Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2007/2628(RSP)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

O-0048/2007 (B6-0319/2007)

Debatter :

PV 24/10/2007 - 14
CRE 24/10/2007 - 14

Omröstningar :

Antagna texter :


Debatter
Onsdagen den 24 oktober 2007 - Strasbourg EUT-utgåva

14. Internationellt fördrag om förbud mot klusterammunition (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Nästa punkt är en debatt om

- en muntlig fråga till rådet från Josep Borrell Fontelles, för utskottet för utveckling, om ett internationellt fördrag om förbud mot klusterammunition, uppföljning av Oslodeklarationen (O-0048/2007 – B6-0319/2007), och

- en muntlig fråga till kommissionen från Josep Borrell Fontelles, för utskottet för utveckling, om ett internationellt fördrag om förbud mot klusterammunition, uppföljning av Osloförklaringen (O-0052/2007 – B6-0320/2007).

 
  
MPphoto
 
 

  Josep Borrell Fontelles, frågeställare. – (ES) Fru talman, fru kommissionsledamot, herr minister! Kraven på ett förbud mot klusterbomber blir allt mer uttalade. Användningen av sådana bomber sommaren 2006 i kriget i Libanon visade vilken mänsklig katastrof de kan orsaka.

De här vapnen är farliga både för civilbefolkningen och militär personal, men i praktiken är 90 procent av offren civila. Dessutom förblir 10 procent av dessa dödliga bomber odetonerade. De ligger kvar i marken och får samma effekt som landminor.

Det är därför farligt att röja mark som kontaminerats med sådan ammunition, både för befolkningen och de internationella fredsstyrkorna. De här bomberna används inte bara i kriget, utan fungerar som ett långsiktigt hinder för transporter och jordbruk. De skapar också handelshinder och försvårar humanitärt bistånd.

Bomberna är därför ett av huvudproblemen för fattiga länders utveckling. Det är de fattiga länderna som påverkas mest av bomberna, och i dessa länder är det i huvudsak de fattiga och sämst utbildade i befolkningen som drabbas.

Vi kan inte längre säga att freden kan upprätthållas eller militära åtgärder vidtas på ett effektivt sätt genom att man bombar sina motståndare från 10 000 meters höjd eller överöser dem med bomber som blir liggande kvar i marken.

Användningen av fredsbevarande styrkor och humanitärt bistånd är i dag centrala medel för att stabilisera och återuppbygga konfliktdrabbade områden, och dessa bomber är inte längre motiverade ens ur ett militärt perspektiv.

I dag ska vi tala till kommissionen och rådet just om de initiativ som har blivit resultatet av den allmänt förändrade synen på klusterbomber inom det internationella samfundet.

Europaparlamentet har gång på gång intagit en mycket tydlig ståndpunkt: vi vill ha internationell lagstiftning som förbjuder användning, produktion, transport, finansiering och lagring av klusterbomber i världen. I väntan på det bör EU:s medlemsstater införa ensidiga åtgärder för att förbjuda användning och transport av sådana bomber, så som många länder redan har gjort och andra håller på att göra.

Fru kommissionsledamot, herr minister! Europaparlamentet vill tacka rådets ordförandeskap, kommissionen och medlemsstaterna för deras insatser för att förhandla fram ett nytt protokoll till FN:s konvention om användningen av vissa konventionella vapen som kan anses vara ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar, i vilket alla humanitära problem i samband med användning av klusterbomber tas upp. Tyvärr måste vi dock erkänna att mycket få framsteg har gjorts hittills.

Vi behöver därför en stabil Osloprocess utifrån vilken länder, icke-statliga organisationer, Röda korset och internationella organisationer kan utforma och genomföra en ambitiös agenda. För närvarande har Oslodeklarationen undertecknats av 80 länder, varav många utvecklingsländer, men ännu är det långt ifrån säkert om den kommer att leda till ett fullständigt förbud mot klusterbomber i slutändan.

Vad som däremot är säkert är att vi behöver ett integrerat och heltäckande angreppssätt med en humanitär vinkling, där fokus inte bara ligger på nedrustning utan framför allt på att skydda civila och hjälpa dem att hantera krigets konsekvenser, samtidigt som man ser till att befintliga lager av klusterbomber destrueras och att kontaminerade områden röjs.

Flera viktiga evenemang planeras, däribland mötet i Wien i december och mötet i Bryssel veckan därefter, samt den 5 november, som är en global aktionsdag för förbud av klusterbomber, då många evenemang kommer att hållas runtom i världen. Vad ska vi göra mot denna bakgrund?

I anslutning till detta vill jag fråga kommissionens och rådets företrädare vad vi ska göra och vilken ståndpunkt vi kommer att inta? Vilken är EU:s ståndpunkt när det gäller läget i diskussionerna inom ramen för konventionen om användningen av vissa konventionella vapen?

Kommer vi att få se en gemensam ståndpunkt från rådet i den här frågan? Vilka initiativ utformar vi för att uppmuntra medlemsstaterna att anta nationella åtgärder i syfte att förbjuda klusterbomber? Vad gör vi för att hjälpa tredjeländer att röja områden där sådan ammunition finns, tillhandahålla utbildning om riskerna och förstöra lager av redan förbjuden ammunition?

Avslutningsvis undrar jag om kommissionen kommer att överväga att anordna en internationell konferens om EU:s roll i hanteringen av de socioekonomiska, humanitära och utvecklingsmässiga konsekvenserna av konflikter där klustervapen har använts?

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar, herr Borrell! Jag vill börja med att tacka er för era tre frågor om denna specifika fråga, nämligen förbudet av klusterbomber. Jag ska försöka att ge ett så kortfattat och objektivt svar som möjligt på de tre olika frågor som ställts till rådet.

När det gäller er första fråga måste jag säga att ordförandeskapet för Europeiska unionens råd, inom ramen för konventionen om användningen av vissa konventionella vapen – som jag i syfte att korta ned mitt anförande helt enkelt kommer att kalla konventionen – som ni vet har uttryckt sin oro på EU:s vägnar över klusterammunitionens humanitära konsekvenser. Vid den tredje översynskonferensen för konventionsparterna, som hölls i Genève den 7–17 november förra året, betonade EU att klusterammunition utgör en särskilt viktig del i det framtida arbetet med konventionen om vissa konventionella vapen.

EU lade fram ett förslag om att stödja inrättandet av en öppen expertgrupp med syfte att utarbeta rekommendationer för framtida åtgärder inom ramen för konventionen. Förslaget antogs inte vid konventionsstaternas konferens. Däremot enades man om att snarast kalla samman ett extra möte i expertgruppen om explosiva lämningar efter krig, med särskild fokus på klusterammunition.

Mötet hölls i Genève den 19–22 juni 2007, då EU lade fram ett utkast till förhandlingsmandat för ett rättsligt bindande instrument för att hantera alla aspekter av de humanitära frågor som klusterammunition ger upphov till. Instrumentet bör antas i slutet av 2008.

EU:s trojka har genomfört omfattande samråd med tredjeländer för att föra fram EU:s ståndpunkt. Expertgruppen beslutade dock skjuta upp alla beslut om ett rättsligt bindande instrument till 2007 års möte för konventionsparterna, som ska hållas nästa månad.

Jämsides med dessa insatser för att lösa problemen med klusterammunition har flera EU-medlemsstater som ni vet anslutit sig till Oslodeklarationen och deltagit i en rad möten som anordnas inom ramen för den så kallade Osloprocessen, som syftar till ett totalförbud mot klusterammunition.

EU:s medlemsstater har deltagit som enskilda länder. Hittills har man inte nått någon enighet om EU:s ståndpunkt när det gäller Osloprocessen. Majoriteten av medlemsstaterna anser att de båda processerna kompletterar varandra och att de är parallella insatser som leder fram till ett gemensamt mål, nämligen ett internationellt rättsligt bindande instrument för klusterammunition.

Beträffande er andra fråga måste jag säga att EU:s medlemsstater, inbegripet ordförandeskapet, som redan nämnts kommer att delta i de kommande mötena i Bryssel och Wien som enskilda länder, om de beslutar att göra det. Någon gemensam ståndpunkt för EU planeras inte.

När det gäller er tredje fråga slutligen kan jag säga att Österrikes och Belgiens beslut nyligen om att förbjuda klusterammunition, som Josep Borrell Fontelles nämner i sin fråga, fattades på en rent nationell basis. Rådet har inte vidtagit någon särskild åtgärd i den här frågan.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Låt oss hoppas att rådet kommer att uttrycka sin åsikt snart.

 
  
MPphoto
 
 

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill tacka Josep Borrell Fontelles för hans muntliga fråga. Jag är glad eftersom jag ser detta som en möjlighet för oss att ge ett ingående svar på den här frågan om något som har fått mycket hemska konsekvenser. Det har haft en mycket negativ inverkan på människor, framför allt på civilbefolkningen. Frågan ligger mig väldigt varmt om hjärtat eftersom sådant som påverkar den mänskliga tryggheten alltid gör det. Jag instämmer helt och hållet med den ståndpunkt som vår rådsordförande har uttryckt, men jag vill även nämna några andra saker.

Det senaste året har jag haft möjlighet att diskutera frågan i flera formella och informella fora, bland annat vid möten som anordnats av Institute for Peace Studies med Suzanne Mubarak som värd. Hon tog sig verkligen an den här frågan och jag tycker att hon har försökt att föra saker och ting framåt. När det gäller antipersonella minor utgör odetonerade föremål från tidigare krig stora hot mot civilbefolkningens liv och säkerhet och jag vill svara ingående på de frågor som Josep Borrell Fontelles har ställt här.

Deras inverkan kan både vara omedelbar och långvarig. Sprängämnen som sprids ut över stora områden kan som vi alla vet döda och skada många i civilbefolkningen, mycket ofta barn. Dessutom detonerar många bombkapslar eller substridsdelar inte utan exploderar när de träffar något hårt och fortsätter att ha dödliga effekter även efter att konflikten upphört, så klusterbomber är ett allvarligt hinder mot internationella humanitära insatser. Vi har sett detta ske i kriget i Libanon.

När det gäller krishantering och återuppbyggnadsprogram under och i efterdyningarna av konflikter har vi på kommissionen under de senaste åren varit mycket aktiva när det gäller att bekämpa de problem som skapas av landminor och andra odetonerade föremål från krig, inklusive klusterammunition.

Genom Europeiska kommissionens två åtgärdsstrategier mot minor för perioden 2002–2007 har över 300 miljoner euro avsatts till projekt världen över som omfattar minröjning, förstöring av lager, undervisning om de risker minor för med sig, stöd till minoffer, rehabilitering och återinslussning i samhälle och näringsliv. Dessutom har projekt om klusterbomber genomförts i länder som påverkas starkt av dessa vapen, till exempel Afghanistan, Laos och Kambodja, för att bara nämna några.

När det gäller framtiden kommer vi att bibehålla vårt engagemang genom integreringsåtgärder mot antipersonella landminor och odetonerade föremål från tidigare krig i gemenskapens strategier och program för externt bistånd, så detta kommer att finns överallt.

Kommissionen använder sig även av verktyget för humanitärt bistånd som hanteras av Europeiska gemenskapens kontor för humanitärt bistånd för att finansiera humanitära minröjningsinsatser. Det senaste exemplet på humanitärt bistånd till minröjning skedde i Libanon som mottog viktigt humanitärt stöd efter konflikten i december 2006, som jag nämnde tidigare.

När det gäller kommissionens roll i förhandlingarna om fördrag eller konvent för nedrustning vill jag påminna om att sådana förhandlingar inte alltid tillhör våra befogenheter. Om gemenskapen inte är en part i fördragen eller konventen för nedrustning har den enligt lagen endast rätt att uppmana partnerländer att engagera sig helhjärtat i multilateralism, framför allt via deltagande i fördrag och konvent. Jag tror att vår ordförande redan har sagt mycket om detta.

Vi deltog i EU-trojkans demarcher som genomfördes i viktiga länder såsom Förenta staterna, Japan, Brasilien, Sydkorea, Kanada, Pakistan och Ukraina för att främja de multilaterala initiativen om klusterbomber inom ramen för konventionen om konventionella vapen och framför allt en förhandling om ett lagligt bindande instrument för hantering av humanitär oro för klusterbomber. Målsättningen är att slutföra förhandlingarna i slutet av nästa år.

Samtidigt följer kommissionen noggrant Osloprocessen och avser att delta som observatör vid de möten som planeras inom den ramen i Bryssel och Wien.

Sammanfattningsvis vill jag försäkra Josep Borell Fontelles och Europaparlamentet om att kommissionen kommer att fortsätta att göra sitt bästa för att stödja alla multilaterala initiativ vars syfte är att införa ett omfattande och effektivt förbud mot klusterminor.

 
  
MPphoto
 
 

  Tunne Kelam, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill säga till ledamoten av kommissionen att jag känner mig hoppfull inför det faktum att vi delar samma oro och samma mål och jag tackar henne för hennes presentation och beskrivning av utvecklingen. Jag gläds också över det goda samarbetet mellan parlamentsledamöterna när det gäller att utarbeta ett relevant förslag till resolution.

Det är framför allt ett brådskande ärende. Det är brådskande, både ur humanitär och politisk synvinkel, eftersom klusterbomber, trots alla varningssignaler världen över, fortfarande aktivt används. Så det är två problem vi måste ta itu med.

Det första problemet är att användningen av klusterbomber har en särskilt omänsklig aspekt. De som släpper dessa bomber kan oftast inte rikta dem mot specifika mål. Felmarginalen är i själva verket mycket högre än vad som kanske förväntas. Den tragiska följden är ytterst många dödsfall bland civila, över 90 procent, vilket har nämnts.

Ett annat problem är den mängd odetonerade klusterbomber som finns i tidigare konfliktområden. Detta är ett allvarligt handikapp för de stater som har beslutat sig för att återuppbygga sin ekonomi efter konflikterna. Mot bakgrund av detta anser jag att EU bör ta täten när det gäller att förbjuda all slags tillverkning, användning och försäljning av klusterbomber.

Det första steget bör vara att införa ett omedelbart moratorium för användningen av dessa vapen. I vår resolution insisterar vi vidare på att EU:s trupper under inga omständigheter får använda sig av någon form av klusterammunition förrän relevanta internationella avtal har slutits. Vi ber parlamentet och kommissionen att snarast öka det ekonomiska biståndet till de samhällen och individer som har drabbats av både detonerade och odetonerade klusterbomber, och att i arbetet med detta använda sig av alla tillgängliga instrument.

 
  
MPphoto
 
 

  Ana Maria Gomes, för PSE-gruppen. – (PT) Herr talman! Jag talar för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. De här frågorna visar den ledande roll som parlamentet spelar i frågor som konventionell nedrustning, kontroller av ammunitionstransporter och förstärkning av internationell humanitär rätt.

Vi har kämpat för att Ottawakonventionen ska utökas till att omfatta alla slags minor. Vi har inför Europeiska rådet argumenterat för ett globalt fördrag om vapenhandel. Det centrala behovet av att omvandla EU:s uppförandekod för vapenexport till ett rättsligt bindande instrument har också varit ett ständigt krav från parlamentet.

I de här frågorna om klusterbomber ser man till framtiden och till vad EU måste göra för att eliminera de här vapnen, som är lika farliga för civila som för militär personal och som ödelägger så många människors liv. Vi kräver ett omedelbart moratorium för användning, produktion, lagring och export av klustervapen. Moratoriet måste i god tid omvandlas till ett rättsligt instrument som innebär att denna barbariska ammunition på lång sikt bannlyses från vapenfabriker och krigsskådeplatser på samma sätt som truppminor redan har börjat försvinna.

Utöver att kräva att EU inleder en diplomatisk offensiv för det här nya instrumentet vill vi att medlemsstaterna ska föregå med gott exempel och stoppa sina väpnade styrkors användning av de här vapnen. De måste dessutom stoppa sin export, produktion och lagring för gott. Varje dag i Libanon, Tjetjenien, Afghanistan och dussintals andra länder, där krigen redan är slut, betalar människor det yttersta priset för den kriminella och omoraliska oansvarigheten hos väpnade styrkor som har tappat all känsla för de etiska och rättsliga gränser som bör styra civiliserade människors handlingar.

Det är upp till EU att leda en global allians för att återupprätta, bekräfta och förstärka dessa gränser. Vi är i desperat behov av en gemensam ståndpunkt för att kunna utrota klusterbomber och annan klusterammunition.

 
  
MPphoto
 
 

  Elizabeth Lynne, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Civila – många av dem barn – dödas eller skadas urskiljningslöst av klusterbomber. Drömmar krossas och liv förstörs. Ta fallet med den irakiske pojken Ahmed Kamel. Ahmed lockades av ett blänkande föremål som visade sig vara en bombkapsel som utlöstes när han plockade upp den. Han förlorade båda händerna och synen. Hur ska en 12-årig pojke kunna förstå varför detta sker?

Och trots detta är den chockerande sanningen att klusterbomber lagras i fler än 15 EU-medlemsstater. Hemskt nog tillverkar minst tio EU-medlemsstater dessa vapen: Frankrike, Spanien, Grekland, Italien, Nederländerna, Polen, Rumänien, Slovakien, Sverige och Bulgarien. Enligt min mening har dessa länder samt de som använt vapnen, inklusive Förenade kungariket, blod på sina händer.

Jag välkomnar arbetet med att inrätta en nationell lagstiftning för att förbjuda klusterbomber i länder som Belgien, men anser att alla EU-medlemsstater måste göra likadant. Jag uppmanar rådet och kommissionen att stödja Osloprocessen, vilket vi redan har uppmanat dem att göra.

Vi måste göra processen kort med diplomatiska manövrar från den brittiska regeringen och andra där det antyds att det finns ”dumma” respektive ”smarta” klusterbomber – alla har det gemensamt att de dödar och lemlästar. Ordet ”smart” skulle inte kunna vara mer vilseledande eller olämpligt.

Vi behöver ett omedelbart moratorium för användning, investering, lagring, tillverkning, överföring eller export av alla klusterbomber för alla EU-medlemsstater. Alla stater som har använt dem måste ansvara för att de undanröjs och kommissionen måste snabbt öka det ekonomiska biståndet till de samhällen som är drabbade av odetonerade bombkapslar. Jag uppmanar er alla att stödja denna resolution.

 
  
MPphoto
 
 

  Frithjof Schmidt, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Osloprocessen ger en historisk möjlighet att nå en internationell överenskommelse – inte bara en förklaring, utan en internationell överenskommelse – om förbud mot klusterbomber. I två decennier har kampanjer och internationella initiativ genomförts, men dessa har gång på gång kört fast i den diplomatiska dy som militära och ekonomiska intressen utgör. Nu har vi en möjlighet att nå en överenskommelse under 2008.

Detta kräver stöd inte bara från parlamentet, som har en tydlig ståndpunkt i denna fråga tvärs över alla parlamentsgrupper. Fru Ferrero-Waldner! Jag blev mycket glad över att höra att kommissionen också stöder denna ytterst välkomna ståndpunkt. Nu måste rådet följa den tydliga hållning som parlamentet och kommissionen har antagit. Detta är mycket viktigt. Det handlar inte bara om att förbjuda användning och lagring av klusterbomber, och handel med sådana vapen, utan också om produktion. Vi borde ha ett förbud mot produktion av klusterbomber, och EU är fortfarande en av de största producenterna av klustervapen, som fortsätter att tillverkas i Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Spanien och Belgien. Nu har Belgien och Österrike antagit lagstiftning för att förbjuda produktionen, men jag vet att den ännu inte har stoppats helt i Belgien. Det finns kryphål också i denna lagstiftning.

Vi måste pressa på för ett förbud mot klustervapen. Medlemsstaterna måste sträva efter ett förbud och rådet måste försvara den tydliga ståndpunkt som har fastställts här. Det är enda sättet att se till att vi verkligen får ett avtal under 2008.

 
  
MPphoto
 
 

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Fru talman! Första gången jag personligen kom i kontakt med den här frågan var under Natos aggressionskrig mot Jugoslavien – ett av de krig jag protesterade mot och som i likhet med så många andra krig fördes av västländer.

Ungefär 98 procent av offren för klusterbomber är civila. Mellan 5 och 40 procent av substridsdelarna från klusterbomber detonerar aldrig. Jag ska tala klarspråk. Det är främst de stora västerländska industriländerna som tillverkar och förser sina arméer med splitterbomber och som använder klusterbomber i krig. Det finns 34 länder som producerar klusterbomber, varav 13 är EU-medlemsstater. Klusterbomber är en faktor i krig som förs av EU-länder, till exempel i före detta Jugoslavien, Afghanistan och Irak. Så snälla ni, torka krokodiltårarna!

EU måste bita ihop. Med det menar jag att EU måste anta en gemensam ståndpunkt där dessa blodiga vapen fördöms. Det innebär att produktionen av klusterbomber måste upphöra, och givetvis får man inte använda splitterbomber så som skedde i Gulfkriget, Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libanon. Det här kan inte få fortsätta.

 
  
MPphoto
 
 

  Alain Hutchinson (PSE).(FR) Fru talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot! Mycket har redan sagts i den här frågan och vi beklagar givetvis – även om det ordet knappast är tillräckligt kraftfullt – användningen av klusterammunition, som har orsakat så mycket allvarliga skador i så många länder, och jag vill tacka Josep Borrell Fontelles för att han har tagit upp detta allvarliga problem.

Men för att ett förbud ska bli effektivt och den föresats som uttrycks i resolutionen ska förverkligas så måste vi förstås gå betydligt längre än till att förbjuda användningen av klustervapen. Vi måste också ta itu med tillverkningen och försäljningen av dem, eftersom vi inte kan föra en humanitär diskussion å ena sidan – och det stämmer att de här bomberna, när de inte detonerar utan ligger dolda i marken på alla möjliga ställen, hindrar folkgrupper och flyktingar från att återvända hem och även hindrar utdelning av humanitärt bistånd – vi kan inte föra en sådan diskussion, där den humanitära sidan av problemet betonas, utan att samtidigt vidta effektiva åtgärder mot de industrier här hemma som beklagligt nog fortfarande tillverkar och säljer de här vapnen.

Jag vill avslutningsvis säga att den här resolutionen kanske ger oss ett tillfälle att vädja till medlemsstaterna också. På det området har mitt hemland Belgien antagit nödvändig lagstiftning. Jag tror faktiskt att Belgien var först ut med att göra detta och jag anser att vi kan låta oss inspireras av den lag som har antagits där och vädja till övriga 26 medlemsstater att följa Belgiens exempel.

 
  
MPphoto
 
 

  Annemie Neyts-Uyttebroeck (ALDE).(NL) Fru talman, fru kommissionsledamot, herr minister, herr rådsordförande! Jag vill använda min talartid till att uttala mitt stöd både för frågan och för Josep Borrell Fontelles svar på den, men också för vårt gemensamma resolutionsförslag om detta ämne.

Jag vet bara alltför väl att de insatser som görs när det gäller vapenkontroll alltid är mycket svåra och ibland snarare liknar processionen i Echternach, där man tar två steg framåt och sedan ett steg tillbaka. Jag menar att vi måste intensifiera dessa insatser, eftersom jag de senaste åren tycker mig ha märkt att alla som verkar för nedrustning, för vapenkontroll och för att kontrollera vapen är ålderdomliga kvarlevor från en förgången tid, eftersom det nu är upprustning som är dagens melodi. Jag finner detta synnerligen oroande.

När man tänker på att en statschef för världens enda kvarvarande supermakt nyligen hotade med ett eventuellt tredje världskrig så blir jag rädd ända in i själen. Mot den här bakgrunden, som väsentligt mindre bidrar till de gemensamma ansträngningarna, anser jag att det är viktigare än någonsin att både rådet och kommissionen fortsätter att understryka att medlemsstaterna måste agera samfällt i denna fråga, vilket tyvärr inte varit fallet hittills.

 
  
MPphoto
 
 

  Carl Schlyter (Verts/ALE). - Tack fru talman! Jag talar även å min kollega Raül Romevas vägnar. Han kommer från Spanien, jag från Sverige och båda länderna producerar dessa hemska vapen, och båda länderna har lovat att förbjuda dem. Men vad gör mitt eget land? I förhandlingarna i Oslo argumenterade Sverige för att vi skulle ha en begränsad användning i stället för ett förbud. Det är en skandalös hållning. Inget civiliserat land kan försvara dessa grymma vapen, och jag gläder mig över den stora enhet som finns mellan rådet, kommissionen och parlamentet här idag för ett totalt förbud.

Dessa vapen drabbar, det är ett vapen mot oskyldiga barn, det är ett effektivt vapen mot mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling. Därför måste vi vara väldigt effektiva i vår kamp för att förbjuda dem. Så detta är början – låt oss slutföra processen snabbast möjligt, för varje minut dör ytterligare ett barn. Tack.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Luis Yañez-Barnuevo García (PSE).(ES) Herr talman! Jag vill ansluta mig till dem som redan har talat om att förbjuda produktion, export och lagning av de här vapnen – klusterbomber – som är så förödande för civila. Jag vill också uttala mitt stöd för Osloprocessen, trots att mitt hemland tillverkar, lagrar och exporterar den här typen av vapen, som föregående talare påpekade.

Men jag måste ta upp en sak. Den 21 september, alltså för bara en månad sedan, lade regeringen, i form av det parti som stöder den, nämligen det socialdemokratiska partiet, fram ett ändringsförslag för parlamentet avseende lagen om kontroll av extern handel med försvarsmateriel och materiel med dubbla användningsområden. Syftet var delvis att begränsa och vid behov förbjuda klusterbomber, som är synnerligen farliga för civila.

Trenden håller med andra ord på att svänga i mitt hemland. Tillverkning, lagring och export av klustervapen godtogs av tidigare regeringar. Den sittande regeringen stöder Osloprocessen till fullo och vill se ett successivt avskaffande och slutligen ett fullständigt förbud mot tillverkning, lagring och export av dessa vapen. Det var den viktiga fråga jag ville ta upp.

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill ta upp två viktiga punkter, men jag ska fatta mig mycket kort eftersom jag vet att vi drar över tiden. Den första punkten är att den här debatten har gett mig en mycket tydlig uppfattning och övertygelse om att den här frågan kommer att följas mycket noggrant av Europaparlamentet och att den oroar många ledamöter. Jag kommer därför givetvis att ta vederbörlig hänsyn till detta.

För det andra vill jag påpeka att EU också har en ledande roll i den här frågan, kanske inte med den energi som många av ledamöterna skulle vilja se, och kanske går det lite trögt, men det finns trots allt en viss optimism.

Vi har redan i ett lämpligt forum, det vill säga konventionen om användningen av vissa konventionella vapen, gett uttryck för EU:s oro över de humanitära konsekvenserna av den här typen av vapen. Vi har också redan föreslagit att man ska förhandla om ett rättsligt bindande instrument som ska antas senast i slutet av 2008, dock kanske inte med den ambition som många av er önskar. Men vi är faktiskt här för att vidta avgörande åtgärder. Det här är en process som jag hoppas ska samla ännu större politisk vilja, entusiasm och kraft så att vi till slut kan nå de eftersträvade målen.

 
  
MPphoto
 
 

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill bara tillägga en sak till det jag sa tidigare. Jag kan naturligtvis endast uttala mig i frågor som tillhör kommissionens befogenheter och ni vet att den här frågan tillhör medlemsstaternas befogenheter. Jag kan emellertid uttala mig om det ekonomiska biståndet till de drabbade.

Jag kan bekräfta det jag sa tidigare, nämligen att vi redan har gjort vårt bästa för att lindra de problem som orsakas av odetonerade föremål från tidigare krig, däribland klusterbomber, framför allt genom våra åtgärdsstrategier mot minor och den relaterade horisontella budgetposten, som utgjorde omkring en tredjedel av de medel som spenderas på detta område.

Jag kan försäkra er om att åtgärderna mot minor och odetonerade föremål från tidigare krig kommer att fortsätta att genomföras genom de nya geografiska instrumenten och att de faktiskt nu integreras, och detta är något nytt, i våra strategier och program för externt bistånd.

Vissa åtgärder kan även finansieras genom det nya instrumentet för stabilitet, så nu har vi fler instrument till hands för att hantera den här stora utmaningen och vi kommer att ta stor hänsyn till den starka ståndpunkt som parlamentet uttryckt genom att använda dessa instrument så effektivt som möjligt, där så är nödvändigt, för jag delar helt och hållet den målsättning ni har beskrivit.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Jag har mottagit ett resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.(1)

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

(Sammanträdet avbröts en kort stund före frågestunden.)

 
  

(1) Se protokollet.

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy