig bekräftelse på detta åtagande är jag glad att kunna meddela att den första handlingsplanen som lagts fram av Panafrikanska parlamentet kommer att finansieras till ett belopp av 275 000 euro från programmet för stöd till institutioner, som för närvarande finansieras av den nionde utvecklingsfonden. Detta var en av de särskilda angelägenheter som ordförande Josep Borrell nämnde för mig.

Jag hoppas att denna inledande finansiering gör det möjligt för Panafrikanska parlamentet att delta fullt ut i det initiativ ni tagit till att anordna ett gemensamt parlamentsmöte före toppmötet i Lissabon i december eftersom resultatet av ert arbete då kan presenteras för statscheferna vid toppmötet.

Slutligen och som jag har sagt vid ett antal tillfällen utgör deltagandet och engagemanget från civilbefolkningarna på våra båda kontinenter och de valda församlingar som företräder dem en grundläggande faktor för en effektiv och framgångsrik process med dialog och samarbete mellan EU och Afrika. Ibland kanske vi har en tendens att glömma bort det, men vi talar faktiskt om 1,5 miljarder människors gemensamma öde och det är de som är de viktigaste aktörerna i det partnerskap som vi nu etablerar.

Fru Martens, jag håller helt med er om behovet av samordning, därför föreslog vi uppförandekoden, som skulle ge en bättre arbetsfördelning mellan de olika biståndsgivarna, vilket innebär större samstämmighet. Jag anser att vi har varit konsekventa i detta avseende eftersom vi, som ni vet, i den tionde europeiska utvecklingsfonden har inrättat en särskild budgetpost för god samhällsstyrning, som är en mycket viktig aspekt i den politiska dialog som vi vill etablera med våra afrikanska partner. När det gäller avtalen om ekonomiskt partnerskap vet jag att jag kommer att behöva besvara frågor om dem efter era inlägg. Jag kommer därför att spara mina svar till era inlägg för att inte säga för mycket för ögonblicket och därför ta upp för mycket tid.

Till sist vill jag ta upp något som rådets ordförande också uppmärksammade: det går inte att förneka att EU–Afrika-toppmötet är viktigt. Det är nu dags att hålla ett sådant toppmöte eftersom drivkraften finns där och vi vill förändra målen. I vissa avseenden vill vi ha en förändring av karaktären i förbindelserna mellan våra båda kontinenter. Vi behöver lämna de traditionella – man skulle till och med kunna säga de banala – förbindelserna bakom oss, detta ganska arkaiska partnerskap mellan biståndstagare och biståndsgivare, eller biståndsgivare och biståndstagare, och i stället gå mot en mycket mer politisk förbindelse mellan två parter med lika rättigheter och skyldigheter. Enligt min åsikt är detta helt klart mycket viktigare. Det var allt för ögonblicket, och jag är säker på att jag återkommer till några av dessa punkter när ni ställer mer detaljerade frågor till mig.

 
  
MPphoto
 
 

  Michel Rocard, föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. – (FR) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Utskottet för utrikesfrågor, som jag företräder som föredragande, välkomnar alla dessa insatser. Utskottet ser med oro på Afrika och stöder allt som har sagts. Det enda utskottet vill veta är om vår djärvhet räcker till för uppgiften.

Vad vi däremot inte kan skriva, även om det antyds i vårt betänkande och jag definitivt kan säga det, är att det finns så mycket politisk korrekt och kväljande hyckleri gentemot Afrika, som vi måste bli av med innan vi verkligen kan nå våra mål. När det gäller att göra det möjligt för Afrika att utvecklas genom att släppa in dess produkter på våra marknader så måste vi komma ihåg att ett fyrtiotal afrikanska länder helt saknar exportvaror. Det uttalandet är uppriktigt sagt oärligt. Det finns inte ett land i Afrika som är självförsörjande på livsmedel. De är beroende av import för sitt livsmedelsintag, samtidigt som export från EU och Brasilien tar kål på det lokala självförsörjande jordbruket. Vi måste hjälpa Afrika att skydda sig självt. Det är det budskap vi har upprepat i betänkandet.

Givetvis är korruptionen en destruktiv kraft i Afrika. Men detta är ett utbrett problem i de allra fattigaste länderna. Vi måste därför ta itu med de stora fiskarna först och koncentrera oss på dem – alltså de vanliga välkända misstänkta personerna, även om de är ministrar, men också de personer i vårt eget läger som ägnar sig åt bestickning. Korruption i liten skala kan bara utrotas genom ekonomisk utveckling. Låt oss inte börja beskylla dem för precis samma saker som vi själva ägnade oss åt för några århundraden sedan. Också vår expansion och utveckling har byggt på korruption.

En diktatur kan slutligen inte bli en demokrati ens med hjälp av handel och utländskt bistånd. Men den kan bli en upplyst despot. Att sätta stopp för tortyr och bortföranden, tillåta yttrandefrihet och slå fast domstolarnas oberoende och deras kontroll över polisen är samtliga aspekter som måste prioriteras framför de pluralistiska val som anordnas enkom för att behaga västvärlden, samtidigt som människor förs bort och journalister och valkandidater mördas på löpande band. De villkor som vi inför måste utformas med hänsyn till dessa faktorer. Det finns fortfarande mycket att säga i den här frågan.

 
  
MPphoto
 
 

  Filip Kaczmarek, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Maria Martens har utarbetat ett utmärkt betänkande, som antogs enhälligt av utvecklingsutskottet. För första gången någonsin börjar Afrika och Europa långsamt att börja arbeta i partnerskap och anlägga ett gemensamt synsätt på hur man ska utveckla demokratin, stödja utvecklingen och stärka freden och säkerheten på hela den afrikanska kontinenten. Jag delar den förhoppning som rådets och kommissionens företrädare har uttryckt om att betänkandet ska bli en god inspirationskälla inför toppmötet i Lissabon mellan EU och Afrika. Många av betänkandets bestämmelser, och framför allt deras genomförande, kommer att bli avgörande för utvecklingen av förbindelserna mellan Europa och Afrika. Det kommer att bli svårt att göra framsteg i våra ömsesidiga förbindelser utan bättre samordning av EU:s olika politikområden, till exempel handel, utveckling, miljöskydd, jordbruk och migration.

Det är också viktigt att leva upp till tidigare beslut och åtaganden. Under 2005 beslutade Europeiska unionens råd att de afrikanska länderna skulle få minst 50 procent mer i utvecklingsbistånd. I mitt hemland Polen har utvecklingsbiståndet ökat kraftigt de senaste åren. Problemet är att förra året var det bara 1,4 procent av Polens samlade bilaterala bistånd som gick till Afrika söder om Sahara. Att vissa medlemsstater har varit långsamma med att ratificera det reviderade Cotonouavtalet och den interna överenskommelsen om den tionde Europeiska utvecklingsfonden är också oroande. I nuläget är det bara hälften av EU:s medlemsstater som har ratificerat partnerskapsavtalet med AVS-staterna (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet), som ska träda i kraft den 1 januari 2008.

Om det inte blir någon fullständig ratificering kommer det att bli mycket svårt att vidareutveckla de afrikanska programmen, och planerna för stöd till Afrika kommer att förbli enbart planer. Jag uppmanar därför parlamentets ledamöter att sätta press på sina nationella parlament och regeringar för att se till att det reviderade Cotonouavtalet ratificeras.

 
  
MPphoto
 
 

  Alain Hutchinson, för PSE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har alltid varit stark anhängare av principen om att de som påverkas direkt ska ha kontrollen över utvecklingsstrategierna, eftersom det innebär att hänsyn verkligen tas till deras prioriterade frågor.

I det här betänkandet har vi därför givetvis understrukit att de nationella parlamenten och det civila samhället måste göras delaktiga i den nya strategin för EU och Afrika. Sådan delaktighet har i hög grad saknats i de förberedelser som för närvarande görs för denna nya strategi, som syftar till att öppna en ny form av strategiskt partnerskap. Det är oerhört viktigt att få till det här rätt. I det här sammanhanget välkomnar vi varmt det portugisiska ordförandeskapets initiativ att bjuda in delegationer från Europaparlamentet och det panafrikanska parlamentet att delta i toppmötet i Lissabon. Låt oss hoppas att detta inte bara är en symbolisk gest.

Som Maria Martens nämnde nyss har vi också krävt verklig samstämmighet mellan EU:s olika politikområden. Det innebär att när åtgärder antas exempelvis inom ramen för vår politik för handel, jordbruk, fiske och invandring så måste hänsyn tas till de eventuella följderna för utvecklingen i de sydliga länderna, och Afrika i synnerhet.

Vi har också erinrat om att EU har lovat att göra allt det kan för att nå millennieutvecklingsmålen och vidta alla nödvändiga åtgärder för att utrota fattigdomen. Mot denna bakgrund kräver vi att åtaganden ska anges tydligt i den nya strategin för EU och Afrika liksom de konkreta åtgärder som krävs för att se till att åtagandena om Afrika fullgörs.

Beträffande de ekonomiska partnerskapsavtalen är vår ståndpunkt mycket tydlig: vi har inga ideologiska eller andra invändningar mot att underteckna avtal med villkor för ett partnerskap som skulle vara fördelaktigt såväl för EU-medborgarna som för folken i AVS-staterna (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet). Men vi kommer bestämt att säja nej till alla avtal som, när de väl har undertecknats, leder till att situationen försämras jämfört med i dag, i synnerhet för Afrikas folk. Det är tanken bakom det ändringsförslag vi har lagt fram.

Slutligen vill jag påpeka att vi i nuläget fortfarande inte känner till ordalydelsen i det förslag som ska läggas fram vid nästa toppmöte i Lissabon. Ni har talat om för oss att dokumentet i fråga har utarbetats. Vi kommer därför att mycket noggrant följa hur rekommendationerna i vårt betänkande beaktas vid utarbetandet av detta dokument och kommer givetvis att förbehålla oss rätten att ha synpunkter på texten, när vi får se den.

 
  
MPphoto
 
 

  Johan Van Hecke, för ALDE-gruppen. (NL) Fru talman, mina damer och herrar! Maria Martens betänkande innehåller flera intressanta rekommendationer, även om jag måste medge att min grupp inte riktigt trivs med den negativa undertonen i betänkandet och avsaknaden av en tydlig och sammanhängande framtidsvision.

Sju år efter det första toppmötet i Kairo försöker det portugisiska ordförandeskapet, tillsammans med kommissionen, att utforma en ny strategi för EU och Afrika i ett – det tror jag verkligen – ärligt försök att komma bort från det gamla givar-/mottagarmönstret. Att det här toppmötet äger rum är oerhört viktigt, inte bara av underliggande negativa skäl och inte bara som en orolig reaktion på Kinas växande inflytande.

Den ökande insikten hos båda parter om att EU och Afrika inte längre är varandras enda privilegierade partner skapar tvärtom en unik möjlighet att utveckla ett helt nytt och mer balanserat förhållande. Vid första anblicken tycks inte avståndet mellan EU och Afrika vara så stort. Det är centralt för Afrika att fjärma sig från det traditionella biståndsberoendet och välgörenhets- och villkorskulturen i de nya partnerskap som ingås. Kraven på ökad industrialisering, större utveckling av den privata sektorn och fler investeringar i kunskapsekonomin blir allt mer uttalade.

Tack och lov växer också medvetenheten i Afrika om att människor måste ta ansvar för att lösa sina egna problem först och främst. Nu måste EU klargöra hur man kommer att stödja denna lovande utveckling, utan att gå i fällan med förmyndarmentalitet och inblandning. Alla framtida partnerskap mellan EU och Afrika måste absolut bygga på principen om ömsesidigt ansvar. I det avseendet skulle ett ovillkorligt avskaffande av jordbrukssubventionerna mer än någon annan åtgärd kunna öka EU:s trovärdighet i förhållande till dess afrikanska vänner.

 
  
MPphoto
 
 

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka rådets ordförande och ledamoten av kommissionen för deras inlägg, men framför allt vår föredragande, Maria Martens, för hennes arbete i den här frågan, eftersom vi hanterar ett nytt partnerskap, ett nytt avtal mellan EU och Afrika. Jag gratulerar rådet till att ha gått vidare med toppmötet mellan EU och Afrika i december och jag hoppas att toppmötet inte kommer att avgöras av huruvida en viss person deltar där.

För mycket står på spel när det gäller relationen mellan Europa och Afrika för att toppmötet ska avgöras av om Robert Mugabe deltar eller inte. Vi känner alla till och kritiserar Robert Mugabes agerande i Zimbabwe. Vi försvarar alla de demokratiska institutionernas och rörelsernas rättigheter inom Zimbabwe och vi kräver att dessa demokratiska rättigheter skyddas, men detta bör inte stå i vägen för den utveckling och det arbete som måste ske mellan Europeiska unionen och Afrika som helhet.

Frågorna som rör förvaltning, utvecklingsbistånd och framför allt frihandel är ytterst viktiga för Afrikas framtida utveckling. På tal om utveckling är Europeiska unionen den största biståndsgivaren i världen. Irland, mitt eget land, är per capita den sjätte största biståndsgivaren i världen. Men det bör inte handla om att ge bistånd för att få något tillbaka. Det bör handla om att ge människor friheten att frigöra sig själva, att med hjälp av handel ta sig ur svårigheter, att skapa utbildning, hälsa och infrastruktur för att se till att de inte längre behöver vara beroende av bistånd i framtiden.

Kinas engagemang är problematiskt eftersom Kina inte sätter samma tilltro till förvaltning, brist på korruption, öppenhet och insyn som Europa gör. Vi bör lägga märke till det inflytande som Kina har i utvecklingsvärlden. Tack så mycket, fru talman, för ert tillstånd.

 
  
MPphoto
 
 

  Marie-Hélène Aubert, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman! Trots de uttalade avsikterna kan vi egentligen inte säga att det har dykt upp några nya aspekter i de diskussioner som förts de senaste månaderna om partnerskapet mellan EU och Afrika. Fred och rättsäkerhet måste givetvis vara absoluta prioriteringar. EU spelar nu en allt viktigare roll i det avseendet, vilket är välkommet. Vi måste också se till att stödet till exempelvis anordnande av val ges med verklig omsorg och kontroll, så att de folkgrupper som berörs får se de praktiska fördelar som demokrati kan få i deras dagliga liv.

När det gäller övriga åtgärder skulle jag vilja säga att EU:s förslag på det hela taget är rätt typiska, och ligger någonstans mellan att främja goda styrelseformer och frihandel, med betoning av ekonomisk utveckling och tillhandahållande av hälsovård. Men även om det finns angelägna frågor som måste lösas anser vi inte att dessa strategier för EU och Afrika gör det möjligt att lösa två viktiga problem. Det första är livsmedelstryggheten, som måste ses mot bakgrund av de stigande priserna på baslivsmedel, särskilt spannmål, liksom den snabba ökningen av biobränslen, tillsammans med behovet av att skydda och utveckla jordbruket. För nästa europeiska utvecklingsfond har man dock, precis som flertalet regeringar i Afrika, bara anslagit en liten andel av fondens budget för detta mål. Till och med Världsbanken underströk nyligen att det behövs ett nytänkande på det här området, och det säger oss något. Frågan om livsmedelsförsörjning har nu blivit helt avgörande, liksom framtiden för de småjordbruk som alltför ofta försummas i politiken för livsmedelsbistånd.

Den andra viktiga frågan är att Afrika, som ni vet, utgör en enorm källa till naturresurser som Afrikas folk tyvärr inte kan dra fördel av, trots den enorma prisstegringen för dessa råvaror. Alla de stora ekonomiska aktörerna tävlar tillsammans med Kina om att få lägga vantarna på dessa resurser, som blir allt färre. Denna moderna guldrush, begäret efter råvaror, får nu ytterst brutala sociala och miljömässiga konsekvenser och fortsätter att underblåsa krig och korruption.

Mot denna bakgrund uttalar sig EU i teoretiska och till och med fromma termer, samtidigt som man är alltför mån om att utnyttja Afrikas naturresurser. Hur ska vi då kunna rationalisera, förvalta och dela tillgången på dessa reserver, på ett sätt som gör att berörda folkgrupper verkligen kan få del av förmånerna utan att deras miljö förstörs? Det här är en mycket viktig fråga, som måste tas på större allvar i strategin för EU och Afrika. Med tanke på den snabba händelseutvecklingen inom denna sektor kommer den hur som helst att göra sig gällande för oss.

 
  
MPphoto
 
 

  Luisa Morgantini, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag är tacksam mot Maria Martens, särskilt för vårt samarbete i utskottet, hennes lyhördhet men också de meningsmotsättningar som uppstod – skillnaderna mellan oss. Jag anser dock att resultatet, med några få undantag, är mycket betydelsefullt.

Mycket har hänt med förbindelserna mellan EU och Afrika sedan Kairodeklarationen från år 2000. Mycket har förändrats i Afrika – denna mångfasetterade och krigshärjade kontinent. Utformningen av Afrikanska unionen har framskridit enligt devisen enighet i mångfald.

Det panafrikanska parlamentet har som motto ”Ett Afrika, en röst”. Den sociala rörelsen i Afrika sjuder och framför de krav som Vural Öger nämnde nyss. Det sjuder i de sociala leden, nätverk bildas och man höll en mycket hög profil på det sociala forumet i Nairobi. Verkliga framsteg har också skett i formuleringen – inte av en europeisk Afrikapolitik – utan av en gemensam partnerskapspolitik för EU och Afrika.

Det panafrikanska parlamentets och Europaparlamentets möten och deras närvaro vid Lissabontoppmötet innebär ett praktiskt genomförande av den aspekt som vi i dokumentet betonade saknas, nämligen Europaparlamentets närvaro. Vi kräver inte bara att få närvara, utan vi vill också delta i praktiken, och jag menar att Louis Michels stöd har varit oerhört viktigt, givetvis tillsammans med det portugisiska ordförandeskapets stöd. Men våra åsiktsskillnader är tydliga.

Strategins olika aspekter är viktiga, men vi måste vidareutveckla dem inom ramen för en sammanhängande politik, och här är det vapenförsäljning och vapenhandel jag menar. Vi måste därför fortsätta på den inslagna vägen, och vara medvetna om att den är full av gropar och hinder.

 
  
MPphoto
 
 

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Utbildning är en bro mellan förtvivlan och hopp. Det är ett verktyg för dagligt liv i det moderna samhället. Det är en skyddande mur mot fattigdom och en byggsten för utveckling. På detta sätt har Kofi Annan beskrivit strategin i milleniemålen, som liknar målen i EU:s utvecklingsstrategi för Afrika. Utbildning anges som lika avgörande för kontinentens utveckling som handel.

Trots detta är EU på väg att precis som rika nationer som Förenta staterna, Australien, Kanada och Nya Zeeland systematiskt exportera högutbildade personer från Afrika och Asien.

Kommissionsledamot Franco Frattini tillkännagav förra månaden att EU under de kommande 20 åren, för att se till att Europa får ”de invandrare dess ekonomi behöver”, kommer att ta emot 20 miljoner högutbildade arbetstagare från dessa kontinenter genom systemet med blått kort som påminner om det amerikanska gröna kortet. Även om en jämn tillgång på högutbildade arbetstagare, som fyller de luckor vår åldrande arbetskraft lämnar, innebär fördelar för oss blir denna form av begåvningsflykt förödande för de fattiga och underutvecklade länderna i Afrika.

Europeiska intressenter är även aktiva i försäljningen av lätt realiserbara tillgångar bland Afrikas fattiga. Trots att barnen är våra länders framtid binds EU:s utvecklingsfonder rutinmässigt i program för befolkningskontroll vars syfte är att eliminera framtida afrikaner.

I EU:s grönbok om demokrati anges tydligt att det utan befolkningstillväxt inte kan bli någon ekonomisk tillväxt. Afrika är nu den enda kontinenten i världen vars födelsetal är högre än reproduktionsnivån. Om vi håller fast vid våra milleniemål och håller våra löften kommer Afrika under detta århundrande att bli världsledande.

 
  
MPphoto
 
 

  Koenraad Dillen, för ITS-gruppen. – (NL) Fru talman! Ingen kan förneka att man i betänkandet detaljerat beskriver de många problem som finns på den afrikanska kontinenten och de olika utmaningarna för partnerskapet mellan EU och Afrika. Men även om jag har ytterst stort förtroende för föredragandens kunnande på det utvecklingspolitiska området anser jag fortfarande att det inte läggs tillräckligt stor vikt i betänkandet vid grundorsaken till Afrikas problem och att lösningar saknas på vissa mycket grundläggande problem.

Det är kanske inte politiskt korrekt att säga så, men det är så det ligger till. Tvärtemot vad som hävdas i betänkandet har Afrika och EU för närvarande inte samma syn på mer demokrati, goda styrelseformer och mänskliga rättigheter. Huvudorsaken till den fattigdom, svält och bristande säkerhet samt de samhällsekonomiska problem som hemsöker kontinenten – och som mycket riktigt betonas i betänkandet – är i själva verket de undermåliga och korrupta regimerna, som över huvud taget inte värnar om goda styrelseformer, demokrati och mänskliga rättigheter.

Det är exempelvis ingen som längre ifrågasätter att Robert Mugabe är en brottsling som har tvingat sitt land till underkastelse och som terroriserar sin egen befolkning. Vad har då utvecklingsländerna i södra Afrika att säga? Att valen genomfördes korrekt och att västländerna ska sluta lägga näsan i blöt. Jag hyser verkligen mina tvivel om dessa ledares löften om goda styrelseformer.

I betänkandet tas fred och säkerhet upp, vilket är bra. I Afrika, med alla odemokratiska regimer som finns där, överstiger utgifterna för vapen alltid med råge det höga utvecklingsbiståndet till dessa länder, enligt Oxfam. Roten till alla dessa problem är därför densamma.

Slutligen måste jag säga att jag inte håller med om avsnittet om immigration. Jag är rädd att alla som anser att konceptet cirkulär migration kan stoppa kompetensflykten från Afrika och immigrationstrycket på Europa verkligen bedrar sig själva.

 
  
MPphoto
 
 

  Michael Gahler (PPE-DE).(DE) Fru talman! Jag vill tacka vår föredragande för hennes förnuftiga och omfattande betänkande. Det råder brett samförstånd kring de allmänna principerna här i parlamentet. Toppmötet mellan EU och Afrika i Lissabon i december kommer inte en dag för tidigt. Jag välkomnar att vi ska enas om en gemensam strategi.

Europaparlamentets ståndpunkt i det särskilda fallet med Robert Mugabe har varit känd i många år. Denne herre får dock inte hindra att ett nytt kapitel inleds i förbindelserna mellan EU och Afrika. Jag anser att det finns tillräckligt många regeringschefer i Europa som har ett klart och tydligt budskap till den mannen. Han måste därför vara där och stå ut med det budskap som kommer att ges.

Som ordförande för delegationen för förbindelserna med det panafrikanska parlamentet vill jag gärna uttrycka särskilda parlamentariska önskningar om det framtida samarbete som vi enades om i förra veckan i Midrand. Afrikas parlament har ofta varit försummade institutioner. De har en viktig konstitutionell roll på pappret, men deras egna regeringar och faktiskt också givarna tenderar att inte ta dem på särskilt stort allvar. Men med lämpliga resurser och efter en framgångsrik och omfattande kapacitetsuppbyggnad för ledamöter och personal inom parlamentariska förvaltningar, utskott och grupper så har de här parlamenten potential att axla sin verkliga roll, nämligen politisk granskning av den verkställande makten. Det som är så tilltalande med detta scenario är också att vi på så vis skulle ha granskande lokala organ med demokratisk legitimitet. När problem uppstår så skulle de ha större möjligheter än utländska givare att få gehör för sin kritik.

Jag uppmanar därför kommissionen att inkludera parlamentarisk kapacitetsuppbyggnad som ett mål i sina landprogram, så att vi om några år verkligen kan se att afrikansk politik i praktiken har blivit betydligt mer lyhörd för allmänhetens behov, också tack vare de nationella parlamentens engagemang.

 
  
MPphoto
 
 

  Alessandro Battilocchio (PSE).(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Maria Martens till hennes arbete och berömma EU:s och Afrikanska unionens politiska vilja att bygga upp en gemensam strategi för ett antal områden av intresse för båda parter, från säkerhet till miljö, från migration till utveckling och främjande av mänskliga rättigheter och demokrati.

Om strategin ska bli verkligt effektiv måste EU börja bygga upp detta partnerskap redan nu, och på lämpligt sätt involvera det civila samhället och lokala parlament. EU måste främja konkreta och kraftfulla åtgärder för att värna om de mänskliga rättigheterna, yttrande- och föreningsfriheten och principen om demokrati, så att ekonomisk och social utveckling på den afrikanska kontinenten kan bli verkligt varaktig och inbegripa alla samhällsskikt i Afrika.

Jag vill dessutom ansluta mig till mina kollegers krav på starkast möjliga åtagande från EU:s sida om att nå millennieutvecklingsmålen, bekämpa aids – som decimerar den arbetande befolkningen – och utarbeta en europeisk politik som är verkligt förenlig med tanken om utvecklingssamarbete, framför allt i samband med internationell handel.

 
  
MPphoto
 
 

  Danutė Budreikaitė (ALDE).(LT) Jag vill gratulera Maria Martens till hennes betänkande om läget i förbindelserna mellan EU och Afrika, och förslagen till åtgärder för att förbättra dessa förbindelser.

Det är synd och skam att Afrika fortfarande är världens fattigaste kontinent. Trots det internationella biståndet från EU och andra länder har fattigdomen inte minskat, utan i stället ökat. Millennieutvecklingsmålen har fortfarande inte nåtts.

Detta sker i Afrika, den världsdel som är allra rikast på naturresurser. Det främsta skälet är att råvarorna exporteras till lägsta möjliga pris, medan de färdiga produkterna betingar höga priser. Situationen skulle kunna förändras om man utvecklade bearbetningsindustrin och de små och medelstora företagen, införde nya arbetsplatser och uppmuntrade regionalt samarbete.

Såsom påpekas i betänkandet och som Europaparlamentet ständigt understryker råder det inget tvivel om att utbildning förblir en av de viktigaste faktorerna i utvecklingen av Afrikas oberoende ekonomi.

I samband med Afrikas framtid vill jag ta upp de militära konflikter som fortsatt härjar i vissa områden, däribland Sudan, år ut och år in. Å ena sidan innebär denna situation otrygghet för både lokala och utländska investerare. Å andra sidan utnyttjar vissa länder konflikterna i syfte att öka råvaruproduktionen på fördelaktiga villkor.

EU och det internationella samfundet bör intensifiera insatserna för att lösa de militära konflikterna i Afrika. Det skulle effektivisera genomförandet av programmet för utvecklingssamarbete.

 
  
MPphoto
 
 

  Helmuth Markov (GUE/NGL).(DE) Fru talman! En mycket viktig faktor i den afrikanska utvecklingspolitiken är handel. Rätt använd kan handeln givetvis bidra till att minska fattigdomen och också främja en bättre hälsovård i Afrika. Handel kan bidra till att förbättra utbildningen och till att utrota analfabetismen. Men handeln kan inte bidra till detta på det sätt som kommissionen anser.

Jag är mycket glad över att kommissionen – antingen för att sunda förnuftet har segrat eller för att de afrikanska ländernas påtryckningar har blivit för starka – sedan i måndags har en annan syn på de ekonomiska partnerskapsavtalen. Följden är att det nu är slut på meningslösa krav på ömsesidighet i liberaliseringen av marknader och på att Singaporefrågorna ska inkluderas. Nu råder enighet om att man ska lyfta bort särfrågorna så att samtalen nu bara inriktas på varor. Övriga frågor ska tas upp vid ett senare tillfälle.

Om vi skulle välja samma angreppssätt för Doharundan så skulle vi kanske kunna nå samma framgång där, för det här är anledningen till att den ständigt har misslyckats hittills. Det är därför WTO har misslyckats och det är därför Doharundan har misslyckats, eftersom kommissionen alltid insisterar på att sända samma budskap. Den säger: ”Ni måste förstå att vi bara vill ert bästa, och om ni inte inser det så kommer vi inte att få någon överenskommelse.”

Om vi tittar på parlamentets betänkande, som min kollega Robert Sturdy utarbetade 2006 – och i det här fallet var parlamentet mycket smartare än kommissionen – står det klart att kommissionsledamot Peter Mandelson långt tidigare skulle ha kunnat gå med på de krav som han nu måste böja sig för. Då hade vi kanske inte låtit saker och ting gå så här långt.

Ni har själv besökt vårt utskott och vi frågade er då specifikt om detta. Vad svarade ni? Ni sa att kommissionsledamot Peter Mandelson gör ett fantastiskt jobb! Uppriktigt sagt har också rådet ett ansvar här, eftersom det kommer att behöva godkänna partnerskapsavtalet när processen är slutförd. Rådet skulle kunna engagera sig i förhandlingarna någon gång ibland, i stället för att bara säga: ”Vi låter kommissionsledamoten hålla på tills han finner på något till slut.” Nej, ni har ett ansvar, och jag anser att ni inte har levt upp till detta ansvar när det gäller de ekonomiska partnerskapsavtalen, åtminstone inte av era uttalanden inför vårt utskott att döma.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: MORGANTINI
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Robert Sturdy (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag är ganska överraskad över att helhjärtat instämma med en kollega från den andra sidan av kammaren.

Jag gratulerar parlamentsledamot Maria Martens till hennes betänkande. Vi har hört många kloka ord i plenisalen denna eftermiddag, men vi har svikit Afrika. Vi har svikit Afrika tidigare och som föredragande för avtalen om ekonomiskt partnerskap hoppas jag att Europeiska unionen inte kommer att svika Afrika igen.

I går publicerade kommissionen ett meddelande om avtal om ekonomiskt partnerskap där man till slut erkände att det var omöjligt att slutföra förhandlingarna i slutet av 2007, vilket tidigare hade planerats och angetts i mitt betänkande. Men kommissionen fortsätter att insistera på att länder i Afrika, Västindien och Stilla havet måste underteckna avtal om ekonomiskt partnerskap under 2008 och att vissa av länderna i området bör underteckna avtal om ekonomiskt partnerskap, medan andra bör avstå. Är inte detta helt otroligt?

Alltför mycket är oklart och osäkert i dessa samtal och alltför lite tid återstår. Meddelandet är avsiktligt vagt och trots att jag förstår vad det innebär oroar det mig. Jag sluter aldrig ett avtal om något jag inte förstår och trots detta är det just det vi ber Afrika att göra.

Vidare skulle dessa nya förslag på avtal inom områden med afrikanska länder som är villiga att ansluta sig leda till en spagettiliknande röra av olika avtal i grannländer.

Förslaget att andra länder och AVS-länderna skulle ansluta sig senare skulle innebära att de sluter ett avtal som de inte har förhandlat fram. På vilket sätt kan detta vara positivt? Var det inte meningen att avtalen om ekonomiskt partnerskap skulle handla om regional integration?

Så vem koncentrerar sig på genomförande, övervakningssystem och konsekvensbedömningar medan de förhandlande parterna kämpar för att komma överens om de här mindre lösningarna? AVS-länderna bör inte tvingas välja mellan handelsavtal som kan skada deras lokala/regionala marknader och hinder som försvagar deras exportmarknader. Valet måste fortfarande göras och politiska helomvändningar i sista minuten från kommissionen reparerar knappast förtroendet hos de drabbade.

 
  
MPphoto
 
 

  Josep Borrell Fontelles (PSE). - (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr minister! Den här debatten bör föra oss närmare Lissabon och toppmötet, och vi måste tacka det portugisiska ordförandeskapet för att det har fokuserat på förbindelserna mellan EU och Afrika. Vi hoppas att detta ska hjälpa européerna att äntligen förstå att deras öde är oupplösligt förknippat med Afrikas öde, att vi kan förstå att Afrikas utveckling är en förutsättning för vår välfärd och att vi inte kommer att kunna kontrollera migrationsflödena eller få en trygg energiförsörjning utan ett starkt partnerskap med Afrika.

Vi måste vara på det klara med att detta inte syftar till att hjälpa de fattiga, utan att det ligger i vårt eget intresse. Vi måste också vara på det klara med att afrikanerna ibland lyssnar på våra uttalanden med föga tillit och ser dem som retorik, eftersom vi fortfarande inte har satt oss över vårt koloniala förflutna när vi ska etablera detta starka partnerskap mellan jämlikar, som vi alla vill ha och som vi talar om, men som fortfarande ligger långt från verkligheten.

Att modernisera Afrika är en ofantlig uppgift. Afrikanerna har ett stort ansvar här, men det har vi också. Utan oss – vår hjälp och vårt samarbete – kommer de inte att kunna ta sig ur den situation som beskrivs i Martensbetänkandet. Afrika behöver nämligen inte bara handel, utan också bistånd och jämbördiga förhållanden, för att kunna lämna sitt förflutna bakom sig – ett förflutet som vi har ett tydligt delat ansvar för.

 
  
MPphoto
 
 

  Olle Schmidt (ALDE). - Tack fru talman! I december ska det första toppmötet på flera år äga rum mellan Afrikanska unionen och EU. Det är ett viktigt möte för EU som har ett stort ansvar för att stödja den ekonomiska och demokratiska utvecklingen i Afrika. Det portugisiska ordförandeskapet förtjänar en eloge för detta initiativ. EU måste bli aktivare på den afrikanska kontinenten.

Det som oroar mig, i motsats till Brian Crowley, är att Zimbabwes envåldshärskare Robert Mugabe troligen kommer att närvara vid detta toppmöte. Att sitta vid samma förhandlingsbord som Mugabe är inte värdigt Europeiska unionen. Mugabes vanstyre och korruption lamslår hela landet. Den politiska oppositionen trakasseras och slängs i fängelse, det fria ordet existerar inte, det råder matbrist i detta land som varit Afrikas kornbod och hundratusentals människor är hemlösa. Ekonomin faller sönder och samman, inflationen är över 7000 procent, medelåldern är lägst i världen och 25 procent av befolkningen är hiv-smittade. Fru talman, herr kommissionär, Manuel Lobo Antunes, ett sätt att visa vår avsky inför Mugabes diktaturiska fasoner är att EU inte accepterar Mugabes närvaro vid toppmötet. Mugabes fruktansvärda styre måste stoppas. Diktaturer kräver faktiskt klarspråk, mina vänner. Tack!

 
  
MPphoto
 
 

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). - (FI) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag vill tacka föredraganden Maria Martens för detta viktiga betänkande. Å ena sidan är det en tydlig indikation till kommissionen om att hänsyn måste tas till den parlamentariska dimensionen den här gången, när den gemensamma strategin för EU och Afrika utformas. Att kommissionen inte bara struntade i sin motsvarighet utan också i parlamentet när den utarbetade EU:s strategi för Afrika 2005 har tyvärr varit ett vanligt tillvägagångssätt för kommissionen. Till försvar för betänkandet ska å andra sidan sägas att flera viktiga frågor tas upp där, frågor vars innehåll kräver ett svar, också om vilken strategi som måste antas.

För det första visar historien tydligt att universella mänskliga rättigheter kräver ett universellt skydd om de ska kunna genomföras. Därför är det avgörande att prioriteringarna för fred och säkerhet i EU:s Afrikastrategi omfattar en syn där man erkänner konceptet med ett ansvar för att skydda, och strävar efter det. Vi har ett ansvar för att skydda, och detta måste också bli föremål för diskussion inom EU.

Klimatförändringen måste vara en topprioriterad fråga, vilket understryks på ett berömligt sätt i betänkandet. Vatten – vattenkvalitet och tillgång till vatten – kommer tillsammans med energi att bli ett allvarligt politiskt problem, där Afrika blir det allra första offret. Jag vill ändå påminna alla om att Afrikas allra allvarligaste miljöproblem för närvarande är erosion och överbetning. Klimatförändringen förvärrar givetvis läget ytterligare. Anpassnings- och stödåtgärder behövs. För EU är Afrika dessutom en naturlig internationell partner i kampen mot klimatförändring.

För det tredje vill jag understryka vikten av småföretag och lokala entreprenörskap som ett villkor för varaktig och verklig ekonomisk utveckling i Afrika. Vi bör se till att våra insatser stöder detta. Det är bara lokalbefolkningen som kan få Afrika på fötter.

 
  
MPphoto
 
 

  Ana Maria Gomes (PSE).(PT) Jag måste gratulera Maria Martens till detta viktiga betänkande i ett läge då EU håller på att omvärdera sitt förhållande till Afrika, i stor utsträckning till följd av att Kina blir en allt viktigare aktör på denna kontinent. Förhållandet mellan EU och Afrika kan dock bara vidareutvecklas genom en sammanhängande dubbel strategi för utveckling och säkerhet, särskilt när det gäller mänskliga rättigheter, demokrati och goda styrelseformer.

Med tanke på betydelsen av den gemensamma strategin och dess handlingsplan, som ska antas vid toppmötet mellan EU och Afrika, vill jag uppmana det portugisiska ordförandeskapet att på lämpligt sätt håll Europaparlamentet informerat om framstegen i förhandlingarna om dessa dokument och deras innehåll. Detta kommer att bidra till att säkra att de åtgärder som fastställs i den gemensamma strategin och handlingsplanen senare förverkligas, med Europaparlamentets stöd och inom ramen för de olika tillämpliga finansiella instrumentens kontroll.

Här i parlamentet hoppas vi att den gemensamma strategin och handlingsplanen kommer att avspegla EU:s åtaganden och att man på lämpligt sätt kommer att prioritera fattigdomsbekämpning och millennieutvecklingsmålen, särskilt tillgång till grundläggande hälsovård och utbildning. Vi vill att gemensamma åtgärder ska inkluderas för att kontrollera smugglingen av handeldvapen och lätta vapen, som är de verkliga massförstörelsevapnen i Afrika, liksom åtgärder för att ge kvinnor och det civila samhället större makt. Det är nämligen där man finner den drivkraft för förändring, fred och utveckling som Afrika så desperat behöver.

 
  
MPphoto
 
 

  Zuzana Roithová (PPE-DE).(CS) EU brukade ha dåligt samvete för Afrika på grund av Europas tidigare kolonialpolitik. I dag försöker vi hjälpa utvecklingsländerna in i den globaliserade världen. Det är skälet till att uppmärksamheten i fråga om dessa länder har skiftat till globala utmaningar. Förutom sjukdomar, svält och dricksvattenbrist innefattar dessa utmaningar också säkerhet, handel, migration, kompetensflykt och klimatförändring.

Förutom välgörenhet är vår uppgift att se till att de afrikanska institutionerna fattar beslut på ett ansvarsfullt sätt och i enlighet med demokratiska principer. Mot denna bakgrund anser jag att kommissionsledamot Peter Mandelsons utvecklingsstrategi är farlig, eftersom den uteslutande fokuserar på handelsförbindelserna i Stillahavsområdet.

Vi måste kräva att kommissionen intensifierar kapacitetsuppbyggnaden på människorättsområdet. Annars har demokratin ingen chans i Afrika och inte någon annanstans heller för den delen. Det bekymrar mig att det tidigare kommunistblockets ideologi är så starkt rotad i Afrika. En annan oroande faktor är det växande inflytandet från den totalitära kinesiska marknadsmodellen, där man utvinner Afrikas råvaror och stjäl arbete från det afrikanska folket.

Jag vill gratulera föredraganden Maria Martens till den breda och balanserade definition av den nya strategin som anges i hennes utmärkta betänkande. Men vi måste också titta på dess finansiella ram och lära oss att tolka resultaten från tillämpliga indikatorer.

Jag tycker också att det verkar som om kommissionen inte i tillräckligt hög grad upplyser EU-medborgarna om hur viktigt det är att EU samarbetar med sin närmaste grannkontinent Afrika. Jag hoppas att man vid toppmötet i Lissabon i december kommer att anta en ny vision för förbindelserna, med utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna och med beaktande av detta betänkande.

Jag vill avslutningsvis säga att toppmötet kommer att bli avgörande för en förändring i förbindelserna mellan EU och Afrika. Därför tycker jag att det är fel av Tjeckien och Storbritannien att försöka stoppa det panafrikanska toppmötet på grund av att Zimbabwes diktator ska delta. Därmed inte sagt att hans närvaro inte bör ifrågasättas och fördömas kategoriskt.

 
  
MPphoto
 
 

  Thijs Berman (PSE). (NL) Fru talman! Förbindelserna mellan EU och de afrikanska länderna har blivit ansträngda på ett oacceptabelt sätt på grund av förhandlingarna med AVS-staterna (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet) om de ekonomiska partnerskapsavtalen. Om dessa förhandlingar bryter samman kommer Cotonouavtalet att hamna i ett svart hål för ett flertal länder från den 1 januari, på grund av att våra handelsförbindelser då kommer att övergå till det betydligt mindre fördelaktiga allmänna preferenssystemet.

Men det vore rena skandalen om de fattiga länderna skulle bestraffas på det sättet, för att de anser att EU och AVS-staterna inte är fullvärdiga partner i nuläget. Vi måste ge de fattiga länderna rätten att skydda sina marknader inom sektorer som är svaga och som skulle gå under i den tuffa frihandeln. De här förhandlingarna står i skarp kontrast till de goda principer och syften som återfinns i Maria Martens betänkande och som jag håller med om.

Vi socialdemokrater ville tillägga att EU:s handels- och jordbrukspolitik inte får tillåtas att stå i vägen för utvecklingspolitiken. Vi behöver sammanhållning och givetvis bör politiken fortfarande befrämja emancipation och kvinnors rättigheter. Det är upp till kommissionen att omsätta detta i en konkret politik. Därefter kommer kommissionen noggrant att följa utvecklingssamarbetet.

 
  
MPphoto
 
 

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE).(PL) Trots de miljarder euro som pumpats in i Afrika blir fattigdomen allt värre där, vilket framgår av Maria Martens förnuftiga betänkande. Jag har inte rådgjort med det portugisiska ordförandeskapets företrädare Manuel Lobo Antunes eller med Johan Van Hecke, men jag vill understryka att samarbetet med lokala afrikanska organ är en nödvändig förutsättning för ett verkningsfullt ekonomiskt bistånd.

Ekonomin behöver stöd för att man ska kunna införa ny teknik, väcka entreprenörsandan, uppmuntra medborgarnas engagemang och stödja enskilda initiativ. Det finns till exempel missionärer som ägnar sig åt den typen av verksamhet trots att de saknar medel, medan EU inte deltar trots de betydande finansiella resurser som står till dess förfogande. En av de främsta utmaningarna är utbildning, det vill säga investeringar i mänskligt kapital, vilket ger stora fördelar. Men Afrika har också gjort vissa åtaganden, däribland att stoppa vapenimporten och införa vissa rättsliga bestämmelser, framför allt för äganderätten, vilket är avgörande för ekonomins utveckling. Jag vill avslutningsvis säga att regeringarnas roll måste vara att tjäna folket, inte att utnyttja vårt bistånd på det sätt som de afrikanska myndighetsföreträdarnas lyxbilar symboliserar.

 
  
MPphoto
 
 

  Marie-Arlette Carlotti (PSE) . – (FR) Fru talman! Dagens Afrika har två ansikten. Det första är dess enorma fattigdom och mänskliga tragedier, som i Darfur och Somalia. Det andra – som alltför ofta ignoreras – är att Afrika är en kontinent som trots alla svårigheter är innovativ och blir allt mer demokratisk, om än alltför långsamt, och som sakta men säkert håller på att bygga upp ny tillväxt.

I den nya strategin för EU och Afrika måste man därför ta hänsyn till denna dubbla verklighet och stödja denna ännu bräckliga process genom ett verkligt politiskt partnerskap. Detta partnerskap måste bygga på enighet, eftersom det är Afrika i dess helhet, företrädd av Afrikanska unionen, som måste vara vår viktigaste kontaktpunkt. Partnerskapet måste också bygga på jämlikhet, med en agenda som utformas gemensamt och inte påtvingas av de nordliga länderna, samt på ödmjukhet, för EU är inte Afrikas enda partner. EU måste också stödja processen genom att använda millennieutvecklingsmålen som en färdplan, genom att hålla sina löften och fullgöra de ekonomiska åtaganden som EU och medlemsstaterna har gjort, och slutligen genom att erkänna de afrikanska parlamentens roll. Martensbetänkandet är i själva verket det budskap som vi sänder till kommissionen och rådet i dag, och vi kommer att närvara i Lissabon i december för att se om det här budskapet verkligen har nått fram.

 
  
MPphoto
 
 

  Luís Queiró (PPE-DE).(PT) Fru talman! Som framgår av Maria Martens betänkande, som jag i stor utsträckning håller med om, är det en uppenbar begränsning av potentialen hos EU:s nuvarande Afrikastrategi att den inte har utformats tillsammans med Afrikas folk. Det var ett misstag som måste och kommer att korrigeras i EU:s nästa strategi, där Afrikanska unionens roll måste stärkas och där utgångspunkten måste vara begrepp som partnerskap och rättvisa. De frågor som ger anledning till oro, som måste man måste ta hänsyn till, är bland annat fred, problemet med fördrivna personer och kampen mot allvarliga sjukdomar som aids och malaria.

Utveckling måste vara vårt mål och handel ett av dess vapen. Vi måste därför stödja de små och medelstora företagen och verka för en rättvis internationell handel. Men den här strategin kommer bara att lyckas om vi kan bidra till att förstärka demokratin och de mänskliga rättigheterna på hela kontinenten.

När EU:s strategi för Afrika omformuleras och förnyas måste nya lokala och globala omständigheter beaktas. Att vi i dag diskuterar med en afrikansk union är i sig signifikant. Å andra sidan innebär den allmänt ökande konsumtionen av såväl olja som livsmedel att det finns ett behov av att öka den globala produktionskapaciteten. I det avseendet är Afrika en kontinent rik på olja och gas, men där finns också en enorm jordbrukspotential som kan utnyttjas.

Slutligen har vi frågan om toppmötet. Man behöver inte hålla något toppmöte för att fastställa en strategi för Afrika. Men eftersom det portugisiska ordförandeskapet har slagit in på den vägen vore det fel att inte följa den till slutet. Annars kommer vi att gå miste om möjligheten att påverka afrikanernas liv i positiv riktning. Samtalen kan inte bara handla om skuldavskrivning, eftersom ökat välstånd i världen kan och måste vara en möjlighet till ökat välstånd i Afrika. Detta välstånd måste komma folket till del, inte bara eliten.

Internationellt samarbete får inte fortsätta att vara ett problem för Afrika, som någon sa. Vi måste därför förbättra samarbetet så att utbildning, främjande av hälsa, demokratisering och utveckling kan säkras.

 
  
MPphoto
 
 

  Luis Yañez-Barnuevo García (PSE).(ES) Fru talman! Jag vill gratulera föredraganden och säga att jag håller med Louis Michel om att en ny typ av partnerskap och förbindelser mellan EU och Afrika måste inrättas. Jag vill också gratulera Manuel Lobo Antunes till det portugisiska ordförandeskapets anordnande av toppmötet mellan EU och Afrika.

Men även om ett sådant nytt slags förhållande håller på att byggas upp är officiellt utvecklingsbistånd fortfarande ett mycket användbart instrument i Europas förbindelser med Afrika, och kommer att förbli så under ett antal år, inte bara för EU som helhet utan också för medlemsstaterna.

Vi måste främja ett sunt samarbete mellan medlemsstaterna för att förbättra utvecklingsbiståndets kvantitet och kvalitet. Mitt hemland Spanien har tredubblat sitt bistånd under parlamentets nuvarande mandatperiod. Jämfört med den förra regeringen har Spanien ökat sitt bistånd från 200 miljoner euro 2004 till beräknade 850 miljoner euro 2008. Spanien är nu världens näst största givare av utvecklingsbistånd och är också det land i kommittén för utvecklingsbistånd vars bidrag har ökat mest under den perioden.

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Fru talman, mina damer och herrar! För det första måste jag tacka er för era synpunkter, förslag och även kritik rörande ordförandeskapets förslag om planerna för förbindelserna mellan EU och Afrika. Jag har givetvis tagit till mig alla förslag, iakttagelser och kritiska anmärkningar.

Jag vill vara mycket tydlig med att våra förslag om ett nytt förhållande med Afrika har två aspekter, som jag vill kalla innovativa. Vi hoppas åtminstone att de är det, eller kommer att visa sig vara det. För det första planerar vi att inrätta ett effektivt partnerskap med våra afrikanska partner – ett partnerskap som också måste visa sig vara effektivt i fråga om äganderätten.

Som jag redan har nämnt är den strategi som vi utformar för Afrika inte någon ensidig strategi. Det är en gemensam strategi, med andra ord en strategi som utarbetas, analyseras och diskuteras tillsammans så att resultatet och förslagen faktiskt uppfyller våra afrikanska vänners förhoppningar och förväntningar på oss, och givetvis också är i linje med vad vi skulle vilja få från våra afrikanska partner, i en positiv bemärkelse.

Å andra sidan vill vi också öka antalet berörda aktörer i den här strategin så att den inte bara innefattar regeringar, så som vanligen är fallet. Förutom regeringar vill vi att andra offentliga institutioner, parlament – som jag redan har nämnt – och även stora delar av det civila samhället, deras företrädare och aktörer, ska delta. Den andra aspekten, som jag anser är ytterst viktig, är att vi vill ha en modernare agenda mellan EU och Afrika. Vi vill att den ska göra det möjligt att hantera de nya globala utmaningarna, för att ta hänsyn till de genomgripande förändringar som sker i världen och, framför allt, för att verkligen ge Afrika möjlighet att integreras fullt ut med den nya världsordningen.

Därför kommer vi att tillsammans med Afrika diskutera och debattera nya och moderna frågor som energi och klimatförändring, liksom frågor som rör migration, rörlighet och sysselsättning. När vi gör det kommer vi naturligtvis inte att glömma bort de frågor som förblir grundläggande i vårt traditionella partnerskap, såsom fred, säkerhet, demokratiskt styre och mänskliga rättigheter, samt frågor som rör forskning och informationssamhället.

Jag anser att den här agendan är omfattande, ambitiös och – som jag redan sagt – alltigenom modern. Vi måste modernisera vår agenda i förhållande till Afrika, då vi inom ramen för denna agenda måste kunna tillgodose aktuella behov på ett effektivt sätt. Jag vill också säga att det portugisiska ordförandeskapet och Portugal aldrig har tvekat att peka ut diktatorer i Afrika eller i någon annan del av världen, och därmed starkt kritisera dem. Det kommer vi att fortsätta göra när så behövs.

Slutligen måste jag också tacka för det arbete som genomförts tillsammans med kommissionen för att förbereda allt för det andra mötet mellan EU och Afrika. Kommissionen och de kommissionsledamöter som ansvarar för dessa specifika ämnesområden, nämligen handel, yttre förbindelser och humanitärt stöd, har gett ett stöd som varit mycket engagerat och av hög kvalitet, och vi är säkra på att vi alla arbetar mot det gemensamma målet att bidra till en positiv förändring i Afrika, och för Afrika.

 
  
MPphoto
 
 

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka rådet för att det har svarat fullt ut på insatserna. Jag stöder också de punkter som har tagits upp.

Även jag delar många av de farhågor som har uttryckts. Kommissionen strävar efter att få en större samstämmighet i sin utländska verksamhet. Faktum är att egenskaperna hos dialogen mellan EU och Afrika successivt bör göra det möjligt för oss att undanröja en del av motsägelserna, även dem som Michel Rocard nämnde. Givetvis för vi ibland en motsägelsefull politik. Ta bara de subventioner som betalas till jordbruket. Det är en motsägelse. Tyvärr måste man här välja mellan olika särintressen och det blir man ibland bara tvungen att acceptera. Jag anser att Europa antagligen är den enda internationella aktör som ständigt korrigerar sig själv och som uppenbarligen i alla fall försöker gå åt rätt håll.

En annan fråga som tagits upp är Zimbabwe, men jag vill inte gå in på den igen. Maria Martens har svarat bättre än jag någonsin skulle kunna göra. Här handlar det om ett toppmöte mellan EU och Afrika, inte mellan EU och Zimbabwe. Det var det första. Det andra är att jag är väl medveten om kraven på att Robert Mugabe ska fördömas. Det skulle jag också kunna göra, men det skulle inte förändra någonting. Beslutet att bjuda in Robert Mugabe beror inte på oss. Jag beklagar, men vi kan inte träda i våra afrikanska partners ställe. Som kommissionsledamot med ansvar för utveckling och humanitärt bistånd, med särskilt ansvar för AVS-staterna (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet) och för de politiska förbindelserna och dialog med Afrika, måste jag tala om för er – och det är jag ledsen över att behöva göra – att vi inte har någon rätt att diktera för våra afrikanska partner att de får bjuda vem de vill utom honom. Med risk för att bli alltför rättfram vill jag också säga att om vi bedömer saker och ting efter diktatorernas måttstock, eller snarare de personer som vi anser passar i den rollen, så skulle vi få fler problem än bara Robert Mugabe. Och låt mig säga en sak till i samband med detta: så ser verkligheten ut.

Det viktiga är att toppmötet äger rum och att vi under mötet har möjlighet att diskutera frågor och ta upp människorättssituationen i Zimbabwe. Det anser jag vara nyttigt och viktigt, och det drar jag mig inte för att säga. Toppmötet måste därför genomföras. Vi har väntat länge nog. Ett toppmöte mellan Afrika och Kina har redan ägt rum. Ett toppmöte mellan Afrika och Japan håller dessutom på att förberedas, och vi kommer att vara där när det hålls, även om jag inte vet exakt när.

Jag vill också säga att vi har sökt Sydafrikas stöd. Om det är något afrikanskt land som har gjort betydande insatser för att försöka lösa denna fråga i allas bästa intresse så är det Sydafrika. Detta land arbetar nu dessutom sannolikt med att få till stånd, inspirera och utarbeta en bred överenskommelse mellan majoriteten och oppositionen i Zimbabwe, vilket bör kunna resultera i ärliga och rättvisa val i mars 2008. Samtalen pågår fortfarande, men vid mitt senaste samtal med president Mbeki framkom att det hur som helst tycks finnas verkligt hopp om framgång. Låt oss därför inte kritisera Sydafrika, för Sydafrika gör vad det kan och man gör det bra.

När det gäller hur stor del av finansieringen som går till jordbruket vill jag bara påpeka att mellan den nionde och den tionde Europeiska utvecklingsfonden steg siffran för jordbrukssektorn från 663 miljoner euro till 1,1 miljarder euro. Det stämmer att trots ökningen av anslagen mellan den nionde och den tionde Europeiska utvecklingsfonden så skedde en procentuell minskning, men i reda pengar skedde en rätt betydande ökning. Jag vill också påpeka att det gladde mig att lyssna till Världsbankens chef vid ett möte som jag deltog i för några dagar sedan i Washington, då han sa att väsentligt större fokus kommer att läggas på jordbruksutveckling. Jag delar alltså till fullo de farhågor som uttrycktes nyss.

Beträffande den roll som det civila samhället och parlamenten, inklusive det panafrikanska parlamentet, spelar så kan jag bara helhjärtat stödja den ståndpunkt som intas i betänkandet.

Jag vill också, och nu ska jag fatta mig kort eftersom den tilldelade talartiden är mycket begränsad, åter ta upp de ekonomiska partnerskapsavtalen, som jag lovade att göra. Ni kommer att märka att jag anser att dessa avtal är en grundläggande förutsättning för Afrikas integrering i världssamfundet. Som erfarenheterna från Asien har visat är inte bistånd den avgörande faktorn för framsteg. Det är däremot ekonomisk utveckling och integration på världsmarknaden. Personligen anser jag att de ekonomiska partnerskapsavtalen utgör en möjlighet för AVS-staterna att successivt integreras i det internationella handelssamfundet genom att de först kan bygga upp sina regionala marknader. Jag vill samtidigt påpeka att den 1 januari 2008 inte utgör startskottet för en plötslig och dramatisk liberalisering av marknaden. Vad innebär då detta datum? Vad det egentligen innebär är en successiv öppning av marknader, inom ramen för olika övergångsperioder beroende på produkterna i fråga, med stöd av regionala fonder som ger finansiellt stöd och även hjälper till att dämpa problemet med sjunkande nettoskatteintäkter till följd av liberaliseringen. Det finns förstås en uppsjö av intressanta förslag som kan genomföras inom det här området.

Vi måste också kunna uppbåda rätt betydande resurser inom en rad olika områden, som kan skapa optimala villkor och därigenom faktiskt bidra till att göra liberaliseringsprocessen mer progressiv och denna successiva öppning av marknaderna nyttig, positiv och produktiv. Jag hyser verkligen förståelse för de farhågor som vissa har uttryckt. Men när det gäller kravet på att förlänga datumet för att ingå de ekonomiska partnerskapsavtalen måste jag säga till er att jag inte ser någon fördel i det. WTO kommer inte att bevilja oss något undantag för AVS-staterna – hur mycket vi än låtsas att de skulle kunna göra det – eftersom vårt nuvarande system skadar andra utvecklingsländer som kräver samma behandling som de tidigare kolonierna.

Enda alternativet är därför att använda det allmänna preferenssystemet. De minst utvecklade länderna kommer att få tillgång till allt utom vapen, men för de övriga länderna – och jag vill bara påpeka att de är 36 till antalet – skulle det här innebära att deras nuvarande tillträdesnivå skärs ned. De ekonomiska partnerskapsavtalen kommer att göra det möjligt för oss att garantera detta förmånstillträde för våra traditionella partner, men framför allt kommer avtalen att bidra till att stödja den regionala ekonomiska integrationsprocessen. Det är här jag menar att man finner handelns verkliga potential att kunna bidra till ekonomisk utveckling.

Vi är givetvis medvetna om de problem det här kommer att föra med sig för våra partner. Vi är på det klara med att de är motsträviga och vi har – det ska erkännas – förståelse för deras legitima oro. Det är precis därför vi inledningsvis föreslog etappvisa avtal, som först och främst löser handelsproblemet genom att inkludera öppnande av marknader på ömsesidig basis och i enlighet med WTO:s regler. Som jag alltid har sagt kommer erbjudanden om marknadstillträde från våra AVS-partner givetvis att bygga på principen om balans. Kom ihåg att vi från vår sida öppnar upp våra marknader helt. Vi tänker vara så flexibla som möjligt och kommer att använda alla marginaler vi kan för att ta hänsyn till farhågorna om utveckling, särskilt behovet av att skydda stommen i jordbruksproduktionen och ny industri.

För närvarande fortsätter vi att arbeta med den här frågan. Den verkliga utmaningen är att se till att de 36 länder som inte räknas till de minst utvecklade länderna inte hamnar i ett katastrofalt handelsläge den 1 januari. Dessa länder har uppenbara kommersiella intressen som står på spel. Om vi fortfarande inte har löst frågan om marknadstillträde den 1 januari är det uppenbart att länderna kommer att vara tillbaka i det allmänna preferenssystemet, vilket innebär att de kommer att hamna utanför. Då befinner de sig i en verkligt ödesdiger situation. Därför måste vi lägga på ett kol om vi ens ska få till stånd tillfälliga avtal. Så ser situationen ut i stort för de ekonomiska partnerskapsavtalen.

Jag vill slutligen säga att jag helt och hållet instämmer med vad Josep Borrell Fontelles klargjorde så tydligt. Det kommande toppmötet och EU–Afrika-strategin handlar uteslutande om att få till stånd en grundläggande förändring av förbindelserna mellan EU och Afrika. Låt oss därför som Josep Borrell Fontelles sa skapa ett starkt partnerskap mellan två parter som respekterar varandra och som har rättigheter och ansvar gentemot varandra. Låt oss lämna bakom oss det vi har i dag, och jag skulle inte kalla det banalt – det är allvarligare än så – detta omoderna, ålderdomliga och kontraproduktiva förhållande, denna ofta förödmjukande förbindelse, mellan givare och mottagare.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig.(PT) Toppmötet mellan EU och Afrika bör bli en vändpunkt i EU:s politik när det gäller respekt för de afrikanska ländernas och folkens suveränitet och rätt till utveckling, genom att främja en rättvisare, fredligare och mänskligare värld med ett större mått av solidaritet.

Detta kräver exempelvis följande:

- Omedelbara solidaritetsåtgärder för att tillgodose miljontals människors mest grundläggande behov.

- Respekt för nationell suveränitet och självständighet, icke-inblandning i varje lands interna angelägenheter och en fredlig lösning på internationella konflikter.

- Demilitarisering av internationella förbindelser och en successiv militär nedrustning och minskning av de militära utgifterna.

- Skäliga och rättvisa internationella ekonomiska förbindelser, där man avvisar Internationella valutafondens, Världsbankens, Världshandelsorganisationens och de ekonomiska partnerskapsavtalens påbud om liberalisering av handeln.

- Avskrivning av utlandsskulder, som redan är mer än betalda.

- Lämplig politik för samarbete och aktivt och ömsesidigt stöd för utveckling.

- Garanti av invandrares rättigheter.

Detta förhållande får inte längre bygga på nykolonialistiska ambitioner eller patriarkala åsikter, som syftar till att återvinna det inflytande man förlorade när de afrikanska folken vann sin nationella självständighet – efter att ha erövrats under andra hälften av 1900-talet – men också till att främja inblandning, militär närvaro av EU:s supermakter samt de multinationella företagens kontroll och exploatering av naturtillgångar.

 
  
MPphoto
 
 

  Tokia Saïfi (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Om vi ska understryka vikten av parlamentets betänkande om förbindelserna mellan EU och Afrika, inför det kommande toppmötet mellan dessa båda i december, så är det framför allt den realistiska hållningen i betänkandet som vi måste välkomna.

I betänkandet efterlyses ett verkligt partnerskap mellan EU och Afrika, ett demokratiskt och realistiskt partnerskap som bygger på effektivt och samordnat bistånd, men också på handel.

Jag vill särskilt uttrycka mitt stöd för förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen, eftersom internationell handel måste ses som ett instrument för utveckling, vilket betonas i betänkandet. Fattigdomen kan minskas permanent enbart genom en rättvis, hållbar och lämpligt övervakad ekonomisk tillväxt, som är resultatet av kommersiell verksamhet som stimuleras av marknadstillträde.

Frihandel är inte ett mål i sig, utan måste syfta till att tillgodose AVS-staternas behov. Det är därför AVS-staterna måste involveras successivt och balanseras som grupp, för att lokala förutsättningar ska kunna beaktas.

Vi får inte nöja oss med att bara ge bistånd selektivt. Då löser vi inte problemen, utan skjuter dem bara framför oss i all oändlighet.

Afrika är inte bara en skådeplats för humanitärt bistånd. Afrika måste vara en aktör i sin egen utveckling, med EU som partner.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy